JulJ 1977/78:12

Justitieutskottets betänkande
1977/78:12

med anledning av motioner angående lagen om tillfälligt omhändertagande Motionerna I

motionen 1976/77:89 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
beslutar upphäva lagen om tillfälligt omhändertagande (LTO).

Enligt motionärerna har införandet av LTO medfört ett ökat stöd för
ingripanden, och önskemålet om sociala vårdinsatser har inte tillgodosetts i
sådan utsträckning som förutsattes vid lagens tillkomst. Motionärerna pekar
bl. a. på att polisen begått allvarliga fel vid tillämpningen av lagen och att
personer som gripits enligt lagen olagligt har registrerats. Enligt motionärernas
mening riktar sig lagen mot de utslagna, de underprivilegierade och de
avvikande.

I motionen 1976/77:454 av Anita Gradin (s) och Thage Peterson (s)
hemställs att riksdagen hos regeringen skall anhålla, dels 1. att regeringen
låter allsidigt utvärdera erfarenheterna av LTO, dels 2. att regeringen därvid
låter utarbeta förslag för ökat samhälleligt ansvar för individuellt utformade
åtgärdsprogram för dem av dessa omhändertagna som har stora sociala,
psykiska och fysiska problem.

Enligt motionärernas mening har utvecklingen visat att motiven för
tillkomsten av LTO inte längre gäller och att LTO blivit enbart en polisiär lag.
Motionärerna uttalar att det enligt deras mening är nödvändigt att allsidigt
utvärdera de erfarenheter av LTO som gjorts av polis och sociala myndigheter.
Vid en sådan utvärdering bör enligt motionärernas mening prövas
möjligheten att lägga vidgat ansvar på samhället för individuellt utformade
åtgärdsprogram för att rehabilitera de svårt nedgångna människor som
återfinns bland dem som vid olika tillfällen omhändertagits enligt LTO.

I motionen 1976/77:635 av PerGahrton(fp)och011e Wästberg i Stockholm
(fp) hemställs att riksdagen beslutar upphäva LTO.

Motionärerna pekar på felaktigheter vid tillämpningen av LTO, som
berörts i justitieutskottets betänkande, JuU 1976/77:4, och uppger att LTO
endast kan tillämpas på dem som inte kan gripas med stöd av någon annan
bestämmelse. I motionen ifrågasätts behovet av en sådan lag och uttalas att
LTO-ingripanden uppenbarligen har en direkt menlig inverkan på många
unga människors tilltro till rättssamhället.

Gällande ordning

1 barnavårdslagen (1960:97), lagen (1954:579) om nykterhetsvård, lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall samt i

1 Riksdagen 1977/78. 7 sami Nr 12

Juli 1977/78:12

utlänningslagen (1954:193) finns bestämmelser som innebär att polisstyrelse i
avbidan på ställningstagande av annan myndighet kan besluta omhänderta
någon för att underlätta att lämplig vård sätts in eller annan åtgärd vidtas. I
anslutning till dessa bestämmelser finns i 1 § lagen (1973:558) om tillfälligt
omhändertagande föreskrifter som gör det möjligt för polisman att i sådant
fall göra ett tillfälligt omhändertagande i avbidan på polisstyrelsens beslut,
om föreskrivna förutsättningar för beslut om omhändertagande bedöms
föreligga och om dröjsmål med omhändertagandet innebär fara för den
omhändertagnes eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende.
Vidare gäller enligt 2§ att om någon, som kan antas vara under 15 år,
anträffas under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och
allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling han får tas om hand av polisman
för att genom dennes försorg skyndsamt överlämnas till föräldrar, annan
vårdnadshavare eller barnavårdsnämnden. Enligt 3 § skall den som genom
sitt uppträdande stör allmän ordning eller utgör omedelbar fara för denna
omhändertas av polisman om det är nödvändigt för att upprätthålla
ordningen. Sådant omhändertagande skall också ske när det fordras för att
avvärja straffbelagd gärning.

Har omhändertagandet skett med stöd av 3 § skall enligt 6 § en utredning
göras beträffande den omhändertagnes levnadsförhållanden, dock endast i
den mån behov av sådan utredning kan antas föreligga. Utredningens syfte
skall vara att utröna om den omhändertagne är i behov av hjälp- eller
stödinsats från samhällets sida. Sådan utredning skall om möjligt göras av
social myndighet. Lagen innehåller också en bestämmelse om att den, som
omhändertagits på grund av han genom sitt uppträdande stört den allmänna
ordningen eller utgjort omedelbar fara för denna eller för att avvärja
straffbelagd gärning, skall friges så snart utredning och förhör slutförts och
anledning föreligger att den omhändertagne ej längre kommer att utgöra
omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet, dock senast inom sex
timmar efter omhändertagandet. I övrigt ges i lagen vissa föreskrifter om
förfarandet vid omhändertagande.

