Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1976/77:121 Regeringens proposition

1976/77:121

om ändring i 16 kap. brottsbalken, m. m.;

beslutad den 17 mars 1977.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har uppta­gits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag.

På regeringens vägnar

PER AHLMARK

SVEN ROMANUS

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att nya bestämmelser om straffrättsligt an­svar för bombhot m. m. införs i brottsbalken. Förslaget innebär att den som genom oriktig uppgift att det föreligger fara för en eller flera män­niskors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom för­anleder onödig säkerhetsåtgärd kan dömas för falskt larm till böter eller fängelse i högst två år. Vidare kan den som genom missbruk av larman­ordning, nödsignal eller liknande föranleder onödig utryckning av poUs, brandkår, ambulans m. fl. dömas för missbruk av larmanordning till böter.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1977.

1    Riksdagen 1976/77.1 saml Nr 121

 

Prop. 1976/77:121                                                               2

1    Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives att i brottsbalken skall införas en ny paragraf, 16 kap. 15 §, av nedan angivna lydelse.

16 kap.

15 §' Den som genom oriktig uppgift att det föreligger fara för en eller flera människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom föranleder onödig säkerhetsåtgärd, dömes för falskt larm till böter eller fängelse i högst två år.

Den som genom missbruk av larm, nödsignal eller annan liknande anordning föranleder onödig utryckning av polis, brandkår, ambulans, militär, sjöräddning eller annan allmän bevakningstjänst, dömes för missbruk av larmanordning tUl böter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

1 Förutvarande 16 kap. 15 § upphävd genom 1976: 510 (jfr 1976: 905).

 

Prop. 1976/77:121                                                              3

2    Förslag till

Lag om ändring i brandlagen (1974: 80)

Härigenom föreskrives att 24 § brandlagen (1974: 80) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

24 § Till böter dömes den som

1.    kallats att deltaga i övning med brandstyrka eller i räddningstjänst och som uteblir utan giltigt skäl,

2.    vid räddningstjänst uppsåtiigen bryter mot vad brandchefen, annat brandbefäl eller befälhavare som avses i 9 § eller 12 § första stycket i och för tjänsten befallt,

3.    uppsåtiigen hindrar eller försöker hindra åtgärd som avses i 11 § eller uppsåtiigen åsidosätter beslut om avspärrning som har meddelats med stöd av 11 §,

4.    uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mot 17 eller 18 §,

5.    vägrar anställd som har kaUats att deltaga i övning med brand­styrka eller i räddningstjänst ledighet för deltagandet, om ledigheten kunnat medgivas utan synnerlig olägenhet.

Den som genom brandlarm eller på annat sätt uppsåtiigen och utan giltigt skäl åstadkommer brand­styrkas utryckning eller samling dömes till böter eller fängelse i högst sex månader och är skyldig att ersätta därav föranledd kost­nad.

Vad som sägs i första stycket 1 och 5 äger tillämpning också i fråga om den som enligt 12 § tredje stycket har anmodats att deltaga i rädd­ningstjänst som avses i 1 § tredje stycket första punkten. Den som vid sådan räddningstjänst uppsåtiigen hindrar eller försöker hindra åtgärd som avses i 11 § eller uppsåtiigen åsidosätter beslut om avspärrning som har meddelats med stöd av 11 § dömes till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

 

Prop. 1976/77:121                                                     4

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET                PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1977-02-17

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Romanus

Lagrådsremiss om ändring i 16 kap. brottsbalken, m. m.

1    Inledning

Under år 1975 lämnades här i landet i genomsnitt en gång om dagen meddelanden — vanligen anonyma — om att en bomb placerats ut på viss, ofta allmän plats„ Det innebar en kraftig ökning av antalet bomb­hot som undersökts av polis från 296 år 1973 och 226 år 1974 tUl 394 år 1975. Antalet bombhot har därefter ökat ytterligare. Under år 1976 registrerades 567 sådana hot.

Inte i något fall har hoten verkställts. I några fall har polisen dock påträffat en apterad bomb på angiven plats. Även om de uppgivna bombhoten sålunda endast i undantagsfall varit allvarligt menade har de framkallat oro och rädsla bland allmänheten. De har vidare van­ligen föranlett betydande kostnader för enskUda och samhället genom de säkerhetsåtgärder som har vidtagits med anledning av hoten. Den personal som haft att vidta åtgärder i anledning av sådant hot har också ofta vållats obehag. Brottsbalken (BrB) innehåller inte någon straffbestämmelse som särskUt tar sikte på bombhot av detta slag.

Bombhot har stora likheter med falska brand- och polislarm. I brand-lagen (1974: 80, ändrad 1975: 96) finns en bestämmelse om straff för den som uppsåtiigen åstadkommer onödig utryckning eller samling av brandstyrka. Motsvarande bestämmelser saknas för falska larm till polis, sjöräddning eller annan allmän bevakningstjänst.

Inom justitiedepartementet har i september 1976 upprättats en pro­memoria (Ds Ju 1976: 15) Bombhot m. m. Promemorian utmynnar i förslag tiU komplettering av BrB med en ny bestämmelse om falskt hot och falskt larm. Samtidigt föreslås att den särskilda straffbestämmelsen i brandlagen om falskt larm upphävs. Lagförslagen bör fogas tiU proto­kollet i detta ärende som bilaga 1.

 

Prop. 1976/77:121                                                     5

Efter remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av riksåklagaren (RÅ), Göta hovrätt, rikspolisstyrelsen (RPS), överbefäl­havaren (ÖB), sjöfartsverket, statens brandnämnd, Sveriges advokat­samfund. Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges åkla­gare. Bevakningsaktiebolaget Securitas och Allmänna bevakningsaktie­bolaget (ABAB). RÅ har bifogat yttranden från överåklagarna i Stock­holms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt samt länsåklagama i Upp­sala, Göteborgs och Bohus och Kalmar län.

2    Departementspromemorian

I departementspromemorian konstateras inledningsvis att hot ingår som ett led i gärningsbeskrivningen för många i BrB upptagna brott. Brottsrubriceringen beror bl. a. på gärningsmannens syfte med sitt hot och i vad mån syftet uppnås. Som exempel på sådana bestämmelser an­ges bl. a. olaga tvång (4 kap. 4 §), våldtäkt, våldförande och frihets-kränkande otukt (6 kap. 1 och 2 §§), rån (8 kap. 5 §), utpressning (9 kap. 4 §), sabotage och kapning av luftfartyg (13 kap. 4, 5 och 5 a §§), hot eller förgripelse mot tjänsteman (17 kap. 1 och 2 §§) och hot mot krigsman (21 kap. 7 §).

