Prop. 1976/77:123 Regeringens proposition

1976/77:123

med förslag till konsumentkreditlag m. m.:

beslutad den 24 mars 1977.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagils i bifogade utdrag av regéringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

SVEN ROMANUS

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en konsumentkreditlag. Syftet med lagen är alt stärka konsumenternas ställning i kreditsammanhang. Lagen ersätter inom konsumentområdet lagen (1915:219) om avbelalningsköp samt vissa bestämmelser om kreditköp i konsumentköplagen.

Konsumentkredillagen innehåller till en början regler om information i kredilsammanhang. Reglerna innebär att näringsidkare vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit skall lämna information om bl. a. den effektiva räntan för krediten. Motsvarande information skall lämnas innan avtal om kredit sluts.

Lagen innehåller också bestämmelser om kontantinsats vid kreditköp. Huvudregeln är alt säljaren skall ta ul kontantinsats i enlighet med god sed på marknaden. Kontantinsatsen skall motsvara minst 20 procent av varans kontantpris, om ej särskilda förhållanden föranleder annat.

Genom den nya lagen inskränks möjligheterna för den som har sålt en vara på kredit att ta tillbaka varan vid bristande betalning från köparens sida. Förbehåll om ålertaganderält får inte användas beträffande vara som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt värde eller på gmnd av förhållandena på marknaden inte är lämpad som kredilsäkerhel.

Såväl reglerna om information som bestämmelserna om konlanlinsals och ålertaganderält anknyts till det näringsrällsliga systemet i marknadsföringslagen resp. avtalsvillkorslagen. Det betyder all närmare riktlinjer för tillämpningen av dessa regler skall utformas av konsumentverket, i första hand efter förhandlingar mellan verket och berörda näringslivsorganisationer. På det sättet kan en anpassning nås lill de särskilda förhållandena inom

1 Riksdagen 1976/77. 1 saml Nr 123

Prop. 1976/77:123

1 Förslag till Konsumentkreditlag

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller kredit (beialningsanslånd eller lån) som är avsedd hu
vudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjudes lill konsument
av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet,

Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om kredit av annan än näringsidkare, om krediten förmedlas av näringsidkare som ombud för kreditgivaren.

2 § I lagen avses med

kreditgivare: den som lämnar krediten eller övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran,

kontantpris: det pris till vilket vara, tjänst eller annan nyttighet vanligen hålles konsument tillhanda mot kontant betalning,

kreditbelopp: vid beialningsanslånd den del av kontanlpriset varmed anstånd lämnas samt vid lån del lånade beloppet,

k red i t kostnad: det sammanlagda beloppet av alla räntor, tillägg och andra kostnader som konsumenten har att eriägga med anledning av krediten,

effektiv länia: kreditkostnaden angiven som en åriig ränta beräknad på kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynstagande till atl delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden,

kreditfordran: summan av kreditbeloppet och krediikostnaden.

3 § Med kreditköp avses köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen
anstånd med någon del av betalningen eller vid vilket någon del av be
talningen eriägges med belopp som köparen flr låna av säljaren eller av
annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren.

Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen som vederlag för varans nyttjande föreligger ändå kreditköp, om del är avsett all den till vilken varan utlämnas skall bli ägare av denna.

4 § Avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner
enligl denna lag är ogiltigt.

Marknadsföring av kredit

5 § Näringsidkare skall vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit lämna information om den effektiva räntan för

Prop. 1976/77:123 4

krediten. Är del fråga om kredit för förvärv av särskild vara, tjänst eller annan nyttighet, skall även kreditkostnaden och kontanlpriset anges.

Information enligt första stycket behöver ej lämnas, om krediten är av ringa omfattning eller det annars föreligger särskilda skäl.

6 § Innan kreditavtal slutes skall näringsidkare, som lämnar eller förmedlar krediten, lämna konsumenten information i de hänseenden och i den omfattning som anges i 5 ;;, Informationen skall lämnas skriftligen,

7 § 1 fråga om underiåtelse att lämna information som anges i 5 och 6 iiv; eller som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt gäller marknadsföringslagen (1975:1418).

Bestämmelser om kreditköp

Konlanlinsals

8 § Vid kreditköp skall säljaren av köparen uttaga kontantinsats i enlighet
med god sed på marknaden. Kontantinsatsen skall motsvara minst 20 pro
cent av varans kontantpris, om ej särskilda förhållanden föranleder annat.

Som kontantinsats anses ej betalning med medel som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren,

9 ij Säljer näringsidkare för egen eller annans räkning vara utan att iakttaga
vad som sägs i 8 S, skall det anses utgöra handling som avses i 2 § mark
nadsföringslagen (1975:1418).

Köparens befogenheter mot annan kreditgivare än säljaren

10 § Vid kreditköp får köparen mot kreditgivares krav på betalning framställa
samma invändningar på grund av köpet som han kan göra mot säljaren.

Har köparen på grund av köpet anspråk mol säljaren på återbetalning av köpeskilling, skadestånd eller annan penningprestation svarar kreditgivare lika med säljaren för anspråkets fullgörande. Kreditgivaren är dock ej skyldig att betala mer än vad han mottagit av köparen med anledning av krediten.

Förbud mot vissa fbrdringsbevis

11 § Kreditgivaren får ej mottaga av köparen ingången växelförbindelse be
träffande fordran på grund av kreditköpet. Han för ej heller till bevis för
sin fordran mottaga av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller annan
av denne ingången skuldförbindelse, vars övertalande eller pantsättning in
skränker köparens rätt att framställa invändningar på grund av köpet, om

Prop. 1976/77:123 5

ny borgenär i god tro förvärvar fordringshandlingen.

Första stycket första meningen äger ej tillämpning på egen växel som är utställd av bankaktiebolag, sparbank eller kredilkassa inom jordbrukskasserörelsen,

Den som uppsåtiigen bryter mol denna paragraf dömes lill böter,

Föriidsbelalrting

12 § Vid kreditköp har köparen alltid rätt att betala sin skuld till kreditgivaren
i förtid.

Kreditgivaren för kräva betalning i förtid endast om han gjort förbehåll härom samt köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med atl erlägga förfallen del av kredilfordringen som uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen.

Andra stycket utgör ej hinder för bank eller annan kreditgivare att göra gällande strängare förbehåll om betalning i förtid, om skyldighet därtill följer av annan författning.

13 § Vid förlidsbelalning enligt 12 S skall vid beräkning av kreditgivarens
fordran den obetalda delen av k red i t förd ringen minskas med så stor del
av krediikostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande
till den avtalade kredittiden. Kreditgivaren får dock alltid tillgodoräkna sig
hela kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt
anges i avtalet och ej är oskälig.

Förbud mot viss avräkning

14 § Belopp som köparen erlägger för avräkning på viss kreditfordran i an
ledning av kreditköp får kreditgivaren ej först avräkna på annan fordran,

Ålertaganderält

15 § Med förbehåll om återtaganderätt avses avtalsvillkor som ger kredit
givaren möjlighet alt återtaga varan, om köparen ej fullgör sin del av kre-

dilköpsavtal.

Förbehåll om återtaganderätt för göras gällande endast under förutsättning att förbehållet har gjorts av säljaren i samband med köpet för att trygga säljarens rätt till betalning samt köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med all eriägga förfallen och ej preskriberad del av kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen.

Använder näringsidkare förbehåll om återtaganderätt vid försäljning av vara, som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt värde eller på gmnd av förhållandena på marknaden ej är lämpad som kredilsäkerhel, kan nä-

Prop. 1976/77:123 6

ringsidkaren förbjudas att framdeles i liknande fall använda sådant förbehåll. 1 fråga om förbud äger i övrigt bestämmelsema i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor motsvarande tillämpning.

16 § Om köparen efter utgången av den i 15 S andra stycket angivna liden men innan varan återtages eriägger belopp, som ej har betalats i rätt tid, jämte ränta och kostnader enligt de gmnder som anges i 17 § tredje-femte slyckena,får kreditgivarenej återtaga varan pågmndavdröjsmålet. Ej heller för kreditgivaren i sådant fall göra gällande avtalsvillkor som avses i 12 § andra stycket.

Uppgörelse vid återtagande av vara

17 § Vill kreditgivaren utnyttja rätt att återtaga vara, skall avräkning göras
mellan honom och köparen.

Köparen tillgodoräknas härvid varans värde vid återtagandet. Vid beräkning av värdet äger 3 S lagen(19l5:219)om avbetalningsköp motsvarande tillämpning.

Kreditgivaren får tillgodoräkna sig den obetalda d.elen av kredilfordringen efter avräkning enligl 13 >; saml i förekommande fall dröjsmålsränia, dock ej enligt högre räntefot än som anges i 6 räntelagen (1975:635).

Kreditgivaren får därjämte tillgodoräkna sig ersättning för följande kostnader för återtagande av varan, nämligen exekutionsavgift, skälig kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrättning för återtagande, om inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av kreditgivarens rätt. Vid bestämmande av ersättning för utgift för inställelse äger bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne motsvarande tillämpning.

I mål om handräckning för återtagande för kreditgivaren, enligl vad regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode lill ombud eller biträde.

18 § Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett slörre belopp än kre
ditgivaren, får varan återtagas endast om kreditgivaren betalar mellanskill
naden till köparen eller, när varan värderats av utmätningsman, nedsätter
mellanskillnaden hos denne.

Tillgodoräknas kreditgivaren elt större belopp än köparen, får kreditgivaren ej kräva ut mellanskillnaden (reslskulden).

Återlösande av vara som ålertagils

19 § Köparen för inom fjorton dagar återlösa vara som har ålertagils. Vill
köparen återiösa varan, skall han betala kreditgivaren varans värde vid åter
tagandet saml den restskuld som kan föreligga enligt avräkningen.

Prop. 1976/77:123 7

Handräckning för återtagande av vara m. m.

20 § Kreditgivaren för hos utmätningsman söka handräckning för varans
återtagande, under förutsättning att om kreditköpet har upprättats en av
parterna underskriven handling, som innehåller förbehåll om återtaganderätt
saml uppgift om kontanlpriset, kreditbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden,
kreditfordringen och de tidpunkter när betalning skall eriäggas.

Ansökan om handräckning skall göras skriftligen samt innehålla uppgift om hur stor del av kreditfordringen som utestår obetald. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handling som anges i första stycket,

21 § Handräckning för beviljas endast om del är uppenbart att de förut
sättningar som anges i 15 !? andra stycket föreligger.

Har förbehåll om ålertaganderält använts i strid mot förbud enligl 15 !; tredje stycket, för handräckning ej beviljas.

Handräckning eller verkställighet av dom, varigenom köparen har förpliktats atl lämna tillbaka vara som sålts med förbehåll om återtaganderätt, för ej beviljas beträffande vara som enligl 65 >; ulsökningslagen (1877:31 s. I) undantages från utmätning.

22 § I fråga om handräckning och verkställighet av dom, som anges i 21 >;
tredje stycket, äger i övrigt 10 S tredje och fjärde styckena, 12-15 >;!; och
16 >; första stycket lagen (1915:219) om avbelalningsköp motsvarande till-
lämpning. Härvid skall hänvisningen i 14 !? andra stycket lill 5 S första stycket
avse 18!; första stycket denna lag.

Förbud mot utmätning

23 § Vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt får ej utmätas
för fordran på grund av kreditköpet.

Betalningsansvar vid förlust av kontokort m. m.

24 § Avtalsvillkor som innebär atl konlohavare skall vara betalningsskyldig för belopp, som påförts kontot genom att kontokort har använts av obehörig, för göras gäUande endast om kontohavaren eller annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda kontokortet

1. lämnat ifrån sig kortet till annan,

2. genom grov oaktsamhet föriorat kortet,

3. på annat sätt föriorat besittningen av kortet och icke snarast efter upptäckten anmält föriusten hos kreditgivaren.

För belopp, som på sätt i första stycket anges har påförts kontot sedan kreditgivaren mottagit anmälan atl kontohavaren eller annan som enligt

Prop. 1976/77:123 8

kontoavtalel är behörig all använda kontokortet ej längre har detta i sin besittning, är kontohavaren betalningsskyldig endast om han förfarit svikligt.

TUlsyn m. m.

25 § Konsumentverket utövar tillsyn överefterievnaden av denna lag. Ver
kels tillsyn omfattar dock ej Sveriges riksbank, Sveriges.investeringsbank
aktiebolag, verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller
försäkringsinspeklionen eller verksamhet hos exekutiv myndighet.

Tillsynen skall utövas så, atl den icke vållar slörre kostnad eller olägenhet än som är nödvändig.

26 S För utövande av tillsynen har konsumentverket eller den som verket
förordnar rätt alt förelaga inspektion hos näringsidkare som bedriver va-
mförsäljning eller som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar, förmedlar
eller övertar kredit som avses i denna lag och att taga del av samtliga hand
lingar som behövs för tillsynen. Näringsidkaren skall lämna de upplysningar
om verksamheten som begäres för tillsynen.

Underiåler näringsidkare att lämna tillgång till handling eller all lämna upplysning i fall som avses i första stycket, för konsumentverket förelägga näringsidkaren atl fullgöra sin skyldighet vid vite av högst 10 000 kronor,

27 § Talan om utdömande av vite som avses i 26 >; föres vid allmän domstol
av åklagare. Sådan talan får väckas endast efter anmälan av konsument
verket.

28 § Den som hos konsumentverket eller på verkets vägnar har tagit befattning med tillsynsärende enligl denna lag för ej obehörigen yppa eller nyttja vad han därvid fått veta om enskilds personliga förhållanden eller om. yrkes- eller affärshemlighet.

29 § Har konsumentverket enligt 26 >; andra stycket förelagt näringsidkare all tillhandahålla handling får talan moi beslutet föras hos kammarrätten genom besvär. Mol annat beslut av konsumentverket enligl 26 >; får talan ej föras.

30 § Bestämmelserna i 8 och 9 §§ gäller ej kreditköp för vilka föreskrifter om kontantinsats har meddelats med stöd av lagen (1975:90) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.

Bestämmelserna i 24 >; tillämpas även i fall då kontoavtalet har ingåtts före ikraftträdandet.

Prop. 1976/77:123 9

Förekommer i lag eller annan författning bestämmelse som avser det fall all vara innehas på gmnd av avbetalningsköp, skall bestämmelsen äga motsvarande tillämpning på det fall att vara innehas på grund av kreditköp enligl konsumentkredillagen.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp

Härigenom föreskrives atl 1, 4, II och 15 iiS lagen (1915:219) om avbelalningsköp skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§'

Med avbetalningsköp förstås i denna lag avtal, varigenom lösöre säljes mol betalning i särskilda poster, av vilka en eller flera skola eriäggas efter det godset utgivits till köparen, och under villkor tillika att säljaren skall äga rätt att återtaga godset, om köparen åsidosätter vad honom åligger, eller att äganderätten till godset skall förbliva hos säljaren intill dess betalningen eller viss del därav blivit eriagd.

Har avtalet betecknats såsom hyresavtal eller betalningen såsom vedertag för godsets bruk och nyttjande, skall ulan hinder därav avtalet anses såsom avbetalningsköp, såframt del finnes vara åsyftat, att den, som fött godset till sig utgivet, skall bliva ägare därav.

Sammanlagda beloppet av de poster, som köparen enligl avtalet har att eriägga, benämnes i denna lag avbetalningspriset. Med post avses icke sådan ränta eller gottgörelse för försäkringspremie, som köparen skall särskilt utgiva.

ffråga om vissa avbetalningsköp finnas bestämmelser I konsumentkredillagen (1977:000).

4 §2

Säljaren äge, där godset återtages. Säljaren äge, där godset återtages,

räkna sig lill godo: räkna sig lill godo:

1) oguldna poster, för vilka i av- 1) oguldna posler, för vilka i av
talet bestämd förfallodag är inne vid talet bestämd förfallodag är inne vid
tiden för godsets återtagande; tiden för godsets återtagande;

'Senaste lydelse 1953:152 2 Senaste lydelse 1974:184

Har säljaren i avtalet uppgivit det pris, lill vilket han skulle varit villig att sälja godset mot kontant betalning, lägges denna uppgift till gmnd för beräkningen enligl första stycket 2), där del ej kan antagas, atl godset kunde hava köpts till lägre pris.

Nuvarande lydelse

2) såstor kvotdel av övriga oguldna posler som del pris, vilket godset skulle hava betingat om del köpts mol kontant betalning, utgör i förhållande till avbeialningsprisel;

3) ränta och gottgörelse för försäkringspremie, som säljaren har all fordra och som icke inräknats i avbeialningsprisel;

4) kostnad, som säljaren måste vidkännas för godsels återtagande; samt

5) i fall köparens rätt lill godset är beroende av att han ersätter säljaren för reparation eller annan åtgärd med avseende å godset, fordran å sådan ersättning.

Ersättning för kostnad som avses i första stycket 4) utgår enligl bestämmelser som Konungen meddelar.

Föreslagen lydelse

2) så stor kvotdel av övriga oguldna poster som del pris, vilket godset skulle hava betingat om det köpts mot kontant betalning, utgör i förhållande lill avbeialningsprisel;

3) ränta och gottgörelse för försäkringspremie, som säljaren har alt fordra och som icke inräknats i avbetalningspriset;

4) kostnad för godsels återtagande; saml

5) i fall köparens rätt lill godset är beroende av att han ersätter säljaren för reparation eller annan åtgärd med avseende å godset, fordran å sådan ersättning.

Ersättning för kostnad som avses i första stycket 4) får avse exekutions-avgifi, skälig kostnad för transport av varan samt utgift/or inställelse vid förrättning för återtagande, om inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av säljarens rätt. Vid bestämmande av ersättning för utgift för inställelse äga bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne motsvarande tillämpning. I mål om handräckning för återtagande äger säljaren, enligt vad regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde.

Prop. 1976/77:123 12

3 Förslag till

Lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877)

Härigenom föreskrives atl 15-17 >?;; konsumentköplagen (1973:877) skall upphöra att gälla vid utgången av år 1977. Paragraferna skall dock fortfarande gälla i fråga om köp som har ingåtts dessförinnan.

4 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives att 10 kap. 10 S brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 S Vad i 8 kap, 13!; sägs om inskränkning i åklagares åtalsrätt skall äga motsvarande tillämpning beträffande annat i delta kapitel omförmäll brott än grov förskingring och sådan trolöshet mol huvudman som är all anse som grov.

Olovligt förfogande över egen- Olovligt förfogande över egen
dom, som kommit i gärningsman- dom, som kommit i gärningsman
nens besittning genom avtal, enligt nens besittning genom avtal, enligl
vilket äganderätten skall övergå först vilket äganderätten skall övergå först
sedan betalning eriagts, må ej åtalas sedan betalning erlagts eller som in-
av åklagare, med mindre åtal av sär- nehåller förbehåll om återtaganderätt
skilda skäl finnes påkallat ur allmän som avses I 1 § lagen (1915:219) om
synpunkt. avbetalningsköp eller 15 !i konsument-

kredillagen (1977:000) må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den I januari 1978.

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Anlonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenslam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Romanus

Lagrådsremiss med förslag till konsumentkreditlag m. m.

1 Inledning

Efter bemyndigande den 4 juni 1971 tillkallades sakkunniga för att verkställa utredning angående den rättsliga regleringen av avbetalningsköp och andra former av konsumtionskredit. De sakkunniga, som har antagit namnet kreditköpkommittén' (Ju 1971:05), har i augusti 1975 avlämnat betänkandet (SOU 1975:63) Konsumentkreditlag m. m, I betänkandet läggs fram förslag till en konsumentkreditlag samt till en lag med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara. Vidare föreslås vissa ändringar i lagen (1915:219) om avbetalningsköp (avbelalningsköplagen, ändrad senast 1976:186) och konsumentköplagen (1973:877, ändrad 1975:1419). De lagförslag som innefattas i betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren (RÅ), Göta hovrätt, datainspektionen, bankinspektionen, riksskatteverket (RSV), konjunkturinslilulel, kommerskollegium, näringsfrihetsombudsmannen (NO), konsumentombudsmannen (KO), statens pris- och kartellnämnd (SPK), konsumentverket, statens industriverk, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, köplagsutredningen, hemförsäljningskommittén, leasingutredningen, Malmö kommun. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges kronofogdar, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpman-

' Ordföranden i marknadsdomstolen, justitierådet Peter Westerlind, ordförande, sekreteraren Göran Björiing, riksdagsledamöterna Ingegärd Fraenkel och Maj-Lis Landberg samt förste ombudsmannen Lennart Lundgren.

Prop. 1976/77:123 14

naförbund, Sveriges hantverks- och induslriorganisalion (SHIO), Kooperativa förbundet (KF), Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska handelskammareförbundet. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, Post- och kredilbanken (PK-banken), Finansieringsförelagens förening. Motorbranschens riksförbund (MRF), Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening. Motormännens riksförbund (M), Kungl. aulomobilklubben (KAK), Motorfdrarnas helnyklerhelsförbund (MHF), bilkreditnämnden. Svenska bokförläggareföreningen. Svenska båt-industriföreningen, Direkiförsäljningsföretagens förening. Svenska postorderföreningen. Svenska annonsörets förening. Svenska reklambyråförbun-del. Köpkort AB, Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Thorn Hyr-TV AB samt Telerent Svenska AB.

Svenska arbetsgivareföreningen har beretts tillfälle avge yttrande men förklarat sig avslå härifrån.

Remissinstanserna har bifogat yttranden,

RSV från kronofogdemyndigheterna i Göteborgs, Malmö, Marieslads, Vänersborgs, Västerås och Växjö distrikt,

kommerskollegium från Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, handelskammaren i Jönköpings län, Gotlands handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg, handelskammaren i Karistad, handelskammaren i Örebro och Västmanlands län och Västerbottens handelskammare,

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län från bl. a. Göteborgs kommun och hemkonsulenten i Uddevalla,

Finansieringsföretagens förening från professorn i civilrätt vid Stockholms universitet Lennart Vahlén.

Yttranden över betänkandet har dessutom inkommit frän AB Electrolux, Elinderska Conto Företagen, Husqvarna AB, AB IKEA Konto, Konfektionsindustriföreningen, Kramo Byggservice AB,Svenska företagares riksförbund, Svenska Petroleum Institutet, Sveriges musikhandlares riksförbund och Sydöstra Sveriges auktionistförening u.p.a.

Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund, vilka avgett ett gemensamt yttrande, har till detta fogat en rapport över en i oktober 1975 genomförd Sifo-undersökning avseende allmänhetens kunskaper om, inställning till och erfarenheter av kreditköp ("Hur allmänheten ser på kreditköp").

Svenska bålinduslriföreningen har sedan dess yttrande avgells inkommit med en rapport över en i februari och mars 1976 av föreningen genomförd enkätundersökning beträffande önskemål om kredittidens längd vid bålköp.

Direktförsäljningsföretagens förening har till sitt yttrande fogat bl. a. en utredning med rubriken "Begreppet effektiv ränta i förslaget till konsumentkreditlag m. m.".

Thorn Hyr-TV AB och Telerent Svenska AB, vilka avgelt ett gemensamt yttrande, har lill delta fogat bl. a. en rapport över en i september och oktober

Prop. 1976/77:123 15

1975 genomförd marknadsundersökning ("Varför hyr man TV").

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Vid beredningen av ärendet i justitiedepartementet har överiäggningar ägt rum med företrädare för kreditköpkommittéerna i Danmark, Finland och Norge.

2 Nuvarande förhållanden

2.1 Inledning

Kreditgivningen för konsumtionsändamål har betydande omfattning. To-talförsäljningen år 1973 av varaktiga varor till konsumenterna kan grovt uppskattas till 15 miljarder kronor. Kreditförsäljningens andel kan uppskattas till ca 30 procent därav eller lill elt värde av ca 4,5 miljarder kronor. Här har då inte inräknats av bankerna beviljade, från vaminköp formellt fristående lån till konsumenter.

De krediter som lämnas konsumenter för konsumtionsändamål kan klassificeras på olika sätt. Etl sätt är all, som konsumlionskreditulredningen har gjort i betänkandet (SOU 1966:42) Konsumtionskrediier i Sverige, dela in krediterna i vam- och företagsbundna krediter saml allmänna konsumtionskrediter. Med att kredit är varu- eller förelagsbunden avses då att kreditens användningsområde är begränsat till inköp av viss vara eller till inköp från visst eller vissa företag.

Bland de varu- och förelagsbundna konsumlionskrediterna märks framför allt avbetalningsköpkrediten. Utmärkande för avbelalningsköpel är alt krediten beviljas i samband med överiåtelse av viss vara, atl köparen eriägger hela eller (vanligen) viss del av köpeskillingen sedan han fött varan i sin besittning samt att varan står som säkerhet för köparens förpliktelser genom all den vid kontraktsbrott från köparens sida kan alertas av säljaren.

Vid sidan om avbelalningsköpel förekommer andra varubundna delbe-lalningskrediter som inte är förenade med säkerhetsräll i varan, såsom exempelvis köp där betalningen delas upp på några månatliga delposter. Till vambundna krediter kan också hänföras mer eller mindre informella beialningsanslånd vid vaminköp, såsom när vara hemsänds för senare betalning mot räkning inom kortare eller längre lid.

Till de företagsbundna krediterna kan räknas skilda former av s. k. lå-neköp, som innebär atl vid inköp betalningen eller del därav eriäggs med belopp som köparen i samband med köpet får låna av en särskild kreditgivare, t. ex. en bank, som samarbetar med säljaren för finansiering av inköp hos denne. Låneköpet lanserades på 1940-talet av Kooperativa förbundet och har sedermera fött efterföljare hos andra organisationer och förelag under skiftande beteckningar. Denna kreditform är på frammarsch,

Prop. 1976/77:123 16

En med låneköpet närbesläktad förelagsbunden kreditform som har utvecklats starkt under senare år är de moderna formerna av kontokrediter. Krediten beviljas här inte såsom vid låneköpel i samband med visst inköp utan på förhand genom all kreditgivaren, ofta ett särskilt konlokorlsförelag, beviljar kontohavaren ett kredilulrymme. Detta utgörs av en stående eller öppen kredit som kontohavaren efter eget gottfinnande kan använda för olika inköp. Inköpen kan dock ske endast hos del eller de företag som är anslutna till det ifrågavarande kontosystemet och med vilka kreditgivaren alltså samarbetar, Elt utmärkande drag i avtalet mellan kreditgivaren och kontohavaren är atl del kredilulrymme som frigörs genom avbetalning på den skuld som belastar kontot kan användas på nytt. 1 regel använder kontohavaren vid inköp en plaslbricka (kontokort, kreditkort, kredilbevis), som visar säljförelagei alt kontohavaren är berättigad alt köpa på konto.

Till de allmänna konsumlionskrediterna brukar hänföras sådana kredit-former som har del gemensamt all de i princip kan användas för vilket som helst ändamål, alltså inte endast för inköp av viss vara eller hos visst företag. Hit hör bl. a. olika banklån, som en konsument kan la upp för all sedan använda de lånade medlen på del sätt han önskar, saml löpande krediter av typ checkräkningskredil som inte är bundna till visst ändamål.

Medan den traditionella avbetalningsköpkredilen är förenad med säkerhet i varan genom atl säljaren förbehåller sig ägande- eller återtaganderätt lill denna tills betalningen helt eller delvis eriagts är de olika formerna av låneköp och kontoköp inte förenade med sådan säkerhet, liksom inte heller de allmänna konsumtionskrediterna. Dessa senare former av krediter beviljas på grundval av en bedömning av konsumentens förmåga alt fullfölja ekonomiska åtaganden och i vissa fall mot annan säkerhet. Denna skillnad torde typiskt sett medföra att avbetalningsköpkredilen är mer lättillgänglig än andra kredilformer, eftersom köparen genom själva köpet skaffar sig den nödvändiga kreditsäkerheien.

Olika förekommande kreditformer och deras utbredning på marknaden redovisas närmare i kredilköpkommitléns betänkande, vartill hänvisas. Beträffande krediternas fördelning på olika kreditformer konstateras i belänkandet att avbetalningsköpet fortfarande är den dominerande kreditköps-formen. Under senare år har emellertid en förskjutning ägt rum från det traditionella avbetalningssystemet mol modernare system, framför allt sådana som innebär alt konsumenten avtalar om krediten med en särskild kreditgivare som samarbetar med säljaren, såsom vid olika formerav låneköp och kontokredil. Den mest markanta strukturella skillnaden har dock befunnits ligga i en förskjutning mot fristående banklån lill konsumenter, alltså mot lån som inte grundar sig på någon samarbetsöverenskommelse mellan säljare och kreditgivare.

De pågående stmkturförändringarna medför att konsumenterna som köpare och kredittagare allt oftare engageras i ett trepartsförhållande som har

Prop. 1976/77:123 17

lill syfte att finansiera inköp hos vissa företag. Så är fallet vid olika former av låneköp saml vid vissa kontoköp. Konsumenten har i sin egenskap av kredittagare etl avtal med en bank eller ett finansieringsförelag som kreditgivare. Mellan kreditgivaren och säljaren föreligger i sin lur en överenskommelse om finansiering av inköp hos säljaren. Vid avbetalningsköp och andra delbelalningsköp finns del visseriigen till en början bara två parter, köparen och säljaren. Det vanligaste är emellertid - i synnerhet vid avbetalningsköp - att säljaren senare genom överiåtelse eller pantsättning av köpekontraktet lill en bank eller ett finansieringsföretag förvandlar sin fordran mot köparen till pengar. Genom en sådan diskontering för säljaren betalning för sin fordran på grund av köpet medan köparen, såvitt angår själva krediten, för en ny motpart till vilken han har att betala sin skuld på grund av köpet.

Kreditköpkommillén har i sitt betänkande också redogjort för de huvudsakliga villkoren, däribland kreditkostnaderna, vid olika kreditformer samt lämnat åtskilliga statistiska och andra uppgifter beträffande krediter som lämnas lill konsumenter (konsumentkrediter). Sålunda redovisas i betänkandet bl. a. en av kommittén verkställd undersökning av mål hos kronofogdemyndigheterna angående handräckning för återtagande av avbetalningsgods. Vidare presenteras vissa samhällsekonomiska aspekter på kon-sumenlkredilerna. 1 dessa delar får hänvisas lill betänkandet.

Lagstiftaren uppmärksammade redan i seklets början det sociala behovet av särskilda regler till köparens skydd vid den förr helt dominerande kreditköpsformen, avbelalningsköpel. På grund härav tillkom den alltjämt gällande lagen (1915:219) om avbelalningsköp vilken sedermera har varit föremål för översyn i syfte att skapa än bättre balans mellan parterna vid avbelalningsköp. Genom konsumentpolitiska insatser under senare år har tillkommit ytteriigare civilrättslig lagstiftning som bereder konsumenterna skydd vid olika former av kreditavlal, främst kreditköp. På det näringsrättsliga området bör nämnas främst marknadsföringslagen(l975:l4l8,ändrad 1976:55) och lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (ändrad 1973:878).

1 nästa avsnitt (2.2) lämnas en redogörelse för redan gällande och nyligen beslutad lagstiftning av väsentlig betydelse för konsumenterna i kreditsammanhang. Viss ytteriigare lagstiftning behandlas i kommitténs betänkande (s. 73-88 och 115-122), som också belyser förarbeten och bakgrund i övrigt till en del lagar och andra författningar.

2 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

Prop. 1976/77:123 18

2.2 Lagstiftning

2.2.1 Lagen (1915:219) om avbetalningsköp

Avbelalningsköplagen har främst lill syfte all genom tvingande regler skydda avbetalningsköparen mot atl säljaren gör gällande alltför stränga påföljder vid kontraktsbrott, Å andra sidan ställs etl snabbt och billigt handräckningsförfarande lill säljarens förfogande i de fall då han enligt lagen har rätt alt återta försålt gods, Lagen reviderades år 1953.

Lagen är tillämplig endast på avbetalningsköp. Härmed förstås enligt 1 § ett avtal enligt vilket lösöre säljs mol betalning i särskilda poster, av vilka åtminstone någon skall eriäggas efter det att godset har utgetls till köparen. Dessutom krävs alt säljaren har förbehållit sig antingen rätt att återta godset om köparen åsidosätter vad som åligger honom (återiagandeförbehåll) eller äganderätten lill godset tills betalningen eller viss del därav har erlagts (äganderättsförbehåll eller ägareförbehåll). Atl sådant förbehåll har gjorts är det karakteristiska för avbelalningsköp och innebär atl godset slår som säkerhet för att köparen fullgör sina förpliktelser

Har avtalet getts formen av hyresavtal skall avbetalningsköp ändå anses föreligga om avsikten är att den lill vilken godset har utgetls skall bli ägare därav.

Sammanlagda beloppet av de posler som köparen har atl eriägga enligt avtalet benämns i lagen avbeialningsprisel. Med post avses dock inte sådan ränta eller gottgörelse för försäkringspremie som köparen skall utge särskilt.

Genom 2 i; första stycket begränsas säljarens rätt alt göra gällande särskilda påföljder om köparen råkar i dröjsmål med betalningen. Om köparen underiåler alt betala förfallen post eller eljest fullgöra sin betalningsskyldighet för säljaren återta godset, utkräva ännu inte förfallen post eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd gällande endast om beialningsdröjsmålet har viss minsta omfattning. Del krävs att köparens underiåtenhet avser belopp som uteslår oguldel minst 14 dagar utöver förfallodagen och att detta belopp uppgår lill minst en tiondel av avbeialningsprisel eller, om i beloppet ingår två eller flera posler, lill minst en ijugondel av avbetalningspriset eller all beloppet utgör återstoden av säljarens fordran. Med ullrycket "särskild påföljd" markeras alt bestämmelserna inte begränsar säljarens rätt att i vanlig ordning driva in sin fordran.

Om köparen efter utgången av den nämnda Ijortondagarsfristen men innan godset återtas eriägger belopp som inte har betalts i rätt tid jämte ränta samt ersätter säljarens kostnader i anledning av dröjsmålet för säljaren enligt 2 S andra stycket inte göra gällande särskilda påföljder, om detta skulle vara obilligt med hänsyn till att betalningsdröjsmålet berott på atl köparen till följd av sjukdom eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld har råkat i betalningssvårigheter

Prop. 1976/77:123 19

Kan köparen inte värja sig enligt 2 § har säljaren rätt att återta godset. Vill han göra detta, skall avräkning ske mellan parterna enligl reglerna i 3-5 §§.

Köparen tillgodoräknas enligt 3 i; värdet av godset, när det återtas. Värdet skall beräknas efter vad säljaren kan antas utvinna genom att på lämpligt sätt försälja godset. Hänsyn skall sålunda tas lill omständigheter som kan höja värdet i säljarens hand, såsom all han på nytt kan sälja godset i egen rörelse och dessförinnan reparera eventuell skada på godset.

I 4 § anges vad säljaren skall tillgodoräknas. Främst gäller del obetalda poster, för vilka i avtalet bestämd förfallodag är inne när återtagande sker. Vidare tillgodoräknas säljaren övriga obetalda poster med en viss reduktion som syftar till alt köparen inte skall behöva betala fulla avbetalningspriset med hänsyn till alt uppgörelse sker i förtid. Reduktionen innebär all säljaren av dessa posler tillgodoräknas endast så stor del som godsets kontantpris utgör i förhållande till avbetalningspriset. Har säljaren i avtalet uppgett det pris lill vilket han skulle ha varit villig alt sälja godset mot kontant betalning skall detta anses som godsets kontantpris, om det inte kan antas att godset kunde ha köpts lill lägre pris.

Säljaren tillgodoräknas vidare ränta och gottgörelse för försäkringspremie, som säljaren har alt fordra och som inte inräknats i avbeialningsprisel, saml kostnad som han måste vidkännas för godsets återtagande. Ersättning för sådan kostnad utgår enligl kungörelsen (1974:812) om ersättning för kostnad i mål om handräckning enligt lagen (1915:219) om avbetalningsköp, m. m. (ändrad senast 1976:796). Om köparens rätt till godset är beroende av att han ersätter säljaren för reparation eller annan åtgärd med avseende på godset, tillgodoräknas säljaren även fordran på sådan ersättning (förutsätter s. k. kopplingsförbehåll, se härom i del följande).

Om godsets värde överstiger det belopp som har tillgodoräknats säljaren, för denne enligt 5 S första stycket inte återta godset utan att han betalar överskottet till köparen eller, om värderingen gjorts av utmätningsman, nedsätter överskottet hos denne. Är godsets värde mindre än vad som tillgodoräknats säljaren, får han enligt 5 § andra stycket inte utkräva mer än det överskjutande beloppet. Denna regel innebär, att säljaren definitivt går föriustig det belopp varmed avbeialningsprisel enligl de nyss berörda bestämmelserna skall reduceras.

Tidigare har berörts köparens möjlighet att enligt 2 § andra stycket avvärja återtagande vid sådant betalningsdröjsmål som berott på atl han huvudsakligen utan egen skuld har råkat i belalningssvårigheter. Enligt 6 § första stycket kan köparen emellertid, oavsett orsaken lill beialningsdröjsmålet, alltid avvärja all godset alertas sedan säljaren framställt yrkande om återtagande. Då fordras dock all köparen på en gång betalar vad säljaren har all fordra enligt 4§, dvs. efter viss reduktion av säljarens fordran enligl avtalet. Köparen har enligt 6 § tredje stycket även i annat fall rätt all fullgöra

Prop. 1976/77:123 20

sin betalningsskyldighet i förlid, varvid säljarens fordran likaledes skall beräknas i huvudsak enligl de i 4 § angivna grunderna.

Om säljaren har återtagit godset, har köparen enligl 6 § andra stycket rätt att inom viss tid därefter lösa tillbaka godset. Denna rätt består under 14 dagar efter återtagandet. Vill köparen utnyttja återiösningsrälten skall han betala säljaren godsets värde vid återtagandet saml vad säljaren kan ha atl fordra enligt 5 § andra stycket.

Del förekommer att flera föremål säljs genom samma avbetalningsköp. Vill säljaren i sådant fall återta godset har köparen enligl 7 § första stycket rätt att behålla de föremål han önskar. Han skall då betala säljaren de värden som har åsatts dessa varor samt vad säljaren kan ha att fordra enligt 5 § andra stycket, dvs. den eventuella skillnaden mellan vad säljaren med avseende på hela köpet har tillgodoräknats enligt 4 § och samtliga föremåls värde när återtagandet sker. Har säljaren redan återtagit föremålen, har köparen rätt alt inom 14 dagar därefter återiösa de föremål han önskar mot att han ersätter säljaren enligl de nyss angivna reglerna. Köparens rätt att behålla eller lösa åter något eller några av flera föremål gäller enligt 7§ andra stycket inte om nämnda föremål har sådant samband med de övriga all dessas värde märkligen skulle minskas genom avskiljandet.

Vissa avtalsvillkor har ansetts vara så otillbörliga vid avbelalningsköp all de förklarats ogiltiga genom bestämmelser i 8 S, Genom 8 S första stycket ogiltigförklaras s. k. kopplingsförbehåll, dvs. förbehåll att köparens rätt lill godset skall vara beroende av atl han fullgör annan förpliktelse än sådan som åligger honom på grund av avbetalningsköpet. Till komplettering härav ogiltigförklaras i 8 iJ andra stycket s, k. avräkningsförbehåll, dvs. förbehåll att av köparen inbetalt belopp först skall avräknas på fordran som tillkommer säljaren av annan grund än avbelalningsköpel. Reglerna är dock inte undantagslösa. Såväl kopplings- som avräkningsförbehåll är nämligen giltiga, om de avser ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende på godset,

1 9 § ges en bestämmelse till köparens skydd vid tillämpning av förfalloklausul, dvs, avtalsvillkor enligl vilket köparens underiåtenhet att fullgöra sina åligganden skall medföra att han inte har rätt till avtalad förfallotid. Om säljaren med åberopande av en förfalloklausul utkräver hela köpeskillingen eller del därav som annars inte skulle vara förfallen till betalning, skall säljarens fordran beräknas enligt reglerna i 4 §,dvs. med viss reduktion.

Säljaren kan återta godset genom frivillig uppgörelse med köparen. Säljaren kan också vända sig lill domstol och få köparen förpliktad atl utge godset. Det vanligaste är emellertid alt säljaren utnyttjar det handräckningsförfarande som avbelalningsköplagen ställer lill hans förfogande. Detta förfarande regleras i 10-14 iji; samt 16 § första stycket avbelalningsköplagen.

Enligt 10 § försäljaren hos utmätningsman söka handräckning för godsets återtagande. En förutsättning härför är alt det om avbelalningsköpel har upprättals en av köparen underskriven handling som innehåller äganderätts-

Prop. 1976/77:123 21

eller återiagandeförbehåll, uppgift om godsets kontantpris saml uppgift om vad köparen har att betala och när de särskilda beloppen förfaller till betalning. Ansökan om handräckning görs skriftligen och skall innehålla uppgift om den del av avbeialningsprisel som är obetald. Gör säljaren anspråk på ränta, gottgörelse för försäkringspremie eller ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende på godset skall även sådan fordran anges. Köpehandlingen skall i original och bestyrkt avskrift bifogas ansökningen. Om utmätningsmannen begär det skall säljaren betala handräckningskostnaden i förskott.

Enligl 10 § tredje stycket äger 56, 59, 60 och 60a§ij ulsökningslagen (1877:31 s. 1) motsvarande tillämpning vid handräckning. Detta innebär bl. a. följande. Handräckning söks där köparen har sill hemvist eller där godset finns. Köparen skall i regel underrättas om handräckningen i så god tid att han kan beräknas fö nödvändigt rådrum för att bevaka sin rätt. Föreligger fara alt godset göms undan eller förstörs eller är saken annars brådskande behöver köparen dock inte underrättas. Köparens frånvaro utgör inte hinder för handräckningens genomförande, om del inte befinns erforderiig! alt han för tillfölle att yttra sig. Om handräckning inte genast kan verkställas för utmätningsmannen vid behov säkerställa handräckningen genom vissa säkerhetsåtgärder i avvaktan på verkställighet.

Handräckning får enligt 11 § första stycket avbelalningsköplagen beviljas endast om utmätningsmannen finner uppenbart all del föreligger sådant betalningsdröjsmål som anges i 2 § första stycket eller all köparen har åsidosatt annan förpliktelse av väsentlig betydelse för säljaren. Enligl 11 >; andra Stycket får gång- och sängkläder som är oundgängligen behövliga för köparen, hans make och oförsörjda barn inte i något fall återtas. I II ;:; tredje stycket föreskrivs att handräckning inte får beviljas om köparen visar sannolika skäl atl varan har sålts lill oskäligt högt pris.

Utmätningsmannen har enligt 12 § vissa möjligheter att medge anstånd med verkställigheten. Detta är fallet om handräckning sökts på grund av betalningsdröjsmål samt dröjsmålet beror på att köparen till följd av sjukdom eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld har råkat i belalningssvårigheter som kan antas vara av tillfällig natur. Anstånd för dock inte medges om säljarens rätt lill godset äventyras eller hans rätt eljest otillböriigt åsidosätts. Anstånd för medges intill tre månader från dagen för ansökningen om handräckning. Om synnerliga skäl föreligger kan nytt anstånd medges intill sex månader från nämnda dag. Utmätningsmannen för föreskriva villkor för anståndet och, om anledning därtill förekommer, förklara att detta skall upphöra.

Även säljaren kan medge uppskov med verkställigheten av handräckning. Har på grund härav verkställighet inte skett när sex månader har förflutit från ansökningen är denna enligt 16 ij första stycket förfallen, Säljtiren är dock oförhindrad att på nytt ansöka om handräckning.

Prop. 1976/77:123 22

Vid handräckning skall utmätningsmannen enligt 13 § uppteckna och värdera det gods som skall återtas. Om det behövs för utmätningsmannen vid värderingen anlita biträde av sakkunniga.

Enligt 14 § första stycket för beslut i fråga om handräckning överklagas hos överexekutor men inte i högre instans. Om köparen eller säljaren är missnöjd med värdering ellerannan åtgärd som vidtagits vid handräckningen kan han dock enligl 14 § andra stycket föra saken till domstol efter stämning på den andre.

Som tidigare har nämnts kan säljaren hos domstol utverka dom, varigenom köparen förpliktas att utge gods som sålts genom avbetalningsköp. Beträffande förrättning för verkställighet av sådan dom äger i stor utsträckning reglema om handräckning motsvarande tillämpning.

Säljarens fordringar på grund av avbetalningsköp är i princip likställda med fordringar i allmänhet. Han äralllså oförhindrad att redan före utgången av den i 2 § angivna fristen i vanlig ordning utkräva obetalda posler. Säljaren kan därvid vända sig lill domstol för atl fö en exekutionstitel i form av dom eller lagsökningsutslag och därefter söka utmätning hos köparen. För denna situation har dock i 16 § andra stycket uppställts en viktig regel lill köparens skydd, enligl vilken det gods avbelalningsköpel avser inte för utmätas för fordran på grund av köpet. Skälet till denna regel är all värderingsreglerna i 3 § annars skulle sällas ur spel. Vidare skulle köparen föriora sin rätt enligt 6 och 7 §§ att behålla eller återiösa det köpta godset eller del därav.

Av 17 § första stycket framgår lagens tvingande natur, 117 § andra stycket finns en regel som innebär att avtal om domstols behörighet atl uppta tvist angående avbetalningsköp är ogiltigt, om avtalet har ingåtts innan tvisten uppkom.

2.2.2 Konsumentköplagen (1973:877)

Avbelalningsköplagen rör förhållandet mellan säljaren och köparen men däremot inte köparens förhållande till den som förvärvat säljarens fordran på köpeskillingen eller annan som finansierat köpet. Förhållandet mellan köparen och särskild finansiär av kreditköp regleras emellertid i vissa hänseenden i 15 och 16 §§ konsumentköplagen. Härtill anknyieren bestämmelse i 17 § samma lag med förbud mol vissa fordringshandlingar.

Bortses tills vidare från dessa bestämmelser i konsumentköplagen är rättsläget i förhållandet mellan köparen och särskild finansiär i huvudsak följande,

I fråga om överiåtelse av fordran gäller som huvudregel att den till vilken fordringen har överlåtits inte har bättre rätt gentemot gäldenären än överlåtaren hade. Alla invändningar som gäldenären kunnat rikla mol överiålaren kan han också göra gällande mot den nye borgenären. Beträffande överlåtelse av enkelt skuldebrev uttalas denna princip i 27 ij lagen (1936:81) om skul-

Prop. 1976/77:123 23

debrev. Detsamma gäller enligt 10 § samma lag beträffande pantsättning av enkelt skuldebrev, Samma grundsals anses analogi böra tillämpas i fråga om överlåtelse av fordran i etl ömsesidigt fordringsförhållande. Vad angår kreditköp innebär del sagda att köparen, om säljaren har överiåtit sin fordran lill finansieringsföretag eller annan, är bibehållen vid sin rätt alt häva köpet m, m., om säljaren gör sig skyldig till väsentligt kontraktsbrott (varan är t. ex, behäftad med fel). Köparens befogenheter härvidlag kan dock ha inskränkts genom bestämmelse i köpavtalel. Del förekommer sålunda alt köparen genom klausul i avtalet frånsäger sig rätlen att göra gällande invändningar på grund av köpet mot den som övertar säljarens rätt enligl avtalet (s, k. "cut-off-klausul).

Även bruket av löpande fordringshandlingar jämsides med köpekontrakt medför begränsningar i köparens möjlighet att vid krav pä betalning av den som innehar handlingen framställa invändningar som hänför sig till rättsförhållandet mellan köparen och säljaren. Enligt 17 § växellagen (1932:130) får den mot vilken talan på grund av växel görs gällande inte mot innehavaren framställa invändningar, som grundas på gäldenärens särskilda förhållande lill utställaren eller till föregående växelinnehavare, om inte innehavaren vid växelns förvärvande uppsåtiigen handlat till gäldenärens förfång. Motsvarande skydd för växelinnehavare i god tro gäller enligl 19 § andra stycket, när någon innehar växeln med panträtt på grund av pantindossament. De inskränkningar i gäldenärens invändningsrätl som följer av 17 och 19 ;:;S växellagen upprätthålls dock inte beträffande s. k, rekta-växlar. Har utställare i växeln insatt orden "icke till order" eller motsvarande uttryck, för växeln enligt 11 § andra stycket inte övertalas i annan form eller med annan verkan än som i allmänhet gäller i fråga om överlåtelse av fordran.

Beträffande löpande skuldebrev ges i 15-18 §S skuldebrevslagen en utförtig reglering av vilka invändningar som kan göras gällande mot ny borgenär som - efter överlåtelse - i god tro har kommit i besittning av skuldebrevet. Gäldenären får t, ex, enligl 15 § första stycket inte mol sådan borgenär göra gällande att betingat vederlag inte har kommit gäldenären till godo eller att i övrigt del rättsförhållande som föranlett skuldebrevets utfördande medför rätt lill jäv. Vad nu sagts gäller enligl 10 S också om skuldebrevet har pantsalts.

Som har berörts i avsnitt 2.1 tar sig treparlsförhållandel köpare-säljare-kreditgivare även andra rättsliga uttryck på den moderna kreditmarknaden. Så är fallet l, ex, vid låneköp och de moderna former av kontokredit där köparen med elt finansieringsförelag träffar avtal om viss kredit. Köparen ingår i sådana fall två formellt åtskilda transaktioner, ett köpeavtal och ett kreditavtal. Eftersom krediten formellt sett grundas på ett särskilt avtal mellan köparen och kreditgivaren torde köparen sakna möjlighet alt mot kreditgivarens krav på betalning göra invändningar exempelvis om fel i

Prop. 1976/77:123 24

varan eller leveransdröjsmål.

Beträffande vissa kreditköp som omfattas av konsumentköplagen har genom 15 och 16 §§ i den lagen gjorts viktiga inbrytningar i de nu angivna principerna, i syfte att skydda konsumenterna. Här bör då först nämnas, alt konsumentköplagen enligt I § är tillämplig när konsument av näringsidkare köper vara, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som säljs i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. Lagen är också tillämplig när konsument köper sådan vara av annan än näringsidkare, under förutsättning atl köpet förmedlas av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet och att näringsidkaren därvid uppträder såsom ombud för säljaren.

Genom 15 § konsumentköplagen ogiltigförklaras s. k. cul-off-klausuler vid konsumentköp. Har säljaren lämnat anstånd med eriäggande av köpeskillingen eller del därav och överlåter eller pantsätter han sin fordran till annan, är köparen enligt 15 § inte bunden av villkor, varigenom han helt eller delvis har avstått från rätten all framställa invändningar på grund av köpet mot ny borgenärs krav på betalning.

116 § regleras del fall alt köpeskillingen eller del därav betalas med belopp som köparen - i samband med köpet och genom säljarens förmedling -erhåller som lån av bank eller annan med vilken säljaren samarbetar för förmedling av lån. Härunder faller olika former av låneköp. Enligt 16 § för i sådant fall köparen mol långivarens krav på betalning framställa samma invändningar på grund av köpet som han kan framställa mot säljaren. Trots lånels formellt självständiga natur har köparen således möjlighet all i förhållande till kreditgivaren åberopa bl. a. fel i varan eller dröjsmål med leverans och han kan på grund härav t, ex, innehålla köpeskillingen tills dröjsmålet upphört eller felet avhjälpts. Det bör dock särskilt påpekas atl bestämmelsen i 16 S konsumentköplagen omfattar endast fall då krediten lämnas i samband med köpet. Denna situation föreligger inte när konsumenten på förhand har beviljats ett utrymme för fortlöpande kredit av elt kredii-kortsföretag, 1 propositionen med förslaget till konsumenlköplag (prop. 1973:138 s. 153) framhölls atl frågan om köparens relationer lill kreditkortsförelag borde anstå lill dess resultatet av kreditköpkommitténs arbete förelåg.

1 17 8 meddelas elt slraffsanktionerat förbud för säljaren atl, om han lämnar anstånd med eriäggande av köpeskillingen eller del därav, motta av köparen ingången växelförbindelse beträffande sin fordran. Säljaren får inte heller till bevis för sin fordran motta av köparen utfärdat skuldebrev eller annan av denne ingången skuldförbindelse vars överlåtande eller pantsättning inskränker köparens rätt alt framställa invändningar på grund av köpet, om ny borgenär i god tro förvärvar fordringshandlingen.

1 detta sammanhang skall även redovisas huvuddragen av konsument-köplagens regler beträffande köparens befogenheter gentemot säljaren. Härvid bör anmärkas att lagen inte innehåller någon fullständig reglering

Prop. 1976/77:123 25

av köparens ställning ulan anger vissa grundläggande befogenheter, elt minimiskydd som köparen under alla förhållanden skall ha vid köp av varor för enskilt bruk. I övrigt gäller 1905 års köplag eller bestämmelser i köpeavtal, under förutsättning alt köparen därigenom tillerkänns längre gående befogenheter än enligl konsumentköplagen.

1 3 § regleras köparens minimibefogenheler för det fall att säljaren inte avlämnar varan i rätt lid. Om dröjsmålet inte beror av köparen eller av händelse för vilken köparen slår faran, för denne på grund av dröjsmålet häva köpet, om inte säljaren efter uppmaning avlämnar varan inom skälig tid. Detta gäller dock inte om dröjsmålet är av ringa betydelse för köparen, I vissa fall har köparen på grund av dröjsmålet rätt att häva köpet utan alt han först lämnar sådan uppmaning, nämligen om det av annan anledning måste ha stått klart för säljaren att dröjsmålet inte är av ringa betydelse för köparen. Säljaren har emellertid möjlighet alt i vissa fall genom avtalsvillkor inskränka köparens rätt all häva köpet. Detta gäller vid köp av vara som har tillverkals särskilt efter köparens anvisningar eller önskemål eller som säljaren eljest måste antas sakna möjlighet all på rimliga villkor avyttra till annan än köparen. Elt sådant avtalsvillkor kan dock inte åberopas om det är uppenbart all dröjsmålet medför alt köparens syfte med avtalet väsentligen förfelas. Till de nu angivna reglerna kommer ytteriigare en som avser del fallet atl säljaren dröjer med att avlämna en vara som skall betalas vid eller efter den lid som har bestämls för avlämnandet. Köparen för då innehålla köpeskillingen lill dess all varan hålls honom lill hända.

4 och 5 §§ konsumentköplagen reglerar köparens befogenheter när varan är behäftad med fel. Huruvida fel i varan föreligger bedöms dels enligt vanliga köprältsliga regler, dels enligt bestämmelserna i 7-10 S?! konsumentköplagen, som anger vissa särskilda fall när varan skall anses vara behäftad med fel.

Bestämmelsema i 4 § konsumentköplagen reglerar det fall att varan är behäftad med fel som säljaren exempelvis genom en reparalionsgaranti har åtagit sig att avhjälpa. Sker inte detta inom skälig lid efter del att köparen har framställt anspråk på grund av felet eller avlämnas inte inom skälig tid därefter felfri vara i den felaktigas ställe, får köparen göra avdrag på köpeskillingen, kräva skälig ersättning för avhjälpande av felet eller, om felet inte är av ringa betydelse för honom, häva köpet, Närdet gäller köparens rätt alt häva köpet kan säljaren dock i vissa fall åberopa avtalsvillkor som inskränker hävningsrällen, nämligen om betydande skada skulle åsamkas säljaren genom all köpet hävs och han erbjuder köparen skälig ersättning för felet. Inskränkning i köparens rätt alt häva köpet är emellertid inte ens i sådant fall giltig, om det är uppenbart att varan inte kan användas för sitt ändamål. Om felet avser vara som skall betalas vid eller efter den lid som har bestämls för avlämnandet, får köparen även innehålla köpeskillingen till dess felet har avhjälpts eller felfri vara hålls honom lill hända.

Prop. 1976/77:123 26

Är det uppenbart att felet endast är av ringa betydelse för köparen får han dock inte innehålla mer än vad som kan antas motsvara dubbla kostnaden för felels avhjälpande.

Köparens befogenheter enligt de nu angivna reglerna gäller även om åtagandel all avhjälpa felet har gjorts för säljarens räkning av varans tillverkare eller annan.

Bestämmelserna i 5 S gäller när varan är behäftad med fel men detta inte skall avhjälpas pä grund av sådant åtagande som avses i 4 §. Köparen för då göra avdrag på köpeskillingen eller, om felet inte är av ringa betydelse för honom, häva köpet. Säljaren har dock samma möjligheter som enligl 4 § alt åberopa avtalsvillkor som inskränker köparens rätt att häva köpet. Om köparen har framställt anspråk på grund av felet får han inte göra gällande sina nu nämnda befogenheter, om säljaren erbjuder sig atl avhjälpa felet eller alt avlämna felfri vara i den felaktigas ställe och detta sker genast och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen. Denne har samma rätt att innehålla köpeskillingen som enligt 4ij.

Till köparens nu berörda befogenheter vid dröjsmål och fel i varan kommer enligt 6 !; konsumentköplagen viss rätt lill ersättning för utgift som köparen har ådragit sig till följd av säljarens kontraktsbrott.

Innebörden av all elt köp hävs är alt parternas prestationer i princip skall återgå. Regler härom finns i 57 och 58 §§ i 1905 års köplag. Vardera parten är skyldig atl ålerbära vad han mottagit. Enligt 57 !; köplagen råder elt avhängighetsförhållande mellan ålergångsprestationerna. Hävs köpet har säljaren inte rätt att återfö godset, om han inte återbär vad han uppburit av köpeskillingen, A andra sidan är säljaren enligt huvudregeln inte skyldig all betala tillbaka vad han uppburit, om han inte återför godset väsentligen oförändrat och oförminskat. Om köparen är berättigad till ersättning av säljaren, har han viss rätt att hålla godset inne till säkerhet för ersättningsanspråket.

11 § konsumentköplagen innehåller bestämmelser om vad köparen har all iaktta om han vill göra gällande befogenheter på grund av fel i varan. Han skall underrätta säljaren om felet inom skälig tid efter det att han har märkt eller bort märka felet, dock inte senare än ett år från det han mottog varan. Om annan än säljaren för dennes räkning har åtagit sig att avhjälpa fel i varan får underrättelsen i stället lämnas lill den som har gjort åtagandet. Försummar köparen att lämna underrättelse enligt dessa bestämmelser förlorar han sin rätt,

2.2.3 Lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m.

Hemförsäljningslagen är främst inriktad på kreditköp men omfattar även vissa avtal om fortlöpande tjänster, s. k, abonnemangsavtal. Syftet med lagen är att skydda konsumenten mot påtryckning och överrumpling vid bl.a.

Prop. 1976/77:123 27

hemförsäljning. Skyddet består däri att konsumenten inom en vecka, den s. k, ångerveckan, kan ångra sig och skriftligen meddela säljaren alt han frånträder avtalet.

Enligl 1 i? är lagen tillämplig vid yrkesmässig försäljning av lös egendom, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk, under förutsättning att köparen avger anbud eller svar på anbud vid sammanträffande med säljaren eller ombud för denne i köparens bostad eller eljest på annan plats än säljarens eller ombudets fasta försäljningsställe, Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om näringsidkares åtagande att mot vedertag fortlöpande tillhandagå någon med underhåll eller tillsyn av egendom, undervisning eller andra liknande tjänster. Om avtalet sluts och av båda parter fullgörs vid själva sammanträffandet gäller lagen endast om köparen betalar köpeskillingen eller del därav med användande av kreditbevis (t. ex. kontokort) eller med belopp som han för låna av säljaren eller av annan genom säljarens förmedling.

Köparen kan enligt 4 § frånlräda sitt anbud eller sill svar genom atl skriftligen meddela delta till säljaren inom en vecka, räknat från dagen för sammanträffandet. Om köparen i annat fall än då båda parter har fullgjort avtalet vid själva sammanträffandet fåll motta godset eller del därav, är hans rätt att frånträda anbudet eller svaret dock beroende av atl han håller godset tillgängligt för säljaren i väsentligen oförändrat och oförminskat skick. Köparen slår likväl inte faran för alt godset av våda förstörs, försämras eller minskas eller undergår förändring endast genom sin egen beskaffenhet eller till följd av åtgärd som varit nödvändig för undersökning av godset.

Om köparen frånträder sitt anbud eller svar, åligger det enligt 5 S säljaren atl inom den tid som skäligen åtgår för godsels avhämtande återställa vad han kan ha mottagit av vederlaget. Köparen har rätt att hålla godset inne till dess säljaren har fullgjort sin återbetalningsskyldighet. Har godset inte avhämiats inom tre månader efter sammanträffandel tillfaller det köparen utan vederiag. Återgår avtal om tillhandahållande av tjänst, skall den omständigheten alt säljaren redan har utfört viss del av sitt åtagande inte befria säljaren från skyldigheten att betala tillbaka vad han har uppburit,

2 5} innehåller bestämmelser som syftar till att förmå säljaren att upplysa köparen om hans rättigheter. Säljaren eller hans ombud måste sålunda vid parternas sammanträffande överlämna en särskild handling till köparen, varigenom denne erinras om sina rättigheter enligl lagen. Köparen skall underteckna ett exemplar av handlingen. Har dessa bestämmelser i nte iakttagits är köparen över huvud tagel inte bunden av sill anbud eller svar. Vidare skall köparen erhålla en blankett för meddelande till säljaren, om köparen vill frånlräda affären,

Lagen innehåller vidare i 3 S en bestämmelse om verkan av utfästelse av säljarens ombud om köpevillkor som är gynnsammare för köparen än dem som är upptagna på den ordersedel eller i det kontrakt som har använts

Prop. 1976/77:123 28

vid försäljningen. Om köparen har avgivit anbud lill ombudet och säljaren meddelar all han antar anbudet, skall säljaren nämligen enligt 3 8 anses ha godtagit detta sådant det har framförts till ombudet, om inte annat uttryckligen anges eller uppenbart framgår av omständigheterna.

Hemförsäljningslagen är enligt 6 S tvingande lill köparens förmån, Lagen är r n. föremål för översyn.

2,2.4 Lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

Genom ändringar i avtalslagen (SFS 1976:185), vilka trätt i kraft den 1 juli 1976, har i lagens 36 § inlagils en ny förmögenhetsrätlslig generalklausul som har ersatt bl. a, de tidigare generalklausulerna i 8 S avbelalningsköplagen och 8 ij skuldebrevslagen.

Generalklausulen i 36 ij avtalslagen ger domstolarna ökade möjligheter att jämka eller åsidosätta oskäliga villkor i avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Avtalsvillkor får enligt generalklausulen jämkas eller lämnas ulan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalels innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Har villkoret sådan betydelse för avtalet atl del inte skäligen kan krävas atl delta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, för avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende. Vid prövningen skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. De angivna bestämmelserna äger motsvarande tillämpning i fråga om villkor vid annan rättshandling än avtal.

Generalklausulen är i princip tillämplig inom hela förmögenhetsrätten och kan tillämpas bl. a. på avtal eller andra rättshandlingar som gäller krediter av olika slag. I den proposition som ligger lill grund för generalklausulen (prop, 1975/76:81) har framhållits atl även om del på vissa områden, såsom vid avbelalningsköp, finns särskilda lagbestämmelser till skydd för svagare avtalspart kan generalklausulen ändå ha en viktig funktion att fylla som en kompletterande skyddsregel, bl, a. i speciella situationer som inte har kunnat regleras i den särskilda lagen (prop. s. 112).

Generalklausulen, som är av civilrättslig natur, kan ses som ett komplement till den näringsrättsliga lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (se avsnitt 2.2.6). Det har också varit elt viktigt syfte med införandet av generalklausulen atl tillse att villkor, som har träffats av förbud enligl avtalsvillkorslagen, i behövlig utsträckning kan angripas på civUrättslig väg. För att underiätta möjligheterna till en likartad bedömning har förutsättningarna för ingripande angetts på samma sätt i generalklausulen som i avtalsvillkorslagen. Enligt båda fordras att ifrågavarande avtalsvillkor är oskäligt (prop, 1975/76:81 s, 131),

Prop. 1976/77:123 29

Generalklausulen kan tillämpas på alla slags villkor, även sådana som avser vederiaget (priset) för en prestation. I prop. 1975/76:81 påpekas att ett område där det finns särskild anledning att överväga jämkning av vederiaget är kreditköpen. Det har emellertid också understrukils, atl hänsyn alltid måste las lill samtliga omständigheter i del enskilda fallet och alt avsikten inte har varit all generalklausulen skall fungera som ett medel för en allmän priskonlroll (prop. s. 138), En annan typ av avtalsvillkor som berörts i propositionen är s. k. förfalloklausuler, dvs, villkor som innebär att etl lån eller annan kredit under vissa förhållanden skall förfalla lill betalning före avtalad förfallodag saml avtalsvillkor som ger kreditgivare rätt all säga upp krediten lill betalning i förtid. Även sådana avtalsvillkor kan, om de i ett enskilt fall framstår som oskäliga, jämkas eller åsidosättas med stöd av generalklausulen (prop. s. 139 O-

Enligl 37 S avtalslagen i dess lydelse efter den 1 juli 1976 gäller atl sådana förbehåll är ogiltiga, som innebär att pant eller annan säkerhet skall vara förverkad, om den förpliktelse för vars fullgörande säkerheten ställts inte rätteligen fullgörs.

2.2.5 Marknadsföringslagen (1975:1418)

I marknadsföringslagens 1 § fastslås atl lagen har till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mol konsumenter eller näringsidkare. Uttrycket "nyttighet" har i lagen en vidsträckt innebörd och omfattar bl. a. krediter (prop. 1975/76:34 s. 125 O- Även begreppet marknadsföring har en vidsträckt innebörd, I begreppet ligger att det skall vara fråga om åtgärder som syftar lill att främja avsättning av varor, tjänster eller andra nyttigheter. Också ett helt passivt saluhållande bör anses utgöra marknadsföring. Begreppet måste vidare anses innefatta inte bara försäljning utan också uthyrning och liknande förfaranden (prop. s. 124),

Marknadsföringslagens ändamål tillgodoses i första hand genom att konsumentverket och konsumentombudsmannen (KO) bevakar marknaden och vid behov tar upp överiäggningar med berörda näringsidkare i syfte att på frivillig väg få till stånd en marknadsföring som står i överensstämmelse med konsumenternas intressen. För det fall den verksamhet som sålunda bygger på att frivilliga åtgärder vidtas inte skulle leda till önskat resultat, ger marknadsföringslagen möjligheteratt i vissa fall vidta tvingande åtgärder mol näringsidkare. Sådana tvångsåtgärder kan åstadkommas med stöd av tre generalklausuler, som har upptagits i 2-4 iJS marknadsföringslagen. Den tvångsvisa tillämpningen av dessa bestämmelser har anförirolts åt marknadsdomstolen.

Prop. 1976/77:123 30

Generalklausulen i 2 § riktar sig mol otillböriig marknadsföring. Företar näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet reklamåtgärd eller annan handling, som genom all strida mol god affärssed eller på annat sätt är otillböriig mot konsumenter eller näringsidkare, kan marknadsdomstolen med stöd av 2 § förbjuda näringsidkaren atl fortsätta därmed eller alt företaga annan liknande handling.

Den i 3 S intagna generalklausulen syftar till att få till stånd tillräcklig information i samband med marknadsföring. Underiåler näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet atl lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, kan marknadsdomstolen med stöd av 3 S ålägga näringsidkaren att lämna sådan information. Åläggande kan utfärdas så snart det föreligger ett inte helt obetydligt behov av den ifrågavarande informationen (prop, s, 126), Åläggande atl lämna information får innehålla att informationen skall lämnas genom märkning på vara eller tillhandahållas i annan form på säljställe, t, ex, genom skyltar, faktablad eller liknande. Med säljställe avses såväl fasta butiker och lokaler som mera tillfälliga platser där nyttigheter säljs, hyrs ut eller på annat sätt marknadsförs. Vid t. ex, hemfdrsäljning utgör varje presumtiv kunds bostad elt säljställe (prop. s. 127). Informationsåläggande får också innehålla atl informationen skall lämnas i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen. Vidare får åläggande innehålla all informationen skall i viss form lämnas till konsument som begär del. Härigenom kan uppnås bl. a. att konsument kan få tillgång till åsyftad information utan atl behöva besöka säljslället (prop. s, 127),

Med stöd av generalklausulen i 4 § kan marknadsdomstolen förbjuda näringsidkare alt saluhålla eller till uthyrning mot vedertag erbjuda vissa farliga eller uppenbart odugliga varor.

Förbud eller åläggande enligt 2-4 §§ kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar. Förbud mot handling som innebär otillböriig marknadsföring kan enligt 2 S därjämte meddelas var och en som i övrigt väsentligen har bidragit till handlingen.

Förbud eller åläggande skall enligt 5 § förenas med vite, om ej detta av särskilda skäl är obehövligt.

I 10-13 §5 meddelas vissa regler om handläggningen av fråga om förbud eller åläggande enligl 2-4 tjS, Enligl 10 8 (i dess lydelse efter senaste ändring, se SFS 1976:55) tar marknadsdomstolen upp sådan fråga efter ansökan av KO. Om KO emellertid för visst fall beslutar att inte göra ansökan, får ansökan göras av sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare eller, beträffande förbud mol otillböriig marknadsföring, av näringsidkare som berörs av handlingen. Genom IH ges KO rätl all, i sista hand med användande av vite, från näringsidkare infordra utredning i ärende om tillämpning av 2-4 SS- I vissa fall lämnar KO ersättning för utredningsmaterial. I 12 S fastslås all beslut i fråga om förbud eller åläggande enligl

2-4 §§ inte hindrar alt samma fråga prövas på nytt, om sådan förnyad prövning föranleds av ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl. Enligt 13 § kan förbud eller åläggande meddelas interimistiskt, dvs, för liden lill dess slutligt beslut föreligger, om särskilda skäl föranleder det,

KO behöver inte alltid vända sig till marknadsdomstolen för atl fö lill stånd etl förbud eller åläggande enligt 2-i §S- 1 fall som inte är av slörre vikt får frågan nämligen enligt 14 och 15 §i? prövas av KO själv genom förbudsföreläggande eller informationsföreläggande. Förbudsföreläggande innebär all den som antas ha företagit handling, som avses i 2 eller 4 S, föreläggs förbud vid vite att fortsätta därmed eller, i fall som avses i 2 S, alt företa annan liknande handling, Informalionsföreläggande sker på samma sätt men avser föreläggande vid vite att lämna information som anges i 3 §. Har föreläggande godkänts gäller del som förbud eller åläggande som har meddelats av marknadsdomstolen.

Om någon har meddelats förbud eller åläggande enligl 2 ;;>; utövar KO tillsyn över att förbudet eller åläggandet åtlyds. För detta ändamål kan enligt

16 § KO från den som avses med förbudet eller åläggandet, i sista hand
med användande av vite, infordra upplysning, handling, varuprov och lik
nande.

Om förbud eller åläggande som har förenats med vite överträds, kan vitet utdömas. Detsamma gäller naturiigivis vite som KO har förelagt för att framtvinga utredning eller tillsynsunderiag. Av 17 § första stycket framgår att fråga om utdömande av vite prövas av allmän domstol på talan av åklagare. Åklagaren för dock väcka sådan talan endast efter anmälan av KO eller, i fråga om vite som marknadsdomstolen har förelagt i samband med förbud eller åläggande enligt 2-4 §!j, efter anmälan av annan som hos marknadsdomstolen har ansökt om förbudet eller åläggandet.

Vid sidan av generalklausulerna innehåller marknadsföringslagen bestämmelser som straffbelägger vissa förfaranden vid marknadsföring, vilka det har ansetts särskilt angeläget att motverka. Det är här fråga om vilseledande framställning vid marknadsföring (6 S) samt s, k, tilläggserbjudanden (7 ij) och kombinationserbjudanden (8 8)- Straffet, som kan drabba näringsidkare och vid vilseledande framställning även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar, är i samtliga fall böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall döms dock inte lill straff Allmänt åtal får enligl

17 8 andra stycket väckas endast efter anmälan eller medgivande av KO,

2.2.6 Lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor

Avtalsvillkorslagens centrala bestämmelse är 1 8, vilken är utformad som en generalklausul. Är villkor som näringsidkare använder vid erbjudande av vara eller tjänst lill konsument för enskilt bruk med hänsyn lill vederiaget och övriga omständigheter att anse som oskäligt mot konsumenten kan

Prop. 1976/77:123 32

marknadsdomstolen, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud atl framdeles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Vad som nu sagts äger motsvarande tillämpning om näringsidkare erbjuder konsument att hyra lösöre för enskilt bruk. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkarens vägnar. Förbud skall förenas med vite, om inte detta av särskilda skäl är obehövligt,

I likhet med marknadsföringslagen bygger avtalsvillkorslagen på tanken att KO skall övervaka marknaden och ta upp förhandlingar med företrädare för näringsidkarna i syfte atl få till stånd ändring i sådana avtalsvillkor som kan anses oskäliga. KO skall härvid i första hand försöka uppnå ändringar på frivillig väg, men om förhandlingarna blir resullatlösa kan KO föra talan inför marknadsdomstolen om förbud enligt generalklausulen. Beslutar KO för visst fall atl inte ansöka om förbud, får enligt 3 8 ansökan göras av sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare. För handläggningen av fråga om förbud gäller bestämmelser som lill stor del motsvarar reglerna om handläggning av fråga om tillämpning av generalklausulerna i marknadsföringslagen (se avsnitt 2.2.5). Liksom enligt den lagen kan KO i fall som inte är av större vikt själv pröva förbudsfråga genom förbudsföreläggande.

Avtalsvillkorslagen är enligl 2 § inte tillämplig i fråga om verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspeklionen.

Det bör understrykas att bedömningen enligt generalklausulen i 1 8 avtalsvillkorslagen avser frågan om elt villkor typiskt sett är oskäligt gentemot konsumenterna sedda som elt kollekliv. Bedömningen innefattar alltså inte prövning av individuella avtal Qft avsnitt 2,2.4).

Vissa ändringar i avtalsvillkorslagen har föreslagits i promemoriorna Ds Ju 1976:10 och 13. Förslagen övervägs f, n, i justitiedepartementet.

2.2.7 Inkassolagen (1974:182)

Inkassolagen (ändrad 1975:744) syftar i första hand till att undanröja riskerna för att gäldenärer utsätts för otillbörliga inkassoålgärder eller i övrigt tillfogas onödig skada eller olägenhet genom inkassoverksamhet, varmed i lagen förslås verksamhet med syfte atl driva in betalning för fordran.

Lagen gäller enligt I 8 yrkesmässigt bedriven inkassoverksamhet. Verksamhet hos exekutiv myndighet är dock uttryckligen undantagen från lagens tillämpningsområde.

För viss yrkesmässig inkassoverksamhet, nämligen sådan som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som övertagits för indrivning, krävs enligl 2 8 datainspektionens tillstånd. Detta gäller dock inte verksamhetsom bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank

Prop. 1976/77:123 33

AB, kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn eller advokat. Den som uppsåtiigen eller av oaktsamhet bedriver lillsiåndspliklig inkassoverksamhet utan erforderiigt tillstånd kan enligt 17 § dömas till böter eller föng-else i högst elt år.

14 § föreskrivs att inkassoverksamhet skall bedrivas enligt god inkassosed. Därvid skall iakttas atl gäldenär inte vållas onödig skada eller olägenhet eller utsätts för otillböriig påtryckning eller annan otillböriig inkassoåtgärd.

Om gäldenären inte betalar sin skuld får rättsliga åtgärder i regel inte vidtas utan att gäldenären först lillställts krav. Enligt 5 § första stycket skall krav framställas skriftligen. Vad som fordras i kapital, ränta och ersättning för kostnader skall anges var för sig. 1 fråga om ränta skall anges beloppet av upplupen ränta, räntesatsen samt den lid och det belopp som ligger till grund för ränteberäkningen. Enligt 5 8 andra stycket skall i samband med krav anges viss skälig tid inom vilken gäldenären har att betala frivilligt eller anmäla om han har någon invändning mot kravet. Rättslig åtgärd för enligt 6 8 tillgripas först sedan gäldenären har tillställts krav som nu nämnts och den angivna tiden för frivillig betalning eller invändning har löpt ut. Enligl 7 8 gäller detta dock inte, om gäldenären uppenbariigen söker undandra sig att betala eller om det annars föreligger särskilda skäl att frångå bestämmelserna om krav.

1 8 8 föreskrivs atl inkassoåtgärd inte bör vidtas, om del föreligger sannolika skäl för alt fordran inte är lagligen grundad eller om fordringen annars framstår som obefogad.

Lagen innehåller vidare bestämmelser om tillsyn m. m. Tillsyn över efterlevnaden av lagen utövas enligt I3§ av datainspektionen. Inspektionens tillsyn omfattar dock inte verksamhet som bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB, kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn eller advokat. Tillsynen skall utövas såatt den inte vållar större kostnad eller olägenhet än som är nödvändig, Enligl 14 § första stycket har dalainspektionen rätt alt företa inspektion hos den som bedriver inkassoverksamhet och att ta del av samtliga handlingar som rör verksamheten. Den som bedriver verksamheten skall enligt 14 8 andra stycket lämna datainspektionen de upplysningar om verksamheten som inspektionen begär för sin tillsyn. Datainspektionen får enligl 14 8 tredje stycket förelägga vite för att framtvinga handlingar eller upplysningar. Den som uppsåtiigen eller av oaktsamhet lämnar osann uppgift i fall som avses i 14 8 andra stycket kan enligl 17 8 dömas lill böter eller fängelse i högst ett år.

Datainspektionen kan med stöd av 15 8 första stycket meddela de föreskrifter om bedrivande av inkassoverksamhet som föranleds av tillsynen. Föreskrift får förenas med vite. Om den som har fåll dalainspektionens tillstånd all bedriva inkassoverksamhet åsidosätter bestämmelse i lagen eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen får datainspektionen, om rättelse inte vidtas, återkalla tillståndet (15 8 andra stycket).

3 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

Prop. 1976/77:123 34

2.2.8 Förordningen (1959:575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar, m. m.

För bilhandeln gäller en konjunkturpolitiskl motiverad reglering av vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av personbilar samt mindre lastbilar och bussar. Regleringen gäller kontantinsatsens storiek och kredittidens längd. Bestämmelser härom har upptagits i förordningen (1959:575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar (omtryckt 1976:63). Förordningens bestämmelser om betalningsvillkoren jämte vissa därtill anknytande regler skall emellertid enligt 3 8 i förordningen inte äga tillämpning, om säljaren har biträtt en av regeringen godkänd överenskommelse,enligt vilken det åligger honom att iaktta motsvarande regler om kontantinsats och kredittid. Sådana överenskommelser har gällt sedan den 16 april 1959. Gällande överenskommelse, den s, k. avbetalningsöverenskommelsen, har ingåtts mellan kommerskollegium och Motorbranschens riksförbund(MRF)den 18maj 1976. Genomöverenskommelsen harMRFåla-git sigatl från bilhandlarna infordra förbindelseralldeskalliakttaöverenskom-melsen.

De genom förordningen meddelade föreskrifterna grundas på elt av riksdagen lämnat bemyndigande i lagen (1975:90) med bemyndigande atl meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar,

Enligl 18 i förordningen och överenskommelsen äger bestämmelserna i dem tillämpning vid yrkesmässig försäljning av bilar, dock med undantag för lastbilar och bussar vilkas totalvikt överstiger I 800 kilogram. Med försäljning förstås varje överiåtelse där vederlaget enligt avtal helt eller delvis skall utgå i pengar. Överiåtelse anses föreligga även om säljaren har uppställt sådant äganderättsförbehåll eller återiagandeförbehåll som avses i avbelalningsköplagen eller om avtalet har getts formen av hyresavtal men avsikten är att den till vilken bilen utges skall bli ägare till denna (jfr I 8 andra stycket avbelalningsköplagen),

2 8 1 mom. i förordningen och 3 8 i avbelalningsöverenskommelsen innehåller bestämmelser om kontantinsats och kredittid. Sålunda gäller att säljaren inte för utlämna försåld bil, om inte köparen lill honom har eriagt minst 40 procent av vederlaget (konlanlinsals) saml i övrigt förbundit sig alt gälda vederlaget inom 24 månader (kredittid). Kontantinsatsen för inte inbegripa vad köparen kan ha erhållit såsom försträckning av säljaren eller någon med vilken denne har ekonomisk intressegemenskap. Har avtalats atl köparen får eriägga del av vederlaget i form av begagnat motorfordon, för värdet av detta inbytesfordon inräknas i kontantinsatsen. Kredittiden räknas fr, o. m, kalendermånaden efter den då bilen utlämnades av säljaren. Det bör anmärkas, att bestämmelserna inte har avseende på det civilrältsliga förhållandet mellan säljaren och köparen. Avtal i strid med bestämmelserna är sålunda giltigt i enlighet med sill innehåll.

Förordningens bestämmelser om kontantinsats och kredittid är straff-

Prop. 1976/77:123 35

sanktionerade. Säljare som utlämnar försåld bil i strid mot bestämmelserna skall enligt 4 8 i förordningen bota en tiondel av bilens värde, dock lägst 750 kronor och högst 3 000 kronor. Böterna utdöms av allmän domstol. Säljare som är bunden av avbetalningsöverenskommelsen skall, om han utlämnar bilen i strid mot överenskommelsens bestämmelser om kontantinsats eller kredittid, enligt 4 § i överenskommelsen eriägga etl civilrättsligt

vite, vilket beräknas på samma sätt som böterna enligt förordningen, Vitet utdöms av en särskild nämnd, bilkreditnämnden. Ansökan om utdömande av vite görs av MRF,

MRF har genom avbetalningsöverenskommelsen åtagit sig att utöva tillsyn över den sektor av bilmarknaden som består av bilhandlare anslutna lill överenskommelsen. Delta sker genom att MRF med anlitande av auktoriserade revisorer regelbundet kontrollerar bokföringen hos sådana bilhandlare. Kostnaderna för tillsynen bestrids så långt möjligt med influtna vitesbelopp, MRF har efter hörande av kommerskollegium utfärdat åtskilliga anvisningar till föreskrifterna i avbetalningsöverenskommelsen.

Över den del av bilmarknaden som inte omfattas av överenskommelsen utövar kommerskollegium tillsyn enligt förordningen. Enligt 2 8 2 mom. i förordningen har kollegiet genom auktoriserad revisor eller annan härför skickad person rätt att kontrollera att säljare efterkommer föreskrifterna om kontantinsats och kredittid. Kommerskollegium för vidare enligl 5 § i förordningen meddela föreskrifter för verkställigheten av förordningen,

2.2.9 Förordningen (1976:264) om statligt bosättningslån

En särskild typ av banklån är de statliga bosätlningslånen, vilka har till syfte alt underiätta för enskilda att ordna sin bosättning. Bestämmelserna om bosättningslånen finns i förordningen (1976:264) om statligt bosättningslån samt i tillämpningsföreskrifter som har utfärdats av riksbanken. Förordningen har fr, o, m. den I juli 1976 ersatt kungörelsen (1946:570) om statliga bosättningslån.

Enligt bosättningslåneförordningen gäller att bosättningslån kan erhållas av makar, av man och kvinna som sammanbor med varandra under äk-tenskapsliknande förhållanden, av man och kvinna som avser all ingå äktenskap med varandra eller alt sammanbo med varandra under äktenskaps-liknande förhållanden, av ensamslående som sammanbor eller avser all sammanbo med eget barn (eller barn som har mottagits för adoplion) under 16 år samt av ensamslående handikappad utan barn. Lån utgår till svenska medborgare men kan också beviljas utländska medborgare eller statslösa som har tillstånd att vistas och arbeta i Sverige. Såsom ytteriigare villkor för lån gäller enligt 6 8 förordningen bl. a. att lånesökande har behov av medel för att anskaffa möbler och andra bosältningsföremål. Bosättningslån beviljas fr. o, m, den 1 juli 1976 med högst 10 000 kr. De lämnas ur statens bosättningslånefond genom riksbanken. Lånen beviljas ulan borgen. Räntan är låg (statens normallåneränta, f n, 8 %). Amorteringstiden för normalt inte överstiga sju år. Uppskov med amorteringar och räntebetalning kan medges på grund av t, ex, studier för en tid av sammanlagt tre år, i undan-

Prop. 1976/77:123 36

tagsfall för längre lid. Befrielse helt eller delvis från ålerbetalningsskyldig-heten kan komma i fråga när låntagare har avlidit, varit sjuk, arbetslös, omhändertagen för vård eller haft stor försörjningsbörda eller när det av annan anledning framstår som skäligt.

2.3 Konsumentombudsmannen och konsumentverket

Den I juli 1976 har KO och det tidigare konsumentverket sammanförts till en myndighet, benämnd konsumentverket. Verket leds av en styrelse samt en verkschef som tillika är KO. Målsättningen för det nya konsumentverket, liksom fördet tidigare, äratl stödja konsumenterna och förbättra deras ställning. Verksamheten i del nya konsumentverket är uppdelad på flera olika enheter. De formella KO-uppgiflerna enligt avtalsvillkorslagen och marknadsföringslagen ankommer på en särskild, direkt till verksche-fen/KO knuten enhet som ligger utanför linjeorganisationen, KO-sekre-larialet. Rörande organisationen och verksamheten i övrigt kan hänvisas lill förordningen (1976:429) med instruktion för konsumentverket samt lill prop. 1975/76:159.

3 Internationella förhållanden

Kreditköpkommillén har i sitt betänkande lämnat vissa uppgifter rörande lagstiftning m. m. i en del andra länder med avseende på bl. a. konsumentkrediter av olika slag samt rörande visst internationellt samarbete inom detta område. I dessa delar får hänvisas till betänkandet (s. 125-152).

4 Kommittén

4.1 Allmänna utgångspunkter

Kommittén framhåller att dess huvuduppgift gäller krediter i samband med köp av varor. Bland dessa kredilformer märks främst avbelalningsköpel, låneköpet och kontoköpet. Fastän köpkrediterna under nuvarande förhållanden fyller en samhällsekonomisk uppgift har det enligl kommittén länge stått klart att erbjudande av kredit i samband med köp innebär flera nackdelar för konsumenterna. En alltför lättillgänglig kredit kan leda till oöveriagda köp av mindre nödvändiga varor. Kreditmöjligheten används ofta som ett konkurrensmedel och kan undanskymma viktigare faktorer, t, ex, produktens pris och kvalitet. Transaktionerna kredit och köp sammanvävs till etl svårtydbart mönster som ofta döljer det pris konsumenten får betala för själva krediten.

Kommittén framhåller all dess material visar att den f n. dominerande kreditköpsformen, avbelalningsköpel, är förenad med påfallande höga kre-

Prop. 1976/77:123 37

ditkosinader. Kommitténs material bestyrker vidare den allmänna uppfattningen all ekonomiskt sämre ställda grupper använder sig av kreditköp i större omfattning än mera gynnade. De höga merkostnaderna vid avbelalningsköp drabbar enligt kommittén de konsumenter som bl, a. av ekonomiska skäl är utestängda från de förmånligare krediterna. De minst gynnade i samhället för således i regel betala det högsta priset för atl fö kredit.

De negativa verkningarna av kredilköpssystemel berör enligt kommittén inte bara den som har etl särskilt utsatt läge utan även i varierande grad konsumenterna i allmänhet. Ölägenheterna motiverar enligt kommitténs mening en betydande utbyggnad av den rättsliga regleringen på området.

Kommittén konstaterar alt huvuddelen av de krediter som lämnas för enskilt bruk hänför sig lill andra ändamål än köp av varor. Den största betydelsen har de lån som lämnas för investeringar i egnahem, bostadslägenheter och fritidshus. Konsumenterna använder sig emellertid också i allt större utsträckning av lån även vid anskaffandet av dyrare varor Lånen är, framhåller kommittén, i regel inte förbundna med samma olägenheter för konsumenterna som de direkta inköpskrediterna. Enligt kommitténs mening bör dock ramen för en blivande konsumentkreditlagsliftning i princip vara så vid all alla krediter för enskilt bruk omfattas, även om regleringen" huvudsakligen bör inriktas pä de kredilformer där ölägenheterna är störst. Del krävs nämligen en långtgående enhetlighet beträffande begrepp och normer för all konsumenterna skall kunna överblicka och jämföra kreditmarknadens olika alternativ. Vidare är marknaden så flexibel atl en reglering inte lämpligen bör inskränkas till de typer av konsumentkredil som i lag-stiflningsögonblicket är mest aktuella.

Kommittén anser atl man för kreditköpens del bör göra en klarare åtskillnad mellan de båda transaktionerna kredit och köp. Kommittén ifrågasätter om inte de traditionella avbelalningskrediterna och andra krediter som lämnas i samband med försäljning i framtiden bör avskaffas och kreditgivningen i stället helt överiåtas på banker eller andra kreditinrättningar utan direkt försäljningsintresse. Vissa av de bestämmelser som kommittén föreslår rörande köpkrediterna syftar ytterst till atl påverka utvecklingen i den riktningen. Kommittén har emellertid inte ansett liden mogen att avskaffa köpkrediterna, eftersom dessa ibland representerar den enda möjligheten all fö kredit.

Kommittén framhåller att kredilgivning inte i och för sig kan lösa för-delningspoliliska problem. Kommitténs förslag syftar bl. a. lill ett bättre utnyttjande av konsumenternas resurser. En avgörande förstärkning av de sämst ställdas resurser kan däremot, framhåller kommittén, inte ske inom ramen för dess uppgift.

Prop. 1976/77:123 38

4.2 Förslaget till konsumentkreditlag

4.2.1 Lagens tillämpningsområde

Kommittén anser att en förstärkning av krediliagarens ställning på marknaden främst krävs då kreditgivaren har den starkare positionen. Så är enligt kommittén i regel fallet när kreditgivaren är näringsidkare och krediten skall användas för privat konsumtion. Kommittén föreslår därför all den nya lagstiftningen skall gälla kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk under förutsättning all kreditgivaren är näringsidkare. Med kredit avses såväl betalningsanstånd i samband med köp som lån av olika slag.

Kravet att kreditgivaren skall vara näringsidkare bör enligl kommittén inte vara undantagslöst. Om kreditgivaren visseriigen är privatperson men krediten lämnas genom förmedling av näringsidkare befinner sig kredit-tagaren i regel i samma underiäge som när han såsom motpart har en yrkesmässig kreditgivare. Kommittén föreslår därför att lagstiftningen görs tillämplig även på krediter som förmedlas av näringsidkare, oavsett huruvida kreditgivaren är näringsidkare eller inte.

Kommittén framhåller atl den avser atl under sitt fortsatta arbete närmare överväga i vad män vissa av de nu föreslagna reglerna bör göras tillämpliga även på andra krediter än konsumentkrediter

4.2.2 Lagstiftningstekniken

Kommittén föreslår atl konsumentkrediterna regleras i en särskild konsumentkreditlag. Genom alt de bestämmelser som tar direkt sikte på kredilgivning ål konsumenter samlas i en särskild lag markeras enligl kommitténs mening atl denna har en betydligt bredare syftning än gällande kreditköpsregler. Lagens vida ram förenklar den framtida ytteriigare utbyggnad av konsumentskyddet som kan visa sig nödvändig på en flexibel kreditmarknad.

Kommittén framhåller att den förordade lagstiftningstekniken får vissa konsekvenser för avbelalningsköplagen och konsumentköplagen. Beträffande avbelalningsköplagen menar kommittén atl denna t. v. bör slå kvar i oförändrat skick för att gälla vid transaktioner som inte faller under konsumentkredillagen.

Enligt kommittén bör konsumentkredillagen vara tvingande till konsumentens förmån. Kommittén föreslår därför att avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner enligl lagen skall vara ogiltiga.

4.2.3 Begreppet kreditköp

Kommittén framhåller atl behovet av skyddsregler för konsumenterna är störst i samband med krediter som lämnas för inköp av varor. Den fö-

Prop. 1976/77:123 39

reslagna konsumentkreditlagens tyngdpunkt ligger därför på särskilda bestämmelser om kreditköp.

Enligt kommitténs mening bör till kreditköp hänföras för del första varje transaktion som innebär att säljaren utger varan till köparen utan atl ha erhållit full betalning. Hit hör bl, a. det traditionella avbetalningsköpet och andra delbelalningsköp. Vidare bör enligt kommitténs mening till kreditköp hänföras vissa transaktioner som visserligen innebär att säljaren gör en kon-tantaffär men som för köparens del betyder att han sätter sig i skuld. Kommittén åsyftar här låneköp och vissa kontoköp, dvs, sådana transaktioner där betalningen helt eller delvis eriäggs med belopp som köparen lånar i bank eller av annan kreditgivare. Utmärkande för transaktioner av detta slag är enligl kommillén all det finns en överenskommelse mellan säljaren och kreditgivaren som går ut på att den senare skall lämna kredit för inköp hos säljaren.

Kommittén framhåller att låneköpet och konloköpet f n. inte är förbundna med mera påtagliga olägenheter för konsumenterna. Kostnaderna är mestadels lägre, och rätt att återta försålda varor förekommer i allmänhet inte. Även för kreditgivaren torde det vara fördelaktigt atl krediten, såsom vid dessa moderna kreditformer, beviljas pä grundval av en bedömning av konsumentens förmåga att fullfölja sina åtaganden i stället för atl kreditgivaren föriitar sig på kreditsäkerhet i varor. Kommittén anser likväl atl även låneköpel och kontoköpet bör omfattas av den föreslagna konsumentkreditlagens bestämmelser om kreditköp. Ett uteslutande av någon kredilköpsform skulle nämligen, framhåller kommittén, med stor sannolikhet leda till en överströmning mot det oreglerade området varigenom skyddsreglernas syfte kunde förfelas.

Sammanfattningsvis föreslår kommittén att med kreditköp skall avses köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen eller vid vilket någon del av betalningen erläggs med belopp som köparen erhåller såsom lån av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren. Denna grundläggande bestänming av kreditköpsbegreppet syftar enligt kommittén till att bereda konsumenten etl tillfredsställande skydd även i förhållande till andra kreditgivare än säljaren. Var och en som i kreditköpsförhållandet framstår som konsumentens motpart bör omfattas av lagstiftningen, alltså även kreditgivaren vid låneköp och kontoköp samt den som efter själva köpet övertar säljarens eller annan primär kreditgivares fordran på konsumenten. Kommittén föreslår därför alt med kreditgivare skall avses den som lämnar krediten eller övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran.

4.2.4 Upplysningsplikt för kreditgivaren

Enligt kommittén är det av grundläggande betydelse för konsumentskyddet att den enskilde medborgaren för god information om innebörden

Prop. 1976/77:123 40

av alternativa kreditformer. Informationen bör enligt kommitténs mening utformas så all konsumenten lätt kan göra en jämförelse mellan olika erbjudanden om kreditköp. Den bör vidare ge underiag för en jämförelse mellan kreditköp och vanligt lån i bank eller hos annan kreditgivare. En sådan information främjar konkurrensen mellan olika kreditformer och kreditgivare saml påverkar därigenom på elt för konsumenterna gynnsamt sätt kreditkostnaderna och kreditvillkoren i övrigt.

Kommittén anser således att alla näringsidkare som lämnar kredit för enskilt bruk bör åläggas alt lämna korrekta och med andra alternativ jämförbara upplysningar om krediikostnaden och faktorer som påverkar kostnadens storiek. Upplysningsplikt bör enligl kommittén föreligga såväl vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring där kredilerbjudande förekommer som vid de tillfällen då parterna träffar avtal om kredit.

Med kreditkostnad bör enligt kommitténs mening förstås allt vad konsumenten har att eriägga med anledning av krediten, dvs, summan av alla räntor, tillägg och andra kostnader. För att en jämförelse mellan olika kre-ditaliernaliv skall kunna göras bör krediikostnaden anges såsom en årlig fallande ränta. Som benämning för konsumentens verkliga kreditkostnad uttryckt som ränta har kommittén valt uttrycket effektiv ränta, vilket användes redan av konsumlionskreditulredningen (SOU 1966:42). Med effektiv ränta avses enligl kommitténs förslag kreditkostnaden angiven som en åriig ränta beräknad på kreditbeloppel, i förekommande fall under hänsynslagande till atl delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden.

När det gäller annonsering, skyltning och liknande marknadsföring, där kredit erbjuds, föreslår kommittén att uppgift skall lämnas om den effektiva räntan för den kredit som avses med erbjudandet. Vid erbjudande av kredit för konloköp, checkräkningskredit och andra fortlöpande krediter går del enligt kommittén i allmänhet inte all på förhand mera bestämt ange den effektiva räntans storiek. Kommittén föreslår beträffande dessa krediterbjudanden all uppgiften om effektiva räntan skall utformas så, atl därav framgår räntans storlek vid olika sätt atl använda kreditutrymmel. Vid marknadsföring av krediterbjudanden som avser kredit för visst köp föreslår kommittén alt förutom effektiva räntan även varans kontantpris skall anges.

Enligt kommitténs mening måste den föreslagna informationsplikten vid marknadsföring antas ge etl betydande skydd mot oskäligt höga kreditkostnader. Kommittén anser emellertid alt detta skydd bör fullständigas med upplysningsplikt även vid de tillfällen då kreditköp och andra kreditavlal ingås, varvid upplysningsplikten kommer att avse villkoren i del enskilda avtalet.

När det gäller upplysningsplikten vid avialstilirällel måste enligl kommitténs mening olika betydelsefulla begrepp redas ui på sådant sätt all de olika kreditköpsfaktorerna tydligt framträder. Kommittén föreslår därför atl vissa vikliga faktorer anges och definieras i konsumentkredillagen, Detta

Prop. 1976/77:123 41

gäller varas kontantpris varmed enligt kommitténs förslag bör förstås det pris till vilket säljaren skulle ha varit villig alt sälja varan mot kontant betalning, efter avdrag för sedvanliga rabatter. Kan säljarens pris vid kontant försäljning av någon anledning inte fastställas bör som kontantpris anses varans gängse marknadspris. En annan viktig faktor i sammanhanget är kreditbeloppel, eftersom del är på del beloppet som den effektiva räntan, alltså den relativa kreditkostnaden, beräknas. Enligl förslaget bör med kre-dilbelopp förstås, vid lån del lånade beloppet och vid betalningsanstånd den del av kontanlpriset med vilken konsumenten har fått anstånd. Med termen skuldbelopp åsyftas i förslaget sunmian av kreditbeloppet och kreditkostnaden.

Kommittén framhåller att upplysningsskyldighelen i samband med iräf fande av avtal om kredit givetvis bör fullgöras innan kreditavtalei blir bindande för konsumenten. Upplysningarna bör lämnas skriftligen. Enligt kommittén torde upplysningsplikten i regel konmia atl fullgöras genom atl uppgifterna tas in i det kontrakt som upprättas mellan parterna, I den mån skriftligt avtal inte upprättas måste särskild handling med uppgift om de olika kreditfaklorerna överiämnas lill konsumenten. Ansvaret för all uppgiftema lämnas bör ligga hos kreditgivaren. Vid låneköp kan del dock ligga nära lill hands att uppgifterna lämnas av säljaren, Etl sådant förfarande bör enligt kommitténs mening kunna godtas, om säljaren uppträder som ombud för kreditgivaren.

Kommittén föreslår i viss män olika regler om upplysningsplikten vid avtal om olika slag av krediter.

Beträffande krediter som lämnas i samband med köp innebär kommitténs förslag alt kreditgivaren innan köpet sluts i förekommande fall skall lämna skriftlig uppgift om kontanlpriset, kreditbeloppet, kontantinsatsen, kredit-kostnaden, kreditköpspriset, effektiva räntan, kredittiden och skuldbeloppet samt om de tidpunkter då delbetalningar skall göras på skuldbeloppet. Kommittén framhåller emellertid att det inte kan komma i fråga att föreskriva upplysningsplikt av den nu beskrivna omfattningen vid alla slag av krediter i samband med köp. Som förutsättning för atl upplysningsplikten vid kreditköp skall gälla föreslår kommittén alt parterna överenskommer om längre kredittid än en månad eller lämnar kredittiden obestämd och att kontanlpriset överstiger ett av regeringen bestämt gränsvärde, som enligt förslaget inte skall få sättas högre än fem procent av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. För att förhindra att upplysningsplikten kringgås genom atl parterna lill en början avtalar om en kredittid som inte överstiger en månad men sedan efter hand föriänger kredittiden föreslår kommittén atl upplysningsskyldighel skall föreligga även vid sådan förlängning av kredittiden.

Vad nu sagts gäller krediter som länmas i samband med köp. Vid kontoköp har konsumenten redan vid ett tidigare tillfölle erhållit den kreditmöjlighet

Prop. 1976/77:123 42

som utnyttjas vid köpet. Konmiittén framhåller att upplysningsplikten här inte bör inriktas på inköpstilirället utan på det tillfölle då kreditöverenskommelsen träffas, Enligl kommittén bör del krävas att kreditgivaren vid detta tillfälle lämnar skriftlig uppgift om den effektiva räntan vid olika sätt att använda kreditutrymmet.

Vid avtal om vanliga lån, när fråga alltså inte är om kreditköp, skall enligt kommitténs förslag kreditgivaren innan avtalet sluts lämna konsumenten skriftlig uppgift om kreditbeloppet, kreditkostnaden, effektiva räntan, skuldbeloppet, kredittiden saml de tidpunkter då delbetalningar skall göras.

Enligl kommittén behövs närmare föreskrifter till ledning för näringsidkarna om hur upplysningsskyldigheten skall fullgöras vid skilda formerav konsumentkredit. Detta gäller särskilt uppgifter om den effektiva räntan. Kommittén anser det emellertid mindre lämpligt alt i lagen införa deialjföreskrifter i dessa avseenden. Enligl förslaget bordet i stället ankomma på den myndighet som föreslås utöva tillsy n över lagensefterlevnad att efter samråd med berörda näringsidkare meddela föreskrifter om hur upplysningsskyldigheten skall fullgöras.

4.2.5 Kreditbelopp och kredit lid

Kommillén framhåller atl de svårigheter som konsumenterna råkar ul för i samband med kreditköp lill stor del beror på att konsumenterna under trycket av ett ständigt ökande utbud av varor kan felbedöma sin förmåga att fullfölja betalningen, Enligl kommittén är det uppenbart att etl krav på relativt höga kontantinsatser kan avhålla den betalningssvage konsumenten från all ge sig in på kreditköp som vid liberalare villkor skenbart framstår som överkomliga för honom saml att etl kontantinsatskrav även för konsumenten i allmänhet innebär en spärr mot oöverlagda köp. Kommittén framhåller all del av dess material framgår att kontantinsatsen vid avbelalningsköp som misslyckats på gmnd av köparens belalningssvårigheter är lägre än den genomsnittliga. Även ur kreditgivarnas synvinkel kan enligt kommittén ett obligatoriskt konlantinsatskrav ha vissa fördelar. Inom kredithandelnuitasocksåregelmässigt kontantinsatser av varierande storiek. En lämpligt avvägd kontantinsats skulle enligt kommittén också kunna bidra lill en annan väsentlig vinning, nämligen till all möjliggöra en inskränkning av åleriaganderätten vid kreditköp.

Enligt kommittén kan det inte uteslutas alt det finns gmpper av konsumenter för vilka erbjudanden om påfallande låga kontantinsatser representerar den enda möjligheten att komma över kapitalvaror. Kommittén menar dock all de allra flesta konsumenterna ulan alltför krävande förhandssparande torde kunna åstadkomma en kontantinsats av rimlig storlek. För de sämst ställda i samhället utgör lättillgängliga krediter ingen lösning.

Prop. 1976/77:123 43

Kommittén vill skapa sådana förutsättningar atl konsumenterna kan avsluta sina kreditköp ulan bekymmer. Det är enligt kommitténs mening inte förenligt med denna ambition att låta kreditgivare konkurrera om de ekonomiskt missgynnade medborgarna genom att erbjuda dem villkor som ler sig förmånliga men som i realiteten är ekonomiskt ogynnsamma.

Mot denna bakgrund föreslår kommittén all i konsumentkredillagen intas regler om obligatorisk minsta kontantinsats vid kreditköp. Kravet på kontantinsats skall gälla vid samtliga kreditköpsformer, således även vid låneköp och kontoköp. Med hänsyn härtill bör enligt kommitténs mening kravet lagtekniskt formuleras på det sättet att kreditgivaren inte får medge högre kreditbelopp än en viss i procent angiven del av kontanlpriset, Insalskravet bör i princip vara detsamma oavsett vilken vara köpet gäller.

När del gäller frågan om storieken av den obligatoriska minsta kontantinsatsen framhåller kommillén all en höjning av kontantinsaisnivån i förhållande till vad som nu gäller torde leda till en överströmning från avbelalningsköp, låneköp, kontoköp och andra kreditköp till fristående lån i bank eller hos annan kreditgivare, en utveckling som enligt kommitténs mening är önskvärd. Möjligheten att erhålla sådana fristående lån bör öka eftersom en mindre del av kreditmarknadens kapacitet skulle tas i anspråk vid kreditköp. En höjning kan emellertid också leda lill en överströmning av efterfrågan från varor som nu i stor utsträckning säljs på kredit lill andra företrädesvis billigare varor och till tjänster. Del är vidare länkbart atl en höjning av kontantinsatsen leder till en minskning av volymen konsument-krediter och därigenom till en total efterfrågeminskning. Detta kan ske om bankerna åläggs stor återhållsamhet med kredilgivning åt konsumenter. Kommittén framhåller alt effekterna på efterfrågan och konsekvenserna därav är svårbedömbara. Kommittén vill därför inte förorda någon betydande höjning av kontantinsatsens nivå. Enligt kommittén bör den lagstadgade kontantinsatsen ungeförligen motsvara vad som redan tillämpas inom huvuddelen av kredithandeln. Kommittén föreslår därför att den obligatoriska insatsen skall vara 25 procent eller, med andra ord, att kreditgivaren inte får medge högre kreditbelopp än 75 procent av kontanlpriset.

Kontantinsatskravet bör enligt kommittén inte upprätthållas annat än vid kreditköp av viss omfattning. Kommittén föreslår som förutsättning för kravet dels alt kontanlpriset överstiger ett visst gränsvärde, dels att parterna överenskommer om längre kredittid än en månad eller lämnar kredittiden obestämd. Gränsvärdet bör enligt kommillén bestämmas av regeringen efter förslag av tillsynsmyndigheten och inte få sällas högre än fem procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring, dvs. f n. (december 1976) 535 kr

För att kontantinsalskravet inte skall kunna kringgås genom att vad som i realiteten utgör elt inköp delas upp i flera formellt fristående köp föreslår kommittén att det sammanlagda kontanlpriset skall vara avgörande för hu-

Prop. 1976/77:123 44

ruvida kontantinsats skall erläggas när del vid samma tillfälle avtalas om flera kreditköp. Eftersom kontantinsalskravet inte heller bör kunna kringgås genom alt en lill en början kort kredittid senare förlängs föreslår kommittén alt högre krediibelopp än 75 procent av kontanlpriset inte får medges när parterna vill förlänga kredittiden utöver en månad.

Kommittén anser att långa kredittider kan medföra vissa nackdelar för konsumenterna. Del kan vara svårt all för en längre lid överblicka förmågan atl fullfölja ett betalningsåtagande. Ett långvarigt betalningsåtagande begränsar också den framtida valfriheten. Kommittén framhåller atl dess material visar atl kredittiderna vid avbelalningsköp och låneköp inte är påfallande långa och i regel ligger väl under två år. Vid avbetalningsköp av dyrare båtar överstiger dock den genomsnittliga kredittiden tre år

Kommittén föreslår alt kreditgivaren vid kreditköp inte för medge längre kredittid än två år. Om konsumenten trots krav inte betalar inom tvåårstiden bör kreditgivaren enligt kommittén inte lastas för detta. Om han har låtit konsumenten förslå atl han inte tänker kräva betalning inom den angivna liden bör han däremot anses ha brutit mot bestämmelsen. Såväl ett uttryckligt som ett stillatigande medgivande om längre kredittid bör kunna läggas kreditgivaren lill last.

För kontoköpens del bör enligt kommitténs mening regeln om längsta kredittid modifieras, I praktiken är del ofta svårt eller omöjligt alt avgöra hur stor del av en kontoskuld som hänför sig lill ett visst inköp och därmed hur länge skulden stått ute. Kommittén påpekar all flertalet kontokortssystem bygger på principen att den utnyttjade krediten skall amorteras med minst en tiondel per månad. Kommittén ser ingen anledning att rubba på denna amorteringsteknik och föreslår därför all huvudregeln om längsta kredittid inte skall behöva iakttas vid överenskommelse som berättigar till kontoköp, om överenskommelsen innebär att konsumenten varje månad skall återbetala minst 10 procent av det skuldbelopp som kvarstår på kontot vid utgången av föregående månad.

Kommittén framhåller atl genomförandet av de föreslagna reglerna om en minsta kontantinsats och längsta kredittid vid kreditköp i viss mån kan förändra förutsättningarna på några marknader Det kan av olika skäl visa sig erforderiigt att övergångsvis la hänsyn lill särskilda förhållanden inom någon bransch. Även i framtida lägen utan samband med övergångssilua-lionen kan en möjlighet till särskilda hänsynstaganden vara av värde, t. ex. i kreditpolitiska sammanhang. Kommittén föreslår därför att regeringen, när särskilda förhållanden påkallar det, beträffande viss vara får meddela föreskrifter om krediibelopp och kreditlid som avviker från de generella bestämmelserna. Kommittén förutsätter att denna möjlighet endast undantagsvis utnyttjas.

Kommittén anser att kreditköp av bilar, för vilka gäller en konjunktur-politiskt motiverad särskild reglering, åtminstone t. v. bör undantas från de föreslagna bestämmelserna om minsta konlanlinsals och längsta kredittid.

Prop. 1976/77:123 45

4.2.6 Treparisförhållanden

Kommittén framhåller atl vid betalningsanstånd säljaren/kreditgivaren ofta finansierar den kredit han lämnar lill konsumenten genom atl överiåla sin fordran mot konsumenten till bank eller särskilt finansieringsföretag. Konsumenten får i denna situation enligt 15 8 konsumentköplagen vid krav på betalning från finansiären alltid framställa invändningar på grund av köpet. Genom 16 8 konsumentköplagen ges konsumenten en motsvarande rätt atl framställa invändningar mot kreditgivaren vid kreditköp av låneköpets karaktär. Bestämmelsen i 16 8 konsumentköplagen omfattar dock endast kreditköp vid vilka krediten lämnas i samband med köpet. Så är inte fallet då konsumenten på förhand har erhållit ell utrymme för fortlöpande kredit av etl kreditkortsförelag.

Kommittén anser att konsumentens ställning i förhållande till särskild kreditgivare vid kreditköp bör förbättras. Ansvaret för fel i varan eller för annan oriklighet som har atl göra med köpet bör visseriigen i första hand vila på säljaren. Enligt kommitténs mening bör emellertid även den finansiär som möjliggör för säljaren all utnyttja det försäljningsmässigt sett gynnsamma kreditköpet, varav båda har fördel, vara skyldig att ta sin del av ansvaret mol konsumenten. Del kan dock inie gärna komma i fråga atl ålägga en finansiär som helt saknar anknytning till köpet ansvarighet i detta avseende.

Kommittén anser att ansvar för säljarens kontraktsbrott alltid bör kunna åläggas den finansiär som övertar säljarens fordran mot konsumenten. Detsamma bör enligt kommittén gälla den finansiär som enligl avtal med säljaren lämnar konsumenten lån för all betala köpet, oavsett om lånet såsom vid låneköp lämnas i samband med köpet eller om del såsom vid kontoköp har medgetts vid ett tidigare tillfälle.

När det gäller frågan hur långt finansiärens ansvar bör sträcka sig anser kommittén atl ansvaret bör vara av samma omfattning oavsett genom vilken form av kreditköp ansvarsförhållandet har uppstått. Kommittén föreslår som huvudregel atl konsumenten vid kreditköp skall få göra gällande samma befogenheter på grund av köpet mot kreditgivaren som mot säljaren. Detta innebär alt konsumenten inte bara kan göra invändningar mot kreditgivarens krav på betalning utan även kan rikta på köpet grundade anspråk mol kreditgivaren. Kommittén framhåller all huvudregeln i vissa fall skulle kunna ge stöd för mycket långtgående krav mol kreditgivaren. Det huvudsakliga syftet med förslaget är emellertid att konsumenten skall vara garanterad atl få tillbaka det belopp han har betalt. Kommittén föreslår därför att kreditgivarens ansvar vid krav skall vara begränsat lill vad han har mottagit av konsumenten med anledning av krediten.

Eftersom säljaren själv bör vara den som är primärt ansvarig för sina förpliktelser på grund av kreditköp bör enligt kommitténs mening konsumenten, om han vill framställa anspråk på gmnd av köpet, i forsla hand

Prop. 1976/77:123 46

rikta dessa mot säljaren, Kommillén framhåller alt denne också i regel har slörre förutsättningar än kreditgivaren atl avhjälpa fel och liknande. Kommittén föreslår därför alt konsumenten, om han vill framställa anspråk mot kreditgivaren på grund av köpet, först skall göra sannolikt att säljaren inte fullgör sina åligganden.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna ger konsumenten elt mera långtgående skydd än 15 och 16 88 i konsumentköplagen. Kommittén föreslår därför att de sistnämnda bestämmelserna upphävs. Vidare föreslår kommittén i detta sammanhang att det i 17 8 konsumentköplagen upptagna förbudet mot användande av växelförbindelse eller annan löpande fordringshandling vid konsumentkreditköp överförs till konsumentkredillagen, för att där rikta sig mot kreditgivaren.

4.2.7 Begränsning av åieriaganderäiien vid kreditköp

Kommittén anser atl den med avbelalningsköpel förenade rätten för säljaren att återta det försålda godset om köparen åsidosätter vad som åligger honom medför ölägenheter som måste beaktas särskilt.

Kommittén erinrar om att del i betänkandet redovisade materialet visar atl avbelalningsköpel är den dyraste formen av konsumentkredil. Enligl kommitténs mening torde en orsak till detta vara att del vid den avräkning som enligt avbelalningsköplagen sker när gods alertas oftast uppstår rest-skuld för köparen. Restskulderna indrivs enligt kommittén endast undantagsvis och deras förekomst torde inverka på kreditkoslnaderna vid avbetalningsköp.

För konsumenten innebär återtagandet att han blir av med godset. Enligt kommittén kan godset för konsumenten ha etl rätt stort bruksvärde samtidigt som det försäljaren håret t mycket lågt värde, i vart fall om det inte förekommer en fungerande andrahandsmarknad. 1 andra fall kan fördelen försäljaren att återta godset inte sägas stå i rimligt förhållande till de ölägenheter som uppslår för konsumenten.

Kommittén uppger att det i ett stort antal fall har visat sig att godset inte finns kvar hos köparen då säljaren/kreditgivaren vill återta det. Ibland är orsaken att godset har förbrukats. Kreditgivaren dröjer i allmänhet mycket länge med att omsätta ett hot om återtagande till verklighet. I regel har emellertid konsumenten sålt eller på annat sätt gjort saken oåtkomlig. Han kan i sådana fall ha gjort sig skyldig lill olovligt förfogande och riskerar böter eller fängelse.

De berörda förhållandena motiverar enligt kommitténs mening en omprövning av återtaganderätten. Enligt kommittén är det tydligt att åter-taganderättens betydelse som kreditsäkerhet överskattas. Återtagandet drar kostnader som i regel måste övervältras på andra konsumenter. Att kreditgivaren likväl förbehåller sig återtaganderätt torde enligl kommittén bero

Prop. 1976/77:123 47

på att han tillmäter denna rätt betydelse som påtryckningsmedel för att framtvinga betalning.

Även andra omständigheter ger enligt kommittén skäl till en ny inställning till återtaganderätten. Utvecklingen av kreditupplysningsverksamheien har gett kreditgivaren helt andra möjligheter än tidigare att vid kreditförsäljning beakta köparens betalningsförmåga. Härigenom nås större säkerhet än med en dålig realsäkerhet. Att återtaganderättens verkliga betydelse som säkerhet har minskat bestyrks enligt kommittén av den relativa minskningen av antalet avbelalningsköp lill förmån för banklån saml modernare kreditköpsformer utan återtaganderätt, såsom låneköp och kontoköp. Samhällsutvecklingen har medfört alltmer förbättrade villkor för de enskilda medborgarna. Avbelalningsköpel synes därför inte längre vara nödvändigt för atl medborgarnas grundläggande behov skall kunna tillgodoses. Inte heller kan avbelalningsköpel sägas vara av någon avgörande betydelse för den industriella utvecklingen.

Mol bakgrund av del anförda anser kommittén att återtaganderätten i princip bör avskaffas såvitt avser konsumtionsvaror i allmänhet. Frågan om återtaganderätten vid konsumentkreditköp ställer sig enligt kommittén emellertid något annortunda när det gäller verkligt tunga investeringar i kapitalvaror, t. ex. personbilar Ca 20 procent av de nya och minst 30 procent av de begagnade bilarna säljs med återtaganderätt. Kommittén framhåller att ett plötsligt avskaffande av återtaganderätten vid bilköp skulle kunna få i vart fall temporära negativa samhällsekonomiska konsekvenser Vid bilköp är återtaganderätten såsom kreditsäkerhet också mera motiverad än vid köp av konsumtionsvaror i allmänhet. Kreditbeloppen är större och bilar behåller under kredittiden i regel ett relativt högt värde som kan realiseras på en fungerande andrahandsmarknad. Kommittén vill därför, trots sin principiella inställning till återtaganderätten, inte förorda att denna nu helt avskaffas vid konsumentkreditköp. Förbehåll om återtaganderätt bör emellertid enligt kommitténs mening endast undantagsvis tillåtas, nämligen vid inköp av varor som är särskilt kvalificerade säkerhetsobjekt.

Kommittén anser det mindre ändamålsenligt alt direkt i lagtext slå fast vilka varor som får säljas med återtaganderätt. Enligt kommitténs mening bör urvalet av varor göras genom beslut av regeringen efter förslag av tillsynsmyndigheten. Enskilda varor inom en bestämd varugrupp bör emellertid enligl kommittén ha ett relativt högt beslående värde för all få göras lill föremål för återtaganderätt. Kommittén föreslår därför att regeringens beslut endast skall få avse varor vilkas kontantpris överstiger två gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

Kommittén framhåller att återtaganderätten f n. kan utnyttjas antingen av säljaren eller av den kreditgivare till vilken säljaren har överiåtit sina rättigheter Denna ordning bör enligl kommitténs mening bibehållas även vid konsumentkreditköp. Det bör däremot inte komma i fråga att utvidga

Prop. 1976/77:123 48

återtaganderätten så atl även annan kreditgivare än den som tillika är säljare, l. ex. vid låneköp, kan förbehålla sig rätt att ta tillbaka varan från konsumenten. Inte heller bör återtaganderätt kunna instiftas efter det all köpet har ägt rum. Dessa begränsningar bör enligt kommitténs mening framgå av lagtexten. Kommittén föreslår därför som en ytteriigare förutsättning för återtaganderätt atl förbehållet om återtaganderätt har gjorts av säljaren i samband med köpet.

När det gäller kreditgivarens möjligheter att åberopa elt ålertagandeför-behåll, som i och för sig har uppslällls i enlighet med de nu berörda reglerna, anser kommittén det erforderiigt att uppställa vissa begränsningar i förhållande till vad som nu gäller. För del första bör annan grund än dröjsmål med betalningen inte få åberopas för återtagande av vara. Kommillén framhåller alt det häremot visserligen skulle kunna invändas alt kreditgivare bör ha möjlighet att ta tillbaka varan om konsumenten vanvårdar den så att påtaglig värdeminskning uppstår. Enligl kommitténs mening kan kreditgivaren dock knappast anses ha något större intresse av atl återta varan så länge konsumenten gör sina delbetalningar. För det andra bör enligt kommittén återtaganderätten inte få kopplas samman med andra fordringar än sådana som hänförsigdirekt lill kreditköpet. Endast dröjsmål med betalning av skuldbeloppet, varmed enligl kommitténs förslag avses summan av det kredit-belopp och den kreditkoslnad som hänför sig till själva köpet, bör enligt kommitténs mening kunna leda lill återtagande, däremot inte försummelseratt betala reparationskostnader och liknande. Fördel tredje bör den frist som nu gäller vid belalningsdröjsmål innan vara för återtas, 14dagar, förlängas lill närmare överensstämmelse med den praktiska verkligheten. Tidsfristen bör enligl kommittén kunna föriängas lill en månad utan att detta i allmänhet torde vålla kreditgivarna några olägenheter. För det fjärde bör för all varan skall kunna återtas alltid krävas all beialningsdröjsmålet avser mer än en tiondel av skuldbeloppet. Enligt avbelalningsköplagen för säljaren, om dröjsmålet avser sista posten, återta vara oavsett poslens storiek. Denna möjlighet att återta varan på grund av dröjsmål även med små belopp bör enligt kommitténs mening inte finnas vid konsumenlkredilköp.

Kommittén framhåller att ett avtalsvillkor som ger kreditgivaren återtaganderätt kan formuleras på olika sätt. Vanligt är att säljaren förbehåller sig äganderätten till varan. Ett sådant äganderättsförbehåll har betydelse även i förhållandet mellan säljaren och köparens borgenärer på del sättet all säljarens rätl bibehålls vid utmätning hos köparen eller vid dennes konkurs. Förbehållet medför alltså sakrättsligt skydd för säljaren. Ett förbehåll som ger kreditgivaren möjlighet att ta tillbaka den försålda varan kan emellertid även formuleras så att säljaren förbehålls rätt att återta varan om köparen inte fullgör sina skyldigheter. Kommittén redovisar i betänkandet (avsnitt 3.2,4) alt det råder delade meningar i frågan huruvida redan etl sådant återiagandeförbehåll konstituerar ett sakrättsligt skydd motsvarande

Prop. 1976/77:123 49

det som äganderättsförbehållet ostridigl ger. Kommittén framhåller för sin del all elt äganderättsförbehåll inte tjänar något annat syfte än att säljaren skall ha en mol köparens andra borgenärer gällande befogenhet att under vissa förutsältningar ta tillbaka varan, Enligl kommitténs mening bör säljaren därför redan genom atl förbehålla sig återtaganderätt kunna uppnå ett sakrättsligt skydd. Kommittén framhåller att äganderältsförbehållel blir onödigt om denna uppfattning kommer till klart uttryck. Säljaren behöver då inte längre upprätthålla den fiktionen att han äger den sålda varan.

Kommittén föreslår för konsumentkreditlagens del inte någon regel motsvarande den som finns i 2 8 andra stycket avbelalningsköplagen. Enligt denna får säljaren inte utnyttja sin återtaganderätt om köparen innan varan återtas betalar det belopp som dröjsmålet avser jämte ränta och kostnader och det i sådant fall skulle vara obilligt all utkräva återtaganderäiien med hänsyn till att betalningsdröjsmålet berott på alt köparen huvudsakligen utan egen skuld råkat i belalningssvårigheter. Enligt kommitténs mening torde det knappast förekomma att säljaren vill utnyttja återtaganderätten sedan dröjsmålet har rättats till. Ett sådant utnyttjande av etl avtalsvillkor bör, framhåller kommittén, för övrigt kunna hindras genom åberopande av den förmögenhetsrältsliga generalklausulen i avtalslagen. Generalklausulen bör enligt kommitténs mening i regel med framgång kunna åberopas oavsett anledningen till det dröjsmål som har blivit tillrättal.

4,2,8 Uppgörelsen mellan parterna vid återtagande. Preskription av reslskulden

Kommittén föreslår atl vid återtagande av vara en uppgörelse alltid skall äga rum mellan parterna såsom f n. sker enligt avbelalningsköplagen.

Vid uppgörelsen skall enligt kommitténs förslag köparen tillgodoräknas varans värde i enlighet med de nu gällande reglerna i 3 8 avbelalningsköplagen.

Kreditgivarens tillgodohavande bör enligt kommitténs mening däremot beräknas på ett något annorlunda sätt än enligt avbelalningsköplagen. Kreditgivaren skall enligt förslaget tillgodoräknas den obetalda delen av skuldbeloppet, dvs, den ursprungliga summan av kreditbeloppel och kreditkostnaden, efter reduktion med den del av kreditkostnaden som hänför sig lill den ej utnyttjade kredittiden. Detta överensstämmer i princip med reglerna i 4 8 avbelalningsköplagen. Skillnaden ligger i all kommillén rekommenderar en mera förfinad metod för reduktionen, som bl. a. tar hänsyn till kredittidens längd. Vidare föreslår kommittén i detta sammanhang all kreditgivaren alllid skall fåtillgodoräknasig kostnaden föruppläggningen av krediten,underförutsättning alt denna finns särskilt angiven i avtalet och inte är oskälig.

Kommittén föreslår att kreditgivaren vid återtagande härutöver skall få tillgodoräkna sig dröjsmålsränia, dock inte enligl högre räntefot än som anges i (numera) 6 8 räntelagen (1975:635), samt kostnaderna för återtagandet

4 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

Prop. 1976/77:123 50

enligt bestämmelser som regeringen meddelar, Kommillén hänvisar härvid till kungörelsen (l974:812)om ersättning för kostnad i mål om handräckning enligl lagen (1915:219) om avbetalningsköp, m. m.

Om resultatet av avräkningen mellan parterna blir etl saldo lill köparens förmån får kreditgivaren enligt förslaget inte återta varan med mindre han betalar överskottet till konsumenten eller, om handräckning har sökts hos kronofogdemyndigheten, nedsätter överskottet där. Delta överensstämmer med vad som gäller enligt avbelalningsköplagen.

Kommittén framhåller att avräkningen vid återtagande av avbetalningsgods f ri. i regel resulterar i en restskuld för köparen. Reslskulden, som är förfallen lill betalning och kan utkrävas hos köparen, uppgår ofta till en betydande del av varans pris. Kommittén anser alt detta förhållande är otillfredsställande. Det lyder på alt återtaganderätten inte fungerar särskilt bra som kredilsäkerhel och att högre kontantinsats eller kortare kredittid borde ha tillämpats i de aktuella fallen. Enligl kommitténs mening bör det ankomma på säljaren att begränsa risken för alt en restskuld uppstår för köparen. Säljaren bör anpassa köpevillkoren så all varans värde överstiger skuldbeloppet under hela kredittiden. Kommittén anser att säljaren bör påverkas att göra detta genom ett förbud att annat än undantagsvis kräva ul reslskulden. Kommittén föreslår därför alt kreditgivaren, om varans värde är mindre än del belopp som tillgodoräknas honom, inte får kräva ut skillnaden (reslskulden) i annat fall än då varan på grund av köparens åtgärder, såsom vanvård eller liknande, har utsatts för onormal värdeminskning. Enligt förslaget får kreditgivaren i sådant fall inte kräva ut mer än vad som hänför sig till den onormala värdeminskningen.

4.2,9 Förfärandet vid återtagande. Varor som inte får alertas

Kommittén framhåller att de föreslagna reglerna om återtaganderätt är avsedda alt tillämpas vid uppgörelse i godo, vid rättegång och vid förrättning för verkställighet av dom samt vid handräckning för återtagande av varan. Reglerom handräckning och verkställighet för återtagande av avbetalningsgods finns i 10-16 88 avbelalningsköplagen. Kommittén anser att dessa bestämmelser bör äga motsvarande tillämpning på förfarandet då säljaren vill utnyttja den återtaganderätt som tillåts enligt den föreslagna konsumentkredillagen. Kommittén föreslår emellertid vissa modifikationer och förändringar i reglerna.

För att handräckning skall kunna beviljas bör enligl kommittén krävas all om kreditköpet har upprättats en av parterna underskriven handling som innehåller de uppgifter som kreditgivaren enligt kommitténs tidigare berörda förslag skall vara skyldig att lämna i samband med att kreditköps-avtalet ingås. Vidare skall givelvis krävas all handlingen innehåller elt förbehåll om återtaganderätt som enligt de tidigare angivna bestämmelsema

Prop. 1976/77:123 51

i förslaget kan göras gällande. Vidare föreslås att ansökan skall göras skriftligen och innehålla besked om den del av skuldbeloppet som ulestår obetald samt atl ansökan skall vara åtföljd av den nyss nämnda handlingen i huvudskrift och bestyrkt avskrift.

Enligt avbelalningsköplagen får gång- och sängkläder som är oundgängligen nödvändiga för köparen och hans familj aldrig återtas. Kommittén framhåller att detta köparens s. k, beneficium har sin motsvarighet i 65 8 ulsökningslagen vid utmätning för fordringar i allmänhet. Del skydd som gäldenären enligt sistnämnda lagrum har vid utmätning är emellertid av en helt annan och vidsträcktare omfattning än köparens beneficium enligt avbelalningsköplagen. Enligt ulsökningslagen undantas bl, a, möbler, hus-geråd och annan utrustning i den mån sakerna är nödvändiga för etl hem och dess skötsel. Detta innebär att den konsument som har köpt exempelvis en hushållsmaskin på delbetalning utan säkerhet i godset eller enligt lå-neköpssystemei har möjlighet all få behålla maskinen vid belalningssvårigheter medan avbetalningsköparen blir av med maskinen. Kommittén framhåller alt det med hänsyn lill dess förslag all begränsa återtaganderätten lill alt avse endast dyrbarare varor kan synas onödigt att för konsumentkreditköpens del uppställa beneficieregler som motsvarar ulsökningslagens. Enligt kommittén kan det emellertid mycket väl förekomma att en del varor, beträffande vilka regeringen enligt förslaget kan tillåta återtaganderätt, i enskilda hushåll spelar en sådan roll för hemmet och dess skötsel alt de enligt ulsökningslagen undantas från utmätning. Kommittén föreslår därför att i konsumentkredillagen intas en bestämmelse enligt vilken handräckning eller verkställighet inte för beviljas beträffande varasom enligt 65 8 ulsökningslagen undantas från utmätning.

Kommittén föreslår att i övrigt avbetalningsköplagens regler skall äga motsvarande tillämpning i fråga om handräckning och verkställighet av dom varigenom köparen har förpliktals att lämna tillbaka vara som sålts med återtaganderätt. Kommittén framhåller bl. a. alt enligt 16 8 andra stycket avbelalningsköplagen gods, som har sålts genom avbelalningsköp, inte får utmätas för fordran på grund av köpet. Enligt kommitténs uppfattning leder en tillämpning av denna bestämmelse vid konsumentkreditköp till att en vara som har sålts med återtaganderätt inte får utmätas för kreditgivarens fordran på grund av köpet, Kommillén anför att ulmälningsförbudel gäller även om kreditgivaren har avstått från återtaganderätten eller denna eljest har upphört att gälla.

4.2.10 Preskription av åleriaganderätten

Kommittén konstaterar all det i betänkandet redovisade materialet visar att säljaren vid avbelalningsköp i regel väntar myckel länge med alt göra ansökan om återtagande av varan. Vidare framgår att säljaren sedan han

Prop, 1976/77:123 52

väl har gjort ansökan ofta medger uppskov med själva återtagandet. Dessa omständigheter utgör enligt kommillén en orsak till att del ofta uppstår höga reslskulder vid återtagandet. Köparen kan ha upphört att göra avbetalningar, dröjsmålsränta har börjat löpa och säljarens fordran växer med ökande hastighet medan varans värde minskar. Kommittén framhåller att konsumenten under den lid som förflyter innan varan verkligen alertas regelmässigt utsätts för ett starkt tryck att betala. Det är inte ovanligt alt kreditgivaren efter ansökan om handräckning lämnar en hel serie uppskov med själva återtagandet för alt slutligen låta verkställa delta. Kommillén anför att den bakomliggande verkligheten då i regel är att konsumenten före varje uppskov har lyckats göra en avbetalning men slutligen fått ge upp, Enligl kommitténs mening framstår kronofogdemyndigheten i dessa ärenden som en av kreditgivaren anlitad inkassobyrå.

Mot den angivna bakgrunden anser kommittén att återtaganderätten måste begränsas även tidsmässigt och att någon form av preskription alltså bör införas. Kommittén har övervägt en processuell regel av den innebörden att kreditgivaren, om han vill åberopa köparens betalningsförsummelse som grund för återtagandet, måste göra detta inom viss kortare tid. Kommittén har emellertid funnit att en sådan metod skulle kräva ett alltför komplicerat syslem särskilt med hänsyn till alt belalningsdröjsmål kan uppslå upprepade gånger under kredittiden. Därtill kommer, påpekar kommittén, atl kreditgivaren kanske skulle känna sig tvingad alt ta tillbaka varan även i situationer som kunde redas upp på ett bättre sätt.

Kommillén erinrar emellertid om att enligt 16 8 avbelalningsköplagen f n, gäller alt en ansökan om handräckning förfaller om säljaren har medgett uppskov och verkställighet till följd därav inte har skett inom sex månader från dagen för ansökan. Vidare framhåller kommittén att lagberedningen i belänkandet (SOU 1974:55) Utsökningsräll XIII har föreslagit den ändringen i nämnda bestämmelse att ansökningen inte automatiskt skall vara förfallen utan atl det skall krävas etl beslut av kronofogdemyndigheten. Kommittén föreslår all återtaganderätten, sedan en ansökan sålunda har förklarats förfallen, inte på nytt skall kunna göras gällande. Kommittén framhåller att förslaget inte hindrar kreditgivaren från att i vanlig ordning göra gällande sin fordringsrätt mot konsumenten. Däremot kan han inte fortsättningsvis kräva atl få tillbaka varan och han har inte heller längre något sakrättsligt skydd mol konsumentens övriga borgenärer.

4.2.11 Skydd mot vissa avtalsvillkor

Kommittén framlägger i betänkandet även förslag rörande skydd för konsumenten mot vissa speciella avtalsvillkor vid olika former av konsumentkredil.

Prop. 1976/77:123 53

Oskäliga kreditkostnader

Kommittén framhåller att den har övervägt atl som komplement till de föreslagna reglema om upplysningsplikt för kreditgivaren rörande kredit-kostnaden m. m, föreslå regler om högsta tillåtna ersättning för krediikostnaden. Kommittén har dock funnit atl en maximering av kreditkostnaden för olika kreditformer med inbördes varierande kreditbelopp, kreditlider, kreditrisker etc. skulle kräva ett alltför komplicerat och osäkert system. Fastställandet av elt kostnadstak skulle enligt kommittén också kunna föra med sig en tendens hos de kreditgivare som nu klart ligger under taket att vilja närma sig detta. Kommittén har därför låtit tanken på en bestämd maximering falla. Enligt konmiitténs mening bör i stället avtalsvillkor rörande kredilkostnad kunna göras till föremål för en mer nyanserad skälighetsbedömning med stöd av generalklausulen i 36 8 avtalslagen. Kommittén redovisar vissa synpunkter på vilka faktorer som bör kunna beaktas vid en sådan skälighetsbedömning.

Förfalloklausuler m, m,

Kommillén föreslår såvitt gäller kreditköp all avtalsvillkor varigenom kreditgivaren förbehåller sig rätt att kräva betalning i förtid (förfalloklausul) vid betalningsdröjsmål endast får göras gällande om konsumenten har dröjt i mer än en månad med att erlägga förfallet belopp som uppgår till mer än en tiondel av skuldbeloppet.

Kreditköpskontrakt i vilka har avtalats om återtaganderätt innehåller enligt kommittén ofta ett villkor som innebär alt den återstående skulden omedelbart förfaller till betalning, om säljarens säkerhet i varan sätts i fara. Kommittén anser att ett sådant villkor kan vara motiverat men alt inte vilka faromoment som helst bör godtas. Kommillén föreslår att vid kreditköp förfalloklausul skall fä göras gällande, förutom vid sådant betalningsdröjsmål som nyss nämnts, endast om kreditgivaren har återtaganderätt enligt konsumentkredillagen och konsumenten överiåter varan eller i strid med avtalet för varan ur landet under sädana omständigheter att kreditgivarens rätt äventyras.

Kommittén har emellertid funnit det nödvändigt atl göra visst undantag från de nu berörda bestämmelserna. Kommittén framhåller atl kreditgivaren vid kreditköp ofta är en bank och all banklagstiftningen för vissa fall kräver att bank skall förbehålla sig rätt att säga upp lån till betalning senast inom tre månader. Enligt kommitténs mening torde de föreskrifter som gäller för bank i regel inte behöva komma i konflikt med de bestämmelser om förfalloklausuler vid kreditköp som kommittén föreslår. I undantagsfall kan emellertid länkas att bankerna mot bakgrund av de särskilda föreskrifterna har vägande skäl atl göra gällande förfalloklausuler på andra gmnder än vad som tillåts enligt kommitténs förslag. Kommittén anser därför all de

Prop. 1976/77:123 54

föreslagna bestämmelserna om begränsning av rätten all göra gällande förfalloklausuler vid kreditköp inte bör utgöra hinder för bank eller annan kreditgivare, som är uppfordrad därtill i annan lag, atl göra gällande strängare förbehåll om betalning i förtid.

När del gäller från försäljning fristående lån till konsumenter framhåller kommittén atl de skuldebrevsformulär som bankerna använder för sådana lån praktiskt laget alltid innehåller förfalloklausuler som ger bankerna möjlighet atl efter eget gottfinnande kräva betalning i förtid om låntagaren inte i behörig ordning fullgör sina förpliktelser, om säkerheten inte längre är betryggande eller om risk föreligger för att låntagaren inte kommer all fullgöra sina förpliktelser. Enligt kommitténs mening bör även vid fristående lån rätten att göra gällande förfalloklausuler begränsas. Dessa lån kan emellertid vara av mycket skiftande slag alltifrån sparlån och personlån på smärre belopp lill lån mol säkerhet i fastighet på betydande belopp och med långa kreditlider. Villkoren kan också i hög grad variera. Kommittén anser det därför olämpligtaltsåsomvidkrediiköpgörarälientillförlidsbetalningdirekt beroende av dröjsmålstidens längd och det förfallna beloppets storiek, Kommillén föreslår atl förfalloklausuler i frågaom fristående lån endast skall få göras gällande om trygghet inte längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande. Den föreslagna bestämmelsen bör enligt kommitténs mening i regel utgöra hinder mol att förfalloklausuler görs gällande vid kortare dröjsmål och vid dröjsmål som avser smärre belopp.

Kommittén nämner i detta sammanhang alt del kan tänkas förekomma även andra särskilda, avtalsreglerade påföljder som t, ex. viten. Enligt kommittén bör sådana påföljder i regel inte godtas i konsumentkreditsamman-hang. Kommittén föreslår emellertid inte några särskilda regler därom, eftersom den anser all avtalsvillkor om sådana påföljder bör kunna lämnas ulan avseende med stöd av generalklausulen i 36 8 avtalslagen.

Avräknings- och kopplingsförbehåll

Enligl kommillén innebär dess förslag lill regler om återtaganderätten atl utrymme inte lämnas för en direkt koppling mellan ett kreditköp och andra avtal mellan parterna så, att varan kan utnyttjas som säkerhet för köparens fullgörande av andra avtal än kreditköpsavtalet. Kommittén torde här åsyfta den föreslagna förutsättningen för återtaganderätt alt det betalningsdröjsmål som åberopas lill gmnd för återtagande skall avse viss del av skuldbeloppet, dvs. summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden för kreditköpet. Kommittén anser sålunda all någon motsvarighet till avbetalningsköplagens förbud mot kopplingsförbehåll inte behöver övervägas.

När del gäller avräkningsförbehåll, dvs. villkor varigenom en kreditgivare förbehåller sig rätt all bestämma på vilken av flera fordringar en inbetalning från gäldenären skall avräknas, framhåller kommittén att etl sådant förbehåll

Prop. 1976/77:123 55

liksom det direkta kopplingsförbehållet kan användas för att utvidga återtaganderätten såatt denna faktiskt kopplas till andra krediter Etl utnyttjande av avräkningsförbehåll kan enligt kommittén göra det svårt för konsumenten att överblicka sina skulder Enligt kommitténs mening bör avräkningsförbehåll i princip förbjudas vid alla konsumenlkredilköp. Kommittén föreslår därför såvitt gäller kreditköp att avräkningsförbehåll skall vara ogiltigt. Kommittén påpekar emellertid att vid användandet av kreditkort konsumentens olika inköp bokförs på ett och samma konto varefter delbetalningar görs på den sammanlagda skulden. Kommittén anser att del av lagtexten bör framgå att förbudet mot avräkningsförbehåll inte är avsett att rikta sig mol den avräkningsmelod som sålunda används vid konloköp. Kommittén föreslår därför en regel enligt vilken förbudet inte skall utgöra hinder mot atl kreditgivaren, då fråga är om kontoköp, avräknar eriagt belopp mol kontots saldo.

De skuldebrevsformulär som bankerna använder sig av vid vanliga lån lill konsumenter innehåller i regel såväl kopplings- som avräkningsförbehåll. Enligl kommittén har några olägenheter därav inte uppmärksammats. Kommittén föreslår därför inte något förbud mot sådana förbehåll vid lån som är frislående från kreditköp. Kommittén framhåller all skäligheten av sådana förbehåll i förekommande fall bör kunna prövas enligt generalklausulen i 36 8 avtalslagen under beaktande av atl sådana förbehåll inte är tillåtna vid kreditköp.

Villkor om betalningsansvar vid obehörigt användande av kontokort

Kommillén uppger alt avtal om kontokredil i regel innehåller villkor varigenom konsumenten påtar sig ansvar för belopp som har påförts kontot genom att kontokortet har använts av obehörig. Det är enligl kommillén uppenbart atl förlusten av ett kontokort kan få mycket kännbara följder för konsumenten, om sådana avtalsvillkor tillämpas fullt ut. Enligt kommitténs mening bör den föreslagna konsumentkredillagen innehålla ett grundskydd för konsumenten i detta avseende. Kommittén anser all risken för ekonomisk föriusi till följd av missbmk av kontokort i första hand bör bäras av kreditgivaren. Denne har möjlighet att genom strängare krav på legitimation begränsa sitt risktagande. I vissa fall bör kreditgivaren dock av konsumenten/kontohavaren kunna återkräva belopp som genom missbruk av kortet har påförts kontot och utbetalats till säljaren.

Kommittén föreslår all avtalsvillkor som innebär alt kontohavaren ålar sig betalningsansvar för belopp, som har påförts kontot genom att kontokort använts av obehörig för inköp, skall få göras gällande endast om kontohavaren har lämnat ifrån sig kortet lill annan, om kontohavaren genom

Prop. 1976/77:123 56

grov oaktsamhet har föriorat kortet eller om kontohavaren, utan atl grov oaktsamhet ligger honom till last, har förlorat kortet och underlåtit att snarast efter upptäckt av förlusten göra anmälan hos kreditgivaren.

