JuU 1977/78:34

Justitieutskottets betänkande
1977/78:34

med anledning av motioner angående lagen om tillfälligt omhändertagande
och lagen om omhändertagande av berusade personer
m. m.

Motionerna

I motionen 1977/78:257 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag om upphävande av lagen om tillfälligt omhändertagande.

Enligt motionärernas mening har lagen kommit att fungera som en social
”städlag” och har inte såsom det förutsattes vid dess tillkomst möjliggjort
sociala vård- och stödåtgärder som inte tidigare stått till buds.

I motionen 1977/78:985 av Filip Fridolfsson (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag till bestämmelser som gör det möjligt att i större
utsträckning få för berusning tillfälligt omhändertagna att komma i kontakt
med nykterhetsvården.

Motionären uppger att erfarenheterna av tillämpningen av den fr. o. m.
den 1 januari 1977 gällande lagen om omhändertagande av berusade personer
m. m. visar att de flesta av de omhändertagna inte kommer under den vård
som egentligen borde sättas in eftersom resurser och samarbetet mellan polis
och socialvård är otillfredsställande. Till svårigheterna bidrar enligt motionärens
mening också att den omhändertagne inte kan tvingas att uppge sin
identitet för polisen. Enligt motionärens mening bör reglerna ändras så att de
nykterhetsvårdande instanserna får större möjligheter att komma alkoholmissbrukare
till hjälp.

I motionen 1977/78:1469 av Håkan Winberg (m)och Inger Lindquist (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana bestämmelser
som ökar möjligheterna för polisen att identifiera personer som omhändertagits
för berusning enligt lagen om omhändertagande av berusade personer
m. m.

Enligt motionärernas mening visar erfarenheterna av lagens tillämpning
att i en hel del fall omhändertagna inte kunnat identifieras, vilket har
omöjliggjort ingripande från nykterhetsnämnd och omhändertagande av
körkort.

Lagen om tillfälligt omhändertagande

Lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande (LTO) trädde i kraft den 1
oktober 1973 (prop. 1975:115, JuU 26, rskr 258). Samtidigt upphävdes dittills
gällande bestämmelser om tillfälligt omhändertagande i polisinstruktionen.

1 Riksdagen 1977/78. 7 sami. Nr 34

JuU 1977/78:34

2

Till grund för lagstiftningen låg de förslag till åtgärder för att bekämpa
brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen som framlades av den
s. k. brottskommissionen.

I 1-3 §§ LTO finns bestämmelser som ger en polisman befogenhet att i
vissa fall verkställa ett tillfälligt omhändertagande.

Bestämmelsen i 1 § LTO tar sikte på fall då polisstyrelse enligt särskild
bestämmelse har befogenhet att besluta om omhändertagande. En enskild
polisman får i ett sådant fall verkställa omhändertagandet i avvaktan på
polisstyrelsens beslut, om förutsättningar för ett omhändertagande bedöms
föreligga och dröjsmål med åtgärden skulle innebära fara för den omhändertagnes
eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende. De
bestämmelser om befogenhet för polisstyrelse att besluta om omhändertagande
som här avses finns i utlänningslagen (1954:193), lagen (1954:579) om
nykterhetsvård, barnavårdslagen (1960:97) och lagen (1966:293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Enligt 2 § LTO får polisman ta hand om den som kan antas vara under
femton år och anträffas under förhållande som uppenbarligen innebär
överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling. Den
omhändertagne skall skyndsamt överlämnas till föräldrar, annan vårdnadshavare
eller barnavårdsnämnden.

1 3 § föreskrivs att polisman skall omhänderta den som genom sitt
uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör omedelbar fara för
denna, om ett omhändertagande är nödvändigt för att upprätthålla
ordningen. Ett sådant omhändertagande skall ske också när det fordras för att
avvärja en straffbelagd gärning.

