AU 1977/78:8

Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1977/78:8

med anledning av motioner om anställningsskydd, m. m.

1 detta betänkande behandlas sju motioner med anknytning till lagstiftningen
om trygghet i anställningen. En av motionerna innehåller yrkanden
om ändringar i reglerna om uppsägning och avskedande m. m. I fem
motioner aktualiseras trygghetslagstiftningens effekter för vissa grupper,
långtidssjuka, ålderspensionärer samt ungdomar och andra nytillträdande på
arbetsmarknaden. Slutligen begärs i den återstående motionen prövning av
möjligheten att inrätta en särskild nämnd för förhandsbesked i uppsägningsärenden.

Motionsyrkandena

Uppsägning och avskedande m. tn.

1976/77:891 av Karl Hallgren m. fl. (vpk)

1 motionen yrkas

1. att riksdagen uttalar

a. att deltagande i arbetskonflikt oavsett sådan är lag- eller avtalsstridig
aldrig kan utgöra saklig grund för uppsägning eller avsked,

b. att samarbetssvårigheter med arbetsgivaren eller med arbetskamrater,
olovlig bortovaro, ordervägran, olämpligt uppträdande etc. endast i utomordentligt
sällsynta fall kan läggas till grund för uppsägning,

2. att riksdagen beslutar hemställa hos regeringen att snarast framlägga
förslag om ändring i statstjänstemannalagen enligt det i motionen framförda
ändringsförslaget,

3. att riksdagen med bifall till motionen beslutar om ändringar i lagen om
anställningsskydd (1974:12) 1, 3, 5, 10, 11,13, 20, 21, 32, 38 och 39 §4; enligt
följande:

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 ss

Denna lag enskild tjänst.

Lagen gäller ej

1. arbetstagare med jämförlig ställning,

2. arbetstagare som arbetsgivarens familj,

3. arbetstagare som arbetsgivarens hushåll,

4. arbetstagare som av arbets- 4. Utgår,
marknadsmyndighet meddelats arbetslöshetshjälp
i form av beredskaps 1

Riksdagen 1977/78. 18 sami. Nr 8

AU 1977/78:8

Nuvarande lydelse

arbete, arkivarbete eller musikerhjälp
eller som anvisats arbete i verkstad
inom arbetsvärden.

Avtal som den

Utan hinder av första stycket får
avvikelse frän 5 § andra stycket, 11,
15, 22, 24-30 §§, 31 § första stycket,

32 § första och tredje styckena samt

33 § göras med stöd av kollektivavtal
som på arbetstagarsidan slutits eller
godkänts av organisation som är att
anse som huvudorganisation enligt
lagen (1936:506) om förenings- och
förhandlingsrätt.

Anställning gäller

Avtal om att anställning skall avse
viss tid, viss säsong eller visst arbete
får träffas endast om det föranledes
av arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet.
Avtal om anställning för
viss tid får dock träffas, om avtalet
gäller praktikarbete eller vikariat.

Uppsägningsbeskedet skall

Föreslagen lydelse

delen.

Utan hinder av första stycket får
avvikelse med stöd av kollektivavtal
som pä arbetstagarsidan slutits eller
godkänts av organisation enligt lagen
(1936:506)omförenings- och förhandlingsrätt
göras beträffande 5 § tredje
stycket, 11 § om avtalet avser mer än
sex månaders uppsägningstid, 15, 22,
24-30 §§, 31 i första stycket, 32
första och tredje styckena samt 5#
andra stycket. Avtal om J § andra
stycket får träffas först efter godkännande
av arbetsmarknadsstyrelsen.

- har avtalats.

Avtal om att anställning skall gälla
viss tid, viss säsong eller visst arbete
får träffas endast om det föranledes
av arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet.
Sådant avtal skall dock
för att vara giltigt godkännas av
arbetsmarknadsstyrelsen. Avtal om
anställning för viss tid får dock träffas,
om avtalet gäller praktikarbete
eller vikariat,

vanliga adress.

Underrättelse om uppsägning skall
samtidigt lämnas till facklig organsation
som avses i 32 §.

Uppsägning från

semestern upphörde.

AU 1977/78:8

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

118

För såväl en månad.

Arbetstagare som vid uppsägningen
har varit anställd hos arbetsgivaren
de senaste sex månaderna eller
sammanlagt minst tolv månader
under de senaste två åren har rätt till
en uppsägningstid av
två månader, om han har fyllt 25
år,

tre månader, om han har fyllt 30 år,
fyra månader om han har fyllt 35
år,

fern månader, om han har fyllt 40
år,

sex månader om han har fyllt 45 år.

Arbetstagaresom vid uppsägningen
har varit anställd hos arbetsgivaren
de senaste sex månaderna eller
sammanlagt minst tolv månader
under de senaste två åren har rätt till
en uppsägningstid av
minst sex månader.

Avtal om annan uppsägningstid får
träffas endast om avtalet gäller längre
uppsägningstid än vad som sägs i andra
stycket.

13 8

Från lön som utgår på grund av 12 8 Utgår,
första stycket får arbetsgivaren avräkna
inkomst som arbetstagaren under
den tid lönen avser har förvärvat i
annan anställning. Rätt till avräkning
föreligger också beträffande inkomst
som arbetstagaren under nämnda tid
uppenbarligen kunde ha förvärvat i
annan anställning som han skäligen
bort godta. Utbildningsbidrag som
utgår av statsmedel vid arbetsmarknadsutbildning
får avräknas, i den
män bidraget avser samma tid som
lönen och arbetstagaren har blivit
berättigad till bidraget efter uppsägningen.

AU 1977/78:8

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Besked om

Avskedande sker

20 $
vanliga adress.

Underrättelse om avsked skall samtidigt
lämnas till facklig organisation
som avses i 32 §.

semestern upphörde.

21 S

Arbetstagare, som under anställningstiden
har varit permitterad mer
än två veckor i.följd eller sammanlagt
mer än 30 dagar under samma kalenderår,
har rätt till lön och andra
anställningsförmåner för överskjutande
permitteringstid, såvida ej permitteringen
är en följd av att arbetet
är säsongbetonat eller annars till sin
natur icke sammanhängande.

Förmåner som motsvarande tillämpning.

Om anställningsförmån icke sammanhängande.

Arbetstagare, som under anställningstiden
blir permitterad, har rätt
till lön och andra anställningsförmåner
för permitteringstiden, såvida
ej permitteringen är en följd av att
arbetet är såsongbetonat eller annars
till sin natur icke sammanhängande.

32 S

Den som tilltänkta åtgärden.

Rätt till överläggning tillkommer
även den som har rätt till underrättelse
enligt 31 § andra stycket.

Överläggning skall
Har överläggning -

Rätt till överläggning tillkommer
även den som har rätt till underrättelse
enligt 31 fi andra stycket samt
annan arbetstagarorganisation som
företräder minst en femtedel av
arbetstagarna på arbetsstället, om den
tilltänkta åtgärden berör eller kan
beröra medlem i organisationen.
underrättelse lämnades.

har lämnats.

Åsidosätter arbetsgivare

Underlåter arbetstagare

Vid bedömande om och i vad mån
skada har uppstått skall hänsyn tagas
även till arbetstagarorganisations intresse
av att lagens bestämmelser
iakttages i förhållande till organisationens
medlemmar samt till övriga

uppkommen skada.

AU 1977/78:8

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

omständigheter av annan än rent omständigheter av annan än rent

ekonomisk betydelse. Ersättning för ekonomisk betydelse. Ersättning av

skada som avser tid efter anställ- annat slag än lön och andra anställningens
upphörande bestämmes högst ningsförmåner för brott mot denna lag

till belopp som avses i 39 §. utgår med minst 10 000 kronor till

arbetstagaren och till facklig organisation
som avses i 32 §.

Om der med hänsyn till skadans Om det med hänsyn till skadans

storlek eller andra omständigheter är storlek eller andra omständigheter är

skäligt, kan skadeståndets belopp skäligt, kan skadeståndets belopp

nedsättas i förhållande till vad som nedsättas i förhållande till vad som

annars skulle ha utgått. Fullständig annars skulle ha utgått,

befrielse från skadeståndsskyldighet
kan också äga rum.