Enligl kommitténs mening bör härutöver i princip gälla att kontohavaren, oavsett hur kontokortet har kommit ur hans besittning, inte skall behöva belala för inköp som har gjorts efter det all han har anmält förlusten av kortet. Kreditgivaren kan då nämligen föra upp kortet på en spärrlista som sänds ut till de säljare som är anslutna lill konlosystemet. Med hänsyn härtill föreslår kommittén en regel av innebörd alt kontohavaren är betalningsansvarig för belopp, som har påförts kontot sedan kontohavaren hos kreditgivaren gjort anmälan att han inte längre har kortet i sin besittning, endast om kontohavaren har förfarit svikligt. Som exempel på svikligt förfarande nämner kommittén att kontohavaren gör en osann anmälan om föriusi av kortet och fortsätter att använda sig av detta,

4,2,12 Förlidsbelalning och avräkning

Kommittén erinrar om att köparen enligt 6 8 tredje stycket avbelalningsköplagen har rätt att när som helst betala hela sin återstående skuld på grund av avbetalningsköp och att då få viss reduktion av skuldens belopp. Enligl kommitténs mening bör del även vid andra kreditköp än avbetalningsköp vara till fördel för konsumenten alt ha en ovillkoriig rätt att när som helst kunna avsluta sitt mellanhavande med kreditgivaren. Kommittén föreslår därför, såvitt gäller kreditköp, att konsumenten alltid skall ha rätt atl betala skuldbeloppet i förtid. Den i skuldbeloppet ingående krediikostnaden bör därvid enligt kommittén reduceras på visst sätt med hänsyn lill alt hela den avtalade kredittiden inte utnyttjas.

Kommittén framhåller all frågan hur skuldbeloppet bör reduceras vid förlidsbelalning aktualiseras inte bara när konsumenten vill betala i förtid ulan även när kreditgivaren har rätt att kräva betalning i förtid med stöd av en förfalloklausul samt i samband med den uppgörelse mellan parterna som skall äga rum vid återtagande av vara. Kommitténs förslag i delta hänseende har redan tidigare berörts i korthet.

Kommittén anför att man kan tänka sig olika metoder för atl beräkna reduktionen vid förtida betalning. I 4 8 avbelalningsköplagen anvisas en ganska enkel metod som innebär en proportionering ulan hänsynslagande vare sig lill kredittidens längd eller lill del förhållandet att en relativt större del av krediikostnaden, nämligen uppläggningskostnaden, hänför sig lill kredittidens början. Metoden har, framhåller kommittén, ansetts uppfylla etl nödvändigt krav på enkelhet och lätlillämplighei men den syftar uppenbariigen inte till en matematiskt korrekt reduktion,

Kommillén anser i princip att varje konsumentkredil skall bära sin egen

Prop. 1976/77:123 57

kostnad. Sådana regler som kan leda till att kostnaden övervältras på andra konsumenter bör allt.så undvikas. Avbetalningsköplagens metod kan leda till sådan övervältring eftersom särskild hänsyn inte tas till uppläggningskostnader. Kommillén anser alt kreditgivaren alltid bör få tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggningen av krediten, om denna kostnad finns särskilt angiven i avtalet och inte är oskälig. När det gäller reducerings-tekniken anser kommittén alt hänsyn skall las till kredittidens längd. Delta är enligt kommittén närmast en logisk konsekvens uv att kreditkostnaden alltid skall anges som en effektiv ränta, vilket bl. a, innebär att hänsyn tas till atl kreditbeloppet minskar under den löpande kredittiden. Enligt kommittén bör ändamålsenliga metoder för beräkningen av reduktionen kunna utvecklas genom samråd mellan tillsynsmyndigheten och berörda näringsidkarorganisationer. Kommittén föreslår därför inte några närmare regler om hur reduktionen skall tillgå men redovisar i betänkandet vissa länkbara metoder,

4.2.13 Konloköp av annat än varor

Enligt sina direktiv har kommittén haft att överväga i vad mån ett utvidgat skydd vid konsumentkreditköp bör omfatta även kredilförvärv av tjänster, exempelvis resor.

Kommittén framhåller atl tjänster f n, inte tillhandahålls på kredit i någon större omfattning. Kommittén säger sig inte ha uppmärksammat några påtagliga ölägenheter av kredilgivning i del sammanhanget och anser all resultatet av konsumenttjänstutredningens arbete bör avvaktas innan närmare överväganden görs beträffande en reglering av förvärv av tjänster på kredit, I ett avseende framlägger kommittén dock förslag till reglering av sådana förvärv.

Kommittén föreslår sålunda atl i konsumentkredillagen redan nu införs en bestämmelse av innehåll, alt om avtal som berättigar till kontoköp innebär att kreditutrymmet får las i anspråk även för annat förvärv än köp av vara, lagens bestämmelser lill den del de rör kontoköp skall äga motsvarande tillämpning på förvärvet. Förslaget innebär bl, a. atl bestämmelserna om kreditbelopp (kontantinsats), kredittid och angivandet av effektiva räntan blir tillämpliga inte bara på kontoköp av resor och andra tjänster ulan även på andra konloköp av annat än varor, t. ex. aktier och obligationer. Kommittén framhåller särskilt att reglerna om kreditgivarens ansvar för säljarens förpliktelser enligt förslaget får motsvarande tillämpning t, ex. när en researrangör inte fullgör sina åligganden mol konsumenten.

Prop. 1976/77:123 58

4.2.14 Tillsyn och påföljder m. m.

Kommittén framhåller all efterievnaden av konsumentkreditlagens delvis ganska detaljerade bestämmelser kräver en mera samlad och specialinriktad tillsynsverksamhet än den som f n. förekommer med stöd av marknads-rättslig och annan näringsrättslig lagstiftning. Konmiittén föreslår därför att tillsynen över lagens efterlevnad skall utövas av myndighet som regeringen bestämmer. Tillsynen bör enligl kommittén anförtros myndighet pä konsumentskyddsområdet. Närmast till hands ligger enligt kommittén konsumentverket och/eller konsumentombudsmannen.

Enligt förslaget skall tillsynsmyndigheten ha rätt att företa inspektion hos näringsidkare som lämnar konsumentkredil i sin yrkesmässiga verksamhet och all ta del av sanuliga handlingar som rör verksamheten. Den som bedriver verksamheten skall länma myndigheten de upplysningar om verksamheten som myndigheten begär för sin tillsyn. Myndigheten föreslås kunna förelägga vite för att framtvinga handling eller upplysning. Kommittén föreslår vidare, som redan tidigare har antytts, att det skall ankomma på tillsynsmyndigheten att meddela föreskrifter om hur kreditgivares upplysningsskyldighel vid marknadsföring av krediter och vid träffande av kreditavtal skall fullgöras. Myndigheten föreslås härutöver få rätt att meddela de föreskrifter som föranleds av tillsynen och att förena sådana föreskrifter med vite. Enligt förslaget skall företrädare för berörda näringsidkare beredas tillfälle att yttra sig innan föreskrift meddelas.

Kommittén framhåller särskilt bl, a, alt upprätthållandet av kontantinsatskravet vid kreditköp fordraren fortlöpande kontroll från tillsynsmyndighetens sida. Del är enligt kommitténs mening av stor vikt att den mot kravet lojala delen av kredithandeln inte försätts i en konkurrensmässigt sett sämre situation genom att andra delar av handeln åsidosätter kravet på kontantinsats. Kommittén anser alt en effektiv kontroll bör kunna upprätthållas även med relativt begränsade resurser, genom punktvisa aktioner.

Kommittén framhåller att den föreslagna konsumentkreditlagen ger kreditgivaren bestämda förhållningsregler i vissa avseenden. Enligt kommittén bör samhället kunna inskrida mol den kreditgivare som inte rättar sig efter dessa förhållningsregler. Kommittén föreslår därför att den som uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mot reglerna om kreditbelopp (kontantinsats), kredittid eller förbudet mot växel och andra löpande fordringshandlingar eller mot föreskrift som tillsynsmyndigheten har meddelat rörande fullgörandet av upplysningsskyldighelen skall kunna dömas lill böter.

Kommittén förutser atl situationer kan förekomma där kreditförsäljare mer eller mindre i maskopi med en konsument överträder bestämmelserna om kontantinsats och längsta kredittid. Enligt kommitténs mening bör konsumenten i dessa fall inte anses delaktig i brott.

Kommittén föreslår vidare en straffsanktionerad bestämmelse om tystnadsplikt för den som hos tillsynsmyndigheten har tagit befattning med

Prop. 1976/77:123 59

tillsynsärende enligl lagen.

Talan mot tillsynsmyndighetens beslut skall enligt förslaget föras hos regeringen genom besvär.

4.3 Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara

Kommittén lämnar i betänkandet vissa uppgifter rörande förekomsten av långtidsuthyrning av varor till konsumenter på den svenska marknaden. Enligt kommittén är del i Sverige ganska ovanligt att konsumenter lång-tidshyr en vara i stället för atl köpa den. På senare år har emellertid en viss utökning av hyresverksamheien sketl genom atl två engelska uthyrningsfirmor har etablerat sig i Sverige och börjat hyra ut färg-T V-apparater lill konsumenter. Likaså har börjat förekomma en viss, fast ännu så länge helt obetydlig, långtidsuthyrning av bilar lill konsumenter. Sedan länge har man inom pianohandeln använt sig av en kombination av uthyrning och köp, s, k. hyrköp. Beträffande långtidsulhyrning av TV-apparaler redovisas i betänkandet vissa uppgifter rörande omfattningen och marknadsstrukturen av denna verksamhet samt en av SPK genomförd jämförande undersökning av konsumentkostnaderna för förhyrning, kontantköp och avbelalningsköp av färg-TV, I dessa delar hänvisas lill betänkandet (s. 107-111),

Kommittén konstaterar att det i svensk rätt inte finns några särskilda lagregler som beskär parternas möjlighet atl själva bestämma innehållet i ett hyresavtal rörande vara. Som naluriiga förpliktelser ingår emellertid i de flesta hyresavtal en plikt för förhyraren att vårda den hyrda varan och en skyldighet för uthyraren att hålla varan i funktionsdugligt skick. Sistnämnda skyldighet tar sig oftast uttryck i alt kostnaden för service och reparationer ingår i hyresbeloppet. Värdet av dessa serviceåtaganden begränsas stundom av atl uthyraren förbehåller sig en tämligen lång tidsfrist inom vilken åtgärd skall företas. Det är enligt kommittén inte heller säkert att alla kostnader för service ingår i hyran utan uthyraren kan förbehålla sig rätt att särskilt debitera vissa kostnader

I nästan alla hyresavtal finns klausuler som reglerar påföljden av all förhyraren inte betalar hyran i rätt tid, Kommillén uppger att dessa klausuler som regel ålägger förhyraren att omedelbart återiämna varan om han råkar i dröjsmål med betalningen. Om varan inte åleriämnas har uthyraren rätt att återta varan genom handräckningsförfarande. Vid en handräckning för återtagande av uthyrd vara äger någon avräkning inte rum mellan parterna, såsom fallet är vid handräckning för återtagande av avbetalningsgods. Förhyraren har alltså inte någon möjlighet atl återfå någon del av de hyresbelopp han har eriagt. 1 stället är han som regel skyldig att utge ersättning till uthyraren för den skada han vållat.

Kommittén uppger vidare atl hyreskontrakten ofta binder förhyraren under lång tid. För hyra av förg-TV är avtalstiden i regel minst elt år och

Prop. 1976/77:123 60

lor leasing av bilar ofta två år. Avtalen är i regel försedda med förlängningsklausuler som innebär att avtalstiden automatiskt föriängs om förhyraren inte säger upp avtalet senast en månad före utgången av den avtalade hyresperioden. De långa hyrestiderna bidrar enligt kommittén till att minska hyreskostnaderna.

När det gäller skyddet för förhyraren framhåller konmiittén att det beträffande hyra av lösöre i rättspraxis och doktrin sedan läng lid tillbaka anses att förhyrarens rätt är av enbart obligalionsrättslig natur Förhyraren är inte skyddad mot de anspråk uthyrarens borgenärer kan göra på varan, och inte heller har han något skydd mot en ny ägare till vilken uthyraren har överiåtit varan. Kommittén framhåller att denna uppfattning om förhyrarens rättsliga ställning gentemot upplålarens borgenärer och mot ny ägare av saken kan sägas vara väl etablerad och bygger på en gammal rättstradition. Att nytljanderätishavarens behov av sakrättsligt skydd lör rättigheten inte i högre grad har beaktats sammanhänger enligl kommittén med att förr i tiden uthyrning i regel skedde på mycket kort tid varför förhyraren inte kunna lida någon större ekonomisk förlust om hyresavtalet upphörde att gälla,

4,3,1 Behovet av konsumentskydd

Kommillén framhåller all frågan om skydd för konsumenterna vid förhyrning av varor inte har berörts i konmiitténs direktiv. De av kommittén föreslagna reglerna för kreditköp, bl, a. om upplysningsplikt, minsta kontantinsats och begränsning av återtaganderätten, kan emellertid tänkas leda till en viss överströmning mot det ur konsumentskyddssynvinkel oreglerade hyresområdet. Möjligheten av en sådan överströmning riktar enligt kommittén intresset mot vissa med långlidsförhyrning förbundna nackdelar.

Kommittén menar att kostnaderna för konsumenterna är höga vid förhyrning av kapitalvaror. Kommittén hänvisar härvid lill den tidigare nämnda SPK-undersökningen som ger vid handen alt en förhyrning i del långa loppet ställer sig dyrare än eU motsvarande kreditköp, Deila torde enligl kommittén till stor del sammanhänga med alt uthyraren tillhandahåller inte bara själva varan ulan därutöver vissa förmåner i form av service som syftar till att bereda konsumenten ett större mått av bekvämlighet och obundenhet än han har vid köp.

Kommittén framhåller vidare att konsumenterna vid förhyrning inte, som vid kreditköp, är skyddade mot påföljder av förverkandekaraktär, Uthyraren är oförhindrad att utan motprestation ta tillbaka varan när hyresavtalet upphör att gälla, vilket det i regel gör om konsumenten inte betalar hyran ordentligt. Har hyresförhållandet pågått länge kan konsumenten ha betalat betydande belopp i hyra, kanske överstigande varans kontantpris.

Prop, 1976/77:123 61

De olägenheter som kommittén sålunda anser föreligga vid förhyrning är enligl kommittén i dagens situation kanske av marginell betydelse för konsumentintresset. Om den av kommittén föreslagna konsumentkredit-lagstiftningen skulle leda till en allmän överströmning mot förhyrning kan olägenheterna emellertid bli högst påtagliga. Enligt kommitténs mening torde den största risken för en överströmning ligga i att en del näringsidkare, för atl undgå kravet på kontantinsats och för att även fortsättningsvis kunna använda sig av återtagandemöjlighetens psykologiska effekter, övergår från kreditförsäljning till uthyrning. Därmed skulle syftet med konsumentkreditlagens skyddsregler till stor del förfelas.

Mol denna bakgrund bör enligt kommitténs mening konsumentkreditlagen kompletteras med vissa särskilda bestämmelserom uthyrning av varor. Bestämmelserna bör främst inriktas på att hindra en överströmning från kreditköp mot kreditköpsliknande hyresförhållanden och på att bereda konsumenterna skydd mot påföljder av förverkandekaraktär. Bestämmelserna bör däremot inte utformas så att det blir svårare för konsumenterna att genom kortlidsförhyrning tillgodose mera tillfälliga behov, Komniittén framhåller atl de bestämmelser om uthyrning som kommittén har funnit erforderliga inte syftar till en allmän reglering av det rättsliga förhållandet mellan uthyrare och förhyrare utan avser endast vissa särskilda frågor som har aktualiserats i samband med konsumentkrediterna.

4.3.2 Lagens li/lämpningsområde m. m.

Kommittén föreslår att de särskilda bestämmelserna om uthyrning av vara tas upp i en särskild lag, i det följande benämnd uthyrningslagen. Enligl förslaget skall uthyrningslagen, i konsekvens med vad som har föreslagits beträffande konsumentkredillagen, ha tillämpning när konsument av näringsidkare hyr vara som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som hyrs ut i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. Vidare skall lagen vara tillämplig när konsument av annan än näringsidkare hyr vara som nyss har angetts, om uthyrningen förmedlas av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet och näringsidkaren därvid uppträder såsom ombud för uthyraren.

Kommittén föreslår att uthyrningslagen görs tvingande till konsumentens förmån, så att avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner enligl lagen är ogiltigt.

4.3.3 Deposition

Kommittén anser att man vid uthyrning bör uppställa krav på någon form av initial prestation från konsumentens sida, motsvarande kravet på kontantinsats vid kreditköp. Kommittén föreslår därför all förhyrd vara inte

Prop. 1976/77:123 62

skall få överiämnas till konsumenten förrän denne hos uthyraren har deponerat ett belopp som motsvarar antingen betalning för hela den avtalade hyrestiden eller 25 procent av varans kontantpris. Deposition skall enligl förslaget ske om hyrestiden är längre än en månad, räknat från utgången av den månad då uthyrningen börjar, under förutsättning atl varans kontantpris överstiger det gränsvärde som regeringen enligt den föreslagna konsumentkreditlagen beslutar för kravet på kontantinsats, Kontanlpriset skulle alltså fö vara f n, (december 1976) högst 535 kr. föratt deposition skulle kunna underiåtas. Kommittén föreslår vidare vissa regler som syftar till att förhindra att kravet pädeposition kringgås. Om hyrestiden lämnasobesiämdelleren kortare hyrestid föriängs så att den sammanlagda tiden blir längre än en månad, skall enligt förslaget krävas deposition med 25 procent av varans kontantpris. Härvid skall enligt förslaget ett nytt avtal beträffande varan ellerannan vara av samma slag likställas med föriängning.

Kommittén framhåller alt syftet med depositionskravet inte heller bör kunna kringgås genom atl uthyraren eller en särskild kreditgivare - efter avtal med uthyraren - lånar konsumenten erforderiigt depositionsbelopp. Kommittén föreslår därför att belopp, som konsumenten har erhållit såsom lån av uthyraren eller av annan kreditgivare på gmnd av överenskommelse mellan denne och uthyraren, inte skall anses utgöra deposition.

I enlighet med de rättsregler som gäller om deposition tillhör deponerat belopp konsumenten. Enligt förslaget skall det åligga uthyraren atl ulan dröjsmål avskilja deponerade medel från egna tillgångar. Kommittén framhåller att del dock ligger i sakens natur atl konsumenten inte bör kunna fritt förfoga över deponerade medel under hyrestiden. Kommittén föreslår därför alt deponerat belopp inte får utlämnas förrän hyresavtalet upphör att gälla. Delta skall emellertid inte utgöra hinder mot atl konsumenten ur det deponerade beloppet tar i anspråk medel för betalning av förfallen hyra. Vid hyrestidens utgång eller när hyresavtalet eljest upphör att gälla skall uthyraren ålerbära deposilionsbeloppet eller vad som återslårdärav jämte

ränta.

De föreslagna reglerna om deposition är såtillvida av generell natur atl hänsyn inte tas till hyresföremålels art. Kommillén föreslår emellertid att regeringen, när särskilda förhållanden påkallar det, beträffande viss vara får göra undantag från depostionskravet eller meddela föreskrifter om deposition som avviker från de generella bestämmelserna. Kommittén uppger sig härvid främst ha tänkt på uthyrning av sådana föremål som rullstolar och andra invalidfordon.

4.3.4 Upp/ysningsp/iki för uthyraren

Kommittén framhåller att del skulle vara av värde om kostnaderna vid förhyrning för längre tid kunde jämföras med kostnaderna för kreditköp.

Prop. 1976/77:123 63

Enligl kommillén aren strikt sådan kostnadsjämförelse emellertid knappast möjlig. Det oaktat bör konsumenternas informationsunderlag inom uthyrningsområdet förbättras. Kommittén anser alt uthyraren bör åläggas skyldighet all vid avtalsiillföllei ge konsumenien sådana upplysningar att denne på ell överskådligl sätt får klart för sig avtalets ekonomiska innebörd och enkelt kan göra en jämförelse med andra uthyrares erbjudanden. Upplysningsplikt bör enligt kommillén föreligga vid sådan uthyrning där deposition skall ske. Kommittén föreslår mot denna bakgrund atl uthyraren, innan avtalet sluts, i tillämpliga delar skall lämna konsumenten skriftlig uppgift om hyrestidens längd, vad konsumenten har alt eriägga i betalning för hyrestiden, varans kontantpris, depositionsbeloppels storiek, de särskilda hyresbeloppens storiek och när dessa skall betalas, i vad mån hyresbelopp skall betalas ur deposilionsbeloppet saml tidpunkten för varans överiäm-nande.

Kommittén anser alt möjligheten att göra en kostnadsjämförelse mellan olika alternativ skulle förbättras om den del av hyran som hänför sig lill service- och underhållsålaganden från uthyrarens sida anges för sig. Kommittén föreslår därför att uthyraren, om han genom utföstelse om underhåll, reparation eller liknande har åtagit sig atl svara för varan under hyrestiden, även skall lämna uppgift om hur slor del av betalningen för hyrestiden eller av de särskilda hyresbeloppen som hänför sig till åtagandet.

4.3.5 Uppsägningsräii

Kommittén framhåller alt det kan vara lill fördel för konsumenten att genom förhyrning kunna tillgodose i vart fall tillfälliga behov av kapitalvaror utan att för den skull behöva göra större investeringar i form av köp saml att de nackdelar för konsumenten som enligl kommitténs mening är förbundna med uthyrningsverksamheten främst gör sig gällande vid långvariga kreditköpsliknande hyresförhållanden. Den föreslagna uthyrningslagen bör enligt kommittén innebära att konsumenten inte binds vid varan och därmed förenade utgifter för längre tid än han själv önskar. Utmärkande för förhyrning bör vara att konsumenten i större omfattning än vid köp kan bibehålla sin valfrihet på marknaden. Kommittén anser att en befogenhet för konsumenien alt efter viss tid säga upp hyresavtalet skulle verka i den nu angivna riktningen. En sådan uppsägningsräii skulle enligl kommittén också medföra all uthyrning inte framstår som ett substitut för försäljning på kredit. Uppsägningsrätten skulle således liksom deposi-lionskravel molverka en överströmning från kreditköp till långtidsförhyrning.

Kommittén anser det inte kunna uteslutas att införandel av en uppsägningsrätt efter kortare tid kan leda till ökade kostnader som kan komma atl övervältras på konsumenter som hyr enligt långiidskontraki. Kommittén

Prop. 1976/77:123 64

vill därför inte förorda uppsägningsrätt redan efter myckel kort tid. För kommittén synes sex månader vara en lämpUgt avvägd tid.

Kommittén föreslår alltså att konsumenten, om hyresförhållandet har varat längre lid än sex månader, alllid skall få göra sig fri från avtalet med en månads uppsägningstid. Vidare föreslår kommittén att regeringen, när särskilda förhållanden påkallar del, beträffande uthyrning av viss vara skall kunna föreskriva atl regeln om uppsägningsräii inte skall ha tillämpning eller meddela andra föreskrifter om uppsägningsräii. Kommittén framhåller atl sådana särskilda föreskrifter kan vara motiverade t. ex, om en längre tids bundenhet vid hyresförhållandet skulle leda lill avsevärt lägre kostnader för konsumenterna.

4,3,6 Räii all köpa varan

Kommittén påpekar att redan själva längvarigheten av ett hyresförhållande kan innebära en viss risk för konsumenten. Hyr konsumenien en TV-apparat vars kontantpris är 4 000 kronor för 150 kronor i månaden har han efter två och ett halvt år betalat ell sammanlagt hyresbelopp som överstiger kontanlpriset. Den föreslagna uppsägningsrälten utgör, framhåller kommillén, inte ett tillräckligt skydd för konsumenten mol "förverkande" av medel som han under lång tid har betalat i hyra. Även om konsumenten utnyttjar uppsägningsrätten kan han göra en betydande ekonomisk föriusi, om uthyraren inte är villig att låta honom överta varan på rimliga villkor. I regel torde uthyraren ställa sig positiv till ett övertagande av varan men kontrakten saknar i allmänhet närmare föreskrifter om villkoren härför. Risken för "förverkande" framträder särskilt i situationer där konsumenten försummar sina åtaganden. Enligl kommittén innehåller hyreskontrakten i regel en klausul som ger uthyraren rätt atl omedelbart säga upp avtalet och återta det uthyrda föremålet om konsumenten inte betalar förfallet hyresbelopp i rätt tid. Omedelbar uppsägning kan förekonmia som påföljd även för annat än betalningsförsummelse,

Enligl kommitténs mening bör risken för alt mera långvariga hyresförhållanden leder till ekonomiskt oskäliga resultat för konsumenten undanröjas genom all konsumenien ges rätt att, då hyresförhållandet har pågått viss längre tid, bli ägare till föremålet efter avräkning mellan parterna, Kommillén anser all tidsgränsen bör dras vid sex månader Härigenom vinns enligt kommittén bl, a. den fördelen alt konsumenien kan utnyttja den tidigare föreslagna uppsägningsrätten utan risk för förverkandeliknande konsekvenser. Kommittén föreslår således att konsumenten skall ha rätt alt köpa varan då hyresförhållandet har varat längre tid än sex månader.

Om konsumenten vill köpa varan skall enligt förslaget det pris han skall beiala faslsiällas genom en avräkning mellan parterna. Kommillén föreslår att uthvraren vid avräkningen skall tillgodoräknas dels varans kontantpris

Prop. 1976/77:123 65

vid hyrestidens början och dels - till skäligt belopp - de kostnader som uthyraren kan ha haft för alt fullgöra åtagande atl genom underhåll, reparation eller liknande svara för varan under hyrestiden. Konsumenten skall enligt förslaget tillgodoräknas vad han har eriagt i betalning för den utnyttjade hyrestiden,

Kommillén framhåller all de föreslagna avräkningsbestämmelserna inte kompenserar uthyraren för de särskilda kapitalkostnader som kan ha varit förbundna med uthyrningen. Denna konsekvens av avräkningsbeslämmel-sernas innehåll torde enligt kommittén leda till att kombinationen lång-tidsulhyrning/försäljning ur handelns synvinkel inte framstår som ett attraktivt alternativ till kreditförsäljning. Kommittén menar atl bestämmelserna följaktligen svarar väl mot den föreslagna ulhyrningslagens allmänna inriktning.

Om konsumenien inte i lid gör gällande befogenheten alt säga upp avtalet eller atl efter avräkning köpa varan kan han komma i ett läge där summan av eriagda hyresbelopp överstiger summan av föremålets kontantpris och de merkostnader för service och liknande som uthyraren har haft under hyrestiden, Enligl kommitténs mening bör konsumenien i en sådan situalion alltid ha möjlighet att ulan ytteriigare betalning överta äganderätten till varan. Kommittén föreslår därför alt konsumenien skall ha rätt all ulan särskilt vederlag bli ägare till varan när konsumenien med tillämpning av de föreslagna avräkningsreglerna tillgodoräknas ell slörre belopp än uthyraren.

Också när del gäller rätten atl köpa varan föreslår kommittén att regeringen skall ha möjlighet alt, när särskilda förhållanden påkallar del, föreskriva undantag eller meddela andra avvikande föreskrifter.

4.3,7 Tillsyn och påföljder

Med hänsyn till att uthyrningslagen främst bör uppfattas som ett komplement till den föreslagna konsumentkreditlagens bestämmelser om kreditköp anser kommittén att tillsynen överefterievnaden av ulhyrningslagen bör utövas av samma myndighet som skall vara tillsynsmyndighet enligl konsumentkredillagen. Kommittén föreslår vidare att tillsynsreglerna även i övrigt skall utformas på motsvarande sätt som i konsumentkredillagen. Del föreslås ankomma på tillsynsmyndigheten atl meddela föreskrifter om hur uthyrarens upplysningsskyldighet vid träffande av hyresavtal skall fullgöras.

1 fråga om påföljden för överträdelse av ulhyrningslagens bestämmelser föreslår kommittén all den näringsidkare som uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna om skyldighet alt avkräva konsumenten deposition och om skyldighet att avskilja deponerade medel från egna tillgångar eller mot tillsynsmyndighetens föreskrifter rörande upplysningsskyl-

5 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

Prop. 1976/77:123 66

dighelen skall dömas lill böter.

Talan mot tillsynsmyndighetens beslut skall enligt förslaget föras hos regeringen genom besvär,

4.4 Information och ikraftträdande

Kommittén framhåller att det bör läggas sior vikt vid alt göra de båda föreslagna lagarnas innehåll och syfte allmänt kända bland konsumenter och näringsidkare. Tillsynsmyndigheten bör svara för all informationen sprids.

Kommittén föreslår atl det överiämnas ål regeringen atl bestämma när de båda lagaina skall träda i kraft. Vid bestämmandet av tidpunkten för ikraftträdandet bör del enligt kommittén beaktas att tillsynsmyndigheten bör få viss tid lill sill förfogande för förberedande arbele. Det skulle vidare kunna finnas anledning att vid fastställandet av tidpunkten ta hänsyn till konjunkturläget, eftersom det kunde vara mindre lämpligt all låta den föreslagna lagstiftningen träda i kraft när konsumenternas efterfrågan på varor är låg.

Kommittén föreslår för båda lagarnas del övergångsbestämmelser av innebörd bl. a. all tillsynsmyndigheten skall ha rätt all redan före ikraftträdandet meddela erforderiiga föreskrifter, såvitt avser tiden efter ikraftträdandet.

4.5 Följdändringar i annan lagstiftning

Som tidigare har framgått föreslår kommillén att konsumentkreditlagen skall ersätta avbelalningsköplagen, såvitt avser sådana avbetalningsköp (kreditköp) som regleras i konsumentkredillagen. Kommittén föreslår därför all till I 8 avbelalningsköplagen fogas ett fjärde stycke som erinrar om detta förhållande. Vidare föreslår kommittén att 15, 16 och 17 88 konsumentköplagen upphävs i samband med atl konsumentkreditlagen träder i kraft. Paragraferna föreslås dock fortsättningsvis gälla i fråga om köp som har ingåtts före denna tidpunkt.

4.6 Reservationer

Kommillén är inte enhällig på alla punkter Reservationer har avgells av ledamölerna Björiing och Fraenkel. Här redovisas i korthet innehållet i reservationerna Qr SOU 1975:63 s. 247-274).

Prop. 1976/77:123 67

Ledamoten Björiing

Björiing är ense med kommillémajorileten om att det föreligger behov av etl bättre konsumentskydd på kredilköpsområdel. Reservationen avser främst utformningen av förslagen, i första hand reglerna om kontantinsats, kredittid, irepartsförhållanden och ålertaganderält.

Björiing befarar att ett genomförande av kommittémajoritelens förslag skulle medföra belydande risk för minskning av försäljningen av konsu-menlkapilalvaror på kredit. De konsumenter som i första hand skulle komma att drabbas av de skärpta reglerna för kredithandeln är enligt Björiings uppfattning de konsumenter som saknar tillgång lill alternativa finansieringsmöjligheter. Björiing håller det för sannolikt atl eflerfrågeminskningen i fråga om några vamgmpper kan bli av sådan omfattning att sysselsättningen kan påverkas. Enligt Björiings mening är också förslaget baserat på elt ofullständigt faktamaterial.

Björiing delar uppfattningen atl man bör åstadkomma en klarare åtskillnad mellan transaktionerna kredit och köp men anser det inte vara riktigt atl försöka på sikt mer eller mindre utesluta kreditköp som finansieringsform. Resultatet kan enligl Björiing bli all konsumenterna i vissa lägen ställs utan realistiska finansieringsmöjligheter för köp av varaktiga varor, eftersom banker och andra kreditinrättningar inte kan förutsättas alllid kunna stå till tjänst med lån ål konsumenterna.

Björiing framhåller atl kommitténs förslag till reglering av kontantinsats och kredittid synes vila på den felaktiga inställningen att konsumenterna inte skulle kunna på egen hand rätt bedöma sina behov och sina möjligheter att fullfölja gjorda åtaganden. Enligl Björiings mening finns det emellertid inte några belägg för all förhastade beslut från konsumenternas sida skulle förekomma i någon större omfattning eller på annat sätt utgöra något all-variigare problem. Björiing framhåller att det från säljarnas och kreditgivarnas synpunkt är motiverat all vid konsumenlkredilköp i eget intresse uppställa bestämda krav på lägsta kontantinsats och längsta kredittid. Sä sker också f n. Enligl Björiing kan inom ramen för en sådan frivillig reglering kraven på kontantinsats och kredittid varieras med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet, vilket försvåras och i viss utsträckning omöjliggörs genom i lagstiftning fastlagda generella regler.

Om etl obligatoriskt konlantinsatskrav skall införas i lagstiftningen bör enligl Björiings mening insatsens storlek bestämmas så att risk för allvarliga störningar i form av efterfrågeminskning inte uppstår, Björiing anser all kontanlinsalskravet inte bör sällas högre än vid 15 procent. Även med en sådan konlanlinsalsnivå befarar Björiing atl särskilt hemförsäljningsfö-retagen kan drabbas av vissa svårigheter som för deras del torde nödvändiggöra en tillämpning av den föreslagna dispensregeln. Enligt Björiing bör det övervägas atl, som har sketl i Danmark och Norge, i fråga om kontantinsats särbehandla kreditförsäljningen av böcker.

Prop. 1976/77:123 68

Björiing anser atl starka skäl talar för att undanta i vart fall kontokrediterna från ell krav på kontantinsats, Björiing framhåller särskilt de moderna kon-lokortens kombinerade funktion som betalningsinstrument för kontantbetalning och som kreditform. Konsumenten avgör själv ulnylljandeformen genom det sätt på vilket han vid månadens slut likviderar del utestående skuldbeloppet. Han behöver således i köpögonblicket ännu inte ha bestämt sig för om kontokortet skall användas som betalningsmedel eller som kredilbevis. Enligl Björiings mening skulle eU krav på konlanlinsals i köp-ögonblicket omöjliggöra kombinationen av kredit- och betalningsfunktionen hos elt och samma kontokort, Björiing framhåller vidare att den föreslagna regleringen skulle göra det svårt eller omöjligt för svenska kontosystem att delta i internationellt samarbete. Om kommitténs förslag på denna punkt i och för sig skulle godtas, bör enligl Björiings mening under alla förhållanden uttagandet av insatsen anpassas till kontokredilernas speciella karaktär. Björiing menar all en sådan anpassning kan nås genom alt kontantinsatsen vid kontokrediter uttas i efterhand, genom debitering vid närmaste amor-leringslilirälle efter köpet.

I fråga om kravet på kontantinsats förordar Björiing vidare atl det gränsvärde, som enligt kommitténs förslag skall vara avgörande för om kravet skall upprätthållas, fastställs direkt i lagen och sätts vid minst tio procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring, med möjlighet för regeringen att meddela avvikande föreskrifter när särskilda skäl påkallar del. Om regeringen likväl skall bestämma gränsvärdet bör detta enligt Björiings mening ske ulan all regeringen därvid är bunden av regler i konsumeni-kreditlagen.

När det gäller kredittidens längd delar Björiing kommittémajoritetens allmänna uppfattning att en spärr mot alltför långa kredittider bör övervägas. En legal maximering av kredittidens längd bör emellertid enligt Björiings mening avvägas så alt det inom maximiramen blir möjligt all anpassa kredittiden till omständigheterna i det enskilda fallet. Mest tilltalande skulle enligt Björiings mening vara alt de legala maximireglerna log hänsyn till varans pris och beräknade ekonomiska livslängd. Detta skulle i viss mån kunna tillgodoses genom alt maximitiden tilläts variera med hänsyn till krediibeloppets storiek. Skulle som huvudregel likväl väljas en enda i lagen angiven gräns bör denna enligt Björiing inte sältas lägre än tre år, med möjligheter till dispens,

Björiing anser vidare att till regler om längsta tillåtna kredittid bör fogas en bestämmelse enligt vilken kreditgivaren kan medge förlängning av kredittiden utöver lagens maximigräns om konsumenien begär det och anledningen härtill är att konsumenien lill följd av sjukdom eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld har råkat i belalningssvårigheter,

Björiing kritiserar även kommittémajoritelens förslag till regler rörande

Prop. 1976/77:123 69

s. k, trepartsförhållanden. Enligt Björiings mening bör regleringen av köparens rätt mol särskild kreditgivare i princip bibehållas i den utformning som den fått i konsumentköplagen men på det sättet utvidgas, att konsumentens rätt atl framställa invändningar på gmnd av köpet mot särskild kreditgivare skall gälla vid alla former av kreditköp, t, ex. även vid kontoköp, Björiing anser atl kommittémajoritelens förslag strider mot den gmndläggande ambitionen alt förmå konsumenterna att frångå kreditköp och i stället ta lån i bank och därmed uppträda som kontantkund i en köpsituation. Enligt Björiings mening slår majoritetens förslag inte heller i överensstämmelse med tanken alt transaktionerna kredit och köp bör hållas isär Genom att pålägga kreditgivarna etl långtgående köprältsligl ansvar hämmar man den effektivitet som följer av kreditinstitutens specialisering och skapar hos dessa elt behov av resurser för varu- och leveranskontroll, Björiing menar atl kostnadsökningar och i sista hand höjda priser måste bli följden.

Om förslaget alt konsumenien även skall kunna göra gällande anspråk på grund av köpet mot särskild kreditgivare skulle genomföras, bör enligl Björiings mening reglerna härom utformas på annat sätt. Kreditgivarens ansvar bör enligl Björiing inträda först om säljaren har gått i konkurs eller inställt sina betalningar.

Kommittémajoriletens förslag beträffande återtaganderätten och därmed sammanhängande frågor utsätts i vissa hänseenden för hård kritik från Björiings sida. Han anser att återtaganderätten inte bör begränsas i vidare mån än alt varor som ingår i gäldenärens beneficium enligt utsökningslagslift-ningen aldrig får alertas. Till motivering av sin ståndpunkt anför Björiing bl. a, att del inom kreditväsendet är allmänt vedertaget att säkerhet lämnas för att en transaktion över huvud taget skall möjliggöras och kreditkoslnaderna minskas. För många konsumenter med låga inkomster skulle enligt Björiings uppfattning möjligheterna lill kreditköp minskas om möjligheten att ställa varan som kredilsäkerhel väsentligt inskränktes. Dessa konsumenter har ofta begränsade möjligheter att erhålla icke varubundna krediter på den reguljära kreditmarknaden. Enligt Björiing är kommittémajoritetens förslag om en kraftig begränsning av återtaganderätten förenat med fiera nackdelar. Genomförs förslaget kommer det alt innebära att konsumentens restskuld blir slörre, när ett kreditköp avbryts i förtid, eftersom kreditgivaren inte kan nedbringa sin fordran genom att tillgodoföra sig varans värde. En ökning av restskulderna skulle medföra högre kredilkoslnader. Om en vara inte får återtas kan vidare köparen komma i del lägel alt varan efter ansökan av kreditgivaren i slällel blir utmätt och såld på exekutiv auktion, där priserna regelmässigt blir låga. Björiing finner det inte vara ett tillräckligt skäl för en kraftig inskränkning av återtaganderätten all varans bmksvärde för konsumenien oftast framstår som högre än det mer objektiva ekonomiska värde som varan kan ha för säljaren, I delta sammanhang måste enligt Björiings mening beaktas den grundläggande principen alt man inte fritt

Prop. 1976/77:123 70

kan få förfoga över och nyttja egendom med mindre man har gjort rätt för sig och lill fullo eriagt avtalat vederlag.

Björiing vänder sig också mot den av kommitlémajorilelen föreslagna metoden för bestämmande av vilka varor som skall få alertas. En kon-tantprisgräns, under vilken ålertaganderält inte skall förekomma, måste enligl Björiings mening bli godtycklig och medverka lill konstlade prishöjningar, Björiing framhåller vidare att del finns en fungerande andrahandsmarknad även för vis,sa varor med ell kontantpris som ligger under den föreslagna gränsen,såsom TV-apparaler och fotoulrustningar.

Förslaget att restskuld efter återtagande endast undantagsvis skall få krävas ut strider enligl Björiing mol principen atl ett avtal skall hållas om avtalet inte är otillböriigt eller annat lika starkt skäl föreligger för att jämka avtalet eller lämna det ulan avseende. Björiing påpekar atl en vara exempelvis på grund av ändrat marknadsläge kan utsättas för en onormal värdeminskning som säljaren inte har kunnat förutse och att köparen därvid, om förslaget genomförs, kan få ett direkt intresse all låla säljaren återta varan.

När det gäller kreditgivarens möjligheter atl vid kreditköp göra gällande s. k. förfalloklausul anser Björiing atl förfalloklausul bör få göras gällande också för del fall atl köparen, när återtaganderätt föreligger, vanvårdat varan, I vanvård bör inbegripas underlåtenhet all hålla varan försäkrad när försäkringsskyldighet föreligger enligt avtalet, Björiing framhåller att det är en för all sund kredilgivning gängse princip atl kreditgivaren förbehåller sig rätt atl säga upp krediten för det fall säkerheten för denna försämras. Skulle tillämpningen av en förfalloklausul i det enskilda fallet framstå som otillbörlig finns det möjlighet att åstadkomma ett godtagbart resultat med hjälp av de civilrättsliga bestämmelserna om jämkning av avtal.

Avräknings- och kopplingsförbehåll bör enligl Björiings mening få lill-lämpas vid kreditköp i den utsträckning som f n. gäller enligt avbelalningsköplagen. Björiing framhåller atl gällande ordning inte har visats åsamka avbetalningsköparna några olägenheter, Björiing menar bl, a, alt den nuvarande förbehållsmöjligheten främjar vården av kreditsäkerheien (varan) och särskilt inom bilbranschen har stor betydelse. Om den avskaffas riskerar man att ekonomiskt och trafiksäkerhetsmässigl motiverade bilreparationer uppskjuts. En annan konsekvens kan enligt Björiing bli atl kreditgivaren utnyttjar sin retenlionsräll, dvs, rätten atl innehålla den reparerade varan tills reparalionsfordringen har betalts, vilket skulle innebära en för konsumenten drastisk och ekonomiskt kännbar åtgärd.

Beträffande förslaget till uthyrningslag framhåller Björiing atl detta förslag inie uppbärs av något självständigt motiv ulan endast är att betrakta som en "bieffekt" av de föreslagna reglerna om kreditköp, Björiing menar alt motivet för en särskild reglering av varuulhyrningen sannolikt bortfaller, om kredilköpsreglerna ges en annan och mindre långtgående utformning.

Prop. 1976/77:123 71

Vissa av de föreslagna bestämmelserna om uthyrning måste enligt Björiings mening förutsättas leda till ökade kostnader för uthyrarna och därmed till ännu högre hyresavgifter än för närvarande,

Björiing har i princip ingen invändning mot att konsumenten ges befogenhet alt efter viss tid göra sig fri från avtalet men är tveksam lill huruvida just sex månader är en lämplig frist. En sexmånadersregel skulle enligt hans mening verka koslnadshöjande genom atl uthyraren med all sannolikhet skulle anse sig tvungen att gardera sig mot föriuster på gmnd av förtida uppsägningar av långiidskontraki och försämring av uthyrarens möjligheter atl för finansiering av sin verksamhet belåna hyreskontrakt, En längre frist skulle enligl Björiing minska riskerna för kostnadshöjningar.

Också den föreslagna rätten för konsumenten att köpa varan är enligt Björiing i och för sig bra från konsumentsynpunkt. Uthyrarens hela rörelse kan emellertid vara baserad på enbart uthyrning av varor. Om förslaget genomförs måste uthyraren skaffa sig ett slörre lager av varor som med säkerhet är tillgängliga för uthyrning, vilket givelvis verkar koslnadshöjande. Björiing framhåller vidare alt risken för högre hyresavgifter är uppenbar, om uthyraren enligl de avräkningsregler som skall tillämpas vid konsumentens köp av varan inte till skäligt belopp får tillgodoräkna sig alla kostnader han verkligen haft med anledning av hyresförhållandet. Björiing anser det böra övervägas att göra bestämmelserna om förvärvsrält och avräkning disposiliva.

Ledamoten Fraenkel

Fraenkel anser i likhet med kommillémajorileten alt konsumentskyddet på kredilköpsområdel är otillfredsställande. En skyddslagstiftning är därför nödvändig. Den för dock, menar Fraenkel, inte alltför hårt begränsa möjligheterna till kreditköp och därmed konsumenternas valfrihet. Kravet på minsta kontantinsats för därför inte sättas högt. Fraenkel föreslår att minsta kontantinsatsen bestäms till 20 procent av varans kontantpris.

Fraenkel delar uppfattningen att reglerna för olika typer av kreditköp bör vara så lika som möjligt. Förslaget att den lagstadgade kontantinsatsen vid kontoköp skall tas ut vid köpetillfället skulle emellertid enligt Fraenkels mening omintetgöra användningen av kontokorten för alt förenkla samhällets betalningssystem. Fraenkel föreslår all kontantinsatsen vid konloköp skall tas ut av kontoinnehavaren vid nästkommande amorteringsiillfälle.

Fraenkel har med utgångspunkt från nuvarande förhållanden ansett sig kunna godta en längsta kredittid på två år Det måste dock enligt Fraenkels mening finnas möjlighet att medge anstånd med betalning vid arbetslöshet, sjukdom eller andra personligt betingade ekonomiska förändringar,

I likhet med majoriteten anser Fraenkel att del i lag bör uppställas en

Prop. 1976/77:123 72

gräns, under vilken återtaganderätt inte får förekomma. Praktiska skäl talar enligt Fraenkels mening för atl man bör ha endast en gräns. Denna bör dock sättas relativt lågt. Fraenkel förordar atl förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande beträffande varor med ett kontantpris överstigande 25 procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

5 Föredraganden

5.1 Allmänna utgångspunkter

Konsumenikredilerna är av slor betydelse för samhällsekonomin. Enligl kredilköpkommitléns uppskattningar såldes år 1973 varaktiga konsumtionsvaror på kredit för elt värde av ca 4,5 miljarder kr., motsvarande ca 30 procent av tolalförsäljningen av sådana varor. Härtill kommer bankernas konsumenlkredilgivning, som har antagils uppgå till ca I miljard kr. år 1973.

För konsumenterna innebär möjligheterna alt få kredit för konsumtionsändamål flera fördelar. Genom atl utnyttja kredit kan den enskilde tillgodogöra sig nyttiga och nödvändiga varor och tjänster när han eller hon anser sig bäst behöva dem, utan att behöva avvakta alt etl kanske avlägset sparmål uppnås. Denna möjlighet att tidigarelägga konsumtionen av vissa nyttigheler kan vara av stort värde för den enskilde, inte minst i situationer då stort konsumtionsbehov sammanfaller med temporärt lägre inkomster, exempelvis vid familjebildning och bosättning i unga år. Förekomsten av krediter kan också sägas öka konsumenlemas valfrihet och i viss mån bidra till att skillnader mellan olika gmpper i fråga om materiell och kulturell standard utjämnas.

Att konsumentkrediterna från flera synpunkter har positiva sidor kan emellertid inte undanskymma atl även negativa drag gör sig gällande. Lätl-tillgängliga krediter kan exempelvis medföra att en alltför stor del av köparens förväntade inkomster i framtiden intecknas. Även elt i och för sig välplanerat utnyttjande av konsumentkredil kan leda lill svårigheter vid oväntade försämringar av den ekonomiska situationen. Osäkerhetsfaktorerna vid planering av konsumtion på kredit är stora. Det ligger i sakens natur att riskerna är särskilt betydande för dem som har det sämsta ekonomiska utgångsläget.

En ofta påtalad nackdel med vissa krediter är de stora kredilkoslnader som drabbar konsumenterna. I synnerhet gäller detta den traditionella och alltjämt dominerande kreditformen vid köp, avbetalningskrediten, som kan vara förenad med påfallande höga kredilkoslnader. Förhållandet är så myckel mer betänkligt som denna kreditform ofta är den enda som står till buds för de ekonomiskt sämst ställda, de som inte förmår uppbringa

Prop. 1976/77:123 73

annan kredilsäkerhel än den köpta varan. Kostnaderna kan emellertid vara betydande även för andra krediter.

För den enskilde är det ofta svårt att reda ul vad en kredit egentligen kostar honom. Detta torde framför allt gälla vid en kombination av försäljnings- och kredilerbjudande, såsom vid avbetalningsaffärer. Kombinationen av kredit och köp kan bilda ell svårtydbart mönster som gör del vanskligt all urskilja kreditkoslnaderna redan i det enskilda fallet. Givelvis är det då än svårare att göra en kostnadsjämförelse mellan olika kredi-lerbjudanden med sinsemellan skilda villkor i fråga om kreditbelopp, kredittid m. m.

Statsmakterna har ingripit för atl förbättra konsumenternas tillgång till billiga krediter för vissa angelägna ändamål. Som exempel kan nämnas att statliga bosättningslån kan erhållas på förmånliga villkor. Denna möjlighet har uinyltjals av elt stort antal familjer i syfte att skapa en bättre bostadsmiljö. Flera förändringar av lånereglerna härefter hand gjorts för atl ge nya grupper möjlighet att erhålla bosältningslån, samtidigt som utrymmet för sociala hänsynstaganden vid låneprövningen harökat. Ändringar harsenast skett år 1976.

Vissa lagregler har också införts lill skydd för kredittagare. Främst bör nämnas lagen (1915:219) om avbetalningsköp (ändrad senast 1976:186). Lagen är i första hand inriktad på att förhindra att den som köper en sak på avbetalning drabbas av oskäligt stränga påföljder vid försummelse att fullgöra de skyldigheter som avtalet ålägger honom. Dessutom föreskrivs indirekt en skyldighei för säljaren all upplysa om krediikostnaden för avbetalningsköp. Enligt 10 8 avbelalningsköplagen förutsätts nämligen, för att säljaren skall kunna erhålla handräckning för återtagande av försålt gods, att köpehandlingen innehåller uppgift om det pris till vilket köparen kunde ha förvärvat godset mol kontant betalning.

Avbelalningsköplagen gäller enbart för den torm av kreditköp, avbelalningsköp, som närmare definieras i lagens 1 8- Där uppställs bl. a. det kravet för lagens tillämplighet atl säljaren skall ha förbehållit sig ägande- eller återtaganderätt till det försålda godset. Delbetalningsköp ulan sådant förbehåll faller alltså inte under lagens skyddsregler. Inte heller omfattar lagen sådana speciella former av köpkrediter som har utvecklats under de senaste årtiondena, exempelvis konlokorlskrediter och olika varianter av s. k, låneköp.

För de kreditköpsformer som föreligger vid sidan om avbetalningsköpen finns f n, inte någon särskild, mer ingående lagstiftning lill kreditlagarnas skydd. Inte heller finns några speciella lagregler som är avsedda alt skydda dem som tar fristående lån hos banker och andra kreditinrättningar. Den allmänna konsumenlskyddslagstiftning som har införts under senare år ger dock möjlighet all på olika sätt ingripa mol skilda former av missbruk från kreditgivares sida. Marknadsföringslagen (1975:1418, ändrad 1976:55) medför bl. a, att näringsidkare som marknadsför krediter kan hindras att använda

Prop. 1976/77:123 74

otillbörliga metoder och i stället åläggas all lämna sådan information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Med stöd av lagen (1971:112) om förbud mol oskäliga avtalsvillkor (ändrad senast 1973:878) kan ingripande ske mol avtalsvillkor som med hänsyn till omständigheterna är atl anse som oskäligt mol konsument. Avialsvillkorskigen gäller dock inte verksamhet som står under bank- eller försäkringsinspektionens tillsyn,

I sammanhanget bör också nämnas lagen (1971:238) om hemförsäljning m, m. Den rätl att frånträda vissa avtal som följer av lagen gäller bl. a, avbetalningsköp, kontoköp och köp där säljaren lämnar eller förmedlar lån lill konsumenien för all denne skall kunna beiala köpeskillingen. Hemförsäljningslagen är emellertid f n, tillämplig endast när konsumenien avger anbud eller svar på anbud vid sammanträffande med säljaren eller dennes ombud på annan plats än deras fasta försäljningsställe.

Konsumentköplagen (1973:877, ändrad 1975:1419) innehåller vissa bestämmelser som är inriktade på kreditköp. Bl. a, tillförsäkras den som köper på kredit rätt att framställa invändningar på grund av köpet mol den som finansierar säljarens kredilgivning eller som beviljar köpkredit i samarbete med säljaren. Dessa bestämmelser är emellertid inte tillämpliga i förhållandet mellan köpare och kreditkorisföretag (jfr prop, 1973:138 s. 153 och 274),

Den nyligen införda generalklausulen i 36 8 lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (se SFS 1976:185), ger domstolarna ökade möjligheter alt jämka eller åsidosätta oskäliga villkor i avtal och andra rättshandlingar. Hit hör bl. a. avtal om kredit i olika former. Vid bedömningen av om elt avtalsvillkor är atl anse som oskäligt skall särskild hänsyn las till konsumenternas behov av skydd. Den förmögenhetsrättsliga generalklausulen utgör på det sättet ett komplement till avtalsvillkorslagens bestämmelser om förbud mol oskäliga avtalsvillkor.

Även om olika former av konsumenlkrediter sålunda är underkastade viss lagreglering av konsumentskyddande karaktär finns del anledning att ge den enskilde ett ökat skydd i kreditsammanhang. Utvecklingen av kre-ditutbudel har gått förbi avbelalningsköplagen med dess begränsade lill-lämpningsområde. De regler lill köparens skydd som den lagen innehåller svarar inte heller i alla delar mot nutida syn på en lämplig avvägning mellan näringsidkares och konsumenters intressen. Övriga nyss redovisade lagregler ärav slor betydelse för konsumentskyddet, men de behöver kompletteras med ytterligare bestämmelser som ärspeciellt inriktade på konsumenikredilerna.

Jag anser därför att en särskild konsumenlskyddslagstiftning bör införas på kreditområdet. Lagstiftningen bör lill en början syfta till alt den enskilde, när han överväger att utnyttja kredit, får tillräckligt underlag för en riktig bedömning av kreditkostnader m, m. Vidare bör lagstiftningen inriktas på att förbättra konsumentens ställning i förhållande till den som lämnat krediten, sedan ett avtal väl har ingåtts, samt ge skydd mol vissa typiskt sett

Prop. 1976/77:123 75

särskilt betungande eller riskabla avtalsvillkor. Konsumenten måste också ges slörre trygghet för den händelse han råkar i belalningssvårigheter. Lagstiftningen bör omfatta alla kreditformer som är av praktisk betydelse från konsumentsynpunkt. Den bör emellertid särskilt inriktas på kreditformer som har elt mer omedelbart samband med köp, eftersom behovet av konsumentskydd otvivelaktigt gör sig starkast gällande vid sådana kredilformer.

Kreditköpkommittén har i betänkandet (SOU 1975:63) Konsumentkreditlag m. m. lagt fram förslag till lagstiftning som i sina grunddrag motsvarar de anspråk som enligl vad jag nyss har anfört bör ställas på en konsumentskyddande lagstiftning på kredilområdel. Den föreslagna konsumentkredillagen, som för konsumenlköpens del är avsedd all ersätta avbelalningsköplagen, innehåller ell omfattande regelsystem som syftar till all i olika avseenden stärka konsumenternas ställning i kreditsammanhangen. Hit hör bestämmelser om vidgad upplysningsplikt för kreditgivare rörande kredilkoslnader m, m, samt krav på kontantinsats och maximering av kredittiden vid kreditköp. Kommittén föreslår också en kraftig begränsning av säljarens möjligheter all lill säkerhet för fordran på gmnd av kreditköp förbehålla sig rätt att återta försåld vara.

Under remissbehandlingen av kommitténs förslag har praktiskt tagel samtliga remissinstanser ställt sig bakom tanken på att konsumenternas ställning i kreditsammanhang behöver förbättras. Man sluter allmänt upp kring den gmndläggande idén om en vidgad konsumentupplysning rörande kredilkoslnader m. m., även om del från några håll anförs kritiska synpunkter när det gäller tillämpningsområdet för och den närmare utformningen av de föreslagna reglerna om upplysningsplikt för kreditgivare. Många remissinstanser påpekar atl reglerna bör samordnas med den nya marknadsföringslag som har anlagils sedan kommillén lade fram sitt belänkande,

I övrigt koncentreras flertalet remissinstansers intresse till förslagen om krav på kontantinsats, maximering av kredittiden och begränsning av återtaganderätten vid kreditköp. Tämligen fö remissinstanser stöder eller godtar helt kommitténs förslag på dessa punkter. I stället anser man på många håll all förslaget går alltför långt och all de föreslagna reglerna är alltför stela. Till de remissinstanser som för fram sådana synpunkter hör bl. a, företrädare för konsumentintressena. Åtskilliga instanser framhåller atl förslagen i vart fall sammantagna kan i alltför hög grad försvåra konsumenternas möjligheter att ingå och fullfölja kreditköp. Detta befaras drabba främst de ekonomiskt sämst ställda, vilka har behov av liberalare kreditvillkor och vars främsta och ofta enda möjlighet att erhålla konsumtionskredii är att erbjuda säkerhet i den inköpta varan. Med hänsyn härtill menar man all förslagen inte kan anses främja konsumenternas intressen, i vart fall inte så länge del saknas andra lättillgängliga former för kreditfinansiering av köp. Främst från näringslivets sida befaras all del kan uppstå en avsevärd

Prop. 1976/77:123 76

efterfrågeminskning som t, o, m, skulle kunna påverka sysselsättningen inom vissa branscher.

För min del vill jag först understryka vikten av alt konsumenterna får tillräcklig information om de omständigheter som är av betydelse när det gäller att fatta beslut om utnyttjande av en kredit. Upplysning och vägledning har alltid utgjort väsentliga inslag i konsumentpolitiken. Genom den både centralt och lokalt alltmer utbyggda konsumentverksamheten kommer konsumenterna att fö tillgång till allt bättre information och allt större rådgivningsresurser även på kredilområdel. Det slår emellertid klart alt konsumenternas behov av information på detta område inte kan tillgodoses tillräckligt genom konsumentupplysande insatser från konsumentverkets och den kommunala konsumentverksamhetens sida. De som lämnar konsumenlkrediter, kreditgivarna, måste tillhandahålla sådan information all konsumenterna klart kan bedöma villkoren för olika krediterbjudanden. Inte minst viktigt är atl så långt möjligt utforma informationen så, atl olika krediterbjudanden utan alltför stora svårigheter kan jämföras med varandra. Informationen bör bl. a. ge konsumenterna tydliga upplysningar om kreditkoslnaderna.

Del finns anledning anta atl en ökning av konsumenternas kunskaper om villkoren för krediterbjudanden kommer att fö en dämpande inverkan på kreditkoslnaderna. Tidigare har jag nämnt atl konsumenlemas koslnader för vissa krediter kan vara påfallande höga. Som kreditköpkommillén har funnit är det skäl att tro alt säljaren vid en del kreditköp tillgodogör sig vinst både på varan och på krediten. Kräver man av kreditgivaren att kreditkoslnaderna skall redovisas så fullständigt och öppet som möjligt samt i en form som medger jämförelser med andra kreditgivares utbud för kreditgivaren ett av konkurrenshänsyn betingat intresse av att hålla nere kreditkoslnaderna.

Jag anser att kommitténs förslag rörande kreditgivares upplysningsplikt i huvudsak är väl underbyggda och väsentligen motsvarar de krav som bör ställas på konsumentinformationen inom detta område. Som redan nämnts har emellertid en ny marknadsföringslag antagits sedan kommittén lade fram sitt betänkande. Lagen ger bl, a. berörda myndigheter vidsträckta möjligheter all ålägga näringsidkare all lämna information som ärav intresse för konsumenterna, I likhet med etl fiertal remissinslanser anser jag del lämpligast alt kreditgivares upplysningsplikt rörande kredilkoslnader m, m. samordnas med bestämmelserna i marknadsföringslagen. Jag skall senare redovisa hur jag har tänkt mig all denna samordning skall åstadkommas.

Enbart ökad information kan inte undanröja riskerna för mindre väl övertänkta beslut att utnyttja konsumtionskredii. Informationsplikten beträffande kredilkoslnader m. m. bör därför kompletteras med ytterligare åtgärder som lar sikte på atl förebygga att konsumenterna ulan tillräckliga överväganden binder sig vid oförmånliga och alltför betungande kreditålaganden.

Prop. 1976/77:123 77

Framför allt behövs regler som tar sikte på kreditköpen.

Olika åtgärder kan ifrågakomma i delta sammanhang. Hit hör till en början krav på att den som köper en sak på kredit alltid skall erlägga en viss minsta kontantinsats. Ett sådant krav är ägnat atl avhålla från impulsköp som senare visar sig vara alltför betungande. Kravet på en icke alltför obetydlig kontantinsats har också andra fördelar från konsumentsynpunkt, 1 likhet med kommittén anser jag därför att bestämmelser om kontantinsats bör tas in i lagstiftningen. Som jag senare skall återkomma lill anser jag dock all kommitténs förslag på den punkten går alltför långt. Det innefattar också en alltför stel reglering. Förslaget kan på det sättet vålla allvariiga ölägenheter för en seriös kredilgivning. Beaktas bör också atl, även om lagstiftningen syftar till atl molverka alltför betungande eller på annat sätt ofördelaktiga kreditköp, detta inte för resultera i en lagstiftning som onödigtvis försvårar för förtänksamma konsumenter att genomföra önskade kreditköp.

Vad jag nu har sagt leder lill att man när del gäller kontantinsats bör ha mer flexibla regler än kommittén har föreslagit, så all del bl. a, blir möjligt atl la hänsyn lill särskilda förhållanden vid olika kreditformer och i skilda branscher. Angelägenheten av alt så långt möjligt undvika regler som kan vålla praktiska problem och som inte är klart motiverade från konsumentsynpunkt gör också atl jag i likhet med flertalet remissinstanser anser atl man bör avstå från all införa bestämmelser om längsta kredittid vid kreditköp. Jag återkommer lill dessa frågor i det följande.

Vissa remissinstanser har antytt möjligheten alt införa en allmän s. k, ångerräll vid kreditköp efter mönster från hemförsäljningslagen. Detta skulle innebära alt köparen gavs rätl att inom viss tid efter slutandet av ett kreditköpsavtal frånträda detta. Jag vill emellertid erinra om atl hemförsäljningskommittén (Ju 1973:10), som f. n. ser över hemförsäljningslagen, vid sidan härav har alt utreda frågan om införande av en allmän lagstiftning om s, k. öppet köp. Frågan om en allmän ångerrätt vid kreditköp bör uppenbariigen inte prövas innan hemförsäljningskommittén har redovisat sitt uppdrag.

En fråga som har diskuterats utföriigl både av kommittén och av remissinstanserna är i vilken utsträckning den som säljer en vara på kredit bör kunna förbehålla sig rätt att la tillbaka varan vid bristande betalning e. d. För min del anser jag i likhet med kommittén att en sådan återta-ganderätl otvivelaktigt kan innebära nackdelar för konsumenterna. En viss begränsning av säljarens möjligheter att ställa upp villkor om återtaganderätt bör därför ske. Även på denna punkt anser jag dock all kommittéförslaget går för långt. Onekligen kan det i fråga om vissa varor, där det finns en fungerande andrahandsmarknad, föreligga ett legitimt behov för säljaren atl kunna ta tillbaka varan vid kvalificerat betalningsdröjsmål från köparens sida, 1 en del fall kan det även för köparens del innebära en lämplig lösning

Prop. 1976/77:123 78

att varan las tillbaka. Viktigt är emellertid all man för de fall där återtagande för ske ställer upp effektiva regler till konsumenternas skydd, bl. a. när det gäller den ekonomiska avräkning som skall ske i samband med återtagandet. På denna punkt har kommittén fört fram flera värdefulla förslag.

Även i övrigt har kommittén lagt fram åtskilliga detaljförslag som enligt min mening bör genomföras. Hit hör regler om rätt till förtida betalning vid konsumentkreditköp, inskränkning i kreditgivarens rätt all kräva betalning i förtid och begränsning av konlohavares ekonomiska ansvar vid förlust av kontokort.

Kommillén har föreslagit att bestämmelserna om bl. a. upplysningsplikt och konlanlinsals vid kreditköp skall straffsanktioneras. Förslaget i denna del, som har rönt delvis principiell kritik från vissa remissinstansers sida, torde fö ses mot bakgrund av att den nya, utbyggda marknadsföringslagen inte förelåg när kommillén avgav sill belänkande. För egen del anser jag av flera skäl all man så långt möjligt bör lila till sanktioner av marknads-rättslig natur när del gäller all upprätthålla efterievnaden av den nu aktuella lagstiftningen. Bl, a. kan man pä det sättet fö en betydligt smidigare handläggning av fall då överträdelse har skett. Det marknadsrätlsliga systemet, som bygger på förhandlingar och i sista hand vilesförbud, har också visat sig lämpligt i andra närtiggande sammanhang.

För alt skydda konsumenterna mot oskäliga kredilkoslnader har kommillén övervägt all föreslå särskilda lagregler om högsta tillåtna ersättning för sådana koslnader. Kommittén har dock funnit all en maximering av kostnaderna för olika kreditformer med inbördes varierande kreditbelopp, kredittider, kreditrisker m. m. skulle kräva etl alltför komplicerat och osäkert syslem. Fastställandet av kostnadslak skulle enligt kommillén också kunna föra med sig en tendens hos kreditgivare som nu ligger klart under taket att vilja närma sig det. Kommittén har därför låtit tanken på en koslnads-maximering falla.

Även jag anser alt man bör avstå från alt införa särskilda lagregler om högsta tillåtna ersättning för kredilkoslnader Som jag tidigare har anfört torde redan en skyldighet för kreditgivare att lämna tydlig informalion om kreditkoslnaderna få en dämpande inverkan på dessa, I övrigt torde avtalsvillkorslagen och den förmögenhetsrältsliga generalklausulen erbjuda tillräckliga möjligheter att komma till rätta med användningen av oskäliga k.-editkostnadsvillkor. I sammanhanget vill jag också erinra om all den nyligen tillsatta reklamalionsulredningen (H 1976:02) har fåll i uppdrag alt undersöka möjligheterna att ge konsumentombudsmannen (KO) rätl atl föra enskild konsuments talan i tvistemål inför allmän domstol.

Flera remissinstanser har, särskilt mot bakgmnd av de nackdelar som kan vara förenade med det traditionella avbelalningsköpel och som ofta drabbar de ekonomiskt sämst ställda, ifrågasatt åtgärder i syfte atl bättre tillgodose konsumenternas behov av kredit på förmånliga villkor. Vad som

Prop. 1976/77:123 79

har diskuterats är bl. a. någon form av statlig kreditgaranti eller kreditförsäkring. Med anledning därav vill jag erinra om de tidigare berörda möjligheterna lill statligt bosättningslån, I övrigt finns det inte anledning alt låta stödet till ekonomiskt eftersatta gruppersärskilt ta sikte på konsumenlkrediter utan mera generell t verkande stödformer bör väljas. Jag kan härbl. a, hänvisa till de nyligen genomförda höjningarna av bostadsbidragen.

De regler som jag hittills har förordat har uteslutande gällt konsument-relationer, dvs. fall då kredit erbjuds eller lämnas av en näringsidkare lill en konsument för enskilt bmk. Reglerna omfattar alltså inte förhållanden mellanolika näringsidkare. Del vis omfatlassådana fall av gällande bestämmelser i avbelalningsköplagen. Det kan emellertid hävdas alt del skydd för kre-dillagaren som avbelalningsköplagen ger i dessa fall är otillräckligt och all det alltså finns skäl att införa bättre skyddsregler även utanför konsument-området. Kommittén harockså uppmärksammat denna fråga och kreditköputredningen,som harefterträll kommittén,avseratt överväga i vad mån deregler som nu föreslås bör göras tillämpliga på relationer mellan näringsidkare m, m. Uppenbariigen bör detta utredningsarbete inte föregripas. Jag anser därför atl man i detta lagstiftningsärende bör nöja sig med att ställa upp föreskrifter till skydd för konsumenterna. Jag vill emellertid påpeka att den nyligen införda förmögenhetsrältsliga generalklausulen gäller både inom och utom konsumentområdet och all domstolarna således har möjlighet all jämka oskäliga avtalsvillkor även lill förmån för den som inte är konsument.

Som tidigare nämnts föreslår kommittén alt de nya reglerna om konsumentkrediter skall tas upp i en särskild lag. På den punkten anser jag liksom en del remissinstanser att det i och för sig kan ifrågasättas om inte bestämmelserna borde tas in i avbelalningsköplagen. Mol detta talar emellertid all de nya reglerna, som jag nyss har anfört, är avsedda alt enbart gälla relationerna näringsidkare - konsument, medan avbelalningsköplagen gäller även andra partsrelationer. Samtidigt omfattar de nya föreskrifterna fler kreditformer än avbelalningsköplagen. som ju bara gäller del traditionella avbetalningsköpet.

Jag anser därför inte atl de nya reglerna bör tas in i avbelalningsköplagen. Inte heller finns del enligl min mening skäl atl, som någon remissinstans har föreslagit, föra in reglerna i konsumentköplagen. I stället bör de bilda en ny konsumentkreditlag. Samtidigt bör man i avvaktan på del fortsalla utredningsarbetet behålla avbelalningsköplagen i huvudsak oförändrad. Den kommer då atl gälla vid sådana avbelalningsköp som inte omfattas av konsumentkredillagen, dvs. framför allt köp mellan näringsidkare.

Kreditköpkommillén har i sill betänkande även lagt fram ett förslag lill lag med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara(uthymingslag). Bakgmnden härtill är alt kommillén har ansett att etl genomförande av dess förslag lill reglering beträffande konsumenlkredilköpen skulle kunna leda till en överströmning på marknaden mot kreditköpsliknande långlidsför-

Prop. 1976/77:123 80

hyrning av varor. För all hindra en sådan överströmning, som enligt kommitténs mening skulle innebära nackdelar för konsumenterna, har kommillén föreslagit regler om bl. a. depositionsplikl vid långtidsförhyrning, motsvarande reglerna om kontantinsats vid kreditköp, saml bestämmelser om rätt för konsumenten atl göra sig fri från hyresavtal och att förvärva den förhyrda varan efter elt avräkningsförfarande. Kommittén har också föreslagit bestämmelser om skyldighet för uthyrare atl lämna konsumenten vissa upplysningar om avtalets innebörd.

Förslaget till uthyrningslag har fåll ell blandal mottagande hos remissinstanserna. Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig synes visseriigen mena all en mer allmän övergång från kreditköp lill långlidsförhyrning knappast är önskvärd. Åtskilliga remissinstanser framhåller emellertid all motiven för den föreslagna ulhyrningslagen sannolikt skulle bortfalla, om lagstiftningen rörande kreditköp ges en mindre långtgående utformning än kommillén har föreslagit. Del understryks också att det f n. finns former av uthyrning som är lill fördel för konsumenterna och all denna verksamhet skulle bli allvariigt hotad, om kommitténs förslag genomfördes i oförändrat skick.

För min del vill jag först påpeka all de regler om kreditköp m. m. som jag har förordat i del föregående innebär en mindre långtgående reglering än som skulle följa av kommitténs förslag. Därmed bortfaller lill slor del riskerna för en mera allmän överströmning från kreditköp lill uthyrning. Även i övrigt anser jag all kommitténs farhågor för en sådan överströmning är överdrivna. Det kan inte heller bortses från att vissa former av uthyrningsverksamhet fyller ett angeläget behov och att sådan verksamhet självfallet inte i onödan får försvåras. Samlidigt vill jag framhålla att kommitténs förslag till uthyrningslag innehåller flera värdefulla detaljer, inte minst när del gäller uthyrarens upplysningsplikt. Som jag senare skall återkomma till anser jag emellertid att man kan åstadkomma den konsumentinformation som behövs på området även utan en särskild ulhyrningslag.

Sammanfattningsvis anser jag atl man åtminstone f n, bör avstå från alt införa en särskild lagstiftning om uthyrning av varor lill konsumenter. Del finns emellertid anledning atl följa utvecklingen på området med uppmärksamhet. Skulle det visa sig alt del behövs särskilda skyddsregler får frågan las upp på nytt.

Jag ämnar i ell följande avsnitt behandla spörsmålet om uthyrning något utförligare. Dessförinnan avser jag emellertid att gå igenom de regler som bör gälla i fråga om kreditköp och andra konsumentkrediter,

5.2 Lagstiftningens tillämpningsområde m. m.

Kommittén föreslår atl den nya lagen skall gälla alla former av kredit (beialningsanslånd eller lån) som lämnas till konsument och är avsedd huvudsakligen för enskilt bmk, under fömtsättning att krediten lämnas eller förmedlas av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.

Prop. 1976/77:123 81

Även om den föreslagna lagen sålunda gäller vid alla former av kredit har den sin tyngdpunkt i regler om kreditköp av vara. Vissa bestämmelser föreslås emellertid också beträffande fristående län. Vidare avses reglema om marknadsföring bli gällande vid all kredilgivning till konsumenter.

När det gäller tjänsteområdet anför kommittén att det inte förekommer i någon slörre omfattning all tjänster tillhandahålls på kredit. Kommittén sägersig inte heller ha uppmärksammat några påtagliga olägenheter av kredilgivning i del sammanhanget. Kreditköputredningen, som numera har efterträtt kommittén, avser emellertid atl under sill arbete närmare överväga i vad mån skyddsregler behövs för de fall där tjänster tillhandahålls på kredit. Härvid kommer att beaktas det arbete som bedrivs inom kon-sumenlljänstutredningen (Ju 1972:07),

Vad kommittén föreslagit om den nya lagens tillämpningsområde har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Från ett par håll hävdas dock att lagen borde omfatta även avtal mellan olika näringsidkare eller mellan privatpersoner. Vidare har några remissinstanser ifrågasatt om inte vissa kredilformer, t. ex. fristående lån i bank, bör undantas från lagens tillämpningsområde.

För min del har jag redan i föregående avsnitt förordat att den nya lagstiftningen begränsas till att gälla konsumenlrelalioner, dvs. i allmänhet fall då kredit lämnas till konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. För all molverka kringgående av lagen och fönga in vissa situationer som i fråga om skyddsbehovet framstår som i del närmaste likvärdiga med huvudfallet bör lagen dessutom, som kommittén har föreslagit, omfatta fall där kredit förmedlas lill konsument av näringsidkare som ombud för annan kreditgivare. I klarhetens intresse bör vidare anges att lagen omfattar inte bara krediter som faktiskt lämnas till konsument utan även krediterbjudanden som är riktade till konsumenter

I likhet med kommittén anser jag att lagen i princip bör omfatta alla typer av krediter. Jag har emellertid redan tidigare framhållit atl skydds-behovet för konsumenterna gör sig starkast gällande när kredit lämnas med direkt inriktning på köp. Lagens tyngdpunkt bör därför ligga på regler om sådana kredilsituationer. Vissa bestämmelser, nämligen sådana som rör kreditgivares informationsskyldighet rörande kreditkostnader m. m., bör dock gälla även andra former av krediter, t. ex. fristående lån i bank. Jag återkommer till detta i följande avsnitt.

När del gäller tjänster som tillhandahålls på kredit delar jag kommitténs uppfattning att man för avvakta resultatet av konsumentljänstulredningens arbete innan särskilda skyddsregler på delta område kan införas. Jag utgår från all kreditköputredningen beträffande tjänster och andra nyttigheler som inte utgör varor återkommer med förslag i den mån lagregler bedöms erforderiiga.

Den nya konsumentkreditlagen kommer alltså alt till väsentlig del uppta regler för del fallet atl kredit lämnas med direkt inriktning på köp. Kom-6 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

Prop. 1976/77:123 82

mitten har som en sammanfallande benämning på hithörande transaktioner använt termen kreditköp. Härmed avses enligt kommitténs förslag för det första köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen. Hämnder faller del traditionella avbelalningsköpel och andra delbetalningsköp men även köp där hela betalningen eriäggs på en gång någon tid efter det att varan har kommit i köparens besittning. Vidare bör enligl kommittén under begreppet kreditköp inordnas vissa transaktioner som visseriigen innebär att säljaren gör en kontantaffär men som för köparens del betyder att han sätter sig i skuld. Kommittén åsyftar här olika former av s. k. kontoköp och läneköp avseende vara, där det utmärkande är att hela eller någon del av betalningen eriäggs med belopp som köparen får låna av bank, konlokortsförelag eller annan kreditgivare på gmnd av en överenskommelse mellan kreditgivaren och säljaren som går ut på att kreditgivaren skall lämna kredit för inköp hos säljaren. Vidare bör enligt kommittén till kreditköp givetvis hänföras köp av vara, vid vilket någon del av betalningen eriäggs med belopp som köparen för låna av säljaren själv. Vad kommittén sålunda anfört om innebörden av begreppet kreditköp har godtagils av del helt övervägande antalet remissinslanser, och även jag ansluter mig till förslaget. Jag förordar all man i konsumentkreditlagen lar in en bestämmelse om atl med kreditköp förslås köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen eller vid vilket någon del av betalningen erläggs med belopp som köparen för låna av säljaren eller av annan kreditgivare på gmnd av överenskommelse mellan denne och säljaren.

Kommillén har föreslagit alt i konsumentkreditlagen las in också en definition av den särskilda kreditköpsformen konloköp. Härmed bör enligl kommitténs förslag avses kreditköp vid vilket köparen för betalningens er-läggande lar i anspråk elt av kreditgivaren medgivet utrymme för fortlöpande kredit. Föregen del har jag inte funnit det erforderiigt med en legaldefinition av begreppet kontoköp. Jag har emellertid inte någon erinran mol den beskrivning av begreppet som kommittén har gett.

I detta sammanhang bör nämnas att en del remissinstanser har ifrågasatt om inte olika former av låneköp och kontoköp helt bör lämnas utanför den ifrågavarande lagstiftningen, främst på den grunden att dessa kreditformer är relativt fördelaktiga för konsumenterna, Enligl min mening bör man emellertid inte generellt undanta vissa lyper av kreditköp från regleringen. En annan sak är i vilken mån de olika bestämmelserna om kreditköp bör äga tillämpning på låneköp och kontoköp. Till denna fråga, som har blivit föremål för livlig diskussion under remissbehandlingen, återkommer jag i det följande.

Jag delar kommitténs uppfattning all var och en som i kreditförhållandet framstår som konsumentens motpart bör omfattas av lagstiftningen. Detta är av särskild betydelse vid sådana kreditköp, främst avbetalningsköp, som

Prop. 1976/77:123 83

regelmässigt finansieras genom att säljaren överför sin fordran mot konsumenten till bank eller särskilt finansieringsinstitut. Med kreditgivare bör alltså i den föreslagna lagen avses den som lämnar krediten eller övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran.

Kommittén har föreslagit alt bestämmelserna i konsumentkreditlagen görs tvingande till konsumentens förmån. Detta har inte mött någon erinran från remissinstansernas sida. För egen del anser jag det ligga i sakens natur att en lagstiftning med så utpräglat konsumentskyddssyfte inte bör kunna frångås genom avtal som är till konsumentens nackdel. Avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner enligt lagen bör alltså vara ogiltigt.

5.3 Marknadsföring av kredit

Kommillén framhåller all en väsentlig förstärkning av konsumenternas ställning på kreditmarknaden fömtsätter tydlig informalion om den ekonomiska innebörden av de krediter som erbjuds. Informationen bör vara sådan att kostnaderna för olika krediter lätt kan jämföras. Kommittén föreslår därför alt kreditkostnaden skall anges bl.a. som effektiv ränta. Med kreditkostnad avses i kommitténs förslag summan av alla räntor, tillägg och andra kostnader som konsumenien har all eriägga i anledning av krediten. Med effektiv ränta förslås krediikostnaden angiven som en åriig ränta beräknad på kreditbeloppel, i förekommande fall under hänsynstagande till all delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden.

För att olika alternativ skall kunna överblickas och jämföras bör enligt kommittén skyldighet atl lämna information om kredilkoslnader m, m. åläggas alla kreditgivare som lämnar kredit för huvudsakligen enskilt bruk samt avse alla former av sådan kredit. Kommittén föreslår all informationsskyldighet skall föreligga dels vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring av krediter, dels i samband med slutande av kreditavlal.

Enligt förslaget skall kreditgivaren vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring lämna uppgift om den effektiva räntan för den erbjudna krediten eller, om erbjudandet avser checkräkningskredit eller annan fortlöpande kredit, uppgift om den effektiva räntans storiek vid olika sätt att använda kreditutrymmel. Avser erbjudandet kredit för visst köp skall förutom den effektiva räntan även varans kontantpris anges.

1 fråga om kreditgivares upplysningsplikt i samband med slutande av kreditavlal föreslår kommillén något olika regler för kredit som lämnas i samband med köp och för annan kredit.

Vid kreditköp - utom konloköp - skall enligl förslaget upplysningsplikt föreligga, om kontanlpriset överstiger ett av regeringen bestämt gränsvärde och parterna överenskommer om längre kreditlid än en månad eller lämnar kredittiden obestämd. Kommittén föreslår alt konsumenten i så fall före

Prop. 1976/77:123 84

köpet skall ges skriftlig uppgift om kontanlpriset, kreditbeloppet, kontantinsatsen, krediikostnaden, kreditköpspriset, effektiva räntan, kredittiden och skuldbeloppet (summan av kreditbelopp och kreditkoslnad) saml tidpunkterna för delbetalningar. Beträffande kontoköp föreslår kommittén speciella regler. Upplysningsplikt bör enligt kommittén här inte föreligga vid köpelillfällel utan vid det tillfälle då avtalet om kontokredil träffas. Enligt förslaget skall kreditgivaren då lämna konsumenien skriftlig uppgift om den effektiva räntans storlek vid olika sätt all använda kreditutrymmel.

Om konsumenien, när fråga inte är om kreditköp, erhåller kredit i form av lån skall enligl kommitténs förslag kreditgivaren innan avtalet träffas lämna konsumenten skriftlig uppgift om kreditbeloppel, kreditkostnaden, effektiva räntan, skuldbeloppet, kredittiden och tidpunkter för delbetalningar.

Enligl kommittén bör det ankomma på tillsynsmyndigheten att meddela närmare föreskrifter om hur upplysningsplikten i de olika sammanhangen skall fullgöras. Dessa föreskrifter bör enligt kommittén straffsankiioneras. Den som uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mot tillsynsmyndighetens föreskrifter bör sålunda kunna straffas med böter. Vidare föreslår kommittén att vid kreditköp handräckning för återtagande av vara skall kunna erhållas endast om kreditgivaren kan förete en av parterna underskriven handling som innehåller bl. a. de uppgifter som kreditgivaren enligl förslaget skall lämna i samband med köpet.

Remissinstanserna har allmänt slutit upp kring den grundläggande tanken i kommitténs förslag om förbättrad konsumentinformation på kredilområdel, och många ser delta förslag som särskilt värdefullt. Bl. a, LO och några näringslivsorganisalioner understryker dock vikten av atl informationen blir lättillgänglig för konsumenterna och praktiskt hanieriig för kreditgivarna.

I åtskilliga remissyttranden diskuteras förhållandet mellan de föreslagna reglerna om kreditgivares upplysningsplikt och marknadsföringslagen. Flera näringslivs- och kreditgi varorganisalioner anser alt de särskilda marknadsfö-ringsbeslämmelserna i konsumentkredillagen kan slopas och att de synpunkter som kommittén har anfört i slällel kan beaktas vid tillärapningen av marknadsföringslagen. 1 andra yttranden ifrågasätts om inte alla eller en del av de föreslagna bestämmelserna om kreditgivares upplysningsplikt bör föras in som specialbestämmelser i marknadsföringslagen eller på annat sätt utformas som komplement lill denna, KO stöder emellertid kommitténs förslag att kreditgivares upplysningsplikt specialregleras i konsumentkredillagen.

Förslaget att krediikostnaden, föratt underiätta en jämförelse mellan olika krediterbjudanden, skall anges som effektiv ränta godtas eller lämnas utan erinran av del stora flertalet remissinslanser. Från några håll framförs dock

Prop. 1976/77:123 85

kritiska synpunkter. Flera remissinstanser har också ifrågasatt undantag från eller modifikationer i de föreslagna reglerna om upplysningsplikt när det gäller olika former av krediter som är fristående från kreditköp.

För egen del vill jag understryka att åtgärder för en förbättrad konsumentupplysning utgör etl viktigt inslag i arbetet på all stärka konsumenternas ställning och öka deras möjligheter lill elt i egentlig mening fritt val. Utbudet av konsumenlkrediter tenderar till atl bli alltmer svåröverskådligt efterhand som nya kreditformer introduceras på marknaden. Det är många gånger svårt för konsumenien att fö elt rikligt begrepp om den egentliga kostnaden för olika slags krediter och all göra jämförelser mellan olika kredilerbjudanden. Ingåendet av etl kreditavlal kan samtidigt vara av ingripande betydelse för den enskilde. Kredilmarknaden utgör således etl område där det har väsentlig betydelse för konsumenten att fö tillgång lill klar och saklig information. I likhet med kommittén och en bred remissopinion anser jag att de nuvarande förhållandena härvidlag bör förbättras.

Möjligheterna att få fram tillräcklig och objektiv informalion till konsumenterna i olika sammanhang har ökats väsentligt genom tillkomsten av marknadsföringslagen, vars bestämmelser om näringsidkares skyldighet all svara för konsumentupplysning äger tillämpning även vid marknadsföring av krediter. Med stöd av lagen kan alltså konsumentverket genom förhandlingsverksamhet och utfärdande av riktlinjer verka för alt näringsidkare vid marknadsföring lämnar tillräcklig och saklig information rörande innebörden av krediterbjudanden. Med hänsyn till den vida omfattningen av begreppet marknadsföring ges härvid utrymme för atl uppställa fordringar på information såväl vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring där kredit erbjuds som vid tillfälle då parterna slår i begrepp all träffa avtal om kredit. Verksamhet av nu berört slag, som i princip vilar på frivillighelens grund, har i andra sammanhang visat sig framgångsrik. Mol bakgrund av vad som har framkommit under remissbehandlingen av kommitténs betänkande finns anledning anla att man på denna väg kommer all kunna nå goda resultat också när det gäller konsumentinformationen i kredilsammanhang. I sista hand ger generalklausulen i 3 8 marknadsföringslagen möjlighet all genom åläggande vid vite förmå näringsidkare atl vid marknadsföring av kredit lämna sådan information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

Vad som nu har anförts ger visst stöd åt den under remissbehandlingen framförda tanken att särskilda bestämmelserom informationsplikt vid marknadsföring av krediter skulle kunna undvaras. En möjlighet skulle i så fall vara alt genom molivuttalanden i förevarande lagstiftningsärende närmare konkretisera vissa krav som bör kunna ställas på konsumentupplysning i samband med marknadsföring av krediter. Mol ett sådant förfarande kan dock riktas erinringar redan från principiell synpunkt, och det är också osäkert

Prop. 1976/77:123 86

i vilken utsträckning förfarandet skulle fö praktisk effekt. Enligt min mening är del av stort praktiskt och pedagogiskt värde alt i konsumentkreditlagen ha uttryckliga bestämmelser i den viktiga fråga som informationsplikten utgör. Inte minst värdefullt är det atl man, som kommillén har föreslagit, preciserar på vilka stadier av marknadsföringsprocessen som konsumenten bör få tillgång lill information. Jag förordar alltså alt bestämmelser om informationsplikt vid marknadsföringav krediterlas in i konsumentkredillagen.

Det är emellertid uppenbart att bestämmelsema om informationsplikt bör nära samordnas med marknadsföringslagens regelsystem. Som tidigare har framgått bygger detta på förutsättningen att resultat i allmänhet kan å-sladkommas genom förhandlingar och frivilliga överenskommelser mellan konsumentverket och näringsidkarsidan och genom att konsumentverket utfärdar riktlinjer för information vid marknadsföring där så erfordras. Härigenom uppnås smidighet vid utformningen av näringsidkares ansvar för konsumentinformationen, Samlidigt har konsumentmyndigheterna möjlighet all tvinga fram information genom vitesföreläggande, om frivilliglinjen inte skulle ge önskat resultat. Vid utformningen av särskilda bestämmelser om informationsplikt vid marknadsföring av krediter bör i möjligaste mån fördelarna med marknadsföringslagens syslem tas tillvara. Jag kan därför inte biträda del av kommittén - utifrån andra rättsliga förutsättningar -framlagda förslaget att straffsanklionera beslämmelser om informationsplikt vid marknadsföring av krediter.

Den erforderliga samordningen bör enligt min mening åstadkommas genom att generalklausulen om information i 3 8 marknadsföringslagen för bilda grunden för särskilda bestämmelser om informationsplikt vid marknadsföring av krediter. Dessa beslämmelser bör gå ut på atl fylla ut generalklausulen genom atl mera konkret ange viss informalion som har sådan särskild betydelse från konsumentsynpunkt alt den alllid bör lämnas vid marknadsföring av krediler. Vidare bör, i enlighet med vad kommittén har föreslagit, ges vissa föreskrifter om den ordning i vilken detta skall ske, Underiåtenhet att lämna föreskriven information bör prövas med lill-lämpning av generalklausulen och därtill knutna handläggningsregler i marknadsföringslagen.

Konsumentens behov av information kan givetvis, som också har påpekats under remissbehandlingen, i viss mån variera med kreditformen. Enligl min mening bör emellertid konsumentkreditlagen inte innehålla regler om all den information som under olika förhållanden kan behöva lämnas beträffande olika krediterbjudanden. En sådan detaljreglering skulle innebära en omotiverad avvikelse från marknadsföringslagens syslem, vilket i största utsträckning överiämnar ål konsumentverket och marknadsdomstolen atl se lill all konsumenlinformalionen i speciella fall för lillfredsslällande innehåll och uiformning. De nu diskuierade bestämmelserna bör huvudsak-

Prop. 1976/77:123 87

ligen inriktas på sådan information som mera generellt sett kan anses ha särskild betydelse från konsumentsynpunkt men som erfarenhetsmässigt inte alltid lämnas med önskvärd fullsländighet och tydlighet. Möjlighet finns alt med stöd av marknadsföringslagen tvinga fram även annan information som i olika fall kan anses ha särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

Informalion av sådan betydelse för konsumenterna att den bör regleras genom särskilda bestämmelser i konsumentkreditlagen är framför allt information om kostnaden för erbjuden kredit. Krediikostnaden torde generellt sett utgöra en för konsumenten särskilt viktig faktor både när det gäller all bedöma om kredit över huvud taget skall utnyttjas och vid valet mellan tillgängliga krediterbjudanden. Tvekan kan emellertid råda om vad som verkligen skall anses utgöra kostnaden för en kredit. Uppenbariigen bör denna fråga klariäggas.

För min del ansluter jag mig till kommitténs uppfattning atl med kreditkoslnad bör förstås summan av alla räntor, tillägg och andra koslnader som konsumenten - vid etl normalt fullföljande av sina åtaganden enligt kreditavtalei - har all eriägga med anledning av krediten, oavsett hur kreditgivaren betecknar de olika kostnadsposterna. Vid avtal om vanliga lån torde del knappast vålla svårigheter atl urskilja den sålunda definierade kreditkostnaden. Denna utgör det belopp som konsumenten med anledning av krediten skall betala utöver lånesumman.

Vid förvärv av varor eller andra nyttigheler på kredit kan del vara vanskligare att fö fram den verkliga krediikostnaden. Jag åsyftar särskilt det faktum alt det inte är ovanligt alt en säljare anger etl visst pris för en vara eller annan nyttighet men regelmässigt lämnar "rabatt" på detta pris lill den som betalar kontant. Kreditförvärvaren däremot erhåller inte någon eller endast en mindre rabatt. Som kommittén har framhållit kan den för kreditförvärvaren uteblivna rabatten sägas utgöra en del av kreditkostnaden, Annoriunda uttryckt får han med anledning av krediten belala ell tillägg till det pris som han skulle ha eriagt om han hade betalat kontant. Kommittén har också föreslagit atl begreppet kreditkostnad i konsumentkreditlagen ges den innebörden all därunder inbegrips även vid kreditförvärv utebliven rabatt, som regelmässigt lämnas vid kontantafförer

Under remissbehandlingen har kommitténs förslag i denna del gett anledning till en del anmärkningar. Förslaget skulle få lill följd bl. a. atl med konlanlpris lör viss nyttighet skulle avses det pris som koniantförvärvare i allmänhet för belala, dvs. efter avdrag av regelmässigt förekommande kontantrabatter. Etl par remissinstanser har befarat alt detta på sikt kan leda till atl rabattgivning vid kontantafförer försvinner och atl detta kan bli lill men för konsumenterna.

För min del anser jag det vara av vikt att vad som i realiteten utgör en kostnad för kreditförvärvaren också behandlas som en sådan. Jag ansluter mig därför i princip lill kommitténs förslag all med kredilkostnad enligt

Prop, 1976/77:123 88

konsumentkreditlagen skall avses även vid kredilförvärv utebliven rabatt, som regelmässigt lämnas vid kontantafförer. Vid förvärv på kredit kommer krediikostnaden alltså att utgöra skillnaden mellan å ena sidan del loiala belopp som förvärvaren har att betala och å andra sidan del nettopris som skulle ha kommit i fråga vid en kontantaffär, efter avdrag av eventuell, regelmässigt lämnad konlantrabatt.

Det skall inte förnekas atl den nu förordade bestämningen av begreppet kreditkostnad åtminstone i etl inledande skede kan komma att vålla vissa praktiska problem vid tillämpningen av lagen. Däremot anser jag inte alt man behöver befara all några nackdelar skall uppstå för konsumenterna. Från konsumentsynpunkt måste del vara en fördel att man från marknadsföringen rensar bort sådana "kontantrabatter" som regelmässigt lämnas vid kontanlförvärv men inie vid kreditförvärv. Med hänsyn lill priskonkurrensen på marknaden finns del enligl min mening föga anledning all befara atl delta skulle leda till all näringsidkarna kommer all la ul högre verkliga konlantpriser än som f n. är fallet. Däremot torde resultatet kunna bli lägre kreditkostnader, eftersom lämnandet av sådana rabatter som här avses i många fall kan fördunkla bilden av den verkliga krediikostnaden.

Kommittén har särskilt berört del fallet atl en säljare regelmässigt lämnar "kontantrabatter" vid tillhandahållande av nyttigheler men dessa rabatter av någon anledning är olika stora. Kommillén har då tänkt sig att beräkningen av kredilkostnad och kontantpris skulle ske med tillämpning av någon slags genomsnittlig rabatt. Huruvida detta är en lämplig lösning får de tillämpande myndigheterna ta ställning till.

För konsumenten är det av stor betydelse alt informationen om kostnaderna för olika krediler lämnas på ell sådant sätt atl konsumenien inte bara för bästa möjliga begrepp om den verkliga kostnaden för varje enskild kredit utan även lätt kan göra en jämförelse mellan olika kredilerbjudanden. Kommittén har ansett alt dessa önskemål kan tillgodoses genom att kreditkostnaden anges som en effektiv (års) ränta, varvid kreditkostnaden sätts i relation lill kredittiden och kreditbeloppet samt hänsyn i förekommande fall las till atl kreditbeloppel efterhand minskas genom delbetalningar under den löpande kredittiden.

Under remissbehandlingen har som tidigare nämnts anförts vissa kritiska synpunkter mot användningen av effektiva räntan som ell slags jämförpris när det gäller olika krediter. Bl. a. har gjorts gällande atl begreppet effektiv ränta inte är vedertaget och entydigt och att det är svårt atl göra det begripligt för alla konsumenter. Del skall inte förnekas alt det åtminstone i nuläget kan ligga något i den berörda kriliken, Enligl min mening står emellertid övervägande fördelar att vinna genom atl krediikostnaden anges som effektiv ränta. Bl, a. torde konsumenien på del sättet fö bäst möjligheter all göra kostnadsjämförelser mellan olika kreditalternativ. Denna uppfattning delas uppenbariigen av det stora fiertalet remissinstanser. Det för bli en

Prop. 1976/77:123 89

uppgift för den allmänna konsumentupplysningsverksamheien all sprida information om den närmare innebörden av begreppet effektiv ränta.

På grund av del anförda ansluter jag mig lill kommitténs förslag alt kreditkostnaden skall anges bl. a. som effektiv ränta, dvs. som en årlig ränta beräknad på kreditbeloppel, i förekommande fall under hänsynslagande till atl delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden. Med kredit-belopp bör förstås, vid beialningsanslånd den del av kontanlpriset för vara, tjänst eller annan nyttighet med vilken anstånd lämnas saml vid lån det lånade beloppet, Kontanlpriset för vara, tjänst eller annan nyttighet bör i sin tur definieras som det pris till vilket nyttigheten vanligen tillhandahålls konsument mot kontant betalning. Av vad jag tidigare har anfört följer att det sålunda bestämda kontanlpriset skall motsvara det pris som kon-tanlköpare i allmänhet verkligen får betala, dvs. efter avdrag för regelmässigt lämnande kontantrabatter.

1 likhet med kommittén anser jag atl konsumentkreditlagen inte bör innehålla några närmare föreskrifter i fråga om hur den effektiva räntan skall beräknas i olika fall. Del bör ankomma på konsumentverket atl la fram riktlinjer härvidlag. Kommittén har i belänkandet (s. 50 och 230) redovisat vissa formler som kan vara till ledning fördetta arbete (jfr även SOU 1966:42 s. 76 fO- Utformningen av riktlinjer bör givetvis i största möjliga utsträckning ske i samråd och samarbete med berörda näringsidkare och deras organisationer. Av den föreslagna samordningen mellan konsumentkreditlagens särskilda informationsbestämmelser och marknadsföringslagen följer att konsumentverkets verksamhet i detta hänseende ytterst grundas på marknadsföringslagen. Den för också fömtsättas bli bedriven i enlighet med det mönster som redan har ulbildals vid lillämpningen av marknadsföringslagstiftningen.

Som kommittén har föreslagit bör informalion lämnas till konsumenten dels vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring avseende krediterbjudande och dels vid tillfälle när parterna står i begrepp att träffa avtal om kredit men innan det föreligger något för konsumenten bindande avtal. Del förtjänar påpekas all situationen även i det senare fallet är sådan alt fråga är om marknadsföring i den mening som detta begrepp har i marknadsföringslagen.

Vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring av krediterbjudanden är syftet i princip att locka presumtiva kredittagare. Jag delar i princip kommitténs uppfattning atl sådan marknadsföring inte bör få äga rum ulan alt konsumenten därvid erhåller viss upplysning beträffande kostnaden för den erbjudna krediten. Erfarenheten visar atl marknadsföringen annars kan ges en föriedande uiformning, i synnerhet när del gäller krediler som är anknutna till försäljningserbjudanden. Kostnaden bör, som jag tidigare har förordat, anges som effektiv ränta. Om erbjudandet avser kredit för visst förvärv av vara, tjänst eller annan nyttighet bör konsumenien emellertid

Prop. 1976/77:123 90

också fä uppgift om kreditkostnaden i kronor samt om den ifrågavarande nyttigheiens kontantpris. Det bör framhållas att vad nu sagts innebär en viss utvidgning i förhållande lill kommitténs förslag, enligt vilket denna längre gående informationsplikt skulle föreligga endast vid marknadsföring av kredit för köp av viss vara.

Skyldigheten att vid skyltning, annonsering och liknande marknadsföring lämna information om effektiv ränta för erbjuden kredit bör självfallet gälla bara när det är fråga om något så när bestämda eller individualiserade krediterbjudanden. Del kan vara fråga om viss till belopp och lid bestämd kredit eller om standardiserade kreditformer såsom t. ex. olika former av personlån, spariån o, d., där kreditbelopp och kredittider varierar inom vissa ramar. Det ligger i sakens natur att skyldighet att lämna information om effektiv ränta inte bör föreligga exempelvis när kreditgivare marknadsför hela sin ullåningsrörelse ulan att marknadsföringen är inriktad på mera bestämda krediterbjudanden eller när näringsidkare marknadsför etl helt produktsortiment och samlidigt tillkännager alt köpare kan erhålla kredit. I praktiken torde det inte vålla alltför stora problem atl avgöra när marknadsföringen skall anses ha föll en sådan mera speciell inriktning på visst eller vissa kredilerbjudanden atl informalion om effektiva räntan måste lämnas enligt nyss angivna regler. Även i denna del bör konsumentverket vid behov kunna ta fram riktlinjer

Som nyss har fastslagits bör viss information lämnas lill konsumenien också när de presumtiva parterna har kommit så långt atl de kan sägas slå i begrepp atl träffa avtal om kredit. Syftet med informationen är här främst att konsumenien skall fö den ekonomiska innebörden av det lilliänkia avtalet klar för sig. Konsumenten bör naturligtvis i samband härmed kunna välja att inte ingå ifrågavarande avtal. Informationen måste således lämnas innan det föreligger elt för konsumenten bindande avtal. Den bör ges i skriftlig form.

Kommittén har föreslagit atl informationen inför avtal om kredit skall avse den effektiva räntan samt härutöver en rad olika faktorer. På denna punkt har förslaget från en del remissinstansers sida utsatts för kritik som i huvudsak går ut på att syftet med informationen skulle kunna motverkas genom mängden av. de faktorer om vilka upplysning skall lämnas. Enligt min mening finns del utrymme för viss förenkling av de regler som kommillén i detta sammanhang har föreslagit. Jag anser det sålunda vara överflödigt atl genom särskilda beslämmelser i lag föreskriva skyldighet atl lämna upplysning om faktorer som är skäligen okomplicerade och som på sådant sätt ingår i eller har samband med kreditavtalet atl konsumenten måste förutsättas fö kännedom om dem innan avtalet sluts. Detta torde gälla kontantinsatsen, kreditbeloppel, kredittiden och de tidpunkter då delbetalningar på skulden skall göras. Enligl min mening kan det inte heller vara erforderiigt atl ge särskilda bestämmelser i lag om upplysningar som kan erhållas genom

Prop. 1976/77:123 91

enkla räkneoperationer med användande av givna faktorer. Jag åsyftar här kommitténs förslag att särskild uppgift skall lämnas om summan av kreditbelopp och kredilkostnad (i kommitténs förslag betecknad skuldbeloppet) samt vid kreditköp om kreditköpspriset (summan av kontantpris och kredilkostnad).

Mol bakgrund av det anförda anser jag alt man bör kunna inskränka lagens beslämmelser om informalion inför slutande av kreditavtal till atl avse samma slags information som skall lämnas vid annonsering o. d. Del beiyder all informalion skall lämnas om den effektiva räntan för krediten och att, om kredit lämnas för visst förvärv av vara, tjänst eller annan nyttighet, uppgift också skall lämnas om krediikostnaden i kronor samt om den ifrågavarande nyttigheiens kontantpris.

Under remissbehandlingen har gjorts gällande alt man med den informalion om kreditkostnad som nu har diskuterats inte tillräckligt beaktar den komplicerade beslutssituation som konsumenien kan befinna sig i inför valet mellan exempelvis kontantköp och kreditköp eller mellan olika kreditformer. Det har påpekats att det för konsumenten ärav vikt alt ta hänsyn lill sådana faktorer som förändringar i penningvärdet, de skatlemässiga konsekvenserna av olika alternativ saml värdet av atl genom upplagande av kredit kunna bruka en vara eller annan nyttighet tidigare än om konsumenten skulle ha sparat till ifrågavarande förvärv.

Jag kan för min del hålla med om all informalion om kredilkostnad, effektiv ränta m, m. inte alltid är tillräcklig för all konsumenten skall kunna falla etl rationellt beslut. Denna information ger emellertid konsumenien en betydelsefull del av del nödvändiga beslulsunderiaget. Uppenbariigen kan det inie komma i fråga att ålägga näringsidkare alt vid marknadsföring av kredit lämna konsumenten information om inverkan av sådana allmänna ekonomiska faktorer som penningvärdeförändringar eller av sådana till den enskildes personliga förhållanden knutna faktorer som de skattemässiga konsekvenserna av olika handlingsalternativ. Del utgör en uppgift för den allmänna konsumentupplysningsverksamheten att ge konsumenterna det kun-skapsunderiag som fordras för att på bästa sätt bedöma och utnyttja tillgänglig information, 1 detta sammanhang har också den kommunala konsumentvägledningen en viktig uppgift att fylla genom upplysning och rådgivning i enskilda fall. Del bör vidare understrykas att del naturiigivis inte finns något som hindrar näringsidkare från att som elt led i sin kundservice lämna konsument sådan ytterligare information som av olika skäl kan bedömas som önskvärd, förutsatt att det är fråga om saklig och korrekt information.

Jag övergår härefter till vissa frågor rörande tillämpningsområdet för och den närmare utformningen av konsumentkreditlagens särskilda bestämmelser om informationsplikt.

Marknadsföringslagen, som enligt vad tidigare har anförts kommer att

Prop. 1976/77:123 92

utgöra grundvalen för dessa beslämmelser, äger tillämpning beträffande marknadsföring som företas av näringsidkare. Det är endast mot näringsidkare - samt mot den som är anställd hos näringsidkare eller handlar på näringsidkares vägnar - som tvångsåtgärder kan riktas med stöd av marknadsföringslagens generalklausul om information, Samma kategorier bör omfattas av den föreslagna informationsplikten i konsumentkredillagen. Informationsplikten bör alltså gälla endast för näringsidkare som lill konsument erbjuder kredit, vilken är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller förmedlas i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. Informationsplikten bör å andra sidan omfatta varje sådan näringsidkare. Det bör sålunda inte komma i fråga alt, som har föreslagits från något håll, generellt undanta banker och försäkringsbolag från skyldigheten att lämna informalion enligt ifrågavarande bestämmelser. Redan nu är banker och försäkringsbolag underkastade reglerna i marknadsföringslagen. Härtill kommer all ett framträdande syfte med den föreslagna informationsplikten är atl konsumenten skall sättas i tillfälle atl göra kostnadsjämförelser bl, a. mellan olika krediter som är direkt inriktade på köp och fristående krediter som lämnas av banker och andra kreditgivare.

I del nyss berörda förmedlingsfallet bör den förmedlande näringsidkaren åläggas att svara för att föreskriven informalion lämnas. Detta gäller dock självfallet endast i den mån han lämnar sin medverkan vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande ifrågavarande kredit eller vid tillfälle då de presumtiva parterna slår i begrepp att sluta avtal om kredit.

Såväl i en reservation och i särskilda yttranden med anledning av kommitténs förslag som under remissbehandlingen har-främst från näringslivs-och kredilgivarhåll - hävdats alt informationsplikten bör begränsas till att omfatta krediler som är inriktade på atl finansiera elt vissl köp. Man har härvid utgått från alt del främst är i valet mellan olika kreditformer för genomförande av etl köp som konsumenien har behov av att jämföra kostnaderna för olika krediter Från denna utgångspunkt har förordals atl checkräkningskrediter och andra fortlöpande krediler i bank samt s. k. nolariatlän och långfristiga krediler inte skall omfattas av informationsplikten. Till stöd för den ifrågasatta begränsningen har vidare anförts svårigheten eller omöjligheten att beträffande fortlöpande krediter och långfristiga krediler på förhand beräkna den faktiska krediikostnaden och därmed ange den effektiva räntan. Del har vidare påpekats att kostnaderna för åtskiUiga krediter är beroende av diskontot och av omständigheterna i det enskilda fallet, Enligl en del remissinstanser ter sig information lill konsumenten rörande den effektiva räntan föga meningsfull, om den måste bygga på varierande eller föränderiiga förutsättningar och - när del gäller fortlöpande krediter - på fiktiva antaganden rörande konsumentens utnyttjande av krediten.

På åtskilliga håll anser man atl skyldigheten atl inför trallande av avtal

Prop. 1976/77:123 93

upplysa om den effektiva räntan för fristående lån bör begränsas till atl gälla fall då konsumenten särskilt begär sådan information. En alltför omfattande obligatorisk upplysningsplikt anses medföra onödigt arbete och onödiga koslnader.

Enligl min mening är konsumentens behov av vederhäftig och jämförbar informalion rörande kredilkoslnader i stort sett lika framträdande och be-aklansvärl vare sig erbjuden kredit är direkt inriktad på förvärv av varor och andra nyttigheler, typiskt sett utgör ett alternativ till sådan kredit eller är av annal slag. Del saknas därför anledning all - utöver vad som följer av den i föregående avsnitt berörda avgränsningen av konsumentkreditlagens tillämpningsområde - begränsa omfattningen av informationsplikten med hänsyn till det ändamål för vilket en kredit är avsedd alt utnyttjas, 1 överensstämmelse med vad kommittén har föreslagit bör informationsplikten alltså omfatta alla krediter som erbjuds till konsument och är avsedda huvudsakligen för enskilt bruk. En annan sak är atl det kan finnas skäl att efterge informalionskravel när del rör sig om bagatellarlad kredit e. d. Denna fråga skall jag strax återkomma lill.

Vid en del kreditformer kan del vara svårt att på förhand beräkna den faktiska krediikostnaden. Detta hindrar emellertid inte att även i dessa fall viss informalion kan och bör lämnas beträffande effektiv ränta och eventuellt krediikostnaden i kronor, låt vara atl informationen här måste få en något annan innebörd än i de fall då den faktiska kostnaden är helt och hållet känd på förhand. Alt det dock även på den här punkten kan finnas skäl alt medge undanlag från informationsplikten skall jag beröra i det följande.

När det gäller konlokrediter, checkräkningskrediler och andra fortlöpande krediter är den faktiska kreditkostnaden beroende av del sätt på vilket kreditutrymmet i framtiden utnyttjas. Detta hindrar inte att del är av stor betydelse för konsumenten att kunna bilda sig en uppfattning om kostnadsläget för en kredit av ifrågavarande slag. Detta kan åstadkommas exempelvis genom att, som kommittén har föreslagit, näringsidkaren vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring samt inför avtal om sådan kredit lämnar upplysning om den effektiva räntan vid olika sätt atl använda kreditutrymmel. Anges ell antal olika, realistiska användningssätt kan konsumenten fö en för honom värdefull bild av kostnaden för den ifrågavarande krediten. Påpekas bör också all det redan i dag förekommer atl konlokorlsförelag vid marknadsföring och i konloavial lämnar uppgifter om effektiv ränta inom vissa ramar (t. ex. 14-17 procent). Även denna metod förtjänar beaktande. Enligt min mening bör det i konsumentkredillagen lämnas öppet enligt vilket tillvägagångssätt effektiv ränta skall redovisas när det gäller fortlöpande krediter. Del bör överiåtas åt konsumentverket alt, på samma sätt som beträffande information vid marknadsföring i övrigt, ta fram riktlinjer härvidlag.

Prop. 1976/77:123 94

I åtskilliga fall kan den faktiska kostnaden för en viss kredit inte helt och hållet bestämmas på förhand, 1, ex, därför atl räntesatsen är knuten till det vid varje lidpunkt gällande diskontot. Likväl måste det anses vara av betydande värde för konsumenten att vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring samt inför slutande av avtal om sådan kredit få uppgifter om effektiv ränta och eventuellt krediikostnaden i kronor, även om uppgifterna måste lämnas utifrån de förutsättningar som gäller vid det aktuella tillfället.

1 delta sammanhang bör dock, med anledning av vad som har anförts i elt par remissyttranden, framhållas alt den föreslagna informationsplikten självfallet inte kan fö den verkan att kreditgivaren skulle vara förhindrad att - i mån av befogenhet enligl kredilavlalet - ändra kreditvillkoren. Del finns inte heller anledning atl ålägga kreditgivare atl vid kostnadsändringar som sker under den löpande kredittiden på nytt lämna informalion om kreditkoslnad eller effektiv ränta. Det huvudsakliga syftet med den här diskuterade informationsplikten föreligger ju inte längre när kreditavtalet väl har ingåtts. Enligl min mening finns del knappast anledning atl anta att kreditgivare i nu avsett fall skulle vägra att pä en konsuments särskilda begäran lämna uppgifter om den inverkan som en villkorsändring kan ha på koslnadsbelopp och effektiv ränta. Viktigt är emellertid att informationen lill konsumenten inför slutande av kreditavtal innehåller tydliga uppgifter om de ändringar av koslnadsvillkoren som kan ifrågakomma. Som bankinspektionen har framhållit i sill remissyttrande bör del också kunna förutsättas att förändringar av kreditvillkoren till konsumentens nackdel sker endast om de är nödvändigt betingade av omständigheterna. Det för anses åligga vederbörande tillsynsmyndighet att ha sin uppmärksamhet riktad på hithörande frågor.

Kreditvillkoren kan ibland vara beroende av omständigheterna i del enskilda fallet. Kreditkoslnaderna kan sålunda variera med hänsyn exempelvis lill huruvida säkerhet över huvud tagel lämnas eller lill arien av lämnad säkerhet, I sådana fall kan näringsidkaren vid sin marknadsföring behöva lämna alternativa uppgifter beträffande effektiv ränta. Här liksom eljest bör det ankomma på konsumentverket atl ta fram lämpliga riktlinjer för in-formationslämnandet.

Skyldigheten atl inför slutande av kreditavtal lämna informalion om ef fektiv ränta, kreditkoslnad m. m. bör enligl min mening gälla oavsett om konsumenien särskilt begär information eller ej, Visseriigen kan naturiigivis informalionspliklen komma alt medföra visst besvär och vissa kostnader för näringsidkarsidan. Om informationsplikten inte görs obligatorisk torde del emellerlid finnas risk för alt konsumenien drar sig för att i samband med förhandlingar om kredit orsaka motparten olägenhet genom att begära den ifrågavarande informationen.

Prop. 1976/77:123 95

Den skriftliga information som enligl del nu framlagda förslaget skall lämnas innan kreditavlal sluts skall självfallet alltid ges till konsumen-ten/kredittagaren. Jag finner inte anledning att härutöver föreslå bestämmelser av innebörd atl informationen också måste lämnas lill den som i egenskap av borgensman eller eljest jämte huvudgäldenären ålar sig betalningsansvar mol kreditgivaren. Om en sådan person är närvarande när informationen lämnas, torde del ligga i sakens natur atl också denne för del av informationen. 1 andra fall måste det anses tillfyllest med den möjlighet som vederbörande har att genom kreditlagaren fö tillgång lill de ifrågavarande upplysningarna. Det bör också utan vidare kunna förutsättas all kreditgivaren på begäran lämnar borgensmän och liknande den information som behövs.

Kommittén har såvitt gäller kreditköp föreslagit den begränsningen av informalionspliklen inför slutande av kreditavtal, att denna skulle föreligga endast om den ifrågavarande varans kontantpris överstiger etl av regeringen bestämt högsta gränsvärde - högst fem procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring (dvs. i december 1976 drygt 500 kr.) - och om kredittiden överstiger en månad eller lämnas obestämd.

Även jag anser att kravet på information i vissa undantagsfall bör kunna efterges. Ell sådant fall är när det rör sig om helt bagaiellartad kredit eller när kredittiden är mycket kort. Del bör då inte krävas all den tidigare berörda informationen lämnas vare sig vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring eller inför slutande av kreditavlal.

Del kan vidare tänkas att del i något enstaka fall eller beträffande viss form av kredit uppstår särskilda svårigheter alt fö fram hanieriig och rättvisande informalion om exempelvis den effektiva ränlan. Även i en sådan situation bör kravet på den ifrågavarande informationen kunna efterges.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså att i konsumentkredillagen upptas beslämmelser om informationsplikt av följande innehåll. Näringsidkare skall vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit saml innan kreditavlal sluts lämna information om den effektiva räntan för krediten, om inte särskilda skäl föranleder annat. Är fråga om kredit för vissl förvärv av vara, tjänst eller annan nyttighet skall även kredit-kostnaden och nyttighetens kontantpris anges. Information som nu har angetts behöver dock inte lämnas, om krediten är av ringa omfattning eller del annars föreligger särskilda skäl. Informationen inför slutande av kreditavlal skall alltid lämnas skriftligen.

Av del tidigare anförda framgår atl bestämmelserna avses omfatta alla krediter som faller under konsumentkreditlagens tillämpningsområde och således även kredit för kontoköp, checkräkningskredit och annan fortlöpande kredit. Med hänsyn lill den ståndpunkt jag i det föregående har intagit när del gäller länkbara metoder atl redovisa effektiv ränta för fortlöpande

Prop. 1976/77:123 96

kredit bör inte, som i kommitténs förslag, meddelas några speciella bestämmelser beträffande denna lyp av kredil.

Den förordade samordningen med marknadsföringslagen bör komma till ullryck genom alt man i konsumentkredillagen erinrar om atl del i fråga om underiåtelse atl lämna information som särskilt föreskrivs i konsumentkredillagen eller som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt finns bestämmelser i marknadsföringslagen. Härigenom markeras inte bara att den i konsumentkreditlagen föreskrivna informationen vid lillämpningen av marknadsföringslagen skall anses ha särskild belydelse från konsumentsynpunkt utan också alt konsumentkreditlagens bestämmelser härvidlag inte är uttömmande.

Samordningen mellan marknadsföringslagen och konsumentkreditlagens särskilda beslämmelser om informationsplikt innebär bl, a. att dessa bestämmelser inte kommer atl vara direkt sanktionerade i den meningen all offenlligrättslig påföljd omedelbart kan åläggas näringsidkare som underlåter att efterkomma bestämmelserna. Om rättelse inte kan åstadkommas på annan väg får ingripande ske med tillämpning av marknadsföringslagens sanktionssyslem. Näringsidkaren kan alltså åläggas vid vite alt fortsättningsvis lämna föreskriven information. Delta kan ske genom atl näringsidkaren godkänner etl av KO utfärdat informationsföreläggande, dvs. genom ell i princip frivilligt åtagande från näringsidkarens sida, eller tvångsvis genom ell av marknadsdomstolen utfördat informationsåläggande. En ekonomisk sanktion kan således utkrävas först om föreläggandet eller åläggandel över-träds, dvs. i praktiken om näringsidkaren upprepar sin underiåtelse. Detta kan givetvis framstå som en viss omgång i fall då informationspliktens innehåll utan vidare framgår av konsumentkreditlagens bestämmelser. I viss omfattning kommer emellerlid lagen att lämna öppet hur informationsplikten skall fullgöras, I den mån så är fallet måste givelvis informationspliktens närmare innebörd fastställas innan det kan bli fråga om all utkräva rättsliga sanktioner. Delta kan ske i samband med vilesåläg-

gandet.

Av vad jag förut har anfört framgår att del kommer alt bli en väsentlig

uppgift för konsumentverket atl i olika hänseenden ta fram närmare riktlinjer för informationen vid marknadsföring av krediler. Härigenom tillgodoses näringsidkarnas behov av vägledning vid fullgörandet av informationsplikten. Som tidigare har nämnts bör arbelel med alt la fram rikllinjer bedrivas enligt del mönster som har ulbildals vid lillämpningen av marknadsföringslagstiftningen, dvs. i forsla hand under samråd och samarbete med näringsidkarsidan. Vid behov bör emellertid verket också kunna ensidigt utförda riktlinjer. Dessa bör emellertid inte ges annan rättslig karaktär än sådana riktlinjer som i övrigt utfördas vid tillämpningen av marknadsföringslagen. Vid prövning av fråga om underiåtelse alt lämna föreskriven

Prop. 1976/77:123 97

informalion vid marknadsföring av konsumentkredil har marknadsdomstolen sålunda visseriigen all ta hänsyn till utfärdade riktlinjer men domstolen kan samtidigt i det aktuella fallet jämka dessa inom ramen för de föreslagna lagbestämmelserna.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts om inte skyldigheten att inför slutande av kreditavlal lämna information om effektiv ränta och kredilkostnad m. m. bör förenas även med viss civUrättslig sanktion. Konsumenten skulle exempelvis inte vara bunden av etl kreditavlal med mindre han innan avtalet ingåtts har kvitterat mottagandet av en handling som innehåller den föreskrivna informationen.

Jag är inte beredd all föreslå införande av någon särskild civilrältslig sanktion i detta sammanhang. Den information om effektiv ränta och kreditkoslnad i kronor m. m. som enligl de här föreslagna bestämmelserna skall lämnas innan kreditavtal sluts har visseriigen slor belydelse från konsumentsynpunkt. Det skulle emellertid föra alltför långt att generellt förena informationsplikten med en så ingripande påföljd som alt kreditavtalei inte skulle ha bindande verkan mot konsumenien, och någon annan civilrältslig påföljd torde inte komma i fråga i detta sammanhang.

I anslutning härtill bör dock framhållas alt underiåtelse att lämna information rörande kreditvillkor eller vilseledande informalion i vissa grövre fall givelvis kan medföra all etl kreditavlal kan angripas med stöd av redan gällande avtalsrältsliga regler Uppsåtligt vilseledande framställning vid marknadsföring kan också leda till straff enligl 6 8 marknadsföringslagen. Vidare kan påpekas all det vid kreditköp med ålertaganderält faktiskt kommer ätt föreligga en upplysningsplikt som är sanktionerad även på annal sätt än genom marknadsföringslagens påföljdssyslem. Jag avser nämligen att i del följande föreslå all det för handräckning för återtagande skall krävas atl kreditgivaren kan förete en av parterna underskriven handling som innehåller uppgifter beträffande kreditkoslnad, krediibelopp, kontantpris och kreditköpspris m. m.

Jag vill i detta sammanhang slutligen nämna all KO i sitt remissvar har ifrågasatt om inte kreditgivaren i avtal om kredil för kontoköp utöver den tidigare berörda informationsskyldigheten även bör åläggas viss upplysningsplikt beträffande den kredilkostnad som faktiskt uppkommer under avtalstiden. Kreditgivaren skulle exempelvis kunna åläggas atl lämna uppgift om effektiva räntan på ianspråktagen kredil när saidobesked utfärdas eller skriftligt krav framställs på grund av debitering av kontot.

För min del är jag inte beredd att nu föreslå en upplysningsplikt av det ifrågasatta innehållet. Frågan synes böra övervägas i samband med all man tar upp även andra spörsmål beträffande kontokorlsföretagens redovisning till konsumenterna av kontobalanser och kredilkoslnader saml utformningen i övrigt av exempelvis saidobesked Qfr betänkandet s. 133 och 141 O-Hithörande frågor torde i första hand komma att aktualiseras i konsument-

7 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

Prop. 1976/77:123 98

verkets verksamhet när det gäller atl la fram rikllinjer för marknadsföringen av krediter samt inom ramen för verkets och KO:s allmänna granskning av avtalsvillkor.

5.4 Kontantinsats vid kreditköp

Det finns f n. inte någon generellt gällande författningsreglering beträf fande kontantinsats (begränsning av kreditbeloppel) vid kreditköp. För bilhandeln gäller dock vissa särskilda beslämmelser som innebär bl, a, krav på kontantinslans motsvarande minst 40 procent av vederlaget för försåld bil. Reglerna, som gmndas på lagen (1975:90) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar, återfinns i förordningen (1959:575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar (omtryckt 1976:63) samt i en därtill anslutande överenskommelse mellan kommerskollegium och Motorbranschens riksförbund (MRF), den s. k, avbelalningsöverenskommelsen. En redogörelse för reglerna har lämnats i avsnitt 2.2.8,

Kommittén föreslår alt man i den nya lagen lar in regler om krav på kontantinsats motsvarande minst 25 procent av varans kontantpris. Kontantinsalskravet skall enligt förslaget gälla under förutsättning atl varans konlanlpris överstiger elt av regeringen fastställt gränsvärde och att parterna överenskommer om längre kredittid än en månad, räknat från utgången av den månad när kreditbeloppet tas i anspråk, eller lämnar kredittiden obestämd. Gränsvärdet skall fastställas efter förslag av tillsynsmyndigheten enligt lagen och för enligt kommitténs förslag inte sättas högre än fem procent av basbeloppet enligl lagen (1962:381) om allmän försäkring (dvs. i december 1976 drygt 500 kr.). Om de angivna förutsättningarna föreligger för sålunda kreditgivaren inte medge högre krediibelopp än 75 procent av varans konlanlpris.

Kommittén föreslår vidare vissa regler som är avsedda all förhindra att kontantinsatskravet kringgås genom att vad som i realiteten utgör elt kreditköp delas upp på fiera köp eller genom all en bestämd kortare kreditlid förlängs i efterhand.

Enligt förslaget får regeringen, när särskilda förhållanden påkallar del, beträffande viss vara meddela föreskrifter om kontantinsats som avviker från de föreslagna reglerna. Bestämmelserna om kontantinsats föreslås siraff-sanklionerade. Den som uppsåtiigen eller av oaklsamhel bryter mot dem skall enligt förslaget dömas till böter.

En reservant i kommittén ställer sig negaliv till ett lagfäst krav på kontantinsats av viss minsta sloriek vid kreditköp. Om etl kontantinsatskrav skall införas anser reservanten att insatsens storiek bör sättas betydligt lägre än vad kommittén har föreslagit och inte högre än 15 procent. Även vid en sådan lägsta konlanlinsalsnivå menar reservanten att man bör överväga

Prop. 1976/77:123 99

möjligheterna all medge lägre kontantinsats vid kredilförsäljning av böcker, särskilt uppslagsverk. Enligl reservanten talar vidare starka skäl för att i första hand helt undanta kontokredilerna från ett konlantinsatskrav, 1 vart fall bör kontantinsalskravet vid kontokrediter utformas så atl elt belopp motsvarande den lagstadgade kontantinsatsen för föras upp på nästkommande kontoutdrag för full betalning tillsammans med sedvanlig månadsamortering. Reservanten anser vidare alt gränsvärdet för kontanlinsatskravei bör fastställas direkt i lag och bestämmas lill minst 10 procent av basbeloppet enligl lagen om allmän försäkring (dvs. i december 1976 drygt 1 000 kr,), men med möjlighet för regeringen att även i detta hänseende meddela avvikande föreskrifter när särskilda skäl påkallar del. I andra hand menar reservanten att regeringen bör ha fria händer att besluta om gränsvärdets sloriek.

En annan reservant anser att kontanlinsalsens nivå bör sättas till 20 procent av kontanlpriset. Denna reservant delar majoritetens uppfattning att etl konlantinsatskrav bör gälla även vid köp med kontokort men anser i likhet med den tidigare nämnde reservanten att kontantinsatsen härvid bör fö tas ut i efterhand, vid nästkommande amorteringsiillfälle.

Kommitténs förslag om krav på viss minsta kontantinsats vid kreditköp har fött ell blandat mottagande under remissbehandlingen. Enighet råder visseriigen om alt del är av värde för såväl konsumenterna som näringsidkarna alt en inte alltför obetydlig kontantinsats normalt tas ut. Däremot framförs olika uppfattningar i frågorna huruvida ett krav på kontantinsats bör tas upp i lag och, om så skulle ske, hur lagreglerna närmare bör utformas.

En majoritet av remissinstanserna ställer sig negativ lill lagstiftning om viss minsta kontantinsats. Här återfinns framför allt näringslivsrepresen-tanler men även en del andra remissinslanser, bland dem vissa företrädare för konsumentintressena. Särskilt skall här nämnas konsumentverket, som dock anser att elt genomförande av kommitténs förslag rörande kontantinsats och begränsning av kredittiden skulle kunna vara av värde såvitt gäller hemförsäljningsområdet. Som skäl mot att ha generella lagregler om minsta kontantinsats anförs alt sådana regler kan försvåra och i viss utsträckning omöjliggöra en anpassning av kontantinsatsen lill förelagens och konsumenternas särskilda förutsältningar och varornas beskaffenhet. Behovet av alt kunna variera kontantinsatsen framhålls också av flera remissinstanser som i och för sig godtar tanken på lagstiftning om krav på kontantinsats.

När del gäller den närmare utformningen av eventuella lagregler om kontantinsats råder delade meningar bl, a. beträffande tillämpningen av ell konlantinsatskrav på låneköp och konloköp. Vidare förekommer skilda uppfattningar rörande den lämpliga kontantinsaisnivån.

En del remissinslanser har kritiska synpunkter på förslaget alt straffsanktionera bestämmelser om kontantinsats. I det sammanhanget påpekas bl. a.

Prop. 1976/77:123 100

alt en straffrätlslig reglering försvårar önskvärd nyansering av bestämmelserna. Vidare antyder några remissinstanser att bötesstraff måhända inte är ell tillräckligt verksamt medel för atl molverka att kontanlinsalskravet åsidosätts. Vissa förslag framförs om atl straffpåföljden skall ersättas eller kompletteras med påföljder av civilrältslig natur. Härvid skulle man exempelvis kunna föreskriva att kreditgivaren inte för utkräva slörre del av medgivet kreditbelopp än som motsvarar 75 procent av varans konlanlpris.

1 åtskilliga remissyttranden diskuteras möjligheterna alt åstadkomma en tillräckligt effektiv kontroll av att ett lagstadgat konlantinsatskrav inte åsidosätts. Många remissinstanser, inte minst inom näringslivet, menar all en sådan kontroll skulle kräva mycket belydande resurser, Del påpekas också atl bristande kontroll över efterievnaden av kontantinsalskravet kar( medföra en snedvridning av konkurrenslägel lill mindre nogräknade säljares förmån.

För min del vill jag först understryka alt om man vill förebygga oöveriagda eller ofördelaktiga kreditköp, så är givetvis en klargörande information om villkoren för köpet av den största belydelse. Den allmänna konsument-upplysningsverksamheten torde ha gjort allt fler människor köpmedvetna och ökat deras möjligheter atl rätt bedöma värdet av olika försäljningsargument. Den i del föregående avsnittel föreslagna informationsplikten vid marknadsföring av krediter utgör ytteriigare etl steg i denna riktning.

Även om man för till stånd en fyllig konsumentinformation torde det inte kunna undvikas atl konsumenter i en del fall - om det inte fordras någon nämnvärd ekonomisk uppoffring i köpögonblickel - ingår avtal om köp på kredil som de annars inte skulle ha gett sig in på och som sedermera visar sig alltför betungande eller på annal sätt ofördelaktiga. Av kommitténs material framgår också alt kontantinsatsen vid "havererade" avbelalningsköp har varit lägre än den genomsnittliga. Del bör framhållas all det ingalunda behöver bero på bristande erfarenhet e. d. atl en konsument faller till föga för elt erbjudande om köp på kredit som fordrar ingen eller endast obetydlig kontantinsats. Särskilt vid mera påträngande försäljningsformer ökar svårigheten att stå emot etl erbjudande, när inte kravet på kontantinsats utgör etl avhållande moment.

Redan det nu anförda innebär enligt min mening att del är av vikt från allmän konsumentskyddssynpunkt att en inte alltför obetydlig kontantinsats las ul vid köp på kredil. Ell krav på rimlig kontantinsats har emellertid inte bara den verkan all oöveriagda eller oönskade köp kan motverkas. När kreditbeloppet begränsas kan också hela kreditförhållandet i regel avslutas inom kortare tid och lill lägre kostnad för konsumenten. Härigenom bibehåller konsumenten i större utsträckning sin framtida valfrihet på marknaden. Hans ekonomiska planering underiättas och oförutsedda händelser kan mötas lättare. En inte alltför ringa kontantinsats bidrar också lill alt varans värde vid varje tid bättre svarar mot den återstående skulden enligt kreditavtalei.

Prop. 1976/77:123 101

Att det också för den seriöse säljaren/kreditgivaren innebär fördelar att en inte alltför obetydlig kontantinsats tas ul vid kreditförsäljning behöver knappast påpekas.

Av kommitténs betänkande framgår att näringsidkare i dag vanligen tar ut kontantinsatser som ligger kring det procenttal som kommittén har föreslagit. Det förekommer emellertid i viss utsträckning alt varor säljs på kredit utan någon kontantinsats alls eller med en kontantinsats som är alltför låg för att den skall kunna motverka oöveriagda eller oönskade köp. En sådan praxis kan i en del fall vara betingad av de .särskilda förhållandena vid en speciell kreditform. Sålunda kan det t. ex. anses ligga i själva idén med konlokortssysiemen atl kontohavaren inte skall vara beroende av att ständigt ha kontanter tillgängliga.

När del sedan gäller rena avbelalningsköp finns det branscher där man av hävd har tillämpat förhållandevis låga kontantinsatser Ursprungligen kan detta åtminstone i viss mån ha förestavals av intresset atl över huvud taget kunna föra ul produkter till ekonomiskt svagare konsumenter. 1 och med all del efter hand har skett en allmän förbättring i konsumenternas ekonomiska standard har emellertid detta skäl föriorat sin bärkraft. I stället torde underlåtenhet all kräva en rimlig kontantinsats i en del fall användas uteslutande som ett marknadsförings- och konkurrensmedel på bekostnad av konsumenternas och mer ansvarskännande näringsidkares intressen.

När det gäller möjlighetema atl fö till stånd en bättre praxis beträffande uttagande av kontantinsats för det förutsättas att en viss självsanering äger mm på näringsidkarsidan. Emellertid kan man enligl min mening inte helt och hållet lita lill frivilliga åtgärder. Del är också tveksamt om myndigheterna på konsumentskyddsområdet med hjälp av redan gällande lagstiftning kan fö fram tillfredsställande resultat.

På grund av det anförda ansluter jag mig i princip lill kommitténs uppfattning alt man i en konsumentkreditlag bör ställa upp ett krav på kontantinsats vid kreditförsäljning till konsumenter. Som jag har fömlskickal redan i del inledande avsnittet bör emellertid reglerna om kontantinsats ges en något annan uiformning än enligt kommitténs förslag.

Kommittén har för sin del ansett att regler om krav på kontantinsats (begränsning av kreditbeloppel) bör gälla vid alla former av kreditköp. Detta innebär all kontantinsats skulle krävas inte bara vid köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen, utan också vid köp där någon del av betalningen eriäggs med belopp som köparen för låna av säljaren eller av annan kreditgivare på gmnd av överenskommelse mellan denne och säljaren. Kontantinsalskravet skulle sålunda gälla även vid olika formerav kontoköp och låneköp. För att från kontantinsalskravet föra bort mera bagatellartade kreditköp och köp som formellt faller under detta begrepp men där kreditsyftel inte är särskilt framsträdande har kommittén föreslagit vissa begränsningar som knutits lill varans konlanlpris

Prop. 1976/77:123 102

och lill kredittiden. Reglerna härom har emellertid fött byggas ul med vissa bestämmelser som är avsedda att förhindra kringgåenden med hjälp av begränsningsreglerna. Slutligen har kommittén föreslagit att regeringen, om del påkallas av särskilda förhållanden, för möjlighet att meddela avvikande föreskrifter om konlanlinsals beträffande viss vara.

För min del anser jag liksom flera remissinslanser alt kommittéförslaget i de återgivna delarna är alltför stelt och onyanserat. Det innefattar också en enligt min mening onödigt komplicerad reglering, som även av den enskilde konsumenien kan upplevas som alltför krånglig. Den grundläggande målsättningen med alt införa regler om viss minsta kontantinsats bör vara att förslärka och genomdriva etl inom stora delar av marknaden redan existerande synsätt på vad som kan anses utgöra god sed vid kredilförsäljning till konsumenterna. Vidare bör syftet vara all i konsumentskyddets intresse åstadkomma en uppstramning av den praxis i fråga om kontantinsats som av olika anledningar tillämpas inom vissa områden. Delta fordrar inte ett regelsystem som mer eller mindre likriktar hela konsument-kreditmarknaden. Hänsyn måsle las lill all man här rör sig på ett vidsträckt område som innefattar många skilda branscher, etl fiertal olika kreditformer, som i sin tur kan förändras och utökas med nya, samt en nära nog oöverskådlig mängd varor av olika karaktär och i skilda prisklasser. Reglerna om kontantinsats måsle därför göras mera flexibla.

Med del nu sagda har jag redan antytt alt jag inte kan biträda kommitténs förslag att införa slraffsanktionerade lagregler om etl krav på kontantinsats.

Den från flera synpunkter lämpligaste lösningen när det gäller lagregleringen av ett kontantinsatskrav är enligt min mening all även i detta hänseende anknyta till marknadsföringslagens regelsystem för upprätthållande av god sed på marknaden, Kredilförsäljning som sker i strid med konsumentkreditlagens regler om kontantinsats bör generellt anses som otillbörlig marknadsföring i den mening som avses i 2 8 marknadsföringslagen. Härigenom kan kravet på kontantinsats, i likhet med den tidigare föreslagna informationsplikten vid marknadsföring av kredit, föras in underdel marknadsrätlsliga kontroll- och sanktionssystemet.

Den nu diskuierade lösningen har flera fördelar. Inte minst väsentligt är att också frågor rörande kontantinsalskravet kommer all hanteras inom ramen av elt för marknadens parter väl känt och allmänt godtaget regelsystem, där de rätlslillämpande myndigheterna har särskilda förutsättningar atl mot varandra väga de var för sig berättigade konsument- och näringsidkarinlressena. Systemet ger näringslivets representanter möjlighet till inflytande när del gäller den mera praktiska utformningen och lillämpningen av kontanlinsalskravet. Samtidigt kan konsumenlmyndigheterna med hjälp av vitesföreläggande tvinga fram den praxis som är önskvärd, om rättelse inte kan nås på annal sätt.

När del gäller tillämpningsområdet för ett lagstadgat krav på kontantinsats

Prop. 1976/77:123 103

har kommittén, som tidigare nämnts, ansett att det bör omfatta alla former av kreditköp. Vad särskilt beträffar konloköp och låneköp anser kommittén visseriigen atl de f n. inte är förbundna med mera påtagliga ölägenheter för konsumenterna och att de i dagens läge representerar relativt fördelaktiga alternativ till avbelalningsköp. Om någon kreditköpsform undantas från reglerna om kontantinsats skulle detta emellertid enligl kommillén sannolikt leda till en överströmning mot det oreglerade området, varigenom reglernas skyddssyfle kunde förfelas.

I denna del har kommittéförslaget under remissbehandlingen utsatts för hård kritik från många håll. Ett stort antal remissinstanser anser all konloköp bör undantas från ett krav på viss minsta kontantinsats. Åtskilliga instanser ifrågasätter också undantag för låneköpen. Till stöd härför anförs bl, a. att konloköpen och låneköpen är förhållandevis fördelaktiga från konsumentsynpunkt. Den av kommittén berörda överströmningseffekien bör följaktligen snarast betraktas som önskvärd. Det helt övervägande antalet remissinstanser kritiserar även av andra skäl tanken på etl konlantinsatskrav vid sådana kontoköp som sker inom ramen för existerande kontokorissysiem. Kritiken går i huvudsak ut på att kravet på kontantinsats i köpögonblicket är helt främmande för idén med konlokortssysiemen och atl olika praktiska problem skulle uppstå. En sådan ordning anses också kunna försvåra de svenska kontokortssysiemens deltagande i internationellt samarbete på området. Om de konloköp som sker inom ramen för existerande kontokorts-system skulle underkastas ett kontantinsatskrav anser de allra flesta remissinstanserna atl delta i vart fall bör utformas på del sättet all en summa motsvarande konlanlinsalsen för vae köp för föras upp på nästkommande saidobesked för alt betalas jämte den sedvanliga avbetalningen på kontoskulden.

För egen del vill jag först slå fast att kontantinsatskravet bör omfatta alla kreditköp vid vilka säljaren lämnar köparen anstånd med betalningen, alltså bl, a. sedvanliga avbetalningsköp och andra delbetalningsköp där säljaren är i vart fall ursprunglig kreditgivare. Annat har inte heller ifrågasatts under remissbehandlingen.

När del härefter gäller frågan huruvida beslämmelser om kontantinsats bör omfatta även låneköp och kontoköp torde visseriigen, som kommittén och flera remissinslanser har framhållit, de krediter av denna typ som f n. förekommer vara relativt fördelaktiga för konsumenterna i olika hänseenden. Bl. a. torde kreditkostnaderna i allmänhet vara förhållandevis låga. Del kan emellertid inte utan vidare förutsättas att förhållandena på denna punkt förblir oförändrade. 1 låneköpens och kontoköpens konstruktion ligger sålunda inte någon garanti för att de skulle vara särskilt fördelaktiga för konsumenten. Del bör därför inte komma i fråga alt på den nu antydda grunden undanta dessa kredilköpsformer från elt krav på kontantinsats.

Beträffande sådana konloköp, som sker inom ramen för den lyp av kon-

Prop. 1976/77:123 104

lokorlssystem som i dag har stor utbredning på marknaden, finns del emellertid andra skäl som talar mot etl krav på kontantinsats i köpögonblickel. Jag kan härvidlag i huvudsak ansluta mig till den tidigare berörda remisskritiken. Den nuvarande ordningen kan på flera sätt vara praktisk för konsumenten och bör därför inte kompliceras i vidare mån än konsumenl-skyddsiniressel från andra synpunkter verkligen påkallar.

Enligl min mening finns det också flera skäl som talar mol alt beträffande nuvarande typer av kontoköp tillämpa ett system med efterföljande kontantinsats. Bl, a. skulle det härigenom kunna uppkomma en ej önskvärd ryckighel i fråga om storleken av del belopp som kontohavaren har all belala vid varje amortering på kontoskulden.

Vad jag nu har sagt innebär emellertid inte att det skulle vara omöjligt att tillämpa ett krav på kontantinsats vid nuvarande lyper av konloköp. Som jag nyss har antytt är del heller inte uteslutet all konlokortssysiemen förändras på ell sätt som är till nackdel för konsumenterna och som gör det befogal atl ställa upp krav på kontantinsats. Vidare bör beaktas alt det under begreppet kontoköp ryms även andra kreditköpssystem än den nu vanliga typen av kontokortssystem. Enligl min mening bör konloköpen därför inte generellt undantas från kontantinsalskravet. Däremot bör bestämmelserna om kontantinsats ges en sådan utformning alt de medger undanlag från kontantinsalskravet.

Konsumentkreditlagens regler om kontantinsats bör enligl min mening inledas med en allmän bestämmelse om alt kontantinsats skall tas ut i enlighet med god sed på marknaden. Härmed markeras atl ett huvudsyfte med lagstiftningen är all förslärka och genomdriva etl synsätt som redan nu finns inom stora delar av den seriösa handeln. Självfallet måsle emellertid synen på vad som är god sed kunna undergå förändringar. Jag har också i del föregående framhållit atl del på vissa områden bör ske en uppstramning av den praxis som f n, tillämpas när del gäller all ta ut kontantinsats.

Som jag strax skall återkomma till börden inledande regeln om iakttagande av god sed på markanden kompletteras med en bestämmelse om den minsta kontantinsats som normalt skall tas ut, 1 övrigt för innebörden av begreppet god sed preciseras inom ramen för del näringsrällsliga systemet. Det bör alltså ankomma på konsumentverket atl genom förhandlingar och överenskommelser med näringsidkarsidan fö till stånd riktlinjer i fråga om vilken kontantinsats som skall las ut. I och med att näringsidkarsidan ges möjlighet till inflytande torde det enligt min mening skapas goda förutsättningar för att fö fram smidiga och väl avpassade regler. På det sättet ökar också möjligheterna att fö till stånd en god efterievnad av reglerna. Jag vill emellertid betona atl näringsidkarsidan inte kan fö elt avgörande inflytande på vilken konlantinsatspraxis som skall tillämpas. Genom atl man i lagtexten väljer uttrycket "god sed på marknaden" i stället för uttrycket "god afförssed" markeras också att det inte i första hand är fråga om all följa de värderingar

som kan ha ulbildals i näringslivskretsar. Självfallet har konsumentverket möjlighet all, liksom i andra sammanhang som berörs av marknadsföringslagen, ensidigt utfärda riktlinjer rörande kontantinsats vid kreditköp. 1 sista hand blir det marknadsdomstolens uppgift alt, under hänsynslagande lill lagstiftningens syfte och med beaktande av utfärdade riktlinjer,'avgöra vad som på del berörda området skall anses utgöra god sed på marknaden.