I den mån ett bombhot kan inordnas under någon av dessa bestäm­melser ger lagstiftningen enligt promemorian goda möjligheter att be­ivra hotet. I aUmänhet förutsätts emellertid att hotet riktas mot viss person. Gärningsbeskrivningarna passar därför mindre väl in på bomb­hot som riktar sig mot en anonym aUmänhet. För sådana bombhot kan ansvar för olaga hot (4 kap. 5 §) eller oredligt förfarande (9 kap. 8 §) ibland komma i fråga. Dessa bestämmelser har emellertid inte utformats med tanke på bombhot mot allmänheten. I promemorian diskuteras där­för om bestämmelserna om olaga hot och oredligt förfarande har en tillfredsställande utformning med tanke på det ökande antalet bombhot, riktade mot en okänd allmänhet, vilka inte låter sig rubriceras på annat sätt.

Om någon lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom gör han sig skyldig till olaga hot och .kan dömas tiU böter eller fängelse i högst två år.

I promemorian anförs att bestämmelsen om olaga hot har tiUkommit med tanke på hustruplågare och andra som öga mot öga med sitt offer framför hot om misshandel, o. d. Med "den hotade" avses sålunda i regel den mot vilken den brottsliga gärningen är riktad. För straffan­svar krävs att hotet skall ha kominit till den hotades kännedom. Låter gärningsmannen framföra sitt hot genom bud föreligger således inte fullbordat brott förrän budet framfört hotet. Bestämmelsen.passar där-

It   Riksdagen 1976/77.1 saml Nr 121

 

Prop. 1976/77:121                                                     6

för mindre väl när det gäller ett hot som går ut på att spränga en bomb bland människor som råkar uppehålla sig på viss plats vid viss tidpunkt. Än mera komplicerat blir det om hotet framförs till polisen eller mass­medier men inte förs vidare till allmänheten.

Med hänsyn bl. a. till att lagtexten även talar om att den hotade grips av fruktan för annans säkerhet är det enligt promemorian uppenbart att lagstiftaren med "den hotade" ibland avser annan än den som våldet eller skadegörelsen drabbar om hotet verkställs. Man skulle därför kun­na hävda att om ett hot framförs exempelvis tUl polisen, som inte anser sig kunna negligera hotet utan vidtar säkerhetsåtgärder, så har den som fattat beslut om åtgärderna därigenom visat att han känt "allvarlig fruk­tan för annans säkerhet till person eller egendom". Bestämmelsen om olaga hot skulle då kunna tillämpas även vid hot som riktar sig mot en anonym aUmänhet.

Med en sådan tolkning har man dock avlägsnat sig långt från både lagstiftarens ursprungliga intentioner och från vanligt språkbruk. Med den hotade förstås normalt den som skall få stryk, sprängas i luften etc. Polisen som tar emot ett hot om att en lokal kommer att sprängas i luften är inte hotad i denna mening.

I promemorian anförs att denna invändning skulle kunna mötas ge­nom att orden "den hotade" avlägsnades ur lagtexten. Kvar står emel­lertid då den grundläggande svårigheten att generellt hävda att polisen m. fl. känner "allvarlig fruktan" så snart den vidtar åtgärder med an­ledning av ett bombhot. Vidare är olaga hot systematiskt sett ett brott mot person medan bombhot mot en anonym allmänhet bättre karak­täriseras som brott mot allmän ordning och säkerhet. Enligt promemo­rian bör därför tanken på att försöka fånga upp falska bombhot genom justeringar av lagtexten i bestämmelsen om olaga hot avvisas.

Om ett bombhot riktas mot exempelvis ett varuhus kan enligt prome­morian ansvar för oredligt förfarande komma i fråga un­der förutsättning att hotet resulterar i att varuhuset måste håUas stängt och ägaren till följd härav går miste om affärsinkomster. Straffskalan för oredligt förfarande omfattar böter eller fängelse i högst två år.

För ansvar för oredligt förfarande förutsätts att någon förfar oredligt i det han medelst vilseledande förmår någon till handling eller under­låtenhet och därigenom skadar den vilseledde eller någon i vars ställe denne är. Med sistnämnda uttryck förstås, att den vilseledde med rätts­lig verkan företräder den skadelidande eller att han har faktisk makt att i dennes ställe råda över hans förmögenhet. Enligt promemorian är det sålunda klart att ett falskt bombhot mot ett varuhus, som framförs till ägaren eller någon av hans anställda och som får tUl följd att varu­huset utryms och genomsöks omfattas av straffbestämmelsen. Däremot är bestämmelsen aldrig tillämplig om hotet i stället framförs till exem­pelvis polisen, som av säkerhetsskäl förmås att vidta motsvarande åt-

 

Prop. 1976/77:121                                                     7

gärder till skada för varahusets ägare. Polisen kan inte sägas vara i ägarens ställe.

Enligt promemorian leder gämingsbeskrivningen för oredligt förfa­rande tankarna närmast tiU otiUbörliga förfaranden i handel och vandel. I den mån en affärsman tillgriper falska bombhot för att slå ut en kon­kurrent från marknaden kan bestämmelsen sägas vara adekvat. Men annars bör generellt en annan brottsrabricering väljas när det gäller att rubricera falska bombhot. Brottsbeteckningen bör ge en klar bild av vad det egentligen är fråga om.

I promemorian påpekas att problemet att beivra falska bombhot i första hand ligger i svårigheterna att avslöja gärningsmannen. Hoten framförs ofta skriftUgen eller per telefon. De konstaterade bristerna i gällande lagstiftning torde därför knappast ha medfört några praktiska ölägenheter. Mot bakgrand av de senaste årens utveckling anses det lik­väl angeläget att en lagändring nu genomförs.

