Herr RINGABY (m):

Herr talman! Ja, ärade kammarledamöter - det fåtal som är här - jag är faktiskt litet besviken på herr Asplings sätt all vinkla den här debatten. Han har försökt med insinuationer om några dunkla motiv bakom utskottets skrivning, han har varnat för högerkrafter osv. Men, herr Aspling, försök inte skrämma har! Jag tror inte all vare sig fröken Bergström eller fröken Pehrsson är särskilt rädd för några högerspöken. I motsats till herr Aspling har de faktiskt vuxit ifrån spökrädsla.

Bara för att herr Aspling har tappat regeringsmakten skall vi ju inte tappa del goda humöret. Vi skall försöka behålla det. Del kan faktiskt vara roligt också, herr Aspling, all vara i opposition - det har jag en viss erfarenhet av.

Man får nästan en känsla av att man begår ett majestätsbrott när man kritiserar tandvårdsförsäkringen - och det är tandvårdsförsäkringen jag har kritiserat, inte folktandvården.

Tandvårdsförsäkringen startade inte bra, och del var alltså bakgrunden till atl motionen 1209 kom till: det var en sträv attityd vid starten för tandvårdsförsäkringen. Det var för det första en tvångsanslulning som ingen tyckte om - varken tjänslelandläkare eller privata tandläkare. Det var för det andra ingen reell förhandlingsrätt om de egna arbetsvillkoren för tandläkarna. Det var för det tredje en elableringskontroll för den privata sektorn. Det var för del flärde en ivångsanställning - faktiskt också en tvångsslyrning lokalt -av tjänstetandläkarna i folktandvården. Och del var för det femte ett mycket omfattande krångel.

Det är de här sakerna som vi har kritiserat och fortfarande kritiserar. Och den kritiken har faktiskt inte bara vi moderater drivit. Det har upprättals en granskningspromemoria av riksdagens revisorer vilken har varit ute på remiss och som herr Aspling gärna kunde läsa. Också utredningsmannen har där kritiserat tandvårdsförsäkringens krångel i första hand, han har kritiserat de olika återbäringsnivåerna - alltså exakt vad vi moderater tidigare kritiserat - och han har kritiserat förhandsprövningen av alltför många tandvårdsåtgärder.

Om herr Aspling skall kritisera oss i fortsättningen för kritik så får herr Aspling också kritisera riksdagens revisorer.

181

Nr 24 Remissinstanserna, som är många, har instämt i utredningsmannens

Onsdaeen den synpunkter och biträder de förslag som han lagt fram.

10 november 1976 Etableringsrätten har varil ett svårt bekymmer för folktandvården -

--------------- den är nämligen personlig, vilket innebär att om en tandläkare tillfälligt

Vissa tandvårdsfrå- upphör med sin praktik men inte hinner eller kan sälja praktiken innan
gor den avförs ur försäkringskassans register, så är den praktiken borta för

all framlid som privatpraktik.

Kvoteringen av tjänster inom folktandvården innebär alt socialstyrelsen två gånger om året ger varje enskilt landsting en kvot av nya tjänster. Dåligt skötta landsting, alltså landsting med en dålig personalpolitik och brist på landläkare får flera tjänster - det är en styrning av dem.

Genom kombinationen av elableringskontroll för den privata sektorn och kvotering av tjänster inom folktandvården avser man att tvångs-förflytta nyutexaminerade landläkare inte bara till folktandvården utan också till olika regioner inom folktandvården, så att de landsting som har det dåligt beställt med tjänster lagstiftningsvägen får flera tjänster, medan de landsting som har skött sin personalpolitik bra inte får dessa tjänster.

Delta är, herr Aspling, ett hot mot folktandvården, ett verkligt hot, som upplevs mycket negativt av folktandvården. Det är en dålig lösning all gå fram på det sättet. Det finns ett gammalt ordspråk som säger att hellre än atl förbjuda del onda skall man uppmuntra det goda. Det kan ske t. ex. genom samverkan mellan landstingen och tandläkarför-eningen på orten, för att få en vettig lokalisering av de olika tandläkarna. Det är positivt.

Herr Aspling har flera gånger under debatten sagt att vi har andra motiv för vårt förslag än dem vi har redovisat. Jag skulle gärna vilja veta vilka motiv det då är som vi har.

Herr Aspling har ett flertal gånger talat om hotet mot folktandvården. Jag skulle gärna vilja veta vad det är som hotar folktandvården. Herr Aspling säger att folktandvården är en stor och betydelsefull trygghet för barn och ungdom. Ja, visst är den det. Men då frågar jag, herr Aspling: Vad blir det då för skillnad om man utvidgar denna trygghet till att omfatta även tandvårdsförsäkringen för barn och ungdom, så att de kan få återbäring även om de går till en privat tandläkare? Blir del sämre för barn och ungdom om de får behålla sin gratistandvård hos folktandvården och dessutom får återbäring för tandvård hos privattandläkare, om de skulle önska gå till en sådan eller om föräldrarna skulle vilja ta dem med dit?

Nej, herr Aspling, det kan absolut inte vara något hot vare sig mot folktandvården eller mot barnens och ungdomens möjligheter att få tandvård.

skall nog se till att vi kan hålla det uppe. Mitt engagemang i den här frågan gäller barn och ungdom och vakthållningen kring folktandvården.

Fröken Pehrsson och fröken Bergström tog avstånd från konsekvenserna av det som är den faktiska innebörden i regeringsförklaringen. Herr Ringaby understryker värdet av att moderaterna fått sina gamla krav igenom i regeringsförklaringen - det är han stolt över. Det visar att det föreligger en faktisk splittring mellan regeringspartierna i den här frågan. Och det kanske inte är så oväntat men nog så intressant, med hänsyn till den proposition som nu enligt herr Ringabys mening skall effektuera just moderaternas krav. Det skall sannerligen bli intressant att följa det här.

Ja, herr Ringaby, vi hade en dust här i kammaren i maj 1973, då riksdagen hade att ta ställning till den socialdemokratiska regeringens proposition om tandvårdsreformen. Herr Ringaby var då försvarare av en lång rad moderata reservationer med långtgående krav på privatisering av hela tandvårdsförsäkringen. Vilken tandvårdsförsäkring skulle vi ha fåll om moderaternas förslag gått igenom? I varje fall hade det inte blivit en försäkring för patienterna - så mycket är säkert.

Man yrkade exempelvis avslag på det i propositionen framlagda ulbyggnadsprogrammel för folktandvården. Naturligtvis yrkade man avslag på förslaget till eiableringsregler, som tillkom enbart för att skydda folktandvården. Naturligtvis vände man sig mot atl tandläkarna skulle taxebindas. I stället förslog man att försäkringsersättningen skulle vara 75 96 av alla tandvårdskoslnader med fri arvodessättning för tandläkarna. Den högre ersättningen från försäkringen skulle bli helt betydelselös för den enskilde, om tandläkarna skulle ha en fri arvodessältning.

I debatten 1973 sade herr Ringaby: Tillgången på tandläkare visar en kurva som går brant uppåt, långt över vårdbehovet. Det är absolut inga risker för att man inte skulle täcka vårdbehovet. Tandläkarna har konkurrens, de har observanta patienter som kontrollerar dem. Det är alltså ingen risk att ha ett fritt arvode för speciella arbeten.

I årets motion från moderaterna talar man inte längre om atl vi har landläkare långt utöver vårdbehovet. Moderaternas resonemang då och nu är väl ändå inte så oförenliga som det kan synas. Vad man ville 1973 var att bokstavligen med plånbokens hjälp reglera efterfrågan. Så enkelt är det i själva verket. Det är nyttigt ibland att erinra sig detta.

Vi kunde i propositionen 1975 på grundval av erfarenheter och, låt mig tillägga det, ett konstruktivt samarbete med Tandläkarförbundet inte minst inom tandvårdsdelegationen lägga fram förslag lill nya former för anslutnings- och eiableringsregler liksom förslag om åtgärder för att ge nya patienter ökade möjligheter till tandvård inom ramen för tandvårdsförsäkringen. Men moderaterna var inte nöjda. Återigen attackerades folktandvården, och som jag har påpekat i milt tidigare anförande blev moderaterna den gången ganska ensamma. Centern reserverade sig inte på en enda punkt. I år kommer moderaterna tillbaka med de gamla välkända kraven. Man går t. o. m. så långt att man kräver att folktandvården

Nr 24

Onsdagen den 10 november 1976

Vissa tandvårdsfrågor

183

Nr 24 skall privatiseras. Del är ganska fantastiskt.

Onsdaeen den Naturiigtvis förmenar ingen moderaterna rätten lill delta. Men det

10 november 1976 ''' också göras fullständigt klart vilka avsikterna är. I år är man slutligen

_____________ framme vid målet: I regeringsförklaringen får man igenom sina gamla

Vissa tandvårdsfrå- välkända krav. Därmed har, som man säger i det särskilda yttrandet,
gor "del berättigade i en mångårig moderat strävan kraftfullt dokumente-

rats". Undra på att man är tillfredsställd på moderalhåll! Däremot undrar jag hur man inom centern upplever delta. Au bli så överkörd måste ju framkalla vissa reaktioner. Men nu blickar herr Ringaby framåt i avvaktan på en proposition där moderalkraven skall effektueras, medan centerpartisterna, har jag en känsla av, försöker lugna sig själva med atl del hela ändå lill slut inte skall behöva bli så farligt.

Får jag avslutningsvis säga att i gångna tider kunde man lita på socialdepartementet. Huruvida man kan göra det framdeles får vi se. Lätt blir det säkerligen inte med en centerpartistisk socialminister som tidigare här i riksdagen har varit med om alt avvisa moderatkraven och en biträdande moderat socialminister som t. o. m. har signerat motionen om folktandvårdens privatisering. Det blir kanske inte heller så lätt när Tandläkarförbundel efter regeringsskiftet har förklarat att förbundet inte tänker springa ifrån sina åtaganden. Jag har noterat det med stort intresse.

Hert RINGABY (m):

Herr talman! Herr Aspling fortsätter all försöka skrämma, och nu talar han om konsekvenser. Han frågar: Vad blir det för konsekvenser av regeringsförklaringen? Ja, regeringsförklaringen säger atl man skall lätta på etableringskontrollen och släppa in barnen i försäkringen. Ärdet farligt, herr Aspling? Är det farligt att lätta på etableringskontrollen som har visat sig skadlig? Är del fariigt alt släppa in barn och ungdom i försäkringen? Det är de konsekvenser som regeringsförklaringen kan få.

De som tror atl ett upphävande av etableringskontrollen skall tömma folktandvården på tandläkare bör verkligen tänka sig för. Det måste vara ett fel på folktandvården, herr Aspling, om man skall hålla kvar ijän-stetandläkarna med lagstiftning. Det är faktiskt vad man gör i dag.

Vilken försäkring hade vi fått om moderaternas förslag gått igenom? undrar herr Aspling. Ja, de förslag som riksdagens revisorer nu lägger fram stämmer exakt med vad moderaterna föreslog.

Sedan talar herr Aspling hela tiden om moderaternas förslag när det gäller att släppa in barnen i försäkringen. Men detta har också folkpartiet och, om jag inte missminner mig, centerpartiet lidigare föreslagit i motioner. Det är alltså ett gemensamt borgeriigt krav.

Vidare hade vi fått en bättre försäkring, herr Aspling, med 75 96 i återbäring och inte 50 som den dåvarande regeringen föreslog.

Herr Aspling har också fel i fråga om den fria prissättningen. Vi har inte föreslagit någon generell sådan, ulan enbart på vissa arbeten.

184

Hert ASPLING (s):

Herr talman! Mina diskussioner med herr Ringaby här i kammaren får en alldeles speciell karaktär. Han är så uppriktigt moderat, och man behöver aldrig sväva i tvivelsmål om vad han syftar till. Det är med andra ord högerpolitik av välkänt märke han förespråkar. Kanske tycker hans vänner på moderaternas propagandabyrå atl han ibland t. o. m. är för uppriktig. Högerpolitik skall ju som bekant numera presenteras i glättad förpackning, och i den nya stilen kanske herr Ringaby inte riktigt har hängt med.

Jag sätter emellertid alllid värde på diskussionerna med herr Ringaby. Han talar som sagt ett rent högerspråk, och man vet var han står. Han är också konsekvent och ärlig i tandvårdsfrågorna. Han vill ha till stånd en privatisering, eftersom han tycker illa om tandvårdsförsäkringen och etableringsrätten, som enbart har tillkommit för att garantera folktandvården landläkare. Åk ut till landstingen, lill Norrland och glesbygderna och fråga, herr Ringaby, så skall han finna att den största uppgiften i dag är atl skaffa tandläkare till folktandvården. Del är så det ligger till.

Låt mig tillägga, att när tandvårdsreformen väl blivit genomförd efter regeringens riktlinjer, så har det också varit möjligt att gå vidare i ett fruktbärande samarbete med Tandläkarförbundet, Visst har det förelegat intressemotsättningar, men det har varil möjligt att finna godtagbara lösningar. Tandvårdsdelegationen har här spelat en nyckelroll, och i arbetet inom delegationen har Tandläkarförbundet lagt ned ett värdefullt arbete.

När nu moderaterna fått igenom sina gamla krav i regeringsförklaringen, så inger det självklart en stark oro för framtiden. Myckel av det som har byggts upp under senare år kan snabbt spolieras.

Jag skall inte ta upp riksdagsrevisorernas promemoria, men jag vill betona alt den praktiska verksamheten inom tandvårdsreformen gör att människor vet vad reformen betyder, liksom familjer och barn vet vad folktandvården betyder.

De dunkla motiven, sade herr Ringaby. Ja, det är moderaterna som har åstadkommit den oro vi känner genom atl man har fått igenom sina gamla krav i regeringsdeklarationen. Herr Ringaby måste förslå att jag är engagerad i den här frågan, därför att denna unika reform på landvårdens område som vi har byggt upp i vårt land för barn och ungdom på lika villkor inte får raseras. Genom att vidga personkretsen är det just detta man kommer att åstadkomma. Det blir konsekvenserna.

Jag har sagt det upprepade gånger här i dag, men jag vill avslutningsvis gärna på nytt understryka att vakthållningen kring denna reform blir en utomordentligt angelägen uppgift. Vi har tidigare kunnat lita på centern. Nu har centern vikit sig, och det är därför inte att undra på att vi är oroliga. Vad kommer att följa i fortsättningen?

Nr 24

Onsdagen den lOnovember 1976

Vissa tandvårdsfrågor

Nr 24

Onsdagen den 10 november 1976

Vissa landvårdsfrågor

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Jag kan faktiskt bara beklaga att herr Aspling känner oro inför dessa förslag. Herr Aspling känner alltså uppriktig oro för att barn och ungdom skall få komma in i ett försäkringssystem som de nu inte tillhör. Herr Aspling känner oro för alt man skall ersätta en elableringskontroll som slår blint med överiäggningar mellan landstingen och Tandläkarförbundets lokalavdelningar för alt få en vettig lokalisering och en mjukare hantering av dessa frågor. Det är upplysande alt föra lill kammarens protokoll, herr talman, atl herr Aspling känner oro för sådana förslag.