På regeringens uppdrag har rikspolisstyrelsen meddelat närmare föreskrifter
för tillämpningen av lagen. Såvitt rör sociala frågor har föreskrifterna
meddelats efter samråd med socialstyrelsen (Allmänna meddelanden från
rikspolisstyrelsen 1973:29).

Beträffande omhändertaganden med stöd av 3 S LTO framhålls i föreskrifterna
att det måste beaktas att ett omhändertagande, även om det är tillfälligt,
innefattar ingrepp i medborgarens grundlagsenliga rätt till personlig integritet
och därmed i en viktig medborgerlig rättighet. I tillämpningsföreskrifterna till
lagrummet anförs vidare bl. a. följande.

Som en grundläggande förutsättning för ett omhändertagande av ordningsskäl
gäller att någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen
eller utgör en omedelbar fara för denna. Det är alltså fråga om ett uppträdande
som innefattar angrepp eller fara för angrepp på ett ordningsintresse av

JuU 1977/78:12

betydelse för allmänheten eller eljest från allmän synpunkt. Polismannen
äger sålunda inte att med stöd av bestämmelsen ingripa för att upprätthålla
ordning exempelvis i en lägenhet. Däremot kan paragrafen åberopas även på
privat område när det gäller att avvärja straffbelagd gärning. I båda fallen äger
polismannen bruka nödvändigt våld för att genomföra tjänsteåtgärden.
Våldets omfattning måste dock alltid vägas i förhållande till det intresse som
skall skyddas.

Frågan huruvida ett visst uppträdande stör den allmänna ordningen får
inte avgöras från den begränsade synpunkten av vad som för den enskilde
polismannen framstår som obekvämt eller olämpligt. Den måste avgöras
efter vad som för allmänheten eller eljest ur allmän synpunkt framstår som
anmärkningsvärt och störande. Enbart den omständigheten att en person
vägrar åtlyda polismans tillsägelse innebär sålunda inte i och för sig att han
stör den allmänna ordningen. Det avgörande i ett sådant fall är vilka följder
från ordningssynpunkt som en bristande efterrättelse kan antas medföra.

I de fall då ett störande av eller omedelbar fara för allmän ordning är för
handen, gäller som ytterligare förutsättning för omhändertagande att ingripandet
verkligen är nödvändigt för ordningens upprätthållande. Denna
grundförutsättning framgår av bestämmelsen i 16 § polisinstruktionen om
tillvägagångssättet vid utförande av tjänsteåtgärd, nämligen att polisman
aldrig får använda strängare medel än förhållandena kräver utan alltid i första
hand bör söka vinna rättelse genom upplysningar och anmaningar.

Bestämmelsen i 3 § kan även tillämpas i fall ett omhändertagande framstår
som nödvändigt för att avvärja en straffbelagd gärning. Det kan här vara fråga
om såväl brott enligt BrB som andra straffbelagda handlingar. I vissa fall kan
det gälla att avbryta ett redan pågående förlopp, som t. ex. då någon gör sig
skyldig till förargelseväckande beteende och inte efterkommer en tillsägelse
att upphöra därmed. Bestämmelsen får emellertid tillämpas även i fall då
någon ännu inte gjort sig skyldig till en straffbar handling. En person försöker
t. ex. att i spritpåverkat tillstånd starta sin bil. Mannen tycks inte förstå att
bilkörning i spritpåverkat tillstånd är ett allvarligt brott. Polismannen lyckas
inte förmå mannen att överlämna bilnycklarna. Mannen uppger att han har
för avsikt att köra bilen så snart polismannen lämnat platsen. Som en sista
utväg att avvärja brott kan föraren omhändertas med stöd av bestämmelsen.

I fråga om sådan utredning angående den omhändertagnes levnadsförhållanden,
som avses i 6 § LTO, framhålls i tillämpningsföreskrifterna att
utredningen om möjligt bör verkställas av en tjänsteman vid socialvården och
skall syfta till att initiera eller förbereda sådana åtgärder från eller kontakter
med andra myndigheter, vårdorgan, organisationer eller enskilda som
bedöms kunna vara till nytta för den omhändertagne. 1 polisdistrikt där
socialvården inte tillhandahåller särskild jourverksamhet eller då det av andra
omständigheter inte är möjligt att överlåta utredningen på tjänsteman vid
socialvården, får utredningen utföras eller i varje fall inledas av polispersonal.
Samarbete och samråd med företrädare för socialvården bör, då så är möjligt,
ske genom telefonkontakt.

JuU 1977/78:12

Lagen om omhändertagande av berusade personer m. m.

Enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m.
(LOB), som trätt i kraft den 1 januari 1977 (prop. 1975/76:113, JuU 37, rskr
351), får den som på allmän plats, utom- eller inomhus, anträffas berusad av
alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel omhändertas av polisman,
om han till följd av berusningen är ur stånd att ta vård om sig eller
annars utgör en fara för sig själv eller annan (1 §). Om den omhändertagne
bedöms vara i behov av hjälp eller stöd från samhällets sida, skall polisen,
innan omhändertagandet upphör, tillhandagå honom med råd och upplysningar
samt, i den mån det lämpligen kan ske, samråda med annat
samhällsorgan som har till uppgift att tillgodose sådant behov. Den
omhändertagne skall friges så snart det bedöms kunna ske utan men för
honom själv och anledning till omhändertagande inte längre föreligger.
Frigivandet skall dock alltid ske senast inom åtta timmar efter omhändertagandet
om det inte uppenbarligen är förenligt med den omhändertagnes eget
intresse att han får kvarstanna kortare tid därutöver(7 §). Föreskrifterna i den
nya lagen skall tillämpas även i fall, då förutsättningarna för omhändertagande
skulle ha förelegat också enligt 3 § LTO (9 §).

Vid riksdagens behandling av förslaget till LOB uttalades bl. a. följande
(JuU 1975/76:37 s. 24 f.).

Enligt utskottets mening är det angeläget att de som omhändertagits

enligt denna lag förutom den medicinska vården erhåller hjälp och stöd även i
andra avseenden på samma sätt som föreskrivs i LTO.

Enligt 7 § andra stycket i den föreslagna lagen skall polisen tillhandagå

den omhändertagne med råd och upplysningar eller samråda med annat
samhällsorgan, om den omhändertagne finnes vara i behov av hjälp eller stöd
från,samhällets sida. Fullgörandet av denna uppgift torde enligt utskottets
mening inte sällan förutsätta en utredning rörande den omhändertagnes
levnadsförhållanden liknande den som föreskrivs i 6 § andra stycket LTO. I
anslutning till det sagda vill utskottet understryka vikten av ett samarbete
mellan polisen och de sociala myndigheterna i de situationer det här gäller.
Gjorda undersökningar visar att de omhändertagna fylleristerna i stor
utsträckning utgörs av människor som är i behov av sociala hjälpåtgärder.
Inte sällan kan situationen vara sådan att det sociala hjälpbehovet har blivit
helt akut, t. ex. genom att den omhändertagne tillfälligt saknar bostad eller
mede! för sitt omedelbara uppehälle. I sådana fall kan den omhändertagne
behöva hänvisas till ett organ som kan göra en omedelbar insats för honom. I
andra fall kan situationen vara mindre akut. Även då är det emellertid i de
flesta fall värdefullt att åtgärder vidtas som kan leda till att den omhändertagne
får kontakt med myndigheter eller vårdorgan. Liksom departementschefen
vill utskottet i detta sammanhang erinra om önskvärdheten av att
företrädare för sociala organ finns tillgängliga i anslutning till polisens lokaler
eller genom särskild jourverksamhet.

Som nyss nämnts skall enligt uttrycklig bestämmelse LOB tillämpas då
förutsättningar föreligger för ingripande såväl enligt denna lag som enligt 3 §
LTO. I utskottets betänkande i 1976 års lagstiftningsärende framhölls att det

JuU 1977/78:12

var nödvändigt med särskilda åtgärder för att bemästra problematiken med
gränsdragningen mellan olika former för omhändertagande av berusade.
Enligt utskottet borde tillämpningsföreskrifter och anvisningar utfärdas till
ledning för den enskilde polismannen och tillämpningen borde följas med
särskild uppmärksamhet. Uppkommande svårigheter härvidlag borde enligt
utskottet skyndsamt leda till en omprövning av lagregleringen. Vad utskottet
sålunda anförde gavs regeringen till känna.

Med stöd av förordningen (1976:518) om föreskrifter för verkställighet av
LOB har rikspolisstyrelsen i november 1976 utfärdat tillämpningsföreskrifter
för LOB.

Tidigare riksdagsuttalanden m. m.

LTO trädde i kraft den 1 oktober 1973. Samtidigt upphävdes dittills
gällande bestämmelser om tillfälligt omhändertagande i polisinstruktionen
(1972:511). Enligt dessa (17 och 18 §§) kunde polisman göra ett tillfälligt
omhändertagande under samma förutsättningar som nu gäller enligt 1 och
3 §§ LTO, dvs. i avbidan på polisstyrelsens beslut enligt vissa specialförfattningar
och för att upprätthålla allmän ordning eller hindra någon att begå
brott.

Till grund för lagstiftningen låg de förslag till åtgärder för att bekämpa
brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen som framlades i prop.
1973:115. Vid riksdagens behandling av ärendet framhöll justitieutskottet
(JuU 1973:26) bl. a. att ett ordningsstörande beteende som föranleder
omhändertagande i många fall torde vara en direkt följd av ett påbörjat eller
utbildat missbruk av alkohol eller narkotika eller av annan social missanpassning.
Med hänsyn härtill ansåg utskottet det värdefullt att tiden för ett
omhändertagande kan utnyttjas på ett meningsfullt sätt genom förberedande
av åtgärder eller etablerande av kontakter som kan bli till hjälp eller stöd för
den omhändertagne. Ett infriande av denna målsättning krävde enligt
utskottet en närmare utredning angående den omhändertagnes personliga
förhållanden och aktuella situation.

