Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1977/78:30

med anledning av propositionen 1977/78: 90 om ändring i utlän­ningslagen (1954:193), m. m., jämte motioner


AU 1977/78: 30


I betänkandet behandlas propositionen 1977/78: 90, de under allmän­na motionstiden väckta motionerna 1977/78: 482, 565 och 1332 samt de med anledning av propositionen väckta motionerna 1977/78: 1728, 1754 och 1755.

Propositionen

I propositionen 1977/78: 90 (arbetsmarknadsdepartementet) har rege­ringen efter föredragning av statsrådet Ullsten samt efter inhämtande av yttrande från lagrådet föreslagit att riksdagen

dels antar de inom arbetsmarknadsdepartementet upprättade försla­gen till

1.    lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193),

2.    lag om ändring i rätlshjälpslagen (1972: 429),

3.    lag om ändring i lagen (1971: 52) om skatterätt, fastighetstaxerings-rätt och länsrätt,

dels godkänner de riktlinjer i fråga om meddelande av uppehållstill­stånd för gäststuderande som förordas i propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Handläggningen av utlänningsärenden tar ofta lång tid. I propositio­nen föresläs vissa ändringar i bl. a. utlänningslagen (1954: 193) som syftar till att förkorta väntetiderna i främst ärenden angående uppehålls-och arbetstillstånd samt förpassning.

I sammanhanget behandlas frågan om inrättande av en fristående slutlig besvärsinstans, som i regeringens ställe skulle pröva besvär över beslut av statens invandrarverk (SIV) i avvisnings- och förpassnings-ärenden samt vissa verkställighetsärenden. I propositionen förordas att regeringen liksom hittills prövar besvärsärendena.

Utlänningsnämnden har till uppgift bl. a. att avge yttrande i ärende hos SIV om förpassning av utlänning. Tidigare hade nämnden framför allt avgörande betydelse för utlänningens rätt att besvära sig över SIV:s beslut i avvisnings- eller förpassningsärenden. Genom införande fr. o. m. år 1976 av en allmän besvärsrätt bortföll det viktigaste motivet för att ha kvar utlänningsnämnden. Det föreslås därför i propositionen att nämnden avskaffas.

1   Riksdagen 1977/78.18 saml. Nr 30


 


AU 1977/78: 30                                                         2

Förbättringar föreslås beträffande polisens utredning i avvisnings-och förpassningsärenden. Utlänningen skall i allmänhet kunna fä offent­ligt biträde under polisutredningen.

Om en utlänning vägras uppehållstillstånd, kan det i dag dröja lång tid innan frågan om hans avlägsnande prövas. Den frågan prövas i ett nytt ärende. I propositionen förordas att SIV regelmässigt meddelar be­slut om förpassning samtidigt med beslut att vägra begärt uppehålls­tillstånd. Utlänningen har som nämnts redan nu möjlighet att fä för-passningsbeslutet överprövat av regeringen.

Beslut om verkställighet av förpassning beslutas nu av länsstyrelse men verkställigheten genomförs av polismyndighet. Det föreslås att po­lisen, på samma sätt som vid avvisning, också får fatta själva verkstäl­lighetsbeslutet vid förpassning. Er\ annan nyhet är att länsrätt blir för­hörsmyndighet i utlänningsärende som handläggs av regeringen eller SIV.

Slutligen behandlas i propositionen frågan om riktlinjer för uppe­hållstillstånd åt gäststuderände. De hittills gällande riktlinjerna precise­ras i olika hänseenden.

Den nya lagstiftningen föresläs träda i kraft den 1 juli 1978.


 


AU 1977/78: 30

Lagförslagen

1    Förslag till

Lag om ändring i utlänningslagen (1954:193)

Härigenom föreskrives i fråga om utlänningslagen (1954: 193) dels att 45 § skall upphöra att gälla,

dels att 3, 10, 11, 12, 21 a, 23, 39, 40, 42 a, 46, 47, 50, 58 och 69 a §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Den kontroll över utlänningar,     Den kontroll över utlänningar,

som erfordras för tillämpningen som erfordras för tillämpningen
av denna lag skall, om ej annat av denna lag skall, om ej annat
följer av tredje stycket, utövas un- följer av andra stycket, utövas un­
der ledning av en central utlän- der ledning av en central utlän­
ningsmyndighet. Regeringen för- ningsmyndighet. Regeringen för­
ordnar, vilken myndighet som ordnar, vilken myndighet som
skall vara central utlänningsmyn- skall vara central utlänningsmyn­
dighet,
                                dighet.

I ärende som avses i denna lag äger den centrala utlänningsmyn­digheten inhämta yttrande från en nämnd (utlänningsnämnden). Nämnden skall bestå av tre leda­möter som, jämte en eller flera suppleanter för var och en av dem, utses av regeringen för viss tid. En av ledamöterna och supp­leant för denne skall vara eller hava varit innehavare av domar­ämbete.

I fråga om utlänningar som avses i 15 § första stycket 2 utövas kon­troll enligt första stycket under ledning av arbetsmarknadsstyrelsen.

10 § Tidsbegränsat uppehållstillstånd medför rätt att vistas i riket den tid som angivits i tillståndet. Det innefattar icke rätt till inresa, om ej detta särskilt angivits. Tillståndet må begränsas till att avse uppehåll endast inom viss del av riket, dock ej mindre del än en kommun, samt förbin­das med de föreskrifter i fråga om byte av bostad och arbetsanställning samt anmälningsskyldighet som i övrigt bedömas behövliga. Staimar ut­länning kvar i riket efter det att hans tillstånd upphört att gälla, skall han, intill dess nya föreskrifter meddelas för honom, alltjämt vara un­derkastad de föreskrifter som voro förbundna med tillståndet.

1 Lagen omtryckt 1975:1358.


 


AU 1977/78: 30                                                         4

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Beslut om tidsbegränsat uppe­ hållstillstånd får innehålla före­skrift att utlänningen senast då ti­den för tillståndet utgår skall ut­resa ur riket (utresebeslut).

Permanent uppehållstillstånd medför rätt att inresa och att vistas i ri­ket utan tidsbegränsning. Den som innehar sådant tillstånd får uppe­hålla sig i riket, även om han saknar pass. Tillståndet får återkallas, om utlänningens bosättning här upphör.

11 §

Visering och uppehållstillstånd meddelas av den centrala utlännings-myndigheten; denna myndighet beslutar även om återkallelse av perma­nent uppehällstillständ.

Visering må ock meddelas av chefen för utrikesdepartementet samt, i den omfattning regeringen bestämmer, av diplomatisk eller konsulär myndighet eller polismyndighet. Om återkallelse av visering beslutar den myndighet, som meddelat viseringen; den centrala utlänningsmyndighe­ten äger jämväl återkalla visering, som annan myndighet meddelat, dock ej sådan som beviljats av chefen för utrikesdepartementet.


Tidsbegränsat uppehållstillstånd må, i den omfattning regeringen bestämmer, meddelas av polis­myndighet; filmer polismyndighe­ten att ansökan om uppehällstill­ständ icke bör bifallas, skall ären­det underställas den centrala ut­länningsmyndigheten. Utresebeslut må meddelas endast av den cen­trala utlänningsmyndigheten.


