Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1976/77:62

Onsdagen den 2 februari

Kl.  10.00

§ 1 Justerades protokollet för den 25 januari.

§ 2 Meddelande om interpellationssvar

1976177:67 om bättre samordning mellan företags- och samhällsekonomiska intressen inom den statliga sektorn

Herr ekonomiministern BOHMAN:

Herr talman! Härmed får jag meddela att jag på grund av brådskande andra göromål inte kunnat inom den föreskrivna tiden av fyra veckor besvara herr Börjessons i Falköping interpellation om avvägning mellan företagsekonomiska och samhällsekonomiska intressen inom den statliga sektorn. Svaret kommer att lämnas torsdagen den  10 februari.

§ 3 Föredrogs och hänvisades

Motion

1976/77:1335 till näringsutskottet

§ 4 Föredrogs och bifölls interpellationsframställningen  1976/77:89.

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Meddelande om interpellationssvar

Allmänpolitisk debatt

§ 5 Allmänpolitisk debatt

Herr PALME (s):

Herr talman! Den borgerliga regeringen har nu i mer än 100 dagar innehaft regeringsmakten.

Det är en självklarhet i en demokrati att maktskiften skall kunna in­träffa. Det blir då också en demokratisk förpliktelse för de politiska par­tierna att underlätta maktskiften, dels praktiskt, dels genom att ge till­trädande regeringspartier en rimlig tid för att forma sin politik. Ty de första 100 dagarna är väldigt viktiga för en tillträdande regering.

Vi är motståndare till mycket i de borgerligas politik. Men vi menar att när vi nu har fått en borgerlig regering ligger det i nationens intresse att regeringspolitiken blir så bra som möjligt. Vi kommer därför att göra det som står i vår förmåga för att påverka politiken.

Vi har också skyldighet som oppositionsparti att kritisera regeringen där våra uppfattningar går isär och att erbjuda ett slagkraftigt alternativ.

Det var detta vi socialdemokrater avsåg när vi omedelbart efter valet i fjol förklarade att vi skall utforma en konstruktiv och ansvarsmedveten

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

politik i oppositionsställning.

Efter de 100 dagarna är det uppenbart att de borgerliga inte lyckats särskilt väl med att ta till vara möjligheterna att lägga en god grund för en stabil samhällsutveckling, att de på flera områden hamnat i stora bekymmer.

1 en demokrati måste del finnas ett samband mellan förkunnelsen i valrörelserna och den praktiska politiken. Cyniker säger visserligen att valtal och vallöften är en sak, vad man säger och gör efter valet är nå­gonting helt annat. Men även den som bryter vallöften, och det har ju visats hur det går till, kan ändå inte helt frigöra sig från de förväntningar och föreställningar som skapats hos väljarna. De blir i viss mån sina egna valrörelsers fångar. Jag vill nämna några exempel på hur de bor­gerliga partiernas svårigheter när de/a// makten beror pade föreställningar de skapade i sin strävan att nå makten.

Var och en vet att regeringen haft stora bekymmer i energipolitiken. Det beror på det sätt på vilket centern lade upp sin valrörelse. En stor del av regeringens tid och kraft under de 100 dagarna har förbrukats på att skapa dimridåer för att dölja centerns reträtter. Sakligt sett är detta ett orimligt sätt att slösa tid.

Statsministern har förklarat att den s. k. villkorspropositionen är re­geringens viktigaste beslut. Samtidigt förklarar regeringens egna experter, lagrådet, att villkorspropositionen i sak är onödig. Enligt logikens lagar skulle således regeringens viktigaste beslut vara onödigt.

Regeringen anslår efter många turer miljardbelopp till byggande av kärnkraftanläggningar-just det byggande som centern lovade att stoppa om man kom i regeringsställning. Det är självklart att avsikten inte kan vara att dessa pengar skall kastas i sjön. Avsikten måste vara att de minst tio reaktorer som är i drift eller som nu byggs skall producera elektrisk ström.

Därmed föreligger inte längre några principiella skillnader på denna punkt mellan de fyra största partierna.

Den socialdemokratiska regeringen beslöt om kraftigt skärpta spar-normer för nya hus och gav planverket i uppdrag att utreda sparmöj-ligheterna i äldre bebyggelse. Dåvarande centerledaren påstod att det med nu känd teknik gick att minska energibehovet i våra lägenheter med 50 96. Därmed skulle, menade han, kärnkraften bli onödig. Nu har plan­verkets utredning kommit. Den visar att det kan gå att spara ca 14 % till priset av stora kostnader och rätt hårda restriktioner i våra vardags­vanor.

Så har vi då på punkt efter punkt fått bekräftat det som förenade en stor majoritet i Sveriges riksdag så sent som förra våren. Det är en stor och svår uppgift att genomföra en stram hushållning på energiom­rådet, att lösa de säkerhets- och miljöproblem som är förenade med alla energikällor, att trygga en energiförsörjning som tillgodoser människornas krav på sysselsättning och välfärd. Den löser man inte genom att före valet förebara en högre moral än andra. Det krävs saklighet för att forma

 

en handlingslinje till gagn för vårt land och vårt folk.

Mitt andra exempel gäller strukturproblemen. Ingen som gjorde sig mödan att ta reda på fakta kunde före valet sväva i ovisshet om de strukturproblem vi stod inför i svensk och internationell ekonomi. Vi försökte dra in den diskussionen i valrörelsen. Vi hävdade att dessa pro­blem endast kunde lösas i ett positivt samarbete mellan företag, anställda och samhälle. Vi mötte inget intresse från de borgerliga att föra den diskussionen. I stället mötte vi hårda angrepp mot samhället, mot lön­tagarna. Vi mötte tal om korporativism och mygelekonomi, byråkrater och pampar. Och de borgerliga ville genom slagord ge besked om hur problemen skulle lösas: sociala reformer utan socialism, decentralisering, kapitalismens självläkande krafter osv.

1 regeringsdeklarationen stod det inte ett ord om strukturfrågorna. Men det gick inte att hålla verkligheten borta. Nu visar det sig att det inte var vi som var klåfingriga, fanatiska statssocialister. Det varde borgerliga som var låsta i sina egna föreställningar. Genom sin förkunnelse byggde de borgerliga upp ideologiska barriärer, som försenat och försvårat arbetet med att söka lösa strukturproblemen och trygga jobben. Vi har redan förlorat mycket tid genom regeringens handlingsförlamning, och ännu rasslar de ideologiska kedjorna. Nu torde det vara uppenbart för var och en att samhället har en viktig roll att spela och att strukturproblemen måste lösas i ett förtroendefullt samarbete med arbetarna och tjänste­männen och deras organisationer. För landets skull hoppas vi social­demokrater att de borgerligas skygglappar faller och ersätts av en vilja och förmåga till praktisk handling.

Det tredje exemplet gäller den ekonomiska politiken.

Jag har tidigare pekat på den drastiska förändringen när det gäller synen på ekonomin som regeringsskiftet mfedförde för de borgerliga. Före regeringsskiftet var det ingen måtta på vad den svenska ekonomin skulle kunna klara. De mänga löftena om sänkta skatter och höjda bidrag träddes som saftiga smultron på ett grässtrå. De löftena försvann snabbt - och med dem smultronen.

1 våras talade jag på LO-kongressen. Jag talade om vikten av att bevara vår ekonomiska styrka. Och jag varnade för de borgerliga partiernas över­bud. Jag sade då att de borgerliga erbjöd löntagarna återhållsamhetens tagelskjorta och sig själva överbudens silkesblus.

Dessa varningar har nu besannats. Det som främst kännetecknar re­geringens budget och finansplan är detta:

Regeringen har inte kunnat genomföra en så stram budgetbehandling som omständigheterna kräver. Den t. o. m. skryter med att den föreslår större bidrag och utgifter än vad vi socialdemokrater kunde ha förväntats göra.

Men det är ju ingen konst att föreslå bidrag. Det svåra är att föreslå och försvara de skatter som behövs för att statsutgifterna skall kunna förenas med en stark ekonomi. Här har de borgerliga misslyckats. Följden har blivit ett rekordstort budgetunderskott och en statlig upplåning i

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

utländska banker för att betala löpande utgifter för folkpensioner, barn­bidrag och allt annat. Vi hörde mycket talas om sociala reformer utan socialism. Det blev sociala reformer utan betalning.

När man misslyckats med att anvisa en stram och ansvarsfull eko­nomisk politik återstår för regeringen endast att kräva återhållsamhet av löntagarna och hota löntagarna med kännbara åtgärder, om de inte un­derordnar sig regeringens pekpinnar. Så har regeringen i årets finansplan på ett unikt sätt blandat sig i löneförhandlingarna på arbetsgivarnas sida. Och det är i själva verket huvudlinjen i regeringens ekonomiska politik.

Härigenom har regeringen skapat en klyfta mellan å ena sidan lön­tagarna och deras organisationer och å andra sidan den politiska makten, de för den ekonomiska politiken ansvariga. På det sättet har avtalsrörelsen försvårats.

Det går inte, herr Fälldin, herr Bohman och herr Ahlmark, att begära återhållsamhet av andra om man själv inte är beredd att visa återhåll­samhet. Man kan inte begära att andra skall ta ansvar, om man inte själv är beredd att ta ansvar.

Enligt regeringens egna bedömningar står vi inför en uppgång i den internationella konjunkturen. Man räknar med en ganska kraftig uppgång i industriländernas produktion och i världshandeln. 1 detta läge vill re­geringen att upplåningen i utlandet skall öka med inemot 20 miljarder kronor. Det innebär på ett bräde nästan en fördubbling av den samlade upplåningen utomlands. Denna upplåning går till väsentlig del till att finansiera löpande utgifter. Ett förverkligande av regeringens ekonomiska politik kommer därmed att lägga tunga bördor på framtiden för att betala räntor och amorteringar. Vi har alltför många exempel från andra länder på vad en sådan lössläppt finanspolitik kan leda till i form av ekonomiska kriser och försvagat nationellt oberoende. Situationen förvärras av de motstridiga uttalanden som kommer från regeringshåll.

Ena dagen säger regeringen t. ex. att löntagarna inte får ha större kon-tantlöneökning än 2-2,5 96. Några dagar därefter heter det att regeringen inte alls vill blanda sig i arbetsmarknadsparternas frihet.

Ena dagen talar regeringen om skattesänkningar. Nästa dag kommer den med halvkvädna hotelser och mummel om devalvering, höjd moms och tvångssparande. Men ni kan väl ändå inte tro att det går att komma smygande med moms och tvångssparande och sådant i efterhand, om ni inte spelar med öppna kort i dag. Det vore att ladda med dynamit på den svenska arbetsmarknaden.

Detta är inte uttryck för den fasthet, realism och konsekvens som krävs för att möta ekonomiska problem i nuet och i framtiden. Det är allvarligt. Ty det undergräver framtidstron och skapar sociala spänningar.

Så har regeringen på grundläggande områden inte förmått forma en klar och framtidsinriktad politik. De 100 dagarna, som skulle bli rege­ringens smekmånad med det svenska folket, tycks i stället ha lett till stor osäkerhet om vart vårt land är på väg och på viktiga punkter blivit förspillda dagar.

 

Inom socialdemokratin har vi under de senaste dagarna genomfört en serie möten och konferenser. Vi har därvid fått samstämmiga rapporter om att de som aktivt arbetade för de borgerliga partierna nu har blivit tysta och försagda.

De som i fjol talade om 400 000 nya jobb, mot kärnkraften och för vårdnadsbidrag, talar inte längre om sina vallöften och och om hur de skall förverkligas. De talar just inte heller om den borgerliga regeringens politik.

Men huvudfrågan på våra konferenser har nu liksom tidigare varit att tala om hur socialdemokratin och arbetarrörelsen vill möta dagens och morgondagens problem. Det är unikt att ett oppositionsparti fram­lägger ett genomarbetat alternativ till regeringens politik. Vi har lagt ner stor möda på detta arbete och är därför glada när vi mött ett starkt gensvar.

I tre viktiga avseenden skiljer sig arbetarrörelsens alternativ från den borgerliga regeringens politik.

Vi hävdar för det första att vi i nuet måste vara beredda att ta ansvar för framtiden.

Under många år har vi socialdemokrater haft den svåra uppgiften att i regeringsställning skaffa fram tillräckliga statsinkomster för att finan­siera angelägna reformer. Inte sällan blev vi angripna av de borgerliga för att vi tog ut för höga skatter. Och nästan lika ofta fick vi höra att oppositionen ville göra mer på reformernas område.

Men vi har ständigt hävdat att sunda statsfinanser är en förutsättning för en stark ekonomi och för full sysselsättning. Därför har vi alltid noga prövat vilka reformkrav som är så angelägna att de måste tillgodoses genast och vilka som måste skjutas på framtiden. På samma sätt har vi varit beredda att ta obehaget att begära ökade skatter, när vi funnit att utgifterna varit nödvändiga eller oundvikliga.

Vi är beredda att fullfölja denna grundläggande linje som ett viktigt led i en ansvarskännande och konstruktiv oppositionspolitik.

Vi har därför utarbetat ett förslag till finanspolitik, som syftar till att förhindra en urgröpning av statsfinanserna. Vårt förslag innebär bespa­ringar på vissa områden. Det gäller bl. a. det militära försvaret, där vi säger nej till en ny upprustning.

Vårt förslag innefattar i övrigt betydande inkomstförstärkningar. Vi föreslår så långt det är möjligt en återgång till den överenskommelse om skatteomläggningen som den socialdemokratiska regeringen träffade med de stora löntagarorganisationerna förra våren. Vi ser det dessutom som nödvändigt att genomföra vissa ytterligare inkomstförstärkningar såsom en höjning av teletaxorna. Vi vill vidare lägga om det borgerliga förslaget att drastiskt höja bilskatten till en mer rimlig höjning av bil­skatten kombinerad med en höjning av bensinskatten. Det finns heller inte något rimligt skäl till att personbilar skall drabbas hårt, medan trak­torer och lastbilar hålls utanför.

En sådan uppläggning av finanspolitiken bör göra det möjligt för oss

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

att undvika att staten går ut och lånar i utländska banker för att betala skatteomläggningen och löpande utgifter.

Vi föreslår en stram och kanske kärv politik och att de nödvändiga åtgärderna skall vara rättvisa, att återhållsamheten skall bäras av alla grupper. Vi vill inte som den gamla oppositionen stoltsera med överbud. Vår politik är grundad på ansvar för statens affärer och för vårt lands ekonomi. Det är i nuet vi måste ta vårt ansvar för framtiden.

Vi är för det andra beredda att ta ansvar för åtgärder som skapar arbete och trygghet.

Socialdemokratin menar att samhället har det yttersta ansvaret för sys­selsättningen. Vårt mål är att skaffa arbete åt alla. Det kräver en aktivare sysselsättningspolitik.

Den borgerliga regeringens första linje i sysselsättningsdebatten har varit att sysselsättningen måste klaras genom en allmän, generell sti­mulanspolitik, som medför stora underskott i budget och bytesbalans. Vi menar att en sådan poiitik inte klarar dagens problem. 1 stället minskar den våra möjligheter att klara morgondagens problem.

Vi menar i stället att sysselsättningen kräver riktade åtgärder. Det är endast genom en sådan politik som vi kan kombinera kraftfulla åtgärder för att möta hoten mot sysselsättningen med ett ansvar för utrikesba-lansen.

I linje härmed har vi krävt omedelbara åtgärder för att förhindra per-mitteringar och arbetslöshet bland industrins anställda, för att skaffa ar­bete och utbildning åt dem som nu går in på arbetsmarknaden och för att ordna arbete åt byggnadsarbetarna i Norrbotten.

Det är i och för sig bra att regeringen nu lagt fram förslag till ett antal åtgärder som i stort sett överensstämmer med våra krav. Vi beklagar oss inte alls över att herr Ahlmark följer våra förslag och genomför de kraven. Men samtidigt fortsätter man med en svag finanspolitik, en på-spädning av likviditeten.

Det var en avgörande tankegång redan i LO-betänkandet Fackför­eningsrörelsen och den fulla sysselsättningen 1951 att de riktade åtgär­derna för att värna sysselsättningen måste förenas med en stram allmän finanspolitik. Annars skulle resultatet bara bli infiation och stora un­derskott i våra utlandsaffärer. Det är i det perspektivet man skall se den borgerliga regeringens politik. Det är dithän den driver den.

Vi har vidare lagt fram förslag som innebär en fortsatt förnyelse av arbetsmarknads- och näringspolitiken. Inom ramen för en stram finans­politik har vi föreslagit åtgärder för att främja jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet och för att samhället på ett effektivare sätt skall kunna garantera arbete, praktik eller utbildning åt alla ungdomar.

Vi upplever i dag allvarliga strukturproblem inom viktiga industri­branscher i vårt land och utomlands. På många håll i landet möter vi en stor oro hos människorna. Vi möter en känsla av vanmakt hos arbetare och tjänstemän därför att de upplever att regeringen är ointresserad för deras problem. De möter hänvisningar till någon Ahlmarkdoktrin eller

 

Åslingdoktrin, enligt vilken arbetare och tjänstemän skall lita till fö­retagsägarna när det gäller sysselsättningen. De upplever detta som ett uttryck för passivitet. Och de vet av erfarenhet att de svåra problemen i många branscher ställer krav på aktiv näringspolitik byggd på samverkan mellan företag, samhälle och anställda.

Läser man den borgerliga finansplanen får man ett intryck av att struk­turproblemen beror på att svenska arbetare och tjänstemän har för bra betalt. Det är en orimligt snedvriden historieskrivning, som folk inte tror på. Strukturkrisernas orsaker finns framför allt utanför vårt lands gränser. De är en fortsättning på oljekrisen och den djupa konjunktur­krisen. De har sitt ursprung i tekniska och marknadsmässiga förändringar och i det låga utnyttjandet av produktionsresurserna runt om i indu­striländerna. Detta orsakas av marknadsekonomins sätt att fungera och av en alltför stor återhållsamhet hos de stora industriländerna. Detta måste vara utgångspunkten för en aktiv näringspolitik.

Strukturproblemen innebär bl. a. ökade krav när det gäller kapitalför­sörjningen. Vi har skapat grunden för vårt lands kapitalförsörjning genom att på ett effektivt sätt organisera sparandet genom AP-fonderna. Vi har inrättat Investeringsbanken, som spelat en stor roll inte minst för mindre och medelstora företag. Vi har skapat den fjärde AP-fonden, som kan bidra med riskvilligt kapital till industrins utbyggnad. Men vi står nu inför sådana uppgifter inom näringspolitiken att en fortsatt förnyelse är nödvändig. Det är nu fråga om kapitalinsatser av betydande storlek och med stora risker. Vi menar att näringslivet och löntagarna solidariskt måste vara med och finansiera de insatserna. Vi föreslår därför att en strukturfond inrättas. Denna fond skall syfta till att finansiera önskvärda branschrationaliseringar och medverka till att de kan ske i planerade och socialt acceptabla former.

Med hänsyn till dessa uppgifter har det varit naturligt för socialde­mokratin att fonden skall ha löntagarmajoritet men också att samhället och näringslivet skall vara representerade.

Socialdemokratins förslag när det gäller sysselsättningspolitiken inne­bär att vi fullföljer den politik som gjort det möjligt för oss att klara den svåraste internationella ekonomiska krisen sedan 1930-talet med ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet. Det resultatet uppnådde vi genom att utöka och förstärka sysselsättningspolitiken. Dessa strä­vanden får inte upphöra. Och vi får inte undergräva den starka ekonomi som är en förutsättning för att sådana åtgärder skall kunna sättas in. Vi måste värna vår ekonomi för att kunna ta krafttag för sysselsättningen.

Vi är - för det tredje - beredda att ta ansvar för en fortsatt reformpolitik för trygghet och miljö.

Vi är mycket återhållsamma med nya utgiftskrav. Men reformarbetet måste fortsätta. Vi får inte brista i omsorgen om de gamla, om de sjuka, om barnen. Socialdemokratin vill genomföra den familjepolitiska reform vi gick till val på. Den innebär en stegvis förlängning av den nuvarande föräldraledigheten från sju till tolv månader för varje barn. Reformen

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

bygger på principen om jämställdhet mellan män och kvinnor och syftar till att ge mer tid för samvaro mellan barn och föräldrar. Vi kräver vidare att beslutet om barnomsorgen noga följs upp, och vi föreslår särskilda insatser för att förbättra kvaliteten i barnomsorgen. Den socialdemokra­tiska familjepolitiken innebär en bestämd inriktning på att förbättra lev­nadsvillkoren för barnen i vårt land.

Vår skyldighet att visa solidaritet med de gamla och sjuka ställer krav på en utbyggnad av långtidssjukvården och hemsjukvården. Detta är i dag för de äldre och deras anhöriga den kanske allra viktigaste frågan. Vi föreslår en femårsplan, som innebär en utbyggnad med 10 000 platser inom långtidssjukvården och 10 000 platser inom hemsjukvården. Därtill vill vi öka personaltätheten för att förbättra vården för de äldre och ar­betsförhållandena för personalen. Vårt förslag innebär att staten tar ett ansvar för att den realistiskt möjliga utbyggnaden av äldrevården kommer till stånd. ■

Utgifterna för dessa två områden klarar vi det första året genom att hålla en lägre nivå än de borgerliga när det gäller försvarsutgifierna. Vi tycker faktiskt att det är viktigare alt rusta upp omsorgen om barnen, omsorgen om de gamla och de sjuka.

Genom en konstruktiv och saklig miljöpolitik har vi i vårt land de senaste åren lyckats vända en hotande försämring av vår miljö och undan för undan kunnat skapa t. ex. renare luft och renare vatten.

Vi har nu lagt fram en omfattande miljömotion, som på många och viktiga områden kräver en fortsatt skärpning av insatserna för att förbättra vår miljö. Vi tar upp arbetsmiljön och boendemiljön. För oss är varje hot mot människans livsmiljö en uppfordran till politisk handling.

Jag har här bara kunnat ge en kort sammanfattning av det social­demokratiska alternativet till regeringens politik.

Vårt alternativ innebär ett fullföljande av en bred och folklig reform­politik utan att vi ger upp det grundläggande kravet på realism och ansvar inför kravet på en stark ekonomi. Vi vill klara reformerna genom eget arbete, inte genom upplåning i utländska banker.

Låt mig till sist, herr talman, något beröra de internationella frågorna. I en värld som åtminstone inte på ytan söndertrasas av krig och där avspänningspolitiken framstår som en ofrånkomlig nödvändighet riktas vår uppmärksamhet mot områden där viktiga förändringar kan komma att inträffa.

I vår del av världen finner vi hur demokratins och den medborgerliga frihetens krafter med ökad styrka gör sina stämmor hörda.

I Spanien söker nu ytterlighetsgrupper förhindra den demokratiserings­process som drivits fram av en stark och välorganiserad opposition och av ett otåligt folk som vill rasera resterna av Europas sista fascistiska system. Den nuvarande regimen har insett tidens tecken och tagit vissa steg i rätt riktning. Men högerkrafterna är starka och lever i det förgångna, ett blodigt förgånget, präglat av förtryck och förföljelse. Det är folkets frihetslängtan som driver fram förändringarna.

 

1 fråga om Tjeckoslovakien förenas vi i respekt och solidaritet med undertecknarna av Charta 77, som genom sitt manifest ger uttryck för ett förtryckt folks önskan om medborgerliga fri-och rättigheter. De önskar inte förändra sitt lands säkerhetspolitiska situation, ej heller ens dess politiska struktur. De eftersträvar respekt för mänskliga rättigheter. Prag­regimen känner sin ensamhet och isolering. Den borde inse att man inte kan förgöra en idé genom att landsförvisa dess förespråkare, att man inte kan utplåna ett folks frihetslängtan genom att förfölja mot­ståndsmännens barn och familjer. Hur länge tror denna regim att den kan fortsätta att förkväva människornas bästa stämningar genom en by­råkratins diktatur i proletariatets namn?

1 Mellersta Östern står man i år - det är min bestämda uppfattning ~ inför en bättre möjlighet än någonsin att ta ett avgörande steg mot en varaktig fred, med en respekt för de berörda folkens nationella rät­tigheter. Det måste vara vår förhoppning att denna möjlighet icke skall förspillas.

I södra Afrika kommer rasismen och kolonialismen att ytterligare tvingas tillbaka. Men det finns stora risker för förödande konfiikter präg­lade av rasmotsättningar och med en stormaktsinblandning som en ho­tande möjlighet för en ytterligare vidgning av konflikten.

I utförliga motioner föreslår vi socialdemokrater en rad åtgärder för att markera det moraliska, politiska och materiella stödet till frigörel­sekampen i södra Afrika. Vi föreslår bl. a. att regeringen skall framlägga förslag för riksdagen om de ändringar i valutalagstifiningen som behövs för att kapitalexporten till Sydafrika och Namibia skall kunna förhindras. Sverige bör i FN försöka driva fram en effektiv sanktionspolitik mot Sydafrika och verka för att FN och dess medlemsländer ökar sina insatser för att få slut på Sydafrikas ockupation av Namibia. Vi föreslår inom biståndspolitiken nära 100 milj. kr. utöver regeringens förslag till stöd för flyktingar, befrielserörelser och de s. k. frontstaterna.

Vi närmar oss avgörandets tid i södra Afrika. Det är en förpliktelse för oss att efter måttet av vår förmåga medverka till en lösning på fredlig väg, präglad av respekt för människors lika värde och lika rätt.

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! En överblick över den kapitalistiska värlsekonomin i dag visar vad detta system går för. Å ena sidan lyxen och överflödet hos några få, å den andra massfattigdomen, hungern, svälten hos ett flertal. Å ena sidan maskiner och fabriker som står stilla, å den andra de hung­rande, de omältliga behoven. Å ena sidan hårt arbetstempo, stress och jäkt, å den andra sidan massarbetslösheten. Å ena sidan produktionens uppdelning, specialisering och inbördes beroende och samband, å den andra de kapitalistiska storföretagens utsvettning av de arbetande och deras inbördes kamp och konkurrens. Å ena sidan insikten om att jordens tillgångar i många avseenden är begränsade, å den andra sidan det sko­ningslösa slöseriet. Å ena sidan den utvecklade tekniken, å andra sidan

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

12

den allt värre förstöringen av naturmiljön.

Listan över detta systems orimligheter kunde göras lång. Den visar ett ekonomiskt system som inte kan ge ekonomisk och social trygghet, som inte kan ge alla arbete och försörjning.

Många människor tycker att planering och utjämning är nödvändig för de s. k. u-länderna. Denna tanke är riktig - även om den i munnen på personer som är motståndare till planhushållning här hemma kan vara uttryck för en milt sagt betänklig attityd gentemot u-ländernas folk. Men även om tanken att planhushållning och socialism skulle vara en nödvändighet för u-länderna är riktig, så är den inte tillräcklig. De fattiga länderna är fattiga därför att den internationella kapitalismen hållit dem nere i fattigdom, de är fattiga därför att de stora s. k. multinationella trusterna plundrar dem på deras rikedomar, de är fattiga därför att mäktiga reaktionära politiska krafter upprätthåller utvecklings- och folkfientliga regimer. De är fattiga därför att deras ekonomier har blivit underlydande till de stora kapitalistiska trusterna, snedvridna av den internationella storfinansens råvarubehov, hämmade och vanställda av främmande ka­pitals makt och övertag.

De här problemen i världen visar att socialismen är nödvändig och visar på kapitalismens orimlighet. De visar på nödvändigheten av att ett samhällssystem, byggt på sammanhållning, planering, gemenskap, avlöser den värld där den ene skall sko sig på den andre, där konkurrens, utslagning och rovdrifi med människor och natur är medlen i storfö­retagens strävan efter största möjliga vinster.

Det svenska kapitalet är en del av det internationella storkapitalet. Det avviker inte från den hänsynslöshet moi arbetare i andra länder som företagen där visar. Svenska företag i Brasilien, Chile, Sydafrika och Spanien utnyttjar det underläge som de fascistiska regimerna i dessa länder har tvingat ned arbetarna i. Vi har på senare år kunnat se många exempel på hur svenskägda dotterföretag agerar. Vi har sett hur Lamco i Liberia slängde ut fackligt aktiva arbetare i bushen. Vi har sett hur AGA bidrog till Allendes fall och Pinochetjuntans kupp. Vi har sett hur svenska företag levt på och understött rasismen i Sydafrika. Och vi har i dagarna fått bevis på hur vissa svenska storkoncerner - Alfa Laval, Atlas Copco, SKF och L M Ericsson - beter sig på den spanska arbetsmarknaden. Det är företag som av den fackliga rörelsen betecknas som extremt dåliga arbetsgivare även efter spanska förhållanden. I Spa­nien vinner dessa företag extravinster på att behandla spanska arbetare dåligt - i Sverige använder de delar av sina vinster för att bidra till finansieringen av den svenske ekonomiministerns parti och politiska verksamhet. Dessa kapitalägare räknar nog med ränta på sina pengar, oavsett om det sker genom att spanska arbetare får slita ont eller om det sker genom att man ger pengar till Gösta Bohmans parti. Känns det inte genererande, herr Fälldin,att ha regeringskollegersom finansieras genom spanska arbetares misär?

Räntan på sina insatser i finansministerns - eller ekonomiministerns

 

- parti har storfinansen redan delvis fått i årets finansplan. Denna är till stor del en partsinlaga för Arbetsgivareföreningen i årets avtalsrörelse. I finansplanen kalkyleras med en prisstegringstakt under 1977 om 6 96. Arbetarnas lönekrav bör enligt herr Bohman inte överstiga 5 96. Blir lö­nestegringarna större blir del arbetslöshet. Så ställer regeringen arbetarna inför valet: antingen sänker ni era reallöner eller också orsakar ni er egen arbetslöshet. Herr Bohman späder på det hela med att hota lön­tagarna med höjd moms, tvångssparande eller devalvering om de inte visar återhållsamhet.

Dessa argument från Arbetsgivareföreningen, framförda av herr Boh­man, används för att bördorna till följd av de svåra ekonomiska läget verkligen skall läggas på de arbetande. Men det är inte de arbetande som förorsakar krisen. Det är inte de arbetande som bestämmer pro­duktionens inriktning. Det är inte de arbetande som ser till att den svensk-ka industrin i ökad grad placerar sig utomlands. Det är inte de arbetande som har spekulerat i de lager som nu är överfyllda. Det är inte heller de arbetande som bestämmer över investeringarna. Det är inte de ar­betande som bestämt inriktningen på den svenska utrikeshandeln och vårt beroende av de utvecklade kapitalistiska staterna. Det är kapital­ägarna som fattat besluten i alla dessa avseenden. Det är kapitalägarna som för egen vinning spekulerar och spelar med de arbetandes arbete och försörjning. Denna ekonomis orimlighet framträder inte bara inter­nationellt utan också här hemma. Arbetslösheten börjar åter växa. Antalet permitteringar och varsel om uppsägning stiger starkt. 1976 varslades mer än 34 000 arbetare och tjänstemän. Nästan 5 96 av alla som räknas tillhöra arbetskraften kan inte beredas arbete på den normala arbetsmark­naden. Utslagningen ur arbetslivet ökar, antalet hjärtinfarkter växer i ackordshetsen, antalet som drabbas av nervösa besvär stiger som has­tigheten vid de löpande banden, antalet magsår ökar när konsumtions-och prylsamhället tränger in på allt fler av livets områden.

Inflationen - storkapitalets metod att angripa de arbetandes reallöner och dess metod att försöka tillvälla sig en så stor del av den samlade produktionen som möjligt - är mer än dubbelt så stor som någon gång under 1960-talet. Den regionala krisen förvärras. Angreppen på syssel­sättningen och livsvillkoren i avfolkningsbygderna förvärras.

Orsakerna till allt detta ligger i att ekonomin inte utvecklas planmässigt och efter samhälleliga mål. Bara i finansplanens värld av fraser existerar mål som full sysselsättning, social och regional utjämning och prissta­bilitet. Det ekonomiska system som omhuldas av de borgerliga partierna känner inga sådana mål. Varje förelag eller koncern strävar bara efter sin egen vinning. De samhälleliga följderna är bisaker för kapitalägarna. Men det som är bisaker för kapitalägarna drabbar de arbetande i form av arbetslöshet, prisstegringar och miljöförstöring. Det drabbar de ar­betande i form av den otrygghet som de ständiga konjunkturväxlingarna ger upphov till.

Den nya regeringens sätt att bemöta den hotande krisen avviker inte

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

13

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

på något avgörande sätt från den socialdemokratiska regeringens. Man fortsätter och förstärker den dåliga traditionenatt söka muta kapitalägarna med gåvor för att dessa inte skall avskeda folk och fördjupa den eko­nomiska krisen.

Hela etablissemanget, regeringen och nästan hela massmediavärlden söker slå i folk att den ekonomiska politik som nu skall föras för att "rädda" sysselsättningen är den - med små avvikelser - enda "realis­tiska". Visst är det den enda realistiska, om man aldrig vill angripa ka­pitalägarnas förmåner, om man aldrig vill bryta spekulanternas spel med sysselsättningen. Men som politik för att bekämpa arbetslösheten, som politik för att dra landets ekonomi bort från de ständiga konjunktur­växlingarna, från hotet mot sysselsättningen, från den kraftiga infiatio-nen, är denna typ av politik ingenting värd. Den kan i bästa fall förskjuta problemen, men den medför fördjupad skuldsättning och den rubbar inte på något sätt de ekonomiska krafter som snart kommer att åstadkomma en ny krissituation. Skall vi komma ur de kapitalistiska konjunkturernas grepp, går det inte att satsa på fortsatt kapitalism. Då måste det satsas på nya ekonomiska förhållanden. Då måste grunden läggas för en med­veten styrning av ekonomin i folkflertalets intresse, då måste ekonomin byggas på planmässighet och samverkan.

Vi kommunister företräder konsekvent en politik som syftar till detta mål. Vi företräder en politik där vi visar vilka åtgärder som är nödvändiga att vidta i dag för att befrämja målsättningen att arbetslösheten, kon­junkturväxlingarna, den ständiga inflationen, kapitalmakten en gång för alla skall vara förpassade till det förgångna.

För att bekämpa den hotande krisen och se till att dess bördor inte faller pä löntagarna, måste ett program mot inflationen genomföras. Vi har visat ett sådant program i tio punkter: 1. prisstopp på alla dagligvaror, 2. hyresstopp, 3. slopad matmoms, 4. ingrepp mot monopolistisk pris­sättning - skärpt monopollagstiflning, 5. begränsningar av den kommer­siella reklamen, 6. slut på gåvopolitiken till företagen, 7. stopp för ka­pitalexporten, 8. övergång till lågräntepolitik - ett gammalt centerkrav, statsministern, 9. åtgärder mot mark- och fastighetsspekulationen, 10. ändrad kostnadsfördelning mellan stat och kommun.

Vi anför vidare en rad krav som måste genomföras som effektiva åt­gärder mot arbetslösheten. Löntagarnas pengar i AP-fonderna måste an­vändas i ett statligt industrialiseringsprogram. Vi måste få en medveten samhällsstyrning av alla större investeringar. De gemensamma kommu­nikationerna och den sociala servicen måste byggas ut. Allt detta ger både fler och säkrare jobb. Det minskar också kapitalägarnas makt över sysselsättningen.

I lördags demonstrerade tusentals norrbottningar i Luleå under parollen "Norrbotten ska inte läggas ner!". De demonstrerade för sin självklara rätt att få leva kvar i sin bygd - leva i ett Norrbotten där det finns arbete.

Det våren massiv protest från människor som under årtionden kämpat

 

mot den kapitalistiska misshushållningen av denna landsdels oerhört rika naturtillgångar - tillgångar som i första hand i form av råvaror och halv­fabrikat exporterats söderut i enlighet med storfinansens lönsamhetskrav. Sedan har man organiserat en av detta lands största folkomflyttningar med motivering att det finns inga arbeten. Det är en gigantisk utplundring av en hel landsdel som har ägt rum under många år av den svenska kapitalismens mest cyniska företrädare, Denna politik har samtidigt bara varit möjlig genom den anpassning till storfinansens krav som den gamla regeringen alltför länge bedrev. Alltför länge levde man kvar i den filosofi som en socialdemokratisk tidning i Norrbotten gav uttryck för redan i mitten av 1920-talei, när man skrev: "Då arbetslöshelskommissionen dekreterar att avfolkningen måste ske, så är detta en sanning som av ingen besirides, frågan blir endast hur och på vad sätt."

I dag vet vi hur det blev. Tusentals människor i arbetsför ålder som helst av allt ville stanna i sina hembygder har tvingats söderut, stora delar av länet har avfolkats och fortsätter att avfolkas, ungdomar har inte fått jobb efter skolan ulan tvingats, också de, söderut med enkel biljett. Den oro som rått under många år fick ny näring när avvecklingen av Stålverk 80 blev känd förra året. Skall det bli en ny massutvandring från Norrbotten? Skall förhoppningarna om ett bättre sysselsättningsläge än en gång grusas? Frågorna föranleds av händelserna vid NJA med J. O. Edströms avgång och de olika märkliga turer som togs i spelet kring Stålverk 80 - ett spel där tusentals norrbottningars arbets- och ut­komstmöjligheter använts som insats.

Ingen var förvånad över att moderater och andra den gången applå­derade den dåvarande regeringens besked om nedbantning av projektet, eflersom man från det hållet hela tiden skjutit in sig på projektet. Norr­bottens befolkning har anledning att med djup besvikelse konstatera och för framtiden hålla i minnet hur dessa krafter dess värre också haft stöd av ledande personer inom Statsföretag AB. Frågan som inställer sig i dag är: Varför fick verkställande direktören i Statsföretag så länge sabotera beslutet om projektet? Varför talade den gamla regeringen inte om före valet att man skulle göra sig av med denne sabotör, utan säger det först nu?

Det är bra om man nu från den gamla regeringens sida är beredd att på allt sätt slåss för att Norrbotten inte skall läggas ner. Från den nya regeringen och från dem som stöder den, den svenska storfinansen, har vi ju inget positivt att vänta. Regeringen kommer att fortsätta an­passningen till den privata stålindustrins behov.

Utöver detta representerar den nya regeringen ett steg tillbaka när det gäller själva medvetenheten om situationen.

Industriministerns filosofi är den fullständiga slapphetens och idé­löshetens - maskerad med parollen om de enskilda företagens "ökade ansvar" för sysselsättningen. Denna utmaning mot löntagarna måste för­dömas och bekämpas, och den kommer att bekämpas. Den nya rege­ringens politik är väl inpassad i kapitalägarnas politik och synsätt att

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

betrakta Norrbotten som en koloni som måste läggas i träda för en tid. En av mina företrädare, Sven Linderot, karakteriserade den politiken så här för över 50 år sedan: "Det är andra områden som tar vederbörandes tid i anspråk, profiten fordrar engagemanget på andra håll och med ko­lonialländer har det aldrig varit så noga under den kapitalistiska utveck­lingens historia. Om tiotusentals familjer går en säker undergång till mö­tes under den tid kapitalet är engagerat på andra marknader, det bekymrar inte stort härskarna i denna den bästa av alla världar." Den karakteristiken för ett halvt sekel sedan står sig bra även när det gäller den nya regeringens politik och dess övertro på kapitalismens självläkande krafter.

Svensk storfinans har angett tonen för stålindustrin. Trots det stora inslaget av statlig gruv- och stålindustri har staten inte kunnat - och oftast inte velat - följa någon egen linje. Rovdriften på malm har bara ökat. Staten har hänvisats till de tunga och mest riskabla delarna av produktionen. Statsindustrierna har underordnats det svenska och ut­ländska kapitalets önskningar. Allt detta har hindrat en struktur- och sysselsättningspolitik i lönarbetarnas intressen. Staten har fått ta hand om de avsnitt som ger minst sysselsättning och kräver de dyraste in­vesteringarna. Storfinansen har inte velat ha förädlingsindustri till Norr­botten.

Sanningen är den att Sverige saknar en stålpolitik som tar itu med de verkliga problemen. Det är en kritik som drabbar både den nya och den gamla regeringen. Kritiken drabbar storfinans såväl som stal. Ing­enting har gjorts åt rovdriften på malm. På sikt vet vi att malmbrist hotar. Bundenheten till en stor råmalmsexport ger starkt konjunktur­beroende.

En ny framtidsbetonad stålpolitik måste utgå från vissa politiska grund­satser. Den måste erkänna att stålkapitalets och lönarbetarnas intressen är fundamentalt olika. Därför måste den vara självständig i förhållande till storfinansen. Den måste förenas med en vidare industripolitisk syn. Den måste också ledas av sysselsättningspolitiska och regionalpolitiska mål. Strukturomvandlingen får inte ta formen av ökad utslagning. De många mindre bruksorterna får inte offras.

Den starka bundenheten till råvaror och halvfabrikat måste gradvis brytas. Det är orimligt alt t. ex. exporten av sådana efter 1960-talet ökat mer än exporten av färdiga stålvaror - samtidigt som prisutvecklingen på de förstnämnda varit sämre än på de senare. Det är över huvud taget orimligt att ett högt industrialiserat land i så stor utsträckning knyts till framställning av produkter med låg förädlingsgrad och starkt kon­junkturkänslig avsättning.

Från vpk ställer vi frågan på ett kvalitativt nytt sätt: Vi talar i första hand om dimensionering av ämnen och valsade produkter efier vad som erfordras för vidareförädlingen, i andra hand om export i den mån del krävs av handelspolitiska skäl eller för att tillvarata oundgängliga stor­leksfördelar.

Vpk anser att det skrotade Stålverk 80 från dessa utgångspunkter måste

 

ersättas med ett nytt Stålverk 80. Detta nya projekt bör säkerställa minst det antal arbeten som först utlovades. Säkrast sker detta genom att äm­nesproduktion och valsning kombineras med en hög vidareförädling. Med vidareförädlingen ökar det totala antalet arbeten som kan decentraliseras till orter utanför Luleå och till de traditionella bruksorterna i Bergslagen.

En ny stålpolitik måste enligt vår mening innehålla följande huvud­punkter: hela gruv- och stålsektorn nationaliseras, högre förädling blir huvudmålet för framtida investeringar, inga företagsnedläggningar innan motsvarande sysselsättning tillförts hotande orter och regioner, stopp för utflyttningen av verkstadsindustri ur landet. Stålverk 80 genomförs i ny gestalt.

Endast på detta sätt - genom en ny stålpolitik insatt i ett brett statligt industriprogram för Norrbotten - kan fortsatt avfolkning och flyttlass-politik stoppas och de människor som bor där och som har rätt att få bo kvar få sin elementära rätt till full sysselsättning tryggad. Är den nya regeringen beredd att föra en sådan politik, eller är det en politik som bygger på storfinansens och kapitalägarnas villkor som blir rikt­märket även i fortsättningen?

Inte bara i Norrbotten finns oron för sysselsättningen. Varsel om avsked och permitteringar duggar nu allt tätare även på andra håll. Bolagen kräver allt större gåvor och subventioner, som över skattsedeln skall bekostas av de vanliga lönarbetarna samtidigt som bolagen nu exporterar över 3 miljarder kronor årligen för investeringar utomlands. Den borgerliga regeringen kommer med besvärjelser om att konjunkturen skall vända och ber böner till bolagsherrarna om att de skall känna ansvar.

Vad beror nu alla dessa krisfenomen på? För regeringen och Arbets­givareföreningen finns det en dominerade förklaring: de svenska arbe­tarna har för bra betalt. Det gör i sin tur våra exportvaror för dyra. TCO-chefen gav ett bra svar på den demagogin häromdagen, när han plockade fram några exempel från skogsindustrin. Frän 1972 till 1976 steg priset på "skog på rot" med 190 procent. Den prishöjningen har ägt rum utan att ett enda öre av den utbetalats i lön. Sedan minskar prisstegringen i varje förädlingsled - dvs. efter hand som arbetskraft i ökad utsträckning kommer in i bilden.

Lennart Bodströms exempel är inte på något sätt unikt. Kapitalistisk spekulation och monopolens allt större makt är avgörande orsaker till prishöjningarna. Det är inte lönarbetarna utan den kapitalistiska anarkin och den totala bristen på långsiktig planering som åstadkommer pro­blemen. Det är ointresset för teknisk utveckling och satsning på vida­reförädling samt jakten på snabba profiter som åstadkommer svårigheter.