39 S

Åsidosätter arbetsgivaren anses upplöst.

I fall hos arbetsgivaren.

1 stället 60 år.

Vid beräkning extra anställningsmånader.

Skadestånd som avses i denna para- Utgår,

graf får ej i något fall utgå med fler
månadslöner än som motsvarar antalet
påbörjade anställningsmånader
hos arbetsgivaren.

Anställningsskydd för långtidssjuka, m. m.

1976/77:226 av Eric Marcusson m. fl. (s)

I motionen yrkas att riksdagen antar följande ändringar i 33 § lagen om
anställningsskydd:

Föreslagen lydelse
33 §

Nuvarande lydelse

Vill arbetsgivaren att arbetstagare
skall lämna anställningen när han
uppnår den gräns vid vilken han är
skyldig att avgå med ålderspension
eller, om sådan gräns icke finns, i
samband med att arbetstagaren fyller
67 år, skall han underrätta arbetstagaren
minst en månad i förväg.
Detsamma gäller, om arbetsgivaren

1* Riksdagen 1977/78. 18 sami. Nr 8

Vill arbetsgivaren att arbetstagare
skall lämna anställningen när han
uppnår den gräns vid vilken han är
skyldig att avgå med ålderspension
eller, om sådan gräns icke finns, i
samband med att arbetstagaren fyller
65 år, skall han underrätta arbetstagaren
minst en månad i förväg.
Detsamma gäller, om arbetsgivaren

AU 1977/78:8

Nuvarande lydelse

vill att arbetstagare skall lämna
anställningen när han för rätt till hel
förtidspension eller hell sjukbidrag
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring.

Underrättelse enligt första stycket
skall ske skriftligen.

Arbetstagare som har uppnått den
gräns vid vilken han är skyldig att
avgå med ålderspension eller, om
sådan gräns icke finns, som har fyllt
67 år har icke rätt till längre uppsägningstid
än en månad. Han har icke
heller företrädesrätt när turordning
skall bestämmas vid uppsägning
eller permittering, när återintagning i
arbete skall ske efter permittering
eller när nyanställning skall äga
rum.

Föreslagen lydelse

vill att arbetstagare skall lämna
anställningen när han för rätt till hel
förtidspension enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring.

Underrättelse enligt första stycket
skall ske skriftligen.

Arbetstagare som har uppnått den
gräns vid vilken han är skyldig att
avgå med ålderspension eller, om
sådan gräns icke finns, som har fyllt
65 år har icke rätt till längre uppsägningstid
än en månad. Han har icke
heller företrädesrätt när turordning
skall bestämmas vid uppsägning
eller permittering, när återintagning i
arbete skall ske efter permittering
eller när nyanställning skall äga
rum.

1976/77:543, yrkandet 16, av Olof Palme m. fl. (s)

I motionen yrkas att riksdagen begär att regeringen snarast lägger fram
förslag till förbättrat anställningsskydd för långtidssjuka.

Motionen behandlas beträffande övriga yrkanden i andra sammanhang.

Anställningsskydd för ålderspensionärer m. m.

1976/77:224 av Per Gahrton (fp)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som
tillförsäkrar alla fullt anställningsskydd och rätt att kvarstå i arbetet till fyllda
70 år.

Det ovan redovisade lagstiftningsyrkandet i motionen 1976/77:226 av Eric
Marcusson m. fl. (s) berör även ålderspensionärers ställning i lagen om
anställningsskydd.

Tidsbegränsade anställningar

1976/77:164 av Joakim Ollén (m)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär att lagen om
anställningsskydd blir föremål för översyn i enlighet med vad i motionen
anförts.

1976/77:542 av Gunnar Oskarson m. fl. (m)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om ändring av 5 $

AU 1977/78:8

lagen om anställningsskydd för att bereda vidgad möjlighet till praktikanställning
i enlighet med vad som anförts i motionen.

Förhandsbesked i uppsägningsärenden

1976/77:886 av Fritz Börjesson m. fl. (c, m)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om en utredning
om möjligheterna att inrätta en statlig nämnd för förhandsbesked i uppsägningsärenden.

Allmänt om lagen om anställningsskydd

Lagen (1974:12) om anställningsskydd antogs av 1973 års riksdag (prop.
1973:129, InU 36, rskr 351). Den trädde i kraft den 1 juli 1974.

Lagens syfte är att förbättra skyddet för bestående anställningar för i princip
alla kategorier arbetstagare.

Genom lagen får arbetsgivarna vid nödvändiga omställningar på arbetsplatserna
ta större ansvar för arbetstagarna genom att i första hand söka
omplacera de anställda och i andra hand ta på sig ökat ekonomiskt ansvar vid
friställning av arbetskraft. Den tidigare gällande principen om arbetsgivarens
fria uppsägningsrätt har i lagen ersatts av krav på saklig grund för
uppsägning.

Vid permittering har arbetstagaren rätt till full lön i den mån permitte -ringen varat viss tid.

Lagen innehåller också regler om den turordning som arbetsgivaren skall
iaktta vid uppsägning och permittering, regler om företrädesrätt vid återanställning
samt skyldighet att varsla och överlägga med arbetstagarorganisationer
i samband med bl. a. uppsägning, avskedande och permittering. Vidare
stadgas skadeståndsskyldighet för arbetsgivare som åsidosätter sina förpliktelser
enligt lagen.

Lagens regler är i väsentliga frågor tvingande och kan alltså inte i de
styckena sättas ur kraft genom avtal.

Översyn av lagen om anställningsskydd m. m.

Regeringen har den 6 oktober i år bemyndigat chefen för arbetsmarknadsdepartementet
att tillkalla en kommitté med högst tretton ledamöter med
uppgift att göra en översyn av lagstiftningen om anställningsskydd m. m. I
kommittédirektiven anför statsrådet Ahlmark:

Lagen(1974:12) om anställningsskydd utgör en viktig länk i reformarbetet
på arbetsrättens område. Sedan lagen trädde i kraft den 1 juli 1974 har den -tillsammans med kraftfulla insatser inom arbetsmarknadspolitiken -bidragit
till att hålla nere antalet uppsägningar och permitteringar under den senaste
lågkonjunkturen. Flera domar i arbetsdomstolen (AD) vittnar också om

AU 1977/78:8

lagens betydelse som skydd mot obefogade uppsägningar eller avskedanden.
De anställdas befogade krav på trygghet i anställningen ifrågasätts inte i dag i
det svenska samhället.

Den stora betydelse för arbetslivets förnyelse som lagen har utesluter dock
inte att lagstiftningen kan behöva justeras eller kompletteras, sedan erfarenheter
nu har vunnits om lagens tillämpning under mer än tre år.

En fråga som allt mer har trätt i förgrunden gäller lagens tillämpning vid
arbetsbrist och därmed jämförliga situationer. Uppmärksamheten har riktats
på hur bräckligt anställningsskyddet trots lagens regler kan vara för
arbetstagare som berörs av driftsinskränkningar eller permitteringar. Samtidigt
kan den enskilde arbetsgivaren ha ställts inför situationer som han själv
inte har kunnat påverka och som har gjort det svårt för honom att ensam bära
det ekonomiska och sociala ansvar gentemot de anställda som anställningsskyddslagen
lägger på honom.

Detta senare förhållande har vid flera tillfallen uppmärksammats av
riksdagen (se t. ex. InU 1973:36 s. 46-47 och 84-87,1974:14 s. 8-9 och 15-16,
1975/76:17 s. 6 och SkU 1974:21). Förslag har förts fram om hur det
ekonomiska ansvaret gentemot de anställda skulle kunna fördelas på en
större krets av arbetsgivare utan att urholka anställningsskyddet för den
enskilde arbetstagaren. Diskussionen har bl. a. rört inrättande av särskilda
försäkringssystem. Den tanken har också förts fram att den enskilde
arbetsgivaren skulle kunna göra avsättningar till trygghetsfonder eller att
problemet skulle lösas inom ramen för en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Riksdagen har också uttalat att de här antydda problemen är väl värda att
övervägas (InU 1974:14 s. 9). Till arbetsmarknadsdepartementet har även
kommit in framställningar av liknande innebörd, främst från organisationer
som företräder mindre företag. I de överläggningar som fortlöpande har ägt
rum mellan en arbetsgrupp inom departementet och arbetsmarknadens
organisationer rörande den arbetsrättsliga lagstiftningen har denna fråga
också förts på tal av arbetsgivarparten vid ett flertal tillfällen. Vidare har
motsvarande problem kunnat noteras vid den översyn som görs av småföretagsamheten
och dess villkor.