Tidsbegränsat uppehållstillstånd må, i den omfattning regeringen bestämmer, meddelas av polis­myndighet; finner polismyndighe­ten att ansökan om uppehällstill­ständ icke bör bifallas, skall ären­det underställas den centrala ut­länningsmyndigheten.


12 §


Utresebeslut eller beslut, varige­nom ansökan om uppehållstill­stånd lämnas utan bifall på grund av omständighet som enligt 19 § första stycket 2—5 eller 29 § för­sta stycket kan föranleda avvis­ning eller utvisning, må icke med­delas utan att yttrande inhämtats från utlänningsnämnden.

Uppehållstillstånd, som innebär rätt att vistas allenast inom en kommun eller ett polisdistrikt, må ej, utan att utlänningsnämndens yttrande inhämtats, meddelas för längre tid än ett år eller förlängas utöver nämnda tid. Finner nämn­den   att  inskränkningen   i  utlän-


Uppehållstillstånd, som innebär rätt att vistas allenast inom en kommun eller ett polisdistrikt, må meddelas för högst ett är. Tillstån­det må förlängas, dock högst ett år varje gång.


 


AU 1977/78: 30


Nuvarande lydelse

ningens rätt att välja vistelseort icke är behövlig, skall frågan härom underställas regeringen.


Föreslagen lydelse


21 a §


Finner polismyndigheten skäl till avvisning föreligga i fall som avses i 18 eller 19 § men påstår utlän­ningen att han i det land, från vil­ket han kommit, löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse eller risk att sändas till krigsskå­deplats eller straffas för att han övergivit krigsskådeplats eller el­jest vägrat fullgöra krigstjänstgö­ring eller ock att han där icke åt­njuter trygghet mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och är påståendet icke up­penbart oriktigt, skall ärendet un­derställas den centrala utlännings­myndigheten. Detsamma skall gälla när utlärming påstår sig icke vilja återvända till hemlandet på grund av de politiska förhållan­dena där och de omständigheter han åberopar till stöd härför icke kan lämnas utan avseende. Den centrala utlänningsmyndigheten har att besluta i ärendet så snart det kan ske.

Finner polismyndigheten skäl till avvisning föreligga i fall som avses i 18 eller 19 § men påstår ut­länningen att han i det land, frän vilket han kommit, löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse eller risk att sändas till krigsskå­deplats eller straffas för att han övergivit krigsskådeplats eller el­jest vägrat fullgöra krigstjänstgö­ring eller ock att han där icke åt­njuter trygghet mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och är påståendet icke up­penbart oriktigt, skall ärendet un­derställas den centrala utlännings­myndigheten. Detsamma skall gälla när utlänning påstår sig icke vilja återvända till hemlandet på grund av de politiska förhållan­dena där och de omständigheter , han åberopar till stöd härför icke kan lämnas utan avseende. Den centrala utlänningsmyndigheten har att, efter utlänningsnämndens hörande, besluta i ärendet sä snart det kan ske. Finner den centrala utlänningsmyndigheten uppenbart att avvisning ej bör ske eller är ärendet synnerligen brådskande, må beslut meddelas utan att ytt­rande inhämtas från utlännings­nämnden.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla, då anledning förekommer till avvisning enligt 19 § andra stycket ävensom då polisniyndigheten finner det vara tveksamt, om utlänning, mot vilken awisningsanledning före­kommer, bör avvisas.

I fall som avses i 21 § andra stycket första meningen skall ärendet un­der de förutsättningar som anges i första stycket av förevarande para­graf hänskjutas till den centrala utlänningsmyndigheten, som med eget yttrande underställer regeringen ärendet.

23 §

Beslut     i     förpassningsärende        Beslut     i     förpassningsärende meddelas,   efter   utlänningsnämn-     meddelas  av den centrala utlän-

It    Riksdagen 1977/78. 18 saml. Nr 30


 


AU 1977/78: 30


Nuvarande lydelse dens hörande, av den centrala ut­länningsmyndigheten. Finner den centrala utlänningsmyndigheten uppenbart att förpassning ej bör ske eller föreligger beslut som av­ses i 12 § första stycket, må beslut tneddelas utan att yttrande inhäm­tas av utlänningsnämnden.


Föreslagen lydelse. ningsmyndigheten. Lämnas an­sökan om uppehållstillstånd utan bifall, skall den centrala utlän­ningsmyndigheten samtidigt med­dela beslut om förpassning, om ej synnerliga skäl föreligga däremot.


39 §2


Dä enligt föreskrift i denna lag förhör skall hållas eller då det i ärende enligt denna lag hos rege­ringen, den centrala utlännings­myndigheten, utlänningsnämnden eller länsstyrelse eljest förekom­mer anledning att hålla förhör, skall vad i 40—42 a §§ sägs äga tillämpning.


Dä enligt föreskrift i denna lag förhör skall hållas eller dä det i ärende enligt denna lag hos rege­ringen, den centrala utlännings­myndigheten eller länsstyrelse el­jest förekommer anledning att hålla förhör, skall vad i 40—42 a §§ sägs äga tillämpning.


40 §3


Förhör skall hållas av den myn­dighet som handlägger ärendet. Den centrala utlänningsmyndighe­ten äger dock i ärende, som myn­digheten handlägger, överlämna ät länsrätt eller länsstyrelse att hålla förhör. I ärende, som handlägges av regeringen, får det statsråd, som ansvarar för ärenden enligt denna lag, eller tjänsteman som statsrådet bestämmer, besluta om förhör och utse förhörsmyndighet.

Förhör skall hällas av den myn­dighet som handlägger ärendet. Den centrala utlänningsmyndighe­ten äger dock i ärende, som myn­digheten handlägger, överlämna åt utlänningsnämnden eller länssty­relse att hälla förhör. I ärende, som handlägges av regeringen, får det statsråd, som ansvarar för ärenden enligt denna lag, eller tjänsteman som statsrådet bestäm­mer, besluta om förhör och utse förhörsmyndighet.

Utlänningsnämnden äger upp­draga åt ledamot eller suppleant att hålla förhör.

42 a §

Hålles förhör med utlänningen får denne tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, i den män det med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden, den tid han vistats i riket samt omständigheterna i övrigt finnes skäligt. Förskott pä ersättningen får beviljas.

Har annan än utlänningen pä förhörsmyndighetens kallelse inställt sig för att höras, har han rätt till ersättning av allmänna medel för kostnad för sin inställelse. På ersättning för kostnad för resa och uppehälle får förskott beviljas.

Allmänt ombud eller tolk äger av allmänna medel erhålla arvode samt gottgörelse för kostnad och tidsspillan, om ej uppdraget fullgjorts i tjänsten.

2  Senaste lydelse 1977: 483.

3  Senaste lydelse 1977: 483..


 


AU 1977/78:30


Nuvarande lydelse

Fråga om ersättning eller för­skott prövas av förhörsmyndighe­ten. På utlänningsnämndens väg­nar får beslut om förskott fattas av ordföranden. Närmare bestäm­melser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.


Föreslagen lydelse

Fråga om ersättning eller för­skott prövas av förhörsmyndighe­ten. Närmare bestäimnelser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.


45 § Innan den centrala utlännings­myndigheten meddelar beslut i av-visningsärende, som efter besvär kommit under myndighetens pröv­ning, skall utlänningsnämnden hö­ras. Finner den centrala utlän­ningsmyndigheten uppenbart att avvisning ej bör ske, må beslut meddelas utan att yttrande inhäm­tas från utlänningsnämnden.

