Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1976/77:131

Regeringens proposition

1976/77:131

om fortsatt valutareglering m. m,;

beslutad den 24 mars 1977.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för den åtgärd och det ändamål som fram­går av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

GÖSTA BOHMAN

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att valutaregleringen föriängs att gäUa ytter­ligare ett år, dvs. för tiden den 1 juli 1977—den 30 juni 1978. För riksdagens yttrande framläggs samtidigt förslag till bestämmelser om fortsatt giltighet av valutaförordningen under samma tid. Dessutom före­slås i förtydligande syfte några redaktionella ändringar i valutalagen.

1     Riksdagen 1976/77.1 saml Nr 1

 

Prop, 1976/77:131                                                                2

1   Förslag till

Lag om ändring i valutalagen (1939: 350j

Härigenom föreskrives att 9, 10 och 13 §§ valutalagen (1939: 350) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

9 §2

Till böter eller fängelse i högst              Den som  uppsåtiigen

ett år dömes den som uppsåtiigen 1) bryter mot förbud eller vill-

1) bryter mot förbud eller vill- kor som meddelas med stöd av 2 §
kor som meddelas med stöd av 2 § första stycket 1)—7) eller 5 § 3),
första stycket 1)—7),

2) använder sig av eller medverkar som bulvan för att kringgå förbud
som avses il),

3)  genom oriktig uppgift för-            3) genom oriktig uppgift för­
skaffar sig sådan rätt att förvärva skaffar sig sådan rätt att förvärva
eller avyttra utländska betalnings- eller avyttra utländska betalnings­
medel eller utländska fordringar,  medel eller utländska fordringar,
som behövs enligt förordnande      som behövs enligt förordnande
som meddelas med stöd av 2 §     som meddelas med stöd av 2 §
första stycket 2), eller riksbankens första stycket 2) eller 5 § 3), eller
tillstånd, i den mån det behövs     riksbankens tillstånd, i den mån
enligt förordnande som meddelas det behövs enligt förordnande som
med stöd av samma stycke, eller meddelas med stöd av 2 § första

stycket eller 5 § 3), eller

4)  underlåter att fullgöra upp-    4) underlåter att fullgöra upp­
giftsskyldighet som föreskrives giftsskyldighet som föreskrives
med stöd av denna lag eller vid med stöd av denna lag eller vid
fullgörande av sådan skyldighet fullgörande av sådan skyldighet
lämnar oriktig uppgift.                       lämnar oriktig uppgift.

Är   brott   som   avses   i   första dömes till böter eller fängelse i

stycket grovt,  dömes till fängelse     högst ett år eller,  om  brottet är
i högst två år.                              grovt, fängelse i högst två år.

Har gärning som avses i första stycket begåtts av grov oaktsamhet, dömes till böter.

Om ansvar för överträdelse av utförsel- eller införselförbud som med­delas med stöd av 2 § första stycket 9) finnas bestämmelser i lagen (1960: 418) om straff för vamsmuggling.

10 §3

För försök till överträdelse av    För försök till överträdelse av

utförsel- eller införselförbud som utförsel- eller införselförbud som

meddelas med stöd av 2 § första meddelas med stöd av 2 § första

stycket 4) eller 5) och försök till stycket 4) eller 5) eller 5 § 3) och

1      Senaste lydelse av lagens rubrik 1959: 262.

2      Senaste lydelse 1975: 204.

3      Senaste lydelse 1975: 204.

 

Prop, 1976/77:131                                                     3

Nuvarande lydelse                               Föreslagen lydelse

brott som avses i 9 § första styc- försök till brott som avses i 9 §

ket 3) dömes till ansvar enligt 23 första stycket 3) dömes till ansvar

kap. brottsbalken.                   enligt 23 kap. brottsbalken.

Ha flera medverkat till brott som avses i första stycket eller i 9 § första stycket äga 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken motsvarande till-lämpning.

13 §*

Utan  hinder  av  35  kap.   1 § Utan  hinder  av  35  kap.   1 §

brottsbalken får påföljd för brott brottsbalken får påföljd för brott

som   avses   i   9 §   första—tredje som avses i 9 § första och andra

styckena samt  10 §  ådömas, om styckena samt  10 §  ådömas, om

den  misstänkte har häktats eller den misstänkte har häktats  eller

erhåUit del av åtal för brottet inom erhåUit del av åtal för brottet inom

fem år eller, om brottet är grovt, fem år eller, om brottet är grovt,

inom tio år från brottet.                inom tio år från brottet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

2   Förslag till

Lag om tillämpning av valutalagen (1939: 350)

Härigenom föreskrives att 2 § första stycket 1, 2 och 4—9 samt 5 § 1 och 3 valutalagen (1939: 350) skall äga tUlämpning under tiden den 1 juli 1977—den 30 juni 1978.

3   Förslag till

Förordning om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959: 264)

Härigenom föreskrives att valutaförordningen (1959:264), som en­ligt förordning (1976: 228) gäller till utgången av juni 1977, skall äga fortsatt giltighet tiU utgången av juni 1978.

* Senaste lydelse 1975: 204. It   Riksdagen 1976/77.1 saml Nr 131

 

Prop, 1976/77:131

Utdrag
EKONOMIDEPARTEMENTET                PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1977-03-24

Närvarande: statsministem FäUdin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Asling, Troedsson, Mundebo, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Bohman

Proposition om fortsatt valutareglering m. m.

