JuU 1977/78:4

Justitieutskottets betänkande
1977/78:4

med anledning av motion om tillämpningen av narkotikastrafflagen Motionen I

motionen 1976/77:453 av Anita Gradin (s) och Arne Gadd (s) hemställs

1. att riksdagen beslutar hos regeringen anhålla om ”utredning om narkotikastraffens
tillämpning i vad avser hänsyn till gärningsmännens ålder,
vårdbehov m. m.”samt 2. att riksdagen ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om straffminimum för grova narkotikabrott.

I motiveringen görs gällande att tillämpningen av narkotikastrafflagen inte
kommit att präglas av de principer som lagstiftaren angett. Detta gäller såväl
vid brottsrubriceringen som vid valet av påföljd. Enligt motionärerna tar
domstolarna vanligen inte heller, när det gäller viss tyngre narkotika, hänsyn
till att gärningsmannen är ung, tidigare straffad eller själv missbrukare.
Motionärerna påtalar också att domstolarna efter 1969 års höjning av
straffminimum kan döma till skyddstillsyn för grovt narkotikabrott endast
om särskilda skäl föreligger. De anser vidare att det föreligger en onyanserad
och hård bedömning av narkotikabrotten bl. a. på grund av att narkotikaproblematiken
i sig ger upphov till starka känslor, som inte lämnat domstolarna
opåverkade.

Gällande rätt

Narkotikastrafflagen (1968:64) innehåller bestämmelser om straff för den
som uppsåtligen och utan att vara berättigad därtill tillverkar, saluhåller,
överlåter eller innehar narkotika. Brotten är indelade i tre grader: narkotikaförseelse
(3 §), narkotikabrott (1 §) och grovt narkotikabrott (3 §). Straffskalan
omfattar för narkotikaförseelser endast böter, för narkotikabrott böter eller
fängelse i högst två år och för grovt narkotikabrott fängelse i lägst ett och
högst tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall enligt 3 § särskilt beaktas
om det utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller
yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt
farlig art.

Om smuggling av narkotika ges bestämmelser i lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling. Även varusmugglingsbrotten är indelade i tre grader.
Straffet för varusmuggling är böter eller fängelse i högst två år. Är
varusmuggling med hänsyn till godsets värde och övriga omständigheter att
anse som ringa är straffet böter, högst 500 kr. Är varusmugglingen att anse

1 Riksdagen 1977/78. 7 sami Nr 4

JuU 1977/78:4

som grov skall dömas till fängelse lägst sex månader och högst sex år eller om
gärningen gällt narkotika som avses i narkotikaförordningen, till fängelse,
lägst ett och högst tio år.

Enligt 1 kap. 4 § brottsbalken (BrB) får, där fängelse är föreskrivet som
påföljd, i stället dömas till villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse,
internering eller överlämnande till särskild vård.

I 1 kap. 7 § BrB föreskrivs att rätten vid val av påföljd skall, med
iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa
särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes
anpassning i samhället. Beträffande skyddstillsyn gäller enligt 28 kap. 1 §
tredje stycket brottsbalken att, om det lindrigaste straff som är stadgat för
brottet i fråga är fängelse i ett år eller däröver, skyddstillsyn får ådömas endast
om synnerliga skäl är därtill.

Överlämnande till särskild vård kan avse vård enligt barnavårdslagen eller
lagen om nykterhetsvård, sluten psykiatrisk vård, vård i specialsjukhus för
psykiskt utvecklingsstörda eller öppen psykiatrisk vård. Sluten psykiatrisk
vård kan bl. a. komma i fråga om den som begått brottslig gärning, enligt vad
som framgår av föreskriven medicinsk utredning, kan beredas vård med stöd
av lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
(LSPV) och rätten finnér behov föreligga av sådan vård.

Enligt 33 kap. 4 § BrB får lindrigare straff än för brottet är stadgat
bestämmas om gärningsmannen begått brottet innan han fyllt 18 år eller
under inflytande av själslig abnormitet.

Förarbeten

Genom införandet av narkotikastrafflagen år 1968 höjdes maximistraffet
för brott mot narkotikabestämmelserna från fängelse i ett år till fängelse i fyra
år. Minimistraffet för grovt narkotikabrott blev fängelse sex månader.

I propositionen (prop. 1968:7) berörde departementschefen frågan om vård
eller straff för narkotikamissbrukare och anslöt sig därvid till ett uttalande av
den år 1966 tillsatta narkomanvårdskommittén (SOU 1967:41) att kontrollorganisationens
verksamhet måste utformas så att den ej motverkar utan
understöder samhällets ansträngningar att erbjuda vård åt vårdbehövande
missbmkare. Departementschefen anförde vidare:

Såvitt ankommer på domstolarna och andra rättsvårdande myndigheter
torde det efter brottsbalkens införande erbjudas stora möjligheter att i det
enskilda fallet anpassa påföljden efter det föreliggande vårdbehovet.
Domstolarna harju genom brottsbalken fått ökade möjligheter att i stället för
att döma till straff överlämna den dömde till olika former av vård. Jag vill här
erinra om att till ledning för domstolarnas val mellan olika påföljder vissa
allmänna riktlinjer lämnas i 1 kap. 7 § BrB. Liksom när det gäller varje annan
brottslighet får domstolarna därför även vid bestämmande av påföljd för
narkotikabrottsligheten beakta hela det komplex av fakta som föreligger till

JuU 1977/78:4

bedömande. Hit hör brottets samhällsfarlighet, omständigheterna vid och
kring brottet, gärningsmannens avsikt med brottet, gärningsmannens
personliga förhållanden m. m. I vissa fall kan dessutom lämplig vård
anordnas även utan lagföring inför domstol. Så kan ske med tillämpning av
reglerna om åklagares rätt att besluta att icke tala å brott. Sådana regler finns
bl. a. i 20 kap. 7 § RB och beträffande unga lagöverträdare i 1 § lagen med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Som framgår av kommitténs
redovisning tillämpas f. n. möjligheten att besluta att inte åtala för brott i
stor utsträckning på dem som gjort sig skyldiga till olaga innehav av
narkotika. Det är inte min avsikt att de straffskärpningar jag kommer att
föreslå skall föranleda någon ändring i denna praxis. Beträffande narkotikamissbrukare
torde i betydligt större utsträckning än vad som generellt sett
gäller vid andra former av brottslighet vara befogat att utnyttja de särskilda
hjälp- och vårdåtgärder som står till buds. Syftet med samhällets åtgärder
skall i första hand vara att hjälpa och bota, inte att straffa. Särskilt viktigt är
detta med avseende på det unga klientelet.

Det är alltså inte avsett att straffskärpningar skall få minska möjligheterna
för den illegala hanteringens offer att erhålla erforderlig vård.

När det gäller valet av påföljd bör hänsyn tas till den omständigheten att en
person innehaft medlen för eget bruk. Frågan kompliceras av det icke
ovanliga förhållandet att samma person kan inneha narkotika såväl för eget
bruk som för att överlåta den till andra, främst för att därigenom bli i stånd att
själv fortsätta sitt missbruk. I sådana fall får det ankomma på de rättsvårdande
myndigheterna att med beaktande av samtliga omständigheter
bestämma den i varje särskilt fall lämpligaste påföljden.

Innehav av narkotika bör även tas med bland de brott som kan bedömas
som grova. Ansvar för grovt brott bör anses föreligga huvudsakligen i sådana
fall då innehavet utgör led i en verksamhet som har till syfte att överlåta eller
smuggla narkotika.

År 1969 beslöts att straffsatserna för grovt narkotikabrott och för grov
varusmuggling skulle höjas till fängelse i lägst ett och högst sex år (prop.
1969:13, 2LU 1969:7). I propositionen (s. 9) underströk departementschefen
att straffskärpningen var avsedd att bereda domstolarna ytterligare utrymme
för att döma ut avsevärda straff främst för dem som i stor skala för egen
vinning utnyttjar andras okunnighet, nyfikenhet eller beroende av narkotiska
medel. Samtidigt borde enligt departementschefen gälla vad som uttalats i
propositionen 1968:7 om att kontrollorganens verksamhet måste utformas så
att den inte motverkar utan understöder samhällets ansträngningar att
erbjuda vård åt vårdbehövande missbrukare. Åtalspraxis beträffande
personer som gjort sig skyldiga till narkotikabrott borde också i fortsättningen
följa de riktlinjer som drogs upp i prop. 1968:7.

I andra lagutskottets utlåtande underströks att strävan efter likartad
lagstiftning i de nordiska länderna varit av betydelse för utskottets bedömning
av lämpligt straffmaximum.

Utvecklingen av straffsatserna i Norden och i Västeuropa i övrigt utgjorde
enligt uttalanden i prop. 1972:67 motiv även för den höjning av straffmaximum
för grovt narkotikabrott och varusmuggling avseende narkotika till tio
år som beslöts år 1972.

JuU 1977/78:4

I propositionen (s. 28) uttalade föredragande statsrådet vidare att han inte
såg något behov av en allmän höjning av straffsatserna för narkotikabrott av
olika grader och inte heller fann det önskvärt med en generell skärpning av
domstolarnas praxis. Den aktuella lagändringen var avsedd att få effekt
endast beträffande den farligaste brottsligheten inom den kategori av
förbrytelser som lagtekniskt hörde hemma under rubriken grovt narkotikabrott.

Liknande synpunkter anfördes i lagstiftningsärendet av justitieutskottet
(JuU 1972:14) som bl. a. med anledning av en motion med yrkande om avslag
på propositionen uttalade:

Argumenteringen i motionen ger utskottet anledning att

understryka att den föreslagna straffskärpningen endast är avsedd att träffa
den speciella grova brottslighet, präglad av förslagenhet och hänsynslöshet,
som förövas av personer vilka i stor skala för egen vinnings skull utnyttjar
andras okunnighet, nyfikenhet eller beroende av narkotiska medel. Smålangarna
som mer tillfälligtvis, ofta för att finansiera ett eget missbruk, tar
befattning med narkotika berörs över huvud taget inte av propositionens
förslag, även om deras brottslighet skulle rubriceras som grov. Den nya
strafflatituden får i själva verket betydelse i ett mycket begränsat antal fall.
Till belysning härav vill utskottet nämna att antalet personer som under tiden
den 1 april 1969-den 30juni 1971 dömdes till fängelse i minst två år för grovt
narkotikabrott eller grov narkotikasmuggling - enbart eller i förening med
andra brott - uppgick till 153.

Med anledning av en motion med yrkande om högre minimistraff för grovt
narkotikabrott uttalade utskottet att det för att undvika att lagstiftningen fick
effekt för annan än den avsedda kategorin förbrytelser var angeläget att nedre
gränsen i straffskalan förblev oförändrad.

Utskottet framhöll vidare att straffhöjningen självfallet inte fick uppfattas
som att de kriminalpolitiska åtgärderna borde prioriteras i kampen mot
narkotikan. Enligt utskottets mening var verksamma insatser på vårdsidan
oundgängligen nödvändiga om narkotikaproblemet skulle kunna lösas;
kriminalpolitiska åtgärder kunde endast i begränsad utsträckning bidra
härtill.

Rättspraxis

I viss mån vägledande för domstolarnas påföljdspraxis i narkotikamål har
rättsfallet NJA 1966 B 10 ansetts vara. Fallet kan sammanfattas enligt
följande.