I promemorian förordas därför att i 16 kap. BrB om brott mot allmän ordning införs en ny paragraf, som föreskriver straff för den som genom falskt bombhot föranleder onödiga säkerhetsåtgärder. Med hänsyn till att det kan tänkas förekomma även andra former av hot om terror­aktioner riktade mot allmänheten än bombhot, t. ex. hot att förgifta dricksvattnet i en stad, föreslås att paragrafen skall gälla den som genom falskt bombhot eller annan oriktig uppgift att det föreUgger fara för människors liv eller hälsa föranleder onödiga säkerhetsåtgärder. Som brottsrabricering föreslås falskt hot. Enligt förslaget bör straffskalan omfatta böter eller fängelse i högst ett år.

I promemorian anförs vidare att falska bombhot har stora likheter med falska brand- och polislarm. Enligt 24 § andra stycket brandlagen (1974: 80) straffas den som genom brandlarm eller på annat sätt upp­såtiigen och utan giltigt skäl åstadkommer brandstyrkas utryckning eller samling med böter eller fängelse i högst sex månader. Motsvarande bestämmelser saknas för falska larm till polis, sjöräddning eller annan allmän bevakningstjänst. Enligt promemorian finns det även här ett behov av lagstiftning. Därför föreslås att bestämmelsen om falskt hot kompletteras med ett andra stycke som avser falskt larm. Straff bör enligt förslaget drabba den som genom missbruk av larm, nödsignal eller annan liknande anordning föranleder onödig utryckning av polis, brandkår, ambulans, militär, sjöräddning eller annan allmän bevaknings­tjänst. Som brottsrabricering föreslås falskt larm. Straffskalan bör om­fatta böter eller fängelse i högst sex månader. I samband med denna lagändring föreslås att bestämmelsen i brandlagen upphävs.

Slutligen behandlas de konkurrensproblem som kan uppstå vid val av brottsrabricering.

Enligt promemorian bör en gäming som innefattar hot i första hand inordnas under något av BrB:s huvudbrott — rån, utpressning, kapning

 

Prop. 1976/77:121                                                     8

av luftfartyg etc. Det blir då inte aktuellt att dessutom döma för falskt hot. Vad härefter gäller valet mellan falskt hot å ena sidan och olaga hot, oredligt förfarande och falskt larm å den andra så bör bestämmel­sen om falskt hot tUlämpas så snart det är fråga om hot riktade mot all­mänheten. Gränsen mot olaga hot är klar — denna bestämmelse avser hot mot den enskilde. Oredligt förfarande för tanken till otillbörligt uppträdande i handel och vandel och ansvar enligt den paragrafen bör inte ådömas när det är fråga om påstådda bombhot e. d. som i huvudsak kan anses rikta sig mot allmänheten.

Även om brottsrubriceringen är falskt hot bör även vissa uppgifter, som inte är hot i egentlig mening, falla under paragrafen. Enligt pro­memorian finns det nämligen inte skäl att särskilja fall, när gärnings­mannen uttryckligen hotar att t. ex. spränga en bomb om inte en viss utställning stängs, från faU då gärningsmannen använder sig av en for­mulering att han hört på stan att en bomb skall explodera i utställnings­lokalen och därmed framkallar att utställningen stängs. Gränsen mot falskt larm kan här vara svår att dra. Men i första hand bör gärningen rubriceras som falskt hot när meddelandet avser påstådda terroråtgär­der som får effekt i framtiden medan bestämmelsen om falskt larm ty­piskt sett blir tillämplig när meddelandet gäller naturkatastrofer eller andra olyckor som anges redan ha inträffat. Medan en falsk uppgift att en bomb placerats ut på ett kärnkraftverk kan föranleda ansvar för falskt hot kan en uppgift om att ett radioaktivt utsläpp av misstag har ägt rum vid samma kärnkraftverk endast föranleda ansvar för falskt larm.

3    Remissyttrandena

De överväganden som ligger till grund för förslagen i promemorian har i huvudsak vunnit anslutning bland remissinstanserna. Flertalet re­missinstanser tillstyrker också att BrB kompletteras med en särskild straffbestämmelse om falskt hot och falskt larm på sätt som anges i pro­memorian.

Promemorieförslaget i sin helhet tillstyrks eller lämnas utan erinran av RPS, ÖB, sjöfartsverket, Sveriges advokatsamfund, Securitas och ABAB. Även Föreningen Sveriges åklagare ansluter sig till förslaget utom vad gäller straffskalan för falskt hot.

Synpunkter på den föreslagna bestämmelsen om falskt hot framförs av RÅ, Föreningen Sveriges statsåklagare och Göta hovrätt.

RÅ pekar på att bestämmelsen har begränsats ttll ätt avse fall då hotet riktas mot människors liv eller hälsa. Även oriktiga uppgifter om fara för omfattande egendomsförstörelse kan enligt RA föranleda bety­dande olägenheter och kostnadskrävande säkerhetsåtgärder. Bestämmel­sen bör göras tillämplig även på dessa fall. Samma uppfattning har Föreningen Sveriges statsåklagare och Göta hovrätt.

 

Prop. 1976/77:121                                                     9

Göta hovrätt anser vidare att den föreslagna lagtexten fått en mindre lyckad utformning. Enligt hovrätten har uttrycket hot språkligt och i andra gärningsbeskrivningar i BrB innebörden att en upplysning fram­förs till viss eller vissa personer om en åtgärd som gärningsmannen har för avsikt att vidta mot den eller de hotade. Upplysningen skall vara ägnad att skrämma den hotade. Huruvida hotet är allvarligt menat eller ej saknar betydelse. Man kan därför svårligen tala om ett hot såsom varande falskt. Den situation som är avsedd att regleras är också en helt annan. Det är här fråga om att lämna ett osant meddelande om att viss åtgärd vidtagits eller att viss händelse inttäffat som innebär fara. Med­delandet skall vidare föranleda onödiga säkerhetsåtgärder. Upplysningen riktar sig inte till dem som påstås vara i fara utan tUl dem som har att föranstalta om säkerhetsåtgärder. Syftet är inte främst att skrämma vissa personer utan avsikten är att åstadkomma onödiga säkerhetsåtgär­der. Situationen kan närmast beskrivas som falskt larm. Hovrätten för­ordar därför att uttrycket falskt bombhot utgår ur lagtexten och att brottet benämns falskt larm. Vidare finns enligt hovrätten ingen anled­ning att göra skillnad mellan meddelanden som innebär att effekten av en åtgärd skall inträffa i framtiden och sådana där effekten redan har inträffat och inte heller mellan fall då en terroråtgärd anges som orsak till fara och fall då faran anges vara föranledd av en olyckshändelse, vil­ket synes vara avsikten i promemorian men inte av lagtexten att döma.