1    Inledning

Enligt valutalagen (1939:350, ändrad senast 1975:204) gäller i fredstid alt fullmäktige i riksbanken skall göra framställning till rege­ringen om valutareglering, om det prövas nödvändigt för att nå de centrala mål som har fastställts för den ekonomiska politiken. Fullmäk­tige skall därvid begära att regeringen föreslår riksdagen en lag om till-lämpning av valutalagen för högst ett år. Regeringen skall samtidigt som ett sådant lagförslag läggs fram förelägga riksdagen de valutaregle-rande föreskrifter som regeringen avser att utfärda. Sådana föreskrifter finns i valutaförordningen  (1959:264, ändrad senast  1975:206).

Genom lagen (1976: 227) om tillämpning av valutalagen (1939: 350) och förordningen (1976:228) om fortsalt giltighet av valutaförord­ningen (1959:264) har valutareglering föreskrivits för tiden den 1 juli 1976—den 30 juni 1977.

I skrivelse den 10 febmari 1976 har fullmäktige i riksbanken hem­ställt att regeringen begär riksdagens bemyndigande att tillämpa fort­satt valutareglering under tiden den 1 juli 1977—den 30 juni 1978 och att regeringen lägger fram förslag om att valutaförordningen skall äga fortsatt giltighet till utgången av juni 1978. Fullmäktige föreslår också vissa tUlägg till och ändringar i valutaförfattningarna.

Efter remiss har yttranden över riksbanksfullmäktiges skrivelse av­getts av riksåklagaren, hovrätten för Västra Sverige, rikspolisstyrelsen, bankinspektionen, kommerskollegium, generaltullstyrelsen, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen. Svenska handelskammarför­bundet. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers för­bund, Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund. Post- och Kredilbanken, PK-banken ansluter sig till bankföreningens yttrande.

 

Prop. 1976/77:131                                                     5

Utöver de ändringar i valutaförfattningarna som riksbanksfullmäktige föreslagit har under remissbehandlingen begärts vissa liberaliseringar i tillämpningen av valutaregleringen. Flera remissinstanser, bl. a. bank­föreningen, industriförbundet och grossistförbundet, har samtidigt be­gärt en allmän översyn av valutaregleringen. Riksåklagaren har förordat en genomgripande överarbetning av valutaregleringens sanktionssystem.

Jag vill därför redan nu meddela att jag avser att föreslå regeringen att det görs en översyn av valutaregleringen och valutalagstiftningen. Med anledning härav kommer jag i det följande att närmare behandla endast frågan om fortsatt valutareglering. Frågan om ändringar i valuta­författningarna tas upp endast på några punkter, där redaktionella änd­ringar i förtydligande syfte kan göras utan att det planerade utrednings­arbetet föregrips.

2   Nuvarande ordning

En närmare redogörelse för bestämmelserna i valutalagen och valuta­förordningen har lämnats i prop. 1975: 82 s. 14—21. I överensstäm­melse med förslag i samma proposition har bestämmelserna ändrats på några punkter. Fömtom en lagteknisk anpassning till den nya rege­ringsformen, bl. a. i fråga om straff och förverkande, utvidgades möj­ligheten för riksbanken att förelägga vite och gjordes andra mindre ändringar i lagstiftningen (prop. 1975: 82, FiU 1975: 20, rskr 1975: 132, SFS 1975: 204 och 206).

I det följande redovisas endast vissa av de bestämmelser, som berörs i riksbanksfullmäktiges skrivelse.

När regeringen begär riksdagens samtycke till förordnande om valuta-reglering skall även de valutareglerande föreskrifter som regeringen avser att utfärda med stöd av den begärda fullmakten föreläggas riks­dagen. Huvudbestämmelserna om vad sådana föreskrifter får innehålla finns i 2 § första stycket punkterna 1—9 valutalagen. I punkterna 1—6 anges bl. a. närmare i vilka avseenden inskränkningar kan göras i rätten att förfoga över utiändska betalningsmedel, utländska fordringar och ut­ländska värdepapper. Enligt punkten 7 kan vidare helt allmänt föreskri­vas förbud mot att även i annat hänseende förfoga över sådana tiUgångar utan riksbankens tillstånd. Regeringen kan vidare enligt 5 § bl. a. med­dela de föreskrifter, som behövs för att genomföra ett valutareglerande förordnande och för att hindra åtgärder som är ägnade att uppenbart motverka ändamålet med detta (punkt 3).

Valutaförordningen innehåller bl. a. skilda förbud mot valutadisposi­tioner utan riksbankens tUlstånd. Dessa förbud gäller numera väsent­ligen s. k. kapitalbetalningar. För löpande betalningar ges nämligen be­stämmelser om vittgående undantag från de allmänna förbudsreglerna. I 10 § valutaförordningen föreskrivs att valutainlänning, som gentemot

 

Prop. 1976/77:131                                                     6

utiandet har rätt att kräva betalning eller har ådragit sig betalnings­skyldighet, inte får medge anstånd med eller uppskjuta betalningen eller träffa avtal om betalning på annat sätt än med vanliga betalningsmedel, såvitt inte annat följer av handelsbruk. Valutainlänning får inte heUer, i syfte att kringgå valutaförordningens bestämmelser, till valutautlän­ning, med vilken han har gemensamt ekonomiskt intresse, sälja eller av honom köpa varor till annat pris än det som i allmänhet gäller eller i samma syfte vidta andra liknande åtgärder.