Jag är glad över att herr Aspling säger att jag är uppriktigt moderat och talar klart högerspråk. 1 detta fall gäller det en utvidgning av personkretsen och åtgärder för all ersätta en blint slående elableringskontroll. Del är klart högerspråk, och då är jag tacksam för att få det erkännandet.

Jag är ledamot av landstinget i Örebro län, och där har vi faktiskt 20 vakanser på folktandvårdssidan, bl. a. beroende på kvoteringen. Vi har sett om vårt hus tidigare. Men då får vi inte heller några landläkare, eftersom de skickas till andra landsting, som inte har fört samma goda personalpolitik som vi gjort i vårt landsting. Det är dålig politik att gå till väga på det sättet.

Hert ASPLING (s):

Herr talman! Herr Ringabys inlägg blir allt egendomligare. Han bör känna till att det föreligger en överenskommelse beträffande etableringsreglerna. De skall prövas varje år. Det sker inom tandvårdsdelegationen med början denna höst. Även den överenskommelsen vill nu herr Ringaby riva upp. Det är mycket intressant att få detta dokumenterat.

Jag var inte riktigt på del klara med vad herr Ringaby konkret avsåg, men nu är det dokumenterat här genom hans inlägg. Det är ganska fantastiskt. Han har i varje fall inte Tandläkarförbundet bakom sig och sannerligen inte heller sjukvårdshuvudmännen, som verkligen är part i målet och vet vad det skulle innebära för folktandvården och dess möjligheter all kunna bygga ut folktandvården i enlighet med det beslut som riksdagen tidigare har fattat.

Beträffande personkrelsen hänvisar jag till vad jag har sagt tidigare. Det är orimligt alt dela upp barnen socialt och boendemässigt och därmed åstadkomma en segregation när det gäller en reform där alla har samma villkor. Jag har tidigare förklarat för både fröken Pehrsson och fröken Bergström vilka konsekvenserna är. Folktandvården är någonting unikt i vårt land, och vi skall slå vakt om den. Jag garanterar herr Ringaby att vi kommer atl göra del. Han skall vara säker på att en växande folkopinion kommer att starkt engagera sig när den blir på det klara med vad del nu är fråga om.

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Jag avser inte, herr Aspling, att riva upp några beslut. Jag vel inte varifrån herr Aspling får sådant tal. Det är sagt från början atl etableringsbestämmelserna skall ses över. 1 regeringsdeklarationen sägs all så skall ske. Del har en regering full rätt att göra. Del kan man verkligen inte kalla för alt riva upp ett beslut.

En reform där alla behandlas lika, säger herr Aspling. Ja, visst är det så. Men vad är det som förändrar denna reform, om man ger barnen möjlighet att också komma in i tandvårdsförsäkringen och - om de så vill - gå till en privat tandläkare? De får då nöja sig med 50 96 återbäring. Det innebär valfrihet. Herr Aspling går själv till en privat tandläkare, så han borde veta att det är ganska bra all ha kontakt med en sådan.

Jag kan inte för mitt liv, herr talman, förstå att detta skulle vara att riva upp en reform som ger likvärdig ersättning lill barn och ungdom. De kommer i fortsättningen all få gratis vård inom folktandvården men har dessutom möjlighet all gå lill en privat tandläkare.

Nr 24

Onsdagen den 10 november 1976

Vissa tandvårdsfrågor

Hert ASPLING (s):

Herr talman! Varje inlägg herr Ringaby gör understryker vad jag här har sagt. Han tycker illa om folktandvårdens nuvarande konstruktion och karaktär. Han försöker göra gällande att river man upp principerna och bestämmelserna, så skall det inte påverka folktandvården. Jag har i lidigare inlägg frågat om man har tagit någon kontakt med ijänstetandläkarnas egna organisationer och hört deras synpunkter. Jag skall inte tala för dem här i dag, men jag är övertygad om alt de i myckel stor utsträckning känner precis samma oro som jag. De vel vad det gäller.

Glöm inte bort, herr Ringaby, vad folktandvården har betytt för Norrland, för glesbygdernas barn och för de inkomsisvaga familjerna. Jag har pekat på det. Här är det ju fråga om kostnader också. Människorna i låglönegrupperna har här haft en garanti för regelbunden och kostnadsfri landvård för sina barn och ungdomar. Nu skall detta ändras. Vissa grupper skall anlita privaltandläkare mot ersättning enligt tandvårdstaxans principer och grunder. Men vi har ju folktandvården, .som skall garantera en regelbunden kostnadsfri tandvård för alla barn - om vi nu kommer alt kunna bygga ut den enligt det beslut riksdagen har fattat. Riksdagen har med stor majoritet ställt sig bakom detta beslut, även om högern - förlåt, moderaterna - har kämpat emot.

Skall det vara så svårt att förstå detta, herr Ringaby? Avsikten med atl utvidga personkretsen kan man inte dölja med vackert tal om att barn skall följa sina föräldrar till deras tandläkare. Alt ta det steget medför konsekvenser och vad de innebär är vi helt klara över.

Nr 24

Onsdagen den 10 november 1976

Vissa tandvårdsfrågor

sida har det sagts - från folkpartiet, från centern och från moderata samlingspartiet - att folktandvården fungerar bra, särskilt vad beträffar barntandvården. Kallelsesystemet inom folktandvården fungerar mycket bra, och del är vi säkert ensamma om i hela världen.

Herr Aspling säger att det innebär en försämring om barnen också infogas i försäkringssystemet så att de kan gå till en annan tandläkare, om det inte finns en folktandvårdstandläkare på den ort där de bor. Frågan slår obesvarad: Hur kan en försäkring bli sämre för barn och ungdom om man utvidgar den och de gamla förmånerna finns kvar? Del är ett väldigt dogmatiskt resonemang herr Aspling för i hela det här ärendet.

Herr ASPLING (s):

Herr talman! Jag lovar atl jag inte skall förlänga debatten myckel mera, men ett par kommentarer vill jag gärna göra.

Som bekant fattade riksdagen i fjol beslut om atl stora ansträngningar skall göras för att bereda nya patienter landvård. Här har tandläkarna ställt upp på ett som jag tycker solidariskt och värdefullt sätt. Resurserna är i dag ansträngda, det vet vi. Skulle nu privattandläkarna också få ansvar för barntandvården, så måste detta självklart inkräkta på vuxentandvården, och vart skall de vuxna då vända sig? Den grundläggande principen är atl vi har byggt upp en folktandvård och alt vi vid den stora tandvårdsreformen 1973 har prioriterat folktandvården på det sättet att nettolillskotlet av tandläkare skall gå till folktandvården, så att man skall kunna leva upp lill det lagfästa ansvar man har.

Nog tycker jag, herr Ringaby, att det är litet egendomligt all här i kammaren utsätta landstingen för denna märkliga kritik, som herr Ringaby riktal mot dem. Det stora problemet för landstingen i dag är all kunna skaffa fram landläkare till folktandvården, och jag kan försäkra herr Ringaby atl i alla de besvärsärenden som jag har haft under årens lopp har del praktiskt taget alltid varil så alt det i fråga om etableringen har gällt alt skydda folktandvården, därför all det har varit den som suttit i kläm.

Herr talman! Jag skall inte fortsätta debatten längre utan vill bara slå fast vad jag har understrukit i mina tidigare anföranden, nämligen att sedan moderaterna har fått igenom sina långtgående gamla krav i regeringsförklaringen - varvid centerpartisterna har vikit sig, eftersom de tidigare har röstat mot en utvidgning av försäkringens personkrets- känner vi oro för vad som skall följa. Det här är en allvarlig fråga, herr Ringaby. Det gäller barn och ungdom och garantierna för atl de i fortsättningen på lika villkor skall få en regelbunden och kostnadsfri landvård inom folktandvårdens ram.

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Delta skall bli mitt absolut sista inlägg. Det stora problemet för landstingen, herr Aspling, är att deras tjänstetandläkare inom

folktandvården bara får syssla med barnlandvård. De hinner praktiskt tagel inte med någon vuxentandvård i dag, och det är inte trevligt för en tandläkare alt bara ägna sig ål barnlandvård. Tandläkarna vill gärna ha litet blandning när del gäller patienterna. Med utskottets förslag, herr Aspling, blir det möjligt för ijänslelandläkarna atl få in litet vuxna, eftersom några barn då kan gå till den privata sektorn. Del är ett positivt förslag.

Herr ASPLING (s):

Herr talman! Jag har sagt alt jag inte skall förlänga debatten men vill ändå göra ett påpekande.

Del är ju inte på det sättet som herr Ringaby säger. Vid en utbyggnad av folktandvården skall man också vidga sektorn för vuxentandvården, det vel han. Jag har sagt här i dag atl förutsättningen för en god barn-och ungdomstandvård är en väl utbyggd organisation. Den har folktandvården, men den har icke privallandläkarna.

Överiäggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering, dels utskottets hemställan med godkännande av den i reservationen av herr Aspling m. fl. anförda motiveringen, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Aspling begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill atl kammaren bifaller socialförsäkringsulskottels hemställan i betänkandet nr 1 med godkännande av utskotlets motivering röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit utskottets hemställan med godkännande av den i reservationen av herr Aspling m. fl. anförda motiveringen.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Då herr Aspling begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 157 Nej - 140

§ 2 Föredrogs

Socialförsäkringsutskotlets betänkanden

1976/77:2 med anledning av motion om förtida inlösen av folkpensionsavier

1976/77:3 med anledning av motion om möjlighet för diabetiker alt ansluta sig till den frivilliga sjukpenningförsäkringen

Nr 24

Onsdagen den lOnovember 1976

Vissa tandvårdsfrågor

Nr 24

Onsdagen den lOnovember 1976

A rbetsgivaruppgif-ten från arbetsgivare med ett fåtal anställda

190

§ 3 Arbetsgivaruppgiften från arbetsgivare med ett fåtal anställda

Föredrogs socialförsäkringsutskollets belänkande 1976/77:4 med anledning av motion om tid för ingivande av arbelsgivaruppgift från arbetsgivare med ett fåtal anställda.

Herr TORWALD (c):

Herr talman! Enligt gällande bestämmelser skall arbetsgivaruppgiften liksom kontrolluppgifterna redovisas senast den 31 januari året efter del aktuella inkomståret. Vid ett senare ingivande av arbetsgivaruppgiften utgår i normalfallet en förseningsavgift på 5 96 på den fastställda arbetsgivaravgiften.

Många mindre företagare har emellertid svårigheter atl fylla i arbetsgivaruppgiften, och del leder lill att den som hjälper dem med deklarationen ofta också får upprätta arbetsgivaruppgiften. Men då leder det i sin tur lill all vederbörande påförs 5 96 i förseningsavgift. Mot den bakgrunden har jag, tillsammans med herr Norrby, motionerat om atl lidpunkten för inlämnande av arbelsgivaruppgift skulle senareläggas och sammanfalla med den för avlämnandet av självdeklarationen. Jag är lacksam över att utskottet behandlat motionen så utförligt och även låtit den bli föremål för remissbehandling.

Jag skall inte argumentera särskilt myckel; jag vill bara notera, med en viss besvikelse, att remissinstansernas yttrande - i första hand riksförsäkringsverket och riksskatteverkel - helt och hållet utgår från byråkratins synpunkt. Inte på något enda ställe i deras yttrande kan man skönja någon förståelse för de problem som uppkommer för dem som har all upprätta arbetsgivaruppgiften, utan hela tiden talar man om den korta lid som står till förfogande för atl debitera de aktuella avgifterna. Och då konstaterar man all del arbetet skall vara avslutat den 20 augusti. Med den tidsmarginalen bedömer man del således som omöjligt att se-narelägga inlämningen av småföretagarnas arbeisgivaruppgifter med 15 dagar. Jag tycker all del är den obolfärdiges förhinder. Glädjande nog noterar jag att utskottet är betydligt mer positivt i sitt sätt atl ta ställning till de här frågorna, och man hänvisar lill atl det f n. pågår en utredning inom riksförsäkringsverket om ett enklare och mer enhetligt förfarande för debitering av arbetsgivaravgifter.

Jag vill bara peka på några saker som inte alls kommit fram vare sig i utskottets betänkande eller i remissinstansernas yttranden. Det är bl. a. just svårigheten atl upprätta en arbelsgivaruppgift. När man lämnar en kontrolluppgift har man bara att sätta kryss för vilka naturaförmåner som utgår. Men när man skall upprätta arbetsgivaruppgiften då måste man sälta ett pris på dessa naturaförmåner enligt vissa bestämda regler. Det är ganska komplicerat om del gäller korta arbetsperioder, t. ex. ett antal anställda som jobbar på olika tider av året, någon har haft bostadsförmån, några bara ett mål mat om dagen, andra fritt vivre osv.

De sakerna är svåra atl klara på ett riktigt sätt för många mindre företagare som inte är rutinerade på detta område. Gör man fel riskerar man att även påföras straff av den anledningen alt arbetsgivaruppgiften är felaktigt upprättad. Därför är många rädda för att upprätta den och skriva under den.

Det påstås att om man skulle befria exempelvis dem som har högst två anställda, så skulle det leda till alt 38 % av uppgifterna skulle komma in för sent. Inte alls. De flesta som har litet rutin skulle naturligtvis skicka in uppgiften i tid, därför att det är mest praktiskt att upprätta den vid samma tillfälle som kontrolluppgiften - om man bara vel hur del går till. Men del kanske finns 10-15 96 av småföretagarna-jag skulle gissa att det för hela landet skulle röra sig om storleksordningen 20 000-25 000 - som inte klarar detta utan vill ha hjälp av en revisionsbyrå, eller annan personal som sysslar med all upprätta deklarationer, för att vara säkra på att när man skriver under inte göra sig skyldig till något fel som gör att man riskerar att påföras straffavgift. Men då får man i stället en femprocenlig förseningsavgift.

Det blir än svårare fr. o. m. del kommande året, eftersom vi då med del lagförslag som antogs av riksdagen i våras medgivit alt exempelvis en jordbrukarfamilj där båda makarna deltar i arbetet dessa skall kunna fördela inkomsterna sinsemellan. Låt oss säga all den medhjälpande maken är hustrun och att hon jobbat 800 timmar i jordbruket. Då har hon rätt atl redovisa detta som lön från maken. Del skall då värderas enligt, som det står, marknadsmässiga principer. Men där finns det en hake: den totala lönen får inte översliga en tredjedel av vad förvärvskällan har gett i vinst - och det vel ju varken hustrun eller maken förrän jordbruksbilagan upprättats och de där kan se hur stor nettovinsten blivit. Därför menar jag atl det i praktiken är mer eller mindre omöjligt för maken all redan den 31 januari lämna en kontrolluppgift på hustruns inkomst. Han måste då lämna uppgiften efter den 31 januari, och konsekvensen blir att han får betala 5 96 i straffavgift.