För att trygga sysselsättning och levnadsstandard, skapa jämlikhet, utvidga de demokratiska fri- och rättigheterna måste det ekonomiska fåtalsväldet, storfinansens maktställning, brytas. Varken borgerlig politik eller socialdemokratisk klassamarbetspolitik kan lösa dagens brännande problem.

Herr talman! Låt mig avsluta med några internationella frågor. Re-

Nr 62

Onsdagen den 2febmaril977

Allmänpolitisk debatt

17

2 RiksdaieiK proiokoll 1976177:62-63

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

sultaten av Helsingforskonferensen 1975 betraktar vänsterpartiet kom­munisterna som utomordentligt viktiga. Slutdokumentet från konfe­rensen om säkerhet och samarbete i Europa måste ges vidast möjliga spridning. De grundsatser som där finns inskrivna måste vi gemensamt arbeta för att förverkliga. Bättre förbindelser mellan folken samt en var­aktig avspänning och solidaritet mellan folken är den enda grundval på vilken en ljus framtid för mänskligheten kan byggas.

Det är viktigt att understryka redan inledningen till slutdokumentet, där de deltagande staterna förklarar sig medvetna om sin gemensamma historia, erkänner att det förhållandet att det finns gemensamma eleinent i deras traditioner och värderingar kan underlätta för dem att utveckla sina förbindelser och önskar, under fullt hänsynstagande till särdragen och skiljaktigheterna i deras ståndpunkter och uppfattningar, finna möj­ligheter att genom förenade ansträngningar övervinna misstron, öka för­troendet samt lösa de problem som skiljer dem åt och samarbeta i mänsk­lighetens intresse.

Det är också viktigt att understödja dem som i olika länder kämpar för genomförande av principerna i Helsingforsdokumentet. Det stödet måste gälla alla delar av dokumentet. Det gäller sålunda principerna om suverän likställdhet och respekt för rättigheter som innefattas i suve­räniteten lika väl som principen om icke-ingripande i inre angelägenheter och principen om respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, däri inbegripet tanke-, samvets-, religions- och trosfrihet.

Vi inom vpk förklarar sålunda att vi stöder dem som i Tjeckoslovakien kämpar för att mänskliga rättigheter och grundläggande friheter skall respekteras. Vi stöder också dem som i Västtyskland kämpar mot yr­kesförbudet, som är en direkt kränkning av Helsingforsöverenskommel-sen. Vi stöder dem som i Spanien kämpar för förverkligande av grund­läggande demokratiska friheter. Vi stöder de språkliga, nationella och religiösa minoriteter som kämpar mot diskriminering i Turkiet. Vi uttalar vår kritik av de krafter som i dessa och andra länder söker förhindra ett strikt genomförande av principerna i Helsingforsöverenskommelsen.

Det är viktigt att bevakningen av att principerna i Helsingforsöver­enskommelsen efterföjs icke sker på ett ensidigt och enögt sätt. Det blir annars risk för att en i sak välgrundad kritik kan försvåra avspän­ningen och i stället öka den misstro som det var syftet med den stora konferensen att övervinna. Alla principer i överenskommelsen är viktiga, och alla stater måste respektera dem. Bara så kan konferensen och do­kumentet om säkerhet och samarbete i Europa spela sin viktiga, positiva roll. Man måste därför bestämt varna för försök att framkalla stämningar som påminner om dem som var förhärskande under det kalla krigets period.

Herr statsministern FÄLLDIN:

Herr talman! Den tid som har gått sedan regeringsskiftet har i första hand kommit att präglas av de ekonomiska problemen. Kampen mot

 

arbetslösheten har sålunda framstått som regeringens viktigaste uppgift. Samtidigt har emellertid bl. a. grunden lagts för en ny energipolitik. På arbetslivets område har förberedelserna för att införa en ny arbetsmiljölag och för att förlänga den lagstadgade semestern till fem veckor förts vidare. Det sociala reformverket har byggts på genom bl. a. olika förslag i bud­geten såsom barnbidragshöjningen och höjningen av pensionstillskotten. På skatteområdet genomfördes en ny omläggning vid årsskiftet. Samtidigt fick egenföretagarna nödvändiga förbättringar. Regeringen har också äg­nat stor uppmärksamhet åt olika demokratifrågor. Det har t. ex. kommit till uttryck i den genomförda länsstyrelsereformen och tillsättningen av olika utredningar rörande bl. a. förstärkning av de medborgerliga fri- och rättigheterna och åtgärder mot onödig byråkrati.

När det gäller ekonomin tvingas man konstatera att den internationella konjunkturiippgången fortfarande går mycket långsamt. Även sådana svenska företag som normalt tillhör de främsta i sin bransch i världen har under nuvarande omständigheter svårt att finna avsättning för sin produktion. Än mindre har det funnits förutsättningar att avveckla de inneliggande stora lagren.

Här inverkar emellertid också i högsta grad det oförmånliga svenska kostnadsläget. De senaste årens successiva försvagning av Sveriges in­ternationella konkurrensläge har sålunda medfört att våra exportföretag under 1976 inte ens förmått upprätthålla sin försäljningsvolym i länder som ökat sin import. Dit hör bl. a. den för Sverige så viktiga västtyska marknaden men också alla västliga industriländer som grupp. Inte heller har de företag som arbetar i konkurrens på den svenska hemmamark­naden förmått hålla ställningarna. Det innebär att svensk industri under 1976 tappat mark både på de traditionella exportmarknaderna och när det gäller försäljningen inom landet.

Därför framstår en förbättring av vårt internationella konkurrensläge som den absolut viktigaste uppgiften på det ekonomiska området under de närmaste åren. Det kommer i sin tur att ställa bestämda krav på återhållsamhet i fråga om den privata konsumtionen och när det gäller statliga och kommunala utgifter. Om den nuvarande utvecklingen får fortsätta är det omöjligt att undgå mycket allvarliga biverkningar på sys­selsättningen. På längre sikt blir en sådan utveckling också ett direkt hot mot den fortsatta standardutvecklingen.

Samtidigt finns det i dagens läge - när en förbättring i konjunkturen ändå är inom räckhåll - ingen anledning att överge den i många avseenden framgångsrika politik som bl. a. gett oss ett relativt stabilt sysselsätt­ningsläge under hela lågkonjunkturen. Den stabiliseringsuppgiften blir emellertid ytterligt besvärlig, när nu kraven på uthållighet ser ut att öka. Samtidigt finns det skäl att understryka att de sysselsättningsskapande åtgärder som den nya regeringen har satt in hittills både varit av till­räcklig omfattning och kommit i tid för att hindra en mer markerad arbetslöshet som följd av friställningarna inom industrin. Tvärtemot vad man skulle kunna tro när man tar del av olika krisrapporter och hör

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

19

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

20

oppositionens beskrivning av sysselsättningsläget, har arbetslösheten hela hösten och vintern legat på samma eller t. o. m. lägre nivå än för ett år sedan.

Hotet om nya friställningar har emellertid ökat. Det gör det nödvändigt att förstärka de sysselsättningsfrämjande åtgärderna. Regeringens beslut i förra veckan innebär bl. a. att en rad statliga och kommunala inves­teringar och industribeställningar kommer att tidigareläggas. Dessa åt­gärder innebär också kraftigt förbättrade möjligheter för företagen att ordna utbildning och praktik i stället för att permittera. Det har inte minst betydelse för arbetsmarknadsläget bland ungdom och för de ny-tillträdande kvinnorna på arbetsmarknaden. Regeringsbesluten öppnar också möjligheteratt ordna fler beredskapsarbeten, t. ex. i form av viktiga vägarbeten. Utöverdessa arbetsmarknadspolitiska åtgärder har regeringen för avsikt att förstärka de industripolitiska insatserna i de direkta kris­branscherna och i problemföretagen.

På det industripolitiska området har betydande insatser redan gjorts för att rädda sysselsättningen i några av de krisdrabbade företagen i vilka staten är ägare. Kapitaltillskottet både till Norrbottens Järnverk och till Eiser och Algots Nord måste betraktas som direkt avgörande för dessa företags möjligheter att leva vidare.

Jag måste, herr talman, säga att det är förvånande att socialdemo­kraterna på nytt är beredda att ställa ut bestämda löften om ett helt nytt Stålverk 80 i Luleå, innan ens de grundläggande utredningarna om stålbranschens problem och framtidsutsikter ligger färdiga. Hur de in­dustripolitiska insatserna i övrigt bör utformas och vilken omfattning debehöverha kommer bl.a.de pågående branschutredningarna om varvs­industrin, stålindustrin och  tekobranschen att  kunna ge svar på.

Samtidigt arbetar regeringen medvetet på att förstärka den långsiktiga näringspolitiken. Det gäller inte minst sådana åtgärder som syftar till att förbättra de mindre och medelstora företagens utvecklingsmöjligheter. Regeringen kommer längre fram i år att lägga fram förslag till en samlad småföretagspolitik. I budgeten föreslås t. ex. vidgade möjligheter att få exportkrediter. De mindre och medelstora företagens lånemöjligheter för­bättras genom bl. a. kraftigt ökade tillskott till hantverks- och industri­lånefonden för utlåning genom företagarföreningarna. För dessa företag föreslås också en förstärkning av stödet till teknisk forskning och ut­veckling.

Även budgetens uppläggning i stort måste i stor utsträckning ses i samband med den ömtåliga sysselsättningssituationen. När det gäller de direkta stimulansåtgärderna vill jag i första hand peka på de åtgärder som syftar till att vidmakthålla investeringarna. Därför föreslås bl. a. en förlängning av det särskilda investeringsavdraget och motsvarande bidrag till 1977 års slut samt en förlängning av lagerstödet till halvårsskiftet. Denna förlängning av lagerstödet syftar framför allt till att öka uthål­ligheten i lagerhållningen.

Men minst lika viktigt är att i dagens läge inte utforma budgetens

 

inkomstsida så att den medverkar till att ytterligare pressa upp kost­nadsläget. Nya tunga bördor på företag och enskilda skattebetalare i form av t. ex. höjda arbetsgivaravgifter skulle i dagens läge utgöra ett verkligt hot mot sysselsättningen.

Herr Palme påstår att den nya regeringen är orealistisk, har gjort för litet, förlorat tid osv. när det gäller näringspolitiken och strukturpolitiken. .Men alla inser att ansvaret för de varsel som nu kommer inte kan läggas på den nya regeringen under dess första 100 dagar. För dagens situation på det här området har naturligtvis den gamla regeringen ett avgörande ansvar - det är ostridigt.

Vad har då herr Palme och socialdemokraterna för recept? Jo, det är enkelt uttryckt skattehöjningar och nya pålagor. En sådan politik som socialdemokraterna föreslår med ytterligare höjda arbetsgivaravgifter, höjda skatter för egenföretagarna och dryga uppräkningar av både ben­sinpriset och telefonavgifterna skulle i dagens läge göra ännu fler bran­scher till krisbranscher och ännu fler företag till problemföretag.

Socialdemokraternas ekonomiska politik är också i andra avseenden motsägelsefull. Kritiken mot regeringen riktar sig sålunda både mot de sysselsättningsinriktade åtgärderna och mot det stora budgetunderskottet. Och, herr talman, den ekvationen kan ju inte gå ihop. Mindre pengar till sysselsättningspolitik måste rimligtvis ge färre jobb. En aktiv sys­selsättningspolitik måste å andra sidan tas till priset av ett något högre budgetunderskott och ett något större underskott i bytesbalansen.

Vi är inom regeringen självklart medvetna om att ytterligare ett års underskott i både statsbudgeten och affärerna med utlandet lägger ökade bördor på oss framöver. Men just därför måste vi vara rädda om den inneboende styrka som finns i vårt näringsliv, i exportföretagen lika väl som i hemmamarknadsföretagen. Därför satsar regeringen på att försöka öka företagens uthållighet. Kan företagen behålla sin kår av yrkeskunniga arbetare och tjänstemän intakt, bör vårt land stå väl rustat när kon­junkturerna äntligen vänder och alla produktionsresurser behöver tas i anspråk igen.

Det socialdemokratiska budgetalternativet ger f ö. inte den minskning av budgetunderskottet som man själv vill göra gällande. Enligt soci­aldemokraternas egna beräkningar skulle det röra sig om en minskning i förhållande till regeringens förslag med 5 miljarder kronor. Granskar man förslagen närmare finner man emellertid att skillnaderna är betydligt mindre. Viktigast i det sammanhanget är att socialdemokraterna bok­stavligt talat vill ta 3 miljarder kronor av den pott som löntagare och arbetsgivare redan har börjat förhandla om. Förutom de störningar som en sådan politik skulle få på löneförhandlingarna bortser socialdemo­kraterna från att det budgetmässigt innebär minskade inkomstskatter till både stat och kommun. Men detta är ett förhållande som social­demokraterna nu tar lika liten hänsyn till som vid tidigare höjningar av arbetsgivaravgifterna, trots att det länge utgjort en mycket påtaglig verklighet för bl. a. våra kommunalmän. Besparingarna på försvaret har

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

22

också räknats i överkant.

Slutsatsen är alltså att sträng återhållsamhet med nya skattehöjningar nu är en nödvändighet för att det skall bli möjligt att lägga grunden för en stabilisering av kostnadsutvecklingen. En viss statlig utgiftsökning kan inte bara tolereras utan får betraktas som nödvändig så länge ar­betsmarknadssituationen kräver detta. Därefter måste problemet med det kraftiga underskottet i bytesbalansen ges förtur.

Lösningen av dessa grundproblem i den svenska ekonomin skulle själv­fallet liksom tidigare underlättas om de stora industriländerna förde en mer expansiv politik. En sådan omläggning av den ekonomiska politiken har också börjat förmärkas på några håll, även om insatserna inte är särskilt stora i förhållande till den ekonomiska styrkan. Men huvud­ansvaret för stabiliseringen av den svenska ekonomjn måste vi dock under alla förhållanden ta själva.

Det finns i detta sammanhang anledning att påminna om att de sista tullarna på industrivaror i handeln mellan EFTA och EG kommer att tas bort vid halvårsskiftet i år. Det innebär att tanken på ett stort väst­europeiskt frihandelsområde, omfattande 16 länder, slutligen harförverk-ligats. Dagsläget är att två tredjedelar av den svenska exporten går till just dessa 16 länder. Tullavvecklingen innebär naturligtvis ökade möj­ligheter för svensk industri, men vi får inte glömma att den gör im­portvarorna ännu konkurrenskraftigare här i Sverige.

Enda förutsättningen för atl den slutliga tullavvecklingen skall visa sig bli fördelaktig för oss är därför att vi kan nå ett kostnadsläge som ger oss den nödvändiga konkurrenskraften, Härvidlag har alla i det sven­ska samhället ett gemensamt intresse, men vi har också alla ett gemen­samt ansvar.

Inte minst i nuvarande konjunkturläge finns det anledning att noga följa den regionala utvecklingen. Riskerna är annars stora för att den utjämning som i vissa avseenden har kommit till stånd de senaste åren på nytt går förlorad när konjunkturen vänder.

Regeringen har lagt stor vikt vid de regionala problemen vid utform­ningen av budgeten. Därför införs bl. a, ett särskilt stöd för industri-etablering i inre stödområdet som komplement till de existerande lokal-liseringspolitiska stödformerna. Dessutom har nedsättningen av löne­skatten inom det inre stödområdet förlängts. Jag vill i detta sammanhang också erinra om de vidsträckta direktiv som den s, k. Norrbottendele­gationen har fått.

Det är ganska typiskt att socialdemokraterna här vill gå motsatt väg. Det socialdemokratiska budgetförslaget kännetecknas alltså i hög grad av att de olika höjningarna av skatter och avgifter i särskilt hög grad skulle träffa glesbygderna. Det gäller bl. a. de socialdemokratiska för­slagen att höja arbetsgivaravgiften med 2 96 extra i det inre stödområdet och att höja bensinskatten och telefonavgifterna. Socialdemokraterna vill också att höjningen av fordonsskatten skall omfatta även den yrkesmäs­siga trafiken. Helt naturligt skulle det i första hand öka fraktkostnaderna

 

i de glesbefolkade delarna av landet.

Socialdemokraternas motbud till regeringens budget på dessa punkter är bevis nog på att de tänker fortsätta sin centraliseringspolitik. Rege­ringen inriktar i stället krafterna på att decentralisera och skapa mer närdemokrati.

När det gäller den regionala balansen spelar också utvecklingen inom jordbruket en avgörande roll. Under 1960-talet var jordbrukspolitiken direkt inriktad på en bantning av denna näring. Livsmedelsproduktioner! skulle minskas och importen av livsmedel i stället ökas. Man räknade med att en tredjedel av åkerjorden skulle tas ur bruk.

Nu inser allt fler hur nödvändigt det är att vi väl utnyttjar och hushållar med jordbrukets resurser. De socialdemokratiska idéerna från 1960-talet måste förkastas. Ett ensidigt stordriftstänkande har heller ingen förank­ring hos den sittande regeringen. Åkerjorden måste i allt väsentligt användas för att framställa livsmedel. I allmänhet finns det tillgång till annan mark för byggnadsändamål.

Familjejordbruket måste förbli grunden för det svenska jordbruket. Den pågående översynen av jordförvärvslagstiftningen skall därför enligt de tilläggsdirektiv som den nya regeringen har lämnat bl. a. ta sikte på att förhindra sammanläggning av gårdar som redan var för sig är bär­kraftiga. Den principiella anslutningen till tanken på familjejordbruk in­nebär också att man undviker att bygga nya s. k. livsmedelsfabriker. Markförvärv vars huvudsakliga syfte är att beröva fastigheterna deras skogstillgångar kan inte heller accepteras.

Det är vidare av grundläggande betydelse att sambandet mellan ägande och brukande av jorden bibehålls. Varken socialisering av marken eller överförande av denna i penningstarka gruppers ägo är till gagn för jord­brukets utövare. En sådan utveckling skulle inte heller gynna oss som konsumenter. Målsättningen måste också vara att skog och jord skall kunna brukas tillsammans. I många bygder är det angeläget att förbättra förutsättningarna för deltidsjordbruk.

Herr talman! I åratal drev den gamla regeringen en aktiv kärnkrafts­politik utan att förvissa sig om att helt avgörande säkerhetsproblem var lösta eller kunde lösas. Just på detta område fick möjligheterna att skydda människor och allt levande vara en andrahandsfråga. Den ener­gipolitik som den nya regeringen nu har lagt grunden till utgår i stället från säkerheten. Endast om säkerhetsfrågorna kan lösas får nya kärn­kraftverk tas i drift. Kan säkerhetsproblemen inte lösas skall också de reaktorer som är i gång stängas av. Den nya regeringens energipolitik syftar också till att öka sparandet och därmed begränsa det totala ener­gibehovet. Framtagningen och utvecklingen av alternativa energikällor intar en framträdande plats.

Ett första steg i denna omläggning i energipolitiken utgör den s. k, villkorspropositionen. Det innebär att kraftföretagen i fortsättningen ställs inför två helt nya villkor för att få driva kärnkraftverk. För det första måste de visa upp avtal som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

23

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

24

av upparbetning av använt kärnbränsle. För det andra måste de kunna visa hur och var en helt säker slutlig förvaring av det radioaktiva avfallet kan ske. Alternativet är att företaget visar hur man helt säkert skall kunna förvara använt men icke upparbetat bränsle.

För att förstå villkorspropositionen måste man ha klart.för sig att det tillstånd som den socialdemokratiska regeringen lämnade kraftföretag som ville skaffa kärnkraft innefattade rätt att både inneha, bygga och driva reaktorer. Sådana generella tillstånd hann den gamla regeringen ge inte bara för de fem reaktorer som nu är i drift och för Barsebäck 2 utan också för ytterligare sex reaktorer. Den gamla regeringen lämnade alltså fullständiga tillstånd för byggande och drifl av tolv reaktorer.

Tillstånden att driva de aggregat som är under byggnad kommer i och med att bestämmelserna i villkorspropositionen träder i kraft att brytas. Det åligger därefter i första hand kraft företagen att avgöra om man skall fortsätta byggandet. De överläggningar som regeringen just har böriat med kraftföretagen har kommit till för att klarlägga hur kraft­företagen själva ser på möjligheterna att uppfylla de stränga villkoren i villkorspropositionen.

Just det förhållandet att villkorspropositionen innebär begränsningar av tidigare givna tillstånd är orsaken till att också skadeståndsfrågan har blivit så viktig i sammanhanget. Som man kan kräva i ett rättssamhälle kommer staten enligt regeringsförslaget att ersätta förluster som hänför sig till nedlagda kostnader och avtal träffade före den nya lagens tillkomst. För förluster som uppkommer efter den tidpunkten blir det fråga om en skälighetsbedömning.

Det finns också skäl att understryka att det redan tidigare finns be­stämmelser på många områden som innebär just att tillverkaren är an­svarig för problem och skador som uppkommer vid en viss produktion. Det bästa exemplet är de regler som finns i lagen om hälso- och mil­jöfarliga varor. Där är detta huvudregel. Kärnkraften har däremot hittills utgjort ett undantag i jämförelse med andra produktionsprocesser, trots sin enorma fariighet. Nu får kärnkraftsproducenlerna äntligen samma ansvar som redan åvilar dem som tillverkar kemiska produkter osv.

Tillmäter man, som den nya regeringen gör, säkerheten en avgörande betydelse framstår villkorspropositionens krav som ganska självklara. Diskussionen omkring den s. k. AKA-utredningen visar också hur be­fogat'det är att ställa de villkor som regeringen har lagt fram för riksdagen. Det finns för dagen ingen metod för slutlig förvaring som det råder enig­het om. Tvärtom reser man från sakkunnigt håll gång på gång allvarliga invändningar mot de förslag till lösningar som är presenterade. Det so­cialdemokratiska nejet till villkorspropositionen kan därför inte tolkas på annat sätt än att man är beredd att göra avkall på säkerheten.

Vi hävdar att vi i nuet måste vara beredda att ta ansvar för framtiden, sade herr Palme i fråga om statsfinanserna, och det är en bra deklaration. Men det synsättet kommer ju inte till uttryck i den här frågan - ansvaret i nuet inför framtiden. Nu försöker herr Palme komma undan genom

 

att påstå att lagrådet sagt att villkorslagen är onödig. Sanningen är alt lagrådet i stället anser att tekniken att meddela de nya reglerna i en särskild lag bör godtas. Del står all läsa i det lagrådsytlrande som är översänt till riksdagen.

Steg nummer två i omläggningen av energipolitiken utgör tillsättningen av den s. k. energikommissionen. Dess förslag skall bilda underlag för del energipoliliska beslut som riksdagen skall falla nästa år för liden fram till 1990. I uppgifterna ingår därför att dra upp riktlinjer för al­ternativa energiprogram, att kartlägga olika sparmöjligheter och att utreda möjligheterna att använda sådana oprövade men samtidigt ofariiga ener­gikällor som vindkraften, solenergin och jordvärmen. Uppgiften atl ta fram minst ett förslag till program för energiförsöriningen som bygger uteslutande på användningen av andra kraftkällor än kärnkraft innebär att man också får en beredskapsplan för avveckling av de kärnkrafts­anläggningar som redan är i bruk. Den skall kunna sättas i kraft, om man inte uppnår godtagbara lösningar på säkerhetsproblemen.

Steg nummer tre utgör den ökade insatsen för energibesparande åt­gärder, som delvis behandlas i den nya budgeten, delvis kommer att las upp i en särskild proposition i nästa månad, 1 budgeten behandlas framför allt stödet till energibesparande åtgärder inom industrin. På den punkten innebär regeringens förslag mer än en fördubbling av de nu­varande insatserna. På motsvarande sätt kommer regeringen att i den kommande propositionen föreslå åtgärder för att spara energi i bostäder. Samtidigt framläggs olika förslag som är ägnade alt på andra sätt un­derlätta en bättre hushållning med energi, t. ex, förbättrade finansierings­möjligheter vid anläggningar av fjärrvärmeverk och vid byggande av mot-trycksanläggningar.

Den nya regeringens kärnkraftspolitik innebär, som jag starkt har be­tonat, att säkerhetsfrågorna sätts främst. Det kan kortsiktigt innebära att vi får betala ett visst pris för anläggningar som inte kan användas. En del kapitalinsatser kan då inte utnyttjas. Det krävs också, precis som vid andra omställningar, insatser för att ge dem som har sin försörining av kärnkraften en annan sysselsättning. Det priset kan dock aldrig bli så högt som det pris som vi alla kan komma alt få betala, om vi blint rusar vidare på kärnkraftens väg utan att säkerhetsfrågorna är lösta. Det om något har förutsättningar alt bli en felspekulation.

Socialdemokraterna tycks trots detta fortfarande vara beredda att spela ett högt spel med kärnkraften. För dagen är kanske ändå bristen på kon­kreta besked om var partiet står det mest påfallande. För knappt två år sedan band sig partiet för ett kärnkraftsprogram på 13 reaktorer fram till 1985. Just dessa 13 reaktorer har därefter framställts som helt av­görande för sysselsättningen och för möjligheterna att klara vår ener-giförsörining. Nu tycks dock socialdemokraterna inte vara lika säkra på att det behövs så många reaktorer. Självfallet skulle ingen bli gladare än jag om självprövningens stund nu hade kommit till det socialde­mokratiska partiet i denna fråga. Men än tycks det inte vara möjligt

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

2S

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

26

att få besked om det är fråga om en verklig omprövning.

Herr talman! När det gäller förhållandena utanför vårt lands gränser finns det särskild anledning att peka på utvecklingen i södra Afrika. Sverige har i FN verkat för konkreta åtgärder mot rasistregimerna i Syd­afrika och Rhodesia. Vi har bl. a. förordat vapenembargo och stopp för nyinvesteringar i Sydafrika. Sverige stöder strävandena att åstadkomma majoritetsstyre i ett självständigt Zimbabwe.

Trots insatserna för att öka u-hjälpen tenderar klyftan mellan fattiga och rika länder att öka. Sverige har för sin del ökat biståndsgivningen till de fattiga länderna och uppnått enprocentsmålet. Insatser görs också från vårt lands sida för att främja en ny ekonomisk väridsordning, som bättre tillgodoser u-ländernas intressen. Inte minst genom vårt deltagande i FN och i den s. k. Parisdialogen har vi möjligheter att påverka situa­tionen.

Kränkningar av mänsliga rättigheter förekommer på olika håll i väriden. Även i Europa fängslas människor av politiska skäl. Behandlingen av undertecknarna av Charta 77 i Tjeckoslovakien är ett exempel på hur människor förföljs för sina åsikters skull. Detta utgör inte bara en allvarlig kränkning av mänskliga rättigheter utan riskerar också att skada hela avspänningsprocessen.

Vi förbereder nu vårt deltagande i ESK:s uppföljningskonferens. Bel­grad, Helsingforsdokumentet 1975 gav oss bl. a. nya möjligheteratt arbeta för återförening av splittrade familjer. Detta arbete kommer vi att oför-tröttligt bedriva också i framtiden.

Vi har reagerat mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna också i Chile och Thailand, där en demokratisk utveckling brutits. Vi vänder oss särskilt mot tortyr och förföljelse på politiska grunder.

En stabil världsordning kan i längden inte grundas på innehav av kärn­vapen som gör att hela mänskligheten kan förintas flera gånger om. Sve­rige deltar aktivt i det internationella nedrustningsarbetet. En central uppgift är att hejda kapprustningen och minska riskerna för fortsatt sprid­ning av kärnvapen. FN:s generalförsamling kommer nästa vår att hålla en särskild session om nedrustning. Från svensk sida kommer vi att göra vad vi kan för att denna session skall leda till verkliga framsteg på nedrustningsområdet.

Det mer vardagliga samarbetet med länderna i Västeuropa och i Norden tilldrar sig inte samma uppmärksamhet som de kriser och problem ute i väriden som jag just har berört. Ändå har detta samarbete mycket stor praktisk betydelse för hela vårt samhälle.

Den nordiska politiken befinner sig f n. i ett aktivt skede. Inom kort kommer en norsk-svensk kommitté att lägga fram förslag om energi-och industripolitiskt samarbete mellan de bägge länderna. Dessa frågor kommer också upp på Nordiska rådets tjugofemte session i slutet av nästa månad. Den nya regeringen håller fortlöpande nära kontakter med grannländerna i dessa och andra frågor i syfte att bygga ut det nordiska samarbetet. Det sker samtidigt som ländernas inbördes beroende av var-

 

andra fortlöpande förstärks.

Herr talman! Både på de fält som jag här har berört och när det gäller utrikespolitiken i övrigt har den nya regeringen fortsatt och fört vidare den politik som det sedan länge rått stor enighet om. En sådan långt­gående enighet om utrikespolitiken utgör en oskattbar tillgång både när det gäller att värna om vårt eget lands oberoende och obundenhet av alla maktblock och när det gäller att främja strävandena hos andra länder och folk till fred, oberoende och framsteg.

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

 

Herr ekonomiministern BOHMAN:

Herr talman! För första gången på 44 år har en icke-socialistisk regering i vårt land lagt en budgetproposition på riksdagens bord. För första gången på 44 år har två socialistiska oppositionspartier redovisat sina motbud.

Den nya regeringen har i många hänseenden varit låst och bunden av den tidigare regeringens politik.

Den har tvingats att överta ansvaret för problem, svårigheter och all­varliga kriser som den nuvarande oppositionen burit huvudansvaret för.

Regeringen formar konturerna till en ny politik. Nya riktlinjer dras upp. Större öppenhet, förstärkt valfrihet, vidgat inflytande för enskilda människor, mindre av styrning, dirigering och reglering sätts i förgrun­den. Samtidigt sjunger socialdemokraterna alltjämt monotont den plan­hushållningens och kollektiviseringens lovsång som kostade dem rege­ringsmakten i valet.

Vi har regerat i fyra månader. Efter de fyra decennier då ett enda parti dominerat regeringskansliet tar det tid att lägga om den politiska kursen och att omsätta förslag i verkligheten.

Herr talman! Låt mig beröra några områden, som vi betraktar som alldeles särskilt betydelsefulla i den kursomläggning i svensk politik som nu håller på att ske. Det första är våra skatter. Ar efter år har vi krävt en genomgripande revision av skattesystemet. Vi har begärt inflations-skydd och en sänkning av de helt orimliga marginalskatterna. 1972 tving­ade vi socialdemokraterna att tillsätta en skatteutredning. Men den då­varande regeringen tog inte det skattepolitiska uppdraget på allvar. Den hackade sönder utredningsarbetet. Det ena provisoriet följde på det andra. De reformer majoriteten av svenska folket väntade på förblev en hägring.

Nu har Sverige fått en ny regering. Vi har redan nu tagit en rad steg mot det bättre skattesystem som socialdemokraterna så länge motarbetat.

Det första steget var förra årets skatteomläggning. Dess mest bety­delsefulla effekt blev en utebliven skattehöjning fr. o. m. årsskiftet för den'alldeles övervägande delen av alla heltidsarbetande löntagare. Vad normalinkomsttagaren vinner motsvarar en drygt tioprocentig lönehöj­ning. Och den av socialdemokraterna föreslagna höjningen av arbets­givaravgiften halverades.

Det andra steget blir den indexreglering av skatterna som kommer att genomföras fr, o, m. den 1 januari nästa år. Det är en principiellt viktig reform. Löntagarna behöver inte längre riskera att inflationen år

27

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

28

efter år smyghöjer skatterna.

Naturligtvis går socialdemokraterna emot den här reformen. Det är precis vad vi hade vänlat.

Det tredje steget blir förslag om sänkning av marginalskatterna i nor­mala inkomstlägen. Det är och förblir nära nog anstötligt, att en vanlig inkomsttagare i Sverige skall behöva betala mer än 60 kronor av varie nyförtjänad hundralapp i skatt. Nu får vi en reform. Efter år och decennier av socialdemokratisk skattepolitisk nonchalans har vi fått en regering som tar skattepolitiken på allvar. En regering som är beredd att vidta köpkraftsindragande åtgärder, när samhällsekonomin och konjunktur­läget så kräver, men som inte dogmatiskt betraktar skattehöjningar som en samhällelig nödvändighet i alla situationer. En regering som menar att skattesystemet inte skall motverka utan stimulera initiativ och nya arbetsinsatser.

Ett annat område är byråkratiseringen och medborgarnas växande käns­la av ofrihet, osäkerhet och främlingskap. Underdel socialdemokratiska styret har människornas handlingsfrihet på område efter område, i fråga efier fråga, kringskurits av detaljregler och tvingande föreskrifter. Den enskildes känsla av oberoende och personlig integritet har försvagats.

Det moderna samhället förutsätter en betydande offentlig sektor. Detta är en självklarhet. Vi har eftersatta behov. Det finns områden som måste ytterligare förstärkas och byggas ut. Det är lika självklart. Våra gamla och våra sjuka behöver bättre vård. Barnomsorgen måste förstärkas. Vår yttre och inre säkerhet måste alltid tryggas. Men åtgärder av detta och annat slag behöver inte betyda en i motsvarande mån utbyggd byråkrati och minskad rörelsefrihet. Inte heller att allt fler beslut centraliseras eller läggs  i  händerna  pä  nya eller förstärkta  myndigheter.

Det tar tid att ändra även på den här utvecklingen. Den nya regeringen har för någon månad sedan redovisat ett samlat program för hur den tänker angripa dessa problem. Den har vidtagit en rad åtgärder på olika fält. Arbetet skär igenom ett flertal departement. Undan för undan kom­mer översynen att anpassas till de nya erfarenheter som kommer att vinnas under arbetets gång.

Det räcker självfallet inte bara med utredningsarbete. Både centralt och i de olika delarna av vår vittförgrenade offentliga förvaltning måste det dagliga arbetet inriktas på att bryta tendensen mot fortsatt byråkrati och i stället öppna nya möjligheter för ett decentraliserat samhälle, där de enskilda medborgarna ges valfrihet och ökat utrymme för eget an­svarstagande.

Färden in i det kollektivistiska samhället, styrt ovanifrån, reglerat och kontrollerat av myndigheter och ämbetsverk, har nu brutits. Det är vi­sionen av det öppna samhället som steg för steg skall förverkligas.

Ett tredje område, där kursen gradvis läggs om, är näringspolitiken. Här är svårigheterna om möjligt ännu större än på andra områden. Bl. a. därför att vi efter den gamla regeringen fått överta enorma och svårlösta problem med kriser inom branscher som tidigare ansetts utgöra garantier

 

för Sveriges välstånd. Nedläggningshot vilar över företag som för bara några år sedan betraktades som hundraprocentigt stabila. Om det är nå­gonting som kategoriskt vederlagt myten om den välordnade samhälls­ekonomi, det dukade bord, som socialdemokraterna påstod sig ha lämnat över, är det den kedja av företagskriser som kommit i dagen under de senaste månaderna. Den nya regeringen måste nu ta itu med dem. Det är - brutalt uttryckt - fråga om brandkårsutryckningar. Av nöden fram­tvingade åtgärder för att undvika omedelbar likvidation eller omedelbar friställning av enskilda människor runt om i våra bygder. Detta är en av de mest tyngande beståndsdelarna i det arv vi fått motta av en gammal regering, som i valrörelsen fortfarande predikade planhushållningens och detaljregleringens välsignelse.

Gemensamt har dagens tre regeringspartier under de gångna åren hårt kritiserat den socialdemokratiska näringspolitiken. Vi har påvisat bristen på stimulans, bristen på känsla för behovet av nya insatser och nya ini­tiativ.

En rad åtgärder har regeringen redan genomfört för att ge framför allt de mindre och medelstora företagen det stöd som de så väl behöver. Allt medan de förutvarande statsråden far land och rike kring och påstår sig kunna blåsa liv i de väldiga miljardprojekt vilkas ihålighet blivit uppenbar redan före regeringsskiftet,

I budgetpropositionen har den nya regeringen föreslagit en rad åtgärder för att stimulera vårt lands företagsamhet. Och flera kommer. Inom re­geringskansliet pågår f n. ett brett arbete för att skapa den nya och bättre näringspolitiken.

Men även detta arbete tar naturligtvis tid. I regeringsställning skapade socialdemokraterna ett finansieringssystem för olika delar av den of­fentliga sektorn, som bygger på att mängden av olika arbetsgivaravgifter -- löneskatter - skulle höjas år efter år. Tål du det, så tål du även detta, var mottot för den politiken. Inte minst egenföretagarna och de små och medelstora enheterna fjättrades av en automatisk och ständigt väx­ande avgiftskedja. I vissa fall blev konsekvenserna som bekant groteska. Alltför många har knäckts av den här bördan. Nu måste vi ge politiken en annan, långsiktig inriktning. Vi måste skapa ett nytt klimat, som möj­liggör nya insatser och nytt företagande - för att vi skall kunna skapa nya arbetstillfällen och för att förstärka vårt lands kapacitet och kon­kurrenskraft på världsmarknaden. Det behöver vi förvisso.

Den politik av socialdemokratiskt märke som lett till att antalet kon­kurser och nedlagda företag under de senaste åren av 1970-talet slagit alla tidigare rekord och att nyföretagandet aldrig varit så lågt kommer nu att få ett slut.

Herr talman! Det allt överskuggande problemet just nu är vår svenska ekonomi. Vi behöver en politik byggd på verklighetssinne, på insikten om vilka problem det svenska folkhushållet har att kämpa med och om de medel som krävs för att åter skapa balans och att lägga en grund för fortsatt utveckling.

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

30

Jag skall redovisa några fakta, som tillsammans ger en bild av dagens ekonomiska läge.

1, Sverige har en stor brist i sina utrikesbetalningar. Bytesbalansen
har dramatiskt försämrats sedan 1973. Då hade vi ett överskott på mer
än 5 miljarder kronor. Alltsedan dess har vi haft ökande underskott.
Under socialdemokraternas tid, 1974, 1975 och 1976 -ständigt stigande
underskott. För 1976 uppgår det till över 10 miljarder kronor. Under­
skottet torde i år stiga till  12 ä  13 miljarder.

Det var under den gamla regeringens tid som den upplåning som herr Palme nyss kritiserade grundlades. Skillnaden är bara den att vi menar att staten måste ta på sig en del av ansvaret. Det är logiskt att staten gör så, eftersom staten har ansvaret för ekonomin. Lånevillkoren blir därigenom också bättre. För Sveriges ekonomi i dess helhet spelar det ingen reell roll var upplåningen sker, men av räntabilitetsskäl och av billighetsskäl är det rätt att staten går in och tar en del av bördan på sig.

Socialdemokraternas "unika" alternativ, som herr Palme talade om - herr Palme har tydligen ingen erfarenhet av att vi varie år i riksdagen lagt fram ett klart alternativ till regeringens proposition - leder inte till en förbättring av bytesbalansen. Det lyfter tvärtom upp hela vårt kost­nadsläge till högre nivåer och förvärrar därigenom våra problem.

Så sent som i juni förra året hette det i kompletteringspropositionen: "Bytesbalansen för 1976 väntas visa ett underskott på 3,6 miljarder kr. Det är ca 3 miljarder mindre än 1975." I verkligheten blev underskottet 10 miljarder, dvs. över 6 miljarder sämre än man räknade med.

1 samma kompletteringsproposition skrev man: "Sammanfattningsvis bör den ekonomiska utvecklingen 1976 således präglas av en tilltagande produktionsökning, en dämpad inflationstakt och en förbättrad bytes­balans." - Det kan vara hälsosamt att äta upp sina egna ord ibland.

2, Under åren 1975 och 1976 ökade de svenska relativa exportpriserna
på bearbetade varor mera än genomsnittet inom OECD, Ökningen av
våra relativa priser under de två senaste åren uppgick till i runt tal 17 96,
I börian av 1977 ligger de svensk- relativpriserna ungefär 20 96 över
1970 års nivå,

3,    Under 1975 och 1976 ökade Sveriges export av bearbetade varor mindre än vad som motsvarade genomsnittet inom OECD. Men vår import fortsatte att öka. Vi förlorade marknadsandelar utomlands med inte mindre än 17 96. Och vi förlorade även här hemma.

4,    Det finns ett direkt samband år från år mellan utvecklingen av relativpriser och marknadsandelar. När våra relativa priser sjunker, stiger marknadsandelarna och tvärtom.

5,    Bakom stigande eller sjunkande relativpriser på exportmarknaden ligger som en avgörande faktor de relativa arbetskraftskostnaderna per producerad enhet. Ökar kostnaderna i Sverige snabbare än i utlandet, tvingas företagen ta ut högre priser, Per producerad enhet har de svenska arbetskraftskostnaderna unde de senaste två åren ökat med omkring 25 96

 

mera än i våra viktigaste konkurrentländer, I arbetskraftskostnaderna ligger inte bara löner utan även skatter och avgifter, löneglidning och produktivitet.

6, Sveriges industri kämpar mot denna bakgrund med stora svårig­heter. Både 1975 och 1976 minskade industriproduktionen i volym. Detta är unikt för efterkrigstiden. Även bruttovinstmarginalerna minskade 1975, och nedgången fortsatte också 1976. Dessa siffror korresponderar med de kriser som har uppträtt i stålindustrin, varvsindustrin, tekoin­dustrin, skoindustrin, gummiindustrin och den manuella glasindustrin. De senaste månadernas varsel om personalinskränkningar ligger högre än tidigare under hela 1970-talet. Visseriigen var 1971 års helårssiffra högre än 1976 års, 37 000 personer mot 34 000 personer. Men antalet varsel om nedläggningar var rekordhögt 1976 - över 19 000 personer i jämförelse med 14 000 under krisåret 1971.

Herr talman! Det är mot denna konkreta bakgrund som vi måste föra den ekonomisk-politiska debatten. En sådan debatt kan inte bygga på visioner, på önsketänkande. Självfallet kan man på vissa punkter ha olika meningar om hur fakta skall tolkas. Och man kan ha olika uppfattningar om vilka botemedel som bör komma till användning. Regeringens tolk­ning och förslag redovisas i finansplanen och den socialdemokratiska oppositionens i ett antal motioner.

Vad vi inte kan komma ifrån är att det växande underskottet i våra bytesförhållanden främst beror på att priserna på svenska varor relativt sett har stigit alltför snabbt i förhållande till omvärlden.

Den svenska exportens sammansättning spelar också en viss roll. Vårt land säljer i stor utsträckning investeringsvaror. Och när den interna­tionella investeringskonjunkturen är svag - och det har den varit under de senaste åren - påverkar detta negativt vår export.

Vidare har den sysselsättningsstimulerande politik som vi i enighet har fört i Sverige påverkat vårt handelsutbyte. Vi har ju under den kon­junkturnedgång som drabbat omvärlden hållit en högre efterfrågan i vår ekonomi än man har haft i andra länder. En sådan stimulans är i sig ägnad att medföra vissa negativa effekter för både exporten och importen.

Att, som socialdemokraterna låter antyda, våra bytesbalansproblem skulle bero på eller ha förvärrats genom att Sverige för knappt fyra må­nader sedan bytt regering är, herr talman, rent nonsens - kvalificerat nonsens.

Den förra regeringen kan inte komma undan ansvaret för den politik vars konsekvenser nu har uppenbarats.

Och jag har inte kunnat finna att någon enda har bestridit att vår ekonomi och vårt näringsliv befinner sig i en allvarlig situation. Inte ens den socialdemokratiska oppositionen har vågat förneka detta.

Det är därför desto mer förvånande att socialdemokraterna i sin "uni­ka" motion över huvud taget inte har försökt förklara och analysera våra bakomliggande kostnadsproblem. Att svensk export har förlorat marknadsandelar har man naturligtvis inte kunnat förneka: "I en viss

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

32

statistisk mening torde det vara ovedersägligt att så varit förhållandet", heter det. Men att detta är riktigt sant'tycks man ändå inte vilja tro. Det är minst sagt märkligt att socialdemokraterna även i oppositions­ställning fortsätter att isolera sig från den ekonomiska verklighet som vårt land lever i,

Sverige har, som jag redan påvisat, tillåtit ett högre efterfrågetryck än de flesta andra länder för att kunna hålla sysselsättningen uppe. För att kunna fullfölja en sådan politik är det ett oundgängligt villkor att den högre efterfrågan inte får slå igenom i form av en i motsvarande grad snabbare inflation, dvs, en högre pris- och kostnadsökning, än på andra håll. Detta aren förutsättning för den fulla sysselsättningens politik i det internationella ekonomiska klimat som vi lever i.