I 9—14 §§ valutalagen finns beslämmelser om straff för valutabrott och om förverkande på gmnd av sådant brott. Enligt 9 § första stycket kan straff ådömas den som bryter mot förbud eller vUlkor som medde­las med stöd av 2 § första stycket 1—7 (punkt 1), den som använder sig av eller medverkar som bulvan för att kringgå sålunda meddelat förbud (punkt 2), den som genom oriktig uppgift förskaffar sig sådan rätt att förvärva eller avyttra utiändska betalningsmedel eUer utiändska fordringar, som behövs enligt förordnande som meddelas med stöd av

2 § första stycket 2, eller riksbankens tiUstånd i den mån det behövs
enligt förordnande som meddelas med stöd av samma stycke (punkt 3)
eller den som underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet som föreskrivs
med stöd av lagen eller vid fullgörande av sådan skyldighet lämnar
oriktig uppgift.

Straffet för brott mot 9 § första stycket är böter eller fängelse i högst ett år. Enligt andra stycket kan det dömas till fängelse i högst två år, om brott som avses i första stycket är grovt. I båda dessa fall krävs upp­såt. I tredje stycket föreskrivs böter om gärning som avses i första styc­ket inte har förövats uppsåtiigen utan av grov oaktsamhet. I 9 § avses endast fullbordade brott. Brott som är straffbara redan på försöksstadiet är enligt 10 § första stycket olovlig utförsel och införsel i strid mot för­bud som meddelas med stöd av 2 § första stycket 4 eller 5 och försök till brott som avses i 9 § första stycket 3). Medverkan till brott som avses i 9 § första stycket och 10 § första stycket föranleder ansvar eiUigt brottsbalkens bestämmelser om medverkan till brott. Betalningsmedel, fordran eller värdepapper kan enligt 11 § förverkas, om frågan är om brott som avses i 9 § första stycket 1—3 eller 10 § första stycket.

Allmänt åtal för brott mot valutalagen får väckas endast efter an­mälan av riksbanken (12 § andra stycket valutalagen) och för brott mot valutaförordningen endast efter angivelse av riksbanken (20 § valutaför­ordningen).

3   Framställning om fortsatt valutareglering m. m.
3.1 Riksbanksfullmäktiges skrivelse

Riksbanksfullmäktige har hemställt att fortsatt valutareglermg skall gälla under tiden den 1 juli 1977—30 juni 1978. Enligt fuUmäktige bör

 

Prop. 1976/77:131                                                     7

valutaregleringen avse samma lagmm i valutalagen som nu äger tUlämp­ning, nämligen 2 § första stycket 1, 2 och 4—9 samt 5 § 1 och 3. Fullmäktige framhåller att anledning alltjämt föreligger att ta gällande fullmakter i valutalagen i anspråk och att ge valutaförordningen fort­satt giltighet.

3.2 Remissyttrandena

Riksåklagaren, hovrätten för Västra Sverige, rikspolisstyrelsen, kom­merskollegium, fuUmäktige i riksgäldskontoret. Svenska sparbanksför­eningen och Sveriges föreningsbankers förbund har ingen erinran mot framställningen om fortsatt valutareglering.

Svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund, tUl vilka PK-banken och Svenska handelskammarförbundet har anslutit sig, föreslår dels att det snarast genomförs vissa liberaliseringar i tiUämpningen av valutaregleringen och dels att en utredning tillsätts för att förutsättnings­löst pröva valutaregleringssystemet. Under förutsättning att dessa förslag beaktas vill de nämnda remissinstanserna med hänsyn till nu rådande betalningssvårigheter inte invända mot att valutaregleringen förlängs ytterligare ett år. I sitt gemensanuna yttrande anför de båda förstnämn­da instansema sammanfattningsvis följande.

Valutaregleringen försvårar näringslivets utvecklings- och finansie­ringsmöjligheter. För att på längre sikt trygga betalningsbalansen och sysselsättningen är det angeläget att möjlighetema inte försvåras för vårt näringsliv att delta i den fortgående intemationaliseringen och i sam­arbetet över gränserna. Endast härigenom kan företagens intemationella konkurrenskraft bevaras. Om valutarestriktioner i vissa lägen bedöms nödvändiga som komplement till andra ekonomisk-politiska åtgärder, måste de utformas och tillämpas så att minsta möjliga stömingar upp­står för näringslivet. De bör givetvis avskaffas eller uppmjukas så snart så är möjligt. Att under en lång följd av år ha ett system i kraft, som bygger på kvantitativa restriktioner och en omfattande administra­tiv apparat, är olämpligt.

Det är angeläget att en utredning snarast tillsätts med uppdrag att förutsättningslöst pröva dels hur ett valutaregleringssystem bör utformas i framtiden, dels vUka valutarestriktioner som kan liberaliseras och vUka som i någon form måste behållas. Målsättningen för en sådan utred­ning bör vara att komma ifrån det nuvarande systemet där valutaregle­ringens samtliga generella förbud i stort sett är i kraft permanent, oav­sett det ekonomiska läget i Sverige och omvärlden. I stället bör man söka komma fram till ett motsatt system, där alla transaktioner i prin­cip är tillåtna men där rUcsbanken ges möjlighet att införa tillfälliga restriktioner, när så bedöms nödvändigt, exempelvis efter regeringens förordnande. En översyn och prövning bör givetvis avse inte bara restrUttionerna som sådana utan även reglernas tUlämpning i praktiken.

 

Prop. 1976/77:131                                                     8

De restriktioner som anses nödvändiga att behålla bör förenklas och göras lättare att överblicka och förstå.

Vissa liberaliseringar i tillämpningen av valutaregleringen bör kunna genomföras utan att man avvaktar den föreslagna utredningens resultat. Bl.a. bör lättnader snarast genomföras i sådana restriktioner som för­sämrar näringslivets möjligheter till kapitalförsörjning från utiandet, dvs. svensk upplåning utomlands och kurssäkring av valutarisker genom terminsaffärer.

