Prop. 1976/77: T

Regeringens proposition

1976/77:72

om ändring i jordabalkens regler om inteckning, m. m.;

beslutad den 17 februari 1977.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag sora har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

SVEN ROMANUS

Propositionens huvudsakliga innehåll

Proposiiionen innehåller förslag till ändring i jordabalkens regler om inteckning. Förslaget innebär att flera inteckningar i fast egendom resp. tomträtt skall kunna sammanföras till en enda inteckning utan att företrädesrätten i förhållande till inteckningar med sämre rätt ändras. Kre-ditinrättningaraa raåste i dag ofta ta emot flera pantbrev på låga belopp som säkerhet för en och samma kredit. Genom sammanföring öppnas möjlighet att på ett enkelt sätt minska antalet inteckningar — och därmed pantbrev — i en fastighet eller tomträtt till, fördel för såväl kreditinstituten som inskrivningsväsendet.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1977.

1 Riksdagen 1976/77. 1 saml Nr 72

Prop. 1976/77: 72 2

1 Förslag tm

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrives i fråga om jordabalken dels att 17 kap. 8 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i baiken skall införas en ny paragraf, 22 kap. 8 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 kap.

8 §

Ora raöjUghet att bestäraraa Om möjlighet att bestämma
företrädet mellan flera inskriv- företrädet mellan flera inskriv
ningar som sökes på samma in- ningar som sökes på samraa in
skrivningsdag på annat sätt än sora skrivningsdag på annat sätt än som
angivits fömt samt om ändring i angivits fömt samt om ändring i
företrädesordningen genora ned- företrädesordningen genom sam-
sättning finns bestäramelser i 22 manföring eller nedsättning finns
och 23 kap. bestämmelser i 22 och 23 kap.

22 kap. 8a §

Inteckningar som besvärar endast en fastighet får på ansökan av fastighetsägaren och efter medgivande av pantbrevens innehavare sammanföras till en inteckning (sammanföring). Denna inteckning skall gälla med den företrädesrätt som tillkommer den av de i sammanföringen ingående inteckningarna som gäller med sämsta rätt.

Sammanföring får ske endast om inteckningarna besvärar hela fasligheten och har inbördes lika rätt eller gäller omedelbart efter varandra eller efter varandra med avbrott endast för inskrivning av rättighet.

Inteckning som avses i första stycket skall förklaras gälla för ett lägre belopp än det vartill de sammanförda inteckningarna sammanlagt uppgår, om sökanden begär det och pantbrevens innehavare medger det.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. 1 Baiken omtryckt 1971:1209.

Prop. 1976/77: 72 3

2 Förslag till

Lag om ändring 1 stämpelskattelagen (1964: 308)

Härigenora föreskrives att 11 och 12 §§ stämpelskattelagen (1964: 308) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §=

Beviljas inteckning eller förklaras ansökan om inteckning vilande, skall stämpelskatt erläggas. Med bevUjande av inteckning likställes i denna lag att inteckning överföres från skeppsbyggnadsregistret tUl skeppsregistret.

Skatten utgår med fyra kronor för varje fullt tusental kronor av det kapitalbelopp, för vilket inteckning beviljas eller ansökan om inteckning förklaras vUande, dock lägst raed tio kronor.

Skatteplikt föreUgger icke, när

1) inteckning raeddelas i jämväg för allmän trafik;

2) vilandeförklarad ansökan om inteckning fullföljes;

3) inteckning raeddelas på gmnd av 4 § lagen (1927: 79) om rätt för borgenär till betalning ur ersättning på grund av brandförsäkringsavtal;

4)   utbyte av pantbrev, vilande-        4) sammanföring av inteckning-
bevis   eller   intecknad   fordrings-     ar eller utbyte av pantbrev, vilan
handling äger rum;                 debevis eller intecknad fordrings-
handling äger mm;

5) inteckning utsträckes till att avse ytterligare en eller flera fastigheter eller ytterligare ett eller flera luftfartyg;

6) nytt pantbrev eller vilandebevis utfärdas i fall som avses i 22 kap. 5 § tredje stycket jordabalken och i 10 § andra stycket lagen (1927: 85) om dödande av förkommen handling;

7) sådan åtgärd vidtages beträffande inteckning i luftfartyg som avses i 29 eller 30 § lagen (1955: 227) om inskrivning av rätt tiU luftfartyg; eller

8) inteckning meddelas i skeppsbygge.

12 §

Har en eller flera inteckningar, helt eller till visst belopp, dödats eller av annan anledning upphört att gälla och bifalles eller vUandeförklaras senare ansökan om en eller flera nya inteckningar i egendom, som helt eller delvis omfattades av den eller de tidigare inteckningarna, skall skatten nedsättas med belopp motsvarande skatten för den eUer de tidigare inteckningarna. Sådan skattenedsättning skall dock äga rum endast om den eller de nya inteckningarna beviljas eller ansökan därom förklaras vilande inom ett år efter det att den eller de tidigare inteckningarna upphörde att gälla.

Har skatt tillgodoräknats enligt första stycket, skall anteckning därom göras på handling till den eller de inteckningar som upphört att gälla.

1 Författningen omtryckt 1971: 454. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:
864.

2 Senaste lydelse 1974: 887.

Prop. 1976/77: 72 5

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1976-12-15

Närvarande: statsministem Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Ttuesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Romanus

Lagrådsremiss om ändring i jordabalken, m. m.

1 Inledning

Jordabalken (JB) har trätt i kraft den 1 januari 1972. I 22 kap. JB finns bestämmelser ora utbyte av pantbrev. Pantbrev får på ansökan av fastighetsägaren och efter medgivande av pantbrevets innehavare bytas ut mot två eUer flera nya pantbrev. Utbyte av flera pantbrev mot ett enda kan däremot inte ske. Förslag om sådant utbyte faims upptaget i det tUl lagrådet den 11 februari 1966 remitterade förslaget tiU jordabalk. Bestämraelsema togs emeUertid inte upp i det förslag till jordabalk som förelades riksdagen i prop. 1970: 20.

Stockholms läns stadshypoleksförening har i skrivelse den 5 september 1975 hemställt att frågan om utvidgning av utbytesinstitutet till att avse även utbyte av flera pantbrev raot ett enda tas upp till ny behandling.

Efter remiss har yttranden över framställningen och en den 22 december 1975 inom justitiedepartementet upprättad promemoria med vissa kompletterande frågor avgetts av Göta hovrätt — efter hörande av Norrköpings tingsrätt, inskrivningsmyndigheterna i Jönköpings, Växjö och Västerviks domsagor samt Falköpings tingsrätt — domstolsverket, centralnämnden för fastighetsdata (CFD), kammarkollegiet, bankinspektionen, bostadsstyrelsen, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypolekskassa. Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund. Föreningen mellan orabudsraärmen hos Sveriges landshypoteksinstilulion, Stadshypoteks tjänstemannaförenings Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund och Föreningen Sveriges kronofogdar. Post-och Kreditbanken har förklarat att banken ansluter sig till innehåUet i Svenska bankföreningens yttrande.

ti Riksdagen 1976177. 1 saml Nr 72

Prop. 1976/77: 72 6

2 Gällande rätt

Enligt 22 kap. 8 § JB får pantbrev genom beslut av inskrivningsmyndigheten bytas ut mot två eller flera nya pantbrev. Ansökan om utbyte kan göras av fastighetsägaren efter medgivande av pantbrevels innehavare. Pantbrevet skall ges in till inskrivningsmyndigheten. På begäran skall i beslutet anges i vilken ordning de nya pantbreven sinsemellan skall medföra företrädesrätt. Meddelas inte sådant beslut, gäller de nya pantbreven med lika rätt.

Utbytesinstitutet i JB kan inte användas för att byta ut flera pantbrev mot ett enda.

Det resultat raan vill nå genora utbyte av pantbrev kan också vinnas genom dödning och ny inteckning. Detla tillvägagångssätt brukar kallas sanering. Besväras fastighet av flera inteckningar, måste emellertid samtliga dödas och ersättas med nya inteckningar för att den urspmngliga företrädesordningen skall bibehållas. Har avstyckning skett från fastigheten, innebär saneringen att inteckningama upphör att gälla i av-styckningen, om det inte uttryckligen anges att de nya inteckningarna skaU omfatta också avstyckningen. Saneringen får med andra ord samma verkan som en relax. Med hänsyn till bl. a. nämnda förhållanden innebär saneringen inte alltid en framkomlig väg. Sanering har också ansetts medföra vissa risker för kreditgivarna, se bl. a. Svensk Juristlid-ning 1974 s. 710.

3 Tidigare förslag

Utbyte av inteckningar reglerades före tillkomsten av JB av 21 § förordningen (1875: 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom. Bestämmelsen medgav inte att flera inteckningshandlingar byltes ut mot en enda.

Lagberedningen förordade i sitt förslag till jordabalk (30 kap. 12 §) att utbytesinstitutet skulle utvidgas till att avse utbyte av flera pantbrev mot ett eller flera nya (SOU 1960: 25 s. 769). Det eller de nya pantbreven skulle därvid bli bärare av de panträtter som grundats genom de gamla pantbrevens intecknande. Som fömtsättning för sådant utbyte skulle gälla att inteckningama hade samraa förmånsrätt eller förmånsrätt omedelbart efter varandra. Om det senare inte var fallet, förutsattes erforderlig justering före utbytet korama till stånd genom postposition.

Det utvidgade utbytesinstitutet togs också upp i jordabalksutredningens förslag med de ändringar som påkallades av utredningens regler beträffande pantbrevets form och utfärdande (SOU 1963: 55 s. 404). Förslaget återkom också i det till lagrådet den 11 februari 1966 remitterade förslaget till jordabalk (prop. 1970: 20 B s. 647). Lagrådet anförde i sitt utlåtande bl a. (prop. 1970: 20 A s. 301):

Prop. 1976/77: 72 7

Med det betraktelsesätt som anlagts i det föregående innebär det andra i förevarande paragraf föreslagna förfarandet — utbyte av flera pantbrev mot ett — att två inteckningar sararaanförs till en. Ett sådant förfarande kan ej anses helt invändningsfriti. Företrädesrätten för de skUda beloppen är att räkna från ansökningsdagama för de tidigare inteckningarna; detta torde ej vålla någon olägenhet med hänsyn tUl kravet att inteckningarna skall ha lika företrädesrätt eUer företrädesrätt omedelbart efter varandra. Emellertid kan läget vara det att borgenären har en gällande panträtt på grund av det ena pantbrevet, medan upplåtelsen av panträtt på grund av det andra pantbrevet är ogiltig till följd av exempelvis bristande god tro. Avser inteckningarna flera fastigheter, kan fördelningen av ansvaret mellan fastigheterna skola ske efter olika gmnder beträffande de urspmngliga inteckningarna.

Sammanföringen av inteckningama kan självfallet ej få påverka dessa sist antydda förhåUanden och vissa rättsverkningar av de ursprungliga inteckningama måste därför bestå även efter sammanföringen. De här angivna förhållandena gör, att det ej alltid står klart vUken rätt innehavet av det nya pantbrevet medför. Upptagande av det institut varom nu är fråga bör därför ej ske med mindre ett betydande praktiskt behov föreligger. Vad i remissprotokollet anförts ger ej material för bedömande av sistnämnda spörsmål. Vidare må framhållas, att en fömtsättning för sammanföring självfallet är att inteckningarna gäller i samma fasta egendom. Detta bör komma till uttryck i lagtexten.