LTO innehåller vidare bestämmelser om förfarandet vid omhändertagande,
maximitid för kvarhållande m. m. Sålunda gäller enligt 4 § LTO att
polismannen skall se till att omhändertagandet inte orsakar den som har
tagits om hand större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till
åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet. Den polisman som har
verkställt omhändertagande enligt LTO skall så skyndsamt som möjligt
anmäla saken till sin förman, som omedelbart skall pröva om åtgärd enligt 1
eller 3 § skall bestå. Innebär förmannens beslut att den som har omhändertagits
enligt 1 § skall kvarhållas eller har ingripande företagits med stöd av 2 §,
skall han skyndsamt underrätta polisstyrelsen om omhändertagandet och
skälen till detta (5 §). Den som är omhändertagen enligt 1 eller 3 § skall
förhöras så snart som möjligt och därvid underrättas om anledningen till att
han har tagits om hand. I de fall då någon har omhändertagits enligt 3 § skall
också vid behov en utredning om hans personliga levnadsförhållanden göras,
om möjligt av företrädare för social myndighet. Avsikten med denna
utredning skall vara att utröna om den omhändertagne är i trängande behov
av hjälp eller stöd från samhällets sida (6 §). Beträffande den som har
omhändertagits enligt 3 § gäller vidare att han skall friges så snart förhör och
personutredning har slutförts och anledning föreligger att han inte längre

JuU 1977/78:34

3

kommer att utgöra omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet, dock
senast inom sex timmar efter omhändertagandet (8 §).

Lagen om omhändertagande av berusade personer m. m.

Lagen(1976:51 Dorn omhändertagande av berusade personer m. m. (LOB)
trädde i kraft den 1 januari 1977 (prop. 1975/76:113, JuU 37, rskr 351).
Samtidigt upphävdes straffbestämmelserna mot fylleri samt förordningen
(1841:58 s. 1) emot fylleri och dryckenskap. Enligt 1 § LOB får den som på
allmän plats, utom- eller inomhus, anträffas berusad av alkoholhaltiga
drycker eller annat berusningsmedel omhändertas av polisman, om han till
följd av berusningen är ur stånd att ta vård om sig eller annars utgör en fara för
sig själv eller annan. Om den omhändertagne bedöms vara i behov av hjälp
eller stöd från samhällets sida, skall polisen, innan omhändertagandet
upphör, tillhandagå honom med råd och upplysningar samt, i den mån det
lämpligen kan ske, samråda med annat samhällsorgan som härtill uppgift att
tillgodose sådant behov. Den omhändertagne skall friges så snart det bedöms
kunna ske utan men för honom själv och anledning till omhändertagande
inte längre föreligger. Frigivandet skall dock alltid ske senast inom åtta
timmar efter omhändertagandet om det inte uppenbarligen är förenligt med
den omhändertagnes eget intresse att han får kvarstanna kortare tid
därutöver (7 $). Föreskrifterna i den nya lagen skall tillämpas även i fall, då
förutsättningar för omhändertagande skulle ha förelegat också enligt 3 § LTO
(9 S).

Framställning från rikspolisstyrelsen

I en skrivelse till regeringen redogjorde rikspolisstyrelsen i september 1977
för tillämpningen av LOB och LTO under första halvåret 1977. Enligt
redogörelsen hade antalet omhändertaganden enligt 3 § LTO ökat avsevärt
framför allt i storstadsdistrikten. Enligt rikspolisstyrelsen var denna ökning
uppenbarligen en direkt följd av den vaga utformningen av omhändertagandebestämmelserna
i LOB.

Rikspolisstyrelsen begärde bl. a. en lagändring som går ut på att LOB
förtydligas så att den omfattar de indikationer på berusning som enligt lagens
förarbeten skall gälla.

Enligt regeringens beslut i oktober 1977 med anledning av rikspolisstyrelsens
hemställan redogjorde chefen för justitiedepartementet i en skrivelse till
rikspolisstyrelsen för vissa uttalanden under förarbetena till LOB. Bl. a.
pekades på dåvarande chefens för justitiedepartementet uttalande att avfattningen
av 1 § LOB inte torde medföra några större förändringar i förhållande
till 1841 års förordning sådan denna tillämpats i praktiken samt på
justitieutskottets uttalande att kriterierna för omhändertagande såvitt gällde
berusningsgraden borde överensstämma med vad som före avkriminalise 1*

Riksdagen 1977/78. 7 sami. Nr 34

JuU 1977/78:34

4

ringen uppställdes för ansvar för fylleri.