46 §


Över den centrala utlännings-myndighetens beslut om avvisning eller förpassning så ock dess be­slut i tillståndsärende, i vilket ut-länningstiämndens yttrande in­hämtats på grund av 12 § första stycket, må klagan föras av utlän­ningen. Klagan föres hos rege­ringen genom besvär.

Vad sålunda stadgats skall ej gälla beslut om förpassning i fall då utlänningsnämndens yttrande i ärendet ej fordras.


Över den centrala utlännings­myndighetens beslut om avvisning eller förpassning eller dess beslut i fråga som avses i 12 § må klagan föras av utlänningen. Klagan föres hos regeringen genom besvär.


 


47 § Den centrala utlänningsmyndig-        Den centrala utläimingsmyndig-

heten äger, om den finner sär­skilda skäl föreligga därtill, över­lämna ärende till regeringens av­görande. Sådant överlämnande skall ske, då utlänningsnämnden hemställt därom.


heten äger, om den finner sär­skilda skäl föreligga därtill, över­lämna ärende till regeringens av­görande.


Överlämnas ärende till regeringens avgörande, skall den centrala ut­länningsmyndigheten bifoga eget utlåtande.

50 § Har utlänning i ärende om uppe-        Har uUänning i ärende om uppe­hållstillstånd   eller   arbetstillstånd    hällstillstånd   eller   arbetstillstånd


 


AU 1977/78:30


8


 


Nuvarande lydelse

mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller svikligen förtigit visst förhållande och har han därige­nom föranlett att tillståndet bevil­jats honom, äger den centrala ut­länningsmyndigheten, efter utlän­ningsnämndens hörande, förordna att tillståndet skall upphöra att gälla.


Föreslagen lydelse

mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller svikligen förtigit visst förhållande och har han därige­nom föranlett att tillståndet bevil­jats honom, äger den centrala ut­länningsmyndigheten förordna att tillståndet skall upphöra att gälla.


58 §


Avvisning skall sä snart det kan ske verkställas av polismyndighet. Verkställighet av förpassning, för­visning och utvisning ankommer pä länsstyrelse. I fall som avses i 20 § eller 29 § första stycket 5 äger regeringen förordna annor­lunda.

Påstår utlänningen att han i det land, till vilket han skulle be­fordras, löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse eller risk att sändas till krigsskådeplats eller straffas för att han övergivit krigs­skådeplats eller eljest vägrat full­göra krigstjänstgöring eller ock att han där icke åtnjuter trygghet mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och är påståen­det icke uppenbart oriktigt, skall, utom i fall som avses i 20 § och 29 § första stycket 5, ärendet un­derställas den centrala utlännings­myndigheten. Detsamma skall gälla när utlänning påstår sig ej vilja återvända till hemlandet på grund av de politiska förhållan­dena där och de omständigheter han åberopar till stöd härför icke kan lämnas utan avseende. Un­derställning skall dock ej ske, om påståendet enligt det beslut som förekonuner till verkställighet re­dan är prövat. Den centrala utlän­ningsmyndigheten har att, efter utlänningsnämndens hörande, be­sluta i ärendet så snart det kan ske. Finner den centrala utlän­ningsmyndigheten uppenbart att verkställighet ej bör ske eller är


Avvisning och förpassning skall så snart det kan ske verkställas av polismyndighet. Verkställighet av förvisning och utvisnmg ankom­mer pä länsstyrelse. I fall som av­ses i 20 § eller 29 § första stycket 5 äger regeringen förordna annor­lunda.

Påstår utlänningen att han i det land, till vilket han skulle beford­ras, löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse eller risk att sändas till krigsskådeplats eller straffas för att han övergivit krigs­skådeplats eller eljest vägrat full­göra krigstjänstgöring eller ock att han där icke åtnjuter trygghet mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och är påståen­det icke uppenbart oriktigt, skall, utom i fall som avses i 20 § och 29 § första stycket 5, ärendet un­derställas den centrala utlännings­myndigheten. Detsamma skall gälla när utlänning påstår sig ej vilja återvända till hemlandet pä grund av de politiska förhållan­dena där och de omständigheter han åberopar till stöd härför icke kan lämnas utan avseende. Un­derställning skall dock ej ske, om påståendet enligt det beslut som förekommer till verkställighet re­dan är prövat. Den centrala utlän-nmgsmyndigheten har att besluta i ärendet så snart det kan ske.


 


AU 1977/78: 30                                                         9

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

ärendet synnerligen brådskande, må beslut meddelas utan att ytt­rande inhämtas från utlännings­nämnden.

Framställer utlänningen i fall som avses i 20 § eller 29 § första stycket 5 sådant påstående som avses i andra stycket av förevarande paragraf, skall ärendet hänskjutas till den centrala utlännmgsmyndigheten, som med eget yttrande underställer regeringen ärendet. Vad nu sagts skall dock ej gälla i ärende om verkställighet av beslut varigenom påståendet redan prövats.

Avser verkställighet, som enligt andra stycket underställts den cen­trala utlänningsmyndigheten, förpassning och har förhör icke hållits i förpassningsärendet, skall, om utlänningen begär det, förhör hållas. Det åligger den centrala utlänningsmyndigheten att, innan ärendet avgöres, underrätta utlänningen om hans rätt att påkalla förhör. I ärende som enligt tredje stycket prövas av regeringen skall förhör hållas.

Finner den centrala utlänningsmyndigheten anledning till verkställig­het enligt 54 §, skall frågan härom underställas regeringen.

69 a §

Bestämmelserna i 15 § förvaltningslagen (1971: 290) äga tillämpning i ärende om visering, tidsbegränsat uppehållstillstånd, arbetstillstånd och återkallelse av permanent uppehällstillständ endast om utlänningen är bosatt eller eljest vistas inom riket.

Bestämmelserna i 17 § förvalt- Bestämmelserna i 17 § förvalt­
ningslagen (1971:290) äga icke
ningslagen (1971:290) äga icke
tillämpning beträffande beslut an-
tillämpning beträffande beslut an­
gående visering och arbetstillstånd
gående visering och arbetstillstånd
och ej heller beträffande beslut
och ej heller beträffande beslut
angående tidsbegränsat uppehålls-
angående tidsbegränsat uppehålls­
tillstånd i annat fall än som avses
tillstånd i annat fall än som avses
i 12 § första stycket.
                                          i 12 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

Har före ikraftträdandet beslut om förpassning överlänmats till läns­styrelse för verkställighet, gäller beträffande verkställigheten äldre be­stämmelser.