Frågan om arbetsgivarens ekonomiska ansvar när det råder brist på arbete
får självfallet än större aktualitet mot bakgrunden av det krav på lagstiftning
mot permittering som Landsorganisationen (LO) har fört fram till arbetsmarknadsdepartementet.
LO föreslår bl. a. att arbetsgivarens rätt att permittera
utan lön slopas och att det i stället slås fast att arbetstagare har rätt till lön
och andra anställningsförmåner när arbetsgivaren inte kan tillhandahålla
arbete. Undantag bör enligt LO liksom hittills gälla för arbete som är
säsongbetonat ellerannars till sin natur inte sammanhängande. Reglerna bör
enligt LO kunna göras dispositiva så att arbetsmarknadens huvudorganisationer
genom kollektivavtal kan anpassa dem till de särskilda förhållanden
som råder inom olika delar av näringslivet.

Även om gällande lagstiftning, kollektivavtal och rättspraxis (jfr t. ex. AD
1976 nr 2 och 4) begränsar användningen av permitteringsinstitutet på den
svenska arbetsmarknaden och på den enskilde arbetsgivaren lägger ett
betydande ekonomiskt ansvar mot de anställda i form av permitteringslöner,
är det tydligt att anställningsskyddslagen inte löser alla de problem som
hänger samman med permitteringar. Problemet är vidare inte bara ekonomiskt.
Det gäller också rätten för den anställde till meningsfylld sysselsättning.
I detta sammanhang kan. också uppmärksammas problemen för
säsongarbetslösa arbetstagare med objektsanställning och det förslag om
utbildning för sådana arbetstagare som Svenska byggnadsarbetareförbundet

AU 1977/78:8

har tillställt arbetsmarknadsdepartementet.

En kommitté bör därför tillsättas för att närmare studera de frågor som jag
nu har berört. Utgångspunkten för kommitténs arbete bör vara att med
förstärkt ekonomiskt skydd för den anställde söka finna anordningar
varigenom arbetsgivarnas möjligheter att utge uppsägnings- och permitteringslön
förbättras i de situationer då andra alternativ inte står till buds. Även
alternativ till uppsägning eller permittering -1, ex. omplacering, omskolning
eller vidareutbildning - bör övervägas av kommittén. Det ligger i sakens
natur att de nu berörda problemen inte uteslutande kan lösas genom
ändringar i anställningsskyddslagen.

Jag avser att till kommittén överlämna de framställningar som har
inkommit till arbetsmarknadsdepartementet i dessa frågor. Kommittén bör
vidare i sittarbete samråda med 1974 års utredning (A 1974:08) om en allmän
arbetslöshetsförsäkring.

Ytterligare en fråga som rör arbetslösheten bör uppmärksammas av
kommittén. Jag tänker på de grupper - kanske framför allt ungdomar och
kvinnor men även äldre och handikappade - som har svårt att komma in på
arbetsmarknaden på grund av de begränsade möjligheter som i dag finns för
provanställning, praktikarbete och liknande anställningsformer (jfr InU
1974:26 och mot. 1976/77:542). Flera organisationer har framhållit hur
företagen med hänsyn till anställningsskyddslagens regler tvekar att nyanställa
arbetstagare, vilkas kvalifikationer är oprövade inom det tilltänkta
arbetsområdet. Visar det sig att anställningsskyddslagens regler om möjligheten
att träffa kollektivavtal om provanställning eller tidsbegränsad anställning
och tillämpningen av kollektivavtalen inte har fungerat på ett tillfredsställande
sätt bör kommittén överväga sådana jämkningar i lagstiftningen att
den medger en rörlighet inom arbetslivet som är önskvärd från samhällets
sida utan att dess syfte förändras. Sådana ändringsförslag bör läggas fram
skyndsamt. Kommittén bör också uppmärksamma de särskilda problem som
finns i verksamheter där en flexibilitet i rekryteringen och en viss genomströmning
av arbetstagare är naturlig med hänsyn till verksamhetens art (jfr
mot. 1976/77:164) och vid behov lägga fram förslag till hur dessa problem
skall lösas.

I de nu berörda frågorna, vilka i betydande mån rör de nytillträdandes
situation på den svenska arbetsmarknaden, bör kommittén samråda med
sysselsättningsutredningen (A 1974:02) och kommittén (Ju 1976:08) med
uppgift att utreda frågor om jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.
Kommittén bör också överväga i vad mån lagen (1974:13) om vissa
anställningsfrämjande åtgärder kan behöva justeras eller byggas ut för att
samhället skall få ökade möjligheter att komma till rätta med arbetslöshet av
detta slag.

Under de tre gångna åren har inom arbetsmarknadsdepartementet också
uppmärksammats vissa problem i den gällande lagstiftningen och tillämpningsfrågor,
som inte har kunnat lösas genom kollektivavtalreglering. Även
domar från arbetsdomstolen visar på liknande problem, t. ex. rörande lagens
preskriptionsregler (AD 1976 nr 88 och 1977 nr 17). Kommittén bör därför
göra en lagteknisk översyn och ta upp sådana tillämpningsfrågor i övrigt som
aktualiseras av arbetsmarknadens parter. Därvid bör den bl. a. undersöka i
vad mån reglerna om varsel m. m. kan samordnas med de nya förhandlingsreglerna
i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Vidare bör
tillämpningsfrågor som särskilt rör den mindre företagsamheten beaktas.
Översynen bör också beröra de administrativa problemen kring lagens
förfaranderegler och de därmed sammanhängande skadeståndsfrågorna.

AU 1977/78:8

Riksdagen har till regeringen överlämnat dåvarande inrikesutskottets
betänkande(InU 1975/76:18 s. 6, rskr65) med förslag till översyn av reglerna i
33 § anställningsskyddslagen om långtidssjuka. Också den frågan bör
behandlas av kommittén.

Jag anser det också lämpligt att till kommittén överlämnas andra frågor
som har aktualiserats i arbetsmarknadsdepartementet och som hänger
samman med anställningsskyddslagen.

Jag vill slutligen påpeka att det numera har inletts ett betydande
forskningsarbete kring arbetslivsfrågorna. I den mån det är möjligt och
lämpligt kan kommittén där söka underlag för sina bedömningar.

Uppsägning och avskedande m. m.

Motionen

I motionen 891 av Karl Hallgren m. fl. (vpk) anförs bl. a. att under den tid
som lagen om anställningsskydd varit i kraft har besannats de farhågor som
vpk framförde vid lagens antagande. Arbetsdomstolen har, framhålls det, i de
avgörande fallen tillmötesgått arbetsköparna i deras krav på rätt till uppsägningar
och avskedanden. Deltagande i s. k. allvarlig konflikt som strider mot
avtal eller lag anses som saklig grund för både uppsägning och avsked.
Olämpligt uppträdande, olovlig bortovaro och samarbetssvårigheter har fått
utgöra grund för uppsägning. Detta kan motionärerna inte godta.

De skadesldndsbelopp som dömts ut för brott' mot varselskyldighet och
skyldighet att lämna anvisning om ogiltighetstalan vid uppsägning m. m.
anses av motionärerna vara för låga. Ett minimibelopp om 10 000 kr. bör
införas i 38 §. Både fackförening och den enskilde bör vara tillförsäkrade
skadestånd. Sista meningen i 38 § bör därför utgå. Även sista meningen i 39 !;
bör utgå för att ge yngre arbetare med relativt kort anställningstid ett säkrare
anställningsskydd.