Utskottet underströk det betydelsefulla i att utredningen handhas av
socialvårdens personal och då helst inom ramen för en särskild jourverksamhet
i direkt anslutning till de lokaler dit den omhändertagne förs.
Utskottet såg därför med tillfredsställelse att medel i propositionen föreslagits
bli ställda till socialstyrelsens förfogande för försök med social jourverksamhet
samt betonade vikten av att den avsedda jourverksamheten från
socialvårdens sida kom till stånd i så stor utsträckning som möjligt. Att så
skedde var av väsentlig betydelse inte bara från utredningssynpunkt utan
också för att lagstiftningen över huvud taget skulle få avsedd tillämpning och
effekt.

JuU 1977/78:12

Motioner angående upphävande av LTO har prövats av riksdagen vid 1974
års riksdag (JuU1974:27), samt vid 1975/76 och 1976/77 års riksmöten (JuU
1975/76:4, 1976/77:4), I sitt under 1975/76 års riksmöte av riksdagen
godkända betänkande uttalade utskottet bl. a. följande.

Beträffande behovet av ifrågavarande lagstiftning vill utskottet understryka
att för såväl samhället som den enskilde medborgaren det är ett viktigt
intresse att ordning råder på allmänna platser. Otvivelaktigt förekommer det
ofta särskilt i storstäderna situationer som måste anses störa den allmänna
ordningen. Enligt utskottets mening är det nödvändigt att polisen i sådana
sammanhang har möjlighet att ingripa och undanröja störningarna redan
innan de leder till brott. Som tidigare berörts har polisen också sedan länge
haft sådana befogenheter.

Det bör vidare beaktas att vid tillämpning av bestämmelserna om
omhändertagande liksom vid all annan polisverksamhet gäller - enligt den
allmänna bestämmelsen i 16 8 polisinstruktionen - att polisman inte får
använda strängare medel än förhållandena kräver samt att han i första hand
bör söka åstadkomma rättelse genom upplysningar och anmaningar. Bestämmelserna
i lagen om tillfälligt omhändertagande bör således endast tillämpas
när den aktuella situationen inte kan lösas på annat sätt, exempelvis genom
att polismannen kan förmå vederbörande att självmant lämna platsen. Det
bör understrykas att ett frihetsberövande under några timmar som regel
framstår som en betydligt mindre ingripande åtgärd än de som kan bli följden
om ordningsstörande beteenden leder till åtal och dom. Ofta torde nämligen
sådana beteenden innefatta eller kunna leda till brottsliga gärningar exempelvis
ofredande, skadegörelse och förargelseväckande beteende. Genom
omhändertagandena undgår personerna i fråga ofta ett utdraget brottsmålsförfarande.
Det bör vidare beaktas att ett omhändertagande enligt lagen
vanligtvis inte leder till några som helst efterräkningar för den omhändertagne.
Utskottet vill härutöver framhålla att särskilt när det gäller ungdomar
ett omhändertagande med åtföljande stöd och hjälpinsatser från samhällets
sida kan leda till att en påbörjad utveckling mot kriminalitet och asocialitet
bryts på ett tidigt stadium.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet, liksom då motionsspörsmålet
tidigare varit aktuellt, att de invändningar som riktats mot lagstiftningen
saknar fog. En annan sak är att lagstiftningen i vissa fall kan ha
tillämpats på ett sätt som inte varit avsett eller som eljest måste anses mindre
tillfredsställande eller att den inte lett till erforderliga stöd- och hjälpåtgärder
för de omhändertagna. Enligt utskottets mening saknas emellertid underlag
för några säkra omdömen härvidlag.

I betänkandet 1976/77:4 hänvisade utskottet till sina av riksdagen
godkända betänkanden JuU 1973:26, JuU 1974:27 och JuU 1975/76:4.
Utskottet underströk särskilt sitt tidigare uttalande om nödvändigheten av en
lagstiftning som ger polisen möjlighet att ingripa och undanröja störningar
mot den allmänna ordningen innan de leder till brott och erinrade om en
utvärdering av LTO som verkställts genom brottsförebyggande rådets
(BRÅ:s) försorg och som redovisats i BRÅ-rapport 1976:1 samt om att rådets
verkställande utskott med överlämnande av rapporten i en skrivelse till
regeringen i september 1976 hade uttalat att utvärderingen visar att LTO har
en positiv verkan från brottsförebyggande synpunkt.

JuU 1977/78:12

Vissa tillämpningssvårigheter som hade belysts i JO:s ämbetsberättelse
1975/76 och i BRÅ:s nyssnämnda rapport gav enligt utskottets mening inte
anledning att överväga att upphäva LTO. Erfarenheterna av lagens tillämpning
talade däremot enligt utskottets mening för att det kunde finnas behov
av vissa kompletteringar av gällande tillämpningsföreskrifter.

