Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1976/77:1504

Motion

1976/77:1504

av herr Palme m. fl.

med anledning av propositionen 1976/77:74 om inriktningen av
säkerhetspolitiken och totalförsvarets fortsatta utveckling

Sammanfattning

I propositionen 1976/77:74 har den borgerliga regeringen lagt fram förslag
om inriktningen av säkerhetspolitiken och totalförsvarets utveckling för
perioden 1977-1982. Propositionen bygger på de två betänkandena från 1974
års försvarsutredning (SOU 1976:5 och 1977:1).

I väsentliga avseenden kan vi inte ansluta oss till de uppfattningar och
förslag som förs fram i propositionen.

Socialdemokratin anser att den svenska säkerhetspolitiken bör ha samma
inriktning som tidigare. Viljanatt medverka till avspänning och nedrustning,
till social och ekonomisk utjämning mellan folken bör därvid vara vägledande.

Totalförsvaret bör utvecklas i huvudsak enligt 1972 års försvarsbeslut.
Större uppmärksamhet måste dock - i enlighet med försvarsutredningens
förslag - ägnas ekonomiskt försvar, civilförsvar och sjukvården i krig.
Kostnaderna för det militära försvaret blir i vårt förslag i stort oförändrade.

Vi förordaren omläggning för framtiden av totalförsvarets planering m. m.
av innebörden att en parlamentarisk kommitté tillsätts på ett tidigare stadium
än vad som skett hittills. Därigenom kan politiska partiers företrädare ta del i
och medverka i bedömning av det underlag som sedan skall ligga till grund för
finansiella och organisatoriska överväganden.

Vid övergång till en sådan uppläggning av utredningsarbetet bör man också
se till att de anställdas organisationer tar del i utredningsarbetet för ett
kommande försvarsbeslut. Genom denna uppläggning av utredningsarbetet
kan också sedvanlig remissbehandling äga rum.

Vår kritik mot den borgerliga regeringens förslag avser i första hand
följande punkter.

1. Försvarsutredningen var i sitt första betänkande enig om säkerhetspolitikens
inriktning. Regeringen ansluter sig till namnet till utredningens
förslag men gör i praktiken sådana avvikelser att man kan tala om en annan
värdering och avvägning av säkerhetspolitikens instrument. Det militära
försvaret tilldelas en alltför dominerande roll, medan utredningen i sitt första
betänkande hade en mer nyanserad syn på de olika, samverkande delarna av
säkerhetspolitiken.

Det förslag som socialdemokratin i denna motion lägger fram innebär även

1 Riksdagen 1976/77. J sami Nr 1504

Mot. 1976/77:1504

i praktisk handling ett konsekvent fasthållande vid den tidigare säkerhetspolitiska
inriktningen.

2. Den borgerliga regeringen har underlåtit att sätta in försvarsfrågan i sitt
samhällsekonomiska och statsfinansiella sammanhang. En sådan prövning
är särskilt nödvändig mot bakgrund av vårt lands ekonomiska situation.

Socialdemokratin avvisar det borgerliga förslaget om en väsentlig höjning
av det militära försvarets kostnader. Vi står således för en annan avvägning av
försvarets kostnader. Vårt förslag innebär i förhållande till regeringens en
besparing under programplaneperioden med ca 2 miljarder kronor.

3. Socialdemokratin lägger i denna motion fram ett sammanhållet förslag
till det militära försvarets inriktning och avvägning. Det bör bygga på den
allmänna värnplikten och utformas som ett djupförsvar med möjligheter till
kraftsamling vid gräns och kust. Det militära försvarets utgifter nästa
budgetår föreslås till ett belopp som är 350 milj. kr. lägre än regeringens
förslag.

Den borgerliga regeringens förslag om det militära försvarets utveckling
ger - till skillnad från tidigare försvarsbeslut - inte någon slutlig vägledning
för hur försvarets kostnader kommer att utveckla sig under den kommande
programplaneperioden. På grund av inbördes oenighet uppskjuter nämligen
regeringen sitt ställningstagande till väsentliga frågor om flygplansutveckling,
vilka har dels mycket stor ekonomisk betydelse, dels direkta samband
med andra funktioner inom det militära försvaret.

Den borgerliga regeringens beslut att ånyo utreda flygplansfrågan ser vi
som onödigt. Tillräckligt beslutsunderlag föreligger redan. Om utredningsarbetet
skall fortgå, bör det ses som en fortsättning på den parlamentariska
försvarsutredningens arbete, och den tillkallade beredningen bör därför få en
bredare sammansättning. Betydande risker föreligger att en inhemsk utveckling
av ett lätt attackflygplan kan medföra ekonomiska problem för det
militära försvaret och därmed omavvägningar som drabbar andra funktioner
inom det militära försvaret, främst inom armén och marinen. Det kan
komma att innebära stora problem i vad gäller den fast anställda personalen
vid förband och verkstäder. Även flygvapnet kan komma att påverkas genom
att antalet anskaffade plan blir lågt. Vi säger för vår del nej till nyutveckling av
ett inhemskt lätt attackflygplan.

Med hänsyn till regeringens valda uppläggning av försvarsbeslutet - att
lämna en av de väsentligaste frågorna öppen - vore det mest logiskt att
uppskjuta ställningstagandet beträffande hela det militära försvaret till
hösten 1977, då regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag i
flygplansfrågan.

4. Kostnaderna för det militära försvaret och civilförsvaret bör under
planeringsperioden 1977-1982 förändras med hänsyn till allmän pris- och
löneutveckling (nettoprisindex). Vi avvisar regeringens förslag om en
särbehandling av värnpliktsförmånerna i detta avseende.

5. Den borgerliga regeringen betonar vid behandlingen av de värnpliktigas

Mot. 1976/77:1504

ställning de auktoritära dragen i värnpliktsutbildningen. Man visar otillräcklig
vilja att beakta de värnpliktigas berättigade krav på inflytande över
arbetsförhållanden och miljö. Om denna inställning kommer att prägla den
fortsatta utvecklingen, finns det en betydande risk för en ökad distans mellan
samhället och det militära försvaret.

Socialdemokratin vill - i enlighet med vad vi verkade för i regeringsställning
- utveckla förhållandena för de värnpliktiga med förebild i demokratiseringen
av arbetslivet. Direktiven för och sammansättningen av utredningen
om formerna för de värnpliktigas medinflytande m. m. bör därför
ändras.

Värnpliktsförmånerna för nästa budgetår bör utvecklas enligt de förslag vi
lagt fram i motionen 1976/77:248.

6. Även under den kommande femårsperioden får man räkna med stora
krav på besparingar och rationaliseringar i det militära försvaret. Detta
understryker vikten av att angelägna personalpolitiska reformer genomförs.
Detta gäller bl. a. införandet av en ny befälsordning.