Med hänvisning till lagrådets uttalande och med erinran om de möjligheter som nyinteckning i saraband raed heldödning innefattar ansåg föredragande departeraentschefen den föreslagna utvidgningen av utbytesinstitutet kunna undvaras (prop. 1970: 20 A s. 417). I det förslag som förelades riksdagen avsåg institutet utbyte endast det fallet att ett pantbrev byts ut mot flera nya.

4 Stadshypoteksföreningens framställning

Stockholms läns stadshypoleksförening erinrar inledningsvis om att det i gången tid var vanligt att den som skulle belåna sm fastighet tog ut flera inteckningar för ett och sarama låneförhållande. Härigenom kunde han i raån av gjorda kapitalavbetalningar successivt återfå delar av det ursprungUga hypoteket för att vid uppkommande behov belåna dessa på annat håll. Denna sedvana i förening raed de förr allmänt låga fastighetsvärdena har lett till att garala fastigheter sora regel är belastade med många och små inteckningar i nutida priraärlåneläge. TiU detta resultat har också bidragit bruket av metoden att uppdela inteckning i och för anpassning av pantsäkerheten efter uppkomna ändringar i låneförhållanden.

I takt med den fortskridande värdeutvecklingen på fastighetsmarknaden har det enligt föreiungen för det äldre fastighetsbeståndets del kommit alt ställas krav på allt större primärlån. De numera så vanliga fallen där ombyggnads- och moderniseringsåtgärder genomförs har ytterligare ökat behovet av beloppsmässigt stora lån. För den som beviljar en större

Prop. 1976/77: 72 8

kredit och i synnerhet för den som lämnar ett långfristigt lån är det högst irrationellt att som säkerhet behöva ta hand om, registrera och förvara ett stort antal inteckningar i småvalörer.

De angivna förhåUandena har enligt föreningen gång efter annan aktualiserat frågan om införande av en möjlighet att sammanföra flera inteckningar till en enda, och föreningen erinrar om de lagförslag angående ett utvidgat utbytesinstitut som förekom under förarbetena till JB.

Föreningen anser att den år 1964 införda möjligheten till intecknings-sanering är ett steg raot en lösning av problemet med talrika inteckningar på små belopp men pekar samtidigt på de risker som enligt föreningen är förknippade med åtgärden. Föreningen menar vidare att sanermgs-raetoden har begränsad användning. Sålunda är det inte ovanligt att något pantbrev i fastigheten har förkommit. En sanering här skulle leda till att det förkomna pantbrevet fick bättre företrädesrätt än alla de pantbrev som saneringsförfarandet omfattar. Ett annat problem uppkommer, om fastighetsbelåningen är fördelad på flera borgenärer. I sådana fall kan saneringsprojektet gå om intet genom obenägenhet från någon av dessa att medverka. Den, vars lånesäkerhet består av endast ett eller ett fåtal pantbrev, har uppenbarligen ingen fördel av åtgärden men får likväl i annans intresse underkasta sig besväret att tillhandahålla sina pantbrev och avkräva fastighetsägaren en ny pantsättningsklausul. En vägran att medverka i en sådan situation kan enligt föreningens raening vara förståelig. Föreningen anser också att saneringsmetoden är arbetskrävande, om fastigheten är belånad på flera håll. I regel åtar sig någon av borgenärerna — oftast primärlångivaren eftersom han bmkar ha störst intresse av saneringen — att ombesörja åtgärden för allas gemensamma räkning. Han infordrar därvid de övriga långivarnas pantbrev och avger i utbyte raot dessa en förbindelse att tUlhandahålla nytt pantbrev med avsett inomläge. Sedan inskrivningsmyndigheten färdigbehand-lat ärendet, återstår det för den som ombesörjer saneringen att distribuera de nya pantbreven i enlighet med avgivna förbindelser.

Enligt föreningens uppfattning är det angivna förfarandet onödigt omständUgt, om det endast föreligger behov av sanering beträffande de äldsta inteckningama. Enligt föreningen är det frärast på denna nivå som splittringen på många inteckningshandlingar är speciellt framträdande. För att åstadkomma rationella inteckningsförhåUanden beträffande en fastighet skulle det därför oftast vara tUlräckligt med en omreglering av enbart botteninteckningarna. Enligt föreningens uppfattning skulle det vara värdefullt från alla synpunkter, om en "fusion" av botteninteckningar skulle kunna genomföras utan att sådana inteckningar påverkas som är väl anpassade till resp. kreditförhållanden. Det nya pantbrevet skulle direkt inträda i de utbyttas företrädesrätt med ett oförändrat fas-tighetsimderlag. Sammanföringen skulle kunna genomföras utan samtycke av fastighetsägarens make, eftersom åtgärden inte iimebär någon

Prop. 1976/77:72 9

ökad inteckningsbelastning på egendomen. Inte heller behöver den som önskar genomföra sammanföringen engagera övriga pantbrevsinnehavare, eftersom åtgärden inte berör deras rätt. Därmed skulle också den som genomför en sanering befrias från nuvarande besvär med att interimistiskt säkerstäUa övriga borgenärer under den tid åtgärden genomförs.

Den föreslagna utvidgningen av utbytesmstitutet skulle enligt föreningen också vara till gagn för inskrivningsväsendet. MöjUgheterna att förenkla svåröverskådliga inteckningsförhållanden skulle väsentligt underlättas, en angelägenhet av särskUd vikt inför den förestående omläggningen till fastighetsdatabank. Att intresset för detta är betydande har föreningen fått bekräftat med sina förbindelser raed inskrivningsrayn-digheterna inom Stockholms län.

Föreningen erinrar i sin framstälkiing om att 27 § lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken innebär att gäldenär, vars låneförhållande regleras genom omslagsrevers från tiden före balkens ikraftträdande, har rätt att påfordra att i stället för 6 kap. 3 § JB äldre bestämmelser om ränta på inteckningen skall tillämpas så länge sarama låneförhållande består. Föreningen menar att denna övergångsbestämmelse inte bör vara till hinder, eftersom en samraanföringsåtgärd tekniskt fömtsätter fastighetsägarens samtycke. Ägaren får nämligen fömtsättas ha avstått från sin rätt att åberopa äldre panträttsregler i och med att han medverkar till utbytet.

Under åberopande av det anförda hemställer föreningen att det av lagberedningen framförda och av lagrådet på visst sätt kompletterade förslaget om utvidgning av utbytesinstitutet till att avse även utbyte av flera pantbrev mot ett enda tas upp till ny behandling.

5 Remissyttrandena

Stadshypoteksföreningens framställning har fått ett övervägande positivt gensvar vid remissbehandlingen. Förslaget att införa raöjlighet att sammanföra inteckningar tillstyrks av bankinspektionen, bostadsstyrelsen, Norrköpings tingsrätt, inskrivningsmyndigheten i Västerviks domsaga. Konungariket Sveriges stadshypolekskassa, Sveriges föreningsbankers förbund. Svenska försäkringsbolags rikförbund. Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstilulion — raed instämmande av Sveriges allmänna hypoteksbank — Stadshypoteks tjänstemannaförening och Advokatsamfundet. Flertalet av de angivna remissinstanserna anser att sammanföringsinstitutet bör begränsas till enstaka fastigheter. En motsatt uppfattning redovisas endast av bostadsstyrelsen, Norrköpings tingsrätt. Konungariket Sveriges stadshypolekskassa och Stadshypoteks tjänstemannaförening, vilka anser att institutet skall orafatta även gemensamt intecknade fastigheter.

Prop. 1976/77: 72 10

En mera reserverad attityd tUl förslaget redovisas av kammarkollegiet, inskrivningsmyndigheten i Jönköpings domsaga, inskrivningsmyndigheten i Växjö domsaga. Bankföreningen, Post- och Kreditbanken och Föreningen Sveriges kronofogdar. Enligt deras mening bör institutet inte införas med mindre ett betydande behov visas föreligga. Reglerna bör i så fall göras enkla och lätta att tillärapa. Av dessa reraissinstanser är det endast inskrivningsmyndigheten i Växjö domsaga som anser att institutet bör tillämpas även på gemensamma inteckningar. Övriga remissinstanser förordar en begränsning tiU enstaka fastigheter.

Tre reraissinstanser, näraligen Göta hovrätt, Sparbanksföreningen och Domareförbundet, tillstyrker att frågan utreds ytterUgare. Av dessa anser Sparbanksföreningen önskvärt att institutet införs och frarahåller att det skulle vara en väsentlig vitming att få till stånd ett saramanförings-institut även om det skulle begränsas till att avse endast enstaka fastigheter. Hovrätten anser att probleraen med att införa ett nytt samman-föringsinstitut inte är så slora att förslaget bör avvisas utan närmare utredning. Utgångspunkten bör därvid vara att institutet skall avse även gemensamt intecknade fastigheter. Domareförbundet menar att utredningen kan visa att institutet bör begränsas tiU sådana fall där homogenitet är fullt genoraförd, dvs. saratiiga inteckningar besvärar endast en fastighet eller möjligen flera fastigheter på exakt sarama sätt.

Domstolsverket avstyrker förslaget såvitt avser gemensamma inteckningar. Att införa ett institut som inte är generellt tillämpligt beträffande alla inteckningar strider enligt verkets mening emot principerna i JB. Även om institutet begränsas till att avse endast enstaka fastigheter uppkomraer vissa praktiska svårigheter samtidigt som en inte önskvärd utveckling från den pågående saneringsverksamhelen kan uppkomma. I första hand bör det dock ankomraa på kreditinrättningarna att avgöra humvida det praktiska behovet av att kunna saramanföra inteckningar i enstaka fastigheter är så stort att förslaget bör genomföras i den delen.

Förslaget avstyrks helt av Falköpings tingsrätt.

Mest positiv tUl förslaget är Konungariket Sveriges stadshypolekskassa. Den fråga som tas upp i skrivelsen från stadshypoteksföreningen är enligt stadshypotekskassan av intresse för samtiiga till kassan anslutna stadshypoteksföreningar. För föreningarnas del är det praktiska behovet av att kunna sammanföra inteckningar stort. Kassan föreslår därför att ett nytt institut införs som innebär att inteckningar, som gäller med förmånsrätt efter varandra, kan föras samman. Härigenom kan exempelvis flera botteninteckningar i en belånad äldre fastighet ersättas av en inteckning utan att övriga inteckningshavare behöver medverka. Ett sådant nytt sammanföringsinstitut bör också innebära betydande lättnader i in-skrivningsmyndighetemas arbeie med genomgången av inteckningsförhållandena vid omläggning till dataregister. Det föreslagna samman, föringsinstitutet bör enligt stadshypotekskassan kunna tUlämpas även i

Prop. 1976/77: 72 H

fråga om geraensarama inteckningar, ora berörda inteckningar besvärar sarama egendom.

Stadshypoteks tjänstemannaförening instämmer i sladshypotekskassans synpunkter. För att belysa det praktiska behovet av det ifrågasatta sammanföringsinstitutet lämnar föreningen några uppgifter från en undersökning som gjorts hos Skånes stadshypoleksförening för att utreda hur många pantbrev som ligger till säkerhet för av föreningen utlämnade lån. Undersökningen utvisade följande resultat avseende 2 500 • låneärenden upplagda under tiden 1909—1965:

säkerhet 5—10 pantbrev . 782 fall

säkerhet 10—20 pantbrev 376 fall

säkerhet 20—30 pantbrev 68faU

säkerhet 30—40 pantbrev 24 fall

fler än 40 pantbrev 13 fall

De angivna förhållandena torde enligt föreningen vara likartade hos flertalet stadshypoteksföreningar. Mängden av pantbrev ger upphov tUl mycket onödigt merarbele inte bara för långivarna utan även för revisorer, inskrivningsmyndigheter, lagsökningsavdelningar och exekutiva myndigheter. Det praktiska behovet av ett saramanföringsinstitut bedÖras därför av föreningen vara raycket stort.