Nya tillämpningsföreskrifter för LTO

Inom rikspolisstyrelsen pågår arbetet med nya tillämpningsföreskrifter för
LTO. Beslut om sådana föreskrifter kommerenligt vad utskottet inhämtat att
meddelas inom kort.

Skrivelser till regeringen m. m.

I den ovan nämnda skrivelsen till regeringen har BRÅ föreslagit att
reglerna i 6 § LTO om utredning rörande den omhändertagnes levnadsförhållanden
skall ges motsvarande lydelse sorn reglerna i 7 § LOB om att
polisen vid behov skall tillhandagå den omhändertagne med råd och
upplysningar. BRÅ hänvisar till att det enligt den inom BRÅ gjorda
utvärderingen av LTO inte är den sociala utredningen som är det väsentliga
utan i stället de åtgärder som vidtas efter det att omhändertagandet
upphört.

Skrivelsen är under övervägande i regeringens kansli.

Rikspolisstyrelsen har i september 1977 ingett en skrivelse till justitiedepartementet
angående tillämpningen av LOB. Till skrivelsen var fogad en
sammanställning över uppgifter från polisdistrikten angående antalet
omhändertaganden enligt LOB och 3 § LTO under tiden den 1 januari-den 30
juni 1977. Under första halvåret 1977 har sålunda i hela landet med stöd av 3 §
LTO omhändertagits sammanlagt 6 370 personer. Antalet omhändertagna
under motsvarande period 1976 var 3 351. Ökningen av antalet omhändertaganden
enligt 3 § LTO är särskilt framträdande i storstadsdistrikten. I
Stockholms polisdistrikt har antalet omhändertaganden ökat från 375 under
första halvåret 1976 till 1 243 under motsvarande period 1977. I 28 polisdistrikt
har antalet omhändertaganden minskat. 1 rikspolisstyrelsens skrivelse
uttalas att ökningen av antalet omhändertaganden enligt 3 § LTO uppenbarligen
är en direkt följd av den vaga utformningen av omhändertagandebestämmelserna
enligt LOB. Kriterierna för omhändertagandet enligt LOB har
enligt rikspolisstyrelsen ansetts innebära krav på en högre berusningsgrad för
omhändertagande än det som gällde tidigare. Berusade personer som inte fyllt
kriterierna för omhändertagande enligt LOB synes enligt rikspolisstyrelsen i
stället i ganska stor utsträckning ha omhändertagits med stöd av 3 § LTO.
Som en ytterligare anledning till ökningen av omhändertaganden enligt 3 §
LTO anges i skrivelsen större polisinsatser mot ordningsstörare eller ett -oberoende av tillkomsten av LOB - försämrat ordningsläge.

JuU 1977/78:12

Rikspolisstyrelsen begärde i skrivelsen bl. a. en lagändring som går ut på att
LOB förtydligas så att den omfattar de indikationer på berusning som enligt
lagens förarbeten skall gälla.

Enligt regeringens beslut den 27 oktober 1977 med anledning av rikspolisstyrelsens
hemställan har chefen för justitiedepartementet i en skrivelse till
rikspolisstyrelsen redogjort för vissa uttalanden under förarbetena till LOB
samt vidare uttalat att den nya lagstiftningen varit i kraft under förhållandevis
kort tid och att ytterligare underlag därför behövs för att man skall kunna
bedöma dess effekter i olika avseenden. Enligt skrivelsen avser regeringen att
då ytterligare erfarenhet vunnits ta upp frågan om en översyn av tillämpningen
av ifrågavarande lagstiftning bl. a. vad avser polisens samverkan med
sjukvården och socialvården samt frågan om avgränsningen mellan LOB och
LTO. Regeringen uppdrog åt rikspolisstyrelsen att till justitiedepartementet
redovisa tillämpningen av LOB även såvitt gäller första halvåret 1978.
Regeringen-som förutsatte att rikspolisstyrelsen på lämpligt sätt skulle fästa
polismyndigheternas uppmärksamhet på innebörden av de nya bestämmelserna
i de hänseenden som berörts i skrivelsen - vidtog därför inte ytterligare
åtgärder i ärendet.

Regeringens ovan nämnda beslut har genom rikspolisstyrelsen delgetts
samtliga länsstyrelser och polisstyrelser i landet.

Social jourverksamhet

Socialstyrelsen har i rapporten Socialstyrelsen redovisar 1977:4, Socialjour,
redovisat en utvärdering av de försök med social jourverksamhet som tillkom
på förslag av brottskommissionen och som avslutades med utgången av år
1976. Ändamålen med den sociala jourverksamheten skulle enligt brottskommissionens
förslag bl. a. vara att förbättra samarbetet mellan socialvården
och andra myndigheter, främst polisen, och att göra utredningarenligt
LTO. Enligt rapporten har det under jourverksamheten gjorts få sociala
utredningar enligt LTO. Avsaknaden av social jour kan därför, uttalas det i
rapporten, inte förklara att LTO föranlett så få sociala utredningar.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet motioner angående lagen om tillfälligt
omhändertagande (LTO).