Existerande mål om minskning av personalkostnaderna har i dag en
inriktning enbart mot begränsning av antalet anställda och främst då civil
personal. I vissa fall synes en tillämpning härav ha lett till högre kostnader än
om egen personal använts. Bl. a. av detta skäl bör en utvärdering och översyn
göras av metodiken med personalminskningsmål liksom av vilka personalgrupper
minskningarna bör omfatta.

7. Socialdemokratin förordar att det konkreta utredningsarbete som
försvarsutredningen förordat om civilmotstånd och andra former av
motstånd påbörjas.

8. Civilförsvaret bör utvecklas i huvudsak enligt försvarsutredningens
förslag. Vi förordar dock en viss ökad uthållighet i förvarningssystemet
genom att reservmateriel till radarsystemet PS 860 anskaffas i viss utsträckning.

Vi föreslår vidare att ökad uppmärksamhet skall ägnas åt möjligheten att
anordna en kvalificerad utbildning för civilförsvarets personal.

9. Vi föreslår att totalförsvarets upplysningsnämnd skall få i uppdrag att
utreda frågan om att kontinuerligt följa skolans läromedel vad beträffar
totalförsvarsfrågorna.

10. Vi föreslår att, för det ekonomiska försvaret, liksom för militärt försvar
och civilförsvar, ett långsiktsprogram skall antas. Fredskrislagringar av vissa
malmer bör vidare betalas av avgiftsmedel.

Vårt förslag beaktar det samhällsekonomiska och statsfinansiella
utrymmet för försvarssektorn. Med den av oss föreslagna inriktningen kan
balans skapas mellan uppgifter och resurser. All personal - fast anställda,
värnpliktiga, civilförsvarspliktiga och frivilligt tjänstgörande - kan få
meningsfyllda uppgifter och deras kunskaper och erfarenheter tas till vara
under demokratiska former.

Mot. 1976/77:1504

1. Säkerhetspolitiska utgångspunkter

1.1 Allmänna synpunkter

Det socialdemokratiska partiet i Sverige har vid genomförandet av sin
politik alltid strävat mot en värld i fred. I regeringsställning verkade
socialdemokratin i enlighet med detta mål. Detta måste alltjämt vara det
övergripande målet för vårt lands samlade säkerhetspolitik, vilken innebären
samverkan mellan utrikes-, handels-, bistånds-, totalförsvarspolitiken och
vår politik i internationella nedrustningsfrågor. Försvarets omfattning och
utformning kan därför inte ses fristående från säkerhetspolitiken utan måste
sättas in i ett övergripande sammanhang.

Målet om en värld i fred förutsätter som det uttrycks i socialdemokratins
program

O respekt för varje nations självbestämmande,

O social och ekonomisk rättvisa.

O politisk avspänning och militär avrustning,

O internationellt samarbete.

Fattigdom, våld och förtryck finns kvar i de flesta delar av världen. Politisk
instabilitet, sociala omvälvningar och ekonomisk misär är inslag i det
internationella livet. Men under efterkrigstiden har många folk rest sig mot
förtryck, utländsk dominans accepteras inte längre och ett fåtal nationers
privilegier har börjat få ge vika för jämställdhet mellan staterna. Denna
utveckling har förstärkts av en anda av solidaritet mellan folken och de
krafter som verkar för nationell självständighet och social förändring.

Över hela världen har folken krävt och kämpat för rätt till självbestämmande
och självständighet. De nya staterna, som inom ramen för det
internationella samarbetet börjat ta sin del av ansvaret, har bidragit till ett
ökat medvetande om det ömsesidiga beroendet mellan alla länder, grundat på
respekten för självbestämmande och jämlikhet. Det är betydelsefullt att
Sverige även framdeles utformar sin politik så, att den blir ett stöd för de små
staterna i dessa strävanden.

Politisk självständighet blir illusorisk för varje stat som inte också får
möjlighet att påverka och styra sin egen ekonomiska och sociala utveckling.
Upplösningen av det koloniala styret medför inte någon automatisk förändring
i det mönster som finns av kontroll över världens handel, industri och
monetära affärer, där inte minst de multinationella företagen spelar en
betydelsefull roll. Ojämlika ekonomiska förbindelser kvarstår och orsakaren
djupt orättvis fördelning av världens rikedomar. U-länderna är därför i sin
fulla rätt när de med ökad kraft och i full solidaritet begär förändringar i den
internationella ekonomin.

I en särskild motion till årets riksmöte (1976/77:1057) har socialdemokraterna
i utrikesutskottet framhållit att u-ländernas situation i världsekonomin
gradvis försämrats. De senaste årens djupa konjunkturnedgång och de större
OECD-ländernas restriktiva ekonomiska politik har - i förening med

Mot. 1976/77:1504

prisstegringarna på olja, livsmedel och industriprodukter - haft förödande
konsekvenser för u-ländernas ekonomi.

Den ekonomiska balansen mellan u- och i-länder blir för var dag alltmer
ogynnsam för u-länderna. De industrialiserade staterna - med 20 % av
jordens befolkning - kontrollerar 90 % av resurstillgångarna. Medvetenheten
om denna orimliga resursfördelning växer i tredje världen.

Mot bakgrund av jordens krympande naturtillgångar och den orättvisa
resursfördelningen mellan rika och fattiga länder framstår det som särskilt
upprörande att vissa väsentliga naturresurser med knapp tillgång utnyttjas i
kapprustningens tjänst. Dit hör väsentliga energitillgångar, nya metaller
m. m.

I motionen 1976/77:1057 framhålls vidare bl. a. att målet för FN:s
utvecklingsstrategi - att låta framstegen komma alla människor till godo inte
kan uppnås endast med åtgärder som berör resursfördelningen mellan
fattiga och rika länder. Den ställer i lika mått krav på förändringar och
reformer inom länderna, på både de fattiga och de rika. Detta faktum är
utgångspunkten för diskussionen av den s. k. basbehovsstrategin respektive
den svenska u-landspolitiken.

Genom inriktningen av den svenska biståndspolitiken, bl. a. uttryckt i
1970 års riksdagsuttalande - att främst välja länder som mottagare av svenskt
bilateralt bistånd, vilka förenar fattigdomens och underutvecklingens behov
med framstegsvilja och utvecklingskraft - blir denna en viktig del av den
svenska säkerhetspolitiken, även om de grundläggande motiven för utvecklingsbiståndet
finns att söka i en solidaritet med de fattiga i dessa länder.