Den nu förordade regeln ger utrymme för en anpassning av kravet på kontantinsats till de speciella förhållanden som kan gälla för viss vara, bransch eller kredilform. Bestämmelsen innebär också all man i vissa fall helt kan efterge kravet på kontantinsats. Del kan l. ex. vid en viss kredilköpsform finnas slarka skäl från såväl konsument- som näringsidkar-synpunkl som talar mol att konlanlinsals tas ul. Som framgår av vad jag tidigare har anfört bör sålunda kontokortssystemen åtminstone tills vidare hållas utanför ell krav på kontantinsats När det gäller låneköp finns det däremot inte någon särskild anledning all göra avkall på principen all kontantinsats skall tas ul. Del kan vidare föreligga anledning att från kontanlinsalskravet undanta sådana fortlöpande leveranser på kredit som är vanliga t. ex. när del gäller eldningsoljor. Möjlighet bör också finnas att efterge kravet på kontantinsats vid köp som avser varor med förhållandevis lågt pris eller där kredittiden är kort. I det sistnämnda hänseendet kan som exempel nämnas sådana vanliga fall där betalningen fören vara skall eriäggas inom 30 dagar.

Av såväl principiella som praktiska skäl bör, som jag tidigare har nämnt, den nyss förordade allmänna bestämmelsen om iakttagande av god sed följas av en regel om den lägsta konlanlinsalsnivå som normall skall gälla i fall då god sed på marknaden fordrar all kontantinsats över huvud taget tas ut.

Kommitténs förslag innebär som tidigare nämnts att kontantinsatsen normall skall ulgöra 25 procent av varans konlanlpris. Såväl i reservationer och särskilda yttranden med anledning av förslaget som under remissbehandlingen har dock skilda meningar framkommit när det gäller frågan om lämplig konlanlinsalsnivå. Flerlalei remissinstanser, bl. a. representanter för näringslivet men även företrädare för konsumentintressena, har uttryckt farhågor för att kommitténs förslag skulle kunna leda lill svårigheter särskilt för resurssvaga konsumenter. Åtskilliga remissinstanser har emellertid i princip godtagit kommitténs förslag. Bland dessa återfinns LO och TCO, vilka dock har antytt all kontantinsaisnivån möjligen kan sällas något lägre än kommittén har föreslagit. Framför allt från näringslivets sida har vidare befarats all kommitténs förslag skulle kunna leda till allvariiga störningar för olika företag i form av efterfrågeminskning, särskilt inom de sektorer av kreditköpsmarknaden där man f n. tillämpar relativt låga kontantinsatser Från näringslivshåll anser man all konlanlinsatsnivån inte bör sättas högre än 10-15 procent av varans konlanlpris.

Prop. 1976/77:123 106

För min del anser jag all en kontantinsats på 20 procent av varans kontantpris normalt för anses lämplig när det gäller att tillgodose intresset av atl motverka oöveriagda och oförmånliga köp. Med hänsyn till nu rådande konlantinsatspraxis och mol bakgrund av remissutfallet, särskilt de stora löntagarorganisationernas ställningstaganden, kan man utgå från att en kontantinsats av denna storiek normalt inte skall vålla onödiga svårigheter för konsumenterna. Därmed bör det heller inte uppkomma några större efler-frågeminskningar för förelagen. Jag föreslår alltså atl den lägsta kontantinsats som normalt bör tas ut skall motsvara 20 procent av varans kontantpris.

Som framgår av vad kommittén och åtskilliga remissinstanser har anfört innebär även denna nivå en inte obetydlig höjning i förhållande lill den praxis som inom vissa branscher eller beträffande vissa varor f n, tillämpas även av seriösa näringsidkare. Här märks särskill handeln med vissa hushållsapparater och böcker, vilka i väsentlig utsträckning marknadsförs genom hemförsäljning, samt handeln med musikinstrument. Jag har redan inledningsvis framhållit alt del i hithörande fall kan finnas skäl att höja kon-lantinsatsbeloppen. Just vid hemförsäljning kan det, som även har påpekats av flera remissinstanser, vara särskilt angeläget med ett krav på inte alltför obetydlig kontantinsats. Det skall emellertid inte förnekas alt en plötslig höjning av kontantinsaisnivån i en del av de berörda fallen skulle kunna leda till allvariiga störningar för företagen. Det är bl.a, delta förhållande som ligger bakom kommitténs förslag all regeringen beträffande viss vara skulle fö meddela avvikande föreskrifter om kontantinsats. För min del anser jag det onödigt att fordra särskilda regeringsbeslut för alt hänsyn skall kunna tas till de speciella förhållandena inom vissa branscher eller beträffande vissa varor. Jag föreslår därför all det i lagen uttryckligen sägs atl 20-procenlsnivån skall kunna underskridas, om särskilda förhållanden föranleder del.

Av del nyss anförda framgår all med "särskilda förhållanden" bör avses bl. a, sådana omställningssvårigheter som kan uppstå inom vissa branscher, där man f n. i betydande omfattning säljer varor på kredit med en lägre kontantinsats än 20 procent. Till slor del blir del alltså fråga om temporära förhållanden, som inte bör kunna åberopas annat än under en övergångsperiod sedan bestämmelserna trätt i kraft. Med hänsyn till atl det här rör sig om en måttlig lägsta konlanlinsalsnivå synes övergångsperioden knappast behöva uppgå till mer än ett eller ett parar. Denna tid torde kunna utnyttjas för en stegvis höjning av kontantinsatserna till ijugoprocentsnivån,

1 vissa fall bör emellertid särskilda förhållanden kunna åberopas för alt även på längre sikl tillämpa lägre kontanlinsalser än 20 procent av varans kontantpris. Del kan t, ex. finnas skäl atl ha en lägre konlanlinsalsnivå beträffande mycket dyrbara och värdebeständiga varor, där behovet av att genom krav på viss minsta kontantinsats motverka oöveriagda köp är föga

Prop. 1976/77:123 107

framträdande och i vart fall kan tillgodoses genom en procentuellt lägre kontantinsats.

Såväl i en reservation och i särskilda yttranden med anledning av kommitténs förslag som i remissyttranden från främst näringslivets sida har förordats en särbehandling av böcker när det gäller kravet på kontantinsats. Till siöd härför har åberopats kullurpoliiiska aspekter samt hänsyn till tryckfrihetsförordningens (TF) bestämmelser om rätt att sprida tryckta skrifter. I det senare hänseendet är av intresse dels bestämmelsen i 6 kap. 1 8 TF om rätl för varje svenskt rättssubjekt alt saluhålla eller på annat sätt sprida tryckta skrifter, dels bestämmelsen i 1 kap. 2 8 andra stycket TF enligt vilken del är i princip förbjudet för myndighet eller annal allmänt organ att på grund av tryckt skrifts innehåll hindra bl. a, spridning av skriften bland allmänheten.

Det torde inte finnas anledning befara atl etl krav på 20 procents kontantinsats vid kreditförsäljning av böcker och andra tryckta skrifter kommer all verka väsentligt hämmande på försäljningen av sådana skrifter. Redan på grund härav anser jag del vara uteslutet alt det av konsumentskydds-intressen förestavade kontantinsatskravet skulle kunna stå i strid med de nyss berörda tryckfrihetsrällliga grundsatserna. Inte heller anser jag all kullurpoliiiska hänsyn ger anledning alt särbehandla böcker och andra tryckta skrifter när det gäller kontanlinsalskravet. Mot bakgrund av främst bestämmelsen i 1 kap, 2 8 andra stycket TF vill jag emellertid understryka att kravet på konlanlinsals bör på etl likformigt sätt riktas mot kredilförsäljning av alla tryckta skrifter utan avseende på deras innehåll. Detta bör iakttas bl. a. i den mån det blir aktuellt all, lill undvikande av omställningssvårigheter inom branschen, under någon tid efter lagens ikraftträdande tillämpa en lägre kontantinsats än 20 procent beträffande böcker och andra tryckta skrifter.

Av konlanlinsatskravets anknytning lill marknadsföringslagens beslämmelser om otillböriig marknadsföring följer alt myndigheterna på konsu-menlskyddsområdel, i sista hand marknadsdomstolen, för etl avgörande inflytande även när det gäller frågan vad som skall anses ulgöra sådana särskilda förhållanden som föranleder att kontantinsatsen för sättas lägre än 20 procent av varans kontantpris. Föratt tillgodose näringsidkarnas behov av förutsebarhet bör konsumentverket även på denna punkt, efter de förhandlingar som behövs, utfärda riktlinjer. Om möjligt bör därvid anges den lägre konlantinsatsnivå som i olika fall bör kunna tillämpas i stället for den i lagen föreskrivna normalnivån.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså atl i konsumentkreditlagen las in dels en huvudregel om alt kontantinsats skall las ut vid kreditköp i enlighet med god sed på marknaden, dels en bestämmelse om atl konlanlinsalsen skall motsvara minst 20 procent av varans kontantpris, om inte särskilda förhållanden föranleder annat. Därutöver bör tas in en kompletterande fö-

Prop. 1976/77:123 108

reskrift alt som kontantinsats inte skall anses betalning med medel som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren. Underiåler näringsidkare all iaktta de återgivna bestämmelserna skall det betraktas som otillböriig marknadsföring.

En fråga som under remissbehandlingen har gett anledning lill åtskillig kritik mot kommitténs förslag rörande kontantinsats är kontrollaspekten. Från åtskilliga håll har gjorts gällande att kontrollen av atl lagregler beträffande kontantinsats efterlevs skulle kräva myckel betydande resurser, bl. a. för alt inte mindre seriösa näringsidkare skall få ett försteg i förhållande till lojala företagare.

De problem som det här kan bli fråga om har enligt min mening getts Överdrivna proportioner. Visseriigen är det en myckel slor mängd affärstransaktioner som kommer att omfattas av reglerna om kontantinsats. Genom det inflytande som kan beredas näringsidkarsidan inom ramen för det marknadsrätlsliga regelsystemet skapas emellertid, som tidigare har framhållits, goda förutsättningar för smidiga och branschanpassade normer Därmed ökar också förutsällningarna för en god efterievnad av kontantinsatskravet. 1 övrigt torde en tillfredsställande kontroll kunna uppnås ulan all alltför stora resurser behöver sättas in. Skulle någon näringsidkare i mera beaktansvärd omfattning åsidosätta reglerna om kontantinsats, förutsätter jag att delta relativt snabbt kommer lill konsumentmyndigheternas kännedom. Bl. a. kan del förväntas alt de olika branschorganisationerna noga följer praxis inom sina respektive områden. Som jag skall återkomma till i ett senare avsnitt anser jag dessutom att konsumentverket bör ges möjligheter atl genom stickprovskontroller hos företagen undersöka hur kravet på konlanlinsals efterievs.

Jag vill tillägga attjag självfallet avser alt med uppmärksamhet följa frågor rörande efterievnaden av bestämmelserna om kontantinsats. Om del mot förmodan skulle visa sig all det härvidlag uppkommer missförhållanden kan särskilda åtgärder övervägas. En nära lill hands liggande åtgärd, som har berörts i vissa remissyttranden men som har förefallit mig alltför långtgående för att nu tillgripas, är att förena bestämmelserna om kontantinsats med en civilrältslig sanktion. Denna skulle kunna gå ut på alt säljare eller annan kreditgivare föriorar rätten att kräva ut så slor del av fordran på grund av kreditköp som svarar mot brist i den kontantinsats som lagligen skulle ha tagits ul. Även andra åtgärder kan komma i fråga.

Efter samråd med chefen för ekonomidepartementet föreslårjag-i likhet med kommittén - atl man t, v. behåller den särskilda reglering i fråga om kontantinsats m. m. som f n, gäller för bilhandeln. De kreditköp som omfattas av regleringen bör emellertid inte formellt undantas från tillämpningsområdet för konsumentkreditlagens bestämmelser om konlanlinsals. De båda regelsystemen torde utan olägenhet kunna gälla vid sidan av varandra.

Prop. 1976/77:123 109

Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen.

Som tidigare nämnts har kommillén föreslagit all regeringen inte bara beträffande bilar ulan också med avseende på andra varor skall kunna meddela föreskrifter om kontantinsats som avviker från konsumentkreditlagens beslämmelser, om del påkallas av särskilda förhållanden. Jag har förut konstaterat atl del inte bör krävas särskilda regeringsbeslut för all man vid lillämpningen av kontantinsalskravet skall kunna ta hänsyn till de speciella förhållandena inom vissa branscher eller beträffande vissa varor. Etl annal skäl till kommitténs ifrågavarande förslag har emellertid varit atl låla regeringen få möjlighet att använda föreskrifter om bl. a. kontantinsats vid kreditköp som ett ekonomiskt-politiskt instrument. I samråd med chefen för ekonomidepartementet förordar jag dock att möjligheten atl i kredit-politiskt syfte ge sådana föreskrifter i fråga om varor i allmänhet inte prövas i detta sammanhang. Frågan bör i stället övervägas i samband med den prövning av den kreditpoliiiska lagstiftningen som skall ske med anledning av atl lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel upphör atl gälla vid utgången av år 1977,

5.5 Kredittid

Lika litet som när det gäller kreditbeloppets storiek finns det f. n. någon allmän reglering av kredittidens längd vid avbetalningsköp och andra kreditköp. Däremot finns det i den särskilda regleringen beträffande försäljning av bilar en bestämmelse om att kredittiden i hithörande fall för vara längst 24 månader,

1 kommitténs lagförslag har lagils in en allmän regel om atl kreditgivaren vid kreditköp varken vid avialslillfällel eller senare får medge en längre sammanlagd kredittid än 24 månader. Denna regel skall dock inte behöva iakttas vid överenskommelse som berättigar till konloköp, om överenskommelsen innebär att varje månad skall återbetalas minst tio procent av det skuldbelopp som kvarstår på kontot vid nästföregående månads utgång. Avvikande bestämmelser om kredittid skall enligl förslaget fö meddelas av regeringen beträffande viss vara, när särskilda förhållanden påkallar det. Reglerna om kredittid föreslås bli slraffsanktionerade.

Kommittén anför lill stöd för reglerna om kreditlid alt en konsument kan ha svårt all för en längre lid överblicka sin förmåga all fullfölja elt belalningsålagande och all elt långvarigt åtagande i alltför hög grad kan begränsa den framlida valfriheten. Redan nu tillämpas i allmänhet kredittider som understiger två år. Längre lider förekommer dock vid försäljning av en del dyrare föremål som t. ex. slörre båtar. Enligt kommitténs mening bör emellerlid en begränsning av kredittiden lill två år kunna iakttas vid köp av alla slags varor.

En reservant i kommittén anser att maximitiden helst bör anpassas till varans pris och livslängd, något som skulle kunna tillgodoses genom va-

Prop. 1976/77:123 110

nation av maximitiden med hänsyn lill krediibeloppets storiek. I andra hand förordar reservanten alt maximitiden satts lill åtminstone tre år. Han menar också atl kreditgivaren bör fö föriänga kredittiden när konsumenten huvudsakligen ulan egen skuld har råkat i betalningssvårigheter, en uppfattning som delas av ytteriigare en reservant.

Få remissinslanser stöder helt förslaget om en legal gräns för kredittiden. Flertalet anser all en reglering av kredittiden visseriigen kan övervägas men att det i så fall är nödvändigt med en reglering som är differentierad inom tämligen vida ramar. Nästan alla framhåller som nödvändigt alt kreditgivaren ges rätt att föriänga kredittiden när konsumenten oförskyllt har kommit i ekonomiska svårigheter. Vissa av de instanser som yttrat sig - bl. a, KO och konsumentverket - avstyrker helt en allmän lagreglering av kredittiden. Som har nämnts redan i föregående avsnitt menar dock konsumentverket att en maximerad kreditlid skulle kunna vara av värde på hemförsäljningsområdet.

För egen del håller jag med kommittén om all en maximering av kredittiden kan i viss mån vara av värde för konsumenterna genom alt underiätta deras ekonomiska planering och motverka att gjorda betalnings-åtaganden sedermera visar sig alltför betungande. En begränsning av kredittiden för emellertid antas ha en betydligt svagare verkan i detta hänseende än ett krav på kontantinsats. Regler om en minsta kontantinsats-som jag har förordat i närmast föregående avsnitt - torde också fö en återhållande effekt på kredittidens längd. Jag är inte övertygad om alt man genom alt särskill reglera även kredittiden skulle uppnå så stora fördelar för konsumenterna. I varie fall skulle regleringen behöva göras mindre stel än kommittén har föreslagit. Visseriigen framgår det av del material som kommittén har presenterat att kredittiderna vid kreditköp i allmänhet ligger under två år Fall kan emellertid förekomma när en längre kredittid än två år är befogad. Framför allt gäller detta i fråga om vissa dyrare varor eller varor med lång livslängd. Som har framhållits av nästan samtliga remissinstanser måsle också en kreditgivare ha möjlighet att föriänga kredittiden när kreditlagaren exempelvis på gmnd av sjukdom eller arbetslöshet har råkat i belalningssvårigheter.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om att åtskilliga kreditgivare {. n. tillämpar ett system med vissa amorteringsfria månader, t, ex, vid jullid och semestertid. En sådan ordning kan vara av stort värde för konsumenterna.

Om man vill tillgodose de nu angivna synpunkterna, måsle en reglering av kredittidens längd bli tämligen komplicerad. Detta förhållande sammantaget med den jämförelsevis ringa belydelse från konsumentskyddssynpunkt som en sådan reglering skulle fö gör alt jag anser atl man C n, bör avslå från alt införa generellt gällande beslämmelser om längsta kredittid. Frågan huruvida en reglering av kredittidens längd av särskilda skäl kan vara påkallad på hemförsäljningsområdet bör enligt min mening inte las upp förrän hemförsäljningskommittén har slutfört sitt pågående utredningsarbete.

Prop. 1976/77:123 III

5.6 Trepartsrörhällanden

Vid avbetalningsköp och andra kreditköp där säljaren ursprungligen är kreditgivare är det mycket vanligt alt säljaren mot vederiag i en eller annan form överiåter sin fordran mol köparen på grund av köpet till en särskild finansiär. Även pantsätlning av fordringar kan förekomma. Oftast är finansiären en bank eller ell särskill finansieringsförelag. Köparen har därefter atl betala sin skuld på grund av köpet till den särskilde finansiären. Säljaren kvarstår emellertid som köparens motpart i det köprättsliga förhållandet. Genom överiåielsen eller pantsättningen av fordringen uppkommer alltså elt treparlsförhållande.

Ell treparlsförhållande vid kreditköp kan emellertid också uppkomma på annat sätt. Vid låneköp får köparen låna pengar av bank eller annan kreditgivare. De lånade medlen används för köp hos viss säljare. Köparen ingår rättsligt sett två skilda avtal, elt kreditavlal med kreditgivaren och etl avtal om köp med säljaren. Utmärkande för låneköpssiluationen är emellerlid atl del mellan säljaren och kreditgivaren finns en överenskommelse som går ul på atl kreditgivaren lämnar kredil för köp hos säljaren. Vanligen tillgår transaktionen så all de lånade medlen överförs från kreditgivaren direkt till säljaren, ulan alt passera genom köparens händer. I allmänhet kommer köparen inte heller i personlig kontakt med kreditgivaren, ulan kreditavtalei tecknas hos säljaren.

Vissa konlokrediter har samma grundläggande konstmktion som låneköpel. Kontohavaren/köparen ingår med en kreditgivare elt kreditavlal som innebär att kontohavaren beviljas ell visst kredilulrymme som för utnyttjas för köp hos vissa säljare. Kontohavaren för i regel av kreditgivaren en plaslbricka, etl kontokort, som han visar upp hos säljaren när han vill använda sig av kontokrediten. Man talar här emellanåt om externa kreditkort (jfr prop. 1973:138 s. 271). Från dessa typer av kontokredil brukar skiljas bl. a, fall där krediten beviljas av förelag som slår en viss säljare nära och avser köp endast hos denne. Kreditbevis som utfärdas i sådana fall kallas ibland intema kreditkort (prop, 1973:138 s. 270).

1 15 och 16 88 konsumentköplagen finns beslämmelser som tar sikte på vissa sådana irepartsförhållanden som nu berörts. Bestämmelserna syftar lill att skydda konsumenten/köparen mot alt behöva betala lill en finansiär eller särskild kreditgivare i fall då köparen, om säljaren varit kreditgivare och alltjämt innehaft fordringen, mol säljarens krav på betalning skulle ha kunnat rikia invändningar på grund av köpet, t, ex. invändning om dröjsmål med leverans eller fel i varan.

Bestämmelserna i 15 8 konsumentköplagen avser den situationen atl säljare överiåter eller pantsätter sin fordran. Tidigare var del vanligt att köparen i sådana fall genom en särskild klausul i kreditköpsavtalet (s. k, cut-off-klausul) skars av från möjligheten atl mot finansiärens krav på betalning göra invändningar på gmnd av köpet, 15 8 konsumentköplagen innebär atl

Prop. 1976/77:123 112

köparen inte är bunden av en sådan klausul.

Bestämmelserna i 16 8 konsumentköplagen lar sikte på låneköpssiluationen. Genom dessa bestämmelser tillförsäkras köparen rätt atl mol kreditgivarens krav framställa samma invändningar på grund av köpet som han kan göra mot säljaren.

Varken 15 eller 16 8 konsumentköplagen gäller kreditköp som sker med användande av s.k. externa kreditkort (prop. 1973:138 s. 274). Vidare är paragrafernas räckvidd begränsad på så sätt att köparen bara ges rätt att vägra betalning. Han kan alltså inte med stöd av paragraferna kräva alt finansiären eller den särskilde kreditgivaren lämnar tillbaka någon del av den betalning som redan eriagts eller i övrigt vidtar åtgärd som kan åligga säljare, när det föreligger dröjsmål med leverans eller fel i varan.

Vid konsumentköplagens tillkomst framhölls att bestämmelserna i 15 och 16 88 kunde behöva omprövas sedan kreditköpkommillén lagt fram sina förslag. Härvid nämndes särskilt frågan humvida köparen borde ges rätt att också kräva tillbaka vad han eriagt till finansiär eller särskild kreditgivare samt frågan om köparens relationer till kontokortsförelag (prop. 1973:138 s. 152 O-

Kommittén har nu föreslagit atl kreditlagares/köpares ställning i förhållande till finansiär eller särskild kreditgivare vid kreditköp förstärks ytterligare. Förslaget lar bl. a. sikte just på de nyss berörda frågorna.

Enligt kommillén bör 15 och 16 88 konsumentköplagen ersättas av en bestämmelse i konsumentkreditlagen enligt vilken köparen vid kreditköp i princip för göra gällande samma befogenheter på grund av köpet mol kreditgivare som mot säljaren. Med kreditgivare avses härvid inte bara den som har lämnat krediten utan också den som har övertagit den ursprunglige kreditgivarens fordran. Förslaget innebär att köparen inte bara för rätl all göra invändningar mot kreditgivarens krav på betalning ulan också för möjlighet alt kräva åter vad han eriagt till kreditgivaren saml mot denne framställa andra köprättsliga anspråk såsom krav på avtalsenlig leverans, avhjälpande av fel i varan och skadestånd. Vidare innebär förslaget atl de nämnda befogenheterna mol kreditgivare tillkommer köparen vid alla kreditköp, alltså även vid sådana konloköp som f n. inte omfattas av 15 och 16 88 konsumentköplagen.

Kommittén anser emellertid alt köprältsliga förpliktelser mot köparen i första hand bör fullgöras av säljaren. Kommittén föreslår därför atl köparen, om han vill framställa anspråk på grund av köpet mol annan kreditgivare än säljaren, först skall göra sannolikt alt säljaren inte fullgör sina åligganden. Vidare föreslår kommittén alt fristående kreditgivares betalningsansvar begränsas lill del belopp som han har mottagit av köparen med anledning av krediten.

En reservant i kommittén anser all köparens ställning bör förslärkas endast på det sättet, att invändningsrätten enligt 16 8 konsumentkreditlagen utsträcks till alt gälla vid alla former av kreditköp.

Prop. 1976/77:123 113

De flesta remissinstanserna har godtagit kommitténs förslag. Det är dock åtskilliga instanser, främst företrädare för näringslivet, som ansluter sig lill reservantens uppfattning. Vidare anser man på några håll alt regleringen i 15 och 16 88 konsumentköplagen bör bibehållas oförändrad.

För egen del anser jag att övervägande skäl talar för att man nu utvidgar de regler om trepartsförhållanden som gäller enligt konsumentköplagen och förstärker köparens ställning gentemot särskild kreditgivare. Sålunda anser jag till en början liksom kommittén, som på denna punkt är enhällig, och de allra flesta remissinstanserna att köparens rättigheter gentemot särskild kreditgivare bör gälla vid alla former av kreditköp, alltså även vid kontoköp.

När det därefter gäller frågan humvida köparen bör ges rätl all inte bara framställa invändning mot krav på betalning ulan också göra gällande andra anspråk på grund av köpet, bör först klargöras vilka anspråk det kan bli fråga om. Härvid bör lill en början nämnas anspråk på prestation in natura. Om säljaren har råkat i dröjsmål med leverans av försåld vara, har köparen sålunda anspråk på alt leveransen fullgörs. Och om försåld vara är behäftad med fel har köparen i vissa fall rätt all kräva alt felet avhjälps, t. ex. genom reparation, eller att han i stället för den felaktiga varan för en felfri.

Köparen kan emellertid också, vid sidan av eller i slällel för naluraanspråk, ha anspråk på en penningprestation från säljarens sida. Såväl vid dröjsmål med leverans som när försåld vara är behäftad med fel för köparen sålunda under vissa fömtsättningar häva köpet, och vid hävning är säljaren i princip skyldig att belala tillbaka vad köparen har eriagt av köpeskillingen. Vid fel i varan kan köparen, om köpet inte hävs, göra avdrag på köpeskillingen eller i vissa fall kräva skälig ersättning för avhjälpande av felet. Vidare kan köparen, oavsett om köpet hävs eller inte, ha rätt lill ersättning för skada till följd av dröjsmålet eller felet.

Kommitténs förslag innebär att köparen för rätt atl mot fristående kreditgivare rikla inte bara penninganspråk på gmnd av köpet utan också naluraanspråk. Detta förhållande har föranlett vissa kritiska kommentarer från en del remissinstansers sida, och jag kan för min del ansluta mig till kritiken. De kreditgivare del här är fråga om för normall antas inte alls syssla med varuhandel. Det ter sig då föga ändamålsenligt att köparen i lag skulle tillförsäkras rätl att mot .sådana kreditgivare framställa naturaanspråk på grund av köpet. Det huvudsakliga syftet med kommitténs nu diskuterade förslag är också all köparen skall vara garanterad att bl. a. vid dröjsmål eller felaktig vara helt eller delvis få tillbaka del belopp han har betalat till kreditgivaren med anledning av kreditköpet.

Med hänsyn till det anförda bör del enligt min mening inte komma i fråga att ålägga fristående kreditgivare ansvar för naturaprestation. En annan sak är atl redan den nu gällande invändningsrälten enligl 15 och 16 88 konsumentköplagen i praktiken kan användas för atl åstadkomma uppfyllelse in natura. Genom alt köparen har rätt all avbryta betalningarna till kreditgivaren torde denne nämligen i vissa fall kunna förmås att t. ex. 8 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

Prop. 1976/77:123 114

utöva press på säljaren så all han uppfyller sina förpliktelser.

När det däremot gäller penningprestationer anser jag all flera skäl talar för atl kreditgivaren för etl längre gående ansvar än f n. för att sådana prestationer fullgörs. Liksom kommittén finner jag det rimligt alt en kreditgivare som möjliggör eller underiällar för säljaren att utnyttja den försäljningsmässigt sett gynnsamma kreditköpsformen, varav båda har fördel, har ett vidsträckt ansvar mot köparen. Från konsumentsynpunkt är del också angelägel att köparen så långt möjligt hålls skadeslös i fall då del exempelvis finns anledning alt häva köpet. Atl köparen skulle vara ulan möjlighet att fö tillbaka vad han har betalat till kreditgivaren därför atl säljaren exempelvis är insolvenl måsle anses otillfredsställande. Det är också rimligt atl köparen kan vända sig lill kreditgivaren med andra typer av penninganspråk, t, ex. krav på skadestånd på grund av köpet. Atl del emellertid bör finnas en gräns för kreditgivarens betalningsskyldighet ämnar jag strax återkomma lill.

Som argument mol en rätl för köparen all vända sig lill kreditgivaren med krav på betalning har under remissbehandlingen anförts atl köparen vid kreditköp härigenom för en bättre ställning än den som köpt en vara kontant. Kontanlköparen har ju bara säljaren att vända sig till, om han exempelvis vill ha tillbaka vad han har betalat. Del finns emellerlid inte anledning att avstå från att bereda kredilköparen behövligt skydd bara därför att kontanlköparen har en i vissa avseenden mindre förmånlig ställning. Härtill kommer atl kredilköpsformen ofta måste utnyttjas av de ekonomiskt särskilt svaga konsumenterna.

Jag kan inte heller finna andra skäl som på ett avgörande sätt talar mot en lagstiftning av den här diskuterade innebörden. Såväl den tidigare nämnde reservanten som en del remissinslanser har visserligen hänvisat till atl en tvingande skyldighet för kreditgivare alt betala tillbaka vad han har uppburit av köparen skulle kunna allvariigt minska säljarens möjligheter alt finansiera kreditköp genom överlåtelse eller pantsättning av sina kundfordringar. Dessa farhågor torde dock få betraktas som överdrivna. Jag vill erinra om all redan köparens nuvarande rätl alt mot kreditgivares krav på betalning framställa invändningar på grund av köpet innebär all kredilgivaren bär ett betydande ansvar gentemot köparen. Det bör knappast ha någon allvariig negativ inverkan på seriösa säljares möjligheter all finansiera sin kreditförsäljning, om kreditgivare härutöver åläggs atl i vissa fall betala tillbaka hela eller en del av del belopp som han har mottagit av köparen.

Mot bakgmnd av det anförda föreslår jag alt köparen vid alla former av kreditköp dels skall ha befogenhet all framslälla samma invändningar på gmnd av köpet mol kredilgivare som mot säljaren, dels ges rätt all göra penninganspråk på grund av köpet gällande inte bara mot säljaren utan också mot kredilgivare, I det senare hänseendet bör dock, som kommittén har föreslagit, kreditgivarens ansvar vara begränsat lill det belopp som han har mottagit av köparen med anledning av krediten. Bestämmel-

Prop. 1976/77:123 115

serna bör las in i konsumentkreditlagen, vilket leder lill atl 15 och 16 85 konsumentköplagen bör upphävas.

Enligl kommitténs förslag skulle köparen, för atl få framslälla anspråk mot kreditgivare, först göra sannolikt att säljaren inte fullgör sina åligganden på grund av köpel. Flera remissinslanser har ansett att en sådan regel kan vålla tillämpningssvårigheter. Del har också framhållits alt man, när flera åläggs ansvar för fullgörande av etl och samma penninganspråk, i allmänhet antingen ger borgenären full frihet atl välja mellan de olika gäldenärerna eller mera konkret anger vissa fömtsättningar som måste vara uppfyllda för all borgenären skall fö vända sig mot annan gäldenär än den som är ansvarig i första hand. Den tidigare nämnde reservanten i kommittén liksom åtskilliga remissinstanser anser att kreditgivarens ansvar bör utformas så, alt köparen för rikla anspråk mol kreditgivaren endast om säljaren gått i konkurs eller inställt sina betalningar.

Föregen del finner jag det i och för sig naturiigt att konsumenten/köparen vid kreditköp i första hand riktar eventuella anspråk på gmnd av köpet mot säljaren. Med de av mig nyss förordade reglerna om kreditgivares ansvar i Irepartsförhållanden bör detta också regelmässigt bli fallet. De vanligaste anspråken vid konsumentköp torde nämligen vara naturaanspråk, såsom anspråk på leverans av försåld vara, reparation av felaktig vara eller leverans av felfritt gods i felaktig varas ställe. Sådana anspråk kan enligl de av mig föreslagna reglerna riktas bara mol säljaren. Om denne av en eller annan anledning inte kan fullgöra naluraanspråkel och köparen därför vill ha kompensation i pengar torde anspråket i de allra flesta fall komma all regleras av säljaren. Delsamma torde regelmässigt bli fallet om köparen har ell pä köpet grundat penninganspråk mot säljaren som inte förutsätter att naturaanspråk först har framställts,

1 praktiken torde det sålunda bli endast i förhållandevis fö fall söm köparen för behov atl rikta penninganspråk på grund av köpel mol annan kreditgivare än säljaren. I dessa fall lär förhållandena ofta komma all vara sådana som kommittén har åsyftat när den har uppställt sin begränsningsregel, nämligen alt säljaren undandrar sig eller inte kan fullgöra sina åligganden på grund av köpel. Införs en sådan allmänt hållen begränsningsregel öppnar man emellertid en möjlighet för kreditgivare all avvisa eller i varje fall förhala anspråk som i och för sig är befogade. Enligt min mening skulle det å andra sidan innebära en alltför snäv begränsning av köparens möjligheter atl rikla penninganspråk mot kredilgivaren, om man som förutsättning härför uppställer att säljaren har gått i konkurs, inställt sina betalningar, håller sig undan e.d. Härtill kommer att penninganspråk som ej överstiger den obetalda delen av kreditfordringen alltid kan göras gällande mol kredilgivaren genom atl köparen utnyttjar sin rätt all framställa invändningar mot kreditgivarens krav på betalning. Härvidlag uppställs inte några begränsningar av nyss diskuterad art. Så långt kan kredilgivaren alltså sägas bära ett primärt och solidariskt ansvar mot köparen försäljarens förpliktelser

Prop. 1976/77:123 116

på gmnd av köpel. Om då kreditgivaren, som jag här har föreslagit, åläggs ett beloppsmässigl mer omfattande ansvar synes del knappast befogal alt detta till en del skulle fö krävas ut endast under vissa förutsältningar.

Med hänsyn lill det anförda anser jag att del i lagen inte bör ställas upp något särskill villkor för all köparen skall fö framslälla penninganspråk på grund av köpel mot den särskilde kredilgivaren.

Som jag tidigare nämnde bör de nu förordade bestämmelserna om kreditgivares ansvar gälla vid alla former av kreditköp, således även vid konloköp. Härvid uppkommer vissa tillämpningsfrågor som sammanhänger med att kontohavarens amorteringar i allmänhet avräknas på kontots totala saldo och inte hänförs till de enskilda köp som skett med utnyttjande av kontokrediten. Till dessa frågor återkommer jag i specialmötiveringen.

Kommittén har inte föreslagit några regler om förhållandel mellan säljare och frislående kreditgivare vid kreditköp. Inte heller jag anser att några sådana regler behövs, Kredilgivaren kan givetvis på samma sätt som hittills betinga sig regressrätt mot säljaren för den händelse köparen gör gällande invändning mot krav på betalning och likaså om köparen mol kredilgivaren framställer penninganspråk på grund av köpet.

117 8 konsumentköplagen finns etl slraffsanktionerat förbud för säljare, som lämnar anstånd med eriäggande av köpeskillingen eller del därav, alt beträffande sin fordran eller som bevis för denna motta av köparen ingången växelförbindelse eller skuldförbindelse vars överiålande eller pantsätlning inskränker köparens rätt all framslälla invändningar på grund av köpel, om ny borgenär i god tro förvärvar fordringshandlingen. Kommittén föreslår atl dessa bestämmelser överförs till konsumentkreditlagen med den utvidgningen atl förbudet, i stället för all riktas endast mol säljare som lämnar betalningsanstånd, riktas mol varje kredilgivare vid kreditköp. Förslaget har allmänt godtagits av remissinstanserna och även jag ansluter mig lill det.

5.7 Betalning i förtid

Vid avbelalningsköp har köparen enligt 6 8 avbelalningsköplagen rätl att när han vill betala hela sin återstående skuld på grund av köpel. Härvid skall lillämpas etl i 4 8 samma lag reglerat avräkningsförfarande som innebär att köparen erhåller viss reduktion av sin kostnad för avbetalningskrediten eftersom han inte uinyiljar hela den avtalade kredittiden,

Avbelalningsköparens ovillkorliga rätl atl betala i förtid innebär etl avsteg från vad som i allmänhet gäller Del sammanhänger med alt avbeialnings-köparen i allmänhel inte kan fö definitiv äganderätt lill godset förrän hela eller en slörre del av betalningen har eriagts. Någon motsvarande lagstadgad befogenhet all belala i förtid finns inte såvitt gäller andra kreditköp eller vid vanliga lån. Vid kreditköp torde del i praktiken dock knappast före-

Prop. 1976/77:123 117

komma all säljaren eller annan kredilgivare vägrar köparen atl betala sin skuld i förlid.

Kommittén anser all del också vid andra kreditköp än avbelalningsköp - alltså även när köparens möjlighet att förfoga över varan inte är beroende av betalningen-bör vara till fördel för konsumenten/köparen all ha en ovillkoriig rätt att när som helst avsluta sitt mellanhavande med kreditgivaren och därvid få kreditkostnaden reducerad med hänsyn lill att hela den avtalade kredittiden inte utnyttjas. Kommittén föreslår därför beslämmelser med sådant innehåll.

Vad kommittén sålunda föreslagit har allmänt godtagits under remissbehandlingen. Också jag anser alt förslaget på denna punkt är lämpligt, Konsumentkreditlagen bör alltså innehålla regler om rätt för köparen vid kreditköp all betala sin skuld lill kreditgivaren i förtid och all därvid i förekommande fall fö krediikostnaden reducerad. Jag återkommer i det följande till frågan hur reduktionen bör gå till.

Förtida betalning av skuld kan aktualiseras också av annan anledning än att gäldenären själv vill betala i förtid. Del är sålunda vanligt att kredilgivare genom en s. k, förfalloklausul förbehåller sig rätt atl kräva förlidsbelalning av gäldenären l, ex. för den händelse denne åsidosätter sina förpliktelser enligl kreditavtalei eller i fall då säkerhet som lämnats för krediten försämras, 1 princip råder här avtalsfrihet. Den nya generalklausulen i avtalslagen utgör emellertid ett skydd mol oskälig tillämpning av för-fölloklausuler (jfr prop. 1975/76:81 s. 139 0.

Vid avbelalningsköp gäller särskilda begränsningar i rätten att åberopa en förfalloklausul. Råkar köparen i betalningsdröjsmål för säljaren sålunda enligt 2 8 första stycket avbelalningsköplagen inte på grund härav utkräva annars ej förfallen post, om inte köparens underiåtenhet alt betala avser belopp som ulestår obetalt minst fiorton dagar utöver förfallodagen. Vidare måsle delia belopp uppgå till minst en tiondel av avbeialningsprisel eller, om i beloppet ingår två eller flera posler, till minst en Ijugondel av nämnda pris. 1 2 8 andra stycket finns bestämmelser som ger köparen viss möjlighet att förhindra bl. a. tillämpningen av en förfalloklausul, även om han råkat i sådant belalningsdröjsmål som nyss sagts. Vid förtidsbetalning på gmnd av atl säljaren gör förfalloklausul gällande har köparen samma rätt till reduktion av sin återstående skuld som vid förtidsbelalning på eget initiativ.

Del skall framhållas alt avbelalningsköplagen inte innehåller några bestämmelser som begränsar säljarens möjlighet all åberopa förfalloklausul av annan anledning än köparens betalningsdröjsmål. Här råder alliså - liksom vid andra kreditköp än avbelalningsköp - principielll avtalsfrihet.

Kommillén föreslår alt man beträffande alla konsumenlkredilköp begränsar kreditgivares rätt atl göra gällande förfalloklausul lill vissa angivna fall. Hit bör enligt kommittén till en början hänföras köparens belalningsdröjsmål. Kommittén anser alt förfalloklausul härvid bör få göras gällande endast om köparen har dröjt i mer än en månad med alt eriägga förfallet belopp.

Prop. 1976/77:123 118

som uppgår till mer än en tiondel av summan av krediikostnaden och kreditbeloppet för kreditköpet. Med kreditbelopp avses vid beialningsanslånd den del av varas kontantpris varmed anstånd lämnas saml vid lån, såsom vid låneköp, det lånade beloppet.

Vid kreditköp som är förenat med rätt för kreditgivaren all återta varan bör enligl kommillén en förfalloklausul fö göras gällande också för den händelse köparen överiåter varan eller i strid mot parternas avtal för varan ur landet under sådana omständigheter all kreditgivarens rätt äventyras.

En reservant i kommittén anser atl kreditgivaren vid kreditköp med återtaganderätt bör få åberopa en förfalloklausul också om köparen vanvårdar varan och därmed försämrar den kreditsäkerhet som åleriaganderätten är avsedd att utgöra. Till vanvård bör enligt reservanten hänföras underiåtenhet att hålla varan försäkrad, om försäkringsplikt föreligger enligt kreditköps-avtalet.

Kommittén framhåller atl kreditgivaren vid kreditköp ofta är en bank och atl undanlagsfall kan förekomma där bankerna med hänsyn till särskilda föreskrifter i banklagstiftningen har vägande skäl att göra gällande förfalloklausuler på andra gmnder än de nu angivna. Kommittén föreslår därför en bestämmelse som ger utrymme för en något strängare tillämpning av förfalloklausuler i sådana fall.

Remissinstanserna godtar i och för sig kommitténs förslag all kreditgivares rätt att göra förfalloklausul gällande vid kreditköp skall begränsas lill fall av kvalificerat betalningsdröjsmål och, vid kreditköp med ålertaganderält, fall där köparen har överiåtit varan eller avtalsstridigl fört den ur landet. Åtskilliga remissinstanser, främst företrädare för näringslivet, ansluter sig emellertid till reservantens uppfattning alt vid krediiköp med åiertaganderäii utrymmet för tillämpning av förfalloklausuler bör vidgas något.

För min del anser jag liksom kommillén all konsumentkreditlagen uttömmande bör ange de fall i vilka kreditgivare vid kreditköp för använda sig av en förfalloklausul. Som kommittén har föreslagit bör detta fö ske vid kvalificerat betalningsdröjsmål. Kommitténs förslag beträffande de krav som bör ställas på betalningsdröjsmålets omfattning synes vara väl avvägt. Det är visseriigen rikligt, som KO har påpekat i sill remissyttrande, att den av kommittén föreslagna regeln under speciella förutsättningar kan vara något mindre förmånlig för köparen än motsvarande bestämmelse i avbelalningsköplagen. Anledningen härtill är atl den föreslagna regeln sätter del belopp som dröjsmålet avser i relation till summan av kreditkostnad och krediibelopp och inte, vilket närmast skulle motsvara regeln i avbelalningsköplagen, lill summan av kreditkoslnad och kontantpris (kreditköpspriset). För alla normala fall innebär kommitténs förslag emellertid en förbättring av köparens ställning jämfört med regleringen i avbelalningsköplagen. Dessutom kommer skyddet mot åberopande av förfalloklausuler alt gälla även vid andra former av krediiköp än del traditionella avbelalningsköpel. Jag ansluter mig därför lill kommitténs förslag i denna del.

Prop. 1976/77:123 119

Däremot kan jag inte dela kommitténs uppfattning atl kredilgivaren skall kunna göra en förfalloklausul gällande även i fall då en säkerhetsräll äventyras. Frågan om kreditgivaren skall ha rätt atl påfordra betalning i förtid bör enligt min mening avgöras enbart med hänsyn till om köparen fullgör sin betalningsskyldighet på elt godtagbart sätt eller ej. Sköter köparen sina betalningar, finns del inte anledning att likväl tillåta kredilgivaren alt fordra betalning med frångående av gällande belalningsplan. Regler av den innebörd som kommitlémajorilelen och reservanten har förordat skulle f ö. säkeriigen fö en begränsad praktisk belydelse. Så länge köparen fullgör sin betalningsskyldighet torde det sålunda i regel bero på rena tillfälligheter, om kreditgivaren för veta att köparen överiåter eller vanvårdar varan eller för den ur landet. Och i de fall reglerna verkligen aktualiserades skulle de uppenbariigen kunna ge upphov lill svårbedömda tvister.

Vid krediiköp - med eller utan återtaganderätt - bör kredilgivare således inte fö utkräva betalning i förtid i andra fall än då köparen har råkat i sådant kvalificerat betalningsdröjsmål som tidigare har berörts.

I 2 8 andra stycket avbelalningsköplagen finns som tidigare har nämnts beslämmelser som ger köparen vissa möjligheteratt genom betalning i efterhand avvärja lillämpningen av en förfalloklausul. Kommittén har inte ansett att några motsvarande regler behöver införas i konsumentkredillagen. Jag har emellerlid för min del en motsatt uppfattning. Sålunda anser jag när del gäller krediiköp med återtaganderätt atl en rätt alt avvärja tillämpningen av en förfalloklausul behövs för att inte skyddet mol obefogat återtagande skall urholkas. Jag återkommer till detta spörsmål i samband med alt jag behandlar frågor om återtagande.

Som kommittén har framhållit är bank ofta kreditgivare vid kreditköp. Enligt 63 8 lagen (1955:183) om bankrörelse (63 8 ändrad senast 1975:227) gäller vissa föreskrifter om löptiden för lån och om förtida uppsägning av lån. Om lånetiden överstiger ett år skall bankaktiebolag sålunda, utom i vissa fall, förbehålla sig rätt att säga upp lånet lill betalning inom elt år. Vidare skall bankaktiebolag förbehålla sig rätt all säga upp vissa lån lill betalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet inte längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande. Motsvarande föreskrifter finns i lagen (1955:416) om sparbanker (ändrad senast 1976:143) och lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen (ändrad senast 1976:144),

Kreditgivare som är bunden av dessa författningsföreskrifler bör givetvis vara skyldig att iaktta föreskrifterna även beträffande lån som lämnas lill konsument under sådana förhållanden all fråga är om kreditköp. 1 likhet med kommillén föreslår jag därför all kreditgivaren för fordra betalning i förtid även i andra fall än vid sådant betalningsdröjsmål som tidigare har nämnts, om skyldighet att göra det följer av annan författning. Som kommittén har framhållit torde detta med hänsyn till rådande bankpraxis inte medföra risk för all konsumenterna utsätts för oskälig tillämpning av

Prop. 1976/77:123 120

förfallo- och uppsägningsklausuler Skulle det ske i något fall, har konsumenten möjlighet all åberopa generalklausulen i avtalslagen.

Som tidigare har fastslagits bör kredilköpare som begagnar sig av möjligheten alt belala sin skuld i förtid ha rätt all fö krediikostnaden reducerad med hänsyn lill all hela den avtalade kredittiden inte utnyttjas. Detsamma bör givetvis gälla om kreditgivaren med stöd av en förfalloklausul eller i samband med återtagande av vara utkräver betalning i förlid.

Det i 4 8 avbelalningsköplagen reglerade avräkningsförfarandet vid förtida betalning innebär i huvudsak att köparens skuld reduceras genom alt säljaren tillgodoräknas endast så slor del av de vid avräkningslillföllet ej förfallna posterna som godsets kontantpris utgör i förhållande lill avbeialningsprisel.

Kommittén framhåller att avbetalningsköplagens metod för avräkningen inte tar hänsyn till vare sig kredittidens längd eller lill del förhållandet all en relativt slörre del av krediikostnaden kan utgöra kostnad för uppläggning av krediten och därmed hänföra sig till kredittidens början. Enligt kommittén har från bl. a, finansieringsförelagens sida hävdats atl en mera genomarbetad metod bör införas.

Kommittén föreslår för del första all kreditgivaren alltid, oavsett när kredittiden avbryts, skall fö tillgodoräkna sig kostnaden för uppläggning av krediten, under fömtsättning att denna kostnad särskilt har angetts i kreditavtalet och inte är oskälig. När det gäller metoden för reduktion av krediikostnaden i övrigt anser kommittén att hänsyn bör tas lill kredittidens längd. Kommittén föreslår därför en regel där del sägs all från köparens kvarstående skuld skall avräknas den del av kreditkostnaden som hänför sig till den ej utnyttjade kredittiden. Enligt kommittén bör ändamålsenliga metoder för avräkningen kunna utformas i samråd mellan konsumentverket och berörda näringsidkare. Kommittén har därför avstått från att föreslå mera detaljerade beslämmelser om hur avräkningen skall gå lill, I betänkandet har kommittén emellertid redovisat vissa möjliga normer för avräkningen, bl, a. den s. k. 78-regeln (betänkandet s, 201, jfr s. 139 f och 150).

Kommitténs förslag har lämnats utan erinran av praktiskl taget samtliga remissinstanser. Riksskatteverket (RSV) framhåller emellertid atl metoden för reduktion av kreditkostnaden inte bör vara mera komplicerad än att den kan hanteras av parterna själva och förordar att avbetalningsköplagens avräkningsregler kommer till användning i stället för de av kommittén förordade.

Det är naturiigivis i och för sig önskvärt atl avräkningen mellan parterna vid förtida betalning i kreditköpsförhållanden kan ske enligl regler som ger ett så rättvist resultat som möjligt. Samtidigt är del ell väsentligl iniresse alt avräkningsreglerna ulan större svårighet kan lillämpas vid uppgörelser mellan parterna själva och i det summariska förfarandet vid handräckning för återtagande av vara. Inte minst viktigt är alt reglerna ges en sådan utformning alt den enskilde konsumenien lätt kan kontrollera att avräkningen i visst fall inte har gett elt sämre resultat för honom än som följer av lagen.

Prop. 1976/77:123 121

Mot bakgrund av del nu anförda kan jag biträda kommiiténs förslag att kredilgivaren vid avräkningen alllid skall få tillgodoräkna sig kostnaden för uppläggningen av krediten, om denna kostnad särskill har angetts i avtalet mellan parterna och inte är oskälig.

När del gäller metoden för reduktion av återstående del av krediikostnaden torde visseriigen intresset av största möjliga rättvisa mellan parterna kunna tillgodoses inom ramen för de av kommittén föreslagna reglerna. Dessa synes emellerlid ofta förutsätta alltför komplicerade beräkningar för alt uppfylla kravel på nödvändig enkelhet. Enligt min mening bör reduktionen av krediikostnaden kunna ske genom en schablonmässig beräkning som i huvudsak ansluter lill principen bakom motsvarande regler i avbelalningsköplagen. Jag förordar därför att, vid beräkningen av kreditgivarens fordran vid förtida betalning i kreditköpsförhållande, den obetalda delen av kredilfordringen skall minskas med så stor del av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande till den avtalade kredittiden. Som tidigare nämnts skall kredilgivaren dock alltid fö tillgodoräkna sig skälig uppläggningskostnad som särskill har angetts i avtalet.

Vad som nu har anförts rörande konsumentens rätl lill förtida betalning, möjligheten all göra gällande förfalloklausuler och avräkning vid förtidsbelalning har endast avseende på kreditköp, Kommillén har menat atl rätten atl göra förfalloklausuler gällande bör begränsas även såvitt gäller frislående lån, som lämnas till konsument under sådana förhållanden all konsumentkreditlagen är tillämplig. Kommittén föreslår för de frislående lånens del en regel av innebörd all förfalloklausul får göras gällande endast om trygghet inte längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande. Den föreslagna regeln skulle enligl kommitténs mening i allmänhet utgöra hinder mot atl förfalloklausul görs gällande vid mindre omfattande betalningsdörjsmål.

Kommitténs förslag på denna punkt har under remissbehandlingen i allmänhet lämnats utan erinran. Bankinspektionen och Sveriges föreningsbankers förbund anser emellertid att den av kommittén föreslagna regeln i viss mån skulle komma i konflikt med de tidigare berörda reglerna i banklagstiftningen enligt vilka kredilgivaren - utom i vissa fall - är skyldig bl, a, att förbehålla sig rätten att säga upp lån till återbetalning inom ett år.

För egen del kan jag hålla med de båda nämnda remissinstanserna. Den av kommittén förordade regeln skulle uppenbarligen kunna hindra bank atl göra gällande den rätt all säga upp lån lill betalning inom etl år, som bank enligl banklagsliftningen är skyldig all förbehålla sig. Det skulle därför i varje fall bli nödvändigt alt göra ett förbehåll för banklagsliftningen motsvarande del förbehåll som jag har förordat beträffande krediiköp. Mol den nu diskuierade regeln kan emellertid också åberopas alt den skulle fö ringa praktisk belydelse, ålminslone såvitt gäller bankerna. Sålunda torde bankpraxis redan nu motsvara innehållet i regeln.

Däremot skulle den föreslagna regeln möjligen kunna vara av visst värde för konsumenterna i förhållande lill andra kredilgivare än banker. När del

Prop. 1976/77:123 122

gäller frislående lån rör man sig emellertid på elt område som är svårt att överblicka. Sådana lån kan vara av den mest skiftande beskaffenhet och lämnas under synnerligen olikartade förhållanden. Det kan därför finnas ett flertal fullt legitima skäl för kreditgivaren att ställa upp och göra gällande förbehåll om betalning i förtid även för andra fall än som avses med kommitténs förslag.

Med hänsyn till det anförda finner jag åtminstone f n. inte anledning att införa några särskilda regler om begränsningar i kreditgivares rätt att göra förfalloklausuler och därmed jämförbara avtalsvillkor gällande vid fristående lån, I den mån det behövs ett skydd mot oskälig tillämpning av förfalloklausuler i hithörande fall torde man kunna nöja sig med generalklausulen i avtalslagen, som ger möjlighet att beakta samtliga förhållanden i del enskilda fallet,

Kommillén har framhållit alt andra särskilda, i avtal föreskrivna påföljder för konsuments åsidosättande av avtalet - t, ex, viten - i regel inte bör godtas vare sig vid kreditköp eller fristående lån. Kommittén har emellertid inte föreslagit några särskilda regler därom utan har hänvisat till att avtalsvillkor som föreskriver sådan påföljd bör kunna lämnas utan avseende med stöd av generalklausulen i avtalslagen. Jag ansluter mig lill detta synsätt Gfr prop. 1975/76:81).

5.8 Avräknings- och kopplingsförbehåll

En särskild lyp av avtalsvillkor som behandlas i avbelalningsköplagen är s. k, kopplingsförbehåll och avräkningsförbehåll. Med kopplingsförbehåll avses ett avtalsvillkor enligl vilket två eller flera kreditavlal mellan samma parter kopplas samman på vissl sätt. Kopplingen går ul på alt kredilgivaren ges rätt atl utnyttja säkerhet som ställts enligt ett av avtalen som säkerhet även för fullgörande av övriga avtal. Med avräkningsförbehåll åsyftas ett avtalsvillkor som ger kredilgivaren rätt att bestämma på vilken av flera fordringar, som han kan ha mot en kredittagare, en inbetalning från denne skall avräknas.

Enligt 8 8 avbelalningsköplagen för vid avbetalningsköp kopplings- och avräkningsförbehåll förekomma endast i begränsad omfattning. Sålunda förbjuds i princip koppling som innebär all gods som sålts med ålertaganderält för utnyttjas som säkerhet för att köparen fullgör även annan förpliktelse än sådan som åligger honom enligt avbelalningsköpel. Undanlag görs dock för det fallet att ett kopplingsförbehåll avser ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende på godset. Inte heller avräkningsförbehåll får förekomma annat än då del avser ersättning för reparation e.d. Förbehåll som strider mol dessa regler är utan verkan.

När det gäller andra kreditköp än avbetalningsköp saml fristående lån finns del inte några särskilda beslämmelser i lag som begränsar möjligheterna atl göra gällande kopplings- och avräkningsförbehåll. Förbehåll som med hänsyn lill omsländigheierna framstår som oskäligt kan emellertid jämkas

Prop. 1976/77:123 123

eller lämnas ulan avseende med stöd av generalklausulen i avtalslagen (jfr prop, 1975/76:81, särskilt s, 145 f).

Kommittén har - såvitt angår kreditköp med återtaganderätt - lagt fram förslag som innebär all återtaganderätten inte kan utnyttjas som säkerhet för annan fordran än den som rör själva köpet. Förbehåll om återtaganderätt för sålunda enligl kommitténs förslag göras gällande endast vid dröjsmål med betalningen av köparens skuld på grund av kreditköpet. Med den konstmklionen anser kommittén att del inte behövs någon motsvarighet till avbetalningsköplagens principiella förbud mol kopplingsförbehåll.

Avräkningsförbehåll bör enligt kommillén helt förbjudas vid alla konsumenlkredilköp. Kommittén framhåller alt sådana förbehåll bl.a,, såvitt angår kreditköp med återtaganderätt, kan leda till atl återtaganderätten faktiskt kopplas lill andra fordringar. Kommittén föreslår därför en regel av innebörd atl avräkningsförbehåll vid kreditköp skall vara ogiltigt. Enligt förslaget skall denna regel dock inte ulgöra hinder för kreditgivare vid kontoköp alt avräkna eriagt belopp mol kontots saldo.

En reservant i kommittén anser atl kopplings- och avräkningsförbehåll vid kreditköp även i fortsättningen bör fö tillämpas i den begränsade utsträckning som f n, medges enligt avbelalningsköplagen. Enligt reservanten har detta stor praktisk betydelse särskilt för bilbranschen. Om möjlighetema att begagna sådana förbehåll helt slopas kan det enligt reservanten fö till följd alt köparen inte för reparera den köpta varan på kredit hos kreditgivaren. Detta kan i sin tur medföra t, ex, att köparen inte i tid verkställer ekonomiskt och trafiksäkerhetsmässigl motiverade reparationer av en bil. Vidare befarar reservanten atl ell totalt förbud mot kopplings- och avräkningsförbehåll vid krediiköp kan leda lill alt kreditgivare som verkligen reparerar varan i stället utnyttjar sin relenlionsrätt, dvs. rätl all kvarhålla varan till dess att reparationskostnaden har betalts.

Flertalet remissinstanser har godtagit kommitténs förslag. Det är emellertid åtskilliga remissinstanser, främst företrädare för näringslivets intressen, som ansluter sig till reservantens uppfattning. Några remissinslanser anser all endera av de båda typerna av förbehåll bör tillåtas i åtminstone väsentligen samma omfattning som enligt avbelalningsköplagen.

För egen del vill jag erinra om all frågan om giltigheten av kopplings-och avräkningsförbehåll vid avbetalningsköp diskuterades utföriigl i samband med 1953 års ändringar i avbelalningsköplagen, när bestämmelserna i lagens 8 8 fick sitt nuvarande innehåll i sak. Därvid anfördes bl, a, att systemet med koppling var skadligt i olika hänseenden inte bara för avbetalningsköparna utan även för kreditlivet och omsättningen. Med hänsyn härtill ansågs del tveksamt om kopplings- och avräkningsförbehåll alls borde lillålas. Vad som då slutligt - trots stark kritik från vissa remissinstansers och två lagrådsledamöters sida - fällde utslaget lill förmån för alt sådana förbehåll borde tillåtas i den nuvarande begränsade utsträckningen var för-

Prop. 1976/77:123 124

hållandena inom avbetalningshandeln med motorfordon. Särskilt lades vikt vid hänsynen lill kapitalsvaga trafikulövares -dvs. näringsidkares - iniresse av att kunna få nödvändiga reparationer utförda på kredit (se prop, 1953:3 s. 49 f 55 f 104 f och 112 0.

De skäl som vid 1953 års lagändringar anfördes mot nit över huvud taget tillåta koppling vid avbetalningsköp har fortfarande giltighet. Den utvidgning av återtaganderätten som sker genom kopplingsförbehåll kan sålunda, även om förbehållet avser endast reparationsfordringar o. d., medföra en avsevärd belastning för köparen och allvariigt försvaga dennes ställning i förhållande till säljaren/kreditgivaren. Ett kopplingsförbehåll kan föranleda köparen aU vända sig till säljaren för att fö elt arbete utfört även i fall då det i realiteten skulle vara förmånligare om arbetet gjordes på annat håll. Sedan köparen väl har satt sig i skuld hos säljaren även för reparation e.d. kan han ut.sättas för en hård press genom att .säljaren kan utnyttja sin återtaganderätt även för reparalionsfordringen. Härvid kan uppkomma stötande konsekvenser för köparen, t. ex. när han har betalat större delen av sin skuld på grund av själva köpet. Även från sakrätlsliga synpunkter kan kritik anföras mot alt tillåta kopplingsförbehåll ens såvitt gäller reparationsfordringar e.d. Vid utkrävande av sådana fordringar genom utnyttjande av återtaganderätten behöver säljaren sålunda inte konkurrera med köparens övriga borgenärer, och delta gäller även om köparen efter fordringens uppkomst har eriagt full betalning enligl själva kreditköpsavtalet. Det kan med skäl ifrågasättas varför just säljaren i motsats till andra företagare som sysslar med exempelvis bilreparationer skall ha en sådan speciellt gynnad ställning. Inte minst gäller delta när sambandet mellan försäljning och reparation framstår som lösligt, t. ex, därför alt lång lid förflutit från försäljningen.

Till det nu anförda kommer att jag beträffande återtaganderätt vid kreditköp, som närmare skall utvecklas i följande avsnitt, har det synsättet alt återtaganderätten aldrig bör få utnyttjas enbart i påtryckningssyfte. Vid kreditköp med återtaganderätt bör förhållandet i princip vara det all varans återstående värde skall svara mot köparens återstående skuld enligt kre-ditköpsavtalel. Del är emellertid uppenbart att denna grundtanke skulle kunna förfelas, om man tillåter att åleriaganderätten utnyttjas för att säkerställa inte bara kreditgivarens fordran på grund av själva köpel ulan också reparalionsfordringar o.d. som är okända när själva köpel sker.

Självklart kan en konsument någon gång vara beroende av alt fö t, ex, en bilreparalion utförd på kredit. Del torde emellertid bara i rena undantagsfall kunna inträffa atl en konsument vägras kredil enbart därför alt koppling till återtaganderätt inte fårske. Enligt min mening finns det normall inte anledning att befara att vare sig konsumenter eller kreditgivare kommer att åsamkas nämnvärda olägenheter, om återtaganderätten för användas enbart till säkerställande av själva kredilköpsfordringen.

På grund av del anförda ansluter jag mig till kommitténs förslag be-

prop. 1976/77:123 125

träffande kopplingsförbehåll. Att sådant förbehåll inte skall kunna utnyttjas för atl använda ålertaganderält för annan fordran än kredilköpsfordringen har i kommitténs lagförslag kommit till uttryck genom en regel som innebär all förbehåll om ålertaganderält får göras gällande endast vid dröjsmål med betalningen av denna fordran. En sådan lagleknisk lösning för enligt min mening anses lämplig. Den utesluter visseriigen inte all köparen för full-görandet av sina förpliktelser enligt krediiköpsavtal - med eller ulan ålertaganderält - ställer säkerhet exempelvis i form av pant och att parterna avtalar att panten får utnyttjas som säkerhet även för andra fordringar. Fallet torde emellertid vara synneriigen opraktiskt. Avtalsvillkor av denna typ torde också i stor utsträckning kunna angripas med stöd av avtalslagens generalklausul.

Vad nu sagts beträffande kopplingsförbehåll vid kreditköp äger i princip motsvarande tillämpning när det gäller avräkningsförbehåll. Bl.a. kan ett sådant förbehåll faktiskt sälla köparen i samma situalion som följer av ett kopplingsförbehåll. I enlighet med kommitténs förslag bör avräkningsförbehåll frånkännas verkan vid alla konsumenlkredilköp, med den av kommillén förordade modifikationen för kontoköpens del.

Vad angår lån som är fristående från krediiköp innehåller de skuldebrevsformulär som bankerna använder vanligen såväl avräkningsförbehåll som kopplingsförbehåll (s. k, generalpantklausuler), I likhet med kommittén, vars bedömning har godtagits av remissinstanserna, anser jag atl generalklausulen i avtalslagen utgör ett nöjaktigt skydd mot oskälig tillämpning av sådana förbehåll vid fristående lån, vare sig lånet har lämnats av bank eller av annan kredilgivare (se vidare angående generalpantkalusuler prop, 1975/76:81 s. 145 O-

5.9 Återtaganderätt vid kreditköp

5.9.1 Begränsning av återtaganderätten

Trots utbredningen av modernare kreditköpsformer som låneköp och kontoköp domineras marknaden fortfarande av del traditionella avbetalnings-köpet. Utmärkande för delta är att säljaren förbehåller sig rätl atl återta den sålda varan, om köparen inte fullgör sin del av avtalet. Varan ställs alltså som kredilsäkerhel.

Enligt kommitténs mening bör återtaganderätten omprövas, eftersom den är förbunden med olägenheter för konsumenterna i olika avseenden. Kommittén framhåller särskill att konsumenten inte fritt kan förfoga över den köpta varan utan att riskera straffrättslig påföljd och att varan, om den alertas, ofta saknar egentligt värde för kreditgivaren medan den kan ha etl förhållandevis högt bruksvärde för konsumenten.

Kommittén har vid sin prövning funnit all ålerlaganderäitens betydelse

Prop. 1976/77:123 126

som kredilsäkerhel är överskattad. Större delen av de varor som säljs med återtaganderätt betingar ett relativt lågt pris och varornas värde sjunker snabbi när konsumenien använder sig av dem. Realsäkerheten är alltså dålig, vilkel i sin lur medför att kreditgivarens iniresse all verkligen ta tillbaka varan normalt är mycket litet. Enligt kommitténs mening uppnås en bättre säkerhet om kredit beviljas med utgångspunkt i konsumentens förmåga atl fullfölja sina förpliktelser än om kredilgivaren förlitar sig på möjligheten all återta en vara som snabbt minskar i värde, I sammanhanget framhålls alt utvecklingen på kreditupplysningsområdel har gell kreditgivaren helt andra möjligheter än tidigare alt ta hänsyn lill köparens betalningsförmåga.

Mot denna bakgrund har kommittén kommit fram lill alt försäljning med ålertaganderält inte bör lillålas när det gäller konsumtionsvaror i allmänhet utan endast beträffande dyrbarare föremål som på grund av sin värdebeständighet och förhållandena på andrahandsmarknaden är mera lämpade som kredilsäkerhel. Som exempel har nämnts bilar.

Kommitténs förslag innebär alt regeringen skall besluta vilka varor som försäljas med återtaganderätt. Regeringens beslut föreslås kunna avse endast varor vilkas kontantpris överstiger två basbelopp enligt lagen om allmän försäkring (dvs. i december 1976 21 400 kr.). Som ytteriigare förutsättning för atl elt förbehåll om återtaganderätt skall fö göras gällande krävs enligt förslaget att förbehållet har gjorts av säljaren i samband med köpel saml att köparen har dröjt i mer än en månad med att betala mer än en tiondel av skuldbeloppet.

Vad kommittén sålunda föreslagit har mött stark kritik under remissbehandlingen. Huvuddelen av remissinstanserna önskar visseriigen atl återtaganderätten inskränks men anser att den föreslagna beloppsgränsen, två basbelopp, är för hög. Flera remissinstanser menar alt varans art bör tillmätas större belydelse i sammanhanget än dess pris och alt ett mera flexibelt system bör eftersträvas. Ett grundläggande tema i invändningarna mol kommitténs förslag är att en alltför kraftig begränsning av återtaganderätten skulle göra det svårare att köpa på kredil för de konsumenter som inte kan erbjuda annan säkerhet än själva varan.

För min del vill jag först understryka att den primära funktionen hos etl förbehåll om ålertaganderält är och bör vara att bereda säljaren säkerhet för den lämnade krediten, 1 praktiken är ålertaganderätien den enda form av realsäkerhet som kan upplåtas i lösöre utan alt kreditlagaren måsle avstå från besittningen lill föremålet, Återtaganderätten med det därtill knutna, relativt enkla exekutiva förfarandet enligt avbelalningsköplagen kan därmed vara av ett visst värde både för säljaren/kreditgivaren och för köparen, Inle minst väsentligt är härvidlag att det i avbelalningsköplagen harställts upp åtskilliga regler till köparens skydd i den situation då säljaren har återtaganderätt, vilka saknar motsvarighet vid t, ex, utmätning.

Prop. 1976/77:123 127

Det är emellertid uppenbart alt åleriaganderätten f n, ofta begagnas i annal syfte än all åsladkomma verklig realsäkerhet vid kreditköp. Som kommittén har framhållit sjunker en varas värde i allmänhel snabbi när konsumenten har börjat använda den. För åtskilliga varor som nu säljs med förbehåll om återtaganderätt saknas en fungerande andrahandsmarknad. Dessa förhållanden minskar realsäkerheten och därmed också säljarens intresse av atl verkligen ta tillbaka varan. Samtidigt torde varan inte sällan ha ett belydande bruksvärde för konsumenten, I sådana fall får etl villkor om återtaganderätt i stället den huvudfunktionen atl tjäna som ett påtryckningsmedel för atl tvinga fram betalning. De undersökningar som kommittén har gjort visar också all säljarna ofta under lång lid hotar med att återtagande skall ske utan att hotet verkställs. Detta kan innebära en avsevärd press på konsumenten.

Ölägenheterna för konsumenten förstärks naturiigivis, om återtagande verkligen sker. Konsumenten för då lämna från sig en vara som han kanske till största delen har betalat och som har ett högt bruksvärde för honom, samtidigt som den har ringa värde i säljarens hand.

Mol bakgrund av del anförda anser jag liksom kommittén atl användandet av förbehåll om ålertaganderält bör begränsas. Jag är dock inle beredd alt gå så långt som kommittén har föreslagit. Enligl min mening skulle kommitténs förslag kunna fö en del negativa konsekvenser. Som jag tidigare nämnt har flera remissinslanser ullryckl farhågor för alt vissa grupper av konsumenter inte längre skulle kunna skaffa sig en del varor på kredil, om förslaget genomfördes. För min del anser jag visserligen all dessa farhågor är överdrivna. Åtminstone efter en tid skulle säkert marknaden i stor utsträckning anpassa sig efter del ändrade läget. En plötslig kraftig inskränkning av återtaganderätten skulle dock temporärt kunna medföra att en del konsumenter ställdes utan kreditmöjlighet. Det skulle också, åtminstone under en övergångstid, kunna uppstå samhällsekonomiska störningar. Vidare kan del, som jag tidigare har antytt, i vissa situationer tänkas innebära en smidig lösning även från konsumentens synpunkt alt en vara alertas, om konsumenten saknar möjlighet att fullfölja kreditköpsavtalel.

Vid avgörandet av i vilken utsträckning ålertaganderält bör få förekomma anser jag alt man bör utgå från återtaganderättens funktion som kreditsäkerhet. Däremot bör en återtaganderätt som endast fungerar som påtryckningsmedel inle godtas, I princip bör alltså förbehåll om återtaganderätt fö ställas upp endast vid försäljning av varor som med hänsyn till beskaffenhet eller värde eller på gmnd av förhållandena på marknaden verkligen är lämpade som kredilsäkerhel. Viktigt är emellerlid också alt man för de fall då återtagande skall få ske ställer upp regler om avräkning m. m, som i tillräcklig utsträckning tillvaratar konsumenternas intressen. Jag återkommer lill dessa regler i det följande.

Om användningen av förbehåll om återtaganderätt på angivet sätt be-

Prop. 1976/77:123 128

gränsas kommer säljaren atl, i de fall då ålertaganderält inte kan göras gällande, vara hänvisad lill domstolsförfarande och utmätning för eventuell ivångsindrivning av sin fordran på grund av krediiköp. Eftersom en fordringsägare måste ha tillgång till ett exekutivt förfarande för indrivning av sina fordringar kan denna möjlighet inte gärna rubbas, Domslolsförlärandel med ålföljande utmätning är emellertid inte lika bekvämt för fordringsägaren som det exekutiva förfarandet för återtagande. Begränsningen av återtaganderätten bör alltså få lill följd att kreditköparna mindre ofta än f. n. utsätts för att möjligheten att vidta exekutiva åtgärder utnyttjas i påtryckningssyfte.

När del gäller alt närmare ange i vilka fall förbehåll om återtaganderätt bör fö användas anser jag i likhet med flera remissinslanser atl det är mindre lämpligt att som kommittén dra en bestämd gräns med anknytning lill varans konlanlpris. På del sättet skulle bl. a. varor tillhörande samma va-mgrupp ibland kunna göras till föremål för åiertaganderäii och ibland inte, trots atl varornas lämplighet som kredilsäkerhel kan vara i stort sell densamma. Jag ansluter mig därför till de remissinstanser som efleriyser ett mera flexibelt system.

Vill man åsladkomma elt sådant system ligger del nära till hands att också i delta sammanhang anknyta till den ordning som redan gäller enligt marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen. Som tidigare har nämnts innehåller dessa lagar generalklausuler som gör det möjligt för marknadsdomstolen och KO alt förbjuda vissa marknadsföringsåtgärder resp. avtalsvillkor. Den verksamhet som bedrivs inom ramen för marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen utgörs i betydande omfattning av förhandlingar mellan KO och berörda näringsidkare eller branschorganisationer. Flertalet ärenden klaras av genom atl näringsidkarsidan frivilligt ulfäsier sig alt inte använda vissa marknadsföringsåtgärder eller avtalsvillkor. Först när förhandlingsvägen visar sig oframkomlig tillgrips de mera kraftfulla medel som lagstiftningen ställer till förfogande, 1. ex. förbud vid vite av marknadsdomstolen.

Enligl min mening kan det näringsrättsliga systemet med fördel begagnas även när det gäller atl reglera användandet av avtalsvillkor om återtaganderätt. Genom förhandlingsmetoden och det näringsrättsliga systemet i övrigt blir det möjligt alt göra en mera nyanserad bedömning av frågan huruvida en vara är lämpad som kreditsäkerhet och om den därmed bör kunna göras till föremål för återtaganderätt. Särskilt värdefullt äratl hänsyn kan tas inte bara lill rådande förhållanden utan även lill de förändringar som efter hand sker på marknaden för olika produkter. Del blir också möjligt atl under en övergångstid låta näringsidkare använda sig av ålertaganderält i något slörre utsträckning för att sedan införa en mera restriktiv praxis,

Konsumentkreditlagen bör därför enligt min mening innehålla en bestämmelse enligt vilken näringsidkare som använder förbehåll om återtaganderätt vid marknadsföringav vara, som inte är lämpad som kreditsäkerhet.

Prop. 1976/77:123 129

kan förbjudas att fortsätta därmed. Denna bestämmelse är avsedd att, liksom de mera allmänt inriktade generalklausulerna i avtalsvillkorslagen och marknadsföringslagen, utgöra basen för konsumentverkets förhandlingsverksam-hei. Vad gäller den närmare handläggningen av förbudsfrågor bör reglerna i avtalsvillkorslagen kunna äga motsvarande tillämpning.

När del gäller att pröva om en vara är lämpad som kredilsäkerhel och därmed bör fö göras till föremål för återtaganderätt bör undersökas om dess beskaffenhet är sådan atl den kan antas något så när bibehålla sitt värde under kredittiden. Varan bör vara så värdebeständig att en kreditgivare verkligen kan tillgodogöra sig ett relativt stort ekonomiskt värde genom all återta den.

Varans värde vid inköpstillfället, dess pris, bör naturiigivis också spela en roll vid bedömningen. Sålunda bör varor med relativt lågt pris normall inle fö göras lill föremål för återtaganderätt, oavsett deras värdebeständighet, Särskill måste här beaktas atl kostnaderna för själva återtagandet och varans fortsatta hantering kan bli så höga all kreditsäkerhetens ekonomiska värde urholkas. Del är svårt all ange någon bestämd prisgräns under vilken återtaganderätt över huvud taget inte bör förekomma. I regel torde det emellertid vara mindre lämpligt atl använda återtaganderätt som kredilsäkerhel när del gäller varor som har elt pris understigande ca 1 000 kr.

Förutom varans beskaffenhet och värde bör, som jag tidigare har antytt, förhållandena på marknaden beaktas. Jag tänker då främst på fömtsättningama atl på nytt sälja en vara som har ålertagils. Enligt min mening bör det i princip finnas en fungerande andrahandsmarknad för varan i fråga, om den skall kunna återtas. Sådan marknad finns f n. då del gäller föremål som bilar och båtar och kanske även beträffande vissa hushållsapparater, t. ex. TV-apparaler, frysskåp och symaskiner. Den omständigheten att det ibland förekommer alt ett visst slags vara säljs i begagnat skick behöver inle betyda att det finns en fungerande andrahandsmarknad. För all en sådan marknad skall anses föreligga bör del kravel ställas atl försäljningen bedrivs seriöst i organiserade former.

Den ordning som jag nu har föreslagit innebär att man inskränker an-vändandel av förbehåll om ålertaganderält lill att avse produkter som typiskt sett är lämpliga som säkerhetsobjeki. Det behövs emellerlid också regler som inskränker kreditgivarens möjlighet att i det enskilda fallet göra gällande återtaganderätten. Kommillén har härvidlag föreslagit att endast mera kvalificerat dröjsmål med betalningen skall fö åberopas, nämligen dröjsmål i mer än en månad med förfallen del av betalningen som uppgår lill mer än en tiondel av (den ursprungliga) summan av kreditbeloppel och krediikostnaden. I förhållande lill avbelalningsköplagen innebär förslaget för det första alt tidsfristen fördubblas, vilkel också bättre överensstämmer med den indrivningspraxis som efterhand har utvecklats. Fördet andra kan varan inle längre alertas när köparen har betalat nio tiondelar av skulden. Kre-

9 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

Prop. 1976/77:123 130

dilgivaren måste då anlita del omständligare förfarandet att vända sig till domstol och skaffa sig en exekutionstitel saml eventuellt söka utmätning med stöd därav. Vidare kommer annat skäl än betalningsförsummelse inte längre att kunna åberopas för återtagande vid konsumentkreditköp.

Vad kommittén sålunda föreslagit har lämnats utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser. KO har dock, liksom när det gäller begränsningen av rätten att åberopa fdrfalloklausul, påpekat att de föreslagna reglerna under speciella fömtsättningar kan vara något mindre förmånliga för köparen än motsvarande bestämmelser i avbelalningsköplagen. Som jag har framhållit i avsnitt 5,7 innebär kommitténs förslag emellertid för alla normala fall en förbättring av köparens ställning. Jag förordar därför att del genomförs.

Elt annat krav som kan behöva ställas för att återtagande skall fö ske är att det ifrågavarande skuldbeloppet inte är preskriberat. Gällande rätt innebär på den punkten alt sakrätlsliga anspråk inte preskriberas och atl det därför inte föreligger något hinder att utnyttja ett förbehåll om äganderätt eller återtaganderätt, även om själva fordringen skulle ha preskriberats. Redan i propositionen med förslag till ny preskriptionslag (prop. 1976/77:5 s. 172) har uttalats att denna ordning är otillfredsställande och att starka skäl talar för att införa bestämmelser om preskription av rätten att ta tillbaka avbetalningsgods. I praktiken uppnås elt sådant resultat, om man som villkor för återtaganderätt föreskriver atl det ifrågavarande fordringsbeloppet inte är preskriberat. Jag föreslår alltså att en sådan regel förs in i konsumentkreditlagen,

1 kommitténs förslag uttrycks klart vad som redan f n. torde gälla, nämligen all förbehåll om återtaganderätt för åberopas endast om förbehållet har gjorts av säljaren i samband med köpel. Elt av säljaren gjort förbehåll kan emellertid åberopas av bank eller annan till vilken säljaren överiåtit sin rätl. Del är också myckel vanligt atl avbetalningssäljare finansierar sin kredilgivning genom att överiåla sina kontrakt till banker eller särskilda finansierings bolag.

Under remissbehandlingen har det gjorts gällande att även andra kreditgivare än säljare borde kunna göra förbehåll om ålertaganderält med den verkan i bl. a. exekutivt hänseende som f n. enligt avbelalningsköplagen följer av sådant förbehåll. Åleriaganderätten skulle därmed utvidgas till låneköp och andra former av kreditköp vid vilka det nu inle finns möjlighet för kreditgivare att på detta sätt säkerställa sig.

Själv lar jag i likhet med kommittén avstånd från tanken att på någon punkt utvidga återtaganderätten. Vad just gäller låneköpel vill jag erinra om att denna kreditform har införts av konsumentkooperationen i syfte atl skapa ell alternativ lill köp med återtaganderätt. Jag anser det vara av värde, inte minst från konkurrenssynpunkt, att utvecklingen från krediler med återtaganderätt mot modernare kredilformer uppmuntras.

En särskild fråga är under vilka fömtsättningar köparen genom atl eriägga betalning, sedan han kommit i kvalificerat dröjsmål, bör kunna hindra atl

Prop. 1976/77:123 131

föremålet återtas. Frågan är f n. reglerad i 2 8 andra stycket avbelalningsköplagen. Kommittéförslaget innehåller däremot inle några särskilda regler i ämnet. Enligt kommittén förekommer det knappast all en säljare vill utnyttja åleriaganderätten sedan dröjsmålet rättats till. Att i ett sådant läge utnyttja förbehåll om återtaganderätt bör enligt kommiiténs mening f ö. kunna hindras genom åberopande av generalklausulen i 36 8 avtalslagen, oavsett anledningen till del dröjsmål som rättats till.

Jag delar visseriigen kommitténs uppfattning atl den nu berörda frågan har begränsad praktisk betydelse. I likhet med KO anser jag det dock finnas skäl att ta in en bestämmelse i ämnet i konsumentkreditlagen. Beaktas bör sålunda bl, a. atl återtagande ofta sker genom ell summariskt handräckningsförfarande. Det finns därmed inle så stora möjligheter atl komma lill rätta med oskäliga krav på återtagande med hjälp av generalklausulen. Jag föreslår därför en bestämmelse enligt vilken kreditgivaren inte för återta varan om köparen, sedan han råkat i kvalificerat dröjsmål men innan varan återtas, betalar del belopp som dröjsmålet avser jämte ränta och kostnader. Till skillnad från regeln i 2 8 andra stycket avbelalningsköplagen bör den nu förordade bestämmelsen gälla oavsett anledningen lill dröjsmålet.

5.9.2 Uppgörelsen mellan parterna vid återtagande

Liksom kommittén anser jag att konsumentkreditlagen bör innehålla särskilda bestämmelser om den uppgörelse som skall äga rum mellan kreditgivaren och köparen då en vara alertas och alt dessa beslämmelser, liksom avbetalningsköplagens motsvarande regler, bör tillämpas såväl i samband med rättegång och handräckning som vid utomprocessuella uppgörelser.

Kommitténs förslag rörande avräkningen mellan parterna vid återtagande har i princip godtagits av praktiskl taget samtliga remissinslanser. Även jag kan i huvudsak anslula mig till förslaget i denna del. Köparen börsåledes tillgodoräknas varans värde vid återtagandet. Beräkningen av varans värde bör ske med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 3 8 avbelalningsköplagen, Kredilgivaren bör å sin sida fö tillgodoräkna sig först och främst den obetalda delen av kreditfordringen. Om återtagandet sker innan den avtalade kredittiden har gått lill ända skall köparen emellertid inte behöva belala hela den avtalade krediikostnaden, ulan kredilgivaren bör i sådant fall fö vidkännas samma reduktion av sin fordran som vid annan betalning i förtid (jfr avsnittet 5,7). Den obetalda delen av kredilfordringen skall alltså minskas med så stor del av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande lill den avtalade kredittiden. Kreditgivaren skall dock alllid fö tillgodoräkna sig skälig och i avtalet särskill angiven kostnad för uppläggning av krediten. Kreditgivaren bör vidare i förekommande fall fö tillgodoräkna sig viss dröjsmålsränia samt vissa nödvändiga

Prop. 1976/77:123 132

kostnader för återtagandet.

När det gäller kostnader för återtagandet har kommittén föreslagit en regel av innehåll att ersättning skall utgå enligl bestämmelser som regeringen meddelar. Kommittén har härvid hänvisat till den reglering .som f n. gäller för avbetalningsköpens del. 1 4 8 första stycket avbelalningsköplagen föreskrivs att säljaren, när avbetalningsgods återtas, får tillgodoräkna sig bl. a. kostnad som han måste vidkännas för godsets återtagande. Vidare gäller enligt tredje stycket av samma paragraf alt ersättning för sådan kostnad utgår enligl beslämmelser som regeringen meddelar. Bestämmelser i ämnet finns i kungörelsen (1974:812) om ersättning för kostnad i mål om handräckning enligt lagen (1915:219) om avbelalningsköp, m. m. (ändrad senast 1976:796).

Enligt nämnda kungörelse för i mål om handräckning enligt 10 8 avbelalningsköplagen säljaren räknas till godo ersättning för dels exekutions-avgift, dels eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde, dels utgift för inställelse vid förrättning, om inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av säljarens rätt, och dels kostnad för Iransport av godset. Ersättning föreget arbele saml arvode till ombud eller biträde bestäms enligt kungörelsen till skäligt belopp, dock högst (fr. o, m. den I januari 1977) 120 kronor om ej särskilda skäl föreligger. Vid bestämmande av ersättning för utgift för inställelse vid förrättning skall bestämmelserna om beräkning av ersättning av allmänna medel till vittne äga motsvarande tillämpning. Ersättning för transportkostnad bestäms enligl kungörelsen till skäligt belopp.

I mål om verkställighet av dom, varigenom köparen har förpliktals utge gods som sålts genom avbetalningsköp, räknas säljaren enligl kungörelsen till godo ersättning för kostnad enligl vad utmätningsmannen bestämmer.

Jag delar kommiiténs uppfattning atl en reglering som i sak motsvarar den nu angivna bör gälla beträffande kreditgivares rätt att tillgodoräkna sig ersättning för koslnader vid återtagande enligt konsumentkredillagen. Emellertid bör såväl arten av de kostnader för vilka ersättning skall få tillgodoräknas som de huvudsakliga normerna för ersättningens storiek anges i lagen.

Jag föreslår alltså all i konsumentkreditlagen tas in beslämmelser enligt vilka kreditgivaren vid återtagande av vara får tillgodoräkna sig ersättning för exekutionsavgift, skälig kostnad för transport av varan saml utgift för inställelse vid förrättning för återtagande, om inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av kreditgivarens rätl. Vid bestämmande av ersättning för utgift för inställelse bör bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne ha motsvarande tillämpning. Föreskrift härom bör las in i lagen. Vidare bör i lagen föreskrivas alt kreditgivaren i mål om handräckning för återtagande får tillgodoräkna sig även skälig ersättning

Prop. 1976/77:123 133

för sitt eget arbete med anledning av målet saml arvode lill ombud eller biträde. Del bör ankomma på regeringen alt närmare reglera vad som härvidlag skall anses utgöra skälig ersättning.

I sammanhanget kan anmärkas att regeringen genom beslut den 2 december 1976 har uppdragit åt datainspektionen atl inkomma med förslag till långsiktig reglering av ersättningsfrågor av det slag som här har berörts. Inspektionens förslag bör enligt regeringsbeslutet ha inkommit till justitiedepartementet den 1 september 1977,

I avbelalningsköplagen finns en regel av den innebörden att, om köparen tillgodoräknas ell större belopp än kredilgivaren, varan inle för alertas ulan alt kreditgivaren kompenserar köparen. Remissinstanserna har inte haft något all erinra mol kommitténs förslag att en motsvarande bestämmelse las in i konsumentkreditlagen, och jag ansluter mig föregen del till förslaget.

När det gäller den motsatta situationen, nämligen den atl kreditgivaren vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än köparen, har kommittén föreslagit att köparens restskuld inle skall fö krävas ut i annat fall än då varan på gmnd av köparens åtgärder har utsatts för onormal värdeminskning. Enligt förslaget för emellertid i denna situation inte utkrävas mer än vad som hänför sig lill den onormala värdeminskningen.

En ledamot av kommillén har reserverat sig mot förslaget i den nu återgivna delen. Vidare har förslaget mött motstånd under remissbehandlingen. Härvid har huvudsakligen framförts invändningar av principiell natur. Sålunda har anförts all förslaget strider mot hävdvunna civilrättsliga regler, närmast principen att avtal skall hållas. Vidare har framhållits att förslaget innebär all säljaren skulle slå faran för all godset förstörs eller onormalt försämras av annan anledning än åtgärder frän köparens sida, t. ex, genom olyckshändelse. Vissa remissinslanser har å andra sidan anfört att det föreslagna undantaget från del principiella förbudet att kräva ut restskuld kan bli svårt atl tillämpa.

För egen del vill jag lill en bönan erinra om följande. Vid kreditköp med återtaganderätt har kreditgivaren i händelse av dröjsmål med betalningen f. n. två alternativ atl välja mellan. Del ena är alt i vanlig ordning göra gällande sin på avtalet grundade fordringsräti, i sista hand genom dom-stolslörfarande och utmätning. Kommillén har inte föreslagit att denna möjlighet skall inskränkas och delta är inle heller min avsikt. Det andra alternativet som slår kredilgivaren till buds när köparen inte uppfyller sina betalningsförpliktelser enligt avtalet är att återta varan. Som tidigare har framhållits är del här fråga om elt relativt enkelt och bekvämt förfarande som erbjuder vissa fördelar för kreditgivaren jämfört med domstolsförfarande och utmätning.

Bakom kommiiténs förslag kan sägas ligga del synsättet all kredilgivaren, om han väljer det för honom fördelaktiga ålertagandeallernativet, i gengäld bör fö nöja sig med det värde som återtagandet kan tillgodoföra honom.

Prop. 1976/77:123 134

Häremot kan enligt min mening inte riktas några avgörande invändningar Tvärtom står en sådan ordning i god överensstämmelse med den syn på återtaganderätten som kredilsäkerhel, åt vilken jag tidigare har gett uttryck. Det kommer då att ligga i säljarens intresse att använda förbehåll om återtaganderätt endast när det gäller varor som är lämpade att utgöra säkerhet för den lämnade krediten. Vidare är den föreslagna ordningen ägnad atl understödja kravet på kontantinsats och önskemålet om en till varans livs längd anpassad kredittid. Flera skäl talar sålunda för att restskuld som uppkommer för köparen vid återtagande inte skall få krävas ut.

Som nyss har nämnts innebär emellertid kommittéförslaget all restskuld skulle fö krävas ut om och i den mån reslskulden svarar mot en onormal minskning av varans värde, vilken orsakals av köparen. Vad som åsyftas är vanvård och liknande.

På den punkten anser jag liksom en del remissinstanser atl del kan vålla svårigheter att avgöra inte bara när det föreligger onormal värdeminskning ulan också hur stor del av en värdeminskning som kan betecknas som "onormal". Det torde också sällan bli anledning att tillämpa den ifrågavarande undanlagsregeln. Enligt min mening är fördelarna med enkla och enhetliga regler så stora att de överväger de nackdelar som undanlagsvis kan tänkas uppkomma, om kreditgivare efter återtagande skärs av även från möjligheten att kräva ut restskuld som uppkommit på gmnd av atl varan har utsatts för onormal värdeminskning. Jag förordar därför alt kreditgivaren inte i något fall skall fö kräva ut restskuld om han har valt att återta varan. Med anledning av vad som har anmärkts under remissbehandlingen vill jag framhålla att delta inte innebär någon principiell rubbning av regeln alt köparen slår faran för godset sedan del har kommit i hans besittning. Kredilgivaren har, som tidigare påpekats, möjlighet att driva in hela sin fordran på gmnd av köpet genom atl i stället för återtagande välja domstolsförfarande och utmätning. Det kan fömtsättas alt kreditgivare som överväger att återta en vara normall har möjlighet all, innan verkställighet sker, förskaffa sig upplysningar om varans skick.

5.9.3 Förfarandet vid återtagande och förbud mot utmätning, m. m.

Avbelalningsköplagen innehåller beslämmelser om handräckning för återtagande av avbetalningsgods och förrättning för verkställighet av dom varigenom köparen förpliktats återiämna föremål som har sålts på avbetalning. Enligt kommitténs mening bör dessa bestämmelser i princip äga motsvarande tillämpning då kreditgivaren vill utnyttja den återtaganderätt som tillåls enligl konsumentkreditlagen. Kommittéförslaget innehåller dock vissa avvikelser från vad som f n. gäller enligl avbelalningsköplagen. Sålunda föresläs som fömtsättning för atl ansökan om handräckning över huvud taget skall fö göras, att det föreligger en skriftlig och av parterna underskriven

Prop. 1976/77:123 135

handling rörande köpet som - förutom förbehåll om återtaganderätt - innehåller uppgifter om olika kredilköpsfaklorer, bl. a, den effektiva ränlan. Vidare föreslår kommittén att köparens s, k. benficium vid handräckning för återtagande eller verkställighet av dom utökas. På denna punkt gäller enligt 11 8 andra stycket avbelalningsköplagen att gång- och sängkläder som är oundgängligen behövliga för köparen eller hans närmaste inle för återtas. Förslaget innebär däremot alt handräckning eller verkställighet inle får beviljas beträffande vara som enligt 65 8 ulsökningslagen undantas från utmätning, dvs. exempelvis föremål som är nödvändiga för ell hem och dess skötsel.

För egen del kan jag i likhet med remissinstanserna i princip ansluta mig till kommitténs förslag. Emellertid anser jag att förutsättningarna för handräckning bör anges direkt i konsumentkredillagen.

Till en början bör, som kommittén har föreslagit, anges atl handräckning för ske bara om del föreligger ett skriftligt avtal som innehåller förbehåll om återtaganderätt. Vidare bör företes skriftliga uppgifter om vissa betydelsefulla kredilköpsfaklorer. Vilka faktorer som här bör komma i fråga skall jag närmare beröra i specialmötiveringen. Ytteriigare bör som fömtsättning för handräckning gälla atl det är uppenbart alt köparen har råkat i sådant kvalificerat dröjsmål med betalningen som krävs föratt återtagande skall fö ske. Det bör också anges att handräckning inle för beviljas, om förbehåll om återtaganderätt har använts i strid mot förbud enligt de tidigare berörda reglerna. Slutligen bör, som kommillén har föreslagit, en regel ställas upp om att handräckning inte för ske beträffande vara som enligt 65 8 ulsökningslagen undantas från utmätning.

Kommiiténs förslag innebär att handräckning inte heller för beviljas, om köparen visar sannolika skäl att godset har blivit sålt till oskäligt högt pris. Enligt min mening är det dock onödigt att ställa upp ett sådant villkor Genomförs de regler om avräkning och preskription av reslskulden som jag tidigare har föreslagit, innebär det att kredilgivaren får nöja sig med det värde varan har då den återtas. Har priset från början varit oskäligt, kommer den oskäliga delen inte all kunna utkrävas. Detta innebär att ju högre priset är, desto fördelaktigare är det i regel för köparen att kredilgivaren utnyttjar återtaganderätten i stället för annal indrivningsförfarande. Motsvarande gäller för övrigt beträffande krediikostnaden.

Beträffande förfarandet vid handräckning anser jag att de nuvarande reglerna i avbelalningsköplagen i stor utsträckning bör kunna göras tillämpliga. Jag återkommer lill denna fråga i specialmotiveringen.

Vid sidan av det förenklade förfarande som en handräckning innebär kan en säljare som vill utnyttja etl förbehåll om återtaganderätt också gå till domstol och utverka en dom som förpliktar köparen alt lämna tillbaka varan. Säljaren kan därefter i vanlig ordning begära atl domen verkställs. Fömlsältningarna för all verkställighet skall fö ske bör i stor utsträckning vara desamma som när det gäller beviljande av handräckning. Bl, a. bör

Prop. 1976/77:123 136

det anges i lagen alt verkställighet inte för ske beträffande vara som omfattas av ulsökningslagens utmätningsförbud. Härmed garanteras alt etl förbehåll om återtaganderätt inte i någon situalion kan utnyttjas så, atl den enskilde går miste om exempelvis saker som är nödvändiga för elt hem och dess skötsel.

Vid kreditköp med återtaganderätt är kreditgivaren, som tidigare framhållits, oförhindrad atl göra gällande sin fordringsräti i vanlig ordning. Delta innebär all kredilgivaren, sedan han erhållit dom eller annat verkslällbart utslag, kan begära atl köparens egendom utmäts. För fordran på grund av avbetalningsköp gäller emellertid enligl avbelalningsköplagen att just del föremål som köpel avser inle får utmätas. Anledningen härtill är att utmätning och försäljning i exekutiv ordning kan ge elt sämre resultat för avbetalningsköparen än en uppgörelse enligt avbetalningsköplagens regler. Enligt kommitténs mening bör detta uimätningsförbud upprätthållas också vid tillämpning av konsumentkredillagen.

För egen del vill jag erinra om att de regler om avräkning och preskription av reslskulden som jag har föreslagit för del fall att återtagande sker är förmånligare för köparen än avbetalningsköplagens motsvarande bestämmelser. Det är uppenbart att den avsedda förstärkningen av köparens ställning kan utebli om en vara som har sålts med återtaganderätt skulle kunna utmätas för kreditfordringen. Jag föreslår därför att man i konsumentkreditlagen tar in elt särskill förbud mot sådan utmätning. För fullständighetens skull bör påpekas alt vara som har sålts på kredil utan förbehåll om ålertaganderält däremot, med de inskränkningar som följer av 65 8 ulsökningslagen, kan utmätas för fordran på gmnd av köpet.

5.9.4 Vissa andra frågor

Under remissbehandlingen har bl. a, KO hävdat alt konsumentkredillagen bör innehålla en motsvarighet lill avbetalningsköplagens regel om rätt för köparen alt inom fjorton dagar återiösa en vara som har ålertagils. Jag ansluter mig lill den uppfattningen. En regel av del angivna innehållet bör alltså föras in i konsumentkreditlagen. Om köparen vill utnyttja sin åler-lösningsrätl bör han vara skyldig att betala, förutom varans värde, den eventuella restskuld som har uppkommit vid den tidigare avräkningen.

Kommittén har föreslagit att återtaganderätten skall preskriberas om kreditgivaren, sedan ansökan om handräckning gjorts, har medgett uppskov och till följd härav verkställighet inte har skett inom sex månader. Förslaget syftar till att förhindra atl kreditgivaren under oskäligt lång tid utnyttjar återtaganderätten enbart som elt hot mot en köpare som har betalningssvårigheter.

För egen del vill jag erinra om atl mina tidigare förslag innebär all åter-

Prop. 1976/77:123 137

laganderälten för karaktären av en mera renodlad säkerhetsräll. En sådan rätt bör enligt min mening i princip fö fylla sin funktion så länge fordringen beslår. Med hänsyn härtill och då, som flera remissinstanser också har påpekat, den föreslagna preskriptionsregeln med lätthet skulle kunna kringgås anser jag all förslaget inte bör genomföras. 1 sammanhanget vill jag framhålla att de förslag som jag har fört fram i del föregående, bl, a. när det gäller preskription av restskuld, torde leda till all återtaganderätten i betydligt mindre omfattning än tidigare kommer att på nyss angivet sätt utnyttjas enbart som ell påtryckningsmedel mot köparen.

5.10 Särskilda bestämmelser om kontokredit m. m.

Med avtal om kontokredit menas vanligen ell avtal som berättigar kreditlagaren alt ta i anspråk ett av kreditgivaren medgivet utrymme för fortlöpande kredit. Krediliagarens uttag bokförs på ett för honom upplagt konto. Krediten är fortlöpande på det sättet atl kontohavaren genom att göra inbetalningar på kontot kan bibehålla och variera sitt kredilulrymme under i princip obegränsad tid.

En vanlig form av fortlöpande kredit är checkräkningskredil och den särskilt på löntagarna inriktade banklönekrediten. Vid fortlöpande kredit av detta slag kan kredittagaren/konsumenten disponera sill kredilulrymme för praktiskt tagel vilkel ändamål som helst.

En allt vanligare lyp av fortlöpande kredit, som har ägnats särskild uppmärksamhet av kommittén, representeras av de kontokredilsyslem som har byggts upp av banker och andra finansieringsförelag. Utmärkande för dessa system är alt ett särskill kontoförelag lill sig ansluter dels näringsidkare som tillhandahåller nyttigheter av olika slag, dels förbrukare -enskilda konsumenter eller andra - för vilka nyttigheterna är avsedda. Systemet fungerar i princip så, att konsumenten inom ramen fördet medgivna kreditutrymmet lånar pengar av kontoföretagei för att belala nytlighelen. 1 praktiken går pengarna direkt från kontoföretaget lill den näringsidkare som har tillhandahållit nyttigheten. För alt denne skall veta atl konsumenten har ett konto som är anslutet till systemet har konsumenten i regel fött en plastbricka från kontoförelaget som uppvisas när han vill använda sig av kontokrediten, dvs. ell konlokori.

Som framgår av vad jag har sagl i etl tidigare avsnitt avses den nya konsumentkreditlagen i princip omfatta alla konsumenlkrediter, således även olika slag av konlokrediter i den mån de är avsedda huvudsakligen för enskilt bruk. Detta innebär bl. a. att näringsidkare som marknadsför kontokredil är skyldig att iaktta lagens bestämmelser om information (se avsnittet 5,3). Vidare blir lagens olika regler om kreditköp tillämpliga, om kontokrediten används vid inköp av varor. Av särskilt intresse härvidlag är de regler som på visst sätt gör kreditgivaren medansvarig för säljarens

Prop. 1976/77:123 138

förpliktelser mot köparen på grund av köpel, t. ex. vid fel i vara (avsnitt 5.6), eller som utesluter ålertaganderält vid bl. a. konloköp (avsnitt 5.9),

Kommittén har föreslagit all lagens beslämmelser om krediiköp i visst fall skall gälla även när kontokredit tas i anspråk vid förvärv av andra nyttigheler än varor, t, ex. sällskapsresor. Del fall som kommittén åsyftar är det vanliga fallet all ell avtal om kontokredit berättigar konsumenien atl la i anspråk kreditutrymmel såväl vid köp av vara som vid andra förvärv. Kommittén, som framhåller alt del i konlokortssysiemen inle görs någon skillnad mellan krediter som hänför sig till vaminköp och andra krediter, pekar särskilt på alt reglerna om kreditgivarens ansvar för felaktiga varor och annat som har med själva köpel alt göra i så fall skulle äga motsvarande tillämpning vid förvärv av tjänster o, d.,t. ex, när en researrangör inte fullgör sina åligganden mol konsumenien.

Vad kommittén föreslagit i denna del har lämnats ulan erinran av de allra flesta remissinstanserna.

Givetvis är det angeläget att konsumenternas ställning stärks även i fall då andra nyttigheler än varor förvärvas på kredil. Som jag tidigare har framhållit bör man emellertid i detta lagstiftningsärende i storl sett nöja sig med all reglera krediiköp av varor. Frågor som gäller exempelvis kontantinsats eller fristående kreditgivares ansvar i samband med tillhandahållande av tjänster och andra nyttigheler utanför varuområdet bör anstå i avvaktan på resultatet av främst kredilköputredningens och konsumentljänstulredningens pågående utredningsarbete. Vad jag nu har sagt bör i princip gälla oavsett på vilkel sätt krediten ges. Lagstiftning om tjänster på kredil bör alltså anslå även när det är fråga om tjänst som betalas med användande av kontokredil. Enligl min mening finns del härvid inte anledning av göra skillnad mellan fall då ett kontokortssystem gäller enbart förvärv av andra nyttigheter än varor, exempelvis sällskapsresor, och fall då ett kontokortssystem är blandat, dvs. medger förvärv av såväl varor som andra nyttigheler. Del skulle te sig egendomligt om etl förvärv av tjänst skulle underkastas kreditköpsreglerna enbart i det speciella fallet att förvärvet sker inom ramen för ell blandal konlokortssystem. På grund av det sagda förordar jag att förvärv av andra nyttigheler än varor helt och hållet hålls utanför de regler som gäller kreditköp, alltså även i det fall som nyss har berörts.

Jag går nu över till ell annat spörsmål som rör kontokrediterna, nämligen frågan om betalningsansvaret när kontokort har använts av obehörig person.

Som närmare framgår av betänkandet innehåller standardavtalen på kon-tokorlsområdel regelmässigt avtalsvillkor varigenom konsumenten/kontohavaren påtar sig betalningsansvar för belopp som påförs kontot genom att kontokort används av obehörig. Kommittén har föreslagit alt sådana avtalsvillkor skall fö göras gällande endast om kontohavaren lämnat ifrån sig kortet till annan, föriorat kortet genom grov oaktsamhet eller, utan att

grov oaklsamhel ligger honom lill lasl, förlorai kortet och underlåtit att snarast efter upptäckt av föriusten göra anmälan hos kredilgivaren. För belopp som har påförts kontot sedan kontohavaren hos kredilgivaren gjort anmälan att han inte längre har kortet i sin besittning är kontohavaren enligt förslaget betalningsansvarig endast om han har förfarit svikligt, exempelvis gjort osann anmälan om föriusi och sedan fortsatt all använda kortet.

Förslaget har lämnats ulan erinran av praktiskl laget alla remissinslanser. Ell par instanser vill dock gå längre i begränsning av kontohavarens ansvar. Sålunda anmärker konsumentverket all konlohavare enligt kommiiténs förslag i alltför slor utsträckning kan bli ansvarig för belopp som påförts kontot efter det all han mist kortet men innan han anmält föriusten. Verket föreslår att kontohavarens ansvarighet härvidlag begränsas lill ett belopp motsvarande fem procent av basbeloppet. Enligt KO finns del anledning all överväga införande av regler som generellt begränsar kontohavarens betalningsansvar lill visst belopp och som helt befriar honom från ansvar i fall där innehav av kortet utgjort enda legitimation för den obehörige.

För egen del anser jag all det finns etl klart behov av regler lill skydd för konlohavare i fall då kontokort används av obehörig. Vid utformningen av reglerna bör utgångspunkten vara all risken för ekonomisk föriusi i första hand skall bäras av kredilgivaren. Kreditgivaren har nämligen möjlighet att på olika sätt begränsa sitt risktagande, främst genom krav på legitimation när kort används. I vissa kvalificerade fall bör dock kredilgivaren ha möjlighet atl göra konsumenten betalningsskyldig.

Liksom huvuddelen av remissinstanserna anser jag atl de bestämmelser som kommittén härvidlag har föreslagit innebären lämplig avvägning. Detta betyder att jag inte nu vill förorda ytteriigare speciella begränsningar av den typ som föreslagits av KO och konsumentverket. Alt införa en generell begränsning av kontohavarens ansvar till en viss beloppsnivå skulle enligl min mening kunna alltför mycket undergräva respekten för de normer som måsle finnas när del gäller skyldighet atl förvara kortet väl och snarast anmäla föriusi av kortet. Ansvarsbegränsningsregeln skulle ju fö belydelse endast om kontohavaren överiämnat kontokortet lill annan, föriorat kortet genom grov oaktsamhet eller förlorat kortet på annat sätt och underlåtit att snarast efter upptäckt anmäla föriusten. Och i dessa fall blir kontohavaren ansvarig endast för sådana obehöriga konioultag som sker innan kredilgivaren har mottagit anmälan atl kontohavaren inte längre har kortet i sin besittning. Självfallet kan även ett sådant ansvar - med hänsyn till beloppels storlek eller andra omsländigheler - slundom framstå som oskäligt mot kontohavaren. Sådana fall kan emellerlid angripas med hjälp av jämkningsregeln i 36 8 avtalslagen.

Jag vill emellertid understryka alt del förhällandet all man nu inför ett grundskydd för kontohavarna i samband med uttag av obehörig inte bör

Prop. 1976/77:123 140

hindra konsumenlmyndigheterna all noga följa konloförelagens praxis och atl, om det bedöms angelägel från konsumentsynpunkt, söka fö till stånd en ytteriigare förbättring av avtalsvillkoren eller vid behov påkalla lagändring,

I vissa konlokortssystem gäller alt även annan än kontohavaren kan enligt kontoavtalel vara behörig att använda kontokort som utfärdats på grund av avtalet. De av kommittén föreslagna reglerna bör jämkas med hänsyn till detta förhållande. Jag återkommer härtill i specialmotiveringen.

De särskilda reglerna om betalningsansvar vid obehörigt användande av kontokort bör enligt min mening äga tillämpning oavsett kontokreditens närmare inriktning. Reglema bör således gälla såväl när kontokrediten avser endast inköp av varor som när krediten kan användas för annat ändamål

5.11 Kreditköp och rörhyrning

En konsument som behöver en viss kapitalvara kan f n. i en del fall välja mellan atl köpa den och att hyra den. I likhet med kommittén anser jag all del från konsumentsynpunkt är en fördel all marknaden på detta sätt erbjuder alternativ varigenom behov av kapitalvaror kan tillgodoses. Särskilt om konsumentens behov av varan är tillfälligt kan del vara en lämplig utväg att hyra den i stället för att göra en större investering i form av ett köp. Även förhyrning för längre tid kan för en del konsumenter vara en fördel, bl, a. från bekvämlighelssynpunkt. Som framgår av kom-millébetänkandel ansvarar ju ulhyraren i regel för underhåll och reparalion av föremålet under hyrestiden.

Det förhållandel atl konsumenterna i viss omfattning kan välja mellan atl köpa och all hyra en vara kan naturligtvis inle förbises vid en reglering av kreditköpen. Till en början bör klargöras vilka transaktioner som är kreditköp och vilka som är förhyrning. Som kommillén har framhållit ligger den väsentliga skillnaden mellan förhyrning och kreditköp i avtalels syfte beträffande äganderätten till varan. Då parterna ingår elt avtal om krediiköp är deras avsikt atl konsumenten skall bli ägare lill föremålet. Vid avial om förhyrning är avsikten däremot alt konsumenten under viss lid skall använda varan ulan all äga den. Del förekommer emellertid alt avtal betecknas som hyresavtal trots all avsikten är att konsumenten skall äga föremålet. Ett skäl kan vara atl säljaren vill kringgå vissa tvingande skyddsregler som har ställts upp vid köp. För atl undanröja varje tvivel om att det i sådana fall är fråga om ett kreditköp innehåller 1 8 avbelalningsköplagen en erinran om att köp föreligger även om avtalet har betecknats som hyresavtal, "såframt det finnes vara åsyftat, atl den, som föll godset till sig utgivet, skall bli ägare därav".

Kommittén föreslår att en motsvarande erinran tas in i konsumentkreditlagen. Jag ansluter mig till förslaget i den delen. Del är uppenbart att

Prop. 1976/77:123 141

en säljare inte bör kunna kringgå skyddsreglerna i den föreslagna konsumentkreditlagen genom atl beteckna elt avtal som förhyrning trots all del i verkligheten är fråga om försäljning. Som exempel på bestämmelser som på detta sätt skulle kunna kringgås lill nackdel för konsumenterna kan nämnas reglerna om återtaganderätt.

En sak som också måste uppmärksammas i detta sammanhang är över-strömningsproblemaliken. Kommillén har räknat med alt de regler som den har föreslagit för kreditköpens del, bl, a, beträffande informationsplikt, konlantinsatskrav och begränsning av återtaganderätten, kan leda lill en överströmning från kreditköp till långlidsförhyrning. Detta kan innebära problem genom atl förhyrningsområdet f n, inte är särskill reglerat ur kon-sumenlskyddssynvinkel.

Enligt kommitténs mening är långlidsförhyrning förbunden med vissa nackdelar för konsumenterna. Kommillén pekar särskilt på atl förhyrning i del långa loppet ställer sig avsevärt dyrare än motsvarande krediiköp samt alt konsumenten kan råka ul för myckel stränga påföljder, om han kommer efter med hyran. Risk finns också, menar kommittén, att en del näringsidkare för all undgå kontantinsalskravet och för att även fortsättningsvis kunna använda sig av det hot som återiagandemöjligheten innebär övergår från kredilförsäljning lill uthyrning. Därigenom skulle konsumentkreditlagens skyddsregler förfela en stor del av sin verkan och påtagliga ölägenheter kunna uppstå för konsumenterna.

Kommittén föreslår därför som komplement lill konsumentkreditlagen en särskild uthyrningslag. Som motsvarighet till konsumentkreditlagens krav på kontantinsats innehåller den föreslagna uthyrningslagen bestämmelser om all den som hyr en vara av vissl värde skall, om hyrestiden överstiger en månad eller lämnas obestämd, deponera ell visst belopp hos uthyraren. Vidare åläggs uthyraren informationsskyldighet rörande den ekonomiska innebörden av förhyrningen. Kommittén föreslår också alt konsumenten tillerkänns rätt alt säga upp hyresavtalet när förhyrningen har pågått i sex månader. Efter samma lid skulle konsumenten vidare ha rätt att köpa varan, Priset skulle i så fall fastställas efter ett i lagen angivet avräkningsförfarande. Beträffande förslagets närmare innehåll för jag hänvisa till den tidigare framställningen (4.3).

Som jag har nämnt i ell tidigare avsnitt har förslaget lill ulhyrningslag fött ell blandat mottagande under remissbehandlingen. Flertalet av de remissinslanser som har yttrat sig synes visseriigen mena all en mer allmän övergång från krediiköp till långlidsförhyrning knappast är önskvärd. Från flera håll - bl, a. från LO:s sida - påpekas emellertid atl långlidsförhyrning många gånger kan vara lill fördel för konsumenterna och alt man i varje fall inle bör gå så långt i reglering av denna verksamhet som kommillén har föreslagit. Skulle kommitténs förslag genomföras finns det enligt vissa instansers mening risk för att viss uthyrningsverksamhet, t. ex. uthyrning

Prop. 1976/77:123 142

av TV-apparaler, allvariigt försvåras. Åtskilliga remissinstanser framhåller också att faran för en icke önskvärd överströmning från köp till uthyrning minskar, om lagstiftningen rörande kreditköp ges en mindre långtgående utformning än kommittén har föreslagit.

För min del vill jag först erinra om alt de förslag rörande krediiköp som jag har lagt fram i det föregående innebär att bl, a, reglerna om kontantinsats och återtaganderätt blir mer flexibla än enligt kommitténs förslag. Så t. ex. kommer bättre hänsyn atl kunna tas till förhållandena i varje särskild bransch. Det flnns därmed enligl min mening mindre risk fören ofördelaktig överströmning från kreditköp till förhyrning. Även bortsett härifrån anser jag att kommitténs farhågor fören sådan överströmning är överdrivna. Som jag redan har antytt inledningsvis i detta avsnitt måsle också beaktas att vissa former av uthyrningsverksamhet, framför allt kortlidsulhyrning men även uthyrning för längre lid, fyller ett angeläget konsumentbehoy. Självfallet måste sådan verksamhet kunna bedrivas även i fortsättningen. På den punkten kan jag hålla med vissa remissinslanser om all det finns risk för alt även befogad uthyrningsverksamhet skulle allvariigt försvåras, om kommitténs förslag genomförs.

Vad jag nu har sagl leder lill alt man i varje fall inte bör gå så långt i reglering av uthyrningsverksamheten som kommittén har föreslagit. Bl. a. bör man enligl min mening avslå från alt införa något krav på deposition av ett visst belopp hos ulhyraren. Detta hindrar emellertid i och för sig inte atl man genomför vissa andra delar av kommittéförslaget. Självfallet kan konsumenternas ställning gentemot näringsidkarna behöva stärkas även på del speciella område som uthyrningsverksamheten utgör. Och utan tvekan innehåller kommittéförslaget på den punkten åtskilliga beaktansvärda detaljer. Jag tänker då främst på förslagets bestämmelser om informalion men också på reglema om rätt för konsumenien all säga upp hyresavtalet eller atl under vissa förutsättningar köpa varan.

Vad först gäller informationsfrågan vill jag emellertid erinra om att den har kommit i ett nytt läge genom den utbyggda marknadsföringslagen. Inom ramen för den lagen kan konsumenlmyndigheterna fö lill stånd en väsentligt förbättrad konsumentupplysning även på ulhyrningsområdel Gfr prop. 1975/76:34 s. 124). Liksom är fallet när det gäller krediter kunde det visseriigen finnas behov av vissa speciella informalionsregler som särskilt lar sikte på uthyrning. Jag anser dock inte all del enbart av den anledningen finns skäl atl införa en särskild uthyrningslag.

När det därefter gäller frågorna om uppsägningsräii och rätt atl köpa den hyrda varan kan jag till stora delar anslula mig lill kommitténs värderingar. Viktigt är naturiigivis atl konsumenten vid uthyrning har valfrihet och inte binds av hyresavtalet för längre tid än som svarar mol hans behov. Beaktas bör också att en alltför lång hyrestid kan få avsevärda olägenheter på så sätt att del sammanlagda hyresbeloppet kan komma atl överstiga

Prop. 1976/77:123 143

varans pris. Kommitténs förslag ger konsumenien möjlighet atl undvika de ekonomiskt sett oskäliga konsekvenser som ett fortsatt förhyrande kan leda till och att i stället på vissa villkor bli ägare till föremålet.

Samtidigt som alltså kommitténs grundtankar är värda beaktande, anser jag dock att det framlagda lagförslaget även i hithörande frågor går alltför långt. Delta gäller framför allt förutsällningarna och villkoren för köp av den hyrda varan. Även de av kommittén föreslagna bestämmelserna om uppsägningsräii skulle kunna fö vissa negativa konsekvenser för konsumenterna, främst i form av förhöjda hyresavgifter. Frågorna behöver därför övervägas närmare. Vad som har framkommit vid kommiiténs utredningsarbete tyder inle heller på all del finns något omedelbart behov att ingripa med lagstiftningsåtgärder på det berörda området. Jag vill f ö. understryka att det redan nu finns goda möjligheter atl med stöd av avtalsvillkorslagen komma till rätta med villkor i uthyrningsavtal som är oskäliga mol konsumenterna. Även den civilrältsliga generalklausulen i 36 8 avtalslagen kan användas i detta sammanhang.

Sammanfattningsvis anser jag, som jag redan tidigare har uttalat, all man åtminstone f n. bör avstå från all införa en särskild lagstiftning om uthyrning av varor till konsumenter. Skulle mol förmodan kredilköpsreglerna leda till en för konsumenterna ofördelaktig överströmning från köp till uthyrning eller skulle utvecklingen annars visa att en särskild reglering behövs, för frågan tas upp lill förnyad prövning.

5.12 Tillsyn

Kommittén har föreslagit alt efterlevnaden av konsumentkredillagstift-ningen skall stå under tillsyn av myndighet som regeringen bestämmer. Enligt kommillén bör tillsynen anförtros ål myndighet på konsumentskydds-området, företrädesvis konsumentverket. Tillsynsverksamheten bör inte vara enbart kontrollerande utan även inriktas på all ytteriigare förbättra konsumenternas ställning i kreditsammanhangen samt på all ta fram statistik och andra betydelsefulla uppgifter beträffande konsumentkrediterna.

För all efterievnaden av lagstiftningen skall kunna övervakas på ett rationellt sätt - härvid har särskill nämnts kravel på kontantinsats vid kreditköp - bör tillsynsmyndigheten enligt kommittén ges rätt all företa inspektion hos varje näringsidkare som lämnar konsumentkredil i sin yrkesmässiga verksamhet och alt la del av samtliga handlingar som rör verksamheten. Näringsidkare skall enligt förslaget vara skyldig att lämna tillsynsmyndigheten de upplysningar om verksamheten som myndigheten begär för sin tillsyn. För all vid behov kunna framtvinga handlingar och upplysningar skall tillsynsmyndigheten kunna förelägga vite. Kommittén föreslår också att tillsynsmyndigheten ges rätt att meddela de föreskrifter som föranleds av tillsynen och att förena dessa med vite. Talan mot tillsyns-

Prop. 1976/77:123 144

myndighetens beslut skall kunna föras hos regeringen genom besvär.

Kommittén föreslår vidare en straffsanklionerad bestämmelse om tystnadsplikt för den som hos tillsynsmyndigheten har tagit befattning med tillsynsärende,

Kommiiténs förslag alt konsumenlverkel skall utöva tillsyn över efterlevnaden av konsumentkreditlagen saml de föreslagna bestämmelserna om inspektionsrätt m. m. har, utom såvitt angår området för verkets tillsynsverksamhet, godtagits av det stora flertalet remissinstanser. Vissa företrädare för näringslivet anser dock alt den föreslagna tillsynsverksamheten skulle innebära ett stort intrång hos näringsidkarna. Som tidigare nämnts befarar också flera remissinslanser att del blir svårt att utan en betydande resursinsats övervaka att bestämmelserna om kontantinsats vid kreditköp efterlevs.

Åtskilliga remissinslanser, bl. a. bankinspektionen saml företrädare för bankväriden och för näringslivets intressen, avstyrker förslaget atl konsumentverket skall utöva tillsyn även när del gäller bankernas kredilgivning till konsumenter. Dessa remissinslanser anser atl tillsynen i denna del bör ankomma på bankinspektionen, dock i samråd med konsumentverket. Även datainspektionen ifrågasätter lämpligheten av kommitténs förslag på denna punkt.

För egen del anser jag det självklart atl del måsle finnas viss offentlig tillsyn över efterievnaden av den föreslagna konsumentkredillagen. Tillsynen bör utövas av konsumentverket, som enligt sin instruktion (SFS 1976:429) är central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor. Till frågan om vissa undanlag från verkets tillsyn skall jag strax återkomma.

För att konsumentverket på ett tillfredsställande sätt skall kunna genomföra tillsynsverksamheten är det enligl min mening nödvändigt att verket ges rätt alt företa inspektion hos näringsidkare under dess tillsyn och att ta del av samtliga handlingar som behövs för tillsynen. Detta motiveras bl.a, av önskemålet om en effektiv övervakning av att kravel på kontantinsats vid kreditköp iakttas. Det är av betydelse inte minst av hänsyn till lojala näringsidkare att respekten för koniantinsalskravet upprätthålls. Självfallet kan det inte komma i fråga att söka anordna något slags kon-tinueriig bevakning av att alla näringsidkare som säljer varor på kredit iakttar konlanlinsatsreglerna. En sådan kontroll är varken möjlig eller nödvändig. Däremot bör konsumentverket genom inspektionsräti få möjlighet atl siick-provsvis kontrollera att näringsidkare följer bestämmelserna om kontantinsats, ulan att del behöver föreligga anledning anta att dessa har åsidosatts. En motsvarande metod har valts för all övervaka efterlevnaden av de särskilda föreskrifter om bl, a. kontantinsats som gäller för bilhandelns del (se avsnittet 2,2,8). En rätt att företa inspektion och att ta del av samtliga handlingar som behövs för tillsynen är naturiigivis också av stor belydelse när del gäller atl övervaka efterlevnaden av konsumentkredillagen i övrigt. Inte minst gäller detta bestämmelserna om informationsplikt vid marknadsföring av kredit och om användning av förbehåll om återtaganderätt vid krediiköp.

Prop. 1976/77:123 145

Konsumentverket bör vidare ges rätt all av vederbörande näringsidkare erhålla de upplysningar om dennes verksamhet som verket begär för sin tillsyn.

Hur den föreslagna inspektionsrätten närmare skall utövas bör enligt min mening prövas i konsumentverkets löpande arbete med tillsynen. En möjlighet är atl verket genom egna tjänstemän verkställer inspektion. Det finns dock anledning all i detta sammanhang erinra om den pågående utredningen (H 1976:04) rörande arbetsuppgifter m. m. fören regional konsumentpolilisk organisation. Eventuellt kan det befinnas lämpligt att konsumentverkets inspektionsräti åtminstone till en del utövas genom en sådan regional organisation. Konsumentkreditlagens beslämmelser om inspektion bör utformas så alt de ger möjlighet härtill.

Om näringsidkare underiåler att lämna tillgång till handling eller upplysning i enlighet med de nu föreslagna reglerna i konsumentkreditlagen, bör konsumentverket kunna ålägga vederbörande vid vite atl fullgöra sin skyldighet. Vitet bör kunna fastställas till högst 10 000 kr (jfr 11 8 marknadsföringslagen).

De förordade tillsynsreglerna gör att det också bör tas in en besvärsbestämmelse i konsumentkreditlagen. Sålunda bör beslut som innebär atl näringsidkare skall tillhandahålla konsumentverket handling kunna överklagas hos kammarrätten (jfr 22 8 marknadsföringslagen).

I sammanhanget bör också införas bestämmelser om lystnadsplikt för den som hos konsumenlverkel eller på verkels vägnar har tagit befallning med tillsynsärende enligl lagen samt beslämmelser om den ordning i vilken talan om utdömande av vite som har förelagts enligl lagen skall föras.

Kommittén har föreslagit all bland tillsynsbestämmelserna skall tas upp en särskild regel enligt vilken konsumentverket kan meddelade föreskrifter som föranleds av tillsynen saml förena sådan föreskrift med vite. För egen del anser jag det inte påkallat med en sådan regel. I verkels tillsynsuppgift ligger givetvis all verket bör meddela de råd o. d. som i samband med tillsynen finnes påkallade. Det finns emellerlid inle tillräcklig anledning att härtill knyta något särskilt tvångsmedel.

Konsumentverkels tillsyn enligt lagen bör i princip omfatta alla näringsidkare som kan vara berörda av lagen, dvs. näringsidkare som bedriver varuförsäljning eller som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar konsumentkredil eller annars uppträder som kredilgivare i lagens mening (jfr avsnittet 5.2) eller som i sin yrkesmässiga verksamhet förmedlar konsumentkredit.

En särskild fråga är emellertid om konsumentverkets tillsyn enligt lagen böromfatlaävenbankerochförsäkringsbolag, som slår under särskild tillsyn. Innan jag går närmare in på denna fråga vill jag något beröra förhållandel mellan de nu föreslagna tillsynsreglerna och vissa bestämmelser i marknadsföringslagen och avialsvillkorslagen.

10 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 123

Prop. 1976/77:123 146

Jag har i tidigare avsnitt föreslagit alt konsumentkreditlagens bestämmelser om näringsidkares informationsplikt vid marknadsföring av kredit saml reglerna om kontantinsats vid kreditköp anknyts till marknadsföringslagens regelsystem. Underiåtelse alt vid marknadsföring av kredit lämna erforderiig information skall sålunda bedömas med tillämpning av generalklausulen om informalion i 3 8 marknadsföringslagen, medan åsidosättande av bestämmelserna om kontantinsats skall betraktas som otillböriig marknadsföring enligl generalklausulen i 2 8 marknadsföringslagen. På motsvarande sätt skall bestämmelserna om användning av förbehåll om återtaganderätt vid kreditköp anknytas till avtalsvillkorslagen.

Vad jag nu har sagt innebär all marknadsföringslagens resp. av-lalsvillkorslagens kontroll- och sanktionssystem blir tillämpligt såvitt angår de berörda bestämmelserna. Härvid gäller enligt 11 8 förslå stycket marknadsföringslagen atl KO i ärende som avser tillämpning av 2 eller 3 8 samma lag kafT.anmana näringsidkare att komma in med yttrande eller upplysning i ärendet, I fall då beslut om förbud enligt 2 8 eller informationsåläggande enligt 3 8 marknadsföringslagen kan antas komma i fråga får KO vidare anmana näringsidkare att tillhandahålla bl. a. handling som kan ha betydelse för utredningen i ärendet. Efterkoms inte sådan anmaning, får KO enligt II 8 andra stycket marknadsföringslagen förelägga vite om högst 10 000 kr. När förbud eller åläggande enligt marknadsföringslagen har meddelats, kan KO kontrollera att del iakttas genom att med stöd av 16 8 marknadsföringslagen anmana den som avses med förbudet eller åläggandet att tillhandahålla bl, a, upplysningar och handlingar som behövs för den nämnda kontrollen. Också här kan KO använda vite som tvångsmedel, Enligl 3 a 8 avtalsvillkorslagen är näringsidkare skyldig att på KO:s anmaning komma in med yttrande eller upplysning i ärende enligt den lagen. Anmaning kan förenas med vitesföreläggande.

De föreslagna reglerna om konsumentverkels tillsyn enligt konsumentkreditlagen är inle avsedda alt rubba eller inskränka de befogenheter som sålunda tillkommer KO enligt marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen. Med hänsyn till alt KO-ämbetet numera är knutet lill konsumentverket torde de båda regelsystemen utan olägenhet kunna gälla vid sidan av varandra.

Som jag nyss nämnde bör det särskilt övervägas om konsumentverkets tillsyn enligt konsumentkredillagen bör omfatta även banker och försäkringsbolag som redan är underkastade särskild tillsyn. På denna punkt har kommitténs förslag utsatts för åtskillig kritik under remissbehandlingen.

För min del vill jag erinra om att mina tidigare förslag innebär att konsumentkreditlagens bestämmelser i än högre grad än enligl kommiltéför-slagei inriktas på kreditköp. Krediler som är fristående från kreditköp, dvs. vanliga banklån, checkräkningskrediter m, m,, berörs sålunda endast av bestämmelserna om marknadsföring av kredit. Och när det gäller mark-

Prop. 1976/77:123 147

nadsföring får reglerna i bl, a, 118 marknadsföringslagen - som omfattar även banker och försäkringsbolag - anses ge konsumenlmyndigheterna tillräckliga möjligheter lill kontroll av bankers och försäkringsbolags marknadsföring beträffande kredil. Vad därefter gäller kravel på kontantinsats riktas del enligl föreliggande förslag endast mot säljaren vid krediiköp. Förbud mol användning av förbehåll om återtaganderätt vid kreditköp skall likaledes kunna riktas endast mot säljare,

Särskill för bankernas del kan visserligen tillämpning av lagens beslämmelser i övrigt bli aktuell genom atl bank medverkar som kreditgivare vid kreditköp (jfr avsnittel 5,2). Tillsynen av atl bankerna härvid iakttar konsumentkreditlagens regler bör emellertid enligt min mening ankomma på bankinspektionen inom ramen för dess allmänna tillsynsverksamhet. Under de senaste åren har i samband med olika reformer på konsumentskyddets område framhållits bankinspektionens uppgift att bevaka även konsumentintressena. Denna uppgift har också understrukils av bankinspektionen i dess remissyttrande över kommitténs förslag till konsumentkreditlag. I sammanhanget bör påpekas att den nyligen tillsatta banklagsutredningen (Fi 1976:04) har fått i uppdrag att närmare överväga vad som bör gälla i fråga om inspektionens granskning av bankernas verksamhet i syfte att i skilda hänseenden ge ell gott konsumentskydd ål bankkunderna. Enligt direktiven för kommittén bör särskild uppmärksamhet ägnas ål frågan hur gränsen bördras mellan bankinspektionens verksamhet och den verksamhet som utövas av de konsumentpolitiska organen, varvid en avvägning bör göras mellan önskemålet att myndighetskonlakterna med bankerna samordnas och behovet av etl likformigt konsumentskydd inom olika sektorer av näringslivet.

Mol bakgrund av del nu anförda förordar jag all verksamhet som står under bankinspektionens eller försäkringsinspektionens tillsyn undantas från konsumentverkets tillsyn enligt konsumentkreditlagen. Undantag bör vidare göras för Sveriges riksbank och Sveriges invesleringsbank aktiebolag. Slutligen bör självfallet även den verksamhet som enligt konsumentkredillagen kommer all utövas av exekutiv myndighet undantas från konsumentverkels tillsyn.

1 sammanhanget vill jag erinra om att finansieringsbolagskommilién (Fi 1975:08) f n. överväger huruvida även andra finansieringsförelag än bankinstitut och kredilaktiebolag bör bli föremål för allmän kontroll och insyn. Sedan den kommittén samt banklagsulredningen har lagi fram sina förslag kan det givelvis bli aktuellt med vissa förnyade överväganden beträffande tillsynen enligt konsumentkredillagen.

Prop. 1976/77:123 148

5.13 Resursbehov

Efter samråd med chefen för handelsdepartementet vill jag något gå in på frågan om resursbehov för de myndigheter som berörs av de förslag som har lagts fram i del föregående.

Som tidigare har framhållits skall konsumentverket genom förhandlingar och överenskommelser med näringsidkarsidan och på annat sätt la fram rikllinjer för lillämpningen av olika bestämmelser i konsumentkredillagen. Detta gäller främst bestämmelserna om informationsplikt vid marknadsföring av kredit, kontantinsats vi krediiköp och användning av förbehåll om ålertaganderält vid kreditköp. 1 enlighet med de förslag som jag har lagt fram i avsnittel 5.12 skall det vidare ankomma på konsumentverket all utöva tillsyn över efterievnaden av konsumentkreditlagen.

Det är här i viss mån fråga om arbetsuppgifter som följer av gällande in-stmktion för konsumentverket och som har ingått bland förutsättningama för verkets organisatoriska uppbyggnad och anslagstilldelning. Emellertid kan del inte uteslutas att verket kan komma all behöva en viss resursförstärkning för att kunna möta de krav som den nya lagstiftningen ställer. På ärendets nuvarande stadium kan dock inte någon bestämd ställning tas när det gäller resursbehovet hos konsumentverket. Denna fråga får prövas i anslutning lill de åriiga anslagsfrågorna.

Även marknadsdomstolens arbetssituation torde i viss mån komma att förändras lill följd av den nu föreslagna lagstiftningen. Del för sålunda förutsättas alt lagen kommer atl medföra en ökad tillströmning av ärenden till domstolen. Vid åsidosättande av reglerna om informationsplikt vid marknadsföring av kredil, kontantinsats och förbehåll om återtaganderätt bör rättelse emellertid ofta kunna åstadkommas på frivillig väg. 1 sammanhanget skall också erinras om KO:s möjligheter att ingripa med förbuds- eller informationsföreläggande enligt 14 eller 15 8 marknadsföringslagen och med förbudsföreläggande enligt 6 8 avtalsvillkorslagen. Med hänsyn härtill bör det kunna fömtsättas atl endast fall av större vikt kommer att föras lill prövning i marknadsdomstolen.

Det är sålunda oklart om marknadsdomstolens resursbehov påverkas. Jag är därför inte beredd atl nu ta ställning i denna fråga.

5.14 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Självfallet är del angeläget alt den nya konsumentkredillagen kan träda i kraft så snart som möjligt. Beaktas bör emellerlid atl åtskilliga regler i lagen kräver förarbete från berörda myndigheters och organisationers sida. Bl. a. bör det las fram riktlinjer för tillämpningen av bestämmelserna om marknadsföring av kredit, kontantinsats och förbehåll om återtaganderätt

Prop. 1976/77:123 149

vid kreditköp. Vad särskilt angår marknadsföringsbeslämmelserna är del också önskvärt alt det före lagens ikraftträdande kan utarbetas hjälpmedel i form av schabloner, tabeller e.d. för angivande av bl.a. den effektiva räntan för olika krediler. Till det sagda kommer atl enskilda näringsidkare behöver viss lid för alt anpassa sin verksamhet till lagens föreskrifter.

De nu berörda synpunkterna kan enligt min mening tillgodoses om lagen för träda i kraft den 1 januari 1978. Jag föreslår alltså atl lagen sätts i kraft vid den tidpunkten.

Bestämmelserna i konsumentkreditlagen bör i princip äga tillämpning endast på avtal som har ingåtts efter lagens ikraftträdande. Detta torde stå i överensstämmelse med allmänna grundsatser (jfr prop. 1973:138 med förslag lill konsumenlköplag, m. m., s. 281, 311 f och 318). Ett undantag bör dock göras närdet gäller bestämmelserna om konlohavares betalningsansvar gentemot kreditgivare för belopp som har påförts konto genom att kontokort använts av obehörig (se avsnitt 5.10). Enligl min mening bör dessa bestämmelser tillämpas även beträffande konloavial som har ingåtts före lagens ikraftträdande. Det skulle annars komma att förflyta alltför lång tid innan bestämmelserna slår igenom i större omfattning.

Till undvikande av missförstånd vill jag i del sammanhanget påpeka alt lagens beslämmelser om kreditköp alllid blir tillämpliga på köp som har ingåtts efter beslämmelsemas ikraftträdande, även om köpet skulle ha skett med utnyttjande av kontokredil. Härvidlag saknar del betydelse all själva avtalet om kontokredil lill äventyrs har Iräffals före ikraftträdandet.

Konsumentkreditlagens exekulionsrättsliga beslämmelser om återtagande av vara, som har förvärvats genom krediiköp med förbehåll om återtaganderätt, bör i enlighet med kommitténs förslag tillämpas endast på köp som sker efter ikraftträdandet. För äldre köp kommer alltså avbetalningsköplagens regler alt gälla.

5.15 Följdändringar i andra författningar

Som jag tidigare har nämnt bör avbelalningsköplagen stå kvar även efter konsumentkreditlagens ikraftträdande och därvid gälla för sådana avbetalningsköp som faller utanför konsumentkreditlagens tillämpningsområde. Hit hör främst avbetalningsköp mellan näringsidkare i yrkesmässig verksamhet. Som tidigare har nämnts är kreditköputredningen, som har efterträtt kommittén, sysselsatt med alt bl. a. göra en fortsatt översyn av avbelalningsköplagen.

Redan nu bör emellertid vissa ändringar göras i avbelalningsköplagen.

Till en början bör i enlighet med kommittéförslaget en erinran las in i lagens 1 8 om atl konsumentkreditlagen gäller i fråga om konsumenlkredilköp,

I 3 och 4 88 avbelalningsköplagen finns bestämmelser om den ekonomiska

Prop. 1976/77:123 150

uppgörelse som skall ske mellan köpare och säljare, om avbeialningsgods alertas. Enligt 4 8 första stycket får säljaren vid uppgörelsen räkna sig till godo bl. a. kostnad som han måsle vidkännas för godsets återtagande. Enligt tredje stycket gäller atl ersättning för sådan kostnad ulgår enligl beslämmelser som regeringen meddelar. Sådana bestämmelser finns i kungörelsen (1974:812) om ersättning för kostnad i mål om handräckning enligl lagen (1915:219) om avbetalningsköp, m, m. (ändrad senast 1976:796), En redogörelse för kungörelsens innehåll har lämnats i avsnittet 5,9.2,

De nu berörda bestämmelserna bör ändras så att de kommer alt motsvara den reglering av kreditgivares rätt att tillgodoräkna sig ersättning för åler-lagandekoslnad som jag har förordat för konsumentkreditköpens del (se avsnittet 5.9.2). Huvuddelen av bestämmelserna i nyssnämnda kungörelse bör sålunda flyttas över lill avbelalningsköplagen.

En ändring bör också göras i 11 8 andra stycket avbelalningsköplagen. Detta lagrum innehåller en bestämmelse om alt gång- och sängkläder som är oundgängligen behövliga för köparen, hans make och oförsörjda barn inte i något fall för återtas. På grund av en hänvisning i 15 8 första stycket äger bestämmelsen motsvarande tillämpning beträffande förrättning för verkställighet av dom, varigenom köparen har förpliktals atl utge gods som sålts genom avbetalningsköp. Som har påpekats av en remissinstans torde de nu berörda bestämmelserna sakna praktisk belydelse utanför konsumenl-krediiområdel. Och konsumentkreditlagen bör, som jag tidigare har förprdal, innehålla särskilda regler om alt egendom som kan hänföras lill köparens beneficium enligl 65 8 ulsökningslagen inte för alertas. Jag föreslår därför all 11 8 andra stycket avbelalningsköplagen upphävs och all den nyssnämnda hänvisningen i 15 8 första stycket samma lag utmönstras.

Vid sidan av avbelalningsköplagen berörs också konsumentköplagen av den nya konsumentkredillagen. Sålunda anser jag, som jag tidigare nämnt, atl de nuvarande bestämmelserna i 15-17 88 konsumentköplagen om irepartsförhållanden och förbud mot vissa fordringsbevis med vissa ändringar bör flyttas över lill konsumentkreditlagen. De angivna paragraferna i konsumentköplagen bör alltså upphävas.

Som jag närmare skall återkomma till i specialmötiveringen bör med förbehåll om återtaganderätt enligt konsumentkreditlagen avses avtalsvillkor som ger kreditgivaren möjlighet alt återta varan, om köparen inle fullgör sin del av kreditköpsavtalel. Denna definition omfattar båda de typer av förbehåll som anges i 1 8 avbelalningsköplagen, dvs. såväl åiertagandeför-behåll som äganderättsförbehåll.

Den säkerhet som kreditgivaren kan uppnå genom förbehåll om återtaganderätt är straffrättsligt skyddad. Har någon i sin besittning egendom vartill ägande- eller säkerhetsräll är förbehållen eller tillförsäkrad eller eljest tillkommer annan, döms han nämligen enligl 10 kap. 4 8 brottsbalken för olovligt förfogande, om han vidtar åtgärd varigenom egendomen frånhänds

Prop. 1976/77:123 151

den andre eller denne annorledes berövas sin rätt.

Enligt 10 kap. 10 8 andra stycket brottsbalken för olovligt förfogande över egendom, som kommit i gärningsmannens besittning genom avtal enligt vilkel äganderätten skall övergå först sedan betalning har eriagts, inte åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt. Bakom denna åtalsregel ligger tanken atl säljaren inle skall kunna anlita åklagaren som indrivningsorgan vid avbetalningsköp. Ordalydelsen i bestämmelsen kan emellertid ge intrycket alt begränsningen av åtalsplikten endast avser fall där uttryckligt äganderättsförbehåll föreligger.

Enligt min mening bör åtalsregeln ändras så, att det klart framgår att den omfattar inle bara äganderättsförbehåll utan också andra förbehåll som ger målsäganden möjlighet all återta föremålet.

6 Upprättade lagförslag

I enlighet med del anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. konsumentkreditlag,

2. lag om ändring i lagen (1915:219) om avbelalningsköp,

3. lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877),

4. lag om ändring i brottsbalken.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Prop. 1976/77:123 152

7 Specialmotivering

7.1 Förslaget till konsumentkreditlag

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Den motsvarar 1 8 i kommitténs förslag lill konsumentkreditlag med endast en redaktionell justering. I första stycket har orden "eller erbjudes" skjutils in för alt markera att lagen innehåller beslämmelser rörande bl. a, marknadsföring av krediler.

Konsumentkredillagen syftar lill atl stärka konsumentens ställning på kreditmarknaden i förhållande till typiskt sett överiägsna motparter. Lagen omfattar därför kredit som lämnas eller erbjuds lill konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Med konsument avses enskild medborgare i egenskap av privatperson. Termen näringsidkare skall i överensstämmelse med vad som är fallet enligt marknadsföringslagen, avialsvillkorslagen och konsumentköplagen fattas i vidsträckt mening. Den omfattar varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur. Som en ytteriigare fömtsättning för lagens tillämplighet i nu berörda fall gäller emellertid att krediten erbjuds eller lämnas i denna yrkesmässiga verksamhet. Denna behöver inte vara särskilt inriktad på kredilgivning. Om en näringsidkare vars yrkesmässiga verksamhet avser försäljning av varor endast i enstaka undantagsfall beviljar köpare kredit är lagen likväl tillämplig i dessa fall. Däremot äger lagen enligt huvudregeln inle tillämpning om näringsidkare erbjuder eller lämnar kredit utanför sin yrkesmässiga verksamhet.

Som har berörts i den allmänna motiveringen (avsnittet 5.2) har lagen dock ansetts böra omfatta också vissa fall där kreditgivaren inle är näringsidkare eller väl är näringsidkare men lämnar krediten utanför sin yrkesmässiga verksamhet. Denna utsträckning av tillämpningsområdet framgår av bestämmelsen i paragrafens andra stycke. Bestämmelsen är utformad efter förebild av I 8 andra stycket konsumentköplagen och har i princip samma innebörd (jft prop, 1973:138 s, 162 0- Konsumentkreditlagen äralllså tillämplig även på kredil som lämnas av annan än näringsidkare i yrkesmässig verksamhet, under fömtsättning alt krediten förmedlas av näringsidkare som därvid i sin yrkesmässiga verksamhet handlar såsom ombud för kreditgivaren.