Och skall vi kunna fullfölja denna "den svenska modellens" konjunk­turpolitik, då måste vi bygga på att vi har en mer stabil arbetsmarknad än man har på många andra håll, att vi har organisationer i Sverige som är starkare och också mera ansvarsmedvetna. Vår finansplan och de ut­talanden som görs i den bygger på detta.

Till min stora förvåning har jag funnit att socialdemokraterna kritiserat regeringen för att föra en alltför expansiv efterfrågepolitik och samtidigt kräva återhållsamhet i löneförhandlingarna. Det går inte, sade herr Palme, att begära återhållsamhet av andra om man inte är beredd att ålägga sig själv återhållsamhet. Förlåt, men Olof Palme begriper uppenbarligen inte sambandet, behovet av att föra en expansiv politik för att bekämpa arbetslöshet. Om den politiken skall lyckas krävs det att man kan hålla kostnaderna under kontroll. 1 stället gör socialdemokraterna gällande att marknadskrafterna med en högre efterfrågan skulle driva på infiationen. Vi skulle alltså inte kunna komma till rätta med vårt höga kostnadsläge, om vi inte tillåter en större arbetslöshet. Så säger man naturligtvis inte öppet, men det måste bli den ofrånkomliga logiska slutsatsen. Och är det så har man själv dödförklarat "den svenska modellens" politik, som vi gemensamt fört här i Sverige,

Nu har socialdemokraterna föreslagit en, som det heter, "stramare" ekonomisk politik. Stramare gentemot vilka? frågar jag. Man säger sig kunna minska underskottet i statsbudgeten med 5 miljarder kronor, 1 och för sig skulle naturligtvis ett mindre budgetunderskott kunna få en viss - men bara marginell - effekt på bytesbalansunderskottet, för den händelse att löntagarorganisationerna vid avtalsförhandlingarna beaktar de ökade bördor som socialdemokraterna vill lägga på de svenska fö­retagen och i motsvarande mån sänker sina lönekrav. Men i så fall blir minskningen i budgetunderskottet inte de påstådda 5 miljarderna utan ett par miljarder lägre. Den "stramare" politiken måste innebära en mind­re ökning av den privata och offentliga konsumtionen, men den medför därmed också en klar risk för ökad faktisk arbetslöshet, som i sin tur kräver ytterligare arbetsmarknadspoliliska insatser.

Ja, så skulle" det socialdemokratiska förslaget i teknisk mening i bästa fall fungera. Men nu kan ingen rimligen tro att löntagarna skulle vara

 

beredda att helt avräkna alla de höjda avgifter och skatter som soci­aldemokraterna vill lägga på näringslivet. Och om löntagarna inte gör det, ökar den redan förut alltför höga totala kostnadsbelastningen på vårt näringsliv ännu mera. Då blir konkurrenskraften ännu mer försvagad och möjligheterna att förbättra bytesbalansen ännu sämre.

Det socialdemokratiska förslaget kan, herr talman, helt enkelt inte tas på allvar. 1 så måtto är det verkligen "unikt".

Utmärkande för den Palmeska oppositionens förslag är strävandena att nu som alltid vilja lösa problemen med nya skattehöjningar.

Ingen grupp skall känna sig bortglömd. Alla skall drabbas - och allra hårdast de människor och de företagare som arbetar i glesbygderna. Skat­tehöjningslistan talar för sig själv:

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

 

Höjd arbetsgivaravgift för folkpensionering         3 000 mkr

Ny arbetsgivaravgift till barnomsorg för egenföretagare     65

Ytterligare skärpt beskattning av egenföretagare    50

Sänkning av avgiftsfria underlaget för egenavgifter 75

Höjd arbetsgivaravgift i inre stödområdet              125

Höjda skogsvårdsavgifter                                    12

Särskild arbetsgivaravgift för arbetarskydd             45

8,    Höjd bensinskatt                                          230

9,    Höjd kilometerskatt                                        30

 

10,   Höjd energiskatt för industriell användning        100

11,   Höjda teletaxor                                           600

 

12.   Höjd "flaskskatt"                                           50

13.   Särskild arbetsgivaravgift till "strukturfond"       450

14.   Skärpt företagsbeskattning                           300

15, Nej till kommande indexreglering av skatterna   700
Hushållen drabbas. Löntagarna drabbas. Företagarna och framför allt

småföretagarna drabbas. Glesbygderna drabbas. Kommunalskatterna höjs.

Med oppositionensunika recept ökar riskerna för försämrad bytesbalans och högre arbetslöshet. Det skulle leda till lägre utbyte för löntagarna än regeringens förslag. Samhällsekonomin skulle försämras.

Jämförelsen mellan regeringens budget och oppositionens unika s. k. alternativ utfaller precis på det sätt som vi förutsatte i valrörelsen.

Vi påstod då att socialdemokratisk politik innebär ständigt nya skat­tehöjningar. Och mycket riktigt föreslår socialdemokraterna inte mindre än 15 olika skattehöjningar utöver de förslag som de tre regeringspartierna enats om.

Vi hävdade i valrörelsen att socialdemokraterna konsekvent bedriver en politik som måste försvåra för små och medelstora företag. Och mycket riktigt föreslår nu socialdemokraterna arbetsgivaravgiftshöjningar som, ovanpå dem som eljest kommer att genomföras, måste uppfattas som ett dråpslag mot ett mycket stort antal företagare runt om i landet -företagare som samtidigt förväntas göra en insats för atl bringa ner by­tesbalansens underskott och ge människorna sysselsättning.

2:1>

3 Riksdtm'n\ proiokoll 1976177:62-63

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

34

Vi påstod i valrörelsen att socialdemokraterna strävar efter att undan för undan lägga en växande del av det svenska näringslivet under statligt eller fackligt ägande, att socialisera och koncentrera alltmera makt i ett fåtal politikers händer. Och mycket riktigt föreslår socialdemokraterna nu en s, k, strukturfond. Det gamla fondspöket från 1966 års förlustval har nu åter plockats fram ur garderoben och dammats av. Det är en fond som med 750 milj. kr. per år skulle användas för att förstatliga företag och branscher; LO:s löntagarfonder i ny kapprock; socialisering för miljardbelopp med pengar som plockas ut ur de företag som skall socialiseras.

Om den långsiktiga målsättningen råder alltså inga tvivel. På punkt efter punkt fortsätter man i de gamla hjulspåren - socialismens och kol­lektivismens politik gentemot valfrihetens, decentraliseringens och öp­penhetens.

Sverige har fått en regering som inte betraktar skattehöjningar som nära nog självändamål. Det är en regering som vill stödja och stimulera vårt näringsliv - de stora och små enheter som utgör den allra yttersta garantin för vårt folks sysselsättning och för vårt välstånd, Sverige har fått nog av de senaste årens socialiserings- och byråkratiseringspolitik.

Herr talman! Jag har här pekat på de problem som vårt land i dagsläget brottas med. Den politik som regeringen presenterat i sin budgetpro­position lägger grunden för en successiv sanering av svensk samhälls­ekonomi, men det kommer att ta tid. Jag har aldrig trott på dome­dagsprofetior, och jag tarockså avstånd från dem som i dag utmålar bilden av Sveriges ekonomi som en ekonomi på sammanbrottets rand. Men om vi skall klara av det här - den svenska ekonomin är i grunden stark - fordras besinning och ansvarstagande från alla parter och alla partier. Det fordrar vilja att inte blunda för problemen och att med kraft ge­mensamt angripa dem. Med demonstrationspolitik eller önsketänkande kommer vi inte till rätta med våra svårigheter.

Vi måste helt enkelt återvinna balans gentemot omvärlden. Hur man än räknar har vi i Sverige ett alltför högt kostnadsläge. Tro inte att enbart en konjunkturuppgång löser alla våra problem. Tro inte atl ökad inflation i andra länder hjälper oss. Vi måste helt enkelt få tillbaka den produk­tivitetsutveckling som vi hade tidigare och den lust till nyskapande som bidrog till all lägga grunden för vårt välstånd. Vi måste med andra ord, herr talman, producera myckel mera i förhållande till vad vi konsumerar,

Mina återstående 1,5 minuter skall jag begagna till att replikera herr Palme, Han talade om den nya regeringens handlingsförlamning. Op­positionen, sade han, blåste upp ideologiska motsättningar i valrörelsen.

Hur kan herr Palme tala om handlingsförlamning, när vi under knappt fyra månader fått ägna oss åt att ta itu med de allra värsta följderna av en politik som socialdemokraterna burit ansvaret för i 44 år? Efter valet har de kriser som socialdemokraterna sökt dölja framträtt i all sin nakenhet,

Sveriges "starka ekonomi" hette det t, o, m, efter valet, och man talade

 

om det dukade bordets ekonomi. Verkligheten ser annorlunda ut.

Vem var det som blåste till ideologisk strid, herr Palme? Vem lade fram planhushållningens och dirigeringens dokument förrförra året? Vad fanns där av förståelse för företagande, för enskilda insatser och för ini­tiativ och samförstånd? Vilka var del som talade om socialisering av hela branscher och om marksocialisering? Vem förordade Meidnerfon-derna, makten över ägandet, makten i samhället och makten över fö­retagandet? Kan man begära att en sådan politik skall vinna bred för­ståelse?

Att vi gick till angrepp mot den konfrontationspolitiken blir alltså i herr Palmes lappning att de borgerliga byggde upp barriärer i samhället. Vem var det som byggde upp barriärer?

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

 

Herr arbetsmarknadsministern AHLMARK:

Herr talman! Får jag först anknyta till statsministerns slutord. I de flesta länder i världen förtrycker man människor som tycker annorlunda än de härskande. Varie dag får vi rapporter om terror och förföljelse. Som demokrater kan vi inte annat än känna vämjelse t. ex. inför tra­kasserierna mot oliktänkande i Tjeckoslovakien, diskrimineringen av de flesta människorna i Sydafrika eller av regimens motståndare i Chile. Som ett fritt land och en av världens mest stabila demokratier får vi i Sverige aldrig upphöra att fördöma dem som fängslar och plågar män­niskor på grund av ras, religion eller politiska åsikter.

Huvuddelen av denna debatt gäller ekonomin här hemma. När vi ser ut över industrivärlden finner vi hur man på många håll vårdar va­lutareserv och penningvärde med större omsorg än sysselsättningen. I Sverige har vi däremot en bred politisk enighet om att kampen mot arbetslöshet måste sättas främst i den ekonomiska politiken.

Regering och opposition har kunnat samlas kring värderingen att inget slöseri är värre, mänskligt och samhällsekonomiskt, än en stor arbets­löshet. Den som blir utan arbete förlorar inte bara lönen. Med jobbet försvinner också mycket av meningen i tillvaron, kamratskap och själv­respekt.

Därför är det en styrka för människorna i Sverige att vi bevarar den grundläggande enigheten om vikten att värna rätten till ett arbete. Det hindrar självfallet inte att bedömningar och förslag kan skilja sig åt mellan partierna. Men den grundläggande värderingen om rätten till ett arbete skall vi verkligen bevara.

När vi för en ekonomisk politik som avviker från många andra in­dustriländers, sker det inte utan svårigheter. Under en följd av år har vi nu medvetet valt i Sverige att hålla uppe den inhemska efterfrågan. Särskilt de Stora industriländerna - USA, Västtyskland och Japan, som står för 60 96 av industrivärldens samlade produktion - har haft en annan inriktning av sin ekonomiska politik. Det har fördröjt och försvagat upp­gången i världsekonomin, Det har ökat underskotlen i Sveriges utri-kesaffärer. Det är del pris vi fått betala för att klara den fulla syssel-

35

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

36

sättningen.

Sverige har en öppen ekonomi. Exporten svarar för en tredjedel av vad vi producerar. För vår industri är det livsnödvändigt all kunna sälja utomlands. Vi har valt den öppna ekonornin av flera skäl. Viktigast är att den är förutsättningen för det svenska välståndet. Med tillgång till världsmarknaden och i internationell konkurrens blir produktionen ef­fektivare än i nationell isolering och en allmän subventionering.

Men den här öppenheten gör oss självfallet också starkt beroende av vad som händer i vår omvärld. Hittills har vi klarat sysselsättningen hyggligt. Vid den senaste mätningen var ca 1,5 96 av arbetskraften ar­betslös. Antalet sysselsatta var högre än någonsin tidigare.

Del finns ändå anledning att känna stor oro för vad som kan hända på den svenska arbetsmarknaden under 1977. Uppgången i världseko­nomin har blivit mer trevande än väntat. Vår konkurrenskraft har sam­tidigt försvagats. Det gör att vi inte får full del i den uppgång som trots allt sker i konjunkturen.

Många företag ligger nu också med överfulla lager. Om lagren skars ner i snabb takt redan innan vi fått en påtaglig konjunkturuppgång, skulle det få dramatiska följder på sysselsättning och produktion.

Antalet varsel om avskedande eller permittering har stigit kraftigt -de var under 1976 ungefär 40 96 fierän 1975. Och varslen har ökat särskilt kraftigt de senaste månaderna. Att trygga sysselsättningen i en tid av hårda yttre påfrestningar är nu regeringens främsta ambition. Det gäller att visa uthållighet tills vi får rejäl hjälp av världskonjunkturen och sam­tidigt kan genomföra reformer här hemma som stärker vår ekonomi för framtiden.

Därför lägger regeringen fram en budget som håller efterfrågan uppe. Vi förlitar oss inte på vaga förhoppningar om att presidentskiftet i USA på kort tid skall lösa våra problem. Också om det nu blir mer av sti­mulanser i den amerikanska ekonomin tar det tid innan de hinner mang­las i kongressen, omsättas i verkligheten och fortplantas till Europa och till Sverige.

Socialdemokraterna kritiserar underskottet i budgeten. Men detta är ju ett uttryck för regeringens satsning på att värna sysselsättningen, även till priset att vi inte lika snabbt som annars når balans i våra utrikesaffärer.

Regering och riksdag kan självfallet inte nu låsa den ekonomiska po­litiken för 18 månader framåt. Skulle den internationella uppgången kom­ma snabbare och bli starkare än vad man i dag kan se, finns alla möj­ligheter att anpassa finanspolitiken till det nya läget. Att hålla ekonomin i balans och sysselsättningen uppe är inte en uppgift som klaras en gång om året. Men atl utgå ifrån att allt redan om några månader kommer atl utvecklas till det bästa är blåögt i överkant.

När budgeten lades fram hävdade oppositionen att regeringen hade släppt fram för många reformer. Gunnar Sträng förklarade i intervjuer att han skulle ha farit fram fiitigare med rödpennan och prutat hårdare bland utgiftskraven. Han sade: "Det är klart att det finns motiv för varie

 

höjning. Men allt som kan motiveras är ju ändå inte nödvändigt."

Det var med viss spänning man undrade var socialdemokraterna nu under motionstiden skulle gå fram bland utgiftskraven. Skulle man säga nej till de höjda barnbidragen? Skulle oppositionen skära ner den starka satsningen på vuxenutbildningen? Skulle man motsätta sig att Sverige nu för första gången passerar enprocentsmålet för vårt bistånd till de fattiga länderna? Skulle kulturen enligt oppositionen behandlas lika snålt som under den förre litbildningsministern?

Nej, det enda av betydelse man tillsist valde att skära ner blev försvaret, där regeringen först senare i vår lägger sitt förslag.

Oppositionen är alltså i allt väsentligt med på regeringens utgiftspro­gram, med dess starka inriktning på angelägna reformer som samtidigt ger nya arbetstillfällen.

Regeringens budget redovisar också åtgärder för att stärka vårt nä­ringsliv och vår export. Bara genom ett näringsliv som har utvecklings­kraft och konkurrensförmåga kan vi på sikt säkra sysselsättning, välfärd och ett fortsatt reformarbete.

Villkoren skall förbättras för de mindre företagen och för det nyfö-retagande som är så viktigt för framtiden. Också i ett kärvt kreditläge måste de mindre företagen få kapital för att bygga ut. Beskattningen i samband med generationsskiften skall göras om så att livskraftiga mind­re företag kan leva vidare i stället för att köpas upp av storföretag, in­vestmentbolag eller av staten. Krafttag skall vi ta mot blankettraseriet. Och vi bör förändra den allmänna arbetsgivaravgiften, differentiera den så att det ger en lättnad åt de minsta enheterna i näringslivet.

Samtidigt vet vi alla vad de stora exportföretagen betyder for svensk ekonomi. På deras förmåga att framgångsrikt konkurrera på världsmark-

O

nåden beror mycket av sysselsättning och välfärd i hela vårt land. Också många mindre företag är som underleverantörer beroende av hur det går för de stora.

Därför är det viktigt att inte kostnadsutvecklingen i Sverige rusar på snabbare än i andra industriländer. Det är ett gemensamt ansvar för arbetsmarknadens parter. Det är ett intresse i första hand för löntagarna, som drabbas hårdast av arbetslöshet och stagnation.

Men att hålla tillbaka kostnadsutvecklingen är självklart också en cen­tral uppgift för regeringen. Genom beslut av regering och riksdag lägger man grunden för bl, a, avtalsrörelsen.

Regeringen har givit klara besked om stegvisa reformer av skattesys­temet, som har varit själva boven i inflationsdramat. Redan i år sänks marginalskatten för de flesta heltidsarbetande. Nästa år inflalionsskyddas skatteskalorna, I slutet på det här året kommer de tre skatteutredningarna med sina förslag.

Det reformarbete som nu böoar på skatteområdet skall göra det möjligt för löntagarna att få sin del av en växande produktion utan att tvingas till bruttolönelyft som driver upp kostnaderna snabbare än i våra kon­kurrentländer.

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

37

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

38

Olof Palme tycks i dag vilja antyda att arbetskraftskostnaderna inte spelar någon större roll för priserna på våra varor. Det är en helt ny ekonomisk teori. Det är mycket som påverkar kostnadsläget, bl. a. löner,, skatter och avgifter. Det är därför som vi steg för steg vill reformera vårt skattesystem så att mer av en löneökning får behållas och vi därmed kan få en lugnare avtalsrörelse.

Hur ställer sig då oppositionen till regeringens satsning på bättre villkor också för de mindre företagen och ett skattesystem som inte driver på inflationen så starkt som det hittillsvarande?

Jo, under stora ord om ekonomiskt ansvar föreslår socialdemokraterna en politik som är direkt ekonomiskt oansvarig.

Man har ingenting lärt av den debatt som vi hade i valrörelsen om de mindre företagens svårigheter. I stället går nu socialdemokraterna kon­sekvent in för att förvärra de här svårigheterna. Arbetsgivaravgifterna vill man höja särskilt kraftigt för de allra minsta enheterna i vårt nä­ringsliv.

Ta som exempel en egenföretagare - en handlare, en jordbrukare eller en kulturarbetare. Vad innebär socialdemokraternas alternativa budget för honom eller henne? Jo, först höjer man arbetsgivaravgiften med ytter­ligare 1,5 96 i socialdemokraternas skattealternativ. Det blir 2 96 under större delen av 1977. Till det kommer en extra höjning för egenföretagaren av socialförsäkringsavgiften på 1 96. Sedan höjer man arbetsgivaravgiften ytterligare en bit för att finansiera en s. k. strukturfond.

Viktiga förbättringar i beskattningen av egenföretagarna, som rege­ringen drev igenom i riksdagen i höstas, vill man avskaffa. Bl, a. skall en hustru som arbetar i familjens företag enligt socialdemokraterna bara kunna få hälften av mannens lön. En direkt könsdiskriminerande be­stämmelse, som vi tog bort i höstas, vilT oppositionen nu åter införa! Den del av en egenföretagares årsinkomst som befrias från allmän ar­betsgivaravgift skall sänkas från 30 000 kr. till 18 000 kr,, enligt oppo­sitionen. För dem som bor inom inre stödområdet -framförallt i Norrland - fördubblas dessutom den allmänna arbetsgivaravgiften. Den höjs från 2 till 4 96.

På punkt efter punkt skatteskärpningar, som ofta drabbar dem hårdast som redan har det svårast. Den nya oppositionen tycks ingenting ha lärt sig av debatten förra året om problemen för de mindre företagen och för egenföretagarna.

Det är inte det värsta. Det för vår ekonomi allvarligaste är ändå att socialdemokraterna i ett kritiskt läge inte vill göra någonting för att dämpa kostnadsutvecklingen. Tvärtom lägger man fram förslag som allvarligt skulle förvärra den.

Oppositionen avvisar blankt den reformering av vårt skattesystem som är nödvändig för att bryta spiralen skatter-löner-priser. Socialdemokra­terna säger nej till infiationsskydd och tillgodoräknar sig därmed i sin alternativbudget 700 milj. kr. Det måste innebära att man säger nej till att fortsätta att reformera skattesystemet också nästa år. Socialdemo-

 

kraterna fullföljer därmed i opposition den handlingsförlamning i skat­tepolitiken som präglade partiet i regeringsställning.

Oppositionen vill redan i år ytterligare kraftigt höja kostnaderna för vår industri. I den politiken har man inte stöd av en enda oberoende ekonom.

Tror någon att det blir lättare att sälja svenska varor utomlands om man ökar priset på dem med ytterligare några procent, som socialde­mokraterna vill med sina extra arbetsgivaravgifter?

Tror någon att det blir lättare för de företag som säljer här hemma, i hård konkurrens med importerade varor, att få folk att köpa sina varor om de skulle bli ännu dyrare?

Har svensk socialdemokrati aldrig hört talas om att vi i dag har svå­righeter att få avsättning för våra produkter, att det är ett huvudskäl till varsel och uppsägningar och att ytterligare pålagor är ett hot mot sysselsättningen?

Av vilket skäl, Olof Palme, lägger ni fram en budget som skulle ytter­ligare försvåra för svenskt näringsliv och därmed för hundratusentals människor i vårt land?

Olof Palme talade nyss om risken att bli sin egen valrörelses fångar. Ingen kan bevisa den tanken bättre än herr Palme själv har gjort i op­position, "Lägg bara på en rad nya bördor på industrin och påstå att det inte spelar någon som helst roll för våra möjligheter att sälja på utlandet," Så har oppositionen blivit en fånge i sina gamla föreställningar, trots de erfarenheter vi alla borde ha kunnat göra av de senaste må­nadernas händelser.

Visst kan man få statsbudgeten att visa mindre underskott ett år med en sådan politik. Men det sker i så fall till priset av ökat hot mot sys­selsättningen och en sämre utveckling för hela vår ekonomi under kom­mande år.

Budgeten böriar verka först om fem månader. Men redan första halvåret kan vi möta stora bekymmer på den svenska arbetsmarknaden.

Till en del handlar det om branscher i kris. Regeringen har föreslagit, eller kommer under våren att föreslå, statliga insatser för bl. a, varven, glasindustrin, sko- och tekobranscherna samt för Norrbottens Järnverk. De insatserna är mångdubbelt större än vad som skulle rymmas inom den s. k. strukturfond, som oppositionen föreslår. Allt prat om att re­geringen är passiv är bara enkel propaganda från oppositionen. Åtskilligt har redan gjorts, ännu mycket mer planeras och skall göras.

Grunden för vårt näringsliv måste vara en vettig ekonomisk politik. Och företagen måste ha ett självklart eget ansvar för sin utveckling och för sina anställda. Men därutöver kommer den här regeringen aldrig att tveka att gå in med nödvändiga insatser för att klara regioner med sär­skilda problem - som t. ex. Norrbotten - eller hjälpa branscher med spe­ciella omställningssvårigheter - som t. ex. sko-, teko-, varvs- och glas­industrin.

Det var ju inte minst för att staten med tillräcklig kraft skulle kunna

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

39

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

40

möta sådana verkliga behov som vi med sådan kraft i valrörelsen vände oss mot alt staten av dogmatiska skäl dessutom skulle gå in där man inte kan göra någon nytta eller där den kanske t, o, m, gör skada, som t. ex. vid ett förstatligande av all läromedelsproduktion.

Men svårigheterna under första halvåret i år har en sådan bredd att det inte räcker med insatser i särskilt utsatta branscher. Ett huvudansvar för att klara sysselsättningen ligger på arbetsmarknadspolitiken. De totala siffrorna över sysselsättningen döljer många omställningsproblem. Fi­nansplanen räknar med att industrisysselsättningen i år går ned med 20 000-30 000 personer och att det vägs upp med att ca 35 000 fler anställs i offentlig tjänst. Men en arbetare som friställs i industrin kan inte utan vidare gå in i barnomsorg eller i vård. Arbetsmarknadspolitiken står därför inför den dubbla uppgiften att skapa jobb åt människor som är eller blir arbetslösa och att skaffa utbildade människor till viktiga tjänster som är eller blir lediga.

Vi har nu tagit nya initiativ till de insatser som är nödvändiga. Re­geringens bestämda föresats är att göra allt vi kan för att Sverige skall kunna klara sig igenom hela den utdragna lågkonjunkturen utan en om­fattande arbetslöshet.

Genom beslut i höstas förlängdes en rad insatser för arbetslösa ung­domar, som har det särskilt besvärligt när det blir få nya jobb.

De senaste månaderna har vi också kraftigt ökat beredskapsarbetena och arbetsmarknadsutbildningen. I december var 31 500 personer sys­selsatta i beredskapsarbete. Det är 12 000 fler än ett år tidigare. 50 000 personer var i arbetsmarknadsutbildning. Det är en ökning med nästan 10 000 jämfört med december 1975. De här ökade insatserna har i hög grad riktat sig till ungdom. Antalet ungdomar i beredskapsarbete - i huvudsak praktikplatser i statlig, kommunal eller enskild tjänst - ökade från 9 600 i september till omkring 17 000 i december, dvs, med mer än 70 96  under tre månader efter valet.

Vi har också förlängt och lagt om lagerstödet så atl inte företagen skall behöva paniksälja sina stora lager, med de negativa verkningar det skulle få på sysselsättningen. Häromdagen beslutade regeringen om ett omfattande paket med ytterligare arbetsmarknadspolitiska åtgärder under våren.

Ytterligare 500 milj, kr, anslås till beredskapsarbeten. Det blir under våren 10 000 fier platser i arbetsmarknadsutbildning, som också görs mera attraktiv genom atl utbildningsbidraget höjs med 30 kr, om dagen. Stat­liga och kommunala industribeställningar för omkring 400 milj, kr, ti-digareläggs. Stödet till företag som utbildar personal, vilken annars skulle hotas av avsked eller permittering, ökas tillfälligt från 8 kr. i timmen till 25 kr. i timmen. Bidraget skall kunna utgå också för utbildning i medbestämmandefrågor. Det är särskilt värdefullt mot bakgrund av den nya medbestämmandelagen.

En rad åtgärder syftar till att hjälpa särskilt ungdomar och kvinnor som är nytillträdande på arbetsmarknaden. Statsbidraget för kommunala

 

beredskapsarbeten för ungdom skall utgå med 75 96, Sådana arbeten öpp­nas nu också för nytillträdande på arbetsmarknaden som är över 25 år, och det är framför allt kvinnor.

En huvudtanke bakom det här paketet är att vi i första hand bör möta arbetslösheten inne i företagen. Jag har hört en och annan klaga över att följden då blir en mindre snabb ökning av produktionen per anställd än annars. Och givetvis skulle vi kunna köpa oss en snabbare stegring av produktiviteten i företagen genom att låta fler anställda slås ut från den öppna arbetsmarknaden. Men vi har i Sverige del synsättet att män­niskor har rätt till ett arbete. Då är det både mänskligare och ekonomiskt klokare att i dåliga tider låta de anställda så långt som möjligt stanna kvar i företagen, bl. a, för att vidareutbilda sig, än att först slå ut dem och sedan på nytt gå ut och jaga efter yrkeskunnig arbetskraft när de bättre tiderna väl kommer.

Min maning till företagen är därför: Utnyttja så långt som möjligt det ökade stöd som nu ges för att hålla kvar personal under besvärliga månader i stället för att permittera!

På sina håll i debatten har man sökt konstruera en motsättning mellan generella stimulanser till ekonomin och mer selektiva arbetsmarknads­politiska insatser i form av branschstöd. När regeringen beslutar om se­lektivt inriktade åtgärder påstår man att den övergett tron på allmänna stimulanser till ekonomi och näringsliv.

Det är ett besynnerligt resonemang. Självklart måste regeringen an­vända både generella och selektiva medel för att hålla ekonomin i balans och skydda sysselsättningen. Vi tänker inte avstå från att förbättra de allmänna villkoren för de mindre företagen bara för atl vi också måste göra omfattande arbetsmarknadspoliliska insatser. Miljardinsatserna för att rädda Norrbottens Järnverk blir inte överfiödiga bara för att det också är viktigt att budgeten bidrar till att hålla uppe efterfrågan i ekonomin.

Den påstådda motsättningen mellan generell och selektiv politik är bara en myt. Lägre arbetsgivaravgifter i det inre stödområdet är viktiga - de hindrar inte lokaliseringspolitiska insatser till företag inom området som har viktiga projekt. Införandet av rimligare regler vid generations­skiften för mindre företag hindrar naturligtvis inte att man samtidigt stöder tekoindustrin, glasbruken eller andra branscher i kris.

Det är orimligt att säga sig vara för antingen generella eller selektiva insatser. Det blir ofta en kombination av åtgärder. De speciella svårigheter som alltid kan uppkomma i en ekonomi löser man enklare om det all­männa klimatet för vårt näringsliv är gott. Omvänt bidrar viktiga selektiva insatser, t. ex. i form av arbetsmarknadsutbildning, till alt stärka nä­ringslivets allmänna konkurrenskraft.

Det är alltså inte någon som helst motsättning i att regeringen både beslutat om ett omfattande arbetsmarknadspolitiskt program för våren och lagt fram en budget som bidrar till att under andra halvåret hålla uppe aktiviteten i ekonomin.

Budgeten ger med den här uppläggningen också utrymme för att full-

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

42

följa och utveckla det sociala reformarbetet. Men den nya regeringen har självfallet mycket kvar att uträtta.

Jag läste häromdagen på nytt igenom en del av den socialdemokratiska propagandan i valrörelsen. Redan regeringsförklaringen och den första budgeten aren effektiv dementi av åratal av socialdemokratisk demagogi. Det medger också Olof Palme i dag. Vi fick en fortsatt social välfärds­politik, och oppositionens kritik ligger nu på ett helt annat plan.

Tryggheten för de äldre kommer i fara med en ny regering, hotade man i stora annonser. Nu ökar vi folkpensionen. Bostadstilläggen för­bättras för många pensionärer. Vi skall bygga ut långtidsvård och hem­sjukvård för de äldre som behöver vår omsorg. Här har regering och opposition en gemensam ambition.

Den plan för utbyggnad som socialdemokraterna nu lagt fram i en motion har ungefär samma innehåll som motsvarande plan hade i en motion från folkpartiet för ett år sedan. Planen kommer inte närmare sitt förverkligande genom det socialdemokratiska förslaget om anslag till landstingen. Oppositionen vill ju nu ta tillbaka ungefär lika mycket av landstingen i form av höjda arbetsgivaravgifter. För en del landsting i Norrland skulle t. o. m. höjningen av arbetsgivaravgifterna bli större än de föreslagna ökade bidragen till långtidsvården.

Valet gäller jämställdheten mellan män och kvinnor och om vi skall få mer tid för barnen, annonserade socialdemokraterna i valrörelsen och menade att bara en socialdemokratisk regering kunde klara den uppgiften. Nu kommer förslag från regeringen om kortare arbetsdag för småbarns­föräldrar och utbyggnad av föräldraförsäkringen. Stödet till kommunernas barnomsorg ökar i budgeten med 600 milj. kr. Regeringen fullföljer planen för 100 000 nya daghemsplatser på fem år.

Det är viktigt att kommunerna nu verkligen tar sitt ansvar med hjälp av de förbättrade statsbidragen. Den oro som funnits på sina håll att man skulle riskera att förbygga sig på daghem har visat sig helt obefogad. När fler daghem kommit till har också fler ställt sig i daghemskön.

Vi arbetar även vidare med många andra åtgärder för att skapa ett familjevänligare samhälle och bryta diskrimineringen av kvinnorna. Äk-tamakeprövningen i studiemedelssystemet skall steg för steg avvecklas. Jämställdhetskommittén räknar med att inom ungefär ett år kunna ta fram förslag till en lag mot könsdiskriminering.

De här och andra åtgärder förändrar inte på en gång de fördomar som bär upp diskrimineringen av kvinnorna. Vi måste jämsides med viktiga reformer driva en målmedveten opinionsbildning mot en gammal roll­fördelning som ännu lever. Ännu tar t, ex, en förskräckande liten del av männen sin fulla del av hemansvaret. Vi måste fortsätta kampen för ett samhälle där människor inte bedöms efter kön utan efter sina personliga egenskaper.

Den internationella solidariteten kan bara garanteras av en socialde­mokratisk regering, hävdade Olof Palme i valrörelsen. Men först med den nya regeringen tar Sverige stegel över enprocentsmålet för vårt u-

 

landsbistånd. Stödet till kampen för frigörelse i södra Afrika ökar kraftigt.

En borgerlig valseger skulle innebära ett hot mot förnyelsen av ar­betslivet och de anställdas rätt till inflytande och större trygghet på jobbet, skrev Olof Palme i helsidesannonser dagarna före valet. Vi lägger snart fram förslag till en ny arbetsmiljölag, som i viktiga avseenden skärper kampen mot dåliga arbetsmiljöer. De anställda skall få större inflytande över hela sin arbetsmiljö, också den som har med arbetsorganisation och trivsel att göra. I budgeten får arbetarskyddet ökade resurser för att kunna föra ut den nya lagen i verkligheten.

Valet gäller om Sverige även i fortsättningen skall klara jobben, sade Olof Palme i valrörelsen. Han påstod att bara hans eget parti kunde ge den tryggheten. Nu ser vi en ny regering som genomför kraftfulla ar­betsmarknadspolitiska insatser för att klara sysselsättningen under be­kymmersamma månader.

Regeringen lägger fram en budget som håller uppe efterfrågan i vår ekonomi och som ger många nya arbetstillfällen i stat och kommun.

Regeringen förbättrar villkoren också för de många mindre företagen, som betyder så mycket för sysselsättning och förnyelse i vår ekonomi.

Regeringen reformerar skattesystemet så atl vi kan dämpa kostnads­utvecklingen och stärka vår industris konkurrenskraft.

Det visar att Sverige har en regering som, för att använda de soci­aldemokratiska annonsorden, inte tvekar när människornas trygghet ho­tas. Vi sätter sysselsättningen främst.

De erfarenheter som människorna själva nu kan göra är därför viktiga. De socialdemokratiska anspråken på att ha monopol på löntagarkrav, reformvilja och solidaritet har fallit samman. Också en regering utan socialdemokrater söker med kraft att trygga jobben, förnya arbetslivet, arbeta för jämställdhet mellan kvinnor och män, öka vår internationella solidaritet i handling och driva på reformarbetet. På viktiga områden gör vi det med långt större konsekvens och övertygelse än någonsin den gamla regeringen.

Men vi gör det man socialistisk centralstyrning, maktkoncentration och byråkratisering. Det var för en sådan inriktning på sociala reformer utan socialism som folkpartiet sökte och fick väljarnas förtroende.

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

 

Herr PALME (s):

Herr talman! När man har suttit här och lyssnat en lång tid på de tre borgerliga partiledarna, slås man av en sak. Det verkar nästan som om de trodde att de fortfarande befann sig i opposition. Huvuddelen av tiden har ägnats åt att gräla på socialdemokraterna, att ställa det so­cialdemokratiska alternativet i centrum. Vi kanske borde vara smickrade, men det är nog litet ofruktbart för dem som skall regera landet atl bete sig på det sättet.

Herr Fälldin uppehöll sig mycket vid kärnkraften. En statsminister kanske skall ha ambitionen att samla landet, men i stället sökte han stort gräl om energipolitiken. Låt mig säga alt jag bara har framhållit

43

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

44

att alla partier nu tydligen är överens om att bygga minst 10 reaktorer, att det får förutsättas att dessa skall producera elektrisk ström och att någon principskillnad inte finns mellan 10, 11, 12 eller 13 reaktorer. Det är klart att herr Fälldin måste söka grälet för att kunna dölja reträtten, men det gagnar ju inte precis sammanhållningen.

Vad beträffar talet om att vi inte skulle tillgodose säkerheten är bara att säga att det finns en koncessionslagstiftning, en atomenergilag som medger att man ställer utomordentligt hårda säkerhetskrav. Vi har ingen koncessionslagstiftning när det gäller tandkräm och kemiska produkter, utan där råder ett helt annat förhållande. Det är alltså ett rent kunskapsfel som herr Fälldin här har begått, och det är litet synd, för en del människor kan ju gå på det.

Herr Ahlmark uttryckte sin lycka över att samarbeta med moderaterna. Det föreföll som om det pågick mangling för öppen ridå. Herr Bohman stod först och lovade en förskräcklig massa skattesänkningar, och sedan kom herr Ahlmark och lovade en förskräcklig massa utgiftsökningar. Vad som skall bli av det vet inte jag.

Om löntagarna talade ni knappast. Ni vände er till grupper som bönder och företagare och anklagade oss för att lägga bördor på dem. Men ta exempelvis barnomsorgen! Alla löntagare får vara med och betala för den, men ni genomdrev att företagarna skulle befrias från avgiften för barnomsorgen - som om företagarna inte skulle ha några barn. När vi försöker rätta till denna uppenbara orättvisa, då talar ni som om det vore fråga om en konspiration mot landets företagare. Det är ju ganska orimligt.

Herr Ahlmark säger att vår kritik nu är helt annorlunda. Nej, den är på precis samma plan. En stabil ekonomi är förutsättningen för re­former. Jag tycker inte att det är bra att betala välfärdspolitiken med lån i utländska banker. Jag tycker inte att det är bra om man lovar en skattesänkning och skall betala den med lån i schweiziska och ame­rikanska banker. Skall man göra en skatteomläggning nästa år, så skall den finansieras - man skall icke låna till den i utlandet.

Inläggen från de borgerliga partiernas representanter bekräftar vad vi har sagt i vår motion, nämligen all regeringen inte förslåll vilka krav läget ställer på den ekonomiska politiken. Regeringens svaga finanspolitik motiveras med att konjunkturutvecklingen inte blev vad man trodde och att sysselsättningen nu kräver denna expansiva politik. Del ligger emellertid en egendomlig perspektivlöshel i det här synsättet.

När vi under 1974 drabbades av oljeprischocken och av en stagnerande världshandel, då var det motiverat atl föra en expansiv ekonomisk politik för all rädda sysselsättningen. När vi under 1975 drabbades av den värsta lågkonjunktur som vi upplevt sedan 1930-talet var det också motiverat alt föra en allmänt expansiv politik. Men nu befinner vi oss i en upp­gångsfas - det säger ni själva i er finansplan, 1 det läget föreslår ni en politik som är mera expansiv än tidigare och som innebär mera påspäd-ning, större underskott och större utlandsupplåning än någonsin tidigare

 

Nr 62

i vår historia.

Vårt budgetalternativ står för en helt nödvändig åtstramning av stats­finanserna. Vi föreslår en rad inkomstförstärkningar, av vilka flera har valts för att åstadkomma energibesparing. Den inkomstförstärkning som beslår av en höjning av arbetsgivaravgiften innebär, säger de borgerliga, att man lägger ytterligare bördor på företagarna och därmed motverkar strävandena att förbättra kostnadsläget och balansen i utrikeshandeln. Om det resonemanget vill jag säga två saker.

För det första har vi grundad anledning att räkna med att om den av oss föreslagna avgiftshöjningen genomförs så kommer den alt beaktas i det pågående förhandlingsarbetet. Det har vi gjort upp med LO och TCO, och den överenskommelsen står fast. Talet om att vårt budget­alternativ höjer företagens kostnadsnivå och försämrar kommunernas ekonomi under 1977 är alltså grundlöst. Företagens och kommunernas arbetskraftskostnad blir densamma. Och när det gäller den siatsflnansiella effekten av våra förslag har vi använt exakt samma beräkningsmetoder som ni själva.

För det andra kommer det verkligt stora hotet moi de svenska fö­retagens kostnadsnivå och internationella konkurrenskraft från den bor­gerliga regeringens slappa flnanspolitik. Det är ni som lägger bördor på företagen genom ert stora budgetunderskott, som driver på inflationen och försämrar exportföretagens konkurrensförmåga. Det är ni som skapar finansieringsproblem för näringslivet genom att staten, trots er jättelika internationella upplåning, får lägga beslag på en så stor del av den svenska kreditmarknaden. Det är ni som inte förmått att i lid vända utvecklingen. Det är vi socialdemokrater som i oppositionsställning har fått la på oss ansvaret för detta.

Ni återkommer i era inlägg till talet om de förlorade marknadsan­delarna. Jag skall inte här upprepa alla de reservationer som konjunk­turinstitutet har gjort i sina analyser men som förtigs i finansplanen. Jag skall inte upprepa den förödande kritik som riktals mot dessa be­räkningar av de fackliga ekonomerna för att man inte tagit hänsyn till den svenska exportens varusammansättning och länderfördelning. Jag märkte att herr Ahlmark bara kastar ut alla fackliga ekonomer såsom varande icke oberoende. Det har sagts många gånger förut att våra ar­betskraftskostnader, taget över en litet längre period, ökat i samma takt som våra konkurrenters.

Jag vill slå fast en sak, och det är att ni uppnår ingenting genom att göra löntagarna och deras organisationer till syndabockar lorden eko­nomiska utvecklingen. Den är ett resultat framför alllav de internationella marknadskrafternas hämningar. Problemen finns i länder med höga löner och i länder med låga löner. Gå därför inte ut och skapa ökade mot­sättningar i vårt land. Vi Jever i en tid då vi behöver ett ökat samarbete mellan löntagare, företagare och samhälle. Finansplanens ensidiga fix-

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

45

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

46

ering vid lönerna har emellertid lagt grunden - och en befogad grund - för misstro mot regeringens avsikter och dess förmåga att lösa pro­blemen.

Herr Bohman bökade sitt anförande med att ställa ut väldiga löften om skattesänkningar. Han sade att nu var det slut på skattehöjningarna. Men han sitter ju i en regering som för några veckor sedan har föreslagit kraftigt höjd bilskatt, höjda arbetsgivaravgifter, höjd skatt på vin, sprit, cigaretter, tobak och elektrisk ström. Det är resultatet av era löften om sänkta skatter, och det förtiger herr Bohman,

Men det väsentliga är ju detta: Vad tänker ni göra i finanspolitiken, om er egen konjunkturprognos slår in? Här har vi nu fått höra hur herr Ahlmark har lovat ökade utgifter och hur herr Bohman har lovat min­skade skatter på alla möjliga punkter. Men utgångspunkten för er töf-teskarusell är ju det största budgetunderskottet och den största statliga utlandsupplåningen i vår historia. Ändå fortsätter ni: Mera utgifter och lägre skatter i konkurrens med varandra. Ni har själva förutspått en kon­junkturuppgång under 1977 och räknar med en exportökning på 7 96, med industriinvesteringar och tillväxt i konsumtionen. Samtidigt driver ni en allt lättsinnigare finanspolitik som ökar inflationen och likviditeten. Men hur tänker ni då lägga om er ekonomiska politik för att den skall passa till den konjunkturutveckling som ni själva förutspår? Kommer löntagarna att få klara besked, innan avtalsrörelsen går in i sitt slutskede, om innebörden av omläggningen av den ekonomiska politiken, eller kom­mer ni alt fortsätta att bara lova mera utgifter och lägre skaller? Slår statsministern bakom de uttalanden som ekonomiministern gjort - mum­mel och antydningar om en höjning av momsen och tvångssparande?

Detta är realiteter, och det är ett berättigat krav från svenska folket som slår kvar. Ni talar så vackert om sänkning av skatterna och höjning av utgifterna. Är det i själva verket en höjning av momsen och tvångs­sparande som ni menar, bara så. alt ni försöker komma smygande med det i efter hand? Ge klara besked alla tre, om möjligt på en gång.