1.2 Avspänning och nedrustning

Sverige har valt att stå utanför de militära allianserna. Om detta råder
numera inga delade meningar i vårt land. Vår alliansfria ställning ger oss
särskilda möjligheter att medverka i arbetet för avspänning och nedrustning i
världen.

De mänskliga, teknologiska och ekonomiska tillgångar som förslösas på
upprustnig utgör det mest uppenbara exemplet på misshushållning. De årliga
rustningskostnaderna i världen uppgår nu till mer än 1 200 miljarder kronor.
Detta motsvarar totalinkomsten för de länder där den fattigaste hälften av
mänskligheten bor. Omkring hälften av världens vetenskapsmän och
tekniker är f. n. sysselsatt med att ytterligare öka förstörelseförmågan hos
existerande vapen och utveckla nya. En världsordning baserad på sådana
groteska prioriteringar kan givetivs inte försvaras.

Aldrig tidigare i historien har mänsklighetens förmåga att förinta sig själv,
sin civilisation och sin fysiska omgivning varit större än i dag. Den är i
ständigt växande. Och ännu har man inte funnit någon lösning på frågan hur
denna process skall brytas.

En utomordentligt viktig fråga är givetvis hur man skall kunna bryta den

Mot. 1976/77:1504

allvarliga utvecklingen på kärnvapenområdet.

Redan för mer än tio år sedan lade Sverige fram ett förslag som gick ut på att
kombinera ett förbud mot spridning av kärnvapen med ett fullständigt
kärnvapenprovstopp och ett förbud mot tillverkning av klyvbart material för
vapenändamål. Planen fick ett betydande stöd av andra stater men accepterades
inte av stormakterna. I förhandlingarna om ett icke-spridningsfördrag
föreslog Sverige bl. a. att all kontroll skulle utföras av det internationella
atomenergiorganet i Wien och avse hela den fredliga kärnkraftsindustrin i
icke-kärnvapenstaterna, senare även hos kärnvapenstaterna. Motstånd från
stormakterna medförde att viktiga delar av förslaget föll bort. Sverige
uppnådde dock att kontrollen skulle vara helt internationell och utföras av
IAEA. Majoriteten av världens icke-kärnvapenstater har genom att ansluta
sig till icke-spridningsavtalet gett uttryck för sin politiska vilja att inte
anskaffa kärnvapen och att ställa hela sin kärnkraftsindustri under IAEA:s
kontroll.

Ansträngningarna att förhindra kärnvapenspridning är utsatta för stora
påfrestningar. En mycket allvarlig sådan är att supermakterna inte visat sig
beredda attt minska sin egen kapprustning på kärnvapenområdet. Dessutom
vill u-länderna ha större tillgång till kärnteknologin för fredligt bruk än vad de
har fått hittills. Ett antal viktiga stater har också valt att ställa sig utanför ickespridningsfördraget.
Stater som nu har nått en teknisk utvecklingsnivå som
gör det möjligt för dem att framställa kärnvapen kan komma att ta steget över
kärnvapentröskeln.

I strävandena att förhindra kärnvapenspridning kan man inte heller bortse
från den internationella handeln med kärnkraftsanläggningar. De starka
kommersiella intressen som gör sig gällande i detta sammanhang försvårar
ansträngningarna att motverka kärnvapenspridning. Av detta skäl är det
arbete som bedrivs i den s. k. London-gruppen betydelsefullt, nämligen att
söka nå överenskommelser om återhållsamhet och strängare kontroll för att
minska dessa risker. Detta arbete är en viktig möjlighet att komplettera ickespridningsfördraget
och IAEA:s arbete på området.

Den tekniska förmågan att framställa kärnladdningar kommer i framtiden
att finnas hos allt fler länder. Den civila kärnkraften för energiproduktion
skapar inte i sig några direkta möjligheter att tillverka kärnvapen. För ett land
med ambitioner att skaffa sig kärnvapen eller kärnladdningar finns det
enklare vägar att gå än via civila kärnkraftsreaktorer. Tillgången på klyvbart
material som kan användas för sådana laddningar är emellertid fortfarande
begränsad och till stor del täckt av sådan internationell kontroll att
användning för dessa ändamål knappast kan ske oupptäckt. Det är emellertid
ingen tvekan om att situationen är mycket allvarlig. Det är i det perspektivet
man bör se att den socialdemokratiska regeringen i internationella sammanhang
aktivt verkade för bl. a. följande åtgärder:

O att effektivisera den kontroll som utövas av det internationella

atomenergiorganet i Wien;

Mot. 1976/77:1504

O att kärnkraftsexportörerna enas om att kräva effektiv kontroll av hela
kärnkraftsindustrin i de importörsländer som inte anslutit sig till ickespridningsfördraget;

0 att förbättra skyddet av kärnkraftsanläggningaroch klyvbart material

1 lager eller under transport;

O att man internationellt beaktar de fördelar ur icke-spridningssynpunkt
som kan vinnas genom att internationalisera handhavandet av
klyvbart material, särskilt i anriktnings- och upparbetningsleden;

O att de särskilt känsliga problemen sammanhängande med plutonium
noggrant utreds, inklusive möjligheterna till fredlig återanvändning och
internationell lagring.

Det är varken den tekniska förmågan eller tillgången på klyvbart material
som kommer att vara avgörande i strävandena att förhindra spridning av
kärnvapen. Det är den politiska viljan i de enskilda länderna som kommer att
falla utslaget. Anslutning till icke-spridningsfördraget utgör ett klart uttryck
för den politiska viljan att avstå från kärnvapen.

Det är därför enligt vår mening angeläget att förstärka den internationella
opinionsbildningen för att förmå supermakerna att inleda kärnvapennedrustning
och genomföra ett fullständigt kärnvapenstopp och att verka för att
ytterligare stater ansluter sig till icke-spridningsfördraget.

De flesta länder som lever i fred med sina omedelbara grannar bygger trots
detta upp kostnadskrävande försvarssystem. Det motiveras främst med
fruktan för att en konflikt mellan stormakterna kan sprida sig också till länder
som inte är direkt berörda. Avspänning mellan dessa makter tillsammans
med verkliga nedrustningsåtgärder skulle undanröja många av de grundläggande
motiven för militärutgifter i olika delar av världen.

Det föreligger således ett klart samband mellan nedrustning
och strävandena efter en ny ekonomisk världsordning.
De mänskliga, materiella och teknologiska satsningarna på upprustning utgör
en oerhörd reserv av tillgångar för utvecklingsändamål. Om kapprustningen
stoppas och nedrustning inleds, skulle denna reserv kunna utnyttjas för
framsteg på vägen mot större ekonomisk och social rättvisa. Detta skulle i sin
tur stärka möjligheterna att mera effektivt angripa de politiska, ekonomiska
och sociala orättvisor som utgör de yttersta orsakerna till krig.