Kravet att krediten skall ha förmedlats av näringsidkare som ombud för kreditgivaren innebär inte atl kreditavtalei måste ha slutits av näringsidkaren. Regeln omfattar också fall då kreditgivaren exempelvis själv undertecknat elt skriftligt kreditavtal men en förmedlande näringsidkare aktivt medverkat vid slutandel av avtalet. Däremot medför regeln inle att lagen

blir tillämplig om näringsidkare enbart har lämnat kreditgivaren anvisning på en kredittagare.

Vad nu sagts beträffande förmedlingsfallen har främst tagit sikte på tillämpligheten av de regler i lagen som förutsätter alt ell kreditavtal har kommit till stånd. Bestämmelserna om marknadsföring av kredit, vilka i förmedlingsfallet riktar sig mot den förmedlande näringsidkaren, äger självfallet tillämpning redan i den mån näringsidkaren medverkar vid de i dessa beslämmelser avsedda tidigare skedena.

Del kan särskill anmärkas att bestämmelsema i 1 8 medför atl lagen är tillämplig på kredit som lämnas vid köp på auktion, under förutsättning att auktionen ombesörjs av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.

Lagen gäller - under de förutsättningar i övrigt som anges i I 8 - för alla former av kredil. Med kredit avses beialningsanslånd saml lån. Krediibeloppets storlek, kredittidens längd och liknande faktorer saknar i och för sig belydelse för lagens tillämplighet. Även s. k. fortlöpande krediter omfattas, dvs. kreditavlal enligl vilka kredilgivaren beviljar elt vissl kreditutrymme som sedan får disponeras mer eller mindre efter gottfinnande. Av de enskilda materiella bestämmelserna i lagen är det emellertid endast bestämmelserna om marknadsföring av kredil som fullt ut har detta vidsträckta tillämpningsområde. Huvuddelen av lagens beslämmelser avser endast krediler som lämnas för krediiköp. Härmed avses enligl 3 8 köp av vara, vid vilkel säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen eller vid vilket någon del av betalningen erläggs med belopp som köparen för låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren. Härunder faller sålunda bl. a. sedvanliga delbelalningsköp samt s. k. låneköp och köp som sker med utnyttjande av kontokredil, allt i den mån köpet avser vara.

Med anledning av vad som har anmärkts i en del remissyttranden bör framhållas atl lagen gäller vare sig en kredil är avsedd att användas för investering av mer värdebeständig natur eller för utpräglat förbrukningsändamål.

Enligl såväl första som andra stycket fordras för atl lagen skall vara tilllämplig på en kredit atl denna är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk. Härigenom förtydligas att lagen i princip endast omfattar kredit som erbjuds eller lämnas till enskild medborgare i hans egenskap av privatperson. Samtidigt klargörs dock all lagen gäller även om krediten lill viss, men jämförelsevis mindre väsentlig del avses bli utnyttjad i och för krediliagarens näringsverksamhet

Belräffande innebörden av atl krediten skall vara avsedd huvudsakligen lör enskilt bruk och kriteriets betydelse för lagens tillämplighet i olika fall kan ytterligare framhållas följande.

Vid krediiköp av vara torde del avgörande för lagens tillämplighet i princip bli för vilket ändamål den på kredil förvärvade varan skall användas. Här-

Prop. 1976/77:123 154

vidlag kan hänvisas till de uttalanden som gjordes när förslaget till konsumenlköplag lades fram (prop, 1973:138 s, 161 O- Som där har framhållits torde del vanligen framgå av en varas beskaffenhet hur den är avsedd all användas. Del förhållandel att en vara har köpts för att användas av någon annan än köparen/kreditlagaren själv, t, ex. medlem av hans familj, hindrar inte att varan och därmed krediten skall anses avsedd för enskilt bruk. Delsamma gäller om varan skall ges som present ål annan person. Vid tvekan om vilket ändamål varan - och därmed krediten - är avsedd för bör i sista hand köparens syfte med förvärvel vara avgörande. Någon skyldighet för honom att självmant upplysa kreditgivaren härom bör inte föreligga. Syftet med förvärvet måste emellertid på något sätt framgå av omständigheterna vid köpet och upplagandet av krediten. Det bör dock framhållas alt kreditgivaren inte utan vidare kan föriita sig på en uppgift av kreditlagaren atl varan - och därmed krediten - är avsedd för annat än huvudsakligen enskilt bruk, eftersom en sådan ordning skulle innebära att lagen lätt kunde åsidosättas (jfr prop. 1973:138 s. 291 f saml 313).

När det gäller kredil för kontoköp och annan fortlöpande kredit syftar uttrycket "kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk" på den kredit som enligt avtalet beviljas av kreditgivaren, dvs. på kreditutrymmet. Avsikten med det enskilda konloköpet saknar i princip betydelse. Detta förhållande vållar inte några särskilda problem vid tillämpningen av bestämmelserna om marknadsföring av kredil (5-7 88) och om kontohavarens betalningsansvar för belopp som påförts konto genom atl kontokort använts för inköp av obehörig (24 8). Dessa bestämmelser tar sikte pä kontoavtalel som sådant. Detsamma gäller bestämmelserna om förtidsbelalning (12 och 13 88) och om avräkning av belopp som erläggs av kreditlagaren (14 8). Vid tillämpningen av sistnämnda bestämmelser bör kreditgivarens fordran enligl avtal om kredil för konloköp betraktas som en enhetlig fordran Gfr specialmoliveringarna till 12 och 14 88). Beslämmelserna i 12-14 88 är alliså tillämpliga, om kreditutrymmet enligl konloavial är avsett huvudsakligen för enskilt bruk, och de bör då tillämpas även i den mån enskilda ian-språklaganden av kreditutrymmel skulle ha avsett annal än köp av vara för huvudsakligen enskilt bruk.

Andra bestämmelser i lagen tar emellertid på ett utpräglat sätt sikte på del enskilda kreditköpet. Av dessa är del främst beslämmelserna i 10 8 om köparens befogenheter mol särskild kredilgivare som äger aktualitet för kontoköpens del. Av vad som tidigare har anförts följer att dessa beslämmelser inle äger tillämpning på krediiköp som sker med ianspråktagande av kredilulrymme enligl konloavial, om kreditutrymmet inte är avsett huvudsakligen för enskilt bruk. Detta gäller alltså även om del aktuella kon-loköpei avser vara, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk. Emellertid torde någon gång även det omvända förhållandel kunna inträffa, dvs. att kreditutrymmet är avsett huvudsakligen för enskilt bruk men att ett enskilt

Prop. 1976/77:123 155

konloköp som sker med ianspråktagande av kreditutrymmel avser vara som är avsedd atl till jämförelsevis väsentlig del användas i köparens/konlo-havarens näringsverksamhet. I sådant fall bör bestämmelserna i 10 8 inte anses tillämpliga.

Vid avgörandet av om en kredit skall anses vara "avsedd" huvudsakligen för enskilt bruk bör man, som tidigare har framhållits, i allmänhet ta hänsyn till krediliagarens syfte med krediten. Delta gäller dock självfallet inte såvitt angår bestämmelserna i 5 8 om informationsplikt vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit. Det avgörande för huruvida sådan informationsplikt föreligger måste i slällel vara om kredilerbjudandel över huvud tagel kan anses riktat lill konsumenter och avser kredil som kan tänkas bli utnyttjad för enskilt bruk. Rör det sig om kredil som typiskt sett kan antas bli utnyttjad endast för någon form av rörelse eller annan näringsverksamhet blir bestämmelserna om marknadsföring i 5 8 således inte tillämpliga.

För att inle texten i lagens olika beslämmelser onödigtvis skall tyngas har del ansetts lämpligt atl bland lagens inledande beslämmelser ta upp definitioner av vissa begrepp och termer som förekommer i lagen. De ifrågavarande definitionerna återfinns i 2 och 3 88, som väsenlligen molsvarar 2 och 4 88 i kommiiténs förslag lill konsumenlkreditlag. Del grundläggande begreppet kredit har dock definierats redan i I 8.

Lagen innehåller en rad bestämmelserom förhållandet mellan kreditgivare och konsument/kredittagare(i vissa bestämmelseräven betecknad som köpare). Som har framhållits i avsnittet 5.2 i den allmänna motiveringen bör vid tillämpningen av nämnda bestämmelser var och en som i kreditförhållandet framstår som konsumentens motpart anses som kreditgivare. Detsamma gäller de beslämmelser i lagen som, utan alt direkt avse förhållandet mellan parterna, innehåller förhållningsregler för kreditgivare saml de beslämmelser i lagen som är av exekutionsrättslig natur.

Som konsumentens motpart i kredilförhållandel framstår inte endast den som ursprungligen lämnar ett beialningsanslånd eller etl lån utan även den som övertar den ursprunglige borgenärens fordran och därefter kan göra denna gällande mot konsumenten. Som kommittén har framhållit kan det här vara fråga 1, ex. om en finansiär, till vilken en säljare överlåter eller pantsätter sina kundfordringar.

Med hänsyn till det anförda anges i 2 8 att med kredilgivare avses dels var och en som lämnar kredil som omfattas av lagen, dels var och en som övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran.

Vad som avses med att fordran övertagils har redan berörts. Del skall vara fråga om att rätt som tillkommit innehavare av fordringen övergått

Prop. 1976/77:123 156

till annan på sådant sätt alt denne för egen räkning kan göra gällande fordringen mol konsumenten. Övertagandet behöver självfallet inte ha avsett hela den ursprungliga fordringen. Påpekas bör att lagen fortsätter att vara tillämplig på viss kredil även om hela eller del av fordringen enligt kredilavlalet går genom flera händer i en kedja av överlåtelser.

1 sammanhanget bör också erinras om all avgörande för lagens tillämplighet över huvud tagel är alt krediten har lämnats eller förmedlats av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Är detta fallet fortfar lagen all vara tillämplig på ifrågavarande kredit även om fordringen mol konsumenten övertas av annan än näringsidkare. Vederbörande är då kreditgivare i lagens mening. Om å andra sidan någon i egenskap av privatperson har lämnat en kredil utan att detta sketl genom näringsidkares förmedling blir lagen inte tillämplig därför att fordringen senare överläs av näringsidkare som därvid handlar i sin yrkesmässiga verksamhet. För fullständighelens skull skall dock framhållas att lagen givetvis är tillämplig om en privatperson för skens skull har insatts som ursprunglig kreditgivare men krediten i själva verket lämnas av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.

I paragrafen definieras vidare innebörden av den på åtskilliga håll i lagen förekommande termen kreditkoslnad. Härmed avses del sammanlagda beloppet av alla räntor, tillägg och andra kostnader som konsumenien har alt eriägga med anledning av krediten. Av definitionen framgår alt vad som åsyftas är ett i kronor angivet belopp. Vilken benämning kredilgivaren har gett de olika kostnadsposterna saknar belydelse liksom deras natur, om de blott debiteras kreditlagaren med anledning av krediten. Det kan vara fråga om kostnader för inhämtande av kreditupplysningar, olika slag av fasta eller rörtiga avgifter, s. k, avbelalningslillägg, gäldräntor m. m. Med kreditkostnad avses dock självfallet endast belopp som debiteras kreditlagaren även när han fullgör alla sin förpliktelser enligt kreditavtalei. Dröjsmålsräntor, straffavgifter e. d., som debiteras kreditlagaren endast för den händelse han åsidosätter sina åligganden enligl avtalet, hör således inte hit. Med kreditkoslnad avses i lagen också ett sådant tillägg vid förvärv av vara, tjänst eller annan nyttighet, vilket består i alt den som förvärvar nytlighelen på kredil hell eller delvis går miste om sådan "rabatt" som säljaren lämnar konsumenter vid förvärv mot kontantbetalning. Vad som åsyftas härmed har närmare berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3). Jag vill understryka att del skall vara fråga om rabatter som den enskilde säljaren regelmässigt lämnar till konsumenter som betalar kontant men som inte kommer kreditförvärvaren till del. Däremot avses inle avdrag från elt i regel fast kontantpris, som mer i undantagsfall lämnas lill konsumenter på grund av speciella omständigheter, t. ex. släktskap, anställningsförhållande, långvarig affärsförbindelse, elt särskill storl inköp etc,

I överensstämmelse med den innebörd som sålunda tillagts begreppet kreditkoslnad definieras vidare i förevarande paragraf den i lagen förekom-

Prop. 1976/77:123 157

mande termen kontantpris. Därmed åsyftas det pris till vilket vara, tjänst ellerannan nyttighet vanligen hålls konsument till hända mot kontant betalning. Med uttrycket "vanligen" markeras atl kontanlpriset enligl lagen inte för inrymma sådana regelmässigt lämnade "kontantrabatter" som nyss berörts. Bortsett från utvidgningen lill att omfatta även priset för andra nyttigheler än varor är någon principiell saklig ändring inte åsyftad i förhållande till kommittéförslagets definition av termen konlanlpris. Del har ansetts tillräckligt tydligt framgå av definitionen i dess föreliggande utformning all den avser del pris som den enskilde säljaren vanligen lar ut vid konlantaffärer eller - om något ,sådant pris till äventyrs inte kan fastställas -del pris som för anses utgöra det gängse marknadspriset vid konlantaffärer beträffande nyttigheler av ifrågavarande slag.

De i paragrafen upptagna definitionerna av termerna krediibelopp och kreditfordran torde med hänsyn till del redan anförda inle kräva någon närmare kommentar Vad som avses med kreditbelopp har avgörande belydelse bl. a. för beräkningen av effektiva räntan för en kredil. Användandet av termen kreditfordran betingas av alt del från lagleknisk synpunkt har ansetts fördelaktigt med en särskild beteckning för summan av kreditbelopp och kredilkostnad (jfr bl.a. 12-15 och 17 88). Termen motsvarar den i kommittéförslaget begagnade termen "skuldbelopp", som här har undvikits eftersom den i högre grad leder tanken lill alt det skulle vara fråga om konsumentens vid varje tillfälle föreliggande skuld lill kreditgivaren. Så är inte fallet när del gäller krediler av icke fortlöpande karaktär Vid sådana krediter utgör kreditfordringen -som framgår av definitionerna av kreditkostnad och kreditbelopp - elt för varje kredit i regel konstant belopp. När det däremot gäller fortlöpande krediler som exempelvis kredil för kontoköp motsvarar kreditfordringen i princip gäldenärens vid varje tidpunkt föreliggande skuld enligl kreditavtalei. 1 fråga om bestämmandet av kreditfordringen vid kontokredit får jag vidare hänvisa till vad som anförs under 12 8,

Vidare anges i förevarande paragraf innebörden av termen effektiv ränta. vilken förekommer i bestämmelserna om marknadsföring av kredit (5 och 6 88). Vad som avses med effektiva räntan fören kredil och hur den effektiva ränlan kan beräknas i olika fall har närmare berörts i avsnittet 5.3 i den allmänna motiveringen.

3 8

Paragrafen, som molsvarar del av 2 8 samt 4 8 i kommiiténs förslag till konsumentkreditlag, innehåller en bestämning av vad som i lagen avses med krediiköp. Delta begrepp är grundläggande för lillämpningen av ell stort antal bestämmelser i lagen.

Med krediiköp avses för del första köp av vara, vid vilkel säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen. Det avgörande äratl säljaren

Prop. 1976/77:123 158

utger varan till köparen eller någon som är i dennes ställe utan att ha erhållit full betalning. Hit hör det traditionella avbetalningsköpet och andra delbetalningsköp men också de fall där full betalning erläggs på en gång vid någon tidpunkt efter del att varan har utgivits.

Under begreppet kreditköp faller vidare köp av vara, vid vilket någon del av betalningen erläggs med belopp som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan kredilgivaren och säljaren. Hit hör köp av den typ som representeras av låneköpen och vissa former av konloköp. Köparen får här låna pengar lill köpet av en särskild kreditgivare. Mellan denne och säljaren föreligger en överenskommelse av innebörd alt kredilgivaren lämnar kredit för inköp hos säljaren.

1 vissa konlokortssystem gäller att konlohavare hos kredilgivaren kan fö ul kontanta medel, som bokförs som en skuld på kontot. Ell sådant lån bör anses jämställt med andra från kreditköp fristående krediter. Om de lånade medlen används för inköp av vara utgör detta således inte krediiköp i den mening som avses 13 8-

Som framgår av 3 8 saknar krediibeloppets storiek, kredittidens längd och liknande omsländigheler i och för sig betydelse för frågan huruvida krediiköp skall anses föreligga eller inle. Del är dock givet all lagens beslämmelser om kreditköp i regel får praktisk belydelse endast om krediten har en inle alltför obetydlig omfattning. Att kravel på kontantinsats bör kunna efterges vid kreditköp som avser vara med ett förhållandevis lågt prisellerdär kredittiden är kort har berörts i avsnittet 5.4 i den allmänna motiveringen.

Kreditköp i lagens mening föreligger endast om föremålet för köpet är en vara. Med uttrycket "vara" avses liksom enligt avtalsvillkorslagen och konsumentköplagen fysiska föremål, inbegripet levande djur. Begreppet omfattar däremot inte byggnad på annans mark eller rättigheter av olika slag och inle heller aktier och andra värdepapper eller fast egendom (jfr prop, 1971:15 och 1973:138 s. 160),

Andra stycket av förevarande paragraf innehåller en regel som syftar till att under lagens tvingande bestämmelser om krediiköp föra in avtal som har klätts i nylljanderättsavtalets form men som i själva verket måste anses ulgöra köpeavtal. Det avgörande härvidlag är huruvida del kan anses ha varit parternas avsikt atl den som har fått vara utlämnad till sig skall bli ägare av varan. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 1 8 andra stycket avbelalningsköplagen.

Vid förhyrning av varor för längre tid förekommer det ibland all avtalet innehåller en s, k, optionsklausul, varigenom uthyraren lämnar konsumenten möjlighet att under den avtalade hyrestiden eller vid dess utgång bli ägare till varan, om konsumenien så önskar. Som kommittén har framhållit (beiänkandei s, 205) kan det här vara fråga om maskerade kreditköp. Emellertid kan det också hända att parterna har velat lämna frågan om köp

Prop. 1976/77:123 159

öppen till ett senare tillfölle, I så fall bör naturiigivis avtalet betraktas som förhyrning till dess att konsumenten utnyttjar möjligheten atl förvärva varan. Om detta sker på kredit blir konsumentkreditlagens reglerom krediiköp i fortsättningen gällande för parternas mellanhavande. I övrigt får det överlämnas ål rättstillämpningen att dra gränsen mellan kreditköp och hyresavtal med tillämpning av bestämmelsen i 3 8 andra stycket.

I sammanhanget bör för fullständighelens skull påpekas alt beslämmelserna i 5 8 om informationsplikt vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit kan bli att tillämpa i samband med marknadsföring av erbjudande om förhyrning av vara, om det vid marknadsföringen tillkännages att varan enligt hyresvillkoren kan förvärvas med äganderätt och all förvärvet kan ske på kredit.

Kommittén har i sitt förslag till konsumentkreditlag upptagit en särskild definition av begreppet kontoköp. Därmed avses enligl kommittéförslaget krediiköp, vid vilkel köparen för betalningens eriäggande tar i anspråk ett av kredilgivaren medgivet utrymme för fortlöpande kredil. Det har inte befunnits erforderiigt atl i del föreliggande lagförslaget la in en motsvarande definition. När uttrycket kontoköp används i förevarande framställning avses emellertid köp av just den typ som har beskrivits i den av kommittén föreslagna definitionen.

Paragrafen motsvarar I 8 tredje stycket i kommitténs förslag till konsumentkreditlag. Den fastslår atl lagen i förhållandet mellan konsument och kredilgivare är på det sättet tvingande till konsumentens förmån alt de befogenheter och förmåner som lagen tillerkänner konsumenten inte för inskränkas genom villkor i avtal. Avtalsvillkor är ogiltigt i den mån villkoret innebär en sådan inskränkning. Konsumenien får däremot alltid åberopa avtalsvillkor som för honom är förmånligare än lagens bestämmelser, Lagen ger således konsumenten ell minimiskydd i förhållandet till kredilgivaren.

Beaktas bör atl lagen vid sidan av civilrältsliga regler, dvs. regler som direkt lar sikte på förhållandet mellan kreditgivare och konsument, också innehåller beslämmelser av näringsrättslig karaktär Hit hör bl.a. bestämmelserna om marknadsföring av kredit (5-7 88), kontantinsats (8 och 9 88) och användandet av förbehåll om ålertaganderält (15 8 tredje stycket). Dessa bestämmelser berörs inle av förevarande paragraf

Paragrafen inleder avsnittet med bestämmelser om marknadsföring av kredit (5-7 88)- Bestämmelsema, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5,3), utgör för konsumenlkreditområdel etl komplement till marknadsföringslagens generellt giltiga och allmänt utformade generalklausul om näringsidkares informationsplikt vid marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheler (3 8 marknadsföringslagen), I 5 och 6 88 konsumentkreditlagen anges viss informalion som näringsidkare skall lämna

Prop. 1976/77:123 160

vid olika formerav marknadsföring beträflände kredil och på skilda stadier av marknadsföringsproces,sen. Vidare föreskrivs atl informationen i vissl fall måste ges i skriftlig form. Anknytningen till marknadsföringslagen och dess system för kontroll, rättslig prövning och sanktionering av att informationsplikten fullgörs kommer till uttryck i 7 §. Av denna framgår alt den information som anges i 5 och 6 88 skall anses ha sådan särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 3 8 marknadsföringslagen. Bestämmelsen i 7 8 innebär emellertid samtidigt en erinran om alt del enligl 3 8 marknadsföringslagen kan prövas huruvida även annan information än den som särskilt anges i 5 och 6 88 konsumentkreditlagen kan anses ha särskild betydelse från konsumentsynpunkt vid marknadsföring belräffande kredil.

Termen marknadsföring har i konsumentkreditlagen samma innebörd som i marknadsföringslagen. Därmed avses åtgärd ,som ,syftar till att främja avsättningen av nyltighel. Redan själva tillhandahållandet av nyttighet, även om det är helt passivt, bör anses vara en sådan åtgärd (prop, 1975/76:34 s. 124). Begreppet nyttighet omfattar som tidigare har nämnts även krediler (prop. 1975/76:34 s. 125 1).

I 5 8 första stycket, som är utformat på grundval av 3 8 i kommitténs förslag lill konsumentkreditlag, anges sådan information som skall lämnas vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring belräffande kredil. Bestämmelsema i första meningen tar sikte på all slags kredit, alltså även fristående kredil utan samband med köp e. d. (jfr definitionen i I 8). I andra meningen ges beslämmelser beträffande kredil som erbjuds för särskill ändamål, nämligen för vissl förvärv av vara, tjänst eller annan nyttighet.

För att marknadsföringsåtgärd enligl 5 8 skall anses föreligga krävs atl den vänder sig till allmänheten eller till viss, slörre eller mindre, grupp av intressenter. Vanligen torde hithörande åtgärder ha formen av skriftliga framställningar. Bestämmelserna i 5 8 gäller emellertid även om det är fråga om muntliga meddelanden. Åtgärden behöver inte vara av sådan art att flera personer samtidigt kan ta del av den. Sådan telefonförsäljning av t. ex. etl bokverk som sker genom att en representant för säljaren systematiskt ringer upp konsumenter och erbjuder dem all köpa bokverket för sålunda anses ulgöra marknadsföringsåtgärd som här avses. Får konsument i samband därmed upplysning om alt kredit kan erhållas måsle samtidigt den information lämnas som anges i 5 8. Det behöver knappast tilläggas att detsamma gäller vid sådan direktreklam som beslår i meddelanden som är adresserade till den enskilde konsumenten.

Enligl första meningen i paragrafens första stycke skall vid marknadsföringen lämnas information om den effektiva räntan. Häri ligger att marknadsföringen måsle avse elt något så när bestämt eller individualiserat krediterbjudande. I denna del kan hänvisas lill vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3). Här bör dock ytteriigare understrykas att elt krediterbjudande ofta får anses tillräckligt bestämt och individua-

liseral, även om kreditbelopp, kredittid och kostnadsvillkor varierar inom vissa ramar, 1 den allmänna motiveringen har berörts hur informationsplikten i sådana fall bör kunna fullgöras.

När det gäller konlokortskrediter förekommer det atl man på försäljningsställen som är anslutna till ett visst konlokortssystem anbringar mindre skyltar eller s. k. dekaler som ulvisar detta förhållande. Ofta återfinns på dessa skyltar eller dekaler en uttrycklig upplysning om att vissl kontokort kan användas för inköp på försäljningsstället. Ibland upptas endast en inarbetad symbol för del ifrågavarande konlokortsyslemet. Syftet med anbringandet av sådana skyltar eller dekaler kan naturiigivis delvis vara alt främja avsättningen av den kredil som det är fråga om. Del kan då sägas röra sig om sådan marknadsföring beträffande kredit som faller under bestämmelserna i 5 8. Det primära syflel torde dock i allmänhel vara atl ge konsumenterna upplysning om all vissl slags kontokredit kan användas för inköp pä försäljningsstället, på samma sätt som när man med liknande skyltar anger alt inköp för ske mot betalning med check. Det torde normalt inte fylla något informationsbehov hos konsumenten att han vid sådan skyltning som här avses för uppgift om den effektiva räntan för den ifrågavarande krediten, I någon mån kan delta emellerlid vara beroende av hur skyltningen närmare utformas. Enligt min mening bör del överlämnas ål i första hand konsumenlverkel all efter samråd med berörda näringsidkare bedöma om och i så fall på vilkel sätt information i hithörande fall skall lämnas beträffande den effektiva ränlan för den kontokredit som är i fråga. I detta sammanhang vill jag framhålla atl bestämmelserna om marknadsföring av kredit inte uppställer något krav på atl den föreskrivna informationen nödvändigtvis måste lämnas i samma handling som innefattar marknadsföringsåtgärden.

Vid fortlöpande krediter som t. ex. konlokortskrediter och checkräkningskrediter kan den faktiska effektiva räntan inte på förhand exakt anges, eftersom den blir beroende av hur kreditutrymmet kommer alt utnyttjas. Vidare blir i en del fall den faktiska effektiva ränlan beroende av evenluella framtida ändringar i diskontot osv. I den allmänna motiveringen har klargjorts atl det ankommer på konsumentverket att i samråd med berörda näringsidkare ta fram riktlinjer för hur informationsplikten i nu avsedda fall bör fullgöras,

I allmänhet bör krävas atl näringsidkaren på någon procent när anger den effektiva ränlan för olika krediler och olika fall. Kraven på exakthet bör inle drivas längre än atl lämpliga hjälpmedel i form av schabloner och s, k, lalhundar kan komma till användning. Som har nämnts i den allmänna motiveringen kan det för vissa kredilformer vara lämpligt att den effektiva ränlan anges som en ram, t. ex. 14-17 procent. En sådan ram bör dock inte vara vidare än vad som påkallas av praktiska skäl.

Vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredil för visst förvärv av vara, tjänst eller annan nyttighet skall enligl

11 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

Prop. 1976/77:123 162

andra meningen i 5 8 första stycket anges inle bara effektiva ränlan för krediten utan också kreditkostnaden och nyttigheiens kontantpris. Bestämmelsen lar alltså sikte på sådana fall där krediten är bunden till visst förvärv. Med kreditkostnad av,ses, som framgår av 2 8, ett i pengar angivet belopp. Vad som avses med kontanlpriset för viss nyttighet framgår likaledes av 2 8- En förutsättning för att uppgift om konlanlpris skall behöva lämnas är givelvis alt den ifrågavarande nytlighelen i realiteten har ell kontantpris som avviker från priset vid kredilförvärv. Delta torde sällan vara förhållandel när det gäller exempelvis fastigheter. 1 övrigt för här hänvisas lill specialmötiveringen till 2 8-

1 5 8 andra stycket görs ett par undantag från informationsplikten. Information enligt första stycket behöver sålunda för del första inte lämnas i fråga om kredil av ringa omfallning. Hänsyn kan härvid las både till kreditbeloppets storiek och till kredittidens längd. Det får ankomma på konsumenlmyndigheterna att ge vissa riktlinjer härvidlag.

Den informalion som anges i första stycket behöver inle heller lämnas, om det annars föreligger särskilda skäl. Av den allmänna motiveringen framgår alt denna undantagsregel lar sikte bl. a, på den situationen att det visar sig vara förenat med särskill stora svårigheter att lämna information om t. ex, den effektiva räntan på ett hantertigt och rättvisande sätt. Svårigheter härvidlag torde emellerlid ofta kunna lösas genom att uppgifter om den effektiva räntan förses med förklarande anmärkningar eller genom att den elfekliva räntan anges som en ram. Det kan vidare i vissa fall le sig föga meningsfullt att lämna uppgift om k red i t kost nåden i kronor, t. ex. när del rör sig om en mycket långfristig kredil. Den ifrågavarande undantagsregeln är emellertid avsedd att ges en snäv tillämpning.

Som tidigare har nämnts reglerar 5 8 inte uttömmande frågan om vilken information som skall lämnas vid annonsering,skyltning och liknande marknadsföring belräffande kredil. Med stöd av generalklausulen i 3 8 marknadsföringslagen kan näringsidkare åläggas att vid sådan marknadsföring lämna även annan information, som i visst fall kan anses ha särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

Att beslämmelserna i 5 8 i visst fall kan behöva tillämpas vid erbjudande om förhyrning av vara har berörts under 3 8-

6 8

1 6 8, som närmast molsvarar 9 och 24 88 i kommitténs förslag till konsumentkreditlag, finns bestämmelserom den information som näringsidkare skall lämna till konsument innan kreditavtal sluts.

Av paragrafen framgår atl den föreskrivna informationen skall lämnas innan ett tilltänkt kreditavlal blirbindande för konsumenten. Exakt på vilket stadium av förhandlingarna informationen skall lämnas anges inte i lagtexten. Det ligger emellertid i sakens natur alt detta, som har nämnts i den allmänna motiveringen, bör ske när parterna kan sägas slå i begrepp

Prop. 1976/77:123 163

alt träffa avtal om kredit. Informationen kan givetvis föranleda atl konsumenten vill fortsätta förhandlingarna och att information därför senare ånyo måste lämnas med utgångspunkt från de nya fömtsättningar som kan ha blivit etl resultat av de fortsatta förhandlingarna.

Den informalion som skall lämnas innan kreditavtal sluts är densamma som enligl 5 8 första stycket skall lämnas i samband med sådan marknadsföring av kredil som avses där. Oavsett formen för krediten skall alltså information normall lämnas beträffande den effektiva ränlan för krediten. När del gäller fortlöpande krediter och andra krediter vid vilka den faktiska effektiva räntan inle kan anges på förhand för konsumenlverkel, liksom i fråga om informalion vid marknadsföring som avses i 5 8, ta fram rikllinjer för hur informationsplikten bör fullgöras.

Är det fråga om kredit för visst förvärv av vara, tjänst eller annan nyttighet skall därutöver ges information om krediikostnaden samt om kontanlpriset för den ifrågavarande nyttigheten. Här kan hänvisas lill vad som har anförts under 5 8-

Av paragrafen framgår alt från skyldigheten att lämna informalion inför slutande av kreditavlal gäller samma undantag som anges i 5 8- Informalion om effektiv ränta m, m, behöver sålunda inle lämnas när det exempelvis är fråga om kredit av ringa omfattning. Elt annat praktiskt och vanligt fall då informalion bör kunna underiåtas utgör köp, vid vilket full betalning skall ske inom viss kortare tid, t. ex. 30 dagar. 1 övrigt får även i denna del hänvisas lill specialmotiveringen till 5 8,

Informationen enligl 6 8 skall alllid lämnas i skriftlig form.

Förevarande paragraf innehåller lika litet som 5 8 någon uttömmande reglering av vilken information som bör lämnas lill konsumenten. Givelvis måste denne innan kreditavlal sluts fö uppgifter också om sådana faktorer som kredilbeloppels sloriek, k red i t köps priset, kredittidens längd, amorteringsplanen, kontanlinsalsens sloriek m. m. Av skäl som närmare har berörls i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3) har del emellerlid inte ansetts behövligi alt i konsumentkredillagen meddela föreskrifter härom. De nämnda faktorerna ingår på sådant sätt som delar i kreditavtalet all de måsle förutsättas bli kända för konsumenien innan han ingår avtalet, I vissa fall kan även annan information vara av betydelse för konsumenterna. Vid fortlöpande krediler kan det sålunda vara av iniresse all få vela exempelvis vilka möjligheter del finns all hell undgå ränta på ianspråktagel kreditutrymme. För dessa och andra fall ger generalklausulen i 3 8 marknadsföringslagen möjlighet att ålägga näringsidkare all lämna den erforderliga informationen, I sammanhanget bör erinras om atl vid krediiköp med förbehåll om återtaganderätt handräckning för återtagande kommer att kunna beviljas endast om kredilgivaren kan förete en av parterna underskriven handling som innehåller bl, a. uppgift om kontanlpriset, kreditbeloppet, krediikostnaden, kredittiden, kreditfordringen och när betalning skall eriäggas (20 8 konsumentkreditlagen).

Prop. 1976/77:123 164

Liksom hittills torde konsumentkreditavtal även i fortsättningen regelmässigt komma alt träffas i skriftlig form, 1 belydande omfattning lär standardiserade avtalsformulär komma atl upprättas som ar anpassade till konsumentkreditlagens bestämmelser i olika hänseenden. Del bör ligga i nä-ringsidkarsidans eget iniresse atl utarbeta sådana avtalsformulär i samråd med konsumentverket. Härvid bör givetvis tillses alt formulären får en sådan utformning atl konsumenien ges klar och tydlig informalion om de faktorer som anges i 6 8 konsumentkreditlagen och om andra förhållanden som är av betydelse för bedömningen av avtalets innebörd. 1 sammanhanget bör också beaktas konsumenternas iniresse av alt fö krediikostnaden specificerad i posler som är avdragsgilla vid taxering och andra posler. Del kan givetvis också visa sig lämpligt att utarbeta särskilda, från själva avtalsformulären fristående formulär för fullgörande av informalionspliklen.

Informationsplikten enligt 6 8 åvilar näringsidkare som lämnar eller förmedlar den ifrågavarande krediten. Med förmedling åsyftas här liksom i 1 8 del fall alt näringsidkare uppträder som ombud för kreditgivaren. Ofta torde då inte bara förmedlaren utan också kreditgivaren vara näringsidkare. Åtminstone vid vissa former av låneköp torde situationen sålunda vanligen vara den atl säljförelagei förmedlar krediten och därvid uppträder som ombud för den bank eller det finansieringsföretagsom lämnar krediten. 1 sådant fall ligger informationsplikten både på kreditgivaren och på den förmedlande näringsidkaren. Givetvis är det dock tillräckligt att den senare lämnar den föreskrivna informationen. Skulle informalionspliklen åsidosättas, kan emellertid i det nu berörda fallet informationsåläggande enligt 3 8 marknadsföringslagen riktas såväl mot kreditgivaren som mot den förmedlande näringsidkaren. Om å andra sidan kreditgivaren aren privatperson, riktar sig informationsplikten enligt förevarande paragraf enbart mol förmedlande näringsidkare. Om denne kvarstår som ombud för kreditgivaren när information enligl 6 8 skall lämnas, åligger det alltså honom att se till att konsumenten för den föreskrivna skriftliga informationen.

Informationsplikten fullgörs gentemot konsument som avses bli kredittagare i del tilltänkta kreditavtalei, I den allmänna motiveringen har berörts vissa frågor rörande informalion till borgensmän och andra som kan ha intresse av atl erhålla samma information som kreditlagaren. Här för hänvisas till vad där har anförts (avsnitt 5,3).

7 8

Paragrafen, som saknar motsvarighet i kommitténs förslag, innehåller en hänvisning till marknadsföringslagens regelsystem. Innebörden härav är först och främst att om näringsidkare vid marknadsföring av kredit underlåter att lämna information som anges i 5 och 6 88 eller som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt, så kan han enligt 3 8 marknadsföringslagen åläggas atl lämna den ifrågavarande informationen, Informationsåläggande kan meddelas även anställd hos näringsidkare och

Prop. 1976/77:123 165

annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Vid sidan av generalklausulen i 3 8 marknadsföringslagen blir även de handläggningsregler m, m, som anknyter lill generalklausulen tillämpliga när det gäller informationsplikten enligt konsumentkreditlagen. Detta innebär bl. a, att fråga om informationsåläggande kan tas upp inför marknadsdomstolen efter ansökan av KO eller i andra hand sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare. Näringsidkare är skyldig all på anmaning av KO komma in med yttrande eller upplysning i ärende rörande informationsplikten. I ärende där informationsåläggande kan antas komma i fråga är näringsidkare även skyldig att på anmaning av KO tillhandahålla handling och liknande som kan ha belydelse för utredningen i ärendet, Efterkoms inte KO:s anmaning för KO förelägga näringsidkaren vid vite att fullgöra sin skyldighet. Beslut i fråga om informationsåläggande hindrar inte all samma fråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annal särskilt skäl påkallar del. Fråga om informationsåläggande för i fall som inle är av slörre vikt prövas av KO genom informalionsföreläggande. Jag vill i övrigt hänvisa till den allmänna motiveringen (avsnittel 5,3) samt till marknadsföringslagen och dess förarbeten (prop. 1975/76:34).

Informationsåläggande riktas endast mot den som har företagit marknadsföringsåtgärd och därvid underlåtit alt lämna information som har särskild belydelse från konsumentsynpunkt. Marknadsdomstolens avgöranden vid tillämpning av bestämmelserna om informationsplikt vid marknadsföring av kredit kommer sålunda formellt att avse endast enskilda fall. Trots detta torde avgörandena fö en belydande eftekl som prejudikat i den mån de rör mera principiella frågor.

Påpekas bör all informationsåläggande kan komma i fråga inte bara om näringsidkare vid marknadsföring av kredit t. ex. helt underiåler att lämna information om effektiv ränta e.d, utan givetvis också om näringsidkaren visserligen lämnar information men denna är oriktig. Rör del sig om uppsåtligt vilseledande framställning kan även strafföestämmelsen i 6 8 marknadsföringslagen bli tillämplig.

Enligt 3 8 andra stycket marknadsföringslagen får informationsåläggande innehålla att informationen skall lämnas genom märkning på vara eller tillhandahållas i annan form pä säljställe, att den skall lämnas i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen eller all den i viss form skall lämnas lill konsument som begär del. Dessa bestämmelser kommer att vara fullt ul tillämpliga på åläggande alt lämna informalion som avses i 5 och 6 88 konsumentkredillagen. När del i 6 8 konsumentkredillag',;n föreskrivs atl informationen inför slutande av kreditavlal skall vara skriftlig följer därav och av 7 8 att marknadsdomstolen kan ålägga vederbörande all lämna den i 6 8 angivna informationen i skriftlig form.

Informationsåläggande enligl 3 8 marknadsföringslagen skall enligl 5 8 samma lag förenas med vite, om inle detta av särskilda skäl är obehövligt.

Prop. 1976/77:123 166

Anledning att avstå från vitesföreläggande kan finnas 1. ex, om KO vill ta upp ett ärende i marknadsdomstolen i syfte alt fö fram ett prejudicerande avgörande i en principiellt belydelsefull fråga. Del kan i sådant fall vara elt gemensamt intresse för KO samt näringsidkaren och dennes organi-tion att fö frågan prövad av marknadsdomstolen. Om KO då kan avstå från alt begära vitesföreläggande har delta anselts öka möjligheterna att vinna samförstånd om atl dra frågan under domstolens prövning (jfr prop, 1970:57 s, 91 0.

Paragrafen innehåller tillsammans med 9 8 bestämmelsema om kontantinsats vid kreditköp, 1 kommitténs lagförslag finns bestämmelser om konlanlinsals (maximering av kredilbeloppet) i 5, 6 och 8 88, vartill har fogats en slrafföestämmelse i 30 8-

Bestämmelserna i 8 och 9 88 har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5,4, jfr även 5.12).

Förevarande paragraf innehåller bestämmelserom den kontantinsats som skall tas ut och om vem som skall svara för all delta sker. Vidare anges i paragrafen alt betalning med medel som köparen föll låna under vissa särskilda förhållanden inte skall anses utgöra kontantinsats i lagens mening.

Med kontantinsats torde i allmänt språkbruk avses betalning med kontanter eller motsvarande, t, ex, check, som erläggs innan vara utges till köpare på grund av ell köpeavtal. Uttrycket konlanlinsals har i 8 8 i princip samma innebörd. Som skall beröras i det följande bör emellertid med kontant betalning jämställas det fall att köparen lämnar ett inbytesföremål. Vidare bör det i vissa fall kunna komma i fråga att ta ut en betalning, utgörande kontantinsats i lagens mening, först efter det att varan har utgetls lill köparen.

Huvudregeln i första stycket innebär atl säljaren av köparen skall ta ut kontantinsats i enlighet med god sed på marknaden. Innebörden av denna regel har närmare utvecklats i den allmänna motiveringen. Regeln styr för del första frågan huruvida kontantinsats i vissl fall över huvud taget skall tas ul. Den lämnar sålunda utrymme för att i undantagsfall hell efterge kravet på kontantinsats. Vidare har regeln belydelse för frågan om kontantinsatsens storiek. Den styr också frågan om hur konlanlinsalsen skall las ut, t. ex. vid vilken tidpunkt detta skall ske.

Avgörande i dessa hänseenden är vad som beträffande krediiköp av det ifrågavarande slaget utgör god sed på marknaden. Som framgår av den allmänna motiveringen får konsumentverket härvidlag ett långtgående inflytande genom alt verket i överläggningar och förhandlingar med näringsidkarsidan och genom utfärdande av riktlinjer kan i hög grad påverka betraktelsesättet när del gäller att avgöra vad som kan anses utgöra god marknadssed.

I den allmänna motiveringen har berörts vissa fall där undantag från

Prop. 1976/77:123 167

kontantinsalskravet bör kunna komma i fråga. Delta gäller bl, a. konlokortssystem av den typ som numera har vunnil utbredning på marknaden. Det torde ulan vidare kunna konstateras att det i dag står i överensstämmelse med god sed på marknaden att kontantinsats inte tas ut vid kreditköp som sker inom ramen för sådana konlokortssystem, och de skäl som ligger bakom denna praxis talar för alt den t. v. bör bibehållas. Det förtjänar emellertid att än en gång understrykas att kontokortssystemen i och för sig omfattas av reglerna om kontantinsats. Som har antytts i den allmänna motiveringen är det inte uteslutet alt förhållandena utvecklar sig så atl del framdeles blir aktuellt alt kräva uttagande av kontantinsats även vid kontoköp av nu berört slag,

I enlighet med vad som tidigare har sagts skall kontantinsatsen normalt erläggas innan varan utges till köparen. Utlämnas i sådant fall varan innan hela kontantinsatsen har eriagts har bestämmelserna i 8 8 inle iakttagils, och delta gäller även om kontantinsatsen betalas inom kort tid efter det alt varan utlämnats. Del är alltså självfallet inle tillräckligt alt parterna upprättar ett kontrakt där det sägs att föreskriven kontantinsats skall utgå.

Det kan emellerlid tänkas speciella fall då en betalning motsvarande kontantinsatsen bör få tas ut senare än då varan utlämnas lill köparen. Bl, a. kan övervägas atl vid hemförsäljning, där den s. k. ångerveckan gäller, låta konsumenten vänta med att eriägga kontantinsats till dess att ångerveckan löpt ul. Hithörande frågor för prövas av konsumenlmyndigheterna vid lill-lämpningen av reglerna i 8 och 9 88-

18 8 första stycket ges vidare en föreskrift som innebär all kontantinsatsen, om sådan skall utgå, normalt skall motsvara minst 20 procent av den ifrågavarande varans kontantpris. Lägre kontantinsats kan, temporärt eller för framtiden, ifrågakomma om särskilda förhållanden påkallar det. Dessa bestämmelser har tämligen ingående behandlats i den allmänna motiveringen och torde knappast erfordra ytteriigare kommentarer För fullständighetens skull bör dock framhållas all regeln om iakttagande av god sed på marknaden i något fall kan fordra uttagande av högre konlanlinsals än 20 procent.

Enligt paragrafen åligger det säljaren vid kreditköp atl ta ul föreskriven kontantinsats. Annan än säljaren kan - utom i vissa förmedlingsfall som strax skall beröras - inte drabbas av påföljd om kontantinsatskravet har åsidosatts. Fristående kreditgivare behöver alltså i och för sig inle kontrollera atl föreskriven kontantinsats har eriagts. En annan sak är alt banker och andra finansieringsinsliiul får anses ha ell allmänt ansvar atl tillse, alt de inte medverkar i kreditköpssammanhang där det förekommer brott mol konianlinsaisreglerna. För bankernas och kreditaktiebolagens del kan ett sådant ansvar utkrävas inom ramen för den särskilda tillsynen över dessa förelag, I sammanhanget bör erinras om att frågan huruvida även andra finansieringsföretag skall ställas under offentlig tillsyn övervägs av finansieringsbolagskommilién (Fi 1975:08).

Av 1 8 konsumentkreditlagen följer alt etl kreditköp kan falla under lagens bestämmelser även om säljaren är en privatperson. Detta gäller t. ex. om säljaren lämnar kredil och som ombud anlitar en näringsidkare, som i sin

Prop. 1976/77:123 168

yrkesmässiga verksamhet förmedlar kreditköpet, I sådant fall bör det åvila näringsidkaren alt se till atl föreskriven kontantinsats las ul. Frågan skall närmare beröras i specialmotiveringen lill 9 8-

I 8 8 andra stycket upptas den i och för sig självklara regeln att som konlanlinsals inte skall anses betalning med medel som köparen får låna av säljaren. Som kontantinsats skall inte heller anses betalning med medel som köparen för låna av annan kreditgivare än säljaren på grund av överenskommelse mellan säljaren och kredilgivaren. Den överenskommelse som här åsyftas skall gå ul på att kredilgivaren lånar ut pengar till köpare just för atl denne skall kunna eriägga erforderiig kontantinsats. Del fordras i och för sig inte, såsom enligt 2 8 andra stycket förordningen med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar, att säljaren och kredilgivaren har ekonomisk intressegemenskap.

Som tidigare har nämnts kan kontantinsatsen eller del därav erläggas genom att säljaren för motta ell inbytesobjekt. Sådana transaktioner torde framför allt kunna få betydelse när kreditköpet avser en dyrare vara. Det fordras inte att inbytesobjektet utgörs av en vara av samma slag som kreditköpet avser.

Alt kontantinsats sålunda kan erläggas i form av inbylesobjekt kan givetvis i viss mån komplicera tillsynen överalt kontanlinsalskravet efterievs. Framför allt är det värderingen av inbytesobjektet som kan vålla problem. Den grundläggande principen bör vara att värderingen skall ske med iakttagande av god köpmannased. Självfallet är kontanlinsalskravet inle uppfyllt, om del kontantbelopp som enligt lagen krävs vid viss affär formellt har uppnåtts genom att ett inbylesobjekt har åsatts elt med hänsyn till god köpmannased alltför högt värde. Det bör härvidlag i princip sakna betydelse, om säljaren kan visa atl han sedermera har lyckats avyttra inbytesobjektet till ett högre pris än det värde som enligt nu berörda principer bort åsättas objektet. Affärsvinst i efterföljande led bör alltså regelmässigt inte fö åberopas till stöd för alt kontantinsatskravet har uppfyllts.

Del är tänkbart atl inbytesobjeklet tidigare har sålts av den säljare som vid ett senare kreditköp övertar objektet och alt köparen alltjämt har en till det tidigare köpet hänföriig restskuld till säljaren, I så fall måste rest-skulden givetvis avräknas från inbyiesobjeklels värde. Motsvarande gäller om säljaren eventuellt från köparen övertar betalningsansvaret för restskuld till annan kreditgivare.

Säljer näringsidkare vara utan att iaktta beslämmelserna om kontantinsats i 8 8, skall della enligl förevarande paragraf anses ulgöra sådan handling som avses i 2 8 marknadsföringslagen, dvs. otillbörlig marknadsföringsåtgärd. Som regel torde handlingen få anses otillbörlig mol såväl konsument som konkurrerande näringsidkare.

Prop. 1976/77:123 169

Förbud enligt 2 8 marknadsföringslagen kan grundas endast på handling som företagils av näringsidkare eller på näringsidkares vägnar

Näringsidkaren behöver inte vara part i köpeavtalet. Bestämmelsen i 9 8 avser även den situationen atl näringsidkaren för en privatpersons räkning säljer en vara saml fråga är om krediiköp i lagens mening. Som har nämnts redan under 8 8 åligger del i sådant fall näringsidkaren atl ta ut kontantinsats av köparen. Gör näringsidkaren inte det kan han drabbas av förbud enligl 2 8 marknadsföringslagen. Som framgår av sistnämnda lagrum kan förbud meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar saml var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till handlingen.

Vid sidan av generalklausulen i 2 8 marknadsföringslagen blir även de handläggningsregler m. m. i marknadsföringslagen som anknyter till generalklausulen tillämpliga när det gäller kravel på kontantinsats. Jag får i den delen hänvisa lill vad som anförts i specialmötiveringen lill 7 8.

I 30 8 finns en erinran om all regeringen med stöd av lagen (1975:90) med bemyndigande alt meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar kan meddela särskilda beslämmelser om bl, a, kontantinsats vid bilförsäljning. Sådana bestämmelser finns f, n, i förordningen (1959:575) med föreskrifterom vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar (omtryckt 1976:63, se avsnittet 2.2.8). Beträffande förhållandet mellan denna särskilda reglering och konsumentkreditlagens beslämmelser om kontantinsats får hänvisas till specialmotiveringen till 30 8.

10 8

I 10 8 regleras köparens rätl att vid kreditköp göra gällande invändningar och anspråk, som grundas på köpet, mot annan kreditgivare än säljaren (särskild kredilgivare). Paragrafen, som har behandlats i avsnittet 5,6 i den allmänna motiveringen, motsvarar med vissa ändringar 10 8 i kommitténs förslag till konsumentkreditlag. Den ersätter bestämmelsema i 15 och 16 88 konsumentköplagen.

Förslå styckel innehåller beslämmelser om köparens rätt atl mot särskild kreditgivares krav på betalning framslälla invändningar på grund av köpel. Bestämmelserna innebär att köparen vid varje form av krediiköp kan framställa alla de på köpet grundade invändningar som han skulle ha kunnat göra gällande mot säljaren. Vad som avses med krediiköp anges i 3 8, Med kredilgivare förstås enligl 2 8 den som har lämnat krediten eller övertagit den ursprunglige kreditgivarens fordran mot köparen.

Med "invändningar på grund av köpet" åsyftas invändningar som grundas på bestämmelser i köpeavtalet, på köprättsliga lagregler såsom bestämmelserna i konsumentköplagen och den allmänna köplagen eller på allmänna avtalsrättsliga regler. Hit hör i första hand påståenden om konlraklsbroll av säljaren (dröjsmål eller fel). Mot särskild kreditgivares krav på betalning kan köparen sålunda åberopa exempelvis att säljaren inte har levererat varan

Prop. 1976/77:123 170

i räll tid eller att den är behäftad med fel och att köparen därför enligt reglerna i konsumentköplagen har rätt all innehålla köpeskillingen eller del därav tills leverans sker, felet avhjälps eller felfri vara levereras. Vidare kan köparen hävda t. ex. att han enligl konsumentköplagen har rätt att häva köpet på grund av dröjsmål eller fel. Köparen kan emellertid också göra gällande att han av annan anledning inte är skyldig att stå fast vid köpet, t, ex. därför att delta är ogiltigt enligl allmänna avtalsrättsliga regler.

Paragrafens andra stycke reglerar köparens rätl alt vid krediiköp göra gällande anspråk på grund av köpel mol särskild kreditgivare. Bestämmelserna innebär atl köparen mot särskild kredilgivare kan framställa samma penninganspråk på grund av köpet som han kan göra gällande mot säljaren. Det kan vara fråga t. ex. om anspråk på återbetalning av köpeskilling, skadeståndsanspråk, ersättning för reparation av varan e, d. Kreditgivaren svarar i princip lika med säljaren för fullgörandet av sådant anspråk. Kreditgivarens ansvar är beloppsmässigl dock begränsat lill summan av vad han har mottagit av köparen med anledning av krediten.

Den befogenhet mol särskild kreditgivare som köparen kan grunda på bestämmelserna i andra stycket torde få sin främsta belydelse om ett köp hävs eller av annan anledning skall återgå och köparen till följd härav har anspråk på atl återfå vad han presterat på grund av köpel. Även i andra fall kan bestämmelserna bli tillämpliga, nämligen om köparen har etl penninganspråk mol säljaren som lill beloppet överstiger den obetalda delen av kreditfordringen. Del är alt märka atl anspråk enligt andra styckel kan riktas mot varje särskild kreditgivare som har mottagit betalning av köparen med anledning av kreditköpet. Kreditgivaren behöver sålunda inte alltjämt inneha fordringen mot köparen. Ansvaret enligl 10 >; andra stycket gäller även om kreditgivaren sedermera haröverlålil fordringen till annan.

Atl särskild kreditgivare svarar lika med säljaren för fullgörande av anspråk som avses i andra stycket innebär i och för sig atl köparen kan vända sig direkt mot kreditgivaren med sill anspråk. Han behöver sålunda inte först vända sig mot säljaren för alt söka förmå denne alt tillgodose anspråket. Inte heller behöver köparen i rättegång mot säljaren först få fastställt alt anspråket är rätlsligen grundat, utan delta kan i förekommande fall lika gärna fastställas i rättegång mellan köparen och den särskilde kreditgivaren. En annan sak är, som har framhållits i den allmänna motiveringen, att köparen i praktiken först torde komma atl vända sig mot säljaren med sitt anspråk. Av betydelse härvidlag ar framför allt att flertalet av de penninganspråk som vanligen förekommer vid köp och som inle i praktiken kan regleras genom invändningsrälten enligl 10 8 första stycket förutsätter alt anspråk på prestation in natura först har framställts. Sådana naturaanspråk kan inte enligt 10 8 andra stycket riktas mot särskild kredilgivare utan härvid har köparen att vända sig mot säljaren. Vid dröjsmål med leverans måste köparen sålunda enligt 3 8 första stycket konsumentköplagen normall uppmana säljaren all avlämna varan varefter köparen under skälig lid måsle

Prop. 1976/77:123 171

avvakta leverans innan han får häva köpet. Om vara är behäftad med fel som säljaren har ålagil sig atl avhjälpa måsle köparen enligt 4 8 första styckel konsumentköplagen, innan han kan göra gällande annat anspråk på grund av felet, först lämna säljaren skälig lid att avhjälpa felet eller leverera felfri vara. Om varan är behäftad med fel som inte skall avhjälpas på grund av åtagande som nyss nämnts får köparen enligt 5 8 konsumentköplagen inte göra avdrag pä köpeskillingen eller häva köpel om säljaren erbjuder sig att avhjälpa felet eller all leverera felfri vara och rättelsen sker genast samt ulan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.

Föratt köparen skall kunna framslälla penninganspråk på grund av köpet mot särskild kreditgivare fordras atl köparen är bevarad vid sin rätt atl göra gällande anspråket mot säljaren. Köparen måste således ha iakttagit sådan reklamationsplikt o. d., vars fullgörande utgör en förutsättning för all köparen skall kunna rikla anspråk mol säljaren (jfr bl.a, 11 8 konsumentköplagen). Kreditgivaren får givetvis mot köparens anspråk framställa alla de invändningar som säljaren skulle ha kunnat göra gällande.

Ett huvudsyfte med bestämmelserna i 10 8 andra stycket är atl köparen när ell köp hävs skall vara garanterad all återfö vad han har presterat på grund av köpel. En förutsättning för alt köparen efter hävning skall återfö vad han har betalat är emellerlid i regel alt köparen å sin sida återiämnar varan i väsentligen oförändrat och oförminskat skick lill säljaren (jfr 57 och 58 88 köplagen). En kreditgivare är alliså i en hävningssiulalion inle skyldig atl göra någon återbetalning till köparen med mindre denne på nyss angivet sätt lämnar tillbaka varan. Köparen bör alllid anses ha fullgjort sina förpliktelser härvidlag om han har återlämnat varan lill säljaren. Som har nämnts i den allmänna motiveringen står det den särskilde kreditgivaren fritt att genom avtal med säljaren reglera deras inbördes mellanhavanden med anledning av kreditgivarens ansvar för säljarens förpliktelser på grund av kreditköp.

Till skillnad från de hittills gällande bestämmelserna i 15 och 16 ;j8 konsumentköplagen har reglerna i 10 8 konsumentkreditlagen tillämpning också vid alla former av kontoköp. Vissa närmare förutsältningar härför har berörts i specialmotiveringen till I 8.

1 konlokortssysiemen bokförs alla inköp som sker med utnyttjande av konlokrediten på kontohavarens konto. Kreditgivaren tillställer, i regel må-natligen, kontohavaren ett besked om saldot på kontot. När kontohavaren skall betala kontoskulden kan han i allmänhet välja mellan två olika tillvägagångssätt. Han kan sålunda för del första varje månad betala hela skulden på kontot. Om delta betalningssätt används torde det inte uppkomma några särskilda problem vid tillämpning av beslämmelserna i 10 8 på kontoköp.

Kontohavaren brukar emellertid kunna välja att i stället göra avbetalningar

på kontoskulden. Enligl de beslämmelser som vanligen upptas i konloavial skall avbetalning i så fall avse viss minsta kvotdel av saldot pä kontot.

Prop. 1976/77:123 172

dock visst lägsta belopp (t, ex, 50 kr). Betalningen avräknas i regel på del totala saldot. Om konlohavare som använder sådant betalningssätt vill utnyttja sin invändningsrätt enligt 10 8 första stycket för del först föstställas hur stor del av de betalningar, vilka erlagts sedan det aktuella köpet skedde, som kan anses hänföra sig till della köp. En användbar metod synes vara atl i efterhand så stor del av betalningarna avräknas på den till köpet hänföriiga fordringen som molsvarar dennas andel av det vid varje betalningstillfälle föreliggande saldot. Sedan så skett torde återstoden av den till del aktuella köpel hänförliga fordringen - eller del lägre belopp som den ifrågavarande invändningen avser Gfr t- ex. sista meningen i 4 8 andra styckel konsumentköplagen) - kunna t, v, krediieras kontohavarens konto eller på annal sätt undantas från fortsatta betalningar i avvaktan på reglering av det förhållande som utgör grunden för invändningen. Av bestämmelsema i 10 8 första stycket och deras tvingande natur fåranses följa att kredilgivaren, när han för motta meddelande från kontohavaren att denne vill göra gällande invändning på grund av köpet, är skyldig all vidta de nu nämnda åtgärderna. Givetvis finns del inte något som hindrar kreditgivaren att i stället tillämpa del enklare förfaringssättet atl t. v, från fortsatta avbetalningar undanta etl belopp motsvarande hela den till det ifrågavarande köpel hänförtiga kredilfordringen.

Om konlohavare som utnyttjar betalningssättet avbetalning med stöd av 10 8 andra styckel framställer anspråk mot kreditgivaren vid kontoköp, torde anspråket i allmänhet kunna regleras genom kreditering av kontot. Detta torde i regel kunna ske genom atl kontot krediteras med hela del belopp som anspråket avser, givetvis dock högst med ett belopp motsvarande kreditfordringen på grund av det ifrågavarande köpet.

Paragrafen motsvarar 21 och 30 88 i kommitténs förslag til kreditlag och skall jämföras med 17 8 konsumentköplagen

Enligt första styckel första meningen får kreditgivaren inte ta emot av köparen ingången växelförbindelse beträffande fordran på gmnd av kreditköp.

I förhållande till vad som f n. gäller enligt 17 8 konsumentköplagen har den sakliga ändringen gjorts all förbudet riktas inte enbart möt säljare som lämnar anstånd med betalning utan mol var och en som |vid kreditköp lämnar konsumenten kredit eller övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran (jft definitionen av kreditgivare i 2 8). Eriäggs alltså betalningen till någon del med belopp som köparen erhåller som lån av särskild kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren, för kreditgivaren inle beträffande fordran på grund av kreditköpet ta emot växel. Detsamma gäller nalurtiglvis säljaren, om han har lämnat köparen ett lån för alt erlägga köpeskillingen (jfr definitionen av krediiköp i 2; 8). Inte heller etl finansieringsförelag eller annan som övertar säljarens eller annan ursprunglig kreditgivares fordran för ta emot växel. Vad nu sagts gäller oavsett

konsument-

Prop. 1976/77:123 173

om den efterföljande kreditgivaren agerar som näringsidkare eller privatperson Gft specialmotiveringen till 2 8).

Förbudet avser av köparen ingången växelförbindelse, dvs. fall där köparen som accepiant, trassent eller endossent är växelgäldenär, 1 andra stycket har emellertid liksom i konsumentköplagen gjorts undanlag för egen växel som är utställd av bankinslitut. Säljaren eller annan kredilgivare är alltså oförhindrad att ta emot poslväxel, där bankinstitulet i egenskap av utställare är beialningsskyldigt för hela växelsumman (se prop, 1973:138 s. 278). I sammanhanget bör framhållas att köp mot betalning med check inte är att betrakta som krediiköp (jfr dock nedan).

Enligt första styckel andra meningen får kredilgivaren inle heller la emot av köparen utfördal löpande skuldebrev eller annan av denne ingången skuldförbindelse, vars överiålande eller pantsätlning inskränker köparens rätl atl framställa invändningar på gmnd av köpel, om ny borgenär i god tro förvärvar fordringshandlingen. Bestämmelsen avser samma fordringshandlingar som nuvarande 17 8 konsumentköplagen. Vad som avses med löpande skuldebrev framgår av 2 kap. skuldebrevslagen. Som exempel på andra handlingar som kan inskränka köparens invändningsrätl kan nämnas posldaierade checkar (se prop. 1973:138 s. 276).

Den som uppsåtiigen bryter mol förbudet atl ta emot växel eller annan handling som anges i första stycket dömes enligt tredje stycket lill böter. Sanktionsbestämmelsen överensstämmer med vad som f n, gäller enligl konsumentköplagen. Kommillén har föreslagit atl även oaklsamhel skall kunna leda lill bötespåföljd. En sådan skärpning har emellertid inle ansetts motiverad.

Vad som föreskrivs i II 8 påverkar intedereglersom enligt 17 8 växellagen och 15 8 skuldebrevslagen gäller om skydd för tredje man som i god tro förvärvar växel eller annan löpande fordringshandling. Om en sådan handling trots förbudet i första stycket kommer i omlopp, blir således innehållet i växellagen resp, skuldebrevslagen avgörande när del gäller atl bedöma borgenärens möjligheter atl värja sig från invändningar från köparens sida,

12 8

Paragrafen molsvarar 11 och 12 88 i kommitténs förslag till konsumentkreditlag och kan jämföras med 6 8 tredje stycket och 2 8 första stycket avbelalningsköplagen. Den har behandlats under 5.7 i den allmänna motiveringen.

Vid kreditköp har enligl förslå stycket köparen alllid rätl all belala sin skuld till kreditgivaren i förtid. Denna köparens befogenhet är ovillkoriig och kan som framgår av 4 8 inte åsidosättas genom avtal. Rätten till förtidsbetalning gäller såväl mol säljare som mol andra kreditgivare vid kreditköp. Vem som är att anse som kreditgivare och vad som avses med kreditköp framgår av 2 och 3 88-

Prop. 1976/77:123 174

Andra stycket begränsar kreditgivarens möjligheter all kräva betalning i förlid. Liksom första stycket är bestämmelsen tillämplig vid kreditköp.

Enligt andra stycket får kredilgivaren kräva betalning i förtid endast om han har gjort förbehåll härom samt köparen har dröjt i mer än en månad med att ertägga förfallen del av kredilfordringen och denna del uppgår till mer än en tiondel av hela kredilfordringen.

Bestämmelsen riktar sig mol s. k, förfalloklausuler i krediiköpskontrakl. Av inledningen lill andra styckel framgår atl avtalet måste innehålla en sådan klausul, om kreditgivaren över huvud taget mol köparens vilja skall kunna kräva betalning i snabbare takt än som framgår av den överenskomna betalningsplanen.

Endast förfalloklausuler som hänför sig till dröjsmål med betalningen får göras gällande. Härvidlag krävs atl köparen på angivet sätt har kommit i kvalificerat dröjsmål. De båda krav som uppställs, lidskravel och storlekskravet, måste samtidigt vara uppfyllda. Utgångspunkten för tidsberäkningen är den belalningsplan som parterna kommit överens om.

Vid krediiköp som är förenat med återtaganderätt har köparen enligt 16 8 viss möjlighet att värja sig mot atl kreditgivaren gör gällande en förfalloklausul, även om köparen har kommit i sådant kvalificerat dröjsmål som anges i 12 8- I denna del får hänvisas till vad som anförs under 16 8.

Med kredilfordringen avses, som framgår av 2 8, del sammanlagda beloppet av kreditbelopp och kreditkoslnad. Dröjsmålsbeloppet, dvs. den obetalda del av kreditfordringen som är förfallen enligt betalningsplanen, skall sättas i relation till hela kreditfordringen. Visar det sig att dröjsmålsbeloppet uppgår till merän en tiondel av denna kan kreditgivaren således göra gällande en fdrfalloklausul, om även tidskravet är uppfyllt.

Vid kreditköp i allmänhet, som vanliga delbetalningsköp och låneköp där kreditavtalet hänför sig lill köp av viss vara, utgör kredilfordringen i regel elt konstant belopp som vanligen torde vara uttryckligen angivet i avtalet eller eljest skriftligen dokumenterat (jft specialmötiveringen lill 6 8). 1 vissa fall lorde dock kreditkostnaden kunna variera under avtalstiden, l. ex, därför all räntesatsen anknutits lill diskontot. 1 sådana fall kommer kredilfordringens storlek alt förändras med variationen i krediikostnaden. Givetvis skall hänsyn tas härtill vid tillämpningen av 12 8-

När det gäller köp med användande av kontokredil är det uppenbart alt beslämmelserna i 12 8 i regel inle kan sättas i relation lill varje enskilt kontoköp. Della följer av att kontohavarens betalningar i allmänhet avräknas på kontots totala saldo ulan uppdelning på de enskilda köpen. Avgörande för frågan huruvida kreditgivaren i ett konloavial skall kunna göra gällande en förfalloklausul bör därför vara om konsumenten/kontohavaren har dröjt i mer än en månad med att erlägga förfallen del av kontots saldo, vilken uppgår till mer än en tiondel av hela saldot. Med "kredilfordringen" avses alltså vid kontoavtal del vid varje tidpunkt föreliggande kontosaldot, vilkel omfattar dels utnyttjat krediibelopp och dels upplupen kostnad för krediten.

Prop. 1976/77:123 175

För all belysa konlokreditsituationen kan som exempel tas del fallet alt kontohavaren enligt avtalet skall belala minst en tiondel av saldot inom en månad efter del alt han fått motta månatligt saidobesked. Vid ell tillfälle (månad 0) visar saldobcskedel ell saldo på 5 000 kr, Kontohavaren gör i fortsättningen inle någon inbetalning. Vid nästa tillfälle för saidobesked (månad 1) skulle kontohavaren enligl avtalet ha betalat 500 kr. Vid del därpå följande tillföllel (månad 2) utgör del till betalning förfallna beloppet merän tiondel av den månad O föreliggande kredilfordringen. Därmed börjar den lidsfrist löpa som är av belydelse i sammanhanget. Efter loppet av ytteriigare en månad har kreditgivaren möjlighet att med stöd av en förfalloklausul utkräva betalning av hela kreditfordringen.

Av del anförda framgår all det saknar belydelse humvida kontohavaren efter den lidpunki som bildar utgångspunkt vid bedömningen (månad 0) tar kreditutrymmel i anspråk ytteriigare. Självfallet måste gälla att kontohavaren inle kan försälta sig i en bättre ställning genom all efterhand öka saldot samtidigt som han inte gör några inbetalningar. Vidare lorde av allmänna principer följa alt kredilgivaren har rätl atl avvisa avbetalningar på konloskulden vilka understiger avtalat och förfallet amorieringsbelopp.

Det bör anmärkas att av den nu berörda regleringen följer alt kreditgivaren inle genom enbart uppsägning av etl konloavial kan bringa den avtalade amorleringsplanen till upphörande. Härför fordras atl en förfalloklausul kan göras gällande.

Enligt 12 8 tredje stycket utgör de i andra styckel stadgade begränsningarna i rätten alt åberopa förfalloklausuler inte hinder för bank eller annan kreditgivare att göra gällande strängare förbehåll om betalning i förtid, om sådan skyldighet följer av annan författning. Av den allmänna motiveringen (avsnittel 5.7) framgår alt det här är banklagstiftningen som åsyftas. Regeln i tredje stycket tillåter emellertid inte ifrågavarande kreditgivare atl åberopa förfalloklausuler som är strängare än vad som är direkt motiverat av den berörda lagstiftningen. Vidare bör framhållas alt regeln gäller endast för det fall kreditgivaren lämnat ell lån lill konsumenten, dvs, vid kreditköp av låneköpets konstmktion. Regeln är däremot inte tillämplig när bankaktiebolag e,d, inträder som kreditgivare i konsumentkreditlagens mening genom alt överta säljares fordran mot köpare enligl elt mellan säljaren och köparen upprättat kreditköpsavtal. Här gäller enligt allmänna rätlsgmnd-satser atl den nye kredilgivaren inle mot köparen förvärvar längre gående rätt i fråga om möjligheten att åberopa förfalloklausul än säljaren själv hade,

13 8

Paragrafen motsvarar 13 8 i kommitténs förslag till konsumentkreditlag och kan jämföras med 4 8 avbelalningsköplagen, vartill hänvisas i 6 8 tredje styckel och 9 8 samma lag. Bestämmelsen har behandlats under 5.7 i den allmänna motiveringen. Den innebär alt köparen vid förlidsbelalning av skuld på grund av kreditköp har rätt alt få sin skuld reducerad på vissl sätt.

Prop. 1976/77:123 176

Med förtidsbetalning förstås betalning av belopp som enligt den avtalade betalningsplanen ännu inte är förfallet lill betalning. Det saknar belydelse om del är köparen själv som tar initiativet till förtidsbetalning eller om del är kreditgivaren som med stöd av en avtalsklausul påfordrar sådan betalning. Som framgår av 17 8 tredje styckel skall bestämmelserna i 13 8 tillämpas även vid den avräkning som äger rum när kredilgivare återtar vara som har sålts med förbehåll om ålertaganderält.

Vid förtidsbetalning utnyttjas inte hela den överenskomna kredittiden. Beslämmelserna i 13 8 syftar till atl köparen vid förtidsbetalning inie skall behöva belala den del av krediikostnaden som vid en schablonmässig beräkning kan anses belöpa på den ej utnyttjade kredittiden. Enligt paragrafen skall sålunda, när förtidsbetalning aktualiseras, vid beräkning av kreditgivarens fordran den obetalda delen av kreditfordringen minskas med så stor del av krediikostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande till den avtalade kredittiden. Kreditgivaren för dock alltid tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskill anges i avtalet och ej är oskälig.

Som exempel på uppläggningskostnad kan nämnas kreditgivarens kostnad för kreditupplysning. Hit hör också administrationskostnader som hänför sig lill avtalsförhållandets inledande skede, men däremot inle efter hand uppkommande aviseringskostnader och likna/ide. Det kan vara svårt för kredilgivaren att ange den exakta kostnaden för uppläggningen av viss kredil. En schablonmässig beräkning bör därför kunna komma i fråga. Som en spärr föreskrivs emellertid all endast uppläggningskostnad som ej är oskälig får tillgodoräknas kredilgivaren.

Innebörden av beslämmelserna i 13 8 kan belysas med följande exempel (jfr kommitténs betänkande s. 228 O,

En vara köps på kredit den 30 maj. Kredittiden är tio månader. Enligt köpeavtalet har varan köpts på följande villkor i övrigt:

Kontantpris:	1 350 kr
Kontantinsats:	350 kr.
Krediibelopp:	1 000 kr.
Kredilkostnad:	165 kr
Kredilfordringen:	1 165 kr

Av krediikostnaden utgör 55 kr uppläggningskostnad. Betalningen skall enligt avtalet eriäggas med 116 kr, 50 öre den 30 i varje månad med början

den 30 juni.

Den 30 november har köparen enligt betalningsplanen betalat sammanlagt 699 kr, av kreditfordringen. Samma dag, dvs, vid utgången av den sjätte månaden av den avtalade kredittiden, vill köparen göra sig fri från kreditavtalei genom förtidsbelalning. Ej utnyttjad kredittid uppgår till fyra månader, dvs, lill 4/10 av den avtalade kredittiden. Sedan kreditgivaren har

Prop. 1976/77:123 177

tillgodoräknats hela uppläggningskostnaden för krediten skall alltså den obetalda delen av kreditfordringen, 466 kr, minskas med 4/10 av (165-55 =) 110 kr, dvs, 44 kr Kreditgivarens fordran uppgår således till (466-44 =) 422 kr

För lillämpningen av bestämmelserna i 13 8 är det en underförstådd förutsättning all den i kredilfordringen ingående kreditkostnaden till någon del kan anses hänföriig till den ej utnyttjade kredittiden. Della bör alllid anses vara fallet vid sedvanliga delbelalningsköp och låneköp. Vid kontokrediter innefattar kreditfordringen däremot i allmänhet endast kostnad som faktiskt hänför sig till utnyttjad kredittid. Någon reduktion av kostnaden enligt 13 8 blir då inte aktuell.

148

Paragrafen molsvarar 14 8 i kommitténs förslag till konsumenlkreditlag och kan jämföras med 8 8 tredje styckel avbelalningsköplagen. Den har behandlas i avsnittet 5,8 i den allmänna motiveringen.

Den som har flera förfallna skulder till samma kreditgivare har i princip befogenhet att själv avgöra på vilken skuld avräkning skall ske vid betalning som inle läcker allt vad han är skyldig. Gäldenären kan emellerlid länkas på förhand avslå från denna befogenhet. Avtalsvillkor varigenom sådant avstående görs är i allmänhet bindande. Bestämmelsen i 14 8 riktar sig mot villkor av angivet slag, s, k, avräkningsförbehåll, i samband med kreditköp,

Enligl 14 8 för belopp som köparen eriägger för avräkning på viss kreditfordran i anledning av kreditköp inte först avräknas på annan fordran. Har sålunda köparen exempelvis ingått två delbetalningsavtal med samme säljare och vill köparen atl inbetalat belopp skall anses som betalning på den ena fordringen, får säljaren inle först dra av beloppet från den andra fordringen. Motsvarande gäller för banker och andra kreditgivare som trätt i säljarens ställe. Vidare gäller beträflände kredilgivare som har lämnat dels elt från köp frislående lån, dels en kredit i samband med köp till samme konsument all han inle får neka konsumenten avräkning på den fordran som hänför sig lill kreditköpet.

Förbudet all göra gällande avräkningsförbehåll har, som framhållits i den allmänna motiveringen, särskild betydelse vid krediiköp med återtaganderätt. Om nämligen kredilgivaren hade kunnat åberopa sådant förbehåll, hade del i praktiken inneburit atl återtaganderätten kunnat kopplas till annan fordran mol samme gäldenär än den som ursprungligen förenats med återtaganderätt.

Vid kontokrediter utgörs kredilfordringen av kontots saldo. Bestämmelsen i 14 8 utgör således inte hinder mot alt kreditgivaren, då fråga är om kontoköp, på vanligt sätt avräknar eriagt belopp mot saldot.

12 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

Prop, 1976/77:123 178

15 8

Med denna paragraf inleds konsumentkreditlagens särskilda bestämmelser om återtaganderätt (15-23 88). Paragrafen molsvarar 15 och 16 88 i kom-miiiéförslagei. Den kan jämföras med I 8 första stycket och 2 8 första stycket avbelalningsköplagen.

Enligl 15 8 första stycket avses med förbehåll om återtaganderätt avtalsvillkor som ger kredilgivaren möjlighet alt återta varan om köparen inte fullgör sin del av elt kreditköpsavtal. Ett sådant villkor kan formuleras på olika sätt. Deflniiionen i första stycket omfattar båda de typer av förbehåll som anges i 1 8 avbelalningsköplagen, således åleriagandeförbehåll och ägan-derätisförbehäll. Även det senare förbehållet innebär nämligen att varan skall kunna återtas vid bristande fullgörelse från köparens sida.

Såväl äganderättsförbehåll som återiagandeförbehåll lorde numera ge kredilgivaren ett sakrättsligt skydd med avseende på det gods som omfattas av förbehållet (angående återtagandeförbehåll, se rättsfallet NJA I 1975:222). Kreditgivarens rätl lill godset är således skyddad i förhållande till tredje man, t, ex. vid utmätning hos köparen eller vid dennes konkurs.

Konsumentkreditlagens bestämmelser om återtaganderätt har ett vidare tillämpningsområde än avbetalningsköplagens. Sistnämnda lag gäller nämligen endast vid delbelalningsköp där minst en post skall erläggas i efterhand, medan konsumentkreditlagens regler gäller även kreditköp där hela betalningen skall eriäggas på en gång efter köpel.

En grundläggande förutsättning för atl en vara skall kunna återtas från köparen är naturiigivis att avtalet innehåller ett förbehåll om ålertaganderält som är giltigt enligl allmänna avtalsrältsliga regler och atl de i avtalet uppställda förutsättningarna för all förbehållet skall fö göras gällande är uppfyllda. Därjämte uppställs i 15 8 andra stycket vissa särskilda krav för att förbehåll om återtaganderätt skall fö göras gällande,

Enligl andra stycket krävs lill en början alt förbehållet har gjorts av säljaren i samband med köpet för att trygga säljarens rätt lill betalning. Annan kreditgivare än säljaren kan alltså inle förbehålla sig delta slag av säkerhet i varan, Etl av säljaren uppställt förbehåll kan emellerlid åberopas av annan kreditgivare till vilken säljaren har överlåtit eller pantsalt sin rätt.

Säljaren kan endast göra förbehåll som har till ändamål att trygga hans egen räll till betalning på grund av kreditköpet. När betalningen som vid låneköp och vissa former av kontoköp eriäggs med belopp som köparen lånar från bank eller annan kreditgivare kan således säljaren inte förbehålla sig återtaganderätt och inle heller göra ett gilligt förbehåll till säkerhet för köparens förpliktelser mol kreditgivaren. Delta innebär alt ålertaganderält är utesluten i samband med låneköp och konloköp.

Observeras bör vidare atl förbehåll om återtaganderätt måste ha tillkommit i samband med köpet. Della innebär att en vara inle i efterhand kan göras till föremål för säkerhetsräll av detta slag.

Prop. 1976/77:123 179

Enligl andra stycket krävs vidare för att återtaganderätt skall få utövas atl köparen har dröjt i mer än en månad med all eriägga förfallen och ej preskriberad del av kreditfordringen och all denna del uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen. Annat kontraktsbrott än betalningsdröjsmål godtas således inte som grund för återtagande och dröjsmålet måsle vara kvalificerat på angivet sätt. Härvidlag råder i princip överensstämmelse med förutsällningarna föratt kreditgivaren med stöd av förfalloklausul skall fö kräva betalning i förtid (se 12 8 andra stycket). All kredilfordringens storiek i vissa fall kan variera under avtalstiden har berörts under 12 8, Vid lillämpningen av 15 8 skall hänsyn tas till sådana variationer

För att förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande krävs som nämnts atl den del av kredilfordringen som dröjsmålet avser inte har blivit preskriberad. 1 realiteten innebär delta atl återtaganderätten efter en tid kan upphöra.

Del bör anmärkas att del enligt annan författning än konsumentkreditlagen kan föreligga särskilda begränsningar av möjligheten alt göra gällande ett förbehåll om återtaganderätt (jft 2 kap. 4 och 5 88 jordabalken).

Genom tredje styckel begränsas i näringsrältslig ordning användandet av förbehåll om återtaganderätt. Enligl första meningen kan näringsidkare som vid försäljning av vara använder sådant förbehåll förbjudasalt framdeles i liknande (all använda förbehållet, om det avser vara som med hänsyn lill sin beskaffenhel eller sitt värde eller på grund av förhållandena på marknaden inte är lämpad som kredilsäkerhel, I den allmänna motiveringen (avsnitt 5,9) har angivils närmare riktlinjer för lämplighetsprövningen.

Förbud kan riktas inte bara mol näringsidkare som själv är säljare utan även mot näringsidkare som använder sig av återtagandeförbehåll när han i sin yrkesmässiga verksamhet förmedlar kreditköp som ombud för säljaren. Enligl tredje stycket andra meningen äger i fråga om förbud avialsvill-korslagens bestämmelser motsvarande tillämpning. Hänvisningen lill avtalsvillkorslagens regelsystem innebär inte bara att förbud kan meddelas av marknadsdomstolen ulan också all fråga om förbud i fall som ej är av slörre vikt får prövas av KO genom förbudsföreläggande. Har förbudsföreläggande godkänts, gäller det som förbud av marknadsdomstolen.

En fömtsättning för meddelande av förbud är enligl avialsvillkorslagen all det är påkallat från allmän synpunkt.

Förbud skall i princip förenas med viie. Det kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkarens vägnar. Fråga om förbud upptas inför marknadsdomstolen efter ansökan av KO eller i andra hand sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare. Anknytningen till avtalsvillkorslagen betyder vidare att näringsidkare är skyldig att på anmaning av KO komma in med yttrande eller upplysning i förbudsärende enligl 15 8 tredje stycket konsumentkreditlagen. Efterkoms

Prop. 1976/77:123 180

inte sådan anmaning, för KO förelägga näringsidkaren all vid vite fullgöra sin skyldighet.

Beslut i fråga om förbud hindrar inte alt samma fråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annal särskill skäl föranleder del. Interimistiskt beslut kan meddelas om särskilda skäl föreligger. Talan om utdömande av vite förs vid allmän domstol av åklagare.

Förbud som enligt 15 8 tredje styckel kan riktas mot ålerlagandeklausuler är alltså av näringsrältslig karaktär. Detta hindrar emellerlid inle en återverkan på det civilrättsliga planet, Etl villkor som kan förbjudas eller rentav har förbjudits av marknadsdomstolen torde vid bedömning i ett enskilt fall ofta kunna lämnas utan avseende med slöd av den allmänna förmögenhetsrältsliga generalklausulen i 36 8 avtalslagen. Här kan hänvisas lill vad som har anförts i prop. 1975/76:81 (s, 131). Enligl 21 8 konsumentkredillagen får handräckning för återtagande av vara inte beviljas, om det ifrågavarande ålertagandeförbehållel har uppställts i strid mol förbud enligl

15 8 iredje stycket,

16 8

Paragrafen saknar uttrycklig motsvarighet i kommittéförslaget (jfr uttalande på s. 185 i kommitténs betänkande). Den kan jämföras med 2 8 andra stycket avbelalningsköplagen (se även 6 8 första stycket samma lag).

Enligt 16 8 kan köparen, sedan han har råkat i sådant kvalificerat dröjsmål som anges i 15 8 andra stycket, hindra atl varan återtas genom att i efterhand eriägga det belopp som inte har betalats i rätl lid plus ränta och kostnader. Denna möjlighet har köparen så länge varan inte har ålertagils, oavsett anledningen lill dröjsmålet. Rättelse kan ske både före och efter del att kreditgivaren har inlett rättegång eller exekutivt förfarande för alt återta varan.

För alt rättelse skall anses fullgjord måste köparen först och främst betala allt som inte har eriagts i rätt tid enligt avtalet. Således måsle köparen betala även belopp som har varit förfallet i mindre än en månad och därför inle har haft belydelse för kreditgivarens räll atl göra gällande förbehåll om återtaganderätt.

För det andra måste köparen betala dröjsmålsränta på ifrågavarande belopp enligt de grunder som anges i 17 8 tredje stycket. Köparen behöver således inte betala högre ränta än som anges i 6 8 räntelagen. Vidare måsle köparen ersätta kreditgivaren för kostnader som kan ha uppkommit för denne och som anges i 17 8 fjärde och femte styckena.

Verkan av rättelse enligl 16 8 är för del första atl kreditgivaren inte på gmnd av ifrågavarande dröjsmål för återta varan. Därtill kommer enligt bestämmelsens andra punkt, att kredilgivaren inte heller fär göra gällande avtalsvillkor om förtida betalning (se 12 8 andra stycket) på erund av dröis-

målet. Däremot är kreditgivaren oförhindrad alt vid framtida kvalificerade dröjsmål göra gällande förbehåll om återtaganderätt och förfalloklausul.

Paragrafen molsvarar 17 8 första - iredje styckena i kommittéförslaget och kan jämföras med 3 och 4 88 avbelalningsköplagen.

1 första stycket sägs atl om kredilgivaren vill återta varan, skall avräkning göras mellan honom och köparen. Avräkningen sker på det sätt som anges i andra och tredje styckena.

Reglerna om avräkning lillämpas såväl vid handräckning för återtagande som vid verkställighet av dom varigenom köparen har förpliktats att lämna tillbaka vara som har sålts med förbehåll om ålertaganderält. Reglerna skall emellerlid också lillämpas om kreditgivaren med stöd av sådant förbehåll vill återta varan utan medverkan av myndighet, vilkel naturiigivis förutsätter köparens medgivande. Av 4 8 framgår all reglerna om avräkning inte till köparens nackdel kan åsidosättas genom avtal.

Vid avräkning skall enligt andra stycket köparen tillgodoräknas varans värde vid återtagandet, varvid 3 8 avbelalningsköplagen äger motsvarande tillämpning.

I 3 8 avbelalningsköplagen föreskrivs alt godsets värde vid återtagandet skall beräknas efter vad säljaren kan antas utvinna genom all ombesörja godsels försäljning på lämpligt sätt. Hänsyn skall sålunda tas till omständigheter som är ägnade att höja värdet i säljarens hand, såsom att han kan på nytt sälja godset i egen rörelse och dessförinnan avhjälpa eventuell skada på godset. När det gäller principerna för värderingen kan hänvisas till prop, 1953:3, Här bör dock anmärkas följande.

Vad säljaren kan antas "utvinna" genom att på lämpligt sätt sälja varan omfattar vad som kan antas inflyta genom försäljningen med avdrag av försäljningskostnaderna. Av nyssnämnda proposition framgår att i princip alla försäljningskostnader skall beaktas, såväl fasta kostnader som mera speciella, t. ex. för annonsering, transport och reparation. Säljaren får däremot inte tillgodoräkna sig handelsvinst på den nya försäljningen.

I regel torde en vara sjunka i värde efter köpelillfället. Någon gång kan värdet dock tvärtom ha stigit. Givetvis skall i sådant fall avräkningen vid återtagande ske med hänsyn till det nya, högre värdet. Detta gäller även om köparen härigenom tillgodoräknas elt högre värde än kreditköpspriset för varan.

Det kan inträffa all kreditgivaren för all kunna verkställa ett återtagande måste belala vissa skulder som egentligen åvilar köparen. Denne kan t. ex. ha lämnat varan för reparation under sådana förhållanden alt den som verkställt reparationen har rätt all kvarhålla varan som säkerhet för reparationsfordringen (s, k, relenlionsrätt). Om kreditgivaren då för all få ut varan

Prop. 1976/77:123 182

tvingas betala reparationsfordringen bör hänsyn härtill tas vid bestämmandet av varans värde vid avräkningsförfarandet. Detta torde överensstämma med vad som gäller enligl avbelalningsköplagen (jfr prop. 1953:3 s. 38 ff, särskilt s. 39, saml Eklund-Nordström, Lagen om avbetalningsköp, 2 uppl., Stockholm 1957, s, 55). Vad nu sagts bör gälla även när retenlionsräll utövas för andra fordringar än reparalionsfordringar och kredilgivaren på grund härav måste betala sådan fordran för alt återtagandet skall kunna verkställas.

1 17 8 tredje-femte styckena anges vad kreditgivaren får räkna sig lill godo vid avräkningen.

Kredilgivaren för enligl iredje stycket först och främst tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter reduktion enligt 13 8, Enligl 13 8 skall, när förtidsbetalning sker, vid beräkning av kreditgivarens fordran den obetalda delen av kreditfordringen minskas med så stor del av krediikostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande till den avtalade kredittiden. Dessutom för kreditgivaren tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt anges i avtalet och ej är oskälig. Belräffande reduktionen av krediikostnaden hänvisas i övrigt till vad som har anförts vid 13 8-

Normall kan avtalets uppgifter om kredilköpsfaktorerna läggas till grund för beräkningen av vad kreditgivaren skall tillgodoräknas enligl 17 8 tredje stycket. Handräckning är utesluten om dessa uppgifter är ofullständiga eller felaktiga (jfr specialmotiveringen till 20 och 21 88). Vid domsverkställighel blir domens innehåll avgörande. Av domen kan följa att från kontraktet avvikande uppgifter om kreditköpsfaktorerna skall läggas till grund vid avräkningsförfarandet. Köparen kan t. ex. ha vunnit framgång med en invändning om alt kontraktels kontantprisuppgift ej molsvarar faktiskt till-lämpat konlanlpris eller att kreditkostnaden är oskäligt hög.

Utöver obetald del av kredilfordringen, reducerad enligl 13 8, får kreditgivaren enligl 17 8 tredje styckel tillgodoräkna sig dröjsmålsränta, dock ej enligt högre räntefot än som anges i 6 8 räntelagen. Enligt den bestämmelsen skall ränta beräknas för år enligt en räntefot som molsvarar det av riksbanken fastställda vid varje tid gällande diskontot med tillägg av fyra procentenheter.

Är del fråga om handräckning måsle yrkande om dröjsmålsränta framställas senast vid återiagandeförräliningen. Innehåller åberopat kontrakt be-s'"mnielser om dröjsmålsränia kan kreditgivaren anses ha yrkat sådan ränta,

Enligl 17 8 fjärde och femte styckena för kreditgivaren vid avräkningen också tillgodoräkna sig ersättning för vissa kostnader som kan uppkomma vid återtagande av vara, I fjärde stycket anges till en början atl kredilgivaren för räkna sig lill godo ersättning för exekutionsavgift. Sådan avgift tas ut enligl exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027). Vidare för kreditgivaren tillgodoräkna sig skälig kostnad för transport av varan saml ersättning för utgift som han åsamkats för inställelse vid återtagandeförrältning, om in-

ställelsen har varit påkallad för lillvaralagande av kreditgivarens rätt. Ersättning för utgift för inställelse vid återtagandeförrättning bestäms med motsvarande tillämpning av beslämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne. Dessa bestämmelser återfinns i vitlneser-sätlningskungörelsen (1973:262, ändrad senast 1975:1086). I 17 8 femte stycket ges en särskild regel om tillgodoräknande av ersättning för kostnad i mål om handräckning för återtagande. I sådant mål för kreditgivaren tillgodoräkna sig även skälig ersättning för sill eget arbele med anledning av målet saml arvode till ombud eller biträde. Regeringen avses utförda föreskrifter om vad som härvidlag skall anses ulgöra skälig ersättning.

Här bör slutligen pekas på ett par olikheter mellan konsumentkredillagen och avbelalningsköplagen.

Konsumentkreditlagen tillåter inte vare sig kopplings- eller avräkningsförbehåll. Det har därför inte kommit i fråga atl införa någon motsvarighet till bestämmelsen i 4 8 första styckel 5 avbelalningsköplagen om avräkning av reparalionsersättning o. d.

Enligt avbelalningsköplagen får säljare tillgodoräkna sig gottgörelse för försäkringspremie som säljaren har att fordra och som inte har inräknats i avbeialningsprisel (4 8 första stycket 3), Konsumentkreditlagen saknar motsvarighet till denna bestämmelse. Kostnad för försäkring, liksom all annan ersättning som säljaren betingar sig utöver kontanlpriset, är nämligen enligt konsumentkreditlagen (2 8) att betrakta som kreditkostnad och ingår således i den del av kreditfordringen som tillgodoräknas kreditgivaren efter reduktion enligl 13 8-

188

Paragrafen molsvarar 17 8 fjärde och femte styckena kommittéförslaget och kan jämföras med 5 8 avbelalningsköplagen.

Konsumentkreditlagens reglering av återtaganderätten innebär liksom motsvarande beslämmelser i avbelalningsköplagen att kredilgivaren inle skall kunna göra någon extra vinst på all köparen tvingas lämna varan ifrån sig. Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ell stön-e belopp än kreditgivaren - dvs. om varan åsätts ell värde som är högre än summan av de belopp kreditgivaren för tillgodoräkna sig - får därför varan enligl huvudregeln i första stycket alertas endast om kredilgivaren betalar mellanskillnaden lill köparen.

En särskild regel gäller i fall där varan har värderats av utmätningsman. Som framgår av 13 8 och 15 8 andra stycket avbelalningsköplagen, vartill hänvisas i 22 8 konsumentkreditlagen, skall varan värderas av utmätnings-

Prop. 1976/77:123 184

man vid handräckning och vid verkställighet av dom på återtagande, om inle domen föreskriver annat. Och som framgår av 14 och 15 88 avbelalningsköplagen, vartill likaledes hänvisas i konsumentkredillagen, blir resultatet av en avräkning efter utmätningsmans värdering inte alllid slutgiltigt. Kreditgivaren har liksom köparen möjlighet all underställa värderingen domstols prövning. Skulle domstolen därvid uppskatta varans värde till lägre belopp än utmätningsmannen har gjort, blir köpare som vid avräkningen har tillerkänts överskjutande mellanskillnad återbetalningsskyldig gentemot kredilgivaren. Kredilgivaren har därför elt iniresse av atl kunna säkra återbetalning. Av det skälet har kreditgivaren valrätt mellan atl erlägga mellanskillnad lill köparen och all nedsätta beloppet hos utmätningsman, om varan har värderats av denne.

När köparen har rätl all lyfta nedsatt belopp framgår av 14 8 andra stycket och 15 8 andra styckel avbelalningsköplagen (jfr 22 8 konsumentkreditlagen).

Om kredilgivaren tillgodoräknas ell slörre belopp än köparen, får kreditgivaren enligt andra styckel inle kräva ut mellanskillnaden (reslskulden). Transaktionen mellan parterna är således i detta läge i princip avslutad. Med restskuld enligt förevarande bestämmelse avses emellertid bara belopp som omfattas av avräkningsreglerna. Således är kredilgivaren oförhindrad att även efter varans återtagande kräva ut ersättning för rättegångskostnader som hänför sig till dom varigenom köparen har förpliktats alt utge varan.

Påpekas bör atl reslskulden skall betalas, om köparen vill begagna sig av sin rätl alt lösa tillbaka varan, se 19 8.

19 8

Paragrafen, som saknar motsvarighet i kommitténs förslag, kan jämföras med 6 8 andra styckel avbelalningsköplagen.

Bestämmelserna innebär alt köparen oberoende av kreditgivarens samtycke har räll alt inom fjorton dagar lösa tillbaka återtagen vara genom betalning som sätter kreditgivaren i samma ekonomiska situation som om återtagandet hade avvärjts genom slutbetalning från köparen.

Vill köparen återiösa varan skall han betala kreditgivaren varans värde vid återtagandet, dvs. samma värde som har använts vid avräkningen. 1 förekommande fall måste köparen också betala den restskuld som har uppkommit vid avräkningen. Har således vid det tillfället kreditgivaren tillgodoräknats ell slörre belopp än köparen är denne skyldig att erlägga mellanskillnaden, om han vill utnyttja återiösningsrälten,

Återiösningsrätt gäller oavsett om återtagande har skett handräckningsvis, genom domsverkställighet eller genom uppgörelse mellan parterna utan medverkan av myndighet.

Prop. 1976/77:123 185

20 8

I 20-22 88 finns bestämmelser om handräckning och verkställighet av dom, varigenom köparen har förpliktats atl lämna tillbaka vara som sålts med ålertaganderält.

Med handräckning förstås det förenklade processuella förfarande som anvisas i avbelalningsköplagen och som gör del möjligt för kredilgivaren att mol köparens vilja återta varan ulan att först behöva vända sig till domstol för all få en verkslällbar dom.

De formella förutsättningarna för handräckning anges i 20 8, som molsvarar 18 8 kommittéförslaget och kan jämföras med 10 8 avbetalningsköp-lagen.

Enligt 20 8 första stycket får kreditgivaren söka handräckning hos utmätningsman, under förutsättning all om kreditköpet har upprättats en av parterna underskriven handling som innehåller förbehåll om återtaganderätt och uppgift om vissa kredilköpsfaklorer. De krav på handlingens innehåll som här ställs upp har syftet all skapa underlag för utmätningsmannens bedömning av ärendet. Rent faktiskt kan de också framtvinga att den som säljer en vara med ålertaganderält lämnar köparen viss viktig information om kreditköpets innebörd (jfr 6 8)-

Konsumentkredillagen uppställer inte i och för sig något krav på skriftlig form för all ell krediiköpsavtal skall vara giltigt. Men för atl handräckning skall komma i fråga krävs således att en skriftlig köpehandling har upprättats. Förutom ålertaganderätlsförbehåll måste handlingen innehålla uppgift om kontanlpriset, kreditbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden, kreditfordringen och när betalning skall eriäggas. Belräffande innebörden av de olika termerna hänvisas lill 2 8- Utmätningsmannen har atl kontrollera all uppgifterna stämmer inbördes.

Saknas uppgifter som krävs enligt första stycket, skall ansökningen om handräckning avslås. Detsamma gäller om köparen visar sannolika skäl all kontraktet innehåller felaktig uppgift, exempelvis om kontanlpriset.

Den omständigheten alt en handräckningsansökan har avslagits av utmätningsmannen inskränker inle kreditgivarens möjlighet atl väcka talan vid domstol för atl utverka dom varigenom köparen förpliktas all lämna tillbaka varan.

I andra stycket föreskrivs all ansökan om handräckning skall göras skriftligen samt innehålla uppgift om den del av kredilfordringen som ulestår obetald. Denna uppgift är nödvändig för att utmätningsmannen skall kunna göra den prövning som avses 1218 första stycket. Till ansökan skall fogas styrkt avskrift av handling som anges i första styckel. Vid brister i dessa avseenden bör utmätningsmannen bereda sökanden lillfälle all komplettera ansökningen. Sker inle komplettering skall ansökningen avslås.

Prop. 1976/77:123 186

218

Denna paragraf innehåller ytteriigare förutsättningar för ali handräckning skall få beviljas. Paragrafen kan jämföras med 19 8 kommittéförslaget och 118 avbelalningsköplagen,

Enligl förslå slyckel får handräckning beviljas endast om del är uppenbart att de förutsättningar som anges 115 8 andra stycket föreligger. Förbehållet om återtaganderätt måsle således ha gjorts av säljaren i samband med köpel för all trygga dennes räll lill betalning. Vidare krävs att köparen har kommit i kvalificerat dröjsmål med betalningen på närmare angivet sätt och att fordringen inte är preskriberad (se specialmötiveringen till 15 8),

Framgår det redan av ansökningshandlingarna att de angivna fömlsältningarna inte är uppfyllda, skall ansökningen genast avslås. Delsamma gäller, om det i handräckningsmålel framkommer omständighet som ger anledning lill tvekan huruvida förulsältningarna är uppfyllda. Detta följer av rekvisitet alt saken skall vara uppenbar och ligger för övrigt i den summariska processens natur. En invändning från köparens sida leder alltså lill alt ansökningen skall avslås, om inle invändningen är klart obefogad. Avslås ansökningen är kredilgivaren oförhindrad all fö sin sak prövad vid domstol.

Som framgår av 16 8 kan köparen, även om förutsättningarna för återtagande är uppfyllda, hindra all varan återtas genom att eriägga belopp som ej har betalats i rätl lid jämte ränta och koslnader. Detta gäller även om betalningen görs på ett så sent stadium som vid förrättningen i ett hand-räckningsmåt. Härvid är dock atl märka att köparen måste belala hela del belopp som är förfallei till betalning. Kredilgivaren är alltså inle skyldig alt godta ett lägre belopp, även om det är så stort alt kvalificerat dröjsmål enligt 15 8 andra styckel inle längre skulle föreligga. Om kreditgivaren emellertid godtar sådan betalning, går han miste om rätten att återta varan på grund av dröjsmålet.

Som framgår av 22 8 med dess hänvisning lill bl, a. 14 8 avbelalningsköplagen har köpare och kredilgivare räll att föra lalan mot beslut i fråga om handräckning samt möjlighet atl i vissa hänseenden åstadkomma rättelse genom talan vid domstol.

Enligl andra slyckel får handräckning inle beviljas om förbehåll om återtaganderätt har använts i strid mol förbud enligt 15 8 iredje stycket. Till förbud räknas såväl marknadsdomstolens beslut som godkänt förbudsföreläggande av KO. Bestämmelsen innebär all ansökan om handräckning skall avslås, om sökanden eller den från vilken sökanden har övertagit återtaganderätten har förbjudils alt använda förbehåll om återtaganderätt avseende vara av del slag som ansökningen gäller. Har således en säljare meddelats sådant förbud för varken säljaren eller den finansiär hos vilken säljaren diskonterar sina kreditköpskonlrakl beviljas handräckning.

Prop. 1976/77:123 187

Utmätningsmannen har att självmant iaktta bestämmelsen och måsle, när varans slag ger anledning därtill, undersöka huruvida förbehållet omfattas av meddelat förbud. Detta lorde kunna ske genom hänvändelse lill konsumenlverkel. Del kan vara lämpligt all konsumentverket upprättar förteckningar över förbud som har meddelats.

Del bör anmärkas att handräckning inle kan vägras enbart på den grund att annan näringsidkare än sökanden i det aktuella handräckningsmålel eller den från vilken sökanden har övertagit den påstådda återtaganderätten har förbjudits att använda förbehåll om ålertaganderält belräffande sådan vara som målet gäller. Köparen har emellerlid alllid rätt all vända sig till allmän domstol för atl få förbehållets skälighet prövad enligt 36 8 avtalslagen. Vid en sådan prövning torde domstolen komma att fösta stort avseende vid den praxis som med ledning av den näringsrättsliga bestämmelsen i 15 8 Iredje styckel har utbildats på marknaden.

Enligt 21 8 tredje slyckel får handräckning eller domsverkställighel inte beviljas för återtagande av vara som enligl 65 8 ulsökningslagen undantas från utmätning.

F. n. gäller enligt 11 8 andra slyckel och 15 8 första stycket avbelalningsköplagen all handräckning och domsverkställighet inle får ske beträffande gång- och sängkläder som är oundgängligen behövliga för köparen och hans familj. Detta skydd för köparen är av betydligt mindre omfattning än del skydd som vid utmätning tillkommer gäldenär enligl 65 8 ulsökningslagen, gäldenärens s. k. beneficium.

Från utmätning undantas enligt sistnämnda lagrum bl. a. möbler och annan utmstning som är nödvändig för ell hem och dess skötsel. Vidare undantas föremål som tjänar uteslutande till gäldenärens personliga bruk och utmstning som fordras för gäldenärens förvärvsverksamhet, allt lill skäligt värde. Bestämmelsen gör det möjligt att undanta exempelvis elektriska hushållsapparater från utmätning. 1 praktiken förekommer atl även TV-apparat och under speciella omständigheter t. o. m, bil inbegrips i gäldenärens beneficium, Humvida viss sak som gäldenären har ingår i hans beneficium är en fråga som får besvaras olika i olika verkställighetsärenden beroende på gäldenärens situation. Vad som skall undantas från utmätning kan också variera från tid till annan beroende på standardulveckling m, m.

Jag vill i della sammanhang erinra om att det i 67 8 tredje stycket ulsökningslagen finns bestämmelser som innebär atl om viss egendom som avses i 65 8 samma lag har sådant värde atl den inte kan undantas enligt 65 8, utmätning får ske med förbehåll att gäldenären, efter egendomens försäljning, av den behållna köpeskillingen skall ulfö vissl belopp för atl kunna anskaffa vad han behöver i den sålda egendomens ställe. Dessa bestämmelser blir inle lillämpliga vid handräckning eller domsverkställighet för återtagande.

Prop. 1976/77:123 188

22 8

Bestämmelserna i 20 och 21 88 om handräckning och verkställighet av dom är inle uttömmande. De fylls ut genom en hänvisning lill de regler på området som finns i avbelalningsköplagen. Hänvisningen finns i 22 8, som motsvarar 19 8 kommittéförslaget.

Enligt 22 8 äger - utöver 20 och 21 88 konsumentkreditlagen - 10 8 tredje och fjärde styckena, 12-15 88 och 16 8 första stycket avbelalningsköplagen motsvarande tillämpning i fråga om handräckning och domsverkställighel enligt konsumentkreditlagen.

De angivna beslämmelserna i avbelalningsköplagen rör bl. a. frågor om kostnad, anstånd, värdering, överklagande och tillämpning av bestämmelser i ulsökningslagen. Sålunda föreskrivs i 10 8 iredje stycket avbelalningsköplagen alt kostnad för handräckning skall, där utmätningsmannen begär del, förskjutas av sökanden.

112 8 avbelalningsköplagen finns föreskrifterom anstånd. Har handräckning sökts på grund av dröjsmål med betalningen och finnes dröjsmålet bero på att köparen till följd av sjukdom eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i belalningssvårigheter, som kan antas vara av tillföllig natur, får utmätningsmannen medge anstånd med verkställigheten, om inle säljarens rätl till godset äventyras eller hans rätt eljest otillbörligt åsidosätts. Anstånd får medges för en tid av upp lill tre månader från dagen för ansökningen men kan vid synnerliga skäl utsträckas att gälla intill sex månader från nämnda dag. Utmätningsmannen får föreskriva villkor för anståndet och, om anledning förekommer, förklara att anståndet skall upphöra alt gälla. Enligt 15 8 första stycket avbelalningsköplagen skall bestämmelserna 112 8 samma lag äga motsvarande tillämpning belräffande förrättning för verkställighet av dom, varigenom köparen förpliktas utge gods som blivit sålt genom avbetalningsköp.

1 16 8 första styckel andra punkten avbelalningsköplagen sägs alt ansökan om handräckning eller domsverkställighel förfaller, om säljaren har medgett uppskov med förrättningen och på grund därav verkställighet ej har skett när sex månader förflutit från dagen för ansökningen.

Gods för vars återtagande handräckning meddelas skall enligl 13 8 avbelalningsköplagen upptecknas och värderas av utmätningsmannen. Denne får vid behov tillkalla sakkunniga att biträda vid värderingen. Vid förrättning för domsverkställighel skall enligl 15 8 andra slyckel beslämmelserna i 13 8 gälla i fråga om värdering, om annat inte föreskrivs i domen.

I 14 8 första slyckel avbelalningsköplagen finns en bestämmelse om all beslut i fråga om handräckning överklagas hos överexekutor som sista instans.

Är köparen eller säljaren missnöjd med värdering eller annan åtgärd som vidtagits vid handräckning är han enligt 14 8 andra stycket avbetalnings-

Prop. 1976/77:123 189

köplagen oförhindrad all väcka talan mot den andre vid domstol. Visar ej säljaren all han väckt sådan talan inom en månad efter del handräckning gavs eller, om förrättningen inom den liden har överklagats, inom samma tid efter överexekutors beslut, för köparen hos utmätningsmannen lyfta det belopp som enligl 5 8 första slyckel avbelalningsköplagen kan ha blivit nedsatt hos denne med anledning av atl godsets värde vid avräkningen mellan parterna befunnits överstiga vad som räknats säljaren till godo, Enligl 15 8 andra stycket skall bestämmelserna i 14 8 andra stycket belräffande lalan mol utmätningsmans värdering äga motsvarande tillämpning med avseende på förrättning för domsverkställighet.

På grund av hänvisningen i 22 8 konsumentkredillagen skall nu redovisade beslämmelser för avbetalningsköp äga motsvarande tillämpning på konsumentkreditköp med förbehåll om återtaganderätt. Vad som i dessa bestämmelser sägs om säljare gäller - liksom vid direkt tillämpning av avbelalningsköplagen - även om den som har övertagit säljarens rätt. Den hänvisning som i 14 8 andra styckel avbelalningsköplagen görs till 5 8 första slyckel samma lag skall vid lillämpning av konsumenlkredilköp beirakias som en hänvisning lill 18 8 första styckel konsumentkreditlagen. I 15 8 avbelalningsköplagen ingår en hänvisning lill 11 8 andra slyckel samma lag. Som framgår i avsnitt 5.15 i den allmänna motiveringen föreslås 11 8 andra slyckel avbelalningsköplagen bli upphävt.

Emellerlid är inte heller avbetalningsköplagens förfaranderegler uttömmande. Enligt 10 8 fjärde stycket avbelalningsköplagen - vartill 22 8 konsumentkreditlagen alltså hänvisar - skall nämligen vad i 50, 59, 60 och 60 a 88 ulsökningslagen är föreskrivet i fråga om utmätning äga motsvarande tillämpning på handräckning enligl avbelalningsköplagen. De angivna bestämmelserna i ulsökningslagen handlar om behörig utmätningsman, underrättelse till gäldenären (denne skall normalt underrättas), betydelsen av gäldenärens frånvaro när förrätining skall ske (frånvaro ärenligt huvudregeln inle hinder för förrättningen) och provisorisk åtgärd i fall där verkställighet inte kan ske genast.

Vidare föreskrivs i 16 8 första stycket första punkten avbelalningsköplagen

- som alltså också omfattas av hänvisningen i 22 8 konsumenikredillagen

- att jämte beslämmelserna i avbelalningsköplagen skall ulsökningslagens föreskrifter lända lill efterrättelse i tillämpliga delar. Härmed torde närmast åsyftas ulsökningslagens mera allmänna beslämmelser, exempelvis regler om jäv mot utmätningsman.

Här skall slutligen erinras om att de regler om handräckning och verkställighet av dom, vartill konsumentkreditlagen hänvisar, f n. prövas dels i samband med arbelel inom jusiitiedeparlemenlei på en ny ulsökningsbalk (se betänkandet Utsökningsräll XIII, SOU 1974:55, s, 174), dels under kreditköputredningens arbete med översyn av avbelalningsköplagen.

Prop. 1976/77:123 190

23 8

Enligl paragrafen får vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt inle utmätas för fordran på grund av kreditköpet. I sak överensstämmer denna bestämmelse med kommittéförslaget (se kommitténs specialmotivering till 19 8)- Paragrafen har sin motsvarighet i 16 8 andra slyckel avbelalningsköplagen. Där föreskrivs atl för fordran på gmnd av avbetalningsköp får det gods köpel avser inle las i mät.

Vid krediiköp med förbehåll om återtaganderätt är kredilgivaren oförhindrad atl göra gällande sin fordringsräti i vanlig ordning. Han kan således vända sig till domstol för atl fö ell verkslällbart utslag på sin fordran i slällel för all göra gällande sin ålertaganderält. Med stöd av sådant utslag kan kreditgivaren begära utmätning hos köparen. På grund av förevarande bestämmelse är han emellertid då hänvisad till annan egendom än den som köpel avser. Därigenom förhindras atl konsumentkreditlagens värderings- och avräkningsregler sätts ur spel.

24 8

Paragrafen motsvarar 23 8 kommittéförslaget. Den har behandlats under 5,10 i den allmänna motiveringen.

Vid avtal om kontokredil förekommer avtalsvillkor som innebär all kontohavaren ålar sig betalningsansvar för belopp som påförs kontot genom all kontokort, som utlämnas till honom som kredilbevis, används av obehörig. Beslämmelserna i förevarande paragraf begränsar kreditgivarens möjligheter all använda sådana avtalsvillkor. Paragrafen gäller inte bara vid köp av varor ulan också när kontokredil lämnas för andra ändamål.

Med kontokort avses en handling eller etl föremål, vanligenen plaslbricka, som används som bevis om att ett avtal om kontokredil har ingåtts. Termen "kontokort" har valts med hänsyn till atl den används i allmänt språkbruk. Av vad nyss sagts framgår att termen syftar också på andra handlingar eller föremål än de sedvanliga kontokorten. Del har inte ansetts erforderligt all i della sammanhang närmare ange vilka krav som bör ställas på elt kontokort eller atl i övrigt gå in pade rättsverkningar som kan vara förbundna med kontokort.

Med konlohavare avses den som är bunden av avtalet med kreditgivaren och således ansvarig för all inbetalningar görs på koniol i enlighel med vad som har överenskommits mellan parterna, I vissa fall torde förekomma alt två eller flera personer - exempelvis äkta makar - är konlohavare i ett och samma kontoavtal.

Vem som är behörig alt använda elt kontokort får i första hand avgöras med ledning av kontoavtalel. Förulsätier della att kontokort kan användas

Prop. 1976/77:123 191

av en viss krets av personer, exempelvis familjemedlemmar, är naturligtvis dessa behöriga.

Används kontokort av obehörig måsle någon av de särskilda förulsätt-ningar som anges i första stycket 1-3 vara uppfylld för alt kreditgivaren skall kunna göra gällande en klausul om betalningsskyldighet för kontohavaren,

I första slyckel 1 anges del fallet all kontohavaren eller annan som är behörig att använda kontokortet har lämnat ifrån sig kortet till någon annan. Här avses etl frivilligt överiämnande som leder lill att kortet används av någon som inte enligl kontoavtalel är behörig härtill. Har kontohavaren eller annan som är behörig all använda kontokortet lämnat ifrån sig della under tvång eller liknande omständighet, bedöms kontohavarens betalningsskyldighet enligl första stycket 3,

I första styckel 2 anges del fallet att kontohavaren eller annan behörig användare genom grov oaktsamhet har föriorat kortet. Vid bedömningen av huruvida sådan oaktsamhet föreligger bör beaktas att kontokort i regel är avsedda att lättillgängligt kunna medföras i olika sammanhang, ofta för atl användas i stället för pengar vid smärre inköp. Del bör därför krävas mera försvärande omständigheter för atl grov oaktsamhet skall anses föreligga. Som exempel kan nämnas att kontokortet har lämnats kvar i ficka, väska, fordon e. d, som inle stått under uppsikt. Förioras kontokort när del förvaras i vederbörandes bostad torde grov oaktsamhet i regel inle böra anses föreligga.

1 första stycket 3 anges det fallet atl kontohavaren eller annan behörig användare har förlorat besittningen av kontokort på annat sätt än genom överlämnande lill annan eller grov oaklsamhel. I sådant fall går kontohavaren helt fri från betalningsansvar på grund av obehörig användning av kortet, om kontohavaren eller den som annars var behörig alt använda kortet snarast efter det alt föriusten har upptäckts gör anmälan hos kreditgivaren. Föriustanmälan enligt 3 kan, med den verkan som anges i paragrafen, ske även om kortet vid tidpunklen för anmälan åter har kommit i kontohavarens eller annan behörig persons besittning.

Om anmälan enligt första stycket 3 inte sker snarast efter upptäckt blir kontohavaren - under förutsättning alt detta föreskrivits i kontoavtalel och med den begränsning som följer av bestämmelsen i paragrafens andra stycke - beialningsansvarig för alla de belopp som genom obehörig användning av konlokoriet har påförts kontot.

Även om kontohavaren eller annan behörig användare har lämnat ifrån sig kontokort lill annan, förlorat kortet genom grov oaklsamhel eller föriorat besittningen av kortet på annat sätt och underlåtit all snarast efter upptäckt anmäla förlusten hos kredilgivaren kan kontohavarens betalningsansvar be-

Prop. 1976/77:123 i 192

gränsas, Enligl andra stycket av förevarande paragraf är kontohavaren nämligen i princip inte betalningsansvarig för belopp som genom att kontokort använts av obehörig har påförts konto efter det att kreditgivaren mottagit anmälan alt kontohavaren eller annan behörig användare inte längre har kontokortet i sin besittning. Som ett undantag från denna huvudregel gäller emellertid alt kontohavaren är betalningsskyldig även för sådant belopp, om kontohavaren har förfarit svikligt. Kontohavaren kan t, ex. ha lämnat kontokortet lill någon som inte enligt kontoavtalel är behörig atl använda kortet och ha överenskommit med den lill vilken kortet överiämnats alt denne skall fortsätta alt bmka kortet sedan kontohavaren gjort anmälan som avses i andra stycket.

Vid tillämpningen av andra stycket saknar det betydelse vem som har gjort anmälan lill kredilgivaren. Anmälaren kan sålunda vara en helt utomstående person, t. ex, någon som hittat kortet och översänt det till kredilgivaren.

Som tidigare har nämnts kan del förekomma alt två eller flera personer är konlohavare i elt och samma kontoavtal. Vanligen torde dessa vara solidariskt belalningsansvariga för belopp som påförts kontot. 1 sådant fall gäller givetvis anmälan som avses i 24 8 till förmån för alla kontohavarna.

25 8

Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om konsument-verket.s tillsyn över efterievnaden av konsumentkredillagen. Bestämmelserna har behandlats i avsnittet 5,12 i den allmänna motiveringen.

Som kommittén framhöll i sill belänkande bör tillsynsmyndighetens verksamhet inle bara gå ul på övervakning av att konsumentkreditlagens regler iakttas. Myndigheten bör även verka för ytterligare förbättringar av konsumenternas ställning i kredilsammanhangen samt samla in och vidarebefordra viktig konsumentupplysning på kreditområdet. Konsumentverkets uppgifter i dessa senare hänseenden följer emellertid redan av verkets instruktion (SFS 1976:429). Enligl denna har konsumenlverkel sålunda lill uppgift all stödja konsumenterna och förbättra deras ställning. Instruktionen ålägger verket särskilt bl. a. att övervaka marknadens utbud, atl utföra eller låta utföra undersökningar av olika nyttigheter och att informera konsumenterna om för dem väsentliga fakta och förhållanden.

Självfallet bör konsumentverkets tillsynsverksamhet bedrivas på sådant sätt alt den inte vållar onödig kostnad eller olägenhet. En bestämmelse härom har upptagits i paragrafens andra stycke.

26 s

Paragrafen reglerar konsumentverkets rätt att för sin tillsyn bl.a, företa inspektion hos näringsidkare som berörs av konsumentkreditlagen. Räilen

Prop. 1976/77:123 193

all företa inspektion m. m. omfattar inte banker och andra näringsidkare som enligt 25 8 har undantagils från konsumentverkets tillsyn. Bestämmelserna i 26 8 har behandlats i avsnittet 5,12 i den allmänna motiveringen.

Den näringsidkare hos vilken inspektion skall äga mm behöver inte på förhand underrättas om inspektionen. Detta torde likväl böra ske, om det inte finns anledning anta atl ändamålet med inspektionen härigenom äventyras.

Konsumenlverkel eller den som efter verkels förordnande verkställer inspektion har rätt all ta del av samtliga handlingar som behövs för tillsynen. Här åsyftas handlingar som näringsidkaren disponerar över på sådant sätt atl han har räll atl utlämna handlingarna, 1, ex, egen bokföring, till verksamheten hörande kontrakt o. d. Det är inle nödvändigt alt handlingarna förvaras hos näringsidkaren själv. Denne kan också åläggas atl skaffa fram handlingar som han på nyss angivet sätt disponerar över men som av en eller annan anledning har överiämnats lill annan, exempelvis för indrivning av fordran.

Vederbörande näringsidkare är vidare skyldig att lämna de upplysningar om sin verksamhet som begärs för tillsynen.

Enligt andra stycket får konsumentverket förelägga näringsidkaren vite, högst 10 000 kr, för atl framtvinga handlingar och upplysningar i samband nied inspektion. Föreläggande atl tillhandahålla handling får enligl 29 8 överklagas hos kammarrätten. Beslut om inspektion eller föreläggande att lämna upplysningar får enligt bestämmelserna i nyssnämnda paragraf däremot inle överklagas.

Av den allmänna motiveringen (se särskill avsnillet 5.12) saml av specialmotiveringen till 7, 9 och 15 88 framgår att konsumentverkets tillsyns-befogenheter enligl 25 och 26 88 inte utgör den enda möjligheten för konsumentmyndigheterna atl uiöva kontroll av att konsumentkreditlagens bestämmelser efterlevs. Därjämte gäller nämligen vid tillämpningen av reglerna om informationsplikt och kontantinsats KO:s befogenheter enligl bl. a. 11 8 marknadsföringslagen och vid lillämpningen av reglerna om användning av återtagandeförbehåll KO:s befogenheter enligl 3 a 8 avtalsvillkorslagen.

27 8

Denna paragraf innehåller beslämmelser om lalan beträffande utdömande av vite som avses i 26 8. Bestämmelserna har utformats efter förebild av 17 8 första styckel marknadsföringslagen.

13 Riksdagen 1976177. I saml. Nr 123

Prop. 1976/77:123 194

28 8

1 paragrafen anges att den som hos konsumentverket eller på verkets vägnar har tagit befattning med tillsynsärende enligl konsumentkreditlagen inle får obehörigen yppa eller nyttja vad han därvid fått veta om enskilds personliga förhållanden eller om yrkes- eller affärshemlighet. Föreskrifter om straff för brott mot bestämmelse om tystnadsplikt finns i 20 kap, 3 8 brottsbalken.

29 8

Paragrafen innehåller bestämmelser om lalan mot beslut av konsumentverket i fall som avses i 26 8. Bestämmelserna har utformats efter förebild av 22 8 marknadsföringslagen.

30 8

Paragrafen innehåller en erinran om att regeringen kan meddela särskilda bestämmelser om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar. Sådana bestämmelser, som kan avse bl, a. kontantinsats vid kreditköp, utfärdas med stöd av lagen (1975:90) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar (se avsnittet 2.2.8),

Bestämmelser av det slag som avses i 30 8 finns f n, i förordningen med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar och i den därtill anknytande s. k, avbetalningsöverenskommelsen mellan kommerskollegium och MRF (se avsnittet 2.2.8), Enligt förordningen och överenskommelsen gäller etl krav på minst 40 procents kontantinsats samt en begräsning av kredittiden till 24 månader. Säljare som åsidosätter kontantinsalskravet eller begränsningen av kredittiden straffas enligt förordningen med böter, vilka utdöms av allmän domstol. Om säljaren är bunden av avbetalningsöverenskommelsen skall han i stället erlägga ett civilrättsligt vite, som utdöms av bilkreditnämnden. Tillsynen över efterievnaden av förordningen utövas av kommerskollegium, medan MRF övervakar atl avbelalningsöverenskommelsen iakttas,

Enligl kommitténs förslag skulle kreditköp som omfattas av den nämnda förordningen undantas från tillämpningen av konsumentkreditlagens beslämmelser om bl. a. kontantinsats genom en uttrycklig föreskrift härom i övergångsbestämmelserna till lagen. En sådan särskild föreskrift har emellerlid inte ansetts påkallad. Förordningen innefattar nämligen en specialreglering med annat syfte än konsumentkreditlagens bestämmelserom kontantinsats. Så länge denna specialreglering innebären krav på högre kontantinsats än som följer av tillämpningen av konsumentkreditlagen lorde den i praktiken utesluta att lagens beslämmelser om kontantinsats tillämpas på kreditköp som avses i förordningen och avbelalningsöverenskommelsen.

Prop. 1976/77:123 195

Övergångsbestämmelserna

I enlighet med vad som har förordals i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.14) anges att konsumentkreditlagen träder i kraft den 1 januari 1978.

Av övergångsbestämmelserna framgår att bestämmelserna i 24 8 om konlohavares betalningsansvar när kontokort har använts av obehörig skall till-lämpas även i fall då kontoavtalel har ingåtts före lagens ikraftträdande (jfr under 5.14).

Flera författningar innehåller beslämmelser som avser det fall atl någon innehar vara på gmnd av avbetalningsköp. I väglrafiklagstiftningen föreskrivs sålunda på olika håll all del särskilda ansvar som kan åvila ägare av fordon skall gälla innehavaren i fall då fordonet innehas på gmnd av avbetalningsköp. Här kan nämnas bestämmelsen i 165 8 väglrafikkungö-relsen (1972:603) samt motsvarande bestämmelser i fordonskungörelsen (1972:595), terrängtrafikkungörelsen (1972:594), bilavgaskungörelsen (1972:596), bilregislerkungörelsen (1972:599), lagen (1967:420) om flyttning av fordon i vissa fall samt lagen (1972:435) om överiastavgift. Vidare kan nämnas 2 8 trafikskadelagen(l975:1410), enligl vilken irafikförsäkringsplik-ten beträffande fordon som innehas av någon som har förvärvat det genom avbetalningsköp eller i övrigt under äganderättsförbehåll skall fullgöras av innehavaren.

För nu berörda fall har i övergångsbestämmelserna till konsumentkredillagen tagits upp en regel som innebär atl bestämmelse i lag eller annan författning, som avser det fall atl vara innehas på grund av avbelalningsköp eller i övrigt under äganderättsförbehåll, skall gälla även för det fall alt vara innehas på gmnd av krediiköp med förbehåll om återtaganderätt som avses i 15 8 konsumentkreditlagen.

7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen om avbetalningsköp

1 1 8 avbelalningsköplagen har som ell fjärde stycke tagils in en erinran om bestämmelserna i konsumentkredillagen.

Beslämmelserna i 4 8 avbelalningsköplagen har ändrats i enlighet med vad som har anförts i avsnittet 5.15 i den allmänna motiveringen. Ändringen innebär i huvudsak all i paragrafen anges de kostnader för vilka säljaren vid återtagande av avbetalningsgods för tillgodoräkna sig ersättning.

På samma sätt som när del gäller konsumentkreditköpen (se specialmötiveringen till 17 8 konsumentkreditlagen) avses regeringen meddela närmare föreskrifter angående storleken av ersättning för säljarens eget arbete samt arvode till ombud eller biträde i mål om handräckning för återtagande. I samband därmed bör kungörelsen (1974:812) om ersättning för kostnad i mål om handräckning enligt lagen (1915:219) om avbetalningsköp, m. m., upphävas.

Prop. 1976/77:123 196

Ändringarna i avbelalningsköplagen innebär vidare att nuvarande andra styckel i 11 8 upphävs, varjämte en hänvisning till den bestämmelsen utmönstras ur 15 8- Frågan har behandlats i avsnittet 5.15 i den allmänna motiveringen.

Ändringarna i avbelalningsköplagen föreslås träda i kraft samtidigt med konsumentkredillagen, dvs. den I januari 1978. Äldre bestämmelser skall dock gälla ifråga om köp som har ingåtts dessförinnan.

7.3 Förslaget till lag om ändring i konsumentköplagen

Förslaget innebär atl 15-17 88 konsumentköplagen, vilka ersätts av 10 och 11 88 konsumentkreditlagen, skall upphöra att gälla vid utgången av år 1977. Bestämmelserna skall dock även därefter gälla i fråga om köp som har ingåtts före den 1 januari 1978.

7.4 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Genom förslaget ändras den särskilda åtalsregeln i 10 kap. 10 8 andra styckel brottsbalken så, att det klart framgår alt regeln omfattar inte bara olovligt förfogande över egendom som sålts med äganderättsförbehåll utan också olovligt förfogande över egendom som omfattas av annat förbehåll som ger målsäganden möjlighet att återta egendomen.

8 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. konsumentkreditlag,

2. lag om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp,

3. lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877),

4. lag om ändring i brottsbalken.

9 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1976/77:123 197

Bilaga t Kommitténs lagförslag

Förslag till Konsumentkreditlag

Härigenom föreskrives följande.

Inledande beslämmelser

1 § Denna lag gäller kredil, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas lill konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.

Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om kredit av annan än näringsidkare, om krediten förmedlas av näringsidkare som ombud för kreditgivaren.

Avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner enligt denna lag är ogiltigt.

2§ 1 lagen avses med

kredil: beialningsanslånd eller lån,

kredilgivare: den som lämnar krediten eller övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran,

krediiköp: köp av vara, vid vilkel säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen eller vid vilkel någon del av betalningen eriägges med belopp, som köparen erhåller såsom län av säljaren eller av annan kredilgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren,

kontantpris: det pris till vilket säljaren skulle ha varit villig att sälja varan mot kontant betalning; kan detta pris ej beräknas, skall såsom kontantpris anses varans gängse marknadspris,

kreditbelopp: vid beialningsanslånd den del av kontanlpriset som hänför sig lill anståndet saml vid lån det lånade beloppet,

kontantinsats: skillnaden mellan kontantpris och kreditbelopp,

kreditkoslnad: summan av alla räntor, tillägg och andra koslnader som konsumenien har att erlägga i anledning av krediten,

kredilköpspris: summan av konlanlpris och kredilkostnad,

effektiv ränta: krediikostnaden angiven såsom en åriig ränta beräknad på kreditbeloppel, i förekommande fall under hänsynstagande lill all delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden,

kredittid: den tidrymd i månader inom vilken skuldbeloppet skall betalas.

Prop. 1976/77:123 198

räknat från utgången av den månad då kreditbeloppet tas i anspråk, skuldbelopp: summan av krediibelopp och k red i t kostnad, konloköp: krediiköp, vid vilket köparen för betalningens eriäggande tar

i anspråk ett av kreditgivaren medgivet utrymme för fortlöpande kredit, kontokort: legilimationshandling som utfärdats av kreditgivaren såsom

kredilbevis vid konloköp.

Marknadsföring

3 § Vid annonsering, skyltning eller liknande marknadsföring, där kredil
erbjudes, skall uppgift lämnas om den effektiva räntan för den kredil som
avses med erbjudandel.

Avses med erbjudandet kredit för konloköp, checkräkningskredil eller annan fortlöpande kredil, skall uppgiften utformas så, all därav framgår den effekliva räntans storiek vid olika sätt alt använda kreditutrymmet.

Avses med erbjudandet kredil för visst köp, skall förutom effektiva ränlan varans konlanlpris angivas.

Särskilda beslämmelser om krediiköp

4 § Är avsikten atl den lill vilken varan ulgi ves skall bli ägare därav, föreligger krediiköp även om avtalet betecknats såsom uthyrning eller betalningen såsom vederlag för varans bruk eller nyttjande.

5 § Överstiger kontanlpriset del gränsvärde som bestämls enligl 6 8 och överenskommer parterna om längre kreditlid än en månad eller bestämmes ej kredittiden, för kredilgivaren ej medgiva högre krediibelopp än sjuttiofem procent av kontanlpriset.

Avtalas vid samma tillfölle om flera kreditköp och överstiger kontanlpriset vid något av dessa ej gränsvärdet men överstiger varornas sammanlagda kontantpris detta värde, skall det sammanlagda kontanlpriset ligga till grund för lillämpningen av första styckel.

Har parterna överenskommit om kredittid som ej är längre än en månad och vill parterna förlänga liden utöver en månad, skall vad som stadgas i första styckel iakttagas vid förlängningen, om kontanlpriset överstiger gränsvärdet.

6§ Gränsvärdet bestämmes av regeringen efter förslag av tillsynsmyndigheten. Det får ej bestämmas till högre belopp än fem procent av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Prop. 1976/77:123 199

7 § Kredilgivaren får ej medgiva längre kredittid än tjugofyra månader.
Bestämmelsen i första stycket behöver ej iakttagas vid överenskommelse

som berättigar till kontoköp, om överenskommelsen innebär att varje månad skall återbetalas minst tio procent av det skuldbelopp som kvarstår på kontot vid nästföregående månads utgång.

8 § När särskilda förhållanden påkallar del, får regeringen beträffande viss vara meddela föreskrifter om krediibelopp och kredittid som avviker från beslämmelserna i 5 och 7 88.

9 § Överstiger kontanlpriset gränsvärdet och överenskommer parterna om längre kredittid än en månad eller bestämmes ej kredittiden, skall då krediten lämnas i samband med köp, kredilgivaren eller säljaren såsom ombud för denne innan köpet slutes i tillämpliga delar lämna köparen skriftlig uppgift om kontanlpriset, kreditbeloppet, kontantinsatsen, kreditkostnaden, kredit-köpsprisel, effekliva ränlan, kredittiden och skuldbeloppet saml de tidpunkter då delbetalningar skall göras på skuldbeloppet.

Har parterna i samband med köp överenskommit om kreditlid som ej är längre än en månad och vill parterna förlänga liden utöver en månad, skall vad som stadgas i första stycket iakttagas vid förlängningen, om kontanlpriset överstiger gränsvärdet.

Träffas överenskommelse som berättigar lill konloköp, skall skriftlig uppgift lämnas om den effekliva räntan. Uppgiften skall utformas så, atl därav framgår den effektiva räntans sloriek vid olika sätt atl använda kreditutrymmel.

10 § Köparen får göra gällande samma befogenheter på grund av köpet mol
kredilgivare som mot säljaren.

Vill köparen med stöd av första stycket framställa anspråk mot annan kreditgivare än säljaren, skall han först göra sannolikt att säljaren ej fullgör sina åligganden på grund av köpet.

Framställer köparen anspråk som avses i andra slyckel, är kredilgivaren ej skyldig att utgiva mer än vad han mottagit av köparen med anledning av krediten.

11 § Köparen har alltid rätl all belala skuldbeloppet i förtid,

12 § Avtalsvillkor, varigenom kredilgivaren förbehåller sig räll all kräva betalning i förtid, för endast göras gällande

1, om köparen dröjt i mer än en månad med att erlägga förfallet belopp
som uppgår till mer än en tiondel av skuldbeloppet eller

2. om köparen, när kreditgivaren kan göra gällande återtaganderätt enligt
15 8, överiåtit varan eller i strid med avtalet fört varan ur landet under
sådana omständigheter att kreditgivarens rätl äventyras.

Bestämmelserna i förslå slyckel uigör ej hinder för bank eller annan kreditgivare, som är uppfordrad därtill i annan lag, att göra gällande strängare förbehåll om betalning i förtid.

Prop. 1976/77:123 200

13 § Vill köparen betala skuldbeloppet i förtid eller kräver kreditgivaren
förtidsbelalning med slöd av 12 8, skall vid beräkning av kreditgivarens
fordran från den obetalda delen av skuldbeloppet avräknas den del av kre
ditkostnaden som hänför sig till den ej utnyttjade kredittiden.

Vid avräkningen får kreditgivaren tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten under förutsättning all denna kostnad särskilt angivits i avtalet och ej är oskälig.

14 § Avtalsvillkor, varigenom kreditgivaren förbehåller sig rätl alt avräkna
av köparen eriagt belopp på fordran som ej hänför sig till kreditköpet, är
ogiltigt.

Bestämmelsen i första slyckel utgör ej hinder mol atl kredilgivaren, då fråga är om konloköp, avräknar eriagt belopp på kontots saldo.

15 § Avtalsvillkor, som ger kreditgivaren möjlighet att laga tillbaka varan
om köparen ej fullgör sina skyldigheter enligl avtalet (återtaganderätt), för
göras gällande endast under förutsättning

1. att varan omfattas av regeringens beslut enligt 16 8,

2. alt förbehållet om återtaganderätt gjorts av säljaren i samband med köpet saml

3. atl köparen dröjt i mer än en månad med att ertägga lill betalning förfallen del av skuldbeloppet, som uppgår till mer än en tiondel av hela skuldbeloppet.

16 § Regeringen beslutar efter förslag av tillsynsmyndigheten vilka varor
som får göras till föremål för återtaganderätt. Sådant beslut får avse endast
varor vilkas kontantpris överstiger två gånger basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring.

17 § Vid återtagande av vara skall uppgörelse äga mm mellan parterna.
Köparen tillgodoräknas varans värde vid återtagandet. Vid beräkning av

värdet skall vad som stadgas i 3 8 lagen (1915:219) om avbetalningsköp äga motsvarande lillämpning,

Kredilgivaren tillgodoräknas den obetalda delen av skuldbeloppet efter avräkning enligt 13 8- Kredilgivaren äger därjämte tillgodoräkna sig dröjsmålsränia, dock ej enligt högre räntefot än som angives i (5 8 första stycket förslaget lill räntelag), saml kostnaden för återtagandet. Ersättning för kostnad som nu sagts utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Överstiger varans värde det belopp som kredilgivaren tillgodoräknas, får varan ej återtagas med mindre kredilgivaren betalar överskottet till köparen eller, om handräckning sökts hos kronofogdemyndigheten, nedsätter överskottet där.

Är varans värde mindre än del belopp som tillgodoräknas kredilgivaren, får denne ej kräva ul skillnaden i annat fall än då varan på grund av köparens åtgärder utsatts för onormal värdeminskning. Kreditgivaren får i sådant fall ej kräva ul mer än vad som hänför sig lill värdeminskningen.

Prop. 1976/77:123 201

18 § Kredilgivaren får hos kronofogdemyndigheten söka handräckning för
varans återtagande, under förutsättning atl om kreditköpet upprättats en
av parterna underskriven handling som innehåller

1, förbehåll om återtaganderätt saml

2. de uppgifter som angives i 9 S första slyckel.

Ansökan om handräckning skall göras skriftligen saml innehålla uppgift om den del av skuldbeloppet som utestår obetald. Ansökningen skall i huvudskrift och bestyrkt avskrift vara åtföljd av den handling som avses i första stycket.

19 § 1 fråga om handräckning för varans återtagande saml i fråga om för
rättning för verkställighet av dom, varigenom köparen förpliktas lämna till
baka vara som sålts med återtaganderätt, äger i övrigt vad som föreskrives
i lagen (1915:219) om avbetalningsköp motsvarande lillämpning.

Handräckning eller verkställighet får dock ej beviljas beträffande vara som enligt 65 8 ulsökningslagen (1877:31) undantages från utmätning.

20 § Har ansökan om handräckning förklarats förfallen enligt 16 8 lagen (1915:219) om avbetalningsköp, för kreditgivaren ej längre göra gällande återtaganderätten.

21 § Kreditgivaren för ej mottaga av köparen ingången växel förbindelse belräffande fordran på grund av kreditköpet. Han får ej heller till bevis för sin fordran mottaga av köparen utfördat löpande skuldebrev eller annan av denne ingången skuldförbindelse, vars överiålande eller pantsätlning inskränker köparens rätt atl framslälla invändningar på grund av köpet, om ny borgenär i god tro förvärvar fordringshandlingen.

Förslå stycket första punkten äger ej tillämpning på egen växel som är utställd av bankaktiebolag, sparbank eller kredilkassa inom jordbrukskasserörelsen.

22 § Innebär avtal som berättigar lill konloköp att kreditutrymmet för tas i anspråk även för annal förvärv än köp av vara, skall denna lags beslämmelser lill den del de rör konloköp äga motsvarande tillämpning på förvärvet,

23 § Avtalsvillkor som innebär att den med vilken kreditgivaren träffat överenskommelse som berättigar till kontoköp (kontohavaren) åtager sig betalningsansvar för belopp, som påförts kontot genom alt kontokort använts för inköp av obehörig, för endast göras gällande

1, om kontohavaren lämnat ifrån sig kortet lill annan,

2, om kontohavaren genom grov oaklsamhel föriorat kortet eller

3, om kontohavaren, utan att grov oaktsamhet ligger honom till lasl, förlorat kortet och underlåtit alt snarast efter upptäckt av förlusten göra anmälan hos kredilgivaren.

För belopp som påförts koniol sedan kontohavaren hos kreditgivaren gjort

Prop. 1976/77:123 202

anmälan att han ej längre har kortet i sin besittning är kontohavaren betalningsansvarig endast om han förfarit svikligt.

Särskilda beslämmelser om lån

24 § Erhåller konsumenten, när fråga ej är om kreditköp, kredil i form av lån, skall innan avtalet slutes kreditgivaren i tillämpliga delar lämna konsumenten skriftlig uppgift om kreditbeloppet, krediikostnaden, effektiva ränlan, skuldbeloppet, kredittiden samt de tidp.-nkter då delbetalningar skall göras.

25 § Avtalsvillkor, varigenom kreditgivaren förbehåin.- sig rätt att kräva betalning i förtid, får i fråga om lån som avses i 24 8 göras giiMande endast om trygghet ej längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande.

Tillsyn m. m.

26 § Myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över efterievnaden
av denna lag.

Tillsynen skall utövas så, all den ej vållar slörre kostnad eller olägenhet än som är nödvändig.

27 § Tillsynsmyndigheten har rätt all förelaga inspektion hos näringsidkare
som lämnar konsumentkredil i sin yrkesmässiga verksamhet och atl laga
del av samtliga handlingar som rör verksamheten.

Den som bedriver verksamheten skall lämna myndigheten de upplysningar om verksamheten som myndigheten begär för sin tillsyn.

Underiåler den som bedriver verksamheten all lämna tillgång till handling eller att lämna upplysning i fall som avses i denna paragraf fär myndigheten förelägga vite.

28 § Del ankommer på myndigheten, all meddela föreskrifter om hur upp
giftsskyldighelen enligl 3, 9 och 24 88 skall fullgöras.

Myndigheten har härutöver rätl att meddela de föreskrifter som föranleds av tillsynen. Föreskrift enligl detta stycke får förenas med vite.

Innan föreskrift meddelas skall företrädare för berörda näringsidkare beredas tillfölle alt yttra sig.

29 § Den som hos myndigheten tagit befallning med tillsynsärende enligl
denna lag för ej obehörigen yppa vad han därvid fåll veta om enskilds
personliga förhållanden eller om yrkes- eller afförshemlighei.

Prop. 1976/77:123 203

Straff m. m.

30 § Till böter dömes den som uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mot 5, 7,21 eller 29 8 eller mot föreskrift som meddelats enligt 28 8 första styckel.

31 § Allmänt åtal för brott mot 29 8 för väckas endast om målsäganden anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

32 § Talan mot tillsynsmyndighetens beslut föres hos regeringen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den Tillsynsmyndigheten får dock

före nämnda dag meddela föreskrift enligt 28 8, såvitt avser tiden efter ikraftträdandet.

Bestämmelserna i 5 och 7 88 om kreditbelopp och kredittid gäller ej kreditköp som omfattas av förordningen (1959:575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

Förslag till

Lag med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara

Härigenom föreskrives följande,

1 § Denna lag gäller när konsument av näringsidkare hyr vara, som är avsedd
huvudsakligen för enskilt bruk och som hyres ul i näringsidkarens yrkes
mässiga verksamhet,

Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om uthyrning från annan än näringsidkare, om uthyrningen förmedlas av näringsidkare som ombud för uthyraren.

Avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner enligt denna lag är ogiltigt.

2 § Överenskommer parterna om längre hyrestid än en månad, räknat från
utgången av den månad då uthyrningen börjar, och överstiger varans kon
tantpris det gränsvärde, son, regeringen beslutat med stöd av 6 8 konsu
mentkredillagen, får ulhyraren ej överiämna varan lill konsumenten förrän
denne hos ulhyraren deponerat ell belopp som molsvarar antingen

1. betalning för hela den avtalade hyrestiden eller

2, ljugofem procent av varans kontantpris.

Bestämmes ej hyrestiden och överstiger kontanlpriset gränsvärdet, får varan ej överlämnas förrän konsumenten deponerat det belopp som angives i första stycket 2.

Belopp som sålunda deponerats får ej utlämnas lill konsumenten förrän hyresavtalet upphör att gälla. Vad nu sagts utgör ej hinder mol alt kon-

Prop. 1976/77:123 204

sumenten ur det deponerade beloppet lar i anspråk medel för betalning av förfallen hyra.

Det åligger uthyraren alt utan dröjsmål avskilja deponerade medel från egna tillgångar.

3 § Uthyraren får då varans konlanlpris överstiger gränsvärdet ej medgiva
sådan föriängning av hyrestiden alt den sammanlagda liden blir längre än
en månad, räknat från utgången av den månad då uthyrningen började,
i annat fall än att konsumenien deponerat del belopp som angives i 2 8
första slyckel 2.