Jag har sagt att den borgerliga regeringen stod oförberedd inför struk­turproblemen inom industrin. Ni talade ju bara om öststatsförtryck och annat under valrörelsen, aldrig om detta. Vi har inte alls sagt någonting annat än att staten måste spela en viktig roll för att hjälpa till med att lösa strukturproblemen. Hela hösten har ni bara ägnat er åt en sak, näm­ligen att försöka lägga ansvaret för strukturproblemen på arbetarna och tjänstemännen och säga att de har för bra betalt. Ni har suttit inlåsta för mycket och har inte kunnat följa vad som sker i världen. Ta järn­industrin, stålindustrin! 1 Frankrike går de största stålverken vart och ett med 800 milj, kr, i förlust per år, 20 000 löntagare har korttidsarbete, 9 000 av 48 000 skall avskedas, och i Lorraine skall flera stålverk läggas ner, så au 16 000 människor blir utan arbete. Har också de för låga löner? Lönerna där är ju hälften så höga som de svenska. Eller är lönerna för höga inom varvsindustrin och textilindusirin?

Det gäller alltså strukturförändringar som kräver en aktiv näringspolitik

 

med socialt ansvar för att kunna bemästras. Gå då inte ut och gör lön­tagarna och dem som står i jobbet - i stålindustrin, i textilindustrin, i varvsindustrin - till syndabockar för en utveckling som har sin grund i hur marknadshushållningen och marknadskrafterna häriar i världen. Det är orättvist och socialt oförsvarligt.

Vi säger inte till de här arbetarna att problemet beror på att deras löner är för höga, utan vi säger: Visst måste vi visa återhållsamhet, och därför är vi beredda att föra en stram ekonomisk politik, som gäller också er. Men återhållsamheten räcker inte. Vi skall tillsammans med er och era företag försöka åstadkomma positiva lösningar på problemen. Och då skrämmer vi inte med staten, ty vi vet att statens insatser behövs. Fråga varvsarbetarna i Göteborg och textilarbetarna i Borås, fråga stål­arbetarna! Vi skrämmer inte. som de borgerliga, med löntagarogani-salionerna, ty löntagarna är människor de också och deras organisationer har betytt så ofantligt mycket för samhällsutvecklingen i vårt land, och del kommer de atl fortsätta all göra. Del kan ingen borgerlig regering hindra.

Därför menar jag att den borgeriiga regeringens agerande inte bara har lett till att oron och otryggheten har ökat i vårt land. Jag möter utlänningar som säger att vi har en regering som nästan har dödförklarat svensk industri, och det påverkar naturligtvis dess exportmöjligheter. Det är illa nog. Men det är illa värre att vi kan minska framtidstron genom att sprida denna pessimism och dessa dystra förutsägelser.

Och än allvarligare: ni är i full färd med alt lägga mycket tunga bördor på framtiden. Ni fördubblar på ett år upplåningen i utlandet och skapar det största budgetunderskottet i vår historia. Del sker icke i en stor in­ternationell konjunkturkris ulan i bönan av en internationell konjunk­turuppgång. Vi som försöker se fram mot 1980-talet och alla de många väldiga sociala behov som vi då har alt klara frågar oss: Varför skall 1980-talets människor få ägna en väsentlig del av sin kraft till att betala ränta och amorteringar pä de lån som den borgerliga regeringen ställde till med - en borgerlig regering som bara försöker ställa löntagarna vid skampålen när deras eget lättsinne och deras egen överbudspolitik har mycket större skuld till de svårigheterna?

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! 1 valdebalten och även i dagens debatt har frågan om kärnkraften spelat en stor roll. Många anser att den var en av de viktigare anledningarna till att den borgerliga regeringen fick träda till.

Men sedan regeringen väl böriat regera så har kärnkraftsanhängarna kunnat andas ut. Det ena sveket har avlöst det andra. Vallöftena är nu bara ett minne - och statsminister Fälldin uppträder på den punkten som om han hade drabbats av minnesförlust. Nu ligger den s. k. vill­korspropositionen här på riksdagens bord. Statsministern och centern har här än en gång slagit till reträtt från sina så stolta och entydiga vallöften.

Centern har med villkorspropositionen på sikt försatt sig i en förödande

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

48

position. Förslaget innebär nämligen ytterligare en reträtt jämfört med regeringsprogrammet. Att svika vallöften stegvis är naturligtvis ett sätt att dämpa reaktionerna hos de svikna. Det är en beprövad metod. Men del är inte säkert att gamla märken gäller i fråga om kärnkraften.

Riktmärke nummer ett vid utarbetandet av villkorspropositionen har varit att få till stånd en skrivning som möjliggör fortsatt borgerligt sam­regerande. Det är inte kärnkraftsriskerna utan nyvalsriskerna som har stått i centrum för författarnas intresse. Riktmärke nummer två har varit att lugna profilinlressena bakom det svenska kärnkraftsprogrammet, ASEA:s nye chef förklarade t. ex, häromdagen i en intervju i Dagens Industri frankt att det enda som vägleder ASEA i fråga om produkt­utveckling och ny teknik är att det blir klirr i kassan. Han ser nu på framtiden med tillförsikt, för villkorspropositionen har verkligen uppnått båda sina syften.

Lagförslaget innebär alt när del passar sig kan regeringen peka på alt ansvaret för villkorens uppfyllande ligger på kraftbolagen. Samtidigt för­behåller sig regeringen rätlen att tolka om villkoren är uppfyllda eller inte.

Hur kärnkraftsintressenterna ser på laget illustreras av Vattenfalls chef Jonas Norrby, som i en intervju i tidningen Byggnadsarbetaren säger att han utgår ifrån att regeringen inte kommer att göra någon bokstavs­tolkning av kravet utan en rimlighetstolkning. Ingen har besirilt den uppfallningen, men herr Fälldin har ju möjlighet att göra det här i dag. om han vill.

Det flytande läge som förslaget avser att åstadkomma blir dyrt för svenska folket. Om man i stället nu hade stoppat marschen in i kärn­kraftssamhället, skulle en ny energipolitik ha kunnat tvingas fram. Det är symtomatiskt atl regeringen inte försökt formulera någon ny ener­gipolitik. Om man hade sagt slopp, hade alla omställnings- och syssel­sättningsproblem som sammanhänger med de påböriade kärnkraftsbyg­gena kunnat mötas med planerade åtgärder. Man hade vetat precis vad man hade haft att rätta sig efter.

Varför avvisar herr Fälldin nu också tanken på folkomröstning i kärn-kraftsfrägan? Är det bara för att rädda samregerandet?

Under valrörelsen framträdde alltså centern som företrädare för kärn-kraftsmotslåndet. Men nu närmar sig och genomför centern mer och mer den moderat-socialdemokraliska kärnkraftspolitiken.

Tidigare har centern också försökt ge sken av au den var decentra­liseringens parti, att centern var det parti som slog vaki om små in­komsttagare. Men vad har det blivit av detta? Inga åtgärder har ännu annonserats, vare sig i regeringsförklaringen eller någon annanstans, för alt bryta maktkoncentrationen över det svenska näringslivet, Slorflnan-sen sitter inte bara i orubbat bo, den nya regeringen visar en ännu ge­nerösare inställning än den gamla. Vi har ännu inte sett ett enda förslag från den nya regeringen, som skulle innebära någon inskränkning för kapitalägarna. Vi har ännu inte sett ell enda förslag från regeringen som

 

skulle gå ut över de stora monopolförelagens makt.

Ni säger att ni är motståndare till maktkoncentration, men när får vi några konkreta förslag som visar att ni vill bryta denna koncentration?

Och när får vi ett konkret exempel på decentralisering - delta rätt krystade ord som centern så flitigt har lanserat? Har ni tänkt decentralisera storföretagen, och vilka företag är det som står först på listan?

När det gäller värnet om dem som har små inkomster fortsätter ni i centern vägen bort från den framtoning som ni en gång försökte skaffa er. Finansplanen är, som det har sagts tidigare här i dag, ett direkt angrepp på löntagarna i årets avtalsrörelse. Regeringens största parti, centern, genomför nu med högerns och Svenska arbetsgivareföreningens hjälp en fördelningspolitisk linje som knappast kan ha varit den som ni tidigare har gett uttryck för.

Om inflationen säger man egentligen bara att den beror på löntagarna. Några andra åtgärder än herr Bohmnas hot mot löntagarna föreslår man inte - och har inte vidtagit. Vi får bereda oss på en kraftig inflation också under 1977, men regeringen angriper inte inflationens orsaker. Re­geringen angriper bara löntagarna. Nu har herr Bohman visserligen i fi­nansplanen sagt att alla grupper skall visa återhållsamhet. De gåvor till kapitalägarna som arbetsmarknadsministern tänker sprida till företagen vittnar dock inte om någon återhållsamhet, I stället för en nödvändig styrning av resurser delar regeringen ut mer pengar till kapitalägarna som dessa kan ha till sin spekulation.

När man läser finansplanen reser sig dessa frågor: Vilka fördelnings­politiska medel kommer regeringen att tillgripa för att förmå företagarna att visa återhållsamhet? Hur tänker ni öka beskattningen av bolagsvins­terna? Hur kommer ni att förmå företagarna till den återhållsamhe­ten? Skall vi möjligen tolka det så, att man är överens med Metall om det förslag som Metall framförde häromdagen om att man skall hålla inne utdelningen till aktieägarna i de företag som hotar med permit­teringar?

Någon återhållsamhet visar regeringen inte heller när det gäller sats­ningen på militären. De medel som anslås till militären motsvarar i hu­vudsak överbefälhavarens dyraste alternativ. Dessutom ökar man insat­serna för beredskapen mycket kraftigt. Krigsrisken kan väl inte sägas ha ökat under del senaste året, men ändå ökar regeringen anslaget till beredskapsslaterna med över 3 miljarder kronor och skriver kraftigt upp de direkta militärutgifterna!

Sådan är ju den borgerliga politikens karaktär på område efter område. Demagogin från valrörelsen, som ibland kunde låta riktigt folklig, har nu förbytts i öppen klasspolitik. Överheten och generalerna får sitt, medan barnfamiljerna och pensionärerna får vänta och löntagarna utsätts för hotelser i avtalsrörelsen.

Från vår sida menar vi att en sådan politik måste mötas med ökad aktionsenighet och mobilisering inom hela arbetarrörelsen mot storfi­nansen och monopolen. Vi utgår i det fallet från vår socialistiska sam-

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

49

4 Riksdcii-ens protokoll 1976/77:62-63

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

hällsuppfattning. Linjen måste vara att bekämpa storfinansen och att avveckla samverkan med denna storfinans.

Vårt parti har länge informerat om den väldiga maktkoncentration som ägt rum i Sverige. Nu har också den fackliga rörelsen påvisat hur kapitalkoncentrationen under senare år ytterligare skjutit fart. Därför ut­går vi från att möjligheterna nu är betydligt större än tidigare att skapa en bred enighet i kampen mot storfinansen och dess företrädare i re­geringen.

En handfull personer styr och ställer i praktiskt taget alla de stora bolagen under det att allt fler människor blir direkt beroende av stor-flnansen för sin framtid och för sin försörining. Därför måste den privata maktkoncentrationen brytas så att demokratin på arbetslivets område skall kunna utvecklas. Ett stopp för rovdriften på miljön och den livshotande kärnkraftspolitiken kräver också en politik som är riktad mot storfinan­sen. Vi är helt övertygade om att enighet om detta kommer att växa fram ute på arbetsplatserna. Det innebär inte att alla ideologiska skillnader kommer att suddas ut, men det är helt klart att enigheten i kampen för en annan politik kommer att växa.

Vi ställer sådana frågor i förgrunden som frågan om vidgad demokrati på arbetsplatserna. Vi ställer frågan om kampen mot dyrtiden i förgrun­den. Opinionen för prisstopp och för slopandet av momsen på maten växer. Opinionen för en demokratisk skattepolitik växer också, liksom opinionen för en hårdare beskattning av bolag och privata förmögenheter.

Andra frågor som måste ställas i förgrunden som ett alternativ till den borgerliga politiken är frågan om jämlikhet mellan män och kvinnor. Folkpartiet försökte ju i valrörelsen ta den frågan på entreprenad, men det har inte blivit mycket i konkret handling av det vare sig i rege­ringsdeklarationen eller i några andra sammanhang.

Det handlar om lika lön för lika arbete och lönemässig uppvärdering av de traditionella kvinnoyrkena samt om kortare arbetsdag för alla och bra daghemsplatser åt alla barn. Vi menar att genomförandet av de här kraven också måste ingå som en viktig del i en allmän kamp mot kvin­noarbetslösheten.

Jag har tidigare nämnt kärnkraften. Vi ställer där som en huvudfråga kravet på folkomröstning för ett omedelbart stopp för kärnkraften samt vidare en ny industripolitik.

Detta är enligt vår mening huvudpunkterna i de krav som måste ingå som alternativ när det gäller den borgerliga regeringens löntagarfientliga politik såsom den har uttryckts både i regeringsförklaringen och inte minst från talarstolen här i dag.

 

50

Under detta anförande övertog herr andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

 

Herr STRÄNG (s):

Herr talman! Efter 44 år har vi nu fått en borgerlig budget, sade herr Bohman, Den är inte någon särdeles upplyftande läsning, om jag får göra en kommentar.

När herr Bohman talar utanför riksdagen är det i regel ingen måtta på de dystra och negativa inslagen i hans budskap. Han har varierat konfekten litet grand i sitt inlägg här i dag; han brukar göra det, Hans tal brukar präglas av dels atl det är ett gammall fint samhälle vi al­lesammans lever uti, dels all vi lever i ett samhälle där situationen egent­ligen är under all kritik.

När herr Bohman är ute i bygderna och talar om det dystra och be­svärliga läget lar jag det väl närmast såsom ell uttryck för alt han har ett behov av atl få något försvar för en statsverksbudget som präglas av långt gående lättsinne i fråga om att hålla ordning på statens utgifter; den slutar ju på 16 miljarder i underskott, vilket förmodligen är i un­derkant. Får herrarna fortsätta som ni har böriat, så kan det säkerligen bli några miljarder till innan budgetåret är slut, det har jag en otäck känsla av.

Nu vill man ha absolulion för det här, och då talar man om alt man måste uppehålla den fulla sysselsättningen. Regeringen säger att den vill del, och vi får väl tro den på orden. För detta tillämpar man ett system, där man dock inte helt och fullt har kunnat hålla linjen med de generella stimulanserna utan av verkligheten har tvingats in i även någonting av riktad och selekliv politik. Man har emellertid kostal på sig en skat­tesänkning som går till både dem som behöver den och dem som inte behöver den, och den politiken har ju en klar inriktning mot generell stimulans.

Det här budgetförslaget, som omfattar sista halvåret 1977 och första halvåret 1978, slutar som jag ser del på det enorma underskottet om 16 miljarder. Vill man passa in den statsverksbudgeten i ett samhälls­ekonomiskt sammanhang, får man följaktligen försöka bedöma hur ekonomin ler sig fr. o. m. juli månad 1977 t. o. m. juni månad 1978. På den punkten har man ingenting annat all tillgå än de internationella ekonomiska prognoser som är uppsamlade runt om i världen och pre­senterade av OECD:s ekonomiska sekretariat. Herr Bohman har ju re­dovisat detta i sin finansplan, så på den punkten skall jag inte anklaga honom.

Man talar om att mellan 1975 och 1976 vände konjunkturen. 1976 representerade ett medeltal i tillväxten på ca 5 ''u, och 1977 kommer att representera en tillväxlsats på ungefär 4, kanske 4,5 "6. Det här slog man fast innan vissa händelser inträffade ute i världen. Därefter har ju Amerikas nye president gått ut med ett stimulanspaket - delvis se­lektivt inriktat - på 30 miljarder dollar, och stimulansåtgärder diskuteras både i Västtyskland och i Japan, vilket bör innebära att talet om en internationell tillväxt på mellan 4 och 5 % kan vara ganska väl under­byggt; i varie fall behöver man nog inte befara atl den skall bli sämre.

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Jag sade att herr Bohman redovisade fakta korrekt, men i varie fall när han är utanför detta hus och talar gör han sina egna tolkningar av dem. Det är en enorm dislans mellan hans siffermaterial och de verbala presentationer som han ger av den kommande konjunkturen.

Avlyssnar vi regeringens representanter i nuet och i framtiden, finner vi att det är dysterheten som präglar deras framställning. Jag har sagt mig själv att det kan vara mänskligt. Man kanske har ett behov av all beskriva det mesta i svarta färger för alt, när läget normaliserar sig, kunna framstå som något av nationens räddare.

Om vi således närmare granskar de områden där vi i dag har besvär­ligheter, så visar det sig att det sannerligen inte är någonting nytt som har aktualiserats. Det är tvärtom gamla bekanta, som den socialdemo­kratiska regeringen arbetade och planerade för- man hade ganska långt gående planer på att sanera. Textil- och beklädnadsindustrin är en av de branscherna. Jag skall inte ta upp tid från mina snålt tillmätta 15 minuter för att analysera detta närmare. Men det är ingen ny fråga. Jag kan bara erinra om att vi 1970 ställdes inför en situation som innebar att 1 500 anställda i Norrköping gjordes arbetslösa på en gång. Vi löste det problemet genom klart inriktade ingripanden från regeringens sida.

Varvsindustrins problem har också spelat en väldig roll under de här senaste månaderna, och naturligtvis är de besvärliga på samma sätt som textilindustrin har sina påtagliga problem. Men inte heller varvsindustrins bekymmer är nya. Jag böriade som ledamot av den svenska regeringen 1948 att arbeta med de problemen när vi redde upp Uddevallavarvets bekymmer. Sedermera har ju detta efterföljts av långt gående ingripanden i övriga varv.

Vi har skoinduslrin, vi har järn- och stålindustrin och dess bekymmer, I tidningarna har vi läst rubriker om Norrbottens Järnverk, om Stål­verk 80, Grängesberg och Oxelösund, om Bergslaget och Domnarvet, Ud­deholm. Vikmanshyttan och Hälleforsnäs, Det har varit de stora, ledande rubrikerna.

Nu har järn- och stålindustrins problem mycket av sin förklaring i den nedgång i varvskonjunkturen som vi upplever, bl, a. som en följd av oljekrisen i skiftet 1973-1974, En del av järn- och stålindustrins pro­blem härleder sig från den internationella nedgången i bostadsbyggandet under 1975 och 1976. För att ta ett exempel, bara för atl belysa det hela, så läser vi nu i tidningarna inte bara om det dåliga resultatet uppe i NJA, Vi läser också om alt Oxelösunds järnverk har ett förlustår på uppemot 300 milj. kr. Men vi får ingen påminnelse om att det ju bara var två år sedan som Oxelösunds järnverk gick med en vinst som vä­sentligt översteg den förlustsiffra på 280 milj. kr. som man nu redovisar. Näringens förhållanden skiftar och kommer alt skifta. Det finns, menar jag, inslag även i den här dystra bilden som gör att man inte bara behöver presentera det hela i de mörka färgerna.

Delta är inte något specifikt för Sverige, Järn- och siålindustrins pro­blem har gällt för Tyskland, Frankrike. England och alla västeuropeiska

 

nationer. Jag har tidigare sagt officiellt att det beror dels på den kon­junkturnedgång som vi har och som nu har vänt - konjunkturen är nu på uppgång -, dels på den övermäktiga japanska konkurrensen. Hur länge man inom OECD:s västeuropeiska stater kommer alt finna sig i denna förödande konkurrens vet jag inte. Jag skulle inte bli över­ruskad om man försökte någonting i försvarssyfle; man har ju redan talat om detta.

Vad är det man skall göra? Jag vill säga några ord om denna specifika näring som betyder så myckel. Vad svensk järn- och stålindustri behöver är naturligtvis en strukturrationalisering, en produktionsuppdelning - jag säger det till industriministern, om han finns här i närheten. Man kan specialisera sig i de skilda verken. Man behöver inte var och en ha samma diversehandel. Man behöver inte springa i vägen för varandra i mark­nadsföringen och i försäljningsansträngningarna - man bör kunna sam­ordna del. Även om det största stålverket i Sverige haren årsproduktion som ligger någonstans vid 1,7 å 1,8 miljoner ton och framstår som ganska litet i förhållande till japanernas stålverk och järnverk på 10 och 12 mil­joner lon, kan man bli stor även i vårt land, om man har en produk­tionsuppdelning och specialisering som man inriktar sig på i det speciella verket.

Det här är ju saker och ting som har varit föremål för funderingar, där man sagt all industrin har varit benägen alt diskutera när det har varit svåra lider men obenägen när tiderna har blivit bättre. Jag tror att herr industriministern får ta fatt på industrin och fullfölja de dis­kussioner som vi hade och se till att man får denna överbryggande pla­nering och strukturrationalisering för all rädda industrin för framtiden. Men naturligtvis betyder det alt den exekutiva makten, regeringen, får gå in på ett helt annat sätt även i näringslivets frågor. Det går inte atl förlita sig på - och nu använder jag ett gammalt uttryck som herr Bohman lanserat - de självläkande krafterna. Då får vi uppleva sådana här si­tuationer av och till.

Vi har fåll - jag tror det - en kompromiss i filosofin, och industri­minister Åsling har ju steg för steg fåll lära sig att de självläkande kraf­terna inte räcker till. Han har, efter vad jag kan förstå, en ganska lång väg all vandra, innan han är beredd att som regeringens representant på allvar ta fatt i branschens problem och i verklig mening leda företagen till en samlad effekt i viseri ng och utbyggnad för framtiden. Än har han ju inte kommit längre - i varie fall hade han inte del för någon månad sedan - än alt han offentligt gjort gällande alt om del blir problem, så är det vederbörande företag som i första hand skall klara upp det självt. När företaget sedan inte lyckas - del skulle då innebära att man var rätt nära konkursens brant - var det nödvändigt och riktigt för staten atl gå in som något slags städgumma och rädda vad som räddas kan. Skulle herrar Bohman och Åsling ha kommit på andra tankar i del här avseendet hälsar vi del med tillfredsställelse i hög grad. Jag tillåter mig måhända att tvivla tills jag får verifikationer på något annat.

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

53

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

54

Vad som är karakteristiskt i den ekonomiska och budgetmässiga be­dömning som mina båda efterträdare presenterar är oviljan att angripa problemen just där de har uppstått. Att hålla på att smeta salvan över inte bara de sjuka utan även de friska delarna i näringslivet går inte i längden. En sådan politik blir onödigt kostsam, den blir slösaktig,

Samma tankegång låg i den borgerliga regeringens skattepolitik, som jag nyss berörde. Det var inte bara de som i första hand behövde en skattesänkning som fick en sådan när herr Mundebo lade sitt tilläggs­förslag. För folk med 150 000 kr, i årsinkomst fanns del inte, som jag ser del, något rimligt motiv för en extra skattesänkning. Det var inget nödvändigt villkor för att vederbörande skulle klara sig vidare på ett anständigt sätt.

Resultatet av den här introducerade politiken visar sig i för stora un­derskott i den statliga budgeten. Dessa underskott skall då på något sätt läckas, och i sista hand skall man göra det genom att låna pengar i utlandet. Om staten för alt klara de utgifter som man nu föreslår behöver låna minst 16 miljarder, kan naturligtvis svenskt sparande och svensk kapitalmarknad hjälpa till i viss utsträckning. Men det finns inte möj­ligheter för budgetminislern att gå ut och täcka sitt behov där, eftersom det finns andra seriösa intressen som man måste ge tillstånd till att anlita den svenska kapitalmarknaden. Jag nämner bara bostadsbyggandet, som med den produktion vi f n, har behöver ungefär 14 miljarder årligen i form av inteckningslån. Den svenska kapitalmarknaden bör naturligtvis också i viss utsträckning slå till förfogande för industrins behov. Den industribyggnaden är nödvändig, om vi skall klara den exportförstärkning som i sista hand skall bättra på vår dåliga bytesbalans. Det är naturligtvis som regel intressantare för företagen att förse sig med de långfristiga lånen på den inhemska kapitalmarknaden än alt gå ut och låna.

Här har jag tidigare haft - i den motsatta situationen - långa kon­troverser och diskussioner med Gösta Bohman. Han vill flytta fram staten som låntagare. Jag menar att staten bör i sista hand uppträda som lån­tagare, och det bör i första hand ses till att det är den producerande och investerande industrin som förser sig i utlandsupplåningen, helt en­kelt av den anledningen alt bakom varie industrilån rimligtvis bör ligga en företagskalkyl, som - när produktionen ökar genom låneupplagandet - ger möjligheter att betala räntor och amorteringar och ger en viss vinst på den nya investeringen. Om man inte kan göra en sådan företagskalkyl bryr man sig inte om atl låna. Och just den omständigheten att man lånat i stor utsträckning visar alt man när det gäller upplåningen har bedömt det rent flnansiella på del sättet.

Det är annorlunda för staten. Skall staten gå ut och i sista hand fi­nansiera sig ute i världen betyder det att man kommer i händerna på bankirerna i Bonn, ZUrich, London, Washington och New York för att klara löpande utgifter. Sedan den socialdemokratiska regeringen bökade hantera de här frågorna - det är 44 år sedan dess - har staten lånat upp i utlandet så att den nuvarande utlandsskuld som staten har stannar

 

vid  150 milj. kr.; den är helt negligerbar.

Om herr Bohman får som han vill kommer det i stället för dessa 150 miljoner att röra sig om åtskilliga miljarder - för atl läcka statens löpande utgifter. Det kommer självfallet att skapa en enorm huvudvärk för vem som än skall hantera detta - herr Bohman eller en socialdemokratisk finansminister - när del hela skall återställas igen. Del finns bara en möjlighet till återställande, nämligen högre skatter eller kraftiga bespa­ringar på budgeten.

Eflersom jag föreställer mig att min talartid böriar rinna ut vill jag sluta med atl säga all herr Bohman kanske skulle vara litet försiktigare när han fördömer det förslag som den socialdemokratiska oppositionen har lagt fram. Del förbättrar budgetläget med 5 miljarder kronor. Det innebär i vissa stycken vissa skattehöjningar, men fördöm inte dem, herr Bohman! Del kan mycket väl hända all herr Bohman får bära fram förslag om skattehöjningar för atl rädda större värden. Och då är det inte roligt atl få i halsen vad herr Bohman just nu har sagt.

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

 

Herr statsministern FÄLLDIN:

Herr talman! Herr Palme får naturligtvis finna sig i att det motförslag som han och den socialdemokratiska gruppen har lagt till regeringspo­litiken granskas vid ett sådant här tillfälle. Jag blir förvånad över att han ibland förefaller vara glad åt detta men sedan går över till atl finna det anmärkningsvärt!

Så kommer herr Palme tillbaka med den kritik som varit ganska genom­gående från socialdemokraterna - och som här går i gott par med kom­munisterna. Herr Werner har ställt upp parallellt med herr Palme när man säger att den här regeringen lägger bördorna ensidigt på löntagarna, när man säger all uttalanden i finansplanen skulle komma att styra -på tiondelen - den avtalsrörelse som nu är i gång.

Får jag till atl böria med påminna herr Palme, övriga i kammaren och alla andra som lyssnar om all vad regeringen gjon är all den använt ett av de tre alternativ som experterna tagit fram - för att på den vägen beräkna statens inkomster. Men vi har därefter åter och åter sagt att arbetsmarknadens parter har sin frihet och sitt ansvar. Då är frågan: Är det politiskt fel, är det i sak fel alt vi går ut och påminner om vad lönerörelsens resultat betyder för våra möjligheter att klara de problem som vi alla är ense om att vi står inför?

Jag har en lång rad av citat här, men för all inie uppta alltför lång lid skall jag nöja mig med att citera ur finansplanen 1971, Där var det Gunnar Sträng som förde pennan, men jag kan inte förslå annat än alt de övriga ledamöterna av regeringen var delaktiga i och ställde sig bakom formuleringarna i den.  Där hette det:

"Denna relativt tillfredsställande prognos kan ställas under förutsätt­ning att de nu pågående lönerörelserna resulterar i en uppgörelse som

är förenlig med en stabil samhällsekonomi,  Denna rätt förutsätter

också ett samhällsansvar moi organisalionerna.     Från egna utgångs-

53

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

56

punkter kan detta framstå som motiverat trots att kraven tvivelsutan ligger utanför de samhällsekonomiska möjligheternas ram och därför inte kan realiseras,

Alla försök atl skaffa sig inkomstförbättringar utöver vad den eko­nomiska tillväxten ger utrymme för är i och för sig meningslösa, då detta föranleder en prisstegring som eliminerar vinsten av den för stora lö­neökningen, eller framtvingar finanspolitiska korrigeringar,"

Herr Sträng fortsätter: "1971 kommer all bli ell år då intresseorga­nisationerna som de växt fram i vår fria demokrati ställs på hårda prov. De bör kunna klara det på eget ansvar och i överensstämmelse med vad folkhushållel i dagslägel ger ramen för. På oss alla ligger ansvaret för att den ekonomiska utvecklingen, som skall trygga vårt levebröd, går i sådana banor att vi i en alltmer internationellt integrerad värld kan upprätthålla vår konkurrenskraft med bibehållande av full syssel­sättning, stabilitet i ekonomin och en av solidaritet präglad framstegs-politik."

Jag vill fråga: Om del var rätt av en socialdemokratisk finansminister alt teckna denna bild 1971, på vilket sätt är det då fel att den här re­geringen via ekonomiministern påminner om de problem vi står inför och vad som krävs av oss alla för att vi skall klara påfrestningarna?

Räkneexemplet ger löntagarna för små höjningar, får vi i olika varianter höra från socialdemokratiskt håll. Men samtidigt som man säger atl lön­lagarna enligt räkneexemplet får för små kontantlöneökningar vill so­cialdemokraterna ta ut ytterligare 2 % arbetsgivaravgift fr, o. m, den 1 april.

Herr Palme säger: Löntagarna räknar av det, - Låt oss säga del då. Men om man skall hälla sig inom samma totalutrymme och löntagarna räknar av detta, så måste lönlagarna få mindre pengar i lönekuverten enligt den socialdemokratiska modellen. Hur kan man i så fall anklaga den här regeringen för att diktera? Det har vi f ö, inte alls gjort; friheten finns där. Detta visar hur ihåligt herr Palmes resonemang är.

Den lösning som herr Palme redovisar när han går till angrepp mot regeringspolitiken är i stort sett höjda arbetsgivaravgifter. På det sättet skulle man få en bättre finanspolitik; man skulle inte behöva låna utrikes, vilket socialdemokraterna gör ett stort nummer av. Herr Sträng var inne på att det rörde sig om 5 miljarder. Med det sätt att argumentera som herr Palme använt blir det ingen nettolorstärkning på 5 miljarder. Del är alldeles orimligt.

Lösningen skulle alltså vara höjda arbetsgivaravgifter. Vi beskylls för atl vara inslängda, vi skall röra oss ute. Vi försöker följa verkligheten, och det kan vi göra på fiera sätt. Företrädare - både företagare och an­ställda - för företag som är drabbade kommer till kanslihuset och talar om hur de har det. och vi försöker också själva att vara ute. Då säger jag: Åk ut till de anställda i krisdrabbade företag och fråga dem om de tycker att höjda pålagor på företagen där de har sitt arbete och sin utkomst är lösningen! Om det inte fungerar i praktiken vid de företag

 

som är drabbade, hur kan herr Palme och andra då tro att en sådan åtgärd skulle få dessa goda effekter på samhällsekonomin, statsbudgeten osv,? Nej, gå verklighetens väg!

Sedan detta med atl herr Åsling skulle ha utformat någon felaktig doktrin. Vad har herr Åsling sagt? Jo, vid Hindersmässan sade han: Regeringen slår vakt om biandekonomin, samhället drar i första hand upp ramar för näringspolitiken, trygghetslagarna lägger större ansvar på företagen och samhället måste skapa förutsättningar för att företagen skall kunna leva upp till sitt ansvar.

Vad är det i detta som socialdemokrater och andra har att invända mot? Måste vi inte räkna med alt företagen och de anställda i företagen skall lösa huvuddelen av sina problem? När problemen blir dem över­mäktiga innebär herr Aslings och regeringens deklaration atl då är vi beredda atl gå in med särskilda åtgärder.

Sedan sade herr Palme alt jag ville starta ett bråk om kärnkraften därför att jag tog upp den frågan, som är viktig. Jag påminde om att det blir en ny energipolitik, jag påminde om alt vi sätter säkerheten främst. Utan att bråka nu då, herr Palme: Vi hade ju vid flera tillfällen före valet samtal om säkerheten. Hur var det då? Sade inte herr Palme att när han hade läst AKA-utredningen fann han all man hade löst sä­kerhetsfrågorna, och det tyckte han kändes skönt. Nu när vi lägger vår villkorsproposition och kräver atl dessa villkor skall vara uppfyllda, säger herr Palme atl om 15 år har man säkert löst de här problemen. Del som var lösi i valrörelsen är alltså inte löst i dag. Det som hade varit ett bekymmer tills AKA-utredningen kom med sina förslag - som är starkt ifrågasatta - del som hade varit ett bekymmer därför atl herr Palme kände att det kanske inte var riktigt rätt alt bygga kärnkraftverk om man inte visste att man klarade säkerheten, det är inte säkerhet längre. Nu vill herr Palme ha 15 år till. Men han vill inte ställa upp på att sätta säkerheten främst. Det är detta jag kallar ett högt spel med kärn­kraften. Och här går skillnaden.

Det är inte fråga om 13 eller 10 kärnkraftverk - ena er inom soci­aldemokratin huruvida det är 13 eller 10 kärnkraftverk ni vill ha! När vi ställer de här kraven och ger energikommissionen i uppdrag att utforma ett alternativ som inte har några reaktorer alls, hur kan herr Palme då tro att vi är överens med socialdemokratin om 10 reaktorer? Nej, låt oss i stället vara överens om att vi sätter säkerheten främst, inte spe­kulerar, inte spelar ell högt spel i denna fråga!

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

 

Herr ekonomiministern BOHMAN:

Herr talman! I sitt förra inlägg tog herr Palme i så att jag trodde alt han skulle lyfta från talarstolen, "Den största upplåningen i vår historia, fördubblad upplåning, katastrofala budgetunderskott" - och allt detta skulle vara den fyra månader gamla regeringens skuld.

Med budgetunderskottet förhåller det sig så att det innebär en höjning med I miljard från 14 lill 15 miljarder, Sati i relation till brullonalio-

S7

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

nalproduklen är det i stort sett oförändrat. Det är riktigt att socialde­mokraterna i sin "unika" motion föreslår en sänkning på 3 miljarder - inte 5 miljarder, herr Sträng, Det kan det bli i bästa fall men till ett väldigt högt pris. Och det för vår ekonomiska balans väsentligaste är ju ändå den offentliga sektorn i sin helhet. Den visar ett större överskott än det vi hade 1974 och 1975, Det tycker jag atl herr Palme skall dra sig till minnes.

Sådana här resonemang om budgetunderskott är skäligen ointressanta då det gäller att bedöma styrkan av ett lands ekonomi. Har vi en snabbare inflation i Sverige - snabbare pris-, löne- och kostnadsökning - minskar budgetunderskottet, och tvärtom. Men inte blir vår ekonomi starkare därför att vi låter inflationen gå i höjden, även om budgetunderskottet skulle minska. Det är precis tvärtom. Del finns skäl för den nye op­positionsledaren att hålla också det i minnet.

Vilket recept har man på socialdemokratiskt håll mot den s, k, för­dubblade upplåningen? 1 bästa fall - om era kalkyler skulle stämma, vilket de inie kommer au göra - skulle ert förslag leda till atl del blir några miljarder mindre.

Att vi lånar utomlands beror på alt vi har stora bytesbalansunderskott. Det är byiesbalansunderskotl som vi dragit på oss under 1974, 1975 och 1976, och alla vet väl vilka som satt i regeringen under den liden. Vi har alltså ärvt ett utgångsläge på minus 10 miljarder, och det är från det utgångsläget på minus 10 miljarder som vi skall böria arbeta.

Man frågar sig: Vad beror underskotten på? De beror helt enkelt på att Sverige säljer för litet varor till omvärlden och köper för mycket varor därifrån. Vi förlorar marknadsandelar, I viss utsträckning - och det sade jag i milt första inlägg, herr Palme - spelar varusammansätt-ningen en roll, men en relativt liten roll, 1 stor utsträckning spelar vår stimulanspolitik en roll. Driver man den stimulanspolitik som vi gör i Sverige för att undvika arbetslöshet, så får det konsekvenser för både exporten och importen. Men det viktigaste skälet - och det har starkt understrukits av konjunkturinstitutet - är att våra kostnader är för höga. Och vad gör socialdemokraterna då? Jo, då ökar de kostnaderna! Då lägger de ytterligare bördor på företagen, som i dag inte har konkur­renskraft. Detta är brist på logik och på förnuft.

Med hjälp av de ekonomer som jag "ärvt" från den tidigare finans­ministern Gunnar Sträng har jag försökt göra en försöriningsbalans på den socialdemokratiska motionen. Del är verkligen inte lätt, för motionen är inte kristallklar. Man trodde ju att några experter skulle ha följt so­cialdemokraterna ut i oppositionens förskingring, men i så fall har man inte använt den sakkunskapen.

Det förefaller som om socialdemokraterna räknat med atl det nominella utfallet i lönerörelsen skulle bli betydligt högre än vad man annars räknar med. Men sedan drar man in köpkraft genom de nya 15 skatterna så att man kommer ned till en prival konsumlionsökning under nästa bud­getår av 2,5 "n. Och del är ju precis samma privata konsumtionsökning

 

som vi räknar med i vår finansplan, på grund av vilken vi blivit beskyllda för att vara "löntagarfientliga".

Sedan räknar socialdemokraterna med att företagen skall bära den ökade lönekostnadsökningen och tydligen en del av skattebelastningen genom förväntade vinstökningar - vinstökningar i del näringsliv som i dag i stor utsträckning går med förlust. De vinstökningarna skulle enligt socialdemokraternas motion bero på den myckel snabba internationella konjunkturuppgång, som skulle påverka Sveriges förhållanden tidigt un­der innevarande år. Konjunkturuppgången skulle också leda till alt vår export blir mycket högre och vår import mycket lägre.

Simsalabim får man på del här sättet etl lägre byiesbalansunderskotl än vad vi har fått. Och man får därigenom också en något lägre upplåning.

Men allt del här är ju bara önsketänkande, herr Palme, Del bygger inte på några fakta, ulan man hoppas - var så goda! - atl "de självläkande krafterna" ute i världen skall göra sitt så att Sverige blir räddat. Det är ju detta det till sist är fråga om. Och detta resonemang är verkligen varken konstruktivt eller hållbart.

Förutvarande finansministern Gunnar Strängs konjunkturbedömning och analys kan jag i stor utsträckning ansluta mig till. Men det är ju inte så märkvärdigt, eftersom herr Sträng anslöt sig till vad jag sagt i finansplanen.

På ett par punkter har jag emellertid avvikande mening. Det gäller bl. a. inverkan på den svenska ekonomin av en konjunkturuppgång ut­omlands, i Förenta staterna och Västtyskland, Jag tror att vår ekonomi påverkas betydligt senare än vad ni tror. Jag tycker det är fel att i dag diskontera detta på del rätt hänsynslösa sätt som man har gjort i den socialdemokratiska "unika" motionen.

Beträffande beskrivningen av vad som har hänt inom stålindustrin, varven m. m, kan jag också hålla med förutvarande finansministern en bra bit men med vissa undantag. Herr Sträng nämnde under sitt 15 mi­nuter långa anförande inte med ett enda ord den ökande kostnadsbe­lastningen, att det är den som har gjort atl en del av de stora svårigheter man haft förut har blivit väldigt myckel större och len lill kalastrofer för många förelag. När herr Sträng talade om gamla bekanta - struk­turproblemen inom varvsindustrin och stålindustrin - så talade han inte om alt den gamla regeringen så sent som år 1974 ville att de svenska varvens kapacitet skulle byggas ut. Om så hade blivit fallet, hur skulle då lägel ha varit i dag? frågar jag mig.

Så pekade herr Sträng på att Oxelösund hade haft goda vinster år 1974 som kunde balansera förlusten nu. Ja, del är möjligt, men om det är så all stålindustrin gick med så stora vinster år 1974, kan det ju inte vara fråga om gamla strukturproblem från 1950- och 1960-talen som fort­farande spökar, ulan det måste vara någonting annat. Då kommer det jag har pekat på in i bilden, nämligen kosinadsbelasiningen. Och kost­nadsbelastningen har drabbat Sverige mycket hårdare än flertalet andra länder, men det är något som socialdemokraterna konsekvent går förbi.

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

59

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Vad beträffar detta med att långa pengar utomlands, så delar jag för­utvarande finansministerns uppfattning att det på många sätt är bra om man kan få företagen att låna själva. Del blir smidigare, och pengarna går i större utsträckning till produktiva investeringar. Men nu gick inte de pengar som lånades upp i omvärlden under den socialdemokratiska regeringen till investeringar, och det vet herr Sträng mycket väl. Lånen möjliggjorde i stor utsträckning ökad konsumtion. De totala investe­ringarna i Sverige ökade ju inte under de aktuella åren.

Vilka var det som sade åt kommunerna och landstingen att låna ut­omlands? Där är det ju enligt herr Strängs mening inte fråga om pro­duktiva investeringar. Jo, det var den socialdemokratiska regeringen. Alt staten nu måste låna utomlands beror på att det inte räcker att låta en­skilda, banker, företag, kommuner och landsting låna, ulan staten måste bära sin del av bördan. Staten har också möjlighet au få bättre lånevillkor.

Vi skall också vara medvetna om au en stor del av de enskilda lån som det kan bli fråga om måste stödjas genom statsgarantier. Skall staten garantera dessa lån, så kan ju staten lika gärna låna själv. Del här är ingen önskvärd situation, ingenting man längtar efter. Del är följder av en tidigare politik. Jag upprepar att vi i arv har mottagit ett minus på 10 miljarder kronor, och del är därifrån som vi har att utgå.

Man kan kanske i sammanhanget påminna om atl en stor del av vår sågverksindustri och våra järnvägar kring sekelskiftet byggdes upp med utländska lån. Används utlåningen rätt, så är del bara bra,

Vårl allt överskuggande problem i dag är våra byiesbalansunderskotl och den därav föranledda upplåningen. Det problemet måste vi ta itu med. Men vi kan icke lösa det om vi inte är medvetna om det som socialdemokraterna konsekvent tigerom', nämligen värt i förhällande till omvärlden alliför höga kostnadsläge.

 

60

Herr arbetsmarknadsministern AHLMARK:

Herr talman! Olof Palme ägnade större delen av sitt senaste anförande åt all med en väldig iver tala om en påsiådd svartmålning av lönlagarna och deras organisationer. Detta var ett rent politiskt indignaiionsnummer utan varie förankring i verkligheten. Ingen i regeringen har påstått att det är löntagarna som bär ansvaret för problemen.

Det borde Olof Palme bättre än någon annan känna till. Flera av de svårigheter vi upplever i dag har ju sin rot i gamla misstag från den förra regeringen. Om socialdemokratin tidigare varit med orn att ta itu med de höga marginalskatterna för människor med vanliga inkornster i stället för atl år efter år förhala en skattereform, då hade vi stått bättre rustade i dag.

Vad vi däremot har sagt är att kostnadsläget är en av flera orsaker lill dagens svårigheter. Menar Olof Palme verkligen på fullt allvar all kostnadsutvecklingen i svenskt näringsliv inte har någon som helst in­verkan på våra möjligheter all sälja våra varor ulomlands eller konkurrera med importen här hemma''

 

När det gäller kostnadsläget har regering och riksdag ett självklart an­svar. Om vi följde socialdemokraternas egna förslag i denna riksdag skulle kostnadsutvecklingen pressas ytterligare uppåt. Vi skulle få ännu svårare att hålla sysselsättningen.

Om löntagare talade ni knappast alls, sade Olof Palme och vände sig till regeringsbänken. Jag tyckte atl jag knappast talade om någonting annat än sysselsättning, arbetsmarknadspolitik och rätten till arbete.

Men Olof Palme fortsätter mytbildningen om atl den nya regeringen, som har fått stöd av en majoritet av landets löntagare, skulle vara lön-tagarfienllig.

Är del löntagarfieniligi alt hävda att vi bör säkra en kostnadsutveckling i Sverige som gör alt vi kan sälja utomlands, ge flera jobb i industrin och lägga en fast grund för välfiird och sociala reformer?

Är del löntagarfieniligi all med kraft salsa statens resurser på att värna om sysselsättningen, bl, a. genom ytterligare 1,5 miljarder kronor för ar­betsmarknadspoliliska åtgärder under våren?