Sveriges grossistförbund framhåller också att en eventuell förlängning av valutaregleringen bör förknippas med en allmän översyn av valuta-författningarna och den praxis, som har utbUdat sig i fråga om författ­ningarnas tillämpning.

4    Framställning om ändringar i valutalagstiftningen m. m. 4.1 Riksbanksfullmäktiges skrivelse

Riksbanksfullmäktige föreslår att i valutaförordningen införs en be­stämmelse om att försträckning till valutautiänning skall fordra tillstånd av riksbanken. Vidare förordar fullmäktige att det närmare undersöks om inte ett förbud mot påskyndande av utiandsbetalningar bör införas i valutaförordningen. Fullmäktige föreslår också vissa redaktionella änd­ringar och förtydliganden i valutalagen. Slutligen föreslår fullmäktige att genom elt tillägg till 14 § valutalagen möjUghet öppnas för att vid gräns­stationerna stickprovsvis kontrollera att de resande inte överträder med­delade utförsel- och införselförbud.

Fullmäktige anför såvitt gäller ett förbud mot försträck­ning till valutautlänning i huvudsak följande. Valutaför­ordningen innehåller uttryckligt förbud mot skuldsättning till utiandet, med undantag för handelskrediter, medan motsvarande förbud mot för-slräckning lill utiandet saknas. Visserligen fordras på grund av valuta­förordningens betalningsförbud oftast riksbankens tillstånd för sådan försträckning men här föreligger uppenbarligen en lucka och brist på symmetri i regelsystemet. Det är t. ex. för närvarande oklart om riks­banken har möjlighet att övervaka utlandsutlåning då valutautiänning inträtt i valutainlännings ställe såsom gäldenär i skuldförhållande till svensk kreditgivare, t. ex. i samband med utlännings förvärv av fast egendom i Sverige. Valutaförordningens skuldsättningsförbud bör där­för kompletteras med en regel varigenom lämnande av försträckning till  valutautiänning  uttryckligen  erfordrar  riksbankens  tillstånd.

Frågan om att införa ett förbud mot "påskyndande" av utlandsbetalningar bör enligt fullmäktige undersökas. Avsik­ten med bestämmelserna i 10 § första stycket valutaförordningen om för­bud mot "uppskjutande" av utiandsbetalningar torde vara att förhindra

 

Prop. 1976/77:131                                                     9

betalningsförskjumingar till och från utiandet genom åtgärder föresta­vade av kursförväntningar. Enligt gällande regler är emellertid valuta­inlänning oförhindrad att söka dra nytta av kursändringar genom att påskynda sina utiandsbetalningar. Det finns nämligen inte något förbud för valutainlänning, som har fordran på utlandet, att överenskomma om betalning före fordringens förfallodag eller för valutainlänning, som stär i skuld till utiandet, att verkställa betalning före skuldens förfallo­dag. Även om uppenbarligen speciella problem är förenade med att söka reglera också påskyndande av betalningar bör denna fråga dock närmare undersökas. Förskjutningar inom ramen för gällande handels­bruk bör givetvis ej beröras av en eventuellt utvidgad reglering på denna punkt.

Beträffande ansvarsbestämmelserna i valutalagen ifråga­sätter fullmäktige vissa redaktioneUa ändringar och förtydliganden. Straff- och förverkandebestämmelserna var före den 1 juli 1975 upp­tagna i valutaförordningen. På grund av innehållet i 8 kap. 7 § tredje stycket andra punkten nya regeringsformen överfördes därefter dessa till valutalagen (SFS 1975: 204 och 206). I samband härmed och med den anpassning av den centrala straffbestämmelsen i 9 § valutalagen, som då ägde rum, synes enligt riksbankens mening bestämmelsen ha fått en ut­formning som ger anledning till redaktionella förtydliganden i bl. a. föl­jande avseenden.

Den centrala straffbestämmelsen var, då bestämmelsen var införd i 15 § första stycket 1 valutaförordningen, utformad så att därigenom straffbelades överträdelser "mot någon av de i 2 § och 4—10 §§ med­delade föreskrifterna" i valutaförordningen. När bestämmelsen överför­des till valutalagen gjordes en omformulering varigenom straffansvar föreskrevs för överträdelser "mot förbud eller viUkor som meddelas med stöd av 2 § första stycket 1—7" valutalagen. Genom omformu-leringen har uppkommit tvekan om överträdelse mot i 10 § valutaför­ordningen meddelade föreskrifter om bl. a. förbud mot betalningsför­skjutningar och mot kapitalöverföringar genom internprissättning aUt-jämt är straffbelagda. Dessa föreskrifter synes nämligen icke äga ome­delbart stöd i de fuUmakter som meddelas i 2 § första stycket 1—7 valutalagen. Att överträdelser mot 10 § valutaförordningen straffrätts­ligt kan beivras synes sålunda böra klargöras.

Bestämmelserna om medverkansansvar i 10 § andra stycket och om förverkande i 11 § valutalagen hänvisar endast till 9 § första stycket valutalagen och inte till andra stycket som rör grova valutabrott. Fråga om ansvar för medverkan och om särskild rättsverkan genom förver­kande kan därför formeUt sett endast uppkomma vid uppsåtligt valuta­brott, som ej är grovt. Den redaktionella ändring som i anledning härav synes vara påkallad torde enklast ske genom sammanföring av 9 § första och andra styckena valutalagen.