Med föriängning likställes nytt avtal belräffande varan eller annan vara av samma slag.

4 § Som deposition enligl 2 eller 3 8 anses ej belopp vilkel konsumenten
erhållit såsom lån av ulhyraren eller av kreditgivare som avses i I 8 kon
sumentkredillagen på grund av överenskommelse mellan denne och ut
hyraren.

Med kontantpris avses det pris till vilkel ulhyraren skulle ha varit villig att sälja varan mot kontant betalning. Kan delta pris ej beräknas skall såsom kontantpris anses varans gängse marknadspris.

5 § Överstiger varans konlanlpris gränsvärdet och överenskommer parterna
om längre hyrestid än en månad, räknat från utgången av den månad då
uthyrningen börjar, eller bestämmes ej hyrestiden, skall uthyraren innan
avtalet slutes i tillämpliga delar lämna konsumenien skriftlig uppgift om
hyrestidens längd, vad konsumenten har att eriägga i betalning för hyres
tiden, varans kontantpris, depositionsbeloppels sloriek, de särskilda hyres
beloppens storiek och när dessa skall betalas, i vad mån hyresbelopp skall
betalas ur deposilionsbeloppet samt tidpunklen för varans överlämnande.
Har uthyraren genom utfästelse om underhåll, reparation eller liknande åtagit
sig att svara för varan under hyrestiden, skall uthyraren därjämte lämna
uppgift om hur slor del av betalningen för hyrestiden eller av de särskilda
hyresbeloppen som hänför sig till åtagandet.

Har parterna överenskommit om hyrestid som ej är längre än en månad, räknat från utgången av den månad då uthyrningen börjar, och vill parterna föriänga hyrestiden dämlöver, skall vad som stadgas i första styckel iakttagas vid föriängningen, om varans kontantpris överstiger gränsvärdet.

6 § Har hyresförhållandet varat längre tid än sex månader, får konsumenten göra sig fri från avtalet med en månads uppsägningslid.

7 § Vid hyrestidens ulgång eller när avtalet eljest upphör att gälla skall uthyraren genast ålerbära vad konsumenten deponerat jämte ränta, i den mån del deponerade beloppet ej lill följd av avtalei lagits i anspråk såsom betalning för den utnyttjade hyrestiden.

Prop. 1976/77:123 205

8 § Konsumenten har, då hyresförhållandet varat längre lid än sex månader, rätt alt köpa varan för elt pris som molsvarar skillnaden mellan vad som enligt andra stycket tillgodoräknas uthyraren och konsumenten,

Uthyraren tillgodoräknas varans kontantpris vid hyrestidens början saml till skäligt belopp de kostnader han har haft för all fullgöra sådant åtagande som avses i 5 8 första slyckel andra punkten. Konsumenten tillgodoräknas vad han har eriagt i betalning för den utnyttjade hyrestiden.

Konsumenten har rätl atl utan särskill vederlag bli ägare till varan när konsumenten med tillämpning av andra stycket tillgodoräknas ett större belopp än ulhyraren.

9§ När särskilda förhållanden påkallar del, för regeringen beträffande uthyrning av viss vara föreskriva alt 2, 3, 6 och 8 88 ej skall äga tillämpning eller meddela därifrån avvikande föreskrifterom deposition, uppsägningsräii och rätt att köpa varan,

10 § Myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över efterievnaden
av denna lag.

Tillsynen skall utövas så, atl den ej vållar större kostnad eller olägenhet än som är nödvändig.

11 § Tillsynsmyndigheten har rätl att företaga inspektion hos näringsidkare
som lämnar konsumentkredil i sin yrkesmässiga verksamhet och alt laga
del av samtliga handlingar som rör verksamheten.

Den som bedriver verksamheten skall lämna myndigheten de upplysningar om verksamheten som myndigheten begär för sin tillsyn.

Underiåler den som bedriver verksamheten att lämna tillgång till handling eller alt lämna upplysning i fall som avses i denna paragraf för myndigheten förelägga vite.

12 § Det ankommer på myndigheten att meddela föreskrifter om hur upp
giftsskyldighelen enligt 5 8 skall fullgöras.

Myndigheten har härutöver rätt att meddela de föreskrifter som föranleds av tillsynen. Föreskrift enligl della stycke för förenas med vite.

Innan föreskrift meddelas skall företrädare för berörda näringsidkare beredas tillfälle att yttra sig.

13 § Den som hos myndigheten tagit befattning med tillsynsärende enligt denna lag får ej obehörigen yppa vad han därvid fått veta om enskilds personliga förhållanden eller om yrkes- eller affärshemlighet.

14 § Till böter dömes den som uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mol 2, 3 eller 13 8 eller mol föreskrift som meddelats enligt 12 8 första stycket,

15 § Allmänt åtal för brott mot 13 8 för väckas endast om målsäganden anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Prop. 1976/77:123 206

16 § Talan mot tillsynsmyndighetens beslut föres hos regeringen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den . Tillsynsmyndigheten får dock

före nämnda dag meddela föreskrift enligt 12 8, såvitt avser tiden efter ikraftträdandet.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp

Härigenom föreskrives atl 1 8 lagen (1915:219) om avbetalningsköp skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Med avbetalningsköp--------- eriagd.

Har avtalet----------- därav.

Sammanlagda beloppet--------- utgiva.

/ fråga om konsumentköp gäller beslämmelserna i konsumentkreditlagen.

Denna lag träder i kraft den

Äldre bestämmelser gäller dock i fråga om konsumenlköp som ingåtts före lagens ikraftträdande.

Förslag till

Lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877)

Härigenom föreskrives att 15,16 och 17 88 konsumentköplagen (1973:877)
skall upphöra all gälla vid utgången av . Paragraferna gäller dock

fortfarande i fråga om köp som ingåtts före nämnda lidpunkt.

Prop. 1976/77:123 207

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden 1 Förslaget till konsumentkreditlag 1.1 Allmänna synpunkter

RA anser alt kommitténs förslag innebär en värdefull förstärkning av konsumentskyddet och att de framlagda lagförslagen i allt väsentligt framstår som välmotiverade och ägnade att läggas till grund för lagstiftning. RÅ framhåller att inom kriminalpolitiken uppmärksamheten alltmer har kommit att riktas mot nya former av ekonomisk kriminalitet, bl. a. bedrägeriliknande beteenden som riktar sig mol en slor'grupp medborgare, t. ex. konsumenter i allmänhet. Värdet i varje särskilt fall kan vara så begränsat att någon enskild målsägande inle finner skäl att reagera med polisanmälan eller på annat sätt. RÅ anser alt det här som i andra fall är bättre att försöka förebygga sådana företeelser än all i efterhand ingripa med straffrättsliga påföljder. Enligt RÅ:s uppfattning utgör en civilrättslig reglering till skydd för konsumenterna ett gott exempel på brottspreventiva insatser på detta område och de framlagda förslagen kan enligt RÅ hälsas med tillfredsställelse även från denna speciella synpunkt.

Göta hovrätt ansluter sig till uppfattningen atl konsumenternas ställning vid krediiköp behöver förbättras i vissa hänseenden. Hovrätten har emellerlid vissa invändningar mol förslaget, vilkel enligl hovrättens mening innebären relativt omfattande reglering av kreditköpen av delvis straffrätlslig, delvis civilrättslig natur. Hovrätten vänder sig särskilt mot tanken att införa en straffrätlslig reglering i fråga om niafknadsföring, kontantinsats, kredittid och upplysningsplikt, där de föreslagna bestämmelser som skall grunda straffansvar enligl hovrättens mening är mycket obestämda till sitt innehåll och inte tillgodoser de krav som från rättssäkerhetssynpunkt måste ställas på Slraffsanktionerade lagbestämmelser. Hovrätten anser vidare att den föreslagna straffrättsliga regleringen kommer all kräva en betydande tillsynsorganisation, medföra belastning av rättsväsendet saml leda lill en stel och onyanserad reglering. Enligl hovrätten bör en i och för sig angelägen lösning av ifrågavarande konsumenlproblem inte sökas inom ramen för en straffrättslig lagstiftning. Hovrätten avstyrker därför all kommitténs förslag läggs till grund för lagstiftning i denna del. Enligt hovrättens mening bör i stället prövas en lösning genom näringsrällsliga regler, såsom inom ramen för marknadsföringslagen.

Daiainspekiione/i anser alt belänkandet innehåller en rad förslag av positivt värde för ett förbättrat konsumentskydd inom sitt område. Flera bestämmelser i förslaget har emellertid enligt datainspektionens mening fått en utformning som innefattar ej avsedda begränsningar av kreditmöjligheterna. Datainspektionen framhåller atl ell väsentligt anspråk på en lagreglering inom förevarande område är att lagreglerna är entydiga och läitillämpliga eftersom de skall lillämpas av personer ulan juridisk sakkunskap. Enligt datainspektionens uppfattning uppfyller lagförslagen inle della anspråk. De föreskrifter som tillsynsmyndigheten utfärdar kan enligt datainspektionen

Prop. 1976/77:123 208

inle i alla avseenden tänkas lösa de tolkningsproblem som lagstiftningen lämnar öppna. Vidare anser dalainspektionen atl frågan om nordisk samordning av ny lagstiftning på del aktuella sakområdet inte tillräckligt har belysts i betänkandet.

Bankinspektionen framhåller all den föreslagna lagen är tillämplig inle bara på krediter, som säljare av varor lämnar lill köpare, ulan även på bankkrediter som lämnas konsument för hans enskilda behov, däribland egnahemslån och andra lån till egen bostad. Lagen har sålunda en vid syftning och går in på viktiga delar av bankinspektionens verksamhetsområde. Den huvudsakliga regleringen avser emellerlid kreditköp (4-23 88) och berör bankerna i den mån de övertar fordringar från säljare eller lämnar lån till konsument för betalning av vara och detta sker på gmnd av överenskommelse mellan bank och säljare.

Bankinspektionen uppger att bankernas finansiering av avbelalningshan-del sker genom rörelsekrediter, som möjliggör för säljarna alt själva lämna kundkrediler och behålla kundfordringarna i egen portfölj, och/eller genom rebelåning av fordringarna. Rörelsekrediterna lämnas mot realsäkerhet eller annan säkerhet, som inte innebär direkt belåning av kundfordringar. Denna kredilgivning berörs inte av bestämmelserna om kreditköp på annat sätt än genom den inverkan bestämmelserna kan få på bedömningen av företagels (säljarens) allmänna kredilvärdighet och värdet av företagsinteckning, beträffande vilken kundfordringsslocken i och för sig kan vara ell viktigt element. Rebelåning av kundfordringar innebär vanligtvis att förelaget (säljaren) beviljas en kredit med villkoret alt del skall finnas viss säkerhetsmarginal - storieken beroende av beräknad förtuslrisk - mellan disponerat kreditbelopp och summan av de fordringar i vilka banken har säkerhet. Det är inte fråga om ell regelrätt övertagande från bankens sida av fordringarna utan om en säkerhetsrätt, i vars konstruktion brukar förutsättas att företaget (säljaren) återtar fordran som inte likvideras i förutsatt ordning. Sådan fordran kan i regel återlämnas av banken inom den förutnämnda säkerhetsmarginalen. Eftersom de föreslagna bestämmelserna talar om övertagande av fordran, förtjänar del enligl bankinspektionen påpekas alt bank inle kan köpa eller definitivt utan regressrätt överta fordringar (jfr 54 8 banklagen). Bankinspektionen nämner vidare att för kreditengagemang generellt gällande hypoiek ofta är så beräknat alt det ger viss marginell täckning av kredit som här avses.

Bankinspektionen anser atl lagförslaget inte i någon avgörande grad lorde inverka på bankernas möjligheter att genom krediler av förutnämnt slag finansiera avbetalningshandel. Den effekten bör dock inte uteslutas att bankerna med hänsyn lill principen om betryggande säkerhet kan fö anledning kräva ökade säkerhetsmarginaler eller nedskärning av krediterna beroende på hur man bedömer företags (säljares) allmänna kreditvärdighet. Särskild betydelse har därvid enligl bankinspektionen de genom lagförslaget starkt begränsade möjligheterna atl återta vara vid bristande likvid.

Bankinspektionen säger sig se de föreslagna bestämmelserna angående krediiköp främst med utgångspunkt från deras betydelse för bankverksamheten. Bankinspektionen går därför inle in på de allmänt konsumenlpolitiska överväganden som bär upp förslaget och tar sålunda inte ställning lill den enligl inspektionen svårbedömda frågan om det är elt konsumentinlresse att som skydd mot förhastade kreditköp kräva kontant betalning av minst en fjärdedel av kontanlpriset. Inte heller går bankinspektionen närmare in

Prop. 1976/77:123 209

på den tämligen invecklade reglering som föreslås eller på frågan, om de kostnadsökningar för kredilköpare som enligl inspeklionens mening lorde följa därav är motiverade med hänsyn till de avsedda fördelarna för konsumenterna. Utifrån de synpunkter som bankinspektionen främst har all beakta anser sig inspektionen i huvudsak dock kunna lämna förslagels centrala delar utan väsentlig erinran,

RSV delar kommitténs uppfattning alt konsumenlkrediter även i framtiden kommer att fylla en viktig funktion för många konsumenter och att den enskilde konsumentens ställning på kreditmarknaden därför behöver förbättras, RSV anser att kommitténs förslag till upplysningsplikt försäljaren om kreditvillkoren härvid har en särskilt viktig funktion att fylla.

Kronqfogdemyndigheien i Göteborgs disiriki framhåller atl den har mer mål om återtagande enligl lagen om avbelalningsköp all handlägga än någon annan kronofogdemyndighet i landet. Kronofogdemyndigheten anser inte att avbetalningshandelns verkningar har varit så negativa alt det är påkallat med en så genomgripande reform som kommittén har föreslagit. Enligt kronofogdemyndighetens mening bör det räcka med en partiell reform av avbelalningsköplagen. Kronofogdemyndigheten påpekar all endast en obetydlig del av alla krediiköp leder till handräckningsansökan. I övriga fall slutförs köpet eller träffar parterna någon form av uppgörelse.

Kronofogdemyndigheten framhåller all del visseriigen får anses tillfredsställande all utvecklingen går mot andra kreditformer men atl vissa nackdelar dock är förbundna därmed. Bl. p, kommer det atl finnas medborgare som saknar möjlighet alt erhålla andra former av kredil. Dessa har f n, möjlighet till inköp av arbeisbesparande hushållsredskap och annan egendom genom all säljaren anser sig kunna lämna kredil mol säkerhet i det sålda godset på grund av äganderättsförbehåll. Om förslaget genomförs slår enligl kronofogdemyndigheten inte heller denna kreditmöjlighet öppen. Innan möjligheterna till kreditköp så markant begränsas måste, framhåller kronofogdemyndigheten, frågan om alternativa kreditformer lösas. Elt grundläggande motiv för den föreslagna lagstiftningen är att förstärka konsumentens ställning. Enligt kronofogdemyndigheten kan del på goda grunder befaras att konsumentens ställning i flera avseenden försämras,

Etl annat skäl som kronofogdemyndigheten anser tala mot den föreslagna lagstiftningen är atl den avviker från den reglering av avbelalningshandeln som finns i övriga Norden, trots att den stora röriigheten över gränserna motiverar en enhetlig lagstiftning på området.

Kronofogdemyndigheten i Marieslads distrikt delar uppfattningen atl de nuvarande bestämmelserna om avbetalningsköp bör kompletteras med regler som stärker köpares/kredittagares ställning, men alt de traditionella avbelalningskrediterna inle kan avskaffas inom överskådlig framtid.

Det nuvarande systemet är enligt kronofogdemyndigheten förenat med vissa missförhållanden som bör rättas till. Detta bör ske utan alt man samtidigt försvårar eller lägger hinder i vägen för den avbetalningshandel som fungerar väl, som framstår som konsumentvänlig och som omfattar 100 000-lals inkomsttagare. Allmänhetens förmåga att - när vissa fakta är kända - kunna bedöma vad som är ekonomiskt vettigt i det särskilda fallet bör inte förringas på etl sådant sätt som enligt kronofogdemyndighetens uppfattning präglar t, ex. 5, 7 och 24 88 i förslaget till konsumentkreditlag.

Också kronqfogdemyndigheien i Vänersborgs distrikt anser alt konsumenternas ställning i kreditsammanhang behöver stärkas. Enligl kronofogde-

14 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

Prop. 1976/77:123 210

myndigheten synes den föreslagna konsumentkreditlagen i allt väsentligt ägnad atl tillgodose delta syfte. Kronofogdemyndigheten I Malmö distrikt finner likaledes del framlagda förslaget i huvudsak väl ägnat atl ligga lill grund för lagstiftning.

Kronofogdemyndigheten I Västerås distrikt säger sig hysa i stort sett samma uppfattning som kommittén om nödvändigheten av en lagstiftning som stärker konsumentens ställning vid kreditköp. Kronofogdemyndigheten uppger att den i sin verksamhet ofta finner att det är de ekonomiskt svaga och samlidigt okunniga om innebörden i den kredit som lämnas, som blir föremål för exekutiva åtgärder vilka än mer försvårar deras situation. Enligt kronofogdemyndighetens mening synes den tillämnade lagstiftningen därför i princip vara motiverad, även om den innebär en hård styrning av konsumentens frihet all välja köpform och vara. Kronofogdemyndigheten anser dock all kommittén har överbelonat avbetalningshandelns negativa verkningar och förordat åtgärder som inle kan undanröja de menliga konsekvenserna av förhastade köp i allmänhel. Kronofogdemyndigheten anser vidare att vissa beslämmelser som i sista hand berör kronofogdemyndighets verksamhet har fåll en utformning som kan bli lill viss nackdel för konsumenten. Kronofogdemyndigheten åsyftar härvid de enligt myndighetens mening alltför stränga reglerna i 16 8 förslaget till konsumenlkreditlag om begränsning av återtaganderätten.

Enligt konjunkiurinstitutei har kommittén sett frågan om kreditköpen som en social fråga och avsett att skydda de svagaste konsumenterna mot alt lockas till alltför stora kreditköp och - som kommittén anser - alltför dyra avbetalningsköp. Institutet menar att framför allt förslaget om inskränkningar i åleriaganderätten sannolikt leder utvecklingen i riktning mol mindre inslag av kreditköp finansierade av de säljande förelagen. Institutet framhåller emellertid atl kommillén inte har diskuterat hur finansieringsproblemen skall lösas för de grupper som för närvarande har svårigheter alt erhålla andra krediler, främst personer med lägre inkomst. Enligt institutets uppfattning torde för dessa grupper kommitténs förslag om inskränkningar av återtaganderätten och om högre kontantinsatser närmast få den effekten att köpen av varaktiga konsumtionsvaror minskar. Vill man bryta kombinationen kredit och köp utan all få alllför uttalade sådana effekler, ställer detta enligl institutet krav på en ny typ av kredilgivning som troligen skulle få baseras på kreditförsäkring. Elt från sociala synpunkter godtagbart försäkringssystem synes enligt institutet ulgöra ett behövligt komplement lill de av kommittén framlagda förslagen.

Konjunkiurinstitutei framhåller vidare all kommittén tycks ha utgått från atl människor i allmänhet har låg planeringskapacilet och alt man därför bör försvåra möjligheterna lill kreditköp, I den mån kommitténs bedömning av själva utgångsläget kan anses riktig är det enligl institutet ingalunda självklart att slutsatsen måste bli den som dragits av kommittén. Just en låg planeringskapacitet skulle kunna göra det motiverat atl inte låta kreditköpen bli alllför svåråtkomliga för konsumenterna. Bristande möjligheter lill kreditköp skulle nämligen kunna leda till att inköpen i ökad grad riktas mot icke varaktiga nyttigheter. Det skulle enligt institutets mening kunna ifrågasättas om inle det "tvångssparande" som etl kreditköp ofta föranleder kan vara lämpligt för en del konsumenter som annars har stora svårigheter att göra etl större samlat köp.

Prop. 1976/77:123 211

Enligt institutet föreligger det vissa svårigheter all få etl begrepp om de aktuella problemens samhällsekonomiska betydelse och om konsekvenserna av den föreslagna lagstiftningen. Konsumtionskrediternas omfattning är otillräckligt statistiskt belysta och den löpande informationen pä området är mycket ofullständig. Institutet menar atl del skulle vara av stort värde all få tillgång till en samlad total bild av samtliga konsumtionskrediier vid ålminslone någon lidpunkt under senare år, Enligl inslilulel kan förändringar i villkoren för avbetalningshandeln och annan form av kreditköps-verksamhet få effekter på efterfrågan på i första hand varaktiga konsumtionsvaror. Institutet påpekar att sådana förändringar därmed utgör ell länkbart medel atl använda i stabiliseringspoliliskl syfte. Villkoren för konsumtionskrediterna kan också påverka konsumtionens fördelning mellan olika gmpper av varor och tjänster samt mellan särskilda inkomstgrupper. Denna typ av effekter synes enligt institutet förtjäna uppmärksamhet även från de synpunkter som varit vägledande för kreditköpkommillén i dess arbele.

Kommerskollegium säger sig inle vara övertygat om alt den av kommittén föreslagna lagstiftningen lill alla delar främjar syftet att förstärka konsumentens ställning i kreditsammanhang.

Svenska Iwndelskammareförbundei och Stockholms handelskammare anser alt den föreslagna regleringen är alllför långtgående. Om förslaget genomförs uppstår enligt dessa remissinstansers mening en betydande risk för att försäljningen av konsumentkapitalvaror kommer atl minska. För många konsumenter kommer de skärpta reglerna för kredithandeln att medföra atl de tvingas avstå från planerade inköp medan andra kanske uppskjuter etl planerat köp eller väljer att köpa en billigare vara. Sannolikt kommer eflerfrågeminskningen beträffande vissa varugrupper att bli av sådan omfattning att sysselsättningen påverkas.

Handelskammareförbundet och handelskammaren framhåller alt det visserligen finns anledning all i vissa avseenden slärka konsumenternas ställning på kredilköpsområdel. Utgångspunkten bör dock vara att det är konsumenterna själva som skall bestämma vilka varor de vill köpa och hur de skall disponera sina ekonomiska resurser för olika ändamål. Därvid bör konsumenterna självfallet ha ett så bra beslutsunderiag som möjligt. Handelskammareförbundet och handelskammaren ställer sig därför positiva lill de bestämmelser i den föreslagna konsumentkreditlagen som syftar till att tillförsäkra konsumenten tillgång till en korrekt och uttömmande information om kreditvillkor, kostnader m. m. Denna form av lagstiftning befrämjar enligl handelskammareförbundets och handelskammarens på sikl konsumentens intressen långt bättre än sådana direkta regleringar som innebär ingrepp i hans beslutsfrihet och återspeglar en ambition till övervakning och styrning från myndigheternas sida.

Östergötlands och Söderman/ands handelskammare ansluter sig i sitt yttrande till den av kommiitéledamoten Björiing avgivna reservationen. Handelskammaren anför alt kommitténs förslag beträffande regleringen av avbelalningshandeln tagna var för sig kan synas rimliga och inte alltför genomgripande. Tillsammantagna kommer åtgärderna dock enligt handelskammarens mening atl innebära en omfattande inskränkning av avbetalningshandeln och därigenom en väsentlig omstrukturering av hävdvunna försäljningsformer samt fara för sysselsättningen inom vissa branscher. Handelskammaren uttrycker vidare farhågor för snedvridning av efterfrågan från nyttiga kapitalvaror till rena konsumtionsvaror. Handelskammaren anser

Prop. 1976/77:123 212

att kommittén inte ens i ringa mån har beaktat avbelalningshandelns positiva sidor och all förslagen i väsentliga delar motverkar syftet att skydda konsumenterna mot alltför betungande kreditålaganden och mol alltför stränga påföljderom de likväl råkar i belalningssvårigheter. Om en konsument verkligen vill genomföra etl avbetalningsköp kommer de skärpta villkoren ofta atl innebära kredil i andra former, vilkel enligt handelskammarens mening knappast framstår som mindre betungande för konsumenien. Slopandet av återtaganderätten kommer enligt handelskammaren atl framtvinga en prövning av köparens kreditvärdighet på samma sätt som nu sker i samband med beviljandet av kontokredil. Handelskammaren menar all resultatet ofta kommer alt bli att något avbetalningsköp över huvud taget inte blir av och att just den mindre kapitalstarka grupp av konsumenter för vilka av-betalningssystemet varit det kanske enda sättet all förvärva en kapitalvara för hemmet kommer att avhållas från sådana köp, vilket handelskammaren anser vara en missriktad form av konsumentskydd. Avbelalningssyslemet innebär enligl handelskammaren i allt väsentligl belydande fördelar för stora grupper av konsumenter och bör underiättas i slällel för att försvåras.

Handelskammaren i Jönköpings län framhåller alt det är betydelsefullt med en lagstiftning vilken ger som resultat en ökad informalion om koslnader och villkor i samband med kreditköp. Lagstiftningen bör dock inle vara så överbeskyddande alt den omöjliggör kreditköp, som för många framstår som elt bra finansieringsalternativ, Enligl handelskammaren har kreditköpen även i dagens samhälle en viktig funktion att fylla, inte minst vid köp av nyttoföremål. Handelskammaren framhåller alt en slor hemmamarknad är en fömtsättning för atl ett företag idag med framgång skall kunna exportera konsumenlkapiialvaror. Om lagstiftningen leder till att hemmamarknaden kraftigt minskar, kommer delta enligt handelskammaren direkt atl påverka förelagens möjligheter att konkurrera utomlands med kraftiga negativa sysselsätlningseflekter som följd.

Handelskammaren anser atl konsumenterna redan idag gör de nödvändiga avvägningarna inför köp och alt lagstiftningen i det avseendet knappast kommer att påverka deras handlingssätt. All en konsument i dag medvetet skulle ges felaktig eller oklar information om den reella kostnaden vid olika finansieringsalternativ måsle enligt handelskammarens uppfattning höra till undantagen.

Gotlands handelskammare anför liknande synpunkter beträffande behovet av möjligheter till krediiköp och den föreslagna lagens verkningar för konsumenterna. Handelskammaren anser all nu gällande lagstiftning bereder konsumenterna tillräckligt skydd.

Skånes handelskammare anser att det i vissa avseenden finns behov av en särskild reglering av konsumenlkredilköp. Handelskammaren hyser emellertid tveksamhet inför den modell kommittén har valt för främjande av konsumentintresset, huvudsakligen på grund av all vissa av förslagen enligt handelskammarens uppfattning kommer att försämra konsumentens slällning och leda lill oacceptabla förändringar i befinilig näringsverksamhet

Handelskammaren anser atl kommittén endast myckel schematiskt har redovisat kreditköpens fördelar för konsumenterna, och att del hade varit värdefullt om kommillén genomfört någon form av attitydundersökning beträffande konsumenternas inställning till krediiköp. Enligl handelskammarens mening känner konsumenlerna själva sin förmåga atl utnyttja tillgängliga resurser och konsekvenserna av de misstag som självfallet ibland

Prop. 1976/77:123 213

begås utgör enligt handelskammaren i flertalet fall knappast så stora problem att de motiverar till de omfattande ingrepp i den enskildes valmöjligheter som kommittén har föreslagit.

Handelskammaren finner del uppenbart att den föreslagna lagstiftningen på sikt kommer att innebära att kreditköpsmöjligheierna minskar väsentligt. En sådan utveckling kan enligl handelskammarens mening knappast anses främja konsumentens ställning. Handelskammaren framhåller alt etl brett utbud av valmöjligheter beträffande såväl själva varan som finansieringsformen framstår som en av de mera väsentliga förutsällningarna för alt konsumenien skall kunna genomföra ett efter sina önskemål och resurser riktigt köp. Begränsningar i möjligheterna all välja lämplig form för finansiering av elt köp kommer atl i stor utsträckning drabba konsumenter med begränsade inkomster och tillgångar. Framför allt de föreslagna reglerna beträffande kontantinsats och kreditlid kan därför enligt handelskammarens mening komma all få sociala konsekvenser. Handelskammaren framhåller vidare att de kännbara pålagorna på avbelalningskrediterna på sikt kommer all innebära en överströmning från avbetalningsköp till framför allt lån i kreditinstitut vilka lån kan förväntas bli dyrare eftersom hanteringen av dem är förhållandevis kostsam. Samtidigt kan det bli svårare all erhålla kredil, inle minst med hänsyn till de kredilreslriklioner som bankerna kan komma atl åläggas från lid lill annan.

Handelskamrarna i Göteborg och Karlstad saml handelskammaren i Örebro och Västmanlands län ansluter sig till kommiitéledamoten Björiings reservation och experten Casons särskilda yttrande. Handelskammaren i Örebro och Västmanlands län anser all del, om kommitténs förslag godtas, föreligger uppenbar risk för alt många konsumenter ställs ulan realistiska möjligheter atl finansiera köp av varaktiga kapitalvaror. Enligl handelskammarens mening måste kreditköpet bibehållas som elt användbart alternativ till bankkrediter eftersom möjligheten till sädana krediter inte står öppen för alla konsumenter och bankerna i samband med kreditresiriktioner inle ens kan tillgodose legitima lånebehov.

Även Västerbottens handelskammare anser det orealistiskt att anla alt bankerna skulle ha resurser att bevilja krediter för varuköp i situationer då utlåningsmöjlighelerna minskar, Enligl handelskammarens mening kommer de åtgärder som föreslagils i syfte all begränsa krediiköpmöjligheterna för de resurssvagare - viss minsta kontantinsats, maximering av kredittiden och begränsning av ålertaganderätien - i särskilt hög grad att drabba dem som bäst behöver möjligheten till kredilkonsumlion. Handelskammaren befarar vidare all förändringar i förutsättningarna för kreditköp kan få betydande effekter för sysselsättningen.

NO delar kommitténs uppfattning atl konsumentskyddet behöver förstärkas på området för krediiköp. Elt väsentligt medel härför är enligt NO med all säkerhet all bedömningsunderiaget för köparen/låntagaren vid val mellan olika betalningsallernaliv förbättras avsevärt.

NO vill inte bestrida att syftet att skydda konsumenterna mot alltför betungande kreditålaganden och mot alltför stränga påföljder vid belalningssvårigheter är angelägel. NO håller också för troligt all de föreslagna ål-gärderna kommer alt nedbringa frekvensen havererade avbetalningsköp och all man vidare i någon mån lorde uppnå en i och för sig önskvärd överströmning lill billigare kredilformer De f n. svagaste avbetalningskundernas iniresse av alt få tillgång till eftertraktade varor får enligt NO tillgodoses

Prop. 1976/77:123 214

på annat sätt. Den höjning av konlanlinsalsen som blir följden i många fall, den sirikia begränsningen av kredittiden och den starkt inskränkta återtaganderätten torde enligl NO:s mening nämligen sammanlaget försvåra för åtskilliga svaga konsumenter att köpa vissa varor, samtidigt som de skyddas mot kanske för lunga ekonomiska åtaganden. NO påpekar att dessa konsumenter oftast inte heller har möjlighet alt ordna bankkredit. Enbart kontanlinsalskravet kan i och för sig mötas med sparande under viss tid före köpet och kan i så fall inle anses medföra allvariigare olägenheter, NO anser emellertid alt del också finns risk för all vissa konsumenter frestas all söka lån vid sidan av den reguljära lånemarknaden på ännu sämre villkor, Ell sätt all lösa problemen kan enligl NO vara att försäkrings- eller slats-garantivägen bereda även svaga köpare möjligheter till inköpskrediter,

NO konstaterar alt kommillén har insett atl ell införande av de föreslagna bestämmelserna åtminstone under en övergångstid kan minska konsumenternas efterfrågan och all del därför skulle kunna finnas anledning all la hänsyn till det konjunklurpoliliska läget vid fastslällandel av lidpunkten för lagens ikraftträdande. NO anser att detta är en viktig aspekt på de lilliänkia reglerna som måhända borde ha ulvecklats ytteriigare i själva belänkandet. Även om konsumentskyddsaspekten är den primära gardet enligt NO inle att bortse från de konjunklurpoliliska verkningarna.

KO framhåller i sitt yttrande atl lägel på kredilmarknaden idag medför åtskilliga ölägenheter för den enskilde konsumenten. Utbudet av krediler är stort, och det kan vara svårt för konsumenien alt avgöra vilka kredilerbjudanden som är fördelaktiga och vilka som är oförmånliga. Likaså kan konsumenten ha svårt atl bilda sig en uppfattning om vilken extra ekonomisk belastning som ett köp av en vara eller en tjänst på kredil i förhållande lill ell kontantköp medför Enligl KO är det många gånger alltför lätt alt ingå avtal om krediiköp, vilkel medför alt många konsumenter drar på sig skulder och koslnader som de egentligen inte har råd med. Den konsument som har gjort ett kreditköp har vidare en otrygg ställning i olika avseenden. Vid dröjsmål med betalningen riskerar konsumenien atl den återstående skuldsumman förfaller lill betalning omedelbart. Säljarens rätt atl la tillbaka varan ulgör etl latent hot. KO anser del nuvarande läget olillfredssiällande också från andra utgångspunkter. Många avbelalningsköp fullföljs inle av köparna, vilket är till mefi inle bara för säljarna ulan också för övriga konsumenter genom den kosinadsövervällring som ofta torde göras på dem. Även för samhället i stort är delta lill nackdel. Statliga myndigheter belastas med betydande kostnader för att tillhandahålla säljarna en indrivningsapparal.

KO uppger atl han under sin verksamhetstid har fått motta etl stort antal anmälningar som gällt marknadsföringen av kredilerbjudanden. 1 många fall då marknadsföringen bedömts vara otillböriig, har rättelse kunnat vinnas. Enligt KO har dock lagen om otillbörlig marknadsföring gell KO små möjligheter alt påverka förelagens marknadsföring så att konsumenien lätt kan jämföra olika kredil- och försäljningsuibud. Vidare kan KO med slöd av avialsvillkorslagen bara i begränsad utsträckning ingripa mol sådana villkor för olika slags krediiköp, t. ex. avbetalningsköp, som gör konsumenternas slällning otrygg. KO nämner dock att KO år 1973 hade omfattande förhandlingar med centrala organisationer inom näringslivet om utformningen av etl köpekontrakt för standardvaror, främst avsett för kreditförsäljning, vilka ledde till atl del ularbelades ell nytt kontrakt, "K 74", med en speciell

Prop. 1976/77:123 215

variant för hemförsäljning, "K 74 (H)", vilka kontrakt är anpassade lill konsumentköplagen.

Enligt KO är behovet av ytterligare åtgärder på detta område stort, KO ställer sig därför positiv till kredilköpkommitléns förslag,

SPK framhåller alt de av kommittén föreslagna skärpningarna av kreditvillkoren bör ses i förhållande till den praxis som f n. gäller för kreditköp inom skilda varuområden. För vissa varuområden såsom exempelvis TV-och folohandeln kommer förslaget all innebära en skärpning av gällande praxis, medan kreditvillkoren på andra områden, främst handeln med bilar och större fritidsbåtar, redan är i överensstämmelse med de föreslagna bestämmelserna. Enligt SPK:s mening måste skärpta regler, som är avsedda som skydd för konsumenten, noga vägas mol önskemålei om ell kreditsystem som gör del möjligt för konsumenter utan större tillgång till kontanta medel att skaffa konsumtionskapilalvaror, SPK delar kommitténs uppfattning att en fortsatt utveckling mot billigare kreditformer är förmånlig ur konsumentsynpunkt. Del finns visserligen restriktioner för erhållande av banklån för konsumtionsändamål. SPK erinrar emellertid om atl bankerna hittills vanligen beviljat s. k. spariån även under tider då andra former av kredit i allmänhet inte givits för konsumtionsändamål.

Konsumenlverkel framhåller atl en belydande del av de produkter som används i hemmet betingar en så slor kapilalinsals all del för stora grupper av konsumenter är svårt atl förvärva dem genom kontant köp med egna medel. Samtidigt har dessa produkter en så lång brukslid alt det framstår som motiverat atl betalningen kan pågå under en lång tid. Konsumentverket nämner i delta sammanhang varor som förväntas ha en livslängd av 10 år eller mer, såsom symaskiner, frysskåp, tvättmaskiner, TV-apparaler och bilar. Enligl konsumentverkets mening har många konsumenter ett legitimt behov av att på något sätt erhålla krediler eller lån för sådana köp, Slora grupper medborgare - särskill då resurssvaga konsumenler - är hänvisade till avbeialningskrediler.

Konsumentverket delar kreditköpkommitténs uppfattning att konsumentens ställning bör väsentligt förbättras i kreditsituationen. Konsumentverket instämmer vidare i kommitténs uppfattning atl den bästa åtgärden i avsikt atl förbältra konsumenternas läge är att öka deras möjligheter atl erhålla reguljära lån. Verket framhåller att sådana krediter i dagens läge dock inte är tillgängliga för slora konsumentgrupper. En orsak är alt dessa gruppers kredilvärdighet är för låg enligl gängse bedömningsnormer. En annan orsak är att bankkrediter är konjunkturbetingade på ett helt annal sätt än avbetalningskrediterna. Kreditmöjligheterna skulle enligt konsumentverket kunna förbättras exempelvis genom statliga garantier för lån i vanliga banker, etl försäkringssystem för skydd av konsumenlkrediter, förbättrade bosättningslån, särskilda kreditinstitut för småkrediter osv, Konsumenlverkel föreslår att dessa frågor utreds innan slutlig ställning tas lill kommitténs förslag.

Kan konsumenternas kreditbehov lösas på angivet sätt blir avbetalningskrediterna enligl konsumentverkets mening i stor utsträckning onödiga, I vissa situationer kan det dock framstå som önskvärt för konsumenten att elt köp avslutas omgående utan att hela köpesumman betalas kontant. Della kan vara fallet bl. a. vid hemförsäljning. Även vid köp av dyrare produkter, exempelvis bilar och bålar, kan del vara av värde med ett av-betalningssystem där den köpta varan kan utgöra säkerhet för betalningen. Härigenom minskar man kreditgivarens risktagande och underiällar köpet.

Prop. 1976/77:123 216

Dessa skäl talar enligl konsumentverkets uppfattning för ati det även fortsättningsvis kommer alt finnas ett visst berättigat utrymme för avbeialningskrediler även om systemet måste väsenlligen förbättras.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar all del framstår som angeläget ur allmän synpunkt att kredilförsäljningen ges viss stadga och tillstyrker att kommiiténs förslag i allt väsentligt läggs till grund för lagstiftning,

Köplagsutredningen anför i sitt yttrande alt kredilköpkommitléns förslag i två vikliga avseenden skiljer sig från den konsumenlskyddande lagstiftning som tidigare har lagts fram i Sverige, Del ena är all förslaget tar upp betydelsefulla regler som, även om de skulle stå i överensstämmelse med konsumenternas intressen på längre sikt, dock inte kan länkas motsvara de enskilda konsumenternas önskemål i de särskilda fallen. Del andra är all medan tidigare lagstiftning i storl sett har accepleral bestående förhållanden och sökt influera på avtal och praxis så atl de rättsinslitut som nu förekommer skall fungera till konsumenternas bäsla, syftet med föreliggande förslag är alt motverka vissa hittills betydelsefulla juridiska institut. Några av de viktigaste reglerna avser ytterst all påverka utvecklingen i riktning atl avskaffa de traditionella avbelalningskrediterna och andra krediter som lämnas i samband med försäljning.

Köplagsutredningen finner för sin del inle möjligt att ta ståndpunkt i frågan om del är lämpligt att söka motverka avbetalningsköpen. Ett bestämt ställningstagande skulle enligt köplagsutredningen fordra bl. a. sakkunskap i ekonomiska frågor och en ingående analys av de sannolika konsekvenserna av all avbelalningsköpen minskar. Köplagsutredningen anser all åtskilliga sådana konsekvenser kan tänkas: att köp i slörre utsträckning sker kontant, att andra kreditformer träder i stället, att handräckning vid avbelalningsköp ersätts av lagsökning och utmätning som medel att framtvinga betalning av köpkredit, alt konsumtionen av sådana varor som nu köps på avbetalning i belydande utsträckning ersätts av annan konsumtion, alt säljarna finner möjligheter all kringgå lagen. Kan man räkna med alt andra lämpligare kredilformer ställs lill förfogande för dem som nu är hänvisade lill avbetalningsköp, talar enligt köplagsutredningen säkert myckel för atl motverka dessa köp. Köplagsutredningen anser det önskvärt all möjligheten härtill blir föremål för en närmare utredning. Kommittén har emellertid enligt köplagsutredningens mening inle visat att avbetalningsköpen - eller andra former av krediiköp - är onödiga. En utgångspunkt bör i slällel vara, att del finns etl kreditbehov som bör kunna tillfredsställas lill lägsta möjliga kostnad. Köplagsutredningen menar att de båda huvudsyften som kommittén lagt till grund, nämligen alt motverka kombinationer av köp och kredilgivning och att hindra missbruk och olämpliga påföljder, inte utan svårighet kan tillgodoses genom samma regler. Det kan befaras att regler som har till väsentligt syfte alt motverka köpkrediter inte är ägnade alt undertätla atl de krediler som faktiskt förekommer fungerar smidigt och till konsumenternas bäsla.

Köplagsutredningen anser all del evenluella värdet av alt molverka avbelalningsköpen måsle vägas mot de belydande ölägenheter som man kan vänta om kommitténs förslag genomförs. Reglerna kan enligl köplagsutredningen inte antas motsvara konsumenternas egna önskemål. Köplagsutredningen menar all della särskill gäller kravet på minsta konlanlinsals. Sådana inskränkningar i konsumenternas frihet att själva bestämma vilka avtal som de skall ingå måste enligt köplagsutredningens uppfattning, oav-

Prop. 1976/77:123 217

sett vilken inställning man har till avbelalningsköp i allmänhet, betraktas som en betydande nackdel. Köplagsuiredningen anser det inle heller kunna uteslutas, att en köpare för att undgå tillämpning av den föreslagna konsumentkredillagen söker dölja att ett köp i själva verket är ett konsumenlköp, vilkel kan försvåra för honom all åberopa hemförsäljningslagen, konsumentköplagen eller avtalsvillkor som endast gäller för konsumenlköp.

Köplagsutredningen berör också de av kommittén föreslagna straffreglerna. Enligt köplagsutredningens mening synes del inle lämpligt all införa straffregler som måste befaras bli ineffektiva på grund av alt båda parter i etl avtalsförhållande vill undgå all tillämpa lagens regler. Erfarenheterna från hyresregleringen är inle uppmuntrande. Förutsättningarna för straffbarhet är också så utformade all avsevärd osäkerhet kan uppslå om en handling är slrafföar eller inle. Bruket av straffsanktionen får enligl köplagsutredningens mening betraktas som en olägenhet av del föreslagna systemet, låt vara alt svårigheterna atl finna andra sanktioner är uppenbara.

Köplagsutredningen anför vidare alt kommitténs önskan atl förebygga kringgående av de föreslagna reglerna leder till all de skall gälla även andra lyper av avtal än de som de främst riktar sig mot och utredningen finner del härvid bl.a. anmärkningsvärt, att de regler som avser att motverka avbetalningsköpen också riktar sig mot de lyper av krediiköp som sägs inte vara förbundna med mera påtagliga olägenheter för konsumenterna, särskill s. k. låneköp och konloköp. Däremot vill kommittén, framhåller köplagsutredningen, tillåla "överströmning" från krediiköp till banklån, ulan att ställa upp något krav på minsta kontantinsats eller längsta kredittid, och utan all omgärda dessa med några egentliga garantier mot missbruk. Enligt köplagsutredningens mening är det emellertid viktigt atl olika kreditformer får konkurrera på lika villkor.

1 fråga om kommitténs förslag om begränsning av rätten att återta sålt gods vid konsumenters kreditköp framhåller köplagsutredningen bl. a. all del synes tveksamt om man nu bör avskaffa all möjlighet för en konsument all lämna kredilsäkerhel i lös sak ulan besittning för säkerheishavaren. Utredningen anser all denna fråga bör lösas i ett större sammanhang.

Sammanfattningsvis ullalar köplagsutredningen som sin mening att - även om det skulle befinnas motiverat ail motverka avbetalningsköp i traditionell mening - olägenheterna av de förslag om kommittén framlägger måste betraktas som mycket betydande. Huruvida dessa olägenheter kan elimineras utan att förslaget helt omarbetas, anser sig köplagsutredningen inte kunna bedöma. Enligt utredningen måste det emellertid vara ett väsentligt syfte för en fortsatt bearbetning av del framlagda förslagei att eliminera dessa ölägenheter. Köplagsutredningen anser det också erforderligt alt den föreslagna konsumentkreditlagen blir föremål för en betydande omarbetning i rättstekniskt avseende. Därvid bör enligl utredningens mening i högre grad än som skett i förslaget konsumenternas intresse av såväl överskådlig lagstiftning och begreppsbildning som differentierade uppgifter vid ingående av olika med kredit förbundna avtal uppmärksammas. Beträffande de konsumenlskyddande reglerna bör avsevärd uppmärksamhel ägnas åt frågan om de ytterligare fördelar som konsumenterna kan uppnå genom att deras skydd stärks är värda det pris som kan bestå i atl kreditgivningen till konsumenler försvåras.

Hemförsäljningskommiiién (majoriteten) instämmer i allt väsentligl i vad som i belänkandet framhålls därom, att olägenheterna vid kreditköp har

Prop. 1976/77:123 218

sin grund huvudsakligen i kombinationen kredit och köp saml alt det starkt kan ifrågasättas om inte de traditionella avbelalningskrediterna i framtiden bör avskaffas och kredtigivningen i stället överlåtas på banker eller andra kreditinrättningar,

Hemförsäljningskommittén framhåller att det är väl känt att det i dag förekommer en marknadsföring och en konkurrens inom avbetalningshandeln som många gånger lockar konsumenien med låg kontantinsats och lång kredittid. Härigenom kommer väsentliga egenskaper hos varan, såsom pris och kvalitet samt garantier och serviceåtaganden från säljaren m. m. i bakgrunden. Av betänkandet framgår att avbeialningssäljaren i många fall tillgodogör sig en vinst på själva kreditgivningen, vilket innebär atl konsumentens kreditkoslnad överstiger den "riskfaktor", som borde vara avgörande. Hemförsäljningskommittén finner emellertid naturiigt att kreditköpkommittén inte ansett liden mogen att avskaffa köpkrediterna, eftersom ell sådant förslag skulle ställa krav på nya kreditformer för de stora konsumentgrupper som i dag är hänvisade till kreditköp. Hemförsäljningskommittén anser det dock beklagligt att kreditköpkommillén inte på något sätt berört frågan om sådana kreditformer, även om den inte uttryckligen nämnts i kommitténs direktiv.

Hemförsäljningskommittén erinrar om atl hemförsäljning sedan lång tid tillbaka har debatterats och kritiserats. Särskill hemförsäljning på kredil har anselts medföra ekonomiska och sociala vådor för konsumenlerna. Kraven på ingripanden från statsmakterna mot hemförsäljning har därför ofta riktat in sig på avbetalningshandeln. Omvänt har kraven på en reformering av avbelalningssyslemet ofta haft sin udd riktad mot just agenlverksamheien. Enligl hemförsäljningskommilténs mening framgår del på skilda ställen i betänkandet att behovet av skydd för konsumenterna vid kreditköp är särskill markant vid hemförsäljning. Andelen kreditköp är slörre vid hemförsäljning än vid butiksförsäljning, de lägsta inkomstgrupperna har extremt höga kreditköpsandelar för dammsugare och symaskiner som i mycket stor utsträckning säljs via hemförsäljning, kontantinsatserna är i många fall låga vid hem försälj ning av dessa varor. Hemförsäljningskommittén framhåller att elt genomförande av de framlagda förslagen inte kommer att påverka hemförsäljningskommilténs ulredningsarbele beträffande allmänt öppet köp och återlämningsrätt vid köp av begagnad personbil.

En ledamot av hemförsäljningskommittén (direktören Per Schierbeck) instämmer i den reservation som avgells av kommiitéledamoten Björiing och i experten Casons särskilda yttrande saml hänvisar till Sveriges köpmannaförbunds remissyttrande.

I särskilt yttrande framhåller en ledamot av hemförsäljningskommiiién (professorn Ulf Berniiz) all man i flera länder redan har genomfört omfattande konsumentskyddande lagstiftning om konsumentkrediter. Del ärenligt Berniiz i hög grad påkallat att tidsenlig sådan lagstiftning genomförs också i Sverige, Berniiz är av den uppfattningen all del idag föreligger missförhållanden inom avbetalningshandeln vilka särskilt knyter sig till åleriaganderätten saml till avräkningsreglerna i samband med återtagande men även visar sig på andra sätt. Enligt Berniiz' mening bör den nya lagstiftningen därför i första hand inriktas pä att komma till rätta med från konsumentsynpunkt olämpliga företeelser i samband med avbeialningsförsäljning och närtiggande kreditformer.

Prop. 1976/77:123 219

Kreditköpkommittén har emellertid, anför Berniiz, inte nöjt sig härmed ulan har låtit lagförslaget omfatta konsumenlkrediter överhuvudtaget. Förslagets ambitionsnivå har bl, a. härigenom blivit mycket hög. För alt lagtekniskt klara uppgiften har kreditköpkommillén nödgals tillgripa grova schablonregler saml föreslå införande av etl sannolikt omfattande tillsyns-system. Enligl Berniiz' uppfattning har ambitionsnivån satts för högt i nu-,varande läge, särskilt med hänsyn till all krediiköpkommittén inle haft att föreslå nya kredilformer att fungera som alternativ till eller eventuellt ersätta kreditköp. Härtill kommer att om man vid en analys av förmån-viigheten för konsumenten av kontantköp resp, förekommande former av kreditköp lar hänsyn lill genomsnittlig inflationstakt och avdragsrätten vid beskattningen för skuldränta, kontantköp generellt sett knappast lorde framstå som så förmånliga som kreditköpkommillén synes ha antagit. Del bör enligl Berniiz också framhållas atl privatpersoners möjligheter att utnyttja r sina konsumtionskapilalvaror och sitt lösöre i övrigt såsom krediiunderiag utan att behöva frånhända sig besittningen är ett generellt problem, som förtjänar alt utredas närmare och i positiv anda,

Leasinguiredningen säger sig från de synpunkter utredningen har all företräda inte ha något att erinra mot den föreslagna konsumentkreditlagens principiella innehåll,

Malmö kommun (kommunstyrelsens majoritet) framhåller att utbudet av konsumentkrediter under senare år kraftigt ökat och att det därför är angeläget atl få lill stånd enhetliga villkor på sätt som framgår av kommiiténs förslag. Dessa är enligt kommunen i allt väsentligt ägnade all tillstyrkas. En förutsättning för en effektiv lagstiftning på området är dock enligl kommunen atl den blivande tillsynsmyndigheten tillförs personella och andra resurser i tillräckligt mått.

Kommunen anser all elt krav på 25 procents kontantinsats sannolikt kommer all styra kredilköpskunderna lill bankerna. Man får enligt kommunen utgå från alt bankerna söker tillgodose denna efterfrågan på deras tjänster och att de intar en positiv attiiyd när del gäller alt bedöma konsumenternas kredilförmåga, Enligl kommunens uppfattning bör myndigheterna ges möjlighet att i någon form ingripa, om bankerna skulle anse småkrediterna olönsamma, eftersom det annars föreligger uppenbar risk alt den svarta lånemarknaden kommer all få näring.

En minoriiei inom Malmö komnutnsiyrelse ansluter sig i alll väsentligt till kommittéledamoten Björiings reservation samt anför dämtöver bl, a, all del är nödvändigt alt den föreslagna lagstiftningen utformas enkelt och generellt, så alt handeln kan tillämpa den ulan tolkningssvårigheter och såatt tillsynen över efterievanden av lagstiftningen inte blir kosinadskrävande.

LO instämmer i kommitténs uppfattning all en stor del av de ölägenheter som är förknippade med kreditköp bottnar i att säljare och kredilgivare ofta är samma person. LO ansluter sig vidare till tanken all kredilgivningen på sikl bör överiåtas lill frislående kreditinrättningar. LO understryker att del för atl konsumeniskyddsregler av nu aktuellt slag skall bli effektiva krävs, all de är enkelt utformade och inte uppfattas som onödiga eller "byråkratiska" av konsumenien. För atl den föreslagna lagstiftningen skall få avsedd effekt måste, framhåller LO. såväl konsumenlerna som näringsidkare och kredilgivare informeras. LO förulsätier därför att en massiv informations- och upplysningskampanj kommer lill stånd i samband med den föreslagna lagens ikraftträdande.

Prop. 1976/77:123 220

De framlagda lagförslagen utgör enligt LO:s mening en naturiig och konsekvent uppföljning och utveckling av tidigare reformer inom konsumenträttens område. LO tillstyrker därför i princip de framlagda förslagen. Intill dess nya kredilformer har introducerats på marknaden får emellertid nuvarande kredilköpsmöjligheter enligl LO:s mening inle omgärdas med så stränga regler all de blir omöjliga alt utnyttja för stora konsumentkategorier. LO framhåller all delta i all synnerhet gäller då inskränkningarna kommer atl drabba konsumenler som har låg inkomst och/eller stor försörjningsbörda och som på grund härav eller av andra skäl inte bedöms som kreditvärdiga.

Även TCO delar kommitténs uppfattning all de traditionella avbelalningskrediterna och andra krediter som lämnas i samband med försäljning i framliden bör avskaffas och kredilgivningen helt överiåtas på banker och andra kreditinrättningar. Ell sätt alt förbättra konsumenternas möjligheter att förvärva dyrbarare konsumtionskapitalvaror vore enligt TCO således att öka möjligheterna till reguljära lån. TCO framhåller att sådana krediler i dagens läge emellertid inte är tillgängliga för stora konsumentgrupper, främst p. g, a. atl deras kredilvärdighet enligt gängse bedömningsnormer anses för låg. Statliga garantier för banklån, ett försäkringssystem för skydd av konsumentkrediter, förbättrade bosätiningslån eller särskilda kreditinstitut för smålån skulle kunna förbättra dessa gruppers lånemöjligheter. TCO anser att dessa frågor närmare bör utredas. I avvaktan på den föreslagna utredningen anser TCO del dock motiverat atl konsumenternas kreditsiluation på vissa punkter förbättras.

Sveriges advokatsamfund avstyrker att förslaget till konsumenlkreditlag läggs till grund för lagstiftning. Advokatsamfundet tillstyrker viss ytterligare reglering av konsumenikredilerna i förhållande till gällande rätt men anser atl denna reglering kan ske genom ändringar i och tillägg lill nuvarande lagstiftning.

Advokatsamfundet erinrar om de nya lagar på konsumentskyddsområdel som redan föreligger och som ger möjligheter all på olika sätt ingripa mot skilda former av missbruk inom avbelalningshandeln, nämligen lagen om otillbörlig marknadsföring, lagen om förbud mol otillbörliga avtalsvillkor och lagen om hemförsäljning m. m. Härtill kommer reglerna i avbelalningsköplagen. Genom dessa lagstiftningsåtgärder har enligt advokatsamfundet konsumentens slällning vid kreditköp i avsevärd utsträckning förbättrats.

Om kommiiténs förslag genomförs, är del enligt advokatsamfundels mening de konsumenler som inte har tillgång till alternativa finansieringsmöjligheter som i första hand skulle drabbas av de skärpta reglerna för kredithandeln. Även om bankerna för närvarande har en positiv inställning till konsumentlån, är denna fråga hell beroende av den kreditpolilik som förs i landet. Bankernas benägenhet alt lämna personlån kan snabbt ändras. Del synes enligl advokatsamfundet inte möjligt alt i nämnvärd omfattning ersätta avbelalningskrediterna med en kombination av banklån och kontantköp.

Advokatsamfundet anser alt del av kommillén redovisade faktaunderlaget är ofullständigt. De fördelar för konsumenterna som är förknippade med kreditköp berörs endast i korthet. Enligt advokatsamfundels mening vilar förslaget vidare pä den felaktiga uppfattningen alt konsumenlerna överlag inte kan på egen hand rätt bedöma sina behov och sina möjligheter atl fullfölja de åtaganden som förekommer vid krediiköp. Advokatsamfundet anser inte heller all de i beiänkandei lämnade uppgifterna om kre-dilföriu.ster och av kronofogdemyndigheterna handlagda avbelalningsmål

Prop. 1976/77:123 221

ger skäl för att påstå att olägenheterna med den traditionella avbetalningshandeln skulle vara så stora alt lagstiftningen måste inriktas på atl avskaffa den för del slora flertalet produkter. Vidare anser advokatsamfundet att det är en brist att några mera genomgripande och övertygande analyser av förslagets verkningar inte verkställts. 1 detta avseende är man enligt advokatsamfundet utlämnad till mer eller mindre kvalificerade gissningar, såväl hur industrin skall anpassa sig lill de ändrade förhållandena som vilka samhällsekonomiska konsekvenser lagstiftningen kommer all medföra.

Advokatsamfundet ser det också som en allvariig brist att kommillén inte ägnat slörre uppmärksamhel ål hur den framlida krediiköpshandeln skall finansieras, om kommitténs förslag genomförs. För närvarande sker finansiering i stor utsträckning genom att avbelalningskontrakten överiåts på bank eller annal finansieringsinstitut. Härvidlag spelar säkerheten i form av äganderältsförbehållel lill varan stor roll. Om denna säkerhet inte längre slår lill buds, synes möjligheterna för de säljare som inle kan ställa andra säkerheter alt finansiera sin kredilförsäljning vara försvinnande små.

Föreningen Sveriges kronofogdar anför att kommiiténs förslag syftar lill att stärka konsumenternas ställning bl, a. genom att ålägga avbetalningssäljare skyldighet att lämna uppgift om krediikostnadernas storiek, Enligl föreningens mening måsle denna målsättning anses vara riktig och slå i samklang med utvecklingen i samhället. Föreningen delar också uppfattningen alt kreditkoslnaderna bör hållas nere men hävdar att detta bör ske på ell sådant sätt alt konsumenternas valmöjlighet inte i väsentligare grad minskas.

Föreningen framhåller all de beialningssvaga konsumenterna, på grund av förelagens skiktning av kunderna, i allmänhet har haft att välja mellan en dyr kredit eller ingen kredit alls. Avbetalningsköp har ofta även för normala konsumenter inneburit höga kredilkoslnader. Någon alternativ kreditform har emellertid ännu inle kunnat ordnas. Enligt föreningen måste inslilulel avbetalningsköp därför behållas tills vidare, och reformslrävandena måste inriktas på all förbältra köparnas slällning. Föreningen anser emellertid all stränga skyddsregler i många fall kan avsevärt minska konsumenternas möjligheteratt få kredit. Den mest konsumentvänliga attityden i nuvarande läge vore därför enligt föreningens mening att sälla ett tak för kreditkoslnaderna och låta konsumenterna fritt välja köpform,

Sveriges industriförbund. Sveriges grossisi/örbund och Sveriges köpmannaförbund, lill vilkas gemensamma yttrande Kon/ékiionslndusirifÖreningen. Sveriges musikhandlares riksförbund och en ledamot av hemförsäljningskommiiién (direktören Per Schierbeck) hänvisar, ansluter sig i alla delar till kommiitéledamoten Björiings reservation saml anför bl, a, följande;

Organisationerna jämie flera andra näringslivsorganisationer lät i oktober 1975 genomföra en undersökning för alt kartlägga allmänhetens kunskaper om, inställning lill och erfarenheter av kreditköpen (näringslivets attitydundersökning). Anledningen lill alt denna undersökning gjordes var att kommittén inte klariagt dessa förhållanden men del oaktat föreslår en mycket genomgripande reglering av konsumtionskrediterna. Detta förefaller så myckel märkligare som konsumlionskreditulredningen, vilken år 1961 lät utföra en mycket omfattande intervjuundersökning bland hushållen för att utröna kreditköpens förekomst och fördelning inom olika varugrupper och hushåll, hushållens attityder m, m., i sill slutbetänkande ställde sig positiv lill konsumlionskredilernas förekomst. Kommitténs uppgift har enligt be-

Prop, 1976/77:123 222

länkandet varit all föreslå åtgärder som förstärker konsumenternas ställning i kredilsammanhang. Organisationerna ställer sig högsl tvivlande till atl della resultat skulle uppnås om föreliggande förslag blir föremål för lagstiftning. Regleringen innebär en kraftig inskränkning i konsumenternas frihet att själva bestämma när och på vilket sätt de skall göra sina inköp. De konsumenler som inle har tillgång lill kontanta medel och som inte kan prestera säkerhet för kredil torde över huvud laget inte få möjlighet att genomföra köp av kapitalvaror och tjänster i den omfattning de själva anser önskvärt och realistiskt ur privatekonomisk synvinkel. Regleringen tycks vara baserad på uppfattningen atl konsumenterna saknar förmåga att själva avgöra om de skall köpa på kredit eller ej. Organisationerna anser atl näringslivets attitydundersökning visaratt merparten av konsumenterna - framför alll de som använder sig av kreditköp - har en annan uppfattning. Kommittén ifrågasätter om inte de traditionella avbetalningskrediterna och andra krediter, som lämnas i samband med försäljning, i framtiden bör avskaffas och kreditgivningen i stället hell överiåtas på banker eller andra kreditinrättningar ulan direkt försäljningsintresse. På detta sätt försvårar eller omöjliggör man för stora grupper av konsumenter - framför alll de resurssvaga, de som saknar tillgång till andra finansieringsmöjligheter - att utnyttja en del av sin inkomst lill inköp av varor som är så dyrbara att de inte kan betala dem kontant. Att kunna fördela kostnaderna över en längre lidsperiod anför kommittén själv som en stor fördel med kreditköpen, Atl för övrigt föriita sig på att banker och andra kreditinrättningar vid varje tid skall slå till tjänst med de lån konsumenterna önskar torde vara alltför optimistiskt. Av konjunklurpoliliska skäl begränsas som bekant bankernas utlåningsmöjligheter från tid till annan. Alt konsumenterna genom att enbart vara hänvisade till bankernas utlåningsmöjligheter på detta sätt skulle bli beroende av en konjunklurpolilisk reglering är olämpligt. Om kommitténs förslag blir föremål för lagstiftning är risken slor att försäljningen av konsumentkapitalvaror på kredit kommer att minska. Delta kommer till klart uttryck i näringslivets attitydundersökning. På fråga vad de intervjuade skulle göra om vid ett planerat slörre inköp på kredit del visade sig alt de inte kunde få låna i bank och ej heller köpa på kredit i någon form, svarade 56 procent all de skulle ha avstått från alt köpa. Endast 20 procent svarade att de skulle spara först och köpa sedan. Eflerfrågeminskningen skulle sannolikt bli av .sådan omfattning atl sysselsättningen belräffande flera varugrupper kom atl negativt påverkas. Organisationerna hänvisar till Husqvarna AB:s skrivelse till justitiedepartementet i anledning av kommitié-belänkandel. Av skrivelsen framgår bl. a. atl Husqvarna 1974 höjde konlanlinsalsen från lidigare 7 procent till 12 procent samtidigt som man minskade kredittidens längd från 36 lill 29 månader. Dessa ålgärder hade lill följd att antalet avbetalningsförsäljningar sjönk från 60 procent år 1973 till 46 procent vid mitten av 1975. Tolalförsäljningen minskade med 10-15 procent i volym vilket allvariigt påverkal det svenska försäljningsbolagets lönsamhet. En annan bransch inom vilken sysselsättningen skulle komma att negativt påverkas om lagförslaget går igenom är handeln med musikinstrument. Denna bransch medger vid kreditköp låg kontantinsats och läng kredittid. Ytterligare etl exempel på en bransch där, om förslaget går igenom, försäljningsvolymen skulle minska är möbelhandeln. Inom denna bransch lillämpas redan en genomsnittlig konlanlinsals av omkring 25 procent. Emellertid skulle den föreslagna regeln om att i princip avskaffa åter-

Prop. 1976/77:123 223

laganderälten lä en myckel negaliv effekt. Den totala försäljningen inom möbelhandeln 1974 utgjorde 3 300 miljoner kronor, Kredilförsäljningen svarade för 440 miljoner kronor.

Organisationerna betonar att de delar kommitténs uppfattning att konsumenterna bör ha tillgång till sådan information atl de lätt kan göra en kostnadsjämförelse mellan olika former av kredil och mellan olika kreditgivares erbjudanden. Organisationerna delar också kommitténs uppfattning alt konsumenterna bör skyddas mol oskäligt stränga påföljder för det fall de likväl inle fullföljer ingånget avtal. Vad organisationerna vänder sig emol är att kommittén tycks ha bortsett från att konsumenterna har behov av kredil och att detta behov bör lillfredsställas på elt för alla parter smidigt sätt och till konsumenternas bästa. Organisationerna kan därför inte acceptera de föreslagna reglerna om kontantinsats, kredittid, Irepartsförhållanden och återtaganderätt, vilka syftar till atl på sikt avskaffa köpkrediterna,

SHIO ställer sig positiv till att reglerna för konsumentskydd vid avbelalningsköp moderniseras och förbättras. Detta bör emellertid enligt SHlO:s mening ske genom att man tillskapar en "ramlag" för konsumenlkredilköp, medan detaljbestämmelser för olika varugrupper och branscher bör utformas efter förhandlingar mellan KO/konsumentverket och berörda branschorganisationer,

KF framhåller att konsumentkooperationen av hävd företräder principen atl konsumentköp skall göras mot kontant betalning, Elt skäl för denna ståndpunkt är enligt KF att kontant betalning motverkar oöveriagda köp. Den tekniska utvecklingen på konsumentvarusidan har emellertid föranlett att avsteg måsle göras från denna princip. Sålunda har KF genom låneköpet infört en form av lån, som är direkt knutet lill förvärv av kapitalvaror. Denna konstruktion medför att krediten skiljs från betalningen som alltid sker kontant. Enligt KF är det riktigt, som kommittén konstaterat, att konsumenternas kostnader för låneköp i allmänhet är lägre än för traditionella avbelalningsköp samt att KF härigenom har tagit initiativ till en för konsumenterna fördelaktig utveckling som leder bort från sådana kreditköp där säljaren, såsom vid avbetalningsköp, kan ta tillbaka varan,

KF påpekar att rådande inflationstakt och den skattemässiga effekten av skuldräntor faktiskt kan medföra, att kredil som lämnas i samband med köp blir fördelaktigare för konsumenten än att denne sparar till kontantinsats eller till ett hell kontant köp. Enligt KF är det beklagligt alt kommittén inte har ulretl delta förhållande. KF anser alt kommiiténs uttalanden om sitt syfte all skydda konsumenten mot alllför betungande åtaganden i samband med köp härigenom kommer au framstå som mindre väl underbyggda,

KF anser alt det vid den fortsatta behandlingen av den föreslagna lagen bör övervägas atl göra den mer flexibel så all kredilgivningens omfattning kan användas som kompletterande konjunkturpolitiskl instrument.

Svenska bankföreningen ansluter sig till kommiitéledamoten Björiings reservation och lill experten Casons särskilda yttrande.

Bankföreningen anser att ambitionen att hålla den varubundna kredilgivningen lill konsumenter inom en socialt och samhällsekonomiskt försvarlig ram bör kunna tillgodoses med mindre långtgående, mindre komplicerade och mindre stelbenta regler än vad kommittén föreslagit i fråga om krav på kontantinsats och begränsning av kredittiden. Bankföreningen säger sig härvid vilja fösta särskild vikt vid de farhågor som yppats för att de föreslagna reglerna skulle kunna få negativa konsekvenser för sysselsättningen.

Prop. 1976/77:123 224

Belräffande tidpunkten för ett ikraftträdande av en eventuell lagstiftning enligt kommitténs förslag anser bankföreningen att ikraftträdandet inte bör ske förrän tidigast sex månader efter det att riksdagen antagit lagstiftningen. Bankföreningen framhåller att åtskilligt förberedelsearbete av praktisk natur måsle genomföras för atl myndigheter och näringsliv skall kunna anpassa sig till ifrågavarande lagstiftning, etl arbele som inte rimligen kan påbörjas med full kraft förrän riksdagsbeslut i ärendet föreligger. Kommittén har föreslagit att tillsynsmyndigheten innan lagstiftningen träder i kraft skall kunna meddela föreskrifter enligt 28 8 förslaget till konsumentkreditlag, Della lorde enligl bankföreningens mening också vara hell nödvändigt för att lagen skall kunna förutsättas fungera på avsett vis. Härtill kommer att tillsynsmyndighetens föreskrifierenligt förslaget skalltillkomma i samarbete med näringsidkarna och deras organisationer varjämte lid behövs för anpassningen i övrigt inom näringslivet av rutiner, blanketter o. d.

Svenska sparbanksföreningen avstyrker förslaget till konsumentkreditlag, med undanlag av beslämmelserna om upplysningsplikt belräffande kredilkoslnader, i fråga om vilka sparbanksföreningen dock anser att de särskilda förhållanden som gäller för konsumenlkrediter i bank bör beaktas. Sparbanksföreningen anser all avbetalningsköpen i dag represenlerar en så stor del av kapilalvarumarknaden att allvariiga verkningar för handel och industri skulle uppkomma om kommittéförslaget lades till grund för lagstiftning.

Sparbanksföreningen ansluter sig lill konsumtionskredilulredningens (SOU 1966:42) allmänna bedömning, enligl vilken en förbättrad konsumentupplysning ökar konsumenternas möjligheter all på förmånligaste sätt utnyttja sin frihet att välja mellan olika kreditformer, enligt vilken en vaken konsumenlopinion utgör en viktig garanti för alt konsumlionskrediterna för en så effektiv utformning som möjligt och enligt vilken della i ett samhälle som i alll väsentligl bygger på fri konkurrens och fritt konsumlionsval är en viktig grundval för all bedömning. Sparbanksföreningen säger sig vidare anse att en huvuddel av konsumenikredilerna bör förmedlas via banksystemet. För detta talar enligt sparbanksföreningen såväl konsumenternas intresse av krediter lill bäsla pris som samhällsekonomiska effekliviielsskäl. En förutsättning är emellertid, framhåller sparbanksföreningen, atl penningpolitiken mera medvetet sammankopplas också med målen för konsumentpolitiken.

Sparbanksföreningen riktar kritik mot atl det knappast föreligger en analys av huruvida förändringar under senare år i hushållens ekonomiska situation eller på konsumentkreditmarknaden som sådan kan föranleda ingripanden av den art som kommillén föreslagit. Sparbanksföreningen framhåller alt 1970-talet för de svenska hushållen har inneburit en omfattande omfördelning av de ekonomiska resurserna. Förändringar i skalle- och sociallagstiftning kombinerade med en solidarisk lönepolitik har medfört en belydande inkomstutjämning mellan olika typer av hushåll. Övergång lill månadslön för alll fler löntagare liksom minskade fluktuationer i inkomster vid sjukdom eller arbetslöshet medger i dag möjligheter för de flesta att planera sin ekonomi på längre sikt och atl även genomföra kreditköp utan negativa konsekvenser. Sparbanksföreningen uppger alt della helt och fullt bestyrks av erfarenheter som vunnits inom sparbankernas budgetrådgivning. Undersökningar som under år 1975 gjorts av näringslivet och av Sveriges Radio ger enligl sparbanksföreningen också underlag för en sådan bedömning.

Prop. 1976/77:123 225

Enligl sparbanksföreningens mening har kommillén i slor utsträckning byggt sina ställningstaganden på etl inaktuellt och därmed osäkert material, och inle analyserat konsumentens preferenser för olika finansieringsformer vid köp. Ehuru forskningen beträffande konsumenternas beleende när det gäller ekonomisk planering visseriigen inte är särskilt omfattande är det enligt sparbanksföreningen dock uppenbart atl olikheter i sparbeteende föreligger. Några kan ulan yttre Iryck bestämma sig för all spara lill ett besläml mål medan andra behöver konlraktera sill sparande antingen del sker i förskott eller i efterhand. Sparbanksföreningen anför vidare alt del för många är nödvändigt att spara i förskott med speciellt avtal för att nå fördelar som hög avkastning eller lånelöfte, om sparandel skall bli av och fullföljas. För andra utgör äganderältsförbehållel vid avbelalningsköp en väsenllig förutsättning för atl åtagandet skall fullföljas, Enligl sparbanksföreningens uppfattning är det olyckligt att kommittén inte tagit hänsyn till sådana individuella avvikelser utan bedömt konsumenternas beleende och behov som enhetliga.

Sparbanksföreningen framhåller att konsumenternas problem på kredilmarknaden huvudsakligen är två: åtkomsten och priset. Flertalet hushåll behöver ha tillgång lill krediler för angelägna behov, t. ex. investering i varaktiga kapitalvaror. De skall också erhålla dessa krediler lill etl rimligt pris och på rimliga amorteringsvillkor. Dessa senare uigör för del enskilda hushållet ell väl så viktigt motiv för val av kredil som priset. Sparbanksföreningen anser att den traditionella avbetalningshandeln oftast har uppfyllt åtkomstvillkorel men mindre ofta och mindre väl har motsvarat kravet på rimliga priser. Kostnadssidan har sedan länge behövt saneras. Detta har enligt sparbanksföreningen försvårats av främst två skäl. För del första har den reguljära bankkreditmarknaden inom ramen för nuvarande penningpolitik inte släppts fram tillräckligt för all kunna erbjuda sina prismässigt och amorleringsmässigt bättre alternativ. För det andra har del varit svårt för konsumenterna all överblicka de verkliga och fulla kostnaderna eftersom prisdeklaration av krediler saknats.

För sanering av avbelalningshandeln föreslår utredningen en regleringsmodell med tre grundläggande inslag: generell kontantinsats, begränsning av amorteringstiden till två år, samt upphävande av rätten att återta varor med ett kontantpris som inte överstiger två basbelopp. Enligt sparbanksföreningens mening löses inte något av de två grundproblemen med denna modell. Sparbanksföreningen anser alt åtkomsten av krediter försvåras. Säljarens ålertaganderält har enligt sparbanksföreningen representerat den enda säkerhet som kunnat åberopas av de konsumenler som inle haft tillgång lill pantbrev, borgen eller etablerad bankkontakt. En stelt reglerad kontantinsats liksom en snäv återbetalningstid som inle lar hänsyn till betalningsförmåga kan enligt sparbanksföreningen stjälpa i slällel för alt hjälpa. Sparbanksföreningen menar all del finns inslag i förslaget som kan fö djupt ojämlika verkningar, inle minst för de yngre konsumenthushållen som ofta har slora investeringsbehov men ännu är oprövade i kreditsammanhang. Modellen komplicerar enligt sparbanksföreningen också refinanseringen av en acceptabelt fungerande del av avbetalningshandeln och den kan därmed verka prishöjande.

En bättre modell för sanering av avbetalningshandeln vore enligt sparbanksföreningens åsikt elt generellt pristak med en maximering av den effektiva ränlan, eftersom denna modell attackerar konsumenlkreditens kostnadsproblem men bevarar del bästa i åtkomstmöjligheten och tillgodoser

15 Riksdagen 1976/77. 1 saml Nr 123

Prop. 1976/77:123 226

både samhällets och konsumentens intresse. De invändningar som utredningen framför mol en sådan tanke finner sparbanksföreningen inte övertygande. Sparbanksföreningen anser vidare atl övervakningen av all bestämmelserna efterföljs inte blir svårare med denna modell än med den av utredningen föreslagna och att farhågorna föratt konkurrens mellan olika kreditformer skulle upphöra är ogrundade,

Sveriges föreningsbankers Jörbund ansluter sig i huvudsak till kommitté-ledamoten Björiings reservation. Förbundet framhåller atl kommiiténs överväganden präglas av uppfattningen, alt konsumenlerna inle själva kan bedöma konsekvenserna av sina åtaganden och alt samhällel därför bör begränsa konsumenternas valfrihet och handlingsmöjligheter. Förbundet delar inte denna gmndläggande uppfattning och anser därför inle atl förslaget gagnar konsumenternas intressen. Enligl förbundets mening torde tvärtom skillnaderna mellan beialningssvaga och belalningsslarka konsumenter ytteriigare markeras, om förslaget genomförs, Z./?/anför liknande synpunkter

PK-banken anser att kommitténs förslag innebär risk för alt utbudet av vissa typer av konsumtionskrediter kommer atl minska, Enligl PK-banken är del inte säkert eller ens sannolikt atl bankinsliiulen kommer att kunna kompensera denna minskning, bl, a, på grund av de periodvis återkommande kreditreslriktionerna som i hög grad drabbar hushållsseklorn. Kommitténs bristande intresse för denna sida av problemet torde enligt PK-banken bottna i en grundläggande värdering atl skuldsättning för konsumlionsändamål är av ondo. PK-banken anser det kunna på goda gmnder ifrågasättas om en sådan generalisering är berättigad i dagens samhälle. Med stigande levnadsstandard förstora befolkningsgrupper, innebärande bl, a, avsevärda satsningar på hem och fritid, kommer konsumtionen i framtiden sannolikt i än högre grad än hittills alt inriktas på varaktiga konsumtionsvaror i sådana prislägen att de normalt inle kan betalas ur den löpande inkomsten. Enligt PK-banken är det, särskilt vid nuvarande prisstegringstakt, inte svårt att finna exempel på att köp på kredit är ett för konsumenien fördelaktigt handlingsalternativ,

PK-banken framhåller atl del för en utredning av det slag som kommittén haft atl genomföra i och för sig är en rimlig utgångspunkt att konsumenten ekonomiskt och kunskapsmässigl normall befinner sig i underläge i förhållande lill säljaren/kredilgivaren och all konsumentens slällning därför behöver stärkas. Enligt PK-bankens uppfattning finns del dock anledning ställa frågan om det är nödvändigt med en så omfattande reglering, som kommittén föreslagit. Ökade fortlöpande kontakter mellan bankerna och den stora allmänheten, inte minst genom tillkomsten av ett par miljoner aktiva lönekonton under senare år, har gjort och kommer atl göra det mer naturiigt för allmänheten att vända sig direkt till bankerna när det gäller konsumtionskrediter, Enligl PK-banken börjar det också bli allmänt känt att bankkrediter i allmänhel är billigare än andra jämförbara kreditformer. Genomförs förslaget om öppen redovisning av kreditkoslnaderna kommer enligt PK-banken överströmningen till bankerna sannolikt alt påskyndas. Mot bakgrund av den antydda utveckling på efierfrågesidan synes del enligl PK-bankens mening berättigat att ifrågasätta behovet av en del av de ålgärder kommittén föreslagit, inle minst om man beaktar konsekvenserna på utbudssidan.

Sammanfattningsvis framhåller PK-banken att den ställer sig odelat po-

Prop. 1976/77:123 227

sitiv till förslaget om ökad upplysningsplikt och atl detta tillsammans med ökad konsumentupplysning på litet sikl bör kunna omstrukturera konsu-mentkreditgivningen i den riktning kommittén eftersträvar Enligl PK-banken behövs emellertid dessutom en mera positiv inställning från siats-makternas sida lill bankinstitulens utlåning till hushållsseklorn. Flertalet av de övriga förslag kommittén framlagt anser PK-banken leda till alltför omfattande regleringar utan alt innebära någon egentlig lösning på själva grundproblemet all förse allmänheten med billiga krediler i betryggande former,

Finansieringsförelagens förening ansluter sig i huvudsak till kommiitéledamoten Björiings reservation och till experten Casons särskilda yttrande. Vidare hänvisar föreningen till näringslivets attitydundersökning.

Föreningen uppger all kommitténs lagförslag berör de finansieringsförelag bland föreningens medlemmar som är avbetalningsinstitut och kreditkortsförelag saml lämnar följande upplysningar om refinansiering och hantering av avbelalningskontrakt.

För de fiesta varugrupper som säljs med slöd av konsumenlkrediter utgör avbelalningskrediterna enligl föreningen den dominerande krediiformen på marknaden. Avbetalningsinsiiiuien belånar avbelalningskontrakt som slutes mellan säljföretag och konsument. Hos avbetalningsinsiiiuien förekommer dessutom vissa andra finansieringsformer såsom personkrediter, förbäll-ringslån lill egna hem, lån till fritidsbåtar och bilar. Såväl avbetalningsinsiiiuien som kredilkortsföretagen åtager sig även att administrera och finansiera säljföretags finansieringsverksamhet mot konsument, Avbetal-ningsinsliiutens verksamhet vänder sig lill säljförelagen som för konsumenlkredilgivning erbjuds en finansieringsfunkiion och en hanteringsfunktion. På marknaden finns ell flertal olika reflnansieringsformer för avbetalningsfordringar. En av de vanligaste formerna för föreningens medlemmar kan i korthet beskrivas enligl följande. Kreditens grunddrag är all säljförelagei erhåller en kreditmöjlighet upp till en högsta limit inom vilken säljförelagei fortlöpande äger refinansiera avbelalningskontrakt. Finansierings-förelaget granskar varje enskilt avbelalningskontrakt och efter kreditprövning meddelas säljförelagei och dess kund att kontraktet godtagits, 1 re-finansieringsavtalet med säljförelagei anges de formella och maleriella krav som ett avbelalningskontrakt skall uppfylla, Alla risker inkl, kreditrisken åvilar vanligen säljförelagei. Det hör således till undantagen att finansie-ringsförelagen "köper" (överlager kreditrisken) för säljföretagens avbelal-ningskonlrakt eller att kreditrisken delas. Avtalet mellan avbetalningsin-slilutet och säljförelagei innehåller en rätt för finansieringsföretaget atl återföra kontraktet till säljförelagei om t. ex. fel på varan uppstår eller gäldenären inte betalar. 1 avtalet mellan finansieringsföretaget och säljförelagei regleras även andra tjänster, Avbetalningsinstitut ombesörjer t, ex, den för de flesta säljföretag mycket betungande hanteringen av avbelalningsreskonlran såsom uppläggning, mottagning och bokföring av betalning, kravverksamhet och statistik. De ledande finansieringsföretagen, vilka är medlemmar i föreningen, har nått mycket långt då del gäller all utnyttja datatekniken i administrationen av avbetalningsfordringarna. Detta ger dem möjlighet att till rimliga koslnader erbjuda säljförelagen en omfattande service som innebär bl. a. kostnadsbesparingar. Den administrativa hanieringsljänslen säljs i belydande omfattning även separat ulan kombination med kredit. Del förekommer sålunda all finansieringsförelag utför hanteringsfunktionen för

Prop. 1976/77:123 228

avbelalningskontrakt som säljföretag refinansieral hos bank. Den teknik som tillämpas vid refinansiering/hanlering är all avbetalningskonlraklei upprättas och översändes lill finansieringsföretaget varefter datorn presterar en avräkning till säljförelagei. Finansieringsförelaget underrättar konsumenten om alt säljförelagei till finansieringsföretaget överiåtit sin fordran och rätten till varan.

När del gäller kontoköpen anmärker föreningen att i betänkandet (avsnitt 4.3.3) anges atl antalet konton vid ingången av år 1975 uppskattats lill mellan 200 000 och 250 000 och den utestående kredilvolymen lill mellan 200 och 250 miljoner kronor. Till dessa siftror skall enligt föreningen dock läggas den kontoverksamhet som förekommer i postorderbranschen där antalet konton uppges vara ca 200 000, motsvarande en utestående kreditvolym på 100-150 miljoner kronor.

Föreningen anser atl kommitténs målsättning att ytterst påverka utvecklingen mot alt kreditgivningen hell överiåtes på banker eller andra kreditinrättningar ulan direkt försäljningsintresse har inverkat på utformningen av kommitténs förslag så alt uppgiften all förslärka konsumenternas slällning i kreditsammanhang har kommit all inlaga en mer sekundär plats. Föreningen anser vidare att betänkandet baserats på ett ofullständigt material och atl dess framställning rörande avbetalningsköp inte är rättvisande, varvid föreningen särskilt berör några punkter i betänkandet.

Föreningen kritiserar sålunda bl. a. kommitténs uttalanden all del länge stått klart atl erbjudande av kredit i samband med köp kan leda till all konsumenten åtar sig betalningsförpliktelser som inle kan klaras av, alt redan det slora antalet avbetalningsmål härvid talar sitt tydliga språk saml alt del slår klart att, även om det slora flertalet konsumenter slutligen betalat sina köpskulder, delta inte sällan sker med stora svårigheter och under uppoffringar på andra för hushållen betydelsefulla områden. Enligt föreningens mening är uttalandena inte underbyggda. Hänvisningen lill det stora antalet avbetalningsmål avser enligt föreningen troligen den utredning som intagils som bilaga 2 i belänkandet och i korthet redovisas på s. 68 i belänkandet. Där uppskattas antalet avbetalningsköp 1971 till 750 000 st. Denna siffra är enligl föreningen felaktig. Föreningen uppger all redan en grov skattning av endast några av föreningens medlemmars "nydiskontering" leder till della resultat. Därtill kommer det belydande antal kontrakt som bankerna diskonterar saml de kontrakl som säljförelagen inte refinansierar. När del gäller kommitténs uttalande all av totalt 750000 avbelalningsköp 38 374 köp - eller ungefär fem procent - ledde till ansökningar om återtagande av godset vill föreningen fästa uppmärksamheten på alt antalet ansökningar måste sättas i relation till antalet löpande kontrakl under 1971, vilket enligl föreningen leder lill en väsentligt lägre procentsats.

Föreningen vänder sig vidare mol kommitténs uttalanden alt avbelalningsköpel medför påfallande höga kredilkoslnader för konsumenien, att prisskillnaden mellan avbelalningskredit och andra krediler endast till liten del kan förklaras under hänvisning lill större kreditrisker, alt förklaringen till huvuddelen av kostnadsskillnaden torde ligga i själva systemet, att avbetalningshandeln med dess sammanblandning av kredit och försäljning inte på samma sätt som bankverksamhet fyller kraven på rationellt skött kredilgivning samt atl systemet i regel förutsätter att säljaren i sin lur anlitar olika kredilgivare med åtföljande hanterings- och refinansieringskosinader.

Prop. 1976/77:123 229

Enligt föreningens mening är kommitténs material varken tillräckligt omfattande eller tillräckligt analyserat för atl motivera dessa uttalanden. Föreningen framhåller att de mindre undersökningar som kommittén låtit genomföra eller hänvisat till hänför sig till olika år och atl endast ett fötal varugrupper har medtagils vid jämförelser av kreditkostnaderna. Föreningen påpekar också atl det finns finansieringsföretag som åt bank omhänderhar hantering av hos bank refinansierade avbetalningskontrakt. Enligt föreningens mening har kommillén förbisett atl systemet innebär en kostnadsbesparing hos de säljföretag som inle själva sköter avbelalningsreskonlran. Föreningen framhåller vidare att kommittén vid sina jämförelser beträffande konsumentens kredilkoslnader inte har beaktat att säljförelagen på annat sätt, t, ex, i förhållande lill konsumenten i gemen, kan finansiera sina kredilkoslnader, medan vid avbelalningsköp köparen ensam bär alla kredilkoslnader. Enligt föreningens mening torde skillnaderna för konsumenten mellan de olika konsumentkredilformernas kreditkostnader i realiteten bli förhållandevis begränsade om hänsyn las till samtliga omsländigheler. Föreningen framhåller också alt banklån i allmänhet inte är ett alternativ till konsumentkrediter för flertalet konsumenter samt att skillnaden i kreditkostnad för konsumenien mellan en avbelalningskredit och ett banklån i vart fall för mindre krediler torde vara obetydlig med hänsyn lill nuvarande avgifter för uppläggning och amortering vid banklån.

Sammanfattningsvis uttalar föreningen atl kommittén inte har beaktat de olika konsumentkrediiernas karaktär, funktion och plats på marknaden. Föreningen framhåller att varken säljföretag eller finansieringsförelag ens på kort sikl är betjänta av att konsumentens intresse åsidosätts. Såväl föreningen som dess medlemmar har på olika sätt arbetat för konsumentens berättigade anspråk på skydd i samband med konsumenlkrediter. Föreningen uppger att den log intiativet till bl, a. de standardiserade avbetalnings-kontrakt som numera upprättats genom Köpekontraktsgruppens försorg efter överläggningarmed KO, Föreningen anför vidare att konsumentkreditmarknaden under en lång följd av år har varit föremål för en självsanering som följt av koncenlralionslendenserochell intensifierat marknadsintresse. Konsumentkrediternas finansiärer är i huvudsak koncentrerade till banker och finansieringsföretag samt till större tillverkare och grossister, Föratt bibehålla och förstärka allmänhetens och säljföretagens förtroende är del i finansiärernas intresse att åstadkomma och bevara en god etik och normbildning för konsumenikredilerna. Konsumentkreditmarknaden är i dag väletablerad och möjliggör en utökad kredilgivning lill konsument. Föreningen framhåller alt varje konsumentkredilform som omnämns i kommiiténs belänkande fyller sin funktion och har sin plals på marknaden. Anpassning har skett efter behov och önskemål och marknaden kännelecknas enligt föreningen av en konkurrens som främjar såväl produktutveckling som prissättning till gagn för konsumenlerna.

Mot den angivna bakgrunden framstår enligl föreningens uppfattning flertalet av de beslämmelser som kommittén föreslår såsom verklighetsfrämmande. Föreningen anser att kommitténs förslag innebär sådana ingrepp att det finns risk för att avbetalning och kreditkort kommer att avskaffas eller kraftigt begränsas som kredilformer. Föreningen ullalar alt den oreserverat ansluter sig till syftena att förstärka konsumenternas ställning i kreditsammanhangen saml alt skydda konsumenterna mol alltför betungande kreditålaganden och mot alltför stränga påföljder om de likväl råkar

Prop. 1976/77:123 230

i betalningssvårigheter. Enligl föreningens mening kommer emellertid många av kommitténs förslag, om de genomförs, att få helt motsatta effekter och bl, a. inskränka möjligheterna för slora konsumentgrupper att täcka angelägna behov, medan andra betydande konsumentgrupper kommer att helt utestängas från konsumentkrediter och andra finansieringsmöjligheter.

Finansieringsförelagens förening åberopar vidare ell yttrande av professorn Lennart Vahlén, vilket fogats såsom bilaga lill föreningens remissyttrande.

Vahlén anför att kommiiténs förslag skiljer sig från lidigare lagar och lagförslag inom del s. k, konsumenlpakelel genom sin politiska målsättning alt begränsa och styra konsumenternas handlingsmöjligheter. Kommillén vill försvåra och så småningom avskaffa de traditionella avbelalningskrediterna. Oavsett vilken ståndpunkt man intar till frågan om del föreligger ett behov av politisk styrning av konsumenternas kreditinköp uppstår enligt Vahléns mening rättstekniska svårigheter all tillgodose denna målsättning i en lag som också skall innehålla regler om konsumentskydd i sedvanlig mening. Vahlén framhåller atl kommittén t, ex, har försökt alt genom sitt förslag förbättra institutet avbelalningsköp men samlidigt har velat göra avbelalningsköpel mindre aitraklivi för praktisk användning. Enligl Vahlén är läsaren av förslaget inle sällan i ovisshet om vilket av dessa syften som kan antas ha dominerat vid utformningen av olika stadganden, vilket försvårar lagtolkningen.

Vahlén anför vidare atl kommittén med sina utgångspunkter inte har haft anledning alt göra några nyanserade avvägningar mellan motstående intressen eller all la hänsyn lill de föreslagna bestämmelsernas praktiska användbarhet i den meningen all de olika reglerade rättsinstituten skall fortleva och kunna hanleras i näringslivet, Vahlén framhåller att endast myckel starka närings- och konjunklurpoliliska skäl kan tänkas motivera en lagstiftning i överensstämmelse med förslaget. Detta innehåller flera regler som måste antas strida mot rimliga intressen från enskilda konsumenters sida, det bryter igenom bestående rättsinslilui och branschsedvanor och försöker introducera helt nya begrepp och rutiner utan hänsynstagande till differentieringen av olika branscher Vidare är förslaget svåröverskådligt och del laborerar med en omfattande begreppsflora som enligt Vahlén måste betraktas som obegriplig för andra än för specialister och som omöjliggör realistisk information. Konsekvenserna av olika föreslagna regler är svåra att bedöma och otillräckligt utvecklade i motiven. Vahlén anser del också uppenbart att de föreslagna reglerna skulle bereda stora praktiska tillämpningssvårigheter,

Vahlén anger vissa exempel på vad som enligt hans mening visar lagförslagets särart ur konsumenträttslig synvinkel. Härvid anför Vahlén bl. a, följande, Enligl 1 § 3 st. i den föreslagna konsumentkredillagen skall avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner enligt lagen vara ogiltigt. Å andra sidan bör villkor som leder till fördelaktigare resultat för konsumenten än en tillämpning av lagens föreskrifter enligt motiven kunna åberopas. Hit kan enligt Vahlén onekligen höra avtalsbestämmelser om längre kreditlid än 24 månader eller om rätt till anstånd med betalningen i vissa situationer. Sådana bestämmelser blir därför enligt nämnda stadgande civilrättsligt bindande. Vahlén framhåller att det måste anses föga önskvärt att tillskapa rättsregler som av båda avtalsparter kan anses vara till nackdel för dem. Man kan enligt Vahlén skapa en svart marknad som leder till förakt för rättskipningen och till en dålig och osäker rättstillämpning.

Prop. 1976/77:123 231

Vidare anmärker Vahlén att förslaget till konsumenlkreditlag uppställer etl invecklat system av skyddsregler för konsument vid kreditköp, vilka regler blir tillämpliga med full effekt när avbetalningsköp med återtaganderätt föreligger, i mindre utsträckning när återtaganderätt ej föreligger och i ringa utsträckning vid konsumenllån. Likväl vill kommittén avskaffa återtaganderätten och leda utvecklingen över från avbetalningsköp till konsumentlån, dvs. lån som inte ges av säljaren eller annan kredilgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren, Vahlén påpekar att detta innebär atl kommittén, när den önskar avskaffa avbelalningsköpel, också vill avskaffa de sociala skyddsreglerna både i lagen om avbetalningsköp och i den föreslagna konsumentkredillagen för att behålla endast det ut-sökningsrälisliga beneficiel, lill nackdel både för konsumenlerna och för näringslivet,

Vahlén berör vidare den av kommillén föreslagna skyldigheten för kreditgivare atl i marknadsföringen lämna information om bl, a, kreditkostnaden och framhåller all en sådan informalion marknadsmässigt bör medföra all avbetalningskredit inte blir dyrare än annan konsumtionskredit, om man bortser från atl vissa tillägg kan vara motiverade för finansierings- och hanteringskostnader, vilka dock enligl kommiiténs mening inte skall vara så stora och ur konsumentens synpunkt kan uppvägas av fördelen all kre-dilköpei är bekvämt. Enligl Vahléns mening borde del då inte finnas någon anledning atl med alla medel bekämpa avbelalningsköpel,

MRF delar kommitténs allmänna bedömning att de olika former av kreditköp som förekommer i marknaden behöver ses över. En positiv grundsyn på reformarbetet ärenligt MRF motiverad från både näringsidkar- och kon-sumenlskyddssynpunkl.

MRF hyser dock betänkligheter mol lagförslagets omfattning och detaljrikedom samt säger sig ha den erfarenheten att okunnigheten hos konsumenterna är ganska storäven beträffande redan gällande, väsentliga konsumeniskyddsregler,

Belräffande kommitténs uttalanden att man i ett längre perspektiv bör kunna skilja varuförsäljningen från kredilgivningen och atl den senare i högre grad bör överiåtas till kreditinstituten anför MRF att proportionen och ansvarsfördelningen mellan de olika försäljnings- och kredilformerna säkeriigen kan diskuteras. Enligl MRF bör del emellerlid vara etl viktigt mål i konsumentpolitiken att bibehålla valfrihet och alternativa finansieringsvägar, MRF framhåller atl avbetalningskrediten väl försvarar sin plats i kreditsystemet. Den är snabb och praktisk samt ger utrymme för ett vissl - men begränsat - risktagande. Kostnaderna för avbeialningskrediler i de-taljisiledel blir av naturliga skäl högre än för lån i banker och finansieringsinstitut. MRF påpekar att bilhandeln har gjort noggranna kostnadsanalyser som presenterats för kommittén och som finns redovisade i betänkandet. De undersökningar som kommillén har genomfört visar enligt MRF:s mening inga anmärkningsvärda kredilkoslnader för bilbranschen jämfört med andra konsumentkreditområden, dock förekommer variationer i kreditkoslnadsnivån som kan behöva rättas till. Kommitténs uttalanden all domstolarna genom lillämpning av den förmögenhetsrältsliga generalklausulen skall kunna motverka oskäligt höga kredilkoslnader är enligt MRF:s mening en positiv komplettering av kommitténs förslag rörande upplysningsskyldighel för kredilgivare, MRF framhåller vidare alt avbetalningssäljaren måste redovisa mervärdeskatt på den totala krediikostnaden.

Prop. 1976/77:123 232

vilket innebär en olycklig konkurrensskevhet i relation till bankerna. Från konsument- och näringsidkarhåll har länge krävts en ändring härutinnan. Vidare medför den inflationistiska utveckling som utmärker Sveriges -liksom de flesta övriga industriländers - ekonomi enligt MRF oundvikligen höga kredilkoslnader, eftersom ränlan i princip skall läcka såväl rimlig kapitalavkastning som penningvärdeförsämringen under lånetiden. MRF anser att detta faktum bör observeras vid ställningstaganden till såväl kostnadsnivå som kredittidens längd.

Sammanfattningsvis uttalar MRF atl del framlagda förslaget till konsumentkreditlag på många områden innebär en positiv nydaning av ell rättsområde som länge varit i stort behov av modernisering. Många av de föreslagna konsumentskyddsreglerna välkomnas också av MRF som dock på några punkter framför erinringar, främst mol tanken atl avskaffa återtaganderätten för bilar med ell kontantpris understigande två basbelopp.

MRF hänvisar till näringslivets attitydundersökning samt lill vissa andra undersökningar, som redovisas i MRF:s lidskrift "Motorbranschen" nr 14:1975.

Också Sveriges bilindusiri- och bilgrossistförening hänvisar till dessa undersökningar. 1 anslutning härtill framhåller föreningen all konsumenlpolitiska åtgärder bör baseras på verklig kännedom om konsumentens situation och attityder samt alt del utredningsunderlag som krediköpkommitién redovisat inle ger något lillfredsslällande sådant underiag. Detta gäller enligt föreningen främst den alldeles övervägande delen av avbelalningsköp som inle föranleder återtagning. Föreningen framhåller att ett fungerande syslem för konsumtionskrediier i första hand är ell konsumentintresse, vilket enligt föreningen klart framgår av de åberopade undersökningarna. Bland olika former av konsumenlkrediter spelar enligt föreningen avbelalningshandeln en avgörande roll även om den inom bilsekiorn minskat i relativ betydelse. Föreningen påpekar att det av näringslivets attitydundersökning framgår att av de intervjuade som haft aktuell erfarenhet av avbetalningsköp 65 procent haft enbart goda erfarenheter, medan endast åtta procent haft enbart dåliga. Enligt föreningen är det också branschens erfarenhet att avbetalningsköpen nästan alltid fullföljs ulan allvariiga anmärkningar. Antalet åter-tagningar är mycket litet och kreditförlusterna små. Föreningen anser att det mot denna bakgrund inte finns någon anledning alt göra det svårare för konsumenien all få avbelalningskredit som etl alternativ till andra former av konsumentkrediter. Del bör också ligga i konsumentens intresse alt han för att lättare få kredit kan erbjuda lämplig säkerhet. Föreningen anför all della kanske speciellt gäller de konsumenler som köper begagnad bil och som man i andra konsumentpolitiska sammanhang värnar om, men vilkas kreditmöjligheter allvarligt begränsas om de inle kan erbjuda bilen som säkerhet.

Föreningen framhåller vidare att konsumlionskrediterna är ett branschintresse för bilbranschen och då inte minst för biltillverkarna och leveran-törsföreiagen. Det är väsentligt att planeringen kan ske på längre sikt och att hela försäljnings-, garanti- och servicesystemet fungerar på ett rationellt sätt som ger god, stabil ekonomi för alla parter.

Vid bedömningen av kommitténs förslag, främst då det gäller återtaganderätten, bör enligl föreningen inle bortses från risken för kostnadsför-höjande effekler på grund av ökade koslnader för besvärligare och mer ingående kreditbedömningar, inklusive värdering av alternativa säkerheter.

Prop. 1976/77:123 233

samt större kreditföriuster för branschen. Enligt föreningens mening kan förslagen också medföra sysselsättningsproblem på grund av minskad bilförsäljning, orsakad av försämrade kreditmöjligheter för konsumenien.

Föreningen biträder kommitténs uppfattning att man vid bestämmandel av tidpunkten för ikraftträdandet bör beakta all myndigheternas förberedande arbete lar viss lid i anspråk. Enligl föreningens mening är del dock minst lika viktigt atl berörda företag och deras organisationer får erforderiig tid för informalion, omformulering av avtalsvillkor och omorganisation av olika rutiner. Föreningens erfarenhet från bl, a. introduktionen av konsumentköplagen är atl informationsbehovet knappast kan överskattas,

M framhåller i sill yttrande att förbundets synpunkter främst baserar sig på de erfarenheter, som förbundet vunnit såsom landets största företrädare för bilkonsumenterna, M ställer sig positivt till den föreslagna konsumentkreditlagens beslämmelser angående informationsplikt samt avräkning vid återtagning och förtidsbelajning.

M anser all bilkonsumenierna något förenklat kan indelas i två grupper, nämligen dels den som noga överväger ett avbetalningsköp, dels den som impulsköper utan närmare eftertanke. Det förefaller enligl M:s mening mindre troligt att impulsköparna i någon nämnvärd omfattning skulle ha skyddals av nu gällande regler om minsta kontantinsats och längsta avbetalningstid inom bilbranschen. Enligt M:serfarenheierär den grupp som noga överväger sill bilköp ulan tvekan väsentligt större än den "obetänksamma" gruppen. M anser all del är motiverat atl skydda konsumenien i olika sammanhang, men ett sådant skydd får enligt M:s uppfattning inte i alltför slor utsträckning baseras på att konsumenien helt saknar möjligheter all själv avgöra, huruvida han har ekonomiska förulsätlningar att genomföra elt avbetalningsköp, M framhåller atl man i sammanhanget rimligen måsle beakta att ell inle oväsentligt antal avbetalningsköp, som planerats av den enskilde konsumenten, aldrig kommer lill stånd på grund av atl den krediiprövning, som säljaren ofta företager, utvisar atl avbelalningsköpel skulle bli alllför betungande för den presumtive köparen.

De speciella regler, som sedan 1959 tillämpats vid köp av personbilar på avbetalning, har enligt M i stort sett fungerat tillfredsställande. Emellertid ställer sig M tveksami lill huruvida den föreslagna konsumentkredillagen medför önskat konsumentskydd utan atl samtidigt förvärra läget för den omdömesgilla majoriteten av konsumenler, M uppger alt erfarenheterna från kontakter med bilköpare som gjort s, k. impulsköp har visat alt del bästa skyddet mot impulsköp, såväl på avbetalning som kontant, är en utvidgning av lillämpningsområdel för de principer som ligger lill gmnd för hemförsäljningslagen eller någon form av generell ålerlämningsräil. Om återlämningsrätt införs bör enligt M säljarens koslnader på grund av elt återlämnande givetvis drabba den som utnyttjar denna rätt och inle hela kon-sumenlkollektivet.

KAK anser i princip alt en förbättring av konsumentskyddet på kredilköpsområdel är önskvärd. KAK menar emellertid att en del av kommiiténs förslag kommer att motverka detta syfte genom regler som är så långtgående, t. ex. belräffande återtagningsrällen, att svårigheterna för kreditköp avsevärt ökas och konsumenternas valfrihet minskas. Enligl KAK:s uppfattning bör fastslås all konsumenlerna i etl demokratiskt samhälle själva skall ha rätl alt fritt bestämma vilka varor och tjänster de vill köpa och hur de skall disponera sina ekonomiska resurser Konsumenterna är, framhåller KAK,

Prop. 1976/77:123 234

de enda som har möjlighet att själva insiktsfullt bedöma de egna behoven och möjligheterna att själva tillgodose dem. KAK anser det anmärkningsvärt alt kommittén inte ens har försökt utröna konsumenternas önskemål. KAK åberopar näringslivets attitydundersökning och påpekar att avbelalningsköp endasl i undanlagsfall föranleder allvarliga anmärkningar. Mot denna bakgrund finns det enligl KAK:s mening inle någon anledning att göra det svårare för konsumenien alt använda sig av avbelalningskredit som alternativ till andra kredilformer. KAK anser del särskilt böra framhållas att en stor grupp konsumenter, i synnerhet bland bilägare, accepterar avbetalning som den naluriiga kreditformen. Enligt KAK gäller detta framför allt de ekonomiskt svagare konsumenter som av ekonomiska skäl köper begagnad bil och för vilka det är av särskild vikt au kunna erbjuda bilen som säkerhet.

MHF framhåller att kreditmarknaden under de senaste decennierna har ökat i omfattning och atl delta tyder på att etl stort antal konsumenter i denna ser ett acceptabelt sätt att finansiera sina inköp. Under perioder av kraftig inflation kan det enligl MHF t. o. m. i vissa fall anses ha varit ekonomiskt gynnsamt att anlita de kreditmöjligheter som erbjudits. Kommittén har, framhåller MHF, underiåtit all redovisa de positiva effekter som köpkrediterna i vissa fall kan ha för hushållen medan de negativa sidorna däremot har belysts ganska ingående. Denna något ensidiga redovisning kan enligt MHF till viss del bero på det bristande faktaunderiagel. MHF anser atl resultatet av näringslivets attitydundersökning antyder atl det skulle ha varit av stort värde som underlag för kommitténs ställnings-laganden, om kommittén undersökt konsumenternas inställning till köpkrediterna, användningen av dessa samt behovet av reformer.

MHF anför vidare att det av betänkandet framgår all man syftar till ett avskaffande av nu förekommande avbeialningskrediler för atl i framtiden helt överföra denna verksamhet på banker och andra kreditinrättningar som inte har direkta försäljningsintressen. Delta är enligt MHF:s mening i och för sig en lovvärd målsättning eftersom den skulle kunna leda till lägre kredilkoslnader för konsumenten. Enligt MHF har kommittén emellerlid bortsett från all dagens situation med en "fri kreditmarknad" lill stor del är elt resullat av att banker och andra kredilinstitutioner till följd av bl. a. kredilreslriklioner fåll begränsade ullåningsmöjligheter, MHF befarar därför att elt avskaffande av nuvarande konkurrens mellan olika kreditformer i belydande omfattning kan begränsa konsumenternas möjlighet atl fritt välja tid och sätt för anskaffning av en vara.

Svenska hokförläggareföreningen framhåller att del inle minst mol bakgrund av de konsumentskyddande lagar som på senare år gjort Sverige känt som ell föregångsland är naturligt all avbelalningshandeln och övriga former av konsumenlkrediter får en modern reglering.

Svenska båtlndustrlföreningen ansluter sig i allt väsentligl till kommiitéledamoten Björiings reservation. Enligl föreningen har kommittén underkänt konsumenternas förmåga att själva bedöma sin ekonomiska situation och föreningen anser all kommitténs strävanden att skydda konsumenterna har fått formen av ett ekonomiskt förmynderi som främst drabbar de konsumenler som saknar möjlighet att använda alternativa finansieringssätt.

Föreningen anser atl den föreslagna konsumentkreditlagen i stora stycken

Prop. 1976/77:123 235

är såväl konsumentovänlig som förelagsfientlig och att den inte under några omständigheter kan ges den kategoriska uiformning som kommillén fö-reslagil. Föreningen framhåller att många människor inte skulle kunna skaffa sig värdefulla kapitalvaror om inte möjligheten till rimliga avbetalningsköp fanns och alt samhällel bör undertätla i slällel för all försvåra för människorna all skaffa sig kapitalvaror. Enligl föreningen lyder näringslivels attitydundersökning på atl en stor majoritet av kredilköpare har enbart goda erfarenheter av krediiköp. Föreningen framhåller vidare att den bland sina medlemmar har elt flertal relativt små företag som säljer förhållandevis dyra kapitalvaror. Enligt föreningens mening har kommittén ensidigt inriktat sig på konsumentens/köparens situation och föreslagit förändringar som ställer i varje fall den mindre företagaren försvarslös mot en mindre nogräknad köpare.

Föreningen uppger all den i likhet med en rad andra remissinslanser avgav ell posiiivt remissvar över beiänkandei "Utsökningsräll XIII" (SOU 1974:55). De där föreslagna möjligheterna lill hypolekarisk pantsätlning sågs enligt föreningen av både bransch och konsumenler som en positiv utveckling. Såvitt föreningen kunnat inhämta kommer dessa förslag inte atl föreläggas riksmötet i form av en proposition inom "överskådlig framlid". Della faktum i kombination med de ändringar i sjölagen som per den 1 januari 1976 minskat möjligheterna till inteckning av småbåtar och med de av kommillén framlagda förslagen gör enligt föreningen all den, hyser allvariig oro för den framtida utvecklingen vad avser möjligheterna lill vettiga och för branschen väl anpassade kreditformer. Del är föreningens uppfattning att etl genomförande av kommitténs förslag med säkerhet får allvarliga konsekvenser för de flesta förelag inom båtbranschen liksom för konsumenlerna.

Diiektförsäljningsföretagens förening (DF) lämnar i sill remissyttrande bl. a. följande upplysningar rörande föreningens verksamhet.

DF bildades 1968 och är en sammanslutning av förelag, vilka organiserat sin marknadsföring i Sverige så att försäljningen huvudsakligen sker direkt från producent till konsument (direktförsäljning, hemförsäljning). DF omfattar f n. 105 medlemsföretag, varav 87 betecknas som associerade. Företagen representerar etl antal olika varubranscher med distributionsformen som gemensam bas. De största medlemsföretagen har bedrivit en konti-nueriig verksamhet med personlig försäljning direkt till konsument sedan början av 1910-talet och tillhör idag landels ledande industriföretag både här det gäller svensk marknad och export. Som sysselsältningsfakior utgör DF:s medlemsföretag ell icke oväsentligt inslag i svenskt näringsliv. Företagens marknadsandelar kan enligl DF uppskattas lill exempelvis för symaskiner cirka 80 procent, för dammsugare 40 procent, för övriga hushållsmaskiner 15 ä 20 procent, förbrandskyddsmalerial 70 procent. Av böcker avsätts cirka 40 procent via direkt personlig kontakt. Av medlemsföretagen bedriver över 90 procent kreditförsäljning i systematisk form. Majorilelen av dessa svarar för och/eller adminislrerar kredilgivning till konsument i egen och/eller huvudleverantörens regi. Enligl DF berör förslagen lill ändringar i nuvarande kreditlagstiftning således i hög grad medlemsföretagens framtida marknadsställning och konkurrenssituation,

DF ansluter sig till syftet med kommitténs förslag att stärka konsumenternas Slällning vid krediiköp samt framhåller all inte något av DF:s medlemsföretag ens på kort sikt är betjänt av all obilliga villkor tillämpas eller

Prop. 1976/77:123 236

all mindre god affärssed får göra sig gällande, DF ifrågasätter emellertid om kommitténs förslag i praktiken verkligen skulle få avsedd effekt och om det stora köparskikt som berörs skulle uppleva den föreslagna reformen som konsumentvänlig. Enligt DF:s mening bör konsumenterna själva bestämma vad de vill köpa av varor och tjänster och hur de skall disponera sina ekonomiska resurser för olika ändamål. Betänkandets beskyddande tendens ler sig enligt DF något överdriven vid en tidpunkt då koniinueriig konsumentupplysning via alla lyper av massmedia tillhör vardagen och konsumenterna sedan början av 70-talei åtnjuter ell lagsliftningsskydd utan tidigare motstycke.

Enligt DF synes kommittén utgå från atl den kreditgivande näringsidkaren ofta är benägen alt missbruka sin ställning och dra otillböriig fördel av den konsument som utnyttjar krediiköp. Sådant missbruk borde enligt DF:s mening enklast kunna motverkas genom del redan existerande förbudet mol oskäliga avtalsvillkor.

DF menar atl kredilgivning genom del säljande förelaget för majoriteten av konsumenterna framstår som rationell. DF hänvisar härvid lill näringslivels attitydundersökning saml lill en lidigare undersökning av liknande slag (se SOU 1966:42). DF finner del anmärkningsvärt att utredningen vill främja konkurrens på olika villkor: å ena sidan bankkredit ulan krav på kontantinsats och utan mervärdesskatt på kreditkostnaden, å den andra sidan säljarkredit med obligatorisk kontantinsats och mervärdesskatt även på krediikostnaden.

Enligt DF torde kommillén inle ha avsett all genom krav på kontantinsats och maximering av kredittidens längd skapa etl konjunkturpolitiskl inslm-ment. DF säger sig i detta sammanhang vilja understryka att flera av de i förslaget ingående bestämmelserna redan på kort sikt otvivelaktigt skulle komma att få negativa effekler på DF:s medlemsförelags ekonomi. Enligl DF är del sålunda uppenbart atl den föreslagna lägsta kontantinsatsen om 25 procent kommer atl innebära ell säljmoistånd för de medlemsföretag som idag tradilionellt arbetar med en handpenning som ligger mellan 5 och 10 procent saml att den föreslagna maximeringen av kredittiden kommer alt verka i samma riktning, DF anser alt dessa båda ålgärder tillsammans med slopande av återtaganderätten och den därav följande restrikliviteten i kreditgivningen kan förmodas leda till avsevärt minskade avsättningsmöjligheter, Della kommer enligl DF alt medföra kortare serier i produktionen, sysselsättningsproblem i såväl tillverknings- som distributionsledet, försämrad lönsamhet i företagen och prishöjningar för konsumenten. DF framhåller att för flera av DF:s tillverkande medlemsförelag en stark hemmamarknad utgör den primära fömtsättningen för en effektiv exportverksamhet. En försvagad ställning på hemmamarknaden innebär fördelar för utländsk konkurrens och försämrar med dubbel effekt det svenska företagels internationella konkurrenskraft. Åtgärder som medvetet äventyrar medlemsföretagens ekonomi kan enligt DF komma alt fö allvariiga konsekvenser för sysselsättningen på många orter i landet.

DF vänder sig även mot kommitténs uttalanden i beiänkandei att den föreslagna kontantinsatsen sannolikt leder lill en minskning av hemförsäljningen saml att det ur samhällsekonomisk synvinkel inte lorde vara något att invända mol all denna "jämförelsevis koslsamma och ibland påträngande försäljningsform" får träda tillbaka. Enligl DF:s mening har hemförsäljningen inom många branscher en avgörande inverkan på konsument-

Prop. 1976/77:123 237

prisnivån, Bokproduklionen inom landet skulle enligt DF få åsättas ell mångdubblat pris om spridning via direkt personlig försäljning skulle hämmas eller hindras. Detsamma gäller för flera andra varubranscher där de stora seriernas ekonomi, möjliggjord genom direktförsäljning, enligl DF ger en lägre konsumenlprisnivå an som eljest vore möjligt.

Svenska posiorderföreningen ansluter s\g till kommiitéledamoten Björiings reservation samt hänvisar till näringslivets attitydundersökning.

Föreningen uppger atl den beslår av 13 medlemsförelag saml alt tre av dessa erbjuder kunderna kontokredil. Dessa tre företags sammanlagda kon-loförsäljning under år 1975 beräknas enligl föreningen till totalt 215 miljoner kronor. De tre företagen har sammanlagt beviljat 320 000 konton. Den sammanlagda utestående kreditvolymen är 160 miljoner kronor. De genomsnittliga köpen uppgår lill 300 kronor per köptillfälle och del genomsnittliga saldot per konto uppgår till 695 kronor.

Föreningen påpekar att enbart Köpkon AB och föreningen sammanlagt har ca 500 000 konlohavare medan kommittén i sitt betänkande anger det totala antalet konlohavare lill mellan 200 000 och 250 000, De utestående kontokrediterna hos Köpkort AB och föreningen uppgår till sammanlagt ca 350 miljoner kronor medan kommittén beräknat volymen till totalt 200-250 miljoner kronor. Såvitt föreningen kan förstå har kommittén över huvud taget inte tagit hänsyn till den konlokredilhandel som sker genom postorderföretagen. Erfarenheterna av denna handel visar enligl föreningen att kunderna på intet sätt saknar förmåga atl själva avgöra sina möjligheter all sköta betalningarna. De s. k. problemkunderna represenlerar endasl ca en procent. Enligt föreningen är poslorderhandelns service speciellt viktig för landels glesbygdsområden där postorderföretagen inte bara fungerar som vamdisiribulörer utan också som bekväma och viktiga kreditgivare. Om kommitténs förslag till konsumentkreditlag genomförs oförändrat kommer postorderföretagen enligl föreningens uppfattning alt påverkas kraftigt i negativ riktning med minskad sysselsättning inom branschen som följd.

Svenska annonsörers förening och Svenska rek/amhyråförhundei ansluter sig till kommitténs strävanden att skapa enhetliga regler för kredithandeln och stärka konsumenternas ställning i samband med kreditköp. Ett för-enhetligande av reglerna ger konsumenten bättre översikt av marknaden samtidigt som själva beslutsfattandet underiättas. Sålunda bör enligt föreningen och förbundet de föreslagna reglerna om upplysningsplikt vid marknadsföring ge köparen ett väsentligt bättre underiag för bedömning av olika krediterbjudanden samt möjliggöra det för köparen förmånligaste beslutet. Föreningen och förbundet anser dock atl kommittén i sin ambition alt utöka skyddet för konsumenten har kommit att föreslå alllför restriktiva regler, framför allt i fråga om kontantinsatsens sloriek, kredittidens längd och återtaganderätten, på vilka punkter föreningen och förbundet ansluter sig till kommiitéledamoten Björiings reservation. De föreslagna åtgärderna kommer enligt föreningen och förbundet sannolikt atl verka återhållande på kreditutbudet och därmed göra det svårare för dem som har slörsl behov av kredit att erhålla sådan. Vidare framhåller de att den föreslagna konsumentkredillagen i hög grad kommer alt påverka rutinerna inom detaljhandeln och all man där kan förutse besvärligheter med avseende på tolkning och lillämpning.

Köpkori AB uppger atl dess verksamhet består i all administrera och finansiera kontoköp varvid bolaget nära samarbetar med affärs- och spar-

Prop. 1976/77:123 238

bankerna. Bolaget är del enda rikstäckande kredilkortsföretaget och svarar för mer an hälften av kreditkortsmarknaden. Beträffande verksamhetens aktuella omfattning (oktober 1975) uppger bolaget all del har 180 000 konlohavare, atl kontokrediter har beviljats till ett belopp av 417 miljoner kronor, att kontokrediter har disponerats lill elt belopp av 191 miljoner kronor, atl försäljningen år 1975 beräknas uppgå till 300 miljoner kronor saml alt 7 400 detaljister är anslutna.

Bolaget uppger vidare att konloköpens andel av de lolala kredilköpen på den svenska marknaden ännu är förhållandevis ringa men på senare år har befunnit sig i kraftig tillväxt. Detta torde bero på att konsumenterna i ökad omfattning, såsom kommillén framhållit, kommit att uppfatta kontoköp som ett modernt och fördelaktigt alternativ till andra köp- och be-lalningsformer. Kontokrediter, såsom Köpkort, uppfyller enligl bolagets mening redan i hög grad de krav som kommillén ansett väsentliga all beakta. De bygger sålunda på ett fortlöpande kundförhållande mellan konsument och kredilkortsförelag, de ger i likhet med bankkredit konsumenten stor frihet vid val av inköpsställe och de är inte förenade med återtaganderätt beträffande inköpta varor.

Bolaget ansluter sig lill kommittéledamoten Björiings reservation. Bolaget anser sålunda atl kommitténs förslag är alltför långtgående i förhållande lill syftet all åsladkomma ett bättre konsumentskydd. Ifråga om kontantinsats, kredittidens längd, återtaganderätt, trepartsförhållande m, m. anser bolaget alt den föreslagna regleringen är överdrivet detaljerad och enligl bolagels mening lorde den få till följd att många konsumenter, som inte har tillgång lill kontanta medel eller som inte kan prestera säkerhet för kredit, över huvud laget inte får möjlighet atl genomföra köp av kapitalvaror och dyrare tjänster i den omfattning de själva bedömer önskvärt och realistiskt ur privatekonomisk synvinkel. Om lagstiftningen på så sätt försvårar eller omintetgör tillgången till den organiserade konsumentkreditmarknaden finns det enligt bolaget påtaglig risk för att kreditsvaga konsumenter vänder sig lill en dyrare och vanskligare "grå" kreditmarknad, vilkel uppenbart skulle motverka utredningens syfte.

Bolaget uppger att mångåriga erfarenheter hos bolaget och övriga svenska finansieringsföretag tyder på atl konsumenlerna har förmåga att själva avgöra vilka ekonomiska åtaganden de kan gå iland med. Konsumenten i gemen sköter enligl bolaget avvecklingen av sina kreditköp ulan anmärkning och finan-sieringsförelagen iakttar en betydande fiexibililet när del gäller beviljande av betalningsanstånd i ömmande fall. Del finns inga fakta som talar för att morgondagens mer väluibildadeoch medvetne konsument skulle ha sämre förmåga atl rätt bedöma sina konsumtionsbehov och sin betalningsförmåga. Inle heller finns något som lyder på att fmansieringsföretagen av egen drift skulle vara på väg mot en hårdare behandling av de ekonomiska mellanhavandena med sina kunder. I sammanhanget hänvisar bolaget till näringslivels attitydundersökning, vilken enligl bolaget visaratt behovet hos konsumenien av en långtgående reglering av villkoren för konsumenlkrediter inle är så stort som kommillén synes ha antagit,

Husmodersförbundei Hem och Samhälle avstyrker all kommiiténs förslag lägges till grund för lagstiftning. Förbundet gillar i och för sig syftet alt slärka konsumentens slällning vid kreditköp men ifrågasätter om lagförslaget verkligen skulle få gynnsam effekt för konsumenten, Enligl förbundets mening kan det befaras all verkan blir den motsatta, särskilt för resurssvaga kon-

Prop. 1976/77:123 239

sumenter. Kommitténs uppfattning atl konsumenien i en köpsituation inte är i stånd att själv bedöma sina behov och möjligheter atl fullfölja gjorda åtaganden finner förbundet närmast stötande, och förbundet ansluter sig på denna punkt till kommittéledamoten Fraenkels reservation, Enligl förbundet bör del vara ett oavvisligt krav alt konsumentens valfrihet i köpsituationen bibehålles. Näringslivets allilydundersökning visar enligl för-bundet alt flertalet konsumenter har enbart goda erfarenheler av nuvarande förhållanden på konsumenikrediimarknaden.

//w5(7vflr«o/I ö framhåller all bolaget med sill engagemang inom kreditköps-sektorn självfallet är införstått med utredningens grundläggande strävan att å-stadkommaen modern reglering av kredilköpen. Bolaget kan emellerlid inte på alla punkter ansluta sig till kommiiténs överväganden och förslag, vilka enligl bolaget rubbar hävdvunna värderingar av de avialsslutande parternas elementära rättigheter och skyldigheter. Bolaget redovisar i remissyttrandet sin erfarenhet av krediiköpsfrågoroch gör därjämleell försök lill utvärdering av den av kommillén föreslagna lagstiftningens tänkbara effekter. Bolaget anför därvid bl. a. följande:

Husqvarnaärett av de svenska företag som byggt ut sin försäljningsorganisation förall söka åsladkomma en effektiv bearbetning av mark nåden. Detta gäller samtliga produktområden inom vilka bolaget verkar, men förhållandel är inom ramen för kommitténs uppdrag mesi uttalat beträffande symaskins-sektorn, .v flera orsaker - inle minst frånvaron av en svensk symaskinsfackhandel - har bolaget vall hemförsäljningssystemet, där krediiköpsmöj-lighelen spelaren mycket betydelsefull roll. Totalomsättningen i Sverige är ca 80 miljoner kronor. Inte mindre än 50 procent av företagets försäljning sker på avbetalning. Fram lill 1974 var avbetalningsandelen över 60 procent av totalförsäljningen. Under trycket av kapitalbrisl samt vetskapen om atl kreditköpkommittén hade planer på att höja handpenningens storlek saml minska kredittidens längd, höjdes år 1974 kontantinsatsen från tidigare ca 7 procent lill ca 12 procent, samt minskades kredittidens längd från 36 månader lill 29 månader. Dessa åtgärder har haft lill följd att antalet avbetalningsförsäljningar har sjunkit från 60 procent år 1973 till 46 procent vid millen av 1975, Detta har medfört en minskning av tolalförsäljningen med 10-15 procent i volym, vilket allvarligt påverkat det svenska försäljningsbolagets lönsamhet. Bolaget har under mer än 65 år samlat erfarenheler från sin verksamhet och successivt kunnat slärka sin ställning. Man kan därför på empiriska grunder hävda, att avbelalningshandeln fungerat ulan större olägenhet för kunderna och atl den i bolagets fall utgör etl finan-sieringsaliernativ utan vilket ett stort köparskikt inte skulle ha kunnat förvärva en så produktiv nyttighet som symaskinen innebär för de allra flesta hushåll. Symaskinen utgör etl gott exempel på arbets- och tidsbesparande hjälpmedel i hemmet. Genom kombinationen av uppsökande hemförsäljning och etl okomplicerat kreditgivningssystem kan den förvärvas också av de människor för vilka den innebär en väsentlig privatekonomisk besparingsmöjlighet. Utöver den produktiva nytta som en symaskin får genom flitigt användande har den även en påfallande lång ekonomisk livslängd. När ett byte sker har den gamla maskinen ett högt andrahandsvärde, vilkel konsumenten tillgodogör sig genom inbytesförfarandet. En nyligen genomförd undersökning visar t. ex. vilka genomsnittliga inbylesvärden som tillgodoräknas kunden:

Tillverkn, år

1961 1965 1970 1974

Modell	Pris (exkl		mo	nis)	1975 Inbytesvärde
2000	1.250:-				800:-
2000	1.395	-			850:-
6020	1.455	-			1.000.-
6440	1.743	—	1.951	-	1.600:-

Betänkandet innehåller ett flertal exempel pä vad man anser vara oskäliga kreditkostnader vid t, ex. avbetalningsköp. Del torde i och för sig inte finnas anledning att ifrågasätta dessa bedömningar. Det bör enligt bolagels mening emellertid också understrykas, all exempel finns på förelag, vars politik härvidlag är påtagligt konsumenlvänlig. Sålunda framgår i beiänkandei (sid, 60) alt den effektiva räntan vid symaskinsköp från Husqvarna ulgör 13,8 procent,såvida den lägsta kontantinsatsen erlagts och den maximala kredittiden utnyttjas. Detta kan i såväl absoluta som relativa termer betraktas som en för konsumenten ytterst skälig kostnad, även jämfört med l. ex, etl låneköp. Som framhållits har bolaget sedan 1973 höjt kontantinsatsen och minskat kredittidens längd. Detta har haft till följd att den "effektiva räntan",som i slutet på 1973 var 13,8 procent nu är 18,2 procent undersamma förutsättningar. Den högre kontantinsatsen respektive den kortareamorteringstiden har alltså i detta hänseende försämrat konsumentens ställning. Om man beaktar det faktum att symaskinen är en produktiv investering redan under amorteringstiden, framstår fortfarande den aktuella räntekostnaden som förmånlig även jämfört med alternativet atl avslå från köpet till dess hela inköpspriset kan eriäggas kontant. Bolagets avbetalningsförsäljning av symaskinersker med äganderättsförbehåll inom ramen förgällande lagstiftning. Detta medfören förbåda parterenkel avtalsform, där t. ex. kreditvärdighetsprövningen och kreditupplysningsrutinerna kan reduceras till ell minimum. I prakliken har del också visat sig att man tack vare delta kan bedriva en mycket liberalare kreditpolitik än om denna säkerhetsrätt saknades. Av delta följer att många av de minst köpstarka konsumenterna - vars behov av en symaskin samtidigt ofta är störst - endast härigenom varit i stånd att förvärva produkten. Naturiigivis förekommer fall av havererade köp, varvid varan i sista hand måste alertas. Andelen sådana fall är dock på intet sätt anmärkningsvärd. Det okomplicerade handräckningsförfarande som nuvarande bestämmelser medger är dessutom smidigt och inte minst ur konsumentens synpunkt praktiskt, eftersom del inte medför varaktig registrering eller annan prickning. Ur ekonomisk synpunkt innebären återtagning av varan ingen som helst föriusi för köparen. Dels har tillgången till en symaskin varit en produktiv faktor i hushållet och dels förekommer icke .sällan fall där kunden i samband med återtagandet erhåller ett kontantbelopp som restitution, nämligen då varan bedöms ha etl högre värde än det aktuella restbeloppet. Detta sammanhänger med symaskinens tidigare beskrivna värdebeständighet. Även om del alltså förekommer att maskiner måste alertas, är del långt vanligare att bolaget träffar nya betalningsplaner med konsumenten; denne har nästan undantagslöst fortsalt behov av maskinen och önskar helsl behålla den. Varken myndigheter eller kunder har under den långa period som bolaget bedrivit avbeialningsförsäljning haft anledning atl rikta kritik mot bolagets kreditpolilik eller dess sätt att i förekommande fall göra säkerhetsrätten

Prop. 1976/77:123 241

gällande, - Det dominerande köparskiklel utgörs av barnfamiljer med svag likvid ställning. För dessa är en låg handpenning och lång kredittid av utslagsgivande betydelse. Inle sällan saknar dessa familjer en elablerad bankförbindelse och deras möjligheter till målsparande är av många skäl tämligen begränsade. En så skärpt reglering av konsumentkrediterna som utredningen föreslår, skulle otvivelaktigt minska inköpsmöjligheterna för de människor del här gäller. Dessa omsländigheler tillsammantagna ställer enligl bolagets mening symaskinen i en särställning, vilken även erkänts av slalsmakterna. Vid genomförandet av vissa konjunkturpolitiskl betingade kredilköpsregle-ringar under 1950-talet undantog sålunda den dåvarande regeringen symaskinen från beslutade skärpningar av villkoren. - För del enskilda företaget är det omöjligt all bortse från de förelagsekonomiska och sysselsättningsmässiga konsekvenserna av de presenterade förslagen. För bolagets del berörs i Sverige ca 2 000 människor enbart inom produktion och marknadsföring av symaskiner. En begränsning av kredittiden enligl kommitténs förslag kommer otvivelaktigt att försvåra avsättningen. Ännu slörre negativ effekt kan antas uppstå genom den stipulerade minsta kontantinsatsen om 25 procent vilken bör ställas i relation till vad som nu lillämpas av förelaget. Del rör sig dock om mer än en fördubbling av handpenningen. Mer än hälften av kredilköparna lämnar idag den minsta föreskrivna kontantinsatsen. Om man antar all denna grupp hell skulle bortfalla på grund av atl man inte kan betala den högre kontantinsatsen, innebär delta en 25 96-ig nedgång i förelagets svenska försäljning. För bolaget kan en sådan minskning göra det omöjligt atl bibehålla nuvarande organisation på grund av att de fasta kostnaderna per enhet ökar i motsvarande grad, genomsniltsförsälj-ningen per representant sjunker med omedelbara krav på högre provisioner vid kollektivavtalsförhandlingarna och enär konkurrensläget inle medger kompensation i form av prishöjningar, I slutfasen av detta tänkta läge uppstår en kapitalförstöring av slora mått, varvid dessutom inom fält- och repre-senlantkåren om ca 500 personer belydande sysselsättningsproblem kan befaras. Ur bolagels synpunkt följer vidare, atl avsättningsproblemen över huvud skulle bli ytterst svårbemästrade, alldenslund det i Sverige inle existerar någon fackhandel som kunde utgöra elt tillnärmelsevis acceptabelt substitut. Att bygga upp ett sådant älerförsäljarnät skulle medföra investeringar av en omfattning som bolaget troligen inle vore i stånd att med framgång genomföra. Mot dessa resonemang kan visseriigen hävdas, att företagets symaskinsproduklion till tre fjärdedelar exporteras och att Sverige därför får antas spela en marginell roll. Situationen är emellertid den, att en stark hemmamarknad är den absoluta förutsättningen för en effektiv internationell bearbetning, inte minst i denna svåra bransch. Det slarka ömsesidiga beroendet sammanhänger med t, ex. följande omständigheter. Bolaget har funnit sin speciella "nisch" i form av högt utvecklade maskintyper. Nuvarande organisation har i sill arbetssätt en inbyggd feed-back funktion, som snabbt registrerar marknadens reaktioner, varigenom man kan bibehålla sin lekniska och kommersiella försprång i relation till konkurrenterna. En försvagad hemmamarknad innebär motsvarande fördelar för de utländska fabrikaten då importen från länder med lägre kostnadsnivå kommer all oavsiktligt gynnas. Detta försämrar i dubbel omfattning bolagels konkurrenskraft på väridsmarknaden. Det kan alltså med fog hävdas, alt en reglering av konsumenikredilerna för del klassiska avbetalningsobjekt som symaskinen utgör skulle kunna medföra en väsentlig nedgång i den

16 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

Prop. 1976/77:123 242

totala avsättningen på hemmamarknaden, förelagsekonomiska effekter av betydande omfattning, vilka eventuellt leder till en nedbrytning av bolagets svenska försäljningsorganisation, en därav följande försvagning av den internationella konkurrensförmågan samt i sista hand allvariiga sysselsättningsproblem bland de ca 2 000 anställda inom produktion och marknadsföring. Sammantagna kan dessa tänkbara effekter för den svenska symaskinsindustrin bli så kännbara att man måste ifrågasätta om verksamheten på sikt kan framgångsrikt bedrivas,

Husqvarna AB hänvisar i sill remissyttrande till en skrivelse till bolaget från dess norska dotterföretag, 1 skrivelsen, som är dagtecknad den 5 september 1975, anges bl.a, att i Norge infördes krav på 35 procents konlanlinsals från den 16 maj 1974, atl symaskinsbranschens omsättning under "perioden" sjunkit med 15 procent saml att detta innebär att avbetalningshandeln nedgått med 30 procent,

/(fi/Af/l/LOww ansluter sig till kommittéledamölerna Björiings och Fraenkels reservationer samt till de särskilda yttranden som avgetts av två av kommitténs experter. Bolaget uppger sig ha den erfarenheten alt konsumenterna på egen hand rätl kan bedöma sina behov och sina möjligheter att fullgöra gjorda åtaganden, Enligl bolagels mening bör strävan vara all informera konsumenten om hans valmöjligheter och inte all genom lagstiftning begränsa hans handlande.

AB Electrolux anser att kommitténs förslag kan komma atl kraftigt påverka bolagets sysselsättning, exporlmöjligheter och lönsamhet. Bolaget framhåller att den totala kreditförsäljningen i Sverige år 1973 utgjorde ca 5 miljarder kronor, atl bilar, TV, möbler, båtar och hushållsapparater var de fem viktigaste grupperna med en andel av ca 30 procent eller 1,5 miljarder kronor samt alt av sistnämnda belopp bolaget omsätter ca 100 miljoner kronor genom hemförsäljning av dammsugare. Härvid sysselsätts ca 700 säljare. Denna starka hemmamarknad med direkt kontakt med konsumenterna har enligt bolaget gett en unik möjlighet alt utveckla konkurrenskraftiga dammsugare.

Bolaget uppger atl dess dammsugare både i Sverige och i utlandet säljs genom hemförsäljning varvid avbetalningsköpet enligt bolaget är en vanlig företeelse som av konsumenten upplevts som ett bra och bekvämt alternativ. Hos de svenska kunderna varierar kontantinsatsen mellan 5 och 7 procent. Enligt bolagels uppfattning skulle en minskning i försäljningen inträda redan vid en nedre kontantinsatsgräns på 10 procent, och om gränsen höjs till av kommittén föreslagna 25 procent är enligt bolaget mer än halva kreditförsäljningen i farozonen. Bolaget påstår att konsekvenserna skulle bli elt omsättningsbortfall på ca 20 miljoner kronor, en minskning i sysselsättningen med omkring 140 personer på säljsidan och med 50 personer inom fabrikationen och indirekt med ytterligare personer på arbetar- och tjänstemannasidan inom och utom koncernen. Denna minskning skulle enligl bolagets mening dessutom få följder för sysselsättning och kostnadsnivå i bolagels försäljning i Skandinavien och i övriga världen samt hos bolagets underleverantörer. Härigenom skulle bolaget också få en annan kostnadsbild i sin dammsugarfabrik i Västervik, vilkel skulle påverka bolagets export.

Försäljningen av bolagets konsumenlkapiialvaror i Sverige är enligt bolaget av storieksordningen 400 miljoner kronor. En undersökning år 1972 gav enligl bolaget vid handen, atl omkring 11 procent såldes på avbetalning i Sverige med en lägsta kontantinsats av ca 15 procent och med en avbetalningstid av upptill 30 månader och vanligast mellan 18 och 24 månader.

Prop. 1976/77:123 243

1 anslutning härtill framhåller bolaget att en avbetalningshandel med 11 procent av omsättningen i fackhandeln inte återspeglar del fulla kredii-behovet för inköp av kapilalvaror eftersom konsumenien har alternativa möjligheter alt finansiera sitt köp, t. ex. med banklån.

Bolaget anser alt ytterligare en utredning bör tillsättas för att undersöka de makroekonomiska effekterna av kommitténs förslag.

Sveriges musikhandlares riksförbund anser atl kommitténs lagförslag inte lar hänsyn lill de speciella förhållandena i olika berörda branscher, i synnerhet inom handeln med musikinstrument. Enligt förbundet beräknas preliminärt 1975 års omsättning inom denna bransch uppgå lill 164 miljoner kronor.

Förbundet redovisar en undersökning som dåvarande Sveriges Pianoförbund företog under tiden 1/12 1966-28/2 1967 beträffande köp av pianon. Undersökningen omfattade 16 firmor och 904 försäljningar. Enligt förbundet visade undersökningen bl, a. atl avbelalningsförsäljningen uppgick till ca 50 procent. Kredittiden varierade från sex månader till fem år och var någon gång ännu längre. 1 något mer än 50 procent av fallen uppgick kredittiden lill fyra år.

Förbundet uppger vidare att de instrument som i dag köps oftast ligger i prisklassen 5 000-7 000 kronor. Vid avbelalningsköp av pianon liggerden genomsnittliga kontantinsatsen på 200-300 kronor medan "motsvarande" belopp vid hyresförfarande ligger på 100-150 kronor

Förbundet anser all de hushåll som barbarn i skolåldern kommer alt drabbas hårdast av kommitténs förslag lill begränsningar av kredithandeln. Förbundet framhåller atl samhällel sedan slutet av 60-talel har lämnat ökat slöd lill musikundervisningen i skolorna, vilket resulterat i elt ökat iniresse för musik från elevernas sida. Denna ökade satsning från samhällets sida har enligt förbundets mening inte följts av motsvarande slörre möjligheter för berörda hushåll all leva upp lill skolans högre undervisningsslandard i musik. För att överbrygga denna situation har musikhandeln försökt att tillämpa så gynnsamma villkor som möjligt för dessa konsumenter. Branschen har härvid kunnat gå med på konsumenternas önskemål om bättre kreditmöjligheter på grund av all nuvarande regler medger det och därför att pianon har en förhållandevis lång livslängd, 50-70 år. Enligt förbundet visar erfarenheterna inom branschen att en låg handpenning och en lång avbetalningsperiod är den enda möjligheten för föräldrar att skaffa ett dyrbart instrument under barnens uppväxt- och skoltid, Hyresförfarandei gör det möjligt för föräldrar med barn i skolåldern att inte binda stort kapital i en vara som barnen efter några år kanske lappar intresset för. Även ungdomar som spelar i fritidsorkeslrar har enligt förbundet ökat sin efterfrågan. Ofta är det här fråga om ungdomar som ännu inle har kommit ut i förvärvslivet och som därför ofta får hjälp av sina föräldrar, vilka i sin tur utnyttjar de kreditmöjligheter som den nuvarande avbelalningsköplagen medger. Enligt förbundet skulle den föreslagna lagstiftningens effekt inom denna grupp sannolikt bli att de ungdomar, vars föräldrar inte har god ekonomi, kommer att hamna i en sämre situation än sina kamrater. Förbundet framhåller också att musiksluderande och andra enskilda konsumenter kommer atl drabbas om kommitténs förslag genomförs, i all synnerhet de musiksluderande som har begränsade inkomster.

Förbundet håller för sannolikt alt elt genomförande av kommiiténs lagförslag sannolikt kommer alt medverka till ökad import av billigare och sämre musikinstrument. Delta kommer all medföra negativa konsekvenser

Prop. 1976/77:123 244

inte bara för konsumenterna utan även för de få svenska pianolillverkarna, för vilka resultatet anses kunna bli driftsinskränkningar.

Elinderska Conio Företagen ansluter sig lill kommiitéledamoten Björiings reservation. Rörande sin verksamhet uppger Conto Förelagen följande. Förelaget driver dels egen konloverksamhet med refinansiering i Stockholms sparbank och dels lego-verksamhet, som innebär att företagel sköter det administrativaarbetet i samband med kontoförsäljning för ledandesvenska detaljhandelsföretag i enlighel med speciella samarbetsavtal, bl. a. inom möbelbranschen, radio- och TV-branschen samt konfektionsbranschen. Köpkort och Conto Förelagen är landets två ledande service- och finansieringsföretag på konlokortssektorn. Totalt är antalet konton i Conto Förelagens verksamhet ca 60 OOOmedenbeviljad kredit påöver 180 miljonerkronor, varav den utnyttjade krediten f n. är ca 70 miljoner kronor,

Conto Förelagen anser att en kreditköpsbegränsande lagstiftning i första hand kommer all drabba de ekonomiskt svaga i samhällel. Innan man å-stadkommer denna skada bör man enligt Conto Företagen söka utreda vilka faktorer som ligger bakom fall av belalningssvårigheter vid kreditköp. Conto Företagen uppgeraildeinlernaanalysersom företagel gjort otvetydigt visar,att belalningssvårigheter sammanhänger med inträffade yttre händelser av typen skilsmässa, föriusi av nära anhörig och arbetslöshet. För dylika fall kan den av kommillén föreslagna lagen enligl Conto Företagens mening knappast få någon hjälpande effekt, snarare iväriom.

Också Svenskaföretagares riksförbund ansluter sig till kommittéledamoten Björiings reservation. Förbundet anför bl. a, alt avbetalningshandeln utgör en betydelsefull faktor både i den enskildes och i samhällets ekonomi och framhåller atl det är svenska produkter som klart dominerar kreditköps-marknaden. Förbundet uppger atl avbelalningsköpel tidigare våren inköpsform främst för konsumenler med små inkomster men numera anlitas även av konsumentgrupper med höga inkomster. En av de främsta orsakerna lill denna förändring torde enligt förbundet vara den fortlöpande inflationen i kombination med möjligheten atl göra avdrag vid taxeringen för ränteutgifterna.