Det är väsentligt att verka för en ökad konkretisering av sambandet mellan
nedrustning och sund ekonomisk/social utveckling. Nedrustning skulle
kunna öka den ekonomiska tillväxten i världen och därmed möjligheterna att
tillgodose de väldiga behoven av ekonomisk och social utveckling i tredje
världen. Konkretiseringen måste bl. a. avse en kartläggning av ekonomiska
konsekvenser av nuvarande kapprustning och av en betydande nedrustning
samt utformande av strategier för hur resurser kan överföras till utvecklingsändamål
enligt u-ländernas önskemål.

Av särskild betydelse i detta sammanhang är givetvis de pågående

Mot. 1976/77:1504

nedrustningsförhandlingarna i Genéve samt den extra generalförsamlingen
om nedrustning som skall äga rum nästa år. Vi anser det viktigt att Sverige
bibehåller sin under den socialdemokratiska regeringen aktiva roll i detta
arbete. Exempel på väsentliga nedrustningsfrågor som enligt vår uppfattning
bör aktualiseras vid den extra generalförsamlingen är kärnvapenspridningen,
den starkt ökande handeln med konventionella vapen, stärkandet av FN:s
roll på nedrustningsområdet samt begränsning av militärutgifterna till
förmån för social och ekonomisk utveckling i fattiga länder.

Kapprustningen har i stor utsträckning en teknologisk bakgrund. Supermakternas
enorma satsningar på teknologiskt välutvecklade
vapensystem med allt större förstörelseförmåga beskriver en utveckling
som förefaller vara svår att kontrollera. Varje nytt vapensystem föder s. k.
motmedel, som i sin tur tas till intäkt för att genom nya teknologiska framsteg
utveckla än mer förfinade vapen. En verklig kontroll av rustningsverksamheten
förutsätter därför en kontroll av de tidigare faserna av verksamheten,
dvs. teknologiska studier och utvecklingsarbete. Någon sådan internationell
kontroll existerar inte i dag. Detta är ett skäl till att pågående överläggningar
om rustningskontroll kan möta svårigheter. Även om man genom dessa
överläggningar lyckas kontrollera eller begränsa vissa befintliga vapensystem,
uppstår ständigt nya och mer utvecklade förstörelseinstrument. Nya
metoder, syftande till att nå kontroll över även dessa tidiga faser av
vapenteknologisk upprustning, måste sökas. Ur humanitär synvinkel är det
vidare av största vikt att ökad uppmärksamhet ägnas existerande och nya
särskilt grymma vapen och att ansträngningar görs för att åstadkomma
begränsningar eller förbud mot användningen av sådana vapen och, slutligen,
överenskommelse om deras avskaffande.

Under de senaste åren har handeln med konventionellavapen ökat
i oroande utsträckning. Vissa industriländers utnyttjande av möjligheterna
att exportera alltmer förfinade vapen inte minst till u-ländernd är alarmerande.
Det kan också påverka stabiliteten i oroshärdar om inflödet av vapen
sker okontrollerat. Sverige bör som nyss framhållits verka för att även
spridningen av konventionella vapensystem uppmärksammas i nedrustningssammanhang.
Av vikt är givetvis även att vårt land fullföljer sin
traditionella restriktiva inställning till export av krigsmateriel.

Ett annat problem är den överdrivna sekretss som omger storleken och
användningen av statsutgifter för militära ändamål. Vissa detaljer rörande
staters militära beredskap kan självfallet inte offentliggöras. Om information
kunde utlämnas åtminstone beträffande de viktigaste militärutgifter som nu
hemlighålles - främst på grund av misstroende men kanske också på grund av
tradition eller byråkrati - och om realistiska metoder för internationella
jämförelser kunde utarbetas, borde det vara möjligt att övertyga stormakterna
om att avsevärda utgifter för militära ändamål skulle visa sig onödiga. En
bättre redovisning av staternas militära utgifter är också en förutsättning för
överenskommelser om begränsning av militärutgifter. Vi konstaterar att den

Mot. 1976/77:1504

borgerliga regeringen i FN fullföljer socialdemokratins arbete i fråga om mer
öppen redovisning av militärutgifterna.

Sverige har som framgått av det föregående drivit ett aktivt arbete, inte
minst inom ramen för de internationella organisationerna, vilket syftar till att
undanröja konfliktorsaker och krigsrisker. Endast genom att komma till rätta
med de bestående orättvisorna i världen kan vi hoppas på att nå en bestående
fred. Detta förutsätter, som vi framhållit, att stormakterna och övriga stater
med omfattande militärutgifter - till vilka även vårt land får räknas begränsar
sitt utnyttjande av reala resurser för det militära försvaret.
Energiska ansträngningar måste göras härför; den socialdemokratiska regeringen
verkade i denna riktning. Den borgerliga regeringen synes förklara sig
vara beredd att fortsätta denna politik. Men en sådan politik, som måste
drivas i samverkan med bl. a. stater från den tredje världen, måste för att vara
trovärdig förenas med medvetna ansträngningar att hålla våra egna försvarskostnader
under kontroll.

1972 års försvarsbeslut gav uttryck härför. Vi ser därför med djup oro på att
den borgerliga regeringen nu föreslår en betydande höjning av kostnaderna
för det militära försvaret, utan att detta kan motiveras med säkerhetspolitiska
skäl. Det socialdemokratiska förslaget till riktlinjer för totalförsvaret m. m. är
däremot väl i samklang med den hittills förda politiken på nedrustningsområdet.

1.3 Inriktning av svensk säkerhetspolitik

Den internationella politiken under de senaste åren uppvisar i flera
avseenden en splittrad och mångfasetterad bild. Spänningar mellan nord och
syd, betingade av ekonomiska och sociala faktorer, har inte kunnat lösas i den
s. k. dialogen. Samtidigt hårde motsättningar mellan öst och västsom präglat
efterkrigstiden, främst för Europas del, minskat i styrka.

Avspänningspolitiken bygger på insikten att allt måste göras för att
undvika krig med insats av kärnvapen och att Förenta staterna och
Sovjetunionen erkänner en strategisk jämställdhet och i stort godtar den
nuvarande maktbalansen. Tecken tyder på att den nya amerikanska administrationen
med större kraft än sin föregångare avser att verka för effektiva
resultat i fråga om begränsningen såväl av de strategiska vapnen som av de
konventionella styrkorna.