Enligt vissa specialförfattningar, bl. a. barnavårdslagen och lagen om
nykterhetsvård, äger polisstyrelse i avbidan på ställningstagande av annan
myndighet besluta omhänderta någon för att underlätta att lämplig vård sätts
in eller annan åtgärd vidtas. 11 § LTO ges möjlighet för polisman att i sådana
fall, om vissa närmare angivna förutsättningar är uppfyllda, göra ett tillfälligt
omhändertagande i avvaktan på polisstyrelsens beslut. Vidare gäller enligt 2 §
LTO att om någon, som kan antas vara under 15 år, anträffas under

JuU 1977/78:12

förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för
hans hälsa eller utveckling, han får tas om hand av polisman för att genom
dennes försorg skyndsamt överlämnas till föräldrar, annan vårdnadshavare
eller barnavårdsnämnden.

LTO innehåller också en regel, i 3 §, om att den som genom sitt
uppträdande stör allmän ordning eller utgör omedelbar fara för denna skall
omhändertas av polisman, om det är nödvändigt för att upprätthålla
ordningen. Sådant omhändertagande skall också ske när det fordras för att
avvärja straffbelagd gärning. Har omhändertagande skett på någon av sist
angivna grunder, skall enligt 6 § LTO en utredning göras beträffande den
omhändertagnes levnadsförhållanden, dock endast i den mån behov av sådan
utredning kan antas föreligga. Utredningen skall om möjligt göras av
företrädare för social myndighet, och dess syfte skall vara att utröna om den
omhändertagne är i trängande behov av hjälp eller stöd från samhällets sida. I
lagen föreskrivs vidare en maximitid om sex timmar för frihetsberövanden
som skett i syfte att upprätthålla ordningen eller hindra någon att begå
brott.

Enligt lagen om omhändertagande av berusade personer m. m. (LOB) får
den som på allmän plats, utom- eller inomhus, anträffas berusad av
alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel omhändertas av polisman,
om han till följd av berusningen är ur stånd att ta vård om sig eller
annars utgör en fara för sig själv eller annan. En maximitid om åtta timmar
har föreskrivits för frihetsberövandet. LOB, som gäller fr. o. m. den 1 januari
1977, tillkom i samband med att fylleristraffet avskaffades.

I motionen 1976/77:89 yrkas att LTO skall upphävas. Till stöd för yrkandet
anför motionärerna invändningar som i allt väsentligt överensstämmer med
vad som anförts i motioner 1973, 1974, 1975 och 1976. Motionärerna gör
gällande att LTO medfört ett ökat stöd för ingripanden och att önskemålet om
sociala vårdinsatser inte tillgodosetts i den utsträckning som förutsattes vid
lagens tillkomst.

Även i motionen 1976/77:635 yrkas att LTO skall upphävas. Motionärerna
ifrågasätter behovet av en lag, som endast kan tillämpas på dem som inte kan
gripas med stöd av någon annan bestämmelse.

Motionen 1976/77:454 upptar yrkande att LTO bör utvärderas och förslag
utarbetas rörande samhällets sociala insatser för omhändertagna med behov
av sådana insatser.

LTO trädde i kraft den 1 oktober 1973, samtidigt som dittills gällande
bestämmelser om tillfälligt omhändertagande i polisinstruktionen (1972:511)
upphävdes. Enligt 17 och 18 §§ polisinstruktionen kunde polisman göra ett
tillfälligt omhändertagande under samma förutsättningar som nu gäller enligt
1 och 3 §§ LTO, dvs. i avbidan på polisstyrelsens beslut enligt vissa
specialförfattningar eller för att upprätthålla allmän ordning eller hindra
någon att begå brott. Ett huvudsyfte med införandet av LTO och utmönstrandet
av angivna bestämmelser i polisinstruktionen var följaktligen att ge

JuU 1977/78:12

stöd i lag för de instrument till ordningens upprätthållande som varje
samhällsbildning har behov av och som tidigare givits enbart i en instruktion.

Som framhålls i motionerna var en av målsättningarna vid tillkomsten av
LTO att tiden för omhändertagandet i största möjliga utsträckning skulle
utnyttjas för att förbereda åtgärder och etablera kontakter som kan vara till
hjälp för den omhändertagne. Den närmare utredning som krävs härför borde
enligt lagens förarbeten i så stor utsträckning som möjligt fullgöras av
social vårdspersonal, helst inom ramen för särskild jourverksamhet i direkt
anslutning till de lokaler dit den omhändertagne förts (prop. 1973:115 s. 32 ff.,
JuU 26 s. 23).

