FiU 1977/78: 8

Finansutskottets betänkande
1977/78: 8

med anledning av propositionen 1977/78: 33 om fortsatt giltighet
av lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel

I propositionen 1977/78: 33 har regeringen (ekonomidepartementet)
— efter föredragning av statsrådet Gösta Bohman — föreslagit riksdagen
att anta vid propositionen fogat förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel.

Det vid propositionen fogade förslaget till lag är av följande lydelse:
Förslag till

Lag om fortsatt giltighet av lagen (1974: 922) om kreditpolitiska
medel

Härigenom föreskrives att lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel,
som gäller till utgången av år 1977, skall äga fortsatt giltighet till utgången
av år 1978.

Lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel trädde i kraft den 1 januari
1975 och gäller till och med den 31 december 1977. Lagens giltighetstid
är begränsad för att riksdagen skall få tillfälle att ta ställning till
den kreditpolitiska lagstiftningens innehåll och utformning mot bakgrund
av de erfarenheter som man efter hand vinner (FiU 1974: 39 s.
33, rskr 1974: 357).

I skrivelse den 9 juni 1977 har fullmäktige i riksbanken hemställt att
regeringen föreslår riksdagen att lagens giltighetstid förlängs med ett år
till utgången av år 1978.

Gällande lag

Lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel (prop. 1974: 168) är en
fullmaktslag. Den ger regeringen befogenhet att på framställning av fullmäktige
i riksbanken förordna att riksbanken får använda kreditpolitiskt
medel. Förutsättningen för sådant förordnande är att det behövs för att
uppnå de mål som har fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet
(3 § första stycket).

De kreditpolitiska medlen enligt lagen är likviditetskrav, kassakrav, utlåningsreglering,
emissionskontroll, allmän placeringsplikt, särskild placeringsplikt
och räntereglering (1 §). Utlåningsreglering, allmän och särskild
placeringsplikt samt räntereglering är att anse som extraordinära

1 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 8

FiU 1977/78: 8

medel. Förordnande om något av dessa medel får nämligen meddelas endast
om synnerliga skäl föreligger (3 § andra stycket).

Förordnande om kreditpolitiskt medel kan avse ett eller flera slag av
bankinstitut, försäkringsinstitut eller annat kreditinstitut (4 § första stycket).
Förordnande om emissionskontroll eller räntereglering kan avse
även annan än kreditinstitut. I lagen räknas som bankinstitut bankaktiebolag,
sparbank och centralkassa för jordbrukskredit. Med försäkringsinstitut
avses AP-fonden och försäkringsföretag med svensk koncession.
Kreditinstitut i lagens mening är vid sidan om bankinstituten och försäkringsinstituten
jordbrukskassa, kreditaktiebolag, landshypoteks- och
stadshypoteksinstitutionerna, Svenska skeppshypotekskassan och Skeppsfartens
sekundärlånekassa (2 §).

Om regeringen har meddelat förordnande om kreditpolitiskt medel
ankommer det på riksbanken att svara för de föreskrifter som behövs för
användningen (5 §). Riksbanken får begränsa användningen av kreditpolitiskt
medel till ett eller flera slag av institut, undanta visst institut,
om särskilda skäl föreligger, och utfärda olika föreskrifter för skilda
institut (6 §).

I lagen anges den närmare innebörden av de olika kreditpolitiska medlen.
Likviditetskrav kan endast träffa bankinstitut. Med likviditetskrav
avses att bankinstituts likvida medel vid viss tidpunkt skall
uppgå till ett belopp som motsvarar viss andel — högst 50 % — av institutets
förbindelser med de avdrag och undantag som riksbanken anger (7
och 8 §§). Har regeringen förordnat om likviditetskrav, skall riksbanken
i sina föreskrifter ange vid vilken tidpunkt kravet skall vara uppfyllt (beräkningstidpunkten),
kravets storlek uttryckt i procent, vilka tillgångar
som får räknas som likvida medel, vilka skulder som därvid skall dras
av samt vilka skulder och andra förbindelser som får undantas vid beräkning
av förbindelserna. I lagen anges särskilt att skattkammarväxlar,
obligationer och andra förbindelser som staten har utfärdat alltid skall
räknas som likvida medel. Det föreskrivs också att som likvida medel
skall räknas obligationer som har utfärdats av Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller — om upplånade medel är avsedda att användas för
bostadskreditgivning — kreditaktiebolag (9 §).