En ung kvinna dömdes av en rådhusrätt till fängelse sex månader enligt
varusmugglingslagen och narkotikaförordningen. Hovrätten för Västra
Sverige, dit den dömda vädjade, ändrade påföljden till skyddstillsyn med i
huvudsak följande motivering:

I fråga om påföljd för brott av nu ifrågavarande slag kräver hänsynen till
allmän laglydnad, att i regel fängelse ådömes och att påföljd, som ej innebär

JuU 1977/78:4

frihetsberövande, tillämpas endast om starka skäl talar därför. I sist angivna
hänseende är att beakta - förutom att den tilltalade tidigare icke gjort sig
skyldig till brott - hennes ungdom och själsliga abnormitet samt den
omständigheten att hon i målet hållits häktad en och en halv månad. Härtill
kommer att det med hänsyn till hennes psykiska särart och hennes
benägenhet att missbruka narkotika framstår som angeläget att hon till
förebyggande av fortsatt missanpassning får en långvarigare tillsyn än som
kan följa efter undergående av frihetsstraff.

Högsta domstolen (HD), som med hänsyn till gärningarnas samhällsfarliga
art fann vad hovrätten anfört icke kunna anses innefatta tillräckliga skäl att
tillämpa annan påföljd än fängelse, bestämde påföljden till fängelse sex
månader.

Av intresse är också två nyligen meddelade avgöranden av HD.

I det ena fallet, vari HD meddelade dom den 23 december 1976 (DB 49, mål
B 98/76) var det fråga om en pojke och en flicka, som vid tiden för brotten var
19-20 år och narkotikamissbrukare samt sedan lång tid levde i en oordnad
tillvaro. Brotten bestod i innehav och försäljning av cannabisharts (1,4 resp.
1,2 kg) och amfetamin (7 g resp. 6,2 g). Inkomsterna av försäljningen, som
pågått ca 15 mån. och delvis skett till ungdomar, även till sådana under 18 år,
uppgick till drygt 25 000 kr. Tingsrätten dömde båda för grovt narkotikabrott
till skyddstillsyn med anstaltsbehandling. Anstaltsbehandlingen gick i
verkställighet. Göta hovrätt ändrade för båda påföljden till långelse ett år.
Vid straffmätningen beaktades deras ungdom och bristande mognad. HD
fastställde tingsrättens domslut. HD konstaterade i domskälen att omkring
ett år förflutit efter anstaltsbehandlingen och att de dömda anpassat sig till en
ordnad social tillvaro och upphört att använda narkotika. Om de skulle
undergå ett långvarigt frihetsstraff förelåg enligt HD allvarlig risk för att den
goda anpassningen skulle omintetgöras. Fortsatt skyddstillsyn under den
löpande prövotiden kunde däremot antas ytterligare befästa den gynnsamma
utvecklingen. Genom att de dömda såsom häktade och i anledning av
anstaltsbehandlingen varit berövade friheten i nära två månader fick enligt
HD hänsyn till den allmänna laglydnaden anses vara tillgodosedd. I
betraktande av det anförda fick enligt HD synnerliga skäl att välja skyddstillsyn
som påföljd i stället för fängelse ”i vart fall numera” anses
föreligga.

I det andra fallet meddelades HD:s dom den 7 juni 1977 (DB 31, mål B 275/
77). I målet var fråga om en 25-årig finsk medborgare X, med ordnade
förhållanden, som under en tid av ekonomiska svårigheter och depression
innehaft och försålt 1,6-1,7 kg cannabis. Försäljningen avsåg att finansiera
eget tillfälligt cannabismissbruk och att sanera ekonomin. X var tidigare
dömd till skyddstillsyn. Tingsrätten dömde X för grovt narkotikabrott till
skyddstillsyn jämte 100 dagsböter. (Två nämndemän var skiljaktiga och ville
döma till fängelse ett år.) Svea hovrätt fastställde tingsrättens dom. HD

JuU 1977/78:4

(majoriteten) bestämde påföljden till fängelse ett år. I motiveringen anfördes: X:s

innehav och försäljning av narkotika har avsett enbart cannabis. Även
om cannabispreparaten räknas till de s. k. lätta narkotika är det nödvändigt att
se allvarligt också på hanteringen av cannabis, eftersom erfarenheten visar att
cannabisbruk kan vara en svår missbruksform i sig och ofta leder till missbruk
av ännu farligare arter av narkotika. Med hänsyn härtill och till att X innehaft
en så stor mängd cannabis som 1,6-1,7 kilogram och sålt mer än hälften därav
måste anses att han, såsom underinstanserna funnit, gjort sig skyldig till
grovt narkotikabrott.

Från individualpreventiv synpunkt får skyddstillsyn anses utgöra den
lämpligaste påföljden för X. Det lindrigaste straff som är stadgat för grovt
narkotikabrott är emellertid fängelse i ett år. Enligt 28 kap. 1 § tredje stycket
brottsbalken får därför dömas till skyddstillsyn endast om synnerliga skäl är
därtill. Med beaktande av vad som i fråga om brottslighet av förevarande
särskilt samhällsfarliga beskaffenhet krävs för upprätthållande av allmän
laglydnad kan sådana skäl ej anses föreligga beträffande X. Han skall därför
dömas till fängelse.

En ledamot ville bedöma brottet som ej grovt och bestämma straffet till
fängelse 6 månader. En ledamot ville fastställa hovrättens dom.

Angående domstolspraxis när det gäller valet mellan fängelse och överlämnande
till sluten psykiatrisk vård är rättsfallet NJA 1975 s. 471 av intresse.
En 27-årig yngling, narkotikamissbrukare sedan 12-årsåldern, som gjort sig
skyldig till grovt narkotikabrott m. m., dömdes där av tingsrätten till fängelse
8 år. I överrätterna bestämdes emellertid påföljden till sluten psykiatrisk vård.
I domskälen uttalade HD bl. a.:

Den i målet förebragta utredningen ger klart vid handen, att X vid tiden för
gärningarnas begående led av svår narkomani. Detta förhållande utgör
emellertid i och för sig icke tillräcklig grund för antagande, att X befunnit sig i
ett abnormtillstånd som måste anses jämställt med sinnessjukdom. Vid
prövning av frågan huruvida så varit fallet måste hänsyn tagas till flera olika
faktorer, såsom X:s psykiska konstitution, narkotikamissbrukets varaktighet
och svårhetsgrad samt beskaffenheten av de skador som missbruket föranlett
med avseende på X:s psykiska status och på hans möjligheter att fungera i
arbete och social gemenskap.

HD uttalade också att sluten psykiatrisk vård måste beredas X under
avsevärd tid.

Domstolarnas tillämpning av narkotikastrafflagen följs sedan år 1975
genom databehandling av domar i narkotikamål av statistiska centralbyrån på
uppdrag av brottsförebyggande rådet (BRÅ).

I BRÅ:s nedan redovisade yttrande till utskottet belyses under hänvisning
till tabeller dels hur mängden narkotika påverkat brottsrubriceringen under
åren 1975 och 1976, dels vilka påföljder som under samma år utdömts vid
olika typer av narkotikabrott. Tabellerna har intagits som bilagor till detta
betänkande.

JuU 1977/78:4

Påföljdsvalet vid narkotikabrottslighet under åren 1969-1973 belyses av
nedanstående tabell som grundats på uppgifter som utvunnits via databehandling
(se JuU 1974:32).

Uppgifterna avser samtliga fällande domar (inkl. strafförelägganden) under
åren 1969-1973, innefattande olaga befattning med narkotika, alltså såväl
domar avseende enbart narkotikabrott som domar avseende narkotikabrott
jämte annan brottslighet. Mer detaljerade uppgifter för åren 1969 och 1970
kan erhållas ur en på riksåklagarens initiativ år 1972 utarbetad rapport,
benämnd Domar i narkotikamål.

Brottspåföljd	1969	1970	1971	1972	1973
Böter	989	613	432	531	601
Fängelse	895	748	696	749	710
Villkorlig dom	83	101	71	102	76
Skyddstillsyn	831	563	641	806	733
Ungdomsfängelse	54	43	53	69	55
Internering	72	41	42	61	23
Vård enl. barnavårdslagen	178	121	131	100	89
Vård enl. nykterhetsvårds-	1	-	-	2	-
lagen
Sluten psykiatrisk vård	42	35	50	36	33
Öppen psykiatrisk vård	-	2	-	-	-
Statistiskt bortfall	4	-	2	1	3
Summa domar	3 149	2 267	2 118	2 457	2 323

Beträffande tillämpningen tidigare år kan även hänvisas till riksåklagarens
cirkulär C 74, från november 1972. I cirkuläret uttalas bl. a. följande.

Då det gäller att kvalificera en gärning enligt narkotikastrafflagen som
förseelse, brott eller grovt brott inverkar typ och mängd narkotiskt medel
naturligt nog starkt på åklagarnas och domstolarnas bedömning. År 1970 kan
tas som illustration. Av 178 narkotikaförseelser som gällde innehav av
cannabis avsåg endast två domaren större angiven mängd än 20 gram. Av 164
domar samma år för narkotikabrott avseende endast innehav av cannabis var
det 44 domar som avsåg högst 20 gram. Grovt narkotikabrott vid domar med
endast innehav av cannabis förekom i endast sju fall, varav en dom med
mindre än 500 gram. Motsvarande tämligen tydliga grupperingar är möjliga
att göra beträffande centralstimulantia. 1 fråga om typen av narkotiskt medel
kan nämnas att av domarna som avsåg opiater hade år 1970 tre domar av
omkring 40 och år 1971 åtta domar av omkring 80 medfört ansvar för endast
narkotikaförseelse. Motsvarande beträffande LSD var år 1970 fyra domar av
omkring 220 och år 1971 sex domar av omkring 260.

Undersökningen av domar i narkotikamål visar att grovt brott bedöms
föreligga även då det inte varit fråga om särskilt stora kvantiteter. I många fall
har gärningarna inte heller i övrigt varit av särskilt svår beskaffenhet. Inte
sällan ligger straffen under två års fängelse och straffmätningen inryms
sålunda under strafflatituden för normalbrottet. Det kan ifrågasättas om inte
rubriceringen som grovt brott i högre grad borde reserveras för den svåraste
narkotikabrottsligheten. Den förskjutning av gränsen mellan normalformen
och den grova formen av narkotikabrotten som bl. a. torde ha avsetts med

JuU 1977/78:4

den 1969 genomförda höjningen av straffminimum för de grova brotten (jfr.
cirkulär C 56) synes i vart fall såvitt gäller mängden narkotika inte ha skett
hittills.

Beträffande val av påföljder må anmärkas, att överlämnande till psykiatrisk
vård sker i mycket begränsad omfattning även om en viss ökning synes ha
skett under 1971. Samma förhållande gällde när narkomanvårdskommittén
avgav sitt slutbetänkande, och kommittén anförde som kommentar att
bestämningen av påföljd påverkades av de faktiska omständigheterna: ”Det
kan befaras att domstolarna tvekar att överlämna till olika former av vård eller
döma till exempelvis skyddstillsyn om vård möjligheterna anses bristfälliga”
(SOU 1969:52 s. 280).