Är det löntagarfieniligi alt genomföra en skallereform som gör alt det lönar sig att arbeta för människor med vanliga inkomster?

Är del löntagarfieniligi atl föra en näringspolitik som underlättar för hundratusentals människor i vårt land vilka är verksamma i de mindre företagen?

Är det löntagarfieniligi, Olof Palme, alt lägga fram en budget som innehåller vikliga reformer för arbetslivet och som på punkt efter punkt stöder den fulla sysselsättningen?

Jag kan förstå om socialdemokratin i regeringsställning trodde sig kun­na upprätthålla myten bland sina egna om att bara socialdemokratin kun­de föra en politik lill gagn för de många människorna här i landet. Men nu är ni i opposition. Nu kan människorna själva se alt era påståenden är enbart myter och att den propaganda som ni för är ovärdig och osaklig.

Kvar finns den ständiga optimismen inom socialdemokratin beträf­fande ekonomin, tron alt uppgången i konjunkturen väntar bakom när­maste hörn och atl ekonomin därför inte behöver stimuleras via finans­politiken. Vi får höra atl USA under sin nye president kornmer atl vidta åtgärder som hjälper Sverige utan alt vi behöver stödja aktiviteten ytter­ligare genom budgeten.

Det var samma paientoplimism som 1971 och 1972 ledde till en re­kordhög arbetslöshet här i Sverige, Praktiskt tagel varie månad utfärdade dåvarande finansministern Sträng sina segerkommunikéer: Nu har kon­junkturen vänt. nu är det ljusning bakom hörnet och nu kori-)mer vi all klara situationen. Det tog två år innan den vändningen kom!

Jag läste en artikel av Gunnar Sträng i det nummer av Veckans Affärer som utkom i dag. Där säger han några kloka ord i slutet av artikeln: "Au alltid hoppas på atl någonting skall hända som klarar upp situationen passar inte vid hantering av nationens ekonomiska framtid," Just det! Del är kloka ord. Men vad är del oppositionen just nu gör om inte bara hoppas på atl någonting snabbi skall hända som klarar upp situa-

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

61

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

62

tionen utan medvetna stimulanser från regering och riksdag?

"Näringarna skiftar", sade Gunnar Sträng i dag med anledning av slålkrisen, Oxelösunds Järnverk gick med vinst för ett par år sedan. Nä­ringarna skiftar! Det har verkligen möjlighet alt bli ett beryktat uttalande som en beskrivning av de krisfenomen som förekommer inom vissa bran­scher av svenskt näringsliv f n. Näringarna skiftar! Det förklarar na­turligtvis oviljan att vara med om en skattereform. Det förklarar också varför man vägrar alt diskutera kostnadsutvecklingen för vårl näringsliv.

Under 1975 och 1976 har kostnaden per producerad enhet i Sverige ökat med över 40 'hi, samtidigt som industriproduktionen varit så goll som oförändrad, Kosinadsutvecklingen är ungefär tre gånger så snabb som i Västtyskland. En Volvo har fördubblats i pris från 1970 till i dag, när den säljs i USA, Priset på amerikanska bilar har under samma tid höjts med en dryg tredjedel. Menar verkligen Gunnar Sträng att denna utveckling kan fortgå utan att det skapar problem för svensk export och därmed för möjligheterna att nå balans i våra utrikesaffärer? Eller är kommentaren ännu en gång bara: Ja, se näringarna skiftar!

Sedan sade Olof Palme att vi i valrörelsen bara talade om öststaterna men inte om aktiva statliga insatser för att hävda sysselsättningen. Det var precis tvärtom. Vi pläderade för alt staten skulle ägna sig åt insatser som är vikliga, inie åt socialiseringsaktioner som är skadliga. Jag sade i riksdagens finansdebatt förra året följande:

Staten har ett självklart ansvar för atl klara sysselsättningen. Det första och viktigaste är att föra en ekonomisk politik som ger investeringar och nya jobb. Håller man ekonomin i balans genom en rörlig konjunk­turpolitik, håller man uppe lönsamheten i företag genom ett vettigare skaiiesystem, då minskar också behovet av detaljingripanden och direkta samgåenden mellan stat och företag. Men vi koriimer inte ifrån att det kommer atl behövas mera direkta insatser, Varie regering måste vara beredd alt göra insatser i krissituationer, t. ex, när det gäller varven, och för all klara jobben i Norrland, t, ex, vid Norrbottens Järnverk,

Vi är väl medvetna om att behovet av statliga insatser har vuxit och all flera branscher slår inför problem som föruisälter samarbete med staten i olika former. Men just därför att staten numera behövs i så många sammanhang, bör den inte plottra bort sig på sådant som den har dåliga förutsättningar att klara av, t. ex, alt i detalj styra företagens investeringar eller försöka att centralt administrera fram produktidéer.

Detta är exakt den linje som i dag är den svenska regeringens. Vi avvisar en onödig centralstyrning. Vi avvisar skadliga förstatliganden. Därför sätter vi inte in statliga representanter i storföretagens slutna sty­relserum. Därför förstatligar vi inte läroboksförlagen, som socialdemo­kraterna vill. Men vi tvekar inte all salsa siaiens resurser och krafter på viktiga insatser för att värna om människornas trygghet,

Olof Palmes stora misslag de senaste dagarna har varit atl spela upp en falsk motsättning mellan en aktiv arbetsrnarknadspolitik och andra åtgärder för atl hävda sysselsättningen. Någon sådan motsättning finns

 

inte. Del är viktigt både att med arbetsmarknadspolitiken försvara sys­selsättningen under besvärliga månader och all genom ett bättre skat­tesystem dämpa kostnadsökningarna för framtiden.

Det är nödvändigt både alt rädda Norrbottens Järnverk och att förbättra villkoren för de många mindre och medelstora företagen.

Det är angeläget både alt hjälpa branscher i kris och att låta budgeten hålla uppe produktion och sysselsättning till dess vi säkert vet alt vi får hjälp av en förbättrad konjunktur.

Delta är en konsekvent politik för full sysselsättning och stärkt kon­kurrenskraft. Oppositionen stöder den politiken bara lill en del. Ni säger Ja lill regeringens branschstöd och sysselsättningspaket, men ni säger ne/ till viktiga förbättringar för de mindre företagen. Ni säger nej till vår budget som stimulerar ekonomin. Ni säger nej till atl reformera skatterna, så att infiationen hålls tillbaka. I stället föreslår oppositionen ytterligare bördor på vårl näringsliv och vår exportindustri.

Om någon är inkonsekvent och ekonomiskt oansvarig, så är del den nya oppositionen i Sveriges riksdag.

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

 

Herr PALME (s) kort genmäle:

Herr talman! Den här regeringen är på sitt sätt ganska festlig. Herr Bohman avslutade sin replik med att säga all det stora problemet är lönerna. Ett par sekunder senare uppsteg herr Ahlmark och sade atl den som påslår att de borgerliga påstår att del är lönerna som är problemet bedriver ett politiskt indignationsnummer utan förankring i verkligheten. Och något innan hade vi då hört herr Fälldin först tala om att det var löntagarna som helt skulle få betala våra inkomstförstärkningar genom lägre löner, varpå han tio sekunder därefter förklarade att det var fö­retagarna som skulle få bära dem genom ökade pålagor. Ni får väl på något sätt bestämma er.

Det är ganska festligt pä ett annat sätt ocksä. Regeringen är oerhört aggressiv mot oss socialdemokrater, och den jämrar sig fasligt samtidigt som den talar väldigt litet om sin egen politik. Tänk om, när social­demokraterna tillträdde. Per Albin, Sköld, Möller och Wigforss hade stått upp och jämrat sig. De vann ju därför att de hade ett program, en idé. De gick i arbete och genomförde idén, de behövde inte stå och jämra sig över Felix Hamrin. C, G, Ekman och Arvid Lindman. Men den här regeringen har ju inte haft en gemensam idé. och den har inte genom­fört del program den gick till val på. Och då blir det så lätt att jämra sig över oss i stället. Men gå i arbete!

Jag har myckel litet tid och ni har myckel tid, men jag ställde bara en fråga. Ni står här och lovar stora utgiftsökningar och stora skatte­sänkningar sarntidigl som vi har detta väldiga budgetunderskott och den­na stora upplåning. Vilka skatter skall ni höja. om era egna konjunk­turprognoser slår in',' Ni talar om en sänkning av skaiterna. men det riktiga är att fråga vad ni tänker göra: Gäller det moms. tvångssparande, punktskatter, inkomstskatter eller vad gäller det'? Så här kan det ändå

63

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

64

inte fortsätta. Det skulle vara bra alt ge ett besked till svenska folket i stället för att slå här som ansvariga regeringsledamöter och fortsätta som om ingenting hänt och bara bedriva överbudspolitik och säga: O, vi skall sänka skaiterna, o, vilka fina utgifter vi skall komma med!

Även jag läste Veckans Affärer i dag. Enligt tidningens prognos skulle vi 1980 ha skulder lill utlandet på 60-70 miljarder kr,, dvs, 10 000 kr. per förvärvsarbetande. Men detta förbigår ni helt och hållet som om det inte vore något problem. Förstår ni inte att om vi drar på oss sådana skulder, försvagas våra möjligheter att fortsätta att hävda sysselsättningen på sikt? Men del är som bortblåst. Ingenting vill ni göra åt saken, inga förslag lägger ni fram. Ni mumlar och hotar. Men tala om, före av­talsrörelsen, vad ni skulle vilja göra!

På ett sätt är det naturligtvis kärvt alt komma från oppositionsställning och driva en fast, strani och ansvarsmedveten politik. Regeringen, som inte tycks ha så mycket ansvar, reagerar i stället med all bara vara ag­gressiv och säga att den inte vill vara med om den pålagan och den besparingen, utan tvärtom vill ha större utgifter och lägre skatter.

Vi för vår del för en ansvarsfull politik i dag, därför att vi siktar mot morgondagen, och vi vet vilka ambitioner niänniskorna har när det gäller framtiden och vilka stora sociala uppgifter vi kommer atl vara tvungna att lösa - inte bara atl belala skulder. Vi måste satsa på en stram eko­nomisk politik och på samarbete med löntagarna och deras organisationer, inte på atl nagla fast dem vid något slags ekonomisk skampåle. Vi får inte glömma att allt del här handlar om de många människornas vardag: deras trygghet, deras jobb, deras förhoppningar, deras vilja atl la ansvar och vara med och bestämma.

Jag talade mycket riktigt under valrörelsen på Beklädnads kongress. Jag ställde frågan vad en borgerlig regering skulle betyda för en lågavlönad textilarbeterska. Nu böriar konturerna klarna. Hon har inte upplevt att den nya regeringen kunnat lösa textilbranschens problem, hon fick ing­enting med av de borgerligas överbud till den socialdemokratiska skat­teomläggningen, hon fick inget vårdnadsbidrag från årsskiftet. Hon fick höra atl hennes lön är för hög. att momsen kanske skall höjas och att det är till arbetsgivaren hon skall gå om hon känner oro för jobbet och framliden, inte till regeringen. Hon fick snart klart för sig atl hennes arbetsmiljö, hennes låga inkomst, hennes bristande inflytande och hennes hårda och tunga slit inte tillhörde de viktigaste problemen alt lösa för regeringen. Men för socialdemokratin tillhör dessa frågor de viktigaste, och det förblir en socialdemokratins uppgift i svensk politik alt kritiskt granska vårt samhälle, all lägga fram konstruktiva förslag till lösningar och all söka företräda de stora grupperna av löntagare och pensionärer i svensk politik.

Till den lågavlönade textilarbeterskan - för att ta etl enda exempel bland många - vill jag säga: Du tillhör inte dem som är privilegierade i det här samhället, men också dii har den obestridliga rätten att vara företrädd i Sveriges riksdag, och det skall socialdemokratin sätta in all

 

sin kraft på, även om vi för tillfället befinner oss i opposition.

Vi vet att skall vi värna om de sämre ställda i samhället, de stora löntagargrupperna, de som med rätta har stora förväntningar och för­hoppningar på framtiden, då är det första kravet ansvar, stramhet och fasthet i den ekonomiska politiken, och det är där som herrarna och damerna på regeringsbänken sviker.

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

 

Herr WERNER (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Fälldin upprepar här i dag alt det blir en ny ener­gipolitik. Ja, men när del gäller att blanda bort korten i villkorspropo-silionen är förslaget näst intill geniall. När det passar sig kan regeringen peka på alt ansvaret för villkorens uppfyllande bygger på kraftbolagen, samtidigt som regeringen förbehåller sig rätlen all tolka om dessa villkor är uppfyllda eller inte.

Jag frågade statsministern tidigare här i debatten om del är en riktig bedömning som Vallenfalls chef gör, när han utgår ifrån att regeringen inte kommer all göra någon bokslavstolkning ulan en rimlighetstolkning av kraven. Jag tror att fler än jag är intresserade av atl få ett klart besked på den punkten.

När den nya regeringen presenterade sitt regeringsprogram kunde vi slå fast att dess politik var ett uttryck för att den är en kampregering mot arbetarrörelsen här i landet och att dess intressen är ett med stor­finansens och höginkomsttagarnas. Denna debatt har ju visat att vi hade rätt i den bedömningen, eftersom den ekonomiska politik som regeringen förespråkar har som ledstjärna alt stärka kapitalägarna.

I statsministerns första anförande i dag kunde vi t, ex. höra honom säga atl återhållsamhet skall visas både när det gäller den privata kon­sumtionen och när det gäller statliga och kommunala utgifter. Ja, det betyder ju i klartext att löntagarna och den sociala servicen skall få stå tillbaka för storfinansens kapitalanspråk. Återhållsamheten motiveras med att medel skall ställas till företagens förfogande, alltså för atl "öka konkurrenskraften", som det heter på regeringens språk.

Nu säger herr Fälldin att herr Werner har ställt upp parallellt med herr Palme när det gäller att karakterisera finansplanen som en partsinlaga för Arbetsgivareföreningen. Ja, det är inte märkligt atl vi är helt överens på den punkten. Herr Fälldin och herr Bohman behöver ju inte tala med så värst många löntagare för att komma underfund med att det finns ett mycket starkt stöd för del påslåendet, eftersom det inte är vid endast ett tillfälle som ekonomiministern har kommit med hot och maningar om återhållsamhet - en återhållsamhet för de lönarbeiande men inte för kapitalägarnas spekulation, återhållsamhet med sociala reformer, men inte när det gäller gåvor till kapitalägarna eller ökningar av militärut­gifterna.

Efter herr Fälldin kom ekonomiminister Bohman och förklarade atl den nya regeringen var anhängare av en bättre skattepolitik. Men han glömde att besvara frågan: Bättre för vem? Den frågan är ju helt av-

65

5 Riksdai:ciis proiokoll 1976/77:62-63

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

görande, eflersom den skattepolitik som herr Bohman skisserade var den gamla högerpolitikens.

Får jag i det sammanhanget ställa ytterligare en fråga till herr Fälldin: Vart har centerns gamla förslag om den progressiva bolagsskatten tagit vägen? Ligger del i samma låda som kärnkraftsprogrammet?

Nej, lindrigare skatter för de rika, minskade marginalskatter och s. k. infiationsskydd, det är herr Bohmans recept. När herr Bohman hutar åt löntagarna, hotar han däremot med höjd moms och ivångssparande, vilket som vi vet hårdast drabbar löntagarna.

Efter herr Fälldin och herr Bohman kom herr Ahlmark.

Herr talman! Den högerpolitik som regeringen för kommer att stärka kapitalägarnas övermakt och inflytande men öka trycket på löntagarna. Den kommer atl stärka de s. k. fria marknadskrafternas spel med de arbetandes rätt till arbete och utkomst. Den högerpolitiken, menar vi från vårt parti, kan bara bekämpas om arbetarrörelsen mobiliseras i en radikal arbetarpolitik gentemot en lönlagarfientlig regering, Atl ni är en sådan regering kan ju inte döljas av det förhållandet alt den tredjedel av er som har talat i dag spelar rollen av förnekare av delta. Det tolkar jag närmast som en arbetsfördelning som ni har gjort sinsemellan men som inte är särskilt trovärdig.

 

66

Herr STRÄNG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag bemötte inte herr Ahlmark i mitt förra inlägg, närmast med hänsyn till den mycket begränsade tiden. Jag gjorde del inte heller därför alt min avsikt var att tala om ekonomiska ting, och ulan att vilja vara elak mot herr Ahlmark hade jag en känsla av att de båda andra partiledarna var litet mera informerade i de frågorna, varför jag bemötte dem. Men för atl herr Ahlmark inte skall bli alltför indignerad skall jag svara honom med etl par synpunkter.

Herr Ahlmark beskyllde den socialdemokratiska oppositionen för att, när den var i regeringsställning, arbeta med demagogisk propaganda. Vi hade sagt att man kunde befara social nedrustning ifall vårl land fick en borgerlig regering. Och det, säger herr Ahlmark, har man väl nu bevisat inte låg något allvar bakom - man fortsätter med folkpensioner och fa-miljepoliliken och myckel annat.

Vi socialdemokrater sade ju aldrig i valrörelsen alt den här försäm­ringen skulle komma omedelbart. Vad vi sade var atl om man missköter en nations ekonomi, och vi tycker att vi har underlag för att säga det i dag, kan man vare sig man vill eller inte komma i den situationen alt man får göra nedjusleringar av den sociala reformpolitiken. Jag hoppas atl vi skall slippa det, men fortsätter herrarna så som ni har böriat, ligger den verkligheten i etl framtidsperspektiv.

Herr Ahlmark citerade vidare ur en artikel som jag har skrivit i Veckans Affärer, och han sade alt det var sanningens ord.

Det gladde mig, för vad jag avslutningsvis säger i artikeln är atl med det lättsinne som den nya regeringen visar i sin hantering av de eko-

 

nomiska problemen kan man hänvisa till den kända figuren .Micawber i Charles Dickens diktning. Han säger: Alllid kommer någonting all hända så all det hela reder upp sig.

Jag slutade artikeln med att anföra att regeringen följer en linje där man kan åberopa orden i den gamla schlagertexten: Det som sker del sker.

Detta är så sant, säger herr Ahlmark. Det omedelbara erkännandet och instämmandet hade jag kanske inte väntat mig, men del kan ju länkas atl herr Ahlmark inte har läst artikeln utan sin vana trogen när han går upp i talarstolen är litet för dåligt orienterad i avseende på del underlag som bör föreligga.

Herr Ahlmark säger vidare: Sträng är den ständige optimisten. Men jag satt här i dag och lyssnade på herr Fälldins första inlägg. Han sade där att den internationella konjunkturen nu präglas av en konjunktur­uppgång fastän den är långsam. Tio minuter senare kom han tillbaka och sade atl en förbättring i konjunkturen är inom synhåll. Det kanske vore rimligt, om herr Ahlmark försöker sig på det svåra arbetet med öronryckning, att han i första hand vände sig lill sin statsminister -del är litet närmare till honom än del är alt ge sig på mig. Här har ji; herr Fälldin nyss konstaterat en uppfattning som jag betraktar som optimistisk - även med den försiktighet som också jag lägger i dagen.

Slutligen vill jag lill herr Ahlmark säga atl jag just nu kommit tillbaka från Göteborg, där jag hade tillfälle all tala med företrädare för metall­arbetarna. Det kan väl bli besväriigheter för Volvo, men det blir inte i första hand de bilar som tillverkas på Torslanda som är problemet, utan del är de där Volvobilarna som görs i Holland som del är besvärligt för Volvo att sälja trots de låga lönerna där. Detta borde herr Ahlmark övertyga sig om.

Jag vill sedan lill herr Bohman, när han återkommer till kostnads­utvecklingen, säga alt man inte behöver hänga ut lönerna på del energiska sätt som herr Bohman gör. Del finns nämligen också andra inslag i kost­nadsbilden: del är bl. a. kapitalkostnaderna och del är naturligtvis också den skaltemässiga behandlingen. Sedan jag på en offentlig presskonferens Sagt atl vi var pinade'av den japanska konkurrensen, på grund av all man i Japan onekligen har lägre löner, har jag uppvaktats med brev från det hållet, där det sägs att del där påslåendet var felaktigt, eftersom företagen i Sverige är så favoriserade skallemässigt sett, att det väl upp­väger den lägre lönekostnaden i det där landet långt borta i öster. -Jag har med detta bara velat framhålla att del även finns andra element som ingår i kostnadsbilden.

Sedan säger herr Bohman atl den upplåning vi tagit hitintills - del är ungefär 15 miljarder kronor - har gått till konsumtion. Jag blev enormt överraskad när jag hörde del. Kommunerna har lånai någonling mellan 1/2 och 1 miljard kronor, och därvidlag kan jag hålla med honom, Siaien har också lånat - 150 milj. kr. - men den övriga upplåningen, som är bortåt 90-95 % av hela lånesumman, är industrins upplåning för att rea-

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

67

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

lisera sina investeringar. Jag föreställer mig atl industrin inte lånar upp pengar utomlands för att betala sina löner. Hade det varit så illa ställt för industrin, skulle den säkerligen redan i ett tidigare skede ha ändrat sin politik.

Ert budgeiallernativ är unikt, säger herr Bohman. Ja, visst är det det! För första gången på fyra decennier upplever vi nu en opposition som tar ansvar för framliden när del gäller ekonomin, som inte bjuder över på populära ting, som inte försämrar statsfinanserna med 3, 4, 5, 6 eller 7 miljarder, som vi är vana vid, utan där skillnaden ligger ål andra hållet i stället. Det är unikt - det har herr Bohman rätt i - men det är ur andra synpunkter en riktig oppositionspolitik, om man nu känner ansvar för framtiden.

Allra sist, herr talman! Herr Fälldin gjorde vissa erinringar mot vad jag har sagt tidigare. Det är klart att lönerna spelar sin roll, men som jag nyss sade finns det andra ting som också spelar en roll för kostnaderna. Herr Fälldin har ju nära kommunikationer till herr Dahlgren, till min gamle vän Gunnar Hedlund och till skogsbrukarna i allmänhet. Ser man på utvecklingen av råvarupriserna och vad de betyder för den färdiga produkten - låt mig säga det sågade virket, pappersinassan eller papperet - kontra lönehöjningarna, är det en ytterst intressant läsning. Jag har papperen med mig, och ifall jag hade haft mera tid skulle jag ha berättat om det, men nu har jag inte tid med del. Så mycket kan jag i alla fall säga alt när man talar om att vi har lappat marknadsandelar och all vi i våra exporlpriser ligger högre än andra nationer som går ut och konkurrerar med samma vara är det fasligt intressant atl se efter var skulden ligger någonstans - och då blir det sannerligen inte så ensidigt som man från regeringsbänken presenterar det!

 

68

Herr statsministern FÄLLDIN:

Herr talman! Först några ord lill herr Werner, som är intresserad av att veta vilken tolkning regeringen kommer alt ge villkorspropositionen. Han kan ju själv läsa - jag har upprepat det flera gånger i dag - atl vi har kravet på en helt säker slutlig förvaring. Paragraf för paragraf är det redovisat hur regeringen ser på denna lag när den lägger fram den, och detta är i sin tur granskat av lagrådet.

Herr Werner är irriterad; han gillar inte att vi i den här lagen föreslår att man skall kunna få ersättning för kostnader som är nedlagda fram till lagens ikraftträdande. Möjligen kan del bero på all herr Werner och regeringen har skilda synpunkter på vad som krävs i ett rättssamhälle. Det är för oss självklart atl kostnader som är nedlagda fram lill lagens ikraftträdande skall ersättas fullt ut. Därefter får det bli en skälighets-prövning.

Eflersom herr Sträng var inne på saken vill jag säga, att efter de på­pekanden som jag gjorde om det sätt på vilket herr Sträng och den tidigare regeringen markerade lönerörelsernas betydelse för samhällsekonomin kan vi anse del fastslaget, att det är en mytbildning som socialdemokratin

 

i samköming med kommunistpartiet har ägnat sig ål när man har försökt göra gällande atl den nuvarande regeringen skulle vilja diktera avtals­rörelserna. För tydlighetens skull förklarar jag än en gång från denna talarstol - jag har sagt det flera gånger tidigare - att det för oss är en självklarhet att slå vakt om den frihet som arbetsmarknadens parter har haft i detta land. Vi betraktar den som en stor tillgång, och vi vet atl arbetsmarknadens parter alltid känner det ansvar som är förenat med denna frihet. Jag kan försäkra er att den uppfattningen är grundmurad i den här regeringen, och det har vi gett uttryck åt många gånger. Men på samma sätt som den tidigare regeringen har vi ett behov av att mot bakgrunden av de fakta som vi har tillgång till erinra om atl kostnadsläget är och framöver kommer all bli av avgörande betydelse. Vi känner alltså samma behov som Gunnar Sträng i molsvarande situation har känt ti­digare. Det flnns ingen skillnad.

Nu säger herr Palme: Ge besked om vilka skatter ni vill höja, om konjunkturen går upp! Jag kan lika gärna returnera den uppmaningen. Jag har försökt förklara följande, och herr Sträng har uppfattal del: Redan nu, i de ansatser till konjunkturuppgång som vi kan se, vill ni gå ut och lägga ökade bördor på företagen och höja skatterna. Men om detta är nödvändigt i utgångsläget, vad gör ni då om den snabba konjunk­turuppgång kommer som ni själva räknar med? Den är ju ett villkor för atl vi skall få så starkt ökade exportintäkter - och undgå en ökning av importen - att upplåningsbehovel ulomlands blir lägre. Om allt delta händer som ni hoppas på - i grund och botten hoppas också jag alt er bedömning är riktig, men vi vågar inte bygga vår politik på en för­hoppning - har ni väl av vanliga konjunkturskäl samma anledning som vi att höja skatterna i del lägel. Vad höjer ni för skatter då? Om skalte-och avgifisbelastningen i nuvarande konjunktur skall vara så hög som ni vill, kan den rimligen inte räcka lill i den konjunkturuppgång som ni själva påstår skall komma. Därför relurnerar jag uppmaningen: Tala själva om vilka skatter ni härutöver kommer att höja av konjunkturskäl! Det blir nämligen en sådan höjning om konjunkturlägel kräver all köp­kraft dras in.

Herr Palme fortsätter med att påstå atl vi talar skilda språk i rege­ringsbänken. Nej, jag tror att om herr Palme och andra i lugn och ro sätter sig ner och tittar igenom anförandena här, som ju kommer i tryck, skall de finna all vi har samma grunduppfatining och ser problemlös­ningen på samma sätt.

Men jag frågade herr Palme vad del är för grund han har i praktiken för att tro att ökade pålagor löser företagens problem. Får jag först påminna herr Palme men också alla andra lyssnare om en sak. Om jag åter och åter säger "förelag", så citerar herr Palme mig som om jag hade sagt "företagare". Om jag använder termen "förelag", så inbegriper jag fö­retagaren och de anställda. Så uppfattar jag begreppet "företag". Om herr Palme uppfattar det på annat sätt, får han anmäla del. Denna di­stinktion är ganska viktig alt göra, eftersom herr Palme säger att vi inte

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

69

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

ägnar löntagarna, de anställda, något intresse. Sådana överdrifter tror jag inte gagnar någon. Men jag skall återkomma till del,

I vilka problem företag har herr Palme varit och hört de anställda eller förelagaren eller företagsledningen säga att ökade pålagor är deras lös­ning? I vilka problemföretag har ni fått veta att ökade arbetsgivaravgifter är lösningen? Har ni fått det beskedet inom textilindustrin att de ökade arbetsgivaravgifterna har bidragit till att lösa textilarbetarnas problem? Har de underlättat den omställning som varit nödvändig där?

Om man inte kan visa atl det fungerar på basplanet, så tror jag det är helt fel all gå ut med detta som ett generellt besked om vad man skall göra för atl få ordning på de problem som vi alla vill angripa.

På tal om detta med branschproblemen var del en passus i herr Strängs första anförande som jag gärna vill ta upp. Herr Sträng sade alt vi var passiva och rådde herr Åsling att gå ut och leda företagen. Om det då är så atl statsråden tidigare direkt ledde de statliga företagen, så tycker jag inte atl spåren är sådana atl de direkt uppmanar till efterföljd. Jag tror att del är klokt att göra som vi i regeringen inkl. herr Åsling gör - att försöka skaffa så bra beslutsunderlag som möjligt innan vi utnyttjar ägarens möjligheter atl ge besked om hur vi vill ha det. Del är mot den bakgrunden som jag är så överraskad över att ni på den socialde­mokratiska sidan, trots alt del pågår utredningar med de anställdas med­verkan i NJA, går ut och säger atl ni år 1980 skall bygga ett nytt Stålverk 80. Varför vill inte också ni vänta på att få de besked som bransch­beredningen rimligtvis kan ge?

Sedan säger herr Sträng att det finns en massa uppgifter som han gärna skulle vilja delge kammaren och andra - det är möjligt atl de kommer i något senare sammanhang - och tar då mycket kortfattat upp skogs­prisernas utveckling. Jag vet inte exakt vilka siffror som herr Sträng har tillgång till. I etl avseende förmodar jag att herr Sträng kan visa på en ganska våldsam utveckling, nämligen rolpostutvecklingen. Men det aren liten, marginell företeelse. Om herr Sträng i stället ägnar intresse åt avverkningsposterna, som är de helt dominerande, och gör en jäm­förelse över tiden, låt oss säga på tio år, så skall herr Sträng finna atl prisutvecklingen därvidlag i stort sett har följt den allmänna prisutveck­lingen. Om man ser till helheten så är det så. Men det går alllid att plocka ut en liten bit och få fram dramatiska effekter, och det är det man har gjort genom att peka på rotpostpriserna. Jag är ingen anhängare av den typen av skogsbruk. Sambandet ägare-brukare är viktigt här också. Det är därför, som jag framhöll i mitt huvudanförande, som vi lägger en sådan grund i tilläggsdirektiven till jordbruksutredningen.

 

70

Herr ekonomiministern BOHMAN:

Herr talman! Herr Palme tyckte all vi stod och "jämrade oss" här uppe i talarstolen, alt vi inte hade någon bärande idé som kunde lyfta oss till andra tongångar.

Nej, men vi är indignerade, herr Palme, över del sätt på vilket ni

 

för den här debatten, över atl ni kan ha mage att göra gällande att en ny regering skulle ha lyckats all på fyra månader förstöra den svenska ekonomin, atl på fyra månader skapa väldiga budgetunderskott och våld­sam utlandsupplåning. Mycket kan vi och myckel kommer vi alt kunna göra, men så skickliga och så effektiva, herr Palme, är vi verkligen inte alt vi på fyra månader kan lägga till rätta allting som den socialdemo­kratiska regeringen ställt till med eller plocka bort anrättningarna från deras dukade bord på det sätt som herr Palme gör gällande.

Det är rätt fantastiskt att lyssna på detta slags argumentation, och del vore ännu mera fantastiskt om någon enda av våra åhörare ute i landet eller i den här salen skulle tro ett enda ord av den typen av anklagelser.

Vilka var det som styrde vårt land under den tid då de bytesbalans­underskotten uppkom - växande underskott från 1974 till 1975, ökande underskott från 1975 till 1976? Och vilka var del som tvingades böria atl låna utomlands? Del var Olof Palmes egen regering.

Nu frågar vi: Vad har ni för recept atl komma med i dag? Vad har ni för ordinationer för att komma till rätta med de väldiga problem som enligt ert förmenande har skapats under de fyra senaste månaderna?

Ni talade för en stund sedan om det "unika alternativet". Dess recept bestod för det första i höjda kostnader, som gör det ännu svårare för svenska förelag alt sälja ulomlands, höjda kostnader som gör det ännu svårare för företagen atl leva vidare och ge sysselsättning åt folk. Receptet bestod för det andra i atl helt enkelt tro sig kunna lila på alt den in­ternationella konjunkturen skall bli sådan att man kan räkna upp den svenska exporten och begränsa den svenska importen och därigenom få en bättre bytesbalans.

Jag tycker inte alt del är ell uttryck för ansvarsmedveten och kon­struktiv oppositionspolitik att ha så magra recept att komma med, att inte en enda gång med ett enda ord nämna vårl verkligt stora problem - våra stora konkurrenssvårigheter, vårl kostnadsläge - och all lägga ell allernativ som inte innebär annat än höjda skatter, som ytterligare driver upp kostnaderna och ökar inflationen.

Jag är glad över att förutvarande finansministern, herr Sträng, log upp problemet med kostnadsläget, för när vi talar om kostnadsläge har herr Palme hela liden talat om höjda löner och ingenting annat. Men kost­nadsläget i det svenska samhället beror ju inte bara på höga löner, utan det beror också på höga avgifter, höga skatter, nominella löner, löne­glidning och - jag kommer tillbaka till det än en gång - produktivi­tetsutvecklingen. Där har ju del allvarliga inträffat, alt den starka pro­duktivitetsstegring som vi har litat på under tidigare år, då vi trots höga löner i förhållande lill omvärlden har kunnat sälja och konkurrera med omvärlden, har gått ner under de senaste åren. Vi hade för etl år sedan noll procent i produktivitetsstegring, och förra året var den något över 1,5 %. Den gamla regeringens egen långtidsutredning beräknade en pro-dukliviieissiegring varie år på 5 å 6 9fj som nödvändig för att vi skulle

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

71

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

72

komma i balans i våra utrikesbetalningar år 1980.

Den nya oppositionen har ju i motsats till den gamla betydligt fiera experter, erfaret folk som är hämtat från kanslihuset, som skulle kunna hjälpa den att göra de analyser som behövs för atl få ett konstruktivt program, ett alternativ - inte ett "unikt" utan ett verkligt alternativ - lill regeringens finansplan. Jag tycker del är trist att den gamla re­geringen inte har vågat eller velat komma fram med någonting. Redan 1970 hade Sverige inte jämvikt i sin bytesbalans. Och 1970 års lång­tidsutredning underströk mycket kraftigt den strukturella obalans som fanns i förhållande till omvärlden och som Sverige var tvingat atl rätta till om vi skulle få ordning på våra affärer.

När vi nu i finansplanen slår fast atl kostnadsutvecklingen betyder så mycket för våra förlorade marknadsandelar grundar vi inte del enbart på statistik utan också på konkreta observationer ute i en lång rad in­dustriföretag. Man behöver bara gå ut till den svenska industrin så får man klart för sig vad de höga kostnaderna betyder för företagens möj­ligheter att konkurrera.

Jag tycker atl det är beklagligt atl man inte i tidigare finansplaner har försökt sig på en ordentlig analys av dessa problem. Det fanns ingen analys, inga kalkyler, i 1976 års kompletieringsproposition. Jag tycker att det är en regerings uppgift att ge en fullständig redovisning av hu­vudorsakerna till de obalansproblem som vi har i vårt land:

Del kan vara intressant - och jag kan glädja herr Sträng därmed -alt läsa upp vad han anförde förra året om dessa för vårt välstånd livs­viktiga frågor. Han konstaterade i kompletleringspropositionen att vi be­höver en kraftig exportökning och att den förutsätter alt svenskt nä­ringsliv kan hävda sig i en hårdnande internationell konkurrens och i en del fall även kan öka sina marknadsandelar. Han anför: "Därför blir det svenska näringslivets kostnadsutveckling och konkurrenskraft av av­görande betydelse för alt uppnå bytesbalansmålel" - del problem som herr Palme helt blundade för.

Herr Sträng slår fast: "Den internationella prisstegringen visar nu klara tecken på atl avta." - Del var förra året. - "För vår del är del en klar anvisning om en motsvarande utveckling för vårl eget land. Vårt kon­kurrensläge såväl på exportsidan som i fråga om den hemmamarknads­industri som har alt möta importkonkurrensen kan endast framgångsrikt uppehållas om pris- och kostnadsutvecklingen inte Överstiger vad som kan avläsas internationellt."

Så hette del då, men nu förekommer inte det resonemanget i den "unika" motionen.

Herr Sträng gjorde gällande alt jag gav en felaktig bild av vad de ut­ländska lånen skulle ha använts till här i Sverige och påslår alt lånen använts lill investeringar. Ja, av de förelag som lånat. Men det avgörande är att den ekonomi för vilken den tidigare regeringen var ansvarig tving­ade företagen alt gå ut och låna därför atl den svenska krediimarknaden inte räckte till! Man måste anlägga en helhetssyn. De totala investering-

 

arna gick inte upp. De totala investeringarna sjönk. Lånen användes alltså för att möjliggöra den höga konsumtionen. Delta är ju, förre finans­ministern, sanningen bakom utlandslåneresonemangel.

Låt mig sluta i en något lättare ton. De anklagelser som Olof Palme har riktat mot oss i regeringen påminnerom vad som anförs i Grönköpings Veckoblad under rubriken Storverk 80 ger sju nya jobb i Grönköping! Alkoholfri sprit lill oljeländerna! Där står det, och del kunde herr Palme själv ha sagt: "Om det icke varit för att vi nu fått en borgerlig regering och därmed sämre konjunkturer ute i världen skulle nog Storverk 80 ha blivit ännu större, säger herr Eriksson (s)."

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

 

Herr arbetsmarknadsministern AHLMARK:

Herr talman! Det är efter de senaste inläggen fullständigt utrett att någon tvetalan inom regeringen om kostnadsläget icke förekommit i den här debatten. Vad vi har talat om är det samlade kostnadsläget för svensk industri och vad det innebär för våra möjligheter atl konkurrera med andra länder.

Vi har framför allt tagit upp ett par punkter.

Vi vill reformera skattesystemet så, att del inte i onödan driver fram krav på höga löner i siffror räknat, därför atl en så stor del går lill mar­ginalskatt för människor med vanliga inkomster.

Vi har kritiserat de krav som oppositionen nu har rest på ständigt nya och onödiga pålagor på näringslivet, vilka ytterligare skulle försämra våra möjligheter att sälja på världsmarknaden. De skulle försvåra för exportindustrin, de skulle skada sysselsättningen här i landet, de skulle på sikt inte alls förbättra bytesbalansen utan tvärtom hota den.

Oppositionen möier alltså budgeten och regeringens politik på två sätt: genom atl säga blankt nej till vår skattereform och genom en rad förslag till skattehöjningar. De frågor som i har ställt är: Underlättar detta sys­selsättningen i svenskt näringsliv i dag? Kommer det atl hjälpa den sven­ska industrin att sälja på utlandet? Kommer ständigt nya pålagor att klara de branschproblem som vi otvivelaktigt står inför? På del har vi inte fått några som helst svar.

Jag är helt på det klara med att Gunnar Strängs artikel i Veckans Affärer i dag var en kritik av den nuvarande regeringen. Jag hade inte väntat mig att den förutvarande finansministern omedelbart skulle hem­falla åt lyriska betraktelser över den nya regeringen. Men del som han avslutar artikeln med - schlagerrefrängen "Det som sker, det sker" -är en utmärkt beskrivning av oppositionens ekonomiska filosofi. Man har icke analyserat de verkningar för sysselsättning och bytesbalans som de egna förslagen skulle innebära,

Gunnar Sträng säger: Vi påstod aldrig i valrörelsen att folkpensionen omedelbart skulle ryka, ulan det var så att säga på sikt som tryggheten skulle urholkas, - Vi som dellog i valrörelsen vei ju vad som då sades - ule på mölena, på vårdanslallerna, i annonserna osv. Det var en väldig

73

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

74

skrämselpropaganda mot en växling vid makten.

Tryggheten för de äldre var hotad, jobben skulle försvinna, den in­ternationella solidariteten kunde bara den gamla regeringen upprätthålla, jämställdhet mellan kvinnor och män kunde det inte bli och arbetslivets förnyelse skulle helt stanna av. Hela denna propaganda, som socialde­mokratin gick lill val på, har nu fallit i stycken. Budgeten, våra förslag och de förslag sorn är aviserade, har redan visat att den propagandan var osaklig.

Nu försöker tydligen Gunnar Sträng trösta sig med att dessa olyckor säkert kommer atl inträffa på sikt! Det är en helt ny linje. Han medger alltså atl av vad han hittills har sett från den nya regeringen har icke någonting av de dystra profetiorna infriats.

Herr Strängs första reaktion på den nya budgeten var mycket intressant. Han sade i etl antal intervjuer: "Jag har fått intrycket av att de spritt ut gåvorna ulan den noggranna prioritering som vi försökte göra," -Det var alltså för mycket utgifter i den nya budgeten.

Vi var i regeringen mycket intresserade av att få veta vad oppositionen ville skära ned. Var det höjningen av barnbidragen? Var det kulturan­slaget som skulle återställas lill sin forna, låga nivå? Var del på arbets­marknaden man skulle gå in och skära? Var det u-landsbiståndet som inte skulle få öka så mycket? Var det vuxenutbildningen?

När vi nu har läst motionerna ser vi atl inskränkningarna ligger på försvaret, där regeringens förslag kommer först senare. Man har så gott som helt accepterat regeringens utgiftsprogram. Kvar står att man vill öka bördorna på näringslivet och, på samma sätt sorn man gjorde tidigare i regeringsställning, säger nej lill den skattereform som är helt nödvändig.

Olof Palme tog i sitt slutinlägg upp ett antal kvinnors läge pä arbets­marknaden. Jag tror att vi här har mycket viktiga gemensamma uppgifter när del gäller sysselsättningen för särskilt utsatta människor. Genom nya jobb ger man chansen både åt dem som i dag har svårt att behålla gamla jobb och ål dem som vill ut på arbetsmarknaden men har svårt alt få ett arbete.

Under 1970-talet har hundratusentals fler kvinnor gått ut i arbetslivet. Man kan peka på många orsaker till den snabba inmarschen: införandet av individuell beskattning som tog bort ekonomiska hinder, det sug efter ny arbetskraft som vi haft under elt antal år, genomslaget för nya vär­deringar ule i samhället.

Men oavsett orsaker är det en viktig förändring som skett. Rakt igenom svängningar i konjunkturen har fler kvinnor böriat förvärvsarbeta. Och förvärvsarbete har börjat bli något av en självklar rätt också för flertalet kvinnor, inte bara en nådegåva i goda tider,

Etl eget förvärvsarbete betyder så oerhört mycket för att frigöra från gamla roller och fördomar. Det ger ekonomiskt oberoende, det kan ge en säkerhet och ett självförtroende som blir en hävstång för vikliga för­ändringar i ell orällvisl samhälle.

Med lika insais i yrkeslivet blir det också betydligt lättare för kvinnor

 

atl av männen också kräva elt lika ansvar i hemarbetet. För vi måste vara medvetna om atl de flesta kvinnor som förvärvsarbetar på heltid fortfarande bär en betydligt större börda hemma än vad männen gör. Vår vardagliga erfarenhet säger oss detta, rader av undersökningar be­kräftar del, och det föder i sin tur en fortsatt diskriminering.

Männen får tid atl engagera sig i fackligt arbete, kvinnorna i myckel mindre utsträckning.

Männen går på politiska möten mycket mer än vad kvinnorna får ut­rymme för.

I dagarna har det kommit ut en ny rapport om just detta. Det är en undersökning av hur situationen har förändrats för kvinnor som gått in i typiskt manliga jobb.

Rapporten visar denna dubbla erfarenhet. Den visar hur mycket del betyder för kvinnors frigörelse och självförtroende atl få elt förvärvsar­bete, Rita Liljeström skriver: "Förvärvsarbetet innebär en öppning för kvinnorna."

Men rapporten visar samtidigt hur trögt det är alt förändra gamla in­vanda familjemönster. Flertalet kvinnor fortsätter att ha huvudansvaret för hemmet också när de får ett förvärvsarbete. Del skapar praktiska problem och känslomässiga konflikter. Del står i rapporten: "För flera kvinnor krockar stoltheten över jobbet med oron för barnen. Det starkt bejakande på etl plan spricker i bekymmer på elt annat."

Den här verkligheten formar ett dubbelt krav på oss:

Vi måste anstränga oss för att ge förvärvsarbete åt fler kvinnor som vill ha det. Det är en central del i arbetet för jämställdhet. Arbetsmark­naden är just nu kärv för nytillträdande. Det drabbar kvinnorna särskjlt hårt. Därför går regeringen in och ger bl. a. ett särskilt stöd just till de nytillträdande på arbetsmarknaden.