I fråga om beräkningen av de likvida tillgångarna gäller en specialregel
för sådana bankaktiebolag som Sparbankernas Bank och Föreningsbankernas
Bank. Deras förbindelser utgörs huvudsakligen av inlåning
från en särskild grupp av bankinstitut, dvs. sparbanker resp. centralkassor
för jordbrukskredit. Sådan inlåning skall dras av från summan av
de likvida medlen endast i den mån tillgodohavande hos sparbank resp.
central kassa har tagits upp som likvida medel. För de nämnda båda
bankerna kan riksbanken emellertid föreskriva högre likviditetskrav än
det annars gällande maximitalet 50 % (10 §).

FiU 1977/78: 8

Liksom likviditetskrav är k a s s a k r a v ett medel som kan användas
endast mot bankinstituten. Syftet är att förmå bankerna att hålla
viss del av kassamedlen bundna på räkning i riksbanken eller som inneliggande
kassa. Bankinstituts medel på checkräkning i riksbanken jämte
så stor del av inneliggande kassa som riksbanken medger skall vid viss
tidpunkt uppgå till ett belopp som motsvarar viss andel, högst 15 %, av
bankens förbindelser med de undantag som riksbanken anger. Meddelas
förordnande om kassakrav skall riksbanken ange när kassakravet skall
vara uppfyllt (beräkningstidpunkten), det procenttal som skall gälla och
i vad mån inneliggande kassa får medräknas och undantag från förbindelserna
får göras (11—13 §§).

Utlåningsreglering innebär att ett högsta belopp fastställs
för bankernas utlåning. Regleringen kan avse inte bara utlämnade lån
utan också beviljade men ännu inte utlämnade (disponerade) lån. Även
garantiförbindelser kan omfattas av utlåningsreglering till den del de är
knutna till kreditgivning. Krediter till särskilda ändamål kan undantas.
Det s. k. utlåningstaket kan enligt prop. 1974: 168 (s. 196) bestämmas
som en kvotdel av kreditvolymens storlek vid en viss tidigare tidpunkt.
Det kan också bestämmas på grund av ett genomsnitt av utlåningsvolymen
under viss tid eller på annat sätt. Riksbanken skall sålunda för viss
tidpunkt (beräkningstidpunkten) eller för viss tidsperiod (beräkningsperioden)
fastställa maximibelopp i förhållande till lånens eller garantiförbindelsernas
storlek vid viss tidpunkt eller på annat sätt. Utlåningstaket
kan bestämmas olika för utlåning eller garantiförbindelser till olika
ändamål (14—16 §§).

Emissionskontroll innebär att obligationer, förlagsbevis och
andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev inte får ges ut av
annan än riksgäldskontoret, om inte riksbanken ger tillstånd till det.
Denna kontroll omfattar både kreditinstitut och andra utom riksgäldskontoret,
vars emissioner av statsobligationer alltså faller utanför kontrollen.
Emissionskontroll kan också avse andra skuldebrev som kreditinstitut
ger ut. Här undantas dock inlåning på motböcker i bank och i
övrigt inlåning på räkning från allmänheten. Emissionskontrollen kan
avse såväl emissionernas volym som räntesatser och andra villkor. Riksbanken
anger vilka slag av värdepapper som inte får ges ut utan tillstånd
och från vilken tidpunkt ett förordnande om emissionskontroll
gäller (17 och 18 §§).

Syftet med ett förordnande om allmän placeringsplikt
är att tillgodose behovet av långfristig kredit åt staten eller för bostadsbyggandet.
Förordnande om allmän placeringsplikt kan avse bank- och
försäkringsinstitut. Det innebär krav på instituten att en viss andel av den
ökning, som deras totala placeringar undergår under viss tidsperiod (beräkningsperioden),
skall bestå av prioriterade placeringar. När det gäller
bankerna kan ökningen av de prioriterade placeringarna i stället bestäm -

FiU 1977/78: 8

mas som en andel av institutets totala placeringar. Riksbanken bestämmer
vilka placeringar som skall anses prioriterade och hur underlaget för placeringsplikten
skall beräknas (19—21 §§).

Förordnande om särskild placeringsplikt kan meddelas
för att tillgodose kreditbehovet för bostadsbyggandet under byggnadstid,
s. k. byggnadskredit. Med särskild placeringsplikt avses skyldighet
för bankinstitut att lämna byggnadskredit för särskilt angivet byggnadsprojekt.
Endast sådana projekt kommer i fråga för vilka utgår eller
kommer att utgå statligt bostadslån. En ytterligare förutsättning är att
projekt. Endast sådana projekt kommer i fråga för vilka utgår eller
vilka bankinstitut som skall lämna byggnadskredit för visst byggnadsföretag
(22—24 §§). Denna fördelning förutsätts enligt prop. 1974: 168
(s. 176) ske så långt det är möjligt i samråd med bankerna och deras
organisationer.