Förbundet anser atl förändringar i formerna för kreditköp i mycket hög grad skulle påverka både den enskilde och näringslivet. Åtgärdersom innebär risker för en avmattning av kreditköpen lorde sålunda enligl förbundet direkt påverka sysselsättningen i näringslivet. Vidare anser förbundet all kommitténs förslag rörande främst kontantinsats samt begränsning av kredittiden och säljarens återtaganderätt kan befaras stjälpa de svaga konsumenterna genom alt nära nog ställa dem utan möjlighet alt anskaffa dyrbarare konsumtionsvaror. Enligt förbundets uppfattning har det inle kunnat konstaleras några så allvarliga missförhållanden med den nuvarande ordningen att de kan motivera en begränsning av möjligheterna till kreditköp. Förbundet anser atl en förbättrad skolundervisning i konsumentkunskap skulle vara betydligt effektivare än en mångfald av ingrepp och kontrollåtgärder.

Nägrarem\ss\nstanserherörs'arski\tde begrepp och begreppsdefniiioner son) kommer till användning i den föreslagna konsumentkredillagen Qfr 2 8 förslaget till konsumenlkreditlag).

En ledamot av hemförsäljningskommittén (professorn UlfBernitz) framhåller i särskilt yttrande atl etl uttryck för förslagels höga ambitionsnivå är den vidsträckta bestämning som givits ett av förslagets nyckelbegrepp, krediiköp.

Prop. 1976/77:123 245

Med förslagels definition blir alla konsumentköp där konsumenten får varan i sin hand ulan atl dessförinnan ha eriagt full betalning att se som krediiköp. Berniiz påpekar alt under denna definition faller mängder av fall, som i det praktiska livet inle uppfattas såsom kreditgivningssitualioner, exempelvis vanlig budskickning där betalning förutsätts ske i efterhand inom några dagar eller skickning av vara per post mol belalning enligl medsänd räkning eller poslgiroblanketl. Lagförslagets vidsträckta kreditköpsbegrepp ler sig enligl Berniiz konstruerat, Berniiz anser atl del med hänsyn härtill och lill atl lagförslaget väsentligen endasl omfattar kredilgivning med längre kreditlid än en månad kan ifrågasättas om behov föreligger av ell kreditköpsbegrepp med den föreslagna omfattningen. Mer naturiigt synes enligl Berniiz' mening vara att som kreditköp endast betrakta köp förenade med överenskommelse om kredilgivning av viss, närmare angiven, minsta längd och omfattning samt uppställa en supplerande regel för fall där beialningsanslånd uttryckligen eller de facto givits efter köpet. - Även M berör begreppet kredilköpoch framhåller särskilt att begreppet kan vålla svårigheter exempelvis vid bilreparationer som oftast inrymmer både försäljning av vara (re-servdeDoch av tjänst (inmontering). Köplagsuiredningen anser att begreppsapparaten och definitionerna i förslaget till konsumentkreditlag bör övervägas närmare. Utredningen framhåller alt åtskilliga av definitionerna i uppräkningen i förslagets 2 8 ärsvårtillgängliga,särskilldesom hänvisar lill andra i uppräkningen definierade termer. Enligl köplagsutredningen kan det också ifrågasättas om definitionerna alltid överensstämmer med det bruk som sedan görs av termerna. Kronofogdemyndigheten i Marieslads distrikt anför liknande syn-punkteroch framhåller att man så långt det är möjligt bör hålla sig till vedertagna begrepp. Även Sveriges advokatsamfund och professorn Lennart Vahlén, vars yttrande åberopas av///w/;5/o/«'5/ö/rta,i,'(:'/;5/ö/('/;w,i;,', ställer sig tveksamma till kommiiténs begreppssystematik.

1.2 Lagstiftningstekniken

Flera remissinslanser anför synpunkter på den av kommittén valda lagstiftningstekniken,

RA framhåller att lagstiftningen på konsumentskyddsområdel tenderar all bli svåröverskådlig, Enligl RÅ bör i vari fall på längre sikt övervägas atl sammanföra ålminslone den föreslagna konsumentkredillagen, avbelalningsköplagen, konsumentköplagen och hemförsäljningslagen lill en lag. Även konsumentverket belönar att det är en fördel om lagstiftningen på området samordnas så långt som möjligt så atl konsumenter m, fl. får lättare all överblicka gällande beslämmelser. Konsumentverket anser att frågan om samordning mellan å ena sidan lagstiftning om konsumenlkrediter för betalning av tjänster och den föreslagna lagen med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara samt å andra sidan övrig konsumenlskyddslagstiftning bör avgöras i samband med behandlingen av konsumentljänstulredningens framtida förslag.

Vissa remissinslanser ifrågasätter om inte en del av reglerna i den föreslagna konsumentkreditlagen bör inarbetas i eller eljest närmare samordnas med den nya marknadsföringslagen, Göta hovräii framhåller - lill synes särskilt rörande de slraffsanktionerade beslämmelserna om kreditgivares upplysningsplikt, krediibelopp och kredittid - att det kan ligga nära till hands alt utforma beslämmelserna som elt komplement lill den allmänna

Prop. 1976/77:123 246

bestämmelsen om otillböriig marknadsföring i marknadsföringslagen. Regler av sådan natur skulle enligt hovrätten kunna vara mera allmänt hållna, medan det närmare innehållet fick bestämmas genom förhandlingar mellan näringslivet och KO och i sista hand genom marknadsdomstolens praxis. Med en sådan lösning skulle de olika förhållandena inom skilda branscher och skillnaderna mellan olika typer av krediler lättare kunna beaktas. Efterlevnaden av sådana beslämmelser skulle enligt hovrätten också kunna kontrolleras på ell betydligt enklare och mindre kostnadskrävande sätt, Enligl konsumenlverkel bör beslämmelserna i förslagels 3 och 28 88 lämpligen upptas i marknadsföringslagen. Hemförsäljningskommittén (majorilelen)och TCO ifrågasätter om inle samtliga de föreslagna bestämmelserna om informationsplikt bör föras in såsom specialbestämmelser i marknadsföringslagen. En ledamot av hemförsäljningskommittén (professorn UlfBernitz) framhåller i särskilt yttrande att det med hänsyn lill atl marknadsföringslagen upptar en generalklausul om informationsskyldighet kan ifrågasättas, om särskilda lagregler rörande marknadsföring av krediterbjudanden över huvud är erforderiiga. Berniiz påpekar emellertid atl marknadsföringslagens särskilda straffbestämmelser, riktade mol vissa förfaranden som entydigt framstår som olämpliga, ger marknadsföringslagen ökad stadga och konkretion. Del vore enligl Berniiz' mening lämpligt all på grundval av den föreslagna konsumentkreditlagens 3 8 utforma en särskild, straffsanklionerad bestämmelse i marknadsföringslagen om underiåten informalion vid marknadsföring av krediterbjudanden till konsument. Även professorn Lennart Vahlén ifrågasätter i sitt av Finansieringsförelagens förening åberopade yttrande om de föreslagna stadgandena om marknadsföring i 3 och 24 88 behövs med hänsyn till det allmänna stadgandet om information i 3 8 marknadsföringslagen. I praktiken kommer vid tillämpningen av denna lag förhandlingar atl föras mellan näringslivet och KO om lämplig uiformning av information till konsumenter och KO har enligt lagen rättsmedel lill sitt förfogande om någon uppgörelse ej kan nås. Enligt Vahlén kan man därför slopa marknadsföringsbestämmelserna i en kommande konsumentkreditlag och vid tillämpningen av den nya marknadsföringslagen beakta de synpunkter som kommit fram i kommittébetänkandet. Denna uppfattning delas av Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges musikhandlares riksförbund. Konfektionsindustriföreningen, Sveriges bilindustri-och bilgrossistförening, en ledamot av hemförsäljningskommittén (direktören Per Schierbeck) och Svenska bankföreningen. Bankföreningen anser att man härigenom skulle kunna vinna betydande fördelar. De enligt bankföreningens mening komplicerade och stelbenta reglerna i kommitténs förslag skulle kunna undvaras och en smidig tillämpning skulle främjas genom alt näringsidkarnas hela informationsplikt kunde hanleras inom ramen för ell enhetligt marknadsrätlsligl regelsystem.

KO däremot framhåller all de föreslagna reglerna om upplysningsskyldighet på kredilmarknaden innefattar en specialreglering som är mer detaljerad än marknadsföringslagens allmänt formulerade beslämmelser. Kreditmarknaden är också ett område som är ganska klart avgränsat från andra områden. Med hänsyn till atl reglerna om upplysningsskyldighelen i samband med konsumentkrediter måste vara ganska detaljerade och i viss mån principielll avvikande från marknadsföringslagens, bör enligt KO:s mening en specialreglering - på sätt utredningen föreslagit - ske i konsumentkreditlagen, KO framhåller atl en sådan lösning givetvis inte hindrar all in-

Prop. 1976/77:123 247

gripanden kan ske också enligt marknadsföringslagen vid otillböriig marknadsföring av krediter.

Flera remissinstanser berör frågan om den föreslagna konsumenikre-dillagsliftningens inordnande i eller samordning med konsumentköplagen och avbelalningsköplagen. Dessa remissinslanser förordar emellertid i allmänhel en mindre omfattande eller mindre långtgående reglering av konsumenikredilerna. Konsumentverket väcker frågan om inle konsumenlkre-ditlagstiflningen med undantag av beslämmelserna i förslagets 3 och 28 88 kan inarbetas i konsumentköplagen. När det gäller de föreslagna beslämmelserna om kontantinsats och längsta kredittid vid krediiköp - vilka avstyrks av konsumentverket - framhåller verket att motsvarande reglering f n, endast finns belräffande försäljning av bilar på avbetalning, där regleringen tillkommit främst av konjunkturpolitiska skäl. Konsumentverket anser att en reglering som utgör etl konjunkturpolitiskl instrument måsle ha en flexibel uiformning för atl kunna anpassas lill det aktuella konjunk-turiägei och därför inte skall placeras i en lag med huvudsakligen konsumentskyddande syfte, Sveriges Jöreningsbankers Jörbund förordar en uppdelning av konsumenlkreditregleringen på konsumentköplagen och avbelalningsköplagen. Datainspektionen framhåller att de föreslagna bestämmelserna om kreditköp avses gälla för vanliga konsumentköp från näringsidkare medan avbetalningsköpslagen kvarstår i princip oförändrad och blir tillämplig endasl i vissa andra situationer, såsom vid vissa krediiköp av näringsidkare. Flera skäl talar enligl dalainspektionens mening för alt dessa regelsystem i slällel sammanförs till en lag. Därigenom skulle underiättas lillämpningen av och tillsynen över lagens efterievnad samt informationen om lagen till säljare/kreditgivare och lill konsumenterna. En sådan lösning hindrar enligl datainspektionen inte en särreglering av konsumtionskrediter. Dalainspektionen hänvisar i della sammanhang lill den lagtekniska lösningen i kreditupplysningslagen. Föreningen Sveriges kronofogdar anser atl en uppdelning av avbelalningsköpen på två lagar är ägnad att vålla oenhetlig rättstillämpning och tveksamhet t. ex, när det gäller frågan vem som skall anses vara konsument och sålunda åtnjuta skydd av konsumentkredillagen. Föreningen befarar också atl reglerna kan bli svåröverskådliga för allmänheten. Föreningen föreslår alt man under det fortsatta lagstiftningsarbetet undersöker möjligheterna atl inarbeta de nya reglerna i gällande avbetalningsköplag. Även RSV anser atl uppdelningen av avbelalningsköpen på ivå lagar kan vålla problem, nämligen vid den rättsliga prövningen av kreditavtalet i handräckningsärenden. Fråga kan uppkomma om etl avtal skall hänföras till konsumentkredillagen eller lill avbelalningsköplagen, om kronofogdemyndighet skall pröva denna fråga ex officio eller först efter invändning samt om hur kronofogdemyndighel skall förfara om klarhet inle kan vinnas. RSV erinrar om all handräckning bygger på ett skriftligt, förenklat pro-cessuellt förfarande hos kronofogdemyndighel, som saknar möjlighet all närmare granska partsrelalionerna. Enligl RSV:s uppfattning bör kronofogdemyndighel vid tveksamhet ha möjlighet all avvisa ansökan om åleriag-ning. RSV finner det angelägel att dessa frågor klariäggs genom motiv-uttalanden i en kommande proposition. Göta hovräil ifrågasätter om reglerna i II och 12 88 avbelalningsköplagen, vilka väsentligen barett socialt syfte, bör kvarstå oförändrade om kommitténs förslag genomförs. Enligl hovrätten synes i vart fall utrymme saknas för tillämpning av II 8 andra styckel avbelalningsköplagen på köp av vara som inle är avsedd för enskilt bruk.

Prop. 1976/77:123 248

Beträffande konsumentköp har bestämmelsen enligt hovrätten inle heller någon självständig belydelse vid sidan av regeln i 19 8 andra styckel konsumentkreditlagen, Leasinguiredningen påpekar att vägtrafiklagstiftningen föreskriver särskill ägaransvar för bl. a. den som innehar elt fordon "på grund av avbelalningsköp", Ulredningen framhåller alt dessa lagrum givetvis bör gälla även vid kÖp med förbehåll om återtaganderätt enligt den föreslagna konsumentkredillagen.

1.3 Tillämpningsområdet

Det slora flertalet remissinstanser lämnar utan erinran de i 1 8 förslaget till kon.sumenlkredillag upptagna beslämmelserna om lagens tillämpningsområde-

Kronofogdemyndigheterna i Göteborgs och Marieslads disiriki anser dock atl den föreslagna lagen bör omfatta alla avbelalningsköp och inle bara sådana där konsument är köpare och näringsidkare är säljare. De båda kronofogdemyndigheterna framhåller all även andra kredittagare än konsumenler är i behov av skydd i krediisitualionenoch alt skyddsbehovet gör sig gällande även om kredilgivaren inte är näringsidkare. Med en sådan mer enhetlig reglering vinns enligt de båda kronofogdemyndigheterna också att man undviker problem med gränsdragningen mellan avbelalningsköplagen och den föreslagna konsumentkredillagen. Köplagsuiredningen framhåller all den allmänna formuleringen av 1 8 förslaget till konsumentkredillag, enligl vilken lagen skall gälla kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas till konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet, ger upphov till viss osäkerhet om lagens räckvidd särskill som det måste vara svårt att avgöra om ett lån eller en löpande kredit är avsedd för enskilt bruk. Köplagsutredningen nämner som exempel fall där en arbetsgivare lämnar sina arbetstagare lån för förvärv av egna hem. Det kan enligt utredningen också vara ovisst för vilkel ändamål en checkräkningskredit lämnas. Köplagsuiredningen framhåller vidare att förslagets innebörd belräffande lån såtillvida synes något oviss, som de föreslagna reglerna om tillsyn (26-29 88) enligt sin ordalydelse skall gälla även för lån, medan i motiven tillsynsreglerna inte nämns bland dem som är tillämpliga på lån. Enligt köplagsutredningen synes del sakligt sell tveksamt om banker och försäkringsbolag, vilka är underkastade annan tillsyn, bör vara underkastade tillsyn av särskild myndighet i vad avser lån som de lämnar lill konsumenter. De speciella reglerna om lån (24 och 25 88) är också föga betydande. Köplagsutredningen anser därför tillräckligl skäl saknas alt låta den föreslagna lagen bli tillämplig på fristående lån, särskill som det torde vara lätt att genomföra del väsentliga av förslagets intentioner genom den tillsyn som banker och försäkringsbolag redan är underkastade. Även Sveriges domareförbund framhåller all lillämpningsområdel för den föreslagna konsumentkreditlagen synes oklart. Eftersom den föreslagna lagen avses omfatta varje kredit som huvudsakligen syftar till privat konsumtion, vare sig della syfte skall uppnås genom köp av varor, tjänster eller på annal sätt med användande av kredit är det enligt förbundets mening lätt atl föreställa sig svårbedömda gränsfall, särskill i fråga om kredit vid husbyggnad och dylikl. Professorn Lennart Vahlén anför i sill av Finansieringsförelagens förening åberopade yttrande liknande synpunkter. Vahlén anser det vara olydligl vad som menas

Prop. 1976/77:123 249

med kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk. Enligt Vahlén måste i sista hand krediliagarens för kredilgivaren utåt synbara syften bli avgörande. Förslaget skall emellertid, framhåller Vahlén, inte innebära alt kreditsökanden är skyldig all lämna en redogörelse för sina syften. Vahlén anmärker att förslaget inle gör någon skillnad mellan investeringar och köp av egentliga förbrukningsartiklar. - När del gäller konsumentkreditlagens tillämpningsområde menar Vahlén vidare, i anslutning lill 4 8 i förslaget till konsumentkredillag, alt det inle längre finns anledning att söka föra in vissa hyresavtal under bestämmelserna om krediiköp eftersom kommittén även har framlagt elt förslag till lag med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara som i olika avseenden innehåller strängare regler för näringsidkaren än konsumentkreditlagen. Enligt Vahlén är del då i stället av större iniresse alt draga en klar gräns mellan köp och hyra, bl. a. genom all la ställning lill problemet med hyresavlal som har oplionsklausul. Vahlén framhåller alt konsumenien enligl den föreslagna ulhyrningslagen, då hyresförhållandet varat längre tid än sex månader, skall ha rätt alt förvärva varan. Varje hyresavtal som varar längre än sex månader måste därför enligt Vahléns mening betecknas som ell avtal som medför en villkortig äganderätt för konsumenten. Enligt Vahlén kommer ifrågavarande bestämmelser i uthyrningslagen säkerligen all intas i de skriftliga hyresavtal som upprättas efter lagarnas evenluella ikraftträdande och således bli avialsinnehåll. Den praktiska konsekvensen härav synes vara att elt hyresavtal som varat längre tid än sex månader bör betraktas såsom etl kreditköp. Del synes nämligen, framhåller Vahlén, svårt all i praktiken balansera skillnaden mellan så olika regelsystem på skilda varianter av villkoriig äganderätt, den ena beroende av alt konsumenien fullgör sina avbetalningar och den andra av alt konsumenten förklarar sig vid en senare tidpunkt än avtalsslutet vilja bli ägare lill godset.

Kommerskollegiiiin biträder kommitténs förslag alt de nu gällande konjunkturpolitiskl motiverade avbetalningsreglerna inom bilbranschen bör kvarstå oförändrade. Också leasingutredningen förklarar sig utgå från att detta åtminstone t. v, blir fallet. Enligt bilkreditnämnden torde det i de föreslagna övergång-sbestämmelserna angivna undantaget för bilhandeln gälla inte endast bilaffärer som omfattas av förordningen (1959:575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar utan även affärer som berörs av avbetalningsöverenskommelsen rörande bilar. Delta bör enligl bilkreditnämndens mening klargöras i elt molivullalande eftersom 1959 års förordning inte i några materiella hänseenden gäller MRF:s medlemmar och andra bilhandelsföretag som har anslutit sig till avbetalningsöverenskommelsen, Bilkreditnämnden påpekar att del därvid bör beaktas all bilförsäljning till anställda och vissa andra bilafförer, t, ex. köp av invalidbilar, faller utanför avbelalningsöverenskommelsen och f n. inle berörs av några särskilda regler om kontantinsats och kredittid. Även om de särskilda reglerna för bilhandeln alltså lämnas åt sidan finns del enligl bilkreditnämndens mening anledning att uppmärksamma några rättslillämp-ningsproblem som hänger samman med de olika regelsystemen på della område, I den prakiiska tillämpningen har sålunda visat sig att vissa slag av kringgåenden av reglerna om kontantinsats och kredittid fångas upp vid den rättsliga prövningen inom bilkreditnämnden, medan svårigheter har uppkommit all beivra motsvarande förfaranden inom del område som handläggs av åklagare och domstolar med stöd av 1959 års förordning. Att

Prop. 1976/77:123 250

bilkreditnämnden har kunnat gå längre när det gäller att fölla lill ansvar för vissa kringgåenden av beslämmelserna hänger enligl nämnden samman med de anvisningar rörande avbeialningsöverenskommelsens tillämpning som MRF har utfärdat efter hörande av kommerskollegium och med del förhållandel all MRF-handlarna också har åtagit sig att i sin försäljningsverksamhet inle vidta åtgärd som strider mot syftet i överenskommelsen eller som är avsedd att möjliggöra etl kringgående av densamma. Då nu lagstiftningsåtgärder övervägs bör enligt bilkreditnämndens mening dessa för branschen besvärande olikheter i den rättsliga behandlingen rättas lill, även om bilhandelns särskilda villkor får slå kvar i övrigt. Bilkreditnämnden anser det viktigt att sådana uttalanden i förarbetena som överensstämmer med bilkreditnämndens praxis får slå igenom också på del område som regleras av 1959 års förordning, även om förordningen i övrigt lämnas oförändrad. Härigenom skulle de berörda olikheterna mellan de båda regelsystemen på bilköpsområdel i stort sett försvinna. Enligt bilkreditnämndens mening gäller behovet av en samordning av nu antytt slag inle bara de situationer som kommittén har berört utan också en rad lillämpningsfrågor. Svenska bankföreningen anser all s. k. notariatlån pade skäl experten Cason har anfört i sitt särskilda yttrande bör undantas från den föreslagna lagens tillämpningsområde. Della kan enligl bankföreningen enkelt åstadkommas genom etl tillägg till 1 8 andra slyckel i förslaget till konsumenlkreditlag av innebörd att lagen ej gäller sådana "förmedlingskrediler" som förmedlas av bankinslitut som står under bankinspektionens tillsyn. 1 anslutning härtill förordar bankföreningen också att krediter avsedda alt säkerställas genom panträtt i fast egendom eller lomlrält undanlas från lagens tillämpningsområde. Sådana krediler är enligt bankföreningen praktiskt taget aldrig ell allerantiv lill en finansiering genom elt kreditköp, och atl tynga handläggningen av ärenden rörande fasligheiskredit med redovisning av "den effektiva räntan" torde, enligt bankföreningens uppfattning, inte tillgodose något praktiskt behov hos konsumenlerna. Även professorn Lennart Vahlén framhåller i sill av Finansieringsföretagens förening åberopade yttrande alt den föreslagna konsumentkredillagen synes få etl alltför vidsträckt tillämpningsområde om den skall omfatta även lån mol panträtt i fast egendom.

1.4 Upplysningsplikt för kreditgivaren

Kommiiténs förslag att kredilgivare skall vara skyldig alt vid marknadsföring av krediler och i samband med avtal om kreditköp eller lån lämna uppgift om bl. a. kreditkoslnad siöds i princip eller lämnas i princip ulan erinran av praktiskt laget samtliga remissinslanser. 1 flera remissyttranden framhålls att detta förslag är av särskild betydelse för all förbättra konsumentens ställning inle bara genom att bättre beslutsunderiag ges utan också genom all konkurrensen mellan olika kreditformer och kreditgivare främjas.

Såsom framgår av ett föregående avsnitt (1.2) ifrågasätter vissa remissinstanser om inte informalionspliklen bör regleras inom ramen för marknadsföringslagen.

Flera remissinstanser betonar vikten av att upplysningsplikten ges en sådan utformning att den information som skall lämnas blir lättillgänglig för konsumenterna samt praktiskl hanieriig för kreditgivarna. Synpunkter i den-

Prop. 1976/77:123 251

na riktning framförs bl. a. av datainspektionen. Skånes handelskammare, köplagsuiredningen, LO, SHIO, MRF, Sveriges bilindusiri- och bilgrossistförening, Husmodersförbundei Hem och Samhä//e. Bl. a. Skånes handelskammare och MRF framhåller att det får förutsättas atl schablonregler och s. k. lathundar får komma till användning i den praktiska tillämpningen. MRF framhåller också vikten av all myndigheterna och handeln gemensamt utarbetar tillämpningsanvisningar. Även enligl Svenska bankföreningen lorde del vara nödvändigt att tillsynsmyndighetens föreskrifter om redovisning av den effekliva räntan meddelas i tabellform så atl de kan tillämpas vid butiks- eller bankdisken utan särskilda räkneoperationer i varje enskilt ärende. I anslutning härtill framhåller bankföreningen viklen av all tillsynsmyndigheten ges tillräckliga resurser för alt kunna utforma praktiskt användbara föreskrifter.

Hemförsäljningskommiiién (majorilelen) är positiv till den föreslagna upplysningsplikten men anser atl det kan finnas skäl alt inte ha alltför stora förväntningar på effekterna av de föreslagna bestämmelserna. Förutsättningen för atl informationen skall få någon effekt i det enskilda fallet är nämligen alt konsumenten har tillgång till alternativa finansieringsformer. För den svage konsumenien, som inle är "bankmässig", blir informationen om den höga kostnaden för avbelalningsköp närmast en ytteriigare sten på bördan. Hemförsäljningskommittén påpekar att det av belänkandet framgår atl konsumenterna i USA påverkats myckel litet i sill beteende av den där föreskrivna informationen om den relativa kostnaden för krediten.

Svenska annonsörers förening och Svenska reklambyråförbundei anser del oklart vad som menas med marknadsföring där kredil erbjudes. Tolkningen av innehållet i 3 8 förslaget till konsumentkreditlag kan därför komma atl variera mellan olika kreditgivare och lillämpningen av beslämmelserna i paragrafen kan komma all vålla besvärligehler. Enligl föreningen och förbundet blir för en reklamköpare tolkningen av särskild betydelse när utrymmet för informalion är begränsat på gmnd av mediets karaktär. Delta gäller exempelvis vid s. k. slagordsreklam, informalion på dekaler, miniaffischer etc. Föreningen och förbundet anser därför att lagtexten bör innehålla klarare definitioner av begreppet marknadsföring med krediterbiu-dande. Föreningen och förbundet understryker vidare nödvändigheten av att tillämpningsföreskrifter i fråga om upplysningsplikten tar hänsyn till atl informationsmängden måste anpassas lill mediets förutsältningar och att begränsningar av informationen därför i vissa fall av praktiska skäl är nödvändiga. Även Köpkori AB ulgår ifrån att tillsynsmyndigheten får befogenhet alt i individuella fall ge dispens från skyldigheten att i annonsering och skyltning ange den effektiva ränlan. Bolaget arbetar av tradition med igenkänningssymboler i säljföretagens annonser och på deras dörrar, fönster och kassaplatser (dekaler). Dessa K-märken fyller visseriigen syftet att erinra kunden om möjligheten att köpa med hjälp av Köpkort, men de är enligt bolagets mening inte egentliga erbjudanden om kredit ulan snarare en be-lalningsanvisning av samma typ som "Betala gärna med check". Bolaget framhåller all varken K-märkena i säljförelagsannonser eller dekalerna har sådan storlek och utformning atl de på elt för konsumenten meningsfullt sätt kan förses med uppgift om den effektiva räntan samt atl det f, ö, i prakliken skulle vara ogörligt att byta fönster- och kassadckaler efter varje ränteändring.

Prop. 1976/77:123 252

Daiainspekiionen framhåller atl del är väsentligt all konsumenten får saklig och riklig informalion omedelbart innan ell köp slutes. Beträffande informationsplikten enligl 9 8 i den föreslagna konsumentkreditlagen kan det emellerlid enligl datainspektionens mening ifrågasättas om inte uppgifternas mängd motverkar det vällovliga syftet. För en köpare är det egentliga in-formalionsbehovel all få den ekonomiska innebörden av kredilavlalet klargjord för sig. Den föreslagna informationsskyldigheten innebär bl, a, att en trefaldig information skall lämnas om kostnaderna för krediten. Datainspektionen anser det kunna övervägas om inle erforderlig informalion kan lämnas på elt för köparen lältillgängligare sätt. Liknande synpunkter anförs av köplagsuiredningen, Sveriges industriförbund, Sveriges grossisiförbund, Sveriges köpmannaförbund. Sveriges niusikliandlarcs riksförbund, konfckiionsindu-siriföreningen samt en ledamot av hemförsäljningskommittén (direktören Per Schierbeck), vilka också ifrågasätter om syftet alt köparen skall kunna basera sitt beslut på en jämförelse mellan olika kreditmöjligheter tillräckligt tillgodoses om upplysningsplikten kan fullgöras först i avtalsögonblickel genom uppgifter i kontraktet.

KO anser det vara av största belydelse alt regeln om upplysningsplikt inför avtalsslutet får genomslagskraft. För att uppnå detta bör enligl KO påföljden för brott mol regeln skärpas. KO ansluter sig lill förslaget all vid kontoköp upplysning enligt 9 8 om den effekliva räntan skall lämnas inte vid inköpstillfället ulan när kredilöverenskommelsen träffas. Den av utredningen föreslagna upplysningsplikten bör enligt KO:s mening dock utökas, KO framhåller alt kontohavaren när kredilöverenskommelsen träffas - oavsett vilken informalion som då lämnas lill honom - inte klart kan inse vilka amorteringar och kostnader som ett ianspråktagande av krediten kommer att medföra. Krediikostnaden kan då inte anges, eftersom den är beroende av framtida händelser, dvs, av i vad mån kontohavaren lar krediten i anspråk eller ej. KO anser del kunna förmodas all kontohavaren, inte minst sedan han redan tagit i anspråk viss kredit, har svårt att inför en ny debitering av kontot avgöra vilken effekt denna kommer all få i fråga om ytterligare koslnader. Del lämpligaste skulle därför vara om kontohavaren inför varje ny debitering hade kännedom om de koslnader som hade samband med den kredit som redan tagits i anspråk, KO framhåller atl del visseriigen inte torde vara möjligt att åstadkomma detta med nuvarande system för debitering och redovisning av konton, men all det dock finns vissa möjligheter att ge kontohavaren överblick över sin kosinads-slällning, 1 USA föreskrivs i den federala s, k. "Truth in Lending Ad" alt vissa uppgifter om krediikostnaden skall anges i det månatliga saidobeskedet. Enligt KO bör delta kunna lillämpas också här. KO anser det därför böra föreskrivas atl uppgift skall lämnas om den effektiva räntan på ianspråktagen kredit då saidobesked utfördas eller skriftligt krav framställs på grund av gjord debitering av kontot,

Köplagsuiredningen påpekar att ell skäl till atl kreditköpkommillén vill låla all kredilgivning för konsumtionsändamål omfattas av den föreslagna konsumentkreditlagen är att del enligt kommitténs mening fordras enhetlighet i begrepp och normer för alt konsumenterna skall kunna överblicka olika alternativ på kredilmarknaden, Köplagsuiredningen anser det dock kunna ifrågasättas om den enhetlighet som kommittén föreslår är ägnad att öka överskådligheten. Den leder bl, a. lill en högt driven abstraktion i begreppsbildningen, något som inle bara för allmänheten ulan även för

fackmän kan bereda svårigheter när man skall bilda sig en uppfattning om vad som avses och jämföra fördelar och olägenheter av olika kreditformer Köplagsutredningen framhåller bl. a. atl begreppet krediiköp täcker transaktioner som sinsemellan skiljer sig avsevärt. De fakta som en konsument kan behöva känna vid dessa olika köp varierar enligt köplagsutredningen starkt, och krediikostnaden uttryckt som effektiv ränta är blott ell av dem. Vid delbelalningsköp lorde en väsentlig synpunkt för konsumenten vara hur stort belopp han skall betala varje månad, så alt han kan ställa delta i relation lill sina inkomsler och till sina övriga utgifter. Vid kontokort lorde däremot ofta vara viktigast, vilka möjligheter köparen har alt hell undgå räntor och vilka maximala kreditbelopp och kredittider han kan erhålla med utnyttjande av kortet. Kraven på information vid konlokrediter synes därför enligt köplagsutredningens mening inle i så hög grad som enligt förslaget böra koncentreras till den effektiva räntan,

Köpkori AB har inget all invända mol den föreslagna upplysningsplikten i 3 och 9 88. Bolaget uppger alt det i sin marknadsföring och i de kon-tobeslämmelser som ingår i avtalet med varje kund under en längre tid har angivit en effektiv ränta i intervall (t, ex. 14-17 96). En dylik uppgift torde enligt bolaget vara i överensstämmelse med kommitténs uppfattning om schablon för ränleangivelsen och bolaget förutsätter all ev, erforderiiga kompletteringar kan utarbetas i samråd med tillsynsmyndigheten.

Några remissinstanser berör särskilt begreppet effektiv ränta och därmed sammanhängande frågor, Daiainspekiionen framhåller atl begreppet effektiv ränta synes bygga på fiktionen atl krediikostnaden enbart är en funktion av kredittiden, Enligl datainspektionen är detta emellertid inte fallet. Vid all kredilgivning lill konsumenl uppkommer dels en fast kostnad, beslående av kostnad för inhämtande av kreditupplysning och kostnad förarbete med uppläggning av krediten, dels en rörlig kostnad, nämligen räntan på del belopp som omfattas av krediten. Såväl jämförelser mellan olika kredilal-lernaliv som avräkning vid förlida belalning och vid återtagning skulle enligt datainspektionen underiättas om en sådan uppdelning görs definitionsmäs-sigt. Inspektionen påpekar att motsvarande uppdelning av kostnader och löpande ränta är föreskriven i 5 8 inkassolagen. Datainspektionen anser atl räntan bör anges på enhetligt sätt för alla former av konsumentkredil, förslagsvis som åriig ränta på skuldbeloppet. Malmö kommun (kommunstyrelsens majoritet) ställer sig skeptisk lill all begreppet effektiv ränta skall användas som jämförelsenorm i konsumentupplysningen. Enligt kommunen känner de flesta inte lill begreppets innebörd och det används i skiftande betydelser, Enligl kommunens mening bör krediikostnaden alllid uttryckas i kronor. Sveriges advokatsamfund samt professorn Lennart Vahlén, vars yttrande åberopas av Finansieringsförelagens förening, anser begreppet effektiv ränta konstlat och stridande mot vanligt språkbruk. Advokatsamfundet och Vahlén framhåller atl räntor i sedvanlig mening endast aren del av krediikostnaden, medan enligt förslaget krediikostnaden fiktivt skall anges som en åriig ränta för att möjliggöra en avskräckande jämförelse med egentliga låneräntor. Ränta på skuld är avdragsgill vid beskattning men "effektiv ränta" är inte avdragsgill i sin helhet. Härtill kommer alt den verkliga ränlan är avdragsgill endast i den utsträckning och för det år den faktiskt eriäggs. Advokatsamfundet och Vahlén anser alt förslaget i denna del kommer att skapa förvirring.

Svenska bankföreningen understryker betydelsen av att de föreskrifter om

Prop. 1976/77:123 254

redovisning av den effektiva ränlan som avses gälla bankkrediter grundas på en formel som ger en rättvisande bild av den verkliga krediikostnaden för bankkrediter vid en jämförelse med andra kredilformer. Bankföreningen påpekar atl del härvidlag är av slor betydelse all den formel som läggs till gmnd beaktar amorteringsintervallels inverkan på den effektiva ränlan. Svenska sparbanksföreningen framhåller all den av kommittén anvisade formeln för beräkning av effektiv ränta vid månadsamorleringar inte kan användas i de fall då amorteringsperioderna är kvartal eller halvår. Avvikelser på flera procentenheter kan förekomma. Enligt sparbanksföreningen bör tillsynsmyndigheten uppmärksammas på förhållandel. Sparbanksföreningen påpekar vidare att konsumenien, som är van att bedöma kostnad i kronor och ören, lorde behöva särskild informalion även om amorteringslaklens och amorteringstidens inverkan på kreditkostnaden,

Direkiförsäljningsföretagens förening (DF) har i princip ingenting emol alt krediikostnaden blir föremål för klargörande information lill konsumenlerna, men ifrågasätter om användandet av begreppet effektiv ränta kan tjäna avsett syfte. Enligt DF kan begreppet inte anses vara vedertaget och entydigt. DF framhåller atl frågan om användandet av begreppet effektiv ränta dock inte enbart är en semantisk fråga. Enligt DF:s mening har begreppet sådana uppenbara begränsningar atl det inte kan tjäna som "jämförpris" för olika kreditkostnader, ulan tvärtom kan bli vilseledande för konsumenten vid val mellan olika köpalternativ. DF åberopar i detta sammanhang en till föreningens yttrande fogad utredning av ekonomie licentiaten Ulf Lundman, Siockholm, vilken enligt DF:s mening visar atl effekliva ränlan inte är ett så entydigt mått på krediikostnaden atl den kan bli ett begripligt inslag i konsumentupplysningen.

Husqvarna AB anser alt även t. ex, kontantinsatsens storlek och kredittidens längd bör anges för alt uppgift om den effektiva räntan vid marknadsföring skall utgöra en för konsumenten meningsfull information. Enligt bolaget kan det antas atl en komplett sammanställning över relevanta beräkningsgmnder blir så omfattande, all dess återgivande vid varje form av marknadsföring blir opraktiskt eller ohanterligt. Föratt täcka alla länkbara räntevariabler inom etl hell produktsortiment skulle en så slor mängd uppgifter behöva anges alt konsumenten oavsiktligt kan bli vilseledd. Bolaget ifrågasätter också om innebörden i begreppet effektiv ränta över huvud tagel kan göras förståeligt för den köpande allmänheten.

I fråga om kravel på alt kreditgivaren i vissa fall enligt 3 och 9 88 i förslaget lill konsumentkreditlag även skall ange varans konlanlpris framhåller datainspektionen att kontanlpriset enligt förslaget inte skall vara lika med "prislappsprisel", eftersom eventuellt förekommande kontantrabatter bör dras av från detta pris. Della innebär bl, a. svårigheter för säljaren och tillsynsmyndigheten alt fastställa korrekt kontantpris. På sikl kan effekten bli att kontantrabatter helt försvinner, vilket knappast gagnar konsumenl-kolleklivet som helhet. Även NO anser all kravet på uppgift om "nel-lokoniantpris" kan tänkas leda lill en minskad rabattgivning, NO menar att delta i så fall bör leda till en motsvarande sänkning av konlanlprisnivån för all konsumenterna skall hållas skadelösa. Tillsynsmyndighet och pris-övervakande myndighet får enligl NO antas kunna beakta effekler även av delta slag, SPK säger sig inte gå in på närmare bedömning av för- och nackdelar med på marknaden förekommande pris- och rabatldifferenliering.

Prop. 1976/77:123 255

SPK framhåller dock att de genomsnittligt uttagna priser för varor och tjänster, som presenteras i SPK:s utredningar - vilka kommillén anser kan ligga till gmnd för normbildningen när del gäller kontanlpriset - i samtliga fall avser förhållanden under tidigare perioder. För vissa varor genomför SPK fortlöpande undersökningar, medan belräffande andra varor ulredningama genomförs med längre lids mellanmm. Den ambitionsnivå som kommittén förutsätter hos tillsynsmyndigheten när det gäller bestämning av kontanlpriset skulle enligl SPK kräva att etl omfattande statistiskt material inhämtas fortlöpande för samtliga berörda varor. SPK framhåller vidare alt resultaten av SPK:s rabatlundersökningar avser de genomsnittliga rabatterna för grupper av företag, hela branscher etc. Om uppgifter om konlantpriser skall kunna ha elt reellt informationsvärde bör enligl SPK:s mening förefintlig spridning i rabatigivningen redovisas, vilket kräver omfattande statistiska undersökningar.

RSV lar upp vissa skaiieräiisliga synpunkter på den föreslagna informationsplikten för kreditgivare. RSV framhåller all del i förslaget förutsätts att den informalion konsumenten skall få i samband med köpel inte skall omfatta ett uttryckligt angivande av den i beloppet "kreditkostnad" ingående delposten "alla räntor". Från skatterättslig synpunkt anser RSV alt en obligatorisk upplysningsplikt även i della avseende bör las in i lagtexten. Såsom motivering härför anför RSV följande.

Enligt 39 8 1 mom, kommunalskattelagen är ränta på skuld, som inle skall dras av i annan förvärvskälla, avdragsgill under inkomst av kapital. Även om räntan hänför sig lill en i princip inle avdragsgill levnadskostnad är den alliså avdragsgill. Regeringsrätten har i ell pleniavgörande (RÅ 1970 ref 9) prövat frågan om avdrag vid köparens inkomsttaxering för ränta, avbelalningslillägg och expeditionskostnader vid köp på avbetalning av personbil, avsedd all användas uteslutande för privat bmk. Regeringsrättens majoritet fann därvid bl. a. atl, om vid avbetalningsköp avtal träffades mellan parterna om att ränta skulle erläggas på ogulden del av köpeskillingen, ränlan var avdragsgill vid inkomsttaxeringen även om den ingick i avbetalningspriset. Av utgången i målet framgår vidare att avbelalningslillägg och expeditionskostnader vid köpel inle ansågs avdragsgilla. Regeringsrättens utslag har diskuterats av Claes Sandels, Plenimål om avbelalningsränta. Skattenytt, 1970, s. 157, jfr också Ulf Malmgård, Om avdrag för räntekostnad. Skattenytt, 1974, s, 196, Av Malmgårds artikel, s, 198, framgår atl RSV:s nämnd för rättsärenden i elt ärende om förhandsbesked i taxeringsfråga funnit all avgift för checkräkningskredil var all jämställa med gäldränta vid beräkning av inkomst av kapital. Talan fördes inte mot detta förhandsbesked, varför ärendet inte kom under regeringsrättens prövning. Det har inle närmare klarlagts hur förhandsbeskedet skall ses i förhållande lill regeringsrättens utslag om behandlingen i avdragshänseende av olika posler i ett avbeialningspris. Numera föreligger etl av Köpekonirakisgruppen efter överiäggningar med konsumentombudsmannen utarbetat standardformulär för avbeialningskonlraki, vari den i princip avdragsgilla ränteposten skall specificeras och vissa upplysningar om avdragsrätten lämnas. Likväl förekommer det många gånger atl skattskyldiga i sina deklarationer yrkar avdrag för gäldränta trots att fråga är om en helt eller delvis inte avdragsgill kostnad som rör avbelalningsköp. Om taxeringsmyndigheternas utredning visar atl den skattskyldige gjort sådant yrkande, vägras avdrag antingen för hela det yrkade beloppet eller också för den del av avbelalningslillägget

Prop. 1976/77:123 256

som inle efter en skälighetsuppskattning kan hänföras lill avdragsgill ränta. Anses den skattskyldige ha lämnat oriklig uppgift i sin deklaration rörande det yrkade avdraget påförs också skattetillägg enligl 116 a 8 taxeringslagen. Enligt RSV:s mening synes de skattskyldiga med visst fog kunna hävda, alt en del av "krediikostnaden" är ränta och såsom sådan en avdragsgill kostnad. Om räntan därvid inte specificerats särskilt, återstår endast att göra en skönsmässig bedömning. Både för de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna är elt sådant förfarande otillfredsställande eftersom del i och för sig måsle finnas faktiska möjligheter att räkna fram det exakta räntebeloppet. Av del anförda framgår alt posten "effektiv ränta" från laxe-ringssynpunki är ulan intresse och - särskill om den är den enda ränteposten som presenteras av säljaren - kan vara direkt vilseledande för köparen. Posten "effektiv ränta" omfattar ju även kostnader som inte är avdragsgilla vid taxering. Då det är delposten "alla räntor" i krediikostnaden som är den vid taxering i princip avdragsgilla kostnaden, bör den poslen specificeras särskill i samband med att säljaren informerar köparen inför köpet. Även om kreditköpet sträcker sig över flera kalenderår och ränlan alliså inte får dras av under ett utan under flera beskattningsår är en sådan speciflkalion av stort värde för den skattskyldige och för myndigheternas laxeringskontroll. Härtill kommer alt en sådan specifikation även tillgodoser etl viktigt konsumentinlresse. En öppen redovisning av denna räntepost ger konsumenten en förbättrad möjlighet all göra jämförelser med andra finansieringsal ternali v. Vid sådana val har beskaltningseffeklerna normall intresse även för den vanlige konsumenten.

RSV framhåller vidare all det i andra stycket av anvisningarna till 14 8 lagenom mervärdeskatt stadgas bl, a. all avbelalningslillägg, finansieringslill-lägg, ränta och annat pristillägg som skall eriäggas av köparen enligt avtalet skall inräknas i vedertaget. Detta vederlag läggs sedan till grund för bestämmande av del beskattningsvärde på vilket skatten beräknas. Gällande reglerom mervärdeskatt motiverar alltså inle, såsom principerna för inkomstbeskattningen, någon specifikation i faktura eller motsvarande handling av delposten räntekostnad, utan alla kreditkostnader inräknas i vederiaget. Enligt RSV är det emellertid inte säkert att beslämmelserna fortsättningsvis kommer all ha denna innebörd. 1 en skrivelse till finansdepartementet den 27 maj 1971 lade RSV fram vissa ändringsförslag på mervärdeskatleområdet, RSV anförde därvid bl. a., all ränta på reversfordran och andra skuldebrev inte borde räknas in i beskattningsvärdet och atl samma princip borde gälla även i avbelalningskontrakt angiven ränta. I mervärdeskatteutredningens delbetänkande "Översyn av mervärdeskatlen,del I, Materiella regler" (Ds Fi I973:3)anfördes(s, 82),att ulredningen avsåg alt i sill slutbetänkande särskilt behandla räniefrågan. Slutbetänkandet har ännu inle avlämnats men kan snart förväntas. För det fall reglerna om ränta på mervärdeskatleområdet kommer atl ändras blir del, framhål-ler RSV, sålunda även ur mervärdeskatlesynpunkt angelägel alt delposten "allaräntor"specificerassärskili i köpehandlingarnaisamband med kreditköp.

Frågorna i vad mån upplysningsplikten vid marknadsföring bör gälla även för krediter och andra fortlöpande krediler i bank samt i vad mån kreditgivaren bör vara skyldig atl lämna uppgifter om kreditkostnad m. m. vid avtal om lån utan samband med kreditköp berörs av etl stort antal remissinslanser.

KO tillstyrker kommiiténs förslag i dessa delar och framhåller det angelägna i alt också kreditgivare som erbjuder från vissl köp fristående lån

Prop. 1976/77:123 257

blir skyldiga att lämna uppgift om effektiv ränta. Även på delta område finns enligl KO behov av upplysning. Inte sällan beskrivs olika låneformer i marknadsföringen på ett sådant sätt att en presumtiv låntagare måste ha stora svårigheter att bedöma om lånet är förmånligt med hänsyn till bl. a, räntans sloriek och amorteringstidens längd. När del gäller lillämpningen av 24 8 i förslagei till konsumentkreditlag framhåller KO atl del lorde kunna uppstå tveksamhet om ett lån i elt visst fall lämnas till en person i egenskap av konsumenleller rörelseidkare. KO förulsälteralt regeln får enexlensiv lillämpning och att upplysningar alltid lämnas om del inte är osannolikt att lånet eller en del av det kommer alt användas för privat konsumtion. För vissa låneformer, såsom bosätiningslån och s, k. spariån, vilka är direkt avsedda för konsumenter, bör enligt KO tillsynsmyndigheten föreskriva generell uppgiflsskyldighet, Enligl KO:s mening bör vidare uppgift enligl 24 8 lämnas inle bara till den person som upptar lånet utan också till annan som i egenskap av t. ex, borgensman eller växelgäldenär iklädersig ell betalningsansvar gentemot kredilgivaren.

Åtskilliga remissinslanser ansluter sig i dessa frågor till experten Casons särskilda yttrande- till vilket kommiitéledamoten Björiing i sin reservation i huvudsak anslutit sig - nämligen kronofogdemyndigheten i Växjö distrikt, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, handelskamrarna i Göie-borgoch Karlstad, handelskammaren i Örebro och Västmanlands län, en ledamot av hemförsäljningskommittén (direktören Per Schierbeck), Sveriges industriförbund, Sveriges grossist förbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges musikhandlares riksförbund, Svenska bankföreningen, Finansieringsförelagens förening, Svenska bålinduslriföreningen. Svenska postorderföreningen. Köpkort AB, IKEA konioAB, Elinderska Conto Förelagen, Sveriges föret ägares riksförbund. Även Skånes handelskammare och Gotlands handelskammare anför synpunkter som väsentligen molsvarar dem som återfinns i Casons särskilda yttrande, Lfl>75s(v/e/5e«/Gö/e6orgOf/?So/;ws/änanslulersig lill Casons mening atl upplysningsplikten enligt 24 8 förslaget till konsumentkreditlag belräffande lån som är fristående från krediiköp bör göras beroende av konsumentens begäran därom saml alt s. k, notariatlån helt bör undanlas från den föreslagna upplysningsplikten. 5've//ge5/o/e«(>;gsöanA:e«/o/-ti/«rf anser att upplysningsplikten inle bör omfatta bankerna.

Bankinspektionen framhåller beträffande 3 8 förslaget till konsumentkreditlag atl bestämmelsen när del gäller bankernas kredilgivning främst lorde la sikte på bankernas direkta medverkan i kredilköpssammanhang. När bank marknadsför sin rörelse, innefattande bl. a. kredilgivning i hittillsvarande former till privatpersoner,lordeell uppfyllande av bestämmelsen mera sällan vara möjligt eller meningsfullt, eftersom kreditvillkoren dels är avhängiga av diskontot, dels skiftat med hänsyn till om säkerhet ställs eller ej och lill säkerhetens beskaffenhet i förekommande fall. Enligt bankinspektionen hindrar detta dock inte all upplysning lämnas om effekliva ränlan -vid oförändrat diskonto-i fråga om standardiserade personkredilformer såsom spariån o, d. Bankinspektionen framhåller vidare all för checkräkningskredil (med eller ulan ställd säker-hetjden effekliva räntan inte kan bestämmas på förhand,eftersom själva krediten ulgör ell rambelopp och sammanlagda beloppet av kreditavgifi och ränta beror av i vilken utsträckning kontot disponeras. Dessa omständigheter bör beaktas vid meddelande av föreskrifter angående paragrafens tillämpning för banker. För att så skall kunna ske i erforderiig mån och uppgiflsskyldigheien inte kräva större arbeisinsaiseroch kostnader än som är skäligt bör enligl bank-

17 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

Prop. 1976/77:123 258

inspektionensmeninglydelsenav3 8 jämkas. Enligt bank inspektionen har liknande synpunklergiltighet beträffande tillämpningen av 24 8 förslaget till konsumentkredillag såvitt angår effektiv ränta och kredilkoslnader. Exempelvis synes det inte meningsfullt eller möjligt att lämna uppgift om "krediikostnaden angiven såsom en årlig ränta beräknad på kreditbeloppel, i förekommande fall under hänsynslagande lill all delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden" (definitionen av effektiv ränta), när fråga är om amorteringslån med lång löptid. Angivande av räntesats som - om lånet inte är räntebundet - relateras till gällande diskonto bör enligt bankinspektionens mening vara tillfyllest, I nu nämnt avseende kan emellertid även behöva beaktas alt del är svårt för bankerna all beträffande kredit, som reellt fömtsätts löpa under så lång tid atl bankens koslnader inle kan fömlses redan vid kreditavlalets ingående, för hela löptiden binda sig vid en strikt diskontorelalerad räntesats eller kreditavgifter som gäller vid kreditens lämnande. Bankinspektionen anser därför atl också innehållet i 24 8 jämkas. Bankinspektionen framhåller i sammanhanget att det bör kunna förutsättas all förändringar av kreditvillkoren lill kundens nackdel inle skall ske om de inle är nödvändigt betingade av omständigheterna. Förändringarna bör inle vara av annal slag än vad kreditlagaren enligt bankens informalion vid kreditens lämnande har haft anledning all räkna med. Naturiigivis kan situationer uppstå då en avvägning mellan krediliagarens och bankens intressen är komplicerad. Tillsynsmyndigheten fyller här enligt bankinspektionens erfarenhet en viktig funktion såsom en instans för prövning av klagomål från allmänheten. Även Svenska sparbanksföreningen - som i fråga om checkräknings- och konlokrediter ansluter sig lill experten Casons särskilda yttrande - påpekar de praktiska svårigheter för bankernas del atl uppfylla upplysningsplikten som vid lån med längre löptid följer av diskontoändringar. Enligt sparbanksföreningens mening måsle bankerna an-lingen medges rätt att i avtal införa beslämmelser om förändring av kreditkoslnad vid diskontoändringar, eller också måste avtalen sägas upp och skrivas om vid varje ränteändring. Det förra alternativet talar enligt sparbanksföreningen föratt bankerna bör befrias från upplysningsplikt vad gäller krediler med längre löplid, då konsumenten inte med ledning av informationen kan göra de överväganden utredningen avser. Det senare alternativet motverkar de ralionaliseringsåtgärder, som vidtagits inom lånehanteringen och förutsätter återgång till ökad manuell behandling. Sparbanksföreningen framhåller att en sådan åtgärd skulle kraftigt fördyra admini-slralionen och verka starkt prishöjande, vilket knappast kan anses gagna konsumenternas intressen. NO framhåller att upplysningsplikten i fråga om 1. ex. effektiv ränta på sådana krediler som inte är knutna till visst köp inle får drivas så långl alt kostnaderna för dessa jämförelsevis fördelaktiga kreditformer höjs. Såvitt gäller förslaget alt vid checkräkningskrediler och andra fortlöpande krediler den effektiva räntan skall anges för olika länkbara utnyltjanden för enligl NO:s mening förutsättas alt man kan fö ange ett begränsat antal realistiska alternativ. Även SACO/SR framhåller att man i fråga om fortlöpande krediler måsle beakta svårigheten atl ge upplysningar som täcker varje slags användning av kreditutrymmet. PK-banken anser att de svårigheter atl ange de exakta kreditkostnaderna som kommer att föreligga vid vissa kredilformer inle lorde vara större än alt de kan lösas i samråd med tillsynsmyndigheten.

Prop. 1976/77:123 259

1.5 Kreditbelopp och kredittid

Kommitténs förslag rörande maximering av kreditbeloppel (krav på konlanlinsals) och kredittiden vid kreditköp har, såsom antyds av de i avsnitt l.l redovisade uttalandena, föll ett blandat mottagande.

1.5.1 Maximering av kreditbeloppel (krav på kontantinsats)

Kommitténs förslag på denna punkt stöds eller lämnas ulan erinran av RA, Göta hovrätt, RSV. kronofogdemyndigheterna I Malmö, Mariestads, Vänersborgs och Västerås distrikt, statens induslriverk, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, hemförsäljningskommiiién (majoriteten), leasingutredningen, LO, TCO, M och KAK. Statens induslriverk anser dock att kommittén inle i tillräcklig omfattning utrett lagstiftningens inverkan på vamefterfrågan och därmed inte heller produktions- och sysselsättningseffekterna i de branscher vars försäljning till stor del sker genom krediiköp. Det förefaller enligl industriverkets mening sannolikt att efterfrågan på vissa varor kan komma all omfördelas produkt- och tidsmässigt. Negativa effekler kan uppslå på kort sikt, i synnerhet om lagförslaget skulle införas under en lågkonjunktur med sviktande orderingång. Även om man på kort sikt kan se vissa negativa effekter bedömer industriverket det emellertid som mindre sannolikt alt produktionen och sysselsättningen inom industrin kan komma all påverkas i nämnvärd omfallning. Hemförsäljningskommittén (majoriteten) uppehåller sig vid kreditköpkommitténs uttalanden i betänkandet, att förslagen i denna del innebär en uppstramning av nuvarande förhållanden särskill för förelag som bedriver hemförsäljning av hushållsmaskiner på kredil, atl den föreslagna kontantinsatsen kan förmodas leda till en minskning av hemförsäljningen, atl del ur samhällsekonomisk synvinkel inte torde vara något all invända mot atl denna jämförelsevis kostsamma och ibland påträngande försäljningsform får träda tillbaka saml att det - med hänsyn till de effekter på exempelvis sysselsättningen som delta kan medföra - dock kan finnas skäl all med tillämpning av den föreslagna dispensregeln i 8 8 konsumentkreditlagen under en övergångslid ge företagen tillfälle lill en omläggning av sina försäljningsmetoder. Hemförsäljningskommittén anslutersig till dessa bedömningar. För den händelse förslagen om kreditbelopp och kredittid inte skulle befinnas lämpliga att genomföra på hela marknaden framhåller hemförsäljningskommittén att hemförsäljningsområdet torde vara den del av marknaden där det är mest befogal alt genomföra en sådan reglering. Hemförsäljningskommittén menaratt som en följd av förslagets laglekniska konstruktion - alt konlanlinsalsen skall eriäggas när kredilen tas i anspråk, dvs. senast när konsumenten får den köpta varan i sin besittning - kommer konsumenien i de fall när hemförsäljaren levererar varan redan vid avialstilirällel (sammanträffandet) atl tvingas överväga sill köp noggrannare än f n. enbart på grund av kravel på kontantinsats. Atl konsumenten på detta sätt erhåller en extra "hjälp" att noggrant överväga och kanske motstå en hemförsäljares aktiva säljargumentering finner hemförsäljningskommittén tillfredsställande mol bakgrund av dess kännedom om hemförsäljningsmarknaden. Visseriigen har konsumenten sin ångerräll att falla tillbaka på, men den informalion som hemförsäljningskommittén har tillgång till ger en antydan om atl det finns en psykologiskt betingad tröghet eller rentav motvilja hos konsumenterna att utnyttja ångerrätten även när det vore

Prop. 1976/77:123 260

befogat. Hemförsäljningskommittén nämner i sammanhanget att de två största företagen på hemförsäljningsområdel - AB Elexlrolux och Husqvarna AB - bägge regelmässigt levererar sina varor direkt vid avtalsiillföllei. Antagandet i propositionen till hemförsäljningslagen (prop. 1971:86 s. 73, 82), alt ångerveckan skulle medföra att del skulle komma all höra lill undantagen att köparen fick varan levererad innan ångerfristen löpt ut, har alltså inte besannats. Den kanske främsta orsaken härtill är enligl hemförsäljningskommittén att ångerfrekvensen hos köparna kommit att ligga på en låg nivå, varför det inle berett företagen några problem att leverera direkt. LO hänvisar bl. a. till resultatet av näringslivels allilydundersökning, enligl vilken de intervjuade i genomsnitt accepterade en lägsta kontantinsats om 20 till 25 procent, samt till alt det av betänkandet framgåratt kontantinsatsen vid havererade avbetalningsköp är extremt låg. En relativt kraftig kontantinsats skulle enligl LO antagligen leda lill all den enskilde konsumenien tvingas atl noggrant tänka över köpel och dess konsekvenser. Huruvida kontantinsatsen skall bestämmas lill 25 procent eller till en lägre procentsats för all della syfte skall uppnås är enligl LO svårbedömbart, 1 brisl på närmare utredning härom accepterar LO kommitténs förslag, men framhåller atl delta tal på intet sätt är sakrosankt. Skulle det senare visa sig atl kravet på 25 procents kontantinsats är olämpligt, bör enligt LO procentsatsen justeras. TCO anför liknande synpunkter.

Datainspektionen anser atl ell krav på kontantinsats har ett väsentligt värde för konsumentskyddet genom att en köpare bättre överväger affären och genom att kredilålagandet minskar. Datainspektionen ifrågasätter dock om inle del avsedda konsumenlpolitiska målel kan nås även om anspråket på kontantinsats sätts lägre än 25 procent, vilket för vissa varor och branscher innebär en avsevärd höjning och kan befaras leda till omställningssvårigheter. Malmö kommun (kommunstyrelsens majoritet) hälsar i och för sig förslaget om viss minsta kontantinsats med tillfredsställelse men anser att en modifiering av insatsens storlek kan övervägas. SACO/SR förordar elt krav på 15 procents kontantinsats. SACO/SR hyser dock tvekan om i vad mån bestämmelser om kontantinsats och kredittid verkligen blir effekliva med hänsyn till åtalsregelns uiformning. Vidare är det enligl SACO/SR oklart i vad mån alternativa finansieringsformer kommer att stå till buds för de ekonomiskt svaga grupperna i samhällel samt vilka samhällsekonomiska konsekvenser, närmast avseende sysselsättningen, som förslaget kommer att få. Att hemförsäljningen skulle drabbas hårt av en regel om kontantinsats, betraktar SACO/SR dock inte som någon nackdel, SACO/SR framhåller atl man på grund av dessa tveksamma punkter kunde ifrågasätta en alternativ metod, exempelvis att ge KO ett uppdrag inom ramen för avtalsvillkorslagen att förhandla om och i sista hand inför marknadsdomstolen föra talan om kontantinsatser och kreditlid, Enligl SACO/SR förefaller emellertid en sådan ordning ganska tung. Föreningen Sveriges kronofogdar ha i och för sig inle något att erinra mol en lagstiftning om minsta konlanlinsals men är dock något tveksam lill kommitténs förslag med hänsyn lill att del kan vålla svårigheter för köpsvaga konsumenter Även Åf ansluter sig i princip till förslaget att en viss procent av kontanlpriset skall eriäggas som kontantinsats, men påpekar att man inte kan bortse från att många konsumenter vid en så hög kontantinsats som den föreslagna får svårare all göra övervägda och riktiga köp, KF anser all denna negativa fördel-ningspoliliska effekt av lagförslaget är ägnad atl väcka betänkligheter KF

ifrågasätter därför om inte den för konsumenterna mer fördelaktiga krediiformen låneköp bör särbehandlas. Del som härvid kommer ifråga gäller närmast kontantinsatsens höjd. Enligt KF är del önskvärt alt lagförslaget i detta hänseende modifieras.

NO framhåller att en fixering av kontantinsatsen till 25 procent övertag vissertigen har praktiska fördelar men torde få starkare effekler i vissa branscher som nu har klart lägre genomsnitlsinsalser än i andra branscher. Härigenom kan uppstå kontraktionseffekler som inle är önskvärda från allmän synpunkt. Delta drabbar sannolikt inle enbart varor som säljs direkt i hemmen. Om man vill undvika alllför många dispensfall bör det därför enligl NO övervägas att direkt i lagen möjliggöra anpassning av kontantinsatsen efter förhållandena på olika varuområden. Därvid bör man också söka undvika atl verkningarna av bestämda kontantinsatskrav särskilt drabbar lågprisföretag, I, ex, inom postorderhandeln, som f n. lorde ha relalivt låga - vid kontoköp inga - krav på kontantinsats.

Kö delar kommiiténs uppfattning atl del finns anledning alt söka nedbringa kostnaderna och atl fö konsumenien atl närmare överväga sitt behov av en viss vara och innebörden av ett kreditköp, KO menar liksom kommittén atl en maximering av kreditbeloppel kan vara ell lämpligt instrument med vilket detta kan åstadkommas. Som framgår av beiänkandei innebär en regel om lägsta kontantinsats om 25 procent av kontanlpriset för ett stort antal krediiköp ingen ändring i förhållande till läget i dag. Inom en slor del av den seriösa avbetalningshandeln kräver säljarna kontantinsatser på mellan 20 och 40 procent, I vissa branscher är kontantinsatserna normall högre. Det förekommer också branscher med lägre kontantinsatser. Lägre kontantinsatser - eller inga kontantinsatser alls -uttas enligt KO:s erfarenhet i huvudsak av mindre nogräknade säljare, inle minst vid hemförsäljning. Del är också signifikativt atl köp med låg kontantinsats havererar oftare än andra köp. KO är således i princip enig med ulredningen om all del bör uppslällas krav på viss minsla konlanlinsals vid krediiköp. KO vill dock inte lillstyrka den föreslagna 25-procentsregeln. En sådan regel kan enligl KO vara praktisk all tillämpa men innebär dock att man något godtyckligt läser fast principen om lägsta kontantinsats och därmed avstår från möjligheten att i prakliken uppnå de efterslrävade effekterna. 1 vissa fall kan det vara befogat med en högre konlanlinsals än 25 procent, medan del i andra fall är lämpligare med en lägre handpenning. KO förordar därför en mer flexibel reglering. Del bör enligt KO:s uppfattning ankomma på regeringen all på förslag av tillsynsmyndigheten bestämma vilken lägsta kontantinsats som skall gälla för olika varuslag. Lägsta kontantinsats bör således kunna fastställas till olika procentsatser för skilda varugrupper. Delta innebär enligt KO inte all samlliga förekommande varor bör indelas i en stor mängd grupper och att man sedan föreskriver om viss lägsta kontantinsats för varje grupp. Än mindre innebär det alt konlanlinsalsen skall differentieras inom varje varugrupp. Detta skulle enligt KO vara alllför tungt atl administrera utan all fördelarna därmed skulle vara särskill slora. Systemet skulle också bli svåröverskådligt för både näringsidkare och konsumenter. En viss differentiering av lägsta kontantinsats kan enligt KO:s mening däremot vara lämplig, t. ex, så alt lägsta konlanlinsals faslslälls till visst lägre procenttal för varor av nödvändighets-karaktär och till vissl högre procenttal för varor av renodlad lyx- eller till-fällighelskaraktär. Härvid bör hänsyn också tas till varans pris, KO anser

Prop. 1976/77:123 262

att en differentiering kan vara lämplig även av konjunkturpolitiska skäl, KO framhåller atl om detta KO:s förslag genomförs bör man å andra sidan kunna avstå från den av kommittén föreslagna dispensregeln. Etl dispens-förfarande lorde enligl KO inle vara något lämpligt styrmedel i detta fall. En dispensregel tillämpas antingen försiktigt, vilket medför atl lägsia kontantinsatsens sloriek inle anpassas lill de faktorer som bör beaktas i sammanhanget, eller generöst, vilkel leder till alt antalet dispensansökningar blir stort.

Köplagsutredningen anser att kravel på minsla kontantinsats om 25 procent av kontanlpriset för konsumenlerna kommer att kännas som ett band på deras frihet all bestämma om sina privata angelägenheter, Inga omständigheter, hur socialt eller ekonomiskt övertygande de än må vara, berättigar köparen att träffa avtal om krediiköp med lägre kontantinsats. - Den föreslagna konsumentkreditlagen 5 8 ger enligt köplagsutredningen flera exempel på alt önskan att förebygga atl reglerna kringgås leder till att de skall gälla även andra typer av avtal än dem som de främst riktar sig mot. Skall inle belalning ske omedelbart vid överlämnande av vara måsle enligl förslaget parterna särskilt komma överens om en kredittid på högsi en månad; eljest fordras att kreditbeloppel utgör högsl 75 procent av priset. Enligt köplagsutredningen blir del alltså inte längre möjligt att lör de fall, där del är klart att köparen inte skall åtnjuta någon längre kredit, behandla betalningstiden så formlöst som vanligen sker nu. Enligl förslaget får, om parterna har kommit överens om en kredittid som ej är längre än en månad och de vill förlänga denna tid, kreditbeloppet likaledes utgöra högsl 75 procent av priset. Köparen måsle med andra ord vid förlängningen alllid belala minst 25 procent av priset. Men i många fall sker nu, om inle köparen betalar i lid, ingen särskild överenskommelse utan föriängningen av kredittiden sker genom atl säljaren dröjer med all kräva in en förfallen fordran, Enligl köplagsutredningens mening framgår inte av lagtexten eller motiven vad säljaren enligt den föreslagna lagen bör göra för att vara säker på att inte ådra sig straff när köparen inte betalar vid förfalloliden. Skulle resultatet bli alt han regelbundet söker driva in åtminstone 25 procent, utan avseende vid de omständigheter som föranlett att köparen inte betalar, kan regeln enligt köplagsutredningens mening inte anses fungera lill konsumenternas förmån. Köplagsutredningen framhåller emellerlid vidare att utredningen givetvis inte vill motsätta sig att det ställs upp ell krav på minsta tillåtna konlanlinsals vilkel har till syfte inle all molverka kredilköpen men att bidra till alt avbelalningsköpen fungerar lämpligi och köparnas kredilkoslnader hålls nere. Kraven bör därvid variera med hänsyn lill vilken kreditform del är fråga om och nivån bör inle sättas så högt att även konsumenler i visserligen små men ändock ordnade ekonomiska förhållanden i prakliken utestängs från möjligheten all efterfråga dyrare konsumenlkapiialvaror,

SHIO anser all en modernisering och förbättring av reglerna för konsumentskydd vid avbelalningsköp bör ske genom en ramlagstiftning för konsumenlkredilköp, medan detaljbeslämmelser för olika varugrupper och branscher bör fastställas efter förhandlingar mellan KO/konsumentverket och berörda branschorganisationer. Svenska sparbanksföreningen biträder principen att viss kontantinsats bör förekomma men anser atl den bör anpassas till konsumentens betalningsförmåga. De av kommillén angivna gränserna är enligl sparbanksföreningen godtyckligt valda, MRF framhåller

Prop. 1976/77:123 263

alt det lorde vara principielll rikligt all ha vissa generella regler för minsla kontantinsats och längsta kredittid för dyrare kapitalvaror Slörre köpåla-ganden bör enligt MRF i normalfallet motsvaras av en likviditetsuppoffring för köparen, MRF framhåller att avbetalningsöverenskommelsen för bilhandeln utan tvivel bidragit till sundare branschförhållanden. Restriktionerna har nämligen, förutom samhällsekonomiska, även positiva sociala och konsumentpolitiska effekter. Reglerna nödvändiggör för hushållen atl planera sina investeringar på etl förnuftigt sätt. Detta förutsätter dock att restriktionerna inte blir så hårda atl de får en direkt prohibiliv effekt. MRF påpekar dock att de erfarenheter som vunnits av kreditrestriktioner inom bilbranschen inte utan vidare låter sig överföras till andra kapitalvarubran-scher Varje varugrupps olikartade förutsältningar måste beaktas och ev. reslriktionssystem byggas upp därefter. En viktig och måhända avgörande invändning som kan riktas mot kommitténs förslag om generella kredit-restriktioner är all kontrollaspeklen inle tillräckligt beaktats. MRF anser alt del kommer att bli svårt att skapa ell effektivt system utan risk för antingen urholkning av beslämmelserna genom bristande efterievnad eller för en alltför omfattande kontrollapparat. Det torde enligt MRF:s mening vara välbetänkt all analysera reslriklionsmöjligheierna från bransch till bransch och söka förverkliga målsättningarna i nära samarbete med berörda branschorganisationer. Liknande synpunkter framförs av Sveriges billndusiri-och bilgrossistförening.

Flertalet remissinstanser är negativa lill elt lagfäst krav på viss minsta kontantinsats. Detta gäller kronofogdemyndigheterna i Göteborgs- och Växjö distrikt, Svenska handelskammareförbundel, Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Gotlands handelskammare. Skånes handelskammare, handelskamrarna i Göteborg och Karlstad, handelskammaren i Örebro och Västmanlands län, en ledamot av hemförsäljningskommittén (direktören Per Schierbeck), en minoritet i Malmö kommunstyrelse, Sveriges industriförbund, Sveriges grossisiförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges musikhandlares riks/orbund. Konfektionsindustriföreningen, LRF, Svenska bankföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, Finansieringsförelagens förening, Svenska bålinduslriföreningen, Svenska posiorderföreningen. Svenska annonsörers förening, Svenska reklambyråförbundei. Köpkort AB. Husmodersförbundet Hem och Samhälle, AB Elecirolux. Dessa remissinstanser anser i andra hand, om ett lagfäst krav på viss minsla kontantinsats likväl skall införas, att kontantinsatsen bör sättas lägre än kommillén föreslagil och inle högre än 10-15 procent av konlaniprisel. I allmänhel åberopas för dessa ståndpunkter samma eller liknande skäl som kommiitéledamoten Björiing andragil för sin reservation i denna del. Finansierings/Öretagens förening framhåller bl.a. atl föreningen bestämt avråder från en i lag differentierad reglering av etl ev, konlantinsatskrav med hänsyn till varugrupp eller med begagnande av olika beloppsgränser, Enligl föreningen är utländska erfarenheler härav negativa.

Ell lagfäst krav på viss minsta kontantinsats avstyrks vidare av kommerskollegium, Västerbollens handelskammare, konsumenlverkel, Sveriges advokatsamfund, PK-banken, MHF, Direktförsäljnlngs/öretagens förening. Husqvarna AB, Elinderska Conto Företagen, Svenskaföretagares riksförbund. Härvid anCör kommerskollegium bl, a, att de föreslagna reglerna om konlanlinsals (och maximering av kredittiden) kan komma alt verka diskriminerande gentemot konsumentgrupper med begränsad likviditet saml all del skulle er-

Prop. 1976/77:123 264

fordras en mycket stor kontroUapparat för att övervaka efterievnaden av reglerna. Även konsumentverket och MHF anser att kommitténs förslag om krav på kontantinsats (och maximering av kredittiden) innebären försämring för de slora konsumentgrupper som har de ekonomiska förutsättningarna för atl klara av elt kreditköp vid låg kontantinsats och med många små delbetalningar. Konsumentverket anser del oberättigat all låla det begränsade antalet misslyckade kreditköp leda till en allmän försämring av kreditmöjligheterna även för köpare som klarar av sådana köp. Konsumentverket finner emellertid situationen något annorlunda när det gäller hemförsäljning. Enligt konsumentverkets mening är vid denna försäljningsform riskerna för oöveriagda köp slora och verket anseratl del skulle kunna vara värdefullt att för hemförsäljning införa de av kommillén föreslagna reglerna om kontantinsats och maximering av kredittiden. Sveriges advokatsamfund framhåller alt svårigheterna att lagstifta såvitt gäller kontantinsats och kredittid är uppenbara. De stora i praktiken förekommande variationerna av dessa faktorer ger enligt advokatsamfundet klara belägg föratt förhållandena växlar betydligt från en bransch till en annan och att parterna anpassar sig härtill. Den aktuella varans pris och ekonomiska livslängd måste enligt advokatsamfundets uppfattning spela stor roll vid fastställandet av minsta kontantinsats och längsta kreditlid. En lagstiftning som inle lar hänsyn lill dessa faktorer kan inle vara meningsfull. Å andra sidan skulle en för de enskilda varuslagen anpassad reglering bli så komplicerad alt den redan av delta skäl inte bör ifrågakomma. Härtill kommerenligl advokatsamfundet att en dylik lagstiftning i stort sell endasl skulle innebära en kodifiering av gällande praxis.

Svenska bok/örläggareföreningen tar upp frågan om särbehandling av kredilförsäljning av böcker och korrespondenskurser i fråga om krav på minsta kontantinsats, saml ansluter sig lill kommiitéledamoten Björiings reservation i fråga om bokförsäljningen. Enligt föreningens mening bör i första hand bokförsäljningen av iryckfrihelsrällsliga och kullurpoliiiska skäl hell befrias från krav på kontantinsats. Detsamma börgälla korrespondenskurser. Skulle delta inte bedömas som möjligt bör i vart fall kraven på kontantinsats för böcker och korrespondenskurser nyanseras så som sketl i dansk och norsk lagstiftning. Enligt bokföriäggareföreningen kan ett krav på minst 25 procents kontantinsats vid avbetalning fö klart negativa effekter för bokförsäljningen. Böcker som del från kullurpolitisk synpunkt är angelägel alt sprida, bl. a. uppslagsverk, säljs i allmänhel ulan någon konlanlinsals alls, varför etl krav på 25 procents kontantinsats här skulle bli särskill märkbart. En betydande volymminskning av kreditförsäljningen av böcker skulle kunna bli följden och denna skulle gå ut över den kulturellt värdefulla litteratur som skulle omfattas av den föreslagna konsumentkredillagen. Bokförläggareföreningen finner del förvånande att kommittén inle diskuterat möjligheten alt uppställa sådana undantag från ett krav på kontantinsats vid avbetalning som finns i dansk och norsk lagstiftning. Skälen till denna särbehandling av böcker synes enligt föreningen vara iryckfrihelsrällsliga och kullurpoliiiska. När del gäller de iryckfrihelsrällsliga synpunklerna åberopar bokförläggareföreningen bestämmelserna i 6 kap. I 8 tryckfrihetsförordningen, enligt vilka varje svensk medborgare och svensk juridisk person har rätl att fritt saluhålla eller annorledes sprida tryckta skrifter. Bokföriäggareföreningen hävdar all spridningsrätten enligt ordalagen i tryckfrihetsförordningen har obegränsad räckvidd, men naturiigivis

Prop. 1976/77:123 265

i praktiken måste underkastas vissa inskränkningar, t. ex, av ordningshänsyn eller då spridningen utgör elt led i en i brottsbalken kriminaliserad handling. När det gäller frågan i vad mån hinder tar uppslällas för all tillgodose konsumenlpolitiska intressen är bedömningen enligl bokföriäggareföreningens uppfattning betydligt känsligare. Föreningen menar att lagstiftaren genom sitt ordval i 6 kap, 1 8 tryckfrihetsförordningen synes ha velat slå vakl om den uppsökande försäljning, som del i hög grad är fråga om när det gäller kreditförsäljning av böcker, för all göra spridningsrätten verkningsfull. Rätten till saluhållande nämns i lagtexten som en integrerande del av spridningsfriheten. Detta måste enligt bokföriäggareföreningen innebära atl vid en avvägning mellan å ena sidan konsumentpolitiska intressen av all införa restriktioner som i praktisk tillämpning verkar inskränkande på spridningsrätten och å andra sidan intresset av att upprätthålla tryckfrihetsförordningens spridningsrätt opåverkad, det senare intresset måste väga väsentligl tyngre, Bokföriäggareföreningen anser atl ingripanden enligl marknadsföringslagen mot otillböriiga marknadsföringsmetoder eller enligl avtalsvillkorslagen mot oskäliga avtalsvillkor vid k red i t försälj ning av böcker inte är jämförbara med vad som föreslås av kommittén. Marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagens regler tillämpas med utgångspunkt från en olillböriighets- och oskälighetsbedömning i det enskilda fallet och kan därför inte hota spridningsrätten för en betryggande majoritet av dem som säljer böcker. De i förslaget till konsumentkredillag intagna restriktionerna kommer enligt bokföriäggareföreningen däremot atl drabba spridningen av böcker mera generellt och i fråga om kravet på kontantinsats med stor sannolikhet verka försvårande, Belräffande de kullurpoliiiska spekterna på kommitténs förslag erinrar föreningen om all en inle oväsentlig del av de från kulturell synpunkt angelägna böckerna säljs via avbetalning och har sådant pris att de kommer att omfattas av förslaget. Det gäller i första hand uppslagsverk av olika slag. All en effekiiv spridning av goda uppslagsverk måste ses som elt viktigt kullurpoliliskt iniresse lorde enligl bokföriäggareföreningen kunna betraktas som självklart. Föreningen påpekar att detta klart har manifesterats i den statliga kulturpolitiken. Enligt bokföriäggareföreningen är det ett välkänt och på lång erfarenhet grundat faktum att större uppslagsverk behöver en uppsökande försäljning pä avbetalningsvillkor för att kunna spridas. Bokförläggareföreningen framhåller alt marknadsföringslagen och avialsvillkorslagen tillsammans med hemförsäljningslagen fullt torde tillfredsställa behovet av att ge konsumenterna etl effektivt skydd mol bokförsäljning som sker i slrid mol konsumenternas intressen. Föreningen vill inte fördölja alt det lidigare förekommit en inte obetydlig direktförsäljning av böcker med diskutabla metoder. Försäljning av vissa utländska uppslagsverk har i några fall varit av detta slag och därmed bidragit lill att skada den seriösa bokförsäljningen. Enligt bokföriäggareföreningen synes emellerlid en väsenllig sanering ha ägt rum under senare år och det är endast enstaka fall som kan rapporteras från KO,

Även DirekifÖrsä/jningsfÖrelagens förening anser alt böcker bör särbehandlas när det gäller kravel på konlanlinsals, såsom skett i Danmark och Norge, Uppfattningen alt en särskild reglering för böcker bör övervägas delas också av åtskilliga remissinstanser som ansluter sig till kommiitéledamoten Björiings reservation, nämligen kronqfogdemyndigheien i Växjö distrikt, Östergötlands och Södermanlands haitdelskammare, handelskamrarna i Göteborg och Kar/stad. hande/skammaren i Örebro och Västmanlands län. en ledamot

Prop. 1976/77:123 266

av hemförsäljningskommiiién (direktören Per Schierbeck), Sveriges Industriförbund, Sveriges grossisiförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges musikhandlares riksförbund, Konfekiionsindustri/öreningen, Svenska företagares riks-jörbund. Svenska bank/oreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, Finansieringsföretagens förening. Svenska bålinduslriföreningen, Svenska annonsörers /orening, Svenska reklambyråförbundei, Köpkort AB.

M anser all del från konsumentsynpunkt inle innebär några risker all för avbetalningsköp av bi/ar sänka kontantinsatsen till 25 procent. Enligt M måsle föruisätlas att konsumenten vid en så kostnadskrävande investering som ett bilköp noggrannare än eljest överväger sina möjligheter att fullfölja köpel, M anser vidare atl vid flertalet bilköp på avbetalning en konlanlinsals på 25 proceni är mer än tillräcklig för atl köparen normall inte skall behöva riskera att värdet av bilen under en tvåårig kredittid är lägre än reslskulden. Enligt M kan en onödigt hög kontantinsats vid bilköp vara lill nackdel för konsumenler som har storl behov av bil men begränsad likviditet. Genom elt krav på alllför hög konlanlinsals kan en sådan konsumenl tvingas lill att köpa en sämre bil, vilkel i sin tur kan medföra en så kraftig ökning av underhållskostnaderna atl del skulle ha ställt sig fördelaktigare med en dyrare bil, en lägre kontantinsats, elt högre kreditbelopp och en högre kredilkostnad. Delta har även väsentlig betydelse för trafiksäkerheten,

Belräffande de av kommittén föreslagna reglerna atl bl.a. kontantinsats skall krävas när varas kontantpris överstiger ett av regeringen efter förslag av tillsynsmyndigheten besläml gränsvärde, högst fem procent av basbeloppet enligl lagen om allmän försäkring, finner datainspektionen det tveksamt om i vart fall beloppsmässigl små krediler vid avbelalningsköp bör undanlas från en regel om minsla kontanlinsats. Datainspektionen framhåller atl en konsument med så svag betalningsförmåga atl han efterfrågar kredil för inköp för några hundra kronor ofta torde vara i särskill stort behov av konsumentskydd. Bibehålls avgränsningen enligt 6 8 i förslaget kan vidare regeln om lägsta kontantinsats på ett enkelt sätt kringgås. Enligl datainspektionen bör därför 5 8 första stycket ändras och 6 8 i förslaget utgå.

Många remissinslanser ansluter sig på denna punkt lill kommiitéledamoten Björiings reservation, enligt vilken i första hand gränsvärdet bör bestämmas i lag och ulgöra minst 10 proceni av basbeloppet med möjlighet för regeringen all meddela avvikande föreskrifter när särskilda skäl påkallar det och i andra hand gränsvärdet bör bestämmas av regeringen utan bundenhet till vissl högsia gränsvärde. Denna uppfattning delas således av kronofogdemyndigheten i Växjö distrikt, Svenska hande/skammareförbundel, Siockho/ms handelskammare, Ösiergöi/ands och Söderman/ands handelskammare, Gollands handelskammare, handelskamrarna I Göteborg och Karlstad, en ledamot av liemförsä/jningskommillén (direktören Per Schierbeck). en minoritet i Malmö komnninsiyrelsc. Sveriges industriförbund. Sveriges grossist-förbund. Sveriges köpmannaförbund, Sveriges musikhand/ares riksförbund. Konfeklionsindusiriföreningcn. Svenska företagares riksförbund. Svenska bankföreningen. Sveriges föreningsbankers förbund. Svenska bålinduslriföreningen. Svenska annonsörers förening. Svenska rek/ainbyråförbundet. Köpkori AB. Konfeklionsindusiriföreningcn framhåller alt en väsenllig del av den inhemska produktionen av framförallt s, k. tyngre konfektion, varmed avses överrockar och kappor samt kostymer och dräkter, men även en rad andra konfek-tionsarliklar betingar detaljhandelspriser som väsentligt överstiger det av

Prop. 1976/77:123 267

kommittén föreslagna högsta gränsvärdet. Eftersom dessa varor i belydande omfattning köps på avbetalning befarar Konfektionsindustriföreningen alt kommitténs förslag kommer atl tvinga många konsumenters efterfrågan bort från svenska kvaliielsvaror mot billigare och sämre varor, ofta av utländskt ursprung, vilket skulle medföra än mer ökade svårigheter för den svenska konfektionsindustrin. Också Sveriges indusiriförbu/id, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund samt Elinderska Conto Företagen framhåller i detta sammanhang de svårigheter som kommitténs förslag rörande gränsvärdet skulle medföra för den svenska teko-industrin, som till följd av det höga svenska kostnadsläget nödgats satsa på hög kvalitet och design som konkurrensmedel i förhållande till de ofta billigare importvarorna. Enligt organisationerna kan sysselsättningen inom branschen påverkas negativt.

Även Skånes handelskammare och SACO/SR anser atl gränsvärdet bör bestämmas i lag, såsom en bråkdel av basbeloppet så att det blir indexreglerat genom basbeloppets förändringar. SACO/SR framhåller dock all sådana förändringar av tekniska skäl inle bör förekomma vid annan lidpunki än årsskifte. Kronofogdemyndigheten i Göteborgs distrikt, Skånes handelskammare, SHIO och Husmodersförbundei Hem och Samhälle anser att gränsvärdet bör ulgöra minst 10 procent av basbeloppet. Finansieringsförelagens förening anser att lagen bör ange ett lägsta gränsvärde, som regeringen inte för underskrida, saml all delta bör sättas väsentligt högre än kommillén föreslagil. I anslutning härtill framhåller föreningen att del av kommittén föreslagna högsta gränsvärdet innebär atl de föreslagna reglerna kommer alt omfatta åtaganden som inle kan anses betungande. Svenska postorderföreningen föreslår alt gränsvärdet höjs lill minsl 25 proceni av basbeloppel. Handelskammaren i Örebro och Västmanlands län anser alt regeringen frill bör få beslämma gränsvärdel.

Flera remissinslanser lar upp frågor rörande vissa enskildheter i de föreslagna reglerna om kontantinsats.

Köplagsutredningen framhåller att avgränsningen mellan köp och andra avtal är betydelsefull med hänsyn inte minst till straffhotet mot den som överträder 5 8 i den föreslagna konsumentkreditlagen. Enligt köplagsutredningen kan dock många gånger tvekan uppstå. Utredningen nämner som exempel att en säljare av monleringsfördiga trähus förmedlar långvarig kredil på förmånliga villkor mol säkerhet i pantbrev i köparens fastighet. Sådan kredit blir inte möjlig enligl lagförslagel. Åtar sig säljaren även uppförande av huset, kan det enligt köplagsutredningen bli fråga om annal än köp och i så fall gäller inte 5 8 (bortsett från de fall där 22 8 är tillämplig), men frågan om avtalels nalur blir ofta myckel svårbedömd.

Professorn Lennart Vahlén anser i sill av Finansieringsförelagens förening åberopade yttrande atl del inle sakligt kan motiveras att högsia tillåtna kreditbelopp skall beräknas med utgångspunkt i varans konlanlpris och inte i det belopp för vilket varan kan köpas på avbetalning. Vahlén påpekar vidare atl kommitténs beskrivning av under vilka förhållanden det skall anses föreligga avtal om flera kreditköp vid samma tillfölle (5 8 andra stycket förslaget till konsumentkreditlag) är oklar.

Sistnämnda bestämmelse berörs också i andra yttranden. Kronofogdemyndigheten i Göteborgs disiriki anser alt bestämmelsen är så lätt att kringgå atl den inte fyller någon funktion och därför bör utgå. Köpkori AB och

Prop. 1976/77:123 268

Elinderska Conto Företagen anför liknande synpunkter. Svenska postorder-föreningen hänvisar till kommitténs motivuttalande all inköp på olika avdelningar i etl varuhus som regel inle bör anses som köp vid samma tillfölle. Föreningen förklarar sig förutsätta att poslorderföreiagen/postordervaruhu-sen behandlas på samma sätt som andra varuhus och all inköp från olika avdelningar i en postorderkatalog således inle skall anses som köp vid samma tillfälle. Svenska annonsörers förening och Svenska reklambyråförbundei framhåller atl bestämmelsen kan tolkas godtyckligt och atl den dessutom kan innebära atl frågan om kontantinsats blir beroende av vilkel inköpsställe konsumenten väljer Görs t. ex. flera inköp samlidigt i en mindre ekipe-ringsbulik blir den sammanlagda summan av inköp av olika varor av såväl ekiperings- som konfektionskaraklär - oavsett om de har naturiigt samband eller inte - avgörande för om kunden skall avkrävas en kontantinsats vid själva köptillfället. Om motsvarande köp görs på olika avdelningar i etl varuhus och något naturiigt samband inle föreligger mellan inköpta varor behöver kontantinsats inte uttagas, om ingeidera köpel överstiger gränsvärdet. Enligt föreningen och förbundet skulle en slor del av dessa problem försvinna genom en höjning av gränsvärdel för krav på kontanlinsats till exempelvis 25 procent av basbeloppet. Liknande synpunkter - dock inte i fråga om effekterna av en höjning av gränsvärdet - anförs av AB IKEA Konto.

Göta hovräil. kronofogdemyndigheten i Göteborgs disiriki, Föreningen Sveriges kronofogdar och bilkreditnämnden påpekar alt kommittén inte har berört frågan i vad mån kontantinsatsen skall kunna eriäggas helt eller delvis genom all köparen lämnar en vara i byle, Göta hovräil utgår från alt kontantinsatsen skall kunna erläggas hell eller delvis genom att köparen lämnar en vara i byte. Värderingen av inbytesobjeklet komplicerar då ytteriigare beräkningen av kontanlpriset. Från tillämpningen av förordningen (1959:575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar har hovrällen den erfarenhelen alt övervärdering av inbylesobjekt ofta är myckel svår att styrka. Även NO framhåller att värderingen av inbylesvaror i relation lill kontanlinsalskravet är ell svårbemästrat problem som kräver vidare överväganden. Bilkreditnämnden framhåller att det f, n, inte torde vara ovanligt alt bytesvaror lämnas vid köp av TV-apparaler, bålar, husvagnar m, m. Medges enligt den föreslagna konsumentkredillagen alt kontantinsatsen hell eller delvis får betalas i denna form möter en rad tillämpningsproblem som måsle beaktas i del fortsatta lagstiftningsarbetet. Bilkreditnämnden lämnar flera exempel på delta från sin lillämpning av avbelalningsöverenskommelsen för bilbranschen. En inom bilhandeln vanlig företeelse utgör sålunda övervärdering av inbytesbilen. Tas denna upp till för högt värde och tillskjuls inte kontant likvid i motsvarande mån uppkommer brist i fråga om kontantinsatsens reella värde, Atl detta förfaringssätt är så utbrett förklaras ofta av det psykologiska faktum atl köparen många gånger är mera intresserad av det inbylespris som åsälts hans tidigare bil än den mellanskillnad som han får belala, Inle sällan genomförs därför affären så att även försäljningsobjektets pris "hissas" varigenom affärens resultat, sett från säljarens synpunkt, blir detsamma. Om transaktionen be-räkningsmässigl förs ned lill sina "rätta värden" framkommer som regel det faktum atl kontantinsatsen inte har blivit fulll betald. I andra fall rör det sig om mer eller mindre medvetna chansningar i fråga om inbytesbilens kondition. Man har alltså inte iakttagit den undersökningsplikt som bort

Prop. 1976/77:123 269

komma i fråga enligt god köpmannased. En bristfällig bil har inte vid inbytet haft del värde som fordrats för all konlanlinsalsen skulle bli uppfylld. Tillsynen av avbetalningsöverenskommelsens efterievnad och bilkreditnämndens prövning försvåras i dessa fall av atl utredning måste införskaffas om de olika objektens rätta värde, bilarnas tidigare och senare öden, olika omständigheter som kan påverka värdeuppgång eller värdenedgång, t, ex. reparationer och andra påkostnader resp. lång lagringslid, skador efter inbylel, rabattgivning osv. Ofta kommer prövningen att få avse en kedja av transaktioner, varvid de bokförda värdena sällan kan tjäna som ledning. I sista hand får prövningen göras utifrån de erfarenheter och den sakkunskap som finns företrädd inom bilkreditnämnden, - Den föreslagna 5 8 konsumentkredillagen utesluter enligl bilkredilnämnden inte s, k. mellanprisaffärer, dvs. att i köpehandlingen anges endast vilket objekt som säljs, vilket objekt som byts in och vad köparen har alt belala emellan, kontant och genom avbetalningar. Utredning och prövning blir då än mera komplicerad eftersom kontraktet inte ger någon upplysning om försäljningspris och inbytespris ulan endast om mellanskillnaden. Med utgångspunkt från kreditbeloppet, som alltid brukar kunna fastställas, är det emellerlid möjligt atl utreda hur affären går ihop inom de föreskrivna ramarna. Visar del sig då att försäljningsobjekt och inbytesobjekt måsle åsättas från marknadsbilden helt avvikande värden för alt ekvationen skall gå ihop, brukar bilkredilnämnden uldöma vite, - En variant som främst förekommer vid nybilsförsäljning gäller nedvärdering av både försäljningsobjekt och inbytesbil. Till slöd för att den föreskrivna kontantinsatsen ändock har blivit betald brukar säljaren åberopa all inbytesbilen vid senare försäljning har inbringat vinst, som bör tillgodoräknas den förra affären, Bilkreditnämnden har emellertid intagit den ståndpunkten atl bestämmelserna om kontantinsats gäller varje avslutad affär och att vinster i efterföljande försäljningsled alltså inte får åberopas. Ställningstagandet motiveras inte bara av de risker för skatleflykl som föreligger utan också av svårigheter att bedöma vad som utgör vinst i verklig mening. Över huvud lagei fordrar den fikliva värdesätlningen - både övervärdering och undervärdering - långtgående undersökningar. Ofta visar sig affärens rätta innebörd först i slutet av den s. k. byteskedjan. - Att endast inbyiesobjeklels nettovärde får tillgodoräknas köparen som kontantinsats, dvs. att eventuella reslskulder först skall räknas av på inbytesobjekt, bör enligt bilkreditnämndens mening komma till uttryck i lagtext eller motiv, om lagstiftaren väljer att tillåla annan form för kontanlinsats än likvida medel. Ställning för då las även till frågan huruvida varor av annal slag, tjänster, motfordringar etc, får gå i avräkning på kontantinsatsen, t, ex, begagnad bil vid köp av husvagn, fritidsbål etc. - Bilkreditnämnden påpekar vidare alt den föreslagna konsumentkreditlagen inte gäller renodlade konlantaffärer, men blir tillämplig så snart en köpare ges anstånd med betalning mer än en månad. Enligl bilkreditnämndens mening bör därför möjligen klargöras atl reglerna gäller även om den ursprungliga affören formellt konstrueras som en ren kontantaffär. 1 bilbranschen förekommer det att man söker kringgå avbeialningsöverenskommelsens regler om kontantinsats med sådana s, k, kontantkonlrakt, vilka har kombinerats med sidokrediler, som medför ati del i verkligheten rör sig om en avbeialningsafför, - Beslämmelserna i 1 och 2 88 i den föreslagna konsumentkredillagen torde enligt bilkredilnämnden innebära att kontantinsatsen inte för inbegripa kredit som har lämnats eller förmedlats av säljaren. Förbud mol sådana inle alls ovanliga

Prop. 1976/77:123 270

kringgåenden bör enligl nämndens mening framgå direkt av ordalydelsen i lagens 5 8, såsom 12 8 1 mom, andra slyckel i förordningen med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar och 3 8 andra styckel i avbelalningsöverenskommelsen för bilbranschen, Bilkredilnämnden framhåller vidare atl reglerna i 5 8 konsumentkredillagen lorde omfatta inle bara rena konlraklsförseelser gällande kontantinsatsens storlek utan även faktiska handlanden från säljarens sida, t, ex. all varan utlämnas till köparen ulan att kontantinsatsen harblivit fullt betald (jfr beiänkandei s. 172 och 194). Den senare situationen är enligl bilkreditnämnden ulomordenlligl vanlig på avbeialningsöverenskommelsens område, dvs. man skriver formellt oantastliga kontrakt men den försålda bilen utlämnas trots brist i kontantinsatsen. Förbudet mol utlämnande av varan bör därför enligt bilkreditnämndens mening komma till klart uttryck i lagiexlen. Liknande anmärkningar kan enligt bilkredilnämnden riktas mol formuleringarna i 5 8 andra och iredje styckena förslaget till konsumentkredillag, vilka för tanken enbart till renodlade konlraklsförseelser.

1,5.2 Maximering av kredittiden

Kommitténs förslag att kreditgivaren vid kreditköp inle skall äga medge längre kredittid än två år stöds eller lämnas ulan erinran av RA, Göta liovräit, RSV, kronofogdemyndigheterna i Malmö, Mariestads, Vänersborgs och Västerås distrikt, stålens induslriverk, hemförsäl/nlngskommittén (majorilelen), leasingutredningen. Malmö kommun (kommunstyrelsens majoritet) och Svenska bokföriäggareföreningen.

Nö framhåller att en maximering av kredittiden till två år av utredningsmaterialet atl döma synes bättre anpassad efter rådande förhållanden än förslaget rörande kontanlinsats. Behovet av avvikelser torde enligl NO främst göra sig gällande vid mycket stora inköp t, ex, ifråga om båtar samt vissa reparationer i bosläder, NO påpekar all i sådana fall möjligheterna till banklån dock synes vara slörre och alt kommittén föreslår dispensmöj-lighel för längre kredittid, Ytteriigare ett alternativ skulle enligl NO vara atl i lagen medge kredittid på t. ex. tre år för inköp över viss beloppsgräns, förslagsvis knuten lill basbeloppel. Föreningen Sveriges kronofogdar säger sig kunna acceptera en längsta kreditlid om två år men framhåller att en sådan regel förulsäller all köparen i fråga om vissa avtal har förmåga all göra relalivt slora avbetalningar och atl regeln kan vålla svårigheter för köpsvaga konsumenter.

Det helt övervägande flertalet remissinstanser ställer sig emellertid negativa till att i lag fastställs en enda maximigräns för kredittiden vid två år. Av dessa anser etl stort antal atl en begränsning av kredittiden i enlighet med kommitténs förslag inle gagnar konsumenterna.

Svenska handelskammareförbundel, Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare. SACO/SR, Sveriges advokatsamfund. Svenska sparbanksföreningen, Finansieringsförelagens förening och Svenska företagares riksförbund ar entydigt negativa lill all kredittidens längd överhuvud taget lagregleras.

Datainspektionen anser att det sakliga innehållet i den av kommillén föreslagna bestämmelsen om längsta kreditlid överensstämmer med rådande praxis på kreditköpsmarknaden utom i vissa fall avseende särskilt dyrbara

Prop. 1976/77:123 271

varor, såsom större fritidsbålar. Den naluriiga reglering som sålunda sketl, visar enligt datainspektionens mening att behovet av en lagreglering allvariigt kan ifrågasättas. De konsumenter, som betros med så stora krediter att längre kredittider än två år kommer ifråga, lär inte vara i särskilt stort behov av konsumentskydd på sådant sätt som föreslås. 1 viss konsumentkredit förekommer s. k. belalningsfria månader, vanligen juli och december eller eljest valfria månader. Detta synes vara till fördel för konsumenien, men skulle försvåras om förslaget genomfördes. Datainspektionen framhåller all sanktionerna mot den som överträder bestämmelsen kan medföra alt en kreditgivare underiåler att ge ell i och för sig berättigat beialningsanslånd som skulle innebära förtängd kredittid, vilket kan åligga honom all göra för atl fullgöra den icke sanktionerade skyldigheten enligt inkassolagen (1974:182) att iakttaga god inkassosed, Enligl dalainspektionens uppfattning bör den föreslagna regeln därför utgå eller väsenlligen mildras. Därmed nås också den fördelen atl dispensbesiämmelsen- i 8 8 förslaget lill konsumentkredillag kan undvaras såvitt rör kredittid. Om kredillidsbegräns-ningen likväl anses böra ingå bör dispens branschvis eller för vissa varor kunna medges av tillsynsmyndigheten själv. Allmänt sett torde enligl datainspektionen sådana "särskilda förhållanden" som den föreslagna regeln i 8 8 syftar på ytterligt sällan föreligga om det konsumentpolitiska syftet vidmakthålls. Om bestämmelsen är avsedd som etl konjunkturpolitiskt styrmedel synes delta enligl datainspektionen vara alltför trubbigt för atl ge erfordertig effekt.

Kommerskollegium anför bl. a. atl de föreslagna reglerna om (kontantinsats och) maximering av kredittiden kan komma att verka diskriminerande gentemot konsumentgrupper med begränsad likviditet.

ÅO avstyrker den av kommittén föreslagna maximeringen av kredittiden. En begränsning av kredittiden kan enligl KO visserligen vara befogad i enslaka fall. Obesiridligen blir kreditkostnaderna lägre ju kortare kredittiden är. Enligt KO är det dock tveksami om den föreslagna tvåårsregeln kan få någon större praktisk betydelse. Av betänkandet framgår au kredittiderna idag vid avbelalningsköp och låneköp normall ligger väl under två år och är längre bara vid köp av vissa dyrare kapitalvaror. Regeln kan däremot få som följd att en låginkomsttagare som kanske har vilja och förmåga atl under en längre tid spara ihop kontantinsatsen lill en dyrare kapitalvara inle alls för möjlighet att förvärva varan, eftersom han inle kan inrymma de höga avbetalningar, som blir följden av tvåårsregeln, i sin budget, KO anser atl mot della knappast kan anföras alt konsumenten slipper höga kredilkoslnader genom atl köpet inte blir av. Det kan inte uteslutas atl en konsument som befinner sig i den situation som beskrivits föredrar all belala kanske i och för sig höga kredilkoslnader framför atl vara tvungen att avstå från varan eller tjänsten, KO framhåller att del bör beaktas att den information som skall lämnas konsumenten före avtalet bör leda till att han får en realistisk uppfattning om vilken ekonomisk börda som avtalet kommer att medföra för honom. Med hänsyn härtill och till vad som anförts om förekommande kreditlider måsle enligl KO:s mening nackdelarna med en begränsning av kredittiden från konsumentsynpunkt anses vara större än fördelarna.

Konsumenlverkel framhåller alt den föreslagna regleringen främst kommer att gälla produkter med relalivt lång livslängd. Ur ekonomisk synvinkel är det enligt konsumentverket teoretiskt väl berättigat att kredittiden kan

Prop. 1976/77:123 272

räcka under varans hela livslängd. Konsumentverket anser visserligen alt så långa kredittider kanske inie bör förekomma i prakliken, men resonemanget leder konsumentverket lill att motsätta sig kommitténs förslag om generell reglering av kredittiden. Konsumentverket anser del oberättigat atl låla det begränsade antalet misslyckade kreditköp leda lill en allmän försämring av kreditmöjligheterna även för köpare som klarar av sådana köp. - Såsom lidigare har framgåtl menar dock konsumentverket att det skulle kunna vara av värde alt vid hemförsäljning begränsa kredittiden i enlighet med kommitténs förslag.

LO säger sig i princip kunna acceptera en längsta kredittid om två år, i allt fall för produkter av icke alltför stort värde. För varor och tjänster som represenlerar mer betydande värden, måste emellerlid enligl LO:s mening en kredittid om högsl två år kännas betungande för det slora flertalet konsumenter, LO anser därför atl del finns skäl för en längre kredittid i dessa fall. Ett lämpligt gränsvärde kunde enligl LO vara ell basbelopp, TCO, Sveriges bilindusiri- och bilgrossistförening och KAK intar i huvudsak samma ståndpunkt men nämner inte någon viss beloppsgräns.

Flertalet remissinslanser i övrigl anser att kredittiden måste kunna differentieras med hänsyn till olika faktorer såsom varans art, pris, brukslid och beräknade ekonomiska livslängd, kreditbeloppets storiek och kreditformen. Hit hör etl antal remissinstanser som i denna del ansluter sig till kommitléledamoten Björiings reservation, nämligen kronofogdemyndigheten i Växjö distrikt, handelskamrarna i Göteborgs och Karlstad, handelskammaren i Örebro och Västmanlands län. handelskammaren i Östergötlands och Södermanlands län, en ledamot av hemförsäljningskommittén (direktören Per Schierbeck). en minoritet inom Malmö kommunstyrelse, Sveriges industriförbund, Sveriges grossisiförbund. Sveriges köpmannaförbund, Sveriges musikhandlares riksförbund, Konfekiionslndustriföreningen. Svenska bankföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Svenska posiorderföreningen, Svenska annonsörers förening, Svenska reklambyråförbundei, Köpkori AB. För en sådan differentiering av kredittidens längd, med en högre maximitid än två år, uttalar sig också hande/skammaren i Jönköpings /än, Gol/ands handelskammare, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, köplagsutredningen. SHIO, KF, LRF, PK-banken, MRF, M, MHF, Svenska bålinduslriföreningen, Direkiförsäljningsföretagens förening, Husqvarna AB, AB Electrolux, Elinderska Conio Förelagen. Husmodersförbundei Hem och Samhälle föreslår att den av kommittén föreslagna tvåårsregeln görs dispositiv.

Flertalet remissinslanser, bland dem flera myndigheter, flera företrädare för särskilt konsumentintressen, flera näringslivs- och kreditgivarorganisationer och flera företag framhåller atl en lagreglering av kredittidens längd under alla förhållanden bör innehålla särskilda regler som medger förlängning av kredittiden om köparen huvudsakligen ulan egen skuld råkar i betalningssvårigheter såsom vid arbetslöshet, sjukdom o. d. Inle minsl från näringslivshåll riktas skarp kritik mot atl kommittén inte har föreslagit sådana regler, vilka skulle ge kredilgivaren möjlighet att visa köparen hänsyn, NO framhåller i detta sammanhang alt om en maximitid på tvä år skall kunna upprätthållas det i och för sig synes ofrånkomligt all kräva alt den vid avtalets ingående bestämda kredittiden aldrig får överskrida två år. Detta hindrar dock enligt NO inte alt anstånd med betalningen bör kunna ges på grund av vissa godtagbara och i lagtexten preciserade omständigheter som inträffat efter köpets avslutande och som inte skäligen kunde förutses vid detta tillfälle.

Prop. 1976/77:123 273

Finansieringsförelagens förening. Svenska posiorderföreningen och Köpkori AB framhåller all man vid en eventuell lagreglering av kredittidens längd bör lämna utrymme för kredilgivaren att medge vissa amorteringsfria månader per år, t. ex. vid jul- och semesterlid.

Några remissinslanser berör vissa enskildheter i kommiiténs förslag rörande begränsning av kredittiden vid kreditköp. Datainspektionen framhåller all bestämmelsen i 7 8 i förslaget till konsumentkreditlag utsäger att kredilgivaren ej för medgiva längre kredittid än tjugofyra månader. Enligt deflniiionen av begreppei kreditgivare i förslagels 2 8 läcker begreppet även frislående kredilgivare som banker m, fl. Del ger - om inte placeringen av 7 8 under rubriken "Särskilda bestämmelser för kreditköp" beaktas -enligl datainspektionen intryck av atl t. ex, etl icke lill besläml köp kopplat banklån till konsument inte för löpa med längre kreditlid än två år. Delta har, framhåller dalainspektionen, inte varit kommitténs avsikt. Sådant lån behandlas i 24 8- Generellt bör dock en lagregel kunna läsas och förstås ulan hjälp av mellanrubriker i lagen, SACO/SR hänvisar till kommiiténs motivuttalanden alt kredilgivaren inle skall lastas, om konsumenten trots krav inte betalar inom tvåårsfrislen, men atl såväl elt uttryckligt som stillatigande medgivande av förlängd kreditlid är förbjudet. SACO/SR anser alt slora svårigheter uppenbarligen kan uppslå när del gäller atl avgöra vilken uiformning kreditgivarens krav måsle ha haft och atl avslöja rena skenkrav. Hela bestämmelsen förefaller enligl SACO/SR atl bli utomordentligt ineffektiv, i vart fall avseende krediter som förlängs efter hand. Synpunkter i denna riktning anförs också av bl, a. köplagsutredningen och Sveriges advokatsamfund. Advokatsamfundet menaratt etl godtagande av kommitténs förslag i detta avseende med all sannolikhet skulle leda till etl stort antal onödiga rättegångar för att säljaren inte skall riskera att anses ha medgett föriängning av kredittiden. Också professorn Lennart Vahlén uppehåller sig i sitt av Finansieringsförelagens förening åberopade yttrande vid kommiiténs molivuttalanden alt såväl elt uttryckligt som ett stillatigande medgivande om längre kredittid bör kunna läggas kreditgivaren till last. Enligt Vahléns mening måsle sådana subliliteter som viljeförklaringar som avges genom passivitet anses vara mindre lyckade i en konsumentlagsliftning. Vahlén framhåller vidare alt del synes olämpligt att i en konsumentskyddslagstiftning uppställa krav på atl näringsidkaren i vissa fall så snart som möjligt skall slamma konsumenten och att man måste skilja mellan å ena sidan det ursprungliga avtalet och å andra sidan vad som senare kan överenskommas i en förändrad situation. Enligt Vahlén slår kommitténs hårda ställningstaganden i motsatsförhållande till annan lagstiftning inom konsumenlpakelel. Bilkreditnämnden anser att man bör eftersträva en formulering av lagtexten i 7 8 förslaget lill konsumenlkreditlag som innebär alt inte bara rena konlraklsförseelser utan också faktiska tillåtanden av för lång kredittid kommer att fångas upp. Au reglerna om kredittid genom t. ex. muntliga sidoöverenskommelser kringgås på detta sätt är enligt bilkreditnämnden inte ovanligt inom bilhandeln. En variant är atl säljaren redan från början ulan anledning medger amorteringar som ligger långt under vad som fordras för all avbelalningsbeloppel skall slulregleras inom föreskriven lid. Del förekommer också alt kontrakten föreskriver månatliga inbetalningar med låga belopp och en sista betalning vid kredittidens ulgång med mångfaldigt högre belopp, s, k. tung bakända. Inte sällan löses uppkomna betalningsproblem vid amorteringstidens ulgång genom all kontrak-

18 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

Prop. 1976/77:123 274

tet skrivs om eller att ålerköp eller bilbyle då sker, Bilkreditnämnden brukar i sådana fall göra en total bedömning av hur affären har kommit att gestalta sig. Har säljaren inte kunnat visa några skäl för att affären har utvecklat sig som den har ort och kvarstår belydande belopp obetalda vid amorteringstidens utgång, har det anselts utgöra ett förfarande som strider mot syftet med avbetalningsöverenskommelsen för bilbranschen.

1,5,3 Särskill angående konloköp och låneköp. Konloköp av annat än varor

Åtskilliga remissinstanser tar upp frågan om den föreslagna konsumentkreditlagens tillämpning på konloköp och låneköp. Vissa av dessa remissinstanser synes anse att ifrågavarande kreditköpsformer hell bör undanlas från lagens tillämpningsområde, andra all de bör undanlas från tillämpningsområdet för flertalet av de föreslagna särskilda bestämmelserna om krediiköp. Eftersom det största intresset dock knyter sig lill kravet på kontantinsats redovisas yttrandena i förevarande sammanhang.

Kommitténs förslag i denna del stöds eller lämnas utan erinran av bl. a. RA, Göta hovräil, RSV, kronofogdemyndigheterna i Malmö, Vänersborgs och Västerås distrikt, KO, statens industriverk, hemförsäljningskommittén (majoriteten) leasinguiredningen, Malmö kommun (kommunstyrelsens majoritet), M och Föreningen Sveriges kronofogdar, vilka remissinstanser också anslutit sig till eller inte framfört någon invändning mol tanken på någon form av lagreglering rörande krav på kontantinsats vid kreditköp.

Kronqfogdemyndigheien i Marieslads distrikt framhåller all avbelalningsköpel, såsom kommittén funnit, är den dyraste formen av konsumentkredil, medan låneköpet och kontoköpet däremot inte är förbundna med några påtagliga olägenheter för konsumenterna. Om dessa former lämnas utanför konsumentkredillagen kan en överströmning beräknas ske från vanliga avbetalningsköp till låneköp och kontoköp utan återtaganderätt. En sådan utveckling framstår enligl kronofogdemyndigheten som önskvärd och behöver inle betyda all olägenheterna och missförhållandena följer med.

Kommerskollegium anför att del skulle innebära att många av fördelarna med kontoköp försvinner, om även konlokrediter skall omfattas av den föreslagna lagstiftningen. Rent allmänt synes enligl kollegiet skyddsbehovet vid kontokrediter inte vara särskilt framträdande med beaktande av atl beviljandet av konlokrediter regelmässigt föregås av en tämligen ingående kredilvärdighelsprövning och all kreditbeloppet är anpassat lill kontoinnehavarens betalningsförmåga. Om åtgärder i den riktning kommittén föreslagit skulle övervägas bör därför, enligt kollegiets uppfattning, den modell som kommiitéledamoten Björiing förordat i sin reservation komma i fråga.

Enligl SPK visar olika undersökningar, där kredilförsäljningen som sälj-form belysts, att låneköp är mindre koslsamma för konsumenien än avbelalningsköp. Vidare framgår, framhåller SPK, av kommiiténs redovisning av konsumentkooperationens låneköp att denna kreditform har fungerat väl samt atl låneköpel och konloköpet för närvarande inte är lörbunda med mera påtagliga ölägenheter för konsumenterna. Genom införandel av låneköpet har KF tagit initiativ till en utveckling som leder bort från krediiköp vid vilka säljaren kan la tillbaka varan. Enligt SPK:s mening kan man ifrågasätta värdet av atl begränsa möjligheterna till utveckling av en kredil-köpform, som visat sig fördelaktig ur konsumentsynpunkt. Skulle vid en

Prop. 1976/77:123 275

skärpning av avbetalningshandelns regler en markant ökning av låneköp-formen äga rum och medföra skadliga verkningar för konsumenterna, kan enligl SPK en reglering övervägas i den silualionen.

KF anser atl kommittén inte har redovisat några egentliga skäl som talar för all en överslrömning lill bl. a. låneköp skulle leda till några oönskade effekler för konsumenterna. Bortsett från atl en legal särbehandling av låneköpen kan innebära vissa lagtekniska svårigheter, som dock lorde kunna lösas, vill KF reservera sig mot kommiiténs principiella uppfattning all låneköp i alla delar måste behandlas på samma sätt som övriga kreditköp, KF anser att del bör övervägas på nytt om inle skilda former av lån och krediler som lämnas i samband med köp kan regleras på olika sätt.

Om de traditionella avbelalningsköpen anses böra motverkas på grund av ölägenheter som är förenade med dem, följer enligt köplagsutredningens mening därav inte att man bör motverka även former av krediiköp som inte har dessa olägenheter, särskill låneköp och konloköp. Köplagsutredningen anser det tvärtom kunna ifrågasättas om man inle bör uppmuntra en överströmning till sådana former. Köplagsutredningen framhåller alt de regler om kontantinsats och längsta tillåtna kredittid som lämpar sig för delbetalningsköp inte behöver lämpa sig för exempelvis kontokrediter, beträffande vilka det synes tillräckligt att inrikta konsumentskyddet på vad som ärav direkt betydelse för dem. Enligt köplagsuiredningen synes särskilt kravet på kontantinsats vid köp med kreditkort vara otillräckligt underbyggt. Dessa kort har den dubbla funktionen av betalningsmedel och metod atl skaffa kredil, Kontohavaren kan efter eget gottfinnande avgöra när och i vilken utsträckning han vill utnyttja kreditmöjligheten. Eftersom kommitténs förslag går ut på all kravet på kontantinsats skall gälla även vid kontokort, blott del finns möjlighet atl utnyttja kreditmöjligheten, äventyras enligt köplagsutredningens mening också belalningsfunklionen. Köplagsutredningen anser atl kontokorlens berättigande är en alltför belydelsefull fråga för att kunna behandlas blott som en konsekvens av vad som bör gälla vid avbelalningsköp, Köplagsutredningen framhåller vidare all externa kontokort i stor utsträckning har den konstruktionen, all debitering sker pä företag i vilket kontoinnehavaren är anställd. Här uppstår enligt köplagsutredningen å ena sidan risker för atl reglerna kringgås och å andra sidan svåruppfyllda krav på säljarna atl avgöra om ett inköp som skall debiteras på företagel i realiteten avser en konsumentkredit. Köplagsutredningen anser också alt frågor rörande internationellt anknutna transaktioner bör beaktas och ställer frågan om säljaren är skyldig att avkräva en utländsk turist, som gör ett inköp i Sverige och vill betala med etl internationellt kreditkort, kontant betalning med 25 proceni av priset, och huruvida säljaren, om kredittiden är högsl en månad men kredilen föriängs, vid föriängningen är skyldig utkräva 25 proceni av priset. - Köplagsutredningen kritiserar i sammanhanget all kommittén vill tillåta överslrömning från kreditköp lill banklån utan att för dessas del uppställa krav på minsla kontantinsats eller längsta kredittid och utan atl omgärda banklånen med några egentliga garantier mot missbruk. Kommitténs påslående alt ell från försäljnings-intressen frislående banklån f n. praktiskt laget alltid representerar etl billigare alternativ för konsumenten än kreditköp torde enligl köplagsutredningen inte vara riktigt. Vid utnyttjande av de fördelaktigaste belal-ningsmöjligheterna vid kontokort debiteras ingen ränta. Vid köp utan bestämd kredittid bestäms kreditkostnaden i realiteten av dröjsmålsränlan.

Prop, 1976/77:123 276

Enligl köplagsutredningens mening är det viktigt att olika kreditformer konkurrerar på lika villkor, varvid konsumenten även bör kunna beakta den slörre bekvämlighet som kontokrediter erbjuder i jämförelse med banklån. Villkoren blir inle lika om vid den ena krediiformen krävs en betydande kontantinsats som inte fordras vid den andra, - Köplagsutredningen anmärker vidare atl en förutsättning för tillämpning av 5 8 i förslaget till konsumentkredillag är viss överenskommelse mellan "parterna". Vid köp med externt kreditkort kan här med parterna avses säljare och köpare, kreditgivare och köpare eller möjligen såväl säljare och köpare som kreditgivare. Om, såsom normalt är fallet, köparen har räll alt välja mellan å ena sidan betalning inom den tid som avses i 5 8 första stycket och å den andra sidan längre kredittid uppkommer enligt köplagsutredningen frågan om det är tillräckligl all köparen lovar säljaren att använda det förra alternativet. Mot en sådan tolkning talar enligt köplagsutredningens mening att "parterna", när ordet används andra gången i 5 8 iredje stycket, rimligtvis innefattar kreditgivaren. Behålls nuvarande regler för kreditgivningen, ligger det enligl köplagsutredningen därför närmast lill hands alt tolka 5 8 så all kontanlinsats alltid krävs när gränsvärdet överskrids.

En ledamot av hemförsäljningskommiiién (professor Ulf Berniiz) framhåller i särskill yttrande atl betänkligheter kan anföras mol att låla del föreslagna regelsyslemel i princip också innefatta kontoköpen, särskilt när det gäller externa konlokori. Del grundläggande skälet lill kredilköpkommitléns ställningstagande härvidlag - alt man velat effektivt molverka en överslrömning från avbelalningsköp och liknande till kontoköp - förefaller enligt Berniiz föga bärkraftigt, Berniiz framhåller atl en dylik överslrömning från flera synpunkter snarast synes fördelaktig. De externa kontokorten utfördas efter reell kreditprövning, Kredilen är inte vambunden och i slor utsträckning inle heller säljarbunden. Konloköpet framstår enligt Bernitz härigenom som en från avbetalningsköpet artskild företeelse eftersom de för avbetalningsköpet karakteristiska nackdelarna saknas vid konloköpet. Härtill kommer enligt Bernitz att en regel om minsta kontantinsats, även med hänsyn tagen till föreslagen beloppsgräns, rimligen måste starkt reducera kontokortens praktiska användbarhet som betalningsmedel. En särskild komplikation är här alt en del kontokort har internationell räckvidd. Med hänsyn lill del sagda bör enligt Bernitz' mening externa kontokort-system hållas utanför i vart fall de föreslagna lagreglerna om minsla konlanlinsals, Bernitz framhåller att lagstiftningen självfallet bör kompletteras om kringgåendelendenser eller andra olämpliga förhållanden, knutna till konlokortssysiemen, skulle yppa sig framdeles,

LO anser all man kan ifrågasätta lämpligheten av att låla samma regler gälla både för konventionella avbetalningsköp och för de från konsumentens synpunkt fördelaktigare låneköpen och konloköpen, LO kan inte finna någon nackdel med en överslrömning från vanliga avbelalningsköp mol låneköp och kontoköp så länge inte några nya, alternativa kreditformer har tillskapats. Enligl LO:s mening måste konsumenien uppfatta kontantinsalskravet vid kontoköp som krångligt och stridande mot kontokortens funktion av betalningsmedel, särskill om konsumenten inte använder kontokortets kreditmöjligheter. Skall kontantinsats över huvud taget krävas vid kontoköp bör den enligt LO:s mening kunna betalas vid nästkommande månads-inbetalning. LO påpekar vidare atl etl krav på alt konlohavare skall amortera kontoskulden med minst 10 procent per månad kan innebära att konto-

Prop. 1976/77:123 277

havaren i det enskilda fallet kan drabbas av hårdare betalningsvillkor än vid avbetalningsköp.

Även Sveriges advokatsamfund kritiserar kommitténs förslag all låneköp och kontoköp skall omfattas av de föreslagna beslämmelserna om kreditköp. Advokatsamfundet anser del omöjligt all med någon säkerhet förutse omfattningen av den av kommittén befarade överströmningen och påpekar bl.a. att låneköp och konloköp föregås av en lämligen ingående prövning av köparens solvens. Även om man räknar med en belydande överslrömning kan detta enligt advokatsamfundet rimligen inte anses vara en olägenhet som motiverar lagstiftningsåtgärder, eftersom kommittén själv ulgår från alt låneköpen och kontoköpen - i motsats till avbetalningsköpen - fungerar tillfredsställande. Från denna utgångspunkt borde alltså, menar advokatsamfundet, en överströmning till sistnämnda kreditköpsformer vara önskvärd. Ell införande av krav på kontanlinsats vid köplillföllet skulle enligt advokatsamfundet omöjliggöra kombinationen av kredit- och konlanlfunk-lionerna i elt och samma kort.

Svenska sparbanksföreningen anser all det i prakliken torde vara ogenomförbart att inom konlokortsområdet tillämpa samma bestämmelser som för avbelalningshandeln. Sparbanksföreningen framhåller atl flera kontokort har ell inbyggt kontantköpsalternaliv och att några dessutom medger uttag av kontanter. Enligt sparbanksföreningen bör kontokortet därför inte lämpligen jämföras med avbetalningskredit. Den inbyggda kreditens likhet med checkräkningskredit i bank talar enligt sparbanksföreningens mening för att den bör betraktas som en sådan. Professorn Lennart Vahlén anför i sill av Finansieringsföretagens förening åberopade yttrande all kontokorissyslemel är det för konsumenten fördelaktigaste system som omfattas av föreslagna särskilda bestämmelser om krediiköp. Enligl Vahlén har kontokortssyslemet belydande prakiiska fördelar för konsumenten som inte har beaktats i förslaget. Finansieringsföretagen har sålunda kontroll över säljarna och gör ett positivt urval av dessa. Vahlén framhåller att delta för konsumenlens del innebär all han normall slipper ha alt göra med säljare som kan bli in-solvenla eller som levererar underhaltiga produkter eller som inte fullgör sina garantiåtaganden. Det kan enligl Vahlén ifrågasättas om inte dessa fördelar för konsumenten är så stora alt de överträffar del skydd som konsumenten fått genom konsumentköplagen och avtalsvillkorslagen. Förslaget att kontantinsats skall uttas vid köptillfället även när fråga arom konloköp betecknas av Vahlén såsom destmklivi. Också Vahlén ställer frågan hur utlänningars kontoköp i Sverige skall behandlas.

Även Köpkori AB framhåller atl bolaget och andra kontokortsförelag gör en selektiv bedömning av de säljföretag som önskar ansluta sig till resp, konlosyslem, vilket medför alt konsumenter med rätt att handla på kontokredit utan extra besvär eller koslnader kan sägas uppnå slörre trygghet i relationerna med säljförelagen än om de efter hell personligt val av affär gör inköp med sparade eller lånade kontanta medel. Enligt bolaget torde del inte råda någon tvekan om alt kontokort för många konsumenler idag framstår som en bekväm och praktisk kombination av betalnings- och kreditmedel, som i de flesta avseenden hell kan jämställas med checkkredil. Bolaget anseratl kommittén, i linje med sin i belänkandet redovisade sakliga bedömning av konlokredilens verkan för konsumenten, borde ha avstått från all låta hela lagförslagel omfaila kontoköp och begränsat tillämpningen på konloköp till de för denna kreditform relevanta reeelområdena - upp-

Prop. 1976/77:123 278

lysningsplikten, återbetalningssättet (dvs. kredittidens längd), ansvaret för säljarens ev. försummelser saml belalningsansvarel vid obehörigt utnyttjande av kontokort. Det kan enligt bolaget ifrågasättas, om inte lagförslaget skulle vinna i tydlighet på att dessa kvarvarande bestämmelserom kontoköp sammanfördes lill ell avsnitt "Särskilda beslämmelser om kontoköp", -Att konlanlinsals vid köp med kontokort skall uttas vid köplillföllet är enligt bolaget hell oförenligt med kontokortens grundläggande idé, som går ut på att i etl och samma system rationellt kombinera en kontantbetalningsfunktion och en kredilfunklion av rullande nalur. Bolaget framhåller att kontokrediten i de flesta avseenden liknar en checkkonlokredit. För såväl konsumenten som detaljhandeln kommer det enligt bolaget att framstå som omotiverat och slötande atl kontantinsats skall erläggas vid köp med kontokort men inle vid köp med den likartade checken. Bolaget påpekar vidare att på grund av konlokredilens konstruktion kommitténs förslag om kontantinsats inte kommer att nå det avsedda syftet att få kunden att besinna varje inköps ekonomiska tyngd. Detta framgår enligl bolaget av följande exempel. Om en konlokund har en outnyttjad limit på 4 000 kr. och avser alt köpa en soffa för 2 000 kr. kan han idag göra delta på sitt konto utan kontantinsats. Skulle lagförslaget gälla flnge kunden erlägga 500 kr. i konlanlinsals vid köplillföllet. Han skulle dock samlidigt kunna göra inköp av andra varor på sitt konto för både de 500 kr, som motsvarar kontantinsatsen och ev, högre belopp så länge han håller sig inom den beviljade limilen. Hans totala krediiengagemang skulle sålunda inle minskas genom kravet på kontanlinsats vid köpet av soffan. Enligt bolaget kommer elt krav på kontantinsats atl försvåra den prakiiska hanteringen av konloköp för såväl konsument som säljföretag och fö till följd ett administrativt merarbete som leder till irritation och ökade koslnader i detaljhandeln och därmed ytterst för konsumenten utan att några fördelar ifråga om konsumentskydd står att vinna. Bolaget anser det kunna ifrågasättas, om kommittén har rätl i sin förmodan atl förhastade köp sker speciellt ofta vid kreditköp. Enligt bolaget visar dess praktiska erfarenheter att oöveriagda köp sker minsl lika frekvent med sparade eller upplånade kontanta medel eller med s, k, betalkort, Atl oöverlagda köp inte är ett allvarligt problem för bolagels kunder visas enligl bolaget bl. a. av att den genomsnittligt disponerade kontokrediten uppgår lill 45-50 proceni av den beviljade, utan större svängningar lill följd av säsonger eller konjunkturer. Enligt bolaget torde de formkrav som gäller vid beviljande av såväl konto- .som avbelalningskredit i realiteten ulgöra en effektivare spärr mol oöveriagda inköp än krav på kontantinsats i köpögonblickel, - Bolaget noterar atl de föreslagna förutsättningarna för kravel på kontantinsats visseriigen gör alt en stor del av konloköptransaktionerna i praktiken torde falla utanför kravet på kontanlinsats. Enligl bolaget är det dock uppenbart alt flera hundralusen konloköp varje år kommer att ligga över gränsvärdel, Elt särskilt problem i della sammanhang är enligl bolagei atl flertalet konlokortssystem, däribland Köpkori, bygger på den grundläggande idén alt kontokunden i köpögonblickel inte behöver avgöra om han skall utnyttja kreditmöjligheten eller belala hela konloskulden i slutet av den månad då han får sitt kontoutdrag och därmed använda kontokortet som betalningsmedel, varvid enligt förslaget kontantinsats inte skulle behöva uttagas. Bolaget framhåller vidare atl införandet av ett gränsvärde under vilkel krediiköp kan ske ulan kontantinsats ifråga om kontoköp kan medföra osäkerhet i tillämpningen samt

Prop. 1976/77:123 279

risker för avsiktliga eller oavsiktliga feltolkningar i relalionen säljare-köpare. Bedömningen av när det vid flera kreditköp vid samma tillfölle kan anses föreligga etl "inbördes samband" mellan varorna kan bli subjektiv och tänjas. Köp till belopp över gränsvärdet kan komma att delas upp i delar, var och en understigande gränsvärdet. Den tredje i transaktionen inblandade parten, kontokorlsföretaget, som enligl lagförslagel synes ha elt ansvar för alt säljaren iakttar lagens beslämmelser, saknar i dylika fall praktisk möjlighet all kontrollera lagens efterlevnad. Hur någon kontroll på delta område eliest skulle kunna ske med rimlig insats när del gäller köp med konlokori är okänt. Bolaget påpekar att vissa kontosystem medger rätt för kontohavaren alt mot sin kontokredil lyfta kontanta medel upp till vissl belopp. Detta innebär ytteriigare en möjlighet för en konlohavare alt formellt uppfylla lagregeln om kontanlinsats utan atl del av kommittén angivna huvudsyftet med bestämmelsen uppnås. Lagbestämmelser av detta i relation till sill ändamål verkningslösa och därtill otydliga och svårkontrollerade slag bör enligt bolagets mening över huvud taget inte tillskapas, i varje fall inte i samband med transaktioner som kontoköp, - Krav på konlanlinsals vid köp med kontokort förekommer bolaget veierligt inle i något land. Skulle kommiiténs förslag genomföras skulle detta enligt bolaget i hög grad försvåra det internationella samarbete som håller på atl växa fram på kontokorts-området, - Bolaget avstyrker mot bakgrund av det anförda hell förslaget atl kontoköp skall vara förbundet med krav på kontantinsats. Skulle kontoköpen likväl inle anses kunna undanlas från elt generellt konlantinsatskrav kan enligt bolaget en del av ölägenheterna med förslaget elimineras om konlanlinsalsen inte las ut i affären ulan genom att kontokortsföretaget lillåls föra upp konlanlinsalsen under särskild rubrik på konloutdraget, med skyldighet för konsumenten atl varje månad helt betala summan av föregående månads kontantinsatser lillsammans med sedvanlig månadsamortering av kontoskulden.

Svenska poslorder/Öreningen uppger att postorderföretagen erbjuder sina kunder all köpa på konto med upp lill 19 månaders kredittid. Kunderna för varorna hemsända lill påseende ulan kostnad i 10 dagar. Enligt föreningen finns här inte någon form av köptvång eller påverkan till köp. Delta försäljningssystem ger enligl föreningen kunderna slor köplrygghel och ell gott konsumentskydd. Att oöverlagda köp från konlokundernas sida inte är något problem framgår enligl föreningen bl, a, av atl beviljade kontokrediter i genomsnitt utnyttjas endast till ca 40 procent.

Även Elinderska Conto Företagen - till vars yttrande i denna del Husmodersförbundei Hem och Samhälle i huvudsak ansluter sig - anser all kontoköp snarare bör jämföras med checkräkningskredit än med avbetalningskredit, eftersom konlokrediten avser en form av löpande kredit, som slår till räk-ningshavarens disposition under obegränsad tid. Enligt Conto Förelagen erbjuder konlokorien en rationell kreditform, eftersom initialkostnaderna för upplysning, kreditprövning, registrering m, m. kan fördelas på flera köp och slås ul på en lång tidsperiod, Della är en av anledningarna till all konlokrediter i allmänhet är billigare för konsumenten än avbetalningskrediter Conto Företagen anser att en överslrömning lill kontokrediter därför inte borde innebära någon nackdel från konsumentsynpunkt, Conto Företagen framhåller vidare all det alllid har varit lättare för unga människor och för personer, som inte har en inarbetad bankförbindelse, atl fö konlokrediter än att få banklån samt atl dessa grupper kommer att ha sämre förutsättningar

Prop. 1976/77:123 280

än andra all investera i nyttiga kapitalvaror om kontoköpen regleras genom restriktioner som inte gäller för checkräkningskrediler. Enligt Conto Förelagen har den nya koniokortslekniken också påtagliga utvecklingsmöjligheter mol ett framtida belalningsförmedlingssystem, där elektroniken för ökad belydelse. Conto Företagen befarar att en kreditköpslagsliftning som inte tar hänsyn till della kan bromsa en rationalisering av både checkkrediter och checklönesystem. Etl krav på kontantinsats vid konloköp ärenligt Conto Företagens mening praktiskt ogenomförbart. En omfattande övervakningsapparat måste organiseras för kontroll av efterlevnaden. Trots della kan kontantinsalskravet kringgås genom fördelning av slörre köp på olika inköpsställen eller tidpunkter, och företagare med mera rymligt samvete kommer att få konkurrensfördelar jämfört med den seriösa handeln. AB IKEA Konto framför liknande synpunkter som Köpkori AB och Elinderska Conto Företagen samt uppger bl. a. alt med det av kommillén föreslagna gränsvärdel kontantinsats skulle erfordras vid ca 40 proceni av alla inköp hos IKEA.

Också kronofogdemyndigheterna i Göteborgs och Växjö distrikt, Svenska handelskammareförbundel, Stockholms handelskammare, handelskamrarna i Göteborg och Karlstad, handelskammaren i Örebro och Västmanlands län, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, NO. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, en ledamot av hem/örsä/jningskommillén (direktören Per Schierbeck), Sveriges industriförbund, Sveriges grossisi/Örbund, Sveriges köpmanna/Ör-bund, Sveriges musikhandlares riks/Örbund, Konfekiionsindusiriföreningen, Svenska företagares riksförbund. LRF. Svenska bankföreningen. Sveriges föreningsbankers förbund, PK-banken, KAK, Svenska bålinduslriföreningen. Svenska annonsörers förening och Svenska reklambyräförbiindei anser all kontoköpen bör undantas från ett eventuellt lagstadgat krav på kontanlinsats. Flertalet av dessa remissinstanser anser i andra hand att kontantinsatsen i vart fall inte bör tas ut vid köpetillföllet utan i samband med nästkommande månadsamorlering på kontot. De skäl som anförs för dessa ståndpunkter ansluter i flertalet fall till kommiitéledamoten Björiings reservation i denna del. LRF och Sveriges föreningsbankers jÖrbund framhåller dessutom atl det torde finnas än mindre anledning atl i delta eller andra hänseenden för kontokort tillämpa andra bestämmelser än för checkräkningskrediter om kredilkortsföretagen, som i annal sammanhang ifrågasatts, ställs under offentlig tillsyn.

Dalainspektionen, Gollands handelskammare, Skånes handelskammare, SACO/SR, SHIO och MRF anser att en eventueW kontantinsats vid kontoköp bör las ul i samband med nästkommande månadsamortering på kontot, /V//?F uppger att användningen av kontokort under senare är har ökat kraftigt inom bilverksladssektorn och alt kontokorten där visat sig fylla en praktiskt viktig funktion, MRF är angelägel om alt denna seriösa betalnings- och kredilfunklion inle störs.

Kommitténs förslag atl den föreslagna konsumentkreditlagens beslämmelser till den del de rör konloköp skall äga motsvarande lillämpning även på förvärv genom kontoköp av annal än vara (22 8 förslaget till konsumentkredillag) lämnas i och för sig utan erinran av praktiskt tagel samtliga remissinstanser. Köpkori AB framhåller atl bolaget inle har något att invända mol att en konsumentkredillagstiftning omfattar också kontoköp av tjänster Köplagsutredningen däremot anser del godtyckligt all beträffande tjänster

Prop. 1976/77:123 281

göra den skillnad mellan olika kreditformer som kommittén underkänner belräffande köp av vara. Ulredningen framhåller bl. a. att om en villaägare låter reparera sill hus - något som antas utgöra avtal om tjänst, ej om köp - och byggmästaren lämnar honom kredit blir lagen, inklusive kravel på en konlanlinsals om tjugofem procent, tillämplig om krediten lämnas mol kontokort men inte eljest.

1.6 Trepartsförhållanden

Kommitténs förslag atl köparen vid kreditköp i princip skall få göra gällande samma befogenheter på grund av köpet mot kreditgivaren som mot säljaren saml alt delta kreditgivarens ansvar skall gälla vid alla former av kreditköp, även gentemot kontokorlsföretag, godtas eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna, bl. a. Göta hovrätt. KO, konsumentverket, hem/Örsäljningskommiiién (majorilelen), Malmö kommun (kommunstyrelsens majoritet). LO, TCO, Sveriges advokaisamfund, KF, MHF, Husmodersförbundei Hem och Samhälle. Göta hovräil påpekar dock alt det i 10 8 andra styckel förslaget till konsumentkredillag uppställda kravel atl köpare, som vill framställa anspråk mol annan kreditgivare än säljaren, först skall göra sannolikt alt säljaren inte fullgör sina åligganden på grund av köpel kan medföra svårigheter och oenheilighel i lillämpningen. Hovrällen förordar en utformning som innebär antingen atl kreditgivaren åläggs solidarisk betalningsskyldighet eller alt köparen får vända sig mol kredilgivaren endasl om säljaren avvisat hans anspråk eller viss tid förflutit från del krav framställts mot säljaren. Daiainspekiionen anmärker beträffande samma bestämmelse att det måsle vara svårt atl föra sannolikhelsbevisning om en underlåtenhet, särskilt som del är kreditgivaren som i första hand skall avgöra om sannolikhet föreligger i det ifrågavarande hänseendet. Enligl dalainspektionen måste del vidare förutsättas att kommitténs förslag medför ökade refinansieringskosinader som slutligt får betalas av kreditköparen, KO tillstyrker den föreslagna regeln om kreditgivares ansvar men framhåller atl den knappast kan förväntas fö någon betydelse för köparna annat än i de i och för sig vikliga fall, då orsaken till att säljaren inte fullgör sina åligganden är tredska eller oförmåga lill följd av insolvens, Däremol synes enligt KO regeln inle vara tillämplig i de fall då orsaken lill atl säljaren inle uppfyller köparens anspråk är att del råder delade meningar mellan parterna om vilka åligganden vardera parlen har på grund av köpet. För att köparen i ett sådant fall skall kunna göra sannolikt all säljaren ej fullgör "sina åligganden på grund av köpel" torde enligt KO i många fall krävas alt köparens rätt till betalning - efter hävning - fastställs av domstol, och i det lägel får kreditgivarens ansvar betydelse bara om domstolsutslaget inte kan verkställas hos säljaren. LO anser alt kommitténs förslag i denna del är en välmotiverad förstärkning av konsumentköplagens motsvarande bestämmelser. Sveriges advokatsamfund framhåller att den föreslagna utvidgningen av skyddet för konsumenten kan medföra att möjligheterna lill finansiering av krediiköp försvåras men anser inte denna olägenhet större än atl fi-nansieringsintressel bör vika för intresset alt skydda konsumenlens åter-kravsrält. MHF menar att konsumenten ofta likställer säljare och kreditgivare och atl det därför finns mycket som talar för alt konsumenten ges möjlighet att göra gällande samma befogenheter på grund av köpet mot kreditgivaren som mol säljaren. MHF anser det ulgöra en naturlig del av

Prop. 1976/77:123 282

upplysningsplikten atl för konsumenten klart redogöra lör vad etl trepartsförhållande innebär.

Kommitténs förslag kritiseras emellertid av många remissinstanser. Kronofogdemyndigheten i Växjö distrikt, kommerskollegium, Svenska handelskammareförbundel, Stockholms handelskammare, Gol/ands hande/skammare, han-de/skamrarna i Göteborg och Kar/siad, Skånes hande/skammare, handelskammaren i Örebro och Västmanlands län. Östergötlands och Södermanlands handelskammare, en ledamot av hemförsäljningskommiiién (direktören Per Schierbeck) SACO/SR, Sveriges indusiriförbund. Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund. Sveriges musikhandlares riksförbund. Konfekiionsindusiriföreningen. SHIO. Svenska företagares riksförbund. LRF, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, PK-banken, MRF, Svenska postorderföreningen, Elinderska Conto Förelagen, ansluter sig lill eller synes eljest i huvudsak inta samma ståndpunkt som kommitléledamoten Björiing i dennes reservation, nämligen all kreditgivarens ansvar bör bibehållas på samma nivå som i konsumentköplagen men att ansvaret bör utvidgas lill alt gälla vid alla former av kreditköp, således t, ex. även vid kontoköp. De skäl som anförs härför överensstämmer i huvudsak med dem som Björiing åberopat, SACO/SR anför att del visserligen är fullt möjligt och förståeligt från konsumentsynpunkt alt såsom kommittén hysa uppfattningen att finansiären oavsett god tro inle blott skall vara avskuren från möjligheten atl kräva ytterligare betalning utan även vara skyldig att återbetala av honom uppburet belopp, konsumenten äger häva köpel. Det är dock enligl SACO/SR:s mening en vilseledande marknadsföring av förslaget, när kommittén påslår alt denna finansiärens ålerbetalningsskyldighei skulle framgå redan av 27 8 skuldebrevslagen och alt konsumenien förlorar rätten atl återfå betalningar från finansiären först om konsumenien frånsagl sig denna rätt vid köpet. Nämnda lagrum handlar uteslutande om vilken rätt den som förvärvar förste borgenärens fordran har atl kräva in utestående del av denna fordran, och gäldenärens skydd är konstruerat som en invändningsrätt mol nye borgenären (se NJA II 1936 sid, 106), Elt genomförande av 10 8 förslaget lill konsumentkreditlag skulle enligl SACO/SR:s mening kunna tolkas som etl godtagande av kommiiténs resonemang om 27 8 skuldebrevslagen om del inte i en eventuell proposition klargörs att ställningslagandel är isolerat till konsumenlkreditområdel, SACO/SR anser vidare all 10 8 förslaget till konsumenlkreditlag har fåll en något onöjaktig formulering. 1 första stycket sägs köparen ha samma befogenheter mot kreditgivaren som mot säljaren, vilket i allmänhel betyder att köparen kan kräva rättelse in natura (reparation), medan iredje stycket enligt SACO/SR:s mening begränsar kreditgivarens ansvar till att i pengar utge vad han uppburit från köparen. SACO/SR förmodar atl avsikten inle har varil att finansiären skall kunna åläggas att utföra en reparalion ens inom ramen för detta ekonomiska värde ulan atl hans skyldighet blott avser pengar.