Frågan om den åtalades eget missbruk och beroende är en av de
omständigheter som skall beaktas vid bestämningen av påföljden. Såvitt kan
bedömas utifrån domsmotiveringarna i narkotikamål tillmäts frågan en
underordnad roll särskilt i de mål som gäller överlåtelse av narkotika. Det är
synnerligen vanligt att den åtalades egen missbrukshistorik inte alls
berörs.

En genomgång av de senare årens praxis av påföljdsval ger mig anledning
framhålla vikten av att sådan påföljd i möjligaste mån väljs som tillgodoser
föreliggande vårdbehov.

Frågans behandling i riksdagen under senare år

Frågor rörande vården av narkomaner och påföljderna vid narkotikabrottslighet
har utöver vad som framgår av redogörelsen ovan behandlats i
riksdagen vid ett stort antal tillfällen under senare år. Här skall särskilt
hänvisas till socialutskottets betänkanden SoU 1974:5 och 1976/77:11 och
1976/77:25 s. 53 f. samt justitieutskottets betänkanden JuU 1974:32, 1975/
76:16, 1975/76:27 s. 11 och 1976/77:27.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från riksåklagaren,
rikspolisstyrelsen, brottsförebyggande rådet, Svea hovrätt, hovrätten för
Västra Sverige, Sveriges domareförbund och Riksföreningen för hjälp åt
läkemedelsmissbrukare (RFHL). Svea hovrätt har bilagt yttrande från
Stockholms tingsrätt, 16:e avdelningen.

Samtliga remissorgan utom RFHL avstyrker bifall till motionerna eller
uttalar sig i avstyrkande riktning. RFHL anser motionärernas förslag
välgrundat.

Riksåklagaren (RÅ) framhåller att han inte kan instämma i motionärernas
uppfattning att man i rättstillämpningen skulle ha frångått de principer som
lagstiftaren angivit, senast i utskottets betänkande JuU 1972:14. Enligt RÅ:s
iakttagelser tillämpas dessa riktlinjer alltjämt, liksom en noggrann avvägning
från fall till fall mellan sluten kriminalvård och andra vårdformer. Det torde
t. o. m. förhålla sig så, att domstolarna understundom är alltför återhåll -

JuU 1977/78:4

samma när det gäller att välja icke frihetsberövande påföljder. Detta torde
bero på att den ökande brottsligheten på detta område medfört en viss
nyansering i bedömningen.

Att den kvantitet narkotika som hanterats i varje särskilt fall kommer att
utgöra en tumregel vid påföljdsvalet torde enligt RÅ vara naturligt och
ofrånkomligt. Det är emellertid att märka att på detta område pågåren ständig
glidning mot allt högre gränser. De små kvantiteterna torde numera betraktas
mindre allvarligt. Sålunda har antalet åtalsunderlåtelse^ när det gäller
innehav av smärre kvantiteter för eget bruk, ökat betydligt under senare år.
Framför allt är emellertid främst andra omständigheter utslagsgivande för
ingripandets art och omfattning, närmast yrkesmässigheten i brottsligheten.

RÅ erinrar om att enligt utskottets nyssnämnda betänkande antalet
personer, som under en dryg tvåårsperiod 1969-1971 dömdes till fängelse i
minst två år för ifrågavarande brott, uppgick till 153. För år 1975 är
motsvarande antal 97. Det är visserligen, anser RÅ, troligt att siffran i dag är
större, men då måste beaktas att brottstypen har ökat.

RÅ anser sig böra avstyrka bifall till motionen och hänvisar förutom vad
ovan anförts till att de i motionen aktualiserade spörsmålen är föremål för
noggrann och kontinuerlig uppmärksamhet från de ansvariga myndigheternas
sida. Förutom av de rättsvårdande organen följs utvecklingen av
socialstyrelsen och brottsförebyggande rådet. Avslutningsvis framhåller RÅ
dels att inte på något brottsområde utarbetas av SCB en så omfattande och
detaljerad statistik som på detta, dels att flera utredningsresultat inom den
närmaste tiden kommer att bli föremål för statsmakternas överväganden.

Rikspolisstyrelsen ansluter sig till motionärernas uppfattning att det krävs
samordnade insatser för narkotikabekämpningen och anför i övrigt bl. a.
följande:

Vid gränsdragning mellan de olika narkotikabrotten och bedömningen av
fallen spelar mängden narkotika självfallet en viss roll. Enbart mängden är
dock inte avgörande. Andra omständigheter såsom gärningsmannens ålder,
narkotikaberoende, förslagenhet samt omfattningen av överlåtelser, spridningen
bland ungdom, vinningens storlek och narkotikans farlighet måste
också vägas in i sammanhanget.

1 fråga om påföljdsval och straffmätning kan sägas -om man bortser från de
psykiatriska vårdfallen - att ovillkorligt frihetsstraff i normalfallet följer på
narkotikabrott av allvarligare slag såsom handel med narkotika och innehav
av narkotika i försäljningssyfte. De individualpreventiva hänsynen har här
fått vika för de allmänpreventiva, eftersom kravet att hindra spridning av
narkotika till missbrukare och i vidare kretsar måste väga tungt. Hans
brottslighet måste - oavsett det egentliga motivet - ses mot bakgrund av att
den ofrånkomligen leder till en omfattande missbruksspridning med åtföljande
personligt lidande förett stort antal människor. Härav följeratt man vid
en samlad bedömning inte kan taga alltför stor hänsyn till att säljaren endast
finansierar sitt eget missbruk genom försäljning till andra.

Återfallsriskerna för narkotikabrottslingar är erfarenhetsmässigt mycket

1* Riksdagen 1977/78. 7 sami. Nr 4

JuU 1977/78:4

stora. Den ekonomiska vinningen och narkotikaberoende spelar här en
avgörande roll. Härtill kommer att det måste anses helt klart att den illegala
narkotikahanteringen i hög grad leder till annan brottslighet bland missbrukarna,
som till varje pris måste skaffa pengar för sina narkotikainköp.

Samhället tvingas mobilisera stora resurser för att åstadkomma bättre
vårdmöjligheter och för att pressa tillbaka efterfrågan på narkotika. Enligt
rikspolisstyrelsens uppfattning är de av motionärerna påyrkade åtgärderna
inte ägnade att bidra till en lösning av narkotikaproblemen. Av domstolarna
tillämpad praxis synes väl överensstämma med den syn på narkotikabrottsligheten
som tagit sig uttryck i riksdagsbesluten om höjning av straffen för
narkotikabrott.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) belyser som ovan nämnts tillämpningen av
narkotikastrafflagen med hjälp av statistiska centralbyråns bearbetning av
domar i narkotikamål. I tabell 1 och 2, som fogas till detta betänkande som
bilaga 1 och 2, redovisas uppgifter som rutinmässigt tas fram av SCB. I tabell
3-8 (bilaga 3-8 till betänkandet) redovisas några specialbearbetningar som
gjorts med anledning av motionen.

De frågor som tas upp är dels hur mängden narkotika påverkar brottsrubriceringen,
dels vilka påföljder som utdömts vid olika typer av narkotikabrott.

Beträffande tabell 1, som redovisar fördelningen 1975 av förseelser, brott
och grova brott efter medel, brottstyp och mängd, anför BRÅ följande.

I fråga om innehav av cannabis bedöms mängder upp till 10 gram i
allmänhet som förseelser, mängder mellan 11 gram och 25 gram som
förseelse eller brott och mängder över 25 gram i allmänhet som brott. Brottet
har i samtliga fall bedömts som grovt om mängden överstigit 1 000 gram.
Också i intervallet 501-1 000 gram har bedömningen i några fall stannat vid
grovt brott.

Överlåtelse/saluhållande eller innehav i kombination med överlåtelse/
saluhållande har som regel bedömts som brott eller grovt brott.

Innehav av centralstimulantia har i allmänhet bedömts som förseelse upp
till 1 gram. Vid mängder motsvarande 2-5 gram bedöms innehavet antingen
som förseelse eller som brott. I intervallet 100-250 gram har bedömningen
varierat mellan brott och grovt brott, medan innehav över 250 gram i
allmänhet har bedömts som grovt.

I fråga om opiater är antalet domar så litet att det är svårt att se något
mönster. Klart är att innehav i allmänhet bedömts som brott - också vid små
mängder.

Av de tre fall av innehav 1975 som bedömts som grova brott gäller ett fall
mellan 11 och 25 gram och två fall mellan 26 och 50 gram.

I tabell 2 redovisas motsvarande uppgifter för 1976. Enligt BRÅ har några
påtagliga förändringar i praxis mellan 1975 och 1976 inte skett.

I sammanhanget påpekar BRÅ att innehav av mindre mängder för eget
bruk, såsom upp till 15 gram cannabisharts,30 gram marihuana eller 15 påsar
(2-3 gram) centralstimulantia kan föranleda åtalsunderlåtelse. Också vid
innehav av enstaka dos för eget bruk av morfin eller heroin kan åtalsunderlåtelse
förekomma.

JuU 1977/78:4

Beträffande vad som kan utläsas av tabellerna konstaterar BRÅ vidare:

Innehav (vilket inkluderar innehav i överlåtelse- eller försäljningssyfte) av
cannabis och centralstimulantia bedöms sällan som grovt brott. Av 621
domar för cannabisinnehav 1975 gällde 27 eller 4 96 grova brott (tabell 1). Av
457 centralstimulantiainnehav var det 15 eller 3 96 som rubricerades som
grova. De tre fall av opiatinnehav som bedömdes som grova motsvarar 13 96
av samtliga opiatinnehav. För 1976 är motsvarande andelar 2 96, 2 96
respektive 11 96 (tabell 2).

När det gäller mängden narkotika krävs ca 1 000 gram för att innehav av
cannabis skall bedömas som grovt. Av centralstimulantia krävs ca 100-500
gram och av opiater ca 10-50 gram.

I domar som gällt såväl innehav som överlåtelse/saluhållande bedöms
gärningen i större utsträckning som brott eller grovt brott,jämfört med vad
som är fallet när endast innehav ingår i domen.

Genomgången av domstolarnas rubriceringar under 1975 och 1976 har
enligt BRÅ visat att mängd och medel spelar en stor roll för om ett brott mot
narkotikastrafflagen bedöms som förseelse, brott eller grovt brott. Så bör
också vara fallet enligt BRÅ, som anser att mängd och medel är viktiga
utgångspunkter vid bedömningen av hur allvarligt brottet är. Mängden har
dessutom fördelar, bl. a. från rättssäkerhetssynpunkt, p. g. a. att den utgör ett
kvantitativt kriterium, till skillnad från mer subjektiva, kvalitativa bedömningsgrunder.

BRÅ erinrar om att narkotikastrafflagen ger en viss ledning vid bedömningen
av om ett brott skall anses som grovt och att enligt 3 § bland andra
faktorer särskilt skall beaktas, om brottet avsett särskilt stor mängd narkotika.
Det förefaller BRÅ rimligt att anse 1 kg cannabis som en ”särskilt stor
mängd”. Det är enligt BRÅ också sannolikt att det i flertalet fall är ett
vinstintresse snarare än eget missbruk eller finansiering av eget missbruk
som utgör motivet bakom ett sådant innehav. Även i fråga om centralstimulantia
i mängder kring 100 gram är det troligt att ett vinstintresse ofta
föreligger.