Också Föreningen Sveriges statsåklagare ifrågasätter om inte brot­tet från rent språkliga utgångspunkter borde ges en annan benämning än falskt hot. Enligt föreningen bör det avgörande momentet i den kri­minaliserade handlingen komma tiU uttryck i brottsbeteckningen. Om man — vilket föreningen finner vara avsikten med förslaget — lägger huvudvikten vid föranledandet av onödiga säkerhetsåtgärder kan benäm­ningen "föranledande av onödig säkerhetsåtgärd" exempelvis användas. Om man i stället lägger tyngdpunkten vid själva hotet bör en brottsbe­nämning som svarar häremot väljas, t. ex. "hot mot allmänheten". Lag­rummet hör då närmast hemma antingen i 4 kap. om brotten mot frihet och frid eUer i 13 kap. om allmänfarliga brott.

Den föreslagna strafflalituden för falskt hot kommenteras i några yttranden. Enligt RÅ, Göta hovrätt och Föreningen Sveriges åklagare bör straffmaximum för falskt hot bestämmas till fängelse två år. Instan­serna anför att brott av denna typ ofta medför att vitala intressen och funktioner i samhället äventyras. Falska hot bör därför i straffrättsligt hänseende inte behandlas som lindrigare brott än olaga hot och oredligt förfarande.

I fråga om bestämmelsen om falskt larm uttalar sig Göta hov­rätt, RÅ och statens brandnämnd.

Enligt Göta hovrätt har i promemorian inte lagts fram något mate­rial som tyder på att behov av straffbestämmelser mot missbrak av nöd-

 

Prop. 1976/77:121                                                    10

signal föreligger utöver vad som gäUer enligt brandlagen. Hovrätten för­ordar därför att den föreslagna bestämmelsen härom och den därav för­anledda ändringen i brandlagen får utgå. Om en närmare utredning skulle visa att en straffbestämmelse behövs bör brottet benämnas miss­bruk av nödsignal. Det är här närmast fråga om en ordningsförseelse som inte bör medföra högre straff än böter.

RÅ har däremot ingen erinran mot att ansvarsbestämmelsen för falskt brandlarm utvidgas till att avse även larm som berör polis, ambulans, militär, sjöräddning eller annan allmän bevakningstjänst samt att en bestämmelse härom förs in i BrB. Enligt RÅ bör bestämmelsen utvid­gas ytterligare. Bestämmelsen bör gäUa inte endast missbrak av meka­nisk eller liknande anordning utan även falska meddelanden som fram­förs direkt till myndighetens reception eller telefonväxel. RÅ förordar att gärningsbeskrivningen för falskt larm utformas så att ansvar kan utkrävas av den som genom missbruk av larm, nödsignal eller på annat sätt utan giltigt skäl föranleder onödig utryckning av polis etc.

Statens brandnämnd föreslår att bestämmelsen — i likhet med dess nuvarande motsvarighet i brandlagen — utvidgas att avse brandstyrkas utryckning eller samling. Brandkår är endast en del av brandstyrkan. Inte endast utryckning utan även samling kan vara riskfylld, komplice­rad och kostsam. Vidare förordas att uppräkningen av beredskapsorgan kompletteras med tullverkets kustbevakning och luftfartsverkets flyg­räddning.

4   Föredraganden

I Sverige har antalet bombhot som blivit föremål för polisundersök­ning mer än fördubblats sedan år 1971. Under år 1976 registrerades 567 sådana hot. Hoten har huvudsakligen riktats mot allmänheten. Flyg­platser, järnvägsstationer, varahus, restauranger, skolor och ambassa­der har varit utsatta. På senare tid har också kärnkraftverk varit före­mål för bombhot. Även om det oftast visar sig att hoten inte varit av­sedda att sältas i verket, s. k. falska hot, föranleder de i regel betydande kostnader för enskilda och samhället genom de olika säkerhetsåtgärder som måste vidtas. De medför också ofta obehag och andra olägenheter för den personal som har att vidta åtgärder med anledning av hotet.

Bombhot mot en anonym allmänhet är en förhållandevis ny företeelse för Sveriges del. Brottsbalken (BrB), som trädde i kraft den 1 januari 1965, innehåller inte någon bestämmelse som direkt tar sikte på hand­lingar av denna typ. BrB:s gärningsbeskrivningar som innefattar hot förutsätter i allmänhet att hotet riktas mot viss person. De passar därför i regel mindre väl in på bombhot mot en obestämd allmänhet. Ibland kan ansvar enligt bestämmelserna om olaga hot i 4 kap. 5 § eller ored­ligt förfarande i 9 kap. 8 § komma i fråga. Dessa bestämmelser har

 

Prop. 1976/77:121                                                   11

emellertid inte utformats med tanke på de gärningar som det här är fråga om.

Frågan om särskilda ansvarsbestämmelser bör införas för hot av detta slag har behandlats i en promemoria (Ds Ju 1976: 15) Bombhot m. m. Där föreslås att BrB kompletteras med en särskild straffbestämmelse mot falskt bombhot. Med hänsyn till att det kan tänkas förekomma även andra former av hot om terroraktioner riktade mot allmänheten föror­das att straffbestämmelsen skall omfatta alla former av falska hot som riktas mot allmänheten och som föranleder särskilda säkerhetsåtgärder.

Promemorian har remissbehandlats.

I likhet med remissinstanserna delar jag den uppfattning som fram­förs i promemorian att den nuvarande lagstiftningen är bristfällig. BrB täcker inte med säkerhet alla fall av falska hot mot allmänheten. Även om problemet att beivra sådana hot i första hand ligger i svårigheterna att avslöja gärningsmannen finns det anledning att nu söka täppa till denna lucka i lagen. Det bör ske genom en särskild bestämmelse i BrB om straff för sådant hot.

Enligt promemorieförslaget bör den nya bestämmelsen införas i 16 kap. BrB om brott mot allmän ordning. Straff skall enligt förslaget drabba den som genom falskt bombhot eller annan oriktig uppgift att det föreligger fara för människors liv eller hälsa föranleder onödiga säkerhetsåtgärder. Straffskalan föreslås omfatta böter eller fängelse i högst ett år. Brottet rubriceras falskt hot.