Räntereglering innebär att högsta eller lägsta ränta fastställs
för inlåning eller att högsta ränta fastställs för utlåning. Inlåningsräntorna
kan regleras för samtliga kreditinstitut enligt lagen och dessutom för
annan som driver inlåning på räkning av det slag bank allmänt begagnar.
Högsta utlåningsränta kan regleras för samtliga kreditinstitut. Ränta
som bestäms i särskild ordning eller som beräknas enligt särskilda bestämmelser
berörs inte av förordnande om räntereglering. Med ränta likställs
varje annan gottgörelse som utgör ersättning vid penninglån. Riksbanken
får bestämma olika räntor för skilda slag av in- eller utlåning
(25—27 §§).

Lagen om kreditpolitiska medel innehåller vidare bestämmelser om
uppgiftsskyldighet. Kreditinstitut skall efter anmodan av riksbanken
lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga för att bedöma
om kreditpolitiskt medel behöver användas eller för att tillämpa
meddelat förordnande. Även annan som kan omfattas av förordnande
om räntereglering har motsvarande uppgiftsskyldighet. Riksbanken får
föreskriva att uppgift om ränteändring skall lämnas senast 15 dagar före
ändringen (28 §).

Lagen innehåller också bestämmelser om särskild avgift för
den som åsidosätter föreskrift som har meddelats med stod av förordnande
enligt lagen. Slutligen finns bestämmelser om straff i vissa
fall för den som i samband med fullgörande av uppgiftsskyldighet lämnar
oriktig uppgift och en bestämmelse om att talan inte får föras mot
riksbankens beslut enligt lagen.

Propositionen

I riksbanksfullmäktiges skrivelse till regeringen med förslag att lagens
giltighetstid förlängs med ett år till utgången av år 1978 hänvisas till det
i det föregående omnämnda uttalandet av finansutskottet i betänkandet

FiU 1977/78: 8

FiU 1974: 39. Med tanke på detta av riksdagen godkända uttalande har
fullmäktige i skrivelsen behandlat de olika kreditpolitiska instrumenten,
sammanfattat sina erfarenheter och värderat behovet av dem samt angett
om ändringar i lagen bör övervägas. Lagen har tillämpats i fråga om
likviditetskrav, kassakrav och utlåningsreglering. Fullmäktige påpekar
att det i förarbetena till lagen i flera fall anförs att överenskommelser
med eller rekommendationer till kreditinstituten utgör smidigare medel,
som bör prövas innan en tillämpning av lagen kommer i fråga.
Detta motiverar att även erfarenheterna av arrangemang av detta slag
behandlas, vilket gäller emissionskontroll, placeringsplikt och räntereglering.

Fullmäktige redogör i skrivelsen för kreditpolitikens uppgifter och
medel under de senaste åren och påpekar bl. a. att de instrument som
lagen om kreditpolitiska medel erbjuder har spelat stor roll för att bemästra
de besvärliga kreditpolitiska problem som det växande underskottet
i de löpande utrikesbetalningarna har gett upphov till. Fullmäktige
anser därför efter de senaste årens erfarenheter att de instrument
som den kreditpolitiska lagstiftningen ger behövs även i fortsättningen.
De svårigheter som följer av den bristande jämvikten i våra utrikesbetalningar
har i hög grad förstärkt detta behov.

I fråga om förlängd giltighet av lagen om kreditpolitiska medel anser
fullmäktige att tre år är en lämplig giltighetsperiod för att bereda riksdagen
tillfälle att ompröva lagstiftningen mot bakgrund av vunna erfarenheter.
Finansutskottet hänvisade i sitt uttalande år 1974 emellertid till
vissa pågående utredningar, bl. a. kapitalmarknadsutredningen (Fi 1969:
59), vars slutbetänkande torde föreligga under senare delen av år 1977.
Fullmäktige erinrar vidare om att finansieringsbolagskommittén (Fi
1975:08) har att utarbeta förslag om att bl. a. finansieringsföretagen
skall inordnas under den kreditpolitiska lagstiftningen och att kommitténs
betänkande likaledes kan väntas bli publicerat i slutet av år 1977.
Dessa utredningars förslag kan medföra att ändringar i den kreditpolitiska
lagstiftningen kommer att aktualiseras under år 1978. Det finns
därför enligt fullmäktiges mening skäl att nu förlänga lagens giltighetstid
med endast ett år. Fullmäktige finner inte skäl att i detta sammanhang
ta upp frågan om ändringar i lagens lydelse.

Remissinstanserna tillstyrker eller motsätter sig inte att giltighetstiden
för lagen om kreditpolitiska medel förlängs ett år. Bankinspektionen
ifrågasätter dock om inte ett år är för kort tid för att de kommande
utredningsförslag som riksbanksfullmäktige hänvisar till skall hinna
beredas och statsmakterna hinna ta slutlig ställning till dessa.