 


AU 1977/78: 30                                                                   10

2   Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)

Härigenom föreskrives att 41 och 42 §§ rättshjälpslagen (1972: 429)i skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

41 § Offentligt biträde kan förordnas i mål eller ärende

1.    hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående in­tagning enligt 8 eller 9 § eller utskrivning enligt 16 eller 19 § lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

2.    hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskriv­ning i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av särskolelev enligt 28 § iiamma lag,

3.    hos förvaltningsdomstol angående tvångsintagning i allmän vård­anstalt för alkoholmissbrukare enligt 18 eller 55 § lagen (1954: 579) om nykterhetsvård eller kvarhällande erdigt 45 § samma lag,

4.    angående omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § barna-värdslagen (1960: 97) eller utredning enligt 30 § samma lag eller an­gående sådan samhällsvärds slutliga upphörande enligt 42 § samma lag,

5.    hos förvaltningsdomstol angående intagning i eller utskrivning frän ungdomsvårdsskola enligt barnavårdslagen (1960: 97),

6.   hos utlänningsnämnden en-  6. angåetide förpassning enligt lig utlänningslagen (1954:193),           utlänningslagen   (1954:193)   samt

vid utredning hos polismyndighet när fråga har uppkommit om för­passning,

7. angående   förpassning   eller   1. angående utvisning enligt ut-
utvisning    enligt    utlänningslagen     länningslagen (1954:193),
(1954:193),

8.   angående avvisning enligt ut-   8. angående avvisning enligt ut­
länningslagen (1954: 193), dock ej     länningslagen (1954: 193), dock ej
hos  polismyndighet,   såvida  icke     hos   polismyndighet,   såvida  icke
utlänningen enligt 35 § samma lag     anledning föreligger att underställa
hållits i förvar längre än en vecka,     ärendet den  centrala  utlännings­
myndigheten eller utlänningen en­
ligt 35 § samma lag hållits i förvar
längre än en vecka,

9. angående verkställighet en- 9. angående verkställighet enligt
ligt utlänningslagen (1954: 193), utlänningslagen (1954: 193), om
om underställning skett hos cen- anledning föreligger att underställa
trala utlänningsmyndigheten med ärendet den centrala utlännings­
stöd av 58 § andra stycket eller myndigheten med stöd av 58 §
hänskjutits dit med stöd av 58 § andra stycket samma lag eller hän-
tredje stycket samma lag eller om     skjuta ärendet dit med stöd av 58 §

1 Lagen omtryckt 1976: 626.


 


AU 1977/78: 30


11


Föreslagen lydelse

tredje stycket samma lag eller om utlänningen enligt 35 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

Nuvarande lydelse

utlänningen enligt 35 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

10.  angående uppehållstillstånd, oni utlänningsnämndens yttrande på grund av 12 § första stycket ut­länningslagen (1954:193) skall in­hämtas,

11.   angående föreskrifter som meddelas enligt 10 §, 34 § eller 51 § femte stycket utlänningslagen (1954:193),

12.   angående hemsändande av utlänning med stöd av 71 § första stycket utlänningslagen (1954:193),

13.   angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken,

14.   angående återintagning i anstalt enligt 29 eller 30 kap. brotts­balken,

15.   angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. eller lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

16.   angående utlämning enligt lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

17.   angående kastrering enligt lagen (1944:133) om kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats,

18.   hos regeringen enligt 1 § andra stycket lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

42 §


Offentligt biträde skall utses för den som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av den­nes rätt. Vid bedömningen av be­hovet skall särskilt beaktas om i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter lämnats under utred­ningen eller betydelsefulla sakför­hållanden i övrigt är oklara.


/ ärende som anges i 41 § 1—5 och 13—17 skall offentligt biträde utses för den som åtgärden avser, om deit behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Vid bedömningen av behovet skall särskilt beaktas om i väsentligt hänseende motstri­diga sakuppgifter lämnats under utredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara.

/ ärende som anges i 41 § 6—9, 11,12 och 18 skall offentligt biträ­de utses, om det ej måste antagas att behov av biträde saknas.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.


 


AU 1977/78: 30                                                                   12

3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:: 52) om skatterätt, fastighetstaxe­ringsrätt och länsrätt

Härigenom föreskrives att 6 § lagen (1971: 52) om skatterätt, fastig­hetstaxeringsrätt och länsrätt! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

6 §2 Skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt är domför med ordfö­randen ensam

1.    när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,

2.   vid sådant förhör med vittne    2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av an- eller sakkunnig som begärts av an­nan skatterätt, fastighetstaxerings- nan skatterätt, fastighetstaxerings­rätt eller länsrätt,                                 rätt eller länsrätt samt vid sådant

förhör i ärende enligt utlänningsla­gen (1954:193) som begärts med stöd av 40 § samma lag,

3.    vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende,

4.    vid beslut, såvitt gäller svenskt körkort, trafikkort eller traktorkort, om återkallelse tills vidare eller, såvitt gäller utländskt körkort, om väg­ran tills vidare att godkänna körkortet, när det är uppenbart att sådant beslut bör meddelas,

5.    vid annat beslut som ej innefattar slutligt avgörande av mål.

Om det ej är påkallat av särskild anledning att målet prövas av full-sutten rätt, är skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt domför med ordföranden ensam vid beslut som ej innefattar prövning av målet i sak.

Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av

1.    mål om utdömande av vite,

2.    mål enligt bevissäkringslagen (1975: 1027) för skatte- och avgifts­processen, om handlings undantagande frän taxeringsrevision, skatte­revision eller annan granskning och om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift enligt taxeringslagen (1956: 623),

3.    mål om omhändertagande för utredning enligt 30 § barnavårdsla­gen (1960: 97),

4.    mål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfatlningarna med un­dantag av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt,

5.    mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 8 § 3 mom. sista styc­ket kommunalskattelagen (1928: 370),

6.    mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 500 kronor,

7.    mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna i vilket beslutet överensstämmer med parternas samstämmiga mening,

8.    mål i vilket saken är uppenbar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

1   Senaste lydelse av lagens rubrik 1973:1108.

2   Senaste lydelse 1975:1033.


 


AU 1977/78: 30                                                                   13

Motionerna

Motioner väckta under allmänna motionstiden

1977/78: 482 av Bonnie Bernström (fp)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till för­bättrade möjligheter för östeuropeiska ungdomar att få sommarjobb i Sverige.

1977/78: 565 av Eva Hjelmström m. fl. (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen uttalar sig för en ändring av i dag gäl­lande bestämmelser för gäststuderande och att därvid

a)   kravet på en i förhand fastslagen studieplan avskaffas,

b)   kravet på maximal studietakt mildras avsevärt,

c)   kravet pä ekonomiska garantier frän hemlandet avskaffas,

d) åtgärder vidtas för att nedbringa tiderna för behandling av förlängt
uppehållstillstånd.

1977/78:1332 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om att åtgär­der vidtas för att stoppa förpassningen av s. k. gäststuderande och om­pröva regeln om 1 650 kr. per månad i egna tillgångar samt att sOm en första stödåtgärd tillåta dem att finansiera sina studier genom arbete.

Motioner väckta med anledning av propositionen 1977/78:1728 av Olle Wästberg i Stockholm m. fl. (fp) I motionen yrkas att riksdagen uttalar

1.    att avvisning av utlänning som uppger sig vara politisk flykting inte bör få verkställas förrän eventuellt överklagande avgjorts,

2.    alt avvisning aldrig får ske utan att utlänning fått möjlighet till offendigt biträde,

3.    att förpassning inte får verkställas utan att utlänning fått möjlighet till kontakt med anhöriga och offentligt biträde.

1977/78:1754 av Mats Hellström m. fl. (s)

I motionen yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad i mo­tionen anförts om medborgarvittnen och rätten till offentligt biträde i utlänningsärenden.