I fråga om opiatinnehav kring 10 gram är det däremot enligt BRÅ tveksamt
och det är under alla förhållanden inte fråga om en särskilt stor mängd. Här
spelar dock bedömningen av medlets farlighet också in men även med
beaktande av detta kan man diskutera om 10 gram av t. ex. heroin skall
bedömas som grovt, särskilt i jämförelse med motsvarande bedömning av
centralstimulantia. Vid brottsrubriceringen i heroinmål kan domstolarna
antas ibland ha tagit intryck av de stora farhågor man har beträffande
heroinets skadeverkningar. Detta tillsammans med att heroinmål hittills
varit relativt sällsynta kan bidra till att förklara den redovisade rubriceringspraxisen.

När det gäller vårdbehov och vårdmöjligheter framhåller BRÅ att lagstiftarna
i frågan om vård kontra straff har klart angivit vissa principer, t. ex. att
hänsyn skall tas till gärningsmannens eget missbruk och att kontrollorganisationens
verksamhet måste utformas så att den ej motverkar utan under -

Juli 1977/78:4

stöder samhällets ansträngningar att erbjuda vård åt vårdbehövande missbrukare.
Motionen förefaller BRÅ ge uttryck åt uppfattningen att det främst
är rubriceringen av brott som grova narkotikabrott som innebär svårigheter
när det gäller att förverkliga dessa principer. BRÅ menar att motionärerna
härvid överbetonar rubriceringsfrågans betydelse.

BRÅ hänvisar till tabell 3-5 som redovisar domstolarnas val av påföljder för
brott mot narkotikastrafflagen i ”rena” narkotikamål under 1975 och till
tabell 6-8 som ger motsvarande uppgifter för domar i ”rena” och ”blandade”
narkotikamål, dvs. för sådana domar som även innehåller andra brott än
narkotikabrott. När det gäller de rena brotten är det enligt BRÅ utan tvivel så
att det är de grova brotten som leder till flertalet fängelsepåföljder: 214
fangelsedomar för grova brott, enligt tabell 5, mot 136 fängelsedomar för
normalbrott, enligt tabell 4. När det däremot gäller rena och blandade
tillsammantagna dominerar fangelsepåföljderna vid normalbrottet: 400 fangelsepåföljder
(enligt tabell 7), mot 301 för grova brott (tabell 8). Till detta
kommer 105 fangelsepåföljder i sådana domar där narkotikaförseelser ingår
(tabell 6). Samtidigt är det dock enligt BRÅ klart att fängelsepåföljderöver 1 år
till en mycket stor del gäller grova narkotikabrott.

BRÅ erinrar i sammanhanget också om att många narkotikamissbrukare
döms enbart för andra brott än narkotikabrott. Enligt intervjuundersökningar
som genomförts vid allmänna häktet i Stockholm är ca 60 % av de häktade
grava narkotikamissbrukare. Enligt den senaste av de uppskattningar som
årligen görs av antalet narkotika- och läkemedelsmissbrukare inom kriminalvården
uppgick andelen missbrukare till 40 % på riksanstalterna,till 28 %
på lokalanstalterna och till 17 % i skyddskonsulentdistrikten, motsvarande
ca 1 200 på anstalterna och 2 800 i distrikten.

BRÅ framhåller vidare att möjligheten att låta ”kontrollorganisationens
verksamhet” understödja ”samhällets ansträngningar att erbjuda vård”
(prop. 1968:7 s. 107) begränsats genom bristen på vårdmöjligheter av olika
slag. De som funnits har också utnyttjats i ringa omfattning. Av samtliga som
dömdes för brott mot narkotikastrafflagen i rena eller blandade domar 1975,
tillsammans 2 325 personer, var det 30 som dömdes till sluten psykiatrisk
vård och 32 till vård enligt barnavårdslagen. Till detta kommer de placeringar
som sker enligt 34 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt vilka troligen i
stor utsträckning gäller dömda för narkotikabrott. Av 296 sådana placeringar
1975 skedde 121 på behandlingshem för narkotikamissbrukare.

Det är således enligt BRÅ uppenbart att de behandlingsmöjligheter som
finns för de narkotikamissbrukare som på grund av narkotikabrott eller
annan brottslighet dömts till fängelse inte alls svarar mot det behandlingsbehov
som finns. Detta gäller även den nuvarande frivården.

Avslutningsvis anför BRÅ några kriminalpolitiska synpunkter enligt
följande:

Juli 1977/78:4

BRÅ anser att de problem som motionärerna tar upp är viktiga och vi har
försökt att belysa dem på olika sätt. Vi har härvid funnit att de inte i huvudsak
beror vare sig på att vissa brott rubriceras som grova narkotikabrott eller att de
kan beskrivas enbart som ett resultat av tillämpningen av narkotikastrafflagen
i sin helhet. Vad det ytterst gäller är kriminalvårdsklientelets missbrukssituation
i stort och hur påföljdssystemet skall vara utformat.

Under senare år har kritiken mot fängelsestraff och andra former av
frihetsberövanden varit omfattande. Kritiken har haft samband med en
växande insikt om frihetsstraffens negativa verkningar. Denna kritik har
också under bred politisk enighet kommit att påverka rättsutvecklingen. Mot
denna bakgrund kan man vänta att de straffskärpningar som genomförs är väl
underbyggda och motiverade. Detta har knappast varit fallet beträffande
narkotikastrafflagen, med två straffskärpningar på några få år, utan att det
funnits så mycket underlag att bygga på för att motivera höjningarna och
innan man haft möjlighet att bedöma hur den ursprungliga lagen från 1968
kommit att tillämpas.

Insikten om frihetsstraffens negativa verkningar har en klar kriminalpolitisk
innebörd: målsättningen måste från denna bedömningsgrund vara att
minska antalet fängelsepåföljder i så stor utsträckning som möjligt och att
begränsa frihetsberövandenas längd. Denna målsättning måste också gälla
påföljderna vid narkotikabrott.

Samtidigt är det klart att även brottets allvarlighetsgrad utgör en viktig
bedömningsgrund. Några av de brott som faller under narkotikastrafflagen är
av så allvarlig art att de också i framtiden måste föranleda en sträng påföljd.
Det råder säkert en bred politisk enighet också om den ståndpunkten att de
”sorn i stor skala för egen vinning utnyttjar andras okunnighet, nyfikenhet
eller beroende av narkotiska medel” (prop. 1969:13, s. 9) begår brott av så
allvarlig art att det bör leda till fängelsestraff av betydande längd.

Narkotikamissbrukarnas vård- och behandlingsbehov harofta framhållits i
de tidigare redovisade propositionerna. Dessa behov utgör också en viktig
utgångspunkt för motionen. Enligt nuvarande system skall vårdbehovet
beaktas när påföljden bestäms och vägas mot brottets gravhet. I vissa fall
måste brottet anses vara så allvarligt att vårdbehovet inte kan tillgodoses på
annat sätt än inom de ramar som en fängelsepåföljd sätter. För sådana fall
utgör den behandlingskedja som nyligen föreslagits av ledningsgruppen för
narkotikafrågor ett värdefullt tillskott. Denna är tänkt främst för dem som har
långa fängelsestraff och kommer att innebära olika behandlingsinsatser i
narkotikafri miljö. De nuvarande placeringarna enligt 34 § KvaL innebär
också en utvecklingsbar lösning.

Dagens kriminalpolitiska strömningar pekar mot ett system där påföljderna
i större utsträckning än för närvarande bestäms utifrån brottens
allvarlighetsgrad. Men också i ett sådant system måste ett behandlingsbehov
kunna tillgodoses, så långt det är möjligt med hänsyn till hur allvarliga
brotten är och i den mån den dömde önskar det. I vissa fall kan man som ett
komplement till de behandlingsåtgärder som berörts ovan, tänka sig, att den
dömde får välja mellan en fängelsepåföljd och något behandlingsprogram,
men att det klart anges vilka förutsättningarna är och vilka krav som måste
uppfyllas för att få ingå eller kvarstå i programmet. En viktig fördel med en
sådan bodelning mellan påföljder och behandlingsåtgärder är att det då inte
går att motivera påföljder eller avvisa behandlingsbehov med något förment
behandlingsinnehåll i straffet. Behandlingsbehoven kommer att kunna
avläsas tydligare, vilket kan leda till klarare formulerade resurskrav.

JuU 1977/78:4

Det finns i dag ett stort antal utredningar som arbetat eller arbetar med
frågor som anknyter till de som motionen tar upp: Socialutredningen
(S 1969:29), 1971 års utredning (Ju 1971:08) om behandling av psykiskt
avvikande, utredningen (Ju 1973:11) om eventuell reformering av det
ekonomiska sanktionssystemet inom straffrätten, utredningen (Ju 1973:20)
om personalens arbetsuppgifter vid kriminalvårdens anstalter, ungdomsfangelseutredningen
(Ju 1974:16), utredningen (Ju 1974:17) angående
översyn av häktningsbestämmelserna. Till detta kommer den allmänna
översyn av påföljdssystemet som pågår i brottsförebyggande rådets kriminalpolitiska
arbetsgrupp samt arbetet i ledningsgruppen för narkotikafrågor
(1977:41) och utredningen om narkotikamissbrukets omfattning(S 1977:04).
Med något undantag beräknas dessa utredningar ha slutfört sitt arbete före
utgången av 1977. Detta innebär att en helhetsbedömning av påföljdssystemet
torde kunna påbörjas under senare delen av 1977. Man kan utgå från att
också de frågor som aktualiseras genom motionen därvid kommer att tas
upp.

Mot bakgrund av den givna redovisningen finnér BRÅ att några särskilda
åtgärder i enlighet med motionärernas hemställan inte torde vara erforderliga.
Frågorna kommer snart att tas upp i andra sammanhang. BRÅ avstyrker
således bifall till motionen.

Svea hovrätt hänvisar beträffande tillämpningen av narkotikastrafflagen till
ett yttrande som hovrätten i ärendet inhämtat från Stockholms tingsrätt, avd.
16, vilken avdelning handlägger mål om narkotikabrott. I likhet med
tingsrätten kan hovrätten inte finna att det finns saklig grund för uppfattningen
att narkotikastrafflagen tillämpas i strid med vad lagstiftaren
åsyftat.

Beträffande vårdfrågan framhåller hovrätten att det för närvarande inte
finns tillgång till sådana vårdformer för narkotikamissbrukare som skulle
kunna utgöra verksamma alternativ till fängelsestraff i avsevärt större
omfattning än vad som är fallet enligt nu tillämpad praxis. Överlämnande till
sluten psykiatrisk vård kan enligt hovrätten användas endast i begränsad
utsträckning. Den vård som kan anordnas med anlitande av skyddstillsyn
som påföljd eller i övrigt utan att tvångsmedel tas i anspråk torde i många fall
av missbruk vara otillräcklig icke blott för tillgodoseende av den allmänna
laglydnadens krav utan även ur vårdsynpunkt. Läget blir givetvis, anser
hovrätten, ett annat om en vårdform, motsvarande tvångsintagning å
vårdanstalt enligt lagen om nykterhetsvård, tillskapas för narkotikamissbrukare.
Det kan då förväntas att antalet domar å fängelse enligt narkotikastrafflagen
kommer att minska utan att lagen ändras.

Med hänsyn främst till att narkotikaproblemen redan är föremål för olika
undersökningar och utredningar - bl. a. genom en av regeringen på
riksdagens begäran i mars detta år tillkallad utredning rörande narkotikamissbruket
- finner hovrätten ej anledning tillstyrka motionärernas hemställan.