 

Prop. 1976/77:131                                                    10

I fråga om ansvarsbestämmelsen för medverkan i 10 § andra stycket valutalagen anför fullmäktige följande. Genom den ändring av be­stämmelsen som trädde i kraft den 1 juU 1960 (SFS 1960: 262) be­gränsades medverkansansvar så att det "endast skall kunna ifråga­komma vid uppsåtliga brott" (jfr departementschefens uttalande, prop. 1960: 127). Härmed torde dock inte ha åsyftats att från straffansvar utesluta uppsåtlig medverkan till valutabrott oberoende av vilket upp­såt eller vUken oaktsamhet som kan läggas gärningsmannen tUl last. Med gällande lydelse av 10 § andra stycket valutalagen fömtsätts för med­verkansansvar att gärningsmannen har befunnits skyldig tUl uppsåtligt brott. Den som har främjat brottet genom att ha gjort sig skyldig till uppsåtlig anstiftan eller medhjälp kan härigenom ej ådömas ansvar om gärningsmannen ej handlat uppsåtiigen men väl av grov oaktsamhet. Detsamma gäller om gärningen inte är att bedöma som brott på gmnd av bristande uppfyllelse av det subjektiva rekvisitet hos gärningsmannen eller om gärningen är att bedöma som straffri på gmnd av ursäktiig rätisvillfarelse hos denne. Påtalade förhållanden synes otillfredsställande, I anslutning till inom den allmänna straffrätten gällande principer synes sålunda bestämmelsen om medverkansansvaret böra utformas sä, att uppsåtlig medverkan skall vara straffbar oberoende av uppsåt eller oaktsamhet hos gärningsmannen. För medverkansansvar bör dock krä­vas uppsåt hos den medverkande.

För väckande av åtal för valutabrott krävs anmälan (enligt 12 § andra stycket valutalagen) resp. angivelse (enligt 20 § valutaförord­ningen) av riksbanken. I inledningsskedet av en utredning saknas ofta tillräckligt underlag för riksbankens ställningstagande. Riksbanken bru­kar i sådana fall hemställa att vederbörande åklagare eller polisdistrikt inleder förundersökning. I samband härmed förklarar sig riksbanken också beredd att tUl åtal anmäla de överträdelser som utredningen ger underlag för. Först sedan förundersökningen har slutförts eller fram­skridit så långt att tillräckligt underlag föreligger tar riksbanken ställ­ning till frågan om åtalsanmälan resp. åtalsangivelsc.

Enligt riksbanken har det ifrågasatts om ovan angivna förfaringssätt står i överensstämmelse med bestämmelsen i 23 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken. Denna bestämmelse innebär att förundersökning om angivelsebrott visserligen får inledas "om angivelse inte utan fara kan avvaktas" men att målsäganden skaU underrättas så snart ske kan. An­ger målsäganden inte då brottet till åtal, skall fömndersökningen läg­gas ned. Riksbanken påpekar att bestämmelsen främst synes vara avsedd för angivelsebrott i den allmänna straffrätten och att riksbanken inte torde ha stäUning som målsägande vid valutabrott. Enligt riksbanken torde rättsläget därför vara att uppfatta så att regeln i 20 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken i stäUet bör anses tillämplig. Där föreskrivs att "är för allmänt åtal stadgat särskilt villkor, såsom tillstånd av myndighet

 

Prop. 1976/77:131                                                    11

eller angivelse av målsägande, vare det gäUande". Enligt riksbanken synes åtalsanmälan resp. åtalsangivelse vara att anse som tillstånd av myndighet och således utgöra fömtsättning för väckande av åtal men ej för inledande av förundersökning. Eftersom riksbankens tolkning av bestämmelserna ifrågasatts hemställer riksbanken att det klargörs att åtalsanmälan resp. åtalsangivelse inte utgör en fömtsättning för irde-dande av förundersökning men väl för väckande av åtal.

Vad gäller möjligheterna tiU kontroll vid gränsstatio­nerna av att de resande inte överträder meddelade utförsel- och införselförbud anför fuUmäktige följande. De bestämmelser i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling vartill valutalagen hänvisar ger otillräckligt stöd för stickprovskontroll. För att genomföra stickprovs­kontroll med stöd av varusmugglingslagen krävs nämligen att vederbö­rande bevakningschef "finner skärpning av tuUkontroUen å persontrafi­ken till eller från utiandet med viss lägenhet eller för viss tidsrymd å någon plats oundgängUgen nödvändig" (19 §). Förordnandet prövas i efterhand av generaltullstyrelsen. Den kontroll som verkställs av de re­sande från varusynpunkt (systemet med röd—grön fU, genomgång av bagage etc.) sker i stäUet med stöd av tuUagen (1973: 670). Under se­nare år har behovet att avhjälpa bristen på lagstöd för stickprovskon­troll av gällande valutabestämmelser om in- och utförsel varit mindre påtagligt genom att sådan kontroll i viss mån likväl har förekommit. Ge­nom kontrollen enligt lagen (1970: 926) om särskUd kontroll på flyg­plats har under senare år ett hundratal sedelsmugglingsförsök upptäckts per år. Flygplatskontrollen övergår emellertid från manuell till automa­tisk kontroll varigenom upptäckt normalt ej kan ske av sedelsmuggUngs-försök. Då det sålunda synes angeläget att på ett smidigt sätt kunna ge­nomföra stickprovskontroll i mån av behov och resurser föreslås, att förslag framlägges om sådant tillägg till 14 § valutalagen.