Den politiska avspänningsprocessen måste, som den socialdemokratiska
regeringen ofta framhållit, för att kunna bestå och fördjupas följas av en
begynnande nedrustning. Den europeiska säkerhetskonferensen innebar de
första stegen mot vad som brukar kallas förtroendeskapande åtgärder på det
militära området. Detta är ett första men dock viktigt steg för att åstadkomma
större öppenhet. Den planerade uppföljningen i Belgrad bör kunna utnyttjas
inte bara för att fastställa erfarenheter av de två åren utan även till att driva
arbetet vidare.

Sverige har genom den förda säkerhetspolitken kunnat bidra till stabili

Mot. 1976/77:1504

teten i norra delen av Europa. Det är betydelsefullt att vi inte genom ensidiga
åtgärder åstadkommer en utveckling som bidrar till att skapa föreställningar
om att vi skulle avse att rubba denna balans och stabilitet. Ett fullföljande av
1972 års ekonomiska inriktning av försvaret är förenlig med en sådan
inriktning av politiken.

Oljekrisen 1973-1974 och bristande resultat av dialogen mellan i- och uländerna
har aktualiserat frågan om den ekonomiska krigföringens roll.
Kampen om råvaror och energi kan komma att bli allt hårdare i framtiden.
Det kan innebära fördelar för de råvaruproducerande länderna, men också
utsätta dem för risker för stormaktshot. Vårt land bör verka för en ökad
rättvisa mellan i- och u-länderna. Vi bör också, i medvetande om risken för
störningar i det ekonomiska samarbetet, säkerställa ett skydd mot ekonomisk
krigföring mot vårt land.

Sverige måste även framdeles, inte minst inom de internationella organen,
aktivt arbeta för att konflikter löses med fredliga medel och att garantier
skapas för de enskilda nationernas rätt att forma sin egen framtid. Vi bör
därför verka för att stärka FN:s ställning. Målet är nu liksom tidigare ett
kollektivt säkerhetssystem. Detta mål är dock tyvärr ännu avlägset.

Sverige har valt att stå utanför de militära allianserna och blockbildningarna
i Europa, med syfte att i krig vara neutrala. Vi formar därigenom själva
vår utrikespolitik men har också att, om ett krig skulle bryta ut i vår omvärld,
själva svara för säkerhet och vårt oberoende. Vi får inte ge andra makter
någon grund för misstanken att svenskt territorium kan ställas till en annan
makts förfogande och vara bas för angrepp. Säkerhetspolitikens utformning
får inte skapa misstro eller förväntningar hos andra stater.

Mot här angiven bakgrund finner vi, liksom försvarsutredningen i sitt
första betänkande (SOU 1976:5), att den svenska säkerhetspolitiken bör

O bidra till en fredlig utveckling i världen genom att bl. a. söka
undanröja konfliktorsaker,

O bidra till utjämning av motsättningar och till större förståelse
mellan folken,

O bidra till att skapa en värld, där även små stater kan hävda sina
intressen,

O bidra till att minska maktblockens intressen att dra in Sverige i
eventuella krig,

O redan i fred tillvarata våra intressen genom att slå vakt om den
internationella solidariteten,

O värna våra demokratiska friheter och rättigheter,

O förhindra eller lindra fredskrisers negativa verkningar.

Detta betyder att enligt vår mening bör den av riksdagen år 1968 godkända
och år 1972 bekräftade, i det följande återgivna inriktningen av säkerhetspolitiken
ligga fast.

Mot. 1976/77:1504

Sveriges säkerhetspolitik, liksom andra länders, syftar till att bevara landets
oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål bör därför vara att i alla
lägen och i former som vi själva väljer trygga en nationell handlingsfrihet för
att inom våra gränser bevara och utveckla vårt samhälle i politiskt,
ekonomiskt, socialt, kulturellt och varje annat hänseende efter våra egna
värderingar samt i samband därmed utåt verka för internationell avspänning
och en fredlig utveckling.

För att nå de säkerhetspolitiska målen behövs fortfarande ett efter våra
förhållanden starkt och balanserat totalförsvar. Det förslag vi lägger fram
uppfyller detta mål.

1.4 Regeringens förslag

Den borgerliga regeringen vill i den framlagda försvarspropositionen ge
intryck av att den avser att fullfölja den säkerhetspolitik som socialdemokratin
fört i regeringsställning, bl. a. genom att ansluta sig till vad försvarsutredningen
förordat i sitt första betänkande om inriktningen av säkerhetspolitiken.

Men i åtskilliga och väsentliga avseenden gör man dock avvikelser från den
tidigare förda politiken och från utredningens förslag eller utelämnar
väsentliga delar av dess synpunkter.

Särskilt framträdande är detta i fråga om avsnitten om avspänning och
nedrustning samt om utvecklingsländerna. I det sistnämnda fallet väljer
föredraganden att inte alls behandla utredningens uppfattning om behovet av
ökade insatser för att motverka eller häva underutvecklingen. Likaså
utelämnas en anslutning till vad utredningen anfört om vårt lands intresse att
söka bidra till en annan och rättvisare ekonomisk ordning. Betecknande nog
tar föredraganden inte heller upp utredningens resonemang om de multinationella
företagens roll i denna utveckling.

När föredraganden redovisar sin anslutning till utredningens uppfattning
om att vårt land i ökande utsträckning bör medverka för en ökad allmän
säkerhet, har på sätt som nyss beskrivits utredningens konstaterande om
sambandet mellan önskemålen om nedrustning och strävandena för en ny
ekonomisk världsordning kopplats bort. Något instämmande i behovet av en
sådan ordning görs inte. Sverige har t. ex. tidigare - under den socialdemokratiska
regeringen - förklarat sig beredd att delta i en internationell
nedrustning. Ej heller något sådant uttalande görs i förevarande proposition.
Regeringen har över huvud undvikit att konkret behandla vårt lands fortsatta
agerande i nedrustningssammanhang, trots att man bejakat försvarsutredningens
uttalande om nedrustningspolitiken som en del av den samlade
säkerhetspolitiken.

Även när det gäller totalförsvarets utveckling kan man konstatera
skillnader gentemot den tidigare politiken och utredningens förslag. Genomgående
är därvid att det militära försvaret tilldelas en mer framskjuten roll
inom totalförsvaret.

Mot. 1976/77:1504

Taget vart och ett för sig kan dessa exempel självfallet inte anföras som
argument för att regeringen slagit in på en ny väg. Men sammantaget ger de
en ny och annan bild av den svenska säkerhetspolitiken. Den borgerliga
regeringen gör andra bedömningar och avvägningar. Socialdemokratins
förslag innebär ett konsekvent fasthållande vid den tidigare säkerhetspolitiska
inriktningen, vilken också försvarsutredningen i sitt första betänkande
enhälligt ställde sig bakom.