Stockholms tingsrätt, 16:e avdelning, framhåller i sitt yttrande till Svea
hovrätt att enligt tingsrättens erfarenhet domstolarnas praxis i narkotikamål
redan före narkotikastrafflagens tillkomst allmänt torde ha följt de riktlinjer

JuU 1977/78:4

som framkommit i rättsfallet NJA 1966 B 10.

Med anledning av påståendet i motionen att det före 1969 års skärpning av
straffsatserna i betydande utsträckning förekom att de som dömdes för grovt
narkotikabrott fick t. ex. skyddstillsyn uttalar tingsrätten att den inte har sig
något bekant om en sådan praxis.

Enligt tingsrättens mening är det vid narkotikabrott som innefattar
försäljning, annan form av spridning eller saluhållande redan på grund av
brottets samhällsfarliga art nödvändigt att låta allmänpreventiva hänsyn väga
tungt vid påföljdsvalet även i fråga om sådana mängder som ej leder till att
brottet bedöms som grovt.

Vid bedömning av frågan om narkotikabrott skall betecknas som grovt
eller ej är, enligt tingsrätten, den mängd narkotika brottet avser den faktor
som kommit att i allmänhet vara avgörande.

I praxis har, framhåller tingsrätten, utbildats vissa normer i de fall då
mängden kan tillmätas avgörande betydelse för avgränsning av narkotikabrott
såväl i förhållande till grovt brott som till den ringa formen av brottet,
narkotikaförseelse. Med anledning av det i motionen nämnda exemplet vad
gäller cannabis kan nämnas att tingsrätten numera för befattning med
omkring ett kilo cannabisharts brukar beteckna gärningen som grov om ej
övriga omständigheter föranleder till annan bedömning. Den i motionen
angivna utgångspunkten, 700 gram, för bedömning av brottet som grovt har
tingsrätten ej tidigare mött. (Jfr ang. tillämpning NJA B 23/70, B 36/70 och
B 4/71.) Ej heller är det så att den tilltalades ungdom och andra personliga
förhållanden är avgörande på frågor om en gärning skall rubriceras som grovt
brott eller inte.

Tingsrätten anför vidare att det är riktigt, att befattning med en mindre
mängd LSD eller heroin brukar leda till straff för grovt brott. Dock bör
nämnas att tingsrätten när det gäller mängder om endast några gram
visserligen dömt till kännbara frihetsstraff men ej betecknat brotten som
grova. I mål B 152/74(avd. 16) dömdes sålunda en tilltalad för narkotikabrott
(ej grovt), avseende försäljning av sex gram heroin, till fängelse ett år sex
månader och en annan för innehav av fem gram heroin till fängelse ett år.
Hovrätten fastställde det förstnämnda straffet men sänkte det senare till
fängelse nio månader (Svea hovrätt avd. 6, DB 146/76).

Frågan i vad mån tilltalades eget narkotikamissbruk skall påverka
påföljdsvalet har, enligt tingsrätten, ofta varit föremål för prövning och har
ingalunda rönt en så onyanserad bedömning som i motionen synes antagas. I
en rad domar har tingsrättens sextonde avdelning sålunda uttryckligen
framhållit eget missbruk hos langare såsom skäl att sätta straffet lägre än
eljest skulle ha skett.

Tingsrätten tillbakavisar bestämt påståendet att senare höjningar av
straffmaximum generellt påverkat straffnivån i stort mot vad riksdagen
uttalat om att tidigare antagna principer fortfarande skulle gälla.

För narkotikabrott avseende obetydliga eller måttliga mängder har enligt

JuU 1977/78:4

tingsrättens praxis i fråga om straffmätning ej ändrats, åtminstone ej i
skärpande riktning. En närmare undersökning skulle sannolikt visa att den
”inflation” som inträtt genom att narkotikabrott kommit att avse allt större
mängder inverkat så att straffen förde ej grova brotten kommit att bli lägre än
tidigare.

Vad gäller ”narkotikastraffens tillämpning i vad avser hänsyn till gärningsmännens
vårdbehov” finner tingsrätten i väntan på den s. k. Bexeliuskommitténs
utredning ej skäl närmare ingå på denna fråga. Tingsrätten säger sig
dock ha övervägande negativa erfarenheter av sluten psykiatrisk vård för
narkotikamissbrukare även då det gäller deras återanpassning.

Avslutningsvis framhåller tingsrätten, att den inte tror att det finns någon
grund för motionärernas uppfattning att narkotikabrotten bedöms hårt och
onyanserat och att narkotikastrafflagen alltså kommit att tillämpas på ett sätt
som strider mot de principer lagstiftaren angivit.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller att kvantiteten narkotika utgör
endast en av flera omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen
huruvida ett narkotikabrott är grovt och att uppräkningen i 3 §
narkotikastrafflagen inte är avsedd att vara uttömmande. Det är inte
nödvändigt att i de angivna fallen alltid döma för grovt brott, lika litet som det
är uteslutet att till grovt brott hänföra andra fall än dem som anges i lagtexten.
Såsom försvårande omständigheter bör enligt hovrätten exempelvis
betraktas överlåtelse av narkotika till ungdom eller till en större personkrets,
särskilt om missbruket därigenom spridits. Även den tid varunder brottsligheten
pågått är av betydelse liksom om brottet begåtts huvudsakligen i
vinningssyfte eller för att finansiera eget bruk. Självfallet måste även medlets
farlighet beaktas vid brottsgraderingen.

Domstolarna har således enligt hovrätten stora möjligheter till en nyanserad
bedömning av frågan huruvida grovt narkotikabrott föreligger eller ej.
Av naturliga skäl är därvid mängden av central betydelse, inte minst i fråga
om narkotika av särskilt farlig art såsom LSD eller heroin. Spridningen av
sistnämnda form av narkotika måste för övrigt betraktas som ytterst
samhällsfarlig med hänsyn främst till medlets kraftigt beroendeframkallande
verkan och risken för dödlig utgång vid överdosering. Även överlåtelse av
relativt ringa mängder heroin måste därför bedömas allvarligt. 1 fråga om
innehavsbrott kan mängden också komma att inverka på bedömningen,
särskilt om innehavet utgör led i en verksamhet som syftar till försäljning
eller smuggling. Samtliga omständigheter vid brottet skall emellertid beaktas,
och endast undantagsvis torde kvantiteten ensamt komma att bli avgörande
för brottsrubriceringen.

Vad motionärerna anfört om att domstolarna regelmässigt synes bedöma
gärningen som grov om den avsett mer än en viss kvantitet stöds enligt
hovrätten i vart fall ej av den praxis som utbildat sig vid hovrätten i Göteborg.

Juli 1977/78:4

Ej heller har ett sådant ensidigt och schablonmässigt bedömande kunnat
spåras i de underrättsdomarsom kommit under hovrättens prövning. Praxis i
denna fråga har för övrigt undergått en förändring mot en allt liberalare och
mer nyanserad bedömning, såväl i fråga om mängden narkotika som
beträffande övriga omständigheter vid brottet. Denna utveckling, som bl. a.
påtalats i inhämtade uppgifter från Göteborgs tingsrätt och åklagarmyndigheten
i Göteborg, kan enligt hovrätten förväntas fortsätta.

Beträffande valet av påföljd uttalar hovrätten att - i linje med förarbetena
till narkotikastrafflagen - skyddstillsyn utdömts i ökande omfattning, särskilt
under senare år.

Även i fall av grovt narkotikabrott har i praxis kunnat skönjas ett ökat
användande av skyddstillsyn. Såsom synnerliga skäl härför har i ett flertal
avgöranden vid hovrätten åberopats vederbörandes ungdom, narkotikamissbruk
och sociala situation samt - om gärningen bestått i försäljning - att
överlåtelse skett i huvudsakligt syfte att finansiera eget bruk av narkotika.
Andra omständigheter som framhållits har varit brottslighetens begränsade
omfattning eller den långa tid som förflutit sedan brottet begicks. Nu nämnda
omständigheter har självfallet indicerat skyddstillsyn även vid vanligt
narkotikabrott. Vid sådant brott har i ett icke obetydligt antal fall förekommit
att påföljden bestämts till villkorlig dom, oftast i förening med böter. Då
emellertid hänsynen till allmän laglydnad gör sig starkt gällande vid
brottslighet av nu ifrågavarande särskilt skadliga och samhällsfarliga art, har
av naturliga skäl frihetsstraff utdömts i ej obetydlig omfattning.

Även om det i och för sig torde vara befogat att, såsom motionärerna synes
antyda, i större utsträckning än vad som generellt sett gäller vid andra former
av brottslighet, utnyttja de särskilda hjälp- och vårdåtgärder som står till
buds, kan det enligt hovrättens mening - även från andra än rent
allmänpreventiva synpunkter - i vissa fall vara betänkligt att ådöma
missbrukaret. ex. skyddstillsyn. Enligt vad hovrätten erfarit är det en mycket
vanlig företeelse - särskilt vid bruk av tyngre former av narkotika - att den
typiske missbrukaren även är försäljare, som för att finansiera sitt missbruk
efter hand måste med förtjänst sälja vidare större delen av vad han kommit
över. Missbrukaren skapar härigenom inte bara förutsättningarna för dem
som i stor skala och under yrkesmässiga former bedriver narkotikahantering
utan är även den som genom sina kontakter värvar de nya kunderna.
Narkotikamissbrukaren, särskilt den icke behandlingsmotiverade, som i
betydande utsträckning sprider sitt missbruk till andra är därför en i hög grad
samhällsfarlig person, vars brottslighet samhället även måste kunna skydda
sig mot genom att döma till frihetsstraff. Särskilt med avseende på det under
senare tid alltmer ökande heroinmissbruket kan dessa skyddsaspekter
komma att tas i beaktande.

1 avvaktan på den s. k. Bexeliuskommitténs betänkande finner hovrätten
ej skäl att närmare ingå på frågan hur ett starkt uttalat vårdbehov ur
kriminalpolitisk synpunkt bäst kan tillgodoses vid brottslighet av nu

JuU 1977/78:4

ifrågavarande art. Hovrätten vill emellertid erinra om möjligheten att, inom
ramen för kriminalvård i anstalt, bereda den intagne plats på behandlingshem
för narkotikamissbrukare.

Sammanfattningsvis framhåller hovrätten att vid bestämmande av påföljd
för narkotikabrott, såväl som för varusmuggling av narkotika, betydande vikt
tillmäts sådana omständigheter som de av motionärerna framförda och att,
vid prövningen av frågan om brottet är att anse som grovt, bedömning sker
utifrån samtliga omständigheter vid brottet och inte schablonmässigt efter
den överlåtna eller innehavda kvantiteten.

Enligt hovrättens erfarenhet ger gällande lagstiftning tillräckligt utrymme
för ett nyanserat bedömande av den som gjort sig skyldig till narkotikabrott.
Med hänsyn härtill och i avvaktan på vad den s. k. Bexeliuskommitténs
förslag eventuellt kan komma att medföra i form av förändrad lagstiftning i
hithörande frågor, avstyrker hovrätten att av motionärerna föreslagen
utredning nu verkställs.

Sveriges domareförbund framhåller inledningsvis att det knappast finns
stöd för den i motionen framförda uppfattningen att, då straff- och
vårdsynpunkter kommer i konflikt, vårdsynpunkterna bör som allmän
princip ges företräde.