I skrivelsen till rikspolisstyrelsen uttalade departementschefen vidare att
den nya lagstiftningen varit i kraft under förhållandevis kort tid och att
ytterligare underlag därför behövdes för att man skulle kunna bedöma dess
effekter i olika avseenden. Enligt skrivelsen avsåg regeringen att då
ytterligare erfarenhet vunnits ta upp frågan om en översyn av tillämpningen
av ifrågavarande lagstiftning bl. a. vad avser polisens samverkan med
sjukvården och socialvården samt frågan om avgränsningen mellan LOB och
LTO. Regeringen uppdrog åt rikspolisstyrelsen att till justitiedepartementet
redovisa tillämpningen av LOB även såvitt gällde första halvåret 1978.

Utvärdering av LTO och LOB

Vid sin behandling tidigare under detta riksmöte av motioner angående
LTO uttalade utskottet att redovisade uppgifter om hur bestämmelsen om
social utredning i samband med omhändertaganden enligt 3 § LTO tillämpats
visade att det kunde finnas anledning att överväga behovet av och formerna
för dessa utredningar bl. a. mot bakgrunden av de resultat som redovisats av
försöksverksamhet med social jour samt erfarenheterna av tillämpningen av
LOB. Sådana överväganden borde dock enligt utskottets mening föregås av
en vidare utvärdering av LTO:s tillämpning i dessa hänseenden.

Med hänsyn till den redovisade förändringen i tillämpningen av LTO efter
tillkomsten av LOB borde den förordade utvärderingen enligt utskottets
mening ges en vidare inriktning och avse antalet omhändertaganden, arten
av omhändertaganden och förekomsten av sociala utredningar och hjälp- och
vårdinsatser. Med hänsyn till den avgörande principiella skillnaden mellan
LTO och LOB när det gäller syftet med ingripandena var det vidare enligt
utskottets mening angeläget att gränsdragningsproblem inte uppstår i den
praktiska tillämpningen av de båda lagarna. Vid utvärderingen borde därför
uppmärksammas de svårigheter som den enskilde polismannen i praktiken
ställs inför vid valet mellan att tillämpa LTO eller LOB. Tillsammans med de
ytterligare upplysningar beträffande tillämpningen av LOB som kan komma
ett erhållas av rikspolisstyrelsens rapporter enligt regeringens beslut borde
utvärderingen, anförde utskottet, kunna ligga till grund för en bedömning av
frågan om erforderliga lagändringar. Riksdagen godkände vad utskottet
sålunda uttalat (JuU 1977/78:12, rskr 58).

Enligt bemyndigande av regeringen har chefen för justitiedepartementet
nyligen tillkallat en särskild utredare för att göra den av riksdagen begärda
utvärderingen (Dir. 1978:11).

Vissa vårdinsatser i anslutning till LOB m. m.

1 propositionen 1977/78:25 med förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten
för budgetåret 1977/78 har regeringen redovisat en plan angående

JuU 1977/78:34

5

utökad försöksverksamhet med tillnyktringsenheter för vård av omhändertagna
berusade personer. Planen har antagits av riksdagen (SoU 1977/78:19,
rskr 107). Förutom tidigare beslutad försöksverksamhet i Landskrona, som
började i juni 1977, avses verksamhet av angivet slag komma till stånd i
Gävle, Göteborg, Karlstad, Skövde och Särna. Överläggningar pågår om att
förlägga någon form av motsvarande verksamhet även till Stockholmsområdet.
En utvärdering av försöksverksamheten skall enligt riksdagsbeslutet
fortlöpande ske lokalt i samråd med socialdepartementet.

Vidare har regeringen genom beslut den 17 september 1977 uppdragit åt
statens förhandlingsnämnd att med resp. sjukvårdshuvudmän förhandla om
avtal om viss försöksverksamhet inom Stockholms och Borås polisdistrikt
med sjukvårdspersonal i anslutning till de polisarrester som används för
förvaring av omhändertagna berusade personer. Enligt regeringsbeslutet
ankommer det på rikspolisstyrelsen att utvärdera denna försöksverksamhet i
samråd med socialstyrelsen och berörda sjukvårdshuvudmän, regionala och
lokala polismyndigheter samt personalorganisationer.