Att behov föreligger av ett förenklat förfarande för sanering av inteckningsförhållanden i fastigheter bekräftas av bankinspektionen. Behovet torde vara störst i hyresfastigheter och mindre i jordbruksfastigheter. Med hänsyn till det behov som synes föreUgga anser inspektionen att en förenkling bör komma lUl stånd. Inspektionen tillstyrker dock endast att ett sammanföringsinstitut avseende enstaka fastigheter genomförs.

Bostadsstyrelsen instämmer i vad stadshypoteksföreningen uttalat om de med inteckningssanering förenade riskerna och den begränsning i saneringsinstitutets användning som följer härav för t. ex. det ändamål som avses med stadshypoteksföreningens fraraställning. Den av stadshypoteksföreningen berörda frågan är inle av praktisk betydelse för styrelsen och länsbostadsnäranderna, eftersora deras inteckningssäkerheter i allraänhet kan anpassas tiU ett föregående lånebeslut. I viss omfattning förekommer det emellertid i saraband med lån tUl äldre flerfamiljshus att styrelsen och länsbostadsnämnderna måste ta emot ett flertal inteckningar i mindre valörer som säkerhet för ett och samma lån. Ett sammanföringsinstitut bör kunna avse även gemensamt intecknade fastigheter.

Sparbanksföreningen anser rent allmänt i likhet med stadshypoteksföreningen att det är önskvärt att ett förenklat sammanföringsinstitut införs. Om det i en komraande utredning i frågan skulle visa sig vara

Prop. 1976/77:72 12

förenat med särskilda svårigheter att göra ett sammanföringsinstitut till-lämpUgt på gemensamt intecknade fastigheter, skulle det enligt föreningens mening vara en väsentlig vinning att få till stånd ett sådant institut även om detta skulle begränsas tUl att avse enstaka fastigheter.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser att ett sammanföringsinstitut koraraer att få en något begränsad räckvidd men att det ändå kommer att fylla en praktisk funktion och vara tUl stor fördel för kreditgivare med bottenkrediter. Enligt förbundets mening bör emellertid institutet begränsas till att avse endast enstaka fastigheter.

Enligt Sveriges föreningsbankers förbund är behovet av elt saramanföringsinstitut mindre hos t. ex. föreningsbankema än hos stadshypoteks-organisationen. Med den inriklning föreningsbankerna har på sin kreditgivning, som till stor del är placerad i fastigheter på landsbygden där olika fastighetsbildningsåtgärder i många fall redan framtvingat saneringar, är i flertalet fall inte avsaknaden av ett sammanföringsinstitut påfallande besvärande. Institutet kommer dock att få praktisk betydelse, varför förbundet tUlstyrker föreningens förslag under förutsättning att enkla och klara regler skapas. Om det över huvud taget går att lösa problemen vid sammanföring av gemensamma inteckningar blir resultatet enligt förbundets mening antagligen alltför komplicerat. Institutet kan därför säkert med fördel begränsas tUl enstaka fastigheter.

Liknande synpunkter framförs av Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstilulion raed vUken Sveriges allmänna hypoteksbank instäraraer. Föreningen anför bl. a. att det är väl känt att avsaknaden av ett sammanföringsinstitut är besvärande för stadshypoteksföreningar och andra kreditinstitutioner, som är engagerade i kreditgivning mot säkerhet av stadsfastigheter. Problemen har inte samma aktualitet i landshypoteksföreningarnas verksamhet. Detta beror främst på att inteckningsförhållandena successivt har sanerats, ofta i saraband med avstyckningar och andra fastighetsbildningsåtgärder. En anledning tUl att sanering har kunnat genoraföras i den omfattning som skett kan vara att privatbelåning av inteckningar i jordbmksfastigheter är mer sällsynt, i vart fall privatbelåning hos annan än nära släkting. Det oaktat stöder föreningen stadshypoteksföreningens fraraställning under fömtsättning att ett sararaanföringsinstitut kan ges en enkel och ändamålsenlig utformning. Institutet bör utan olägenhet kunna begränsas tUl att avse inteckningar som gäller enstaka fastigheter.

Enligt Advokatsamfundet torde behovet av det föreslagna sammanföringsinstitutet bäst kunna bedömas av banker och andra fastighets-kreditinrättningar samt av dorastolarnas inskrivningsavdelningar. Samfundet kan emellertid med den erfarenhet som är representerad inom samfundet instämma i stadshypoteksföreningens skäl för införande av ett sammanföringsinstitut. Samfundet anser att det i och för sig inte finns något som hindrar att det föreslagna institutets användningsområde be-

Prop. 1976/77: 72 13

gränsas till enstaka fastigheter. Detla skuUe också bäst överensstämraa med den försiktiga inställning till geraensarama inteckningar som över huvud taget präglar JB.

Bankföreningen och Post- och Kreditbanken anser att det för affärsbankernas del inte föreligger något påtagligt praktiskt behov av den föreslagna utvidgade utbytesraöjligheten. Skall förslaget genoraföras, bör en föratsättning vara att regelsystemet blir enkelt och lätt att tUlämpa.

Kammarkollegiet anför att det utvidgade utbytesinstitutet inte bör genomföras ulan alt ett betydande behov visas föreligga. I vart fall bör institutet begränsas till enstaka fastigheter. Enligt kollegiets mening har riskerna vid sanering överbetonats, eftersom lämpliga förbehåll kan göras för att skydda panträttshavama. Liknande synpunkter framförs av Föreningen Sveriges kronofogdar som anser att det framlagda förslaget inte är särsldlt angeläget. Ett saramanföringsinstitut bör därför komma till stånd endast om reglema kan göras enkla och schablonartade, så att de inte endast innebär att ansvaret för kontrollåtgärder överförs från kreditinrättningar till statliga institutioner som inskrivningsmyndigheter och exekutiva organ. Föreningen ställer sig därför tveksam till den föreslagna reformen. I alla händelser bör samraanföring av gemensamraa inteckningar inte tUlåtas.

Göta hovrätt konstaterar inledningsvis i sitt yttrande att sanering är förenad med vissa risker. Dessa kan dock förebyggas genom att sökanden uppställer villkor för åtgärdens genomförande. En nackdel med saneringen är dock att den fordrar åtskilligt arbete både i fråga om undersökning av gravations- och fastighetsbUdnuigsförhållanden och i fråga om inhämtande av erforderliga medgivanden samt vid expediering i samband med åtgärderna. Om ett utbyte av flera inteckningshandlingar mot en enda med samma rättsverkningar i alla hänseenden skulle kunna ske utan det merarbele som uppkommer vid sanering skulle enligt hovrätten mycket vara att vinna i fastighetskreditens intresse.

Enligt hovrättens mening bör det föreslagna institutet, om det skall införas, liksom övriga inteckningsåtgärder enligt JB vara i princip till-lämpligt beträffande såväl inteckningar vilka gäUer i en fastighet som gemensamma inteckningar. Hovrätten diskuterar därefter särskilt de problemställningar som raåste lösas, om institutet görs tiUämpligt på gemensamraa inteckningar. Sammanfattningsvis anser hovrätten att de problem som kan bedömas möta att reglera sammanföringsinstitutet inte är så betydande att förslaget bör avvisas utan närmare utredning. Utgångspunkten för en sådan utredning bör enligt hovrättens mening vara att institutet skall ha det innehållet att det skall avse sammanföring av inteckningama, att det i princip skall vara tillämpligt även beträffande gemensamma inteckningar, att de inteckningar som skall sararaanföras skall gälla med sarama företrädesrätt eller med företrädesrätt efter varandra utan avbrott för annat än inskrivning för rättighet,

t2 Riksdagen 1976J77. 1 saml Nr 72

Prop. 1976/77: 72 14

att den nya inteckningen skall inträda i den företrädesrätt sOm tiUkora-mer den av de tidigare intecknragama som gäller med sämsta rätt, att samtliga inteckningar som skall sammanföras måste gälla i sarama fastigheter men att tillämpningen av horaogenitetsregeln bör ske raed beaktande av att åtgärden ej innebär nyinteckning samt att reglerna måste utformas så att rättsverkningarna av de särskilda tidigare inteckningama upphör genom sammanföringen.

Även Domareförbundet tUlstyrker att frågan utreds närmare. Förbundet anser att det ur inskrivningsmyndigheternas synvinkel inte föreligger ett så stort praktiskt behov av ett sammanföringsinstitut som för kreditgivarna. Hur stort deras behov kan vara bör undersökas närmare. Med hänsyn till den förestående övergången till ADB på inskrivningsväsendets oraråde är förraodligen saneringsaktiviteten större än vad som blir aktuellt på sikt. Mot kreditgivarnas intresse av en reform får vidare vägas de skäl sora lagrådet anförde och som föranledde att JB inte kom att ge möjlighet till sammanföring av inteckningar. Dessutom måste ytterligare frågor aktualiseras före en eventuell reforra. Att det vid en sådan analys skulle frarakorama ytterligare nackdelar raed ett saramanföringsinstitut är långtifrån uteslutet. Det kan måhända finnas skäl att begränsa ett sammanföringsinstitut till sådana fall, där homogenitetsregeln i fråga om inteckningar är fullt genoraförd, dvs. saratliga inteckningar (även de som inte berörs av sammanföringen) besvärar endast en fastighet eller möjligen flera fastigheter på exakt sarama sätt.

Domstolsverket vill inte ifrågasätta att det främst för kreditgivarna skulle innebära vissa praktiska fördelar om ett saramanföringsinstitut infördes i JB. Verket är dock tveksamt till om behovet av detta är så stort att det överstiger de nackdelar som enligt verkets mening är förbundna med att institutet införs. Verket avstyrker att bestäraraelser om samraanföring av gemensamma inteckningar införs med hänsyn till de praktiska svårigheter som skulle vara förenade med tillämpningen av sådana bestäraraelser.

Domstolsverket tar därefter upp frågan huruvida institutet lämpligen kan begränsas till att avse endast enstaka fastigheter. Verket anser att starka skäl talar emot att i JB införa möjligheter tUl en inteckningsåtgärd, vilken inte är generellt tillämplig beträffande alla inteckningar. Institutet skulle därigenom skilja sig från övriga institut i 22 kap. JB, vilket ter sig särskilt omotiverat med tanke på hur det traditionella utbytesinstitutet är utformat. Även om ett sammanföringsinstitut.begränsas till att avse endast enstaka fastigheter skidle praktiska svårigheter uppstå. Med hänsyn till framför allt förhållandena på landsbygden torde ett saramanföringsinstitut i den utformningen inte kunna tillämpas i den utsträckning som motiverar att institutet införs trots de problem som är förknippade därmed. EnUgt domstolsverkets mening bör det dock i för sta hand ankomma på kreditiruättningaTna att avgöra humvida det prak-

Prop. 1976/77: 72 15

tiska behovet av att kurma sammanföra inteckningar i enstaka fastigheter är så stort att förslaget bör genomföras i den delen. Dorastolsver-ket befarar att ett sammanföringsinstitut i viss mån koraraer att ersätta inteckningssaneringen. En sådan utveckling är enligt verkets mening inte önskvärd. Verket delar kammarkollegiets uppfattning att riskema vid sanering har överbetonats.