En annan sak är enligt förbundet att vård i vissa fall kan anordnas utan
lagföring inför domstol. Det kan ske med tillämpning av reglerna om
åklagares rätt att inte tala å brott. Förbundet erinrar härvidlag om ett
uttalande av föredragande departementschefen i prop. 1968:7 att det
beträffande narkotikamissbrukare i betydligt större utsträckning än vad som
generellt sett gäller vid andra former av brottslighet torde vara befogat att
utnyttja de särskilda vård- och hjälpåtgärder som står till buds samt att syftet
med samhällets åtgärder i första hand skall vara att hjälpa och bota, inte att
straffa.

1 fråga om motionärernas uppgift att det före 1969 års skärpning av
straffsatserna i narkotikastrafflagen i betydande utsträckning förekom att de
som dömdes för grovt narkotikabrott fick t. ex. skyddstillsyn anför förbundet,
att det inte har sig bekant att detta förekom i någon större utsträckning.
Belysande för domstolarnas praxis före narkotikastrafflagens tillkomst torde
enligt förbundet vara det avgörande, som redovisas i rättsfallet NJA 1966 B
10.

Beträffande påståendet i motionen att domstolen vanligen inte tar hänsyn
till att gärningsmannen är ung, tidigare straffad eller själv missbrukare anför
förbundet, att frågan i vad mån tilltalads eget narkotikamissbruk skall
påverka påföljdsvalet ofta har varit föremål för prövning och ingalunda rönt
en så onyanserad bedömning som anges i motionen. Enligt förbundets
erfarenhet är det regel att eget missbruk hos langare anses som skäl att sätta
straffet lägre än eljest skulle ha skett. Självklart är vidare att en tilltalads
ungdom också är en omständighet som tas i beaktande och verkar i mildrande
riktning.

JuU 1977/78:4

Vad gäller ”narkotikastraffens tillämpning i vad avser hänsyn till gärningsmännens
vårdbehov” anser sig Domareförbundet i avvaktan på den s. k.
Bexeliuskommitténs utredning ej ha skäl att ingå på denna fråga. Förbundet
säger dock att domstolarna har övervägande negativa erfarenheter av sluten
psykiatrisk vård för narkotikamissbrukare även då det gäller deras återanpassning.

Vad gäller den av motionärerna berörda frågan om rubricering av
narkotikabrotten är otvivelaktigt den mängd narkotika som brottet avser en
faktorsom kommit att i allmänhet vara avgörande för frågan om brottet skall
betecknas som grovt eller ej. Praxis vid domstolarna innebär dock ej en stel
bundenhet vid mängden narkotika med bortseende från övriga omständigheter
vid brottet. För rubriceringen av detta är dock gärningsmannens ålder
och tidigare påföljder utan betydelse.

Med hänsyn till det anförda finnér Domareförbundet ej skäl föreligga för de
av motionärerna begärda åtgärderna.

Riksförbundet för hjälp dt lake me delsmissbrukare (RFHL), som hänvisar till
en uppsats om den straffrättsliga behandlingen av heroinmissbrukare, stöder
i och för sig motionärernas bedömning att domstolarnas praxis i narkotikafrågan
fått en mer onyanserad och hårdare inriktning än som varit avsett.

RFFILis kritik av den nuvarande situationen går emellertid längre än
motionärernas. Den nuvarande narkotikalagstiftningen bör sålunda enligt
förbundet underkastas en allmän översyn. Därvid bör man t. ex. anpassa
lagstiftningens straffrättsliga och övriga kontroll alltefter typ av medel och
beteende. Vidare bör man enligt förbundet anpassa det svenska narkotikabegreppet
till det internationella, öka rättssäkerheten bl. a. genom mer precisa
brottsbestämningar och minska straffrättens relativa roll i narkotikapolitiken.

Dessa synpunkter bör emellertid enligt förbundet inte fördröja behandlingen
av motionens välmotiverade förslag.

Förslag av utredningen om behandling av psykiskt avvikande

1971 års utredning om behandling av psykiskt avvikande har i april 1977
avlämnat betänkandet (SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare.

1 betänkandet diskuteras utförligt behandlingen av missbrukare av beroendeframkallande
medel med avseende på olika grupper av missbruksfall.
Beträffande beroendefallen, dvs. fall där beroendet av missbruksmedel
framstår som det väsentliga problemet, framhåller kommittén sammanfattningsvis
bl. a. följande:

1 fråga om narkotikamissbrukare synes den allmänna uppfattningen hos
psykiatrer vara, att initial behandling bör ske under medicinsk kontroll i
sluten vård, medan den mer långsiktiga behandlingen, som ofta består i
resocialiserande åtgärder, om möjligt bör ske på frivillig väg. En granskning
av praxis visar att narkomaner i större utsträckning än alkoholister bedöms

JuU 1977/78:4

såsom jämställda [dvs. som lagöverträdare som begått brott under inflytande
av annan själslig abnormitet än sinnessjukdom eller sinnesslöhet av så
djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom], även
om också i dessa fall personlighetsstörningar anges såsom den huvudsakliga
orsaken till vårdbehovet. Sjukhusen har emellertid inte möjlighet att tillse att
intagna narkotikamissbrukare hålles giftfria, vilket åren förutsättning förden
sociala rehabiliteringen. Vid sjukhusen tillämpas i allmänhet mycket korta
vårdtider. De tidiga utskrivningarna av de domstolsöverlämnade narkomanerna
bör enligt kommittén ses som ett uttryck för att läkarna anser
sjukhusvård inte vara motiverad sedan avgiftning skett. För den ofta starkt
socialt handikappade grupp som de narkotikamissbrukande lagöverträdarna
utgör har emellertid eftervården inte varit tillräckligt effektiv och de flesta har
tämligen omedelbart efter utskrivningen återfallit i missbruk och kriminalitet.
Det ter sig föga rationellt att överlämna narkotikamissbrukare till sluten
psykiatrisk vård, vare sig följden blir en snabb utskrivning eller att
missbrukaren, i strid med vad som kan anses ändamålsenligt ur psykiatrisk
synpunkt, under lång tid kvarhålls på sjukhuset. Överlämnande till sluten
psykiatrisk vård är en påföljd som är föga ägnad att befria den dömde från
hans beroende eller att avhålla honom från att begå brott.

I fall där brottsligheten inte är så allvarlig och där det finns anledning tro, att
lagöverträdaren vill medverka i en behandling, kan överlämnande till öppen
vård eller skyddstillsyn med föreskrifter vara lämpliga påföljder. Är brottsligheten
allvarlig krävs mera ingripande åtgärder. Det är orealistiskt att tro att
vård i frihet utan andra sanktioner än kortvariga sjukhusintagningar skulle
vara tillräckligt för att åstadkomma en resocialisering. Består brottsligheten i
olaga narkotikaförsäljning, kräver hänsyn till allmänheten att vederbörande
avskärs från möjlighet till fortsatt brottslighet.

Kommittén framhåller att en förutsättning för att narkomanen skall kunna
frigöra sig från beroendet är, att han en längre tid hålls giftfri. Möjlighet att
hålla honom avskärmad från narkotika borde vara större på en kriminalvårdsanstalt
än på ett sjukhus. Den långsiktiga, resocialiserande behandlingen
i övrigt kan ske lika väl inom ramen för ett fängelsestraff som i
samband med sjukhusvistelse.

Det har gjorts gällande att humanitära skäl talar mot att döma en
lagöverträdare, som är narkoman, till fängelse. Till stöd härför har bl. a.
anförts att exempelvis opiater ger upphov till mycket plågsamma abstinensbesvär
och att en narkoman, som av rädsla för sådana besvär gör sig skyldig
till brott för att få medel till inköp av giftet, inte kan göras ansvarig för brottet.
Kommittén framhåller härom att avvänjningen med de metoder som
tillämpas i modern sjukvård i regel kan ske utan alltför svåra plågor.
Möjligheten att söka vård står öppen för alla och bör framstå som ett alternativ
till fortsatt missbruk. Abstinensbesvär eller rädsla för sådana bör därför i regel
icke medföra straffrättslig undantagsställning.

Av nu anförda skäl anser kommittén att kriminalvård bör vara den
normala påföljden i de fall, där inte andra allvarliga psykiska störningar än
själva beroendet förelåg vid brottstillfället. Det bör emellertid understrykas
att en förutsättning för kommitténs ställningstagande är att missbrukare som
döms till fängelse vid avgiftning och eljest vid behov får adekvat medicinsk
vård inom ramen för den ådömda påföljden.

Betänkandet innehåller vidare ett förslag till försöksverksamhet med
”kontraktsvård” för narkomaner inom ramen för nu gällande lag om

JuU 1977/78:4

kriminalvård i anstalt. Förslaget innebär att narkotikamissbrukare som
dömts till fängelsestraff om högst ett år skall kunna ges möjlighet att välja ett
vårdprogram i stället för straffet. Vårdprogrammet utformas så att den dömde
i nära anslutning till domen tas in på sjukhus för initial behandling för att
sedan överföras till öppen vård, i regel behandlings- eller inackorderingshem.
Vården skall ske under effektiv kontroll, och vid misskötsamhet skall straffet
verkställas.

Ledningsgrupp för narkotikafrågor

Regeringen har i mars 1977 tillsatt en särskild ledningsgrupp för narkotikafrågor
med uppgift att föreslå och initiera ytterligare insatser mot
narkotikamissbruket och verka för samordning av insatserna på narkotikaområdet.
Ledningsgruppen bör enligt direktiven arbeta under 1977 och
löpande ta de initiativ som behövs.

Gruppens arbete är f. n. främst inriktat på att få en bild av vårdsituationen i
förhållande till antalet missbrukare. En rapport härom beräknas vara färdig
innevarande år. Arbetet innefattar också en försöksverksamhet med s. k.
vårdkontroll på anstalten Österåker. Verksamheten innebär att de intagna
medges öppnare vårdformer mot att de förbinder sig att inte använda
narkotika, vilket kontrolleras genom urinprov.

Kartläggning av narkotikamissbruket

Genom regeringsbeslut i mars 1977 har tillkallats en särskild utredare för
att göra en övergripande kartläggning av narkotikamissbrukets omfattning
(Dir. 1977:39). Kartläggningsarbetet bör enligt direktiven i första hand syfta
till att ge en ingående beskrivning av det tunga missbrukets omfattning i syfte
att skapa underlag för beslut om bl. a. de olika vård- och behandlingsmetoder
som krävs för nu etablerade missbrukare.

Arbetsgrupp för vårdfrågor

Efter beslut av socialministern har i september i år tillsatts en särskild
arbetsgrupp inom regeringskansliet med uppgift att redovisa ett beslutsunderlag
för regeringen i frågor om vård utan samtycke inom socialvård och
sjukvård, m. m. Bakgrunden är att regeringen kommer att få ta ställning till
förslag rörande dessa frågor från tre olika utredningar, nämligen socialutredningen,
1971 års utredning om behandling av psykiskt avvikande och
socialstyrelsens expertgrupp för översyn av lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Den sistnämnda översynen beräknas bli
färdig i november i år.

Den nytillsatta arbetsgruppen är en tjänstemannautredning inom regeringskansliet.
Till gruppen skall knytas en referensgrupp med företrädare för

JuU 1977/78:4

riksdagspartier samt berörda personalorganisationer. Gruppens arbete skall
vara avslutat under våren 1978 och då kunna samordnas med propositionsarbetet
med ny sociallagstiftning.