Några remissinslanser, bl. a, köplagsuiredningen. Svenska sparbanksföreningen. Finansieringsförelagens förening och Köpkori AB avstyrker helt kommitténs förslag rörande trepartsförhållanden och anser att regleringen härav i konsumentköplagen bör bibehållas oförändrad. Köplagsuiredningen framhåller atl regeln i 15 8 konsumentköplagen är baserad på tanken, att en köpare inte skall komma i sämre situation genom det sätt på vilket säljaren finansierar köpel. Kommittén har enligt köplagsutredningen inte anfört nå-

Prop. 1976/77:123 283

got argument till slöd för sin mening all den finansiär som möjliggör för säljaren alt utnyttja den försäljningsmässigt sett gynnsamma formen kreditköp bör vara skyldig att ta del i ansvaret mot konsumenten. Om samma resonemang tillämpas på kredilgivning för annal ändamål än att befordra konsumenlköp, skulle banker och andra kreditgivare ådra sig ett långtgående ansvar för sina kunders förpliktelser. I realiteten innebär den föreslagna regeln, framhåller köplagsutredningen, alt den omständigheten att säljaren finansierar köpet genom att överlåta kontraktet medför atl köparen får bättre rätt än han eljest skulle ha haft. Han för nämligen möjlighet alt göra gällande befogenheter även mot finansiären. Köplagsutredningen framhåller att det egentliga skälet till den av kommittén föreslagna regeln synes vara alt kommittén vill ge köparen möjlighet alt kräva tillbaka vad han har eriagt till kreditgivaren. Det berättigade häri kan enligt köplagsutredningens mening betvivlas bl.a. på den grund, atl regeln inte träffar alla finansiärer som möjliggör försäljaren att utnyttja formen kreditköp utan endasl den finansiär som därvid förvär%'ar säljarens fordran mot köparen, således inte exempelvis den som tillgodogör sig fordran som säkerhet genom företagsinteckning (jfr4 8 6p. lagenom företagsinteckning), Köplagsutredningen anseratl regeln emellertid dessutom går långt utöver syftet att vid hävning möjliggöra för köparen alt återkräva vad han eriagt lill finansiären. Den ger stöd för alt ålägga banker och finansieringsföretag all avhjälpa fel och avlämna gillt gods när en säljare lill vilken de lämnat kredit levererar varor behäftade med fel, låt vara med en begränsning till vad kreditgivaren mottagit av köparen med anledning av krediten. Den utvidgar enligt köplagsutredningen också del s. k, produktansvaret lill all i särskilda fall åvila banker och andra finansiärer, något som hell strider mot nu allmänt godtagna principer för placeringen av detta ansvar, Köplagsuiredningen kritiserar i detta sammanhang också förslaget alt finansiärens ansvar skall vara beroende av att köparen gör "sannolikt" all säljaren inle fullgör sina åligganden enligt köpel. Eftersom det här är fråga om en civilrältslig befogenhet, som normall skall tillämpas utanför domstol vid privata uppgörelser, synes enligt köplagsutredningen en sannolikhetsbedömning rörande så komplicerade förhållanden som ofta kan förekomma föga lämplig, Ulredningen framhåller all man vid solidariska skuldförhållanden i svensk rätl vanligen begagnar regler som ger borgenären full frihet alt välja mellan olika gäldenärer eller också regler som uppställer mera schematiska kriterier för när borgenären för vända sig mot annan än den primärt ansvarige (se t. ex. 2 8 andra styckel skuldebrevslagen). Köplagsutredningen framhåller att den anförda kriliken gäller också belräffande köp där säljaren ombesörjer kredit ål köparen från bank i samband med köpet (låneköp). I förhållande lill den nu gällande regeln i 16 8 konsumentköplagen innebär förslaget därutöver en viss utvidgning. För närvarande fordras att köparen erhåller lånei i samband med köpel genom säljarens förmedling av bank eller annan, med vilken säljaren samarbetar för sådan förmedling av lån. Den av kommillén föreslagna formuleringen kommer lill följd av definitionen av krediiköp i 2 8 alt läcka alla fall där köparen erhållit lån av kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren. Del kan enligt köplagsutredningens mening ifrågasättas om det är rimligt att kredilgivaren skall ha någoi ansvar i de fall där lånet inte har tagils i samband med köpel. Ulredningen hänvisar härvid lill prop. 1973:138 s. 274. Beträf fande förslaget att regeln om rätt all framställa anspråk mol finansiär skall

Prop. 1976/77:123 284

gälla även vid s. k. externa kontokort hänvisar köplagsutredningen lill vad ulredningen anfört i betänkandet Konsumenlköplag (SOU 1972:28 s. 136 O- Köplagsutredningen påpekar också att bestämmelsen i 10 8 tredje slyckel i den föreslagna konsumentkreditlagen, enligl vilken anspråk mot kreditgivare begränsas till vad han mottagit av köparen med anledning av kredilen, synes kunna bereda särskilda tillämpningssvårigheter vid krediler där betalningar inte kan identifieras såsom hänförande sig till särskilda inköp. Professorn Lennart Vahlén anför i sill av Finansieringsförelagens förening åberopade yttrande att kommiiténs avsikt i fråga om irepartsförhållanden har varit att överträffa konsumentköplagen beträffande konsumentskydd. Enligt Vahlén kan emellertid ifrågasättas om inte konsumentköplagens regler innebär en lämpligare lösning som är bättre anpassad till normala praktiska förhållanden. Vahlén framhåller all den föreslagna regeln i 10 8 konsumentkreditlagen innebär atl finansiären skall stå delcredere försäljarens samtliga åtaganden eller att del beträffande säljarens samtliga åtaganden föreligger två gäldenärer. Köparen skall således kunna rikta olika former av skadeståndsanspråk gentemot finansiären och han skall även kunna gentemot finansiären framslälla krav på prestation in natura, om säljaren inte kan fullgöra avtalet. Vahlén påpekar att det vanligaste anspråk som reses från konsumenter i della sammanhang är krav på reparation av varan under garantitiden. Även sådant nalurakrav skall kunna riktas gentemot finansiären, enligt definitionen av kreditgivare i 2 8 kanske mot flera finansiärer. Enligl Vahléns mening förefaller det tämligen verklighetsfrämmande atl en köpare skall kunna av en finansiär begära naturapreslalion som säljaren inle kunnat prestera och Vahlén anser atl konsumenlens krav synes vara tillräckligt tillgodosedda genom all han kan vägra fullgöra betalning och i stället använda pengarna lill atl få ett fel avhjälpl av annan än säljaren, vilkel är den normala aktuella påföljden enligl konsumentgarantierna. Enligt Vahlén förefaller kommitténs förslag inte vara tillräckligt samordnade med konsumentköplagen och konsumentgarantierna.

M tar upp en särskild fråga som har visst släktskap med de här behandlade trepartsförhållandena, nämligen den om fördelningen av ansvaret gentemot konsumenten när en näringsidkare agerar endast som förmedlare av konsumentkredil (jfr 1 8 andra stycket förslaget till konsumentkreditlag), M ifrågasätter om inte konsumenten i sådant fall, t. ex, om ett avtalsvillkor är ogiltigt, bör ha möjlighet att vända sig mol den förmedlande näringsidkaren. Enligt M visar nämligen erfarenheter från bil- och bålbranschen alt konsumenien av lättförklarliga skäl tror sig ingå avtal direkt med näringsidkaren/förmedlaren och inte med exempelvis en annan bakomliggande konsumenl, som i realiteten är säljare, M framhåller alt avsaknaden av sådana beslämmelser om näringsidkares ansvar i konsumentköplagen redan har utnyttjats av icke ansvarskännande näringsidkare som undandragit sig ansvar genom att själva endast agera förmedlare och låta en obemedlad konsument uppträda som säljare.

Prop. 1976/77:123 285

1.7 Återtaganderätt

1.7.1 Begränsning av åieriaganderäiien. Varor som inte får återtas

Kommittén föreslår (15 och 16 88 förslaget lill konsumenlkrediilag) att avtalsvillkor vid kreditköp som ger kredilgivaren möjlighet att ta tillbaka varan om köparen inte fullgör sina skyldigheter skall få göras gällande endasl under förutsättning atl det är fråga om en vara som enligl regeringens beslut får göras till föremål för återtaganderätt, att ålertagandeförbehållel gjorts av säljaren i samband med köpet samt att köparen dröjt i mer än en månad med att eriägga lill betalning förfallen del av skuldbeloppet som uppgår lill mer än en tiondel av hela skuldbeloppet. Regeringens beslut får enligt förslaget endasl avse varor vilkas konlanlpris överstiger två basbelopp (i oktober 1976 20 800 kr).

Vidare föreslår kommittén (19 8 förslaget till konsumenlkreditlag) att handräckning för varas återtagande samt verkställighet av dom, varigenom köparen förpliktats lämna tillbaka vara som sålts med återtaganderätt inte skall få beviljas beträffande vara som enligt 65 8 ulsökningslagen undantages från utmätning, dvs. vara som ingår i gäldenärs s. k. beneficium.

Endast ell fålal remissinslanser stöder eller har ingen erinran mol förslagen i deras helhet Hil hör RA. kronofogdemyndigheten i Malmö disiriki. Malmö kommun (kommunstyrelsens majoriiei), TCO, KF och Svenska bokför/äggare-föieningen.

Leasingutredningen säger sig från de synpunkter utredningen har alt beakta i princip inte ha något alt erinra mot kommitténs förslag men ifrågasätter om inte nuvarande återtaganderätt fullt ut bör behållas för bilar och andra fordon såsom motorcyklar, mopeder och husvagnar. Leasingutredningen framhåller atl det, om köparen av etl fordon inle kan belala köpeskillingen, föreligger risk för all fordonet inte heller kan hållas skaltal, försäkrat och trafikdugligt.

Det helt övervägande flertalet av övriga remissinstanser godtar eller lämnar ulan erinran förslaget om att handräckning eller verkställighet inte skall få beviljas beträffande vara som enligt 65 8 ulsökningslagen ingår i gäldenärs s, k. beneficium. Bland dem som uttryckligen uttalar slöd för förslaget i denna del kan - ulöver tidigare nämnda - nämnas kronofhgdemyndigheierna i Göteborgs. Marieslads, Vänersborgs och Växjö distrikt, kommerskollegium. Svenska handelskammareförbundet, flera handelskamrar. NO, KO. konsumentverket, hemförsä/jningskommiiién. en minoritet inom Malmö kommunstyrelse. LO. SACO/SR, Föreningen Sveriges kronofogdar, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Finansieringsföretagens förening och MRF samt flera remissinslanser som anslutersig till kommitléledamoten Björiings reservation, bl, a, Sveriges Indusiriförbund. Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund. Konsumentverket framhåller all de föremål som normalt köps på avbetalning i allmänhel är all hänföra till den kategori av gods som undantas vid en utmätning men att della inle gäller bilar. För många bilägare är bilen numera oumbäriig i deras dagliga tillvaro. Konsumentverket anser därför alt de föremål som gäldenären har rätl alt undanta vid utmätning även skall inkludera sådant privat transportmedel av lägre värde, som är nödvändigt för resa till och från arbetsplatsen. Med transportmedel av lägre värde skulle enligt konsumentverket förslagsvis kunna avses fordon med värde understigande etl basbelopp. För-

Prop. 1976/77:123 286

eningen Sveriges kronofogdar påpekar atl enligt avbelalningsköplagen även sådan egendom kan alertas som vid utmätning skulle ha förbehållits gäldenären, t. ex. möbler av ringa värde för säljaren men med betydande bruksvärde för köparen, etl förhållande som enligl föreningen många gånger kan fö stötande konsekvenser. Enligt föreningens mening är del därför önskvärt att regelsystemen för återtagning och utmätning bringas lill överensstämmelse på denna punkt. Föreningen framhåller dock atl den föreslagna beneficieregeln knappast lorde bli av iniresse om åleriaganderätten skulle begränsas till varor med ell konlanlpris överstigande två basbelopp. Liknande synpunkter framförs av kronqfogdemyndigheien i Göteborgs disiriki som påpekar all kommitténs uppfattning all en TV-apparal alllid ingår i beneficiel inte är riktig. Enligl kronofogdemyndigheten utmäts emellertid inle äldre svan-vila TV-apparaler pä grund av atl de med en exekutiv försäljning förbundna kostnaderna anses överstiga vad apparaterna kan beräknas inbringa. Kronofogdemyndigheten påpekar vidare att dyrbarare hushållsmaskiner normalt inte ingår i gäldenärens beneficium men atl de i del enskilda fallet kan ingå. Kronofogdemyndigheterna i Göteborgs och Vänersborgs distrikt framhåller alt egendom av sådant slag som faller under gäldenärens beneficium likväl enligt 67 8 3 mom, ulsökningslagen kan utmätas, om egendomen har ell sådani värde att den inle kan undanlas från utmätning. Utmätningen skall då ske med förbehåll om att gäldenären efter egendomens försäljning av köpeskillingen skall utfå skäligt belopp för att kunna anskaffa vad han behöver i den sålda egendomens ställe. Kronofogdemyndigheterna anser, med instämmande av Föreningen Sveriges kronofogdar, alt det bör klarläggas om motsvarande skall gälla vid återtagande enligt den föreslagna konsumentkreditlagen.

Så gott som samtliga remissinstanser lämnar också utan erinran förslaget om att ålertaganderält skall få göras gällande endast vid mer kvalificerade dröjsmål med belalning, nämligen när köparen dröjt i mer än en månad med atl erlägga till betalning förfallen del av skuldbeloppet som uppgår lill mer än en tiondel av hela skuldbeloppet. Kronqfogdemyndigheien I Göteborgs distrikt säger sig dock sakna bestämmelser i den föreslagna lagtexten om vad som skall gälla när köparen har en restskuld som inte överstiger en tiondel av hela skuldbeloppet. Kö anser att bestämmelsen 115 8 första stycket 3 förslaget lill konsumentkreditlag bör ges en utformning som motsvarar den som KO föreslår beträffande 12 8 första stycket 1 (se avsnitt 1.8.1).

Kommitténs förslag atl återtaganderätten härutöver skall begränsas så alt sådan räll endast för göras gällande beträffande vara som omfattas av regeringsbeslut och vars kontantpris överstiger två basbelopp kritiseras däremot av del helt övervägande flertalet remissinstanser.

Köplagsuiredningen framhåller atl den föreslagna regeln är formellt till-lämplig på alla Iransaktioner som faller under den föreslagna bestämningen av "krediiköp", men i realiteten endasl avser sådana avbelalningsköp som nu faller under avbelalningsköplagen saml andra köp med ägareförbehåll. Köplagsutredningen vill inle uttala någon bestämd mening om värdet av att söka motverka och inskränka de avbetalningsköp, för vilka återtaganderätten är etl karakteristiskt drag, men framhåller all ägareförbehåll för närvarande ger konsumenten hans enda möjlighet all lämna realsäkerhet i lösa saker utan besittning för säkerhetsinnehavaren, bortsett från lösöreköp.

Prop. 1976/77:123 287

som enligl köplagsutredningen har en obetydlig användning och inte bör uppmuntras. Kommitténs förslag innebär att denna möjlighet avskaffas utan att någon annan sätts i stället. Enligt köplagsutredningens mening kan ägareförbehållet sådant som det nu godtas i Sverige kritiseras på många grunder, bl. a. att det bygger på ett straffhot som är föga effektivt, Köplagsutredningen anser det emellertid tveksamt om man nu bör avskaffa all möjlighet för en konsument all lämna kredilsäkerhel i lös sak ulan besittning för säkerhelsinnehavaren. Enligt utredningens mening bör denna fråga lösas i etl större sammanhang. Datainspektionen framhåller att en inskränkning av åleriaganderätten enligl förslaget inle i allmänhet lorde innebära några meravsevärda kapitalförluster för kredilgivare eftersom godsets restvärde oftast är lågt men atl restvärdet dock kan ha ekonomisk betydelse när det gäller kapilalvaror med elt kontantpris över cirka 10 000 kronor såsom begagnade bilar, fritidsbåtar, husvagnar o, d, Återtaganderättens största betydelse ligger enligt datainspektionen i den betalningspåtryckande effekten gentemot köparen. Bortfaller denna ökar kreditrisken och därmed lorde enligt datainspektionens mening kunna förutsättas att kreditgivare finner del erforderiigt att höja riskpremien, dvs. ränlan. - Dalainspektionen framhåller vidare atl den föreslagna lösningen med en beloppsgräns för åieriaganderäiien i förening med en fri prisbildning kan väntas få en prishöjande effekt på varor vars pris nu ligger strax under gränsen, t, ex, begagnade bilar. Enligl datainspektionens mening bör en annan principlösning övervägas, och inspektionen pekar i delta sammanhang på vissa tankegångar i utländsk rätt som refererats i beiänkandei s. 138 f och 148 f En annan lösning vore enligt datainspektionen att möjligheten att återta vara endasl gällde under den ursprungligen avtalade kredittiden eller under viss del av denna. Enligt datainspektionens mening bör under alla förhållanden nackdelarna med en beloppsmässig värdegräns uppmärksammas. Inspektionen framhåller också alt det inte synes vara nödvändigt att regeringen skall avgöra vilka varuslag som skall omfattas av återtaganderätten. Bankinspektionen påpekar att särskilt den föreslagna starka begränsningen av återtaganderätten gör all man inte kan utesluta att bankerna, beroende på hur företags (säljares) allmänna kreditvärdighet bedöms, kan få anledning att kräva ökade säkerhetsmarginaler eller nedskärning av krediterna för finansiering av avbetalningshandel. En försämrad situation för säljaren inträder sålunda bl. a. på grund av att förbehåll om återtagande kommer att kunna ske endast om varans kontantpris överstiger ivå basbelopp. Bankinspektionen framhåller att detta beiyder att krediter- med maximalt utnyttjande av 75-procentsregeln - intill omkring 14 500 kr inle kommer att kunna förenas med ålertaganderält, medan å andra sidan krediler på väsentligt lägre belopp kan förenas med ålertaganderält om de avser betydligt dyrare objekt men kreditmöjligheten utnyttjas endasl i begränsad utsträckning. Enligl bankinspektionens mening synes della från olika synpunkter inle vara en hell lyckad konsekvens av lagförslagel. Även om en varas realisationsvärde efter återtagande ofta är ringa, har rätten till återtagande betydelse från krediisäkerheissynpunki, när fråga är om varor som har längre livslängd eller är eftertraktade på en andrahandsmarknad, t. ex. begagnade bilar. Enligl bankinspektionen för man inte heller glömma atl återtaganderätten har stor psykologisk belydelse när del gäller försumliga betalare. Bankinspektionen anser att den föreslagna konlanlprisgränsen med hänsyn härtill ligger för högt. Om det över huvud anses erforderligt atl reglera

Prop. 1976/77:123 288

denna fråga och i lag begränsa regeringens handlingsfrihet, kan bankinspektionen inle förorda högre gräns än ett basbelopp. KO biträder uppfattningen atl ålertaganderätien bör inskränkas och framhåller all säljarens behov av säkerhet endast i ringa mån kan tillgodoses genom en räll att ta tillbaka den sålda varan, eftersom dennas värde normalt har minskat betydligt. Enligt KO ligger i prakliken återtaganderättens största betydelse inte i all säljaren verkligen tar tillbaka varan utan dess viktigaste funktion är atl fungera som en psykologisk påtryckning mot köparen i avsikt att tvinga fram betalning av denne. En omfattande ålertaganderält är enligt KO till nackdel inte bara för den enskilde köparen utan den belastar också ekonomiskt samhällel i stort, KO anser del inte finnas någon rimlig anledning all låta samhället bära bördan av alt säljare av lättsinne eller vårdslöshet ingår avtal om krediiköp med människor, som de efter en omdömesgill kredilundersökning skulle ha haft anledning att avvisa som kunder, Enligl KO:s mening kan del med fog påslås atl ett stort antal återtagande fall är bevis om kreditköp som aldrig borde ha kommit till stånd, KO framhåller att man mol en inskränkning av återtaganderätten kan invända atl köparen i ökad utsträckning kan komma att drabbas av lagsökning eller belalningsföreläggande med utmätning som följd, KO anser det dock inte kunna förväntas alt antalet åtgärder av sådant slag kommer alt uppgå lill tillnärmelsevis det antal som ansökningarna om handräckning har i dag eftersom de för borgenärerna medför slörre besvär än handräckning saml ökade kostnader, som borgenärerna ofta riskerar att inle få ersättning för, Enligl KO kan man emellertid inte bortse från att återtaganderätten inom vissa branscher, t, ex, bilbranschen, har slor praktisk belydelse som säkerhet. Om återtaganderätten inskränks så starkt som utredningen föreslagit, måste del enligl KO:s mening befaras atl många människor inte kommer atl erbjudas möjlighet att förvärva kapilalvaror som de i och för sig har råd atl köpa inom ramen för lämpligt upplagda avbetalningsplaner. KO anser visserligen atl säljare och kreditgivare i samband med kreditavlal i större utsträckning än som sker i dag genom atl infordra kreditupplysningar bör söka bedöma köparens förmåga att fullfölja avtalet, men enligl KO:s uppfattning kan kreditupplysningar inle helt ersätta den säkerhet som rätten till den sålda varan utgör. En lämpligare avvägning mellan olika intressen kunde enligt KO i och för sig vara att dra gränsen för räll till återtagande vid ell basbelopp. KO förordar emellertid, under hänvisning lill sill förslag beträffande fastställandet av minsta kontantinsats, att det skall ankomma på regeringen atl utan bundenhet lill någon värdegräns efter förslag av tillsynsmyndigheten besluta om vilka varor som kan få återtas. Hemförsäljningskommittén (majorilelen) instämmer i kreditköpkommitténs uppfattning att återtaganderätt inle bör förekomma vid krediiköp av konsumiionsvaror i allmänhel men all det finns skäl alt tillåla sådan rätt vid försäljning av varor, som är särskill kvalificerade säkerhetsobjeki och där det finns en fungerande andrahandsmarknad. Hemförsäljningskommittén anser dock att förslaget begränsar återtaganderätten alltför snävt och ifrågasätter en kombinerad lösning, innebärande all återtaganderätt får förekomma dels generellt vid försäljning av vissa bestämda varor, dels vid försäljning av alla varor, vilkas kontantpris överstiger vissl belopp. Hemförsäljningskommittén nämner symaskiner som exempel på en varugrupp med förhållandevis låga priser där en återtaganderätt skulle vara rimlig med hänsyn lill den långa livslängden och det höga andrahandsvärdet. Husqvarna AB. som ställer sig ne-

gativt till kommitténs förslag om begränsningar i åleriaganderätten, framhåller i sitt yttrande att om ett oinskränkt bibehållande av nuvarande återtaganderätt inte kan ifrågakomma någon form av kompromiss synes böra övervägas, generellt eller enbart för beständiga varor med etablerad andrahandsmarknad. En möjlighet vore enligl bolagets mening all ge konsumenten valfrihet atl välja mellan ett åleriämnande av varan eller ett belalningsföreläggande varjämte, om varan återlämnades, säljaren generellt skulle avstå från sin rätt till ev. restfordran i samband med transaktionen.

Flera remissinstanser stöder i och för sig kommitténs förslag om inskränkningar i ålertaganderätien men anser alt den föreslagna konlanlprisgränsen bör sättas lägre. Hit hör kronofogdemyndigheten i Vänersborgs distrikt, konsumentverket. LO och MHF (alla elt basbelopp), RSV (ett halvt basbelopp), Gotlands handelskammare och KAK (25 procent av basbeloppel), kronqfogdemyndigheien i Västerås disiriki (15 proceni av basbeloppet) samt NO- Andra remissinstanser redovisar samma uppfattning som kommittéledamoten Björiing, all varor som ingår i köparens beneficium enligt ulsökningslagen inle bör fö återtas men atl någon begränsning dämtöver inte bör uppställas. Hit hör kronofogdemyndigheterna i Göteborgs, Mariestads och Växjö distrikt, kommerskollegium, Svenska handelskammare förbundet, flera handelskamrar, en ledamot av hemförsäljningskommittén (direktören Per Schierbeck), en minoriiei inom Malmö kommunstyrelse, SACO/SR, Föreningen Sveriges kronofogdar, Sveriges industriförbund, Sveriges grossist förbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges musikhand/ares riks/Örbund, konfektionslnduslriföreningen, Svenska företagares riks/Örbund, LRF, Svenska bank/öreningen, Svenska sparbanks/Öreningen, Sveriges jöreningsbankers jörbund, MRF, Direklförsäljnings/örelagens förening. Svenska posiorderföreningen. Svenska annonsörers förening. Svenska rek/atnbyråförbundei. Köpkort AB. Elinderska Conio Företagen. Föreningen Sveriges kronofogdar framhåller i delta sammanhang att, såvitt föreningen känner till, kritik inle har riklats mot kronofogdemyndigheternas bedömningar när det gällt atl vid tillämpningen av beneficiereglerna i ulsökningslagen la skäliga hänsyn till gäldenärernas behov. Negativa till kommitténs förslag om begränsning av återtaganderätten är också statens induslriverk, Sveriges advokatsamfund. SHIO. Svenska båtindustriföreningen, Husmodersförbundei Hem och Samhälle. Husqvarna AB. AB Elecirolux och Sydöstra Sveriges A ukiionlslförenlng.

Den kritik som från de nu nämnda remissinstansernas sida riktas mol kommitténs förslag alt endast varor med etl kontantpris överstigande två basbelopp skall kunna göras lill föremål för återtaganderätt går i huvudsak ut på följande.

I åtskilliga yttranden, framför allt från förelag och näringslivsorganisationer, betonas all återtaganderätten ger säljarna möjlighet att föra en liberalare kreditpolilik, all den ger konsumenlerna en bekväm, smidig och av det allmänna rättsmedvetandet accepterad möjlighet alt ställa kreditsäkerhet och att en alltför kraftig begränsning av åleriaganderätten framför allt skulle försvåra för ekonomiskt svagare konsumenter, som inle kan erbjuda annan säkerhet än varan, alt anskaffa nödvändiga varor. Flera remissinslanser befarar att en begränsning av åleriaganderätten i enlighet med kommitténs förslag på gmnd av ökad kreditrisk skulle medföra kostnadsökningar som ytterst drabbar konsumenterna. I en del yttranden framhålls också att en kraftig begränsning av ålertaganderätien är lill nackdel särskilt för mindre förelag. Svenska sparbanksföreningen framhåller sålunda att av-

19 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

Prop. 1976/77:123 290

belalningskontraklen i dag används även som säkerhet för företagskredit. En inskränkning i återtaganderätten skulle medföra en försämring av denna säkerhels värde. Delta lorde enligl sparbanksföreningen främst drabba de mindre företagarna med begränsade möjligheter alt ställa alternativa säkerheter och förslaget verkar därmed konkurrensbegränsande lill förmån för de slörre förelagen med deras större möjligheter till kapitalanskaffning och riskspridning. Enligt sparbanksföreningens mening torde det från konsumentens synpunkt vara angeläget all även de mindre företagen med sin ofta större servicefunktion - speciellt viktig när det gäller kapitalvaror -kan fortsätta med denna verksamhet. Västerbottens handelskammare anför liknande synpunkter,

I några yttranden framhålls särskilt alt den i dag föreliggande möjligheten lill återtagande av varor som köpts på kredit inte visat sig innebära nackdelar av allvariig karaktär, och att elt bibehållande av ålertaganderätien i större utsträckning än kommittén föreslår skulle ligga i linje med den bl, a. bakom kravet på konlanlinsals liggande tanken atl mana köpare till eftertanke. En punkt som åtskilliga remissinslanser särskill uppehåller sig vid är atl kommitténs förslag innebär atl kreditgivare, som enligt förslaget inle kan förbehålla sig rätt all återta vara på grund av att denna har elt alltför lågt konlanlpris, däremot kan erhålla utmätning för sin fordran på grund av köpel i all köparens egendom med undanlag av sådan egendom som faller under ulsökningslagens beneficieregler, /?SK anför härom all avbetalningsköplagens främsta syfte är alt skydda köparen mot alllför stränga påföljder vid betalningsförsummelse och alt kommitténs lagförslag avseratt ytteriigare befösla konsumenlens slällning vid krediiköp, Enligl RSV kommer emellerlid flera av de för konsumenten gynnsamma beslämmelserna endast att kunna tillämpas beträffande köp, där återtaganderätt föreligger. Sedan konsumenten fött vara som inte omfattas av ålertaganderält i sin besittning ingår den i hans förmögenhet och kan bli föremål för exekution för iredje mans fordran hos konsumenten. Även säljaren kan skaffa sig en belalningsdom vid konsumenlens betalningsförsummelse och fö kreditvaran utmätt (om den ej ingår i beneficiel) och realiserad genom exekutiv auktion. Vid sådan försäljning uppslår enligt RSV regelmässigt förlust för gäldenären. Om återtaganderätt föreligger och görs gällande, för köparen däremot etl ekonomiskt skydd genom avräkningsreglerna. RSV påpekar i anslutning härtill atl en ålerlaganderättssiluation givelvis kan aktualisera utmätning av köparens rätt till varan enligt avbelalningskonlraktel men framhåller att utmätning då förutsätter all varans värde klart överstiger säljarens kvarvarande fordran. Enligt RSV visar erfarenhelen alt motsatt förhällande är vanligt, och i så fall undgår köparen utmätning med åtföljande förlust. Liknande synpunkter framförs bl. a. av Sveriges indusiriförbund. Sveriges grossisiförbund och Sveriges köpmannaförbund samt av kronofogdemyndigheten i Växjö distrikt. Kronofogdemyndigheten uppgeratt det vid konloköp förekommer att säljaren skaffar sig en exekufionsurkund på sin fordran och begär utmäining hos köparen och anvisar det av honom sålda godset lill utmätning. Della förfarande lorde enligl kronofogdemyndigheten bli vanligt om man lar bort möjligheten all göra etl återtagande- eller äganderällsförbehåll gällande, Visseriigen skyddas köparen av beneficiereglerna, men delta skydd är ganska begränsat. Olägenheterna för köparna med uimätningsförfarande och den värdeminskning som en exekutiv försäljning innebär lorde enligl kronofogdemyndigheten bli minsl lika slora som ölägenheterna med återtagning av godset

Prop. 1976/77:123 291

enligt nuvarande ordning, vilka av kronofogdemyndigheten dock inte anses vara så stora ur social synpunkt som kommittén gjort gällande. Även konsumenlverkel framhåller att en begränsning av ålertaganderätien i enlighel med kommitténs förslag kan leda till att säljarna i större utsträckning än vad som nu är fallet tillgriper uimätningsförfarande och att en sådan utveckling i allmänhet är till skada för köparna. Konsumentverket anser att man bör följa utvecklingen och om allvariiga ölägenheter uppkommer för konsumenlerna vidta motåtgärder, Sveriges advokatsamfund påpekar all om ålertaganderätien "avskaffas" delta innebär alt såväl avbetalningsköplagens som den föreslagna konsumentkreditlagens regler rörande avräkning mellan parterna vid återtagande av vara, vilka regler syftar till alt skydda köparen, sätts ur spel. Köparen kommer vid utmätning från säljarens sida endast atl kunna åberopa reglerna om beneficium i ulsökningslagen, vilkel innebär en försvagning av konsumentskyddet. Liknande synpunkter framförs av kronofogdemyndigheten i Västerås distrikt, köplagsuiredningen och SACO/SR samtav Sveriges indusiriförbund, Sveriges grossisiförbund och Sveriges köpmannaförbund, som framhåller bl. a. all etl "avskaffande" av ålertaganderätien skulle fö till effekl alt - i de fall kreditköpet avbryts i förtid - köparens restskuld till säljaren blirstörreän om återtaganderätt fanns eftersom köparen inle för tillgodoräkna sig varans värde. Sannolikt skulle konsekvensen bli alt säljaren/kreditgivaren i slörre omfattning än för närvarande hos domstol ansökte om betalningsföreläggande eller lagsökte köparen med utmätning som följd. Professorn Lennart Vahlén anför i sitt av Finansieringsförelagens förening åberopade yttrande all kommittén har en abstrakt utgångspunkt försitt ståndpunklslagande att återtaganderätten bör begränsas till dyrbarare varor, nämligen atl ålertaganderätien främst har belydelse som påtryckningsmedel för att framtvinga betalning, Vahlén framhåller all della kan vara riktigt när varans andrahandsvärde är lågt, men alt det inle är en unik iakttagelse som gäller just återtaganderätten vid avbelalningsköp. Den gäller alla sakrättsliga regler om kredilsäkerhel och civilrättsliga sanktioner över huvud. Vahlén anmärker atl med kommitténs resonemang i detta sammanhang borde alla civilrättsliga sanktioner avskaffas eftersom de innebär ett hot som i regel inle fullföljs genom åtgärder därför att den hotade parlen lojalt fullgör sina åtaganden. Det förefaller enligl Vahlén överdrivet atl särskill accentuera återtaganderättens karaktär av påtryckningsmedel gentemot kreditlagaren, när denne eljest löper risken av utmätning i hela sitt bo. Problemet atl undvika hot och påtryckning på en gäldenär som inte betalar sina skulder är enligl Vahlén i själva verket med tillämpning av gällande civilrättsliga och exekulionsrättsliga regler olösligt och att begränsa återtaganderätten synes endasl vara nödlösning som knappast medför någon förbättring för vare sig köparen eller näringsidkaren. Enligt Vahléns mening skulle fordras helt andra ålgärder, exempelvis en försäkringsmässig lösning av krediisäkerhetsproblemei eller en statlig lånegaranti. Vidare framhåller Vahlén all förslaget all återtaganderätt endast skall kunna göras gällande i de fall som avses i 16 8 för myckel vittgående konsekvenser för konsumentskyddet, som olillräckligl utvecklats av kommittén. Därigenom blir varken avräkningsreglerna i förslaget eller i lagen om avbetalningsköp tillämpliga, vilkel medför att konsumenten kommer att sakna det skydd som hittills ansetts vara del viktigaste i gällande lagstiftning om avbetalningsköp.

Prop. 1976/77:123 292

En annan väsentlig punkt i kritiken mot kommitténs förslag atl ålertaganderält skall fö knytas endast lill varor med elt kontantpris överstigande två basbelopp anknyter till kommitténs ställningslagande atl ålertaganderält bör fö förekomma endasl då del gäller varor med ett relativt högt bestående värde som är mera kvalificerade för en säkerhetsräll. I fiertalet av de nu berörda remissyttrandena framhålls att den av kommittén föreslagna konlanlprisgränsen två basbelopp mot denna bakgrund är alltför hög och man påpekar ätt del finns många varor med ett relativt högt beslående värde och en fungerande andrahandsmarknad, vilka betingar etl lägre kontantpris än som molsvarar två basbelopp. 1 della sammanhang nämns särskill handeln med begagnade bilar. Bl. a. konsumentverket och LO, vilka förordar en konlantprisgräns för återtaganderätt vid ett basbelopp, framhåller atl del finns en väl utvecklad marknad för exempelvis begagnade bilar i kostnadslägen 10 000-20 000 kronor. Andra remissinslanser nämner i sammanhanget också båtar, husvagnar, hushållsmaskiner såsom symaskiner m, m., möbler och TV-apparater. Kronqfogdemyndigheien i Göteborgs distrikt uppger atl det inom TV-handeln t. o. m. har upprättats en riktprislista för begagnade TV-apparaler MRF anför i sill yttrande att MRF inte kan finna de skäl som föranlett kommitténs förslag i denna del bärande när det gäller bilhandeln, MRF framhåller alt för bilbranschens del förslaget innebär atl de nya bilarna i stort sett inle berörs men däremot det slora flertalet begagnade fordon. Den valda beloppsgränsen kommer enligt MRF atl drabba godtyckligt och MRF kan inte finna alt den över huvud laget erfordras. Enligt MRF har inte presenterats några särskilda motiveringar till valet av beloppsgränsen som belyser effekterna för bilbranschen. MRF framhåller att hushållens bilinnehav ofta är nödvändiga för att klara familjeförsörjningen, och alt de mest bilberoende människorna oftast samtidigt är de som har behov av kredil. Det är knappast konstruktivt atl mer än nödvändigt försvåra eller omöjliggöra denna kredilgivning så länge den fullgöres på ett socialt ansvarsfullt sätt. Enligl MRF ligger risken för sociala diskrimineringseffekter i öppen dag. Realiseras kommitténs förslag innebär della sannolikt prishöjningar och stramare krediiprövning. En person skulle, framhåller MRF, i ett sådant läge kunna köpa en ny lyxbil på kredit med äganderättsförbehåll medan den som är hänvisad lill en billigare, begagnad bil kan hindras från detta köp genom den eliminerade säkerhetsrätlen. Undersökningar visar enligl MRF klart att det är personer med de lägre inkomsterna som har de äldsta bilarna. MRF instämmer i bedömningen atl en huvudförutsältning för återtaganderätt bör vara alt den försålda varan har ett kommersiellt värde i säljarens hand även i begagnat skick. Denna förutsättning är uppfylld i bilhandeln, där del existerar en fungerande andrahandsmarknad med etablerade men samtidigt hårt konkurrenspåverkade priser långt ner i prisklasserna. Enligl MRF:s mening finns det också allvariiga risker för en ökning av ohederiiga förfaranden vid kreditköp om äganderättsförbehållen avvecklas, förfaranden som redan i dag utgör etl betydande problem. Kostnadseffekterna av en sådan utveckling måsle betalas av hela kundkollekiivet, MRF anför vidare alt man lorde kunna konstatera att reguljär svensk bilhandel generellt sett har handlagt kreditgivnings- och handräckningsfrågor med omsorg och ansvar. Drygt 20 procent av de nya och närmare 40 procent av de begagnade personbilarna säljs på kredit, MRF har under hösten 1975 gjort utredningar som bestyrker all kredilvolymen har denna omfattning, Antalsmässigl rör det sig alltså per år om ell par hundralusen avbetalnings-

Prop. 1976/77:123 293

affärer och kredilförsäljningen ligger kring ca 3 miljarder kr åriigen. Bilhandeln svarar för ungefär 2/3 av den totala kreditgivningen för prival-konsumtionsändamål och det ärenligt MRF givet alt man inte utan vidare kan ändra grundvalen för en sådan kredilgivning utan risker för skadeverkningar MRF understryker i detta sammanhang all kundföriuslerna i dag i svensk bilhandel är obetydliga och uppgår till endast omkring I proceni av beviljade krediter Delta tyder på en vettig och ansvarsfull kreditprövning, och i relation lill de slora volymerna och de i jämförelse med andra varor höga produklpriserna är återtagandefrekvensen låg. De åtstramningar i handräcknings- och verkslällighelsförfarandet som kommittén föreslagit genom en anknytning till 65 8 ulsökningslagen torde enligl MRF:s mening bli ett så effektivt köparskydd att riskerna för sociala skadeverkningar av ägare-rällsförbehållen i stor utsträckning elimineras, vilket också talar för etl bibehållande av återtaganderätten, MRF framhäver som en av de allra allvarligaste invändningarna mot en inskränkning av återtaganderätten de risker som förslaget kan medföra ur strukturell synpunkt. Atl kommersiellt hantera begagnade bilar är enligt MRF en sällsynt problemfylld verksamhet. Den bör givetvis regleras och kontrolleras. Men om man därutöver påför handeln med begagnade bilar allvariiga ekonomiska belastningar som inle ger en motsvarande utdelning i ökad kundtrygghet finns enligl MRF stor risk för all det äldre sortimentet begagnade bilar strömmar över lill irreguljära försäljningskanaler. Den reguljära bilhandelns konkurrenskraft vad gäller del billigare begagnaisortimentet är redan i dag försvagad beroende på alt de irreguljära försäljningskanalerna i realiteten ofta inte belastas av samhällskrav och konsumentskyddskosinader MRF anseratl denna utveckling i avgörande mån kommer atl förslärkas om kreditsäkerheien skulle undanryckas. Följden härav skulle enligl MRF bli att de äldsta bilarna som innebär de största genomsnittliga riskerna för trafiksäkerhet och hushållsekonomi skulle komma all hanleras av den tillfälliga eller rent irreguljära bilhandel som myndigheterna i olika sammanhang förklarat sig vilja effektivt molverka. Enligt MRF:s mening är det inte äganderättsförbehållet som sådant som bör angripas, ulan de konsumenlskyddande insatserna bör i stället koncentreras på att åstadkomma erforderiiga lagändringar, bättre konsumentupplysning och effektivare reklamalionshaniering, varigenom eventuellt missbruk skulle kunna förhindras och parternas jämställdhet i köpprocessen säkerställas, MRF framhåller alt den internationella utvecklingen vittnar om all med något enslaka undantag äganderätlsförbehållen i princip inle rubbats genom konsumentpolilisk lagstiftning, medan en hel del länder däremol infört restriktioner och lagbestämmelser som i andra hänseenden tagit sikte på att skydda kreditköparen, exempelvis ångervecka vid krediiköp, kreditkoslnadsredovisning, inskränkningar i rätlen att kräva ul ev. restbelopp av kunden efter återtagning, växelförbud o. d. Sveriges bihndustri- och bilgrossistförening anför liknande synpunkter och framhåller bl. a. atl det endast är i undantagsfall som bilen i en avbetalningsaffär med 40 procents kontanlinsats inle skulle ge tillfredsställande reell säkerhet. I dessa fall - avseende begagnade bilar värda kanske 2 000-3 000 kr. - är det enligt föreningens mening knappast rationellt atl över huvud taget diskutera avbetalnings-alternativet. Föreningen påpekar vidare all påslåendet om att återtaganderättens belydelse skulle ha överskattats synes vara baserat uteslutande på undersökningen av handräckningsmål hos vissa kronofogdemyndigheter. Enligt föreningen är det i och för sig rikligt alt återtaganderätten visar sig

Prop. 1976/77:123 294

sakna betydelse i de jämförelsevis fä handräckningsfall, då betalning inte sker och godset inte anträffas. Föreningen anser emellertid alt ålertaganderätien har sin slörsia betydelse vid del alldeles övervägande antalet avbetalningsköp dä handräckning över huvud laget inte aktualiseras därför att betalning sker avtalsenligt. Enligt föreningens mening finns det anledning antaga att ålertaganderätien i dessa fall utgör elt normalt affärsmässigt påtryckningsmedel därför att godset verkligen har ett värde, som vid varje lid överstiger reslskulden, medan belalningsviljan blir mindre i de fall som kommer till kronofogdemyndigheterna därför att godsets värde är lägre än reslskulden.

Sydöstra Sveriges auktionistförening berör den av kommittén föreslagna kontantprisgränsens effekler för handeln med travhästar och andra hästar. Auktionislföreningen framhåller alt dessa djur ofta säljs på auktion. En enklare travhäst på cirka tre år kostar ofta ca 10 000 kr. Vare sig hästen säljs på auktion eller på annat sätt är del enligt auktionislföreningen för säljaren - som ofta är uppfödare i liten skala - ell stort iniresse att kunna återtaga hästen, eftersom en affär på 10 000 kr. för honom är en slor affär och en föriusi av beloppet drabbar honom mycket hårt. Hästen har enligl auktionislföreningen lika stort värde för säljaren som för köparen och det finns möjlighet all sälja hästen på nytt. Föreningen framhåller vidare all travhästar ofta köps av enskilda som harsvårt att ordna annan kreditsäkerhet. Handeln med hästar skulle enligl auktionislföreningen avsevärt försvåras om återtagande inte för ske.

Kommitténs förslag att såsom fömtsättning för ålertaganderält skall gälla all förbehållet om sådan räll gjorts av säljaren i samband med köpel berörs särskilt av bankinspektionen, som framhåller atl beslämmelserna om kreditköp tar sikte även på det förhållandet att bank lämnar kredil direkt till köpare, förutsatt all detta sker på grund av överenskommelse med säljaren. Denna finansieringsform, som har annan innebörd än då konsumenl på eget initiativ skaffar sig bankkredit för senare anskaffning av vara, har enligl bankinspektionen hittills varil mindre vanlig men kan väntas fö slörre utbredning. Annan innebörd än rebelåning har finansieringsformen såtillvida att banken/kreditgivaren normalt inte kan göra någon fordringsräti gällande mot säljaren. Emellertid kan banken allt efter sin bedömning av risktagandel träffa överenskommelse med säljaren att denne marginellt ställer säkerhet - realhypotek eller borgen - för sådana lån till konsumenter som banken lämnar i samförstånd med säljaren. Ofta kan säkerhet som gäller generellt för säljarens engagemang i banken utnyttjas för ändamålet. Kommitténs lagförslag medger, framhåller bankinspektionen vidare, inte möjlighet för banken/kreditgivaren alt vid lämnande av kredit som här avses begagna sig av ålertaganderält, i den mån sådan föreligger beträffande varan i fråga. Ålertaganderätien bör nämligen enligl kommittén inle utvidgas till annan kreditgivare än den som tillika är säljare och endast säljaren för göra förbehåll om återtaganderätt. Bankinspektionen anmärker att man därmed frångår principen om kredilgivaren såsom part i del treparlsförhållande som kreditköpet anses utgöra och pä vilken man byggt t. ex. bestämmelsen all köparen för göra gällande samma befogenheter på grund av köpel mot kreditgivare som mol säljaren, Enligl bankinspektionens mening bör konsekvensen kräva att nämnda princip för tillämpning även när det gäller återtaganderätten. Detta skulle enligt bankinspektionen vara ägnat att öka kreditinstitutens möjligheter all lämna lån av ifrågavarande slag och all hålla

Prop. 1976/77:123 295

konsumentens koslnader på en lägre nivå. Frånvaron av återtaganderätt kan nämligen leda lill ökat behov av säkerhet eller ansvarsåtaganden från säljare eller garantiinstilut och av kreditförsäkringar o. d. Bankinspektionen anser atl en ålertaganderält för bank bör ses som en säkerhetsrätt av sådant slag som i andra kredilsammanhang uppfattas såsom en hell normal företeelse.

Några remissinstanser lar upp vissa särskilda frågor med anknytning till kommitténs förslag till bestämmelser rörande begränsning av åleriaganderätten. Konsumentverket framhåller atl köparens slällning i vissa situationer skulle kunna förbättras genom införande av en ångerräll för honom. Finner köparen all han vid krediiköp har övervärderal sina ekonomiska möjligheter skulle del enligl konsumentverket kunna vara skäligt att han har rätt atl slippa ifrån etl avbelalningsköp. Konsumenlverkel framhåller all en ångerrätt kan förmodas bli utnyttjad vid en tidigare tidpunkt än en återtaganderätt försäljaren, vilkel skulle innebära en ekonomisk fördel för köparen eftersom varan inle hinner sjunka så mycket i värde. Om ångerräll införs bör enligl konsumenlverkel vid rättens utnyttjande uppgörelse ske enligt 17 8 i förslaget lill konsumentkreditlag. RSV finner det inte av betänkandet framgå huruvida, för det fall flera varor upptas i samma krediiköpsavtal, frågan om den föreslagna konlanlprisgränsen för ålertaganderält uppnåtts skall bedömas med hänsyn lill varje enskild varas kontantpris eller om även del sammanlagda kontanlpriset kan ge ålertaganderält, exempelvis belräffande varor som har ett direkt samband med varandra och bildar en naiuriig enhet. Enligl RSV är del också oklart om tillbehör kan omfattas av ålertaganderält när sådan föreligger belräffande huvudsaken. RSV anser att dessa frågor måste klarläggas. RSV påpekar vidare atl kommillén i fråga om förfarandet vid återtagande föreslåratt avbetalningsköplagens regler skall äga motsvarande lillämpning samt atl kommittén framhåller (s, 234) all ulmälningsförbudel i 16 8 andra slyckel avbelalningsköplagen gäller vid konsumentkreditköp med återtagandeförbehåll och della även om kredilgivaren avstått från ålertaganderätien eller denna eljest upphört all gälla. Enligl RSV kan denna ståndpunkt inle förenas med kommiiténs påståenden (s. 193) att när återtaganderätt inle längre kan göras gällande dess sakrättsliga funktion upphör och kreditgivaren inte för bättre rätt än konsumentens övriga borgenärer. Enligt RSV:s uppfattning synes de senare påståendena riktiga, nämligen all en sakrätislig verkan inte kan föreligga om dess förutsättning (återtaganderätten) har upphört. Detta innebär emellerlid all utmätningsförbudet enligt 16 8 andra stycket avbelalningsköplagen bortfaller. Varan kan därmed utmalas, om den inle omfattas av beneficiel. Vidare framhåller RSV all i 15 8 första styckel 3 förslaget lill konsumentkreditlag såsom förutsättning för återtaganderätt uppställs bl. a. all konsumenien är i dröjsmål med belopp som uppgår till mer än en tiondel av hela skuldbeloppet. Detta innebär en avvikelse från 2 8 första stycket avbelalningsköplagen enligl vilken bestämmelse handräckning även kan beviljas om belalningsdröjsmål avser återstoden av säljarens fordran. Avvikelsen synes enligt RSV innebära att utmätningsförbudel enligt 16 8 andra stycket avbelalningsköplagen, vartill 19 8 förslaget till konsumenlkreditlag hänvisar, upphör när återtaganderätt inte kan göras gällande på grund av atl restfordran är mindre än en tiondel av hela skuldbeloppet. 1 enlighet med RSV:s tidigare berörda uppfattning beträffande återtaganderättens sakrättsliga verkan synes härav följa atl säljaren skulle kunna skaffa sig en belalningsdom och få

Prop. 1976/77:123 296

verkställighet i den sålda varan, om den inle omtaltas av beneficiel. Enligt RSV kan konsumenien, om denna tolkning är riklig, komma all göra en ekonomisk föriusi som är slörre än den föriusi som drabbar honom i samband med återtagning. Vid återtagning skall nämligen i princip säljaren inle äga utkräva restskuld av konsumenten, medan detta kan ske efter utmätning. Kronofogdemyndigheten i Göteborgs distrikt påpekar atl återtaganderätten enligt kommitténs förslag inle tycks grunda sig på all äganderätten kvarblir hos säljaren tills godset är betalt. Della innebär enligt kronofogdemyndigheten atl äganderätten till egendom inköpt på kredil i och med besittningsövergången omedelbart övergår lill konsumenten och all egendomen således kan utmätas hos honom försäljarens och andra borgenärers fordringar, vilkel ger konsumenten en försämrad ställning. Om återtaganderätten däremot grundas på att äganderätten kvarblir hos säljaren förefaller det enligl kronofogdemyndigheten besynneriigl att en sakralt skall kunna preskriberas, vilket är fallet enligt 20 8 i den föreslagna konsumentkreditlagen. Köplagsutredningen påpekar att kommittén i motiven (sid. 234) uttalar alt utmätningsförbudet enligt 16 8 andra styckel avbelalningsköplagen skall gälla belräffande vara som får alertas. Eftersom hänvisningen lill avbelalningsköplagen i den föreslagna 19 8 endast omfattar sådana fall då handräckning skall ske för varans återtagande eller verkställighet skall ske av dom varigenom köparen förpliktats lämna tillbaka varan har motivulialandet enligt köplagsutredningens mening inte kommit till uttryck i lagtexten. Sydöstra Sveriges Auktionistförening anser att del, om äganderältsförbehållel skall ersättas med ett återtagandeförbehåll, är viktigt att det klart utsägs att den som köpt vara med återtagandeförbehåll inte äger sälja godset förrän det till fullo har betalats.

1.7.2 Uppgörelsen mellan parterna vid återtagande. Preskription av reslskulden

Kommiiténs förslag rörande uppgörelsen mellan parterna vid återtagande (17 8 förslaget till konsumentkreditlag) lämnas - med undanlag för förslaget om preskription av restskuld (17 8 femte slyckel)-utan erinran av praktiskt tagel samtliga remissinslanser. RSV anser dock atl de i 13 8 förslaget till konsumentkreditlag upptagna avräkningsreglerna, till vilka 17 8 tredje stycket hänvisar, är mycket komplicerade. RSV påpekar att en betydligt enklare metod under lång tid har använts vid avräkning enligl avbelalningsköplagen och atl del är önskvärt att parterna själva kan hanlera beräkningsmetoden. Detta torde enligl RSV generellt sell knappast bli fallet med den föreslagna metoden. Dessa omständigheter talar enligt RSV:s uppfattning för att avbetalningsköplagens avräkningsmelod bör väljas framför den av kommittén föreslagna. Även kronofogdemyndigheten i Marieslads distrikt förordar att avräkning mellan köpare och säljare skall ske enligt de kända och väl inarbetade regler som nu gäller och som såvitt är känt inte har medfört olägenheter. I anslutning till 17 8 förslagei till konsumentkreditlag påpekar RSV vidare att vid avräkning enligl avbelalningsköplagen fråga uppkommit hur kronofogdemyndighet skall förfara beträffande reparationsfordran hos tredje man. Om tredje man har relenlionsrätt i varan, tvingas säljaren betala reparationen för atl handräckningen skall kunna verkställas. Många kronofogdemyndigheter anser del tveksamt om säljaren vid avräkning enligl avbelalningsköplagen skall tillgodoräknas vad han eriagt för reparationen och

Prop. 1976/77:123 297

om köparen skall tillgodoräknas hela värdet av godset inkluderande värdet av reparationen. RSV anser del angeläget alt denna ofta förekommande rättsfråga klarläggs, Samma fråga berörs av Sydöstra Sveriges aukiionislför-ening, som framhåller all en travhästs återlagningsvärde ofta kan minska kraftigt om köparen inte betalat travtränarens slallkoslnader och träningsavgifter, eftersom tränaren för sin fordran har retenlionsräll i hästen, Enligl SACO/SR kan övervägas att vid avräkningen mellan parterna i samband med återtagande låla köparen tillgodoräkna sig varans bruksvärde och inle endast dess försäljningsvärde.

Förslaget all säljaren efter återtagande av vara inte skall få kräva ul restskuld i annal fall än då varan på grund av köparens åtgärder utsatts för onormal värdeminskning och atl säljaren i sådani fall inle skall få kräva ul mer än vad som hänför sig lill värdeminskningen (17 8 femte stycket förslaget lill konsumentkreditlag) kritiseras däremot av flera remissinslanser.

Förslaget avstyrks av en rad remissinstanser som ansluter sig lill kommitléledamoten Björiings reservation på denna punkt, nämligen kronqfogdemyndigheien i Växjö distrikt, handelskamrarna i Göteborg och Karlstad, handelskammaren i Örebro och Västmanlands län, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, en ledamot av hem/Örsä/jningskommiiién (direktören Per Schierbeck), SACO/SR, Sveriges indusiriförbund, Sveriges grossisiförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges musikhandlares riksförbund. Konfekiionsindusiriföreningen. Svenska företagares riksförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Finansieringsföretagens förening, Svenska bålindustri/Öreningen. Svenska poslorder/Öreningen, Köpkori AB, Elinderska Conto Förelagen. Förslaget avstyrks vidare av kronofogdemyndigheten i Marieslads distrikt.

Datainspektionen anser att bestämmelsen i 17 8 femte stycket i förslaget till konsumentkreditlag har givits en utformning som mindre väl överensstämmer med gällande rättsprinciper. Del avsedda resultatet torde enligt datainspektionens mening kunna uppnås på annat sätt, nämligen om man för en begränsning av ätertaganderätten väljer en sådan lösning som diskuterats i USA (betänkandet sid 138 1) och England (betänkandet sid 148 0. Om den av kommittén föreslagna bestämmelsen likväl tas in i ett slutligt lagförslag bör enligt datainspektionen undantaget för onormal värdeminskning omformuleras så, att det kan tillämpas av t, ex. inkassobyråer ulan juridisk sakkunskap. RSV anser alt kommitténs argument för förslaget i denna del inle är hell övertygande, RSV framhåller all säljaren i allmänhet dröjer viss längre lid med att vidta handräckningsålgärd. Kommitténs förslag kommer enligt RSV:s mening sannolikt att leda lill alt säljaren måste gå hårdare fram mot konsumenten genom atl exempelvis vägra betalningsanstånd om han anser alt risk för värdeförsämring av varan kan uppstå. Härigenom kan den föreslagna regeln om preskription av reslskulden komma alt missgynna många konsumenter som är i behov av tillfölliga betalnings-anstånd. Kronofogdemyndigheten i Göteborgs distrikt är av samma uppfattning. RSV anmärker vidare att säljaren enligt förslaget endast skall kunna utkräva den del av reslskulden som hänför sig till värdeminskning genom köparens åtgärd, såsom vanvård o. d. RSV befarar att detta nya prövningsmoment kan medföra praktiska tillämpningsproblem för kronofogdemyndighet. Vid handräckningsförrättning måste kronofogdemyndighet således ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om handräckningsgodset avviker från normalt skick. Enligl RSV torde det därför bli nödvändigt atl kro-

Prop. 1976/77:123 298

nofogdemyndighel i slörre utsträckning än f n, måste anlita sakkunniga för värdering av handräckningsgodset, Köplagsuiredningen anför atl värdet för köparen av den föreslagna regeln i 17 8 femle slyckel inte synes särskilt stort, i synnerhet som säljaren har möjlighet att utsöka köpeskillingen. Enligt köplagsutredningen synes verkningarna av regeln svårbedömda, exempelvis för del fall köparen av en bil skadar denna, med eller ulan vållande. Köplagsuiredningen ifrågasätler om inte säljarens rätt vid skada blir beroende av om köparen väljer atl reparera bilen eller ej och av den tidpunkt, vid vilken säljaren gör kravet gällande. Om bilen är försäkrad till fulla värdet skulle återigen, enligl köplagsutredningens uppfattning, en begränsning av säljarens räll att kräva återstående belopp kunna leda till all köparen kunde behålla hela försäkringsersättningen och hänvisa säljaren lill alt återta bilen. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter om del finns tillräckliga skäl atl "efter-ge"köpares evenluella reslskulder och framhåller att della innebär ell avsteg från hävdvunna civilrältsliga regler såtillvida att avtalet i denna del blir verkningslöst ulan all skäl därtill behöver föreligga enligl gällande rättsregler om ogiltighel eller jämkning av avtal. Enligt advokatsamfundets mening bör restskuld få utkrävas i vart fall även när godsets värde onormalt minskals genom casus-händelser. Enligt advokatsamfundet har kommittén inte framfört något skäl varför del skulle vara motiverat att här åsidosätta den allmänt vedertagna civilrättsliga regeln att köparen står faran för godset, sedan det kommit i hans besittning. Även professorn Lennart Vahlén påpekar i sill av Finansieringsföretagens förening åberopade yttrande att den föreslagna regeln i 17 8 femle stycket i realiteten innebär atl säljaren står faran för godset till dess att full belalning erlagls eller lill dess all affären eljesl helt avvecklats, Vahlén nämner som exempel på de verkningar som den föreslagna regeln enligt hans mening kan fö att en konsumenl har köpt en bil för 30 000 och betalat 7 500 kronor kontant och att bilen ulan åtgärd av köparen har blivit förstörd så att dess återstående värde endast är 10 000 kronor. Enligt Vahlén är affören därigenom avslutad mellan parterna och kreditgivaren kan inte framställa andra anspråk än alt ulfö den skadade bilen eller dess värde, MRF anför liknande synpunkter och anser atl den föreslagna förutsättningen för all restskuld skall lå utkrävas, all onormal värdeminskning beror av någon köparens åtgärd, är alllför snäv. Sydöstra Sveriges auktionistförening anser alt restskuld också bör fö utkrävas när säljaren i samband med återtagande har fått betala köparens skuld till iredje man som innehaft den återtagna varan med relenlionsrätt för sin fordran.

1.7,3 Förfarandet vid återtagande

Kommitténs förslag rörande förfarandet vid åieriagande( 18-19 88 förslaget till konsumenlkreditlag) lämnas av remissinstanserna i huvudsak ulan erinringar men föranleder vissa förslag och påpekanden. Datainspektionen uppger atl det enligt inspeklionens erfarenhet från tillämpning av inkassolagen förekommer all avbelalningssäljare mol köpare som brister i fullgörande av avtalad betalningsskyldighet använder först lagsökningsförfarande och därefter begär handräckning för återtagning. Enligt datainspektionen är det oklart om ulmälningsförbudel i 16 8 andra styckel avbelalningsköplagen äger tillämpning för det fall all gäldenären har slulbelalal godset och säljaren därefter begär utmäining för koslnader i lagsökningsärendet och anvisar

prop. 1976/77:123 299

nämnda gods till utmätning, I vart fall drabbas gäldenären av dubbla för-rältningskoslnader. Datainspektionen framhåller att detta missförhållande i nuvarande rättsläge inte alltid kan anses innefatta underlåtenhet att iakttaga god inkassosed och att kommittéförslaget inte helt löser problemet, KO anser att det bör övervägas att ålägga säljare, som vill utöva sin åiertaganderäii. all tillställa köparen en handling i vilken anges konlraklsbrottel, återstående skuldbelopp m, m. och i vilken köparen erinras om all han kan avvärja elt återtagande genom att göra fyllnadsbetalning. KO påpekar att elt sådani krav uppställs i engelsk räll och atl liknande regler finns i 12 kap, 44 8 jordabalken angående underrättelse till hyresgäst som förverkat sin hyresrätt på grund av dröjsmål med hyresbetalning. KO framhåller vidare all förslaget till konsumentkreditlag inle innehåller någon motsvarighet till 2 8 andra slyckel avbelalningsköplagen, enligt vilkel stadgande säljaren inte för utnyttja sin ålertaganderält om köparen innan varan återtas betalar del belopp dröjsmålet avser jämte ränta och kostnader, om återtaganderättens utkrävande skulle vara obillig med hänsyn till atl dröjsmålet berott på alt köparen till följd av sjukdom eller arbetslöshet eller av annan särskild anledning huvudsakligen ulan egen skuld råkat i betalningssvårigheter, KO förordar alt en motsvarande regel tas in i den föreslagna konsumentkredillagen. Enligt KO bör säljarens iniresse atl utnyttja sin återtaganderätt sedan dröjsmålet upphört visseriigen normalt inte vara särskilt stort. Eftersom återtaganderättens största betydelse ligger i det hot mol köparens trygghet som den framkallar, för man enligt KO emellerlid inle bortse från all regeln kan ge en normall skötsam köpare en större trygghet då han råkat i belalningssvårigheter. KO anser del inte heller kunna uteslutas all säljare i enslaka fall mer eller mindre obehörigt yrkar alt få återta varan från köparen. Även om den förmögenhetsrättsliga generalklausulen kan tillämpas i ett sådani fall, medfören särskild regel om hinder för ålerlagande vid "personlig force majeure" enligt KO:s mening en större trygghet för köparen, KO anser vidare atl den föreslagna konsumentkredillagen bör innehålla en regel motsvarande 6 8 andra slyckel avbelalningsköplagen om köparens rätt alt återlösa återtagen vara. Enligl KO:s mening finns del ingen anledning atl förmena köparen vid ett konsumentkreditköp samma rätt. RSV föreslår att 18 8 förslaget till konsumentkreditlag kompletteras med krav på uppgift om köparens personnummer. Föreningen Sveriges kronofogdar anser alt termen "handräckning" för varas ålerlagande i den föreslagna konsumentkreditlagen och i avbelalningsköplagen bör ersättas med "återtagning" eftersom den förra termen i lagberedningens förslag till ulsökningsbalk används som beteckning för en närmare angiven exekutiv åtgärd och risk för missförstånd alltid föreligger när samma term i olika lagar används i olika betydelser.

1.7.4 Preskription av åleriaganderätten

Förslaget att återtaganderätten preskriberas om ansökan om handräckning förklarats förfallen enligt 16 8 avbelalningsköplagen, i den lydelse delta lagrum i lagberedningens betänkande utsökningsräll XIII (SOU 1974:55) har föreslagils erhålla (20 8 förslaget till konsumentkredillag) lämnas ulan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Länsstyre/sen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter emellertid del lämnliga i den föreslagna ordningen. Länsstyrelsen

Prop. 1976/77:123 300

framhåller att köpeavtalet i övrigt vanligen fortsätter atl gälla även sedan ansökan om handräckning förfallit samt alt kommittén uppenbarligen menar alt återtaganderätten då hell upphört även om köparen "kommit i kapp" med avbetalningarna och sedan fullgör dessa avtalsenligt. Enligt länsstyrelsen kommer säljaren i sådant fall i elt ofördelakiigt läge genom att han förlorar sin trygghet mot köparens övriga borgenärer, Enligl länsstyrelsens mening bör förslaget i denna del i stället bygga på förutsättningen alt återtaganderätten alllid består till dess köparen fullgjort alla väsentliga förpliktelser enligt avtalet. Enligt köplagsutredningen synes den av kommittén föreslagna regeln inle leda lill det av kommittén eftersträvade målel, alt hindra alt en säljare dröjer alltför länge med alt ansöka om återtagande av varan, eftersom regeln inte lägger något tvång på säljaren atl inom rimlig lid framställa sådan ansökan. Föreningen Sveriges kronofogdar anser all förslagei till preskription av återtaganderätten kan fö svåröverskådliga konsekvenser, bl. a. genom alt konstruktionen leder till atl avbelalningsgodset vid återtaganderättens upphörande genast kan angripas av köparens samtliga borgenärer, Krono/ögdemyndlgheierna i Malmö, Marieslads och Vänersborgs distrikt framhåller att den av kommittén föreslagna regeln lätt kan kringgås genom all säljaren återkallar sin ansökan om handräckning strax innan den skulle kunna förklaras förfallen och därefter på nytt ansöker om handräckning, Kronqfogdemyndigheien i Malmö distrikt påpekar alt genom etl upprepat sådani förfarande preskription kan förhindras under lång lid, så att återtaganderätten likväl blir etl påtryckningsmedel mol köparen. Kronofogdemyndigheten föreslår därför atl anstånd i ett senare mål skall sammanläggas med i tidigare mål lämnade anstånd och preskription inträda när en sammanlagd anslåndslid om sex månader uppkommit. Kronofogdemyndigheten i Marieslads disiriki befarar all den föreslagna preskriptionsregeln i vissa fall kan tvinga säljaren atl agera hårdare mol köparen än han eljest skulle göra. RSV, kronofogdemyndigheten i Göteborgs disiriki och Föreningen Sveriges kronofogdar anser atl ansökan om handräckning bör förfalla automatiskt och inte först efter beslut från fall till fall.

1.8 Skydd mot vissa avtalsvillkor

1.8.1 Förfalloklausuler

Kommitténs förslag att vid kreditköp kreditgivares rätt all göra förfalloklausul gällande skall begränsas till fall då det föreligger etl mera kvalificerat dröjsmål med betalning från köparens sida eller då köparen förfarit på visst sätt med vara belräffande vilken kredilgivaren kan göra gällande återtaganderätt (12 8 förslaget till konsumentkreditlag) godtas i och för sig av remissinstanserna.

Åtskilliga remissinstanser ansluter sig emellertid på denna punkt till kommittéledamoten Björiings förslag alt kredilgivaren även skall få göra förfalloklausul gällande om köparen - när kredilgivaren kan göra gällande ålertaganderält - har vanvårdat varan, varvid med vanvård bör förslås också åsidosättande av skyldighet enligl avtalet att hålla varan försäkrad, Hil hör kronofogdemyndigheten i Växjö distrikt. Svenska hande/skammareförbundel. /leria/ei hande/skamrar, SACO/SR. Sveriges advokaisamfund, Sveriges industriförbund. Sveriges grossisiförbund. Sveriges köpmannaförbund. Sveriges tnu-sikhandlares riksförbund. Konfekiionsindusiriföreningen. SHIO. Svenska före-

Prop. 1976/77:123 301

lagares riksförbund. Svenska bankföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Finansieringsförelagens jörening, Svenska bålinduslriföreningen. Svenska postorder/öreningen, Köpkori AB. Elinderska Conto Förelagen. MRF anser att förlålloklausul bör fö göras gällande när köparen uppenbariigen vanvårdar varan eller åsidosätter annan förpliktelse som är väsenllig för säljaren,

KO riktar vissa anmärkningar mol den 112 8 förslaget upptagna bestämmelsen om betalningsdröjsmål och anför följande. Enligt 2 8 avbelalningsköplagen kan en förfalloklausul göras gällande bland annat om köparen dröjt i mer än 14 dagar med att erlägga förfallet belopp som uppgår til! minst 10 procent av avbetalningspriset eller, om dröjsmålet avser två eller flera posler, minsl 5 procent. Utredningens förslag ger köparen större skydd än dessa regler såtillvida att dröjsmålet måste uppgå till en månad. Det förutsätts vidare att dröjsmålet avser mer än 10 procent av skuldbeloppet. Denna senare förutsättning synes i vissa fall vara oförmånlig för köparen i jämförelse med vad som föreskrivs i avbelalningsköplagen, nämligen då varje avbetalning överstiger 10 procent av skuldbeloppet men understiger hälften av en delbetalningspost om 5 proceni, dvs, understiger 2,5 procent av avbeialningsprisel (kreditköpsprisel). Förhållandet kan illustreras med följande exempel. Först tillämpas den av utredningen föreslagna regeln. Det antas att kreditköpsprisel för en viss vara är 20 000 kr, all kontanlpriset är 15 900 kr och kreditkostnaden således uppgår till 4 100 kr. Kontantinsatsen är II 900 kr, varför kreditbeloppet tydligen utgör 4 000 kr. Skuldbeloppet utgör summan av kreditbeloppel och krediikostnaden, eller 8 100 kr. Om man antar att köparen skall göra 18 månatliga inbetalningar om vardera 450 kr, för en förfalloklausul enligt 12 8 förslaget lill konsumentkredillag göras gällande när köparen råkat i dröjsmål med två avbetalningar eller efter drygt åtta veckor. Om 2 8 avbelalningsköplagen däremot tillämpas för en förfalloklausul inte lillämpas förrän dröjsmålet avser tre amorteringar om sammanlagt I 350 kr, eller när det gått tio veckor, - KO anser alt den föreslagna regeln, även om exemplet enligt KO inte torde åskådliggöra någon särskilt vanlig situation, dock bör ges en sådan utformning att konsumentkreditlagen inle ger en köpare sämre skydd än han skulle ha fött om avbelalningsköplagen varit tillämplig. KO påpekar att vid en sådan ändring av 12 8 i förslaget motsvarande ändring bör göras i 15 8 första slyckel 3. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen rörande tillämpning av förfalloklausuler vid frislående lån (25 8 förslaget lill konsumenlkreditlag) lämnas ulan erinran av prakliskt tagel samlliga remissinstanser. Bankinspektionen anser dock all den föreslagna bestämmelsen bör innehålla etl stadgande som motsvarar 12 8 andra styckel i den föreslagna konsumentkredillagen, enligt vilkel bank ellerannan kredilgivare,som är uppfordrad därtill i annan lag, vid krediiköp är oförhindrad alt göra gällande strängare förbehåll om belalning i förtid. Bankinspektionen framhåller alt bankernas utlåning i princip är kortfristig. Detta kommer till uttryck i 63 8 banklagen, som föreskriver atl bank, om kredittiden är längre än ett år, skall förbehålla sig rätl att säga upp krediten lill betalning inom ett år. Inom ett härför i paragrafen särskilt begränsat utrymme kan längre krediler - s, k, bundna lån - lämnas. Även i sådani fall skall emellertid bank förbehålla sig rätl att säga upp lån lill förlida ålerbetalning, om så erfordras av säkerhetsskäl. Bankinspektionen påpekar atl förslaget till konsumentkreditlag medger att dessa beslämmelser såsom hittills lillämpas av bank när fråga är om kreditköp. Den föreslagna 25 8 som gäller lån enligt 24 8, dvs, överhuvudtagel

Prop. 1976/77:123 302

lån lill privatpersoner för enskilt bruk, ger emellertid enligt lagtexten inte motsvarande möjlighet till förbehåll om uppsägning till återbetalning inom ett år. Del kan här vara fråga om lån med förhållandevis lång reell löplid

- villalån, lån till fritidshus, båtar o, d, samt lån lill aktieförvärv ävensom
personlig kredit i checkräkning, som lämnas under låneliknande former
med t. ex. förutsättande av att kreditbeloppel nedbringas efter hand. Enligt
bankinspektionens uppfattning är del i fråga om dessa krediter minst lika
befogal alt bankerna kan följa banklagstiftningens principer som när fråga
är om krediiköp. Bankinspektionen anser alt förbud all göra vissl förbehåll
gällande måsle uppfattas såsom hinder mot att i avtal föreskriva dylikt för
behåll; närmast avses förbehåll enligt 63 8 första slyckel banklagen. Den
föreslagna 25 8 bör därför enligt bankinspektionens mening innehålla samma
generella bestämmelse som 12 8 andra stycket. Bankinspektionen framhåller
alt detta i praktiken inte kan väntas medföra några olägenheter för kre
ditlagarna, eftersom bankerna erfarenhetsmässigt inte behöver göra förbehåll
om uppsägning till betalning i förtid gällande belräffande kredit som för
utsatts skola ha längre varaktighet, såvida inte uppsägning erfordras av sä
kerhetsskäl, Sveriges föreningsbankers förbund framhåller all 25 8 i den fö
reslagna konsumentkredillagen i sak torde överensstämma med den praxis
som tillämpas inom bankvärlden. Förbundet finner del emellertid anmärk
ningsvärt atl kommittén i ell lagstiftningsärende som avser kreditköp gör
uttalanden som avses vara bindande för bankernas verksamhet, I den mån
förslaget innebär maleriella förändringar för bankerna bör enligl förbundels
uppfattning motsvarande precisering ske i banklagsliftningen. En sådan änd
ring kan givetvis ske i förevarande lagstiftningssammanhang. Enligt för
bundets mening torde del dock inte vara förknippat med några slörre ölä
genheter att avvakta härmed lill dess en förväntad allmän översyn av bank
lagstiftningen sker,

1,8.2 Avräknings- och kopp/ingsförbehå//

Åtskilliga remissinslanser ansluter sig i denna del lill kommittéledamoten Björiings reservation, bl, a, kronofogdemyndigheten i Växjö distrikt. Svenska handelskammareförbundel, flertalet handelskamrar, SACO/SR. Sveriges advokatsamfund, Sveriges indusiriförbund, Sveriges grossisiförbund. Sveriges köp-manna/örbund, Sveriges musikhandlares riksförbund, Konfektionsindustriföreningen, Svenska företagares riksförbund, LRF, Svenska bankföreningen. Sveriges föreningsbankers förbund. Finansieringsföretagens förening, Svenska bålinduslriföreningen, Svenska poslorder/oreningen. Köpkori AB, Elinderska Conto Företagen. Dessa remissinstanser anser alltså, atl avräknings- och kopplingsförbehåll - i enlighel med vad som gäller enligt 8 8 avbelalningsköplagen

- bör få göras såvitt avser ersättning för reparalion eller annan åtgärd med
avseende på vara som är föremål för krediiköp. Såvitt gäller avräknings
förbehåll ansluter sig även kronqfogdemyndigheien i Marieslads distrikt och
såvitt gäller kopplingsförbehåll SHIO och MRF till denna mening, RSV
anser atl avräkningsförbehåll och kronqfogdemyndigheien i Göteborgs disiriki
att kopplingsförbehåll bör tillåtas såvitt avser ersättning för reparation av
ifrågavarande vara. Kronqfogdemyndigheien i Göteborgs distrikt anser det alltid
böra framgå av köpeavtalet att koppling är tillåten endasl i denna utsträck
ning. De skäl som anförs för dessa ståndpunkter motsvarar i huvudsak
dem som anförts av kommitléledamoten Björiing.

Prop. 1976/77:123 303

1.8.3 VII/kor om bela/ningsansvar vid obehörigt användande av kontokort

Kommiiténs förslag i denna del (23 8 förslaget lill konsumenlkreditlag) godtas eller lämnas utan erinran av så gott som alla remissinslanser.

Köpkort AB anser atl de föreslagna bestämmelserna ger konsumenien ett gott skydd. Enligl bolaget överensstämmer de i stort med den praxis som tillämpas av flertalet kontokortsföretag. Kö delar kommitténs uppfattning att avtalsvillkor som innebär all kontohavaren åtar sig betalningsansvar för belopp som påförts kontot genom inköp av obehörig bör fö göras gällande bara i vissa situationer. Genom alt kreditkortet är ensamt legitimerande för innehavaren är risken för obehöriga uttag enligt KO:s mening slor, och kontohavarna kan inte ensamma lastas för sådana uttag. Det tyngsta ansvaret bör enligl KO falla på kontokortsföretagen, som inte uppställer slrängare legilimationsregler för användningen av kreditkort, KO anser del därför naluriigi atl konsekvenserna av de missbruk som konlosyslemel inbjuder till för bäras av i första hand kontokortsföretagen själva. Enligt KO:s mening finns det mot bakgrund härav anledning att överväga om man inte i Sverige - såsom har skett i USA - bör införa regler som generellt begränsar kon-lohavarnas betalningsansvar till vissl belopp och som befriar dem hell från ansvar i de fall då kortet använts av någon obehörig, som inte varil le-gitimerad pä annal sätt än genom innehav av kortet, KO framhåller alt man bör fordra att det företag hos vilket kortet företes för debitering av kontot kontrollerar alt innehavaren antingen genom fololegitimalion kan styrka atl han är den på kortet angivne kontohavaren eller kan förete fullmakt från denne. Även konsumentverket anser att risken för ekonomisk föriusi lill följd av missbruk av kontokort i första hand bör bäras av kreditgivaren. Konsumentverket påpekar att kommitténs förslag medför alt konlohavare kan bli ansvarig för belopp som påförts kontot efter det att han mist kortet men innan han anmält detta. Konsumentverket föreslår alt kontohavarens ansvarighet härvidlag begränsas till etl belopp motsvarande en ijugondedel av basbeloppet, Köplagsutredningen anmärker att de föreslagna beslämmelserna i 23 8, särskill i de fall där kontohavaren lämnat ut kortet lill annan, inle ger kontohavaren tillräckligl skydd mot att säljaren (eller annan som lämnar kredit mot kontokort) förfar oaktsami, Köplagsutredningen hänvisar härvid lill 33 8 skuldebrevslagen.

ACow/i//w/v/KOa/e/anmärkeratlförslaget innebär att mindre stränga hante-ringsbeslämmelser skulle gälla för kontokort än för checkhäften. Enligt konjunkiurinstitutei har kommittén inte lämnat någon närmare motivering för detta ställningstagande.

Finansieringsföretagens förening har i särskill yttrande avstyrkt "KO:s och konsumentverkets nyss berörda förslag om en generell begränsning av konlohavares betalningsansvar vid obehöriga uttag till visst belopp. Föreningen framhåller bl, a, att de av kommittén föreslagna reglerna om konlohavares betalningsansvar ger konsumenien ell gott skydd. Om man härutöver inför en beloppsmässig begränsning skulle delta enligt föreningen sannolikt bidra lill minskad respekt hos kontohavarna för regler om bl. a, noggrann förvaring och anmälan om föriusi av kontokort,

1.9 Förtidsbetalning och avräkning

Förslaget atl köparen vid krediiköp alltid skall ha räll att betala skuldbeloppet i förtid (11 § förslaget till konsumentkredillag) lillstyrks eller lämnas

Prop. 1976/77:123 304

utan erinran av alla remissinslanser. Köplagsutredningen ifrågasätter dock om termen "skuldbelopp", vilken i 2 8 definieras såsom summan av kreditbelopp och kredilkostnad, bör begagnas 1118 som avses uttrycka all köparen alltid har rätl atl betala även ej förfallna delar av sin skuld med viss reduktion enligl 13 8 i förslaget. Svenska bokförläggareföreningen finner de av kommittén föreslagna reglerna befogade men framhåller all det är svårt att med kort varsel vidta nödvändiga ändringar i de datamliner som nu lillämpas vid försäljning av vissa bokverk, och atl en relalivt lång övergångslid därför måsle medges.

Beträffande de av kommillén föreslagna reglerna om beräkning av kreditgivarens fordran vid bl. a, förtidsbelalning (13 § förslagei lill konsumenlkreditlag) ifrågasätter RSV om det är lämpligt atl välja den enligl RSV:s mening myckel komplicerade beräkningsmetod som kommillén närmare utvecklar i specialmötiveringen till den föreslagna 13 8. RSV framhåller att det är önskvärt atl parterna själva kan hanlera beräkningsmetoden och förordar den metod som f n, tillämpas enligl avbelalningsköplagen. Göta hovrätt anser all de av kommillén föreslagna begränsningarna av återtaganderätten kan komma att medföra en avsevärd ökning av antalet lagsökningar på grund av kreditköp. Enligt hovrättens mening finns det därför anledning uppmärksamma frågan huruvida de föreslagna reglerna i 13 8 om avräkning vid förtidsbelalning skall beaktas av domstolarna när i lagsökningsmål gäldenären inle inkommil med svar och när betalningsskyldighet åläggs genom tredskodom. I 6 8 lagsökningslagen föreskrivs, alt om gäldenären erhållit del av lagsökningshandlingarna men inte inkommer med svar, skall rätten avgöra målet på de skäl borgenären företett. Tredskodom skall enligl 44 kap. 8 8 andra styckel rättegångsbalken grundas på kärandens framställning av omständigheterna i målet, såvitt svaranden erhållit del av framställningen och den ej strider mot förhållande som är allmänt veleriigt. I den mån framställningen ej innefattar laga skäl för käromålet eller det eljesl uppenbart framgår, alt käromålet är ogmndat, skall det ogillas. Med hänsyn till av-räkningsregelns tvingande karaktär anser hovrätten för sin del all den bör lillämpas i lagsökningsmål, när gäldenär inle inkommil med svar. Delsamma bör enligt hovrättens mening gälla vid tredskodom, om borgenären åberopar ell kontrakt lill stöd för sin talan. Har reduktion enligt 13 8 inte gjorts när borgenären besläml sill yrkande, skall sålunda rätten i sådana fall tillämpa reduktionsregeln. Hovrätten påpekar atl rätlen emellertid inte kan fixera det belopp som gäldenären har atl eriägga, eftersom det är likviddagen som skall vara bestämmande för vilka avbetalningsposter som skall underkastas reduktion, utan rätlen får nöja sig med alt i sitt avgörande ange de grunder efter vilka reduktionen skall ske, och uträkningen får sedan ankomma på kronofogdemyndigheten. Enligt hovrättens mening bör de antydda processuella frågorna göras lill föremål för närmare överväganden,

1.10 Tillsyn och påföljder m. m.

l.l 0.1 Tillsyn

Kommitténs förslag att myndighet som regeringen bestämmer skall utöva tillsyn över efterlevnaden av den föreslagna konsumentkreditlagen samt de föreslagna reglerna för tillsynsverksamheten (26-28 88 förslaget till konsumentkredillag) lämnas i och för sig ulan erinran i prakliskt taget samtliga remissyttranden.

Prop. 1976/77:123 305

Såsom framgått redan i tidigare avsnitt befarar emellertid många remissinstanser alt tillsynsverksamheten enligt den föreslagna konsumentkreditlagen kommer att bli svår och resurskrävande, särskilt om tillsynen skall omfatta efterievnaden av regler om konlanlinsals och längsta kreditlid. Göta hovrätt anser alt tillsynen, om den föreslagna slraffrätlsliga regleringen genomförs, kommer att bli relalivt omfattande och kräva en betydande organisation. Hovrällen framhåller att granskning måste ske inte bara av reklam och annan marknadsföring utan i många fall också av kontrakt och andra handlingar För att utröna om beslämmelserna om kontantinsats och kredittid lillämpas på elt korrekl sätt torde del enligt hovrätten vidare krävas ingående granskning av förelagens bokföring, och i de fall granskningen leder till misstanke om brott mot lagen skall åtalsanmälan göras. Den förundersökning som därvid skall utföras torde enligt hovrättens mening ofta komma atl bli komplicerad och kräva specialutbildad personal. Om förundersökningen leder till åtal och den tilltalade bestrider ansvar, skall ett dyrbart och tidsödande domstolsförfarande inledas, där man enligl hovrällen kan räkna med avsevärda bevissvårigheter i många fall. Tillsynen och lag-föringen vid överträdelse av ifrågavarande bestämmelser kommer uppenbarligen all bli myckel kosinadskrävande. Hovrätten framhåller all förslaget i detta hänseende bör bedömas mot bakgrund av strävandena under senare år att i högre grad inrikta rättsväsendets resurser på den allvariigare kriminaliteten. Enligl hovrättens mening kan det starkt ifrågasättas om rättsväsendels, särskill polisens, ansträngda resurser bör las i anspråk för det nu ifrågavarande ändamålet. Även dalainspektionen, som härvid åberopar sina erfarenheter från inkassolagens lillämpning, och kommerskollegium, som åberopar sina erfarenheter av tillsynen över de speciella belalningsreglerna inom bilbranschen, anser att elt genomförande av förslagei skulle kräva omfallande resurser för information och tillsyn. Kommerskollegium framhåller alt även om man kan räkna med att flertalet säljare skulle följa de föreslagna reglerna om kontantinsats och kredittid måste risken vara slor för all mindre nogräknade säljare kringgår dessa, allra helst som köparen i många fall sannolikt inle skulle prolestera mot villkor som kan uppfattas som förmånligare än vad lagen föreskriver Delta skulle för handelns del kunna medföra nackdelar från konkurrenssynpunkt. Liknande synpunkter anförs bl. a, av Svenska handelskammareförbundel och Stockholms handelskammare, som anser all kommitténs uppfattning att en effekiiv kontroll skulle kunna upprätthållas även med relalivt begränsade resurser torde gmnda sig på en allvariig missbedömning, samt av Sveriges indusiriförbund. Sveriges grossisiförbund. Sveriges köpmannaförbund, Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening, Direkiförsäljningsföretagens förening och AB IKEA konto. Sveriges indusiriförbund Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund anser vidare att de föreslagna reglema om tillsynsverksamheten kommer atl innebära elt stort intrång hos näringsidkarna, Sveriges bilindusiri- och bilgrossistförening menar att motsvarigheter lill bilkredilnämnden lorde behöva utvecklas inom andra branscher, i samförstånd med berörda branschorganisationer, MRF ger uttryck för samma tankegång och framhåller bl, a. att bilförsäljningsföretagen genom det skiljeförfarande som utgör en del i avbetalningsöverenskommelsen för bilbranschen har tillförsäkrats sekretess samlidigt som samhället genom kommerskollegium har full insyn i bilkreditnämndens verksamhet, MRF anser att de kanske främsta orsakerna till atl administration och kontroll av kredilreslrikiionema inom bilhandeln

20 Riksdagen 1976/77. I saml Nr 123

Prop. 1976/77:123 306

fungerat väl är alt del rör sig om varor med belydande värde, att motorfordonen finns offentligt registrerade och att bilförsäljningen lill slörre delen sker genom organiserade kanaler i etl selektivt distributionssystem.

Bilkredilnämnden - till vars yttrande Sveriges bilindusiri- och bilgrossisiförening samt MRF ansluter sig - framhåller alt kontrollen av regler om kontantinsats och kredittid inrymmer många praktiskt svårhanleriiga problem, bl. a. beträffande bytesobjekts verkliga värde, förekomsten av sidokrediter, förmedlade krediler, obefogade föriängningar av kredittiden m. m. Enligt bilkredilnämnden skulle dess dömande verksamhet mot den bakgrunden knappast framstå som meningsfull om den inte kunde gmndas på en effektiv granskning av de berörda bilföretagen. Härom uppger bilkreditnämnden att granskningsverksamhelen har överiämnats till en frislående revisionsbyrå, som har ett tioial revisorer engagerade i granskningen, såväl centralt som regionalt. Åriigen företas 100 - 125 kontroller, jämnt fördelade över landet enligt en konfidentiell instmktion. Varje enskild kontroll av etl bilföretag pågår under en lill tre dagar, beroende på företagets omsättning, som regel under två dagar. Kostnaden för själva granskningsverksamhelen uppgick år 1974 till 265 000 kronor, dvs, ca 2 500 kronor per granskat bilförelag, och finansieringen sker genom de viiesbelopp som bilkreditnämnden dömer ut. Skiljedom påkallas mot ca 75 procent av de granskade företagen och bland dem är del endasl något enslaka förelag som undgår vitespåföljd. Enligt bilkredtinämndens mening är det nödvändigt alt tillsynen över efterlevnaden av den föreslagna konsumentkreditlagen får sådan omfattning att varje berörd kreditsäljare har att räkna med alt bli granskad inom en inte alllför lång tidsperiod. Granskningen kan inle begränsas lill själva kreditavtalen ulan måsle gå djupare in i såväl säljföretagens som kreditgivarnas bokföring. Bilkreditnämnden framhåller all nämnden alltså inte delar kommitténs uppfattning att en effekiiv kontroll kan upprätthållas även med relativt begränsade resurser. Bilkreditnämnden är så sammansatt att branschvana finns representerad inom nämnden. Kravet på utredning kan i varje fall inte bli mindre om mål av förevarande beskaffenhet skall handläggas vid de allmänna domstolarna. Enligl bilkredilnämnden torde det komma all röra sig om hundratusentals transaktioner per år.

Bilkredilnämnden anser all rätten lill inspektion enligt 27 8 förslaget till konsumentkredillag bör utsträckas lill all avse även den näringsidkare som förmedlar konsumentkredil i samband med sin försäljning och till den som lämnar kredil som förmedlas av näringsidkare. Enligl bilkreditnämnden är det ofta endast finansiärens bokföring som visarom krediibeslämmelserna är uppfyllda eller ej. I näringsidkarens bokföring kan hela affören framstå som en kontantaffär, medan den i verkligheten aren hos finansiären placerad kreditafför som inte uppfyller reglerna.

Kommittén förordar att tillsynen anförtros åt konsumentverket eller KO. Denna fråga tas upp av flera remissinstanser, bl. a. datainspektionen, bankinspektionen och KO.

Datainspektionen framhåller alt tillsynen över efterievnaden av inkassolagen är uppdelad mellan datainspektionen, som anförtrotts den tillsynen i allmänhet, och bankinspektionen, som utövar motsvarande tillsyn över bankernas tillämpning av inkassolagen. Datainspektionen ifrågasätter mot bakgrund av sina erfarenheler som tillsynsmyndighet enligl inkassolagen om inte bankinspektionen bör anförtros även tillsyn över bankernas fullgörande av skyldigheter som kan komma alt åligga dem som kreditgivare

Prop. 1976/77:123 307

enligl en konsumenlkreditlag. Datainspektionen framhåller vidare att dess tillsyn över inkassolagen omfatlar del i den lagen reglerade förfarandei för indrivning av fordran, oavsett om denna indrivning ombesörjs av fordringsägaren själv eller av ombud, t. ex. inkassoföretag, Enligl dalainspektionens mening kan det visseriigen rältsteoreiiskl göras gällande att förfarande för 1. ex. återtagande av avbetalningsgods inle ulgör ett led i indrivning av fordran ulan en följdåtgärd när indrivning misslyckats. Det av kommillén framlagda faktaunderiagel visar emellertid enligt datainspektionen atl t, ex, återtaganderätten har sin viktigaste funktion som påtryckning på gäldenären att belala. Datainspektionen anser att detta resonemang leder lill all lillämpningen av reglerna om återtaganderätt och även övriga bestämmelser om "havererade krediiköp" är och bör vara underkastade datainspektionens tillsyn enligt inkassolagen. Datainspektionen framhåller alt delta inte nödvändigtvis innebär atl tillsynen över en lagstiftning på konsumenlkreditområdel måsle delas upp mellan dalainspektionen och den myndighet som utses att vara tillsynsmyndighet, men atl de föreskrifter som kan komma atl utformas inom tillsynsmyndigheterna dock lämpligen bör samordnas.

Bankinspektionen avstyrker bestämt alt tillsynen över den föreslagna lagens efterievnad anförtros åt KO/konsumentverkel såvitt avser bl. a. bankernas verksamhet som kredilgivare och föreslår att tillsynen beträffande banker och andra förelag, som omfattas av banklillsynen, skall utövas av bankinspektionen. Bankinspektionen påpekar att den föreslagna konsumentkredillagen omfattar, fömtom egentliga köpkrediter, privatkrediter av olika slag som lämnas av bankerna såsom villalån, spariån, vissa checkräkningskrediler m. m. Förslaget innebär enligl bankinspektionen atl en belydande del av den för bankernas säkerhet gmndläggande tillsynen över deras kredilgivning skall överflyttas lill KO/konsumentverket respektive delas mellan denna myndighet och bankinspektionen. Bankinspektionen anser atl kommillén endast helt knapphändigt har motiverat denna från allmän synpunkt viktiga förändring. Beträffande bankernas kredilgivning erinras visseriigen i betänkandet om bankinspektionens övervakning. Samtidigt sägs det emellertid att inspeklionens övervakning inte är särskilt inriktad på att tillvarata konsumenlinlressel, Enligl bankinspektionens mening är denna syn på bankinspektionens uppgifter sakligt oriktig. Bankinspektionen framhåller att dess tillsyn - i överensstämmelse med banklagstiftningens väsentliga syfte - är inriktad på konsumentintressen. Såsom konsumenter är nämligen att se inte bara låntagare utan även insätlare. Den tillsyn som bankinspektionen utövar är baserad på en avvägning mellan konsumenters intressen såsom insätlare respektive låntagare. Gällande beslämmelser om utlåningen är huvudsakligen betingade av insällarnas intresse av trygghet för insatta medel och av atl bankerna är erforderiigt likvida. Bankinspektionen har emellertid därutöver lill uppgift alt tillgodose konsumentintresset atl bankerna inte missbrukar det överiäge vari de normalt befinner sig i förhållande till kon-sumenter/kredittagare. En icke oväsentlig del av inspektionens löpande uppgifter avser undersökningar i ärenden, som aktualiseras av allmänheten genom bl. a. klagomål, huvudsakligen från kredittagare. Bankinspektionen har här samma funktion som KO har på konsumeniområdel i övrigl. Antalet klagomålsärenden beräknas för år 1975 uppgå till eii 100-ial. Bankinspektionen framhåller all de sålunda aktualiserade frågorna, även om de inle sällan beror på missförstånd eller bristande kännedom om gällande bestäm-

Prop. 1976/77:123 308

melser, ger bankinspektionen tillfölle atl lämna information och lägga till rätta problemen på ett för båda parter godtagbart sätt samt impulser till generella åtgärder, särskild granskning e. d. En annan tillsynsuppgift av belydelse i sammanhängd är enligt bankinspektionen genomgång av de formulär av skilda slag, l. ex. kredilavtal, som bankerna använder i sina kundförhållanden. Bankinspektionen påpekar atl föredragande statsrådet i prop, 1971:15 (s, 69) med förslag till lag om otillböriiga avtalsvillkor uttalade bl. a. alt han ansåg del nalurtigl all "behovet av kontroll- och övervakningsmöjligheter när det gäller villkoren i de avtal som banker och försäkringsbolag erbjuder allmänheten också i fortsättningen anförtros de särskilda inspektionsmyndigheterna" samt vidare, vad särskilt gällde bankverksamheten, alt man också måsle beakia de penningvårdande myndigheiemas iniresse av all kunna anlägga speciella penningpoliliska aspekter på villkoren för bankernas kreditgivningsverksamhet. 1 enlighet härmed omfattas, framhåller bankinspektionen, bankverksamheten inte av marknadsdomstolens och KO:s kompetensområden enligt avialsvillkorslagen. Detsamma gäller vid tillämpningen av lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris och konkurrensförhållanden, där bankinspektionen beträffande förelag under dess tillsyn är myndighet som avses i lagen. Bankinspektionens åligganden härvidlag har också kommit till uttryck i 2-3 88 instruktionen (1970:538) för bankinspektionen. Enligt bankinspektionen hårdess prisövervakning fått särskild aktualitet genom de avgiftshöjningar som bankerna företagit på senare tid och som f n. är föremål för utredning. Bankinspektionen påpekar vidare att del även av 147 8 banklagen följer, att bankinspektionens tillsyn avser också allmänhetens/konsumenternas intressen. Enligl detta lagrum åligger del inspektionen att med uppmärksamhet följa bankernas verksamhet i den mån del erfordras för kännedom om förhållanden som är av betydelse för en sund utveckling av bankverksamheten. Bankinspektionen uppgeratt ingripanden till förmån för konsumentintressen har gjorts med stöd av detta lagrum. Bankinspektionen konstaterar sammanfattningsvis att bankinspektionens verksamhet är särskilt inriktad på att tillvarata konsumentintressen, både insättares och låntagares. Vad särskilt angår lånlagarnas skydd mot att bankerna utnyttjar sill överlag som långivare har denna fråga enligl bankinspektionen under senare år alltmer kommit i förgrunden och inspektionen räknar med all denna sida av verksamheten under de närmaste åren kommer att ytterligare expandera och få allt slörre betydelse.

Bankinspektionen framhåller vidare atl i inkassolagen bankernas inkas-seringsverksamhet har undantagits från datainspektionens tillsyn. Bankinspektionen erinrar om alt föredragande statsrådet i propositionen (1974:42) med förslag lill inkassolag - vari bankernas inkasseringsverksamhel ansågs vara en integrerande del av den egentliga bankverksamheten - framhöll bl. a. all del skulle medföra betydande olägenheier om tillsynen över en och samma verksamhet skulle utövas av två myndigheter, dels bankinspektionen och dels den särskilda tillsynsmyndigheten över inkasseringsverksamhet (datainspektionen). De sålunda åberopade skälen kan enligl bankinspektionens uppfattning med än slörre tyngd åberopas när det gäller bankernas kredilgivning, som är en central del av både bankverksamheten och banklillsynen. Om statsmakterna skulle följa kredilköpkommitléns förslag belräffande tillsynen skulle det kunna inträffa, att bankinspektionen och myndigheten på konsumentskyddsområdel utfärdade ålägganden för

Prop. 1916/11:123 309

bankerna av sinsemellan motsatt innebörd i samma eller närbesläktade frågor Tendenser till sådana konfliktsituationer har enligt bankinspektionen redan Iramlrält på marknadsföringsområdel där både bankinspektionen och KO övar tillsyn av bankerna.

Bankinspektionen framhåller ytteriigare att man måste räkna med att del blir svårt för en särskild tillsynsmyndighet att få något grepp om bankernas kredilgivning till privatpersoner och att bankinspektionen under alla förhållanden måste övervaka bankernas hela kredilgivning. Bankinspekiionen påpekar de svårigheter som föreligger att avgöra om kredil, som lämnas privatperson/konsument, är avsedd för enskilt bruk eller för rörelse, Krediler till enmansförelagare kan avse såväl privai ändamål som rörelsen. Från säkerhets- och tillsynssynpunkt måsle krediler lämnade privatperson och hans förelag eller förelag, i vilkel han har ell väsentligt ägarinlresse, alltid betraktas från helhetens synpunkt. I fåmansbolag krävs regelmässigt ägar-borgen och bankerna redovisar kreditengagemanget tillsammantaget för bolag och ägare. I många fall har kredil till ägaren, t. ex, mot villainteckning, bl, a. syftet atl göra del möjligt för honom all tillskjuta kapital till del egna förelaget (aktiekapital eller annat tillskott).

Bankinspektionen anser det vara hell klart atl den i kommitténs förslag åsyftade tillsynen över bankernas kredilgivning inle bör skiljas från banktillsynen. Oavsett alt slörre sakkunskap på bankområdet knappast kan väntas bli företrädd i en myndighet, som endast är inriktad på konsumentskydd i en belräffande bankverksamhelen begränsad mening, kan del enligt bankinspektionens mening inle vara rationellt att tillsynsuppgifterna delas mellan två myndigheter. Enligt bankinspekiionen bör däremot samråd naturiigivis äga rum mellan bankinspekiionen och den andra lillsynsmyndighelen.

Bankinspektionen nämner i detta sammanhang atl flnansieringsföretag såsom facioring- och leasingbolag inte står under direkt tillsyn av bankinspektionen. Är de bankägda, vilket är fallet med etl antal sådana företag, utövas emellertid från bankinspektionens sida indirekt tillsyn över dem såsom delar av ägarbankernas organisation. Bankinspektionen framhåller att dess ställningstaganden beträffande bankernas kredilgivning i tillämplig mån har giltighet även beträffande de bankägda finansieringsföretagen. Vidare påpekar bankinspektionen att frågan om finansieringsföretagens framlida ställning kommer atl utredas enligt regeringens beslut 1975-09-25 om tillsättande av en utredning om finansieringsbolagen m, m., vilken enligl direktiven skall avse frågan om och i vad mån finansieringsföreiagen, vilka f n. inte tillhör den organiserade kredilmarknaden, skall kunna omfattas av kreditpolitiska åtgärder. Därvid skall även tillsynsfrågan övervägas.

Också flera andra remissinstanser anser atl tillsynen över bankernas kreditgivningsverksamhet inom ramen för den föreslagna konsumentkreditlagen bör ankomma på bankinspektionen, bl. a. flera handelskamrar, Sveriges indusiriförbund. Sveriges grossist förbund. Sveriges köpmannaförbund. Sveriges musikhandlares riksförbund, Konfekiionsindusiriföreningen. Svenska företagares riksförbund. Svenska bankföreningen. Sveriges föreningsbankers riksförbund. PK-banken, Finansieringsföretagens förening. Köplagsuiredningen anser del tveksamt om banker och försäkringsbolag bör vara underkastade tillsyn av särskild myndighet i vad avser lån som de lämnar till konsumenler

KO anser atl tillsynen över lagen bör anförtros del nya konsumenlverkel. Enligl KO bör lillsynsmyndighelen, såsom kommittén framhållit, inte bara utöva kontroll utan också aktivt arbeta för att i samarbete med näringslivet

Prop. 1976/77:123 310

förbättra konsumenternas informationsunderlag. Delta överensstämmer väl med de riktlinjer efter vilka KO arbetar i dag. KO framhåller att det är nödvändigt att tillsynsmyndigheten får de redskap till sitt förfogande som kommittén föreslår för atl verksamheten skall kunna bedrivas effektivt. Enligl KO är del härvid av grundläggande betydelse alt tillsynsmyndigheten för möjlighet alt ta del av alla handlingar hos en näringsidkare som gäller kreditverksamheten. KO anser det emellertid inte realistiskt att räkna med atl tillsynsmyndigheten skall kunna ha en fullständig överblick och kontroll av kreditmarknaden, eftersom antalet kredilgivare är alltför stort, kreditmarknaden över huvud alllför heterogen och tillsynsmyndighetens arbetsuppgifter alltför många. Delta gäller enligt KO alldeles särskilt om förslaget all begränsa krediibelopp och kreditlid går igenom och myndigheten därigenom får i uppgift inle bara alt tillse att reglerna om marknadsföring av krediterbjudanden iakttas, ulan också atl kontrollera innehållet i de enskilda avtalen, Enligl KO:s mening måste tillsynen med nödvändigheten grundas på anmälningar och på stickprovsvis gjorda kontroller. KO betonar viklen av all myndighelen tilldelas tillräckliga resurser för tillsynsverksamheten redan från början. Det bör ankomma på en särskild enhet inom konsumentverket atl ha hand om tillsynsarbetet. KO anser atl enheten i starten bör omfatta åtminstone tio tjänstemän, varav två eller ire bör ha rent inspekterande uppgifter. Enhetens verksamhet bör enligl KO planeras i god lid före den nya lagstiftningens ikraftträdande, KO framhåller alt erfarenheterna från England, där en omfattande kontroUapparat skapats för efterlevnaden av motsvarande lagstiftning, visar att förberedelsearbetet tar lång tid,

KO berör också förslaget atl lalan mol tillsynsmyndighetens beslut skall föras hos regeringen genom besvär (32 8 förslaget till konsumenlkreditlag). Enligt KO framgår inte klart vad som skall anses som beslut. KO anser del inte kunna komma ifråga att besvär över alla slags beslut som tillsynsmyndigheten fattar skall föras hos regeringen. Besvärsregeln bör därför utvecklas och enligt KO:s mening anpassas till de besvärsregler som finns upptagna i den nya marknadsföringslagen och i annan näringsrättslig lagstiftning (l, ex. livsmedelslagen). Sålunda bör enligt KO talan inle fö föras mot tillsynsmyndighetens beslut om inspektion eller vitesföreläggande enligl 27 §, Vidare anser KO att talan mot beslut som lillsynsmyndighelen i särskill fall meddelat enligl 28 8 andra slyckel bör föras hos kammartätten genom besvär och atl talan mot annat beslut, dvs, sådani som avser utfördandet av generella föreskrifter enligl 28 8 första slyckel, bör föras hos regeringen.

1,10.2 Påföljder mm,

Kommiiténs förslag (30 8 förslaget lill konsumentkreditlag) att bötesstraff skall följa på uppsåtligt eller oaklsamt brott mot den föreslagna konsumentkreditlagens regler om kreditbelopp (kontantinsats) och kredittid eller mot tillsynsmyndighetens föreskrifter om hur uppgiftsskyldigheten enligt 3, 9 och 24 88 skall fullgöras föranleder kritik från en del remissinslanser.

RA godtar dock förslaget. RÅ framhåller att en aktuell strävan inom kriminalpolitiken är alt i möjligaste mån begränsa det kriminaliserade området med utgångspunkt i all slraffrätlsliga sanktioner inte skall användas, om efterievnaden av en lagbestämmelse kan upprätthållas med andra medel. Mol denna bakgmnd bör nya straffbestämmelser, särskilt inom special-

Prop. 1976/77:123 311

straffrättens område, införas med slor återhållsamhet. En särskild anledning till försiktighet i fråga om nya kriminaliseringar inom just området för kommitténs förslag ligger enligt RÅ däri, att det synes tveksamt om de föreslagna strafföestämmelserna skall kunna lillämpas med tillräcklig grad av regelbundenhet. RÅ har likväl inle kunnat finna all slralTbeslämmelserna på delta område skulle kunna ersättas av andra sanktionsregler och biträder därför förslagen också i denna del.

Göta hovrätt avstyrker däremot, såsom tidigare har framgått, all beslämmelserna om kreditgivares upplysningsplikt, kontantinsats och längsta tilliarna kredittid straffsankiioneras. Hovrällen framhåller alt de bestämmelser som enligl förslaget till konsumentkreditlag skall gmnda straffansvar är myckel obestämda till sill innehåll, Enligl hovrätten är del uppenbart all t, ex, frågan om konlanlpriseis storlek, med den definition som i lagförslagel givils begreppei kontantpris, redan med hänsyn till sedvanliga rabatter kan vara föremål för olika meningar. Härtill kommer de komplikationer som uppslår när köparen lämnar en vara i byle. Även i andra avseenden är de föreslagna beslämmelserna enligl hovrätten svårtolkade och ägnade all vålla problem i tillämpningen. Hovrällen pekar särskilt på de problem som kan uppstå vid bedömningen av om olika kreditköp ägt mm vid samma tillfälle eller om den tillåtna kredittiden överskridils när säljaren lämnat tillfälligt beialningsanslånd. Det anförda innebär enligt hovrättens mening all ifrågavarande regler inte tillgodoser de krav som från rättssäkerhetssynpunkt måste ställas på slraffsanktionerade lagbestämmelser. Hovrätten framhåller att denna principiella invändning i ännu högre grad gäller beslämmelserna om marknadsföring och upplysningsplikt vid kreditköp och vid fristående lån, vilka över huvud tagel inte närmare anger det slraftbara området utan förutsätts bli utfyllda av föreskrifter som tillsynsmyndigheten meddelar. Enligt hovrättens mening bör straffbestämmelser, som på detta sätt lämnar del strafföara området öppet och får sill innehåll genom föreskrifter som meddelas av administraliv myndighet, inte tillgripas annal än i rena undantagsfall. Såsom framgår i föregående avsnitt (se 1.1 och 1.10.1) anser hovrätten vidare all den straffrättsliga regleringen i förslaget medför onyanserade regler och en kosinadskrävande verksamhet för tillsyn och beivrande av överträdelser av den föreslagna lagstiftningen.

Sveriges domareförbund anser att 30 8 förslaget lill konsumentkredillag kriminaliserar förfaranden i en omfattning som strider mol gängse krimi-nalpolilisk uppfattning. Det synes förbundet närmast stötande att den säljare eller kreditgivare, som i fall som avses i 5 8 iredje stycket eller 7 8 medger köparen/gäldenären betalningsanstånd utöver en månad respektive två år, gör sig skyldig till strafföart handlande. Enligt förbundet kan med hänsyn till vissa uttalanden i betänkandet (sid. 175) den frågan ställas, om straffbarheten även avser del fall att borgenären underiåler att vidta indrivnings-åtgärder Förbundet anser att åtal för de i 30 8 angivna brotten i vart fall bör få ske endasl om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Några remissinstanser tar upp frågan om inte straffsanktionen enligt den föreslagna konsumentkredillagen på vissa punkter bör ersättas eller kompletteras med civilrättsliga påföljder.

Kronofogdemyndigheten i Marieslads distrikt anser all brott mot bestämmelserna om konlanlinsals och längsta tillåtna kredittid bör medföra inte bara bötesstraff utan även atl säljaren förverkat sin eventuella räll alt återta den försålda varan, RSV framhåller att en sådan regel skulle kunna få slor

Prop. 1976/77:123 312

verkan men likväl inle bör införas innan erfarenheter vunnits av en lagstiftning på grundval av kommitténs förslag. Även hemförsäljningskommiiién (majoriteten) påpekar möjligheten av all införa en sådan sanktion men framhåller att den skulle få endast begränsad effekt om återtaganderätten inskränks på del sätt som kommittén har föreslagil.

KO påpekar atl kommittén inte föreslår någon särskild påföljd för underiåtenhet att lämna upplysningar i marknadsföringen enligt 3 8 förslaget till konsumentkredillag. Samhällets reaktion är enligt förslaget begränsat lill att tillsynsmyndigheten kan ge sådana vitesförenade föreskrifter som föranleds av tillsynen. Inle heller föreslås någon annan påföljd för brott mot regeln om upplysningsskyldighel i samband med avtalsslutet enligt 9 8 än den att handräckning i så fall inte får ske enligt 18 8, varjämte tillsynsmyndigheten kan ge föreskrifter som nyss sagts. KO ifrågasätler om dessa påföljder för underiåtenhet alt efterkomma reglerna i 3 och 9 88 är lillräckligi effekliva med hänsyn till atl det alldeles övervägande antalet kreditköp, om kommitténs förslag till inskränkningar i återtaganderätten godtas, ändå kommer atl falla utanför handräckningsregelns tillämpningsområde och lill all inspektion, som kan föranleda föreskrifter, kan beräknas ske bara stickprovsvis och hos en myckel liten del av det totala antalet kreditgivare. KO anser det därför inte kunna uteslutas alt mindre nogräknade kredilgivare underiåler all iaktta sin upplysningsplikt till dess att förhållandet uppmärksammas av tillsynsmyndigheten efter anmälan eller stickprovskontroll. Enligt KO måste man räkna med all den konsumenl som väl tagit kontakt med en näringsidkare i syfte alt göra ell krediiköp bara i undanlagsfall ställer som villkor för köpet alt till sig få överiämnad en sådan skriftlig handling som avses i 9 8. KO anser del inte heller kunna förmodas att de konsumenler, som i okunnighet om kostnaderna m. m, ingått krediiköpsavtal, i någon större utsträckning kommer atl anmäla lill tillsynsmyndigheten att det inte fått motta sådana handlingar.

KO anser atl del, i analogi med 2 8 hemförsäljningslagen, bör uppställas som formkrav för kreditköpet alt köparen kvitterat en handling som utformats enligl 9 8- Enligt KO:s mening bör således föreskrivas i lagen alt krediliagarens anbud eller svar vid krediiköp är gällande mol honom endast om han av kredilgivaren eller dennes ombud före avgivandel av anbudet eller svaret mottar en särskild handling, som innehåller uppgift om sådana förhållanden som anges i 9 8- KO påpekar att man i Finland gått ännu ett steg längre genom atl som förutsättning för atl etl avbetalningsköp skall vara giltigt uppställa kravel all köpel gjorts på ell särskill av handels- och indusiriministeriet utfärdat formulär. Genom en regel som den KO föreslår får den konsument, som inte givits reell möjlighet att ta slällning till elt krediierbjudandes innebörd, enligl KO:s mening större trygghet än vid andra påföljder. Regeln kan, framhåller KO, inte bedömas medföra någon olägenhet för andra kredilgivare än de som saknar intresse atl iaktta 9 8- KO anser att samma påföljder bör gälla vid försummelse att iaktta beslämmelserna i 24 8 förslaget lill konsumenlkreditlag. - Vidare föreslår KO all underiåtenhet alt iaktta formkravet skall anses utgöra otillböriig marknadsföring.

KO avstyrker förslaget om bötesstraff för den som bryter mot reglerna om lägsta kontantinsats och längsta kredittid. Straffar enligt KO:s mening inte en lämplig påföljd i dessa fall. KO anser att man i stället bör överväga atl komplettera möjligheterna för lillsynsmyndighelen att utförda vitesför-

Prop. 1976/77:123 313

enade föreskrifter vid underiåtenhet atl lämna upplysningar enligt 3, 9 och 24 88 genom att i en särskild regel i marknadsföringslagen ge marknadsdomstolen möjlighet atl på lalan av KO vid vite förbjuda kredilgivare som bedriver sin verksamhet i uppenbar slrid mot konsumentkredillagen eller med stöd därav ulfördade föreskrifter att fortsätta med kredilgivning. En sådan sanktion skulle enligl KO kunna användas mot kreditgivare som vid upprepade tillföllen åsidosätter olika föreskrifterom kreditverksamhetens bedrivande. KO påpekar all en likartad regel föreslogs i del belänkande som låg lill grund för 1953 års ändringar i avbelalningsköplagen (SOU 1950:42) samt atl KO i skrivelse lill justitiedepartementet den 19 december 1972 föreslagit en motsvarande bestämmelse såvitt gäller hemförsäljare som i Slörre utsträckning handlar i strid mol hemförsäljningslagens föreskrifter. Den föreslagna påföljden kommerenligl KO:s mening sannolikt all uppfällas som så ingripande att kredilgivare kommer att anse det angeläget att iaktta reglerna i konsumentkredillagen.

Hemjörsäljningskommiiién (majorilelen) befarar att svårigheter kan uppkomma när det gäller effektiviteten hos och övervakningen av det föreslagna regelsyslemel och all upptäcktsrisken vid överträdelser blir låg. Det kanske allvarligaste problemet i della sammanhang är enligt hemförsäljningskommilténs mening att säljaren och konsumenien ibland kan ha etl gemensamt intresse av att kringgå bestämmelserna om kontantinsats och kreditlid. Hemförsäljningskommittén framhåller all detta förhållande i betänkandet berörs mycket kortfattat, när del sägs atl konsumenien inle bör straffas för medverkan lill brott mol de angivna bestämmelserna. Mol denna uppfattning, vilken enligl hemförsäljningskommittén stämmer med vad som i allmänhet gäller om strafföarhet i dylika fall (s. k. concursus necessarius), har hemförsäljningskommittén inle något atl invända. Hemförsäljningskommittén påpekar emellertid all det föreligger en pålaglig risk för sidolöpare med "snällare" villkor vid sidan av de skriftliga avbelalningskontrakt, som redovisas i den "officiella" bokföringen. Enligt hemförsäljningskommittén gäller detta kanske särskilt i förlängningsfall (verkliga eller fingerade) enligl 5 § iredje stycket konsumentkredillagen. En ledamot av hemförsäljningskommiiién (professorn U/f Berniiz) anknyter i särskilt yttrande till dessa farhågor och framhåller alt han för sin del är skeptisk till möjligheterna att förhindra överträdelser av kravel på minsta kontantinsats med hjälp av straffhot eller en till omfattningen rimlig offentlig tillsyn. Enligt Bernitz bör man i stället i första hand uppmärksamma möjligheten all utforma de civilrättsliga reglerna så alt parternas intressen inle sammanfaller. Bernitz lar som exempel att en TV-handlare sålt en TV-apparat till konsumenl på kredit för 4 000 kr. Enligt lagförslagel är minsla kontantinsatsen 1 000 kr. I samförstånd med konsumenten har emellertid handlaren nöjt sig med en kontantbetalning på .500 kronor. Krediten uppgår sålunda till 3 500 kr, medan lagförslagel högsl tillåter 3 000 kr. Berniiz siäller frågan vad som i denna si-lualion gäller belräffande handlarens möjlighet alt av konsumenten senare fordra överskjutande 500 kr., och påpekar att denna fråga inte synes berörd i betänkandet. Enligt Bernitz kommer man här in på civilrättsligt svårbedömda problem om giltigheten av avtal i slrid mol förbud (se härom bl. a. Berniiz i SvJT 1974 s. 126). Bernitz anser alt lagstiftningens utpräglade skyddssyfle närmast talar för att domstolarna inte torde anse det möjligt att på rättslig väg i efterhand utkräva icke uttagen kontantinsats. Lämnas spörsmålet öppet all lösas i rättstillämpningen får man enligt Bernitz' mening

Prop. 1976/77:123 314

dock räkna med att få konsumenter i praktiken förmår framföra invändning omatt beloppet inle kan lagligen utkrävas, Bernitz föreslåratt i en kommande konsumentkreditlag las in en uttrycklig lagregel, enligt vilken säljaren saknar befogenhet att i efterhand rättsligt göra gällande krav på icke ullagen kontantinsats. Berniiz framhåller alt en dylik regel skulle ställa konsumentens intresse mol säljarens, vilket lorde påverka följsamheten till lagen i fördelaktig riktning. Regeln ter sig enligl Bernitz' mening dessutom tilltalande från allmän konsumentsynpunkt.

Även Sveriges advokatsamfund och professorn Lennart Vahlén, vars yttrande åberopas av Finansierings/Öretagens jörening, tar upp frågan om giltigheten av kreditköpsavtal som stär i slrid mol den föreslagna lagens beslämmelser. De påpekar att enligt 1 8 tredje stycket förslaget till konsumentkredillag avtalsvillkor, som inskränker konsumenlens befogenheter eller förmåner enligt lagen, skall vara ogiltigt, vilkel motiveras (s, 218) med den föreslagna lagens skyddskaraklär. Enligt I 8 tredje stycket möter emellertid inle något hinder mot avtalsbestämmelser med för konsumenten fördelaktigare resultat än som framgår av lagen. Hit hör enligt advokatsamfundets och Vahléns mening onekligen avtalsbestämmelser om längre kredittid än 24 månader eller om rätt till anstånd med betalningen i vissa situationer. Sådana beslämmelser blir därför enligt nämnda stadgande civilrättsligt bindande, trots att kredilgivaren kan straffas för brott mot beslämmelserna om längsta kreditlid. Enligl advokatsamfundet och Vahlén torde kommittén inle ha beaktat denna konsekvens av del föreslagna regelsystemet. Också M är av den uppfattningen atl elt avtal med exempelvis 48 månaders kredittid utan kontantinsats, trots all det strider mot två av de i lagen föreslagna bestämmelserna, blir bindande för parterna. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förutsätter däremot att ett avtal som avviker från stadgandena om lägsta kontantinsats och längsta kredittid i allmänhel inte kan läggas till grund för indrivningsåtgärder

M anser alt lagen bör innehålla bestämmelser om att konsumenten när bestämmelserna om konlanlinsals och kredittid åsidosatts är berättigad all häva köpel. M ifrågasätter vidare om inte straffpåföljden - som enligt M:s mening inle direkt gagnar konsumenten - bör kombineras med en civilrältslig påföljd lill konsumentens fördel. Enligl M kan för fall som del nyss nämnda övervägas en "automatisk hävning" av avtalet med skyldighet för säljaren atl utge skadestånd till konsumenten eller- om konsumenien inte gjort sig skyldig till straffbar medverkan - en jämkning av avtalet så, att säljaren anses ha erhållit dels kontantinsatsen, dels kreditkostnaderna och amorteringarna för den tid som överstiger den i lagen stadgade längsta kredittiden. Härigenom kan enligl M:s mening bättre motverkas att parterna i samförstånd överenskommer om villkor som strider mot 5 och 7 88 i den föreslagna konsumentkreditlagen.

Några remissinstanser anser det oklart, vem som i olika situationer skall kunna ådömas ansvar enligt den föreslagna straffbestämmelsen, Hem/Örsäljningskommiiién (majorilelen) framhåller sålunda att en fråga som i någon mån kan påverka straffbestämmelsens effekl är humvida den innehåller ett "vanligt" gärningsmannaansvar eller ett förelagaransvar eller möjligen ger utrymme för bådadera. Spörsmålet har inte berörts i belänkandet. Orsaken härtill kan enligt hemförsäljningskommittén vara att svaret ansetts självklart, eftersom ansvar för överträdelser av specialslraffrältsliga bestämmelser av näringsrältslig art i praxis brukar utkrävas endasl av företags-

Prop, 1976/77:123 315

chefen, medan anställda som utfört det arbete varigenom överträdelsen skett i allmänhet inle ådöms något straff En jämförelse mellan exempelvis 5 och 7 88, där "kredilgivaren" åläggs vissa restriktioner och 30 §, som stadgar att "den" som bryter mot bl. a. 5 eller 7 § dömes lill böter, ger enligl hemförsäljningskommittén möjligen en antydan om att enbart ett förelagaransvar avses, eftersom en anställd expedit knappast kan betraktas som kreditgivare vid ingåendet av ett avbetalningsköp. Enligt hemförsäljningskommilténs mening ger dock varken lagtexten eller motiven något klart besked på denna punkt, och hemförsäljningskommittén framhåller atl det inte kan uteslutas atl kreditköpkommittén vall del neutrala uttryckel "den" i 30 8 för all möjliggöra en bestraffning både av företagschefen och av de anställda eller av endera, beroende på omständigheterna i det särskilda fallet, Hemförsäljningskommittén anser att klarhet bör skapas i den angivna frågan och förklarar sig hysa den uppfattningen i sak, atl såväl företagaren som dennes anställda bör kunna ådömas ansvar, särskilt som detta kanske kan bidra till att bestämmelserna efterievs. LO däremol förulsätier alt straffansvar inte skall kunna drabba enskilda anställda utan endast näringsidkaren eller hos honom anställd person i förelagsledande ställning. Även Direktförsälj-nings/öreiagens förening anser att lagförslagel är otydligt på denna punkt. Svenska Bankjöreningen - lill vars yttrande i denna del Finansierings/ö-reiagensförening ansluter sig för finansieringsförelagens del - framhåller all bank i de fall då banken övertar en ursprunglig kreditgivares (säljares) fordran blir kreditgivare i lagens mening. Det framstår enligt bankföreningen såsom oklart i vad mån bank i sådana fall har ell självständigt ansvar för alt reglerna i 5, 7, 9 och 28 §8 förslaget lill konsumentkredillag har iakttagits och således skyldighet atl kontrollera alt den ursprunglige kreditgivaren för sin del iakttagit lagens regler om vad som åligger kredilgivaren. Med hänsyn till den straffsanktion som enligt förslaget är knuten till överträdelser av reglerna om kreditgivarens åligganden är det enligt bankföreningens mening nödvändigt att fullständig klarhet skapas om ansvarets omfattning vid kredilgivning "i flera led". För egen del anser bankföreningen den naluriiga ordningen vara, all reglerna i 5, 7, 9 och 28 88 skall iakttas av den ursprunglige kreditgivaren och alt ansvar för överträdelser skall kunna utkrävas endasl av honom och att bank i egenskap av "sekundär" kreditgivare inte skall ha något eget ansvar för att lagens föreskrifter har iaktlagils i lidigare led. Å andra sidan framstår del enligt bankföreningen som naturiigt alt bank, som i sin verksamhet övertar säljares fordringar på konsumenter, åtminstone under lagens första giltighetstid vid sill kredilavtal med säljaren påminner om att säljaren vid sin kredilgivning har atl iaktta gällande lagstiftning pä konsumentkreditområdet.

Bankföreningen framhåller all en motsatt innebörd av de nu behandlade reglerna - nämligen alt bank, som övertar säljarens fordran, skulle ha elt eget ansvar och därmed en kontrollskyldighet i varje enskilt fall - skulle medföra stora administrativa olägenheier för bankerna i form av omständliga och koslsamma kontrollrutiner. Enligl bankföreningen medför den masshantering del här är fråga om i bankerna att arbetsmomenten med flera olika, extra kontrollåtgärder i varje enskilt fall snabbt multipliceras lill påtagliga negativa effekler i form av ökade koslnader. 1 den mån hanteringen sköts med hjälp av ADB blir del fråga om kosinadskrävande omprogram-meringar eller, om della inte är möjligt, extra, manuella arbetsmoment i varje ärende. En sådan ordning framstår enligl bankföreningens mening

Prop. 1976/77:123 316

som omotiverad, helst som resultatet av kontrollarbetet i det hell övervägande antalet fall måste förutsättas endast bli ett konstaterande av atl den ursprunglige kreditgivaren iakttagit den föreslagna konsumentkreditlagens föreskrifter. Bankföreningen befarar att stora svårigheter skulle uppstå .särskilt i fråga om en eventuell skyldighet för bank, som övertar säljarens fordran, att kontrollera atl säljaren iakttagit de föreskrifter belräffande redovisning av effekiiv ränta som kan ha meddelats med stöd av 28 8 i lagförslaget, eftersom en kontroll i delta avseende skulle kräva en särskild räkneoperation för varje övertagen kredit. Även om bank skulle kunna ha till hjälp sådana tabeller och "lalhundar" som kan ha utarbetats lill ledning för redovisning av effektiv ränta blir kontrollen enligt bankföreningen synneriigen betungande, i synnerhet som bankerna som kreditkunder har säljföretag från olika branscher, för vilka olika föreskrifter kan ha meddelats med slöd av 28 8- Bankerna skulle således enligt bankföreningens mening åsamkas oproporlionertigt slora, extra arbetsinsatser, som inte kan undgå alt leda till höjda finansieringskostnader för säljförelagen. Dessa kostnader måsle, framhåller bankföreningen, i sista hand drabba konsumenlerna.

Sveriges advokaisamfund och professorn Lennart Vahlén, vars yttrande åberopas av Finansieringsförelagens förening, anser oklart vad som avses med kommitténs uttalande att konsument, när kreditsäljare mer eller mindre "i maskopi" med konsumenten överträder bestämmelserna om högsia krediibelopp eller längsta kredittid, inte skall anses delaktig i brott. Enligt advokatsamfundet och Vahlén är konsumenien i sådant fall självfallet delaktig i brott, och vad som menas är således att konsumenten trots sin delaktighet inle skall straffas. Advokatsamfundet och Vahlén anser - i motsats till hemförsäljningskommittén (majoriteten) - alt delta avviker från vad som följer av allmänna straffrättsliga regler om medverkan och därför bör uttalas i lagtexten.

Beträffande det av kommittén föreslagna subjektiva rekvisitet för brott enligt 30 8 förslaget lill konsumenlkrediilag (uppsåt eller oaklsamhel) påpekar hemförsäljningskommittén (majorilelen) att förslaget innebären utvidgning av ansvaret för överträdelse av del förbud för säljaren alt ta emol växel och andra löpande fordringshandlingar som f n, finns i 17 8 konsumentköplagen och som kommittén föreslår flyttal lill 21 8 i den föreslagna konsumentkredillagen. Enligl konsumentköplagen är nämligen endast uppsåtlig överträdelse av detta förbud straffbar. Hemförsäljningskommittén framhåller atl detta vid utarbetandet av konsumentköplagen ansågs ligga i sakens nalur (SOU 1972:88 s. 140, prop, 1973:138 s, 280), medan kreditköpkommillén i sina motiv inle ens berört den föreslagna utvidgningen, Hemförsäljningskommittén finner förslaget till subjektivt rekvisit i 30 8 helt rimligt när det gäller ansvar för näringsidkaren själv. Enligt hemförsäljningskommilténs mening bör man överväga all skärpa regeln därhän, all en omvänd bevisbörda införs för delta fall, dvs. all näringsidkaren för all undgå ansvar måsle visa att han inte haft uppsåt eller varit oaktsam, t. ex. vid utbildningen och övervakningen av sina anställda. Hemförsäljningskommittén framhåller atl man genom ett sådani s. k. presumtionsansvar i praktiken närmar sig etl rent objektivt eller strikt straffansvar och det kan enligt hemförsäljningskommittén ifrågasättas om man inte bör la stegel fullt ut och föreskriva ett strikt ansvar. När det åter gäller de anställdas ansvar anser hemförsäljningskommittén - särskill om ell strikt.ansvar införs för näringsidkaren - att del bör krävas uppsåt för strafföarhet.

Prop. 1976/77:123 317

Bilkredilnämnden anser uppenbart att vid tillämpningen av 30 8 förslaget till konsumentkreditlag bedömningen av huruvida oaktsamhet ligger någon till last bör få en sådan inriktning att lagstiftningen inle förfelar sitt syfte. Invändningar om felräkning, felvärdering av inbytesobjekt etc, torde enligt nämndens mening få godtas endast om felen framstår som klart ursäktliga.

Bilkredilnämnden berör vidare vissa frågor om preskription av förseelser mol de föreslagna siadgandena om kontantinsats och längsta kredittid. Vid överträdelse av beslämmelserna om konianiintsals torde enligl bilkredilnämnden den för sådan förseelse gällande tvåårsfrislen för åtal - med hänsyn till att det är det faktiska handlandet vid leveransen av vara som är av intresse - få räknas från leveransdagen. Vid förseelse mol bestämmelserna om längsta kreditlid blir frågan enligl nämnden mera komplicerad, eftersom man ofta inte kan konstatera en faktisk överträdelse av reglerna om kredittidens längd förrän vid den föreskrivna längsta kredittidens ulgång, dvs, tvä år efter kontraktsdatum. Förseelsen skulle då vara preskriberad om preskriptionstiden skulle räknas från kontraktstdalum. Bilkreditnämnden uppger att nämnden därför i sin praxis - och nämnden tillämpar därvid samma preskriptionsregler som följer av strafföestämmelsen i 4 8 i förordningen (1959:575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar - har utgått från att preskriptionstiden vid amorteringsförseelser inte börjar löpa förrän den i avbetalningsöverenskommelsen för bilbranschen föreskrivna kredittiden har gått till ända.

Datainspektionen anser atl bestämmelser om straff för brott mol den lystnadsplikt som enligt 29 8 förslaget till konsumentkredillag skall åvila tillsynsmyndighetens personal inte bör intas i konsumentkreditlagen.

2 Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara

Kommitténs förslag lill lag med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara (uthyrningslag) lämnas ulan kommentarer av Göta hovrätt, bankinspektionen. RSV, krono/ögdemyndlgheierna i Vänersborgs och Västerås distrikt, kommerskollegium, konsumenlverkel. Statens industriverk, TCO, Sveriges doinare/örbund. Föreningen Sveriges kronofogdar. PK-banken, bilkredilnämnden, Svenska bokförläggareföreningen. DireklförsäljningsfÖreiagens förening. Svenska annonsörers förening. Svenska reklambyråförbundei. Husqvarna AB, AB Eleciro/ux. Förslaget lillstyrks ulan närmare kommentarer av RA, kronofogdemyndigheterna i Ma/mö och Mariestads disiriki, Ma/mö kommun (kom-munsiyre/sens majoriiei), KF.

2.1 Allmänna synpunkter

När det gäller mer allmänna synpunkter på den föreslagna uthyrningslagen ansluter sig åtskilliga remissinslanser lill kommiitéledamoten Björiings reservation. Hit hör kronqfogdemyndigheien i Växjö disiriki. Svenska hondc/s-kammarejörbundet, flera hande/skamrar. en ledamot av hemförsäljningskommiiién (direktören Per Schierbeck). Sveriges indusiriförbund. Sveriges grossisiförbund. Sveriges köpmannaförbund. Sveriges musikhandlares riksförbund. Svenska företagares riksförbund, Konfekiionsindusiriföreningen. Svenska bankföreningen. Sveriges föreningsbankers förbund, Finansieringsförelagens förening.

Prop. 1976/77:123 318

Svenska posiorderföreningen saml ytteriigare några remissinstanser.

Dessa remissinstanser anser således all en av den föreslagna konsumentkreditlagen föranledd mer allmän övergång från kreditköp lill långtidsuthyrning ur konsumentsynpunkt knappast kan anses önskvärd med hänsyn framför alll till all förhyrning i regel är dyrare än elt motsvarande kreditköp, saml alt det med hänsyn lill innehållet i kommitténs förslag till kreditköpsreglering är motiverat alt införa regler som är avsedda atl motverka en överströmning från kreditköp lill kreditköpsliknande hyresförhållanden. Vidare delar dessa remissinslanser Björiings uppfattning att motivet för en särskild reglering av varuulhyrningen sannolikt skulle bortfalla med en annan och mindre långtgående utformning av kredilköpsreglerna. De anser också alt vissa av de särskilda beslämmelserna i den föreslagna varuul-hyrningslagen måste förutsättas leda till ökade kostnader för uthyrarna och därmed till ännu högre hyresavgifter än för närvarande samt att del är angelägel alt lagstiftningen inle leder lill all de konsumenler, som verkligen önskar långtidshyra varor och inte ser förhyrningen i första hand som ett altemativ till kreditköp, drabbas av så höga hyresavgifter att förhyrning framstår som orealistisk.

Även SACO/SR. Sveriges advokatsamfund och LRF anser all behovet av en särskild lagstiftning angående uthyrning av varor är beroende av hur lagstiftningen om krediiköp slutligt utformas. SACO/SE framhåller alt en särskild lag om uthyrning av vara är påkallad, om utredningens förslag rörande ålertagandeförbud och minsla konlanlinsals i förslaget till konsumenlkrediilag genomförs. SACO/SR anser del dock lämpligt att del redan av lagens rubrik på något sätt framgår att dess tillämpningsområde är begränsat till fall där förhyraren är konsumenl. - SACO/SR påpekar att det r n. inle finns några tvingande regler om ulhyrares ansvar för fel på eller reparalionskoslnader för hyresegendomen under hyrestiden. Enligt SACO/SR kan det finnas företag som arbetar med kontraktsbestämmelser som är helt otillfredsställande ur konsumentsynpunkt även om de kontrakl som bestämmer förhållandet mellan stora uthyrare och konsumenler kan ha fått en lillfredsslällande uiformning efter överiäggningar mellan uthyraren eller dennes branschorganisation och KO. SACO/SR anser atl ett vissl minimiskydd motsvarande det i konsumentköplagen därför borde tas in i den föreslagna uthyrningslagen, i den mån konsumenitjänslutredningen inle kommer med förslag i dessa avseenden. Även regler som gör utfästelser i annonser eller av uthyrarens ombud bindande bör enligt SACO/SR:s mening övervägas, och SACO/SR hänvisar i delta sammanhang till 7 8 konsumentköplagen och 3 8 hemförsäljningslagen. Sveriges advokaisamfund delar uppfattningen alt det ur konsumentsynpunkt inte kan anses önskvärt med en mera omfattande övergång från krediiköp till långtidsuthyrning. Husmodersförbundei Hem och Sainhä//e anser att möjligheterna för den som så önskar att långtidshyra varor inte bör begränsas genom en lagstiftning som leder till sä höga hyreskostnader att förhyrning framstår som orealistisk. Enligt förbundets mening bör konsumentens fria val respekteras samlidigt som det är av slor belydelse att konsumenlerna görs medvetna om all förhyrning många gånger ställer sig dyrare än motsvarande kreditköp. SHIO anför likartade synpunkter saml anser alt den föreslagna ulhyrningslagen bör göras disposiliv,

KO anser att förhyrning på längre sikl är mycket dyrare än motsvarande kreditköp och att kommitténs uppfattning om risken för att en skärpning

Prop. 1976/77:123 319

av reglerna om krediiköp medfören överslrömning mot långtidsförhyrning är realistisk. Enligl KO:s mening behövs därför en reglering av uthyrnings-marknaden som komplettering.

Hemförsäljningskommittén (majoriteten) välkomnar förslaget till varuuthyr-ningslag. Hemförsäljningskommittén påpekar atl de föreslagna beslämmelserna visserligen inle syftar till en allmän reglering av det rättsliga förhållandet mellan uthyrare och förhyrare utan endast är inriktade på vissa särskilda frågor som har aktualiserats i samband med den föreslagna konsumentkreditlagen (överströmningsproblemaiiken). Enligt hemförsäljningskommilténs mening är del dock ingen tvekan om atl man här på köpel väsentligt bidragit lill atl generellt stärka konsumenternas ställning gentemot uthyrare, framför alll genom förslagen om uppsägningsräii och rätl all köpa varan. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ger uttryck för tvekan i frågan huruvida den föreslagna uthyrningslagen tillräckligt tillgodoser syftet att förhindra en överströmning från krediiköp till kreditköpsliknande hyresförhållanden. Länsstyrelsen påpekar att lagförslagel åt den som hyr en vara ger förmånen av en prövotid om minsl sex månader innan han behöver bestämma sig för om han skall köpa varan, vilkel för konsumenten kan innebära en fördel som gör hyresavtalet attraktivt. Köparens föreslagna uppsägningsräii och hans rätt alt vid köp tillgodoräkna sig eriagd hyresavgift bidrar enligt länsstyrelsens mening knappast heller till ell förhindrande av överslrömning mot hyresavtal. När det gäller depositionskravet lorde det enligt länsstyrelsen i realiteten bli så au köparen deponerar etl belopp och låter delta bli belalning för hyran så långl det räcker, samtidigt som konkurrenshänsyn torde motverka betungande hyror.

Datainspektionen framhåller atl förslaget till uthyrningslag innebär all möjligheterna till förhyrning blir kraftigt begränsade. En av de hittillsvarande fördelarna med förhyrning är enligt dalainspektionen bl. a. den begränsade kapitalinsats som fordras vid förhyrningens början. Datainspektionen befarar atl del kommer att bli svårt atl förankra förslagels regler i det "allmänna rättsmedvetandet", med följd att frestelserna att kringgå den föreslagna lagen blir stora. Enligt datainspektionens uppfattning synes även möjligheterna lill kringgående stora. Datainspektionen framhåller sålunda att hyresavtalsparterna, genom kortlidsavtal mellan skilda bulvaner för uthyraren och t. ex. olika medlemmar i samma familj, skulle kunna varieras så att del inle rimligen kunde anses innefatta förlängning enligt 3 8 andra stycket förslaget lill uthyrningslag oaktat samma familj löpande hyr t. ex. samma TV-apparat från samma företagsgrupp. Datainspektionen hänvisar i övrigt till sitt yttrande över förslaget till konsumenlkreditlag under åberopande av alt de båda lagförslagen enligl datainspektionens mening i princip är spegelbilder av varandra.

Konjunkturinstitutet anser att ell genomförande av kommitténs förslag till uthyrningslag skulle verka starkt hämmande på uthyrningsverksamheten. Enligt konjunkturinslilulel visar emellertid de kalkyler för långtidsulhyrning av TV-apparater som presenteras i betänkandet atl del är först efter ca tre års förhyrning som köp börjar ställa sig som del odiskutabelt billigare alternativet. Konjunkturinstitutet framhåller atl man vidare måste ta hänsyn lill atl konsumenterna här faktiskt köper två olika saker, en vara respektive en tjänst. Konsumenlerna kan härvidlag ha olika preferenser liksom t. ex. då det gäller bostäder, en del vill äga, en del vill av olika skäl hyra kapitalvaran. Hyresalternativet kan i vissa fall representera ett lägre risktagande

Prop. 1976/77:123 320

för konsumenien. Någon negaliv inställning till uthyrning i stället för ägande föreligger inte från samhällets sida exempelvis då det gäller bostäder, Enligl konjunkturinstitutets uppfattning krävs under sådana omständigheter särskilda skäl för alt motivera en negativ inställning till uthyrning av de här aktuella kapitalvarorna,

NO anser atl införande av upplysningsplikt även vid förhyrning är en angelägen åtgärd som genom atl underlätta jämförelsen mellan alternativa sätt atl få tillgång till en vara motverkar onödigt höga koslnader och priser. NO framhåller att långtidsulhyrning av konsumentvaror i Sverige är en relativt ny företeelse, begränsad huvudsakligen lill TV-apparaler, och alt de för konsumenlerna relativt höga hyreskostnaderna kan länkas bli nedpressade om konkurrensen ökar. Enligl NO:s mening synes de av utredningen i övrigt föreslagna bestämmelserna i stor utsträckning göra hyresalternativet ointressant för kunden, om han inte från början avser att vid första bäsla tillfölle utnyttja köprällen, medan å andra sidan de föreslagna avräkningsbestämmelserna vid köp efter viss hyrestid gör alt alternativet blir ekonomiskt ointressant för ulhyraren, vilket sannolikt får en kraftig nedskärning av marknaden för långlidsförhyrning av varor till följd, NO anser att det skulle vara en allvarlig negativ bieffekt av förslaget, om en på rationella gmnder motiverad förhyrning försvåras eller omöjliggörs. En utföriigare analys av möjligheterna att göra skillnad mellan "rena" hyresavtal och hyresavtal med optionsrätt och effekterna av en sådan åtskillnad skulle enligl NO:s mening ha varil ell värdefullt bedömningsunderiag, liksom en undersökning av konsumenternas attityder till olika alternativ. NO anser att det, med beaktande av att utvecklingen går mot användande av flera och dyrbarare konsumentkapitalvaror och mol bakgrund av erfarenheterna från länder där hyresalternativet vunnit slörre insteg än i Sverige, kan ifrågasattas om inle hyresförfarandei borde få ytterligare tillfölle all göra sig gällande. Enligt NO:s mening synes i varje fall få övervägas lägre deposition och en annoriunda utformning av avräkningsprinciperna vid ulnytljande av köprätl än enligl förslaget, om långtidsuthyrning även i fortsättningen skall utgöra etl realistiskt altemativ. NO framhåller alt man efter någon lid kan studera verkningarna av upplysningsplikten och övriga skyddsåtgärder vid såväl köp som förhyrning saml verkställa en undersökning av konsumenternas attityder,

Köplagsuiredningen framhåller att den föreslagna uthyrningslagen torde vara tillämplig såväl pä avtal med så lång hyrestid alt den i del närmaste sammanfaller med varans livslängd, dvs. s. k. leasingavial, som på mera ordinära hyresavlal för kortare lid. Köplagsutredningen anser all för sistnämnda lyp av avtal reglerna i lagförslagets 2 och 3 88 närmast synes medföra en börda för konsumenten, eftersom reglerna i realiteten lorde tvinga konsumenten atl fortlöpande betala hyran i förskott, medan samma regler å andra sidan i många fall kan ge konsumenten otillräckligt skydd vid leasingavial. Köplagsutredningen anmärker dock vidare atl olägenheten härav kan upphävas av att vissa regler, särskill de om bestämmande av pris till vilkel konsument får lösa lill sig hyrt gods (8 8), är så oförmånliga för ulhyraren atl uthyrning för längre tid än sex månader kommer atl försvinna.

Enligt köplagsutredningens mening finns del skäl att särskill uppmärksamma konsumentens slällning när han vid leasingavtal inte fullgör sina skyldigheter. Utredningen framhåller alt konsumenten inle är skyddad mol påföljder av förverkandekaraktär ens om han har fullgjort betalningar som

Prop. 1976/77:123 321

sammanlagt närmar sig eller t. o. m, överstiger varans kontantpris. Ju högre hyresbeloppet är i början av hyrestiden, desto hårdare drabbas konsumenien av att ulhyraren kan återta egendomen varvid eriagd hyra förverkas. Köplagsutredningen anser atl man bör förekomma all uthyrarna utnyttjar detta förhållande, men att den av kommittén föreslagna rätten för konsumenten atl köpa godset ulgör ell otillräckligt skydd mol förverkande. Enligl köp-lagsulredningens mening fordras regler av en annan karaktär. Ulredningen anser atl rätt att häva hyresavtalet och återta godset inte bör finnas såvida inte dröjsmålet med betalningen har belydande omfallning, och ulredningen hänvisar i delta sammanhang lill 15 8 3 1 förslaget lill konsumenlkreditlag. Enligt köplagsutredningens mening bör del vidare finnas garantier mot all konsumenien nödgas atl fullt belala icke förfallna belopp för återstående hyrestid, varjämte vid uppgörelsen mellan parterna hänsyn eventuellt bör kunna tas lill ulhyrarens möjligheter alt hyra ul egendomen till annan person efter återtagandet.