1977/78:1755 av Lars Werner m. fl. (vpk) I motionen yrkas

1.    alt riksdagen beslutar avslå propositionen 1977/78; 90 i vad gäller förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1954:193) 58 §, 1 stycket,

2.    att riksdagen med avslag på propositionen 1977/78: 90 i denna del beslutar anta följande förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 49)


 


AU 1977/78: 30


14


 


Propositionens förslag


Motionärernas förslag


41 §

Offentligt biträde----- utlänningslagen (1954: 193),


8. angående avvisning enligt ut­länningslagen (1954: 193), dock ej hos polismyndighet, såvida icke anledning föreligger att under­ställa ärendet den centrala iitlän-ningsmyridigheten eller utlänning­en enligt 35 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka.


8. angående avvisning enligt ut­länningslagen (1954:193),-


 


9. angående verkställighet •


i vissa fall.


42 §


I ärende som anges i 41 § 7—5 och 13—77 skall offentligt biträde utses för den som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Vid bedömningen av behovet skall särskilt beaktas om i väsentligt hänseende mot­stridiga sakuppgifter lämnats un­der utredningen eller betydelse­fulla sakförhållanden i övrigt är oklara.

/ ärende som anges i 41 § 6—9, 11, 12 och 18 skall offentligt bi­träde utses, om det ej måste an­tagas att behov av biträde saknas.


I ärende som anges i 41 § 1—9 och 11—18 skall offentligt biträde utses för den som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Vid bedömningen av behovet skall särskilt beaktas om i väsentligt hänseende mot­stridiga sakuppgifter lämnats un­der utredningen eller betydelse­fulla sakförhållanden i övrigt är oklara.


3.    att riksdagen uttalar att en avvisning ej bör ske av utlänning som åberopar politiskt flyktingskap och att sädana ärenden regelmässigt bör underställas statens invandrarverk,

4.    att riksdagen uttalar sig för eji civil utredningsorganisation för ut­länningsärenden i enlighet med vad som anförts i motionen och hem­ställer hos regeringen om förslag därom,

5.    att riksdagen avslår propositionen 1977/78: 90 i vad gäller rikt­linjer för mottagande av gäststuderande,

6.    att riksdagen uttalar sig för n)'a riktlinjer för uppehållstillstånd till gäststuderande i enlighet med vad som anförs i motionen.

Utskottet

Allmänna synpunkter

Handläggningen av utlänningsärenden tär ofta lång tid vilket medför olägenheter såväl för den enskildt; som för samhället. Tidsutdräkten hänger samman med reglerna i utlänningslagen om utlännings rätt att


 


AU 1977/78: 30                                                       15

resa in och vistas i Sverige. Tillstånd att uppehålla sig här prövas för sig, och beslut om eventuellt avlägsnande fattas senare på grundval av ny utredning. Det finns fyra olika former av avlägsnandebeslut: avvis­ning, förpassning, utvisning och förvisning. Som ytterligare ett moment tillkommer att särskilt beslut skall fattas om hur avlägsnandet skall verkställas. I prövningen av olika typer av ärenden är skilda myndig­heter inkopplade. Allmänt gäller att besvär kan anföras över myndig­hets beslut i utlänningsärenden. Regeringen kan dessutom, om'nya skäl tillkommit, upphäva avlägsnandebeslut, som vunnit laga kraft.

Att reglerna och därmed förfarandet i utlänningsärenden blivit kom­plicerade är främst betingat av rättssäkerhetsskäl, särskilt hänsynen till flyktingar. Regelsystemet méd sina vidsträckta möjligheter till överkla­gande m. m. har till syfte att garantera att de som har legitima skäl får stanna här i landet. Det ligger i sakens natur att ett system av detta slag leder till långa handläggningstider och att utlänningar, som utan giltigt skäl vill uppehålla sig här, kan utnyttja systemet för att fördröja det slutliga avgörandet. Det är inte ovanligt att ett år eller längre tid har förflutit från det en utlänning, som inte har rätt att vistas här, kommer hit till dess han lämnar landet.

Problemen med utlänningsärendenas handläggning har ökat under senare år. Antalet avlägsnandeärenden har under tiden 1974—1976 fördubblats, och SIV:s ärendebalanser har tidvis varit mycket stora.

I den förevarande propositionen lägger regeringen fram förslag som har till syfte att förkorta väntetiderna i ärenden angående uppehålls-och arbetstillstånd samt förpassning utan att rättsäkerhetsintressena där­för eftersatts. Förslagen bygger på ett delbetänkande (SOU 1977: 28) av utlänningslagkommittén, som fortsätter sin översyn av lagstiftningen.

Utredningen har ingående prövat bl. a. möjligheten att ersätta rege­ringen som slutlig instans i vissa besvärsärenden med ett fristående or­gan. Kommitténs majoritet gick emellertid emot en sådan lösning. Före­dragande statsrådet intar samma ståndpunkt och uttalar att besvärs­rätten till regeringen skall finnas kvar t. v. Utskottet delar denna upp­fattning.

Utskottet tar härefter upp de olika ändringsförslagen i propositionen.

A vskaffande av utlänningsnämnden

Utlänningsnämnden inrättades är 1937 som ett rådgivande organ i utlänningsärenden. Nämnden skulle bl. a. vara ett språkrör för den all­männa uppfattningen i svårbedömda och allmänt uppmärksammade fall. En viktig uppgift för nämnden har varit att bevaka flyktingars rättsskydd. Nämnden, som vid avgörandena består av tre ledamöter, yttrar sig i vissa ärenden om avvisning, förpassning och verkställighet. Fram till utgången av är 1976 var rätten att besvära sig över SIV:s av­lägsnandebeslut beroende av att minst en ledamot av nämnden hade


 


AU 1977/78: 30                                                       16

annan uppfattning än verket. Utlänningsnämnden har dessutom till uppgift att på begäran av regeringen eller SIV hålla förhör med ut­länning.

När den allmänna besvärsrätten i avvisnings- och förpassningsären­den infördes för tvä är sedan övervägdes huruvida utlänningsnämnden skulle avskaffas. Frågan överlämnades till utlänningslagkommittén som har föreslagit att nämnden skall upphöra. En enhällig remissopinion ansluter sig till förslaget, och i propositionen går regeringen på samma linje.

Utskottet delar uppfattningen att utlänningsnämnden spelat ut sin roll. Det lekmannainflytande som nämnden representerar kan i väsent­lig mån bevaras genom att principiellt betydelsefulla ärenden i ökad omfattning avgörs av SIV:s styrelse. En avsevärd fördel med den före­slagna ordningen är att man kan vänta sig att handläggningstiderna för­kortas till följd av att nämndens yttrande inte längre behöver infordras. Nämndens uppgift att i vissa fall hålla förhör med utlänning skall en­ligt propositionens förslag i framtiden övertas av länsrätterna. Utskottet godtar även detta förslag.

Handläggning av utlänningsärenden

Utlänning som uppehåller sig här i landet längre än tre månader skall i princip ha tillstånd därtill (uppehiills- och arbetstillstånd). Detta gäller dock inte medborgare från annat nordiskt land. En viktig regel för ar­betstillstånd är att det skall vara beviljat före inresan till Sverige.