Genom beslut i mars 1977 har socialstyrelsen tillkallat en arbetsgrupp
(LOBA) med uppgift att följa effekterna av LOB inom socialvårdens och
sjukvårdens område. Gruppen består av företrädare för rikspolisstyrelsen.
Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och de byråer inom
socialstyrelsen som berörs av lagen. Enligt direktiven till den ovan nämnde
utredaren bör denne hålla kontakt med denna arbetsgrupp och i lämplig
omfattning tillgodogöra sig de resultat som gruppens arbete leder till.

Identifieringsfrågor

Enligt 10 § lagen (1954:579) om nykterhetsvård skall polismyndigheten
göra anmälan hos nykterhetsnämnden när någon på grund av alkoholberusning
omhändertagits enligt LOB. Underrättelseskyldighet för polismyndighet
föreskrivs också i 87 § körkortsförordningen (1977:722) enligt vilken
anmälan skall göras till länsstyrelsen när körkortsinnehavare omhändertagits
enligt LOB.

1 samband med rikspolisstyrelsens ovan nämnda skrivelse till regeringen
uppgavs att betydande svårigheter uppstått att identifiera personer som
omhändertagits enligt LOB; berusningen är inte kriminaliserad och medför
inte möjlighet för polisen att använda tvångsåtgärder för att utröna den
omhändertagnes identitet. På grund av dessa svårigheter har polisen i ett stort
antal fall inte kunnat fullgöra sin underrättelseskyldighet enligt nykterhetsvårds-
och körkortslagstiftningen. Rikspolisstyrelsen begärde att frågan om
möjligheten att identifiera omhändertagna skulle prövas närmare.

I den förut nämnda skrivelsen till rikspolisstyrelsen i oktober 1977 anförde
chefen för justitiedepartementet i fråga om identifieringen bl. a. följande.

Det förtjänar i detta sammanhang inledningsvis anmärkas att polisen även
före den nya lagstiftningens ikraftträdande hade skyldighet att lämna

JuU 1977/78:34

6

uppgifter om dem som omhändertagits på grund av berusning på allmän
plats. Fylleri var då ett brott som föll under allmänt åtal. Som har påpekats vid
rikspolisstyrelsens enkätundersökning kunde därmed vissa tvångsmedel
tillgripas i identifieringssyfte. Enligt 24 kap. 2 § rättegångsbalken kan den
som på sannolika skäl misstänks för brott - oberoende av brottets beskaffenhet
- häktas, om han är okänd och undandrar sig att uppge namn och
hemvist eller anledning förekommer att hans uppgift är osann. Förekommer
mot någon skäl till häktning, kan han enligt 24 kap. 5 § samma balk anhållas i
avbidan på rättens beslut. - Med hänsyn till avkriminaliseringen av fylleri är
de nu återgivna bestämmelserna om häktning och anhållande inte längre
tillämpliga. I övrigt har polisen i princip samma möjligheter som förut att
sörja för att en omhändertagen persons identitet blir fastställd. Mot bakgrund
av den anmälningsskyldighet som har ålagts polismyndighet är det också en
tjänsteplikt för polisen att verka för att den omhändertagne identifieras i den
mån det är möjligt genom de åtgärder som polisen äger vidta. 1 detta
hänseende bör särskilt anmärkas att polisen enligt 2 och 18 §§ lagen
(1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. är skyldig att
visitera en omhändertagen som skall förvaras i polisarrest. I samband med
sådan visitation kan polisen i identifieringssyfte granska legitimationshandlingar
som den omhändertagne bär på sig. Vidare skall enligt 7 § första stycket
LOB den omhändertagne förhöras så snart som möjligt och därvid underrättas
om anledningen till omhändertagandet. Förhöret skall bl. a. fungera
som dokumentation över omhändertagandet (jfr JuU 1975/76:37 s. 24) och
det är därför självklart att förhörsledaren alltid bör ta upp frågan om den
omhändertagnes identitet liksom att han bör utnyttja de andra praktiska
möjligheter som kan föreligga att efterforska identiteten. Självfallet kan
emellertid - som också anges i rikspolisstyrelsens anvisningar - den
anmälningsskyldighet som har ålagts polisen fullgöras endast under förutsättning
att den omhändertagnes identitet verkligen har kunnat fastställas.