Flertalet remissinstanser har godtagit den föreslagna utformningen av bestämmelsen och dess placering i 16 kap. BrB.

Göta hovrätt har dock framfört erinringar mot den föreslagna be­stämmelsen. Enligt hovrätten kan ett hot språkligt sett knappast sägas vara falskt. Den situation som är avsedd att regleras avser inte heller ett hot i vanlig mening utan snarare ett falskt larm. Mot den bakgrun­den bör uttrycket falskt bombhot utgå ur lagtexten och brottet benäm­nas falskt larm. Vidare saknas anledning att göra skiUnad mellan falskt larm som avser en kommande händelse och larm beträffande en hän­delse som påstås redan ha inträffat. Motiven men inte lagtexten tyder på alt en sådan åtskillnad är avsedd. — Också Föreningen Sveriges statsåklagare har anfört språkliga invändningar mot brottsbeteckningen falskt hot.

Ett hot är typiskt sett ett meddelande som framförs i avsikt att skräm­ma eller eljest påverka annan och som går ut på att något obehagUgt skall eller kan inträffa och att det är den som står bakom meddelandet som avgör om hotet skall genomföras eller ej. Huruvida gärningsman­nen har för avsikt att sätta hotet i verket eller ej saknar betydelse. I likhet med Göta hovrätt och Föreningen Sveriges statsåklagare anser jag därför att det kan vara oegentligt att tala om falskt hot, även om uttrycket knappast kan missförstås.

 

Prop. 1916 fil: 121                                                    12

Den brottsliga gärningen består enligt promemorian i att lämna orik­tig uppgift om alt det föreligger fara för människors liv eUer hälsa, dvs. utan att faran faktiskt föreligger. Som exempel på sådan oriktig upp­gift  anges  falskt  bombhot.  Exemplifieringen  torde  vara  tillkommen för att markera att lagstiftningsärendet i första hand riktar sig mot det ökande antalet bombhot som saknar verklighetsunderlag. Även utan denna exemplifiering faller emellertid sådana bombhot under den före­slagna gärningsbeskrivningen. Uttrycket "falskt bombhot" kan således utgå ur lagtexten utan att sakinnehållet ändras. För att nå en språkligt sett tillfredsställande gärningsbeskrivning förordar jag att denna änd­ring genomförs och att brottet ges en annan beteckning än falskt hot. Som Göta hovrätt har påpekat skiljer sig  den aktuella typen  av bombhot från hot i vanlig mening. Upplysningen om att en bomb kom­mer att explodera på viss plats riktar sig i aUmänhet inte tUl dem som påstås vara i fara utan till utomstående — journalister, växeltelefonister m. fl. — eller direkt till dem som har att föranstalta om säkerhets­åtgärder. Det praktiska syftet är typiskt sett inte främst att skrämma vissa personer utan att åstadkomma onödiga säkerhetsåtgärder. Situa­tionen i normalfallet kan närmast beskrivas som falskt larm. Jag för­ordar därför att brottet rubriceras falskt larm.

I begreppet hot ligger som nyss nämnts normalt att den som står bakom hotet förfogar över den aktuella åtgärden eller i vart fall fram­står som om han förfogade över denna. Han har möjlighet att avgöra om hotet skall sättas i verket eller ej. Med denna utgångspunkt var det naturligt att man i promemorian till subsidiärbestämmelsen om miss­bruk av larm etc. hänförde orikliga meddelanden om redan inträffade naturkatastrofer m. m. medan huvudbestämmelsen om falskt hot angavs ta sikte på bombexplosioner och andra terrordåd som gärningsmannen skulle låta verkställa i framtiden. Denna gränsdragning låter sig emel­lertid inte genomföras helt ut. Göta hovrätt har också ifrågasatt om den är motiverad. I allt fall när uttrycket falskt hot inte tas in i lag­texten finns det enligt min mening inte anledning att göra någon skillnad mellan inträffade och framtida händelser.

Enligt min mening bör det således vara utan betydelse t. ex. om en person oriktigt uppger att han ämnar förgifta dricksvattnet i en stad eller om uppgiften avser att vattnet redan har förgiftats. Likaså bör det fallet att någon oriktigt uppger att en bomb placerats i ett kärnkraft­verk med risk för radioaktivt utsläpp bedömas på sanuna sätt som när uppgiften avser att ett utsläpp har ägt rum av misstag. Inte heller finns det anledning att särskilja fall när gämingsmannen framställer ett ut­tryckligt hot, exempelvis att spränga en bomb om inte en viss utställ­ning stängs, från fall då gärningsmannen använder sig av en omskriv­ning som att han hört på stan att en bomb skall explodera i utställ­ningslokalen och därmed framkallar att utställningen stängs. I enlighet

 

Prop. 1976/77:121                                                   13

med den föreslagna lagtexten bör varje oriktig uppgift att det föreligger fara för människors liv eller hälsa falla inom det straffbara området för den nya paragrafen om falskt larm så snart som uppgiften föran­leder onödiga säkerhetsåtgärder.

Flera remissinstanser har förordat att det sttaffbara området bör ut­vidgas att gälla även vid fara för omfattande egendomsförstörelse. Som motiv anförs de olägenheter och kostnader av betydenhet som kan upp­stå även i sådana fall.

Med tanke på de säkerhetsåtgärder som kan komma att aktualiseras vid hot mot t. ex. obemannade vattenkraflanläggningar vill jag inte mot­sätta mig att paragrafens tillämpningsområde utvidgas att omfatta även fara för omfattande egendomsförstörelse. I sammanhanget bör nämnas att bestämmelserna om sabotage i 13 kap. 4 och 5 §§ BrB ger straff­rättsligt skydd mot åtgärder som allvarligt stör eller hindrar använd­ningen av egendom av avsevärd betydelse för bl. a. samhällets funktio­ner och den allmänna samfärdseln och anläggningar för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft. Straffskalan för sabotage omfattar fängelse i högst fyra år, för grovt sabotage fängelse i lägst två och högst tio år, eller på livstid.