En utlänning kan avvisas om han inte har erforderligt pass eller till­stånd (visum) att resa in i landet. Avvisningen kan ske av dessa for­mella skäl eller på vissa bestämda materiella grunder, t. ex. att utlän­ningen saknar erforderliga medel fiir vistelsen här i landet (se 19 § ut­länningslagen). Avvisning skall ske vid ankomsten eller senast en vecka därefter. Har utlännings rätt att resa in i riket inte prövats vid ankoms­ten får avvisning ske när utlänningen första gången uppsöker eller an­träffas av polismyndighet eller inom en vecka därefter, dock inte senare än tre månader efter ankomsten.

Polismyndighet prövar alltså frågan om avvisning. Polisen är dock skyldig att underställa SIV frågan, om utlänning påstår sig vara politisk flykting eller krigsvägrare och påståendet inte är uppenbart oriktigt. Underställning skall också ske om utlänning i övrigt åberopar politiska skäl mot att vilja återvända till heinlandet och de omständigheter som åberopas till stöd därför inte kan lämnas utan avseende. Samma sak gäller om polisen finner det tveksamt om avvisning skall ske.

Polisens beslut om avvisning kan överklagas hos SIV och vidare till regeringen. S. k. korta awisningar skall verkställas även om beslutet har överklagats, men verkställigheten kan avbrytas av den överordnade in­stansen.

Utlänning som uppehåller sig här i landet utan tillstånd kan förpassas


 


AU 1977/78: 30                                                       17

ur riket. Beslut härom fattas av SIV, vars beslut kan överklagas hos regeringen.

Beslut om hur verkställighet av avvisning skall ske fattas av polisen, medan länsstyrelse fattar motsvarande beslut i fråga om förpassning. Har invändning gjorts om flyktingskap m. m. skall verkställighetsfrågan hänskjutas till SIV, såvida invändningen inte är uppenbart oriktig.

Ansökan om tillstånd ges in till polismyndighet i den ort där utlän­ningen är bosatt. Polisen gör därefter en utredning om sökandens per­son och verksamhet. Denna utredning ligger till grund för beslut i till­ståndsärendet. Då fråga uppkommer om förpassning gör polisen en ny utredning som underlag för SIV:s ställningstagande.

I propositionen föreslås att SIV som regel skall meddela förpassnings-beslut samtidigt med att uppehållstillstånd vägras. En sådan kombina­tion av besluten skulle undanröja en av de främsta orsakerna till de långa väntetiderna i utläimingsärendena.

Den föreslagna ordningen förutsätter emellertid att polisutredningar­na blir fullständigare och omfattar både tillstånds- och avlägsnande-frågorna. Det betonas i propositionen att det är viktigt att utlänningen uppmanas att ange alla de skäl — politiska och andra — som han vill åberopa för att stanna i landet. Det ankommer på SIV att i samråd med bl. a. rikspolisstyrelsen meddela behövliga föreskrifter för polisens hand­läggning. I propositionen framhålls vikten av alt utlänningen får för­troende för förhörsmyndigheten. Olika åtgärder bör vidtas för att till­godose detta. Ett beslut om inrättande av utredningscentraler med kva­lificerad personal i Stockholm, Göteborg och Malmö är ett steg i den riktningen. Detsamma gäller om den intensifierade utbildning som satts i gäng för berörd polispersonal.

Utskottet biträder propositionens förslag att avslagsbeslut i tillstånds­ärende skall förenas med förpassningsbeslut såvida det inte finns syn­nerliga skäl däremot. Utskottet förutsätter att erforderliga åtgärder vid­tas för att höja nivån på polisutredningarna och för att främja att hand­läggningen hos polisen sker med den förståelse de ofta ömtåliga utlän­ningsärendena kräver.

I vpk-motionen 1755 vänder man sig allmänt mot att polisen hand­lägger utlänningsärenden. Motionärerna vill ha ett riksdagsuttalande om alt en civil utredningsorganisation skall ersätta polisen i dessa ärenden.

Det material som lagts fram i propositionen ger inte underlag för ett sådant långtgående principbeslut. Utskottet avstyrker därför motions­yrkandet.

Vpk-motionen innehåller också ett yrkande som rör de s. k. korta avvisningarna, dvs. awisningar som polismyndighet enligt gällande be­stämmelser beslutar och verkställer omedelbart eller kort tid efter inre­san. Motionärerna anser att polisen inte bör ha denna rätt om udänning åberopar politiskt flyktingskap. I alla sådana fall bör frågan underställas


 


AU 1977/78: 30                                                        18

statens invandrarverk. Även Olle Wästberg i Stockholm m. fl. (fp) tar i motionen 1728 upp de korta avvisningarna. Motionärerna anser att så­dan avvisning inte bör få verkställas om beslutet överklagats.

Utskottet har förståelse för det rättssäkerhetsintresse som ligger bak­om motionsyrkandena. Det är därför angeläget att understryka att varje avvisnings- eller verkställighetsärende, i vilket fråga uppkommer om politisk förföljelse eller påföljder vid krigsvägran m. m., skall avgöras av SIV och inte av polismyndighet. Endast i fall dä påstående om politisk förföljelse är uppenbart oriktigt äger polisen besluta pä egen hand. Ut­lännings påstående kan alltså lämnas åsido endast i helt klara fall, exempelvis därför att han kommer frän ett land där förhållandena ute­sluter risk för förföljelse. Med en sådan tillämpning av regeln som här återgivits finns det inte skäl att avstå från möjligheten att snabbt verk­ställa avvisning i uppenbara fall. Motionsyrkandena avstyrks därför.

Olle Wästberg m. fl. (fp) tar även upp en annan fråga som rör av­lägsnande. Det gäller verkställighet av förpassning. Motionärerna påstår att förpassning stundom verkställs utan att vederbörande får möjlighet alt ta kontakt med anhöriga eller offentligt biträde. Motionärerna vill ha ett uttalande som förbjuder ett sådant förfarande.

Beslut om förpassning skall verkställas så snart det kan ske. Anstånd med verkställighet viss kort tid får emellertid meddelas, om utlänningen begär det för att ordna enskilda angelägenheter eller av annan godtagbar orsak.

Utskottet utgår frän att reglerna om anstånd tillämpas så, att humani­tära hänsyn tillgodoses. Om det inte finns särskilda skäl bÖr alltså verk­ställighet inte ske pä ett sådant sätt att utlänningen betages möjligheterna alt la avsked av sina anhöriga. När det gäller utlänningar som tagils i förvar inför verkställigheten gäller f. ö. i tillämpliga delar lagen om be­handlingen av häktade och anhållna m. fl. samt förordningen i samma ämne. Dessa författningar ger bl. a. rätt till kontakt med juridiskt biträde.

Med det anförda har utskottet besvarat det aktuella motionsyrkandet, som inte bör föranleda någon åtgärd.

För att ge lekmän insyn vid polisens förhör och motverka misstro mot polisen föreslog utlänningslagkommittén att medborgarvittnen skall närvara vid förhör.

Föredragande statsrådet är skeptisk härtill och vill i vart fall inte ta ställning till frågan innan 1975 års polisutredning slutfört sitt arbete. I detta arbete ingår bl. a. att pröva om medborgarvittnen bör införas vid polisverksamhet i allmänhet.