Av en inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) verkställd undersökning av
tillämpningen av LTO framgår att under de första 12 månader som lagen
tillämpats (1 oktober 1973-30 september 1974) utredning genomförd av polis
och socialvård förekommit i endast drygt en tiondel av de omhändertagandefall
som undersökts (se närmare härom JuU 1976/77:4).

Enligt socialstyrelsens redovisning av försöksverksamhet med social jour
har under tiden 1 oktober 1974-30 september 1975 i de 17 polisdistrikt som
berörts av försöksverksamheten gjorts sammanlagt 3 005 omhändertaganden
enligt 3 § LTO. 1 526 av dessa fall hade gjorts social utredning av polis eller
social myndighet. Antalet utredningar som gjorts av sociala myndigheter är
lågt även där det funnits social jourverksamhet. Enligt redovisningen synes
LTO inte ge upphov till några hjälp- eller stödåtgärder för personer som inte
tidigare varit i kontakt med socialvården.

Av den statistik beträffande tillämpningen av 3 § LTO och LOB som
redovisats av rikspolisstyrelsen i en skrivelse till regeringen i september 1977
framgår att antalet omhändertaganden i landet enligt 3 § LTO ökat från 3 351
under första halvåret 1976 till 6 370 under motsvarande tid 1977. Rikspolisstyrelsen
uttalar att ökningen i antalet omhändertaganden enligt 3 § LTO är
en följd av utformningen av reglerna för omhändertagande enligt LOB.
Berusade personer som tidigare kunnat gripas för fylleri har inte ansetts
uppfylla kriterierna för berusning enligt LOB. De har därför i ganska stor
utsträckning omhändertagits enligt 3 § LTO.

Regeringen har i beslut den 27 oktober 1977 med anledning av rikspolisstyrelsens
skrivelse erinrat om att statsmakterna inte åsyftat den angivna
skillnaden i förhållande till vad som gällde tidigare beträffande förutsättningen
för omhändertagande av berusade personer samt understrukit att
LTO inte ändrats i anslutning till antagandet av LOB. I beslutet uttalas att
regeringen har för avsikt att när ytterligare erfarenhet vunnits av 1976 års
lagstiftning ta upp bl. a. frågan om gränsdragningen mellan LTO och LOB.
Med hänvisning bl. a. härtill har regeringen uppdragit åt rikspolisstyrelsen att
redovisa tillämpningen av LOB även såvitt gäller första halvåret 1978.

När det gäller yrkandena att LTO skall upphävas får utskottet hänvisa till
sina av riksdagen godkända betänkanden JuU 1973:2,1974:27,1975/76:4 och

JuU 1977/78:12

1976/77:4. Utskottet vill särskilt understryka sitt tidigare uttalande om
nödvändigheten av en lagstiftning som ger polisen möjlighet att ingripa och
hindra störningar mot den allmänna ordningen innan de leder till brott. Vad
som framkommit rörande tillämpningen av LTO ger ej anledning för
utskottet att inta en annan ståndpunkt än tidigare beträffande behovet av
lagstiftningen. Utskottet avstyrker därför bifall till yrkandena i motionerna
1976/77:89 och 1976/77:635 om upphävande av LTO.

1 fråga om lagstiftningens praktiska tillämpning gör utskottet följande
övervägande.

De ovan redovisade uppgifterna om hur bestämmelsen om social utredning
i samband med omhändertaganden enligt 3 § LTO tillämpats visar enligt
utskottets mening att det i linje med vad som framförts i en skrivelse till
regeringen från BRÅ kan finnas anledning att överväga behovet av och
formerna för dessa utredningar bl. a. mot bakgrunden av de resultat som
redovisats av försöksverksamheten med social jour samt erfarenheterna av
tillämpningen av LOB. Sådana överväganden bör dock föregås av en vidare
utvärdering av LTO:s tillämpning i dessa hänseenden.

Vid tillkomsten av LOB övervägde utskottet frågan huruvida de föreslagna
bestämmelserna i den nya lagen borde sammanföras med LTO eller upptas i
en särskild lag (JuU 1975/76:37 s. 20 och 21). Efter en avvägning av för- och
nackdelar med de olika lösningarna stannade utskottet för att regler för
omhändertagande av berusade personer efter fylleristraffets upphörande
borde upptas i en särskild lag. Utskottet ville emellertid samtidigt framhålla
att det var nödvändigt med särskilda åtgärder för att problematiken rörande
gränsdragningen mellan de båda lagarna skulle kunna bemästras i den
praktiska tillämpningen. Tillämpningsföreskrifter och anvisningar borde
utfärdas till ledning för den enskilde polismannen, och tillämpningen borde
följas med särskild uppmärksamhet. Uppkommande svårigheter borde enligt
utskottets mening skyndsamt leda till en omprövning av lagregleringen.