Men vi måste samtidigt förbereda oss inför en konjunkturuppgång, när den kommer, så att inte företag och myndigheter då rekryterar för­domsfullt efter vad som har betraktats som manliga och typiskt kvinnliga jobb. Jag kommer i samråd med jämställdheiskommitién att överväga vad vi ytterligare kan göra, bl. a. med utgångspunkt i de erfarenheter vi har fått av försöken med att rekrytera kvinnor lill hittills mansdo-minerade jobb och skapa en mjukare övergång mellan hemarbete och yrkesliv. Och som jag underströk i mitt första anförande: kommunerna måste la sitt ansvar för att fullfölja den daghemssaisning som är så viktig för både barnen och jämställdheten.

Del andra kravet är lika viktigt. Vi måste fortsätta och skärpa opi­nionsbildningen för att också männen skall förändra sin gamla roll och ta sitt fulla hemansvar. Jämställdhet handlar lika mycket om män som om kvinnor. Både män och kvinnor bör frigöras från fördomar och kunna mötas som människor med lika rätt och lika ansvar.

Det låter enkelt. Men del är med nödvändighet en mödosam process. Den går djupt in i människors roller och värderingar.

Vi har startat en förändring i Sverige som kan bli lill en fredlig re-

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

75

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

volution i många människors liv. Den förändringen skall vi nu driva på därför atl vi genorn den ser elt samhälle där människor frigörs från fördomar och diskriminering, ett samhälle där människor behandlas som individer och inte särbehandlas därför alt de är män eller kvinnor.

Herr PALME (s):

Herr talman! Med hänsyn lill att herr Fälldin och herr Ahlmark i sina repliker har ställt direkta frågor till mig tvingas jag meddela atl jag inte har någon ytterligare replikrätl. Delsamma gäller naturligtvis herr Sträng och herr Werner.

 

76

Herr SVENSSON i Malmö (vpk):

Herr talman! Det är tre ting som i dagarna upptar människors tankar. Arbete - energi - frihet.

Inte på 40 år har Sveriges arbetare fåll uppleva en så rnassiv attack på sin sociala situation. Inte på 40 år har de unga bjudils en så dålig framtid i svenskt arbetsliv.

Inte på länge har man kunnat ge en bild av de arbetandes situation bara genom att läsa upp en rad namn:

Luleå och Pajala, Älvsjö och Gröndal. Olofsiröm och Örebro. Bångbro och Hofors, Domnarvet och Oxelösund. Simrishamn och Emmaboda. Eriksberg och Kockums. Skellefteå och Kramfors. Gyllenhammar och Bohman,

Det är en särskild klang över alla dessa namn. De säger: arbetslöshet, kapitalmakt, politisk reaktion.

Del borde instiftas etl särskilt Nobelpris för dem som visat största kortsiktigheten och perspektivlösheten inför problemen. Regeringen och dess industriminister vore då utan jämförelse kvalificerade priskandi­dater. Stackars Milton Friedman skulle fullständigt komma i skuggan.

Så hållningslös är regeringspolitiken inför den kris som rullas upp. Man talar om alt lita på företagen. Man talar om att ge tro på framtiden. Det är en originell tanke: arbetslösheten är ingen ekonomisk fråga. Den är en trosfråga. Därför kan industriministern ta saken lugnt; det hela blir etl problem för kyrkominislern.

Gentemot denna katastrofala likgiltighet måste arbetarrörelsen äntligen ställa avgörande frågor. Vilka mekanismer i det kapitalistiska systemet skapar utslagning, strukturkris, arbetslöshet? Skall vi acceptera 70 000-100 000 arbetslösa som etl stående inslag? Skall vi acceptera att ett par hundra tusen människor ständigt är hänvisade till tillfällighets­arbeten och nödlösningar? Skall vi bjuda de unga människorna bered­skapsarbeten, när de behöver komma in på reguljära yrkesbanor? Skall vi tolerera den grymma uppdelningen i ett A-lag och ett B-lag på ar­betsmarknaden? Skall vi tiga inför den nya sortens kvinnodiskriminering: det enormt ökade kvinnliga deltidsarbetet? Skall vi stå lysta inför det faktum, att den statistiska sysselsättningsökningen de senaste tio åren mest består av ökade sjukskrivningar och mer deltidsarbete?

 

Del kan vi naturligtvis aldrig acceptera. Men därför behövs en helt ny sysselsättningspolitik. Det är här vi inom vpk menar att socialde­mokratin kan riskera att missa. Man har inte tagit lärdom av valet och gått åt vänster. Man talar fortfarande om samarbete mellan samhälle och storfinans. Man är kvar i det tänkande som gav upphov till A-lagel och B-lagei på arbetsmarknaden. Och slutligen kör man för mycket med patentlösningen att jobben skall räddas bara det blir mera kärnkraft.

Sverige har världens största kärnkraftsprogram i förhållande lill be­folkningens storlek. Det är tre gånger större än Frankrikes, sex gånger större än Japans, 13 gånger större än Italiens och 25 gånger större än Sovjetunionens. Del kallas här i Sverige märkligt nog "en försiktig sats­ning på kärnkraften".

Men måste vi då inte ha mera el och mera olja för att klara syssel­sättningen? frågar folk. Det låter logiskt. Men det stämmer inte. Kärn­kraften ger inte mera jobb. Det är precis tvärtom. Vi skall se en smula på sammanhangen jobb och energi.

Arbetslöshet skapas inte av brist på energi. I dag fortsätter Sverige med centerpartiet i spetsen marschen in i kärnkraftssamhällel. Men ändå ökar varslen och permitleringarna. Den kapitalistiska världen har aldrig använt så mycket elkraft och så myckel olja som nu - men den har heller aldrig haft så många arbetslösa.

Allt hänger nämligen på hur man använder energi och inte på hur mycket ny energi man öser in i systemet.

Problemet för Sverige är ungefär följande: Landels ekonomi består grovt sett av två stora block, 1 del ena tas fram råvaror och halvfabrikat. I det andra produceras förädlade varor och kvalificerade riänster. Det första blocket slukar mycket stora mängder energi. Men där skapas inga nya jobb. Tvärtom, där är utslagningen hårdast och sysselsättningen min­skar. 1 det andra blocket går del åt förhållandevis små mängder elkraft och olja per arbetande. Men det är där som de nya jobben kan skapas, I den lätta sektorn av ekonomin ger varie given mängd elkraft 13 gånger fler jobb än i den tunga, och varie given mängd olja ger i den lätta sektorn 26 gånger fler jobb än i den tunga.

Vad säger oss detta? Jo, det säger att kärnkraften inte skapar ett enda nytt jobb, för den skall användas bara för atl öka rovdriften av skog, malm och andra halvfabrikat. Den kommer att öka koncentrationen av förelag och trappa upp utslagningen av människor. Den är kopplad till en sådan inriktning i ekonomins utveckling au detta blir följden, i varie fall för Sverige.

Man hör ofta sägas all Sveriges framtid måste bygga på skogen och malmen. Det menar vi är romanlik. Det döljer problemet med den rovdrift som storfinansen genomför på naturresurserna. Om denna rovdrift inte dämpas blir följden om 30 år en nationell kalastrof Den blir kännbarast i övre Norrland och Bergslagen, där råvarorna och halvfabrikaten är bas för ekonomin. Det är just bundenheten till råvaror och halvfabrikat som är problemet. Det är denna bundenhet som i dag är förbannelsen för

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

11

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

78

Bergslagen och som gör att del går snett i Norrbotten.

Det finns alltså som man ser ell samband mellan kärnkraft, rovdrift, utslagning och arbetslöshet. Därför menar vi från vpk att det inte är arbetarrörelsens sak att predika de arbetandes frälsning med hjälp av moderaternas gamla kärnkraflsprogram. Lösningen ligger inte i mer rov­drift, mer export av halvfabrikat och hårdare utslagning. Lösningen ligger heller inte i att samarbeta med storfinansen på dess villkor och för dess strukturomvandling.

Lösningen ligger i stället i att långsiktigt och gradvis lägga grund till en ny ekonomi som inte bygger på rovdrift, som kan skapa arbete och ändå möjliggöra en frigörelse från beroendet av kärnkraft i framtiden. Lösningen, säger vpk, ligger i en planmässig övergång till högre grader av förädling i ekonomin, till mer avancerade och nya produkter och till starkare tyngdpunkt på de arbetandes kunnande. Nästa stadium i in­dustrialiseringen kommer nämligen inte att kunna karakteriseras av ökad cirkulation med ständigt mer råvaror och energi. Del kommer i stället atl kännetecknas av höjningen i det mänskliga tänkandets och arbetets kvalitet, i förfiningen av produktionen och dess inriktning, inte på profit och rovdrift utan på social ändamålsenlighet och ansvar för kommande generationer.

En sådan politik kan kort uttryckas i fem punkter, vilka också utgör vpk:s sysselsäitningspoliliska huvudkrav.

1.    Nya statliga förädlingsindustrier, ägnade att gå i spetsen för ändrad produktionssammansältning. Det skapar nya arbeten, säkrare arbeten, säkrare export och möjlighet att rädda nedläggningshotade orter som är bundna lill råvaru- och halvfabrikalsproduktion.

2.    Ett program för högt driven upprustning av det kollektiva kom­munikationsnätet. Del skapar effektivare transporter, bättre energihus­hållning och bättre miljö. Det skapar arbete för anläggningsarbetare, in­dustriarbetare, tekniker.

3.    Ett program för att bygga bort de sociala bristerna och för att höja de arbetandes utbildningsgrad. Del skapar arbete, det leder till en eko­nomisk omfördelning till de sämst ställda, det understöder den ökade förädlingsgraden och de tekniska avancemangen genom att ta lill vara de arbetandes begåvning för den nya produktionsinriktningen,

4.    Stopp för den växande kapitalexporten och för storfinansens ut­flyttning av värdefulla förädlingsindustrier ur landet.

5.    Påskyndande av den allmänna arbetstidsförkortningen. Del mot­verkar rovdriften på människor och del skapar fler arbetstillfällen.

En långsiktig utveckling som den här har tecknats står i strid med kortsiktigheten, rovdriften och profilsträvan, I dess förlängning skymtar också nödvändigheten av att helt avskaffa den privata kapitalmakten och övergå lill elt annat samhällssystem.

Frihet från utsugning och arbetslöshet är grunden för all annan frihet. Delta kan borgerlig åskådning aldrig falla. Men del finns också företrädare för socialismen, vilka har hamnat mycket långt från den insikten.

 

Vänsterpartiet kommunisterna slåss konsekvent mot alla brott mot de mänskliga fri- och rättigheterna. Ingen missriktad lojalitet och ingen partitakiik hindrar oss från atl på det skarpaste fördöma övergreppen i Tjeckoslovakien. När en princip står på spel är det brottsligt alt tiga och fegt att vika undan. Ansvaret för socialismens framtid och innehåll gör tvärtom kritiken särskilt angelägen.

Del skulle glädja oss om andra partier i Sverige visade samma kon­sekvens som vi. Politiskt oppositionella mördas i Argentina, men jag har aldrig hört något statsråd protestera mot alt Sverige lånar Argentina pengar. Tvärtom har man medverkat härtill. Oppositionella människor i Nordirland jagas, slås och häktas på obegränsad tid. När uttalade sig svenska partier om detta? Är hänsynen till den brittiska regeringen större än omsorgen om friheten? Man misshandlar och häktar godtyckligt väns­teranhängare i Italien. De styrande och deras korrumperade rättssystem döljer och skyddar dessa brott. Sympatin för en borgeriig regim där tycks i Sverige väga tyngre än omsorgen om friheten. Vi har inte hört elt ord från SAP-ledningen om yrkesförbudet i Västtyskland. Väger kanske hänsynen lill partikollegan Helmut Schmidl tyngre än omsorgen om fri­heten?

Också här i Sverige märks en starkt stigande tendens till rättsövergrepp och godtycke vid laglillämpning. När dessa ting tagits upp här i kammaren har jag alltid förvånat mig över med vilken lojalitet de andra partierna - även i uppenbara fall av övergrepp mot människor - röstat lojalt för att frikänna de skyldiga i den högre svenska byråkratin.

En sådan dubbelmoral - del vill vi från vårl parti säga - håller inte. En fransk politiker, den gamle galanten Édouard Herriot, sade en gång att friheten är en trofast älskarinna - på villkor att hon tillfredsställs varie dag. Vill man leva upp till del villkoret får man akta sig för atl alltför ofta förväxla frihetens gudinna med partilaklikens sköka. Friheten är odelbar. Bara den som handlar därefter kan göra anspråk på verklig trovärdighet såsom demokrat.

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

 

Herr CARLSSON i Tyresö (s):

Herr talman! Vilka intryck får man när man under en sådan här debatt lyssnar på företrädarna för den borgerliga regeringen? Del första jag tycker att man kan konstatera är att de borgeriiga vill glömma sina löften från valrörelsen. Löftet om all kärnkraften skall stoppas senast 1985 har vi inte hört upprepas här i dag. Det var närmast pinsamt att höra landets statsminister slingra sig bort från sina besked i valrörelsen och nu böria tala om helt andra saker.

Inte heller om vårdnadsbidragei, som var ell av de stora locknumren i valrörelsen, har vi hört någonting. De 400 000 nya jobben är det helt tyst om.

Jag har en känsla av atl den borgeriiga regeringen känner elt slags obehag inför nödvändigheten av all la ansvar. Efter 44 år kunde man tro atl de borgerliga skulle känna glädje över atl kunna förverkliga sina

79

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

80

idéer och krav. Nu har de chansen alt stoppa inflationen, sänka skaiterna och åstadkomma en ökad arbetslust. Det sades också i den borgerliga propagandan atl socialdemokraterna hindrade allt gott och misskötte det rnesla. Men då borde det ju finnas fantastiska möjligheter för den bor­gerliga regeringen att snabbt åstadkomma verkliga och synbara föränd­ringar.

Olof Palme ställde en enda fråga under diskussionen här, som varade flera timmar. Han formulerade frågan ungefär så: Ni i regeringen tror ju på en konjunkturuppgång; vilka skatter tänker ni då använda er av för all hålla ekonomin i balans? Statsminister Fälldin väntade med att besvara den frågan till dess Olof Palme inte hade någon replikrätt kvar, och då ställde herr Fälldin en motfråga: Det här innebär ju att också socialdemokraterna måste höja skatierna - och vilka i så fall? Svaret är mycket enkelt. Vi har redan i denna budget lagt fram förslag om åtstramning på 5 000 milj. kr. Där är vårt svar. Och det hade varit mycket enkelt för Olof Palme all ge det svaret, om han hade haft någon replikrätl kvar. Men det visste Thorbjörn Fälldin all han inte hade. Dessutom tycker jag det är en ynkedom - eftersom det ju ändå är de borgerliga som har majoritet och skall regera det här landet - att besvara en sådan central fråga med en motfråga.

Det är påfallande att den nya regeringen ägnar sig åt all gnälla och klaga. Var ni inte på del klara med, innan ni inträdde i kanslihuset, atl det är ganska svårt all regera elt land? Det har det alltid varit, och så kommer det också alltid att förbli. Del tillhör regerandels konst att först veta vad man själv vill. Sedan måste man hålla ihop om del inom regeringen och regeringspartierna. Och slutligen måste man ha kraft och vilja att driva igenom sitt program.

Det hjälper ju inte människorna ule i landet att den nya, borgeriiga regeringen klagar över den gamla, den socialdemokratiska regeringen. Människorna väntar sig handling. Det var närmast patetiskt atl höra Gösta Bohman upprepa ett tjugotal gångeratt nu har vi fållen ny regering, Alla vet väl alt de borgerliga har flyttat in i kanslihuset. Men det är handling som människorna väntar på.

Till de borgerliga partierna och deras företrädare vill jag säga: Böria regera! Del var illa atl det i regeringsdeklarationen inte fanns med ett enda ord om strukturproblemen i industrin, men ni måste ändå ge er i kast med problemen i vårt näringsliv. Problemen kommer alt följa er, precis som de följde oss. Det finns ingen osynlig hand - även om en del har trott det - som ställer allt till rätta.

Det var illa att ni enades om slagordet vårdnadsbidrag i stället för alt fundera över hur barnfamiljerna har del och därefter utforma en fa-miljepoliiik för barnen och föräldarna. Därför slår ni i dag utan politik på det området.

Det var illa att ni kastade ut siffran 400 000 nya jobb ulan alt uppen­barligen ha länkl igenom hur ni skulle förverkliga elt enda av dem. Vidta åtminstone åtgärder så atl de som hade jobb när ni övertog makten

 

får behålla sin sysselsättning!

Del var illa all ni lovade att ersätta de 13 kärnreaktorerna med isolering av hus. Vad man sparar då är huvudsakligen olja, inte elkraft. Del är bra i och för sig, men som ni redan upptäckt löser det inte problemen med kärnkraften.

En annan slutsats som jag har dragit i dag - jag tror att också Olof Palme nämnde del - är alt del verkar som om de borgerliga partierna inte hade upptäckt all de har en egen majoritet. Borgerliga väljare väntar på borgerliga lösningar, på alt samhället skall förändras. Men vad som inträffat är handlingsförlamning och som följd därav en låt-gå-politik.

Del var ell fattigt, eftersatt land fullt av orättvisor som socialdemo­kratin övertog 1932. Del vi efter 44 års styre överlämnade var ett helt annat land, präglat av socialdemokratiska idéer om rätten till arbete, rätten till utbildning och rätten lill trygghet vid sjukdom och ålderdom. Det kan många människor vittna om som själva upplevt denna historiska omvandling av vårt land.

Detta innebär självfallet inte att dagens samhälle är färdigt eller fram­tiden problemfri. Så blir aldrig fallet. Vi hade just inlett vad vi inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen brukar kalla det tredje skedet -förverkligandet av den ekonomiska demokratin. Det är en lång och mö­dosam process att i praktisk politik förverkliga våra idéer på det området. Erfarenheten har också lärt oss all utvecklingen i sig skapar nya problem. Låt oss som exempel nämna miljöpolitiken, energipolitiken och industrins strukturproblem, som spelat en sådan betydande roll i dagens debatt.

Vi hade önskat fortsätta vårt arbete för att på demokralisk-reformistisk väg omforma samhället, angripa de nya problemen och utveckla vår po­litik. Vi fick inte tillräckligt stöd för detta, och därför får vi nu arbeta i opposition.

Vi kommer atl använda denna tid för att skapa bättre kunskap och förståelse för den socialdemokratiska ideologin, för våra grundvärdering­ar.

Vi kommer atl slå vakt om de värden som skapats av arbetarrörelsens företrädare i kommuner och riksdag under den långa tid vi hade det avgörande inflytandet. Vi kommer att kämpa mot varie försök all bryta sönder det välfärdssamhälle som mödosamt byggts upp av flera genera­tioner.

Vi kommer all motsätta oss att man undergräver Sveriges ekonomi och därmed försvårar att i fortsättningen klara sysselsättning och re­formpolitik.

Vi kommer att för den framtida politiken utforma ett socialdemo­kratiskt alternativ i alla viktiga parliskiljande frågor. Den politik vi lägger fram i opposition skall vara så utformad att vi kan stå för den och ome­delbart förverkliga den i regeringsställning.

Detta har vi redan i handling visat genom det budgetalternativ vi nu presenterat.

Tre viktiga punkter vill jag särskilt understryka i det socialdemokra-

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

6 Riksdaiicns proiokoll 1976/77:62-63

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

AUmänpolitisk debatt

82

tiska alternativet.

För det första vidtar vi den unika åtgärden alt som opposition lägga fram en starkare budget än regeringspartiet. Därmed minskar vi upp­låningen ulomlands. Vi anser del oförsvariigi atl låna till höjningen av folkpensionerna, till skattesänkningar och andra löpande utgifter.

För det andra vill vi satsa mer på omvårdnaden av barnen och de gamla. Trots all vi har åstadkommit en stramare budget lyckas vi på dessa två viktiga områden driva reformpolitiken vidare. Det skall bli mer tid för sarnvaro mellan barn och föräldrar genom atl föräldraledig­heten byggs tit från sju till tolv månader. Vi satsar 10 000 nya platser inom hemsjukvården och 10 000 nya platser inom långtidsvården. Vi lämnar medel till landstingen så att de inom en femårsperiod kan anställa ytleriigare 25 000 människor för att delta i detta vårdarbete. Det är viktigt att samhället klarar dessa uppgifter. Det är viktigt för de gamla själva, men också för de anhöriga och för personalen. Det kan jag av egen er­farenhet uttala mig om. De som arbetar inom långtidsvården i dag gör ett beundransvärt arbete, men de måste få ökade resurser. De måste fk ökade möjligheter atl sköta del arbete de upplever som så viktigt både för sin omgivning och för sig själva.

För det tredje har vi särskilt prioriterat sysselsättningen. Det krävs i dag en statlig näringspolitik. För de företag som har problem i dag - del gäller L M Ericsson, förelag inom stål- och varvsindustrin, företag som satsat på plattformar i Nordsjön men som funnit all marknaden där inte höll m. fl. - krävs elt samhälleligt stöd och en samhällelig mål­sättning för att de skall kunna överleva och klara av sysselsättningen för sina anställda.

Denna uppfattning har inte bara vi inom socialdemokratin och inom fackföreningsrörelsen, utan den hävdas också av framsynta företagsle­dare. Jag vill t. ex. åberopa verkställande direktören vid Oxelösunds Järn­verk, lan Wachlmeisler, som nyligen uttalade i TV alt han ansåg all det krävdes nya ägargrupperingar och att staten borde gå in med krafttag för att få ordning på dessa problem. Han talade då om stålindustrin.

Vi socialdemokrater har lill denna riksdag lagt fram ett förslag om en strukturfond som skall arbeta under stort risklagande för att vara med och hjälpa till att få fram lösningarav det slag jag talatom. Samhället skall således inte bara ha en samordnande roll, utan del skall också med finansiella resurser positivt bidra till atl åstadkomma en omstrukturering. Vi har dessutom begärt att Investeringsbanken skall få en förstärkning av sitt aktiekapital med 500 milj. kr.

Våra förslag innebär en konsekvent och logisk utbyggnad av den so­cialdemokratiska näringspolitiken. Vi har på detta sätt, trots atl vi inte har de resurser som borgeriighelen ofta ondgjorde sig över när vi var i regeringsställning, i oppositionsställning praktiskt visat hur vi vill an­gripa problemen. Men den borgerliga regeringen är uppenbarligen fast i sin ideologi som innebär att man är rädd för staten och för ett starkare samhälle, och därför vågar man inte konsekvent tillämpa den i dag enda

 

möjliga och förnuftiga politiken, nämligen riktade åtgärder till de bran­scher och geografiska områden som har problem. Det är väl detta som är orsaken lill att regeringen kommit till den slutsatsen att man skall tillämpa en generell påspädning. Detta leder till inflation och till ett min­skat penningvärde, och det löser inte de problem som vi har i näringslivet. Följden kommer också att bli alt den borgerliga regeringen får fortsatta svårigheter att klara sysselsättningen och därmed på sikt reformpolitiken i vårt land.

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

 

Herr LARSSON i Staffanstorp (c):

Herr talman! I det anförande som herr Carlsson i Tyresö höll förekom en hel del motsägande uppgifter. Herr Carisson i Tyresö menar all op­positionens budget är bättre än den regeringen lagt fram. Jag vill bara bemöta hans synpunkter med alt kort och gott säga att jag tror att den debatt som förevarit har klargjort på vilket sätt oppositionens budget skulle finansieras, nämligen genom ytterligare pålagor för sysselsättning och produktion. En sådan finansiering skulle bara innebära att läget på marknaden och för sysselsättningen i dess helhet förvärrades.

Jag skall så övergå till vad jag ursprungligen tänkt säga och hoppas att något av detta skall ge svar på de frågor som ställts.

Alternativen i svensk politik utkristalliseras nu allt klarare. Den debatt som förts här i dag ger belägg för det påståendet. Den nya regeringen har presenterat en budget som på ett kraftfullt sätt markerar ansvar för sysselsättning, resurshushållning och en fortsatt social välfärdspolitik. Oppositionens huvudalternativ är all möta företagens allt svårare eko­nomiska problem med exempelvis höjd arbetsgivaravgift.

1 ett nötskal är delta också ett fullföljande av de positioner som väljarna hade atl ta ställning till i höstas. Skall vi ha en social marknadsekonomi med möjlighet för företagen, särskilt den mindre och medelstora före­tagsamheten, att verka och utvecklas, till gagn för hela landets ekonomi och människornas sysselsättning? Eller skall vi ha en mera socialistiskt präglad utveckling med socialisering av hela branscher, socialisering av marken och med Meidnerfonder?

Svenska folket gav sitt besked i dessa frågor. En del socialdemokrater har också dragit slutsatser av detta. Vissa eftervalskommentarer präglades av påtaglig distans till den socialiseringsiver som gjort sig alltmer gällande inom socialdemokratin. Man kunde kanske nu nära en viss förhoppning om att socialdemokraternas slutsats av valet skulle bli sådan att de läm­nade doktrinerna och på etl mera praktiskt sätt sökte ta sig an de konkreta samhällsproblemen.

Det måste nu vara uppenbart för envar alt del svenska näringslivet kommit in i en mycket bekymmersam situation. Det är viktigt att in­dustrin i delta läge har statsmakternas stöd atl slå sig igenom sina be­kymmer, ulan att de anställda drabbas. På den punkten håller jag alltså med Ingvar Carlsson. Regeringens sysselsättningspaket är också i hög grad inriktat på detta. Socialdemokraterna däremot synes, som jag har

83

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

84

sagt tidigare, vilja lägga sten på produktionens redan tunga börda. Inte nog med att arbetsgivaravgiften föreslås höjd med ytterligare 2 % - man vill slopa nedsättningen av arbetsgivaravgiften inom inre stödområdet också. Man vill återskapa den orättvisa gentemot familjeföretagen som regering och riksdag rättade till i höstas.

Det är etl hot inte bara mot sysselsättningen utan också mot närings­livels konkurrenskraft och initiativförmåga att angripa de politiska pro­blemen från så lättsinninga utgångspunkter. Om vi skall kunna rätta till balansen i ulrikesbelalningarna och fullfölja de inrikespolitiska am­bitionerna måste vi värna om näringslivets förmåga och utvecklings­möjligheter.

Av avgörande betydelse är då alt man avslår från en centralistisk och socialistisk dirigering av ekonomin. 1 stället måste vi skapa en decen­traliserad och socialt ansvarsfull ekonomi, där statsmakterna anger ramar och riktlinjer men där de konkreta besluten växer fram efter diskussioner mellan anställda och företagare. Ger vi praktiska förutsättningar för vår produktionsapparat och samtidigt möjlighet till ett sådant decentraliserat beslutsfattande, har vi också lagt en god grund för en fortsatt reformpolitik i vårt land.

Med samförstånd och samarbete kan man komma långt, men man löser inga som helst problem genom att ställa klass mot klass i en an­svarslös agitation. Vi har alla elt gemensamt ansvar när del gäller att reda ut de akuta problemen, och min maning till oppositionen måste bli denna: Även ni bör besinna ert ansvar i den rådande svåra ekonomiska situationen.

Vi måste se till atl skapa nya arbetstillfällen. Inte minst mitt parti har gått in för detta. En betydelsefull .sektor härvidlag är de mindre och medelstora förelagen. De har anpassningsbarhel, uppfinningsrikedom och många gånger också en eflertraklad kvalilelsproduktion. Den socialde­mokratiska regeringen har under de år som gått egentligen vänt ryggen åt denna betydande företagssektor utom i ett avseende: den har ålagts denmya allmänna avgiften och det har ställts nya krav. Många småföretag har också, trots vanligen god uthållighet, stupat.

Ville den socialdemokratiska regeringen inte inse vilken god syssel-sätiningsfaklor vi har i dessa mindre företag? Då är det på tiden, för många anser detta.

Låt mig anföra vad en SIFO-undersökning i fjol visade. Enligt denna undersökning förklarade inte mindre än 74 'V) av de tillfrågade att det borde bli lättare atl starta och driva mindre företag. Jag tror att detta är en mycket betydelsefull sektor just när del gäller sysselsättningen.

Regeringen Fälldin har i årets budgetproposition vidtagit en rad åt­gärder för all förbättra situationen även för dessa företag. Hantverks-och induslrilånefonden höjs från 50 milj. kr. lill 90 milj. kr., anslaget lill företagarföreningar höjs med 5 milj. kr. och för att främja den mindre industrins export skall stödet ökas med 1 milj. kr., delta för att nämna bara några exempel. Härtill kommer exempelvis en höjning av det av-

 

giftsfria beloppet från 18 000 till 30 000 kr. när del gäller arbetsgivar­avgiften. Först som sist kommer också regeringen enligt budgetpropo­sitionen, vilket statsministern också påmint om i dag, all lägga fram ett samlat program för de mindre företagen.

Åtgärder av denna art, liksom de i vissa fall redan föreslagna indu­stristöden till utsatta branscher och olika produklionsstöd med tidiga-reläggning av vissa beställningar och nya regler för lagerstöd, ger vårl näringsliv bättre förutsättningar att klara en bekymmersam tid. Vi kan kanske då också förbättra konkurrensförmågan gentemot utlandet. Kan­ske kan vi ta igen de 15-17 % vi förlorat i marknadsandelar. Jag iror det är väldigt betydelsefullt. För att bevara kapaciteten inom företagen och för atl skydda den enskilde är det också av stor vikt atl, som re­geringen nu föreslagit, höja utbildningsstödel till de sysselsättningshotade med 25 kr. i timmen.

Herr talman! Får jag sedan övergå lill elt annat ämnesområde. Livs­medelssituationen i världen har under flera år varit föremål för politiskt och ekonomiskt intresse. Det är väl känt att särskilt Bortre Asien lider brist på livsmedel. Ca en Ijärdedel av befolkningen där är direkt un­dernärd. Detta år, 1977, uppgår världens befolkning till över 4 miljarder. Om 10 år är den ca 5 miljarder, om 25 år 6,5 miljarder och om 50 år mer än dubbelt så stor som nu.

Livsmedelsproduktionen har under de senaste 20 åren ökat med 70 %, beroende på mekanisering, rationalisering, växtförädling och bättre nä­ringstillförsel i form av konstgödsel. Den ökningen kommer alt kunna fortsätta men i minskande takt, beroende på de nämnda faktorernas be­gränsning samt svårigheter med bevattningen.

Om världsprodukiionen av livsmedel skulle hålla takten med den här skisserade befolkningsökningen, räknar man med alt exempelvis spann­målsproduktionen årligen skulle behöva öka med 25-30 miljoner ton.

Vi måste satsa betydande resurser på växtförädling. Problemet är hur man skall kunna åstadkomma en ökad förståelse för nya och bättre sorter i u-länderna. På kort sikt är en förbättrad tillgång på handelsgödsel det viktigaste vapnet i kampen för en ökad livsmedelsproduktion. Särskilt gäller det givetvis u-länderna.

I-ländernas produktionsökning betyder för överskådlig tid allra mest för atl hålla väridssvällen stången. Under åren 1972-1975 hade vi dåliga världsskördar. De var otillräckliga och spannmålslagren försvann helt och hållet. Året 1976 har varit bättre, men vad som inträffat ger oss ett starkt observandum om hur världens livsmedelssiluation kan se ut.

Vi måste slå vakt om åkermarken. Hittills har man nonchalerat be­varandet av våra marktillgångar. Marken aren naturtillgång som århun­draden igenom producerar ständigt nya skördar och som ständigt kan ge människorna nya livsmedel. Denna mänsklighetens viktigaste pro-duktionslillgång och outtömliga resurs skall vi vara rädda om. Inte utan trängande skäl skall vi la åkermark i anspråk för annat än livsmedels­produktion. Det finns, herr talman, samhällsplanerare som inte alls har

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

85

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

86

beaktat delta.

Givetvis måste vägar anläggas och annan bebyggelse ske, men vi måste få till stånd en övergripande regionplanering som är mera förutseende än hittills, så att vi slipper all permanent belägga alltför myckel av de bästa åkeriordarna.

Jag noterar, herr talman, att statsrådet Olsson i sin proposition betonar att samråd mellan länsstyrelse och andra regionala myndigheter för mar­kens användning skall ske. Resultatet av detta arbete skall föreligga under våren 1977, Detta är myckel tillfredsställande. Våra samhällsplanerare måste samarbeta över kommun- och länsgränser.

Socialdemokraterna talar om marksocialisering för att avbryta kapi­talspekulationerna i mark - för atl inte markägandet skall övergå till "irolloarbönder" och andra spekulerande personer och företag. Det är naturligtvis ett riktigt argument. Men så låter det nu. Har socialdemo­kraterna inte suttit 44 år vid makten? Under 1960- och 1970-lalen har spekulationerna blivit som mest påtagliga. År 1965 genomtrumfade so­cialdemokraterna en ny jordförvärvslag som gav friii fram för både privata och bolag att spekulera i mark. Observera atl den lagen kom lill uuder centerns absoluta motstånd. Men spekulanterna har prisat lagen och jord­priserna har gått spikrakt i höjden. När ni nu kommit dit, i varie fall delvis med jordförvärvslagens hjälp, ropar ni på socialisering av marken. Var det till denna situation ni ville komma för atl få anledning till ell drastiskt socialiseringstillfälle?

Jag förmodar att de partier som medverkade lill att genomföra 1965 års lag och därmed medverkade lill alt 1965 års jordförvärvslag och för­budet mot bolagsköp hävdes i dag beklagar denna situation.

Herr talman! Jag vill till slut la upp ett annat aktuellt område. På utbildningens område pågår etl omfattande reformarbete. Centern har alltid varit pådrivande för en framtidsinriktad utbildningspolitik. Nya krav måste nu ställas på skolan - krav på att ge barnen en meningsfull skolgång. Eleverna skall kunna betrakta sin skola som rolig och intressant.

Grundskolan upplevs av många som alltför negativ. Bristande moti­vation och dålig trivsel visar sig i skolk, mobbning och våldstendenser men har sin grund i den teoretiska inriktningen i undervisningen. En bättre balans mellan teori och praktik måste åstadkommas. Likaså måste det skapas närmare kontakt mellan skola, arbetsliv och del övriga sam­hället för atl förbereda ungdomarna för verksamheten efter grundskolan.

En öppnare och mera praktiskt inriktad grundskola ger ungdomarna bättre förutsättningar att få meningsfull sysselsättning efter skolan. Riks­dagen uttalade förra året på initiativ från centern och folkpartiet att sam­hället måste ta ansvaret för atl alla ungdomar får utbildning, arbete eller praktik. Socialdemokraterna reserverade sig av någon anledning mot detta beslut.

De kommunala och regionala planeringsråden får vikliga uppgifter för alt denna målsättning i den nya skolan skall kunna uppfyllas. I del ar-belsmarknadpoliliska paket som regeringen lade fram förra veckan fö-

 

reslogs bl. a. förstärkning på länsarbetsnämnderna med inriktning på ung­domsarbetslösheten, flera praktikplatser för ungdom i statliga förvalt­ningar och höjda bidrag till kommuner som ordnar praktikplatser.

Principen om återkommande utbildning är genomgående i centerns utbildningspolitiska strävanden. Den nytillsatta gymnasieutredningen skall bl. a. pröva möjligheter till etappvis avgång och återinlräde i gym­nasiestudier. Gymnasieskolans kontakter med arbetsliv och samhälle måste öka. Ungdomen har ett uttalat intresse för en mera praktiskt in­riktad gymnasieskola. Elt system med varvad utbildning måste noga prövas. En möjlighet som bör utredas är ell treterminssystem.

Låt mig avslutningsvis peka på de utredningar om både grund- och gymnasieskolan som nu pågår, om SIA:s genomförande och om hög­skolans förverkligande. Allt sker i den nya andan av ett större lokall inflytande för berörda personer, kommuner och orter. Ell betydande de­centraliserat utbud av undervisning och även ett decentraliserat infly­tande däröver är en nödvändighet om vi skall få en riktig och bra un­dervisning i vårt land.

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr andre vice talmannen tillkännagav atl anslag utfärdats om sam­manträdets fortsättande kl. 19.30.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Larsson i Staffanslorp upprepar en rad av de slag­nummer som centern och de andra borgerliga partierna körde med i val­rörelsen. Han säger alt det är småföretagen vi skall hoppas på för atl kunna rädda sysselsättningen. Men del är ju inte i småföretagen sys­selsättningen ökar. Småföretagen har tvärtom i allt snabbare takt slagits ut, och de kommer att fortsätta all slås ut, med den politik ni för. För vad går den politiken ut på? Den politiken går ul på att man skall släppa det privata näringslivet ännu friare än vad det hittills har varit. Och vad betyder det? Del betyder att den inbyggda koncentrationsprocessen i den privata kapitalismen kommer att slå ut ännu hårdare än tidigare. Då går det illa för herr Larssons småförelag, och då går det illa för den borgerliga sysselsättningspolitiken. Och del har redan visat sig att de första stegen på den vägen är tagna.

Och hur skall ni sköta strukturomvandlingen, som ni nu står så hand-fallna inför? Där sker ju verkligen en koncentration. Där ser man inte etl spår av centerns decentralisering, ulan där är del bara centralisering, koncentration, nedläggningar på de små bruksorterna.

Hur vill ni ersätta arbetarna i Bångbro, i Vikmanshyttan, i Söderfors, i Hofors, om och när allvarliga kriser drabbar deras orter på grund av denna koncentrationsprocess?

Det finns bara ell sätt atl ersätta dem, och del är atl skapa nya typer av industrier. Del kan bara ske genom en förmedling, nämligen genom nya typer av statliga förädlingsindustrier. Storfinansen är nämligen inte intresserad av vidareförädling inom landet. Den flyttar i stor stil ex-

87

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

empelvis viktiga verkstadsförelag ulomlands.

Är herr Larsson beredd atl för att skydda sysselsättningen förespråka förbud mot den typen av kapitalexport eller är han del inte? Del skulle vara glädjande att få besked om del från centerpartiets håll.

Vi skall inte tala om klass mot klass, säger herr Larsson, Allt skall vara en ljuv harmoni. Arbetare och kapitalist har egentligen samma in­tressen.

Har arbetaren intresse av all undergräva sysselsättningen genom att fortsätta rovdriften på den svenska skogen? Har den svenska arbetaren intresse av att se kapitalisten flytta ut miljarder utanför landets gränser, pengar som skulle kunna användas till bra sysselsättningstillfällen inom landet?

Vad har arbetaren intresse av? Jo, av alt förnya sysselsättningen, förnya den svenska industrin. Men det har inte storkapitalisterna något intresse för. De vill bara koncentrera, fortsätta att kortsiktigt och rovdriftsmässigt utnyttja den struktur som redan finns. Däri ligger den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital, som inget centerparti i världen, och inget annat parti heller, någonsin skall försöka överskyla.

Under detta anförande övertog herr tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr CARLSSON i Tyresö (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Larsson i Staffanstorp talade väldigt vackert om att bevara jordbruksmarken. Men vi har ju sett hur ledande centerpar-tistiska kommunalmän från herr Larssons egna trakter i massmedia har försvarat alt man bygger villor på landets värdefullaste jordbruksmark. Hur går det ihop, herr Larsson, med det här talet i Sveriges riksdag? Det skulle väl se bättre ut om man ute i centerstyrda kommuner handlade i enlighet med vad centerriksdagsmän uttalar här i riksdagen. Vi har ju i elt riksdagsultalande varit eniga om att vi skall undvika atl bygga på jordbruksmark om det finns likvärdiga alternativ.

Jag fastnade också för herr Larssons vackra uttalanden om alt vi inte skall ställa klass mot klass. Men får jag konkretisera en motfråga med anledning av detta? Samtliga löntagarorganisationer på LO- och TCO-sidan har i skrivelse till regeringen begärt elt handlingsprogranT för en långsiktig utbyggnad av skogsråvaran vilket tar hänsyn till möjligheterna till sysselsättning samt föreslår att man inte enbart skall utgå från de intressen som ägarna till skogen har. Här finns tydligen ändå en klass­motsättning, eftersom bondeskogsbrukets företrädare - och de är mäktiga! - var mycket aktiva när vi diskuterade de här frågorna i riksdagen. Vi fick där en votering, som den socialdemokratiska regeringen med minsia möjliga marginal klarade. Jag frågar nu: Kommer cenlern att uppfylla önskemålen från löntagarorganisationerna, som företräder dem som är sysselsatta inom skogsbruket? Kommer den borgerliga regeringen att fylla del önskemålet från lönlagarna, eller kommer regeringen alt bara fö-

 

reträda deras intressen som äger skogen?

Sedan tyckte jag, herr talman, all del var litet pinsamt atl herr Larsson fortsatte den argumentation från valrörelsen som centern bedrev. Där försökte man konkurrera med herr Bohman i utmålandet av socialde­mokratin som demokratiskt opålitlig - vi skulle få en öststatsmodell, socialiseringen hotade människornas frihet osv, Vi socialdemokrater har emellertid i praktisk gärning visat vad vi menar med demokratisk so­cialism. Det vet människorna. Men nu vann ni valet. Om det här ar­gumentet spelade någon roll för valutgången vet jag inte, men ni är nu i majoritet och del är nu er sak att regera det här landet och visa hur ni vill klara vår sysselsättning, reformpolitik och skattepolitik. Vi Ställde frågan, herr Larsson i Staffanslorp: Vilka skattehöjningar blir det? Herr Fälldin vågade inte svara. Skulle inte herr Larsson i Staffanslorp vilja vara något modigare och våga ge ett besked? Vad är det som ni har i bakfickan på den punkten?

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

 

Herr LARSSON i Staffanstorp (c) kort genmäle:

Herr talman! Först till herr Svensson i Malmö, som nämnde alt små­förelagen har del rätt besväriigt! Givelvis har de del besvärligt; det var ju just del jag underströk, och jag sade att de bör få det bättre. Men vai:fÖr har de det så besvärligt! Jo på grund av den tidigare förda eko­nomiska politiken i delta land och de bördor som har pålagts dem.

Låt mig säga atl dessa företag, med sina många sysselsatta, är en sys-selsällningsfaktor som vi måste vara rädda om. Atl jag inte delar herr Svenssons i Malmö uppfattning om hur strukturen i samhället skall se ut torde vara rätt klart i detta sammanhang.

Herr Ingvar Carlsson undrade litet insinuant hur herr Larsson i Staf­fanstorp kunde tänka sig att bevara den åkeriord som hans gelikar ute i kommunerna bygger på. Jag har i denna riksdag redan gett Ingvar Carlsson ett besked på den punkten, när han den gången förde min kom­mun på tal. Ja, visst är del bra åkeriord runt omkring min hemkommun, men vem var det som tvingade fram utökningen av bebyggandet? Jo, del var när det gäller denna kommun en majoritet som bestod av so­cialdemokrater och moderater - låt mig säga det rent ut här. Det är svaret lill Ingvar Carlsson. Det kanske är likadant på många andra håll i kommunerna.

Det har sagts alt det var pinsamt att jag tog upp socialiseringskraven. Men då kanske Ingvar Carisson och jag kan bli överens om atl ni inom socialdemokratin nu bör försöka rätta till begreppen på den här punkten. Före valrörelsen gick ni ju ut rätt starkt med krav på socialisering. Detta skall jag dock inte uppta liden med att upprepa, men det var flera so­cialiseringsområden som ni då tog fram. Har ni ångrat er?

Sedan till frågan om den ekonomiska utvecklingen. När ni fortsätter att argumentera som ni gör om den ekonomiska utvecklingen, om sys­selsättningen och om pålagorna på företagen innebär det ju atl ni genom generella pålagor pressar företagen så alt de inte får det löneutrymme

89

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

som jag tror alt vi i centern vill slå vakt om. Det gäller dock för företagen atl kunna exportera, att kunna sälja och all kunna hålla sysselsättningen i gång.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Larsson i Staffanstorp undviker själva kärnan i frå­geställningen om småförelagen. Småföretagen har minskat sin totala sys-selsäilningsbas väldigt länge. Men om man för den politik som ni tänker föra - dvs. ökar friheten för kapitalel - betyder det bara atl man ökar kampen mellan de stora kapitalen och de små kapitalen. Man gör del alltså möjligt för de stora kapitalen att ännu snabbare slå ut de små. Det är den politik ni vill föra. Ni för en småförelagsflentlig politik, om några gör del.