Med detta har jag bara velat till protokollet anteckna atl jag anser att det finns en del svårigheter - utöver dem som framgår av utskottsbetänkandet - med att upprätta en arbelsgivaruppgift på ett riktigt sätt redan den 31 januari. Jag hoppas därför att det arbete som nu bedrivs inom riksförsäkringsverket skall leda till att arbetsgivaruppgiften skall kunna avlämnas samtidigt med deklarationen. - Det är egentligen bara en parallell lill vad vi redan har stadgat när det gäller mervärdeskatie-deklaralionen. De som bara har all deklarera mervärdeskall en gång om året har rätt att vänta med detta till den 15 februari, samtidigt som de avger sin deklaration.

Nr 24

Onsdagen den 10 november 1976

A rbetsgivaruppgif-ten från arbetsgivare med ett fåtal anställda

Nr 24

Onsdagen den 10 november 1976

Stadsläkare i kommunerna

192

§ 4 Stadsläkare i kommunerna

med anledning av

Föredrogs socialutskottets betänkande 1976/77: motion om stadsläkare i kommunerna.

Herr PETTERSSON i Helsingborg (s):

Herr talman! I socialutskottets belänkande 1976/77:1 behandlas motionen 1291, som jag och några partikamrater väckt och i vilken vi hemställer om en översyn av 14 S första stycket hälsovårdsstadgan.

I detta stycke föreskrivs att kommun med minst 40 000 invånare skall ha en eller fiera stadsläkare anställda för atl biträda hälsovårdsmyndigheten i tillsyn över den allmänna hälsovården i kommunen.

Vi motionärer tycker del är helt felaktigt att grunda ett beslut om anställande av stadsläkare på endast befolkningsunderlaget och menar au andra kriterier måste vara avgörande. Jag skall inte här gå in på vilka andra kriterier det kan vara fråga om, eftersom delta finns angivet dels i motionen, dels i utskottets belänkande.

Nu har utskottet behandlat motionen välvilligt och delar vår uppfattning, att andra kriterier än befolkningsunderiaget skall vara avgörande för anställande av stadsläkare. Utskottet anser också alt del är rimligt att kommunerna själva får avgöra om stadsläkare skall anställas eller inte. Vi motionärer tycker atl detta är bra.

I en andra punkt i motionen hemställer vi att riksdagen som sin mening uttalar atl regeringen i avvaktan på den nämnda översynen medverkar lill alt dispens lämnas kommuner som begär befrielse från nu gällande bestämmelser rörande skyldighet att ha stadsläkare.

Till detta säger utskottet att man har anledning atl räkna med alt ärenden om dispens från kravet på stadsläkare kommer alt prövas mot bakgrund av del synsätt som från regeringens sida kommit lill uttryck i utredningsdirektiven. Det är troligt att del blir på del sättet, men problemet är att ingenting har hänt på detta område under de senaste åren. Del finns en del kommuner - jag vet inte hur många de är - som har ansökt om dispens. Jag skall bara nämna ett enda exempel. Uppsala kommun sökte dispens från denna skyldighet i början av 1974 - alltså för snart tre år sedan - men ingenting har hänt.

Många kommuner väntar på resultatet av denna ansökan, och i många kommuner har man i dag löst sladsläkarproblemet provisoriskt. Den senaste kommunindelningsreformen innebar att ett stort antal kommuner uppnådde del befolkningsunderlag som enligt den här nämnda paragrafen tvingar till anställande av stadsläkare. Ser man detta i samband med stadsläkarnas allt färre arbetsuppgifter på grund av den förändring som vårt samhälle genomgår, onödiga kostnader för kommunerna när del gäller att anställa stadsläkare samt del faktum atl det ännu råder brist på läkare, så kan man kanske förvänta sig all den översyn som nu pågår skall ske snabbi. Många kommuners problem skulle också lösas om dispensansökningarna behandlades snabbi.

§ 5 Föredrogs

Socialutskottets betänkanden

1976/77:2 med anledning av motionerom huvudmannaskapet för service

åt handikappade och äldre personer m. m. 1976/77:3 med anledning av motioner om anpassning av fritidsbostäder

och underlättande av resor för handikappade 1976/77:4 med anledning av motioner om förbättrad apoleksservice

m. m. 1976/77:5 med anledning av motioner om ändringar i lagen om beredande

av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 6 Mödrahälsovård och förlossningsvård

Föredrogs socialutskottets belänkande 1976/77:6 med anledning av motioner om mödrahälsovård och föriossningsvård.

I detta betänkande behandlades motionerna

1975/76:270 av herr Hermansson m. fl. (vpk), vari såvitt nu var i fråga (yrkandet 1) hemställts att riksdagen beslutade all hos regeringen anhålla att den tog initiativ till en översyn av mödrahälsovården i syfte all ge denna en ökad beredskap till atl ge behövande kvinnor psykisk och social hjälp, innebärande

a) alt personaltätheten fick sådana dimensioner att reella möjligheter skapades för samtal mellan läkare och gravida kvinnor samt mellan barnmorskor och gravida kvinnor,

b) att psykolog- och socialarbetartjänster inrättades på varje mödravårdscentral och BB för alt möjliggöra för mödrahälsovården atl bedriva en aktivt uppsökande verksamhet,

c) att samarbetet utvidgades mellan mödravårds- och barnavårdscentralerna.

Nr 24 lossningsklinikerna dygnet runt.

Onsdaeen den " planläggning skulle ske för paracervikal- och pudendusblocka-

10 november 1976 ''•'nas samt epiduralanestesins införande vid kvinnoklinikerna,

--------------- c) att åtgärder vidtogs så att de barnmorskor som i dag behärskade

Mödrahälsovård metoder som ledde lill effektiv smärtlindring gavs reell möjlighet atl och förlossningsvård utöva dessa,

d) alt läkare på förlossningsavdelningarna fick skyldighet alt fortlö
pande praktiskt handleda barnmorskorna i dessa metoder,

e) att förutsättningar skapades för alt psykoprofylaxmeloden skulle
ingå i mödravårdscentralernas mödraundervisning,

O att utvärdering skedde av de metoder som gav möjlighet till planerade dagtidsförlossningar,

g) att en samlad översyn företogs över erforderliga initiativ för alt riksdagens principbeslut från 1971 skulle kunna förverkligas,

1975/76:763 av herr Wijkman (m), vari hemställts alt riksdagen hos regeringen begärde förslag om åtgärder som syftade lill atl riksdagens år 1971 antagna principuttalande om smärtlindring vid föriossning kunde infrias utan att inkräkta på föriossningsvårdens decentralisering,

1975/76:1288 av fru Olsson i Hölö (c), vari hemställts alt riksdagen uttalade alt erforderliga initiativ togs för atl förverkliga riksdagens principbeslut från år 1971 angående smärtfri förlossning samt

1975/76:2071 av fru Fraenkel (fp) och fru Swartz (fp), vari hemställts

1. att riksdagen hos regeringen begärde all socialstyrelsen gavs i upp
drag atl

a) redovisa i vilken utsträckning riksdagens principbeslut om smärtlindring vid föriossning hade förverkligats.

b) lägga fram förslag lill erforderliga åtgärder för att smärtlindring vid föriossning skulle kunna erbjudas enligt riktlinjerna i motionen och en tidsplan för delta,

2. all riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad som
anförts i motionen om nedläggning av små BB.

Utskottet hemställde

1. beträffande mödrahälsovården att riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:270 (yrkandet I) samt motionen 1975/76:444 (yrkandet 5),

2. beträffande föriossningsvården alt riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:444 (yrkandena 1-4 samt 6 och 7), motionen 1975/76:763, motionen 1975/76:1288 samt motionen 1975/76:2071.

Fru LANTZ (vpk):

Herr talman! År 1971 fattade riksdagen beslutet all alla kvinnor som

önskade smärtlindring vid förlossning också skulle få sådan. Nu är del

194 snart 1977, och fortfarande är det nästan omöjligt för de flesta kvinnor

all få effektiv smärtlindring. År 1974 fick 0,9 96 av kvinnorna smärtlindring i form av epiduralblockad. För år 1975 kan vi i utskottets betänkande läsa alt siffran är 1,7 96,

Att kvinnor verkligen behöver smärtlindring vittnar ett antal undersökningar om. Ungefär 85 96 av kvinnorna skulle behöva effektiv smärtlindring.

Man vet också att en starkt smärlpåverkad kvinna negativt påverkar förlossningen, vilket medför risker både för henne själv och för barnet.

I vissa västeuropeiska länder är del myckel vanligt all ge effektiv smärtlindring, I Dusseldorf i Västtyskland t, ex, erbjuds alla kvinnor epidu-ralaneslesi både vid normala och vid komplicerade förlossningar, och mer än hälften av förlossningarna sker också med epiduralblockad. Även 'i Storbritannien är det en trend mot ökad användning av epiduralblockad.

Alla ulskottsskrivningar i denna fråga har genomgående varit välvilliga men intetsägande, och kvinnorna har fått - och kommer också i fortsättningen att få - vänta på den smärtlindring som riksdagen lovade att de skulle få redan 1971. Även det belänkande kammaren behandlar i dag är märkt av "låtgåmenlaliieten". Jag skall be, herr talman, all få kommentera betänkandet.

På s. 17 i betänkandet redovisas ett uttalande av socialstyrelsen atl smärtstillande medel i kombination med lustgas och pudendusblockad, som ges i allra sista stadiet av förlossningen, kan ge en fullgod smärtlindring. Men del är fel, om man skall tro på de vetenskapliga undersökningarna och på vad kvinnorna själva säger. Med den inställningen från den ansvariga myndigheten kommer kvinnorna aldrig att få den hjälp de behöver.

På s. 9 i betänkandet återges följande uttalande av socialstyrelsen:

"Barnaföderskans önskan beträffande smärtlindring vid föriossning skall tillgodoses i den utsträckning medicinska skäl medger. Smärtlindring vid förlossning ges i enlighet med den ansvarige läkarens intentioner," Delta ingår också i utskottets slulskrivning.

Del är alltså läkaren som avgör hur starka smärtor en kvinna känner. Nu är det inte längre fråga om kvinnans önskemål om lindring. Med detta blir kvinnan helt utlämnad ål läkarens bedömning. Det är också läkaren som bestämmer vilka metoder som skall användas på förlossningsavdelningen och också om barnmorskorna skall anförtros uppgifter i samband med avancerad smärtlindring.

Om kvinnors.önskningar verkligen tillgodosågs, skulle statistiken inte visa att bara 1,7 96 fick epiduralanestesi. Då skulle siffran ligga uppemot 80 96.

Om kvinnan skall ha någon teoretisk chans - någon praktisk har hon
inte - till smärtlindring, måste hon föda på kontorstid. Att erhålla effektiv
smärtlindring nattetid är omöjligt. '

Svenska läkaresällskapet säger, enligt vad som slår på s. 19 i betänkandet, alt "det är i allmänhet omöjligt att i förväg definitivt bestämma vilken eller vilka anestesiologiska metoder, som skall användas under

Nr 24

Onsdagen den 10 november 1976

Mödrahälsovård och förlossningsvård

195

Nr 24 en förlossning men atl man dock måste kunna tillförsäkra den gravida

Onsdaeen den kvinnan att hon skall få en effektiv smärtlindring utan nämnvärd risk

10 november 1976 ' henne eller barnet och all det finns personella och materiella resurser

--------------- för detta dygnet runt. En sådan försäkran kan f n. ej ges på många

Mödrahälsovård svenska förlossningsavdelningar."

och förlossningsvård Läkaresällskapet säger vidare atl "på ett flertal svenska förlossningsavdelningar saknas särskild jourhavande läkare för förlossningsverksamheten dygnet runt".

Bristen på läkare och annan förlossningspersonal måste försvinna, och dessutom måste läkare finnas dygnet runt på förlossningsavdelningarna. Utskottet skriver också all socialstyrelsen vill söka åstadkomma full och jämn täckning av behovet av läkare inom detta område. Man kan ju hänge sig åt önskedrömmar, men del löser inte den katastrofalt dåliga personaltillgången på förlossningsavdelningarna. Socialstyrelsen säger -del återges på s. 18 i betänkandet - att "tillgången på läkare kan förväntas öka". Man ger alltså ingen som helst garanti för att personalbrislen kommer att avhjälpas.

Landstinget, Svenska läkaresällskapet och Svenska barnmorskeförbun-del framhåller betydelsen av att det finns tillgång på utbildad personal för att man skall kunna förverkliga riksdagens beslut från 1971. Men ingenstans las några konkreta initiativ, allra minst i utskottets skrivning, för alt råda bol på delta missförhållande. Utskottet förutsätter "att man vid tilldelningen av läkartjänster liksom vid fördelningen av resurser • på sjukvårdsområdet beaktar 1971 års riksdagsuttalande". Mer utslätad och lill intet förpliktande kan väl ingen skrivning vara.

Vad är då utskottets slutsats? Utskoltelsäger på s. 24 i betänkandet att "en rad åtgärder vidtagits i syfte atl 1971 års riksdagsullalande skall få effekt". Vilka åtgärder? Och hur har effekten blivit? Nu får 1,7 96 mot 0,9 96 1974 epiduralanestesi, den metod som ger en effektiv smärtlindring och alltså är den bästa metoden.

Utskottet säger vidare: "Klara förbättringar i fråga om möjligheterna för kvinnor att få smärtlindring vid förlossning har också kommit lill stånd." Detta är ett hån mot de 250 kvinnor som i dag föder barn med "outhärdliga smärtor", som den medicinska termen lyder. Är det också i del här fallet de procenten som utskottet tänker på?

Det behövs konkreta åtgärder om beslutet från 1971 skall kunna förverkligas. Bl. a. måste planläggning göras så att paracervikal-, pudendus-och epiduralblockaderna kan ges ål de kvinnor som behöver dessa.

Jag efterlyser också de friska tag som folkpartiet visade vid förra årets behandling av denna fråga. Då följde nämligen folkpartiet vänsterpartiet kommunisternas krav för alt förbättra mödra- och förlossningsvården, dvs. att alla kvinnor som så önskar skulle kunna få effektiv smärtlindring. Varför sviker folkpartiet 'kvinnorna i år?

Med delta, herr talman, ber jag atl få yrka bifall till vänsterpartiet

kommunisternas motion nr 444. Jag skall också be all få yrka bifall till

'96 motionen 763 av herr Wijkman, motionen 1288 av fru Olsson i Hölö

och motionen 2071 av fru Frtenkel och fru Swartz. Alla dessa borgerliga motioner är bra och sammanfaller med vänsterpartiet kommunisternas krav. Varför har man inte - herr Wijkman, fru Swartz, fru Fraenkel och fru Olsson i Hölö - följt upp dessa lovvärda initiativ?

Jag skall nu, herr talman, övergå till mödrahälsovården. Ofta, för att inte säga alltid, framställs graviditet och nyblivet moderskap som en alltigenom lycklig och harmonisk period i en kvinnas liv. Myten om den lyckliga modern har skapat ett tabu mot au uttrycka negativa känslor kring ett väntat barn.

På senare tid har olika undersökningar visat all psykiska störningar under graviditeten och närmast efter förlossningen är vanliga hos alla kvinnor. Enligt en undersökning av Elisabel Lagercrantz har varannan kvinna en sådan störning. Andra undersökningar visar alt en femtedel av de blivande mammorna har så svåra problem all avancerad psykiatrisk behandling är nödvändig.

Gravida kvinnor måste få en bättre psykisk förberedelse inför förlossningen. De resultat som framkommit från undersökningarna visar att mödrahälsovården måste både förändras och förbättras. F, n. deltar bara 44 96 av de gravida kvinnorna i mödraundervisningen, och nian kan förmoda atl de kvinnor som allra mest skulle behöva genomgå mödraundervisning är de som uteblir. Det är likadant på det här området som det är på andra områden.

Dagens mödravård är ensidigt och kroppsligt inriktad och ger bara en tillfredsställande kroppslig vård. Förvården, som man får före förlossningen, syftar lill atl minska riskerna för missfall och förtidsbörd. Eftervården syftar till atl kontrollera hur kroppen mår efter förlossningen. Ingenstans under hela graviditeten eller efter föriossningen finns tillfälle och möjligheter lill samtal och information.

Eftersom den första graviditeten som regel inträffar under en psykiskt känslig period av en kvinnas liv, då hon ännu inte hunnit skaffa sig en stabil social plattform i samhället, måste mödravården också la ansvar för att hjälpa kvinnor på annat sätt än all bara väga, kontrollera och ta blodprov.

Jag vill påstå all alla kvinnor behöver en psykisk och social mödravård för all klara av den genomgripande omställning som ett blivande föräldraskap för med sig. Därför borde det vara naturligt atl knyta psykologer till både mödra- och förlossningsvården.

Men mödraförberedelserna måste starta redan före graviditeten, och den nuvarande mödraundervisningen bör kompletteras med en allmän föräldraundervisning. Del är också viktigt alt ett samspel utvecklas mellan mödrahälsovården och barnhälsovården så all mammorna kan känna sig trygga och vela alt de är "igenkända" när del är dags för besöken på barnavårdscentralerna, F. n, fungerar bara pappersexercisen men ingen personlig kännedom och kontakt förekommer.

Mödrahälsovården måste kunna ge såväl en kroppslig som en psykisk och en social vård. Personaltätheten på mödravårdscentralerna måste ökas

Nr 24

Onsdagen den lOnovember 1976

Mödrahälso vård och förlossiungsvård

197

Nr 24 så atl det finns tid lill alt lala om förlossning, smärtlindring, föräldraskap

Onsdaeen den ° annat som är viktigt för varje blivande mamma.

10 november 1976 ' "Jskottets skrivning avfärdar man vpk:s krav på all förbättra mö-

--------------- drahälsovården med hänvisning till en utredning vars arbete väntas vara

Mödrahälsovård färdigt 1978. Det innebär atl den utredningens förslag kan få verkan och förlossningsvård för kvinnorna 1982 eller 1983. Det enda ulskollel skriver i fråga om mödrahälsovården är i stort sett att man hoppas atl "utredningsarbetet bedrivs så skyndsamt som möjligt". Varför, herr talman, skall man behöva vänta på åtgärder som man vet är nödvändiga för kvinnorna? Att stoppa goda förslag i malpåse som sluts till några år är ganska vanligt. Men jag är nästan säker på atl de förslag som vpk i motionen 270 för fram kommer att finnas med i utredningens förslag när den arbetat färdigt 1978. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till motionen 270.

Fru SWARTZ (fp):

Herr talman! Fru Lantz har hållit ett engagerat anförande, och det allra mesta hon har sagt kan jag instämma i. Det här är en angelägen fråga; förlossningsvården och allt som hör samman med den har på senare år äntligen lyfts fram, och del är inte bara kvinnor som kämpar för förbättringar av olika slag. Kanske har det faktum att fäder mer och mer bereds tillfälle att vara med vid förlossningar bidragit till detta. Del är som väl är inte längre bara en fråga för födande kvinnor.

Socialutskottets skrivning vad gäller motionen i denna fråga ar betydligt starkare i år än den varit tidigare. Fru Lantz och jag är nog överens om att något måste ske, mycket mer än vad som hittills har skett. Det är ett rimligt krav alt riksdagens principuttalande från 1971 om smärtlindring vid förlossning blir förverkligat. Men detta innebär, såvitt jag förstår, inte atl läkare skall avgöra om en kvinna skall få smärtlindring eller ej,, ulan det är kvinnan som skall avgöra. Det beslutet skall vi se fram emot, och det gäller alltså kvinnan som skall avgöra om hon vill ha smärtlindring eller ej. I år framhåller ett enigt utskott behovet av intensiva insatser för alt så snart som möjligl nå målet som uppställdes 1971.

Utskoiisskrivningen är all betrakta som ett handlingsprogram. Den innebär en beställning hos socialstyrelsen dels av kontinuerliga rapporter om utvecklingen från de olika landstingsområdena när det gäller resurserna för smärtlindring, dels av information lill sjukvårdens huvudmän om vilka åtgärder som behöver vidtas för att 1971 års riksdagsullalande skall förverkligas. Jag förutsätter också att socialdepartementet följer frågan med uppmärksamhet. Folkpartiet sviker inte kvinnorna.

Om vpk hade varit representerat i utskottet tror jag inte alt man från

den sidan funnit någon anledning alt reservera sig, eftersom utskottets

skrivning innebär ett så stort steg framåt. Del är tillräckligt många i

den här riksdagen och ute i landet som följer frågan med verkligt stort

'9° intresse.

Fru Lantz! Vi som motionerat i frågan har kanske inte nått allt, men vi har nått resultat. Låt oss se vad det kommer atl leda till!

Jag har därför inte funnit någon anledning atl reservera mig med anledning av del som framförts i motionen av fru Frasnkel och mig. Jag yrkar alltså, herr talman, bifall lill utskottets hemställan.

Fru LANTZ (vpk) kort genmäie:

Herr talman! Man blir djupt besviken när man hör fru Swartz tala i den här frågan. Man blir besviken på folkpartiet - del har jag redan deklarerat - som har svikit kvinnorna nu när de borgerliga har kommit i majoritet, och det tycker jag är beklagansvärt.

Fru Swartz säger all frågan har lyfts fram. Ja, del vel vi att den har lyfts fram utanför del här huset, att kvinnor diskuterar väldigt myckel och är offensiva i den här frågan. Men den har inte lyfts fram i det här huset, vill jag påslå.

Del har egentligen inte skett någonting sedan 1971, om man ser på realiteter. År 1974 fick 0,9 % av kvinnorna epiduralanestesi - 85 96 skulle ha behövt det. 1975 års siffror visar all 1,7 96 får del - men fortfarande skulle 85 96 ha behövt det. Man har inte ens kommit fram lill att hälften av de kvinnor som behöver epiduralanestesi får del - man är nere i mindre än 2 96. Det kan väl inte fru Swartz mena all man kan vara nöjd med?

Hur skall man tolka det som utskottet skriver när det gäller tillgången på läkare och personal? Det är ju ändå där som den viktigaste bromsen ligger. Utskottet bara hoppas alt behovet av läkare skall tillgodoses, men del är liksom ingen påtryckning. Utskottet borde förslås ha tillstyrkt de motioner som väckts i de här frågorna och som är bra - moderaternas motion är bra, folkpartiets är bra, centerns är bra och vänsterpartiet kommunisternas är bra. Det hade inneburit ett steg framåt. Då hade utskottet satt någon kraft bakom orden. Men som det nu är sägs det väldigt litet.

Jag tycker fortfarande atl det är ett hån all utskottet på s. 24 i betänkandet skriver att det har vidtagits åtgärder som har gett kvinnor möjlighet all få smärtlindring. Det är alltså de 1,7 procenten som menas där. Det är väldigt dåligt att skriva så. Del skulle ha behövts en mycket starkare skrivning för att kunna se någon förändring, för all kunna förverkliga 1971 års beslut.

Nr 24

Onsdagen den: 10 november 1976

Mödrahälsovård och förlossningsvård

Nr 24 del allra mesta av våra krav där.

Onsdaeen den ' '" nöjda med den situation som är i dag, men vi anser atl

10 november 1976 ' ' °' "'" °" " handlingsprogram, ändå lovar något

_____________ av en bättring.

Mödrahälsovård

och förlossningsvård Fru LANTZ (vpk) kort genmäie:

Herr talman! I den reservation som folkpartiet var med om förra året krävdes en planläggning för all epidural-, pudendus- och paracervikal-meioderria så snart som möjligt skulle kunna införas vid kvinnoklinikerna. Där var folkpartiet med vpk. Nu har man släppt den biten.

Utskottels skrivning måste tolkas så atl man är nöjd. Eftersom fru Swartz företräder ulskollel här i dag är hon nöjd med det som slår i utskottets belänkande. Jag kan inte vara nöjd så länge jag vel alt 250 kvinnor i dag föder barn utan effektiv smärtlindring, med all den smärta del innebär. Och detta trots att riksdagen 1971 var flott och uttalade all kvinnor skulle ha rätt lill smärtlindring. Då kan man inte vara nöjd med skrivningen i betänkandet.

Fru SWARTZ (fp) kort genmäie:

Herr talman! Jag vill bara läsa högt för fru Lantz ur betänkandet. Om t. ex. läkarna -jag glömde del i milt förra inlägg - heter del: "Utskottet förutsätter all man vid tilldelningen av läkartjänster liksom vid fördelningen av resurser på sjukvårdsområdet beaktar 1971 års riksdagsullalande." Jag tycker atl det är en ordentlig tillsägelse i den frågan.

Vidare sägs all del krävs intensiva insatser och atl socialstyrelsen kontinuerligt skall inhämta, sammanställa och redovisa uppgifter om utvecklingen och påpeka för olika landstingsområden vad de behöver göra för att fylla de krav som vi har rätt all ställa med anledning av 1971 års riksdags uttalande.

Vi har ändå stor anledning all hoppas, och det är allas vår plikt atl vara uppmärksamma på detta område och se lill atl del händer något efter del beslut vi fattar i dag. Det finns dock i år betydligt större förhoppningar att någonting skall hända än vad vi haft lidigare.

Herr talmannen anmälde all fru Lantz anhållit atl lill protokollet få antecknat atl hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Fru THEORIN (s):

Herr talman! De här frågorna är gamla bekanta och kära ämnen för många riksdagsledamöter - del kan man se om man följer behandlingen under de sex år som vi har diskuterat smärtlindring vid förlossning här i riksdagen.

Jag är inte riktigt lika negativ som fru Lantz. Jag konstaterar att ut
skottet för första gången har anslagit en positiv ton. Del är inte detsamma
som atl vi har nått några särskilt stora framgångar för kvinnorna, men
200 man kan ändå ur utskottsbelänkandet läsa ut en myckel stark fram-

flyttning av positionerna när det gäller smärtlindring vid förlossning. Det kan man konstatera med tillfredsställelse.

Det finns emellertid ett par saker som man måste ställa sig frågande lill. Det är tre metoder som diskuteras som någorlunda effektiva smärtlindringsmetoder för kvinnorna. Rättare sagt: Två av dem bedöms som effektiva - del är paracervikalen och epiduralen. Pudendusblockaden är en bedövningsmelod som sätts in precis i de sista ögonblicken. Den bedövningen ges i dag till nästan hälften av alla kvinnor. Den bedöms inte som en effektiv smärtlindringsmelod under förlossningen.

Epiduralbedövningen, som sätts i ryggen - inte i ryggmärgen, som många tror - måste läggas av en narkosläkare, anestesiolog.

Vi har sedan 1971 motionerat om att man bör utbilda barnmorskorna i alt ge paracervikalen - det är en bedövning som läggs omkring livmodern. Del kanske kan noteras - del är något som jag inte visste lidigare men som jag har lärt mig under det allra senaste halvåret - atl para-cervikalbedövning och pudendusblockad i princip är samma form av bedövning, det är bara del att de placeras på olika ställen. Barnmorskor kan myckel väl lära sig att handskas med såväl den ena som den andra metoden.

Riksdagen har i år behandlat utbildningen av barnmorskor i de olika smärtlindringsmeloderna och då slagit fast hur viktigt det är alt läroplanen från 1973, enligt vilken alla dessa metoder ingår i utbildningen, kompletteras med en vidareutbildning av alla de barnmorskor som i dag inte har utbildning i de olika smärtlindringsmetoderna. Visserligen är del - det har riksdagen också sagt ifrån - den ansvarige läkarens kunskaper och intentioner som avgör vilken smärtlindringsmelod en barnmorska får använda i sin yrkesutövning. Men del är också så all barnmorskor vid vissa kliniker får lära sig alt utföra paracervikalblockad efter den ansvarige läkarens bedömande. Detta är något som sker vid många kliniker i Sverige i dag. Vad jag känner en viss oro för är den glidning i skrivningen som finns i socialutskottets betänkande och som också återfinns i socialstyrelsens utlåtande, där man för samman epidural-anesiesin och paracervikalblockaden och säger alt de kräver medverkan av läkare. Jag kan emellertid inte tolka det på annat sätt än att riksdagens tidigare uttalande måste ligga fast. Barnmorskor kan och bör få ge para-cervi kalbedövningen.

Såvitt jag förslår av allt del material som finns atl inhämta på området förhåller det sig så att om alla kvinnor som vill ha smärtlindring skall få det finns det bara en framkomlig väg, utbildning av barnmorskor i paracervikalmetoden, 1 annat fall får vi vänta åtminstone 50 år. Det finns nämligen inte ens i långiidsplanerna för sjukvården intaget utbildning av tillräckligt många anestesiologer för all kvinnorna på varje plats där det finns kvinnokliniker skall ha chans att få en smärtlindring lagd av en läkare. Detta tycker jag är viktigt atl konstatera.

Fru Swartz har sagt att utskotlets skrivning i sak innebär eti krav på ett handlingsprogram där man dels redogör för de resurser som finns

Nr 24

Onsdagen den 10 november 1976

Mödrahälso vård och förlossningsvård

201

Nr 24 inom varje landstingsområde, dels skall informera från socialstyrelsens

Onsdaeen den '''' °" vWka ytterligare åtgärder som bör vidtas inom landsiingsom-

10 november 1976 rådena. Jag hälsar del med tillfredsställelse. Det måste såvitt jag förslår

--------------- innebära att socialstyrelsen kommer alt ge klara direktiv lill varje lands-

Mödrahälsovård lingsområde alt vidareutbilda samtliga barnmorskor i den metod som och förlossningsvård jag har talat om, nämligen paracervikalblockaden, Epiduralanestesin kommer nämligen knappast atl vara införd på alla sjukhus inom överskådlig lid. Del är den kunskap som kan inhämtas av del föreliggande materialet.

Vad som saknas i socialutskottets betänkande är en redovisning av del antal anestesiologer som finns i Sverige i dag och i den femåriga sjukvårdsplanen och den mer långsiktiga sjukvårdsplanen för utbildning av sådana anestesiologer. Del skulle ha klarlagt det som jag har talat om. Jag känner emellertid till den planen och vel att den på inget vis ger besked om atl vi den vägen skall kunna ge smärtlindring lill samtliga kvinnor som önskar del.

Trots allt vill jag ändå anföra att det här utskoltsbeiänkandel andas optimism. Jag vill tolka det så atl del betyder ett aktivt agerande från socialstyrelsens sida för en vidareutbildning av barnmorskor i de effektiva smärllindringsmetoder som de kan och bör få använda över hela landet och inte bara i några få sjukhusområden där det finns framsynta läkare.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels motionerna nr 270 av herr Hermansson m. fl. och 444 av fru Lantz m. fl. i motsvarande delar, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan fru Lantz begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill atl kammaren bifaller socialutskottets hemställan i beiäri-kandel nr 6 mom. 1 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionerna nr 270 och 444 i motsvarande delar.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Då fru Lantz begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 278 Nej - 13

Mom. 2
202 Propositioner gavs på bifall till dels utskotieis hemställan dels mo-

lionerna nr 444 av fru Lantz m. fl. i motsvarande del, nr 763 av herr Nr 24

Onsdagen den lOnovember 1976

Vissa socialvårdsfrågor m. m.

Wijkman, nr 1288 av fru Olsson i Hölö samt nr 2071 av fru Freenkel och fru Swartz, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan fru Lantz begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill all kammaren bifaller socialutskollets hemställan i betänkandet nr 6 mom. 2 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionerna nr 444 i motsvarande del, nr 763, nr 1288.och nr 2071.

Ja - 274

Nej - 14

Avslår - 2

§ 7 Vissa socialvårdsfrågor m. m.

Föredrogs socialutskottets belänkande 1976/77:7 med anledning av motioner om vissa socialvårdsfrågor m. m.

I detta betänkande behandlades motionerna

1975/76:1246 av herr Hermansson m. fl. (vpk), vari hemställts

1. all riksdagen uttalade sig för en ny inriktning av socialpolitiken
i de arbeiandes intresse, bl. a. innebärande

a, åtgärder för att trygga allas rätt lill ett meningsfullt arbete,

b. införande av en allmän socialförsäkring, som skulle garantera eko
nomisk trygghet vid alla former av inkomstbortfall, finansierad genom
beskattning av kapitalet,

c, all den nuvarande sociallagsiifiningen ersattes av en socialförsäk
ring, som på ett obyråkraiiski sätt gav stöd ål människor i nödsituationer,
utan utnyttjande av tvångsmedel,

d. fortlöpande kontroll av alt beslutade reformer fick åsyftat resultat,

2. all riksdagen hos regeringen skulle anhålla om tilläggsdirektiv till
socialutredningen i enlighet härmed.

Nr 24 Utskottet hemställde

Onsdaeen den " riksdagen skulle avslå motionerna 1975/76:1246, 1975/76:1269,

10 november 1976 '975/76:1300, 1975/76:1305, 1975/76:2142 och 1975/76:2153.

Vissa socialvårds- Fru MARKLUND (vpk):

frågor m. m. Herr talman! Vänsterpartiet kommunisterna har i motionen

1975/76:1246 utvecklat en kritik av den hittills förda social- och reformpolitiken. Vi har visat hur den i dag liksom lidigare i historien har anpassats efter det ekonomiska systemets villkor. Det är uppenbart atl en kapitalistisk ekonomi behöver en omfattande socialpolitik för all motverka alla de negativa konsekvenser som detta syslem skapar. Det gäller ojämna och osäkra inkomster, arbetslöshet, utslagning, yrkesskador och yrkessjukdomar, stora orättvisor i inkomstfördelning, utnyttjande av konsumenternas beroende - för alt la bara några exempel.

Inget av dessa förhållanden är naturiigtvis önskat av kapitalel. De skapar oro och opposition i samhället, och dessutom orsakar de från lid lill annan sviktande köpkraft, som kan förstärka kriser inom ekonomin. Den upplysta kapitalismen är alltså intresserad av alt samhället tar hand om människor som slås ut ur produktionen eller är arbetslösa. Den är likaså intresserad av all samhället via olika former av bidrag ökar omsättningen av penningmedel. Det stärker köpkraften och stimulerar produktionen. Delta är inga nyheter. Men ändå har man inte velat erkänna kopplingen mellan socialpolitiska åtgärder och behov av all stimulera konjunkturer. Man har i stället försökt framställa de sociala reformerna som reformer uteslutande i de arbeiandes intresse - en beskrivning som inte är sann.

Vad vi har velat visa i vår motion är alt en socialpolitik på kapitalets villkor alltid måste ha begränsningar, som gör att den sällan kommer åt själva källan till missförhållandena utan mer kommer atl arbeta med symtomen. Man kan inte undanröja arbetslösheten, men man kan skapa beredskapsarbeten och betala ut ekonomisk ersättning till de arbetslösa. Man kan bara i liten utsträckning förebygga yrkesskador och yrkessjukdomar, men man kan se till att det flnns en yrkesskadeförsäkring och vårdinrättningar. Man kan inte hindra utslagning från arbetsplatserna, men man kan skapa olika former av skyddat arbete och ekonomiskt skydd för de utslagna.

Enligt vår uppfattning måste socialpolitiken ges en ny inriktning och
präglas av en offensiv politik i arbetarklassens intresse. I grunden för
en sådan offensiv socialpolitik ligger en rad olika reformer, som vpk
fört fram här i riksdagen. Vi har krävt en utbyggnad av barnomsorgen
med målsättningen att alla barn skall ha rätt lill daghemsplats och likaså
atl friiidshemsplalser skall finnas för barn upp till 14 år. Den sociala
betydelsen av atl ge barnen tillgång lill stimulerande miljöer i samvaro
med andra barn erkänns numera av allt vidare kretsar. Men de politiska
partiernas välvilliga uttalanden i frågan har ännu inte lett lill verklig
204 handling.

Vi har också krävt en nedtrappning av arbetstiden lill sex timmars arbetsdag före 1980. Detta är ett krav som måste ses mot en ökande stress och utslagning i arbetslivet. Kravel på sex timmars arbetsdag är en försvarsåtgärd från lönearbetarnas sida, men sexiimmarsdagen skulle också öka tillgången på arbetstillfällen i samhället, vilket är en förutsättning för atl bereda alla de kvinnor sysselsättning som i dag är arbetslösa.

Det privata näringslivet förmår inte garantera vars och ens självklara rätt lill ett meningsfullt jobb. Lönearbelarna har inget inflytande över produktionen, och de drabbas dessutom av arbetslöshet. Samhället måste därför stödja lönearbelarna i deras strävan att få inflytande på arbetsplatserna genom en lagstiftning som tillerkänner dem rätlen att bestämma över produktionens uppläggning och inriktning, avgörande inflytande över anställningar, avskedanden och omplaceringar samt över försäljning och förflyttning av företag liksom rätten alt bedriva politisk verksamhet på arbetsplatserna och rätten att strejka. Dessutom måste staten påta sig ansvaret alt trygga sysselsättningen för alla dem som ställs ulan arbete eller aldrig kommer in på arbetsmarknaden. Vpk har vid upprepade tillfällen lagt fram förslag om sådana åtgärder.

Nu heter del i socialutskottets belänkande: "Del kan naturligtvis inte komma i fråga alt i det läge som utredningsarbetet befinner sig ge utredningen" -dvs. socialutredningen - "tilläggsdirektiv av den omfattning som motionärerna förespråkar." Mot bakgrund av den förödande kritik som socialuiredningens betänkande om socialvårdens mål och medel utsattes för ser jag det tvärtom som någonting självklart att utredningen borde få dessa nya direktiv och starta sitt arbete på nytt.

Kärnan i den kritik som utredningen utsattes för var nämligen just delta all den bortsåg från alla de förhållanden som grundar behovet av en socialpolitik. En lagstiftning som bygger på delta visserligen svulstiga men ändå torftiga material kommer inte all innebära någon ny inriktning av socialpolitiken. Den helhetssyn på människorna och deras problem som man så flitigt talar om i utredningens betänkande kommer inte att bli någonting annat än ord ulan innehåll.

Jag kan dessutom inte hjälpa att jag tycker det klingar åtskilligt falskt när utskottet anser all man på nuvarande stadium inte kan ge socialutredningen nya direktiv, samtidigt som vi vel att socialministern helt nyligen har begärt atl utredningen på nytt skall ta upp frågan om tvångsåtgärder inom socialvårdsarbeiei. Just del problemkomplexet anses av dem som arbetar inom socialvården liksom av intresseorganisationer -RFHL, KRUM, RSMH och flera andra - som ett av de få områden där utredningen föreslagit betydelsefulla förbättringar. Jag tillåter mig tolka socialministerns direktiv, eftersom han själv ju inte velat ge dem en skriftlig utformning, som ett försök att tillgodose den reservation som den moderata ledamoten i utredningen har fogat lill betänkandet. Detta måste rimligtvis ses som en myckel betydande tillägg lill utredningens direktiv, och dessutom ett tillägg i reaktionär riktning.

Nr 24

Onsdagen den 10 november 1976'

Vissa socialvårdsfrågor m. m.

205

Nr 24

Onsdagen den lOnovember 1976

Vissa socialvårdsfrågor m. m.

Vårt förslag innebär en ny, progressiv inriktning av socialpolitiken och med den socialvården. Del är uppenbarligen del som socialutskottet inte vill vara med om, men man gömmer sig bakom en formulering om all del på nuvarande stadium inte är möjligt att ge utredningen till-läggsdirektiv. Vill man verkligen åstadkomma en förändring av socialpolitiken i progressiv riktning, måste man också rimligtvis vidta de åtgärder som behövs, bl. a. när det gäller utredning. Våra förslag i motionen 1246 har den inriktningen, och jag vill därmed, herr talman, yrka bifall till dem.

När det sedan gäller de delförslag ur ett par andra vpk-molioner som behandlas i det här belänkandet skall jag avstå ifrån atl ställa några yrkanden, dock inte därför alt jag är nöjd med utskottets skrivning - det finns naturligtvis andra sociala områden än barntillsynen och arbetsmiljön, där det råder en påtaglig eftersläpning - utan därför all åtskilliga av de frågorna skulle få en positiv lösning, om mina tidigare yrkanden vinner gehör.

Utskottets hänvisning till del arbete som ännu inte har kommit i gång i jämställdhetskommittén är inte heller särskilt tungt vägande. Del yrkande i vpk-motionen som vi här behandlar rör sig ju mera om familjers och individers isolering än om diskriminering av kvinnor. Men eftersom jag, trots all jag är ledamot av jämslälldhetskommittén, ännu inte har fått de i betänkandet aviserade tilläggsdirektiven, och därför alltså inte kan påslå att kommittén inte kommer all arbeta med de frågor som las upp i motionen, har jag som sagt inte något yrkande i den delen.

206

Fru TILLÄNDER (c):

Herr talman! I motion 1300 av mig och herr Fiskesjö behandlas pros-lilulionen och de följdverkningar den medför, såsom social uislagning och kriminalilel,

Prostilutionen har på senare år blivit ett allt större problem i vårt land, inte längre bara lokaliserad lill de större städerna, även om den sedan länge har varit mest framträdande där. Den uppmärksamhet som problemet fått i massmedia, i allvarligt syftande reportage m, m. uppvisar en helt annan bild än den förgyllda och förljugna playboyvärld som sidorna i vissa herrtidningar appellerar till.

Den bekvämaste attityden också från myndigheternas sida har länge varit atl blunda och se mellan fingrarna, såvida det inte rört sig om direkt koppleriverksamhet, så länge prostitutionen varit ett begränsat bak-galsproblem.

Den kartläggning av prostilutionen som skett på det vetenskapliga planet är påfallande tunn, John Takman gjorde under 1950- och 1960-talen en undersökning på ett mycket begränsat material av de psykologiska och sociala faktorer som kraftigt medverkar till all unga flickor kommer att ägna sig åt prostitution.

Danska jusiilieministeriets psykiatriska avdelning förelog en undersökning i början av 1960-lalet på ell större material med uppgift att kart-

lägga proslilutionsfrämjande faktorer. Resultaten är i många avseenden alarmerande. Förutom hemmiljö och psykisk konstitution bidrar såsom starkt predestinerande sådana faktorer som ungdomsarbetslöshet, brist på utbildning, underbetalning av kvinnlig arbetskraft, dålig kvalitet på nöjes- och restauranglivei, en utbredd slit- och slängmentalitet.

Den danska undersökningen kommer fram lill att hela 80 96 av flickorna uppvisar tecken på psykisk sjukdom eller avvikelse.

Om dessa resultat, som gäller den danska situationen i början av 1960-lalet, kan överföras till vårt land är kanske osäkert, men inget talar för atl skillnaderna mellan där då och här nu skulle vara nämnvärda. Om det vel vi emellertid ingenting exakt, och denna okunnighet är verkligen ganska anmärkningsvärd, för utvecklingen av prostitutionen har inte skett i skymundan. En stor och uppenbarligen myckel vinstgivande bransch har växt fram och tagit sig alltmer organiserade former.

I riksdagen har frågan tidigare aktualiserats, och socialutskottet har åren 1972 och 1973 behandlat problem i samband med prostitutionen. Vad som då sades ar anmärkningsvärt och vän att citera, särskilt med tanke på alt riksdagsbeslutet inte medfört någon åtgärd från socialstyrelsens sida. Jag citerar ur socialutskottets betänkande nr 36 år 1972:

"Det är emellertid enligt utskottets bedömning uppenbart all i vart fall på längre sikt de effektivaste åtgärderna måste vara sådana som innebär att orsakerna lill prostitution undanröjs. All motiven många gånger är att söka i all de prostituerade haft svårigheter av social och ekonomisk karaktär torde vara ett faktum. Man har emellertid ingen entydig bild av bakomliggande orsaker. Både denna omständighet och det faktum atl galuprostilutionen lill väsentlig del försvunnit och ersatts av andra former aktualiserar enligt utskottets mening frågan om en kartläggning av prostitutionens omfattning och karaktär och av de prostituerades sociala bakgrund, utbildning, levnadsförhållanden m. m."

Någon kartläggning har dock ännu inte påbörjats. Om dröjsmålet avspeglar den vikt som man fäster vid frågan så är det ganska beklagligt,

1 sitt yttrande över motionen 1300 säger socialstyrelsen bl, a. att prostitutionen inte kan brytas loss och betraktas som en isolerad företeelse vid sidan av den övriga sociala samhällsutvecklingen och all förslagen lill åtgärder mot prostitutionen inte bör avskiljas från det sociala planeringsarbetet i allmänhet.

Det är en ganska obegriplig motivering för en fortsatt passivitet. Del är precis en sådan genomgripande och orsaksorienterad undersökning och kartläggning som vi motionärer efterlyser.

Andra samhällsproblem, t. ex, arbetslöshet, trafikproblem, narkotikaproblem och alkoholproblem, kan ju faktiskt och har verkligen special-studerats men har för den skull inte brutits ut ur sitt samhälleliga sammanhang. Man har fokuserat ett problem och kartlagt orsakerna i allt vidare cirklar. Varför skulle det inte gå här? Att det går visar ju bl. a. den danska undersökningen, som pekar på att förutom alla andra kända former av psykisk belastning i barndomen dominerar miljöfaktorerna som

Nr 24

Onsdagen den 10 november 1976

Vissa socialvårdsfrågor m. m.

207

Nr 24

Onsdagen den 10 november 1976

Vissa socialvårdsfrågor m. m.

208

orsak till att man sedan ägnar sig åt prostitution: otrygga hemförhållanden, alkoholmissbruk, splittrade hem, föräldrar där en eller båda ägnat sig ål prostitution. Allt detta klargör otvetydigt alt rekryteringen av de prostituerade till stor del sker från den mest utlämnade och försvarslösa gruppen i hela samhället. Socialt och psykiskt arv skapar en typ av handikapp, som det anslår ell välfärdssamhälle att på något sätt kompensera. Som del nu är lämnas de prostituerade i en situation som borde uppfordra myndigheterna till all vidta åtgärder.

Från samhällets sida tycks man alltså hittills ha stått tämligen handfallen. Å ena sidan har en större frihet i umgängesformer accepterats som ett legitimt utslag av pluralism. Den omprövning av alla värden som fortfarande sker skapar samtidigt en stor villrådighet på många livsområden. Man kan inte frigöra sig från känslan alt här ofta har skett en förstöring av värden och attityder vars konsekvenser både för den enskilde och för samhället i stort kan bli förödande.

Många förslag till förändringar som har frigörelsen som förtecken skapar kanske ny bundenhet. Som ell belysande och aktuellt exempel kan man bara peka på sexualbroltsutredningens förslag till ny utformning av koppleribeslämmelsen. Dess bättre har många remissinstanser nagelfarit utredningen och därvid avslöjat många av förslagen till en s. k. friare syn som grandiosa uttryck för de gamla vanliga reaktionära könsrollsfördomarna, där upprördheten över koppleriverksamheten inte är särskilt stor. Här har verkligen kvinnoorganisationer gjort en insats som varit avslöjande och förödande för myckel i utredningens synsätt. 1 samma friska anda har kvinnoorganisationer också uttalat sig för en utredning om prostitutionen.

Med utgång från en värdegemenskap när del gäller åtminstone ett socialt minimum borde från samhällets sida en strategi göras upp för att möta prostitulionsproblemel. En drastisk kriminalisering kan vid första påseende förefalla att förena enkelhet och effektivitet, men erfarenheten visar att brottsligheten då går underjorden, organiseras och effektiviseras. Alternativet till kriminalisering behöver inte vara den nu rådande radikala mentaliteten.

Ett samlat grepp måste samhället la på dessa frågor. Polisens lokala insatser, i och för sig aktningsvärda, räcker inte om man skall komma till rätta med svårigheterna. Den behöver stöd i en mer omfattande, mångsidig och målbeslämd insats från myndigheternas sida. Ett växande antal unga människor fångas nu upp, exploateras hänsynslöst och slås efter förbrukning ut.

Situationen för t. ex. Malmös del när del gäller prostitution är väl känd, inte minst lack vara polisens energiska insatser. En akademisk studie i straffrätt om koppleribrotten med särskild hänsyn tagen till förhållandena i Malmö har gjorts av en kriminalinspektör i Malmö,

Denna utredning innehåller mycket som del finns anledning för en statlig utredning alt ta fasta på. Den hänger sig inte åt tron atl prostitutionen går att utrota, men hävdar all den kan försvåras. Utifrån grund-

läggande värderingar och den syn på människan som i andra sammanhang sätts högt måste åtgärder kunna vidtagas som innebär käppar i hjulet för den välsmorda företagsamhet som nu grasserar. Unga flickor, son-i kanske genom narkotikamissbruk gjorts djupt beroende, kan skickas hit och dit i landet som vilken handelsvara som helst.

Jag vill bara ge ett smakprov på vad kriminalinspektör Tore Olssons studie säger:

"Enligt de senaste upplysningarna inom området är en större maf-fialiknande organisation under uppbyggnad för att överta all prostitution och narkotikahandel i Sverige. Något om dess arbetsmetoder: De prostituerade las om hand av gänget och sättes ena dagen till galuprostiiulion i Malmö för alt nästa dag placeras på någon porrklubb. Efter en kort tid i Malmö körs de t, ex; till Stockholm för au där gå på gatan någon dag och sedan några dagar på porrklubb innan en turné på landsorten tar vid. 1 utbyte kommer t. ex, stockholmsflickor till Malmö och på så sätt kan inte polisen få någon fast hållpunkt på verksamheten, anses del. För all ytterligare villa bort eventuella spår lill hallickarna sker del utbyte dem sinsemellan med flickor. Om någon flicka tröttnar på prostitutionen och vill dra sig tillbaka tvingas hon att fortsätta arbeta åt dem genom olika påtryckningsmedel. Utpressning förekommer i dessa kretsar."

Ell enigt utskott riktar uppmärksamheten, nied något annorlunda formuleringar, på samma sak, och hela skrivningen är ett uttryck för den djupa oro som många känner. Ulskollel skriver: "Den internationella organiserade brottsligheten har fått allt starkare intressen i den organiserade bordellverksamheien. Sambandet mellan prostitution och narkotika har också blivit alltmer påtagligt. Unga flickor börjar missbruka narkotika och måste sedan prostituera sig för att kunna betala för sina inköp av narkotika. Många prostituerade missbrukar också narkotika för alt orka med sin verksamhet. Gränsen mellan yrkesprosiiiulion och angränsande verksamhet, t, ex, posering och framträdande på sexklubbar, har blivit mer flytande än tidigare. Delta förhållande innebär att unga flickor som kommer i kontakt med sexbranschen lättare dras in i organiserad bordellverksamhei. Rekryteringen av flickor sker också i allt yngre åldrar."

Men ulskollel stannar inte vid att bara uttrycka sin oro ulan man uttrycker också den logiska konsekvensen av en sådan oro när man skriver:

"Utskottet anser atl det är oundgängligen nödvändigt atl en grundläggande kartläggning av problemen kring prostitutionen nu kommer till stånd för all samhället skall kunna ingripa med erforderliga åtgärder. En sådan utredning bör enligt ulskoUets mening omfatta såväl utbredningen av prostitutionen som de bakomliggande orsakerna till denna. Frågan om en utredning om prostitutionen har, som ovan redovisats, också aktualiserats i samband med remissbehandlingen av sexualbrotts-utredningens betänkande. Betänkandet övervägs f n, inom regeringens

Nr 24

Onsdagen den 10 november 1976

Vissa socialvårdsfrågor m. m.

209

Nr 24

Onsdagen den 10 november 1976

Vissa socialvårdsfrågor m. m.

210

kansli, Ulskollel förutsätter att i samband med regeringens prövning av förslagen i nämnda betänkande ställning las till frågan om en sådan kartläggning av prostitutionen som utskottet förordat."

Herr talman! Jag är tacksam för den angelägna tonen i utskottets skrivning. Jag ansluter mig till detta och har därför inget särskilt yrkande.

Herr KARLSSON i Huskvarna (s):

Herr talman! Det här betänkandet om "vissa socialvårdsfrågor" rör ett belydande fäll av socialpolitiken. Jag tänker, herr talman, inte gå djupare in i de olika avsnitten ulan nöjer mig med att helt kort redovisa vilka slutsatser ett enigt utskott kommit fram lill.

Som ulskollel framhåller har en hel del yrkanden i de motioner som föreligger redan behandlats av riksdagen i år eller också utretts men ännu inte föranlett några ställningstaganden från regeringens sida. Andra frågor är under utredning och kommer senare att prövas.

Jag fäste mig vid atl fru Marklund talade om all vi måste ha en offensiv socialpolitik. Därmed menade hon väl att den socialpolitik som vi hittills bedrivit i vårt land inte har varil offensiv. Jag tycker det är att ställa allting på huvudet Vad är ATP? Vad är sänkt pensionsålder? Vad är semester? Vad är sjukförsäkring? Vad är arbetsmiljöförbättringar? Vad är kortare arbetstid? Vad är barnomsorg? Vad är förskolor? - Jag skulle kunna räkna upp ännu mera, fru Marklund. Vad är allt detta, om inte offensiv socialpolitik! Det är helt missvisande när fru Marklund vill påslå att vi inte haft någon offensiv socialpolitik i Sverige.

Fru Marklund ville atl socialutredningen skulle få tilläggsdirektiv, men fru Marklund vet myckel väl att den är i det absoluta slutskedet av sin arbete och all det då skulle vara heli orimligt alt ge den tilläggsdirektiv.

Om socialministrarna gemensamt har haft anledning all komma med muntliga önskemål om tilläggsdirektiv får slå för deras räkning, men att riksdagen skulle ytterligare fördröja utredningen genom alt begära tilläggsdirektiv tycker vi inte är lämpligt. Utredningen har arbetat i över tio år. Det är väl skäl i att vi nu äntligen får ett slut på utredandet och i stället kan forma den socialpolitik som vi måste få, där bl. a. socialhjälpslagen och en hel del annat skall ses över.

Beträffande förslaget all riksdagen skulle begära en plan för utbyggnad av de eftersläpande delarna av vår sociallagsliftning nämner motionärerna barnomsorgen och arbetsmiljön.

1 fråga om barnomsorgen träffade den lidigare regeringen en uppgörelse med kommunerna om en utbyggnad av denna med 100 000 nya dag-hemsplalser och 50 000 nya fritidsplatser fram till år 1980. Del ankommer på kommunerna alt leva upp lill denna överenskommelse och au bygga ut denna sektor. Alt få barnlillsynen ordnad är hell enkelt ett livsvillkor för många förvärvsarbetande kvinnor - del vill jag gärna understryka - och del är ett livsvillkor även för utvecklingen av våra samhällen, så i del fallet finns del ingenting som skiljer fru Marklund och mig

i betraktandet av delta viktiga problem. Jag vill gärna säga att skulle Nr 24

det visa sig att kommunerna inte använder statsbidragen på rätt sätt, Onsdaeen den

är jag beredd att medverka lill all vi åstadkommer andra.regler i del 10 november 1976

avseendet. _____________

I arbetsmiljön finns det naturligtvis fortfarande många brister, men Vissa socialvårds-vi bör hålla i minnet att det har skett mycket på detta on-iråde. Redan frågor m. m. nästa år kommer dessutom en ny arbelsmiljölag, som innehåller betydande förbättringar och skärpningar av lagstiftningen på del området.

Jämslälldhetsdelegalionens arbete kommer att överläs av kommittén för jämställdhet mellan män och kvinnor. Tilläggsdirektiv har skrivits. Delta ger kommittén möjlighet att åstadkomma ett utredningsarbete som syftar till långtgående åtgärder för all motverka kvinnornas diskriminering.

Detta var något om fru Marklunds anförande.

Fru Tilländers anförande - som var mycket engagerat och sakkunnigt - finns det egentligen ingen anledning för mig all la upp. Jag vill bara säga att utskottet i stort sett har tillmötesgått allt vad motionärerna begärt, och då kan de ju vara mycket belåtna. Därför nöjer jag mig med att yrka bifall till vad utskottet har skrivit.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! I början av herr Karlssons i Huskvarna anförande lät del som om han mest hade hakat upp sig på uttrycket "offensiv socialpolitik", och i och för sig förstår jag del. Detta är nämligen grundtanken i den motion som vi har väckt och som jag också har talat för i mitt anförande.

Visst är åtskilligt av del som herr Karlsson räknade upp viktiga och på sitt sätt offensiva delar av socialpolitiken. Det är resultat som har uppnåtts i arbetarklassens kamp för ATP osv. I dagarna pågår en aktiv och engagerad kamp för barnomsorgen.

Men det som vi vill med vår motion - och som vi också myckel klart, tycker jag, har formulerat i den - är just den övergripande målsättningen, helhetssynen. Vi kan mycket väl säga att vi stimulerats av bl. a. socialuiredningens belänkande, där helhetssyn och övergripande målsättning är något av honnörsord. Vi har försökt att ge innehåll åt dessa uttryck, så all del verkligen under utredningsarbetet skall las ell helhetsgrepp över alla delar av socialpolitiken och alla de delar av samhällets olika områden som nödvändiggör socialpolitiken. Det är exakt vad vi har hävdat.

F. ö. har jag till de andra motionerna sagt att jag inte i dag har några yrkanden, bl. a. med hänvisning lill att jämslälldhetskommittén nu skall få tilläggsdirektiv. Självfallet kommer jag också där atl aktualisera de frågor som jag här har tagit upp.

Nr 24

Onsdagen den 10 november 1976

Vissa socialvårdsfrågor m. m.

Hert KARLSSON i Huskvarna (s):

Herr talman! Jag konstaterar bara all när man kommer in på konkreta ting så är den socialpolitik vi har bedrivit och bedriver i det här landet offensiv. Jag är tacksam för alt fru Marklund bara har verifierat vad jag sade.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag har verifierat att många av de framsteg som har uppnåtts, exempelvis i ATP-frågan, är resultat av arbetarklassens kamp. Men vad vi kritiserar - och det vill jag upprepa - är atl man inte har den här helhetssynen som jag har talat om. Jag vill också hävda atl många av dessa reformer har kommit till som en anpassning till rådande situation i samhället.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall lill motionen nr 1246 av herr Hermansson m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan fru Marklund begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller socialutskottets hemställan i belänkandet nr 7 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit utskottets hemställan med den ändring däri som föranleds av bifall till motionen nr 1246.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Då fru Marklund begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 276

Nej - 13

Avstår - 1

§ 8 Föredrogs Socialutskottets betänkande

1976/77:8 med anledning av motioner om vissa frågor rörande psykiskt utvecklingsstörda

Trafikutskottets betänkanden

1976/77:1 med anledning av motion om säkrare motorvägslrafik

1976/77:2 med anledning av motioner om uppsättande av irafiksignaler på allmän väg

1976/77:3 med anledning av motioner berörande vissa föreskrifter i vägtrafikkungörelsen (1972:603), m. m.

Jordbruksutskottets betänkande Nr 24

1976/77:1 med anledning av motioner om finansieringen av djursjuk- Onsdaeen den

husen

lOnovember 1976

Näringsulskottets belänkande Anställningsskydd,

1976/77:2 med anledning av motion om prissättningen vid uthyrning m. m. av personbilar

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

§ 9 Anställningsskydd, m. m.

I detta belänkande behandlades motionerna

1975/76:654 av herr Hallgren m. fl. (vpk), vari såvitt nu var i fråga yrkats

1. all riksdagen uttalade

b. att samarbelssvårigheter med arbetsgivaren eller med arbetskamrater, olovlig bortovaro, ordervägran, olämpligt uppträdande etc. endast i utomordentligt sällsynta fall kunde läggas som grund för uppsägning,

2. all riksdagen beslutade hemställa hos regeringen all snarast framlägga förslag, om ändring i stalstjänstemannalagen enligt det i motionen framförda ändringsförslaget,

3. att riksdagen med bifall till motionen beslutade om ändringar i lagen om anställningsskydd (1974:12) i fråga om 1, 3, 5, 10, 11, 13, 20, 21, 32, 38 och 39§§,

1975/76:1854 av herr Gustafsson i Stockholm (s) och

1975/76:1857 av herr Hallgren m. fl. (vpk), vari yrkats att riksdagen beslutade anta ändring i lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen i fråga om 1 §, innebärande alt lagen skulle omfatta förutom kollektivavialsbunden organisation även annan facklig organisation som företrädde minst en femtedel av arbetstagarna på arbetsplatsen.

Nr 24

Onsdagen den 10 november 1976

A nställningsskydd, m. m.

214

Herr HALLGREN (vpk):

Herr talman! Under den relativt korta tid som lagen om anställningsskydd varit i kraft har man kunnat konstatera att de farhågor som framfördes av vänsterpartiet kommunisterna till stora delar har besannats. Del gäller i första hand arbetsköparnas bedömning av s. k. saklig grund för uppsägning och avsked enligt 7 resp. 18 §. Det gäller också lagens dispositiva delar och arbetsdomstolens bedömning beträffande fastställande av skadestånd för brott mot lagen.

Arbetsdomstolen har i de avgörande fallen i stort sett gått arbelsköparna till mötes vid bedömandet av vad som skall anses som saklig grund för uppsägning och avsked. Det påpekades starkt från vårt parti att det skulle bli på del sättet i den praktiska tillämpningen. Så måste det bli med den digra lista, som presenterats i förarbetena till lagen, över de orsaker som enligt dåvarande inrikesministern skulle kunna ligga till grund för uppsägning och avsked.

Förutom deltagande i arbetskonflikl -en fråga som inte skall behandlas i dag - räknades följande upp. Det återges f ö. i betänkandet på s. 6:

"Uppsägning kan också bli aktuell på grund av förhållande som hänför sig till den anställde personligen. Härvid kan först nämnas fall då arbetstagaren på ett eller annat sätt har misskött sig eller visat bristande lämplighet. Han kan exempelvis ha gjort sig skyldig till olovlig utevaro, ordervägran eller olämpligt uppträdande eller visat sig oförmögen alt samarbeta med arbetsgivaren eller med sina arbetskamrater. I sådana fall anser jag, i likhet med utredningen, att bedömningen inte så mycket bör inriktas på vad som har förekommit i del särskilda fallet ulan i stället, på de slutsatser om arbetstagarens lämplighet som kan dras av det inträffade. Först vid klart dokumenterad olämplighet bör kravet på saklig grund anses uppfyllt. Detta innebär bl. a. all uppsägning inte bör kunna ske enbart på grund av något enstaka fall av misskötsamhet eller olämpligt uppträdande, såvida inte förseelsen är så allvarlig atl arbetstagaren genom förseelsen måste anses ha visat sig klart olämplig för sitt arbete."

Hur har nu rättspraxis blivit i det här fallet? Hur har arbetsdomstolen sett på dessa anvisningar? Jag skall här i korthet återge två fall som måste betraktas som anmärkningsvärda.

I det ena fallet ärdet fråga om en invandrare som arbetar på kabelfabrik. På väg in till sitt arbete passerar han ett område där det råder rökförbud. Arbetaren har en cigareltfimp i munnen. En förman upptäcker detta och tror all mannen i fråga röker. Förmannen uppmanar mannen i bryska ordalag all släcka cigaretten. När arbetaren visar att den inte är tänd och samtidigt meddelar att han hade för avsikt att tända cigaretten när han kom till omklädningsrummet, där rökning var tillåten, uppstod en hetsig ordväxling dem emellan. Den slutar med au förmannen höjer pekfingret upp i ansiktet på arbetaren. Då tar arbetaren tag i fingret som härigenom stukades.

Detta medförde att arbetaren fick en rapport och sedan avskedades för olämpligt uppträdande.

Metallarbetareförbundet förde frågan inför arbetsdomstolen, som fastslog att arbetarens olämpliga uppträdande var saklig grund för uppsägning. Domen kritiserades starkt av Melallarbetareförbundet i tidningen Metallarbetaren i en artikel med rubriken: AD - vart går du? Artikelförfattaren menade atl del här var fråga om en enstaka händelse som arbetaren ensam inte kunde lastas för. Melallarbetareförbundet betecknade domen som anmärkningsvärd och ansåg att utslaget kommer att få långtgående konsekvenser eftersom domar av arbetsdomstolen är pre-judicerande för kommande fall.

Arbetsdomstolen har också fastslagit att det beträffande samarbetssvårigheter är fråga om ett mera långtgående och vidare begrepp än vad riksdagen uttalat, I en dom mot en pressgjutare anställd vid ett företag i Södra Vi fastslås att svårigheter all samarbeta med tidsstudiemän också är saklig grund för avsked. Del hade gått till så att gjutaren hade kommit i delo med tidsstudiemannen om ackordsättningen sedan tidsstudiemannen sänkt gjutarens lön från 27 till 17 kr. i limmen. Gjutaren hade begärt att lidssludiemannen skulle göra en ny mätning för att få fram en rimligare timlön, men denne meddelade bara all han inte hade lid. När en hel vecka förflutit och ingenting hade hänt krävde gjutaren ånyo att en ny mätning skulle företas. Tidsstudiemannen meddelade då atl han inte hade för avsikt att göra någon ny mätning och påstod samtidigt all gjutaren hade försökt lura honom. Det slutade med att gjutaren tog tidsstudie-mannen i kragen och sätten fot i baken på denne - i Göteborg uttrycker vi det på ett annat sätt - och vilken normal jobbare skulle inte ha gjort det om han fått lönen sänkt med 37 96? Det är närmast en sund och naturlig reaktion.

Del där att man skall ha visat sig "oförmögen all samarbeta med arbetsgivaren eller sina arbetskamrater" har genom domen i detta fall utsträckts till att gälla även andra som företagen anlitar för vissa uppgifter på en arbetsplats; de behöver således inte vara anställda av företagen, Tidssludiemannen var ju inte arbetsgivare i det här fallet - och han var då rakt inte gjutarens arbetskamrat. Till Aftonbladet säger gjutaren alt han misstänker atl avskedandet till stor del beror på hans fackliga aktiviiei - han var vice ordförande i fackklubben och ell myckel aktivt skyddsombud och hade naturligtvis ställt till besvär för företagel.

Arbetsdomstolen har ånyo slagit fast och lagt i dagen att det är en klassdomslol, en domstol som är till för arbelsköparna, inte för arbetarna. Förbundsjuristen på LO:s rättsskydd, Chrtstian Åhlund, kommenterar domen så här: "Jag är väldigt upprörd över utgången. Domen är så knapphändigt utformad all den inte ger någon ledning för framtiden." Biträdande avtalssekreteraren Stig Malm, Metall, ger följande kommentar: "Arbetsdomstolen har tagit en ståndpunkt söm leder minst 30 år bakåt i tiden. Det är som den gamla husagan, fast omvänt." Dessa intervjuer är återgivna i Aftonbladet i september. Det var här fråga om ett enstaka fall av svårigheter alt samarbeta med en person som inte tillhör företagsledningen och inte är anställd i företagel och som dessutom måste

Nr 24

Onsdagen den . 10 november. 1976

A nställningsskydd, m. m.

215

Nr 24

Onsdagen den 10 november 1976

A nställningsskydd, m. m.

216

anses ha provocerat fram situationen.

När del gäller tillämpningen av trygghetslagen har del av Stig H. Larssons Konsult AB givits ut en bok som skall tjänstgöra som facil för arbelsköparna vid den praktiska tillämpningen av lagen. Trygghetslagarna i praktiken. I denna bok ges exempel på hur del går till alt provocera fram en egen uppsägning från den anställde. På s. 79 sägs följande beträffande olika sätt atl provocera fram uppsägningar: "Den andra situationen är då arbetsgivaren själv försöker provocera fram en uppsägning. Metoderna som användes är bl. a. förflyttning till sämre betalt arbete." I följande stycke beklagar sig författaren över alt denna möjlighet snart är en saga blott, därför att LO allt starkare reser krav på att del inte får ske några lönesänkningar i samband med omflyttningar. Man avslutar stycket med följande: "I och med atl detta inskrives i avtalet så uteblir effekten."

På s. 80 fortsätter rekommendationerna. Där sägs följande:

"Förflyttning till en stressigare, smutsigare och bullrigare arbetsplats är en annan metod som praktiseras. Den som använder denna metod ska vara medveten om att i fall där man kan bevisa att omflyttningar som görs inte är en naturlig företeelse, som drabbar flertalet av de anställda, så finns det risk för att åtgärden bedöms som en provokation mot enskild arbetstagare från arbetsgivarens sida vilket, vid fällande dom, leder till återtagande av uppsägningen och/eller skadestånd."

Därefter följer en anmaning om vad förelaget skall tänka på. Jag visar den på TV-skärmen. Där står:

"TÄNK PÅ

Man bör kunna lagen för atl rätt analysera riskerna med en eventuell åtgärd. Del är dock Du själv som får stå för eventuella efterverkningar av vidtagen åtgärd."

Underförstått är denna anmaning till eftertanke, innan företaget provocerar någon atl säga upp sig själv, en varning så att företaget tänker ut ett vattentätt sätt som inte kan angripas med utgångspunkt från gällande lag.

Också när det gäller samarbetssvårigheter har boken berört några fall och ger även exempel på hur arbetsköparen bör agera för alt löpa så liten risk som möjligl vid eventuella uppsägningar. Så här sägs del:

"TÄNK PÅ

Ta in den fackliga representationen i lösandel av problemet. De är då helt informerade om, vad som hänt. Eftersom de deltager i problemlösningen är bevisbördan delad mellan 'facket' och företagsledningen."

Det här är alltså en direkt anvisning om atl facket skall lockas in och göras delansvarigi när det gäller att säga upp anställda som företagel har påstådda svårigheter att samarbeta med.

Arbetsmarknadsutskottet föreslår nu att riksdagen ånyo skall avslå vpk:s molionskrav på en skärpning av de bestämmelser om uppsägningar och avsked som hänför sig till den anställde personligen. Utskottet gör det med hänvisning lill lidigare fattade beslut och avslular med alt säga

att det "inte framkommit material som ger anledning till ändring i lagen".

Vänsterpartiet kommunisterna anser att de anvisningar som getts beträffande saklig grund för uppsägning och avsked bör skärpas väsentligt för att de inte skall kunna missbrukas av arbelsköparna. Ett bifall lill motionen 654 skulle ge de anställda ett väsentligt säkrare anställningsskydd.

Arbetsmarknadsutskottet hävdar alt inget material har framkommit som ger anledning till en ändring i lagen. Jag tror att de socialdemokratiska ledamöterna läser arbetarpressen och fackföreningspressen. Men jag vill uppmana också de borgerliga ledamöterna av utskottet att la del av del som skrivs där. Kanske kommer utskottet då till slutsatsen alt del ändå har hänt någonting.

Herr talman! Jag yrkar bifall lill motionen i denna del.

Vpk har i samma motion tagit upp frågan om uppsägningstiderna. Vi krävde redan vid antagandel av lagen att man inte skulle diskriminera ungdomen när det gällde uppsägningstiderna. Vpk menar att sex n-iå-naders uppsägning skall gälla för alla från det man fyllt 25 år och varil anställd sex månader det senaste året eller tolv månader sammanlagt de två senaste åren och att avtal endast skall få träffas om längre uppsägningstid än vad lagen föreskriver. Ulskollel har liksom tidigare ansett atl den graderade uppsägningstiden på en lill sex månader är väl anpassad till olika intressen, som man uttrycker det, och avstyrker motionen också på denna punkt.

Vi vill dock med bestämdhet påslå att del inte finns några olika intressen bland arbetarna beträffande uppsägningstiden. Det är inte så atl en äldre arbetare har intresse av att en yngre arbetare har kortare uppsägningstid. Det kan endast ligga i arbetsköparnas intresse atl ha en uppsplittrad uppsägningstid. Därför vidhåller vi och yrkar bifall till det kravel.

Vpk har krävt en skärpning av skadeständsbestämmelserna i 38 och 39 Si:;. Först och främst har det som vi påtalade när lagen antogs besannats, nämligen att skadestånden för brott mot lagen skulle komma alt sättas så lågt att de på intet sätt skulle utgöra en effektiv spärr mot lagbrott. Skadeståndet för brott mot skyldigheten att varsla facklig organisation har i en dom fastställts till 4 000 kr., och skadeståndet för brott mot skyldigheten all lämna lagenliga anvisningar om ogillighetslalan har värderats till 1 000 kr., detta tillsammans med brott mot skyldigheten all varsla den enskilde. Det är belopp som måste betraktas som symboliska och inte som ett skadestånd.

Vpk kräver att det i lagtexten i 38 § införs ett stadgande om minimibelopp i skadestånd för brott mot lagbestämmelserna. Inget brott skall kunna begås med mindre än alt 10 000 kr. utgår i skadestånd till den enskilde och till fackföreningen. Spärregeln i 39 § innebär att del inte får utgå skadestånd med högre belopp än som motsvarar antalet påbörjade anställningsmånader. Det här drabbar i första hand yngre arbetare med kort anställningslid. De får alltså en försämrad anställningstrygghet också

Nr 24

Onsdagen den 10 november 1976

A nställningsskydd, m. m.

217

Nr 24

Onsdagen den 10 november 1976

A nställningsskydd, m. m.

218

i detta hänseende jämfört med andra. Denna regel måste utmönstras. Vi har vidare krävt att arbelsköparna inte skall kunna bli befriade från skadestånd, som lagen nu stadgar.

Vi har också upprepat kravet att varsel om uppsägning enligt 10 S och om avsked enligt 20 § skall ges även till facklig'organisation som avses i 32 §. Det är ett väl motiverat krav därför atl en som varslats om uppsägning eller avsked ofta, efter det alt facket haft överläggningar, kallas lill företagsledningen och övertalas att sluta självmant. Det är något som facket måste få ett grepp om. Del kan endast ske om det föreligger laglig skyldighet alt också varsla facket, vilket vpk har föreslagit.