4.2 Remissyttrandena

I fråga om ett förbud mot försträckning till va­lutautlänning anför flertalet remissinstanser att en ändring sak­ligt sett har mindre betydelse. Enligt hovrätten för Västra Sverige synes försträckning till valutautlänning vara laglig endast i den formen att va­lutautiänning träder i valutainlännings ställe som gäldenär i inländskt skuldförhåUande. Hovrätten avstyrker ett förbud eftersom ett sådant kommer att ytterligare komplicera fastighetsöverlåtelse tUl valutautiän­ning. Riksåklagaren anför att bestämmelserna i valutaförordningen i allmänhet torde vara tUlräckliga för riksbankens kontroll av långivning till utlandet. Då det emellertid är ett nödvändigt krav att slraffsanktio­nerade föreskrifter är klart och entydigt utformade anser riksåklagaren att lagtexten bör preciseras så att det uttryckligen framgår att det för utiandsutiåning krävs rUcsbankens tiUstånd.

 

Prop. 1976/77:131                                                    12

Riksbanksfullmäktiges förslag om att undersöka ett förbud mot "påskyndande" av utiandsbetalningar avstyrks av flertalet remiss­instanser. Bankföreningen och industriförbundet anför att det i prak­liken är svårt att avgöra vad som är handelsbruk på detta område. Det kan vidare vara ekonomiskt ofördelaktigt om företagens handlingsfri­het inskränks på föreslaget sätt. Förslaget skulle innebära att företagen tvingades betala ränta längre än nödvändigt, vUket kostar Syerige ut­ländsk valuta. På grund härav och då frågan inte är av någon större sam-häUsekonomisk betydelse avstyrks förslaget. Riksåklagaren påpekar att ett kriminalisetande av "påskyndande" av utlandsbetalningar torde med­föra avsevärda bevissvårigheter. Enligt riksåklagaren kan det också ifrå­gasättas om det föreligger något egentligt behov av ett förbud.

Rik.sbanksfullmäkliges förslag till ändringar i valutalagens ansvars­bestämmelser tillstyrks cUer lämnats utan erinran av remissin­stanserna med undantag av hovrätten för Västra Sverige. Riksåklagaren anser att sanktionsföreskrift till 10 § valutaförordningen f. n. saknas och delar i huvudsak fullmäktiges uppfattning om ansvarsbestämmelsernas nuvarande innebörd.

Hovrätten för Västra Sverige tolkar bestämmelserna i 10 § valuta­förordningen som utfärdade med stöd av 2 § första stycket 7 valuta­lagen. Enligt hovrätten omfattas de därmed av ansvarsbestämmel­serna i valutalagen. Hovrätten framhåller vidare att medverkansansva­ret enligt valutalagen redan nu har det innehåll som riksbanksfull­mäktige anser önskvärt. Enligt 23 kap. 4 § brottsbalken skall nämligen envar medverkande bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last. Att gärningsmannen eventuellt inte kan dömas för uppsåtligt brott utesluter därför inte ansvar för annan med­verkande så länge det aktuella brottet objektivt sett har blivit begånget.

Vad gäller frågan om åtalsanmälan resp. åtalsangivelse är en förutsätt­ning för inledande av förundersökning och väckande av åtal anför riks­åklagaren följande. Regleringen i 20 kap. 3 § rättegångsbalken (RB) in­nebär att riksbankens tillstånd utgör villkor för allmänt åtal. Förunder­sökning inleds när anledning förekommer att brott som faller under all­mänt åtal har förövats (23 kap. 1 § RB). I allmänhet är det en anmälan om brott som ger anledning tiU att inleda förundersökning. Nuvarande reglering, som omfattar samtiiga former av åtalstillstånd från annan myndighet än åklagare, synes i sak tillgodose riksbanksfullmäktiges önskemål. Skulle vid förundersökningen uppkomma misstanke om an­nat brott än som har angetts i åtalsanmälan torde det inte finnas något hinder mot att i detta skede komplettera eller precisera åtalsanmälan. Skulle av någon anledning denna ordning inte vara tUlfyUest torde 20 kap. 3 § RB böra ändras. Behovet av en sådan ordning som föreslås av riksbanksfullmäktige ifrågasätts emellertid. En helt annan fråga är att riksbanken på grund av sin ställning inte vill göra åtalsanmälan utan

 

Prop. 1976/77:131                                                    13

tillgång till det material som kan framkomma vid en förundersökning. I sak torde det dock inte vara någon skUlnad meUan en provisorisk an­mälan och en formell åtalsanmälan som justeras med beaktande av vad som har framkommit vid förundersökningen.

I fråga om kontroll vid gränsstationerna delar generaltullstyrelsen riksbanksfullmäktiges uppfattning att lagen om straff för varusmuggling inte är tiUräcklig som gmndval för att utföra rutin­mässig kontroll av valutautförseln över gränserna. För att möjliggöra så­dan kontroll kan ett tiUägg göras tUl 14 § valutalagen med innebörd att bestämmelserna i tullagen och tullstadgan om uppgiftsskyldighet och undersökning av vara m. m. är tiUämpliga. Ett sådant tiUägg möjliggör dock inte ökad användning av kroppsvisitation. Möjligheterna att an­ordna kontroU är vidare ytterst begränsade och kontroll kommer därför att kunna anordnas endast i undantagsfall. Generaltullstyrelsen framhål­ler vidare att regeringen tiU styrelsen har överlämnat en skrivelse, vari riksbanksfullmäktige hemställer att tuUverket — i samråd med riksban­ken och inom ramen för tillgängliga resurser — vid enstaka tiUfäUen får biträda med kontroll av resetrafiken till utlandet i syfte att övervaka att gällande regler om valutautförsel iakttas. Regeringen har därvid uttalat att det ankommer på styrelsen att utreda och tUl regeringen redovisa förutsättningarna för att fullmäktiges hemställan skall kunna efter­kommas.