Utskottet

I motionen 1976/77:453 framställs två yrkanden rörande narkotikastrafflagen.

Yrkande 1 innefattar önskemål om utredning angående lagens tillämpning
när det gäller hänsynstagande till gärningsmannens ålder, vårdbehov m. m.
Enligt motionärerna är domstolarnas bedömning av narkotikabrottsligheten
onyanserad och hård, och de anser att tillämpningen inte kommit att präglas
av de principer som lagstiftarna ställt upp. Detta anges gälla såväl vid
bedömningen om ett brott skall anses grovt som vid valet av påföljd. Särskilt
otillfredsställande är enligt motionärerna att domstolarna, när det gäller viss
tyngre narkotika, vanligen inte tar hänsyn till om gärningsmannen är ung,
tidigare straffad eller själv missbrukare.

I förarbetena till narkotikastrafflagen uttalades när det gäller påföljdsvalet
vid narkotikabrott att domstolarna, liksom vid all annan brottslighet, skall
beakta hela det komplex av fakta som föreligger till bedömande. Hit angavs
höra bl. a. brottets samhällsfarlighet, omständigheterna vid och kring brottet,
gärningsmannens avsikt vid brottet och hans personliga förhållanden. Det
underströks särskilt att om en person innehaft den ifrågavarande narkotikan
för eget bruk hänsyn skulle tas härtill. Härvid fick beaktas den komplikation
som ligger däri att samma person kan inneha narkotika såväl för eget bruk
som för att överlåta den till andra, främst för att därigenom bli i stånd att
fortsätta sitt eget missbruk.

Rörande brottsrubriceringen vid innehav av narkotika uttalades att grovt
brott bör anses föreligga huvudsakligen i sådana fall då innehavet utgör led i
en verksamhet som har till syfte att överlåta eller smuggla narkotika.

Utskottet har genom en omfattande remissbehandling och utredning i
övrigt sökt få en bild av domstolarnas praxis på narkotikaområdet. Det
förebragta materialet ger enligt utskottets mening inte belägg för att
rättstillämpningen utvecklats i strid mot lagstiftningens syften. Utskottet vill
särskilt hänvisa till de ovan sammanfattningsvis återgivna avgörandena av
högsta domstolen från december 1976 och juni 1977, vilka enligt utskottets
mening ger uttryck för en sådan nyanserad rättstillämpning som motionärerna
efterlyser.

Utskottet, som erinrar om att ett stort antal kommittéer f. n. arbetar eller
nyligen avslutat arbete med olika frågor på narkotikaområdet, finner inte skäl
för en utredning i enlighet med yrkande 1 i motionen.

Det andra motionsyrkandet gäller straffminimum för grovt narkotikabrott.
Motionärerna uttalar här att det före år 1969, då straffminimum höjdes till
fängelse ett år, i betydande utsträckning förekom att de som dömdes för grovt
narkotikabrott fick skyddstillsyn samt att höjningen innebar att domstolen

JuU 1977/78:4

kan döma till skyddstillsyn endast om särskilda skäl föreligger. Yrkandet går
ut på att riksdagen skall ge till känna vad motionärerna i denna del
anfört.

Enligt brottsbalken får, om minimistraffet för ett brott är fängelse ett år,
påföljden bestämmas till skyddstillsyn endast om synnerliga skäl föreligger.
Straffet för grovt narkotikabrott är som ovan angetts fängelse lägst ett och
högst tio år. Skyddstillsyn kan alltså, som motionärerna framhåller, för grova
brott komma i fråga bara i rena undantagsfall.

Enligt utskottets mening finns inte anledning att överväga en ändring av
straffminimum för grovt narkotikabrott. Med hänsyn till pågående utredningsarbete
rörande påföljdssystemet föreligger inte heller skäl att i detta
sammanhang aktualisera frågan om ändrade regler för ådömande av
skyddstillsyn. Även yrkande 2 i motionen bör därför avslås.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande tillämpningen av narkotikastrafflagen
avslår motionen 1976/77:453 i denna del (yrkande 1),

2. att riksdagen beträffande straffminimum för grovt narkotikabrott
avslår motionen 1976/77:453 i denna del (yrkande 2).

Stockholm den 8 november 1977

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Lilly Bergander (s), Gunde
Raneskog(c), Kerstin Andersson i Kumla (s), Hans Pettersson i Helsingborg
(s). Carl Lidbom (s), Gunilla André (c), Ella Johnsson (c), Helge Klöver (s) och
Björn Körlof (m).

JuU 1977/78:4

Bilaga 1

Tabell 1. Brott rubricerade som narkotikaförseelse (Nsl 2), narkotikabrott (Nsl 1) eller grovt narkotikabrott (Nsl 3)
det rubricerade brottet är det grövsta narkotikabrottet och där endast en typ av medel förekommit. Efter me
brottstyp och mängd, 1975

Mängd i gram	Förseelse (Nsl 2) Inneh. Överl./ saluh.	Inneh.+ överl./ saluh.	Brott (Nsl 1) Inneh. Överl./ saluh.	Inneh.+ överl./ saluh.	Grovt Inneh.	brott (Nsl 3) Överl./ saluh.	Inneh överl., saluh.
Cannabis
”Liten/ringa”	31	0	0	3	2	1	-	-	-
0-5	164	1	5	6	8	11	-	-	-
6-10	63	-	6	5	3	13	-	-	-
11-25	64	-	7	40	6	29	-	-	-
26-50	17	-	3	65	5	29	-	-	-
51-250	3	-	2	98	10	66	-	-	-
251-500	-	-	-	25	10	45	-	1	2
501-1000	-	-	-	8	5	26	3	6	12
1001-5000	-	-	-	-	1	4	17	10	63
5001-	-	-	-	-	1	-	7	12	38
”Stor”	-	-	-	2	1	-	-	1	-
Samtliga	342	1	23	252	52	224	27	30	115
Centraistimuiantia ”Liten/ringa”	' 13			7		2
0-1	112	4	1	23	9	10	-	-	-
2-5	44	1	2	75	9	28	-	-	-
6-10	8	-	-	58	8	20	-	1	-
11-50	1	-	-	76	10	98	1	2	1
51-100	-	-	-	14	2	34	3	3	6
101-250	-	-	-	4	1	11	3	3	13
251-500	-	-	-	1	-	-	2	3	6
501-1000	-	-	-	1	-	-	3	1	7
1001-5000	-	-	-	1	-	-	3	4	11
5001-	-	-	-	-	-	-	-	-	2
”Stor”	-	-	-	4	1	-	-	3	1
Samtliga	178	5	3	264	40	203	15	20	47
Opiater
”Liten/ringa”	2	-	-	5	-	-	-	-	-
0-1	1	—	—	4	—	—	—	—	—
2-5	-	-	-	7	-	2	-	-	-
6-10	-	-	-	1	2	-	-	-	-
11-25	-	-	-	-	1	-	1	-	4
26-50	-	-	-	1	-	-	2	-	5
51-100	-	-	-	-	-	1	-	1	3
101-500	-	-	-	-	-	-	-	2	6
501-1000	-	-	-	-	-	-	-	-	2
1001-5000	-	-	-	-	-	-	-	-	2
5001-	-	-	-	-	-	-	-	-	-
”Stor”	-	-	-	-	-	1	-	-	1
Samtliga	3	-	-	18	3	4	3	3	23

JuU 1977/78:4

Bilaga 2

Tabell 2. Brott rubricerade sorn narkotikaförseelse (Nsl 2), narkotikabrott (Nsl 1) eller grovt narkotikabrott (Nsl 3) där
det rubricerade brottet är det grövsta narkotikabrottet och där endast en typ av medel förekommit. Efter medel,
brottstyp och mängd, 1976

Mängd i gram	Förseelse (Nsl 2) Inneh. Överl./ saluh.	Inneh.+ Överl./ saluh.	Brott (Nsl 1) Inneh. Överl./ saluh.	Inneh.+ överl./ saluh.	Grovt Inneh.	brott (Nsl 3) Överl./ saluh.	Inneh.+ överl./ saluh.
Cannabis
”Liten/ringa”	12	-	1	2	-	3	-	-	-
0-5	169	1	4	4	2	8	-	-	-
6-10	51	-	1	3	3	17	-	-	-
11-25	55	-	2	17	1	21	-	-	-
26-50	6	-	-	44	3	20	-	-	-
51-250	1	-	-	53	13	63	-	-	-
251-500	1	-	-	9	2	34	-	1	-
501-1000	-	-	-	8	2	11	-	6	4
1001-5000	-	-	-	2	1	5	4	22	33
5001-	-	-	-	-	-	-	6	11	34
”Stor”	-	-	-	-	-	-	-	-	-
Samtliga	295	1	8	142	27	182	10	40	71
Centralstimulantia
”Liten/ringa”	9	-	1	3	2	1	-	-	-
0-1	254	2	3	20	9	6	-	-	-
2-5	107	-	2	87	13	37	-	-	-
6-10	12	1	1	63	8	26	-	-	-
11-50	8	-	-	75	19	112	-	1	1
51-100	-	-	-	13	2	28	2	6	4
101-250	-	-	-	7	1	10	4	4	12
251-500	-	-	-	1	_	5	-	5	4
501-1000	-	-	-	-	-	-	1	2	4
1001-5000	-	-	-	-	_	_	3	5	17
5001-	-	-	-	-	-	-	1	4	5
”Stor”	-	-	-	4	-	1	-	1	2
Samtliga	390	3	7	273	54	226	11	28	49
Opiater
”Liten/ringa”	-	-	-	4	-	1	-	-	-
0-1	5	-	-	18	-	2	-	-	-
2-5	-	-	-	3	1	4	-	2	-
6-10	-	-	-	2	-	4	-	1	-
11-25	-	-	-	-	-	1	1	1	2
26-50	-	-	-	-	-	-	-	1	4
51-100	-	-	-	-	-	-	1	-	1
101-500	-	-	-	-	-	-	2	5	13
501-1000	-	-	-	-	-	-	-	-	3
1001-5000	-	-	-	-	-	-	-	-	2
5001-	-	-	-	-	-	-	-	-	-
"Stor”	-	-	-	-	-	1	-	-	-
Samtliga	5	-	-	27	1	13	4	10	25

JuU 1977/78:4

Bilaga 3

Tabell 3. Personer som godkänt strafföreläggande eller dömts för brott mot narkotikastrafflagens 2 § (förseelser) i r<

narkotikamäl efter typ av medel och huvudpåföljd, 1975. Netto per lagföring

Huvudpåfoljd Typ av medel

Endast Därav Flera Därav Samt -

en typ canna-	cent-	hal-	opia-	typer	cent-	cent-	cent- liga
av me- bis	ral-	luci-	ter	av me-	ral-	ral-	ral-
del	stimu-	noge-		del	stimu-	stimu-	stimu-
	lantia	ner			lantia	lantia	lantia

+ can- + opia- + cannabis
ter nabis +

opiater -

Skyddstillsyn	2	0	2	0	0	0	2
Därav med anstalts-beh.	0	0	0	0	0	0	0
Villkorlig dom	1	1	0	0	0	0	1
Vård enl. barnavårds-lagen	0	0	0	0	1	1	1
Böter gm dom	82	63	17	1	11	9	93
Böter gm strafföreläg-gande	147	125	21	0	16	14	163
BrB 34:1 punkt 1 till-lämpad	6	2	4	0	1	0	7
Övriga påföljder	0	0	0	0	0	0	0
Samtliga	238	191	44	1	29	24	267