Vpk:s krav att de som anvisats beredskapsarbete, arkivarbete etc. bör
omfattas av lagen har visat sig välgrundat. Punkten 4 i 1 S bör alltså utgå.
Anledning saknas att från lön under uppsägningstid avräkna lön intjänad i
annan anställning eller utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning
enligt reglerna i 13 4}. Denna paragraf bör därför utgå.

Arbetsköparnas möjligheter enligt 21 § till permitteringar bör beskäras.
Nuvarande regler ger möjligheter att införa korttidsvecka.

1 10 och 20 §§ bör göras tillägg av innebörd att besked om uppsägning eller
avskedande skall lämnas inte bara till arbetstagaren utan också till den fackliga
organisationen.

Reglerna i 5 § om tidsbegränsade anställningar ger enligt motionärerna
alltför stora möjligheter att avtala bort tillsvidareanställning. Sådant avtal bör
vara giltigt först efter det att arbetsmarknadsstyrelsen har godkänt avtalet.

Avtal om andra uppsägningstider än som föreskrivs i 11 § bör endast få avse
längre uppsägningstider än sex månader. Dessutom bör föreskrivas att alla
oavsett ålder är berättigade till sex månaders uppsägning om anställningen
varat viss minsta tid.

AU 1977/78:8

Den överläggningsrätt som enligt lagen tillkommer fackliga organisationer
bör omfatta alla fackliga organisationer av någorlunda storlek, inte bara
organisationer som är eller brukar vara bundna av kollektivavtal (32 §).
Motsvarande ändring bör också göras i de särskilda regler som gäller för
statstjänstemännen.

Förarbeten och tidigare riksdagsbehandling

Lagen om anställningsskydd anger inte närmare vad som skall anses som
saklig grund för uppsägning. I den proposition som låg till grund för
lagstiftningen om trygghet i anställningen (1973:129) anges dock relativt
utförligt vad som skall anses som saklig grund. Det gäller även frågan om
deltagande i arbetskonflikt.

Vid riksdagsbehandlingen av nyssnämnda proposition yrkade vpk i en
partimotion att deltagande i arbetskonflikt aldrig skulle utgöra grund för
uppsägning. I motioner av centerpartiet, folkpartiet och Arne Geijer i
Stockholms m. fl. (s) begärdes att riksdagen skulle uttala att deltagande i
lovlig konflikt inte skulle utgöra saklig grund för uppsägning samt att vid den
rättsliga bedömningen av deltagande i olovliga konflikter hänsyn skulle tas
till de omständigheter som utlöst konflikten.

Inrikesutskottet (InU 1973:36) förklarade sig dela uppfattningen att
deltagande i arbetskonflikter normalt inte är giltig anledning till uppsägning.
Detta gäller naturligtvis i utpräglad grad vid lovliga konflikter. Inte heller vid
olovliga konflikter, framhöll utskottet vidare, bör en arbetsgivare ha rätt att
utan vidare säga upp arbetstagare, utan hänsyn bör tas till de omständigheter
som utlöst konflikten. I övrigt hänvisade utskottet till att frågor av detta slag
behandlades i arbetsrättskommitténs då pågående utredningsarbete. I
enlighet med utskottets hemställan (reservation av vpk) beslöt riksdagen
lämna motionerna utan åtgärd.

Kravet att deltagande i strejk aldrig skall få utgöra giltig grund för
uppsägning aktualiserades på nytt av vpk i motioner till 1974 och 1975 års
riksdagar(InU 1974:14och 1975/76:18),och det återkom i en motion av Karl
Hallgren m. fl. (vpk) väckt i januari 1976. Sistnämnda motion togs upp av
inrikesutskottet (InU 1975/76:45) i samband med behandlingen av propositionen
1975/76:105) med förslag till arbetsrättsreform. Under ett avsnitt om
påföljdsreglerna i samband med olovliga konflikter anförde utskottet (s.
49-50).

Problemet gäller om uppsägning eller avskedande bör få förekomma vid
olovlig strejk samt om skadeståndet för enskild arbetstagare bör vara
maximerat till 200 kr. Rätten att säga upp eller avskeda arbetstagare i
samband med arbetskonflikt föreslås inte bli reglerad i medbestämmandelagen.
Frågor av det slaget skall liksom hittills bedömas enligt lagen om
anställningsskydd.

I det nu aktuella lagstiftningsärendet gör emellertid departementschefen

AU 1977/78:8

uttalanden som avses bli vägledande för rättstillämpningen. Departementschefen
anser i likhet med arbetsrättskommittén att uppsägning eller avskedande
inte skall fä förekomma då kollektivavtalsbärande organisation står
bakom en olovlig stridsåtgärd. Även för andra fall skall iakttagas stor
restriktivitet. Uppsägning eller avskedande avses endast vara tillåtna i vissa
kvalificerade undantagsfall. Departementschefen pekar som exempel på två
fall för vilka uppsägning eller avskedande bör kunna övervägas. Det ena är
när en olovlig arbetskonflikt blir långvarig till följd av att deltagande
arbetstagare inte kan förmås att vika från klart avtalsstridiga krav och återgå
till arbetet. Det andra fallet är om någon arbetstagare driver fram en strejk i
syfte att störa den ordinarie fackliga verksamheten på arbetsplatsen.

Utskottet ställde sig bakom vad departementschefen anfört, vilket innebar
att motionen av Karl Hallgren m. fl. avstyrktes. Vpk reserverade sig.
Riksdagen följde utskottet.

Övriga lagstiftningsyrkanden i den föreliggande motionen 891 är en upprepning
av de yrkanden som framställdes förra året i motionen 1975/76:654 av
Karl Hallgren m. fl. (vpk). Motionen behandlades av arbetsmarknadsutskottet
i betänkandet AU 1976/77:5. I det betänkandet lämnas en redovisning
för lagstiftningens innebörd i aktuella delar jämte förarbeten och tidigare
riksdagsbehandling. Motionen avstyrktes av utskottet. Riksdagen följde
utskottet.

Anställningsskydd för pensionärer

Motionerna

I motion224 anför Per Gahrton (fp) bl. a. att trots de principuttalanden som
gjordes i samband med 1975 års beslut om rörlig pensionsålder ”är
fallbileeffekten av pensionsåldern fortfarande lika definitiv och inhuman som
tidigare för det allt större antal personer som vill fortsätta att arbeta också efter
den formella pensionsdagen”. Till belysning härav pekar Per Gahrton på att
pensionsåldern fixerats till 65 år i det nya avtal om särskild tilläggspension
(STP) som år 1976 träffades mellan LO och SAF. Vidare påtalas att regeringen
i regleringsbrev för budgetåret 1976/77 fastställt att arkivarbete och musikerhjälp
inte får beredas person som har fyllt 65 år och att en professor ”ensam
i sitt specialämne” vägrats fortsatt tjänstgöring efter att ha uppnått övre
pensioneringsgränsen. Motionären framhåller att regeringens och riksdagens
uttalanden omöjligen kan tolkas på annat sätt än att en individuell rörlighet
mellan 60 och 70 år har varit det avsedda målet för de senaste årens
pensionsreformer. Uttalandena synes inte ha haft genomslagskraft. Därför
bör hos regeringen begäras förslag till lag som tillförsäkrar alla fullt
anställningsskydd och rätt att kvarstå i arbetet till fyllda 70 år.

Eric Marcusson m. fl. (s) yrkar i motionen 226 att den i 33 § lagen om
anställningsskydd angivna åldersgränsen 67 år sänks till 65 år och därmed
anpassas till sänkningen av den allmänna pensionsåldern.

AU 1977/78:8

Gällande rätt

Enligt 33 § lagen om anställningsskydd behöver arbetsgivare inte tillgripa
uppsägning om han vill att en arbetstagare skall lämna anställningen vid
uppnådd pensionsålder eller, om särskild åldersgräns för avgångsskyldighet
saknas, när arbetstagaren har fyllt 67 år. Lagen kräver endast att arbetstagaren
minst en månad i förväg skall skriftligen underrättas om att anställningen
skall upphöra.