Från tingsrättema och inskrivningsdomarna redovisas delvis skilda uppfattningar. Enligt Norrköpings tingsrätt skulle det vara en stor fördel om utbytesinstitutet kunde utvidgas att avse även utbyte av flera pantbrev raot ett enda. En sådan utvidgning bör eraeUertid beträffande gemensamraa inteckningar begränsas så, att utbyte får ske endast då de ifrågavarande inteckningarna gäUer i berörda fastigheter på enahanda sätt. I andra fall kan enligt tingsrättens mening en utvidgning av utbytesinstitutet leda till sådana konsekvenser att förslaget inte kan genoraföras av hänsyn till panträitshavare eller, om deras rätt skaU iakttas strängt, på gmnd av att reglerna blir alltför korapUcerade för att institutet skall bli praktiskt användbart.

Inskrivningsmyndigheten i Jönköpings domsaga anför att det kommit tUl myndighetens kännedora att det stundom kan vara svårt att förmå samtliga inteckningshavare att medverka vid en tänkt sanering. I dylika situationer skulle otvivelaktigt det föreslagna institutet ha en funktion att fylla. För att införa ett nytt institut inom inskrivningsväsendet krävs emeUertid mycket starka skäl. Det är enUgt myndighetens mening tvivelaktigt om sådana skäl föreligger. MöjUgen kan kreditinrättningama bäst besvara den frågan. Myndigheten anser det önskvärt att institutet inte görs tUlämpligt på gemensamma inteckningar.

Inskrivningsmyndigheten i Växjö domsaga anför att ett sammanföringsinstitut i Ukhet raed övriga inskrivningsåtgärder bör ges tiUämpning även på gemensamma inteckningar trots de besvärligheter sora raåste följa därmed. Huruvida ett sammanföringsinstitut skaU införas får bedömas efter avvägning meUan behovet och svårighetema vid handläggningen. Behovet måste enligt inskrivningsmyndighetens mening vara mycket stort för att institutet skall införas.

Enligt inskrivningsmyndigheten i Västerviks domsaga är det angeläget att underlätta för fastighetsägare att niinska antalet inteckningar i en fastighet. Den föreslagna reformen skulle sannoUkt medföra en arbetsbesparing för myndighetens personal dels därigenom att i många faU de mera komplicerade totalsaneringama skuUe undvikas, dels därigenora att arbetet med att utfärda gravationsbevis skuUe bU mindre, om antalet inteckningar i fastighetema minskade. Om svårighetema vid den närmare utformningen av bestämmelsema inte lägger hinder i vägen, tiUstyrker inskrivningsmyndigheten att den av stadshypoteksföreningen föreslagna reformen genomförs.

Falköpings tingsrätt avstyrker förslaget och anför bl. a. att något

Prop. 1976/77: 72 16

behov av ett sararaanföringsinstitut inte har försports vid Lnskrivnings-rayndigheten i Falköpings dorasaga. MöjUgheterna tUl sanering utnyttjas flitigt. Någon svårighet för berörda inteckningshavare att samsas om en önskvärd sanering har — såvitt tingsrätten känner tUl — inte märkts. Saneringsinstitutet medför också den ofta önskvärda bieffekten, att av-styckningar från resp. fastighet befrias från inteckningsansvaret saratidigt som inskrivningar tiU säkerhet för servitut och nyttjanderätt flyttas upp tiU bästa företrädesläge, något som är fördelaktigt, ora det senare blir fråga om relax av inteckningar i avstyckningar sora sker efter saneringens genomförande.

CFD förklarar att det inte finns några erinringar raot förslaget från ADB-teknisk synpunkt.

I remissyttrandena behandlas åtskilliga detaljfrågor i anslutning till den inledningsvis nämnda proraemorian, vUken upprättats inom justitiedepartementet tUl ledning för reraissbehandUngen. Huvudsakligen läranas synpunkter på de problem som uppkommer för den händelse sara-manföring skall orafatta också gemensamma inteckningar, men även spörsmål av mera generell räckvidd tas upp.

Göta hovrätt anser att innehavare av andrahandspant i de tidigare inteckningama måste få en motsvarande rätt i det nya pantbrevet. Enligt hovrätten bör övervägas humvida derma fråga och frågan om det inbördes företrädet mellan flera andrahandspanthavare behöver regleras i lag. Andrähandspanthavares rätt tUl utdelning enligt 6 kap. 3 § JB bör i övrigt inte kunna gmndas på den tidigare särskilda säkerheten. Vad som i det angivna lagrummet sägs om pantbrevets belopp och tillägg raåste sålunda enligt hovrätten gälla andrähandspanthavares hela fordran i den mån den kan utgå, även om reglerna i andra stycket samraa lagmm ora sanunanslagning av pantbrevs belopp inte skolat tiUämpas beträffande de tidigare pantbreven.

Föreningen Sveriges kronofogdar menar att det måste krävas att de pantbrev som skall sammanföras endast är primärt pantsatta. Vid ansökan om sammanföring bör det alltså fordras att fastighetsägare och priraärpanthavare tdl inskrivningsmyndigheten lämnar försäkran att andrahandspant inte har upplåtits.

Enligt domstolsverket torde i visst avseende en sammanföring kunna påverka sekimdärpanthavares rätt. Det belopp som vid en eventuell utdelning finns att disponera för sekundärpanthavares räkning torde näraligen efter en sararaanföring kunna bli mindre än vad som skuUe blivit fallet om särskild beräkning skett på grundval av varje pantbrev för sig, vilket skulle skett för det faU inteckningarna före sammanföringen inte haft företrädesrätt i obmten följd efter varandra (6 kap. 3 § andra stycket JB). Möjligen bör övervägas huruvida denna konsekvens skall särskUt uppmärksammas genom t. ex. ett tiUägg tiU sistnäranda bestämmelse av innehåll att bestämmelsen också är tiUämplig

Prop. 1976/77: 72 17

när sararaanföring har ägt rum. Ett annat problem blir enhgt dorastols-verket att bestämma i vUken ordning flera sekimdärpanthavare skaU få betalning på pantbrevs grundbelopp. Bestämmelser som reglerar företrädet dem emeUan torde behövas. Därvid bör förettädesrätt tiUerkännas dem i enlighet med deras företrädesrätt enligt de ursprmigUga inteckningarna.

Enligt bostadsstyrelsen är det praktiska probleraet att en föreUggande andrahandspantsättning efter sammanföringsbeslut avser pantbrev som inte längre existerar tiU sin natur inte annorlimda än det som föreUgger t. ex. vid utbyte av pantbrev och bör därför inte påverka frågan om införandet av ett sararaanföringsinstitut. Har panträtt upplåtits i andra hand tUl pantbrev, som skall sammanföras till ett enda, till förmån för flera sekundärpanthavare på sådant sätt att sekundärpanträtten omfattar endast visst eUer några av pantbreven, bör sammanföring Ukväl kimna komma i fråga, om saratycke företes från samtliga berörda sekundärpanthavare. Sådant samtycke förutsätter en föregående överenskoraraelse som tiUgodoser sekimdärpanthavamas intressen.

En liknande uppfattning redovisas av Konungariket Sveriges stadshypolekskassa och Sveriges föreningsbankers förbund som anser att det måste åligga ingivaren/inteckningshavaren att bevaka eventuell andrähandspanthavares rätt på samma sätt som nu sker vid sanering. Även Bankföreningen och Post- och Kreditbanken anser att de frågor som uppkomraer i den nu angivna situationen till sin karaktär inte är annorlunda än de sora kan uppkorama vid en sanering.

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinsti-tution anser att reglerna om sammanföring bör kunna utformas på sådant sätt att ett sanunanföringsbeslut inte påverkar andrähandspanthavares rätt när denne har panträtt i samthga pantbrev som omfattas av sammanföringen. Någon ny pantförskrivning bör i sådant faU inte vara erforderlig. Om däremot något eUer några men inte alla pantbrev är pantsatta i andra hand bör någon sammanföringsåtgärd inte kunna komma ifråga. På raotsvarande sätt bör det förhåUa sig när pantbrev är utmätta. En komplikation är att det hinder raot sararaanföring som andrahandspantsättning och utmätning utgör inte kan beaktas av inskrivningsmyndigheten. Det är innehavaren av pantbreven som raåste se till att andrähandspanthavares eller utraätningsborgenärs intressen härvidlag tillvaratas. Detta är dock inte något specifikt för sammanföring. Motsvarande problem föreUgger t. ex. vid sanering och relaxa-tion.

Förekomraer andrahandspantsättningar eller ägarhypotek, bör enligt Advokatsamfundet åtgärden inte tiUåtas, om dessa särsldlda rättigheter är så atl säga insprängda i luckor i det pantbrevskoraplex sora skall sammanföras. För övrigt bör samraanföring kunna tiUåtas även ora pantbreven är pantsatta också i andra hand eller delvis obelånade.

Prop. 1976fil: 72 18

Göta hovrätt anser att vad hovrätten anfört om andrähandspanthavares rätt i princip också måste tiUämpas på förekommande överhypoiek. Fastighetsägarens medgivande tiU samraanföring måste kunna tillmätas innebörden att han avstår från att göra gäUande anspråk på ägarhypotek på gmnd av de särskilda tidigare inteckningama och fordrar sålunda en reglering av dylika förhållanden mellan fastighetsägaren och panthavaren.

Enligt domstolsverket beaktas överhypoiek inte av inskrivningsmyndigheten. Vid sanering torde dessa frågor lösas av inteckningshavarna och fastighetsägarna själva. En tänkbar regel är enligt verket att bortse från eventuella överhypoiek vid sararaanföring. Liksora vid vanUgt utbyte bör nämUgen raedverkan vid sararaanföring krävas av såväl fastighetsägare som inteckningshavare. En annan lösning är att föreskriva att förekomsten av utmätt överhypoiek skaU medföra att sararaanföring av den inteckningen inte får ske.

I fall då utmätning skett av pantbrev sora utgör ägarhypotek torde enligt Göta hovrätt samraanföring inte kunna ifrågakomraa. Pantbrevet är nämligen då inte pantförskrivet. Har utmätning skett av överhypoiek till någon av de inteckningar som skall omfattas av samraanf öringen, anser hovrätten att hinder mot åtgärden bör uppstäUas i lag.

Liknande synpunkter anförs av Jönköpings tingsrätt, bankinspektionen, bostadsstyrelsen, Sveriges föreningsbankers förbund och Föreningen Sveriges kronofogdar. Föreningen anser att också expropriation och liknande förfaranden bör utgöra hinder mot sammanföring.

Norrköpings tingsrätt anser att sammanföring under vissa förhållanden kan tänkas medföra en försämring för andrahandspanthavare och för dem som fått utmätning avseende ägarhypotek eller överhypoiek till pantbrev. Dessa konsekvenser har dock inte den betydelse att de bör vara hindrande. EnUgt tingsrätten torde man kunna utgå från att panthavaren endast undantagsvis försummar att iaktta andrahandspant-havarens intressen. Vid tvist om företrädesrätten meUan olika andrahandspanthavare torde det vara naturligt att utgå från den förraåns-rätt de haft enligt de urspmngliga Inteckningama. Redan idag kan f. ö. en inteckningshavare vidta inskrivningsåtgärd beträffande utmätt pantbrev, som raedför att den tiU förmån för vUken utmätning har gjorts kan få sin rätt försämrad. Det får antas, menar tingsrätten, att det inte annat än undantagsvis företas sådan åtgärd. Det är därför knappast erforderligt att ställa upp särskilda skyddsregler i förevarande fall.

Göta hovrätt anser att en raöjlighet som bör undersökas närmare är att låta mer an en ny inteckning träda i stäUet för de tidigare. Hovrätten hänvisar här tiU lagberedningens förslag (SOU 1960: 25 s. 769).

Prop. 1976/77: 72 19

6 Föredraganden

Ägare av fastighet som vill upplåta panträtt i denna till säkerhet för fordran har rätt att enligt bestämmelserna i 22 kap. jordabalken (JB) hos inskrivningsmyndigheten få inskrivning i fastigheten av visst penningbelopp (inteckning). Till bevis om inskrivningen utfärdar myndigheten ett pantbrev. Panträtten upplåts genom att fastighetsägaren överlämnar pantbrevet som pant för fordringen. Inteckning ger företräde i förhållande till aiman inteckning efter den tidsföljd i vilken inteckningama söks. Inteckningar sora söks samtidigt (på samraa inskrivningsdag) ger lika rätt, om inte inskrivningsmyndigheten på begäran av sökanden förklarar att inteckningarna skall gäUa i viss företrädesordning.

Vid överlåtelse av fastighet eUer vid ombyggnad eUer av annat skäl blir det ofta nödvändigt att lägga om fastighetskrediten. Det kan då visa sig dels att flera pantbrev får lämnas som säkerhet för en och samma fordran, dels att inteckningamas belopp inte är lämpUgt avpassade för den nya situationen. Den lämpligaste åtgärden i ett sådant faU är i allmänhet att fastighetsägaren dödar inteckningarna och söker nya inteckningar tiU ett motsvarande eller högre belopp, s. k. sanering. Omständighetema i det enskUda faUet kan emeUertid vara sådana att dödning och ny inteckning inte innebär någon framkomUg väg. I en sådan situation kan åtgärderna utbyte eller nedsättning i stället vara att föredra.

Utbyte innebär enligt 22 kap. 8 § JB att pantbrev på ansökan av fastighetsägaren och efter medgivande av pantbrevets innehavare får bytas ut mot två eller flera nya pantbrev. På begäran skaU bestämmas i vilken ordning pantbreven sinsemellan skall medföra företrädesrätt. I förhållande tiU övriga pantbrev i fastigheten gäller emellertid de nya pantbreven med samma företrädesrätt som tUlkom det utbytta pantbrevet. Någon möjlighet att utbyta flera pantbrev mot ett nytt pantbrev föreligger inte enligt JB. En sådan raöjUghet fanns visserUgen enligt det tiU lagrådet remitterade förslaget tiU jordabalk. Bestämmelsen fick emellertid utgå i propositionen. Som skäl för sitt ställningstagande anförde föredragande statsrådet dels att — enligt vad lagrådet påvisat — elt förfarande med utbyte av flera pantbrev mot ett kunde medföra ovisshet angående fördelningen av ansvar för gemensam inteckning, dels att de nyligen införda raöjUghetema tUl sanering hade minskat det praktiska behovet av ifrågavarande förfaringssätt i avsevärd mån.

Stockholms läns stadshypoleksförening har i skrivelse den 5 september 1975 hemställt att förslaget om utvidgning av utbytesinstitutet tUl att avse även utbyte av flera pantbrev mot ett enda tas upp tiU fömyad behandUng. Saneringsraetoden är visserUgen enligt föreningens mening ett steg mot en lösning av problemet raed de talrika, små fastig-

Prop. 1976/77: 72 20

hetsinteckningarna. Metoden är eraeUertid förenad med vissa risker. Den är också arbetskrävande för den händelse fastigheten är belånad på flera håll. Det medför att sanering i vissa fall inte blir av. Följden blir att den som bevUjar en större kredit tvingas ta hand om, registrera och förvara ett stort antal inteckningar i små valörer. Ett sådant förfarande är enligt föreningen högst irrationellt, i synnerhet för den som lämnar ett långfristigt lån.

Vid reraissbehandlingen har föreningens förslag tiUstyrkts av del övervägande antalet reraissinstanser. Flertalet av dessa anser att det nya institutet bör begränsas tUl att gälla inteckningar sora besvärar endast enstaka fastigheter. Endast fyra remissinstanser bland dem som tiUstyrker förslaget, nämligen bostadsstyrelsen, en tingsrätt. Konungariket Sveriges stadshypolekskassa och Stadshypoteks tjänstemannaförening, är inställda på att institutet skall orafatta också gemensamt intecknade fastigheter. Några remissinstanser anser att institutet inte bör införas raed mindre att ett betydande behov visas föreligga. Reglerna bör i så fall göras enkla och lätta att tillämpa. Endast en av dessa remissinstanser anser att institutet skall omfatta gemensamraa inteckningar.

Göta hovrätt, Sparbanksföreningen och Domareförbtmdet tUlstyrker att frågan utreds ytterligare. Sparbanksföreningen anser att det skulle vara en väsentlig vinning att få tiU stånd ett sararaanföringsinstitut även om del skulle begränsas tUl att avse endast enstaka fastigheter. Dora-stolsverket, som avstyrker förslaget såvitt avser gemensarama inteckningar, anser att det skulle sttida mot principema i JB att införa ett institut som inle är generellt tUlämpligt beträffande alla inteckningar. Även om institutet begränsas tUl att avse endast enstaka fastigheter uppkommer enligt verket vissa praktiska svårigheter samtidigt som en inte önskvärd utveckling från den pågående saneringsverksamheten kan uppkomma. Domstolsverket anser dock i likhet raed flera andra remissinstanser att det i första hand bör ankomma på kreditinrättningarna att avgöra humvida det praktiska behovet av att kunna sararaanföra inteckningar i enstaka fastigheter är så stort att förslaget bör genoraföras i den delen.

För egen del vUl jag anföra följande.

En gmndläggande fömtsättning för ett välordnat inskrivningsväsende är att inskrivningsreglema är utformade på ett lämpligt sätt. Bl. a. måste de fungera smidigt och säkert. Reglema i den nya jordabalken har utformats för att i möjligaste mån tUlgodose dessa krav. Under senare år har också vidtagits åtgärder för att förbättra förhållandena vid landets inskrivningsmyndigheter. Så t. ex. har förenklade regler för faslighelsbokföring och för uppbörd av stämpelskatt och expeditionsavgift införts.

Min allmänna uppfattning är alt arbetsrutinerna vid landets inskriv-

Prop. 1976/77: 72 21

ningsmyndigheter inte bör störas i onödan. Ändringar i gällande regler som innebär ökad arbetsbelastning på dessa myndigheter bör därför inle företas annat än när tungt vägande skäl föreUgger. Samtidigt bör aUa möjligheter tiU förenklingar av verksamheten vid inskrivningsmyn-dighetema tas till vara. Den oraständigheten att nya regler oftast raedför ett visst merarbele i inledningsskedet bör sålunda inte hindra reformer som kan väntas ge ett positivt resultat inora en nära framtid.

Det av stadshypoteksföreningen frarastäUda förslaget har fått ett övervägande positivt mottagande. En allraän uppfattning synes emellertid vara att ett sammanföringsinstitut bör kunna begränsas att avse endast inteckningar som besvärar en enda fastighet. Något behov av regler om samraanföring av gemensamma inteckningar har inte yppats vid remissbehandlingen. Jag fäster mig därvid särskilt vid att Sveriges allmänna hypoteksbank och Landshypoteksinstitutionens tjänstemannaförening, vars medlemmar administrerar landshypoteksföreningarnas omfattande kreditgivning i form av bottenlån i fastigheter på landet, där geraensarama inteckningar huvudsakUgen förekommer, inte ansett att något behov av regler om sammanföring av gemensamma inteckningar föreligger. Redan den omständigheten talar för att sådana regler inte införs. HärtiU kommer att regler om samraanföring av gemensamma inteckningar skuUe bli mycket komplicerade. SärskUt i sådana faU där de av sammanföringen berörda inteckningama till följd av inträffad fastighetsbUdning gäUer i andra fastigheter än de som i första hand svarar för inteckningama skuUe problem uppkoraraa. Men även i sådana faU där inteckningama gäller med lika rätt i två eller flera fastigheter skuUe problem uppkorama med hänsyn till reglema i 6 kap. JB om fördelningen av inteckningsansvaret meUan flera geraensarat intecknade fastigheter. Det står därmed klart att regler ora sammanföring av gemensamma inteckningar — i den mån de skulle få praktisk tiUämpning — skidle bli så komplicerade att de skulle försvåra verksamheten vid inskrivningsmyndighetema. Jag viU därför redan nu slå fast att jag anser att det inte finns tUlräckliga skäl att föreslå att regler om sararaanföring av gemensamma inteckningar införs. I den mån åtgärder behöver vidtas för att förenkla inteckningsförhållandena i fastigheter som besväras av gemensamma inteckningar, får detta liksom hittUls ske genom sanering.

Domstolsverket och Göta hovrätt har anfört att det skulle sirida mol principema i 22 kap. JB att införa ett institut sora inte är tUlämpligt beträffande alla inteckningar. Mot bakgmnd av milt nyss gjorda ställningstagande viU jag framhåUa att jag inte delar den uppfattningen. Enligt rain raening bör likformighet visserligen eftersträvas. Delta intresse bör emellertid vika när starka ändamålsskäl talar för det. Frågan huruvida ett sammanföringsinstitut begränsat tUl inteckningar som besvärar endast enstaka fastigheter skall införas bör sålunda avgöras efter

Prop. 1976/77: 72 22

en avvägning raellan å ena sidan behovet av en sådan åtgärd och å andra sidan kravet på enkla och klara regler för inskrivningsverksamheten och på överskådlighet i inskrivnmgsförhållandena sådana de kommer tUl uttryck i fastighetsbok, pantbrev och gravationsbevis.

I fråga om behovet av ett nytt sararaanföringsinstitut råder i viss raån delade meningar. De remissinstanser som företräder inskrivningsmyndighetema anser helt naturligt att det i första hand bör ankomraa på kreditinstituten att bedöma, om en sådan åtgärd behövs. Bland kreditinstituten och de organisationer som företräder dessa går meningama isär. Stadshypoteksorganisationen och Sparbanksföreningen anser att behovet är stort medan övriga anser att det från deras synpunkt inte föreligger något skäl att införa ett saramanföringsinstitut. Av den föregående framställningen framgår att ett sådant institut skulle få betydelse i första hand för att åstadkomraa mera överskådliga inteckningsförhållanden i stadsfastigheter. Det är därför förklarligt att de organisationer som sysslar med utlåning mot säkerhet i bottenmteckningar i frärast stadsfastigheter anser att det föreligger ett stort behov av att kunna saramanföra inteckningar. Det är i detta samraanhang naturUgt att fästa avgörande betydelse vid dessa organisationers åsikt. Flera reraissinstanser har också tiUstyrkt förslaget med hänvisning tUl sin kännedom om att de organisationer sora lämnar bottenlån har behov av att ibland kunna förenkla inteckningsförhållandena utan att därför behöva gå så långt sora till en total sanering. Jag anser sålunda att det visats att ett påtagligt praktiskt behov föreUgger av att kunna sararaanföra flera inteckningar tUl en. Jag koramer därmed in på frågan om det är möjligt att införa bestämmelser om det i JB utan att samtidigt komplicera verksamheten vid inskrivningsmyndighetema.

Bland remissinstansema saknas inte röster sora vamar för att ett sammanföringsinstitut skulle kunna medföra komplikationer av skUda slag. Enhgt min mening åsyftar kritiken — liksora f. ö. lagrådets uppfattning i yttrandet över det år 1966 reraitterade förslaget tUl jordabalk — väsentligen det förhåUandet att institutet fömtsätts bli tUlämpligt också på gemensamraa inteckningar. Med den av raig antydda lösningen att begränsa tillärapningsområdet till inteckningar som besvärar endast en fastighet bortfaUer huvuddelen av de invändningar som riktades raot det tidigare framförda förslaget. I själva verket anser jag att ett lämpligt utformat sararaanföringsinstitut i avsevärd mån bör kunna bidra till att skapa klarhet och överskådlighet i fastighetemas inteckningsförhåUanden och underlätta inskrivningsrayndighetemas handläggning. Mina överväganden har därför lett mig till slutsatsen att i JB bör införas regler ora samraanföring av inteckningar som besvärar endast en fastighet. Jag övergår därmed till frågan hur ett sådant institut bör uiformas.

Det nya institutet bör kallas sararaanföring. I likhet raed vad som

Prop. 1976/77: 72 23

gäller i fråga om övriga inteckningsåtgärder bör ansökan göras av fastighetsägaren och medgivande läranas av pantbrevens innehavare. Sora villkor bör uppstäUas att inteckningeima besvärar en och samma fastighet och att de gäUer med samma företrädesrätt eUer företrädesrätt omedelbart efter varandra. I något remissyttrande har påpekats att det sistnämnda vUlkoret kan medföra olägenhet i sådana fall där inteckning har förkommit. Jag är medveten ora att det kan inträffa fall där en förkommen inteckning kan lägga hinder i vägen för en lämpligt avpassad sammanföring. Med hänsyn tiU kravet på klarhet och enkelhet i reglema är jag emellertid inte beredd att göra avkall på vUlkoret att samraanföringen skaU omfatta en obmten serie inteckningar. Däremot anser jag i likhet med samtUga remissinstanser som har uttalat sig i frågan att den omständigheten att inteckningskedjan bryts av inskrivning av rättighet inte bör hindra samraanföring. Ett raotsatt ståndpunktslagande skuUe i hög grad minska institutets användbarhet och leda tUl — enUgt min mening opåkaUade — nedsättningsansökningar. Sammanföringsreglema bör i stäUet ges den utforraningen att åtgärden automatiskt innebär att inskrivning tiU säkerhet för rättighet som bryter kedjan av inteckningar som ingår i sammanföringen erhåUer företrädesrätt före den sammanförda inteckningen. Sammanföringen bör raed andra ord ges samma verkan som nedsättning, och den sora söker samraanf öring får också fömtsättas lämna medgivande till att denna verkan inträder.

Det angivna resultatet uppnås enligt rain mening enklast och bäst, ora den sammanförda inteckningen får gälla med den företrädesrätt som tUlkommer den av de i samraanföringen ingående inteckningama sora gäUer med sämsta rätt. Denna lösning har också förordats av det stora flertalet remissinstanser. Jag anser att sammanföringen i själva verket bör innebära att rättsverkningama av samtliga av åtgärden berörda inteckningar utom den som gäller med sämsta rätt upphör. Den sistnämnda inteckningen bör fortsätta att gäUa som förut men för ett högre belopp. I praktiken innebär detta att inteckningen behåUer sitt datum och sitt ursprungliga paragraf- eller ärendenununer. Jag återkommer till detta och övriga frågor av praktisk natur i det följande.

Den av mig förordade lösningen innebär att företrädesrätten för hela det belopp som den sammanförda inteckningen omfattar skaU räknas från ansökningsdagen för denna inteckning. I sitt yttrande över det år 1966 tiU lagrådet remitterade förslaget tiU jordabalk anförde lagrådet att problem kimde tänkas uppkomma på grund av att borgenären hade en gäUande panträtt på grund av ett pantbrev, medan upplåtelsen av panträtt på grund av ett annat pantbrev var ogiltig till följd av exempelvis bristande god tro. Med anledning därav vUl jag framhålla alt jag förutsätter att samraanföring frärast koraraer att användas som en form av sanering omfattande botteninleckningar i fastigheter med många in-

Prop. 1976/77: 72 24

teckningar på små belopp. Åtgärden, som kräver ansökan av fastighetsägaren och medgivande av pantbrevens innehavare, koraraer säkerligen inte att vidtas annat än i samband med omläggning av fastighelskredit. I en sådan situation kommer en ny pantsättning att äga rum på samma sätt sora sker idag i samband raed sanering. Den nya pantsättningen raedför att frågan humvida en före sammanföringen skedd panträtts-upplåtelse var gUtig eller ej förlorar sin betydelse.

Stadshypoteksföreningen har i sin framställning tagit upp frågan om vilken inverkan sararaanföring skall få på fastighetsägarens rätt att raed stöd av 27 § lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken påfordra att äldre bestämmelser ora ränta på inteckning skall tUlärapas vid fördelning av medel meUan rättsägare i fastigheten. Med anledning därav vill jag påpeka att nämnda bestäraraelse inte är tilläraplig, ora pantförskrivning har skett efter JB:s ikraftträdande. Även ora någon ny pantsättning inte sker efter saramanföringsåtgärden anser jag att fastighetsägaren genora att medverka tUl sammanföringen raåste anses ha avstått från sin rätt att åberopa äldre panträttsregler.

En annan fråga som bör uppraärksammas är andrähandspanthavares ställning. Göta hovrätt har anfört att innehavare av andrahandspant i de tidigare inteckningarna raåste få en däreraot svarande rätt i det nya pantbrevet särat att det bör övervägas huruvida reglering i lag fordras av denna fråga och av frågan om det inbördes förettädet raeUan andra-handspanthavarna. Advokatsarafundet menar att samraanföring inte bör tiUåtas om andrahandspantsättningar förekommer sora är insprängda i luckor i det pantbrevskomplex sora skall sararaanföras raen att andrahandspantsättning i övrigt inte skall hindra sararaanföring. En ännu strängare linje förordas av Föreningen Sveriges kronofogdar sora anser att sammanföring inte bör få förekomma raed mindre fastighetsägare och priraärpanthavare tiU inskrivningsrayndigheten läranar försäkran att andrahandspant inte har upplåtits. För min del ansluter jag raig till den uppfattning sora framförts av bl. a. bostadsstyrelsen och Konungariket Sveriges stadshypolekskassa. I likhet med dessa remissinstanser anser jag sålunda att frågan bör lösas så att den som innehar pantbreven till de inteckningar som skall föras samman bevakar eventuella andrähandspanthavares rätt på samma sätt som nu sker vid sanering. Jfr lagberedningens ståndpunkt i en motsvarande fråga i SOU 1974: 55 s. 171. Det innebär att den som umehar pantbreven inte utan vidare kan lämna dem ifrån sig för att medverka till en samraanföring. Förhållandena kan nämligen vara sådana att överenskonunelse först raåste träffas som tillgodoser andrahandspanthavarnas intressen. I praktiken kan det visa sig att en eller flera nya andrahandspantsättningar får göras. Detta innebär emellertid en avsevärt raindre omständlig procedur än vad som blir fallet vid en sanering. Att en sararaanföring i vissa fall raedför att fastighetsägaren avkrävs en ny andrahandspantsättning är knappast nå-

Prop. 1976/77:72 25

gon större olägenhet. Den avgörande betydelsen ligger i att innehavarna av de pantbrev som inte berörs av sammanföringen inte — såsom vid sanering — behöver lärana ifrån sig sina pantbrev.

Förekomsten av ägarhypotek eller överhypoiek bör inte utgöra hinder mot sammanföring. Enligt min mening Ugger det i sakens natur att fastighetsägaren i och med att han ansöker om sammanföring godtar att hypoteket i vissa faU komraer att gälla raed ett särare företrädesläge efter åtgärden än det hade dessförinnan.

Göta hovrätt anser att sammanföring inte får ske, ora pantbrev som i sin helhet utgör ägarhypotek har utmätts. Har utmätning skett av pantbrev som är pantsatt men beträffande vUket finns ett överhypoiek, anser hovrätten att hinder raot sammanföring som berör pantbrevet bör ställas upp i lag. Den sistnämnda åsikten delas av bl.a. Föreningen Sveriges kronofogdar. För egen del viU jag framhåUa att utmätning medför förbud för gäldenären att förfoga över den utmätta egendomen till skada för utmätningsborgenären. Har utmätning skett av pantbrev som i sin helhet utgör ägarhypotek, skaU utraätningsraannen omhänderta pantbrevet (91 a § 2 mora. utsökningslagen 1877: 31 s. 1). Därigenom omöjliggörs även i praktiken att sammanföring sora orafattar inteckningen kommer tiU stånd. Avser utmätning pantbrev sora är pantsatt, kan visserligen inte pantbrevet tas ora hand av utraätningsraannen men förbud skall meddelas innehavaren att lämna ut det utan tiUstånd av utmätningsmannen (91 a § 2 mom. utsökningslagen). Man torde knappast behöva räkna med att gäldenären och panthavaren skall i strid med vad som sålunda åUgger dem medverka till sammanföring sora orafattar utraätt pantbrev. På gmnd härav anser jag inte erforderligt att ta upp särskUda bestämmelser för det faU att pantbrev är utmätt. Jag vUl erinra om att sådana bestäraraelser inte heller finns i fråga ora andra inskrivningsåtgärder.

Sveriges Föreningsbankers förbund har ställt frågan vilken betydelse sammanföring får för återvinningsreglema vid konkurs. Motsvarande problem blir enligt förbundet aktueUt vid sanering. Förbundet menar att man bör kunna falla tillbaka på det rättsförhållande som rådde före beslutet ora sammanföring. Med anledning härav viU jag anföra att en sammanföring som sådan är utan betydelse för återvinningsfrågan. Avgörande för den frågan är i stäUet omständighetema vid pantsättningen. Om gäldenären som säkerhet för ett löpande lån lämnar det nya pantbrevet sora ersättning för de pantbrev sora upphört att gäUa tiU följd av sararaanföringsbeslutet, kan det inte gäma göras gäUande att gäldenären försärarat sin ställning, även om, en ny pantsättning skett. Om pantbrevet däremot har överlämnats som säkerhet för en ny kredit eUer för ett redan bestående lån, vars villkor har ändrats, kan de aUmänna reglerna om återvinning av säkerhet i 37 § konkurslagen (1921: 225) bU tillämpliga (jfr prop. 1975: 6 s. 230).

Prop. 1976/77: 72 26

Med anledning av att en remissinstans har uttalat att expropriation och liknande förfaranden bör utgöra hinder raot sararaanföring vill jag påpeka att sararaanföring inte innebär att fastighetens inteckningsbelastning ökar. Sararaanföring bör därför enligt rain mening få företas under samraa förutsättningar som gäUer i fråga om utbyte, nedsättning och dödning, dvs. åtgärden bör få vidtas på ansökan av fastighetsägaren och efter medgivande av pantbrevens innehavare. Jag erinrar därvid om bestämmelsen i 22 kap. 1 § JB som innebär att den för vilken lagfart senast är sökt skall anses sora fastighetsägare vid tillämpningen av bestämmelserna i kapitlet.