Så vill herr Larsson inte höra talas om att ändra den svenska eko­nomiska strukturen. Det är ett märkligt yttrande. Han har alltså ingenting emot att koncentration och rovdrift på landets naturtillgångar skall fort-sälta atl ha den centrala plats i ekonomin som de har i detta kortsiktiga kapitalistiska tänkande. Någon förändring av inriktningen, några nya för­ädlingsindustrier vill herr Larsson inte ha. Då är frågan: Hur i all världen skall ni klara att trappa ned det stora kärnkraftsprogrammet, som ni har påstått att ni skall göra? Då måste ni ju ha energisnålare industrier, då kan ni inte ha så stort inslag av tunga, energikrävande och gentemot arbetskraften utslående processindustrier. Det där hänger ju inte ett dugg ihop.

Med anledning av vad herr Larsson i Staffanstorp och flera andra bor­gerliga talare upprepade gånger har sagt skulle jag vilja ta upp frågan om den svenska konkurrenskraften. Här har man stått och förolämpat de svenska löntagarna genom att gång på gång ösa ur sig obevisade be­skyllningar om att lönekostnadernas ökning har ett samband med att svensk export har tappat marknadsandelar. Mig veterligt är del en enda ekonom som har använt del enda officiella material som finns tillgängligt för all belysa denna frågeställning, och det är licentiat Bengt-Åke Lund­vall vid Roskildeuniversitetet. Han visar klart att - frånsett de allra se­naste två åren - del ar, om man ser till en längre period, inget tvivel om all per producerad enhet, och det är så man måste mäta, har lö­nekostnaderna för den svenska industrin i allmänhet och exportindustrin i synnerhet utvecklats på ett sätt som varit långt mindre belastande för företagen än i del stora flertalet andra länder, Japan och Västtyskland inberäknade.

Jag hemställer atl ni bevisar era påståenden gentemot de svenska ar­betarna innan ni kastar fram dem. Kan ni motbevisa Lundvalls material eller kan ni det icke?

 

90

Herr CARLSSON i Tyresö (s) kort genmäle: Herr talman! Nej, herr Larsson i Staffanslorp, så enkelt kommer man inte ifrån att cenlern bygger på landets bästa jordbruksmark. Har man

 

som jag suttit som bostadsminisler och tagit emot centerdelegaiion efter centerdelegation som har begärt all regeringen skall tillåta utbyggnad som centerstyrda kommuner har önskat men som länsstyrelserna har sagt nej till, då kan man inte komma ifrån den saken.

Tror inte herr Larsson mig, så tåga upp till bostadsdepartementet och hälsa på Elvy Olsson, som nu är planminister. Hon har ett ärende från Ängelholms kommun. Etl cenlerpartistiskl kommunalråd uppvaktade mig för att få bygga på jordbruksmark, och säkert har han också varit hos Elvy Olsson. Ta och hör efter när hon skall avgöra det ärendet! Jag är intresserad, och nu förslår jag all herr Larsson i Staffanstorp också är det.

Småförelagens problem är inte någonling speciflkl svenskt. Om herr Larsson i Staffanslorp t. ex. ville studera Förenta staterna, skulle han kunna se väldigt stora problem för småföretagen i detta typiskt kapi­talistiska land. Vad är del avgörande för om småföretagsamheten i ett land har svårigheter eller klarar sig hyggligt? Jo, det är naluriiglvis om den allmänna ekonomin fungerar och är i balans. Tack vare att vi har bedrivit en politik som höjt levnadsstandarden i landet, skapat köpkraft hos lönlagarna, har också småföretagen fått ersättning för sina produkter.

Vad vi grälar om i dag är ju t. ex. om förelagarna skall vara med och betala för sina barn i daghemmen, som löntagarna får göra. Vi tycker det är fullständigt orimligt atl man skall frita förelagarna från samma ansvar för sina barn och deras möjligheter alt få en god daghemsvård som lönlagarna får känna.

Sedan förstår jag all jag inte får något svar om skatterna av herr Larsson i Staffanslorp heller. Men vi har ju nu om en stund omgång nr 3 i debatten; herr budgetminislern Mundebo sitter och förbereder sig. Då hoppas jag, eftersom herr Mundebo nu har god tid, atl han har möjligheter all åter­komma till den fråga som inte herr Larsson i Staffanslorp och inte herr Fälldin har besvarat tidigare här i debatten.

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr LARSSON i Staffanslorp (c) kort genmäle:

Herr talman! Det verkar som om jag skulle behöva upprepa de förslag lill förbältringar för de små företagen som jag här talat om - hantverks-och industrilånefonden, som höjs med 40 milj. kr., anslaget till före­tagarföreningarna, bättre lånemöjligheier osv. Det är ju konkreta ting, som man från den nya regeringens sida försöker åstadkomma för alt underiätla för dessa småföretagare.

Till herr Svensson i Malmö vill jag säga ytteriigare att här har väl ingen yttrat någonling som gör all man kan använda ell sådant uttryck som atl löntagarna har förolämpats. Alla har ju ett gemensamt intresse - det måste herr Svensson i Malmö hålla med om. Produktionsapparaten är gemensam för arbetstagarna och för dem som skall föra ut produkten. Sedan måste vi naturligtvis säga alt fördelningen av produktionens re­sultat får våra arbetstagarorganisationer ta ett resonemang om.

Till herr Ingvar Carlsson vill jag säga beträffande åkermarken alt jag

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

mycket väl känner lill Ängelholmsfallet. Från centerpartiels sida har vi uppvaktat nuvarande bosladsministern om att del inte bör byggas på denna mark och alt det inte bör byggas på flera andra sådana åker­marksområden. Men håll med mig om en sak, herr Ingvar Carlsson! Socialdemokraterna har tidigare lagt upp byggnadsplaner som motsvarar en helt annan ambition när det gäller att utvidga. Varie kommun skulle nästan bli en liten stad, om vissa av er hade fått lov att regera.

Jag tror att herr Ingvar Carlsson under den tid då han suttit som bo­stadsminister har kommit över på ett något mera måttfullt tänkande i detta sammanhang. Det lilla ordet lagom bör här tillämpas med myckel mera respekt, eftersom det är nödvändigt att vi stoppar den expansion som nu har gått ut över åkermarken. Jag är alltså glad om herr Ingvar Carlsson nu har kommit på så pass hyggliga tankar all han skulle vilja medverka i delta sammanhang.

 

92

Herr AF UGGLAS (m):

Herr talman! Den allmänpolitiska debatten i höstas, i oktober, var när­mast en eftervalsdebatt. Den borgerliga regeringen hade nyligen tillträtt, och dess regeringsdeklaration förelåg sedan endast kort tid. Gamla so­cialdemokratiska myter låg i spillror: att de borgerliga partierna aldrig skulle kunna enas om ett program, att de borgerliga partierna aldrig skulle kunna bilda regering.

I debatten den gången, den förra allmänpolitiska debatten, upptogs mycken tid av oppositionens ansträngningar att försöka göra troligt att socialdemokraterna förlorat regeringsmakten efter 44 år på grund av elt tillfälligt olycksfall eller t. o. m. ett svek. Valet skulle ha föriorats på kärnkraftsdebatten. Den nye statsministern skulle ha svikit genom att i regeringsförhandlingarna göra upp om en kärnkraftspolitik som av­vek en del från det som han talat för i valrörelsen. Jag har hört liknande tongångar i dag. Herr Carlsson i Tyresö sade att det var pinsamt att se landets statsminister slingra sig bort.

Jag sade i höstas och vill upprepa det i dag all detta är illvilligt nonsens. Thorbjörn Fälldin och hans parti klargjorde före valet sin politik i kärn-kraflsfrågan; den politik de skulle vilja föra om de fick majoritet. Centern fick inte ensam majoritet i valet. Däremot fick de icke-socialistiska par­tierna det. Väljarnas besked var att en icke-socialislisk regering skulle bildas. Herr Fälldin, ledaren för det största borgeriiga partiet, har fullgjort uppdraget på ett utomordentligt sätt. Väljarnas uppdrag har innefattat att hans parti, liksom de andra nuvarande regeringspartierna, haft att kompromissa i olika frågor, där deras ställningstaganden tidigare inte varit desamma. Det är så demokratin skall fungera. Alla begriper det utom socialdemokratiska partiföreträdare - och de har sina särskilda skäl. Och det är deras sätt alt försöka misskreditera meningsmolsiåndares mo­ral som gör ett pinsamt intryck.

Det har nu gått några månader och vi har fått mer perspektiv på efter-valsdebatten och - några veckor in på vårriksdagen - på det ekonomiska

 

läget, på den nya regeringens arbete och på oppositionen.

Socialdemokraterna har efter föriusten av regeringsmakten haft två helt dominerande förhoppningar och ambitioner. Den första ambitionen har varit alt få folk att tro att nederiagen - de tre nederiagen i rad -berott på något annat än programmet och politiken, kanske t. o. m. på ell svek. Då behövdes ju ingen självprövning, då behövdes ingen intern debatt om varför det gått som det gått.

Den andra ambitionen har varit all få människorna alt tro all den nya regeringen är lönlagarfientlig. "Angrepp på löntagarna", "hota lön­tagarna" har varit återkommande begrepp i dagens debatt. Herr Paline avslutade sin debatt med etl valtal på detta tema, som var elt politiskt önsketänkande som låg helt vid sidan av verkligheten och dagens debatt.

Dolkstötslegenden, atl socialdemokraterna skulle ha varit utsatta för något förfärligt svek eller all de skulle ha vunnit om valrörelsen t. ex. hade varat någon vecka längre, får nu också anses höra till de krossade myterna. Kvar står all partiet efter sju år av tillbakagång och tre förlustval förlorade regeringsmaklen. Kvar står också alt bakom de drygt 51 96 av väljarkåren som gett den nya regeringen sitt stöd med all säkerhet står fier löntagare än som slår bakom socialdemokraternas drygt 42 96 i valresultat.

Vad som också har blivit fullständigt klart för alla är alt vårt lands ekonomi ser myckel annoriunda ut än den socialdemokratiska regeringen ville göra troligt före valet. Det dukade bordet, som den avgående siais-ministern sedan talade om, har blivit ell bevingat ord. Den nya re­geringen har, som alla vet, i själva verket ställts inför etl besvärligt städ-jobb. Den borgerliga regeringen känner sanneriigen inte obehag inför ansvaret, herr Carisson i Tyresö. Det är snarare den tidigare regeringen som skall känna obehag inför sill ansvar för den situation och de problem som den lämnat över till den nya regeringen att lösa.

Den internationella konjunkturen har förorsakat svårigheter. Det är alldeles sam. Men hur väl etl land klarar sådana påfrestningar beror på regeringens förutseende och vilja och förmåga att ta ansvar. Socialde­mokraterna efterlämnade ett folkhushåll i oordning. Till en felaktig kon­junkturbedömning hade kommit en lättsinnig näringspolitik i vidaste mening. Kostnadsutveckling, konkurrenskraft, investeringsvilja, tilltro till framtiden beror i väldigt hög grad på de förutsättningar som rege­ringens politik skapar.

Den nya regeringen har haft att utgå från detta sakernas tillstånd i vår ekonomi. Vi har förlorat marknadsandelar - ganska betydande delar av våra utländska marknader, 15-20 96 eller så. Vårt kostnadsläge har under senare år försämrats med ca 30 96. Vi brukar jämföra med Väst­tyskland, och det är den siffran som jag nämner, eflersom vår valuta är hopknuten med Västlysklands. Produktiviielsulvecklingen, som ti­digare betraktades som självklar, har under senare år närmat sig noll i genomsniit. Investeringarna i produktionsapparaten likaså.

Den nya regeringen har i det här läget vall atl salsa på sysselsäiiningen.

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

93

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

94

och del är ett självklart val. Dess första budget är bestämd av strävan atl hålla hjulen i gång. Det här vägvalet kommer atl ställa stora krav på oss under kommande år helt enkelt därför att långtidsutredningens välbekanta förutsättningar för balans i vår ekonomi 1980 redan långt före valet var passerade av utvecklingen. Viljeinriktningen hos den nya regeringen är dock alldeles klar. Vi måste klara sysselsättningen. Det är huvuduppgiften, även om det innebär ell visst risktagande i förhållande lill konjunkturens ovisshet.

Vad är då, herr talman, oppositionens alternativ, den opposition som har ett så stort ansvar för det läge vi befinner oss i? En s. k. skuggbudget har presenterats och den har diskuterats en del i debatten i dag. Det är ett alternativ från oppositionen som skulle innebära, enligt dess egna uppgifter, många miljarder - fem miljarder kanske - mindre i stimulans och, del bör för rättvisans skull tilläggas, ytterligare hårda bördor på produktionskostnaderna. Jag uppskattar att socialdemokraternas budget­alternativ innebär 50 000, kanske 100 000, färre jobb än regeringens fi­nansplan om den tillämpas på den verklighet som vi i själva verket har.

Den s. k. strukturfonden - herr Carlsson i Tyresö nämnde den också som elt kraftlag lill hjälp för särskilt drabbade branscher - blir därtill långt mindre som krafttag betraktad än det förslag regeringen redan lagt fram. Och vi vet all ytterligare förslag i det avseendet är atl vänta.

Det är självfallet av elt särskilt intresse i dag alt få en uppfattning om vad den nya regeringens politik kommer att bli sedan väl bortför-klaringarna har förklingat. "Full fart i gamla hjulspår", förefaller vara den rätta beskrivningen.

I socialdemokraternas motioner lill årets riksdag återkommer en rad av senare ärs socialistiska förslag. Den s. k. planmässiga hushållningen framställs som lösningen på vårl lands ekonomiska problem. Hårda styr­instrument krävs för skogs-, stål- och dataindustrin. I andra motioner föreslås en helt nyslickad tvångströja för detaljhandeln med hjälp av bl. a. kommunala varuförsöriningsplaner. Vidare föreslås hårdare styrning av en redan felstyrd bostadspolitik osv. Socialdemokraterna lägger i årets motionsflod också fram det förslag lill generalklausul i skattelagstift­ningen som fanns färdigt för proposition förra våren och som man då höll tillbaka efter den opinion som väcktes av Ingmar Bergman-affären.

Vid sidan om den information molionsfloden ger oss har vi fått klart för oss att Stålverk 80 skall byggas om oppositionen åter får maklen om tre år - detta havererade flaggskepp för den socialdemokratiska närings­politiken som var uppe i en planerad kostnad av ungefär 4 000 kr. per svenskt hushåll innan vi återkallades till verkligheten.

Vad vet vi mera om oppositionen? Vad regeringen vill är ju i detta skede mycket klart dokumenterat i 30 cm riksdagstryck och en ganska färsk regeringsdeklaration.

Vi vet att LO-ordföranden har förklarat att LO skall än mer underordna sig partipolitiken. Förutsättningarna tycks dock enligt LO-pressen vara att oppositionen är beredd atl nästa gång gå lill val på Meidnersystemets

 

socialisering och på de krav om marksocialisering som partiet ville hålla på avstånd i valrörelsen. Jag hade i den förra allmänpolitiska debatten anledning att påpeka all om LO framför socialiseringskrav, så måste vi uppfatta det som en del av socialdemokraternas framtidsbild. Opposi­tionens företrädare talade då om en förljugen skrämselpropaganda, som de borgerliga partierna hade ägnat sig åt i valrörelsen när de vänt sig mot LO:s socialiseringsförslag. Men i dag är alltså bilden på denna punkt helt klarlagd.

Herr talman! Efter 44 år av socialdemokratiskt styre har en ny regering tillträtt - ett konstaterande som gjorts så där en 6-8 gånger i debatten hittills. Det är viktigt att också betona att den har presenterat en detaljerad regeringsdeklaration och i budgetpropositionen riktlinjerna för politiken under del kommande året. Vad den nya regeringen vill och vad den står för är alltså klart redovisat. Nu när vi kommit så här långt in på det nya året tycker jag att man också kan säga att oppositionens konturer så sakta böriar ta form. Mot regeringen står uppenbariigen en socialistisk opposition.

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

 

Herr CARLSSON i Tyresö (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste säga all jag blev ganska upprörd över herr af Ugglas uttalande när det gällde centerns agerande i kärnkrafisfrågan. Han menade i korthet att det inte var så märkligt: Centern deklarerade sin uppfattning i valrörelsen, men centern fick ingen egen majoritet, och därför var del helt naturligt alt man kompromissade.

Detta är ju inte en beskrivning av verkligheten, herr af Ugglas! Alla visste att centern inte skulle få en egen majoritet efter det här valet. Det var ingen människa här i landet som trodde del. Men del speciella med uttalandena från cenleriedarens sida var ju alt han sade atl senast 1985 skulle det vara stopp på kärnkraften. Och han tillade i detta hus, i denna talarstol, att "jag daglingar inte med mitt samvete på denna punkt för att få en statsrådspost".,Det var detta som gav en speciell dignitet och moralisk halt, trodde människorna, ål hans uttalanden -här fanns ingen kompromissmöjlighet. Och jag kan försäkra att det väckte anklang, framför allt hos unga människor som trodde atl här var en politiker som i en svår fråga var kategorisk och gav absoluta besked.

Delta har, det är jag övertygad om, allvarligt skadat tilltron till centern men också tyvärr allmänt skadat tilltron till politiker. När det i dessa dagar spekuleras om att vi kan få ett svenskt Glisirupparii skall man vara klar över, att det är ett sådant här uppträdande från de politiska partiernas sida som kan driva fram sådana stämningar i ett land.

Överlåt åt cenlern all driva delta ömkliga spel för all överskyla hur de handlade i valrörelsen! Tag inte också från moderata samlingspartiet på er den uppgiften! Jag har i och för sig en del att säga om moderata samlingspartiets agerande från att i riksdagen ha argumenterat för 14 aggregat lill alt i valrörelsen låtsas som om man var för ett betydligt färre antal, men det kan vi klara ut en annan gång.

95

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Sedan sade herr af Ugglas att socialdemokraterna efteriämnade ett folk­hushåll i oordning. Vi hade med full sysselsättning klarat den värsta krisen sedan 1930-talet. Vi hade av expertorganet OECD fått uttalandet att Sverige var praktiskt taget det enda land som bedrev en politik med ansvar för sysselsättning och stabilitet. Det var expertorganet OECD som uttalade detta. Vi är beredda atl fortsätta att regera, att utforma vår idé i praktisk politik närhelst så skulle behövas.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr af Ugglas varierar återigen en del av den massiva borgeriiga propaganda beträffande utgångspunkten för lönerörelsen som har skymlat i så många borgeriiga anföranden hittills, och som naturligtvis är ett led i försöken alt skrämma bort den svenska fackföreningsrörelsen från att ställa krav som är rimliga för arbetarnas levnadsstandard. Del är ständigt samma visa om den dåliga produktivitetsutvecklingen, om att vi har beviljat oss för stora lönehöjningar som det heter, om lappade marknadsandelar osv. Syndabockarna skulle då vara den svenska fack­föreningsrörelsen, de svenska lönlagarna.

Låt mig redovisa det material som jag tidigare åberopade i en replik lill herr Larsson i Staffanstorp - som vanligt ulan att få svar - och som Aalborgekonomen Bengt-Åke Lundvall har tagit fram. Han har mätt lönekostnaden i ell antal länder, med vilka Sverige konkurrerar, i USA-dollar per producerad enhet från 1960 och framåt. Han kommer sam manfattningsvis till följande resultat:

Under perioden 1960-1973 har lönekostnadernas andel av exportpri­serna i Sverige fallit med ca 30 % jämfört med i utlandet. Åren 1974-1975 har de svenska lönekostnadernas andel utvecklats i stort sett parallellt med utlandets. Det som kan ha hänt därefter under 1976 kan inte ha varit så enormt ruinerande och revolutionerande alt mer än 15 års fall i de svenska lönekostnadernas andel av exportpriserna i förhållande till utlandets skulle ha kunnat kompenseras. Det är en fullständig orimlighet.

Jag efterlyser ånyo etl kraftfullt och uttryckligt avståndstagande från beskyllningarna moi de svenska löntagarna. Alternativt bör de som har gjort dessa beskyllningar redovisa annat material som vederlägger vad ekonomen Lundvall har framhållit.

96

Herr AF UGGLAS (m) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr Carlsson i Tyresö har inte förstått hur demo­kratin fungerar i ett flerpartisyslem och med en fierpartiregering. Varie parti talar för sin politik till dess vi vet väljarnas besked och fått väljarnas dom. Det som möjligen kan ha skadat politikernas anseende i efler-valsdebatten är socialdemokraternas envisa tal om svek, deras ständiga försök all svärta ner politiska meningsmotståndares moral hellre än att tala i sak.

Herr talman! Jag hade i mitt föregående anförande tänkt - men glömde bort det - atl svara på herr Carissons fråga vilka skatter den borgerliga

 

regeringen tänker höja. Den frågan har tydligen blivit obesvarad i de­batten. Svaret är naturligtvis: Att höja skatterna i det här läget är enligt den bedömning som är grundläggande för finansplanen det sämsta man kan göra. Del är bara socialdemokraterna som tror all skattehöjningar så all säga är bra i alla lägen. Det är med utgångspunkt i er bedömning som ni kommer till det resultatet. Det är också här som den avgörande skillnaden ligger i diskussionen om de olika budgetförslagen. Det so­cialdemokratiska budgetallernalivet är enligt min mening en tulipanaros - del är lätt atl säga alt verkligheten är en annan än den är, men det hjälper inte så mycket.

Oppositionen anser sig kunna prestera en budget som är 5 miljarder strängare, och man anser all delta skall leda lill att sysselsättningen skall öka, all hushållen skall kunna öka sin standard med samma belopp som enligt regeringsförslagel, att vi skall få en snabbare produktionsökning, atl betalningsbalansen skall förbättras osv. Men hur i all sin dar skall det kunna gå ihop? I själva verket skulle ju en budget av del utseendet egentligen ha motsatt effekt.

Svaret är alt socialdemokraterna har en annan uppfattning än vi om den verklighet som omger oss. Deras bild av verkligheten ser ul så här: Socialdemokraterna klarade krisen; den var ju avklarad redan i höstas. Den internationella utvecklingen är nu rosafärgad, och det kommer att ge oss en mycket betydande hjälp. Vi har egentligen inte förlorat några marknadsandelar ~ det är bara en statistisk synvilla. Företagen går i själva verket bra, de är fyllda av framtidstro och optimism.

Den verklighet som vi kan läsa om varie dag i tidningarna existerar tydligen inte i sinnevärlden. Del är denna helt annorlunda verklighet som socialdemokraterna lever i som skall ge alla de här goda effekterna; del är inte deras budgetförslag som sådant som skall göra det. Del behövs för att förhindra en överhettning - så fördelaktig är verkligheten. Detta är grundtanken, men det är faktiskt inte sä många som är beredda att tro på det.

Slutligen, herr talman, till herr Jörn Svensson och kanske i någon mån även till herr Carlsson i Tyresö; Nej, det är inte för lönekostnads-stegringarna som de borgerliga partierna riktat kritik mot den tidigare regeringen. Del är för produktionskoslnadsstegringarna som sådana, in­nefattande alla övriga tillägg, och för kostnadsnivån i samhället som sådan, för vilken naturligtvis regeringen har ett ansvar.

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

 

Herr CARLSSON i Tyresö (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror all herr af Ugglas gör sig skyldig till en våldsam underskattning av medborgarna i landet, när han säger att detta med kärnkraften var en vanlig politisk fråga, i vilken man fick träffa sina kompromisser med hänsyn till valutslaget. Jag tror all del är en våldsam underskattning av hur människorna upplevde den här viktiga frågan, och jag tror att ni gör ett stort fel ur de borgerliga partiernas synpunkt, när ni nu beskriver kärnkraftsfrågan på del sättet. Men tyvärr tror jag

97

7 Riksdagens protokoll 1976/77:62-63

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

att det drabbar politiker över huvud tagel. - Nog sagt om denna fråga för den här gången.

När del gäller herr af Ugglas svar om vilka skatter som skulle höjas konstaterar jag bara atl i finansplanen står atl man från regeringens sida förväntar sig en konjunkturuppgång. Inte kan det vara regeringens avsikt att vi skall gå in i denna konjunkturuppgång med etl budgetunderskott på 16-18 miljarder kronor. Det måste rimligen vara så atl ni tänker er att förstärka finanspolitiken - annars får vi en våldsam inflation. Del är ju ingen tillfällighet alt det böriar gå rykten om spekulationer mot den svenska kronan. Det är ingen tillfällighet att löntagarorganisatio­nerna, som skall förhandla, har svårigheter atl nå fram lill en uppgörelse, därför att det här naturligtvis leder till risk för en våldsam inflation.

Del är inte bara vi socialdemokrater som är kritiska på denna punkt. Låt mig för ovanlighetens skull citera SAF-chefen Giesecke, som enligt Norrköpings Tidningar - en borgeriig tidning - nyligen sade följande: Regeringens budget ger ingen lösning på ekonomiska problem.

Jag kan alltså på den punkten instämma i SAF-chefens omdöme om den borgeriiga budgeten.

 

98

Herr SVENSSON i Malmö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Nu äntligen kommer då en liten kort referens till pro­blemet om de svenska lönekostnaderna. Herr af Ugglas försöker krypa undan del hela med alt säga atl vi menade inte alls lönekostnaderna utan kostnaderna i allmänhet. Nu skall vi inte springa ifrån det som har sagts. I debatten har det hela liden talats om återhållsamhet i lö­nerörelsen satt i relation till vikten av atl återvinna förlorade export­andelar. Hela den kopplingen barden borgerliga regeringens propaganda i denna sak haft. Förneka inte del!

Herraf Ugglas vändning i hans senaste anförande är bara en undanflykt. Det jag anförde, nämligen lönekostnaden per producerad enhet, innefattar också de genom produktivitetsutveckling och genom arbetarens ökade prestation kompenserade andra kostnadsökningarna. Vi återkommer allt­så till att de svenska arbetarna har pressats lill sådana arbetsinsatser sedan år 1960 atl de svenska lönekostnadernas andel i förhållande lill utlandets, mätt i USA-dollar och per producerad enhet, har blivit 30 96 fördelak­tigare.

Då kan det väl ändå inte vara rikligt atl de svenska lönlagarna, genom återhållsamhet i lönerörelsen, straffas för vad som sker på exportmark­naden. Då måste vi söka någon annan skyldig än de svenska lönearbetarna till det som har hänt. Kan det rent av vara del förträffliga kapitalistiska näringslivet som inriktat sig alltför mycket på kortsiktig rovdrift och kortsiktig profil i stället för på ordentlig nydaning och en förskjutning av den ekonomiska strukturen i riktning mot sådana varor som del varit mer givande att exportera?

Vi kan iaktta atl de lunga varorna, dessa halvfabrikat, under samma period som jag här har talat om faktiskt har visat en sämre prisutveckling

 

på den internationella marknaden än de högt förädlade produkterna. Det          Nr 62

säger något om vad som blir följden när man av kortsiktiga profithänsyn Onsdagen den

bedriver rovdrift exempelvis på skogen utan hänsyn lill förnyelse och      2 februari 1977

vidgande av produktsortimentet.          |                                            

Kanske behöver det svenska näringslivet hjälp från något annat håll      Allmänpolitisk

för all klara uppgiften. Uppenbariigen klarar man den inte själv, utan      debatt
man bara skyller på arbetarna.

Herr AF UGGLAS (m) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr Jörn Svensson, den borgerliga regeringen skyller inte på lönlagarna men lägger etl ansvar på den tidigare regeringen, som har åstadkommit en situation där båda parter i avtalsrörelsen denna gång för samhällsekonomins skull måste visa återhållsamhet. Jag tror inte att det lönar sig att föriänga den debatten.

Vem av oss, herr Carlsson i Tyresö, som gör sig skyldig till en un­derskattning av väljarnas känslor och förstånd får framliden utvisa. När det gäller hur de har uppfattat socialdemokraternas tal om svek efter valet tror jag alt vi inte kommer längre i denna debatt.

Vi har olika uppfattningar om vilken ekonomisk politik som behöver föras i Sverige. Det beror - har jag påstått och påstår jag en gång lill - på att vi har olika uppfattningar om verkligheten. Vi säger alt Sverige befinner sig i en besväriig situation och atl den tidigare regeringen har det största ansvaret därför. Företrädarna för den tidigare regeringen säger att den klarade krisen, all allt är alldeles förbluffande bra och att del är synvillor som man läser om i tidningarna. Då kommer man lill olika uppfattningar om vad som är riktigt.

Också den fråga som herr Carlsson återkom lill, nämligen om den borgerliga regeringen verkligen kan länka sig all gå in i en konjunk­turuppgång - den tror ju på en konjunkturuppgång - med ett budget-underrskott på 16 miljarder kronor, har sin grund i de skilda uppfatt­ningarna om verkligheten.

Först och främst är det inte fråga om etl plötsligt budgetunderskott på 16 miljarder kronor. Man får räkna in - det är sagt hur många gånger som helst från denna talarstol - hela den s. k. konsoliderade, samman­slagna offentliga sektorn för att få fram den samhällsekonomiska effekten. Skillnaden är inte så förfärligt stor i underbalansering mellan del budgetår som den nuvarande finansplanen gäller och del budgetår som vi befinner oss i.

Bortsett från detta kan det hända atl det om tolv månader behövs en uppbromsning. Del är också fullt möjligt all den inte behövs. Vi har producerat mycket på lager. Vi har en överkapacitet i vår produk­tionsapparat när det gäller anställda människor. Det är en situation som betyder att man kan gå ganska långt in i en högkonjunktur innan man får en sådan situation att del är nödvändigt att bromsa för all klara priserna. Detta får vi emellertid diskutera senare. Ingen kan i varie fall säga om det behövs en åtstramning av det slag som herr Carlsson i

99

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

100

dag efterlyser. Det är inte självklart att den behövs. Situationen är en helt annan.

Herr budgetministern MUNDEBO:

Herr talman! En sak var klar redan samma dag som den nya regeringen böriade sitt arbete. Hur den kommande budgeten än såg ut skulle den nya oppositionen kalla den för en ansvarslös budget. För alt man skulle vara riktigt helgarderad skulle omdömet bli: Budgeten är ekonomiskt ansvarslös. Den omfattar för stora utgifter och för stora underskott. Bud­geten är socialt ansvarslös. Den innehåller inga förbättringar på den eller den punkten. Budgeten är moraliskt ansvarslös. Den omfattar inte alla de löften som de tre partierna har stått för.

Någon skulle kanske smått resignerat säga att detta väl hör till det politiska spelet. Regeringen är nöjd och oppositionen missnöjd oberoende av vad som står i budgetförslaget. Kanske ligger det något däri. Men det är allvariigt om politiken stelnar i så förenklade former.

Någon skulle nämna ännu en orsak: Socialdemokraterna har suttit så länge i regeringsställning att många av de ledande i partiet faktiskt är övertygade om alt inga andra än socialdemokrater kan regera, göra en budget samt föra en förståndig och ansvarsfull politik.

Debatten om statsbudgeten under de gångna veckorna har också i hu­vudsak följt dessa spår. Många av oppositionens politiker och tidningar har energiskt försökt inla alla kritiska ståndpunkter på en gång, även om de inte går att förena. Jag vill här la upp några saker i den debatt som förts under de gångna veckorna och delvis också i dag, och jag skall då i första hand säga något om den svenska ekonomin och om budgetförslaget.

Svensk ekonomi kan beskrivas på många olika sätt. Vi kan ge en ljus eller mörk bild av läget. Vi kan ge uttryck för tillförsikt eller oro. Vi kan finna glädjeämnen eller endast problem. Del enklaste är naturligtvis alt välja en av dessa utgångspunkter. Många har också gjort del i debatten. Somliga människor har tecknat en enbart ljus bild, andra en enbart mörk. Men jag menar all vi får en rättvisare bild av svensk ekonomi nu och för den närmaste framtiden bara om vi tecknar en bild med både ljusa och mörka inslag. Verkligheten är ju inte heller enkel och entydig.

Det finns företag med verkliga problem, företag som drastiskt har fått minska sin produktion, som står inför nedläggningshot, som redan har många permitterade, som har varslat sina anställda och som har ringa orderingång och samtidigt stora lager. Men del finns också förelag som går bra, som har god försäljning, som gör nyanställningar och som kan räkna med ett gott ekonomiskt resultat för både det gångna och del kommande året. Del finns också enskilda människor som har del be­svärligt, som är utan jobb, som har svårt alt få nytt arbete och som har låga inkomster. Del finns barnfamiljer och pensionärer med pressad ekonomi. Men det finns också barnfamiljer och pensionärer som har del bra. Del finns en del människor med goda inkomster, som säger

 

att egentligen skulle jag kanske inte behöva större inkomst och högre standard.

Jag är försiktig optimist när det gäller svensk ekonomi både i nuläget och inför kommande år. Visserligen tror jag all de närmaste månaderna huvudsakligen kommer att innebära problem för ekonomi och syssel­sättning, men jag tror också atl vi under senare delen av detta år kan få en begynnande uppgång som kan ge positiva effekter under nästa år. Men en sak finner jag oroande, och det är att så få trots allt tycks vara medvetna om alt svensk ekonomi, också om vi tecknar en ljus bild, rymmer så myckel av problem. Visst inger massmedias uppgifter om varsel, löner och priser mycken oro, men ändå skjuter många män­niskor undan de problemen och fortsätter i invanda hjulspår. Man säger: Ah, det ordnar sig väl alltid! Del brukar del ju göra. Eller man säger: Ekonomisk politik och arbetsmarknadspolitik har ju numera så effektiva metoder, så vi skall väl kunna bemästra problemen. Eller man säger: Ekonomerna är ju ändå alltid oeniga - del är lätt alt säga så just nu - och varför skulle vi då tro på dem som är mest bekymrade? Eller man säger att företagarna alltid är pessimistiska, i synnerhet inför en avtalsrörelse, och en och annan har kanske också tagit i så att trovär­digheten minskat. Man säger att företagen nog kommer all kunna betala lönerna och ändå ge hyggliga vinster.

Långtidsutredningen redovisade 1975 två utvecklingsvägardå det gäller svensk ekonomi i etl längre perspektiv: en med en stark betoning av den offentliga konsumtionen och en med en relativt snabb ökning av den privata konsumtionen. I riksdagen rådde 1976 en bred enighet om atl man skulle sikta på en medelväg mellan dessa alternativ, en utveckling där prival och offentlig konsumtion skulle växa med 2,4 % om året. Den genomsnittliga ökningen för 1975/76 blev emellertid 2,9 96 för den privata konsumtionen och 3,2 96 för den offentliga, alltså klart mer än vad vi egentligen hade råd med. För 1977 kan vi räkna med 2,5 96 för prival och 3,5 96 för offentlig konsumtion, dvs. en fortsatt hög nivå för framför allt den offentliga konsumtionen.

Nu behöver vi inte vara bundna vid några tiondels procents avvikelse från en målangivelse i långtidsutredningen. Men det står klart att vi har etl begränsat utrymme och all våra möjligheter att öka vår privata och offentliga konsumtion är begränsade under de närmaste åren. Därför finns del under kommande år skäl lill oro och då framför allt för den offentliga ekonomin.

Oppositionens talare har under dagens debatt sagt ett och annat om regeringen: vi skulle inte vara medvetna om problemen, vi skulle inte klara dem osv. Men jag vill försäkra att regeringen är väl medveten om de svagheter och om den styrka som finns i svensk ekonomi. Vi kommer att arbeta för au förbättra förutsättningarna för en balanserad tillväxt och för att föra vidare en social reformpolitik.

Några ord om huvudlinjerna i del framlagda budgetförslaget.

Det är två saker som framför allt präglar den budget som regeringen

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

101

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

102

har lagt fram: dels en hög ambition då det gäller sysselsättning och social trygghet, dels de betydande problem som svensk ekonomi står inför: låg tillväxt, höga kostnader, stark inflation och besvärliga branschpro­blem. Budgeten innebär alt vi redan under detta år förverkligar en del av vad vi har tagit upp i regeringsförklaringen. En del har inte fått plats. Vi har fåll göra en hårdhänt prövning av nya utgifter. Vissa saker har inte kommit med, därför att vi måste få mera lid att planera och förbereda. En del möjligheter till besparingar har vi inte hunnit utnyttja, därför att även detta lar lid all planera. Men vi kommer igen.

Den kritik som socialdemokratin har framfört är tämligen traditionell, och de alternativ som föreslås är också tämligen traditionella. Man har inte heller fått något nämnvärt stöd för sina förslag bland fackekonomer. Jag hade uppriktigt sagt väntat mig mera av konstruktiv opposition av etl parti med en lång regeringserfarenhet och med en stor kanslistab som omfattar många av kanslihusets tidigare tjänstemän.

Det har sagts alt budgeten är ansvarslös. Men vad är det då oppositionen vill ha i stället? Jo, man föreslår ytterligare utgiftsökningar, samtidigt som man har sagt att vi inte har varit tillräckligt restriktiva i utgifts­prövningen. Del kan inte rimligen gå all förena dels att kritisera re­geringen för otillräcklig reslrikliviiet, dels att föreslå utgiftsökningar på ett betydande antal punkter på områden, där det i och för sig kan finnas goda skäl för nya och förbättrade statliga insatser men där regeringen av ansvar för statsfinanserna och samhällsekonomin har fått göra en restriktiv prövning och därför icke i detta budgetförslag kunnat ge ut­rymme för sådana insatser.

Vidare föreslår man ökade kostnader för näringslivet, vilket betyder prishöjningar och sämre konkurrenskraft. Dessa prishöjningar kommer att drabba oss alla i det svenska folkhushållet. Man säger att man vill minska behovet av utlandsupplåning, men genom att höja kostnaderna för förelagen försvårar man ytterligare exporten och det kan försämra bytesbalansen och därmed öka upplåningen.

Man redovisar också ett budgetsaido som är 5 miljarder lägre än re­geringsförslagets. Så är det dock inte i verkligheten. Minskningen av underskottet uppnår man framför allt genom atl höja arbetsgivaravgif­terna. Men de skall ju enligt teorin avräknas mot lönerna. Alltså skall del då bli lägre löneförbättringar och därmed lägre inkomster i form av skall och avgifter lill stat och kommun. Effekten av de höjda arbets­givaravgifterna blir ju då inte 3 miljarder, som det sägs i oppositionens alternativ, utan det blir kanske 1 miljard.

Därtill kommer att man inte har räknat utrymme för någon form av skatteomläggning för 1978, Visst kan man resonera om hur en sådan skatteomläggning skall se ut, men klart är att vi inte kan gå in i 1978 med 1977 års skatteskalor helt oförändrade, också om inflationen genom den nya regeringens ekonomiska politik skulle bli lägre än under tidigare år. Någon form av skatteomläggning blir nödvändig, men utrymme för detta finns icke i oppositionens alternativ.

 

Här kommer del alltså att bli drygt 2 miljarder i förbättrat budgetsaido och det är i och för sig bra. Men det är ju något helt annat än 5 miljarder, och dessutom uppnår man detta gynnsammare budgetsaido genom me­toder som medför problem både för företag och för löntagare. Höjningar av olika arbetsgivaravgifter ligger ju redan i budgetförslaget och i tidigare riksdagsbeslut. De har varit nödvändiga för att klara tryggheten för sjuk­försäkringen, barnomsorgen och vuxenutbildningen. Vad oppositionen nu vill är atl utöver dessa höjningar göra ytleriigare, rätt kraftiga höj­ningar. Vi kan inte mäta graden av samhällsansvar och slalsfinansiellt ansvar i arbetsgivaravgifternas sloriek; det blir inte ell större mått av ansvar för all avgifterna höjs. Vi måste se på effekterna: effekterna för näringslivet, i synnerhet för exportindustrin och särskilt i del inre stöd­området där sysselsättningsproblemen redan är stora, effekterna för kom­muner och landsting och effekterna för avtalsrörelsen. Och då är det ell tämligen dåligt recept för atl uppnå ell lägre budgetsaido som man har presenterat.

Det har sagts här i debatten, framför allt av Olof Palme, att regeringen vill ha mera utgifter och mindre skaller. Jag tror det är farligt med för enkla slagord, de blir inte trovärdiga. Del är självfallet inte något mål att höja utgifterna. Tvärtom är del elt mål atl spara och hushålla, men det behövs betydande utgifter för att trygga sysselsättningen och elt so­cialt reformarbete, och vi är beredda alt ta dem.

Mindre skaller - ja, det låter angenämt för många människor. Men även på denna punkt måste den realistiska synen nu och för kommande år vara att vi får arbeta intensivt för att bevara ungefärligen del skattetryck vi har och genomföra de förpliktelser som stat, landsting och kommuner har tagit på sig,

I debatten har ställts en och annan fråga om skatteförändringar - even­tuella sådana förändringar under kommande år. Låt mig säga att det för den närmaste framliden icke finns någon anledning att förändra skat­ter, vare sig höja eller sänka skatter, på annat sätt än det som framgår av regeringens budgetförslag. När del gäller skaiterna för några år framåt i tiden så hade vi haft bättre möjligheter atl svara på frågorna om vi i dag haft tillgång till underiag i form av utredningsförslag från olika statliga skaiteutredningar, tillsatta av den tidigare regeringen i börian av 1970-talel. Jag hoppas att vi snart skall få det underlaget. Skalte-utredningarna har fåll i uppdrag atl vara färdiga senast före utgången av november 1977. Då kommer vi atl få underiag både för en rejäl skat­tereform och för en ordentlig skattedebatt. Då kan vi resonera om hur vi vill ha skatterna för framliden.

Till sist vill jag la upp frågan om budgetens finansiering och de inslag av upplåning som finns i den svenska samhällsekonomin för del kom­mande året. Flera oppositionstalare har ansträngt sig till del yttersta för att göra människorna oroade för alt en betydande upplåning kommer att ske, delvis utomlands. Det kan vara oroande, men det behöver inte vara det. Del beror på vad dessa pengar används lill. Ibland kan det

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

103

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

vara klokt all lyssna på vad tidigare finansministrar har sagt för att få del av deras kunnande och deras erfarenheter. Ibland kanske man inte kan dela deras meningar, men ibland kan man instämma med dem. Jag läste nyligen följande -jag citerar ett par meningar: "Det kan vara klokt all låna. Det kan vara oklokt. Man kan inte ta den samlade summan av statens utgifter vid en tidpunkt och jämföra den med motsvarande summa vid en annan och peka på ökningen såsom en ytterligare be­lastning på folkhushållet."

Detta sade Ernst Wigforss. Del är ord all lyssna på än i dag. Den enkla sanningen är denna: Det kan vara klokt all låna. Det kan vara oklokt. För Sverige är det i nuläget för atl förbättra bytesbalansen klokt att låna. Alldeles säkra kan vi vara först efteråt, när budgetåret är avslutat och vi kan analysera vad som verkligen hände i svensk ekonomi och med svenska statsfinanser under det gångna året, men såvitt vi nu kan bedöma är det en klok åtgärd för svensk ekonomi och för svenska stats­finanser.

 

104

Herr CARLSSON i Tyresö (s) kort genmäle:

Herr talman! Tidigare har vi alltså fåll ett besked från ekonomimi­nistern om alt skatterna skall sänkas. Budgetministern har nu meddelat alt konjunkturen får avgöra om vi senare under året skall behöva höja skatterna. På denna avgörande punkt lämnas alltså riksdagsmän och all­mänhet i total ovisshet om vad resultatet blir av den borgerliga politiken.

Jag tycker del är bra atl budgetminislern ägnar så myckel tid åt den socialdemokratiska alternativbudgeten. Vi tror nämligen all del finns rätt mycket all lära av den. Vad vår budgetförstärkning på inte mindre än 5 000 milj. kr. har åstadkommit framgår av våra motioner; Olof Palme och Gunnar Sträng har också tidigare i dag här redovisat det. Jag vill bara säga alt vi för beräkningen av arbetsgivaravgiften har använt re­geringens egen metod - jag hoppas att den kan accepteras.

Budgetministern ställde två frågor. Den ena var huruvida rnan inte i största allmänhet insåg lägets allvar. Den fråga vi ställer oss är: Gör regeringen det? Regeringen hade ju inte ett enda ord i regeringsdekla­rationen om slruklurpolitiken och de krav som förändringarna inom in­dustrin krävde. Det verkar sedan i del praktiska handhavandel som om det var ekonomiministern Bohmans självläkande krafter som helt har tagit överhand. Del är de tankarna som präglar Åslingdokirinen och -kalla den gärna så; jag skall inte strida om upphovsrätten - Ahlmark-doktrinen.