Mats Hellström m. fl. (s) har i motionen 1754 en positiv syn på ett system med medborgarvittnen. Riksdagen bör enligt motionärerna uttala sig för att regeringen snarast återkommer med förslag i frågan.

Enligt utskottets uppfattning finns det skäl som talar för att införa medborgarvittnen i samband med polisförhör i utlänningsärenden. Sa-


 


AU 1977/78: 30                                                       19

ken bör emellertid övervägas ytterligare inom ramen för polisutred­ningens arbete. Utskottet räknar med att regeringen tar upp frågan se­dan den utredningen slutfört sitt uppdrag. Motionen synes med hänsyn till det anförda inte behöva föranleda någon åtgärd i nu aktuell del.

Offentligt biträde

Utskottet tar härefter upp frågan om offentligt biträde under polis­utredning i avvisnings- och förpassningsärenden.

Enligt rättshjälpslagen har utlänning möjlighet att få offentligt biträde i bl. a. förpassningsärende och i awisningsärende som handläggs av SIV. Detsamma gäller awisningsärende som handläggs av polismyndighet men endast i det fall då utlänningen enligt 35 § utlänningslagen har hål­lits i förvar längre än en vecka. En allmän förutsättning för rätt till of­fentligt biträde är att biträdet behövs för att tillvarata utlänningens rätt. Offentligt biträde förordnas av rättshjälpsnämnd efter ansökan av utlän­ningen eller anmälan av den myndighet som handlägger ärendet.

I propositionen föresläs att rätten till offentligt biträde skall vidgas. Huvudprincipen skall vara att ingen — utom såvitt gäller awisningar som utan längre frihetsberövanden beslutas av polisen — skall kunna avlägsnas ur riket utan att ha erbjudits bistånd av ett offentligt biträde. Erbjudande skall ges så snart det uppstår tveksamhet om utlänningen skall fä stanna kvar i landet. Då polismyndighet finner att sådan tvekan råder skall alltså utlänningen erbjudas offentligt biträde. Vill utlän­ningen ha biträde skall han normalt få det. Vid behov kan offentligt biträde även förordnas på initiativ av polismyndigheten. Framstår det som klart att utlänningen skall få stanna i landet bör biträde inte utses. Detsamma gäller enligt propositionen om det är uppenbart att någon grund för uppehållstillstånd inte föreligger och hinder inte finns mot förpassning till hemlandet. Här redovisade principer för rätt till offent­ligt biträde föreslås komma till uttryck genom ändring i rättshjälps­lagen.

I vpk-motionen 1755 vill man ha längre gående regler när det gäller offentligt biträde. Motionärerna anser att sådant biträde skall förordnas i alla utlänningsärenden, om inte den som är berörd uttryckligen av­säger sig hjälpen. Motionärerna vänder sig särskilt mot att rätt till of­fentligt biträde inte skall föreligga vid de s. k. korta avvisningarna.

Rätten till offentligt biträde tas också upp i motionerna 1728 av Olle Wästberg i Stockholm m. fl. (fp) och 1754 av Mats Hellström m. fl. (s). I den förstnämnda motionen yrkas att rätt till offentligt biträde skall föreligga i alla fall där avvisning kan komma i fråga, således också vid s. k. korta awisningar. Mats Hellström m. fl. betonar vikten av att poli­sen får instruktioner om att underrätta utlänningar som vill stanna i Sverige av politiska skäl om deras rätt till offentligt biträde. De båda.


 


AU 1977/78: 30                                                       20

motionerna innehåller, till skillnad frän vpk-motionen, inte några krav på ändring i propositionens lagtext.

Den i propositionen föreslagna utvidgningen av rätten till offentligt biträde är en klar förbättring av utlänningars rättssäkerhet. De avgräns­ningar som gjorts i propositionen får anses fylla det praktiska behov som finns. Utskottet anser som självklart att myndigheterna får instruk­tioner som innebär att utlänningar får kännedom om sina rättigheter i det aktuella hänseendet. Som tidigare sagts gäller dessutom att myn­dighet — oavsett begäran — skall se till att offentligt biträde förordnas om det behövs för att utlännings rätt skall tas till vara. Med det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag beträffande rättshjälpslagen och avstyrker vpk-motionen i motsvarande del. De båda motionerna 1728 och 1754 bör inte föranleda någon åtgärd i nu aktuella delar.

Verkställighet av förpassningsbeslut

Beslut om verkställighet av förpassnings-, förvisnings- och utvisnings­beslut meddelas av länsstyrelse medan verkställighet av awisningsbeslut avgörs av polismyndighet. Då utlänning åberopar politisk förföljelse eller påstår sig löpa risk att bli sänd till krigsskådeplats eller straffas för att han är krigsvägrare skall verkställighelsärendet underställas SIV, såvida påståendet inte är uppenbart oriktigt. Det faktiska genomföran­det av ett verkställighetsbeslut handhas av polismyndighet.

I enlighet med ett förslag frän utlänningslagkommittén föreslås i pro­positionen att polismyndighet skall få fatta beslut om verkställighet av förpassningsbeslut liksom fallet f. n. är i fråga om beslut om avvisning. En sådan ändring innebär en förenkling på det sättet att man undviker att föra in ytterligare en myndighet, länsstyrelsen.

Vpk yrkar i motionen 1755 att man skall bibehålla den nuvarande ordningen med länsstyrelsen som beslutande myndighet.

Utskottet delar den uppfattning som förs fram i propositionen. Det kan knappast med fog göras gällande att utlänningars rättstrygghet minskas om propositionens förslag genomförs. Rätten att stanna kvar i riket är avgjord av SIV eller regeringen i förpassningsärendet, och verkslällighetsbeslutet avser endast hur utresan skall ske. För den hän­delse utlänning i ett verkställighetsärende kommer med ett tidigare inte prövat påstående om politisk förföljelse eller liknande skall dessutom polisen underställa SIV ärendet, såvida påståendet inte är uppenbart oriktigt. Motionsyrkandet avstyrks med hänsyn till det anförda.

Uppehållstillstånd för gäststuderande

Utlänningar som vill bedriva studier i Sverige kan få uppehållstill­stånd under förutsättning att studieplats är ordnad och att de kan visa att försörjningen är tryggad.

Mot bakgrund av det ökande antalet utlänningar som söker sig till


 


AU 1977/78: 30                                                       21

svenska läroanstalter föreslås i propositionen att riktlinjerna för bedöm­ningen av uppehållstillstånd preciseras i vissa hänseenden. Villkoren för uppehållstillstånd har också tagits upp i några motioner.

Enligt propositionen skall uppehållstillstånd för gäststuderande en­dast beviljas den som avser att efter utbildningen lämna Sverige. Ut­länning som har för avsikt att bosätta sig här efter studierna bör därför vägras uppehållstillstånd även för studietiden. I propositionen föreslås vidare att följande riktlinjer skall gälla

    studierna skall gälla eftergymnasial nivå,

    den studerande skall ha fyllt 18 år eller ha 11 års skolgång bakom sig, påbörjad tidigast vid 6 års ålder,

    den studerande skall fylla de krav som ställs pä behörighet för aktuell utbildning (förbeiredande studier i svenska bör normalt inte få bedrivas mer än ett år),

    försörjningen under studietiden skall vara tryggad genom egna medel, stipendium, studielän eller på annat liknande sätt,

    målet för studierna skall anges,

    studierna skall fullföljas pä ett i huvudsak godtagbart sätt.