LO har förståelse för att förslaget till konsumentkredillag måste kompletteras med regler om uthyrning av vara och säger sig därför välkomna de i förslaget till ulhyrningslag upptagna bestämmelsema om informationsskyldighet, uppsägningsräii och räll all köpa varan. LO ifrågasätter dock om det för kortlidsulhyrning, exempelvis upp lill sex månader, är motiverat med annan reglering än i fråga om informationsskyldighet för uthyraren. LO framhåller att sådan uthyrning knappast generellt sett kan anses utgöra ell alternativ lill kreditköp, varför någon oönskad överströmning inte behöver befaras, varjämte en ytteriigare reglering antagligen av flertalet konsumenter skulle uppfattas som krånglig och onödig. Vidare framhåller LO atl långtidsförhyrning är ell lilllalande alternativ för vissa konsumentka-legorier, LO anser därför all frågan om långtidsuthyrning bör göras lill föremål för ytteriigare utredning innan man inför lagregler som kan antas leda till att detta alternativ försvinner. Enligl LO:s mening bör kommitténs förslag utgöra grund för det fortsatta utredningsarbetet.

Svenska sparbanks/Öreningen befarar att de föreslagna reglema om för-skotlsbeialning av hyra och deposition kommer atl medföra att efterfrågan på förhyrning av varor uteblir. Enligt sparbanksföreningens mening bortser man därmed från behov och önskemål hos en växande skara av konsumenler, vars inslällning till resursanvändning och ägande förutsätter tillgång till ulhyrningsvaror,

MRF anser atl de motiv som kommittén anfört för en särskild uthyrningslag är bärande. MRF konstaterar vidare att de regler som återfinns i förslaget lill konsumentkredillag i långa stycken får sin återspegling i uthyrningslagens beslämmelser, vilkel innebär att de synpunkter som MRF framfört belräffande den föreslagna konsumentkreditlagen i allt väsentligt äger tillämpning även belräffande förslaget till ulhyrningslag,

Sveriges bilindusiri- och bilgrossistförening uppger atl långtidsulhyrning av personbilar inom bilhandeln förekommer i belydande utsträckning, varvid det praktiskt laget alllid är fråga om nya bilar. Enligl föreningen förekommer dock ulhyrning till konsumenter endasl i undantagsfall, eftersom gällande bestämmelser om mervärdeskatt normalt lägger hinder i vägen för sådan ulhyrning. I viss utsträckning kan dock långtidsulhyrning förekomma till personal inom bilhandeln. Föreningen framhåller att branschens erfarenheter visar att olika former av långtidsulhyrning måsle uppmärksammas om inle avbetalningsreglerna skall kringgås och att della särskilt gäller leasingformer

21 Riksdagen 1976/77. lsaml.Nrl23

Prop. 1976/77:123 322

som inte inbegriper underhåll, försäkring, skatt etc. och som ger hyresmannen rätt all köpa bilen vid leasingtidens utgång, medan situationen enligt föreningen är något annoriunda i de fall leasingavtalet omfattar alla koslnader utom drivmedel. Enligt föreningens mening finns del anledning atl avvakta leasinguiredningens betänkande innan en ulhyrningslag slutligt utformas. Denna uppfattning delas av KAK och MHF. KAK befarar atl kommitténs förslag kommer att leda lill att all leasing av bilar till privatpersoner kommer atl stoppas. Della är enligt KAK:s mening olyckligt, eftersom leasing även för privalpersoner kan vara ett tilltalande alternativ lill köp. MHF framhåller atl många konsumenter i leasing ser ett bekvämt sätt all utnyttja bilens fördelar, samtidigt som man slipper besväret med reparationer, service, skall osv. Genom att leasa bil kan man i förväg räkna ul sina kostnader. Dessutom slipper man all i bilen binda ett realtivt stort kapital, som kan frigöras för kanske mer angelägna och ekonomiskt lönsamma ändamål. Även om det under senare lid förekommit en del fördelaktiga utbud på leasingmarknaden har kostnaderna för privaileasing hittills varil ganska höga. MHF påpekar vidare att de första åren av en bils livslängd är de utan jämförelse dyraste, om man i kalkylen även medräknar bilens värdeminskning. Om erfarenheterna från TV-ulhyrning helt kunde överföras till bilmarknaden, där leasing i övervägande fall avser nya bilar, skulle del enligl MHF leda till atl förhyrning ställer sig billigare för konsumenten än om han vart och vartannat år själv skulle svara för bilbyte. Enligt MHF:s mening vore det beklagligt om höga deposilionsavgifter skulle begränsa uthyrningsverksamheten så all de konsumenler som verkligen önskar längtidshyra exempelvis bilar - och som inte i första hand ser förhyrning som ell alternativ till krediiköp -skulle drabbas av väsentliga hyreshöjningar. En skärpning av kreditköps-bestämmelserna bör, framhåller MHF, inle fö leda till atl det blir påtagligt svårare för de konsumenter som önskar hyra exempelvis bil all göra della. MHF anser del dock påkallat med en viss reglering av uthyrningsverksamheten, så att inte långtidsuthyrning kommer att framstå som ett substitut för kreditförsäljning.

Svenska bålindustri/öreningen uppger all förslaget till ulhyrningslag vissertigen inte för närvarande berör föreningens medlemmars intressen, men all del finns anledning att räkna med att förslaget inom en icke alllför avlägsen framlid kan få belydelse också inom båtbranschen. Om långtidsulhyrning av båtar skulle introduceras i Sverige kommer systemet enligt föreningen atl byggas upp på så sätt att det inte blir aktuellt att hyra ut en bestämd bål ulan en bål av viss lyp, som konsumenien kan få byta under löpande kontraktstid. Föreningen säger sig särskilt vilja påpeka, att långtidsuthyrning av vara inte är att betrakta som en typisk saklega utan som ulhyrning av en funktion. Enligl föreningens mening kan förslaget lill uthyrningslag därför inle läggas till gmnd för lagstiftning, utan frågan bör enligl föreningen bli föremål för en förnyad utredning.

Kramo Byggservice AB uppger alt bolaget sedan lång tid bedriver en relativt omfattande verksamhet avseende uthyrning av maskiner och annan utmstning, från mobila kranar till skottkärror, för användning inom byggnadsbranschen. Huvuddelen eller f n. cirka 85 procent av bolagets uthyrning sker till andra näringsidkare, men den återstående delen av uthyrningen sker till konsumenter för enskilt bruk. Denna del av verksamhelen har enligt bolaget en omsättning av ca 1 miljon kr. Enligt bolaget är del praktiskl tagel alltid fråga om tomtägare som hyr utrustning för användning i samband

Prop. 1976/77:123 323

med att de uppför eller bygger om villor eller fritidshus. Hyresförhållandena avser normalt ganska dyr utrustning och sträcker sig över slörre delen av byggnadstiden, vanligtvis ca 4-8 månader. Hyresförhållandena gäller alltid begagnad utrustning. Något intresse hos fOrhyrama att förvärva hy-resobjekten finns enligt bolaget inte, och inte heller har bolaget intresse av atl avyttra hyresobjeklen. Bolagels hyresavlal innehåller inga beslämmelser om rätl för förhyraren alt köpa hyresobjektet och inte heller, såsom vissa leasingavtal, någon regel om fortsall hyresförhållande med nedsatt hyra efter viss lid, ulan fråga är enligl bolagets uppfattning om renodlade hyresavtal. Bolaget anlar all det inte är lagstiftarens avsikt alt hyresförhållanden av del slag bolaget sålunda beskrivii skall iräffas av de tvingande reglerna i den föreslagna uthyrningslagen. Enligl bolagets mening skulle del vara mycket olyckligt om t. ex. en villabyggare för att under byggnads-liden få hyra utrustning med en månadshyra av ca 1 500 kr. och ell kontantpris om tillhopa ca 32 000 kr. skulle nödgas deponera 8 000 kr. under en period då hans likviditet sannolikt är mer ansträngd än någon annan gång under hans livstid.

Thorn Hyr-TV AB och Telerent Svens/ca /4B(uthyrningsförelagen) avstyrker i sitt gemensamma yttrande alt kommiiténs förslag lill uthyrningslag läggs till gmnd för lagstiftning. Enligt uihyrningsföretagens mening bör, om lagstiftning befinns oundgänglig, förnyad utredning ske under medverkan av representant för ulhyrningsbranschen.

Uthyrningsföretagen uppger bl.a. atl de bedriver verksamhet avseende långtidsulhyrning av TV-apparater men däremol inle sysslar med försäljning av TV-apparaler eller andra varor såsom självständig verksamhet.

Uthyrningsförelagen upplyser vidare att långtidsulhyrning av TV-apparaler startades i Storbritannien för ca 20 år sedan, all utvecklingen sedan dess har gått synneriigen snabbt och atl hyresformen i dag har en stark slällning. Enligl uthyrningsförelagen hyrs sålunda ca 50 proceni av alla svartvita och ca 70 procent av alla färg-TV-apparaier. Av de 18 miljoner TV-apparaler som finns i bmk är ca 12 miljoner apparater långlidsulhyrda. Hyr-TV-marknaden i Storbritannien fungerar enligt uthyrningsförelagen således mycket väl tillsammans med köpmarknaden. Uthyrningsförelagen uppger vidare all långtidsulhyrning av TV under de senaste 10 åren har expanderat snabbt även i andra länder och i dag finns i Västeuropa även i Sverige, Norge, Danmark, Västtyskland, Holland, Belgien, Luxemburg, Frankrike, Schweiz, Italien och Spanien, I Nordamerika, Australien, Nya Zeeland och vissa stater i Afrika utvecklas hyr-TV enligt uthyrningsförelagen allt snabbare. Uthyrningsföretagen anser del vara påtagligt all långtidsulhyrning av TV numera har en etablerad ställning sida vid sida med olika köpformer och atl marknadsandelen växer. Detta tolkar uthyrningsföretagen på del sättet att konsumenler i de flesta länder över hela världen finner hyresalternativet vara etl för dem fördelaktigt sätt alt skaffa sig dispositionsrätt till en varaktig konsumtionsvara av komplicerad nalur.

Beträffande sin verksamhet i Sverige uppger uthyrningsförelagen följande.

Telerent Svenska AB startade rörelse i Sverige år 1969 och Thorn Hyr-TV AB år 1970. Affärsidén ulhyrning av televisionsapparater var då ny för den svenska marknaden. Thorn Hyr-TV AB har f n. 170 anställda och Telerent Svenska AB 50 anställda. Båda förelagen bedriver rörelse i Siockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Norrköping och Örebro. Thorn Hyr-TV AB arbetar dessutom i Helsingborg, Linköping, Jönköping, Gävle, Borås,

Prop. 1976/77:123 324

Karistad, Eskilstuna och Växjö. Antalet uthyrda televisionsapparaier är f n. för Thorn Hyr-TV AB ca 35 000 och för Telerent Svenska AB ca 10 000 apparater. I de orter där uthyrningsförelagen är representerade utgjorde deras andel av nyin.stallerade färg-TV-apparater under tiden 1/7 1974 - 30/6 1975 8-12 procent, enligl siffror som framräknats på gmndval av televerkels li-censstatislik. Enligl de prognoser, som utarbetats inom resp. företag, väntar man alt antalet uthyrda TV-apparater resp. antalet anställda inom förelagen den 31 december 1976 kommer atl vara, för Thorn Hyr-TV AB 50 000 apparater och 240 anställda och för Telerent Svenska AB 16 000 apparater och 70 anställda. Uihyrningsföretagens verksamhet har 1974 varit föremål för granskning från KO:s sida. I samförstånd har därvid gjorts vissa ändringar i de villkor, som förelagen tillämpar gentemot konsumenterna, och nya hyreskontraktsformulär har utarbetats som lämnats ulan erinran av KO. Därefter har inle förelagils ändring av belydelse i villkor och konlrakls-formulär. Gällande månadshyror har inte ändrats under de fem år uthyrningsförelagen bedrivit sin verksamhet i Sverige, med undanlag för en tillföllig sänkning vid nedsättningen år 1974 av den allmänna varuskatten. Sedan kommillén framlagt sill förslag lill uthyrningslag, som enligl uthyrningsföretagens uppfattning skulle få katastrofala följder för deras verksamhet, har uthyrningsförelagen i avvaktan på den fortsalla handläggningen av lagstiftningsärendet tills vidare avbrutit all nyetablering. Uthyrningsförelagen uppger atl detta har lett till att redan under hösten 1975 tillskott av arbetstillfällen uteblivit i. ex. i Luleå, Sundsvall och Falun/Bortänge. Vidare uppger uthyrningsförelagen alt deras långsiktiga expansionsplaner omfattar etl storl antal etableringar på nya orter med åtskilliga arbetsiill föllen. Enligl uthyrningsförelagen måsle dessa etableringar inställas, om kommil-téförslagel leder lill lagstiftning.

Uthyrningsförelagen framhåller att del i kommittén inte har funnits sakkunskap med praktisk kännedom om uthyrningsbranschen. Detta har enligt uihyrningsföretagens uppfattning måhända bidragit lill att kommittén, i vars arbete deltagit expert med särskild kännedom om detaljistförsäljning av TV-apparater, bildat sig en teoretisk och ensidig samt i många avseenden oriktig bild av uthyrningsverksamheten, Uthyrningsförelagen anser del därför vara nödvändigt att lämna en redogörelse för hur ulhyrning av TV-apparater fungerar i det prakiiska livet och för det konsumenlbehov som verksamheten tillfredsställer

Kommittén synes enligl ulhyrningsförelagen rubricera förhyrning av TV-apparal såsom en typisk saklega. Enligl uihyrningsföretagens mening finns det emellertid flera drag i rättsförhållandet som inte är typiska för saklega och som därför förbigått kommillén i dess analys. Ulhyrningsförelagen framhåller alt uthyrningsföretaget genom hyresavtalet inte åtar sig att tillhandahålla en bestämd TV-apparat under elt visst antal månader Åtagandel går i slällel ut på att tillhandahålla en TV-apparat av viss kvalitet, som skall fungera under hela hyrestiden. Konsumenten hyr alltså en under hyrestiden fungerande televisionsskärm av viss sloriek och kvalitet. Går TV-apparaten sönder har ulhyrningsförelagel alt inom högsl 48 limmar reparera eller ersätta densamma. En kund kan därför vid långtidsförhyrning successivt ha till sill förfogande flera olika TV-apparater. Detta beiyder dock inle alt ulhyrningsförelagel under hyrestiden skulle utan kundens samtycke kunna byta ul en uthyrd TV-apparat annat än när den inle kan repareras omedelbart. Etl annat för hyresförhållandet utmärkande drag är enligl ut-

Prop. 1976/77:123 325

hyrningsföretagen atl kunden, även om den förhyrda TV-apparaten lungerar oklanderiigt, har rätt atl byta lill en annan apparat som passar honom bättre. Härigenom kan kunden alllid disponera en modern TV-apparat och anpassa apparaten till förändringar i sina bostads- och familjeförhållanden. Della berättigar enligl uihyrningsföretagens mening till slutsatsen atl hyresformen i sig är konsumenlvänlig. En marknadsundersökning som uthyrningsförelagen har låtit utföra (undersökningen har fogats till yttrandet) visar enligl uthyrningsförelagen alt endast en mindre del, 18 proceni, av deras kunder har valt atl hyra TV-apparat därför all kunderna inle ansett sig ha råd med del kapitalutlägg som förvärvet av en TV-apparal innebär. Alla andra kunder måsle enligl uihyrningsföretagens mening således ha vall hyresalternativet efter att ha jämfört det med köp. Ulhyrningsförelagen anser sig av marknadsundersökningen kunna dra slutsatsen atl en eventuell fortsalt ökning av hyresmarknaden inle kommer all bero på ändringar i lagslifl-ningen om kreditköp utan på hyresalternalivets fördelar för konsumenlerna.

Uthyrningsförelagen sammanfattar de fördelar en konsumenl enligt deras mening vinner genom all hyra i stället för att köpa en TV-apparat i följande fem punkter: 1) Konsumenten hyr inte en viss TV-apparat ulanen funktion, som uthyrningsföretaget garanterar under hela hyrestiden. 2) Den i förväg avtalade fasta månadshyran inkluderar leverans, installation, inlrimning saml all löpande service och reparationer oavsett omfattning, vanligtvis inom 24 limmar. 3) Konsumenien har rätl all när som helst byta lill apparat av annan modell, sloriek eller träslag, varvid den ursprungliga kontraktstiden börjar löpa. 4) Konsumenten har sedan flera år haft optionsrätt atl övertaga TV-apparalen på skäliga villkor, vilka meddelas honom redan vid kontraktets ingående. 5) Konsumenten får lägre hyra efter den första, ettåriga hyrestiden. Erfarenhetsmässigt gäller atl ulhyrningsförelagel aldrig begagnar sin uppsägningsräii för alt undgå hyressänkning. -1 anslutning härtill uppger ulhyrningsförelagen alt kunderna har visat ringa intresse för optionsrätten.

När del gäller kommiiténs förslag till uthyrningslag anser ulhyrningsförelagen all delta inle är neutralt ur konkurrenssynpunkt utan missgynnar hyresalternativet i förhållande lill alternativet köp. Ulhyrningsföretagen pekar härvid på atl konsumenien vid kreditköp av exempelvis en TV-apparat åtar sig alt betala hela köpeskillingen för apparaten varför det framstår som naturligt all kontantinsatsen sätts i relation lill apparatens pris, medan konsumenten vid förhyrning av en TV-apparal enligl förslaget skall göra en deposition som inle slår i relation lill konsumenlens ålagande, som här är alt belala hyra för apparaten under en viss första hyrestid, normalt ell år. Enligl uihyrningsföretagens mening borde i båda fallen storieken av konsumentens prestation (konlanlinsals respeklive deposition) sältas i relation till del åtagande konsumenten gör genom avtalei. Vidare framhåller ulhyrningsförelagen atl den i 8 8 förslaget lill ulhyrningslag reglerade rätten för konsumenten atl köpa varan innebär villkor som är orealistiskt fördelaktiga för konsumenien. Uthyrningsförelagen anser bl. a. all lagförslaget genom de nu berörda beslämmelserna har blivii motsägelsefullt, eftersom kommittén å ena sidan genom ett överdrivet krav på deposition vid hyresavtalets ingående söker förhindra långtidsförhyrning medan kommittén å andra sidan genom de för konsumenten fördelaktiga beslämmelserna i 8 8 uppmuntrar konsumenien att begagna sig av hyresallernalivet. Enligt uihyrningsföretagens mening skapar kommittén genom en legal optionsrätt

Prop. 1976/77:123 326

enligl den föreslagna 8 8 i själva verket de "maskerade kreditköp", som kommittén i andra sammanhang kritiserar och försöker förhindra.

Uthyrningsföretagen anser att förslaget lill ulhyrningslag innehåller regler som, om förslaget genomförs, medför att långtidshyresaliernativet blir så oförmånligt för konsumenterna atl det föreligger uppenbar risk för all det kommer att försvinna. Korttidsförhyrning av TV-apparater är enligt uthyrningsföretagen elt för konsumenlerna i stort sett ointressant allernaliv, vilket enligt företagen bestyrks av den tidigare nämnda marknadsundersökningen. Kommitténs förslag innebär enligt ulhyrningsföretagen helt enkelt att konsumenlemas valfrihet på ell flagrant sätt inskränks genom konstlade belastningar som missgynnar hyresalternativet. För uthyrningsföretagens del skulle ell genomförande av förslaget leda till alt deras verksamhet i Sverige blir så försvårad all den omöjligen kan upprätthållas, Enligl ulhyrningsföretagen skulle nämligen dels deras kundunderiag krympa betydligt, om konsumenterna skulle vara skyldiga att göra de mycket stora depositioner, som följer av 2 8 i den föreslagna ulhyrningslagen, och dels skulle del ekonomiska underlaget för uihyrningsföretagens rörelse undanryckas om kunderna erhåller den förmånliga inlösningsräilen enligl 8 8 i lagförslaget, I delta sammanhang åberopar ulhyrningsförelagen en av dem utarbetad kalkyl utvisande det ekonomiska utfallet, om kund använder sin optionsrätt efter två alternativt tre års hyrestid. Kalkylen visar en föriusi för hyresföretaget om 146 kronor respektive 573 kronor. Ulhyrningsföretagen framhåller atl, om de genom hyreshöjning skulle söka kompensera dessa förluster, hy-ressättningen i kombination med deposilionsskyldighelen skulle göra hyresalternativet helt ointressant för konsumenlerna. Härtill kommer enligl uthyrningsföretagen atl kommitténs konstruktion av optionsrätt och av-räkningsbestämmelser medför att högre hyra leder lill oförändrad föriusi för företagen när kund utövar optionsrätt.

Uthyrningsföretagen framhåller att minsl 300 personer, av vilka endasl teknikerna är specialutbildade, friställes om företagens verksamhet upphör, varjämte framlida arbetstillfällen för ytterligare etl stort antal arbetstagare bortfaller. Med hänsyn lill att kommittén själv räknar med en dämpning av kreditköp kan argumentet atl sysselsättningen skulle påverkas negativt enligt uthyrningsföretagens mening inte vedertäggas genom elt påslående atl TV-handeln skulle komma att öka i motsvarande mån.

Ur allmän konsumentsynpunkt är det enligt uihyrningsföretagens mening ofördelaktigt och otillfredsställande atl konsumenlens valfrihet inskränkes, och uthyrningsföretagen framhåller atl en sådan inskränkning framstår som en egenartad konsekvens av en lagstiftning, som skall tillgodose konsumentintresset. Att uthyrningsföretagens verksamhet tillfredsställer ett seriöst konsumenlbehov kan enligl deras uppfattning inte betvivlas mot bakgmnd av bl. a. den omfallning verksamheten uppnått på relativt kort tid.

2.2 Lagstiftningstekniken. Lagens tillämpningsområde

Kommitténs överväganden rörande lagstiftningstekniken lämnas utan särskild erinran av prakliskt laget samlliga remissinslanser som yttrar sig angående den föreslagna uthyrningslagen, Hem/Örsäljningskommiiién (majorilelen) ifrågasätter dock om inte de föreslagna bestämmelsema om uthyrarens upplysningsplikt (5 § förslaget till varuuthyrningslag) i stället bör föras in

Prop. 1976/77:123 327

såsom specialbeslämmelser i marknadsföringslagen, Hemförsäljningskommittén hänvisar härvid till vad den i motsvarande del anfört rörande förslaget lill konsumenlkreditlag (avsnitt 1,2), Thorn Hyi-TV AB och Telerent Svenska AB framhåller atl 3 8 marknadsföringslagen bör beaktas vid bedömningen av huruvida 5 8 förslaget lill varuuthyrningslag kan vara erforderiig.

Även kommiiténs överväganden och förslag beträffande den föreslagna lagens tillämpningsområde (1 8 första och andra styckena förslaget till va-muthyrningslag) lämnas utan särskild erinran av praktiskt taget alla remissinstanser som yttrar sig. Kronqfogdemyndigheien i Marieslads disiriki anser emellertid att lagen bör omfatta även andra partsrelationer än å ena sidan näringsidkare såsom uthyrare eller förmedlare, och å andra sidan konsumenl, enär enligl kronofogdemyndighetens mening gränsdragningssvårigheter härigenom undviks och skyddsbehov gör sig gällande även när fråga är om förhyrning av vara som inte är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och när ulhyraren eller förmedlaren inle är näringsidkare. Leasinguiredningen ifrågasätter om inte uthyrning av bilar bör undantas från de föreslagna reglerna om deposition och om konsumenlens rätt atl säga upp hyresavtalet och rätt alt köpa eller eljest bli ägare av varan (jft avsnitten 2,3, 2.5 och 2.6 nedan). LO ifrågasätter såsom tidigare framgåtl om andra av de föreslagna reglerna än den om ulhyrarens upplysningsplikt bör äga tillämpning vid kortlidsulhyrning med exempelvis upp lill sex månaders hyrestid.

2.3 Deposition

Kommitténs förslag rörande depositionsplikl (2-4 88 förslaget till varuuthyrningslag) berörs särskilt av vissa remissinslanser. SACO/SR tillstyrker förslaget i denna del under förutsättning all beslämmelserna om kontantinsats i förslaget till konsumentkredillag genomförs. Sveriges bilinduslri-och bilgrosslsiförening anser del motiverat atl vid långtidsulhyrning av vara till konsument uppställa krav på deposition motsvarande kontantinsatsen vid kreditköp.

Kö hänvisar till sitt yttrande rörande kravet på kontantinsats vid krediiköp (se avsnitt 1.5.1) samt föreslår, i överensstämmelse med vad KO där förordat, all det överiämnas ål regeringen atl på förslag av tillsynsmyndigheten fastställa lägsta depositionsbelopp för olika varugrupper KO tillstyrker bestämmelsen i 3 8 förslaget lill vamulhyrningslag.

Skånes hande/skammare befarar att den föreslagna depositionsplikten skulle kunna få myckel allvariiga konsekvenser för verksamhet där ulhyrning bedrives. Handelskammaren nämner som exempel särskilt musikfackhan-deln. Handelskammaren framhåller att samhällets satsning på musikundervisning i skolorna har lett till ett ökat iniresse från hushåll med barn i skolåldern alt införskaffa musikinstrument, och att konsumenternas önskemål all disponera ell musikinstrument i många fall kunnat tillgodoses inom rimliga kostnadsramar genom förhyrning. Enligl handelskammarens mening skulle det vara mycket olyckligt om denna möjlighet lill följd av förslaget skulle upphöra atl stå till buds.

NO anser att det i varje fall bör övervägas atl föreskriva lägre deposi-lionsbelopp om långlidsförhyrning även i fortsättningen skall kunna utgöra etl realistiskt alternativ för konsumenlerna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför alt förhyrningsavtal vari ulhyraren förbundit sig atl inom kort lid kostnadsfritt reparera eller byta

Prop. 1976/77:123 328

förhyrd vara, 1. ex. en TV-apparat, särskill för boende inom glesbygd kan medföra all hyresavtal föredras framför köp. Även om kravel på deposilion molverkar en ej önskvärd överströmning lill hyresavtal, anser länsstyrelsen all depositionsplikt inte bör gälla i dessa fall.

SPK framhåller alt en deposition med minst 25 procent av den hyrda varans konlanlpris är högre än enligt f n. tillämpad praxis vid långtidsulhyrning av bilar för privatbruk och innebär närmare en fyrdubbling av depositionsbeloppet i förhållande till nu gällande hyresvillkor. Enligl SPK:s mening kan en skärpning av reglerna för leasing av bilar knappast vara angelägen utifrån de skäl som i övrigt motiverar kommiiténs ställningstaganden i olika kredilköpsfrågor. Leasingutredningen anser det starkt kunna ifrågasättas om särskilda föreskrifter rörande deposition är nödvändiga när del gäller bilar. Ulredningen framhåller att trots de sedan länge gällande myckel stränga regler om kontanlinsats och kredittid vid avbelalningsköp av bilar endasl etl fåtal bilar är långtidsförhyrda av konsumenter, nämligen uppskattningsvis något hundratal, medan ca 32 000 leasingbilar förhyrs av näringsidkare. Någon överströmning från avbetalningsköp har således inte skett och någon förändring av marknadsbilden väntas inle. Kreditvärderingen vid leasing är vidare så ingående all de konsumenler som f n. långtidsförhyr bilar kan antas vara kreditvärdiga nog för s. k. lånefinansiering. Enligt leasingutredningens mening bör under alla förhållanden depositionsplikt inte inträda redan när hyrestiden är längre än en månad utan först vid vä.sentligt längre hyrestid. Utredningen framhåller alt det inle förefaller skäligt all den som vill hyra en bil exempelvis under fem veckor för en semesterresa eller därför att den egna bilen är på reparation skall vara skyldig atl deponera etl så stort belopp alt del motsvarar antingen hela hyran eller minst 25 proceni av bilens konlanlpris. Det bör också uppmärksammas att konsumenten ofta har svårt att på förhand bestämma lämplig hyrestid. Enligl leasingutredningens uppfattning kan det därför inle heller vara rimligt alt den som hyr en bil för en månad och sedan av någon anledning vill förlänga avtalet någon dag skall vara skyldig atl deponera elt belopp som molsvarar minsl 25 proceni av kontanlpriset för bilen.

LO framhåller all reglerna angående depositionsplikl synes leda lill att förhyraren tvingas eriägga förskoltshyra för relativt långa perioder. Enligl LO:s mening måsle detta för den aktuella konsumenikategorin anses betungande och innebära en försämring i förhållande till vad som gäller i dag.

Thorn Hyr-TV AB och Telerent Svenska AB (ulhyrningsföretagen) anser det föreslagna kravel på deposition vara orealistiskt högt och innebära ell missgynnande av hyresalternativet i förhållande lill köp. Såsom tidigare framgått anser ulhyrningsförelagen alt depositionsbeloppets storiek - om depositionsplikl över huvud laget skall införas - bör sällas i relation lill det åtagande som konsumenten ikläder sig genom avtalet,

Ulhyrningsföretagen anser atl del i vart fall inle bör krävas slörre deposition än 15 procent av den avtalade hyran saml alt bestämmelserna om deposition bör ges en sådan utformning alt konsumenien i slällel fömlsälls erlägga förskott på hyran, eftersom uthyrningsförelagen har en ägarbakgrund som gör all del framstår som en onödig komplikation att konstruera förskottsbetalningen såsom en deposilion. Enligt uihyrningsföretagens mening bör förskottsbetalningar även i konkurs kunna åberopas mot uthyrnings-företagels borgenärer, som knappast skulle beröras negativt av en sådan reglering.

Prop. 1976/77:123 329

2.4 Upplysningsplikt för uthyraren

Förslaget om upplysningsplikt för ulhyraren (5 8 förslaget till ulhyrningslag) föranleder yttranden endast av KO, hemförsäljningskommiiién (majoriteten) saml 7"/io;/; Hyr-TV AB och Telerent Svenska AB. Belräffande de tre sistnämnda remissinstansernas yttranden kan hänvisas lill avsnitt 2.2.

KO tillstyrker förslaget men anser atl det i enlighet med vad KO anfört rörande 9 8 förslaget till konsumentkreditlag (se avsnitt l.l 0.2) bör uppställas som formkrav för hyresavtalet att konsumenten kvitterar en handling som innehåller de uppgifter som anges i 5 8 förslaget lill ulhyrningslag.

KO påpekar att kommittén inte föreslår att uthyraren skall ha en upplysningsplikt i marknadsföringen motsvarande den som vilar på en kreditgivare enligt 3 8 förslaget till konsumenlkreditlag. Enligt KO:s mening talar emellertid slarka skäl för att uthyraren skall åläggas att redan i sin marknadsföring ange vad konsumenien måste betala i hyra och vad varan kostar Uppgifter om skenbart låga månatliga hyresbelopp används enligl KO ofta som konkurrensmedel i marknadsföringen, medan konsumenten däremol inte får något ordenligl underiag för all jämföra kostnaderna för hyra med kostnaderna för elt krediiköp eller ett kontantköp.

2.5 Uppsägningsrätt

Av de remissinstanser som särskill yttrar sig angående de föreslagna bestämmelserna om rätl för konsumenien all, när hyresförhållandet varat längre lid än sex månader, göra sig fri från avtalet med en månads uppsägningslid (6 8 förslaget lill uthyrningslag) tillstyrker konjunkiurinsiinnet och MHF förslaget i denna del.

Åtskilliga remissinslanser ansluter sig till kommittéledamoten Björiings reservation och har således i princip inle någon erinran mol en uppsägningsrätt för konsumenien men är däremot - med hänsyn till befarade kostnadsökningar - tveksamma till om sex månader är den lämpliga frislen för den lagstadgade uppsägningsräliens inträde. Detta gäller bl. a. flera handelskamrar, en ledamot av hemförsäljningskommiiién (direktören Per Schierbeck). Sveriges industriförbund. Sveriges grossisiförbund. Sveriges köpmannaförbund, Sveriges musikhand/ares riksförbund, Svenska företagares riks/Örbund. Konfekiionsindustri/öreningen, Svenska bank/öreningen, Sveriges jöreningsbankers jörbund. Finansierings/öretagens jörening, Svenska bålindustri/Öreningen. Liknande synpunkter anförs av SACO/SR. LRF och Svenska handelskam-marejörbundei.

Leasinguiredningen framhåller att, om undantag inte görs för bilar, beslämmelserna om konsumenlens uppsägningsräii efter sex månaders hyrestid och om konsumentens rätl att köpa varan säkeriigen kommer atl leda lill avsevärt högre kostnader för konsumenterna, eftersom bilar i elt inledningsskede kraftigt minskar i värde. Utredningen uppger att månadshyran, om hyrestiden bestäms till sex månader, f n. är ca 30 proceni högre än vid ett tvåårsavtal. Några olägenheter med den hitintills tillämpade ordningen som innebär längre avtalslider ulan uppsägningsräii har enligl utredningen heller inte förelegat.

Leasinguiredningen uppger att huvudförslaget i leasingutredningens betänkande kan sägas vara att uthyrning av bil på bestämd tid om minsl ell år Irafikrättsligl likställs med avbetalningsköp. Kravel på tillstånd för

Prop, 1976/77:123 330

att yrkesmässigt bedriva sådan ulhyrning föreslås avskaffat. Vidare blir in-hyraren liksom avbetalningsköparen ansvarig i stället för bilägaren när det gäller bilens skick, skatt, försäkring m. m. Enligl leasingutredningen förutsätter delta förslag att det angivna undantaget görs.

MRF befarar atl kommitténs förslag rörande uppsägningsräii och rätl att köpa förhyrd vara kan få dramatiska effekter för bilulhyrningsbranschen i den mån denna i slörre omfattning skulle komma att ägna sig ål ulhyrning till konsumenter under längre tid än en månad. MRF framhåller att en planmässig inventarieanskaffning givetvis allvariigt påverkas av att man inte kan förutse om konsumenien kommer att säga upp avtalet eller kommer begära atl få köpa in hyresobjektet. Kapacitets- och likviditetsbehoven blir osäkra och svårplanerade i en sådan utsträckning atl hela verksamheten kan äventyras. I sammanhanget understryker MRF dock alt uthyrning av personbilar till konsumenter för längre tid än en månad endast förekommer i myckel blygsam omfallning. MRF anser dock atl förbundets synpunkler särskill bör beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Sveriges bilindustri- och bilgrossisi/Örening anser att den föreslagna uppsägningsrätten och rätten atl köpa varan när del gäller bilhandeln skulle fö just de konsekvenser kommittén förutsett när den föreslagit att regeringen skall ha möjlighet atl göra undanlag från ifrågavarande bestämmelser. Föreningen framhåller all värdeminskningen på en ny bil nämligen går särskilt snabbt under de första 6-12 månaderna. Ulhyraren kan därför inte rimligen gardera sig för en för tidig uppsägning när han fastställer månadshyran. Föreningen uppger atl praxis inom branschen också har ändrats från ursprungligen 12 månaders leasinglid lill numera normalt 24 månader. Det är enligl föreningens mening knappast motiverat att införa föreskrifter som omöjliggör långtidsulhyrning till konsument.

7770//; Hyr-TV AB och Telerent Svenska AB anser att - om kommitténs förslag till uthyrningslag leder till lagstiftning - bestämmelserna i den föreslagna 6 8 i varje fall bör ges det innehållet atl konsumenien, om kontraktstiden överstiger ett år, skall äga rätt att göra sig fri från avtalet med en månads uppsägningstid, när året har gått lill ända.

2.6 Rätt att köpa varan

Kommitténs förslag om rätt för konsumenten alt då hyresavtalet varat längre lid än sex månader köpa varan, om den avräkning som i sådant fall skall ske mellan parterna för fastställande av del pris som konsumenten har atl betala samt om rätl för konsumenten att ulan särskill vederlag bli ägare lill varan när konsumenien vid sådan avräkning tillgodoräknas ett större belopp än ulhyraren (8 8 förslaget till konsumentkreditlag) föranleder yttranden från vissa remissinstanser. Här kan bl. a. hänvisas till de i föregående avsnitt (2.5) redovisade yttrandena av leasingutredningen, MRF saml Sveriges bilindustri- och bilgrossisi/Örening.

Även i denna del ansluter sig åtskilliga remissinstanser till kommitté-ledamoten Björiings reservation, enligl vilken del bl. a. bör övervägas att göra de föreslagna beslämmelserna dispositiva. Hil hör de remissinstanser som anslutit sig lill reservationen i fråga om den föreslagna uppsägningsrätten för konsumenten (se avsnitt 2,5). Också LRF och Svenska handels-kainmare/örbundet förordar en disposiliv reglering av konsumentens rätt att köpa eller eljest överta varan.

Prop. 1976/77:123 331

KO tillstyrker förslaget i vad det ger konsumenten rätt atl köpa varan när hyresförhållandet varat längre än sex månader, men anser att regeln om hur priset skall fastställas bör kompletteras. KO framhåller all denna regel kan komma att tillämpas så, att konsumenten tvingas betala ett oskäligt pris för att få överta varan eller till och med så atl hans möjlighet alt köpa den omöjliggörs av ekonomiska skäl. Kontantprisets storiek avgörs ju hell av uthyraren, och särskilt när denne inte också bedriver försäljning har han inget intresse av att sätta detta lågt. En uthyrare har inte samma iniresse som en säljare alt konkurrera om konsumenterna med försäljningspriset som hjälpmedel. Enligl KO är det föga sannolikt atl konsumenter - som i varje fall inledningsvis kanske bara är intresserade av atl hyra en vara, ej alt köpa den - när hyresavtalet ingås normall har uppmärksamheten riktad på varans konlanlpris och märker om della är anmärkningsvärt högt. KO anser vidare all det knappast är troligt atl konsumenlerna i någon slörre utsträckning kommer all avstå från att ingå hyresavtal därför att de av den handling som omedelbart före avtalsslutet överiämnas till dem kan utläsa all kontanlpriset är högt. Tvärtom kan delta, framhåller KO, få hyresbeloppen alt verka desto lägre och därigenom öka intresset för avtalet. En sådan effekt torde enligt KO:s mening i viss mån kunna motverkas genom en sådan skyldighet för uthyrare alt lämna sådana uppgifter i marknadsföringen som KO förordat. KO anser dock alt konsumenien mera direkt bör skyddas mot atl tvingas atl betala ell alllför högt pris eller atl helt avstå från köp på grund av priset. Konsumenten bör få överta varan på rimliga villkor och i vissa fall kunna köpa en vara till ett lägre pris än del som kan framkomma vid en avräkning enligt kommitténs förslag. Detta bör enligt KO:s mening åstadkommas genom bestämmelser av innebörd alt uthyraren vid avräkningen får tillgodoräkna sig varans kontantpris endast om detta inte är påtagligt mycket högre än gängse marknadspris, och atl uthyraren i annal fall får tillgodoräkna sig varans gängse marknadspris. SPK anser att den föreslagna regeln om rätt för konsumenten att köpa varan när hyresförhållandet pågått sex månader är motiverad med hänsyn till att mer långvariga hyresförhållanden för sådana varor som TV-apparater, fotoartiklar m. m. ur kostnadssynpunkt kan leda lill oskäliga resultat för konsumenien. Även MHF tillstyrker kommitténs förslag i denna del.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser all gränsdragningen mellan vad som är förhyrning och vad som är krediiköp kommer i ell delvis nytt läge genom den av kommillén föreslagna rätten till förvärv av förhyrd vara, eftersom förvärvsräilen ger förhyraren möjlighet att efter sex månaders hyrestid ta slutlig slällning till rätten alt köpa varan. Med hänsyn härtill kan enligt länsstyrelsens mening ifrågasättas om behov alltjämt föreligger av den föreslagna bestämmelsen i 4 8 konsumentkreditlagen.

Köplagsuiredningen ställer sig såsom tidigare framgåtl tveksam till om den av kommittén föreslagna rätlen för konsumenien all efter viss tid köpa varan eller eljesl överta denna utgör ell tillräckligt skydd för konsumenien mol förverkandepåföljder när han vid leasingavial inle kan fullgöra sina skyldigheter. Köplagsutredningen framhåller alt det är mycket möjligt all den konsumenl som på grund av belalningssvårigheter inte kan belala hyran inte heller är i stånd all utnyttja rätten all köpa varan, även om villkoren är så förmånliga för honom som 8 8 i förslaget till uthyrningslag föreskriven Enligt köplagsutredningens mening fordras skyddsregler av en annan karaktär (se köplagsutredningens yttrande i avsnitt 2.1).

LO framhåller alt det förhållandel att uthyraren enligl de i denna del

Prop. 1976/77:123 332

föreslagna avräkningsreglerna inle erhåller täckning för sina kapitalkostnader under hyrestiden kan leda till högre hyreskostnader, eftersom kapitalkostnaden kan bakas in i hyresbeloppet. Enligl LO:s mening kan inle heller bortses från möjligheten att uthyrarna begränsar sin verksamhet till kortlidsulhyrning, dvs. med hyrestider på högsl 6 månader.

Thorn Hyr-TV AB och Telerent Svenska AB (ulhyrningsförelagen) anser alt beslämmelserna i 8 8 förslaget lill ulhyrningslag under alla förhållanden bör utgå, om förslaget skulle leda till lagstiftning. Enligt uihyrningsföretagens mening är den föreslagna fortlöpande optionsrätten väsensfrämmande för ett hyresförhållande. Uthyrningsföretagen erinrar om all konsumenien vid förhyrning av TV-apparat hyr en funktion och inle en speciell apparat, varför hyresbeialningarna inte lill någon del kan betraktas såsom avbetalningar.

Uthyrningsföretagen framhåller vidare alt den TV-apparal som konsumenten har hos sig när den av kommittén föreslagna sexmånadersfristen utgår, kan vara i del närmaste ny på grund av att uthyrningsförelaget bytt ut apparaten kort lid dessförinnan. Det vore enligt uthyrningsföretagen alldeles orimligt, om konsumenten på de mycket fördelaktiga villkor som upptas i den föreslagna 8 8 skulle ha räll att förvärva en nästan ny apparat. Lösningsrätten i det fall all konsumenien tillgodoräknas lika eller större belopp än uthyraren vid den avräkning, som skall ske enligt 8 8 andra styckel är enligl uihyrningsföretagens mening än mer orimlig, eftersom hyresavgiften inle utgör avbetalning för en bestämd TV-apparat utan ersättning för en funktion, Uthyrningsförelagen anser den föreslagna regeln vara av konfiskatorisk karaktär, med hänsyn lill atl kommittén förutsätter att ulhyrningsförelagel vid avräkningen inte ens skall tillföras ersättning för sina kapital- och driftskostnader.

Såsom tidigare nämnts åberopar uthyrningsförelagen i delta sammanhang en av dem upprättad kalkyl, baserad på ulhyrning av en ny färg-TV-apparai med antagandel att konsumenten utnyttjar sin rätl enligt den föreslagna 8 8 att köpa apparaten efter två respektive tre år samt med förutsättningen att uthyrningsföretaget tillgodoräknar sig 10 procents ränta på kapital, beräknad på genomsnittligt investerat kapital efter justering med inbetalda hyresbelopp. Kalkylen resulterar i förlust för ulhyrningsföretagel, i tvåårs-allernaiivet med 146 kronor och i treårsalternalivel med 573 kronor.

För det fall en eventuell uthyrningslagstiftning skall innehålla en regel om optionsrätt med den konstruktion som kommittén föreslagit, måsle denna regel enligl uihyrningsföretagens mening ges sådan innebörd alt optionsrätten är begränsad lill en kort övergångstid, t. ex. sex månader från kontraktets datum, varjämte avräkningen mellan parterna bör ske så atl ulhyrningsförelagel erhåller full täckning för sina kostnader inklusive kapitalkostnad under hela den tilländalupna delen av hyrestiden.

Även NO påpekar att det vid hyresavlal beträffande vara förekommer att den ursprungliga varan under hyrestiden ersätts med ett nytt exemplar Enligt NO:s mening bör uthyraren i sådant fall tillgodoräknas kontanlpriset på del nya exemplaret.

SACO/SR tar i sammanhanget upp frågan om den sakrätlsliga effekten av de föreslagna bestämmelserna om konsumenlens rätt att köpa varan eller eljesl överta denna. SACO/SR framhåller att del varken av lagtexten i 8 8 förslaget lill uthyrningslag eller av motiven till beslämmelsen framgår att konsumenlens optionsrätt skulle äga sakrätislig giltighel, dvs. kunna

Prop. 1976/77:123 333

utövas även sedan uthyraren gått i konkurs eller den hyrda egendomen utmätts för ulhyrarens skulder eller denna sålts lill tredje man utan att förbehåll gjorts om hyresavtalet. Enligl SACO/SR medför della mot bakgrund av vad som anses vara gällande rätt att optionsrätten endast fär göras gällande mot uthyraren personligen. SACO/SR ifrågasätter om det inte i del fortsatta lagstiftningsarbetet börövervägasatt ge optionsrätten sakrätislig giltighet liksom att även låla själva hyresrätten bli sakrättsligt skyddad, i vart fall då hyresavtalet är slutet tills vidare eller under så lång tid att optionsrätt enligt lagen kommer all inträda.

2.7 Tillsyn och påföljder

1 dessa delar föranleder förslaget lill ulhyrningslag särskill yttrande endasl av KO. som hänvisar till sill yttrande rörande motsvarande delar av den föreslagna konsumentkredillagen (se avsnitt 1.10). KO anser således att fullgörande av upplysningsskyldigheten i samband med avtalsslutet bör göras lill formkrav för hyresavlal som faller under den föreslagna uthyrningslagen, att marknadsdomstolen bör ges möjlighet alt i vissa fall på lalan av KO förbjuda uthyrare atl fortsätta all bedriva uthyrningsverksamhet samt atl straff inte bör förekomma som påföljd för brott mot den föreslagna beslämmelsen om depositionsplikt.

Prop. 1976/77:123 334

Bilaga 3 De remitterade förslagen

1 Förslag till Konsumentkreditlag

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller kredit (beialningsanslånd eller lån) som är avsedd hu
vudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjudes till konsument
av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.

Lagen gäller under motsvarande förulsätlningar även i fråga om kredit av annan än näringsidkare, om krediten förmedlas av näringsidkare som ombud för kreditgivaren.

2 § 1 lagen avses med

kredilgivare: den som lämnar kredilen eller övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran,

kontantpris: det pris lill vilkel vara, tjänst eller annan nyttighet vanligen hålles konsument tillhanda mot kontant belalning,

kreditbelopp: vid betalningsanstånd den del av kontanlpriset varmed anstånd lämnas samt vid lån det lånade beloppet,

kreditkoslnad: det sammanlagda beloppet äv alla räntor, tillägg och andra koslnader som konsumenten har all erlägga med anledning av kredilen,

effektiv ränta: krediikostnaden angiven som en åriig ränta beräknad på kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynslagande till all delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden,

kreditfordran: summan av kredilbeloppet och kreditkostnaden.

3 § Med kreditköp avses köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen
anstånd med någon del av betalningen eller vid vilkel någon del av be
talningen eriägges med belopp som köparen för låna av säljaren eller av
annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren.

Har avtalet betecknats som ulhyrning eller betalningen som vederlag för varans nyttjande föreligger ändå krediiköp, om det är avsett att den till vilken varan utlämnas skall bli ägare av denna.

4§ Avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner enligt denna lag är ogiltigt.

Prop. 1976/77:123 335

Marknadsföring av kredit

5 § Näringsidkare skall vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredil lämna informalion om den effektiva räntan för krediten. Är det fråga om kredit för visst förvärv av vara, tjänst eller annan nyltighel, skall även krediikostnaden och kontanlpriset anges.

Information enligt första stycket behöver ej lämnas, om krediten är av ringa omfattning eller det annars föreligger särskilda skäl.

6 § Innan kredilavtal slutes skall näringsidkare, som lämnar eller förmedlar kredilen, lämna konsumenien informalion i de hänseenden och i den omfattning som anges i 5 8- Informationen skall lämnas skriftligen.

7 § 1 fråga om underiåtelse all lämna information som anges i 5 och 6 88 eller som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt gäller marknadsföringslagen (1975:1418).

Bestämmelser om kreditköp

Kontanlinsats

8 § Vid kreditköp skall säljaren av köparen uttaga kontanlinsats i enlighet
med god sed på marknaden. Kontantinsatsen skall motsvara minst 20 pro
cent av varans kontantpris, om ej särskilda förhållanden föranleder annat.

Som kontantinsats anses ej belalning med medel som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren.

9 8 Säljer näringsidkare för egen eller annans räkning vara ulan att iakttaga
vad som sägs i 8 8, skall del anses utgöra handling som avses i 2 8 mark
nadsföringslagen (1975:1418).

Köparens befogenheter mol annan kredilgivare än säljaren

10 § Vid krediiköp får köparen mot kreditgivares krav på betalning framställa
samma invändningar på grund av köpet som han kan göra mot säljaren.

Har köparen på grund av köpet anspråk mol säljaren på återbetalning av köpeskilling, skadestånd eller annan penningprestation svarar kreditgivare lika med säljaren för anspråkets fullgörande. Kreditgivaren är dock ej skyldig alt betala mer än vad han mottagit av köparen med anledning av krediten.

Prop. 1976/77:123 336

Förbud mol vissa fordringsbevis

11 § Kredilgivaren får ej mottaga av köparen ingången växelförbindelse be
träffande fordran på grund av kreditköpet. Han för ej heller lill bevis för
sin fordran mottaga av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller annan
av denne ingången skuldförbindelse, vars överiålande eller pantsätlning in
skränker köparens rätt atl framställa invändningar på grund av köpet, om
ny borgenär i god tro förvärvar fordringshandlingen.

Förslå stycket första meningen äger ej tillämpning på egen växel som är utställd av bankaktiebolag, sparbank eller kreditkassa inom jordbrukskasserörelsen.

Den som uppsåtiigen bryter mol denna paragraf dömes till böter.

Förtidsbetalning

12 § Vid krediiköp har köparen alllid rätl att betala sin skuld lill kredilgivaren
i förtid.

Kredilgivaren för kräva belalning i förtid endasl om han gjort förbehåll härom samt köparen har dröjt i mer än en månad med all eriägga förfallen del av kreditfordringen och denna del uppgår lill mer än en tiondel av hela kreditfordringen.

Andra stycket ulgör ej hinder för bank eller annan kredilgivare att göra gällande strängare förbehåll om belalning i förtid, om skyldighet därtill följer av annan författning,

13 § Vid förtidsbetalning enligl 12 8 skall vid beräkning av kreditgivarens
fordran den obetalda delen av kredilfordringen minskas med så stor del
av krediikostnaden som den ej utnyttjade kredittiden ulgör i förhållande
till den avtalade kredittiden, Kredilgivaren får dock alllid tillgodoräkna sig
hela kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskill
anges i avtalet och ej är oskälig.

Förbud mol viss avräkning

14 § Belopp som köparen erlägger för avräkning på viss kreditfordran i an
ledning av kreditköp får kreditgivaren ej först avräkna på annan fordran.

Återtaganderätt

15 § Med förbehåll om återtaganderätt avses avtalsvillkor som ger kredit
givaren möjlighet alt återtaga varan, om köparen ej fullgör sin del av kre
diiköpsavtal.

Prop. 1976/77:123 337

Förbehåll om ålertaganderält för göras gällande endasl under förutsättning atl förbehållet har gjorts av säljaren i samband med köpel för atl trygga säljarens rätl lill belalning och köparen har dröjt i mer än en månad med att eriägga förfallen och ej preskriberad del av kredilfordringen samt denna del uppgår lill mer än en tiondel av hela kreditfordringen.

Använder näringsidkare förbehåll om återtaganderätt vid försäljning av vara, som med hänsyn lill sin beskaffenhel eller sitt värde eller på gmnd av förhållandena på marknaden ej är lämpad som kredilsäkerhel, kan näringsidkaren förbjudas alt framdeles i liknande fall använda sådant förbehåll. I fråga om förbud äger i övrigt bestämmelsema i tagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor motsvarande tillämpning.

16 § Om köparen efter utgången av den i 15 8 andra stycket angivna liden
men innan varan återtages erlägger belopp, som ej har betalats i rätt
tid jämte ränta och kostnaderenligi de gmnder som anges i 17 tredje-femte
styckena, får kredilgivaren ej återtaga varan på grund av dröjsmålet. Ej
heller för kreditgivaren i sådant fall göra gällande avtalsvillkor som avses
i 12 8 andra stycket.

Uppgörelse vid ålerlagande av vara

17 § Vill kreditgivaren utnyttja rätl all återtaga vara, skall avräkning göras
mellan honom och köparen.

Köparen tillgodoräknas härvid varans värde vid återtagandet. Vid beräkning av värdet äger 3 8 lagen (1915:219)om avbetalningsköp motsvarande lillämpning.

Kreditgivaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter avräkning enligt 13 8 samt i förekommande fall dröjsmålsränia, dock ej enligt högre räntefot än som anges i 6 8 räntelagen (1975:635).

Kreditgivaren får därjämte tillgodoräkna sig ersättning för följande koslnader för återtagande av varan, nämligen exekutionsavgift, skälig kostnad för transport av varan saml utgift för inställelse vid förrätining för återtagande, om inställelsen har varil påkallad för lillvaralagande av kreditgivarens rätt. Vid bestämmande av ersättning för utgift för inställelse äger beslämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne motsvarande tillämpning.

I mål om handräckning för återtagande får kreditgivaren, enligl vad regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbele med anledning av målel saml arvode lill ombud eller biträde.

18 § Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas elt större belopp än kre
ditgivaren, får varan återtagas endast om kredilgivaren betalar mellanskill-

22 Riksdagen 1976/77. I saml Nr 123

Prop. 1976/77:123 338

nåden till köparen eller, när varan värderats av utmätningsman, nedsätter mellanskillnaden hos denne.

Tillgodoräknas kreditgivaren elt större belopp än köparen, får kreditgivaren ej kräva ut mellanskillnaden (reslskulden).

Återlösande av vara som ålertagils

19 § Köparen för inom fjorton dagar återiösa vara som har ålertagils. Vill
köparen återiösa varan, skall han betala kredilgivaren varans värde vid åter
tagandet saml den restskuld som kan föreligga enligl avräkningen.

Handräckning för återtagande av vara m. m.

20 § Kredilgivaren för hos utmätningsman söka handräckning för varans
återtagande, under förutsättning all om kreditköpet har upprättats en av
parterna underskriven handling, som innehåller förbehåll om återtaganderätt
saml uppgift om kontanlpriset, kredilbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden,
kreditfordringen och när betalning skall eriäggas.

Ansökan om handräckning skall göras skriftligen saml innehålla uppgift om hur slor del av kredilfordringen som ulestår obetald. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handling som anges i första stycket.

21 § Handräckning för beviljas endast om det är uppenbart att de förut
sältningar som anges i 15 8 andra styckel föreligger.

Har förbehåll om ålertaganderält använts i slrid mol förbud enligl 15 8 Iredje stycket, för handräckning ej beviljas.

Handräckning eller verkställighet av dom, varigenom köparen har förpliktats alt lämna tillbaka vara som sålts med förbehåll om återtaganderätt, för ej beviljas beträffande vara som enligt 65 8 ulsökningslagen (1877:31 s. 1) undantages från utmätning,

22 § I fråga om handräckning och verkställighet av dom, som anges i 21 8
tredje stycket, äger i övrigt 10 8 iredje och fjärde styckena, 12-15 88 och
16 8 första styckel lagen (1915:219) om avbelalningsköp motsvarande till-
lämpning. Härvid skall hänvisningen i 14 8 andra slyckel lill 5 8 första stycket
avse 18 8 första stycket denna lag.

Förbud mot utmätning

23 § Vara som har sålls med förbehåll om ålertaganderält får ej utmätas för fordran på grund av kreditköpet.

Prop. 1976/77:123 339

Betalningsansvar vid förlust av kontokort m. m.

24 § Har belopp påförts konto genom att kontokort har använts av obehörig, är kontohavaren betalningsskyldig för beloppet endast om han eller annan som enligl kontoavtalel är behörig all använda kontokortet

1. lämnat ifrån sig kontokortet lill annan,

2. genom grov oaklsamhel föriorat kortet,

3. på annat sätt föriorat besittningen av kortet och föriusten icke snarast efter upptäckt har anmälts hos kreditgivaren.

För belopp, som på sätt i första stycket anges har påförts kontot sedan kreditgivaren mottagit anmälan atl kontohavaren eller annan som enligt kontoavtalet är behörig alt använda kontokortet ej längre har delta i sin besittning, är kontohavaren betalningsskyldig endast om han förfarit svikligt.

Tillsyn m. m.

25 § Konsumentverket utövar tillsyn över efterievnaden av denna lag. Ver
kets tillsyn omfatlar dock ej Sveriges riksbank, Sveriges invesleringsbank
aktiebolag, verksamhet som slår under tillsyn av bankinspekiionen eller
försäkringsinspeklionen eller verksamhet hos exekutiv myndighet.

Tillsynen skall utövas så, atl den icke vållar större kostnad eller olägenhet än som är nödvändig.

26 § För utövande av tillsynen har konsumentverket eller den som verket
förordnar rätt att företaga inspektion hos näringsidkare som bedriver va-
mförsäljning eller som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar, förmedlar
eller övertar kredit som avses i denna lag och att taga del av samlliga hand
lingar som behövs för tillsynen. Näringsidkaren skall lämna de upplysningar
om verksamheten som begäres för tillsynen.

Underiåler näringsidkare att lämna tillgång till handling eller atl lämna upplysning i fall som avses i första styckel, för konsumenlverkel förelägga näringsidkaren alt fullgöra sin skyldighet vid vite av högsl 10 000 kronor.

27 § Talan om utdömande av vite som avses i 26 8 föres vid allmän domstol
av åklagare. Sådan lalan får väckas endast efter anmälan av konsument
verket,

28 § Den som hos konsumentverket eller på verkets vägnar har tagit befallning med tillsynsärende enligl denna lag för ej obehörigen yppa eller nyttja vad han därvid föll vela om enskilds personliga förhållanden eller om yrkes- eller affärshemlighet,

29 § Har konsumentverket enligl 26 8 andra stycket förelagt näringsidkare atl tillhandahålla handling får lalan mol beslutet föras hos kammarrätten

Prop. 1976/77:123 340

genom besvär. Mot annat beslut av konsumentverket enligt 26 8 får talan ej föras.

30 8 Särskilda beslämmelser om betalningsvillkor vid kreditköp kan meddelas med stöd av lagen (1975:90) med bemyndigande alt meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

Denna lag träder i kraft den I januari 1978.

Bestämmelserna i 24 8 tillämpas även i fall då kontoavtalel har ingåtts före ikraftträdandet.

Förekommer i lag eller annan författning bestämmelse som avser det fall att vara innehas på gmnd av avbetalningsköp eller i övrigl under äganderättsförbehåll, skall bestämmelsen gälla jämväl det fall att vara innehas på gmnd av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt som avses i 15 8 konsumentkredillagen,

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp

Härigenom föreskrives att 1, 4, 11 och 15 88 lagen (1915:219) om avbetalningsköp skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Med avbelalningsköp förslås i denna lag avtal, varigenom lösöre säljes mol belalning i särskilda posler, av vilka en eller flera skola eriäggas efter del godset utgivits till köparen, och under villkor tillika atl säljaren skall äga rätt all återtaga godset, om köparen åsidosätter vad honom åligger, eller att äganderätten till godset skall förbliva hos säljaren intill dess betalningen eller viss del därav blivit eriagd.

Har avtalet betecknats såsom hyresavlal eller betalningen såsom vederiag för godsets bmk och nyttjande, skall ulan hinder därav avtalet anses såsom avbetalningsköp, såframt det finnes vara åsyftat, atl den, som fött godset lill sig utgivet, skall bliva ägare därav.

Sammanlagda beloppet av de poster, som köparen enligt avtalet har att eriägga, benämnes i denna lag avbetalningspriset. Med post avses icke sådan ränla eller gottgörelse för försäkringspremie, som köparen skall särskilt utgiva.

I fråga om vissa avbetalningsköp finnas bestämmelser i konsumentkredillagen (1977:000)

Har säljaren i avtalet uppgivit det pris, till vilket han skulle varit villig atl sälja godset mot kontant betalning, lägges denna uppgift lill grund för beräkningen enligt första stycket 2), där det ej kan antagas, atl godset kunde hava köpts till lägre pris.

Säljaren äge, där godset återtages, räkna sig till godo:

1) oguldna posler, för vilka i avtalet bestämd förfallodag är inne vid tiden för godsets återtagande;

2) så stor kvotdel av övriga oguldna posler som det pris, vilkel godset skulle hava betingat om del köpts mot kontant belalning, ulgör i förhållande lill avbeialningsprisel;

3) ränta och gottgörelse för försäkringspremie, som säljaren har atl fordra och som icke inräknats i avbeialningsprisel;

4) kost nad, som säljaren måste vidkännas för godsels återtagande; samt

5) i fall köparens rätt lill godset är beroende av all han ersätter säljaren för reparalion eller annan ål-gärd med avseende å godset, fordran å sådan ersättning.

Ersättning för kostnad som avses i första slyckel 4) utgår enligl beslämmelser som Konungen meddelar.

Säljaren äge, där godset återtages, räkna sig till godo:

1) oguldna poster, för vilka i avtalet bestämd förfallodag är inne vid tiden för godsels återtagande;

2) så stor kvotdel av övriga oguldna poster som det pris, vilket godset skulle hava betingat om del köpts mol kontant betalning, ulgör i förhållande lill avbetalningspriset;

3) ränta och gottgörelse för försäkringspremie, som säljaren har alt fordra och som icke inräknats i avbeialningsprisel;

4) kostnad för godsets återtagande; samt

5) i fall köparens rätl lill godset är beroende av all han ersätter säljaren för reparation eller annan åtgärd med avseende å godset, fordran å sådan ersättning.

Ersättning för kostnad som avses i första styckel 4) får avse exekutionsavgift, skälig kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrättning för återtagande, om inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av säljarens rätt. Vid bestämmande av ersättning för utgift för inställelse äga beslämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne motsvarande tillämpning. I mål om handräckning för återtagande äger säljaren, enligt vad regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde

Prop. 1976/77:123 342

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Handräckning må beviljas endast där utmätningsmannen finner uppenbart, att sådant dröjsmål föreligger med betalningen, som i 2 8 första stycket sägs, eller all köparen eljesl åsidosatt förpliktelse, vars uppfyllande är av väsentlig betydelse för säljaren.

Gång- och sängkläder, som äro oundgängligen behövliga för köparen, hans make och oförsörjda barn, må icke i något fall återtagas.

Visar köparen sannolika skäl, att godset blivit sålt lill oskäligt högi pris, må handräckning ej heller beviljas.

15i

Beslämmelserna i 11 § andra Bestämmelserna i 12 8 skola äga stycket och 12 8 skola äga motsva- motsvarande tillämpning beiräffan-rande lillämpning beträffande för- de förrätining för verkställighet av rättning för verkställighet av dom, dom, varigenom köparen förpliktats varigenom köparen förpliktats ulgi- utgiva gods, som blivit sålt genom va gods, som blivit sålt genom av- avbetalningsköp. belalningsköp.

Vid förrättning, som i förstastycket avses, skall, därej idomenannoriunda förordnals, i fråga om värdering av godset gälla vad i 13 8 är stadgat. Beträffande lalan mot utmätningsmannens värdering skola beslämmelserna i 14 8 andra slyckel äga motsvarande lillämpning.

Denna lag träder i kraft den I januari 1978.

Äldre beslämmelser gäller dock i fråga om köp som har ingåtts före lagens ikraftträdande.

3 Förslag till

Lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877)

Härigenom föreskrives att 15-17 88 konsumentköplagen (1973:877) skall upphöra att gälla vid utgången av år 1977, Paragraferna skall dock fortfarande gälla i fråga om köp som har ingåtts dessförinnan.

Nuvarande lydelse

Vad i 8 kap. 13 8 sägs om inskränkning i åklagares ålalsrätl skall äga motsvarande tillämpning belräffande annat i detta kapitel omförmäll brott än grov förskingring och sådan trolöshet mot huvudman som är att anse som grov.

Olovligt förfogande över egendom, som kommit i gärningsmannens besittning genom avtal, enligt vilkel äganderätten skall övergå först sedan belalning eriagts, må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Föreslagen lydelse 10 8

Olovligt förfogande över egendom, som kommit i gärningsmannens besittning genom avtal, enligl vilket äganderätten skall övergå först sedan belalning eriagts eller som innehåller förbehåll om återtaganderätt som avses i 1 § lagen (I9t5:219) om avbetalningsköp eller 15 § konsumentkreditlagen (1977:000) må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Prop. 1976/77:123 345

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1977-03-16

Närvarande: f d. justitierådet Brunnberg, justitierådet Hesser, regeringsrådet Reuterswärd, justitierådet Hessler.

Enligt lagrådet tillhandakommel utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 15 december 1976 har regeringen på hemställan av statsrådet Romanus beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. konsumentkredillag,

2. lag om ändring i lagen (1915:219) om avbelalningsköp,

3. lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877),

4. lag om ändring i brottsbalken.

Förslagen, som finns bilagda delta protokoll, har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ove Sköllerholm. Förslagen föranleder följande yttranden:

Förslaget till konsumentkreditlag

Lagrådet:

Förslagei utgör elt led i ett lagstiftningsarbete som pågått under senare år i syfte att bereda del skydd ål konsumenter varav behov uppkommit i del moderna samhällel. Lagrådet finner att förslaget, som delvis bygger på gällande lagar såsom marknadsföringslagen, lagen om avbelalningsköp och konsumentköplagen, med vissa av lagrådet förordade jämkningar är väl ägnat alt upphöjas lill lag. I ett par hänseenden föreslår lagrådet vidare utredning.

Uttalandena i övrigt avser vissa tolknings- och lillämpningsfrågor.

Lagförslaget innebär, atl man i en lag sammanfört beslämmelser av olika karaktär, främst dels marknadsrätlsliga, dels civilrältsliga. 1 något fall kan av det sammanhang vari en regel upptagils en viss osäkerhet föranledas rörande frågan om regeln är av enbart marknadsrällslig natur och alltså endasl skall handhas av de marknadsrätlsliga organen eller om den även skall ha direkt civilrältslig betydelse. Exempel utgör 8 8 i remissförslaget. Enligl motiven torde meningen vara, alt bestämmelsen endast skall vara av marknadsrättslig karaktär, jfr 9 8. Bestämmelsen står emellertid upptagen i etl avsnitt av lagen som har rubriken "Beslämmelser om kreditköp" och som i övrigt innehåller viktiga civilrättsliga regler. Del vore tänkbart, all part i elt avtal skulle anse sig berättigad att åberopa beslämmelsen t. ex.

Prop. 1976/77:123 346

som utfyllnadsregel i avtalet eller rent av som slöd för ogillighetsverkan. Det hade varit en fördel, om en klarare markering skett i lagens uppställning av regiernas olika natur. Enklast kunde detta ske så atl de marknadsrättsliga reglerna sammanfördes i etl avsnitt, de väsentligen civUrättsliga i etl annal. Lagrådet anser sig emellertid i det skede vari lagstiftningsarbetet nu befinner sig ej böra påyrka någon ändring i berört hänseende.

1 8 Lagrådet:

I första stycket av denna paragraf anges atl den föreslagna lagen gäller kredil som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjudes lill konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.

Då i specialmotiveringen innebörden av uttryckel "kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk" utvecklas, framhålls atl i fråga om kredil för kontoköp och annan fortlöpande kredit uttryckel syftar på den kredil som enligl avtalet beviljats av kredilgivaren, dvs. på kreditutrymmel, under det att avsikten med det enskilda konloköpet i princip saknar belydelse. I fortsättningen görs emellertid i motiven en skillnad i detta hänseende mellan å ena sidan bestämmelser, som sägs ta sikte på kontoavtalet som sådani och på vilka den nyss nämnda principen är tillämplig, saml å andra sidan stadganden, som anses pä ett utpräglat sätt ta sikte på det enskilda kreditköpet och beträffande vilka undantag kan tänkas förekomma. De stadganden av sistnämnda slag, vilka särskilt behandlas i sammanhanget och som främst torde ha aktualitet beträffande konloköp, är beslämmelserna i 10 8 om köparens befogenheter mot särskild kreditgivare. Det anföres i motiveringen till 1 8, all dessa bestämmelser (enligt huvudregeln) inte är lillämpliga på kreditköp, om kreditutrymmel inle är avsett huvudsakligen för enskilt bruk, även om det aktuella kontoköpet avser vara som är avsedd huvudsakligen för enskilt bmk, men att om det omvända förhållandel föreligger, betraktelsesättet bör vara ett annat. Om sålunda kreditutrymmel är avsett huvudsakligen för enskilt bruk men elt enskilt kontoköp, som sker med ianspråktagande av kreditutrymmel, avser vara som är avsedd att till jämförelsevis väsenllig del användas i köparens/kontohavarens näringsverksamhet, bör enligl vad som uttalas bestämmelserna i 10 8 inte anses lillämpliga.

Lagrådet vill för sin del ifrågasätta riktigheten av del sist återgivna yttrandet. Det vill nämligen synas som om även i del nämnda fallet avgörande bör vara vad kredilen huvudsakligen var avsedd för då den lämnades, dvs. då kreditutrymmel upplåts av kreditgivaren. Del framhålls i motiven, att man vid avgörandet av om en kredil skall anses vara avsedd huvudsakligen för enskilt bruk i allmänhel skall ta hänsyn till krediliagarens syfte med

Prop. 1976/77:123 347

kredilen. Enligl lagrådets mening måsle man emellertid också ta hänsyn lill kreditgivarens möjlighet alt bedöma delta syfte. Detta kan endast ske om bedömningen av kreditens användning i det diskuterade fallet hänförs till den tidpunkt då krediten lämnades; vid det enskilda kontoköpet medverkar ju inle kredilgivaren. Del nu sagda kan jämföras med vissa uttalanden vid tillkomsten av beslämmelsen i 1 8 konsumentköplagen (prop. 1973:138 s. 161 f, 291 f, 213 0.

Om i den nämnda silualionen det nu förevarande stadgandet tolkas på det sätt lagrådet anser riktigt, kommer paragrafen - som är avgörande för lagens tillämpningsområde - atl ge uttryck för en enhetlig princip, något som i sig självt måste anses vara en fördel. Det förhållandet, atl det är del huvudsakliga syftet med kreditutrymmel som skall vara avgörande, synes f ö. innebära att man får godtaga att i något enstaka fall kan inträffa alt kontokredil för huvudsakligen enskilt bruk används för inköp av vara som skall användas i näringsverksamhet.

3 8 Lagrådet:

Remissförslaget har, till skillnad från kommitténs förslag, ej tagit upp reglerom andra avtal än krediiköp. Liksom i avbelalningsköplagen betraktas som köp sådana avtal som betecknats som hyresavtal men vid vilka avsikten är att nylljanderältshavaren skall bli ägare. Det är i della sistnämnda fall sålunda fråga om avtal, som klätts i nylljanderätlsavialels form men som egentligen är köpeavtal.

Det finns, såsom under utredningsarbetet berörts, ett par avtalsformer, som är av intresse i förevarande sammanhang och som torde vara av stor praktisk betydelse. Den ena är avtal om nyttjanderätt där nyttjanderällstiden är avsedd all vara under hela objektets "livstid" och där ersättningen -legan - är avsedd all täcka objektets hela värde, s. k. leasingavtal. Ekonomiskt sett motsvarar elt sådant avtal tydligen ett köp. Att "äganderätten" inte alls avses övergå lill brukaren spelar knappast någon större roll, eftersom nyttjanderättshavaren är tillförsäkrad egendomen så länge den kan användas. För nyttjanderättshavaren-konsumenten framstår arrangemanget som alldeles likvärdigt med ett krediiköp, ehuru kredittiden är längre än vad vanligen är fallet vid köp. Dessa avtal kommer tydligen inte atl bli reglerade enligl remissförslaget; man kan ju inte säga att avsikten är atl nyttjanderättshavaren skall bli ägare. Men del vill synas som om, ålminslone till en del, samma konsumentskyddssynpunkier skulle göra sig gällande vid dessa avtal som vid krediiköp.

På motsvarande sätt synes del förhålla sig med den mycket vanliga lyp av nyttjanderältsavtal som är förenad med optionsklausul, dvs. bestämmelse

Prop. 1976/77:123 348

atl nyttjanderättshavaren kan bli ägare om han så vill. Ej heller denna typ av avtal faller in under den föreslagna lagen. Man kan inte säga, alt det är fråga om ett i nyitjanderättsavtalets form klätt avtal, som "egentligen" är ett köp. Del lorde alltså inte generellt sett vara möjligt all inordna denna avtalsform under den föreslagna kredilköplagen med slöd av 3 8 andrastycket. Del är fråga om en avtalsform av särskill slag. Åtminstone i många fall molsvarar dessa nyttjanderältsavtal med optionsklausul ekonomiskt sett och till gagnet ett kreditköp.

Beträffande båda dessa avtalsformer, leasingavtal och nyttjanderältsavtal med optionsklausul, kan frågas om det är sakligt befogat alt - då krediiköp görs lill föremål för en så ingående reglering - lämna dem utanför regleringen (frånsett att vid nyiijanderäiisavial med optionsklausul den del av avtalet som avser möjligheten till äganderättsförvärv kan vara underkastad lagens bestämmelser). Som kommittéförslaget synes visa möter icke obetydliga svårigheter att manövrera dessa avtalsformer. Det förefaller dock önskvärt all förnyade försök alt reglera dem görs. Fråga är om inle riskerna alt kon-sumtionskreditområdet eljesl kommer att präglas av en pålaglig skevhel underskattats i remissförslaget.

Lagrådet:

Då i denna paragraf talas om att avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner enligl lagen är ogiltigt, lärer avses villkor varigenom konsumenten i förväg - innan det ännu blivit aktuellt för honom atl utöva sina nämnda rättigheter - godtar inskränkningar i dem. Däremot avses inle att hindra godvillig uppgörelse sedan en intressekonflikt uppkommit. Sistnämnda princip gäller i andra liknande sammanhang, t. ex. enligt 17 8 lagen om avbetalningsköp, som reglerar den tvingande karaktären av stadganden om rätt eller förmån för köparen. 1 fråga om sistnämnda paragraf har om principen ullalats alt erfarenheten visat atl köparen, sedan han gjort sig skyldig till kontraktsbrott, är vida bättre i stånd att tillvaralaga sitt iniresse än vad fallet är innan någon försummelse ännu ligger honom lill lasl (belänkande den 31 januari 1914 s. 214).

Även enligl lagrådets mening bör paragrafens lillämpning vara inskränkt till atl avse villkor - i kreditavtalet eller i senare avtal - som lar sikte på framdeles uppkommande situationer. Denna innebörd bör emellertid, såsom sketl i det nämnda stadgandet i lagen om avbelalningsköp Ofr också 2 8 konsumentköplagen), komma lill direkt ullryck i lagtexten. Della synes lämpligen kunna ske genom atl paragrafen får handla om "avtalsvillkor, varigenom konsumenten på förhand godtar inskränkning av sina befogenheter eller förmåner enligl denna lag".

Prop. 1976/77:123 349

5 8 Lagrådet:

Förevarande paragraf anges i motiven handla om skyldighet atl lämna information beträffande kredit, då den marknadsförs till allmänheten eller till viss, större eller mindre, grupp av intressenter. Angående den information som vid förhandlingar om kredit med viss konsument skall lämnas denne innan kredilavtal slutes ges beslämmelser i 6 8- Med hänsyn till den uppdelning av informaiionsbestämmelserna som sålunda avses synes det i första stycket andra punkten förekommande uttrycket "kredit för vissl förvärv av vara, tjänst eller annan nyttighet" missvisande, då det kan ge intryck av all därmed menas viss persons förvärv. Lagrådet föreslår att-avfaliningen ändras lill "kredit för förvärv av särskild vara, tjänst eller annan nyltighel". Bestämmelsen omfattar tydligen såväl fall när marknadsföringen avser ett besläml föremål, t. ex. en viss begagnad bil, som fall när den avser ett exemplar - i princip likgiltigt vilket - ur en fabrikslillverkad serie, t. ex. en ny bil av vissl märke och viss modell.

I paragrafens andra stycke meddelas beslämmelser om undantag från informationsskyldigheten, och i specialmötiveringen ges några exempel på tillämpligheten. Ett praktiskt fall, då information inte synes behöva lämnas, namnes i motiven lill 6 8 men har uppenbariigen aktualitet även i fråga om marknadsföring enligl 5 8- Lagrådet syftar här på uttalandet all informalion bör kunna underiåtas i fråga om köp vid vilkel full belalning skall ske inom viss kortare lid l. ex. 30 dagar.

Vid utbjudande av fastighet är del vanligt att i annons - ehuru pris och andra köpevillkor ej närmare anges - på något sätt antydes atl en köpare kan erhålla kredit. Sålunda anges ofta atl ell vissl belopp "erfordras" eller att etl angivet belopp utgör "kontantinsats"; härav kan då slutas att kredit kan påräknas t. ex. genom övertagande av betalningsansvaret för inlecknad gäld. Del bör inte gärna kunna krävas att sådan information som avses i 5 8 skall lämnas i krediterbjudanden med så obestämt innehåll, vilka endasl är avsedda att skapa kontakt med intresserade för närmare förhandlingar.

I anslutning lill frågan om marknadsföring av kredil liksom belräffande flera andra av lagförslaget föranledda frågor nämns i remissen den vägledande verksamhet som konsumentverket förutsätts skola utöva genom utfärdande av riktlinjer. Denna verksamhet synes ulgöra en väsentlig del av samhällsregleringen inom konsumeniområdel. Riktlinjerna berörs i förarbetena till lagstiftningen men de synes inte ha fått uttrycklig författningsmässig reglering i vidare mån än atl de omnämns i 3 8 instruktionen (1976:429) för konsumentverket. Genom konsumenlkredillagsiiftningen ökar det fält på vilkel konsumenlverkel har atl verka genom riktlinjer. Den redan tidigare oklara frågan om riktlinjernas rättsliga ställning får därigenom ökad aktualitet.

Prop. 1976/77:123 350

Riktlinjerna berörs i lagrådsremissen på s. 86 f Uttalanden om rikllinjer förekommer även på flera ställen i prop. 1975/76:34 med förslag lill marknadsföringslag (s. 92-96, 98-99, 103-110 och 126) samt i prop, 1975/76:159 med förslag lill organisation av och anslag för del nya konsumenlverkel (s, 10,12 och 25-26).

Rikllinjer utfärdas av konsumenlverkel efter beslut av verkets styrelse eller av generaldirektören. De föregås i allmänhet - men icke alltid - av kontakter, normalt i form av överläggningar med berörda näringslivsorganisalioner och/eller bransch företrädare. Riktlinjerna förutsätter inle att enighet uppnåtts under överiäggningarna och de kan knappast generellt betraktas som förhandlingsöverenskommelser.

Riktlinje anses vara av allmän karaktär och - formellt sett - icke bindande för näringsidkare. Vissa riktlinjer är av den arten att vid överträdelse av dem KO kan ingripa genom förbuds- eller informationsföreläggande eller genom talan i marknadsdomstolen. Beträffande andra rikllinjer gäller att underiåtenhet all följa dem kan föranleda ingripande genom överläggning eller i annan form. Konsumentverket anser sig ha möjlighet all genom informalion sprida kännedom om överträdelse av riktlinje. Den informationsskyldighet som verkets instruktion talar om anses nämligen kunna omfatta upplysning till konsumenlerna om i vad mån riktlinje följs av företagen. - För den enskilde näringsidkaren kan, formellt sett, bindande verkan av riktlinje uppkomma endast efter det att hans fall bragts under marknadsdomstolens prövning eller genom att han godkänt ett av KO utfärdat föreläggande i frågan.

I fråga om prövningen hos marknadsdomstolen av fall av överträdelse av riktlinje uttalas i prop. 1975/76:34 s. 108, all prövningen i varje särskilt fall bör grundas på en bedömning av de sammantagna förhållandena i marknadsföringen och att lill gmnd för prövningen normall bör ligga förekommande riktlinjer. Del lillägges (s. 126) dock atl avgörandet enligl den föreslagna ordningen ligger hos domstolen. Av uttalanden i lagrådsremissen framgår all motsvarande förhållanden är avsedda atl gälla belräffande riktlinjer på konsumenlkreditområdel.

Lagrådet vill understryka att, vid process inför marknadsdomstolen, riktlinje närmast är att se som uttryck för den ena partens (del allmännas) ståndpunkt. Självfallet får riktlinje ofta en särskild auktoritet, t. ex. om den återspeglar även branschorganisationens uppfattning eller genom att den faktiskt blivit normbildande i branschen. Vid domstolens bedömning blir dock avgörande, inte om avvikelse sketl från riktlinje, ulan om näringsidkarens handlande strider mot lag.

Del förhållandet all riktlinje ej är bindande för den enskilde näringsidkaren hindrar inte att denne i regel känner sig bunden. Hela lagstiftningen på området bygger ju på principen alt lagstiftarens intentioner så långl som möjligt genomföres på grundval av frivilliga åtaganden från företagens sida.

Prop. 1976/77:123 351

I första hand åstadkommes frivillig medverkan genom tyngden av sakliga argument vid överiäggningar och genom det latenta hotet att överträdelse av riktlinje kan komma att hänskjutas lill marknadsdomstolen. Ett påtryckningsmedel av annan art är upplysning till konsumenterna om i vad mån utfärdade riktlinjer följs av företagen. En sådan publicitet torde väsentligt förstärka intrycket av atl riktlinjerna skulle vara bindande.

Därigenom aktualiseras frågan om riktlinjes överklagbarhet. Berörda författningar innehåller intet härom. Ej heller har, såvitt lagrådet kunnat finna, frågan berörts i förarbetena lill marknadslagstiftningen. Det torde dock kunna förutsättas att lagstiftaren inle räknat med att riktlinje skulle kunna överklagas. Huruvida detta är en riklig uppfattning av rättsläget är dock en öppen fråga. Om riktlinjerna bedöms ha karaktär av t. ex. normbeslul eller konsumentverkets partsbesked, kan överklagbarhet inte uteslutas. Lagrådet anser dock att övervägande skäl talar för att riktlinjerna ses som i det enskilda fallet ej bindande anvisningar eller som principbeslut e. d. och att till följd därav överklagbarhet ej föreligger. Det framstår då som angeläget atl ett handlande i slrid mol riktlinje inte föranleder sanktioner eller sanklionsliknande åtgärder från konsumentverkets sida - frånsett att överträdelse av riktlinje kan föranleda förbudsföreläggande eller instämmande till marknadsdomstolen. - Del kan tilläggas att, om överklagande likväl anses kunna ske, regeringen blir besvärsinstans, eftersom annat inte stadgats.

Det skulle vara av värde om rådande oklarhet rörande riktlinjernas juridiska innebörd och deras överklagbarhet undanröjdes. Behovet av en lagbestämmelse härom ökar med stigande omfattning av verksamheten med riktlinjer, särskilt om benägenheten alt uppfatta riktlinje såsom bindande tilltar

10 8 Lagrådet:

I 10 8 första stycket föreskrives att vid kreditköp köparen mot kreditgivarens krav på betalning får framställa samma invändningar på grund av köpet som han äger göra mot säljaren. Bestämmelsen molsvarar 15 och 16 88 konsumentköplagen.

Under bestämmelsen inbegrips två i grund och botten räll olikartade fall. Det ena är det att säljaren själv är kredilgivare från början men har överiåtit sin fordran till etl finansieringsinstitut, t. ex. en bank. Fråga är alltså om invändningsrälten mot denne förvärvare (eller ev. mol senare ytteriigare förvärvare). Del andra fallet är det att krediten redan från början ges av en Iredje man - bank eller annat finansieringsinstitut; i detta fall får sålunda säljaren kontant betalt vid köpet med de upplånade medlen.

I det första av dessa fall finns enligt allmänna skuldebrevsrättsliga regler

Prop. 1976/77:123 352

- om här bortses från löpande förbindelser, vilka ju ej får förekomma i dessa sammanhang - full invändningsrätl gentemot en förvärvare av fordringen. Vad som är nödvändigt är därför endast all stadga förbud mol klausuler varigenom invändningsrälten begränsas (cul-off-klausuler). En sådan bestämmelse har också, med sikte på del fall som nu berörs, upptagits i 15 8 konsumentköplagen.

Vad gäller det andra fallet av kredilgivning, dvs. det där kredilgivaren redan från början är en iredje man, är del däremol, om man vill atl invändningsrätl skall föreligga, erforderligt att posilivi stadga sådan rätt; den följer inte av skuldebrevsregler. Så sker också i 16 8 konsumentköplagen.

Till förmån för den i remissförslaget använda tekniken - som överensstämmer med kommittéförslaget - kan anföras att lagtexten ej endasl belräffande del andra fallet utan generellt säger ut, atl invändningsrätl mot kreditgivaren skall gälla vid konsumenlkredilköp. Möjligen skapas emellerlid härigenom en oklarhet som inle vidlåder de motsvarande bestämmelserna i konsumentköplagen. Räll lill invändningar enligl remissförslagets 10 8 första styckel avser endast invändningar på grund av köpet. Däremol lämnas invändningar som inte har sin grund i della utanför. Vad som närmast kan tänkas komma i fråga är icke-konnexa kvittningsinvändningar, t. ex. en invändning som köparen vill framslälla mot säljaren på gmnd av ell annal köp hos denne. Tillämpas allmänna skuldebrevsrältsliga regler är det klart atl i det ovan först berörda fallet, överiåtelsefallel, köparen kan i vidsträckt omfattning framställa sådana invändningar även mol förvärvare av fordringen, I del fall atl krediten från början upptas hos en tredje man baseras däremot invändningsrälten helt på nu diskuterade bestämmelse och sträcker sig alltså inle längre än denna stadgar, Icke-konnexa kvittningsinvändningar mol säljaren kan sålunda inle åberopas.

Eftersom i remissförslaget de båda fallen reglerats helt homogent, kan möjligen skapas det felaktiga intrycket atl köparen skall vara helt likställd gentemot båda typerna av kredilgivare och all stadgandet uttömmande reglerar köparens invändningsrätl mot kreditgivare vid konsumentkreditköp. Bidragande till en sådan uppfattning kan naturiigivis vara, all i del härovan berörda överiåtelsefallel invändningsrälten ju inte grundas på uttryckliga lagbestämmelser utan på analogi från skuldebrevslagens regler. Med den i konsumentköplagen använda tekniken lärer missförstånd i nu berört hänseende ej kunna uppstå. Begränsningen i 15 8 i den lagen lill invändningar på grund av köpel betyder där atl möjligheten all "avtala bort" invändningsrätten endast kvarstårbeträffandeinvändningarsom inle grundas på köpel. Det kunde övervägas alt i konsumentkredillagen använda en liknande teknik. En fördel med remissförslagets lösning ärdock att regeln är enkel. Pågrund härav och då risken för missförstånd måhända ej är så belydande, vill lagrådet ej påyrka någon ändring.

Stadgandet i 10 8 andra slyckel remissförslaget torde innefatta en ny-

Prop. 1976/77:123 353

bildning för båda slagen av kredilgivare. Elt uttalande av kommittén (s. 176 f) kan möjligen ge intrycket att det även härvidlag för överiåtelsefallels del skulle vara fråga om ett lagfästande av skuldebrevsrältsliga principer, vilket ej synes vara fallet. En sak för sig är all om fråga är om överiåtelse ej endast av fordringen mot köparen utan av hela avtalsförhållandet, köparen i vissa fall kan länkas ha rätt att göra gällande befogenheter av olika slag, vilka grunda sig på köpet, ej endasl mol säljaren ulan även mot förvärvaren. Om sådana fall torde emellertid inte vara fråga i förevarande sammanhang Gfr definitionen av "kredilgivare" i 2 § remissförslaget).

Del nu förevarande stadgandet innebär, atl köparen kan göra gällande alla slags anspråk på grund av köpet - med undanlag för sådana som gäller naturapreslalion - ej blott mot säljaren ulan även mot särskild kreditgivare; en begränsning är alt kreditgivaren ej behöver utge högre belopp än han mottagit. Köparen är sålunda inte hänvisad lill atl blott göra invändning mot ett gentemot honom framställt anspråk.

I motiven till stadgandet framhålles att stadgandet torde få sin främsta belydelse, om köpet häves eller av annan anledning skall återgå. Det kan frågas, om själva hävningsförklaringen i ett sådant fall kan riktas mot kreditgivaren i samband med att kravet mot denne framställes eller om köpel på vanligt sätt måste hävas hos säljaren. I de flesta fall lärer något problem i prakliken ej behöva uppslå. För atl fö häva måsle ju köparen dessförinnan ha framställt vissa krav mot säljaren själv och berett honom tillfälle atl prestera (jfr 3-5 88 konsumentköplagen). Frågan om räll mottagare av hävningsförklaring kan naturligtvis dock i vissa fall få praktisk betydelse.

Lagrådet:

1 motiven till denna paragraf sägs bl. a, att vad som föreskrivs i paragrafen inle påverkar de regler som enligl 15 8 skuldebrevslagen och 17 8 växellagen gäller om skydd för tredje man som i god tro förvärvar växel eller annan löpande fordringshandling. Tilläggas kan att väl ej heller förste mottagaren själv är förhindrad all göra bruk av handlingen; frågan blir närmast av iniresse vid växel, som på vanligt sätt kan göras gällande enligl reglerna om pro-teslförfarandeelc. Handlingen blir m. a. o, ej ens i denna situation ogiltig utan sanktionen är endast bötespåföljden.

Beträffande överiålen fordringshandling kan erinras om uttalandet av köplagsutredningen i förslaget till konsumenlköplag (SOU 1972:28 s. 140), alt den omständigheten att förvärvaren ej är i god tro rörande köpels karaktär av konsumentköp ej i och för sig har någon belydelse. Om köparen mot krav enligl ett i strid mot förevarande bestämmelse utfärdat löpande skul-

23 Riksdagen 1976/77. I saml Nr 123

Prop. 1976/77:123 354

debrev åberopar t. ex. fel i godset men skuldebrevsförvärvaren är i god tro på denna punkt, kan köparen ej undgå betalningsskyldighet därför alt han påvisar alt förvärvaren ägde kännedom om alt köpet var etl konsumentkreditköp och skuldebrevet därför olagligt.

Däremol får man anla, alt köparen i ell sådani fall skall ha rätt att framslälla invändning i övrigl som grundar sig på konsumentkreditlagen. Sålunda torde utmätningsförbudet i 23 8 remissförslaget bli tillämpligt, om någon förvärvat löpande förskrivning med vetskap eller misstanke om all fråga var om fordran på grund av konsumenlkredilköp (jfr Lindblom i SvJT 1973 s. 566). Hur godiroskravel bör bestämmas, när fråga är om växel, torde få överlämnas till rättstillämpningen.

12 8 Lagrådet:

Enligt andra stycket i denna paragraf får kredilgivaren göra gällande förfalloklausul, om köparen dröjt mer än en månad med all eriägga förfallen del av kreditfordringen och denna del uppgår till mer än 1/10 av hela kredilfordringen.

1 motiven till stadgandet uttalas, i anslutning till tillämpningen vid kontokredil, alt del av allmänna principer lorde följa atl kredilgivaren har rätl alt avvisa avbetalningar som understiger avtalat och förfallet amorteringsbelopp. Delta anlagande är måhända ej helt oomtvistligt, jfr Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 457 f Av motivuttalandel synes framgå, att meningen är alt, om avvisande ej sker, kredilgivaren skall kunna gå miste om rätten atl göra gällande förfalloklausulen. Detta slår i överensstämmelse med vad som anses för motsvarande fall gälla enligt avbelalningsköplagen (Eklund-Nordström, Lagen om avbelalningsköp, 1957, s. 42).

Den reglering man sålunda önskar åstadkomma framgår emellertid ej klart av lagtexten. Denna bör därför förtydligas och lorde i viss anslutning till avfaliningen i avbelalningsköplagen av närmast motsvarande bestämmelse - kunna ges följande lydelse: "Kreditgivaren får kräva betalning i förtid endasl om han gjort förbehåll härom samt köparen har dröjt i mer än en månad med atl eriägga förfallen del av kredilfordringen och förfallet belopp ,som utestår obetalat uppgår till mer än en tiondel av hela kredit-fordringen."

Motsvarande ändring synes böra göras i 15 8 andra slyckel.

Prop. 1976/77:123 355

15 8 Hessler:

Avbetalningsköplagens regler tar sikte endast på förhållandet mellan parterna i ell avbelalningsköp, Lagen reglerar alliså inle frågan i vad mån sådana förbehåll som nämns i lagens 1 Si dvs. ägarförbehåll och återtagandeförbehåll, kan åberopas av säljaren gentemot tredje man, sålunda köparens borgenärer eller någon lill vilken köparen innan köpet är avvecklat överlåter eller pantsätter egendomen, Belräffande detta spörsmål har regler ulbildals genom rättspraxis. Läget f n, är att såväl ägarförbehåll som återtagandeförbehåll (se NJA 1975 s, 222) gäller mot tredje man, om vissa betingelser är för handen. Förbehållet måsle uppslällas av en säljare lill säkerhet för köpeskillingen i ett kreditköp (ej nödvändigtvis avbelalningsköp). Annan än säljare kan inle mot tredje man åberopa ett förbehåll (utom i det fall att han fått säljarens genom förbehållet säkerställda fordran överiålen på sig). Ej heller kan säljaren göra del om avsikten inle är all säkerställa köpeskilling utan t. ex. säljarens borgensförbindelse för köparens lån hos en kreditgivare (se NJA 1966 s, 350, 1972 s, 451, 1975 s. 198), Vidare torde anses atl överenskommelsen om återtagande- eller ägarförbehåll måsle ha träffats innan egendomen utgavs till köparen (se härom Schmidt, Om ägareförbehåll och avbelalningsköp, 1938, s. 147, Almén-Eklund, Köplagen, 1960, s. 404 f, Eklund-Nordström, Lagen om avbetalningsköp, 1957, s. 24 f, jfr s. 79, 82). ■ Av andra begränsningar kan nämnas alt sakrättslig effekt ej tillerkännes förbehåll, om den sålda egendomen är avsedd alt förbrukas eller vidare-överlåias (Eklund-Nordström a.a, s. 26),

Förbehåll av nyss berörd karaktär blir sålunda ej gällande mol iredje man. Däremot lärer de kunna åberopas i förhållandel parterna i avtalet emellan. Såvitt fråga är om avbetalningsköp av sådani slag som regleras av avbelalningsköplagen är sålunda denna lag tillämplig och dess regler om verkan av ägarförbehåll och återtagandeförbehåll kan åberopas av parterna. Exempel utgör ägarförbehåll som gäller egendom som är avsedd atl konsumeras eller vidareöverlåtas och förbehåll som träffas sedan egendomen utgivits till köparen.

Giltighel på parisplanet torde också vara att tillerkänna ägar- och återtagandeförbehåll som kan förekomma i andra sammanhang än sådana där fråga är om alt säkerställa belalning av köpeskilling vid kreditköp. Sålunda synes något hinder inte kunna föreligga mol att parterna emellan åberopa ett ägarförbehåll, som skall säkerställa en borgensförbindelse av säljaren, I dessa fall är tydligen avbelalningsköplagen inte tillämplig. Klart är ju emellerlid alt förbehåll, som inte kan göras gällande emot tredje man, inte har så stort värde för den berättigade. Någon gång kan det väl emellertid tänkas, all förbehållet kan få betydelse, t, ex. som viss påtryckning på köparen all belala. Särskilt förefaller detta kunna vara fallet, om förbehållet gäller köpeskilling vid

Prop. 1976/77:123 356

avbetalningsköp och reglerna om handräckning i avbelalningsköplagen sålunda är lillämpliga.

I remissförslaget regleras säkerhetsförbehållen främst i 15 8- Man kan med tillfredsställelse notera, all förslaget överger användningen av äganderätts-terminologi och betecknar förbehållen återtagandeförbehåll.

I motiven till förslaget berörs inte distinktioner mellan blott i partsför-hållandel verksamma förbehåll om återtagande och sådana som har verkan gentemot iredje man. Del förefaller som om man ulgår frän alt godtagna förbehåll också skall ha sakrätislig effekl; med några endast mellan parterna verksamma förbehåll skulle man sålunda ej räkna. Som ell uttryck för en sådan uppfattning kan måhända ses etl uttalande i avsnitt 5.9.1, där det sägs, all man lar avstånd från tanken att utvidga återtaganderätten och godtaga förbehåll om återtagande t. ex. vid låneköp. Delta uttalande blir meningsfullt endast om man åsyftar sakrättsligt verksamma förbehåll; ser man lill förbehåll med verkan endasl mellan parterna är del, som framgår av del förut anförda, i varje fall ej klart, atl del skulle bli fråga om någon utvidgning i förhållande till gällande rätt.

I motsats till avbelalningsköplagen innebär remissförslaget, att endasl vissa förbehåll vid kreditköp över huvud godtas. Andra än dessa får inte göras gällande, vilkel väl måste betyda, atl de blir helt ogiltiga. Tillåtna förbehåll är sådana som gjorts av säljaren i samband med köpel för att trygga säljarens rätt till belalning. Fråga är om man här skall inläsa ytterligare det kravel all endasl förbehåll som är all tillägga sakrätislig effekl godtas. Eller skall man tvärtom anla, att meningen är att alla förbehåll som faller in under den i förslaget angivna beskrivningen också förutsätts ha sakrätislig effekl?

Frågan har som förut framgått inte diskuterats i motiven och även om den inle har särskill slor praktisk vikt kan möjligen i några fall tvekan uppslå om rättslägel.

Etl fall är återtagandeförbehåll som gäller egendom avsedd att konsumeras eller vidareöveriåtas. Som förut nämnts är sådana förbehåll enligl gällande rätl giltiga och faller in under avbelalningsköplagen men de får inte sakrättslig effekl. Fråga är om dessa förbehåll enligl förslagels synsätt är avsedda att falla utanför kretsen av tillåtna förbehåll eller om de skall vara giltiga men liksom nu ej få verkan annal än i förhållandel parterna emellan.

Ell annat, kanske något betydelsefullare spörsmål är, hur man skall tolka det i 15 8 andra stycket av förslaget förekommande, något oprecisa uttrycket, att förbehållet av säljaren skall ha gjorts "i samband med köpel". Närmare bestämt gäller frågan, om meningen är att avtalet om förbehållet skall ha skett innan tradition av det köpta skedde eller om sä skall kunna ske senare, förutsatt blott atl del kan sägas ha sketl "i samband med" köpet, t, ex, efter traditionen men dock i nära anslutning till denna. Ett sådant fall kan kanske tankas inträffa någon gång vid hemförsäljning, om fullständiga köpehandlingar upprättas först efter del att godset avlämnats hos köparen.

Prop. 1976/77:123 357

Vad angår gällande rätt är del klart, all om godset kommit i köparens besittning med stöd av elt vanligt köpeavtal och parterna därefter istället avtalar om ägarförbehåll för säljaren ett sådant förbehåll inle får verkan mol Iredje man; avbelalningsköplagen är dock tillämplig (Eklund-Nordström a.a. s. 25 not 1). Sannolikt förhåller del sig så att läget blir delsamma, om leveransen vid elt köp sker innan slutliga köpevillkor, bland dem ägarförbehåll, överenskommits mellan parterna; något klart avgörande i praxis finns väl inle härom men i doktrinen synes ha antagits, att del är själva iraditionsaklen som är avgörande för om det är möjligt att få lill stånd ell sakrättsligt verkande ägarförbehåll (se Almén-Eklund a. st., Schmidt a. st., jfr Eklund-Nordström a.a. s. 79).

En möjlighet lill tolkning av del föreslagna stadgandet 115 8 andra styckel är, all återtagandeförbehåll - liksom nu lorde vara fallet belräffande sakrättsligt verksamma förbehåll - måste iräffas före traditionen. Sker ej delta skulle förbehållet alltså ej alls kunna göras gällande. Ullrycket "i samband med köpet" skulle alltså tolkas som om det stått "före överiämnadet av godset". En annan möjlighet är all såväl förbehåll träffade före traditionen som förbehåll träffade efter denna - men i nära anslutning därtill - godtas som giltiga; endast de förra vinner emellertid sakrättslig effekt. Denna lösning skulle sannolikt motsvara nu gällande rätl. En iredje tolkningsmöjlighet, slutligen, är atl man skall uppfatta bestämmelsen så all området för godtagna och därmed också sakrättsligt verksamma förbehåll skall om-falla även förbehåll som iräffals efter traditionen men dock i samband med köpet. Delta skulle, som förut framgått, sannolikt innefatta en utvidgning i förhållande till gällande rätl, såvitt avser sakrätislig effekt.

Man kan möjligen förmoda - eftersom saken inte berörls i motiven -all någon avsikt ej förelegat atl utvidga området för sakrättsligt verksamma förbehåll. Hur man i övrigl sell på frågan låter sig inle med säkerhet bedömas.

Här skall endast tilläggas all det från vissa synpunkler ler sig som en tilltalande lösning atl välja det tredje lolkningsaliernativel. Atl såsom synes vara fallet i fråga om gällande rätt reservalionslöst kräva all förbehållet överenskommits före traditionen får lätt en prägel av magi. Huruvida nämnda tolkning kan godtas utan stöd av uttrycklig lagbestämmelse - eller avgörande i rättspraxis - är väl dock tveksamt.

17 8 Lagrådet:

I femte stycket ges en regel om atl kreditgivaren i mål om handräckning för återtagande får, enligt vad regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde.

Prop. 1976/77:123 358

I materiellt avseende föreskriver regeln alltså atl ersättning i angivet hänseende skall utgå med belopp som är skäligt. Avsikten är emellertid all regeringen skall utfärda föreskrifterom vad som härvidlag skall anses utgöra skälig ersättning. Föreskrifter i ämnet kan utformas på olika sätt men det ligger nära lill hands antaga att man ämnar följa del mönster som använts vid införandel år 1971 av bestämmelser om ersättning för inkassokostnad och kostnad i mål om lagsökning och belalningsföreläggande (18 kap. 8 8 rättegångsbalken, 18 och 22 88 lagsökningslagen, samt - numera - kungörelsen 1974:811). Regleringen skulle i så fall komma all avse all ersättning bestämmes till visst angivet belopp, om ej särskilda skäl föreligger atl ersättning utgår med högre belopp än della.

Man torde ha utgått från att föreskrifter av delta slag är atl anse som sådana föreskrifter om verkställighet av lag som regeringen har befogenhet alt beslula om enligl 8 kap. 13 8 regeringsformen. Del måste emellertid betecknas som i viss mån tveksami, om del nämnda grundlagsstadgandet verkligen har avseende på föreskrifter av den art varom nu är fråga. Vad särskilt gäller området för den egentliga civilrättsliga lagstiftningen (8 kap. 2 8 regeringsformen) torde det i allmänhel vara uteslutet att meddela verk-ställighetsföreskrifler. Den reglering som avses skall med den utförlighet som anses påkallad meddelas i lagen. 1 den mån frågor som sålunda inle är direkt reglerade i lagen uppkommer, måste överlämnas åt rättstillämpningen atl la ställning till hur de skall lösas. Del torde exempelvis vara uteslutet att om i en civilrältslig lag meddelats beslämmelser om alt skadestånd skall utgå för vissl närmare angivet fall, regeringen skulle kunna meddela bestämmelser om skadeståndets omfallning. Skadeståndets storiek måste bedömas av domstolen med hänsyn till omständigheterna i del enskilda fallet. I brist på utredning kan skadeståndet härvid enligt 35 kap. 5 8 rättegångsbalken av domstolen uppskattas till skäligt belopp.

I förevarande fall är det emellertid inte fråga om en egentlig civilrältslig bestämmelse utan om skyldighet att betala kostnad som slår rättegångskostnad nära. Regleringen har alltså etl visst processrätlsligt inslag. Inom processrätten, med dess anknytning lill den offentliga rätlen, måsle hell allmänt antagas atl det finns slörre utrymme för atl meddela verkslällig-hetsföreskrifler än inom civilrätten; när del gäller den offenlligrällsliganorm-givningen (8 kap. 3 8 regeringsformen) får ju i vissa angivna fall t, o. m. delegation ske enligl 8 kap. 7 8 regeringsformen m, fl. bestämmelser. Med hänsyn till del sagda torde det i förevarande fall knappast kunna riktas principiell invändning mot förslaget att regeringen skall meddela föreskrifter om med vilket belopp ersättningen skall utgå i normalfall. Med hänsyn till atl stadgandet dock ytterst reglerar förhållandel mellan enskilda synes en förutsättning härför emellertid vara, alt en föreskrift i ämnet avfallas så att del klart framgår alt domstolen har kvar sin principiella rätl alt beslämma ersättningen i fall, då det föreligger utredning om vad som kan

Prop. 1976/77:123 359

anses utgöra skälig ersättning. En föreskrift synes exempelvis kunna avfallas så alt skälig ersättning, i fall då utredningen ej ger slöd för annal bedömande, skall anses utgöra visst i föreskriften angivet belopp. En sådan formulering torde i praktiken knappast leda till annat resultat än den som enligt det föregående lorde ha övervägts vid remissens avfattande, men har den fördelen all den i elt principiellt viktigt avseende klargör var gränsen går för regeringens kompetens att utfärda verkslällighelsföreskrifter.

Del kan tilläggas atl det vid införandel av beslämmelserna i 18 kap. 8 8 rättegångsbalken uppkom en liknande fråga om den då avsedda regleringens förenlighet med grundlagen. De uttalanden som gjordes i della sammanhang av lagrådet och departement.schefen (se prop. 1971:105 s. 23 f och 25 O hänförde sig emellerlid lill den äldre regeringsformen och synes inte ha omedelbar belydelse för det nu aktuella spörsmålet.

18 8 Hessler:

Med anledning av det här stadgade förbudet för säljare atl utkräva restskuld vill jag för min del anmärka, att jag har svårt att förstå nödvändigheten av detta avsteg från en grundläggande rättsprincip. Sådan regeln utformats i remissförslaget, i motsats lill kommitténs förslag, dvs. atl undanlag ej gjorts för vanvårdsfall, kan den föreslagna regeln också möjligen få effekten att minska inciiamenlel hos köparen all vara aktsam om egendom som han ser sig ur stånd atl behålla.

Av stalisiik vartill hänvisas i motiven framgår all säljare endast i liten Utsträckning brytt sig om att utkräva restskuld. Detta förhållande åberopas som stöd för den föreslagna regeln. Med samma eller slörre fog kan förhållandet åberopas som stöd för alt något behov ej föreligger att förbjuda utkrävandet av restskuld i sådana fall där säljaren önskar göra sig betald och köparens ekonomiska förhållanden är sådana atl del skulle löna sig all anställa krav.

Det kan påpekas all om säljaren - enligl gällande rätt - önskar utkräva restskuld efter del återtagande skett, det tydligen är nödvändigt att han (om så inie skett lidigare) får fordringen fastslagen vid domstol saml atl han därefter begär utmätning hos köparen. Endasl om det verkligen föreligger skäl atl anla atl åtgärderna skall ge något utbyte, lärer säljare bry sig om atl vidta dessa åtgärder.

Med remissförslagels regel blir del inte möjligt atl förfara på detta sätt. Däremot flnns tydligen inle något hinder mot att säljaren i fall där det kan förmodas uppkomma en restskuld, kan starta med att få fordringen fastslagen vid domstol och atl begära utmätning hos köparen. Vad som därefter kan återstå kan han åberopa vid ell förfarande för återtagande av

Prop. 1976/77:123 360

den sålda varan. Att ett sådant tillvägagångssätt inte skulle vara till kö-parsidans fördel förefaller uppenbart.

20 § Lagrådet:

Såsom förutsättning för handräckning skall enligl förslaget gälla bl. a. atl den köpehandling som åberopas innehåller vissa angivna uppgifter. Om dessa uppgifter inte lämnas, skall ansökningen avslås. Av specialmotiveringen framgår att ansökningen avses skola avslås även i det fall att sannolika skäl visas för att köpehandlingen innehåller felaktig uppgift, exempelvis om kontanlpriset. Uttrycklig bestämmelse härom har ansetts obehövlig.

Det torde ligga i sakens natur atl inte varje felaktighet i kontraktet kan åberopas för att hindra handräckning. Den påvisade felaktigheten måsle självfallet avse uppgift av betydelse för handräckningen. Vidare torde köparen i detta sammanhang endast kunna åberopa felaktighet till sin nackdel. Däremot synes det vara utan betydelse om köparen vid kreditköpets ingående var medveten om felaktigheten: krav på att säljaren skall ha vilselett köparen lärer inte kunna uppställas.

De invändningar köparen kan göra synes vara av skilda slag såvitt gäller å ena sidan uppgiften om kontanlpriset och å andra sidan övriga i köpehandlingen ingående, för handräckning obligatoriska uppgifter. Beträffande kontanlpriset blir det fråga om etl objektivt fel: det i köpehandlingen angivna kontanlpriset motsvarar icke kontanlpriset enligt definitionen i 2 8. Övriga uppgifter är resultat av förhandlingar. Köparens invändningar får därför i dessa hänseenden det innehållet atl vad den åberopade köpehandlingen innehåller inte är ett riktigt uttryck för vad som verkligen överenskommits mellan parterna, t. ex. därför atl ett muntligt avtal existerar vid sidan om köpehandlingen.

Om köparen visar sannolika skäl för en invändning av sist nämnt slag, är det naturiigt att ansökningen om handräckning avslås. Någon tvekan kan däremot hysas belräffande frågan om påvisande av elt objektivt fel i köpehandlingen beträffande kontanlpriset alltid bör leda till att ansökningen avslås.

21 §

Lagråder- Genom regeln i paragrafens tredje stycke har vad som undantas från möjlighet lill återtagande väsentligt utvidgats i förhållande till vad som gäller enligt 11 § andra stycket och 15 § första styckel lagen om avbetal-

Prop. 1976/77:123 361

ningsköp. Undantaget kan därför väntas få större betydelse i förevarande sammanhang än det har enligt nyssnämnda lag. Om del vid försök till exekution visar sig att varan faller inom köparens beneflcium, kan del ligga nära till hands för köparen atl anse kreditgivarens åiertaganderäii ha förfallit med påföljd atl köparen skulle äga fritt förfoga över varan genom t, ex, försäljning eller pantsätlning. Bl. a. med hänsyn lill att vid senare exeku-tionslillfölle förhållandena kan ha ändrats så att varan inte längre är skyddad av dessa beslämmelser lorde dock köparen alltjämt få anses vara bunden av ålertagandeförbehållel. Det synes lämpligt alt han av utmätningsmannen underrättas därom i samband med del resultatlösa exekutionsförsöket.

23 § Hesser:

Enligl beslämmelsen får vara som har sålls med förbehåll om återtaganderätt ej utmätas för fordran på grund av kreditköpet. Bestämmelsens syfte är enligl motiven, att förhindra atl konsumentkreditlagens värderings-och avräkningsregler sätts ur spel genom atl säljaren i stället för att återta varan låter utmäta den.

Av bestämmelsens formulering framgår atl utmätningsförbudet är generellt och alltså gäller med avseende å varje del av kreditfordringen. I detta sammanhang bör erinras om stadgandet i 15 § andra stycket vilket, såvitt nu är i fråga, innebär alt om ej mer än 1/10 av kreditfordringen utestår, varan ej får återtagas. Etl förbud mot utmätning av varan i delta läge kan därför ej motiveras med en hänvisning till atl man vill förhindra att de regler om värdering och avräkning som skall gälla vid återtagande sätts ur spel. Det i remissen angivna syflel för 23 8 har alltså här inte någon giltighet. Det måste därför antagas atl beslämmelsen i 23 § i själva verket ytterst motiveras av alt man ej vill i något skede av rättsförhållandet mellan parterna ge säljaren den möjlighet att utöva press mol köparen som ett hot om utmätning av varan innebär

Förhållandet har betydelse ej blott belräffande sådan utestående del av den egentliga fordringen på grund av kreditköpet som ej överstiger 1/10 av fordringsbeloppet utan även beträffande lagsökningskostnad o, d, som hänför sig lill köpel. Även fordringar av detta slag omfattas enligt ordalydelsen av 23 §. På grund härav och med hänsyn till det syfte som enligl del förut anförda får antagas egentligen uppbära bestämmelsen, torde inom området för konsumentkreditlagen ej finnas utrymme fören rättstillämpning motsvarande den som inom området för avbelalningsköplagen kommit till uttryck i rättsfallet NJA 1976 s. 128.

24 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 123

Prop. 1976/77:123 362

Hessler:

Stadgandet i 23 § överensstämmer i sak helt och hållet med 16 § andra stycket avbelalningsköplagen. Fråga är emellertid om inte ett av Högsta domstolen nyligen meddelat avgörande, NJA 1976 s. 128, borde föranleda antingen en saklig ändring i visst hänseende av stadgandet eller ock elt förtydligande så atl ordalagen däri inte blir vilseledande.

I rättsfallet hade en person, som köpt en vara på avbetalning, genom lagsökningsutslag ålagts att utge resterande kapitalskuld jämte lagsökningskostnader. I samband med begäran från säljaren om återtagande av varan eriade köparen slutlikvid belräffande kapitalskulden och betalade handräckningskostnaden. Målel gällde frågan, om utmätning kunde ske i varan för lagsökningskostnaden. Det ansågs att vid nämnda förhållanden bestämmelsen i 16 § andra stycket ej längre utgjorde hinder för utmäining av varan.

Det synes klart att lagsökningskostnader, som säljaren ådragit sig för att fö fordran enligt avbetalningsköp fastställd genom exigibelt domstolsavgörande, bör vara att betrakta som "fordran på grund av" avbelalningsköpel (jfr Lindblom i SvJT 1973 s. 570 f). Della förefaller också att vara det synsätt som präglar 1976 års avgörande. Man säger ju nämligen all - sedan belalning av kapitalskuld och handräckningskostnader skett - bestämmelsen i 16 § andra stycket inte längre utgör hinder för utmätning. Detta synes betyda, att innan nämnda betalningar skett, hinder skulle ha förelegat mot utmätning i den köpta varan och att det då varit bestämmelsen i 16 § andra stycket som hade lagt hinder i vägen (jfr Lindblom a.u. s. 567 not 24 beträffande ett annat tänkbart hinder). Eftersom 16 § andra styckel ej talar om annat än fordran på grund av avbelalningsköpel, förefaller del alltså, som sagt, ha anselts vara fråga om en sådan fordran.

Syftet med berörda bestämmelse angavs vid tillkomsten 1953 av stadgandet vara, att om utmätning tilläts det skulle kunna betyda atl del syslem för värdering och avräkning som stadgas i lagen fördel fall att ålertagandeskall ske skulle kunna sättas ur spel. Detta förmenades kunna ske, om de för köparen erfarenhetsmässigt oförmånliga reglerna om exekutiv försäljning skulle bli tillämpliga. (Se NJA II1953 s. 325.)Samma motiv harangivits för23 § i remissförslaget.

Det resonemang som lett fram till 1976 års avgörande får väl i belysning av stadgandets sålunda angivna syfte antas gmndat på att, eftersom slutbetalning skett av allt som vid avräkningen skall föras säljaren till godo, någon återtagandemöjlighet ej längre föreligger. Med hänsyn härtill har avräkningsreglerna spelat ul sin roll. Syftet bakom dessa regler kräver ej mer atl utmätningsförbud upprätthålls.

Resonemanget är onekligen mycket näriiggande. Fråga är emellertid om inte ett något annat betraktelsesätt kan göra sig gällande och leda till alt det resultat som nåddes i rättsfallet ej framstår som helt lyckligt. Man synes nämligen kunna hävda, att ett tillätande av utmätning för lagsökningskostnader i en sådan situation som föreligger i rättsfallet i själva verket också motverkar att avräkningsreglerna ges full rättvisa och effektivitet.

Prop. 1976/77:123 363

Avräkningsreglerna innebär ju nämligen inte bara att man ger föreskrift, förutom om värderingen av godset, om hur skuldposter skall få tillgodoräknas säljare; i visst fall skall ju exempelvis ske viss reduktion. Reglerna innefattar därutöver ett bestämmande av vilka poster som över huvud för medräknas vid uppgörelsen och vilka som inle får tillgodoräknas. Till den sistnämnda kategorin hör lagsöknings- och andra rättegångskostnader (frånsett hand-räckningskoslnader). Detta betyder ju inte, att dessa kostnader ej får utkrävas. Det beiyder endasl, alt de inte ansetts vara av den vikt att de bör tas med i beräkningen då del gäller alt bestämma om och på vilka villkor återtagande får ske. I detta hänseende är lagsökningskostnaderna s. a. s. av en lägre dignitet än fordringarna på grund av köpet i övrigt.

Man kan säga, sålunda, atl lagsökningskostnader "diskvalificerats", när det gäller att göra upp status mellan parterna i avräkningssammanhang vid återtagande. Om man emellertid nu låter dessa kostnader föranleda utmätning i godset betyder detta, förefaller det, en privilegiering av dem i förhållande till sådana poster som ingår i avräkningen. Därmed motverkas den avvägning som avräkningsreglernas konstmktion ger uttryck för. Det syfte som utmätningsförbudel angetts ha blir i motsvarande mån förfelat. Den värdering som ligger bakom lagsökningskostnadernas uteslutande från avräkningsförfarandet kräver, synes det, logiskt sett att dessa kostnader med avseende på utmätningsförbudets tillämpning behandlas på samma sätt som sådana poster som är medtagna vid avräkning. Annars ger man med den ena handen, vad man tagit med den andra.

Några ord kan anföras till ytteriigare utveckling av det sagda. Vid avräkning, som sker vid ett av säljaren begärt återtagande, kan lagsökningskostnad tydligen på det sätt påverka avräkningen att säljaren torde vara oförhindrad atl mot ett saldo till köparens fördel kvitta fordran på lagsökningskostnad så långl nämnda saldo räcker. Denna del av kostnadema blir köparen m. a. o. tvungen alt betala, förutom vad som förts honom till last vid avräkningen, om han skall kunna förhindra återtagande. Meningen med avräkningsreglerna måste vara alt ange inte bara förutsättningama för återtagande utan även vad köparen skall behöva betala för atl förhindra återtagande. Mycken glädje har han inte av dessa regler, om säljaren genast kan få utmäining till stånd för resterande lagsökningskostnad, varvid till-lämpning kommer att ske av de för köparen oförmånliga reglerna om exekutiv försäljning, sålunda regler som det varit syftet med avräkningsreglerna att skydda köparen emot.

Del kan tilläggas att här berörda problem kanske också kommer att aktualiseras i en annan situation. Enligt 15 § andra stycket i remissförslaget skall återtagande ej kunna ske bl. a. om ej vad som utestår oguldet överstiger 1/lOav hela kreditfordringen. Även om 1/10 återstår oguldet kommer alltså varan att vara fri från belastning av avtalat återtagandeförbehåll. Det fö-refaUer som om detta, med det synsätt som kommit till uttryck i det fömt

Prop. 1976/77:123 366

storiek - även kredittidens längd. Det beträffande bilköpen valda förhållandel mellan konlanlinsals och kredittid bör inle rimligen kunna rubbas genom en reglering som blott lar sikte på en av dessa faktorer.

Från principiell synpunkt kan invändningar resas mot att på samma område ha två regleringar vid sidan av varandra, särskilt som regeringen har att besluta om den ena medan konsumentverket och marknadsdomstolen råder över den andra. Elt förfarande i syfte att med stöd av konsumentkredillagen framtvinga högre konlanlinsals än vad som följer av regeringens förordnande med stöd av lagen 1975:90 måste grunda sig på uppfattningen att regeringens förordnande i frågan skulle strida mot god sed på marknaden. Om konsumentverket, mot förmodan, skulle intaga en sådan position synes den korrekta vägen att åstadkomma en ändring vara all verket meddelar regeringen sin uppfattning och hemställer om erforderlig ändring av regeringens förordnande. - Även det förhällandet atl de till regleringarna knutna påföljdsystemen icke är samordnade är ägnat att vålla oklarhet.

Den naluriiga lösningen är, enligt lagrådets mening, den som kommillén har valt. Den förordning genom vilken bilhandeln regleras utfärdas av regeringen och det får fömtsättas, att förordningens utfärdande föregås av gemensam beredning, vid vilken alla de synpunkler - konjunkturpolitiska, marknadspolitiska och andra - som är aktuella vägs samman.

Lagrådet förordar därför att den reglering som sker med stöd av lagen 1975:90 skall gälla i stället för vad som i motsvarande hänseenden stadgas i konsumentkredillagen. Med en sådan ändring torde den föreslagna 30 § böra utgå och ersättas med en ikraftträdandebestämmelse av följande lydelse: "Bestämmelserna i 8 och 9 §§ gäller ej kreditköp som avses i förordningen (1959:575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar."

Om vad här föreslagits inte godtas torde böra beaktas, alt den i remissförslaget ingående 30 § klarare skulle ge uttryck för tanken all båda regleringarna skall gälla vid sidan av varandra om ordet "även" inskjutes efter ordet "meddelas": "Särskilda bestämmelser om betalningsvillkor vid kreditköp kan meddelas även med stöd etc."

övergångsbestämmelserna Lagrådet:

Sista stycket innehåller ett stadgande om att sådana författningsbestämmelser, som avser det fall att vara innehas på gmnd av avbetalningsköp eller i övrigt under äganderättsförbehåll, skall äga tillämpning även på det fall att vara innehas på gmnd av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt som avses i 15 § konsumentkreditlagen.

Vad som åsyftas med stadgandet synes ej ha fått ett helt klart uttryck

Prop. 1976/77:123 367

i den föreslagna avfaliningen. 1 de avsedda bestämmelserna, som ingår i författningar vilka ålägger ägare av vissl föremål vissa förpliktelser, jämställs med ägare den som innehar ett sådant föremål på gmnd av avbelalningsköp. Meningen härmed är att som ägare skall räknas även den avbelalningsköpare som innehar det köpta godset ehuru säljaren förbehållit sig äganderätten. Däremot avses inte sådani avbetalningsköp vid vilket säljaren förbehållit sig återtaganderätt; i dessa fall anses ju köparen bli ägare i och med köpet och kommer därför alt i denna egenskap bli underkastad de aktuella skyldigheterna. Samma begränsade innebörd som alltså ordet avbetalningsköp har i beslämmelserna skall uppenbariigen här ordet kreditköp ha; det är endast kreditköp med äganderättsförbehåll som avses. - Belräffande författningsbestämmelser, i vilka talas om äganderättsförbehåll utan samband med avbetalningsköp, krävs tydligen ej något särskilt stadgande i övergångsbestämmelserna. En sådan bestämmelse äger nämligen omedelbar tillämpning på krediiköp, vid vilkel äganderättsförbehåll gjorts. Lagrådet förordar att sista styckel får följande lydelse, "Förekommer i lag eller annan författning bestämmelse som avser det fall att vara innehas på grund av avbelalningsköp, skall bestämmelsen äga motsvarande tillämpning på det fall att vara innehas på grund av kreditköp enligt konsumentkreditlagen."

Övriga lagförslag

Lagrådet: Förslagen föranleder ej erinran.

Prop. 1976/77:123 368

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1977-03-24

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Anlonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Troedsson, Mundebo, Ullslen, Burenslam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Romanus

Proposition med förslag till konsumentkreditlag m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. konsumenlkreditlag,

2. lag om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp,

3. lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877),

4. lag om ändring i brottsbalken.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför Lagrådet har väsentligen lämnat de framlagda förslagen utan erinringar från principiell synpunkt. Vad lagrådet har anfört gäller främst den närmare utformningen av förslaget lill konsumentkreditlag. Härvid har lagrådet gjort flera värdefulla påpekanden saml uttalanden rörande vissa tolknings- och tillämpningsfrågor. På några punkter har förordats jämkning i del remitterade förslaget. I ett par hänseenden har lagrådet föreslagil vidare utredning. Beträffande de olika punkterna i lagrådets yttrande vill jag anföra följande.

Förslaget till konsumentkreditlag

1§

Enligt denna paragraf skall den föreslagna lagen, under de fömtsättningar i övrigt som anges i paragrafen, äga tillämpning på "kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bmk". När del gäller kredit för kontoköp och annan fortlöpande kredit syftar del citerade uttrycket på den kredil som

'Beslut om lagrådsremiss fattal vid regeringssammanträde den 15 december 1976.

Prop. 1976/77:123 369

enligt avtalet beviljas av kreditgivaren, dvs. på kreditutrymmel, I lagrådsremissen har i specialmotiveringen till I 8 nämnts att det någon gång lorde kunna inlräffa atl kredilurymmet är avsett huvudsakligen för enskilt bruk men all elt enskilt konloköp som sker med ianspråktagande av kreditutrymmel avser vara som är avsedd all användas i köparens/kontohavarens näringsverksamhet. Beträffande della fall har jag ullalat att -ehuru avsikten med det enskilda kontoköpet i princip skall sakna betydelse - bestämmelserna i förslagets 10 8 om köparens befogenheter mot särskild kredilgivare inle bör anses tillämpliga på det ifrågavarande konloköpet. Som grund härför har åberopats att beslämmelserna i 10 8 på ell utpräglat sätt lar sikte på det enskilda kreditköpet.

Lagrådet har ställt sig kritiskt till det uttalande som sålunda har gjorts angående tillämpligheten av 10 8 i den berörda situationen. Enligl lagrådels mening bör även i detta fall det avgörande vara huruvida kreditutrymmel är avsett huvudsakligen för enskilt bruk, medan avsikten med det enskilda kontoköpet inte bör tillmätas betydelse. Med denna tolkning av stadgandet i I 8 kommer paragrafen enligt lagrådet alt ge uttryck fören enhetlig princip.

Jag finner mig kunnabiträdalagrådetsuppfatlningom hur 1 8 bör tolkas i den berörda situationen.

3 8

Den föreslagna lagstiftningen innefattar en ingående reglering av kreditköpet. Däremot har det inte funnits påkallat atl nu framlägga förslag rörande särskild konsumentlagsliftning beträffande avtal om förhyrning av varor. Skälen för det ta ställningstagande har redovisats i den allmänna motiveringen (av-snitten 5.1 och 5.11). Av vad som där har anförts framgåratt del även på ulhyrningsområdel kan uppkomma behov all slärka konsumenternas ställning. Förhållandet belyses ytterligare av lagrådets yttrande i anslutning till förevarande paragraf Med anledning härav vill jag än en gång understrykaatt utvecklingen på området bör följas med uppmärksamhel och atl frågan vid behov bör tas upp på nytt.

4 8

Som lagrådet har anfört avser paragrafen avtalsvillkor varigenom konsumenten i förväg godtar inskränkningar i sina rättigheter enligl lagen. Däremot hindrar paragrafen inle konsumenten atl, när en befogenhet eller förmån som lagen tillerkänner honom haraklualiserats, i del konkreta fallet avslå från befogenheten eller förmånen med giltig verkan. All paragrafen har den innebörden ärenligt min mening klart utan all man behöver göra den jämkning av lagtexten som lagrådet har förordat. Jag vill också hänvisa till atl beslämmelser av samma principiella innebörd i annan lagstiftning har utformats på ell sätt som

Prop. 1976/77:123 370

motsvarar den av mig föreslagna avfaliningen av 4 8, jfr exempelvis 6 8 lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m. och 3 8 lagen (1974:12)om anstäUningsskydd.

5 8

Jag tillstyrker lagrådets förslag till ändrad lydelse av förevarande paragraf Jag kan också till väsentlig del biträda de uttalanden som lagrådet har gjort i fråga om tolkningen av paragrafen. Emellertid kan jag inte utan vidare ansluta mig till lagrådets uppfattning rörande paragrafens tillämpning i fråga om viss annonsering avseende fastighetsköp. Den fråga som lagrådet härvid har berört bör enligl min mening överiämnas ål rättstillämpningen utan andra anvisningar än dem som har getts i motiveringen i lagrådsremissen.

I anslutning lill 5 8 har lagrådet diskuterat den rättsliga karaktären hos de riktlinjer som konsumentverket fömtsätts utfärda till ledning för förelagens lillämpning av vissa bestämmelser i konsumentkreditlagen. Sådana riktlinjer lorde komma atl spela en betydelsefull roll också vid lillämpningen av marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen, till vars regelsystem de nämnda bestämmelserna anknyter. Vad lagrådet har yttrat i denna del kan jag i alll väsentligl instämma i. Lagrådels synpunkler torde stå i god överensstämmelse med de uttalanden angående riktlinjerna som gjordes under förarbetena till marknadsföringslagen.

Efter samråd med chefen för handelsdepartementet vill jag understryka all en utgångspunkt vid bedömningen av riktlinjernas karaktär är att de skall ses som rekommendationer. Formellt sett kan de varken tvinga en näringsidkare atl handla på elt visst sätt eller binda marknadsdomstolens prövning av t. ex. huruvida ett visst förfarande skall anses lagslridigt och därför förbjudas. En följd härav lorde vara att riktlinjerna inte kan överklagas. Det ligger emellertid i sakens natur alt riktlinjerna i praktiken måste faen väsenllig betydelse, särskill när de återspeglar även branschorganisationens uppfattning eller i övrigt ger ullryck för vad som får anses vara god sed på marknaden. Jag vill tillägga all det förhållandet atl konsumentverket kan komma att publicera riktiinjema i den författningssamling verket enligt författningssamlingsförordningen (1976:725) har ålagts att utge inte förändrar riktlinjernas karaktär av rättsligt sett ej bindande rekommendationer

Med anledning av vad lagrådet har yttrat i fråga om upplysning till konsumenterna från konsumentverkets sida beträffande företag som har brutit mot riktlinjer vill jag anföra följande. Konsumentverket har enligl sin instmktion till uppgift att informera konsumenlerna om för dem väsentliga fakla och förhållanden. Till sådan informalion räknas sedan gammalt uppgifterom hur företagen uppträder på marknaden i olika hänseenden, t. ex, beträffande reklamationshantering, marknadsföring och produktutveckling. Det måsle vara verket obetagei att även i fortsättningen och oavsett om rikllinjer har meddelatsellerej

Prop. 1976/77:123 371

genom publicering eller på annat sätt ge uttryck försin uppfattning om företag i sådana hänseenden. Publiceringellerannanåtgärd på den grunden atl företag inte har följt eventuella rikllinjer får dock självfallet inte ges sådana uttryck atl åtgärden rent faktiskt fårsamma verkan som om riktlinjerna rättsligt var sanktionerade. Sådan åtgärd bör i allmänhet inte företas i andra fall än dådet förelig-gerett vägledande avgörande av marknadsdomstolen eller då den aktuella riktlinjen har bred förankring inom branschen. De rättsliga medel som lagstiftningen fömtsätter skall tillgripas är att konsumentombudsmannen väcker lalan vid marknadsdomstolen eller, då fömtsättningar härför föreligger, själv meddelar föreläggande enligt 14 eller 15 8 marknadsföringslagen resp. 6 8 avialsvillkorslagen.

Mol bakgrund av de uttalanden angående riktlinjernas karaktär som har gjorts i della och lidigare lagstiftningsärenden anser jag all det inte föreligger något behov av särskild lagstiftning rörande riktlinjerna.

10 8

Vad lagrådet har anfört under denna paragraf föranleder ingen erinran från min sida. Vill köparen häva köpet, bör hävningsförklaringen på vanligt sätt ske hos säljaren, även i fall då krav på grund av köpet kan riktas mot särskild kreditgivare.

158

Med anledning av de synpunkler i sakrätlsliga frågor som en av lagrådels ledamöter har framfört under denna paragraf vill jag anföra följande,

I första stycket anges vad som i lagen avses med förbehåll om återtaganderätt, medan i andra styckel uppställs de särskilda förulsätlningar som i konsumenlkredilsammanhang måste vara uppfyllda för alt förbehållet skall kunna göras gällande mot köparen. Bestämmelsen är inriktad på förhållandet mellan avtalsparterna.

Konsumentkreditlagen reglerar inte, lika litet som avbelalningsköplagen, frågan i vilka sammanhang förbehåll om återtaganderätt har sakrätislig verkan, exempelvis i vad mån kredilgivaren kan åberopa förbehållet mot köparens andra borgenärer. Spörsmål av detta slag får alltså liksom hittills lösas med slöd av de regler som har utbildats i doktrin och genom rättspraxis (se kommitténs betänkande s. 83 f och lagrådsledamotens redogörelse).

Kredilgivaren kan således i och för sig, under de förutsättningar som anges i andra stycket, gentemot köparen åberopa elt förbehåll om återtaganderätt även om förbehållet skulle vara sakrättsligt ogiltigt. En annan sak är all elt fortsall användande av förbehåll om ålertaganderält som inte tillerkänns sakrätislig verkan, exempelvis därför alt varan är avsedd atl förbrukas inom kort tid, kan tänkas bli förbjudet enligt den näringsrällsliga bestämmel-

Prop. 1976/77:123 372

sen i Iredje stycket. Varan kan nämligen med hänsyn till sin beskaffenhet eller andra omständigheter som där anges komma atl anses som olämplig som kredilsäkerhel.

1 andra stycket anges som förutsättning för att förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande bl. a. att förbehållet har gjorts av säljaren i samband med köpel. Inte bara förbehåll som har gjorts före varans överlämnande utan också förbehåll som har gjorts senare men i nära anslutning lill leveransen bör godtas i förhållandel mellan parterna. Avsikten med beslämmelsen är inle att rubba de måhända strängare krav som kan uppställas för att ett förbehåll om ålertaganderält skall bli gällande mot Iredje man.

17 8

117 8 femle slyckel sägs alt kredilgivaren i mål om handräckning "enligl vad regeringen närmare föreskriver" får tillgodoräkna sig skälig ersättning för eget arbele med anledning av målel saml arvode lill ombud eller biträde. Lagrådet har uttalat att en förutsättning för alt regeringen skall kunna meddela föreskrif lerom ersättningsbeloppen synes vara alten föreskrift i ämnet avfattas såatt del klart framgår alt domstolen har kvar sin principiella rätt all bestämma ersättningen i fall dådet föreligger utredning om vad som kan anses utgöra skälig ersättning. Uttalandet hänger samman med lagrådets uppfattning att det i allmänhet torde vara uteslutet att regeringen meddelar verkslällighelsföreskrifter enligt 8 kap. 13 8 regeringsformen inom området för den egentliga civilrältsliga lagstiftningen.

Enligt min mening föreligger i princip inget hinder enligt regeringsformen mot atl regeringen meddelar verkställighetsföreskrifter också till sådan lag som avses i 8 kap. 2 8 regeringsformen, dvs. främst civillag. 1 prakliken kan del emellertid endasl i särskilda undanlagsfall komma i fråga att utnyttja denna möjlighet. Verkställ ighelsföreskrifterna kan endasl få innebära en precisering inom ett snävt område av lagregleringen. Ibland kan del vara påkallat atl, som i förevarande fall, befogenheten atl meddela verkslällighelsföreskrifter framgårav lagen. Härigenom klariäggs för de rättstillämpande myndigheterna atl verkställighetsföreskrifterna inte står i strid med författning på högre statsrättslig nivå.

När, i enlighet med det sagda, verkställighetsföreskrifter väl kan meddelas, föreligger inle något hinder mol att dessa får en uttömmande karaktär. Jag kan alliså inte finna att de föreskrifter som skall utfärdas enligt 17 8 femte slyckel måste ha den mera begränsade innebörd som lagrådet har angett i sitt yttrande. Föreskrifterna torde t. ex. kunna utformas efter mönster av den av lagrådet nämnda kungörelsen (1974:811) om ersättning för inkassokostnad och kostnad i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande och av kungörelsen (1974:812) om ersättning för kostnad i mål om handräckning enligl lagen (1915:219) om avbelalningsköp, m. m.

Prop. 1976/77:123 373

De invändningar som en av lagrådels ledamöter har framfört belräffande rätten alt utkräva restskuld som har uppkommit vid avräkning ger mig inte anledning att frångå min lidigare redovisade uppfattning i frågan.

20 8

I specialmötiveringen till 20 8 i del remitterade förslaget har jag anfört all ansökan om handräckning skall avslås, om de uppgifter som krävs enligt första stycket saknas. Jag har vidare framhållit atl detsamma gäller om köparen visar sannolika skäl alt konlraklet innehåller felaktig uppgift. Med anledning av vad lagrådel har anfört vill jag understryka atl det sagda gäller även om felaktigheten skulle avse kontanlpriset. Att kontanlpriset anges korrekt har betydelse för beräkningen av kreditkostnaden.

23 8

Med anledning av vad två av lagrådets ledamöter har yttrat vid denna paragraf vill jag för egen del framhålla atl av bestämmelsens formulering framgår att utmätningsförbudet är generellt och alltså gäller även med avseende på sådan rest av kredilfordringen som lill följd av bestämmelsen i 15 8 andra slyckel inie grundar rätl att återta varan. Del i lagtexten använda uttrycket "fordran på gmnd av köpel" inbegriper - förutom kreditfordran - också fordran på lagsökningskoslnad o, d. som hänför sig till köpet. Inte heller på grund av sådan fordran kan alltså varan utmätas. Det är därvid, i enlighel med det nyss sagda, utan belydelse om rätten atl ta tillbaka varan har gått förlorad därför att k red i t förd ringen hell eller lill slörre delen har erlagts.

30 8

Vad lagrådel har anfört under förevarande paragraf kan jag i huvudsak godta. Etl undanlagssladgande av det slag som lagrådet har förordat bör emellertid tas in i själva lagen. Beslämmelsen torde vidare böra ges en något annoriunda utformning än lagrådet har föreslagil. I 30 8 bör sålunda föreskrivas atl bestämmelserna i 8 och 9 88 ej gäller kreditköp för vilka föreskrifter om kontantinsats har meddelats med stöd av lagen (1975:90) med bemyndigande atl meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

Prop. 1976/77:123 374

Övriga beslämmelser

Jag biträder vad lagrådet har anfört i anslutning till II, 12, 21 och 24 88 samt övergångsbestämmelserna lill lagen. Med anledning därav föreslår jagattl2 8jämkassåattdenavseddainnebördenframgårtydligare. En motsvarande ändring bör göras i 15 8 andra stycket. Vidare föreslår jag alt 24 8 och övergångsbestämmelserna i allt väsentligl utformas i enlighet med lagrådets förslag. Slutligen boren redaktionell ändring göras i 20 8-

Förslaget till lag om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp

I nuvarande iredje slyckel av 11 8 bör göras en redaktionell justering.

Hemställan

Jag hemställer atl regeringen föreslår riksdagen att antaga de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna ändringar.

Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar atl genom proposition föreslå riksdagen all antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1976/77:123 375

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll...................... 1

Lagförslag........................................................

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 15 december 1976 '3

1, Inledning...................................................... '3

2. Nuvarande förhållanden................................... '

2.1 Inledning.................................................

2.2 Lagstiftning............................................. '

2.2.1 Lagen (1915:219) om avbetalningsköp... '8

2.2.2 Konsumentköplagen (1973:877)............ 22

2.2.3 Lagen (1971:238) om hemförsäljning m.m........ 26

2.2.4 Lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar

på förmögenhetsrättens område........... .... 28

2.2.5 Marknadsföringslagen (1975:1418)........ .... 29

2.2.6 Lagen (l97l:112)om förbud mol oskäliga avtalsvillkor 31

2.2.7 Inkassolagen (1974:182)..................... 32

2.2.8 Förordningen (1959:175) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar, m.m......................................... 34

2.2.9 Förordningen (1976:264) om statligt bosätiningslån, 35

2.3 Konsumentombudsmannen och konsumentverket 36

3, Internationella förhållanden.............................. 36

4. Kommittén.................................................... 36

4.1 Allmänna utgångspunkter........................... .... 36

4.2 Förslaget till konsumenlkreditlag................... 38

4.2.1 Lagens tillämpningsområde................... 38

4.2.2 Lagstiftningstekniken.......................... 38

4.2.3 Begreppet kreditköp............................ 38

4.2.4 Upplysningsplikt för kredilgivaren........... 39

4.2.5 Krediibelopp och kredittid..................... 42

4.2.6 Trepartsförhållanden........................... .... 45

4.2.7 Begränsning av återtaganderätten vid kreditköp,,.. 46

4.2.8 Uppgörelsen mellan parterna vid återtagande, Preskrip

tion av reslskulden............................. .... 49

4.2.9 Förfarandei vid återtagande. Varor som inle för alertas 50

4.2.10 Preskription av ålertaganderätien.......... .... 5}

4.2.11 Skydd mol vissa avtalsvillkor................ .... 52

4.2.12 Förtidsbetalning och avräkning............. .... 56

4.2.13 Kontoköp av annat än varor................. .... 57

4.2.14 Tillsyn och påföljder m, m.................... .... 5g

4.3 Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om ulhyrning

av vara................................................... .... 59

4,3.1 Behovet av konsumentskydd............. .... 60

Prop. 1976/77:123 376

4.3.2 Lagens tillämpningsområde m,m............ ..... 61

4.3.3 Deposition........................................ 61

4.3.4 Upplysningsplikt lör uthyraren............... 62

4.3.5 Uppsägningsrätt................................. 63

4.3.6 Rätt alt köpa varan............................ 64

4.3.7 Tillsyn och påföljder............................ 65

4.4 Informalion och ikraftträdande..................... 66

4.5 Följdändringar i annan lagstiftning................ 66

4.6 Reservationer........................................... 66

5. Föredraganden.............................................. 72

5.1 Allmänna utgångspunkter............................ 72

5.2 Lagstiftningens tillämpningsområde m, m........ 80

5.3 Marknadsföring av kredit............................. 83

5.4 Kontantinsats vid kreditköp......................... ..... 98

5.5 Kredittid.................................................. ... 109

5.6 Trepartsförhållanden.................................. ... 111

5.7 Belalning i förtid ....................................... 116

5.8 Avräknings- och kopplingsförbehåll............... ... 122

5.9 Ålertaganderält vid krediiköp........................ 125

5.9.1 Begränsning av återtaganderätten........ ... 125

5.9.2 Uppgörelsen mellan parterna vid återtagande 131

5.9.3 Förfarandei vid återtagande och förbud mol utmätning, m. m 134

5.9.4 Vissa andra frågor.............................. 136

5.10 Särskilda bestämmelser om kontokredil m. m... 137

5.11 Kreditköp och förhyrning............................. 140

5.12 Tillsyn..................................................... 143

5.13 Resursbehov............................................ 148

5.14 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser.... 148

5.15 Följdändringar i andra författningar............... 149

6. Upprättade lagförslag...................................... 151

7. Specialmotivering........................................... 152

7.1 Förslaget lill konsumentkredillag.................... 152

7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen om avbelalningsköp 195

7.3 Förslaget lill lag om ändring i konsumentköplagen 196

7.4 Förslaget lill lag om ändring i brottsbalken... ....... 196

8. Hemställan.................................................... 196

9. Beslut.......................................................... 196

Bilagor............................................................. 197

1, Kommiiténs lagförslag...................................... 197

2, Sammanställning av remissyttranden ............... 207

3, De remitterade förslagen................................. 334

Utdrag av lagrådels protokoll den 16 mars 1977 345

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars

1977............................................................... ... 368