I samma paragraf meddelas kompletterande föreskrifter beträffande dem
som kvarstår i anställningen efter det att skyldigheten att avgå med
ålderspension inträtt resp. efter fyllda 67 år. För sådana arbetstagare har
uppsägningstiden begränsats till en månad, och de saknar företrädesrätt vid
bestämmande av turordning vid uppsägning eller permittering etc.

För anställda hos staten har meddelats föreskrifter om pensioneringsperioder,
exempelvis 65-66 år (pensioneringsperiod lil). Reglerna innebär å ena
sidan rätt för den anställde att avgå med ålderspension när den nedre gränsen
för pensioneringsperioden har uppnåtts. Å andra sidan inträder enligt 4 §
statens allmänna tjänstepensionsreglemente skyldighet att avgå vid periodens
övre gräns. Arbetstagaren kan dock medges kvarstå i anställningen om detta
”ur tjänstesynpunkt finns lämpligt” och han är ”fullt tjänstduglig”. Medgivande
att kvarstå i tjänst lår i vissa fall lämnas av myndighet endast efter
tillstånd av statens personalnämnd (19 § omplaceringsförordningen).

Arkivarbete betecknas liksom beredskapsarbete och musikerhjälp i arbetsmarknadskungörelsen
som arbetslöshetshjälp. Enligt 72 § kungörelsen får
arbetslöshetshjälp inte meddelas den som har fyllt 65 år. Före den 1 juli 1976
var åldersgränsen 67 år. I särskilda fall får dock arbetslöshetshjälp lämnas
även till den som har fyllt 65 (tidigare 67) år.

Bestämmelserna i arbetsmarknadskungörelsen har av regeringen årligen
kompletterats med föreskrifter i regleringsbreven. De i motionen 224
åberopade föreskrifterna för budgetåret 1976/77 har följande lydelse:

Arkivarbete eller musikerhjälp får ej beredas person som har fyllt 65 år och
är berättigad till ålderspension enligt lagen om allmän försäkring eller
dessförinnan har beviljats förtida uttag av ålderspension. Sådant arbete får ej
heller beredas den som fyllt 60 år och har beviljats hel förtidspension enligt
lagen om allmän försäkring eller har annan försörjningsmöjlighet.

Konsekvensen av dessa föreskrifter är att den som har fyllt 65 år men inte är
berättigad till ålderspension kan medges fortsätta i arkivarbete. Detta har
betydelse för äldre flyktingar och andra utlänningar som inte har beviljats
svenskt medborgarskap.

Rätt till ersättning frän arbetslöshetskassa och till kontant arbetsmarknadsstöd
upphör vid uppnådda 65 år (14 i; lagen om arbetslöshetsförsäkring resp.
14 § lagen om kontant arbetsmarknadsstöd). Före den 1 juli 1976 var
åldersgränsen 67 år.

AU 1977/78:8

Uppsägningsskydd för långtidssjuka

Gällande rätt

Som redovisats i det föregående innebär 33 jj lagen om anställningsskydd
att en arbetstagare kan med en månads varsel tvingas att lämna sin
anställning vid uppnådd pensionsålder utan föregående uppsägning. Samma
regler gäller om upphörande av anställning för arbetstagare som beviljats helt
sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring.

Motionerna

Enligt motionen 543 av Olof Palme m. fl. (s) finns mycket som talar för att
anställningsskyddet för sjukbidragsberättigade förändras så att de får samma
skydd som de som uppbär sjukpenning. Motionärerna hänvisar härvidlag till
uttalanden som gjordes av riksdagen år 1975 (se härom nedan), och de begär
att regeringen mot bakgrunden härav skall lägga fram ett lagändringsförslag
och därmed fullfölja det arbete på förbättringar i lagen som initierades av den
förra regeringen.

Även i motionen 226 av Eric Marcusson m. fl. (s)anses otillfredsställande
att arbetstagare som beviljats sjukbidrag jämställs med dem som beviljats
ålders- eller förtidspension i fråga om anställningsskydd. I stället bör samma
regler gälla för sjukbidragsberättigade och för dem som uppbär sjukpenning,
dvs. frånvaro på grund av sjukdom bör inte anses vara saklig grund för
uppsägning vare sig den sjuke uppbär sjukpenning eller helt sjukbidrag.
Bestämmelserna i 33 S lagen om anställningsskydd bör ändras i enlighet
härmed.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

I motionen 1975:1718 framställde Eric Marcusson (s) och Olle Göransson
(s) samma yrkande om ändring i 33 § lagen om anställningsskydd som i nu
föreliggande motion 226.

Med anledning härav anförde inrikesutskottet i betänkandet InU 1975/
76:18 (s. 6).

Utskottet ser positivt på förslaget. Det finns mycket som talar för att
anställningsskyddet för sjukbidragsberättigad bör förändras på det sätt
motionärerna tänker sig. En sådan reform skulle medföra bl. a. att en
arbetsgivare måste pröva omplaceringsmöjligheter och föra överläggningar
innan uppsägning kan ske. Det är uppenbart att en sådan ordning i många fall
måste vara till fördel för den anställde. Utskottet är emellertid inte berett att
utan närmare utredning tillstyrka en lagändring utan föreslåratt regeringen i
lämpligt sammanhang tar upp den aktualiserade frågan och presenterar
förslag till lösning. Riksdagen bör underrätta regeringen om detta ställningstagande.

Vad utskottet anfört biträddes av riksdagen (rskr 1975/76:65).

AU 1977/78:8

Som framgår av de tidigare återgivna utredningsdirektiven har det
uppdragits åt den nya kommittén för översyn av lagstiftningen om anställningsskydd
m. m. att behandla förevarande fråga.

Tidsbegränsade anställningar

Gällande rätt

Grundregeln i 5 § lagen om anställningsskydd är att anställning gäller tills
vidare. Avtal om anställning för begränsad tid (viss tid, viss säsong eller visst
arbete) får träffas endast om det föranleds av arbetsuppgifternas särskilda
beskaffenhet. Utan hinder härav är det tillåtet att träffa avtal om anställning
för viss tid om avtalet gäller praktikarbete eller vikariat. Det är möjligt att
genom kollektivavtal överenskomma om att tidsbegränsade anställningsformer
skall få förekomma i vidare omfattning än som följer av lagen.

Motionerna

1 motionen 542 av Gunnar Oscarson m. fl. (m) yrkas på ändring av 5 § lagen
om anställningsskydd för att öka ungdomarnas möjligheter till praktikanställning.
Motionärerna hävdar att trygghetslagstiftningens skydd mot
uppsägning gör att företagarna tvekar att anställa ungdomar för att ge dem
erfarenhet från arbetslivet. Visserligen medger anställningsskyddslagen
anställning för begränsad tid om det gäller praktikarbete, men det kan vara ett
problem att avgöra vad som är att anse som praktik. Motionärerna tänker sig
att tolkningsproblemet kan lösas genom att alla anställningar av ungdomar
under 25 år under en tid upp till ett år skall räknas som praktikarbete. En
motsvarande regel avses gälla även för dem som är äldre än nu sagts och som
nyligen har genomgått arbetsmarknadsutbildning.

Också Joakim Ollén (m) menar i motionen 164 att det måhända största
problem som orsakats av lagen om anställningsskydd är en påtaglig
återhållsamhet från arbetsgivarhåll med nyanställningar, något som särskilt
hårt drabbat grupper som inte är fullt etablerade på arbetsmarknaden. Vidare
anser motionären att det visat sig att enskilda arbetstagare nu är mindre
benägna att satsa på ny anställning som kan medföra sämre anställningstrygghet
jämfört med om de kvarstannar i ett arbete som de ”önskar - och
kanske borde - lämna”. Slutligen hävdar motionären att lagen om anställningsskydd
minskat möjligheterna för institutioner som exempelvis Sveriges
Radio att genom tillfälligt medarbetarskap av nya filmare, författare m. fl.
medverka till ett kulturellt nyskapande. Mot angivna bakgrund yrkar
motionären på en översyn av lagen om anställningsskydd.