Vägledande för utformningen av våra i förevarande motion redovisade
förslag och synpunkter har varit den socialdemokratiska partikongressens
ställningstaganden år 1975, vilka också legat till grund för reservationen i
utredningens andra betänkande av Bengt Gustavsson i Eskilstuna och Olle
Göransson.

2. Samhällsekonomiska och statsfinansiella utgångspunkter

Vid bedömningen av insatserna för totalförsvaret under den kommande
planeringsperioden kan man givetvis inte bortse från samhällsekonomiska
och statsfinansiella förhållanden. Långtidsutredningen pekade t. ex. i sitt
betänkande på det begränsade utrymmet för ökad offentlig och privat
konsumtion om målet att nå balans i våra utrikesaffarer skulle uppnås. Vid
riksdagens behandling av den socialdemokratiska regeringens förslag i
anledning av detta betänkande förelåg enighet om dessa bedömningar.

Som framhållits i motionen 1976/77:1294 om den ekonomiska politiken
finns det en råd exempel från vår omvärld på att permanenta underskott i
utrikeshandeln och långsiktigt svaga statsfinanser gör det allt svårare att
förverkliga full sysselsättning och att trygga medborgarnas inkomster och
sociala förmåner. Den borgerliga regeringen har med sitt kraftiga budgetunderskott
och stora utlandsupplåning slagit in på en sådan farlig väg i den
ekonomiska politiken. Vi löper risken att komma in i en permanent
underskottssituation i utrikeshandeln med en därtill hörande kraftig upplåning
utomlands.

Socialdemokratin har i sitt alternativ till den borgerliga ekonomiska
politiken föreslagit en kraftig begränsning av det statliga budgetunderskottet.
Förbättringen är ca 5 miljarder kronor. I ovan angivna motion har vi
preciserat våra yrkanden.

I det ekonomiska läge vårt land genom den borgerliga regeringens försorg
nu befinner sig i måste alla offentliga utgiftsökningar underkastas en
noggrann prövning. Regeringens förslag i propositionen 1976/77:74 innebär
en kraftig ökning av framför allt det militära försvarets utgiftsnivå. I
förevarande sammanhang är den desto mer betydelsefull som den innebär ett
åtagande som sträcker sig utöver nästa budgetår. Den föreslagna utgiftsökningen
för det militära försvaret torde i reella termer vara den största
anslagshöjningen den borgerliga regeringen lägger fram och utgör därmed ett
klart belägg på hur man prioriterar användningen av de gemensamma

Mot. 1976/77:1504

resurserna. Betecknande nog har regeringen över huvud inte berört frågan
om det samhällsekonomiska och statsfmansiella utrymmet för den föreslagna
kraftiga utökningen av det militära försvarets kostnader. Detta är
desto mer anmärkningsvärt som den borgerliga regeringen numera klart
medger att dess politik medför avsevärda statsfmansiella problem.

Vi har tidigare framhållit att det saknas säkerhetspolitiska skäl för den
borgerliga regeringens förslag om en väsentlig höjning av militärkostnaderna.
Vi kan inte heller finna att det samhällsekonomiska och statsfmansiella
utrymmet medger denna höjning.

Viljan till försvar är starkt förankrad i det svenska folket. Men denna vilja
är självfallet beroende av i vilken utsträckning medborgarna känner gemenskap
med samhället. Det är svårare att vinna uppslutning för försvaret om
människor känner otrygghet inför sina möjligheter att få arbete och
sysselsättning. Brister samhället i kraven på omsorg om barnen och
omvårdnad om de äldre, hjälper inte ökade militärutgifter för att höja
värnkraften. Försvarsfrågan kan därför inte avskärmas till att vara en debatt
om kostnader och vapensystem. Den hänger nära samman med insatser för
medborgarnas välfärd - i syfte att undanröja sociala, ekonomiska och
kulturella orättvisor och därmed klasskillnaderna i vårt samhälle.

De socialdemokratiska förslagen till årets riksdag har denna angivna
inriktning.

3. Allmänna riktlinjer för totalförsvaret

3.1 Grunder

Vi har i det föregående förklarat att enligt vår uppfattning måste
säkerhetspolitiken som ett inslag innefatta ett efter våra förhållanden starkt
och balanserat totalförsvar. För att detta rätt skall kunna fylla sin uppgift
måste det vara allsidigt sammansatt och kunna verka i skilda situationer. Vi
delar försvarsutredningens uppfattning (SOU 1976:5, s. 205) att totalförsvaret
skall ha sådan styrka, sammansättning och beredskap samt vara så väl
förberett för krig, att ett angrepp mot Sverige skulle fordra så stora
uppoffringar och resurser samt kräva så lång tid att de fördelar en angripare
kan vinna med angreppet inte rimligen kan bedömas vara värda insatserna. 1
kravet på allsidighet och styrka ligger enligt vår uppfattning också förberedelser
inför olika slag av ekonomiskt hot samt för s. k. fredskriser. Däri ligger
också att kunna tillförsäkra civilbefolkningen ett tillfredsställande skydd.

Krig och kriser kan väntas beröra hela samhället och hela befolkningen.
Totalförsvaret bör därmed självklart bli en hela folkets angelägenhet, uttryckt
i bl. a. allmän värnplikt och civilförsvarsplikt. Av det sagda följer också
behovet av en ytterligare integration mellan civila och militära funktioner i
samhället liksom också behovet av att i den fredstida planeringen beakta
totalförsvarets särskilda behov; i avsnittet 6.3 återkommer vi till en särskild

Mot. 1976/77:1504

fråga i detta sammanhang. Vi vill kraftigt understryka vad som uttalades i
direktiven till försvarsutredningen, nämligen att samhällets utveckling
självfallet skall styras av medborgarnas fredstida önskemål och behov. Detta
uttalande återfinns betecknande nog inte i regeringens proposition.

Vårt land kan inte anses ha strategiska mål av sådan betydelse att vi utgör
ett primärt mål för någon stormakt. Vid ett krig i Europa kan dock vårt
territorium få betydelse som genomgångsområde vid större operationer. Det
torde i så fall bli fråga om angrepp med konventionella vapen. Vi kan komma
att - utan att bli indragna i krig - påverkas i vår försörjningssituation av
avspärrningar och hot om och ekonomisk krigföring.

Det svenska samhället och dess resurser är, som försvarsutredningen
framhåller, i flera avseenden en förutsättning för säkerhetspolitiken och
totalförsvaret. Ekonomisk styrka, hög industrikapacitet, viktiga råvaror och
lagring av dessa, effektivt jordbruk och en befeolkning med hög utbildningsnivå
och utan större inre motsättningar är betydelsefulla faktorer för
möjligheterna till motstånd mot yttre hot.