I den lagtext som föreslås i promemorian anges inte till vem den orik­tiga uppgiften lämnas. Den kan således lämnas till vem som helst. För straffansvar förutsätts emellertid att uppgiften får till effekt att onödiga säkerhetsåtgärder vidtas. Säkerhetsåtgärderna behöver inte vidtas av allmänt organ. Om en varuhusägare låter utrymma varuhuset på grund av ett bombhot, är det en sådan säkerhetsåtgärd som avses med para­grafen.

I likhet med remissinstanserna ansluter jag mig till den föreslagna lös­ningen. Även om sålunda säkerhetsåtgärderna kan vara av vitt skilda slag, skall de syfta till att omedelbart avvärja faran. Säkerhetsåtgärder som vidtas fÖr att hindra elt upprepande, t. ex. installation av en TV-övervakningsanläggning, faller utanför paragrafen. Det får också sägas ligga i sakens natur att åtgärder som inte innebär några egentliga an­strängningar eller uppoffringar — uppgiften föranleder t. ex. bara ett telefonsamtal för att få bekräftat att ordinarie rutiner iakttas — inte bör anses vara säkerhetsåtgärder i paragrafens mening.

I subjektivt hänseende bör för straffansvar krävas vanligt uppsåt. Uppgiftens sanningslöshet skall ingå i uppsåtet. Gärningsmannen skaU således känna till att den uppgivna bomben etc. inte existerar eller av andra skäl faktiskt inte utgör någon fara. Uppsåtsfrågan behandlas närmare i specialmotiveringen.

Enligt promemorieförslaget omfattar straffskalan böter eller fängelse i högst ett år. RÅ, Göta hovrätt och Föreningen Sveriges åklagare har anfört att brottet med hänsyn tiU de vitala samhällsfunktioner som däri­genom kan äventyras inte bör behandlas som lindrigare än brotten olaga

 

Prop. 1976/77:121                                                             14

hot och oredligt förfarande, vars maximistraff är fängelse två år. Jag ansluter mig ttll denna uppfattning. Straffskalan för den nya bestäm­melsen om falskt larm bör sålunda omfatta böter eller fängelse i högst två år.

I enlighet med promemorieförslaget bör bestämmelsen införas i 16 kap. BrB bland brotten mot allmän ordning.

Avslutningsvis finns det anledning att ta upp de konkurrensproblem som kan uppstå mellan den nya bestämmelsen om falskt larm och brotts-balksbrotten i övrigt. 1 första hand bör en gärning som innefattar hot inordnas under något av BrB:s huvudbrott — rån, utpressning, sabotage etc. Det blir då inte aktuellt att dessutom döma för falskt larm. När det gäller valet mellan falskt larm å ena sidan och olaga hot och oredligt förfarande å andra sidan bör bestämmelsen om falskt larm tillämpas så snart det är fråga om hot riktade mot allmänheten. Gränsen mot olaga hot är klar — denna bestämmelse avser hot mot den enskUde. Oredligt förfarande för tanken till otillbörligt förfarande i handel och vandel. Ansvar enligt den paragrafen bör inte ådömas när det är fråga om bomb­hot e. d. som i huvudsak kan anses rikta sig mot allmänheten.

Onödiga säkerhetsåtgärder kan framkaUas inte bara genom oriktiga uppgifter om att fara föreligger utan även genom missbrak av larm­system, nödsignal eller liknande anordning. I 24 § andra stycket brand­lagen (1974: 80) finns en bestämmelse om straff för den som genom brandlarm eller på annat sätt uppsåUigen och utan giltigt skäl åstad­kommer brandstyrkas utryckning eller samling. Motsvarande bestämmel­ser saknas för missbruk av larm tiU annan räddnings- eller bevaknings­tjänst. Enligt promemorian finns det även här ett behov av lagstifming. Därför föreslås att bestämmelsen om bombhot m. m. kompletteras med en bestämmelse om straff för den som genom missbruk av larm, nöd­signal eller annan liknande anordning föranleder onödig utryckning av polis, brandkår, ambulans, militär, sjöräddning eller annan allmän be­vakningstjänst. Som brottsbeteckning föreslås falskt larm. Straffskalan omfattar enligt förslaget böter eller fängelse i högst sex månader.

Alla remissinstanser utom Göta hovrätt har anslutit sig till förslaget att ersätta bestämmelsen i brandlagen med en allmän straffbestämmelse i BrB mot olika former av uppsåtligt missbruk av larm. Jag delar den allmänna uppfattningen.

Enligt RÅ bör bestämmelsen inte vara begränsad till att gälla vid missbruk av mekanisk eller liknande anordning utan även avse fall där larmet åstadkoms på annat sätt, exempelvis genom falska medde­landen som framförs direkt till myndighetens reception eller telefon­växel.

Med den ändrade konstruktion av bestämmelsen i första stycket — falskt larm — som jag har förordat i det föregående har RÄ:s synpunk­ter huvudsakligen redan tillgodosetts. Falska meddelanden om att det

 

Prop. 1976/77:121                                                    15

föreligger fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande för­störelse av egendom blir straffbara enligt första stycket. Ett blankt med­delande till brandkåren om att det brinner på viss plats torde normalt uppfattas som ett påstående om att sådan fara som anges i första stycket är för handen.

Det är enligt min mening vikttgt att begränsa straffansvaret för onö­diga larm till uppenbara och uppsåtliga missbrukssituationer. Bestäm­melsen måste ges en sådan utformning att allmänheten inte därigenom hämmas från att använda den räddnings- och bevakningstjänst som står till buds. Det finns emellertid ett påtagligt behov att kunna ingripa straffrättsligt mot okynneslarm genom missbruk av tekniska hjälp- och bevakningsanordningar såsom tjuvlarm, brandskåp, nödanropet 90 000 etc. Att utsträcka det straffbara området därutöver finner jag inte på­kallat.

För straffansvar bör krävas att larmet föranleder onödig utryckning av allmän bevakningstjänst. Jag anser alltså att bestämmelsen inte, som statens brandnämnd har förordat, bör bli tillämplig redan på förbere­delser till utryckning såsom brandstyrkas samling. Däremot ingår na­turligtvis i utryckningskostnadema sådana förberedelser för utryck­ningen som t. ex. brandstyrkas samling och den ersättningsskyldighet som enligt 2 kap. 4 § skadeståndslagen (1972: 207, omtryckt 1975: 404) åligger den som gjort sig skyldig till falskt larm omfattar följaktligen även sistnämnda kostnader.