AU 1977/78:8

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Yrkande om ändring av 5 § lagen om anställningsskydd för vidgade
möjligheter till praktikanställning framställdes i motionen 1975/76:1885 av
Hans Nordgren m. fl. (m). Motionen avstyrktes av inrikesutskottet (InU
1975/76:33 s. 24). Moderata samlingspartiets företrädare i utskottet reserverade
sig för bifall till motionen. Riksdagen följde utskottet.

Det ingår i uppdraget för den nya kommittén för översyn av lagstiftningen
om anställningsskydd att överväga frågor om provanställning, praktikarbete
och liknande anställningsformer.

Förhandsbesked i uppsägningsärenden

Motionen

I motionen 886 av Fritz Börjesson m. fl. (c, m) begärs en utredning av
möjligheterna att inrätta en statlig nämnd för förhandsbesked i uppsägningsärenden.
Motionärerna anför bl. a.

Bland företagare finns en oro över lagens generella utformning, särskilt då
när det gäller vad som kan anses vara ”saklig grund” för uppsägning. För trots
att lagen varit i kraft i några år har någon mer allmän praxis inte kunnat
utvecklas. Felaktiga tolkningar görs, vilka leder till att företagen avkrävs stora
skadeståndsbelopp från facket och den enskilde anställdes sida eller får den
följden att företagarna tvekar om att vidta åtgärder som de anser vara
berättigade, inför risken att åsamkas skadestånd.

Mot denna bakgrund vore det intressant om undersökningar gjordes om
möjligheterna att inrätta en statlig nämnd som kan lämna förhandsbesked i
uppsägningsärenden vilka faller inom ramen för lagen om anställningsskydd.

I en sådan nämnd bör då lämpligen ingå representanter för samhällsintresset
och arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet sju i januari i år väckta motioner
som rör lagstiftningen om anställningstrygghet. Lagen om anställningsskydd
med den kompletterande lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder
stiftades hösten 1973 och trädde i kraft den 1 juli 1974. De båda lagarna var
inte helt nya till sin typ utan hade föregåtts av 1971 års s. k. äldrelagar. De
sistnämnda lagarna omfattade arbetstagare som var 45 år eller äldre.

Lagen om anställningsskydd fick ett omedelbart genomslag. Den har
inneburit en stor förändring för enskilda arbetsgivare och arbetstagare
samtidigt som den påverkat arbetsmarknadens sätt att fungera. Enligt
utskottets uppfattning har trygghetslagstiftningen inneburit en viktig landvinning
i svenskt arbetsliv som statsmakterna bör slå vakt om. Detta hindrar
inte att man bör pröva om inte lagstiftningen mot bakgrund av vunna
erfarenheter kan förbättras i skilda hänseenden. Denna uppfattning kom f. ö.

AU 1977/78:8

till uttryck redan vid antagandet av trygghetslagarna (se InU 1973:36 s. 54)
och vann då anslutning från en bred majoritet i riksdagen.

Regeringen har nyligen beslutat tillsätta en utredning för att se över
lagstiftningen om anställningsskydd. Mot bakgrund av vad ovan anförts får
detta anses vara en naturlig åtgärd. Förfarandet ligger också i linje med det
sätt man beslutat följa upp verkningarna av annan viktig arbetsrättslig
lagstiftning. Redan vid tillkomsten av medbestämmandelagen beslöts
sålunda att en ny utredning, nya arbetsrättskommittén, skulle följa introduktionen
och tillämpningen av den nya lagstiftningen. Den år 1974 stiftade
lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen har redan
utvärderats, och en fullständig revidering i form av förslag till en ny lag i
ämnet har i dagarna lagts fram av den nämnda kommittén (Ds A 1977:4).

Med hänsyn till de långtgående följderna av de nya arbetsrättsliga lagarna i
bl. a. socialt och ekonomiskt hänseende vill utskottet allmänt framhålla
vikten av att lagarnas sätt att fungera kontinuerligt följs så att statsmakterna
och arbetsmarknadens parter får underlag för bedömningar om behovet av
ändringar.

Direktiven för den nya kommittén har redovisats i det föregående. Av dem
framgår att en rad problem som har tagits upp i motionerna kommer att
övervägas. Utskottet återkommer till den saken i samband med motionerna
som utskottet nu övergår till.

Karl Hallgren m. fl. (vpk) yrkar i motionen 891 på långtgående och
omedelbara ändringar i anställningsskyddslagen. Det gäller bl. a. i fråga om
uppsägningsgrunder, skadeståndsregler, den personkrets lagen skall omfatta,
regler om permittering samt möjligheter att tillämpa tillsvidareanställning.
Många av motionärernas önskemål har tidigare avslagits av riksdagen. Med
hänsyn till det utredningsarbete som nu har satts i gång kan det inte komma i
fråga att, som motionärerna yrkat, genomföra omedelbara lagändringar. Inte
heller är utskottet berett förorda att motionärernas förslag läggs till grund för
utredningsarbetet. Detta omfattar eljest i och för sig åtskilliga av de regler
motionärerna tar upp. Det gäller exempelvis utformningen av permitteringsreglerna.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen.

I motionerna 543 av Olof Palme m. fl. (s) och 226 av Eric Marcusson m. fl.
(s) tar man upp frågan om utformningen av anställningsskyddet för vissa
långtidssjuka. En arbetstagare som är sjuk och uppbär sjukpenning kan inte
sägas upp med åberopande av sjukdomen. Vid längre tids sjukdom kan enligt
lagen om allmän försäkring sjukpenning avlösas av sjukbidrag, som till sin
storlek överensstämmer med förtidspension. Anställningsskyddslagen
likställer arbetstagare med sjukbidrag med pensionsberättigad arbetstagare.
Det innebär att arbetsgivaren inte behöver tillämpa uppsägningsreglerna om
han vill skilja vederbörande från arbetet. Det räcker att arbetsgivaren minst
en månad i förväg skriftligen underrättar arbetstagaren om att anställningen
skall upphöra. Något utrymme för prövning av det skäliga i arbetsgivarens

AU 1977/78:8

bedömning finns inte. Motionärerna vänder sig mot detta och vill att en
sjukbidragsberättigad skall få samma anställningsskydd som den som uppbär
sjukpenning. Om arbetsgivaren vill att anställningen skall upphöra måste han
i så fall säga upp vederbörande. Detta förutsätter att den fackliga organisationen
kopplas in, att möjligheterna till omplacering först undersöks etc.

Den av motionärerna upptagna frågan har tidigare behandlats av riksdagen,
som uttalat att problemet bör tas upp i lämpligt sammanhang och förslag
presenteras till dess lösning. Regeringen har nu uppdragit åt den nya
kommittén att behandla frågan.

Utskottet utgår från att kommittén snabbt redovisar sina överväganden i
denna del av utredningsuppdraget, om det anses lämpligt med hänsyn till
utredningsarbetet i övrigt. Mot den bakgrunden bör motionerna inte
föranleda någon åtgärd.

Frågan om anställningsskyddet för ålderspensionärer tas upp i två motioner.
De gällande reglerna innebär att anställningsskyddet upphör vid 67 år om ej
annat avtalats.

I motionen 224 av Per Gahrton (fp) kritiseras att de ökade möjligheter till
rörlig pensionsålder varom beslut fattades vid 1975 års riksmöte inte har
förverkligats såsom avsetts. Gällande avtal och anställningsreglementen
visar enligt motionären att någon rörlighet uppåt vid pensioneringen inte
existerar i praktiken. Han anser därför att alla arbetstagare bör tillförsäkras
lagfäst anställningsskydd till fyllda 70 år och rätt att kvarstå i arbetet till
samma ålder.

Utskottet har förståelse för syftet med motionen. Förslagen ligger i linje
med principerna för den rörliga pensionsåldern. Man måste emellertid i
sammanhanget beakta olika arbetsmarknadspolitiska konsekvenser, t. ex.
sysselsättningsläget för andra grupper i samhället. Utskottet är därför inte
berett att på grundval av föreliggande material ta ställning i frågan men anser
att den bör närmare undersökas. Det kan ske i samband med arbetet på
översyn av lagen om anställningsskydd eller i annat lämpligt sammanhang,
t. ex. inom sysselsättningsutredningen. Regeringen bör underrättas om vad
utskottet anfört.