JuU 1977/78:4

Bilaga 4

Tabell 4. Personer som godkänt strafföreläggande eller dömts för brott mot narkotikastrafflagens 1 § (Brott) i rena

narkotikamål efter typ av medel och huvudpåföljd, 1975. Netto per lagföring

Huvudpåfoljd	Typ av Endast en typ av me-del	medel Därav canna- bis	cent- ral- sti- mulan- tia	hal- luci- noge- ner	opia- er	Flera typer av me-del	Därav cent- ral- stimu-lantia + can-nabis	cent-ral-stimu-lantia + opia-ter	cent-ral- stimu-lantia + can-nabis + opia-ter	Samt- liga
Fängelse	110	48	58	0	3	26	22	0	0	136
Därav Högst 1 mån.	6	3	2	0	0	0	0	0	0	6
Mer än 1 högst 2 mån.	15	9	6	0	0	8	7	0	0	23
Mer än 2 högst 4 mån.	34	15	19	0	0	5	5	0	0	39
Mer än 4 högst 6 mån.	25	12	13	0	0	5	3	0	0	30
Mer än 6 högst 12 mån.	30	9	18	0	3	8	7	0	0	38
Mer än 12 mån.	0	0	0	0	0	0	0	0	0	0
Ungdomsfängelse	1	0	1	0	0	2	0	0	0	3
Internering	0	0	0	0	0	0	0	0	0	0
Sluten psykiatrisk
vård	3	2	0	0	1	1	1	0	0	4
Skyddstillsyn	169	106	59	2	1	48	36	0	2	217
Därav med anstalts-beh.	8	5	2	1	0	5	4	0	1	13
Villkorlig dom	76	66	9	0	1	9	4	0	0	85
Vård enl. barnavårds-
lagen	7	4	3	0	0	1	0	0	0	8
Böter gm dom	112	95	14	3	0	13	10	0	0	125
Böter gm strafföreläg-
gande	2	2	0	0	0	0	0	0	0	2
BrB 34:1 punkt 1 till-
lämpad	74	36	32	2	4	15	12	0	0	89
Övriga påföljder	0	0	0	0	0	0	0	0	0	0
Samtliga	554	359	176	7	10	115	85	0	2	669

Juli 1977/78:4

Bilaga 5

T abell 5. Personer som dömts för brott mot narkotikastrafflagens 3 § (grova brott) i rena narkotikamål efter typ av me

och huvudpåföljd, 1975. Netto per lagföring

Huvudpåföljd	Typ av medel Endast Därav en typ canna-av me- bis del	cent- ral- sti- mulan- tia	hal- luci- noge- ner	opia- ter	Flera typer av me-del	Därav cent-ral-stimu-lantia + can-nabis	cent-ral-stimu-lantia + opia-ter	cent-ral-stimu-lantia + can-nabis + opia-ter	Samt- liga
Fängelse	191	132	36	8	15	23	13	0	0	214
Därav Högst 1 mån.	0	0	0	0	0	0	0	0	0	0
Mer än 1 högst 2 mån.	2	1	1	0	0	0	0	0	0	2
Mer än 2 mån högst 4 mån.	2	2	0	0	0	0	0	0	0	2
Mer än 4 högst 6 mån.	3	1	2	0	0	0	0	0	0	3
Mer än 6 högst 12 mån.	50	40	8	2	0	5	4	0	0	55
Mer än 12 högst 24 mån.	76	53	14	4	5	11	7	0	0	87
Mer än 24 högst 48 mån.	51	32	10	2	7	6	2	0	0	57
Mer än 48 mån.	7	3	1	0	3	1	0	0	0	8
Ungdomsfängelse	1	1	0	0	0	0	0	0	0	1
Internering	0	0	0	0	0	0	0	0	0	0
Sluten psykiatrisk
vård	2	1	0	0	1	2	0	1	0	4
Skyddstillsyn	15	12	2	1	0	2	2	0	0	17
Därav med anstalts-beh.	2	2	0	0	0	2	2	0	0	4
Villkorlig dom	8	5	3	0	0	0	0	0	0	8
Vård enl. barnavårds-
lagen	1	1	0	0	0	0	0	0	0	1
Böter gm dom	0	0	0	0	0	0	0	0	0	0
Böter gm strafföreläg-
gande	0	0	0	0	0	0	0	0	0	0
BrB 34:1 punkt 1 till-
lämpad	2	1	1	0	0	1	0	0	0	3
Övriga påföljder	0	0	0	0	0	0	0	0	0	0
Samtliga	220	153	42	9	16	28	15	1	0	248

JuU 1977/78:4

Bilaga 6

Tabell 6. Personer sorn godkänt strafföreläggande eller dömts för brott mot narkotikastrafflagens 2 § (förseelser) i rena

och blandade narkotikamål efter typ av medel och huvudpåföljd, 1975. Netto per lagföring

Huvudpåföljd	Typ av medel Endast Därav en typ canna-av me- bis del	cent- ral- stimu- lantia	hal- luci- noge- ner	opia- ter	Flera typer av me-del	Därav cent-ral-stimu-lantia + can-nabis	cent- ral- stimu-lantia + opia-ter	cent- ral- stimu-lantia + can-nabis + opia-ter	Samt- liga
Fängelse	91	31	54	0	0	14	8	0	0	105
Därav
Högst 1 mån.	5	5	0	0	0	1	1	0	0	6
Mer än 1 högst 2
mån.	6	4	2	0	0	1	0	0	0	7
Mer än 2 högst 4
mån.	18	8	10	0	0	2	1	0	0	20
Mer än 4 högst 6
mån.	16	3	10	0	0	4	2	0	0	20
Mer än 6 högst 12
mån.	39	7	29	0	0	6	4	0	0	45
Mer än 12 högst 24
mån.	5	3	2	0	0	0	0	0	0	5
Mer än 24 högst 48
mån.	1	0	1	0	0	0	0	0	0	1
Mer än 48 mån.	1	1	0	0	0	0	0	0	0	1
U ngdomsfängelse	3	2	1	0	0	1	1	0	0	4
Internering	1	0	0	0	1	0	0	0	0	1
Sluten psykiatrisk
vård	5	0	5	0	0	1	0	0	0	6
Skyddstillsyn	60	35	25	0	0	7	5	0	0	67
Därav med anstalts-
beh.	7	4	3	0	0	2	1	0	0	9
Villkorlig dom	13	12	1	0	0	1	0	0	0	14
Vård enl. barnavårds-
lagen	11	4	7	0	0	1	1	0	0	12
Böter gm dom	144	lil	27	1	0	15	11	0	0	159
Böter gm strafföreläg-
gande	165	140	23	0	1	16	14	0	0	181
BrB 34:1 punkt 1 till-
lämpad	76	30	43	0	1	11	8	0	0	87
Övriga påföljder	1	1	0	0	0	0	0	0	0	1
Samtliga	570	366	186	1	3	67	48	0	0	637

JuU 1977/78:4

Bilaga 7

Tabell 7. Personer som godkänt strafföreläggande eller dömts för brott mot narkotikastrafflagens 1 § (brott) i rena

blandade narkotikamål efter typ av medel och huvudpåföljd, 1975. Netto per lagföring

Huvudpåföljd	Typ av medel Endast Därav en typ canna-av me- bis del	cent-ral-stimu-lantia	hal- luci- noge- ner	opia- ter	Flera typer av me-del	Därav cent-ral-stimu-lantia + can-nabis	cent-ral-stimu-lantia + opia-ter	cent- ral- stimu-lantia + can-nabis + opia-ter	Samt liga
Fängelse	326	84	225	3	9	74	54	2	2	400
Därav
Högst 1 mån.	14	6	7	0	0	0	0	0	0	14
Mer än 1 högst 2
mån.	31	11	19	0	1	12	10	0	0	43
Mer än 2 högst 4
mån.	79	23	54	0	0	17	14	1	0	96
Mer än 4 högst 6
mån.	61	19	40	0	2	16	11	0	1	77
Mer än 6 högst 12
mån.	125	23	92	3	6	26	18	1	0	151
Mer än 12 mån.
högst 24 mån.	16	2	13	0	0	3	1	0	1	19
Ungdomsfängelse	S	0	7	1	0	3	0	0	0	11
Internering	2	0	2	0	0	0	0	0	0	2
Sluten psykiatrisk
vård	13	6	5	0	2	2	1	1	0	15
Skyddstillsyn	330	178	142	4	5	102	71	4	5	432
Därav med anstalts-
beh.	30	9	19	1	1	14	8	1	1	44
Villkorlig dom	92	77	13	0	2	11	5	0	0	103
Vård enl. barnavårds-
lagen	15	9	6	0	0	3	1	0	0	18
Böter gm dom	124	104	17	3	0	21	16	0	0	145
Böter gm strafföreläg-
gande	2	2	0	0	0	0	0	0	0	2
BrB 34:1 punkt 1 till-
lämpad	168	69	90	2	7	39	28	0	1	207
Övriga påföljder	1	1	0	0	0	0	0	0	0	1
	1 081	530	507	13	25	255	176	7	8 1 336

JuU 1977/78:4

Bilaga S

Tabell 8. Personer som dömts för brott mot narkotikastrafflagens 3 § (grova brott) i rena och blandade narkotikamål

efter typ av huvudmedel och huvudpåföljd, 1975. Netto per lagföring.

Huvudpåföljd	Typ av medel Endast Därav en typ canna-av me- bis del	cent-ral-stimu-lantia	hal- luci- noge- ner	opia- ter	Flera typer av me-del	Därav cent-ral-stimu-lantia + can-nabis	cent-ral-stimu-lantia + opia-ter	cent-ral-stimu-lantia + can-nabis + opia-ter	Samt- liga
Fängelse	260	152	69	11	26	41	27	2	0	301
Därav Mer än 1 högst 2
mån.	2	1	1	0	0	0	0	0	0	2
Mer än 2 högst 4
mån.	3	2	1	0	0	0	0	0	0	3
Mer än 4 högst 6
mån.	3	1	2	0	0	1	1	0	0	4
Mer än 6 högst 12
mån.	68	47	17	2	0	9	8	0	0	77
Mer än 12 högst 24
mån.	108	60	32	6	10	22	15	2	0	130
Mer än 24 högst 48
mån.	66	37	15	3	11	8	3	0	0	74
Mer än 48 mån.	10	4	1	0	5	1	0	0	0	11
Ungdomsfängelse	3	2	0	1	0	0	0	0	0	3
Internering	3	1	2	0	0	0	0	0	0	3
Sluten psykiatrisk
vård	7	2	2	0	3	2	0	1	0	9
Skyddstillsyn	17	13	3	1	0	3	3	0	0	20
Därav med anstalts-
beh.	3	2	1	0	0	3	3	0	0	6
Villkorlig dom	8	5	3	0	0	0	0	0	0	8
Vård enl. barnavårds-
lagen	1	1	0	0	0	1	0	0	0	2
BrB 34:1 punkt 1 till-
lämpad	5	1	4	0	0	1	0	0	0	6
Samtliga	304	177	83	13	29	48	30	3	0	352

GOTAB. Stockholm 1977