Riksåklagaren framhåller att en eventuell utvidgning av möjligheterna att företa kontroll stickprovsvis bör ske genom ändring i lagen om straff för varusmuggling. Den kontroll som får äga rum enligt flygplatskontroll-lagen är inte avsedd att användas för att beivra eventuella brott mot va­lutalagstiftningen. Vad som gäller om man vid tillämpningen av flyg-platskontroUagen likväl upptäcker brott mot t. ex. valutalagstiftningen är inte reglerat. Frågan om användandet av s. k. överskottsmaterial är f. n. föremål för riksdagens prövning.

5   Föredraganden

Vårt lands handelsutbyte med utlandet inkl. nettot av tjänster och transfereringar har under senare år visat ett tiUtagande underskott. För perioden 1974—1976 uppgick det tiU sammanlagt mer än 20 miljarder kr. I årets finansplan beräknades underskottet enbart för år 1977 kom­ma att uppgå till drygt 11 miljarder kr.

Regeringen har i finansplanen angett riktiinjema för politiken på olika områden i syfte att återställa balansen i våra utrikesbetalningar. Genom målmedvetna satsningar på att förbättra vår export och importkonkur­rens kan detta mål uppnås på sikt. Bytesbalansunderskotten måste finan­sieras till stor del genom näringslivets upplåning i utiandet. Detta kräver en stram kreditpolitik och prioritering av den konkurrensutsatta sektorns

 

Prop, 1976/77:131                                                              14

kreditförsörjning. Kontrollen av de kortfristiga internationella kapital-rörelsema ställer även höga krav på valutapolitiken.

Under en obruten följd av år har valutareglerande åtgärder tilläm­pats som komplement tUl kreditpolitiken. Det nuvarande förordnandet om valutareglering utiöper den 30 juni 1977. Valutaregleringen omfattar i huvudsak kapitaltransaktioner som inte sammanhänger direkt med ut­rikeshandeln. Undantagna från regleringen är nämligen löpande betal­ningar liksom direkta handelskrediter på normala villkor. Inom ramen för valutaförfattningarna ankommer det på riksbanken att utforma de närmare bestämmelserna om tillståndsgivningen för olika kapitaltransak­tioner.

Riksbanksfullmäktige har föreslagit att valutaregleringen förlängs ytteriigare ett år, dvs. för tiden den 1 juli 1977—den 30 juni 1978. Vidare föreslår fullmäktige att valutaförordningen kompletteras med ett förbud mot försträckning till utlandet utan riksbankens tUlstånd och att frågan om ett förbud mot påskyndande av utlandsbetalningar utanför gällande handelsbruk närmare undersöks. Fullmäktige anser också att det behövs vissa redaktionella ändringar i påföljdsreglerna och att de formeUa möjlighetema till stickprovskontroll av resande vid gränssta­tionerna förbättras.

Fullmäktiges förslag har remissbehandlats. Remissinstanserna har all­mänt godtagit att valutaregleringen förlängs under nu rådande förhållan­den. Flera instanser har emellertid samtidigt gjort viktiga förbehåll. Bankföreningen, industriförbundet och andra företrädare för närings­livet godtar en förlängning av valutaregleringen endast under förutsätt­ning att deras förslag beaktas såvitt avser en genomgripande översyn av valutalagstiftningen och en omedelbar liberalisering av vissa valuta­restriktioner. I sistnämnda hänseende föreslås att riksbanken i kontakt med företrädare för banker och näringslivet snarast söker genomföra lättnader i sådana restriktioner som begränsar näringslivets möjligheter till kapitalförsörjning från utiandet, dvs. restriktioner i fråga om sprid­ning av svenska aktier utomlands, svensk upplåning utomlands och kurs­säkring av valutarisker genom terminsaffärer.

Vid en översyn av valutaregleringen bör enligt bankföreningen m. fl. fömtsättningslöst prövas hur ett valutaregleringssystem bör utformas i framtiden. Målet bör vara att komma fram till ett system, där alla transaktioner i princip är tillåtna men där riksbanken kan införa tillfäl­liga restriktioner, när så bedöms nödvändigt, t. ex. efter regeringens för­ordnande. Enligt dessa instanser bör de av riksbanksfuUmäktige före­slagna ändringarna i valutaförfattningarna anstå för att prövas vid en översyn av valutaregleringen. Ett förbud mot påskyndande av utlands­betalningar avstyrks emellertid redan nu.

Mot bakgrund bl. a. av det valutaläge som vårt land f. n. befinner sig i anser jag det nödvändigt att valutaregleringen förlängs med ytter-

 

Prop, 1976/77:131                                                    15

ligare ett år. Jag förordar sålunda att regeringen föreslår riksdagen att anta lag om tiUämpning av nu gällande fullmakter i valutalagen under tiden den 1 juli 1977—den 30 juni 1978 och förelägger rUcsdagen för­slag att valutaförordningen skall äga fortsatt giltighet till utgången av juni 1978.

Jag delar uppfattningen att en valutareglering som har varit i kraft så länge som den svenska behöver ses över. Som jag redan inledningsvis har nämnt avser jag att ta initiativet till en sådan översyn.

De frågor som riksbanksfullmäktige har tagit upp om utvidgning av valutaregleringen, t. ex. genom förbud mot försträckning till utiandet, bör inte avgöras nu utan bör prövas vid kommande översyn. I fråga om riksbanksfullmäktiges förslag i övrigt bör enligt min mening nu inte göras några sakliga ändringar utan endast sådana preciseringar och ändringar av redaktionell art som inte behöver anstå i avvaktan på ut­redningen. Jag återkommer till dessa frågor.