Den andra fråga som budgetministern ställde var: Kan inga andra än socialdemokrater göra en budget? Ja, man böriar nästan fundera över den frågan när man ser den första produkten från den nya regeringen. Del är alldeles klart att den borgerliga regeringen inte har lyckats bedriva ell effektivt budgetarbete. Till en del beror det kanske på - om man skall försöka hysa en sorts förståelse för del - atl det här finns tre olika partier, som velat ha alla sina egna speciella intressen tillgodosedda. Det

 

har därför inte varit lätt för budgelminisler Mundebo atl i den situationen fylla den funktion som Gunnar Sträng - del kan jag försäkra - fyllde i den socialdemokratiska regeringen. Där fick vi fackministrar kämpa ganska hårt.

Till slut är del ju inte så, att vi socialdemokrater bara på något sätt är illasinnade och viJJ lyda allt till det sämsta. Låt mig citera, herr talman, chefen för Industrins utredningsinstitut, Gunnar Eliasson, som sade föl­jande i Sydsvenska Dagbladet:

"Regeringens politik ger varken jobb eller vinster. Nu krävs återhåll­
samhet. - Det gäller atl inte nu göra något som omöjliggör stabi­
liseringspolitik också i nästa lågkonjunktur."

Del är precis delta som har varit vägledande för det socialdemokratiska opposilionsallernativet.

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

 

Herr budgetminislern MUNDEBO:

Herr talman! Nej, vi hade faktiskt inte mycket att hämta eller lära i det socialdemokratiska alternativet. Jag vill upprepa vad jag sade i mitt första inlägg, nämligen all jag nog egentligen var rätt besviken när jag såg det alternativet. För ell parti med så lång regeringserfarenhet och med tillgång till en så omfattande stab av tidigare tjänstemän i kanslihuset borde det ha varit möjligt alt forma ell mera konstruktivt alternativ och ta upp en mera konstruktiv debatt än vad man gjorde. Uppriktigt sagt är del alltså inte så myckel all hämta i del alternativet eller att lära av det.

Jag har haft den utgångspunkten all konstruktiva uppslag i motioner och alternalivförslag skall man icke på en gång avvisa, ulan dem skall man resonera om för att se i vad mån där finns någonting alt hämta. Men centrala punkter i det här alternativet måste jag på en gång ställa mig väldigt kritisk lill, och det gäller framför allt det avgörande inslaget, nämligen sättet alt uppnå vad man kallar bättre statsfinanser genom att väsentligt höja arbetsgivaravgifter utöver de höjningar som redan är be­slutade för 1977 och som kommer alt föreslås för 1978. Sådana höjningar kommer nämligen all medföra skärpta problem både för företag och för löntagare, och del i en situation då svensk industri redan har problem och då en besvärlig avtalsrörelse pågår,

Ingvar Carlsson i Tyresö försökte påvisa all det fanns delade meningar mellan mig och andra ledamöter av regeringen när det gällde synen på skattepolitiken under de kommande månaderna del här året. Vad blir resultatet av den borgerliga politiken? undrade han. Vi har sagt - och därom är regeringen helt överens - atl det icke nu finns skäl alt förändra skatterna på annat sätt än det som framgår av budgetförslaget. Men om konjunkturen i väsentliga avseenden förändras, måste denna regering lika väl som alla andra regeringar vara beredd att ompröva och att lägga fram de förslag som konjunkturbilden då motiverar.

Till sist: Del sades all huvudlinjen i regeringsförslagel var all lila lill självläkande krafter. Sådana kan nog vara bra, men vad som präglar

105

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

106

budgetförslaget och de andra förslag som har lagts fram - jag tänker i första hand på de sysselsällningsförslag som redovisades för en vecka sedan - är ju en strävan atl kombinera insatser från stal och kommun och förelag i syfte att trygga sysselsättningen.

Herr CARLSSON i Tyresö (s) kort genmäle:

Herr talman! Budgetministern klagar över att del inte fanns så mycket alt hämta i den socialdemokratiska budgeten. Ja, del beror naturligtvis på vad man är ute efter. Jag kan förstå att han har svårigheter all hämta något om han skall förverkliga del ihop med Gösta Bohman. Då finns det inte mycket att hämta, del erkänner jag, för den ideologin stämmer inte så bra med vår uppfattning. Men om folkpartiet hade varit ule efter att fortsätta litet av de tankar och idéer som man försökte ge uttryck åt under Hagaöverläggningarna, då tror jag nog att det skulle finnas en del att hämta.

Det var ju så olyckligt med den nya borgerliga regeringen att den böriade med atr bryta upp den överenskommelse som hade träffals mellan LO, TCO och den socialdemokratiska regeringen. Dessutom sänkte man skatterna för högre inkomsttagare. Det innebar ju alt hela grunden för avtalsrörelsen och den närmaste tidens ekonomiska politik slogs i spillror. Det är detta som den borgerliga regeringen ensam har ansvaret för. Jag tror alt del kommer alt visa sig i efterhand att ni där från första börian begick ett oerhört allvarligt misstag. Det var så att säga där som ut-förslöpan böriade, för därmed skapade ni omedelbart etl underskott på tre - fyra miljarder kronor.

För socialdemokratin har det varit en riktlinje att i alla sådana här sammanhang först och främst se till att man bygger upp elt starkt sam­hälle. Det har varit förutsättningen för atl klara de riktade åtgärderna på arbetsmarknadspolitikens område. Den enda ljuspunkten hittills är väl all arbetsmarknadsministern - och det skall han ha en eloge för - i stort sett kopierade vårt förslag till arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Men skall man driva en sådan politik med riktade åtgärder, måste man alltså ha ett starkt samhälle som kan betala utgifterna. Det är där som uppenbarligen herrar Ahlmark och Mundebo har sådana problem därför att man samarbetar med herr Bohman, som av doktrinära skäl vägrar alt vara med om uppbyggnaden av detta starka samhälle.

Därför, herr Mundebo, tror jag att det finns en hel del att lära av socialdemokratisk politik när det gäller all värna om rätten till arbete och en fortsatt reformpolitik. Del är bara del att herr Mundebo för tillfället har hamnat i dåligt sällskap.

Herr budgetministern MUNDEBO:

Herr talman! Folkpartiet är och förblir ett socialt reformparti. Jag har arbetat och kommer all arbeta för en social reformpolitik. Jag har goda möjligheter att göra det i nuvarande regering, och jag har ett gott sällskap där.

 

Den skattereform som vi har arbetat för innebar att så snart som möjligt få ett skattesystem med hållbarhet för åtskilliga år framöver. Det nådde vi inte för 1977, Då fick vi göra ännu elt skalleprovisorium. Då var del angeläget all se till atl del provisoriet blev så bra som möjligt, gav ett så hyggligt utfall som möjligt för de förvärvsarbetande. Genom de förändringar som vi arbetade för fick vi en bättre skatteomläggning för de allra flesta medlemmarna i de fackliga organisalionerna - såväl i LO och TCO som i SACO/SR-leden.

Jag tror atl när människorna i del här landet nu har tillfälle atl se hur skatteomläggningen fungerar i praktiken och jämför den med del alternativ som förekom i debatten och som presenterades av den förra regeringen kommer de all konstatera att del var rätt bra att det blev etl regeringsskifte. Därigenom fick man litet bättre skaller för 1977, och man kan ha hopp om att för 1978 och kommande år få fortsatta skat­tereformer. Eljest hade risken varit att del skulle bli ännu åtskilliga år av fortsatta skalleprovisorier. Det vill vi inte vara med om.

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

 

Herr NILSSON i Järfälla (s):

Herr talman! De tre partier som nu bildar regering gick lill val med hårda angrepp mot lönlagarna och deras organisationer. Statsministern ifrågasatte fackföreningsrörelsens demokratiska trovärdighet. Vice stats­ministern och tillika chefen för arbetsmarknadsdepartementet ansåg atl arbetarnas och tjänstemännens företrädare var maktberusade pampar och tyckte att LO-förslag hörde hemma i papperskorgen. Ekonomiministern såg i löntagarorganisationernas politiska bevakning stora risker för etl korporativl samhälle.

Med sina uttalanden i valrörelsen lade den borgerliga regeringen grun­den för en konfrontation med lönlagarna och deras organisationer. Det har man sedan försökt skyla över genom all i regeringsförklaringen säga sig vilja föra en politik i hela folkets intresse och genom olika försök atl närma sig bl. a. Landsorganisationen.

Från fackligt håll har vi menat all den nya regeringen skall ha sin chans all i praktisk politik visa var den slår. Det har den nu gjort med den budgetproposition och finansplan som presenterats. Därmed har man också i handling visat all man vill föra en politik som i vissa avseenden riktar sig mot löntagarna.

Låt mig erinra om den syn på lönepolitiken som förra årets LO-kongress ställde sig bakom. Där sades all Landsorganisationen även fortsättnings­vis vill ansluta sig till den traditionella linje som bygger på en ömsesidig respekt mellan organisationerna och samhället. Den respekten innebär etl definitivt nej till en genom statliga ingripanden politiskt beslutad och styrd inkomstpolitik. Fackföreningsrörelsens motprestation aren lö­nepolitik som lar hänsyn till samhällsekonomin.

Men för atl ta den hänsynen ställer vi krav på samhället:

För det första: Såväl arbetslöshet som inflation måste bekämpas ef­fektivt.

107

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

108

För det andra: Ell mera varaktigt och rättvist skattesystem måste ska­pas.

För det tredje: Fackföreningsrörelsens strävan till inkomstutjämning måste erkännas.

Hur stämmer nu de här kraven med den ekonomiska politik som re­geringen vill föra enligt finansplanen? Vi menar atl årets finansplan in­nebär ett avsteg från tidigare principer om alt staten håller sig utanför inkomstpolitiken, oavsett de deklarationer som vi exempelvis i dag har fått från regeringshåll. I den ges nämligen myckel klara anvisningar om vilka löneökningar som regeringen är beredd att acceptera för atl klara konkurrensen - just detta som tidigare påtalats, att lönerna sägs vara avgörande för konkurrensförmågan. Låt mig citera vad som står i fi­nansplanen på s. 18: "I den följande redovisningen av ekonomins ut­veckling 1977 har jag valt atl utgå från det lägsta lönekostnadsalternativel eflersom detta är det enda allernativ som bromsar upp försämringen i konkurrenskraften gentemot utlandet." - Klarare kan det inte sägas.

Men genom att hänvisa lill, numera, att del bara skulle handla om räkneexempel försöker ekonomiministern i dag skyla över sitt inkomst­politiska inhopp. I så fall, menar jag, har han använt en högst försåtlig pedagogik för sina räkneövningar.

Den utgångspunkt som konjunkturinstitutet tagit fram redovisar tre olika lönekostnadsalternaliv. De reduceras av ekonomidepartementels tjänstemän till de två lägre i nalionalbudgeten och slutligen av eko­nomiministern till det lägsta. Del går inte att komma ifrån atl ekonomi­ministern - genom alt måla upp alla de olyckor som skulle drabba landet ifall lönehöjningarna går utöver de 8,2 96, varav 2,5 96 i avtal, som det lägsta alternativet redovisar - har gett sina direktiv för avtalsrörelsen.

Vid läsningen av finansplanen har man svårt all väria sig för tanken alt regeringen försökt måla upp en taktiskt betingad bild av verkligheten, som gör all den i framtiden skall kunna skjuta över all skuld för eko­nomins utveckling på lönlagarna, Alla de problem svensk industri redan har och kommer att ställas inför beskrivs ensidigt som beroende av för­lorade marknadsandelar till följd av ell för högt kostnadsläge.

Vad som däremot inte sägs ut är atl ifall regeringens önskningar om den ekonomiska utvecklingen slår in skulle del innebära starkt ökade vinster för kapitalägarna på löntagarnas bekostnad.

Ifrån Landsorganisationens sida måste vi betrakta finansplanen som en partsinlaga för arbetsgivarna i den pågående avtalsrörelsen. Jag säger delta därför att del myckel klart framgår av de argument som framförts från arbetsgivarsidan i den dagsaktuella situationen.

Den återhållsamhet som regeringen ålagt löntagarna har den, menar jag, inte underkastat sig själv. Tvärtom finns det, med de rekordslora underskotten och med de utlandslån som man hopppas få beviljade, stora risker för såväl prisutvecklingen som vår framtida utrikesbalans; det är risker som gör att ekonomiministern hotat, orn än understuckel, med både momshöjningar och devalvering - i bägge fallen således åtgärder

 

som fördelningsmässigt drabbar de svagast ställda hårdast.

När det sedan gäller att utifrån budgetpropositionen bedöma regering­ens möjligheter atl hålla inflationen stången reser sig stora frågetecken. Och blir man tvungen att strypa det man själv åstadkommit är risken stor för all del främst går ul över alla låginkomsllagarfamiljer.

Regeringens önskan all behålla en full sysselsättning vill jag inte ifrå­gasätta. Däremot återkommer jag strax till huruvida man har förmåga all göra det.

Regeringen har i sin skattepolitik gått tvärtemot fackföreningsrörelsens fördelningspoliliska strävan. Skattebeslutet för i år innebär - det kan inte bestridas - att vi i den pågående avtalsrörelsen har måst väga in de ökade inkomstskillnader som det leder lill.

Av vad som hittills kommit fram om regeringens syn på ell mera varaktigt skaitesyslem framgår del alt man har tänkt sig en indexreg­lering. En sådan innebär med nödvändighet mer åt dem som redan har mest. Således får också detta negativa fördelningseffekter.

LO:s solidariska lönepolitik har i kamp med starkt motverkande mark­nadskrafter krympt löneklyftorna här i landet. Sammantaget med senare års skatteomläggning och utbyggda bostadstillägg har en utjämning skett. Risken är uppenbar för atl den utveckling mot ell mer jämlikt samhälle som skett kommer atl brytas.

Traditionellt har, som jag sagt, fackföreningsrörelsen här i landet fört en lönepolitik som tar hänsyn lill samhällsekonomin. Det härden kunnat göra när det funnits en regering, vars långsiktiga mål väl sammanfallit med de egna. Om fackföreningsrörelsen kan hålla fast vid sin grund­läggande syn på samspelet med samhällsekonomin avgör helt och hållet regeringspolitiken.

Det som vid sidan av lönerna mest skapar det fackliga folkets oro är naturligtvis sysselsättningen. Verkningarna av västväridens allvarli­gaste ekonomiska kris sedan 1930-talet har böriat nå vårt land. Toleransen för arbetslöshet har ökat ute i väriden, och det leder till såväl konjunktur-som slruklurmässiga problem också för vårl land.

När del gäller de omedelbara problemen synes nu också regeringen ha uppläckt att det inte räcker med generella åtgärder i ekonomin. Man måste sätta in särskilt riktade åtgärder enligt del mönster som vi känner igen från den gamla regeringens tid.

Då del gäller de långsiktiga strukturproblemen har vi ännu inte sett något samlat grepp från regeringens sida. De omnämndes inte i rege­ringsdeklarationen. Vartefter som dessa problem dykt upp har man ut­vecklat en doktrin som säger atl ansvaret skall ligga hos förelagen och alt samhället möjligen kan komma in i efterhand och vara något slags städgumma. Regeringen sitter så fast i sina ideologiska dogmer atl den inte ser atl man här står inför omställningsproblem av den storleksord­ningen atl det bara är samhället som har möjlighet att ta det samlade ansvaret!

Det har alltid varit våra medlemmar som först har drabbats av de

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

109

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

110

självläkande krafterna i form av permitteringar och arbetslöshet. Därför har kraven vuxit fram i de fackliga leden på samhällets möjligheter atl gå in i näringspolitiken, i regionalpolitiken och i arbetsmarknadspolitiken. Nu gäller det för samhället att la fram program som talar om hur man skall möta långsiktiga förändringar av hela branschers tekniska utveckling och arbetsfördelning. Det handlar om stålindustrin, skogsindustrin, texlil-och konfektionsinduslrin och glasindustrin, för alt ta några exempel. Men det handlar också om hur multinationella företag, datorer och in­dustrirobotar och annan utveckling kommer att påverka jobben i vårt land.

I stället för 400 000 nya jobb till 1980, som det ledande regeringspartiet lovade i valet, talas del nu i finansplanen ' n en krympning av jobben i varuproduktionen med 40 000 på ett år. Och det är en oroande ut­veckling. Hur skall man då t. ex. kunna klara den regionala balansen?

Ett annat oroande drag är den fortgående utslagningen av äldre men också medelålders från arbetsmarknaden. Vi måste skapa elt arbetsliv som inte obönhörligen slår ut dem som anses olönsamma. Fortsatta försök alt lösa dessa gruppers problem måste därför ske inom arbetsmarknads­politikens ram.

LO, som i många år har krävt ett arbetsmarknadsdepartement, har med stor besvikelse sett hur den nya regeringen har splittrat departe­mentets verksamhet på tre skilda statsråd. Genom all föra bort regio­nalpolitiken från departementet har man på väsentliga punkter slagit undan grunden för verksamheten. Åtgärder för invandrare måste enligt LO:s syn vara djupt förankrade i arbetsmarknadspolitiken för atl nå de avsedda effekterna. Del här är åtgärder som vi menar på sikt kommer att drabba de enskilda  människorna  ute i arbetslivet.

Under den förra regeringen inleddes i facklig-politisk samverkan en förnyelse av arbetslivet som tog sig ullryck i en rad nya lagar. Med­bestämmandelagen, som gäller från den 1 januari i år, blev genom den pariamentariska situationen i den tidigare riksdagen urholkad på en rad punkter. Från fackföreningsrörelsen har vi krävt all del skall rättas till, vilket också har tagits upp i en socialdemokratisk partimotion. Till de punkter som måste ändras hor följande.

Tillgången till information måste vara fullständig.

De begränsningar som infördes i tystnadsplikten måste bort.

Samma regler bör gälla vid lokala och centrala förhandlingar.

Böterna för olovlig stridsåtgärd måste maximeras till 200 kr.

Kollisionen mellan aktiebolagslagen och medbestämmandelagen måste undanröjas.

De fackliga organisationerna måste få medel till information och studier kring lagen på ett sådant sätt att de kan planera sin verksamhet.

Medbestämmandelagen lägger ett stort ansvar på de fackliga organi­sationerna, och vi är beredda atl leva upp lill det. En förutsättning är dock att man kan klara ut de fackligt förtroendevaldas möjligheter att komma in på den egna arbetsplatsen och på andra arbetsplatser. Vi måste

 

också skapa möjligheter till möten på betald arbetstid. Detta är kon­sekvenser som vi menar att man måste vara beredd att ta för all med­bestämmandelagen och dess kommande följdavtal också rätt skall kunna föras ut till arbetslivet.

Herr talman! Som jag delvis har anfört menar vi all den nuvarande regeringen med åberopande av att företräda hela det svenska folkel ändå i vissa sakfrågor har sökt konfrontation med lönlagarna. Från vårl håll kommer vi att möta den ulmaningen med en väl underbyggd facklig politik men också med en folkligt förankrad verksamhet ute på arbets­platserna och ute i det svenska samhället.

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

I detta anförande instämde herrar Ulander, Nordberg, Kristenson, Nils­son i Uddevalla och Hagberg i Örebro, fru Andersson i Kumla, herrar Nilsson i Kalmar, Pettersson i Helsingborg, Karlsson i Malung, Olsson i Timrå, Jonsson i Husum, Westberg i Hofors, Strömberg i Vrelstorp, Alftin och Häll, fru Hansson samt herrar Gustavsson i Eskilstuna, Svens­son i Eskilstuna, Alsén och Karlsson i Motala (samtliga s).

Herr NILSSON i Tvärålund (c):

Herr talman! Under de senaste månaderna har massmedia varie vecka, nästan varie dag - och även i dag - rapporterat varsel om friställningar.

Svensk industri har förlorat marknadsandelar på grund av för höga priser på sina produkter. Även socialdemokraterna måste erkänna detta faktum. En annan orsak kan vara alt våra konkurrenter erbjuder nya och bättre produkter. Vårt land har sedan lång lid haft låga tullar och relativt obetydliga andra hinder för import. Därigenom är vår hemma­marknad relativt öppen för konkurrens från väridsmarknaden. För höga priser på våra industrivaror - givelvis bestäms dessa priser av alla kost­nader för en varas framställning - eller otillräckligt utvecklade produkter i förhållande till vad våra konkurrentländer pä världsmarknaden erbjuder innebär att vi löper risk att föriora marknadsandelar också inom vårt eget land. Del är omöjligt att komma ifrån den verkligheten.

Givetvis skall hela folket solidariskt bära sådana bördor och känna ansvar för all vi måste komma till rätta med problemet alt vi håller på alt mista en del av vår konkurrenskraft. Detta mera generella problem i vår ekonomi blir inte mer lätllösl av atl vissa branscher drabbas särskilt hårt av strukturförändringar inom näringslivet.

Ell för cenlern definitivt oacceptabelt sätt att lösa dessa samhällspro­blem är all godta en ökande arbelslöshel med alla de sociala påfrestningar den medför. Gunnar Nilsson gav för en stund sedan regeringen elt rejält erkännande när han sade all han inte ifrågasätter regeringens ambitioner alt upprätthålla en full sysselsättning. Detta var ju ett av hoten, enligt propagandan under valrörelsen om vad ett regimskifte skulle kunna med­föra.

En ökande arbetslöshet innebär också en sjunkande produktion. Det är vår produktion - inte en ökad mängd pengar - som utgör grunden

111

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

112

för vårt välstånd. Vi kan inte isolera oss från yttervärlden. Vi måste köpa myckel därifrån. Vi måste då samtidigt kunna sälja varor och tjäns­ter. Blir dessa för dyra på grund av för höga kostnader inom vårt land leder det till att vi inte kan fortsätta att producera det vi inte kan sälja.

NJA är måhända det företag som är värst utsatt i den här situationen.

Tekoindustrin pressas oerhört hårt av konkurrensen utifrån. På riks­dagens bord ligger propositioner om statligt stöd till såväl NJA som te­koföretagen Algots Nord och Eiser för att rädda sysselsättningen. Det förstnämnda förelagel är privalägt, del sistnämnda till hälften statligt. Staten går in med stöd i olika former. Ibland gäller del förelag i kris, och ibland har stöden regionalpolitiska syften. Stöden har i de flesta fall getts under stor politisk enighet.

Gunnar Nilsson påstod alldeles nyss alt regeringen inte uppmärksam­mar strukturproblemen i vårl samhälle. Jag skulle tro att det är ganska svårt att få människor atl tro på della påslående, allra helsl som regeringen flera gånger har omtalat i riksdagen och på annat sätt att man har en rad utredningar på gång för alt genomlysa olika branscher som har svå­righeter. Man förvånar sig över att socialdemokraterna verkligen kan komma med sådana här rent av halsbrytande påståenden.

Verkligheten har visat att ell förstatligande inte löser de företags­ekonomiska problemen eller strukturproblemen inom t. ex. stål-, trä-eller tekoindustrin. Problemen har varit nog så påtagliga där staten varit ensam ägare eller delägare. Det kan ändå i enskilda fall finnas anledning till statligt övertagande, t. ex. vid beredskapsproduklion eller av sociala skäl.

I vårl samhälle kan arbetskraften numera betraktas som en fast kostnad i samhällsekonomin. Samhället strävar efter att genom näringspolitiska eller arbetsmarknadspoliliska insatser av olika slag ge möjligheter till arbete. Genom utbildning, beredskapsarbete eller andra arbetsmarknads­poliliska åtgärder får också många människor möjligheter alt komma in på arbelsmarknaden. Arbetslöshetsstödet är så anpassat att man med hjälp av det skall kunna upprätthålla en rimlig standard. Den principiella uppbyggnaden av denna del av irygghetspolitiken är grundad på åsikten att alla människor har rätt till'arbete och atl samhället solidariskt skall bära kostnaderna härför.

Trots att riksdagen strax före jul i fjol beslutade om nya och mer ambitiösa riktlinjer för regionalpolitiken har det nu under den allmänna motionstiden enligt uppgift lämnats ca 35 regionalpolitiska motioner.

Centerns syn på regionalpolitiken är, grovt tecknat, att de stora orterna inte som hittills skall stimuleras atl växa på de mindres bekostnad. Tvärt­om bör insatserna främst göras där behoven är störst. Del är som regel i många små orter. Där är det ofta svårt att skapa arbete åt dem som vill ha det. Flyttning och satsning på stora orter har ju varit den so­cialdemokratiska lösningen. Den inomregionala balansen, särskilt inom stödområdet, måste angripas efter andra metoder än dem socialdemo­kraterna angav i propositionen 211 från maj månad i fjol. Socialdemo-

 

113

kraterna återkommer nu i motioner med samma riktlinjer som då, och dessa innebär fortsall och ökad obalans inom länen. Naluriiglvis måste dessa motioner tillbakavisas.

Vi debatterade som sagt detta före jul. Jag skall därför inte fullfölja diskussionen vid della tillfälle. Frågan kommer också på riksdagens bord senare i år.

I socialdemokraternas stora parlimotion lill årets riksdag om arbets­marknadspolitiken uttalas stor tillfredsställelse med sysselsättnings- och befolkningsutvecklingen i skogslänen. Om man jämför sysselsättnings­utvecklingen i dessa län med utvecklingen inom övriga län i riket finner man att de förra släpar efter i stort sett som förut. Det relativa sys­selsättningsläget har faktiskt inte förbättrats. Avståndet mellan skogs­länen och övriga län beträffande sysselsättningsgrad, förvärvsfrekvens, arbetslöshet och lediga platser i förhållande lill relativa antalet sökande har inte förbättrats. Vid arbetsmarknadsutskottels besök i går på arbets­marknadsstyrelsen underslröks delta förhållande.

I den socialdemokratiska partimotionen utmålas regeringens högre am­bition för skogslänen som orealistisk. Enligt vår mening har människorna där samma rätt till arbete som invånarna i övriga delar av landet. So­cialdemokraterna borde kunna lära mera av utvecklingen. Den har ju visat alt de haft fel i så många avseenden inom regionalpolitiken.

När jag lyssnade lill oppositionsledaren Olof Palme i dag fick jag en obehaglig känsla av atl hans och socialdemokraternas taklik för att åter­vinna maklen är att hetsa människa mot människa, grupp mot grupp i vårl samhälle. Jag upplever hans ulmålande av politiska motståndare så atl han anser att de inte drivs av en god vilja. Tvärtom, de drivs av en reaktionär och vrång vilja, t. ex. genom att lägga över bördor på de svagaste, rått och skamlöst. Vi känner igen dialektiken från valrö­relsen. Detta är faktiskt ganska obehagligt också i vår svenska riksdag.

Gunnar Nilsson var inne på samma linje när han sade att de nuvarande regeringspartierna både nu och under valrörelsen har gått lill angrepp mot löntagarna. I alla partier har lönlagarna majoritet. Det är ju etl orim­ligt påslående!

I det prakKska vardagslivet i kommuner, i organisationer och i företag är alltjämt den s. k. svenska modellen förhärskande med saklighet och samarbete för all lösa problemen. Därigenom har vi hittills nått etl högt välstånd. Socialdemokraterna synes nu vilja gå konfrontationens väg. Det är sannerligen inte regeringspartierna som försöker åstadkomma kon­frontation.

Socialdemokraterna driver t. ex. propagandan att de har monopol på värderingarna bakom de senaste årens reformer på arbetslivets område. De mest betydelsefulla reformerna har emellertid genomförts när so­cialdemokraterna inte kunnat genomföra dem utan medverkan från ell eller flera av de nuvarande regeringspartierna. Del har varit stor upp­slutning kring reformerna. Det är sanningen.

Socialdemokraterna har främst under valrörelsen fört en våldsamt

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Riksdciiicim protokoll 1976/77:62-63

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

snedvriden och i vissa delar klart osann propaganda inom fackförenings­rörelsen om medbestämmandelagen. När jag säger detta angriper jag ju inte fackorganisationerna utan socialdemokraternas missriktade aktivitet inom dessa, Exempel på det är beskrivningen av aktiebolagslagens in­verkan på möjligheten att sluta avtal om medbestämmande. De nuva­rande regeringspartierna ville genomföra en snabbutredning för atl klar­göra rättslägel beträffande aktiebolagslagen, så att medbestämmandela­gens intentioner skulle kunna fullföljas - alltså den kollision som Gunnar Nilsson log upp i sill anförande. Del satte sig socialdemokraterna emot men föriorade loitningen. Utredningen kom alltså till stånd. Dess resultat är nu ule på remiss hos arbetsmarknadens parter. LO och TCO uppvaktade för kort tid sedan regeringen med en begäran om att den så snart som möjligt skulle vidta åtgärder så all avtal om medbestämmande kunde träffas i anledning av aktiebolagslagen. Gunnar Nilsson instämmer så­ledes i handling med dem han på allt sätt bekämpar - för socialdemo­kratins skull, inte för fackföreningsmedlemmarnas skull.

Medbestämmandelagen skall ge arbetstagarna insyn och medbestäm­mande. Del måste emellertid ske på saklig och ärlig grund, om man skall kunna nå framgång. Socialdemokraterna driver en propaganda som kan hota samarbetsmöjligheterna även på basplanet, därför all de ger en vrångbild av andra oavsett dessas uppfattning. Under valrörelsen för­sökte jag få i gång en debatt om medbestämmandelagen. Det gick inte. Jag hoppas att socialdemokraterna inte fortsätter att förgifta samarbets-relationerna genom att förvränga verkligheten och all man i fortsätt­ningen lokalt ställer upp på en saklig information. Jag vill hoppas att socialdemokraterna därvidlag tar sitt förnuft till fånga.

Nu pågår förhandlingar även om medbestämmandefrågorna. Jag är övertygad om atl arbetsmarknadens parter, med tanke på sina egentliga uppgifter, kan lösa dessa problem under ansvar.

I della anförande instämde herr Raneskog samt fru Fredrikson, fru Fredgardh och fru Wiklund (samtliga c).

114

Fru AF UGGLAS (m):

Herr talman! Vi känner alla oro för sysselsättningen, och det trots att vi har anledning all räkn,i med att budgetens inriktning, liksom de omfattande åtgärdspaket som redan presenterats och kommer att pre­senteras, i betydande utsträckning kommer att hålla tillbaka den öppna arbetslösheten på samma sätt som skett under 1976, Det hindrar emel­lertid inte all många enskilda och många orter kommer i kläm under de svåra tider som svenskt näringsliv har att ta sig igenom.

Inte heller del faktum att avskedanden och permitteringar blir färre än de annars skulle ha varit, vilket är vårl gemensamma mål, är en fullgod mätare på situationen på arbelsmarknaden. Bakom den i dag i näringslivet så flitigt använda termen "den naturliga avgången" döljer sig också något beklagansvärt, nämligen en utslagning av jobb. Denna

 

utslagning av arbetstillfällen, som i de större förelagen kan gå relativt raskt med användande av anställningsstopp, har också konsekvenser, I första hand drabbas de nytillträdande på arbetsmarknaden.

1970-talets arbetsmarknad har i alltför hög grad kommit att präglas av denna utslagning av arbetstillfällen. Visst har det skapats nya jobb men inte i tillräcklig utsträckning för alt ersätta jobb som försvunnit och för att bereda de nytillträdande på arbetsmarknaden sysselsättning, och alls icke i den utsträckning som den socialdemokratiska propagandan velat göra gällande. Visst har kvinnorna strömmat ut på arbetsmark­naden, men de jobb de fåll har i allmänhet varit deltidsarbeten. Enligt statistiska centralbyråns arbelskraftsundersökningar (AKU) har antalet heliidssysselsalta minskat med någon procent sedan 1970, medan de del-lidssysselsatta har ökat med ca 20 96.

Del är inget fel på deltidsarbeten. Vill de arbetssökande ha dellid, skall de ha möjlighet till detta. Skall arbetslivet svara mot människors önskemål, så måste det vara flexibelt och erbjuda olika arbetstider åt olika människor. Med ett delat ansvar för hem och familj blir det inte heller längre enbart kvinnor som efterfrågar kortare arbetstid under pe­rioder av sitt liv.

Men det finns anledning att i detta sammanhang uppmärksamma atl målsättningen arbete ål alla inte bör få innebära heltid åt män och dellid ål kvinnor. Omvandlar man den sysselsättningsökning som skett under 1970-lalet till heltidssysselsättning får man en mera rättvisande och mera nedslående bild av utvecklingen på arbetsmarknaden.

Ell annat tecken på svagheten på arbetsmarknaden är den sjunkande sysselsättningsgraden för män, särskilt i storstadsområdena. Många äldre män lämnar arbetslivet med hjälp av förtidspensioneringen. Säkert skulle många av dessa velat vara kvar i produktivt arbete, om tillgången på arbetstillfällen varit bättre.

Ungdomen är den grupp som fått det besvärligast på 1970-ialets ar­betsmarknad. Arbetslösheten bland ungdom är i dag högre än 1970 och högre än under hela 1960-talet. Det är bl, a. i den höga arbetslösheten bland ungdom som vi ser beviset för atl den socialdemokratiska sys­selsättningspolitiken och den ekonomiska politiken inte har lyckats. Man har inte lyckats skapa tillräckligt med nya arbetstillfällen. Ungdomen ställs utanför när förelagen gör vad de kan för att uppfylla sina för­pliktelser mot de redan anställda men inte har kraft och lönsamhet att expandera sysselsättningen.

Ända sedan de borgerliga partierna slog larm i riksdagen våren 1975 har en mängd åtgärder vidtagits för att hjälpa ungdomen. Och de har betytt myckel. 1 dag har vi ca 14 000 ungdomar i arbetsmarknadsut­bildning och ca 16 000 i beredskapsarbeten. På skolans område arbetas del nu intensivt för att förbättra kontakten mellan skola och arbetsliv och för alt ge ungdomen en bättre yrkesförberedelse. De s. k. plane­ringsråd som inrättas i kommunerna blir etl av instrumenten för atl förverkliga regeringsdeklarationens ord att alla ungdomar skall erbjudas

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

115

 

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

arbete, praktik eller utbildning.

Bland de åtgärder som satts in finns del anledning atl uppmärksamma framgången för de s. k. enskilda beredskapsarbetena. De tillkom våren 1976 och rönte ett snabbt gensvar hos industrin. I höst har nära 5 000 ungdomar varit sysselsatta i s. k. enskilt beredskapsarbete. Det verkligt positiva och intressanta är alt så många ungdomar fått stadigvarande jobb på den arbetsplats där de beredskapsarbelal. Länsarbetsnämnderna rapporterar att i vissa län har 80-90 % av ungdomen fått arbete på den arbetsplats där de placerats. Detta bestyrker tesen all det är viktigt alt ge ungdomen tillträde till en arbetsplats, ett fotfäste på arbelsmarknaden.

De enskilda beredskapsarbetena innebär att arbetsgivaren får etl bidrag på 10 kr. per timme, om han anställer en arbetslös ungdom. Men de innebär också att arbetsgivaren och ungdomen får bekanta sig med var­andra innan ett fast anställningsförhållande med den bindning Åman-lagarna medför behöver ingås. Åmanlagarna är bra för dem som redan har etl tillfredsställande arbete, men de tenderar alt minska rörligheten och öka svårigheten för de grupper som söker fotfäste på arbetsmark­naden. Större möjligheter till praktik och provanställning för ungdom måste öppnas. Det är viktigt att den praktikgrupp inom sysselsättnings-utredningen som arbetar med de här frågorna snart kommer med ett konstruktivt förslag.

Drygt 20 000 ungdomar är arbetslösa, 14 000 går i AMU och 16 000 i beredskapsarbete. Ca 50 000 ungdomar söker ett reguljärt arbete. Fler lär det bli under det bekymmersamma år vi har framför oss. Utslagningen av arbetstillfällen drabbar framför allt de nytillträdande på arbetsmark­naden.

Del är den nya regeringens uppgift att ge oss en bättre ekonomisk politik och en sysselsättningspolitik som ger oss fler jobb.

Så till sist, herr talman, några ord om vad herr Nilsson i Järfälla sade i inledningen till sitt anförande. Jag förstår inte varför herr Nilsson upp­fattar kritik av vad LO-kansliet producerar eller konstateranden av s, k, pampfasoner som etl angrepp på lönlagarna. Så är det inte alls. Herr Nilsson i Järfälla o/'inte löntagarna. Han är ordförande för en organisation som företräder en del av dem i fackliga frågor, men han förfogar inte över deras åsikter.

Löntagarna tycks nu inte heller ha reagerat som herr Nilsson, eflersom en majoritet av dem torde ha stött de borgeriiga partierna i valet.

I detta anförande instämde herr Svensson i Skara (m).

På förslag av herr tredje vice,talmannen beslöt kammaren att uppskjuta den fortsatta överiäggningen lill kl,  19,30.

116

§ 6 Anmäldes och bordlades

Propositioner

1976/77:60 med anledning av vissa av internationella arbetskonferensen

 

år 1976 vid dess sextioförsla sammanträde fattade beslut, m, m. Nr 62

1976/77:65 om tillfällig höjning av bidrag till förelagsutbildning i vissa      Onsdagen den
fall, m.m.                                                                  2 februari 1977

§ 7 Anmäldes och bordlades Motioner

1976/77:1336 av herrar Hörberg och Gahrton 1916/11:1331 av herrar Rosqvisl och Rejdnell 1976/77:1338 av herr  Werner m.JI.

med anledning av propositionen 1976/77:53 med förslag till lag om sär­skilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m.

Anmälan av interpellation

1976/77:1339 av herrar Carlshamre och Petersson i Gäddvik 1976/77:1340 av herr Werner m.JI.

med anledning av propositionen 1976/77:57 om kapitaltillskott lill Norr­bottens Järnverk AB

1976/77:1341  av herr Carlsiein och fru Hörnlund med anledning av propositionen 1976/77:58 om regionalpolitiskt stöd lill Algots Nord AB och AB Eiser

1976/77:1342 av herr Andersson i Ljung m.JI. 1976/77:1343 av herr Fagerlund m.JI.

med anledning av propositionen 1976/77:61 om åtgärder för den manuella glasindustrin

§ 8 Anmälan av interpellation

Anmäldes och bordlades följande interpellation som ingivits lill kam­markansliet

den 2 februari

\916/n:9Q av herr Börjesson i Falköping (c) till herr socialministern om standardförbättring för de långtidssjuka:

I internationellt hänseende hävdar sig den svenska social- och sjuk­vården väl, även om man inte kan blunda för atl brister föreligger. Jag tänker då närmast på bristen på läkare, som tar sig uttryck i att vårdavdelningar får stängas. Detta förhållande är inte tillfredsställande. Åtgärder måste därför, inte minst från sjukvårdshuvudmännens sida, vidtas i syfte att komma lill rätta med rådande förhållande.

Även om man i stort sett kan säga att vi haren väl fungerande sjukvård finns vissa brister förutom läkarbrisien, som man inte kan undgå att peka på. Jag tänker då speciellt på vården av våra långtidssjuka, de s. k.

117

 

Nr 62                 långvårdspatienterna. Dessa har inte fått del av de standardförbättringar

Onsdagen den     ° övriga medborgare i vårl svenska samhälle kommit i åtnjutande

2 februari 1977    ' Detta är en brist som borde bli föremål för samhällets särskilda upp-

---------------    märksamhel.

Anmälan av           Bristen på vårdpersonal och det relativt vårdkrävande klientel det här

interpellation       är fråga om medverkar lill att dessa patienter inte alltid får den vård-

omsorg som de har rätt att kräva. Det förekommer exempelvis att pa­tienter under lördagar och söndagar får ligga kvar i sina bäddar på grund av brist på vårdpersonal. Detta kan inte vara acceptabelt och överens­stämmer inte med vår grundsyn om en mänsklig och human sjukvård. De långvårdspatienler som på grund av sin sjukdom tvingas tillbringa avsevärd tid på sjukhus borde kunna erbjudas möjligheten att få egel rum, elt rum där patienten kunde ta med några kära ägodelar från sitt hem och skapa om möjligt en mera hemliknande miljö än miljön på allmän sal. Del bör framstå som etl rimligt önskemål alt de patienter på våra långvårdsavdelningar som så önskar skall kunna erbjudas ett eget rum. En målsättning inom långtidsvården bör vara att ge förut­sättningar för etl personligt omhändertagande och en personlig värd. Vården av dessa svårt sjuka är en angelägenhet som vi inte får försöka komma undan, om vi menar allvar med vårt tal om solidaritet och jäm­likhet. Det bör därför framstå som en solidaritetshandling att under ett övergångsskede avslå från eventuella standardförbättringar i form av höj­ning av vår egen levnadsstandard till förmån för dessa svårt sjuka med­människor. Den kommande ökning som ligger inom den samhällseko­nomiska ramen bör med andra ord prioriteras för vården av de sjuka och handikappade och då speciellt dem som är omhändertagna för vård på våra sjukhus.

Känslan av medansvar med de svaga och sjuka har genomsyrat svenska folket och tagit sig uttryck i en vilja alt bygga ut social- och sjukvården så alt den blir väl fungerande och kommer till bästa möjliga användning. Dock torde en ökad satsning erfordras för att skapa en i alla avseenden tillfredsställande social- och sjukvård.

Med stöd av del anförda anhåller jag om kammarens tillstånd alt till herr socialministern få ställa följande fråga:

Vilka initiativ är statsrådet beredd att ta för att ge de långtidssjuka del av slandardökningen?

118

 

§ 9 Meddelande oin frågor

Meddelades alt följande frågor framställts

den 2 februari

1976/77:228 av fru Winther (fp) till herr kommunikationsministern om effekterna för LKAB av SJ:s laxehöjning:

LKAB har under många år varit elt vinstgivande företag, som försett vårt land med begärliga exportinkomster. Nu tycks de goda åren vara förbi. Den fosforrika Kirunamalmen är svårsåld, och lagren växer i Kiruna och Narvik.

Fraktavtalen mellan SJ och LKAB har under lång tid diskuterats. Av­talen har enligt LKAB:s mening inneburit en överbetalning lill SJ. Detta har kunnat accepteras under de vinstgivande åren. Nu är läget ett annat.

Den höjning av SJ:s priser som trädde i kraft den 1 februari innebär en ökning av LKAB:s kostnader med 45-50 milj. kr. Detta kan innebära att den nedläggning av viss gruvverksamhet som planerats ske så små­ningom måste genomföras i snabb takt med större svårigheter att om­placera personal som följd.

Med hänvisning till del anförda ber jag att till herr kommunikations­ministern få ställa följande fråga:

Vill statsrådet medverka till att för LKAB mildra effekterna av SJ:s nu genomförda taxehöjning?

1976/77:229 av herr Ekinge (fp) lill fru statsrådet Mogård om verksam­heten vid AMS-verkstaden i Vingåker:

Sedan skolöverstyrelsen övertagit verksamheten vid AMS-verkstaden i Vingåker, där man utbildar grävmaskinsreparatörer, har SÖ planerat atl överflytta verksamheten till AMU-center i Eskilstuna. Härigenom kan såväl administrationslokalerna som den särskilt uppförda verkstads­byggnaden i Vingåker komma atl stå tomma och outnyttjade samtidigt som lokaler, utrustning och personal helt eller delvis måste anskaffas i Eskilstuna, om verksamheten överförs dit.

Till fru statsrådet Mogård önskar jag ställa följande frågor:

Vill statsrådet redogöra för de bedömningar som ligger till grund för centralt planerade åtgärder av detta slag?

Är statsrådet beredd medverka till att nedläggningen av den hittills­varande utbildningen vid AMS-verkstaden i Vingåker ej genomförs?

Anser statsrådet det möjligt att förlägga ytterligare liknande verksam­het lill Vingåker för all tillvarata de möjligheter som finns där i fråga om lokaler, utrustning, lärare och elevunderlag?

Nr 62

Onsdagen den 2 februari 1977

Meddelande om frågor

119

 

Nr 62                 1976/77:230 av herr Tarschys (fp) lill herr ekonomiministern om PK-ban-

Onsdagen den     "ns kontobesked:

2 februari 1977      Finner statsrådet det tillfredsställande alt kontobeskeden till inneha-

.,   , . ,    '.        varna av PK-bankens personkonton - som i stor utsträckning admini-

Meddelande om

streras av postverket - mte längre innehåller uppgifter om kontots saldo.'

§ 10 Kammaren åtskildes kl.  17.47,

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert