Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1976/77: 40 Regeringens proposition

1976/77:40

om ändring i lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift;

beslutad den 4 november 1976.

Regeringen föreslår riksdagen alt antaga det förslag som har uppta­gils i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

BO TURESSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att regeringen bemyndigas att meddela vissa föreskrifter om indrivning av felparkeringsavgift. Syftet är att möjlig­göra förenklade besluts- och redovisningsrutiner.

1    Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 40

 

Prop. 1976/77: 40                                                                2

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrives att 13 § lagen (1976: 206) om felparkerings­avgift skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

13 §
Om ej annat följer av denna lag Om ej annat följer av denna lag
äger bestämmelserna i uppbördsla- guller uppbördslagen (1953: 272)
gen (1953: 272) om indrivning, av- och införsdlagen (1968: 621) i till-
korining och avskrivning motsva- lämpliga delar i fråga om felpar-
rande tillämpning i fråga om fel- keringsavgift. Regeringen får dock
parkeringsavgift.                   föreskriva avvikelse därifrån, när

det gäller avkortning, avskrivning och förfarandet i administrativt hänseende.

Åläggande enligt 6 § andira stycket får ej utfärdas senare än ett år efter den dag då överträdelsen skedde.

Åtgärd för indrivning av felparkeringsavgift får ej vidtagas senare än fem år efter den dag överträdelsen skedde.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

 

Prop. 1976/77: 40                                                      3

Utdrag
KOMMUNIK.A.TIONSDEPARTE-           PROTOKOLL

MENTET                                       vid regeringssammanträde

1976-11-04

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Boh­man, Romanus, Turesson, Gustavsson, Anlonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Asling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Turesson

Proposition om ändring i lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift

Under våren 1976 fattade riksdagen beslut om ett nytt system för be­ivrande av parkeringsöverträdelser (prop. 1975/76: 106, TU 1975/76:14, rskr 1975/76: 240). Det nya systemet innebär att de flesta av de nu­varande parkeringsförseelserna avkriminaliseras och att parkeringsbo­len ersätts med en avgift, som fordonsägaren är betalningsansvarig för. Invändningar mot parkeringsanmärkningen inverkar inte på skyldig­heten att erlägga avgiften men avgiften återbetalas om invändningen godtas vid den rättsliga prövning som fordonsägaren kan begära. Av­giften tillfaller i princip vederbörande kommun efter avdrag för stats­verkets administrationskostnader. Grundprincipen för det nya syste­met är att — utan avkall på rättssäkerheten — åstadkomma en enklare och mindre resurskrävande ordning för beivrande av parkeringsöver­trädelser.

I fråga om det administrativa förfarandet innebär den nya lagstift­ningen att utgångspunkten — liksom i parkeringsbotssystemet — är cn parkeringsanmärkning, som meddelas av kommunal trafikövervakare eller polisman och fästs på fordonet. Om betalning inte inflyter inom den på parkcringsanmärkningen angivna tiden, skall den för fordonet registrerade ägaren erinras om ägaransvaret och uppmanas att inom viss kortare tid betala avgiften. Om betalning ändå inte sker, skall äga­ren meddelas elt åläggande att inom viss lid erlägga betalning vid äventyr att ärendet överlämnas för indrivning. Leder inle heller detta till betalning, överlämnas ärendet till kronofogdemyndighet för in­drivning. När det gäller exekutionen av felparkeringsavgiflen uttalade dåvarande departementschefen att sanktionen i systemet snarast hade ka­raktär av offenllig avgift. Det ansågs därför naturligt att knyta an till reglerna om uppbörd och indrivning av restförd skatt. I lagtexten kom detta ställningstagande till uttryck i 13 § första stycket lagen (1976: 206)

 

Prop. 1976/77: 40                                                                4

om felparkeringsavgift, där det föreskrivs att — om ej annat följer av lagen — bestämmelserna i uppbördslagen (1953: 272, omtryckt 1967: 625, ändrad senast 1976: 347) om indrivning, avkortning och avskrivning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om felparkeringsavgift.

De åsyftade bestämmelserna har i huvudsak följande innehåll. Läns­styrelsen skall enligt 57 § uppbördslagen upprätta restlängd över skatter som inte betalats in i rätt tid. Enligt 58 § skall den skattskyldige i prin­cip erlägga restavgift på det restförda beloppet. Restlängden överläm­nas av länsstyrelsen till vederfiörande kronofogdemyndighet. För krono­fogdens indrivningsverksamhcl gäller i princip utsökningslagens regler. Införsel enligt införsellagen (1968: 621, ändrad senast 1976: 624) får äga rum för skatt. Enligt uppbördslagen och de regeringsförfattningar som ansluter till den — uppbördskungörelsen (1967: 626, omtryckt 1974: 854, ändrad senast 1976: 94) och medelsförvaltningskungörelsen (1964: 886, ändrad senast 1975: 896) — skall kronofogdemyndigheten redovisa influtna medel till länsstyrelsen.

Redovisningen sker i princip månadsvis. Länsstyrelsen verkställer sedan inbetalning till centrala skattekontot eller annat konto som kan komma i fråga.

Om skatt inte kan tas ut vid indrivning, kan länsstyrelsen enligt 67 § uppbördslagen besluta om avskrivning. Detta sker t. ex. om den betal­ningsskyldige saknar utmätningsbara tillgångar eller om han inte kun­nat anträffas för indrivningsåtgärder. Beslutet innebär att ytterligare åtgärder t. v. inle vidtas för indrivning men betyder inte att betalnings­skyldigheten upphör. Enligt 67 § uppbördskungörelsen skall länsstyrel­sen nämligen åter föra upp skatten för indrivning, om indrivningsmöj­lighet senare uppkommer. Länsstyrelsen kan också besluta om avkort­ning av skatt, vilket innebär att skatten inte skall tas ut. Sådant beslut kan meddelas t. ex. om den skattskyldige vunnit nedsättning eller be­frielse från taxering eller debitering.

Statens trafiksäkerhelsverk har — på regeringens uppdrag — utfört den projektutredning rörande administrativa frågor som behövs för ett genomförande av den nya lagstiftningen. Verket har den 3 november 1976 redovisat uppdraget genom överlämnande av en promemoria med förslag till administration för det nya parkeringssanktionssystemet. Pro­memorian har utarbetats i samråd med närmast berörda myndigheler och Svenska kommunförbundet.

I promemorian föreslår verket att den centrala administrationen av systemet anförtros verket. Jag finner förslaget väl motiverat och utgår i det följande från att regeringen i det fortsatta arbetet på reformens genomförande kommer att beslula i enlighet härmed.

När det gäller indrivningsskedet av förfarandet menar verket att be­tydande rationaliseringsvinster kan göras genom vissa avvikelser från uppbördslagens regelsystem.

 

Prop. 1976/77: 40                                                                5

Verket framhåller att varje parkeringsanmärkning avser ett — i för­hållande till skatteskulder — ringa belopp och att fordringarna har en enhetlig karaktär. Dessa förhållanden i förening med att anmärkningar­na behandlas centralt i anslutning till bilregistret gör det naturiigt att eftersträva integrerade rutiner medan något behov av prövning från länsstyrelsens sida knappast föreligger. I linje härmed föreslår verket att indrivningsuppdrag beträffande felparkeringsavgift av verket läm­nas direkt till vederbörande kronofogdemyndighet. Verket avser då att maskinellt framställa erforderliga indrivningshandlingar och att biträda kronofogdemyndigheten med utsändande av den första kravhandlingen till den betalningsskyldige. Verket föreslår också att kronofogdemyndig­heterna redovisar influtna avgifter direkt till verket, som till vederbö­rande kommuner betalar ut influtna medel med avdrag för statsverkets kostnader. Vidare föreslås alt beslut om avkortning och avskrivning fattas inom ramen för trafiksäkerhetsverkets och kronofogdemyndighe­ternas verksamhet. Beslut om avkortning, vilka när det gäller felparke­ringsavgift främst kommer i fråga då betalningsansvaret undanröjts och vid dubbelbetalning, bör enligt promemorian meddelas av verket. Bakgrunden till detla är att det rör sig om en formell kontroll av för­utsättningarna i 15 § lagen om felparkeringsavgift utan något inslag av skälighetsbedömningar. Beslut om avskrivning — som ju inte inne­bär att betalningsansvaret bortfaller — bör enligt verket ankomma på vederbörande kronofogdemyndighet. Denna myndighet har den bästa möjligheten att konstatera om en indrivning för tillfället är möjlig eller om indrivningsåtgärderna t. v. bör inställas, vilket är den sakliga inne­börden av ett avskrivningsbeslut. Trafiksäkerhetsverket har också fram­hållit att man inom ramen för det beskrivna, förenklade systemet kan bygga ut kontakten med länsstyrelserna. Så kan ske genom att läns­styrelserna underrättas om lämnade indrivningsuppdrag och att redo­visade medel överförs via länsstyrelserna.

Enligt min mening bör man vara försiktig när det gäller atl avvika från handläggningsrutiner som är väl inarbetade. Av vad jag tidigare har anfört framgår emellertid att reglerna om indrivning i uppbördsla­gen är utformade med hänsyn till de särskilda krav på prövning och redovisning som måste uppställas genom att flera skiftande skatter och avgifter — ofta avseende betydande belopp — tas ut med stöd av la­gen. I fråga om felparkeringsavgiflen är det — som trafiksäkerhelsver­ket har framhållit — fråga om andra förhållanden. Jag kan i samman­hanget erinra om alt antalet under år 1975 utfärdade parkeringsanmärk­ningar uppgick till i det närmaste en miljon. Även om endast en ringa del av parkeringsanmärkningarna i det nya systemet kommer att för­anleda indrivningsåtgärder, blir det — främst i storstadsdisfrikten — fråga om en inte obetydlig ärendemängd, motsvarande de ärenden om parkeringsböter som samtidigt bortfaller. Som verket har anfört finns det

 

Prop. 1976/77: 40                                                     6

anledning att anta att man i just detta fall skulle kunna göra betydande rationaliseringsvinster genom de av verket föreslagna förändringarna i rutinerna. Jag har efter samråd med chefen för finansdepartementet kommit fram till att man — åtminstone försöksvis — bör pröva de möj­ligheter till förenklingar av uppdrags- och redovisningsrutinerna som verket har förordat. Delsammia gäller ansvaret för beslut om avkort­ning och avskrivning av felparkeringsavgifter.

Med undantag för de särskilda avvikelser sora jag nu har beskrivit bör man i fråga om indrivning av felparkeringsavgift i princip följa reglerna för indrivning av skatter och andra allmänna avgifter, dvs. även i fråga om införsel och restavgift.

Regeringen har bemyndigats att förordna om ikraftträdande av lagen om felparkeringsavgift. Den nu förordade ändringen i lagen bör träda i kraft samtidigt. Regeringen bör därför bemyndigas att förordna även om ikraftträdande av ändringen.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att rege­ringen föreslår riksdagen

att antaga inom kommunikationsdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå iiksdagen att antaga det förslag som före­draganden har lagt fram.

NORSTEDTS TRYCKERI   STOCKHOLM 1976 760603