Vid remissbehandlingen har särskilt understmkits att det är angeläget att riksbanken vid tillämpningen av valutaregleringen snarast lättar på restriktionerna för bl. a. vissa kapitaltransaktioner i samband med ut­landsupplåning. Jag vill med anledning därav erinra om att det an­kommer på riksbanken att utfärda de närmare bestämmelser som behövs för verkställigheten av valutaförordningen. Jag utgår från att riksbanken även i fortsättningen håller nära kontakt med representanter för banker och näringslivet när den utformar dessa bestämmelser och även i övrigt tillämpar valutaregleringen så smidigt som möjligt och med vederbörlig hänsyn till näringslivets intressen inom ramen för den ekonomiska politikens mål.

Straff- och förverkandebestämmelserna var före den 1 juli 1975 upp­tagna i valutaförordningen. På grund av innehållet i 8 kap. 7 § tredje stycket andra punkten nya regeringsformen överfördes dessa bestäm­melser tUl valutalagen i samband med att valutaregleringens giltighet förlängdes år 1975 (prop. 1975:82, FiU 1975:20, rskr 1975: 132, SFS 1975: 204). I propositionen (s. 34) framhölls att de föreslagna be­stämmelserna inte avsåg någon ändring i sak. Den centrala straffbe­stämmelsen infördes i 9 § valutalagen.

Riksbanksfulhnäktige har föreslagit vissa förtydliganden och redak­tioneUa ändringar av straffbestämmelserna.

Den centtala straffbestämmelsen i 9 § valutalagen är utformad så att den straffas som bryter mot föreskrifter meddelade med stöd av 2 § valutalagen.

Enligt 5 § 3 valutalagen får regeringen meddela de föreskrifter, som behövs för att genomföra ett valutareglerande förordnande och för att hindra åtgärder som är ägnade att uppenbart motverka ändamålet med detta. Vid stadgandets tillkomst framhöll departementschefen (prop. 1939: 290 s. 19) att förordnande enligt 2 § genom bestämmelsen kunde

 

Prop, 1976/77:131                                                    16

kvalificeras med sådana förbud som avses i 10 § valulaförordningen. Departementschefen påpekade också att stadgandet i 5 § 3 har »egen­skap av allenast en i 5 § införd tillämpningsföreskrift till 2 §».

Det ligger i sakens natur att en tillämpningsföreskrift måste stödja sig på någon grundläggande bestämmelse. Regeringen kan således inte ut­färda föreskrift enligt 5 § valutalagen utan grundläggande stöd i förord­nande enligt 2 §. När ändringarna i valutalagstiftningen genomfördes år 1975 ansågs det uppenbarligen att föreskrifterna i t. ex. 10 § valutaför­ordningen ytterst har sitt stöd i bemyndigande i 2 § valutalagen och alltså fortfarande skulle vara straffbelagda. Enligt riksbanksfullmäktige har det emellertid uppkommit viss tvekan om hur den nya ansvarsbestäm­melsen i 9 § valutalagen skall tolkas. Med hänsyn härtill och då det up­penbarligen varit avsett att slraffsanktionerade föreskrifter skulle vara straffbelagda också i fortsättningen anser jag det motiverat att i förtyd­ligande syfte i 9 § valutalagen föra in en direkt hänvisning också tiU 5 § valutalagen.

Riksbanksfullmäktige har påpekat att i 10 och 11 §§ valutalagen om medverkan och förverkande endast hänvisas till ansvarsbestämmelserna i 9 § första stycket valutalagen men däremot inte lill 9 § andra stycket, enligt vUket upp till två års fängelse kan utdömas om brott som avses i 9 § första stycket är grovt. Med utformningen av dessa bestämmelser avses självfallet inte att medverkan till grovt brott skall vara straffritt eller att utesluta förverkande vid grovt brott. Bestämmelsen i 9 § andra stycket syftar uppenbarligen endast till att kvalificera brott som beskrivs i första stycket. För att undvika varje tvekan om straffbestämmelsemas rätta innebörd kan jag emellertid biträda förslaget om en redaktionell ändring.

Som hovrätten för Västra Sverige har framhållit är bestämmelsen i 10 § andra stycket valutalagen om medverkan redan nu utformad så att den straffbelägger uppsåtlig medverkan om ett brott objektivt sett blivit begånget.

Riksbanksfullmäktige har också tagit upp frågan om förutsättningarna för förundersökning och åtal. Denna fråga berör emeUertid även annan lagstiftning än valutalagstiftningen. I den mån det behövs ändring i nu gällande regler får detta därför övervägas i ett annat sammanhang. Det kan emellertid framhållas att riksåklagaren i sitt yttrande har angivit en ordning som han anser i sak kan tUlgodose riksbanksfullmäktiges önske­mål.

Frågan om att utvidga möjligheterna tUl stickprovskontroll vid gräns­stationerna rymmer flera problem, bl. a. om den personliga integriteten, och bör därför övervägas ytterligare.

Vad jag nu har förordat föranleder ändringar i 9 och 10 §§ valuta­lagen samt en följdändring i 13 § samma lag.

 

Prop. 1976/77:131                                                             17

6   HemstäUan

Jag hemställer att regeringen

dels föreslår riksdagen att antaga inom ekonomidepartementet upp­rättade förslag till

1.  lag om ändring i valutalagen (1939: 350),

2.  lag om tillämpning av valutalagen (1939: 350),

dels lämnar riksdagen tillfälle att yttra sig över ett inom ekonomi­departementet upprättat förslag till

3.    förordning om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959: 264).

7   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har an­fört för den åtgärd eller det ändamål som föredraganden har hem­ställt om.

NORSTEDTS TRYCKERI    STOCKHOLM 1977 77U.,.