I anslutning tiU vad jag nu har sagt viU jag i klarhetens intresse också nämna att saratycke från äkta make enligt 6 kap. 4 § gifterraåls-balken eller från överförrayndare enligt 15 kap. 15 § resp. 18 kap. 8 § föräldrabalken inte är erforderligt. Sådant samtycke krävs i princip endast vid ny inteckning och utsträckning.

Den sararaanförda inteckningens belopp bör enligt huvudregeln motsvara summan av de belopp på vilka de i sammanföringen ingående inteckningarna lyder. Att inteckningen skulle lyda på ett högre belopp är givetvis uteslutet. Däremot bör det enligt min mening inte möta något hinder mot att inteckningen avser ett lägre belopp. Utan en sådan regel skulle nämligen en samraanförd inteckning i många fall koraraa att sluta på ett ojämnt belopp, något som i största möjUga utsträckning bör undvikas. Jag anser därför att en regel om avmndning nedåt av inteckningsbeloppet bör införas. För alt underlätta omläggningen av fastighetskrediter m. ra. bör denna regel utformas så att fastighetsägaren och pantbrevens innehavare ges frihet att själva bestämraa inteckningens belopp inora den tillåtna gränsen. Det betyder med andra ord att någon gräns nedåt inte bör stäUas upp.

I fråga om äldre inteckningar förekomraer inte sällan att de fömtom kapitalbeloppet även avser vissl belopp tUl säkerhet för indrivningskostnader eller för ränteförlust på gmnd av förtida betalnmg e. d. Av grundema för 23 § lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken följer att man vid faststäUande av sådan intecknmgs belopp enligt JB skall bortse från belopp som avser sådana biförpliktelser (se prop. 1970:145 s. 128). Det innebär att belopp av det angivna slaget givetvis inte kan räknas med vid bestämmande av sammanförd intecknings belopp.

Före JB kunde inteckning ske även för penningbelopp i utiändskl mynt eller för belopp i varor. Sådana inteckningar bör enligt min raening inte kunna ingå i sammanföring. Detsamraa gäller inteckningar som har beviljats enhgt 1 § förordningen (1875: 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom och endast avser ränta. Några särsldlda bestämmelser ora det anser jag mte erforderUga (jfr prop. 1970:145 s. 409).

Det förekomraer inte sällan inteckningar sora avser äldre svenskt

Prop. 1976/77: 72 27

raynt. EnUgt rain raening bör detta inte hindra att inteckningama ingår i sararaanföring. Frågan har redan uppmärksammats i samband med uppläggandet av inskrivningsregistret i Uppsala län. I kungörelsen (1974:1062) om uppläggande av inskrivningsregister har sålunda meddelats bestäramelser sora innebär att, ora intecknings kapitalbelopp är angivet i riksdaler sUver specie, riksdaler banco, riksdaler riksgälds eller riksdaler riksraynt, beloppet skall omräknas i kronor enligt en i kungörelsen upptagen tabell. Jag avser att föreslå regeringen att utfärda liknande regler för sammanföringsfallén.

Göta hovrätt har med hänvisning till lagberedningens förslag lUl jordabalk (se SOU 1960: 25 s. 769) ifrågasatt om inte möjUgheten att låta raer än en ny inteckning träda i stället för de garala bör undersökas. För egen del anser jag att en sådan ordning bör undvikas. Skälet härtill är frärast att ett sådant systera skulle koraplicera fastighetsbokföringen i onödan. Den av mig föreslagna lösningen innebär näraligen — som jag närmare skaU belysa i det följande — att samraanföring norraalt inte skaU raedföra att nya mm behöver tas i anspråk i fastighetsboken. Det skulle däremot bU faUet, ora flera inteckningar skulle kunna bytas ut mot två eller flera nya i ett och samma ärende. Med de möjligheter sora föreligger att koppla saraman inteckningar i flera av varandra oberoende sararaanföringar och med den av mig i det föregående förordade jämkningsregeln anser jag f. ö. att något egentiigt behov av att låta mer än en inteckning träda i stället för flera andra genora ett och samma beslut inte föreUgger. Skulle emellertid i undantagsfaU sådant behov yppas, kan saken lösas genom att sammanföring först genomförs och att det på gnmd av sammanföringsbeslutet utfärdade pantbrevet därefler byts ut raot två eUer flera nya pantbrev.

Den nu behandlade frågan har nära saraband med hur beslut om sammanföring skall redovisas i fastighetsboken och hur bevis om sådant beslut skall utfärdas. Domstolsverket har utförligt behandlat frågan i sitt remissyttrande. Frågan har stor betydelse för arbetet på inskrivningsmyndighetema. Även om det ankoraraer på regeringen att utfärda verk-stäUighetsföreskrifter i detta ärane vUl jag därför i korthet redovisa hur fastighetsbokföringen m. m. enUgt min mening bör ske.

Inteckningar redovisas i fastighetsboken i skilda mm. Högst en inteckning får anges i sådant rura Enligt förslaget skall samraanföring anknytas tUl den av inteckningama som gäUer med sämsta rätt. Sistnämnda inteckning skaU alltså stå kvar i sitt mm. Hänvisning tUl nytt mm bör i största raöjliga utsträckning undvikas. Inteckningens belopp bör därför strykas över och ersättas raed det nya beloppet. I anraärkningskoluranen bör göras en kortfattad anteckning om att sammanföring ägt rum och att inteckningen med anledning därav gäUer för det nya beloppet. I de rum där övriga i sammanföringen ingående inteckningar redovisas måste anteckning göras om att inteckningen ingått i sararaanföring. Därvid

Prop. 1976/77: 72 28

ligger två raöjligheter närraast tUl hands. Den ena innebär att i anteckningskolumnen anges att inteckningen ingått i sammanföring och hänvisas till det mm där den sammanförda inteckningen finns upptagen. Den andra möjligheten är att anteckningen sker i dödningskolumnen. Enligt min mening är den sistnämnda lösningen avgjort att föredra, eftersora den ger den sora läser fastighetsboken raöjlighet att oraedelbart konstatera att inskrivningen i mmmet är utan verkan. Att inskrivning är ulan verkan skall enligt gällande bestämmelser antecknas i dödningskolumnen.

Bevis om sararaanföring bör som framgått av vad jag tidigare har anfört utfärdas i form av nytt pantbrev. Detta bör ges samma datum och nummer sora sammanföringsbeslutet och innehålla uppgift om att pantbrevet raedför den företrädesrätt sora tillkoramer den sararaanförda inteckningen.

I ett par reraissyttranden diskuteras också hur sararaanföring skall redovisas i gravationsbevis. Med anledning därav vUl jag bara framhålla att största raöjliga enkelhet bör eftersträvas. En fråga sora uppställer sig är i vUken utsträckning anteckningar om utbyte, nedsättning och relaxa-tion sora hänför sig tUl den sammanförda inteckningen skall redovisas. Enligt min raening bör sådana anteckningar inte redovisas, om det inte är nödvändigt för den rätta förståelsen av gravationsbeviset. Eftersom samraanföringsbeslut fömtsätter att inteckning gäller endast i en fastighet, torde tidigare relaxationsanteckningar kunna uteläranas. En anteckning om utbyte torde behöva redovisas bara om något av de på grund av utbytet utfärdade pantbreven alltjämt gäller efter samraanföringen. Nedsättningsanteckning torde inte behöva redovisas, ora det inte behövs för att klargöra företrädesrätten raellan den sararaanförda inteckningen och annan inteckning eller inskrivning som besvärar fastigheten. Anteckningar ora att inteckningen efter fördelning av nedsatta medel eller av annan anledning inte gäller för sitt urspnmgliga belopp blir självfallet betydelselösa efter sammanföring och skaU följaktligen utelämnas i gravationsbevis.

Enligt 11 § stämpelskattelagen (1964: 308) föreligger inte skatteplikt när utbyte av pantbrev äger mm. Motsvarande bör gälla sararaanföring. Stärapelskattelagen bör därför ändras.

I det föregående har jag endast talat om inteckning i fast egendom. Något skäl mot att sararaanföring äger mra beträffande inteckningar i tomträtt finns enUgt min raening inte. De nya bestäraraelsema bör därför gälla också i fråga om tomträtt.

Prop. 1976/77: 72 29

7 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag tUl

1. lag om ändring i jordabalken,

2. lag om ändring i stärapelskattelagen (1964: 308).

Det under 2 angivna förslaget har upprättats i samråd med chefen för budgetdepartementet. Förslagen bör fogas tiU regeringsprotokoUet i detta ärende som bilaga.

8 Specialmotivering

8.1 Förslaget till lag om ändring i jordabalken

17 kap. 8 §

I förevarande paragraf hänvisas bl. a. till bestäramelserna i 22 och 23 kap. JB om ändring i företrädesordningen genom nedsättnmg. Eftersom sammanföring i vissa fall har samma verkan sora nedsättning har en erinran härom tagits upp i paragrafen.

22 kap. 8 a §

Bestäraraelsema om sammanföring har tagits in i en ny paragraf, 8 a §, i 22 kap. JB. Det innebär att de också omfattas av hänvisnmgarna i 13—15 §§ samma kapitel.

Av första stycket framgår att samraanföring får omfatta endast inteckningar som gäller i en fastighet. Om det bland inteckningarna finns någon som besvärar också annan fast egendom, kan den inteckningen inte ingå i sammanföringen. Inteckning som gäller raed särare rätt än den ge-raensamraa inteckningen kan inte heller ingå i sararaanföring raed de inteckningar som gäller med bättre rätt än denna. Det följer av andra stycket. Däreraot raöter det i och för sig inte något hinder raot att inteckningar efter den geraensarama inteckningen ingår i en sammanföring, om de besvärar endast en och samma fastighet.

Sammanföring kan också avse vilandeförklaräde inteckningar, även om det är ett opraktiskt fall (jfr 14 §). Det ligger emeUertid i sakens natur att beviljade inteckningar och vilandeförklaräde inteckningar inte kan ingå i samma samraanföring. Någon särskild bestäraraelse om det anser jag inte behövlig.

Den omständigheten att sammanföring ägt rum hindrar givetvis inte att den sammanförda inteckningen senare ingår i en ny sammanföring.

Av 13 § följer att pantbreven skall ges in till inskrivningsmyndigheten när medgivande lämnas enligt förevarande paragraf. Motsvarande gäller enligt 14 § i fråga om vilandebevis.

Av andra meningen i första stycket framgår all inteckningen efler samraanföringen skall gälla med den företrädesrätt som tillkommer den

Prop. 1976/77: 72 30

av de i sammanföringen ingående inteckningarna som gäller med sämsta rätt. Som jag har berört i den allmänna motiveringen innebär denna regel att sammanföring får samma verkan som nedsättning, om inskrivning av rättighet finns insprängd bland de i samraanföringen ingående inteckningarna. Den innebär också att den verkan som de tidigare inteckningarna haft i stället tilläggs den sammanförda inteckningen.