I direktiven till den utredare som enligt vad ovan sagts skall utvärdera
tillämpningen av LTO och LOB säger chefen för justitiedepartementet att det
bör finnas anledning för utredaren att ta upp en del tillämpningsproblem som
rikspolisstyrelsen pekat på, i synnerhet de svårigheter som på vissa håll visat
sig föreligga när det gäller identifieringen av de omhändertagna.

Utskottet

1 betänkandet behandlar utskottet motioner angående lagen om tillfälligt
omhändertagande (LTO) och lagen om omhändertagande av berusade
personer m. m. (LOB).

Enligt vissa specialförfattningar, bl. a. barnavårdslagen och lagen om
nykterhetsvård, äger polisstyrelse i avbidan på ställningstagande av annan
myndighet besluta omhänderta någon för att underlätta att lämplig vård sätts
in eller annan åtgärd vidtas. 11 § LTO ges möjlighet för polisman att i sådana
fall, om vissa närmare angivna förutsättningar är uppfyllda, göra ett tillfälligt
omhändertagande i avvaktan på polisstyrelsens beslut. Vidare gäller enligt
2 $ LTO att om någon, som kan antas vara under 15 år, anträffas under

JuU 1977/78:34

7

förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för
hans hälsa eller utveckling, han får tas om hand av polisman för att genom
dennes försorg skyndsamt överlämnas till föräldrar, annan vårdnadshavare
eller barnavårdsnämnden.

LTO innehåller också en regel, i 3 §, om att den som genom sitt
uppträdande stör allmän ordning eller utgör omedelbar fara för denna skall
omhändertas av polisman, om det är nödvändigt för att upprätthålla
ordningen. Sådant omhändertagande skall också ske när det fordras för att
avvärja straffbelagd gärning. Har omhändertagande skett på någon av sist
angivna grunder, skall enligt 6 § LTO en utredning göras beträffande den
omhändertagnes levnadsförhållanden,dock endast i den mån behov av sådan
utredning kan antas föreligga. Utredningen skall om möjligt göras av
företrädare för social myndighet, och dess syfte skall vara att utröna om den
omhändertagne är i trängande behov av hjälp eller stöd från samhällets sida. I
lagen föreskrivs vidare en maximitid om sex timmar för frihetsberövanden
som skett i syfte att upprätthålla ordningen eller hindra någon att begå
brott.

Enligt lagen om omhändertagande av berusade personer m. m. (LOB) (år
den som på allmän plats, utom- eller inomhus, anträffas berusad av
alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel omhändertas av polisman,
om han till följd av berusningen är ur stånd att ta vård om sig eller
annars utgör en fara för sig själv eller annan. En maximitid om åtta timmar
har föreskrivits för frihetsberövandet. LOB, som gäller fr. o. m. den 1 januari
1977, tillkom i samband med att fylleristraffet avskaffades.

Enligt 10 S lagen om nykterhetsvård och 87 § körkortsförordningen har
polismyndigheten skyldighet att anmäla till nykterhetsnämnd och - när det
gäller körkortsinnehavare - länsstyrelsen då någon omhändertagits enligt
LOB.

1 motionen 257 begärs förslag om upphävande av LTO. Enligt motionärernas
mening har lagen inte möjliggjort sociala vård- och stödåtgärder som
inte tidigare har stått till buds.

I motionen 985 begärs förslag till bestämmelser som kan förbättra
möjligheterna till nykterhetsvård för personer som omhändertagits enligt
LOB. Enligt motionärens mening saknas resurser för erforderlig vård av de
omhändertagna. Motionären anser vidare att vårdmöjligheterna kan
försvåras av att de omhändertagna inte kan tvingas att uppge sin identitet för
polisen.

I motionen 1469 begärs förslag till bestämmelser som ökar möjligheterna
till identifiering av den som omhändertagits enligt LOB. Sådana bestämmelser
är enligt motionärernas mening erforderliga för att möjliggöra
ingripanden från nykterhetsvården och körkortsmyndigheterna.