Som exempel på utryckningsorgan anges i lagtexten polis, brandkår, ambulans, militär, sjöräddning eller annan allmän bevakningstjänst. Med uttrycket allmän bevakningstjänst avses bl. a. räddnings- och bevak­ningsföretag, exempelvis vaktbolag som anlitas för allmän bevaknings­tjänst. Det behöver alltså inte vara fråga om något offentligrättsligt subjekt. Jag vill framhålla att uppräkningen av utryckningsorgan inte är uttömmande. Statens brandnämnd har — under hänvisning till att brandkår endast är en del av brandstyrkan — ansett att angivandet av brandkår i uppräkningen utgör en inskränkning i förhåUande tUl gäl­lande ansvarsbestämmelse i brandlagen, som avser brandstyrka. Någon inskränkning är dock inte avsedd. Enligt förslaget räcker det för straff­ansvar att larmet föranlett en del av brandstyrkan att rycka ut. Med hänsyn till att uppräkningen inte är uttömmande finns det inte heller anledning att som brandnämnden föreslår utöka exemplifiermgen med tullverkets kustbevakning och luftfartsverkets flygräddning.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört förordar jag att bestämmel­sen erhåller den i promemorian föreslagna lydelsen. Brottet bör dock rubriceras som missbrak av larmanordning. Med hänsyn till brottets karaktär bör straffskalan omfatta endast böter.

Ansvarsbestämmelsen i 24 § andra stycket brandlagen blir överflödig genom bestämmelserna om falskt larm och missbrak av larmanordning och bör upphävas.

 

Prop. 1976/77:121                                                             16

5   Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1.    lag om ändring i brottsbalken,

2.    lag om ändring i brandlagen (1974: 80).

Det under 2 angivna förslaget har upprättats i samråd med chefen för kommundepartementet.

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

6   Specialmotivering till framlagda lagförslag

6.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Den nya paragrafen om falskt larm och missbruk av larmanordning införs på den plats som blivit ledig sedan straffbestämmelsen om fylleri — 16 kap. 15 § — upphävts genom SFS 1976: 510 (jfr SFS 1976: 905).

Förstastycket — falsktlarm

Den brottsliga gärningen består i att lämna oriktig uppgift om att det föreligger fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande för­störelse av egendom.

Vad först gäller fara för människors liv eller hälsa fordras inte att faran skall vara aUmän. Redan när en eller ett par människor synes vara i fara blir paragrafen tillämplig. Ofta är emellertid omständig­heterna sådana att en allmän fara kan sägas föreligga. Det gäller t. ex. vid hot om att spränga någon i luften medan han befinner sig bland många andra människor som därvid kan komma till skada. Att uttryc­ket allmän fara inte har använts i paragrafen beror på att bestämmelsen om olaga hot inte alltid är tUlämplig när det gäller hot mot viss namn­given person, om hotet framförs till polis eller annan myndighet.

Uttrycket omfattande förstörelse av egendom förekommer även i andra paragrafer i BrB, exempelvis i bestämmelserna om mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse (13 kap. 1 resp. 3 §). Med omfattande för­störelse åsyftas skada som är kvantitativt betydande. Egendomens värde från samhällelig, kulturell, ekonomisk eUer annan synpunkt måste emel­lertid inverka på bedömningen. Några svårare gränsdragningsproblem torde inte behöva uppstå med hänsyn till att det för straffansvar krävs att den oriktiga uppgiften om sådan fara skall föranleda onödiga säker­hetsåtgärder.

Ett exempel på oriktig uppgift om fara är s. k. falskt bombhot. Ett sådant bombhot ar typiskt sett ett oriktigt meddelande om alt en bomb kommer atl explodera på viss plats eUer i ett särskUt angivet samman­hang varvid en mera obestämd krets av personer kan beräknas komma

1 Bilagan har uteslutits här. Frånsett några redaktionella ändringar är för­slagen likalydande med dem som är fogade till propositionen.

 

Prop. 1976/77:121                                                    17

till skada. Meddelandet skaU vara oriktigt i den meningen att den upp­givna bomben faktiskt inte utgör någon fara vare sig det beror på att bomben över huvud taget inte existerar eller den är otjänlig för det uppgivna ändamålet och gärningsmannen är medveten om detta.

Paragrafen täcker mer än bombhot. Falska meddelanden om åtgärder som avses i 13 kap. 7 § BrB om spridande av gift eller smitta kan exem­pelvis föranleda ansvar för falskt larm. Det kan gälla oriktiga uppgifter om att livsmedel, vatten eller annat skall förgiftas eller infekteras eller har förgiftats eller infekterats eller att gift på annat sätt skaU spridas eller har spridits så att det föreligger fara för människors liv eller hälsa. Med gift jämställs vissa andra ämnen. Oriktiga uppgifter om att krossat glas har blandats i barnmat som skall säljas tUl allmänheten faller exempelvis under paragrafen.

För straffansvar förutsätts att uppgiften får till effekt att onödiga säkerhetsåtgärder vidtas. Härmed förstås en rad vitt skilda åtgärder av inte obetydlig omfattning t. ex. utryckning av polis, brandkår, ambu­lans, mUitär, sjöräddning eller annan allmän bevakningstjänst, avspärr­ning av bombhotat område, åtgärder av hälsovårdsmyndigheter för att förhindra att förgiftade livsmedel etc. konsumeras av allmänheten. Säkerhetsåtgärderna behöver inte vidtas av allmänt organ. Även om sålunda säkerhetsåtgärderna kan vara av vitt skilda slag, skall de emel­lertid ha föranletts av uppgiften och syfta till att omedelbart avvärja faran.

I subjektivt hänseende krävs på vanligt sätt uppsåt. Uppgiftens san­ningslöshet skall ingå i uppsåtet. Gärningsmannen skall således känna till att den uppgivna bomben etc. inte existerar eller av andra skäl fak­tiskt inte utgör någon fara. Eventuellt uppsåt är här tiUräckligt: anser gärningsmannen att det är möjligt att bomben inte existerar men om­ständigheterna ger vid handen att han skulle ha lämnat uppgiften även om han varit viss om att den var oriktig, kan han fällas tUl ansvar, om uppgiften föranleder säkerhetsåtgärder. Att gärningsmannens uppsåt omfattar säkerhetsåtgärderna torde i allmänhet kunna presumeras.