Vårt totalförsvar måste utformas så, att det kan möta de yttre hot som
angetts i det föregående. De ingående komponenterna - militärt försvar,
civilförsvar, ekonomiskt försvar och övrigt totalförsvar - är i så måtto lika
betydelsefulla. Försvar mot militärt angrepp är som försvarsutredningen
framhållit en viktig utgångspunkt för totalförsvarsplaneringen. När den
borgerliga regeringen i stället använder uttrycket den viktigaste utgångspunkten,
får detta ses som ett uttryck för den annorlunda inriktning av
säkerhetspolitiken och avvägning inom totalförsvaret som den borgerliga
regeringen förordar.

I den mån ett militärt angrepp skulle ske mot vårt land skall strävan vara att
i det längsta förhindra angriparen att få fast fot på svensk mark. Vi måste
därvid utnyttja de fördelar den svenska terrängen och de resurser det svenska
samhället har. Vi bör planera för att genomföra försvarsstriden med stöd av i
förväg utförda befästningar, sambandssystem, lokalkännedom och fredstida
övningar. På grund av den militärgeografiska situationen behöver vi en
antalsmässigt relativt stor försvarsorganisation. Detta kan endast åstadkommas
med allmän värnplikt. En sådan organisation ger möjlighet till ett
effektivt och uthålligt motstånd över hela landets yta. Uthålligheten i vår
försvarsorganisation är en faktor som i hög grad bidrar till att avhålla från
angrepp. Vi bör därför inrikta det militära försvaret till att vara ett djupförsvar
med möjligheter till kraftsamling vid gräns och kust.

Det militära försvaret bör också som försvarsutredningen anfört i sitt första
betänkande kunna möta överraskande angrepp och därför som hittills
utformas så, att det i huvudsak är stridsdugligt omedelbart efter en snabbt
genomförd mobilisering.

Vår utrikespolitiska linje i situationer av avspärrning förutsätter att vi inom
landet har tillgång till förnödenheter och produktionskapacitet för nödvändig
försörjning. Förberedelser för produktionsomläggning måste göras och

Mot. 1976/77:1504

beredskapslagring ske. Försvarsutredningens förslag utgör i dessa avseenden
en god grund.

Vi är starkt beroende av en handel med utlandet för att kunna upprätthålla
vår nuvarande levnadsstandard. Det är emellertid en stor skillnad mellan
denna standardnivå och vad som absolut krävs för att vi skall kunna överleva
- vad som skulle kunna kallas överlevnadsminimum. I detta avseende har
vårt beroende av utlandet inte ökat lika snabbt som de totala importsiffrorna.

I själva verket är vår inhemska produktion av ett stort antal varor och tjänster
som är nödvändiga för vår överlevnad -1, ex. baslivsmedel, kläder, bostäder,
elenergi m. m. - större än vad den var under andra världskriget. Detta gäller
naturligtvis inte alla områden. Förstora delar av vår energiförsörjning har det
utländska beroendet sannolikt ökat genom att viktiga delar av den inhemska
produktions - och distributionsapparaten är beroende av petroleumprodukter.
Men det är också på detta område som vi har det mest ambitiösa
lagringsprogrammet. Det finns alltså anledning att i debatten om vårt
utlandsberoende göra en distinktion mellan vad vi behöver för att upprätthålla
vår nuvarande standardnivå och det minimum vi är beroende av för att
överleva,om vi harden politiska viljan. En stor del av vår nuvarande import
utgörs av varor som är undgängliga i kristid.

Totalförsvaret måste inbegripa en särskild planering mot fredskriser. I en
sådan situation måste strävan vara att söka i största möjliga utsträckning
bevara den standard och den livsföring som medborgarna vant sig vid.

I försvarsdebatten har frågan om alternativa försvarsformer, främst
civilmotstånd och gerillaförsvar diskuterats. Försvarsutredningen har i
särskilt sammanhang redovisat vilken roll civilmotstånd skulle kunna spela i
den svenska säkerhetspolitiken. Utredningen har kommit till den slutsatsen
att civilmotståndet inte kan utgöra något hållbart alternativ till det militära
försvaret men vill inte utesluta att även icke-militärt motstånd kan ge
värdefulla bidrag i det samlade motståndet. Vi delar denna ståndpunkt,
liksom utredningens förslag att förutsättningarna för och genomförandet av
olika former av motstånd - däribland civilmotstånd - bör utredas. Eftersom
regeringen inte anslutit sig till detta utredningens förslag, anser vi att
riksdagen bör begära att utredningsarbetet skall äga rum.

3.2 Avvägningsfrågor

Målet för säkerhetspolitiken är att hålla landet utanför krig och konflikter
och därigenom säkerställa en fortsatt politisk, ekonomisk och social utveckling
av vårt land i enlighet med vår egen vilja. Inom säkerhetspolitiken bör
tyngdpunkten ligga vid åtgärder med syfte att förebygga konfliktorsaker samt
kris- och krigsrisker. Spänningar, konflikter och orättvisor måste ersättas
med politisk avspänning, militär nedrustning och internationellt samarbete. I
avsnitt 1 av denna motion har vi utförligt redovisat vår inställning i dessa
frågor.

Mot. 1976/77:1504

Socialdemokratin ser ett efter våra förhållanden starkt och balanserat
totalförsvar som en nödvändig del av säkerhetspolitiken. Detta innebär att vi
även framdeles är beredda till en satsning på totalförsvaret av i stort sett
samma reala storleksordning som under den gångna femårsperioden. Vår syn
på de samhällsekonomiska och statsfinansiella förhållanden som har beaktats
i detta sammanhang har angetts i avsnitt 2 i motionen.

Totalförsvarets yttersta grundval är samhörighet och gemenskap hos
medborgarna. Genom samverkande totalförsvarsfunktioner kan vi skapa
viktiga förutsättningar att stå utanför krig. För detta syfte behöver vi en
fungerande folkförsörjning i olika situationer. Genom det ekonomiska
försvaret söker vi trygga överlevnadsmöjligheterna om vi blir isolerade.
Genom civilförsvaret söker vi förebygga och hindra skador bland civilbefolkningen
om krigshandlingar skulle drabba vårt land. Det militära försvaret är
det yttersta medlet att söka förhindra att vårt lands självständighet går under
genom yttre våld. Under sådana förhållanden är inte bara landets suveränitet
utan också de demokratiska funktionerna hotade. En vilja till försvar kan bara
upprätthållas om vi slår vakt om de demokratiska grundvärderingarna. De
viktigaste medlen för detta är den fria nyhetsförmedlingen, rätten till
information och fri opinionsbildning. Det psykologiska försvaret skall under
krigstid säkerställa dessa funktioners fortbestånd. Totalförsvaret innefattar
även andra viktiga komponenter som sjukvård och kommunikationer. Även
under krig har landet en civil högsta ledning. Riksstyrelsens, riksdag och
regering, verksamhet finns reglerad i grundlagen och andra författningar. För
de flesta civila myndigheter finns en planläggning och en organisation för
verksamheten under krigsförhållanden.