Eric Marcusson m. fl. (s) har ett förslag som går i helt annan riktning än Per
Gahrtons. De begär i motionen 226 att åldersgränsen 67 år skall sänkas till 65
år. Som framgår av vad nyss sagts kan utskottet inte godta förslaget som
innebären reell försämring av anställningsskyddet för arbetstagare mellan 65
och 67 år.

En fråga som var omdiskuterad vid lagstiftningens tillkomst och alltsedan
dess har varit med i debatten är vilka effekter lagen om anställningsskydd lia rför
nytillträdande på arbetsmarknaden. Det är därvid främst möjligheten att
tidsbegränsa anställningar som kommit i blickpunkten.

Lagen bygger på principen att anställningar skall gälla tills vidare.
Undantag medges enligt 5 § i vissa fall. Anställning för viss tid är sålunda

AU 1977/78:8

tillåten när det gäller praktikarbete och vikariat. Med praktikarbete torde
därvid endast avses sådan tjänstgöring som ingår som ett led i den anställdes
yrkesutbildning. De här angivna reglerna är emellertid dispositiva på det
sättet att parterna på arbetsmarknaden genom kollektivavtal kan komma
överens om exempelvis större möjligheter att anställa folk för viss tid.
Kollektivavtal som innebär att arbetstagare kan anställas på prov viss tid har
också tecknats i en hel del branscher.

Behovet av ökade möjligheter att anställa arbetstagare för viss tid eller visst
arbete tas upp i motionerna 542 av Gunnar Oskarson m. fl. (m) och 164 av
Joakim Ollén (m). I motionerna hävdas att gällande regler leder till att särskilt
mindre och medelstora företag är återhållsamma med att anställa arbetssökande
som saknar erfarenhet från arbetslivet. För att öka företagarnas
benägenhet att anställa ungdomar föreslår Gunnar Oskarson och hans
medmotionärer att lagen skall ändras så att det blir möjligt att anställa
ungdomar under 25 år på prov upp till tolv månader. Detsamma skulle
oavsett ålder gälla för personer som nyligen har genomgått arbetsmarknadsutbildning.
Joakim Ollén hävdar att anställningsskyddslagen allmänt sett har
lett till minskad rörlighet på arbetsmarknaden vilket i sin tur har skapat
problem på sektorer där det finns särskilt behov av rörlighet, bl. a. inom en del
kulturell verksamhet. Motionen mynnar ut i ett allmänt yrkande om översyn
av lagen.

Frågan om vilka möjligheter som bör finnas att anställa arbetstagare för
viss tid var föremål för skilda meningar då lagen om anställningsskydd
skapades. Den s. k. Åman-utredningens förslag innebar att det skulle finnas
vissa möjligheter att anställa en arbetssökande på prov för begränsad tid.
Utredningen var enig på denna punkt. I propositionen 1973:36 s. 146 gick inte
departementschefen på utredningens linje. Han redovisade i ett nyanserat
resonemang följande synpunkter på frågan:

Från arbetsgivarhåll har understrukits att det finns ett starkt behov av att
kunna anställa folk på prov utan att de särskilda reglerna om anställningsskydd
vid uppsägning blir tillämpliga. Det är en synpunkt som utan tvekan
har visst fog för sig. Kanske särskilt när det gäller ungdom men också i fråga
om annan arbetskraft, t. ex. handikappade och äldre, finns det utan tvivel
behov av att genom provanställning få klarlagt om den arbetssökande kan
klara de med anställningen förenade arbetsuppgifterna utan att arbetsgivaren
under prövotiden blir bunden av långa uppsägningstider osv. Det kan därför
övervägas att föra in en bestämmelse i lagen som ger arbetsgivaren möjlighet
att anställa personer på prov för viss tid. Enligt min mening finns det dock risk
för att en sådan regel skulle komma att missbrukas. Bl. a. kan det befaras att
provanställningar kommer att användas i ökad omfattning inom branscher
eller yrkesgrupper där sådana anställningar f. n. knappast förekommer. Jag
anser därför att frågan om provanställningar i stället bör lösas så, att
arbetsmarknadsparterna ges möjlighet att genom kollektivavtal tillåta denna
anställningsform i den utsträckning som det är påkallat. Vid överläggningar
med LO och TCO har dessa organisationer förklarat sig beredda att medverka
till att sådana avtal kommer till stånd. Det kan eventuellt bli aktuellt att träffa
avtal om provanställningar med giltighet för vissa branscher eller för vissa

Ali 1977/78:8

yrkesgrupper. Möjlighet bör också finnas att träffa avtal om att provanställningar
skall få förekomma inom ett visst företag. Liksom andra avtal som
innebär avvikelse från lagens bestämmelser bör avtal om tillåtelse av
provanställning i princip träffas på förbundsnivå. Det bör dock inte finnas
något hinder mot att i förbundsavtal delegera beslutanderätten.

En motion om lagregler om provanställning avstyrktes av inrikesutskottet
(InU 1973:36, s. 31) som ansåg sig kunna godta den av departementschefen
föreslagna ordningen. Utskottet tilläde att om utvecklingen visade att det
föreslagna systemet inte fungerade på ett tillfredsställande sätt frågan fick tas
upp på nytt.

Utvecklingen sedan anställningsskyddslagen trädde i kraft har bekräftat att
det finns behov av möjligheter till provanställning. Som tidigare redovisats
har man, som förutsattes vid lagens tillkomst, för vissa områden sökt lösa
dessa frågor genom kollektivavtal. Svagheten med denna lösning är emellertid
att den inte blir heltäckande. Förutom att det kan vara svårt att uppnå
samförstånd om kollektivavtal gäller att inom den icke obetydliga del av
arbetsmarknaden som inte omfattas av kollektivavtal utesluts möjligheten
till provanställning. Det gäller främst företag med ett fåtal anställda.

Erfarenheterna har också visat att det finns behov att på olika sätt stimulera
företagen att anställa ungdomar för att ge dem arbetslivserfarenhet. Genom
att i mars 1975 införa ett system med enskilt beredskapsarbete hos företag och
organisationer fick man dels en ekonomisk stimulans, dels den effekten att
arbetsgivaren inte blev bunden att ge vederbörande fast anställning efter
beredskapsarbetets slut. Lagen om anställningsskydd är nämligen inte
tillämplig på personer som är sysselsatta i beredskapsarbete.

Enligt utskottets uppfattning är det naturligt att man, som regeringen
beslutat, nu gör en bedömning av hur reglerna i anställningsskyddslagen har
fungerat för de nytillträdande på arbetsmarknaden. Kommittén skall enligt
direktiven överväga sådana jämkningar i lagstiftningen att den medger en
rörlighet inom arbetslivet som är önskvärd från samhällets sida utan att
lagstiftningens syfte förändras. Avsikten är att ändringsförslag skall läggas
fram skyndsamt om det visar sig påkallat. Kommittén skall också pröva
frågor av det slag som har tagits upp av Joakim Ollén i motionen 164.
Kommitténs överväganden skall inte omfatta enbart lagen om anställningsskydd,
utan den skall även undersöka i vad mån främjandelagen kan behöva
justeras och byggas ut för att samhället skall få ökade möjligheter att komma
till rätta med problemen.

Med hänsyn till att de frågor som har tagits upp i motionerna ingår i den nya
kommitténs uppdrag saknas anledning att föreslå någon åtgärd på grund av
desamma.

Utskottet tarslutligen upp förslaget i motionen 886 av Fritz Börjesson m. fl.
(c,m) om prövning av möjligheterna att inrätta en statlig nämnd för
förhandsbesked i uppsägningsärenden.

