9

Motion

1976/77:87

av herr Gahrton

om brottsbalkens regler om obehörig befattning med hemlig
uppgift

Den nya tryckfrihetsförordningen föregicks av en hård och kritisk debatt.
Delvis var kritiken berättigad. Men delvis byggde den på missförstånd.

En artikel av författaren Jan Myrdal i Folket i Bild/Kulturfront nr 19/76
utgör exempel på en vanlig missuppfattning. Han skriver:

Den gamla Tryckfrihetsförordningen hade sina brister. Men det var ju
inte Tryckfrihetsförordningens brister som gjorde att polisen kunde stövla
upp på FiB/k:s redaktion och stoppa våra papper i svarta plastsäckar och
det var inte Tryckfrihetsförordningens fel att Bratt och Guillou och Isacson
sattes i fängelse. Det var genom att bryta och vränga lag som det lyckades
en lögnaktig minister och hans handgångna ämbetsmän att fixa in politiskt
olämpligt folk i fängelse.

Man inbillar sig alltså att den gamla tryckfrihetsförordningen skulle
erbjuda lagligt skydd för de personer som dömdes i IB-affären. Så är inte
fallet.

Den motsatta missuppfattningen finns inte lika klart uttryckt men torde
ändå vara rätt vanlig, nämligen föreställningen om att den lagliga möjligheten
att döma samtliga de personer som dömdes i IB-affären är helt självklar och
tillhör ett demokratiskt samhälles ofrånkomliga inskränkningar i tryckfriheten.
Men så är inte heller fallet.

Fåt mig citera en sammanfattning av ett remissyttrande från hovrätten
över Skåne och Blekinge som finns intaget i tryckfrihetspropositionen.

Hovrätten anser att man bör lägga märke till att det egendomliga resultatet
av tryckfrihetsrättens tillämpning i IB-fallet främst beror på de ändringar i TF
som gjordes år 1965 på förslag av straffrättskommittén och i anslutning till
brottsbalkens ikraftträdande.

Hade i stället TF gällt i sin ursprungliga lydelse skulle ansvar för innehållet i
tidningen endast ha kunnat utkrävas genom åtal mot den ansvarige
utgivaren. Vid sidan därom skulle åtal endast ha kunnat riktas mot den av de
åtalade som varit anställd i allmän befattning och där erhållit kännedom om
de förhållanden som röjts.

Något ansvar för de båda medarbetarna i tidningen hade däremot inte
kommit i fråga och någon husrannsakan på redaktionen hade inte varit
lagligen grundad .

Eller uttryckt i klartext: med de regler som gällde före 1965 skulle
journalisten Jan Guillou inte ha kunnat dömas för spioneri - han skulle ha
klarat sig, eftersom spioneribrottet vid den tidpunkten inte bröt igenom
meddelarskyddet. Skulle det ha varit rimligt? Ja, hovrätten över Skåne och
Blekinge anser i varje fall det:

Mot. 1976/77:87

10

Nu angivna iakttagelser ger enligt hovrätten anledning ifrågasätta om den
år 1965 vidtagna ändringen var riktig. I varje fall anser hovrätten att
motiveringen inte är övertygande. Meddelarskyddet kan inte reserveras
enbart för situationer då några viktiga värden inte står på spel. Ansvarigheten
för tryckfrihetsbrott, åtalsprövningen och juryprocessen har tvärtom
utformats på ett från allmän lag avvikande sätt av det skälet att det handlar
om viktiga värden.

En förstärkning av meddelarskyddet på sätt som överensstämmer med
hovrättens intention skulle dock kräva förändring av den med stor majoritet
nyligen antagna grundlagen om ny tryckfrihetsförordning.

Men även utan att gå så långt skulle man kunna reglera tryckfriheten på ett
sätt som skapar större frihet för kritiska journalister att fritt granska
samhällets olika inrättningar.

Riksdagen beslutade i våras en sådan ändring av definitionen av spioneribrottet
att IB-avslöjarna i dag knappast skulle kunna dömas som spioner.
Däremot finns en annan brottsrubrik som sannolikt skulle kunna tillämpas "obehörig
befattning med hemlig uppgift".

Det intressanta med denna brottstyp är att den inte finns med i den
uppräkning i tryckfrihetsförordningens 7 kap. 3 $ av säkerhetsbrott som
bryter genom meddelarskyddet. Däremot införde riksdagen i våras en
särskild straffskala med en grov variant av detta brott. Och denna variant,
"grov obehörig befattning med hemlig uppgift”, finns med i tryckfrihetsförordningens
uppräkning av brott som genombryter meddelarskyddet.

I remissarbetet protesterade Sveriges författarförbund, Frilansklubben
inom Svenska journalistförbundet och Pressens samarbetsnämnd mot att
detta brott skall bryta igenom meddelarskyddet. Också hovrätten över Skåne
och Blekinge var kritisk.

Såvitt jag kan finna har brottsbalkens 19 kap. 8 $ om "grov obehörig
befattning med hemlig uppgift" bara ett syfte - att tillåta genombrytning av
meddelarskyddet för en del av de brott som i dag inte längre definieras som
spioneri.

Om man avskaffade den paragrafen skulle man inte förändra möjligheterna
att ingripa med straffansvar mot människor som ägnar sig åt obehörig
befattning med hemlig uppgift.

Men man skulle undvika att människor som gör detta i t. ex. legitimt
intresse att för en ovetande allmänhet och riksdag avslöja konstigheter i
samhällsapparaten går miste om meddelarskyddet.

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen beslutar upphäva 19 kap. 8 S brottsbalken.

Stockholm den 12 januari 1977

PER GAHRTON (fp)