Straffskalan är densamma som för brotten olaga hot och oredligt för­farande, nämligen böter eller fängelse i högst två år.

När det gäller de konkurrensproblem som kan uppstå vid valet av brottsrubricering hänvisas tUl vad som har anförts i den allmänna moti­veringen.

Andra   stycket   —   missbruk   av   larmanordning

Den brottsliga gärningen består i missbruk av larm, nödsignal eller annan liknande anordning. Det är här fråga om missbrak av någon me­kanisk eller liknande anordning. Rop på hjälp i oträngt mål faller så­lunda utanför straffbestämmelsen. Vidare krävs en positiv handling: underlåtenhet att t. ex. meddela sig inom viss föreskriven tid kan så-

 

Prop. 1916 fil: 121                                                    18

lunda inte föranleda straffansvar enligt paragrafen. Som exempel på åt­gärder som avses i lagrammet kan nämnas okynneslarm genom miss­bruk av brandskåp, tjuvlarm och nödanropet 90 000. Avfyrandet av nödraketer till sjöss hör också hit.

I begreppet missbruk ligger att det objektivt sett saknas anledning att slå larm. Detta framgår också av att för straffbarhet förutsätts att lar­met föranleder onödig utryckning.

Utryckning är inte bara för handen när särskilda utryckningsfordon kommer till användning utan också andra former av utryckning kan grunda straffansvar.

I subjektivt hänseende krävs vanligt uppsåt. Eventuellt uppsåt är till­räckligt. Allmänt kan sägas att bestämmelsen om missbruk av larm­anordning är subsidiär i förhållande till andra i BrB upptagna brott. Med hänsyn tUl att brottet närmast har karaktär av ordningsförseelse omfattar straffskalan endast böter.

6.2 Förslaget till lag om ändring i brandlagen

Förslaget innebär att ansvarsbestämmelsen om falskt brandlarm i 24 § andra stycket brandlagen upphävs. Bestämmelsen ersätts i huvud­sak av de nya bestämmelserna om falskt larm och missbruk av larm­anordning. Att den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott skall ersätta skadan följer av 2 kap. 4 § skadeståndslagen.

7    Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.    lag om ändring i brottsbalken,

2.    lag om ändring i brandlagen (1974: 80).

8   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

 

Prop. 1976/77:121                                                   19

Bilaga 1 (Promemorieförslaget)

1   Förslag till

Lag om ändring 1 brottsbalken

Härigenom föreskrives att i brottsbalken skall införas en ny paragraf, 16 kap. 15 §, av nedan angivna lydelse.

16 kap.

15 §1 Den som genom falskt bombhot eller annan oriktig uppgift att det föreligger fara för människors Uv eller hälsa föranleder onödiga sä­kerhetsåtgärder, dömes för falskt hot till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som genom missbrak av larm, nödsignal eller annan liknande an­ordning föraiUeder onödig utryckning av poUs, brandkår, ambulans, mUi­tär, sjöräddning eller annan allmän bevakningstjänst, dömes för falskt larm till böter eller fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den

2   Förslag till

Lag om ändring i brandlagen (1974: 80)

Härigenom föreskrives att 24 § brandlagen (1974: 80) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

24 § TiU böter dömes den som

1.    kallats att deltaga i övning med brandstyrka eller i räddningstjänst och som uteblir utan giltigt skäl,

2.    vid räddningstjänst uppsåttigen bryter mot vad brandchefen, annat brandbefäl eller befälhavare som avses i 9 § eller 12 § första stycket i och för tjänsten befallt,

3.    uppsåtiigen hindrar eller försöker hindra åtgärd som avses i 11 § eller uppsåtUgen åsidosätter beslut om avspärrning som har meddelats med stöd av 11 §,

4.    uppsåtiigen eUer av oaktsamhet bryter mot 17 eller 18 §,

5.    vägrar anställd som har kallats att deltaga i övning med brand­styrka eller i räddningstjänst ledighet för deltagandet, om ledigheten kunnat medgivas utan synnerlig olägenhet.

1 Förutvarande 16 kap. 15 § upphävd genom 1976: 510, som träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

 

Prop. 1976/77:121                                                    20

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Den som genom brandlarm el­ler på annat sätt uppsåtiigen och utan giltigt skäl åstadkommer brandstyrkas utryckning eller sam­ling dömes till böter eller fängelse i högst sex månader och är skyldig att ersätta därav föranledd kost­nad.

Vad som sägs i första stycket 1 och 5 äger tillämpning också i fråga om den som enligt 12 § tredje stycket har anmodats att deltaga i räddnings­tjänst som avses i 1 § tredje stycket första punkten. Den som vid sådan räddningstjänst uppsåtiigen hindrar eller försöker hindra åtgärd som avses i 11 § eller uppsåtiigen åsidosätter beslut om avspärrning som har meddelats med stöd av 11 § dömes tUl böter.

Denna lag träder i kraft den

 

Prop. 1976/77:121                                                   21

Utdrag
LAGRÅDET                                             PROTOKOLL

vid sammanträde 1977-03-15

Närvarande: F. d. justitierådet Edling, regeringsrådet Nordlund samt justitieråden Ulveson och Erik Nyman.

Enligt utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 17 februari 1977 har regeringen på hemställan av statsrådet Romanus beslutat in­hämta lagrådets yttrande över förslag till

1.    lag om ändring i brottsbalken,

2.    lag om ändring i brandlagen (1974: 80).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, har inför lagrådet före­dragits av hovrättsassessorn Anitha Bondestam. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

 

Prop. 1976/77:121                                                   22

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1977-03-17

Närvarande: statsråden Ahlmark, ordförande, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Asling, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Romanus

Proposition om ändring i 16 kap. brottsbalken, m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande över förslag till

1.    lag om ändring i brottsbalken

2.    lag om ändring i brandlagen (1974: 80).

Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran och hemställer att regeringen, efter vissa redaktionella ändringar, föreslår riksdagen

att antaga förslagen.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslu­tar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

1 Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 17 februari 1977.

NORSTEDTS TRYCKERI    STOCKHOLM  1977 770143