Utskottets farhågor för uppkommande svårigheter synes ha blivit
bestyrkta genom den ovan redovisade förändringen i tillämpningen av LTO
efter tillkomsten av LOB. Den utvärdering som utskottet nyss förordat bör
därför ges en vidare inriktning. I linje med vad departementschefen uttalat i
den förut nämnda skrivelsen bör tillämpningen av båda lagarna utvärderas.
Utvärderingen bör avse antalet omhändertaganden, arten av omhändertaganden
och förekomsten av sociala utredningar och hjälp- och vårdinsatser.
Med hänsyn till den avgörande principiella skillnaden mellan LTO och LOB
när det gäller syftet med ingripandena är det angeläget att gränsdragningsproblem
inte uppstår i den praktiska tillämpningen av de båda lagarna. Vid
utvärderingen bör därför uppmärksammas de svårigheter som den enskilde
polismannen i praktiken ställs inför vid valet mellan att tillämpa LTO eller
LOB. Tillsammans med de ytterligare upplysningar beträffande tillämpningen
av LOB som kan komma att erhållas av rikspolisstyrelsens rapporter
enligt regeringens beslut bör utvärderingen kunna ligga till grund för en

JuU 1977/78:12

bedömning av frågan om erforderliga lagändringar. Vad utskottet nu i
anledning av motionerna 1976/77:89, 454 och 635 anfört bör ges regeringen
till känna.

Beträffande önskemålet i motionen 1976/77:454 (yrkande 2) om åtgärdsprogram
för dem som omhändertagits enligt LTO hänvisar utskottet till det
pågående arbetet med översyn av sociallagstiftningen på grundval av
socialutredningens slutbetänkande (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg.
Nämnas bör också att chefen för socialdepartementet tillkallat
en arbetsgrupp med uppgift att redovisa ett beslutsunderlag för
regeringens ställningstagande rörande vård utan den enskildes samtycke
inom socialvård och sjukvård. Det angivna arbetet innefattar också samhällets
vårdinsatser beträffande de personer som avses i motionen. Resultatet av
arbetet torde fä betydelse för den framtida utformningen av lagstiftningen
rörande omhändertagande av berusade eller eljest ordningsstörande personer.

Med hänsyn till det anförda finner utskottet ej skäl att ytterligare gå in på
dessa frågor och avstyrker bifall till det nu berörda yrkandet i motionen 1976/
77:454.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande upphävande av lagen om tillfälligt
omhändertagande avslår motionerna 1976/77:89 och 1976/
77:635 i denna del,

2. att riksdagen beträffande utvärdering av lagen om tillfälligt
omhändertagande m. m. med anledning av motionen 1976/
77:454 i denna del (yrkande l)samt motionerna 1976/77:89 och
1976/77:635 i de delar de inte behandlats under 1 ger regeringen
till känna vad utskottet anfört i detta hänseende,

3. att riksdagen beträffande sociala vårdinsatser avslår motionen
1976/77:454 i denna del (yrkande 2).

Stockholm den 1 december 1977

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m). Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s), Bertil Johansson (c). Arne Nygren (s). Hans Petersson i Röstånga
(fp), Lilly Bergander (s), Gunde Raneskog (c), Kerstin Andersson i Kumla (s),
Håkan Winberg (m). Hans Pettersson i Helsingborg (s), Carl Lidbom (s),
Gunilla André (c) och Bengt Bengtsson (c).

JuU 1977/78:12

Reservation

vid 2 i utskottets hemställan

av Bertil Lidgård (m), Åke Polstam (c). Bertil Johansson (c), Gunde Raneskog
(c), Håkan Winberg (m), Gunilla André (c) och Bengt Bengtsson (c), som
beträffande utvärdering av lagen om tillfälligt omhändertagande m. m. anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 11 med ”1 fråga om”
och slutar på s. 12 med "till känna” bort ha följande lydelse:

Beträffande yrkandet i motionen 1976/77:454 om utvärdering av LTO vill
utskottet hänvisa till regeringens ovan nämnda uppdrag åt rikspolisstyrelsen
att redovisa tillämpningen av LOB under första halvåret 1978 samt till
regeringens beslut att sedan ytterligare erfarenhet vunnits av 1976 års
lagstiftning ta upp bl. a. frågan om gränsdragningen mellan LTO och LOB.
Frågan huruvida den hittillsvarande - i och för sig icke tillfredsställande -tillämpningen av de båda lagarna bör föranleda ändringar i dem är således
uppmärksammad av regeringen. Med hänsyn härtill saknas enligt utskottets
mening skäl till någon riksdagens åtgärd i anledning av yrkandet i motionen
1976/77:454 om utvärdering av LTO.

dels att utskottets hemställan under 2. bort ha följande lydelse:

2. att riksdagen beträffande utvärdering av lagen om tillfälligt
omhändertagande m. m. avslår motionen 1976/77:454 i denna
del (yrkande ljsamt motionerna 1976/77:89 och 1976/77:635 i
de delar de inte behandlats under 1.