Vpk:s ändringsförslag beträffande 5 i; är grundat på att avtal i dag är träffade som utestänger stora grupper från anställningstrygghet och friar arbelsköparna från lagligt ansvar. Det gäller bl. a. alla tillfälliga eller s. k. extra stuveriarbetare i landet som trots anställningstider på över tioår plötsligt ärprovanställda eller visstidsanställda och saknarallt lagligt skydd. Dessa har således en anställning som gäller endera en viss prövotid som sedan förnyas undan för undan eller också en dag eller en vecka, dvs. så lång tid som det tar att lossa eller lasta ett fartyg. Det är ingen rimlig lösning. Bara i Göteborg finns mellan 250 och 300 arbetare som har sådana anställningsförhållanden. En bestämmelse som föreskriver all arbetsmarknadsstyrelsen först skall godkänna en sådan uppgörelse är därför av stor betydelse. Jag är övertygad om att den uppgörelse som gäller för de svenska hamnarbeiarna inte skulle ha ansetts överensstämma med goda seder på arbetsmarknaden. Den föreslagna ändringen av 3 S är föranledd av ändringsförslagen beträffande 5 och II SS-

Vänsterpartiet kommunisterna har också yrkat att 13 !j i lagen om anställningsskydd helt skall utgå. Denna paragraf ger arbetsköparen rätt alt från lön under uppsägningstiden dra av vad den anställde har tjänat eller kunde ha tjänat på annat håll i ett arbete som han borde kunnat anta. Vi finner inte någon anledning att ha en sådan bestämmelse.

När det gäller den anställdes rätt till lön och andra anställningsförmåner vid permitteringar, varom stadgas i 21 §, har vpk upprepat kravel från 1974 atl lagtexten skall ändras så att dessa förmåner utgår efter det att den anställde har varit permilterad tio dagar under samma kalenderår. Enligt de nuvarande bestämmelserna skall han ha varit permilterad 14 dagar i en följd eller 30 dagar under ett kalenderår. En sådan bestämmelse som den vi har föreslagit skulle förhindra införandet av korttidsvecka, som praktiseras i flera förelag, där samhället får träda in och stå för mellanskillnaden - inkomsterna under en koritidsvecka kan man ju inte försörja sig på.

Slutligen skall jag ta upp frågan om lagens tillämpning och giltighet för anställda som tillhör annan facklig organisation än den som är kol-lekiivavtalsslutande. Vårt parti har föreslagit att lagen om anställningsskydd också skall gälla för fackliga organisationer som företräder minst en femtedel av de anställda. Detta yrkande gäller också föriroende-mannalagen och de ändingar beträffande överläggningsräiien i staisljäns-

temannalagens30 § som efter den 1 januari 1977 överförs i lag om offentlig anställning 7 kap. 2 §.

Det måste anses principiellt felaktigt atl stifta lagar som utestänger vissa fackliga organisationer från överläggningsrätt och vissa fackliga förtroendemän, som valts i demokratisk ordning, från lagarnas skydds- och förmånsbestämmelser.

Jag har lidigare i debatten om dessa frågor hänvisat till alt det finns arbetsplatser här i landet som inte omsluies av lagbestämmelserna, trots att den lokala fackliga organisationen utser förhandlingsdelegation, företagsnämndsledamöter, skyddskommitiéledamöter, fackföreningsstyrelser, skyddsombud, lokalfunktionärer och andra fackliga förtroendemän. I de svenska hamnarna är ju förhållandet del alt den kollektivavtalsslutande organisationen inte har några medlemmar på de flesta arbetsplatserna och följaktligen inte kan fylla kravet på fackliga funktioner. Del är därför ett orimligt förhållande som hittills har rått i de svenska hamnarna, och det är hög lid alt ändra på det. En ändring i 32 S i lagen om anställningsskydd och i 1 >; lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen, som vpk föreslagit, skulle råda bol på de nuvarande missförhållandena.

Herr talman! Jag yrkar bifall lill motionen 1857 i dess helhet och till motionen 654 med undantag för yrkandet 1 a, som inte behandlas nu.

Nr 24

Onsdagen den 10 november 1976

A nställningsskydd, m. m.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! 1 arbeismarknadsulskoltets betänkande nr 5 behandlas tre motioner som har del gemensamt att motionärerna vill ha ändringar i lagen om anställningsskydd m. m. och i lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatserna.

Det är klart alt dessa ganska nya lagar har vissa brister, och det visar sig väl i. sinom tid att en hel del behöver ändras. Personligen är jag emellertid övertygad om alt många av de tvistefrågor som i dag finns i samband med tillämpningen av dessa lagar kommer att undanröjas när man har träffat avtal i anledning av medbestämmandelagen. Det grundar jag på att personalpolitiken kommer atl bli en av de viktigaste frågorna för fackföreningarna att förhandla om medbestämmanderätt i. Det är framför allt i den frågan som personalen vill ha inflytande. Utskottet anser därför att man inte nu skall göra några ändringar i dessa lagar.

Herr Hallgren har hållit ett långt anförande, medan jag kanske inte ens kommer att utnyttja mina fem n-iinuler. Herr Hallgren citerade ur det betänkande som förelåg när vi antog lagen om anställningsskydd, men han citerade inte följande ur samma betänkande, söm också är infört i det betänkande vi nu behandlar. Där säger vi:

"För att samarbetssvårigheter och liknande anledningar skall kunna leda till uppsägning måste föreligga allvarliga problem. Stora krav måste ställas på arbetsgivare när del gäller atl söka komma lill rätta härmed."

Vidare säger vi: "Ulskoltet vill i likhet med vad som anförs i motionen

Nr 24

Onsdagen den 10 november 1976

A nställningsskydd, m. m.

1973:2028 betona att samarbetssvårigheter måste vara av myckel allvarlig art för alt de skall berättiga till uppsägning."

Herr Hallgren talar om "klart dokumenterad olämplighet". Det är ett citat från propositionen. 1 förarbetena talas del om "endast i sällsynta fall".

I båda dessa uttalanden är det fråga om riktlinjer för domstolarna. Det är oerhört svårt för oss all kunna säga någonting mer.

De enskilda fallen tänker jag inte diskutera. När det gäller hur man kan kringgå lagen instämmer jag i herr Hallgrens kritik.

Herr HALLGREN (vpk):

Herr talman! Del finns inte så mycket att kommentera i herr Fagerlunds inlägg lill försvar av utskottets avslagsyrkande beträffande vår motion. Men jag ville ändå ställa ell par frågor.

Anser inte också herr Fagerlund, när man nu ser resultatet av de domar som föreligger och som är prejudicerande, att det finns behov av en skärpning i förhållande lill förarbetena lill lagen? LO:s och Metalls jurister är förvånade och tycker atl det är anmärkningsvärt att man kan döma på delta sätt. Föreligger del då inte ett behov av en skärpning av de föreskrifter som arbetsdomstolen skall gå efter?

220

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp någon längre debatt, men på grund av all de röda lamporna lyste glömde jag en sak: Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 654 av herr Hallgren m. fi. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Hallgren begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan

i betänkandet nr 5 mom. 1 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 654 i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Hallgren begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 268

Nej - 12

Avstår - • 1

Mom. 2

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 654 av herr Hallgren m. fl. i motsvarande del och motionen nr 1857 av herr Hallgren m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Hallgren begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill all kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan

i belänkandet nr 5 mom. 2 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 654 i motsvarande del

och motionen nr 1857.

Nr 24

Onsdagen den 10 november 1976

Åtgärder mot diskriminering av ungdom vid lönesättningen på arbetsmarknaden

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Hallgren begärde rösträkning vcrksiiilldes votering med omrösining.sapparai. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 268

Nej - 12

Avstår - 1

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10 Åtgärder mot diskriminering av ungdom vid lönesättningen på arbetsmarknaden

Föredrogs arbetsmarknadsutskottets betänkande 1975/76:6 med anledning av motion om åtgärder mot diskriminering av ungdom vid lönesättningen på arbetsmarknaden.

I detta betänkande behandlades motionen 1975/76:441 av herr Olsson i Stockholm m. fl. (vpk), vari yrkats att riksdagen, med uttalande av sin anslutning lill alt principen om lika lön för lika arbete oavsett ålder borde gälla på arbetsmarknaden som helhet, hos regeringen hemställde all denna princip genomfördes på det statliga avtalsområdet.

Utskottet hemställde atl riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:441.

Nr 24

Onsdagen den., 10 november 1976

Åtgärder mot ■ . diskriminering av ungdom vid lönesättningen på arbetsmarknaden

222

kommande faktorer tagits som intäkt för all löneskillnader skall före
komma i arbetslivet. ,

På de flesta områdena av arbetsmarknaden finns.särskilda ungdomslöner. Dessa innebär all man endast därför alt man inte har uppnått tillräckligt hög ålder skall ha en lägre lön än äldre arbetskamrater. Denna diskriminering på grund av ålder förekommer inom LO-SAF-områdel men också inom andra avtalsområden. De åldersgränser som används är olika på olika avtalsområden. Inom en del branscher finns gränserna 18 och 19 år. Inom andra, t. ex. den statliga och kommunala sektorn, där LO-förbund är part, är motsvarande gräns. 21 år. Är de anställda under de här nämnda gränserna, får de nöja sig,med en lägre lön än äldre arbetskamrater.

Användandet av åldersgränser för att legitimera löneskillnader faller egentligen på sin egen orimlighet. Del finns givelvis ingenting som säger att en anställd arbetskraft.iir mindre värd bara därför att han inte har uppnått en viss ålder.

Åldersgränserna innebär ju att en ung anställd inom en bransch där gränsen är t. ex. 18 år kan jobba 1-3 år, innan han eller hon får en full lön. Om däremot någon som befinner sig över den befintliga åldersgränsen inom branschen blir anställd, utgår omedelbart den högre lönen.

På så sätt kan ungdomar jobba fiera år och få stor yrkeserfarenhet och branschvana men ändå tjäna mindre än en äldre nybörjare, trots atl de har samma jobb.

De som tjänar på det här diskriminerande systemet är givetvis arbelsköparna. Det kan sedan gälla arbetsköpare på den privata marknaden eller inom stal och kommun. Alla får de jobb utförda av ungdomar men slipper betala full lön.

Principen an sälla lön efter ålder är lika diskriminerande som att sätta lön efter kön, nationalitet, ras eller någon annan ovidkommande faktor. De befintliga åldersgränserna i avtalen på arbetsmarknaden strider på ell uppenbart sätt mot rättviseprincipen om. lika lön för lika arbete.

Lika väl som det ej tillåts att särskilda löner på grund av kön ingår i avtalen på arbetsmarknaden kan det inte heller tillålas all del finns särskilda löner på grund av ålder. Åldern kan inte anses ha någon som helst betydelse för. vilken lön man skall ha. Principen lika lön för lika arbete oavsett ålder måste gälla.

Det positiva som skett sedan vpk skrev den här motionen är att LO-kongressen uttalat sitt stöd för tanken på lika lön, LO-kongressen framhöll som svar på motionerna om ,lika lön för lika arbete att LO skulle verka för att de orättvisa åldersgränserna för löneplacering avskaffas och principen lika lön för lika arbete skall vara vägledande för en lönesätining.

.Vi måste komma ihåg all del är arbelsköparna som har drivit igenom diskrimineringarna på arbetsmarknaden, och det är de fackliga organisationerna, och främst då på det lokala planet, som har försökt all komma till rätta med del här problemet. Del är därför som jag anser del vara ansvarslöst att utskottet, och även riksdagen, överlämnar denna rätivi-

sefråga till arbetsmarknadens parter, när vi vet att den part, arbelsköparna, som äger kapitalet har ett stort övertag när det gäller förhandlingsfrågorna och är emot all lösa denna likalörisfråga som är en rättvisefråga.

Det har i andra sammanhang förekommit att i sak berättigade krav avvisats vid behandlingen i riksdagen med hänvisning lill att'det tillkommer arbetsmarknadens parter atl träffa uppgörelse. Men lika fullt kvarstår betydelsen av, för lösning av dessa frågor i progressiv riktning, atl riksdagen manifesterar sin anslutning till en viss princip, oCh här gäller det då en rättviseprincip: Del skulle ju vara ell stöd för LO all verka för lika lön för lika'arbete, om riksdagen uttalade sig för principen om lika lön för lika arbete.

Men det är än mer förvånande att utskottet när det gäller den statliga delen så lättsinnigt bara hänvisar lill riksdagens lönedelegation. Eftersom lönedelegationen inte ställer sig bakom vpk-kravet på lika lon för lika arbete, måste utskottet inse all även utskottet stöder lönedelegationens inställning.

Statens förhandlingar med de anställda är ju också en återspegling av de förhandlingar och värderingar som finns på den privata sidan, där de privata arbelsköparna dominerar. Del ser alltså inte ut att bli någon lösning för ungdomen inom den statliga sektorn i vad gäller lika lön för lika arbete.

Som jag ser det är del alltså inte fråga om en vanlig löneförhandling i allmän mening ulan om en rättviseprincip, där ingen skall diskrimineras på grund av ålder.

Ulskoltet gör därför två allvariiga fel, dels all det betraktar det som en vanlig förhandlingsfråga i allmän mening, dels att det förbiser sitt ansvar alt upprätthålla rättviseprinciper på arbetsmarknaden:

Det har framförts förslag vid denna riksdag innebärande förbud mot könsdiskriminering. Effekten av en sådan lag kan verkligen diskuteras. Könsdiskrimineringen är ju ell inslag i vårt samhällssystem. En sådan lag skulle i ytterst få fall innebära konkreta åtgärder och förbättringar. Det skulle emellertid ett förslag om en lag mot lönediskriminering av ungdomen leda till. Ell direkt förbud pä den statliga sektorn mot lönediskriminering av ungdomen skulle få omedelbara effekter. Det kan exakt påvisas. Där är frågan kristallklar. Men de partier som drivit kravel på lag i andra sammanhang vill tydligen inte driva fram en lagstiftning i detta ärende. Diskriminering ay ungdom skall få förekomma i utskottets och i folkpartiets Sverige.

Herr talman! Jag yrkar bifall lill vpk-motionen 1975/76:441, vilket innebär att riksdagen, med uttalande av sin anslutning till au principen om lika lön för lika arbete oavsett ålder bör gälla på arbetsmarknaden som helhet, hos regeringen skall hemställa alt denna princip genomförs på del slalliga avtalsområdet.

Nr 24

Onsdagen den 10 november 1976

Åtgärder mot diskriminering av ungdom vid lönesättningen på arbetsmarknaden

Nr 24

Onsdagen den 10 november 1976

Meddelande om fråga

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Med hänvisning till den princip som vänsterpartiet kommunisterna har stött i inrikesutskotlet och som framgår av arbeismarknadsulskoltets betänkande nr 1976/77:6 yrkar jag bifall lill utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels motionen nr 441 av herr Olsson i Stockholm m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad..

§11 Föredrogs

Arbetsmarknadsulskoiiets betänkande

1976/77:8 med anledning av motion om tjänstårsberäkning vid anställning utomlands

Utskottets hemställan bifölls. ,

224

§ 12 Meddelande om fråga

Meddelades att följande fråga framställts

den 10 november

1976/77:68 av herr Hellström (s) till herr arbetsmarknadsministern om regeringens inställning till PLO:s dellagande i FN:s säkerhetsråds Mellersta Östern-debatt:

Anser herr vice statsministern att PLO bör ges rätt alt deltaga i FN:s säkerhetsråds Mellersta Östern-debatt?

§ 13 Kammaren åtskildes kl. 22. 27.

In fidem

TOM T:SON THYBLAD

/Solveig Gemert

Riksdagens protokoll 1976/77:24