Vid bedömandet av motionsspörsmålet vill utskottet till en början erinra
om att enligt regeringens bemyndigande chefen för justitiedepartementet
nyligen har tillkallat en särskild utredare för att i enlighet med riksdagens

JuU 1977/78:34

8

begäran i december 1977 göra en utvärdering av tillämpningen av LTO och
LOB. Utvärderingen skall avse antalet omhändertaganden, arten av dessa
samt förekomsten av sociala utredningar och hjälp- och vårdinsatser. Vid
utvärderingen skall också de svårigheter uppmärksammas som den enskilde
polismannen ställs inför vid valet mellan att tillämpa LTO eller LOB.

När det gäller yrkandet om upphävande av LTO vill utskottet, liksom
tidigare då sådana yrkanden prövats (se JuU 1977/78:12), understryka
nödvändigheten av en lagstiftning som ger polisen möjlighet att ingripa och
hindra störningar mot den allmänna ordningen innan de leder till brott.
Utskottet finnér ej anledning att nu inta annan ståndpunkt än tidigare
beträffande behovet av sådan lagstiftning. Genom den ovannämnda utvärderingen
kommer underlag att skapas för en bedömning av frågan rörande
lagstiftningens närmare utformning för framtiden. Utskottet avstyrker med
hänvisning till det anförda bifall till motionen 257.

Vad gäller de i motionen 985 berörda möjligheterna för den som
omhändertagits enligt LOB att erhålla nykterhetsvård vill utskottet peka på
den av riksdagen vid lagens tillkomst antagna målsättningen för vården av de
omhändertagna. Utgångspunkten skall sålunda väT^ att akutvården skall ses
som en social-medicinsk och inte en polisiär uppgift och att vården skall ingå i
en behandlingskedja, där de övriga leden utgörs av fysisk och psykisk
rehabilitering och social omvårdnad i stort. Omhändertagandet skall enligt
riksdagens beslut förbindas med akutvård inom nykterhetsvårdens eller
socialvårdens ram utanför polisstationerna (JuU 1975/76:37). En av riksdagen
begärd plan för utökad försöksverksamhet - avsedd att ligga till grund
för beslut om en planmässig uppbyggnad av vårdenheter enligt den antagna
målsättningen - har nyligen antagits av riksdagen (prop. 1977/78:25, bil. 4,
SoU 19, rskr 107). I avvaktan på utvärdering av försöksverksamheten finns
det f. n. ej skäl att komplettera LOB:s regler om kontakt med nykterhetsvård
och socialvård.

Den omständigheten att den som omhändertagits enligt LOB inte har gjort
sig skyldig tili brott leder till att polismyndigheten inte kan tillgripa de
tvångsmedel för att fastställa den omhändertagnes identitet som förut kunde
användas mot den som misstänktes för fylleri. Utskottet delar den uppfattning
som kommit till uttryck i motionerna 985 och 1469 att svårigheterna
härvidlag kan inverka menligt på polisens möjligheter att fullgöra sin
underrättelseskyldighet till nykterhetsvården och körkortsmyndigheterna.
Enligt utskottets mening är det angeläget att de tillämpningsproblem som i
detta hänseende uppkommit vid vissa polismyndigheter snarast kan lösas.
Enligt de direktiv som lämnats den utredare som skall utvärdera tillämpningen
av LTO och LOB skall problemen tas upp av denne. Saken bör därför
ej föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
985 och 1469.

JuU 1977/78:34

9

Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande upphävande av lagen om tillfälligt
omhändertagande avslår motionen 1977/78:257,

2. att riksdagen beträffande vård av omhändertagna enligt lagen om
omhändertagande av berusade personer m. m. avslår motionen
1977/78:985 i denna del,

3. att riksdagen beträffande identifiering av omhändertagna enligt
lagen om omhändertagande av berusade personer m. m. avslår
motionen 1977/78:985 i denna del och motionen 1977/
78:1469.

Stockholm den 27 april 1978

På justitieutskottets vägnar

BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Bertil
Johansson (c), Arne Nygren (s), Lilly Bergander (s), Gunde Raneskog (c),
Håkan Winberg (m), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Svea Wiklund (c),
Gunilla André (c), Ella Johnsson (c), Helge Klöver (s). Martin Segerstedt (s)
och Margareta Andrén (fp).

GOTA B 58048 Stockholm 1978