Några remissinstanser bl. a. bankföreningen, sparbanksföreningen och
Sveriges föreningsbankers förbund framför vissa kritiska synpunkter på
lagen om kreditpolitiska medel och dess tillämpning men avstår från
att i detta sammanhang föreslå ändringar med hänsyn till de komman -

FiU 1977/78: 8

de utredningsförslagen och till den begränsade förlängning fullmäktige
har föreslagit. Dessa remissinstanser föreslår att det snarast påbörjas en
utvärdering av den kreditpolitiska lagen och dess tillämpning. Endast
delegationen för bostadsfinansiering anser att det finns skäl att redan
nu överväga viss mindre ändring i lagen såvitt avser särskild placeringsplikt.

Föredraganden anför att den senaste tidens ekonomiska problem har
ställt allt större krav på kreditpolitiken. Behovet av mellan- och långfristig
upplåning i utlandet har måst tillgodoses. Emissionskontroll har
varit ett verksamt medel för att styra upplåningen till utlandet. Det är
främst investeringar i stora, oftast exportinriktade företag och projekt
med mycket stora kapitalbehov som har fått finansieras med utlandslån.

Kraven på att förhindra eller snabbt kunna motverka kortfristiga kapitalströmmar
till och från utlandet har också skärpts. Likviditetskrav,
kassakrav och utlåningsreglering har använts för att i vissa lägen hindra
en alltför stark valutautströmning. Även räntepolitiken har med hänsyn
till valutareserven fått föras under stark påverkan av utvecklingen på
den internationella kreditmarknaden.

För att på längre sikt komma till rätta med de stora underskotten i
bytesbalansen måste den svenska utlandskonkurrerande sektorn byggas
ut. Kreditpolitiken har därför fått inriktas på att i första hand tillgodose
industrins finansieringsbehov inom den begränsade kredittillförsel som
hänsynen till betalningsbalansen har medgett. Även statens och bostadssektorns
behov av kredit har prioriterats.

Mot bakgrund av erfarenheterna från de senaste åren och de rådande
ekonomiska problemen anser föredraganden i likhet med riksbanksfullmäktige
och remissinstanserna att en kreditpolitisk reglering alltjämt är
erforderlig. I propositionen förordas därför att giltighetstiden för lagen
om kreditpolitiska medel förlängs och att förlängningen — i avvaktan
på resultatet av pågående utredningsarbete av bl. a. kapitalmarknadsutredningen
— skall gälla ett år, dvs. till utgången av år 1978.

Med hänsyn till att flera utredningar, som i olika hänseenden kan
beröra den kreditpolitiska lagstiftningen, inom kort kommer att redovisa
resultat av sitt arbete är föredraganden inte nu beredd att förorda
några ändringar i lagstiftningen eller att ta ställning till hur omfattande
en kommande översyn av lagstiftningen behöver vara.

Utskottet

Fullmäktige i riksbanken har, med hänvisning till vad finansutskottet
med riksdagens godkännande uttalade när nuvarande lag antogs, i skrivelse
föreslagit regeringen att lagen får fortsatt giltighet till utgången av
år 1978.

FiU 1977/78: 8

Regeringen delar fullmäktiges och remissinstansernas mening att en
kreditpolitisk reglering alltjämt är erforderlig. I avvaktan på resultatet av
pågående utredningsarbete av bl. a. kapitalmarknadsutredningen föreslås
i propositionen att lagen — i oförändrad form — får fortsatt giltighet
till utgången av år 1978.

Utskottet har inte annan mening än fullmäktige i riksbanken och regeringen.
Lagen bör få fortsatt giltighet under kortare tid i avvaktan på
framför allt kapitalmarknadsutredningens förslag. Också enligt utskottets
mening bör lagen få fortsatt giltighet till utgången av år 1978.
Utskottet hemställer

att riksdagen antar vid propositionen 1977/78: 33 fogat Förslag
till Lag om fortsatt giltighet av lagen (1974: 922) om kreditpolitiska
medel.

Stockholm den 29 november 1977

På finansutskottets vägnar
BJÖRN MOLIN

Närvarande: Björn Molin (fp), Kjell-Olof Feldt (s), Knut Wachtmeister
(m), Torsten Gustafsson (c), Paul Jansson (s), Anton Fågelsbo (c), Arne
Gadd (s), Sven-Olov Träff (m), Per-Axel Nilsson (s), Rolf Rämgård (c),
Anita Gradin (s), tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp), Karl
Erik Olsson (c) och Torsten Karlsson (s).

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 770045

is*®»*?

PSWllMi

'mmm

Ilrjpag