Den omständigheten att pantbrev har utraätts utgör inte i och för sig hinder mot att den raot pantbrevet svarande inteckningen ingår i sararaanföring. Sora anförts i den allmänna motiveringen raedför eraeUertid utmätningen förbud för gäldenären att förfoga över den utmätta egendomen. För den händelse utmätningsmannen själv innehar pantbrevet och inte vill gå med på sammanföring, lämnar han naturligtvis inte ut pantbrevet, i följd varav förutsättningarna för bifall till en samraan-föringsansökan brister. Ora pantbrevet innehas av tredje raan, skall utmätningsmannen ha meddelat denne förbud att lämna ut pantbrevet utan tillstånd av utmätningsmannen. Av utmätningen följer att tredje mannen inte får lärana godkännande till åtgärden raed mindre han har inhämtat utmätningsraannens raedgivande (jfr prop. 1971: 20 s. 307)! För den händelse fastigheten i det nu angivna fallet tas i anspråk enligt bestäramelserna i 91 a § 3 mom. utsökningslagen, skall anteckning om utmätningen ske i fastighetsboken. Skulle ansökan om sammanföring avse inteckning till vilken utmätningsborgenärens förmånsrätt är knuten, finns det anledning att anta att något fel har förekommit. Så t. ex. kan dén som innehar det raot inteckningen svarande pantbrevet ha förbisett eller överträtt det av utraätningsraannen raeddelade förbudet alt lämna ut pantbrevet. I en sådan situation blir enUgf min mening 19 kap. 10 § JB tillämplig. Ulraätningsanleckningen bör sålunda föranleda att inskrivningsmyndigheten bereder utmätningsmannen tUlfälle att yttra sig i ärendet. Jag vill emellertid understryka att den angivna situationen knappast torde uppkomma i praktiken.

Skulle det fallet inträffa att två eller flera inteckningar gäller med lika rätt och samtidigt med sämsta rätt bland de i en sammanföring ingående inteckningarna, utgör delta inte något hinder mot sararaanföring. Av praktiska skäl bör den sararaanförda inteckningens företrädesrätt anknytas till den inteckning som sist införts i fastighetsboken.

Sora fraragår av den allmänna motiveringen skall bevis om samraanföring utfärdas i förra av nytt pantbrev på det belopp som inteckningen avser efter åtgärden. Beslämmelser om det kan utfärdas av regeringen. Jag vill emellertid påpeka alt en tidigare innehavsanteckning i sararaa rum förlorar sin betydelse. Ora inte ny anteckning ora innehav begärs i saraband raed åtgärden, skall den tidigare innehavsanteckningen sålunda avföras.

Av andra stycket följer atl de i samraanföring ingående inteckningarna skall gälla i hela fastigheten. Med fastighet avses här registerfastighet.

Prop. 1976/77: 72 31

Skulle någon av inteckningarna avse endast en ideell andel av fastigheten, kan åtgärden alltså inte genoraföras. Detsararaa gäller ora fastigheten är sämjedelad och ansökningen avser inteckningar som gäller endast i den ena sämjelotten. Vidare skall inteckningarna gälla med samma företrädesrätt eller med företrädesrätt oraedelbart efter varandra. Det sagda innebär bl. a. att en i samraanföringskedjan insprängd inteckning för ränta eller för varor eller för belopp i utländskt mynt omöjliggör sammanföring. Däremot möter det, som jag har anfört i den allmänna motiveringen, inte något hinder raot att inteckningskedjan är bruten av inskriven rättighet. Med inskriven rättighet bör här järaslällas inskriven rätt till avkomst eller annan förmån av fast egendom, jfr 8 § lagen ora införande av nya jordabalken. Någon särskild övergångsbestämraelse ora det anser jag inte behövlig.

Av tredje stycket följer att den sararaanförda inteckningens belopp kan justeras nedåt i saraband raed åtgärden. Jag hänvisar till vad jag har anfört om detta i den allraänna motiveringen.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1977.

8.2 Förslaget till lag om ändring i stämpelskattelagen (1964: 308)

11 §

Som jag har angivit i den allmänna motiveringen bör skatteplikt inte föreUgga vid sammanföring, eftersom den åtgärden lika Utet som utbyte av pantbrev innebär att fastighetens inleckningsbelastning ökar. Bestämmelser om det har tagils upp i tredje stycket 4) av förevarande paragraf.

12 §

De nya besläraraelserna i 22 kap. 8 a § JB innebär att den sararaanförda inteckningen kan komma att lyda på ett lägre belopp än som motsvaras av summan av de i sammanföringen ingående inteckningarna. I 12 § stämpelskattelagen föreskrivs att skattenedsättning under vissa förutsättningar får ske vid ny inteckning efter det en eller flera inteckningar helt eller tUl visst belopp dödats eller av annan anledning upphört att gälla. Enligt min raening bör den omständigheten att fastighetsägaren och pantbrevens innehavare kommit överens om att avrunda den sammanförda inteckningens belopp nedåt inte medföra alt skillnaden i inteckningsbelastningen före och efter åtgärden skall få tillgodoräknas vid ny inteckning i fastigheten. I normalfaUet kommer sådant tillgodoräknande nämligen att avse mycket blygsamma belopp, och jag är inte beredd att lägga på inskrivningsmyndigheterna det merarbele som en kontroll av reglema om tUlgodoräknande onekligen raedför.

EnUgt paragrafens lydelse får tillgodoräknande ske, om en eller flera inteckningar, helt eller till visst belopp, dödats eller av annan anledning upphört att gälla.

Prop. 1976/77: 72 32

Den regeln skulle enligt sin ordalydelse koraraa att avse också det faUet att inteckning helt eUer tUl viss del upphört att gäUa till följd av beslut om sammanföring. I paragrafens tredje stycke har därför tagits upp en bestäramelse av innebörd att reglerna om tillgodoräknande inte gäUer i den näranda situationen.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1977.

9 Hemställan

Jag herastäUer att lagrådets yttrande inhäratas över förslagen till

1. lag om ändring i jordabalken,

2. lag om ändring i slämpelskattelagen (1964: 308).

10 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Om möjUghet att bestämma företrädet meUao flera inskrivningar som sökes på samma inskrivningsdag på annat sätt än som angivits fömt samt om ändring i företrädesordningen genom nedsättning finns bestämmelser i 22 och 23 kap.

22 5,

Ora möjlighet att bestämma företrädet meUan flera inskrivningar som sökes på sarama inskrivningsdag på annat sätt än som angivits fömt samt om ändring i företrädesordningen genom sammanföring eller nedsättning finns bestämmelser i 22 och 23 kap.

kap.

a §

Inteckningar som besvärar endast en fastighet får på ansökan av fastighetsägaren och efter medgi vande av pantbrevens innehavare sammanföras till en inteckning (samrnanföring). Denna inteckning skall gälla med den rätt som tillkommer den av de i sammanföringen ingående inteckningarna som gäller med sämsta rätt.

Sammanföring får ske endast om inteckningarna besvärar hela fastigheten och har samma företrädesrätt eller galler omedelbart efter varandra eller efter varandra med avbrott endast för inskrivning av rättighet.

Prop. 1976/77: 72 34

2 Förslag till

Lag om ändring i stämpelskattelagen (1964:308)

Härigenom föreskrives att 11 och 12 §§ stämpelskattelagen (1964: 308)1 siall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §2

Beviljas inteckning eller förklaras ansökan oni inteckning vilande, skall stämpelskatt erläggas. Med beviljande av inteckning likställes i denna lag att inteckning överföres från skeppsbyggnadsregistret till skeppsregistret.

Skatten utgår raed fyra kronor för varje fullt tusental kronor av det kapitalbelopp, för vUket inteckning beviljas eller ansökan öra inteckning förklaras vilande, dock lägst med tio kronor.

Skatteplikt föreUgger icke, när

1) inteckning raeddelas i jämväg för aUmän trafik;

2) vilandeförklarad ansökan ora inteckning fidlföljes;

3) inteckning raeddelas på grund av 4 § lagen (1927: 79) om rätt för borgenär tUl betalning ur ersättning på gmnd av brandförsäkringsavtal;

4)   utbyte av pantbrev, vilande-   4) sammanföring av inteckning-
bevis   eller   intecknad   fordrings-     ar äger rum eller vid utbyte av
handling äger rum;                             pantbrev, vUandebevis eUer inteck
nad fordringshandling;

5) inteckning utsträckes till att avse ytterUgare en eUer flera fastigheter eller ytterUgare ett eller flera luftfartyg;

6) nytt pantbrev eller vUandebevis utfärdas i faU som avses i 22 kap. 5 § tredje stycket jordabalken och i 10 § andra stycket lagen (1927: 85) om dödande av förkomraen handling;

7) sådan åtgärd vidtages beträffande inteckning i luftfartyg sora avses i 29 eller 30 § lagen (1955: 227) om inskrivning av rätt tiU luftfartyg; eller

8) inteckning raeddelas i skeppsbygge.

12 §

Har en eller flera inteckningar, helt eller till visst belopp, dödats eller av annan anledning upphört att gäUa och bifalles eller vilandeförklaras senare ansökan om en eller flera nya inteckningar i egendora, som helt eUer delvis omfattades av den eller de tidigare intecktungarna, skaU skatten nedsättas med belopp motsvarande skatten för den eller de tidigare inteckningama. Sådan skattenedsättning skall dock äga mra endast om den eller de nya inteckningama bevUjas eller ansökan därom förklaras vilande inom ett år efter det att den eller de tidigare inteckningama upphörde att gäUa.

Har skatt tiUgodoräknats enligt första stycket, skaU anteckning därom göras på handling till den eller de inteckningar som upphört att gäUa.

Författningen omtryckt 1971: 454. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 864. 2 Senaste lydelse 1974: 887.

Prop. 1976/77: 72 36

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1977-02-07

Närvarande: justitierådet Hult, regeringsrådet Siraonsson, justitierådet Mannerfelt, justitierådet Welamson.

Regeringen har den 15 december 1976 på hemstäUan av statsrådet Romanus beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag tiU

1. lag om ändring i jordabalken,

2. lag om ändring i stämpelskattelagen (1964: 308).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Hans CoreU. Lagrådet läranar förslagen utan erinran.

Prop. 1976/77: 72 37

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1977-02-17

Närvarande: statsministem FäUdin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlraark, Roraanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Olsson, Dahlgren, AsUng, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönraark, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Roraanus

Proposition om ändring i jordabalkens regler om inteckning, m. m.

Föredraganden anraäler lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i jordabalken,

2. lag om ändring i stämpelskattelagen (1964: 308). Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen utan

erinran och hemställer att regeringen, efter vissa redaktioneUa ändringar, föreslår riksdagen att antaga förslagen.

Regeringen ansluter sig tiU föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag sora föredraganden har lagt frara.

1 Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 15 december 1976.

Prop. 1976/77: 72 38

InnehåUsförteckning

Proposiiionen .................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ....................... .... 1

Lagförslag ....................................................... 2

1. lag ora ändring i jordabalken............................ .... 2

2. lag om ändring i stämpelskattelagen (1964: 308). .... 3

Utdrag av regeringsprotokollet den 15 deceraber 1976. 5

1 Inledning .................................................... 5

2 Gällande rätt.................................................... 6

3 Tidigare förslag................................................. 6

4 Stadshypoteksföreningens fraraställning................ 7

5 Reraissyttrandena................................ _______ 9

6 Föredraganden .............................................. .. 19

7 Upprättade lagförslag ...................................... 2i

8 Specialraotivering.............................................. .. 29

8.1 Förslaget till lag ora ändring i jordabalken ......... .. 29

8.2 Förslaget till lag om ändring i stämpelskattelagen

(1964: 308)................................................. 31

9 Heraställan....................................................... 32

10 Beslut............................................................. 32

Bilaga De reraitterade förslagen ............................... 33

Utdrag av lagrådets protokoll den 7 februari 1977........ 36

Utdrag av regeringsprotokollet den 17 februari 1977..... 37

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 760707