I vpk-motionen 1755 yrkas avslag på de angivna riktlinjerna. Det är främst kravet att den studerande skall visa sig ha tryggad försörjning på i princip studiemedlens nivå sorn kritiseras. Motionärerna anser att detta krav innebär att endast rika personer eller barn till rika föräldrar får möjlighet att studera i Sverige. Motsvarande kritik riktas i de redan under allmänna motionstiden väckta motionerna 565 av Eva Hjelm­ström m. fl. (vpk) och 1332 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk). I den sistnämnda motionen yrkas att gäststuderande skall tillåtas finansiera sina studier genom arbete. I motionen 1755 vill man slopa kravet på inkomstgaranti för de gäststuderande. I stället vill man införa studielån, stipendier och liknande anordningar för studerande ur låg-och mellaninkomstskikten från i första hand länder i den tredje världen.

Utskottet vill först slå fast atf ökade ekonomiska insatser från svensk sida i form av stipendier eller liknande för att stödja utländska studenter är ett problem för sig, som utskottet inte har att pröva i förevarande sam­manhang. Oavsett hur man löser den frågan finns det behov av att nu fastlägga riktlinjer för uppehållstillstånd, bl. a. när det gäller de krav som bör ställas för att den studerandes försörjning under vistelsen skall anses tryggad.

I propositionen anges att vid bedömning av vilket krav som skall ställas på ekonomiska garantier för försörjning ledning bör hämtas frän nivån på studiemedlen. Utskottet anser att detta är en rimlig utgångs­punkt. Vid tillämpningen bör man emellertid ta hänsyn även till andra faktorer. Den som visat sig kunna klara studierna och försörja sig med ett lägre belopp bör självfallet inte vägras fortsatt uppehällstillständ. I sammanhanget bör beaktas att en gäststuderande har rätt att under


 


AU 1977/78: 30                                                       22

ferierna utan tillstånd arbeta i Sverige. Utskottet godtar även i övrigt de framlagda riktlinjerna för uppehållstillstånd för gäststuderande. I an­slutning till synpunkter som förs fram i motionerna vill utskottet fram­hålla att riktlinjerna inte innebär krav på i förhänd fastlagd detaljerad studieplan. När det gäller studiernas fullföljande bör, såsom framhålls i propositionen, bedömningen vara generös med hänsyn till de särskilda svårigheter som möter utländska,studerande.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet de föreliggande motionsyrkandena om gäststuderande.

Feriearbete i Sverige för utländska studerande

Sist i detta betänkande tar utskottet upp den under allmänna motions­tiden väckta motionen 482 av Bonnie Bernström (fp). Motionären vill att riksdagen skall begära åtgärder som förbättrar möjligheterna för öst­europeiska ungdomar att få feriearbeten i Sverige. Motionären nämner som ett uppslag möjligheten att tilldela dessa länder en viss kvot av arbetstillstånden. Vidare vill hon att ambassaderna i de berörda län­derna skall medverka genom att ta emot önskemål om arbete.

Sverige tillämpar sedan förra året i likhet med andra länder krav på arbetstillstånd för utländska studenter som önskar arbeta här under sina ferier. Tillständskravet omfattar dock inte nordiska studenter och gäst-. studerande. Arbetstillstånd och arbetserbjudande skall vara klart före inresan till Sverige. Tillstånd ges lör arbete i högst tre månader under tiden 15 maj—15 oktober.

Är 1977 ansökte 3 800 utländska studenter om arbetstillstånd, 2 400 av dem fick sina ansökningar beviljade. Ett betydande antal av ansök­ningarna kom frän östeuropeiska länder, från Polen inte mindre än 1700.

Utskottet har inte inhämtat att AMS i samråd med SIV förser svenska beskickningar och konsulat med information oni regler och möjligheter att feriearbeta i Sverige. Det förutsätts att den informationen förmedlas till utländska läroanstalter och studentkårer. Även utländska beskick­ningar i Sverige förses med motsvarande information. Med hänsyn till det stora intresset bland polska studerande har särskilda kontakter tagits upp mellan ambassaden i Warszawa och AMS.,

Av det ovan redovisade framgår att östeuropeiska ungdomar i bety­
dande omfattning feriearbetar i Sverige. Utskottet är inte berett att, som
motionären begär, föreslå regler om kvotering eller liknande till förmån
för vissa länder utan utgår från att informationsfrågor och liknande pro­
blem kan hanteras av AMS och utlandsmyndigheterna i samråd. Mo­
tionen bör inte föranleda någon åtgärd.
     , ,


 


AU 1977/78: 30                                                                   23

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1.  beträffande principbeslut tn. m. om en civil utredningsorgani­sation för utlänningsärenden att riksdagen avslår motionen 1977/78: 1755, yrkandet 4,

2.  beträffande uttalande om underställning av ärenden i vilka åberopats politiskt flyktingskap att riksdagen avslår motionen 1977/78: 1755, yrkandet 3,

3.  beträffande uttalande att avvisning ej får verkställas förrän över­klagande avgjorts att riksdagen avslår motionen 1977/78: 1728, yrkandet 1,

4.  beträffande uttalande om förbud mot verkställighet av förpass­ning utan att utlänning fått möjlighet till kontakt med anhö­riga och offentligt biträde att motionen 1977/78: 1728, yrkan­det 3, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

5.  beträffande medborgarvittnen att motionen 1977/78:1754, i motsvarande del, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

6.  beträffande uttalande m. m. om rätten till offentligt biträde att motionerna 1977/78: 1728, yrkandet 2, och 1977/78: 1754, i motsvarande del, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

7.  beträffande ändring i rättshjälpslagen i fråga om rätten till of­fentligt biträde att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motionen 1977/78: 1755, yrkandet 2, antar det framlagda förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429),

8.  beträffande verkställighet av förpassningsbeslut att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motionen 1977/ 78: 1755, yrkandet 1, antar 58 § förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193),

9.        att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193) i de delar för­
slaget inte behandlats under 8,

10.  att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1971: 52) om skatterätt, fastighels-taxeringsrätt och länsrätt,

11.  att riksdagen med avslag pä motionerna 1977/78: 565, 1977/78: 1332 och 1977/78: 1755, yrkandena 5 och 6, godkänner de rikt­linjer i fråga om meddelande av uppehållstillstånd för gäst­studerande som förordats i propositionen,


 


AU 1977/78: 30                                                       24

12. beträffande feriearbete i Sverige för utländska studerande att motionen 1977/78: 482 inte föranleder någon riksdagens åt­gärd.

Stockholm den 30 mars 1978

Pä arbetsmarknadsutskottets vägnar EVA WINTHER

Närvarande: Eva Winther (fp), Bengt Fagerlund (s), Jan-Ivan Nilsson (c), Erik Johansson i Simrishamn (s), Filip Fridolfsson (m), Ingrid Lud­vigsson (s), Arne Fransson (c), Elver Jonsson (fp). Pär Granstedt (c), Frida Berglund (s), Margaretha af Ugglas (m), Anna-Greta Leijon (s), Rune Johnsson i Mölndal (c), Sune Johansson (s) och Lars Ulander (s).

NORSTEDTS TRYCKERI   STOCKHOLM 1978