Motionärernas förslag är förenat med åtskilliga svagheter. Det är exem -

AU 1977/78:8

pelvis inte närmare angivet hur den föreslagna nämnden skall samordnas
med arbetsdomstolens och tingsrätternas verksamhet. Fråga uppkommer
bl. a. om arbetsdomstolen skall vara bunden av de förhandsbesked som
lämnas av nämnden eller om nämndens beslut skall kunna överklagas till
domstolen. Om det senare är avsikten kan värdet av det föreslagna systemet
ifrågasättas. Om å andra sidan nämnden avses få en i förhållande till
arbetsdomstolen helt fristående ställning finns risk för att skiftande praxis
kommer att utvecklas vid de båda organen, en ordning som givetvis är helt
oacceptabel.

Utskottet vill för sin del peka på att domstolarna har möjlighet att med stöd
av 34 och 35 §§ lagen om anställningsskydd snabbt meddela interimistiska
beslut i uppsägnings- och avskedandeärenden och därmed provisoriskt
reglera en tvist. Lagen om rättegången i arbetstvister (1 kap. 3 §) öppnar
därutöver möjlighet att genom avtal hänskjuta tvister till avgörande av
skiljemän.

Utskottet finnér för sin del inte anledning att föreslå någon åtgärd på grund
av motionen men noterar att en framställning i ämnet från Svenska
företagares riksförbund har överlämnats till den nya kommittén.

Utskottet hemställer

1. beträffande omedelbara ändringar i lagen om anställningsskydd
att riksdagen avslår motionen 1976/77:891,

2. beträffande anställningsskydd för sjukbidragsberättigade att
motionerna 1976/77:226, i motsvarande del, och 1976/77:543,
yrkandet 16, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

3. beträffande anställningsskyddet för ålderspensionärer att riksdagen
dels avslår motionen 1976/77:226 i denna del, dels med
anledning av motionen 1976/77:224 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande effekterna av anställningsskyddslagen för nytillträdande
på arbetsmarknaden m. m. att motionerna 1976/77:164
och 1976/77:542 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

5. beträffande statlig nämnd för förhandsbesked i uppsägningsärenden
att riksdagen avslår motionen 1976/77:886.

Stockholm den 15 november 1977

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
ROLF W1RTÉN

Närvarande: Rolf Wirtén (fp), Bengt Fagerlund (s), Jan-lvan Nilsson (c), Alf
Wennerfors (m). Birger Nilsson (s), Allan Gustafsson (c), Erik Johansson i
Simrishamn (s), Filip Fridolfsson (m), Arne Fransson (c), Bernt Nilsson (s),
Elver Jonsson (fp). Pär Granstedt (c), Frida Berglund (s), Anna-Greta Leijon
(s) och Lars Ulander (s).

AU 1977/78:8

Reservation

Anställningstryggheten för nytillträdande på arbetsmarknaden och långtidssjuka
(mom. 2 och 4)

av Bengt Fagerlund, Birger Nilsson, Erik Johansson i Simrishamn, Ingrid
Ludvigsson, Bernt Nilsson, Frida Berglund och Anna-Greta Leijon (alla s)
som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar ”Lagen om” och
på s. 17 slutar ”övergår till” bort ha följande lydelse:

Lagen om anställningsskydd har inneburit en värdefull förbättring av de
anställdas trygghet. Det kan inte komma i fråga att i något hänseende
försämra vad som upppnåtts för de anställdas del. Däremot är det angeläget
att lagen kompletteras i vissa hänseenden så att den motsvarar de ökade krav
på trygghet som de anställda har rätt att ställa. LO har sålunda begärt att
lagens regler om permittering skall ändras för att ge bättre skydd för de
anställda. Regeringen har nyligen tillsatt en utredning som bl. a. skall
behandla detta problem. Utskottet vill stryka under att det är angeläget att
denna fråga snabbt klaras ut och förslag föreläggs riksdagen.

I anslutning till motionerna återkommer utskottet till andra delar av den
nya kommitténs direktiv.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar ”Utskottet utgår”
och slutar ”någon åtgärd” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör frågan om bättre anställningsskydd för
långtidssjuka lösas utan dröjsmål. Förslag bör därför föreläggas riksdagen
redan under våren 1978. Vad utskottet anfört i anslutning till motionerna bör
regeringen underrättas om.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar ”Frågan om” och
på s. 20 slutar ”av desamma” bort ha följande lydelse:

Den nya kommittén har fått i uppdrag att överväga de regler som
motionärerna tagit upp. I direktiven har därvid uttryckligen hänvisats till de
båda motioner från moderat håll som nu är aktuella. Det är anmärkningsvärt
att regeringen på detta sätt åberopar motioner innan dessa behandlats av
riksdagen. Förfarandet står knappast i överensstämmelse med god parlamentarisk
ordning. Utskottet noterar också att en annan motion, den längre fram i
betänkandet behandlade 886 av Fritz Börjesson m. fl. (c, m), inte åberopas i
direktiven men att i stället en framställning från Svenska företagares
riksförbund av samma innebörd som motionen överlämnats till kommittén.
Orsaken till detta förfaringssätt är inte klarlagt men kan möjligen tolkas så att
mindre avseende skall fästas vid detta förslag, vilket i och för sig är
berättigat.

När det gäller själva sakfrågan innebär motionen av Gunnar Oskarson
m. fl. (m) ett direkt krav på försämring av anställningsskyddet för ungdomar.
Om man skall tillgodose önskemålen i motionen av Joakim Ollén m. fl. torde

AU 1977/78:8

även det leda till sämre trygghet för de anställda. Att de båda motionerna
åberopas i direktiven kan knappast tolkas på annat sätt än att de uppslag som
förs fram skall vara en av utgångspunkterna för utredningsarbetet. Som
framgår av vad tidigare anförts motsätter sig utskottet bestämt att anställningsskyddet
urholkas. Även från denna utgångspunkt ogillar utskottet
således utformningen av direktiven.

Redan vid lagstiftningens tillkomst stod det klart att det kunde finnas visst
behov av möjligheter till anställning på prov för viss tid. Det förutsattes att
denna fråga skulle lösas av arbetsmarknadens parter genom kollektivavtal.
Sådana avtal har också träffats för hela LO-området och stora delar av
arbetsmarknaden i övrigt. Utskottet vidhåller för sin del uppfattningen att
detta är det riktiga tillvägagångssättet.

Vad som nu krävs är ett brett och systematiskt arbete för att utveckla de
samhällsinstrument som erfordras för att erbjuda ungdomar arbete, praktik
och utbildning. Under senare tid har en lång rad förslag presenterats om
möjliga vägar att stärka ungdomens ställning på arbetsmarknaden. Sådana
förslag har framlagts av arbetsmarknadsstyrelsen, sysselsättningsutredningen
och SSU samt vid socialdemokraternas storrådslag i oktober 1977. I
motionen om åtgärder för att främja sysselsättningen under vinterhalvåret
1977/78 har socialdemokraterna krävt att en särskild kommitté omedelbart
tillkallas med uppgift att snabbt föra bl. a. dessa förslag fram till praktiska
åtgärder till förmån för de unga.

En ändring av nuvarande lagstiftning i enlighet med motionärernas krav
skulle leda till försämrat anställningsskydd för de unga, utan att för den skull
den reala efterfrågan på arbetskraft på något sätt skulle förbättras. Icke förty
hävdas ofta från arbetsgivarhåll att en ändring i lagen skulle öppna
möjligheter för företagen att erbjuda arbete åt ett ökat antal unga. Denna
hållning torde ha sin grund i bristande kunskaper om lagens innehåll och
tillämpning. Ett inledande steg i arbetet för att stärka de ungas möjligheter på
arbetsmarknaden torde därför vara en intensifierad information till företagen
om anställningsskyddslagens rätta innebörd.

Vad utskottet anfört i anslutning till de båda aktuella motionerna bör
regeringen underrättas om.

dels att utskottets hemställan under 2 och 4 bort ha följande lydelse:

2. beträffande anställningsskydd för sjukbidragsberättigade att riksdagen
med anledning av motionerna 1976/77:226, i motsvarande
del, och 1976/77:543, yrkandet 16, som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande effekterna av anställningsskyddslagen för nytillträdande
på arbetsmarknaden m. m. att riksdagen med avslag på
motionerna 1976/77:164 och 1976/77:542 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

GOTAB 55909 Stockholm 1977