Totalförsvarets komponenter blir med detta synsätt i princip lika betydelsefulla
och beroende av varandra. Brister på ett område kan försvåra ett fullt
utnyttjande av de övriga delarna.

För den närmaste planeringsperioden anser vi att man inom totalförsvaret
bör ge förtur för en satsning på civilförsvar, ekonomiskt försvar samt
sjukvården. Även för psykologiskt försvar m. m. behöver förstärkningar
göras. Vi har däremot kommit till slutsatsen att kostnaderna för det militära
försvaret bör vara i stort sett oförändrade och avvisar därför regeringens
förslag som innebär väsentliga avvikelser från inriktningen i 1972 års
försvarsbeslut och avsevärda kostnadshöjningar för det militära försvaret.
Likväl kommer även enligt vårt alternativ det militära försvaret att fortsättningsvis
tilldelas den avgjort största delen av totalförsvarets anslag. Vi
bedömer att den av oss förordade inriktningen av det militära försvaret väl
svarar mot de säkerhetspolitiska behoven som de har beskrivits i utredningens
första betänkande. Genom att systematiskt ta till vara den allmänna
värnpliktens och den tekniska utvecklingens möjligheter kan dagens
försvarsorganisation vidareutvecklas för framtidens behov. Nya tekniska
tillämpningar kan nyttiggöras. Med folkförsvaret som ideologisk grund och
med ett tillvaratagande av den moderna teknikens möjligheter kommer

Mot. 1976/77:1504

försvaret att även inför framtiden bidra till upprätthållandet av en fast och
konsekvent neutralitetspolitik.

Vårt förslag beaktar det samhällsekonomiska och statsfinansiella
utrymmet för försvarssektorn. Med den av oss föreslagna inriktningen kan
balans skapas mellan uppgifter och resurser. All personal - fast anställda,
värnpliktiga, civilförsvarspliktiga och frivilligt tjänstgörande - kan fa
meningsfyllda uppgifter och deras kunskaper och erfarenheter tas till vara
under demokratiska former.

Med denna utgångspunkt förordar vi att det år 1972 fastställda målet för
totalförsvaret fortfarande bör gälla som en allmän politisk manifestation.
Lydelsen är följande:

1. Totalförsvaret är en hela svenska folkets angelägenhet och skall bygga
på medborgarnas personliga insatser, som för vapenföra manliga medborgare
grundas på allmän värnplikt. Det skall ge uttryck för vår vilja att bevara
landets frihet.

2. Totalförsvaret skall vara så förberett för kriget att det verkar fredsbevarande.
Det skall därför ha sådan styrka, sammansättning och beredskap att
ett angrepp mot Sverige fordrar så stora resurser och uppoffringar samt tar så
lång tid att de fördelar som står att vinna med angreppet rimligen inte kan
bedömas värda insatserna.

Totalförsvaret skall snabbt kunna höja beredskapen och utveckla full
styrka.

Totalförsvaret skall vara så utformat att det kan motstå skilda angreppsformer
och verka i olika militärpolitiska lägen.

Totalförsvaret skall vara så utformat att resurser kan avdelas för svenskt
deltagande i Förenta Nationernas verksamhet i syfte att upprätthålla eller
återställa internationell fred och säkerhet.

3. Under fredstid och under krig mellan främmande makter varunder
Sverige är neutralt skall försvarsmakten avvisa kränkningar av vårt territorium.
Civilförsvaret jämte andra berörda grenar av totalförsvaret skall vidta
åtgärder för att skydda befolkningen mot skadeverkningar på grund av krig i
vår omvärld. Det ekonomiska försvaret skall bidra till att trygga vår
försörjning om vårt land blir hänvisat till egna försörjningsresurser på grund
av i vår omvärld inträffade konflikter.

4. Invasionsförsvar skall vara försvarsmaktens viktigaste uppgift. Om
Sverige utsätts för angrepp skall försvarsmakten möta detta och i det längsta
förhindra att angriparen får fast fot på svensk mark. I varje del av landet skall
bjudas segt motstånd, om så erfordras även i form av det fria kriget.
Civilförsvaret skall skydda befolkning och egendom mot skador av fientliga
anfall samt rädda överlevande vid sådana anfall. Folkförsörjningen i vidaste
bemärkelse skall tryggas genom det ekonomiska försvaret. En fast försvarsvilja
skall vidmakthållas och varje försök att undergräva vår motståndsanda
och tilltron till vår förmåga att motstå angreppet skall motverkas genom
psykologiskt försvar. Sjukvård, socialvård, polisväsende, kommunikationer
samt annan samhällelig verksamhet skall anpassas med hänsyn till inriktningen
av de samlade försvarsansträngningarna.

5. Totalförsvarets olika delar skall samverka och understödja varandra i
syfte att nå största möjliga försvarseffekt.

2 Riksdagen 1976/77. 3 sami. Nr 1504

Mot. 1976/77:1504

3.3 Planeringen m. m. av totalförsvaret

Inom totalförsvarssektorn pågår ett löpande studie-, utrednings- och
planeringsarbete. Riktlinjerna för detta har tidigare underställts och godkänts
av riksdagen. I planeringssystemet ingår en fortlöpande parlamentarisk
medverkan genom bl. a. insyn från utrikes- och försvarsutskotten. När
planeringssystemet infördes räknade man däremot inte med att fortsättningsvis
behöva särskilda parlamentariska utredningar för övergripande
frågor om inriktning av och avvägningar inom totalförsvaret.

Erfarenheten av det senast genomförda planeringsvarvet talar enligt vår
mening för förändringar i två grundläggande avseenden. Det ena gäller att
låta den politiska granskningen och den offentliga debatten mer avse de
grundläggande utgångspunkterna för försvarspolitiken. Det andra gäller att
på försvarets områden, lika väl som på andra områden, i utrednings- och
planeringsarbetet bättre ta till vara de anställdas kunskaper och erfarenheter.

Det grundläggande materialet för försvarsplaneringen och -besluten tas i
dag fram genom myndigheternas försorg. Numera är detta inte en exklusiv
uppgift förde militära myndigheterna. Den politiska ledningen har fått vissa
resurser till sitt förfogande härför. Likväl spelar givetvis dessa myndigheter
en betydande roll i arbetet med att ta fram erforderligt beslutsunderlag. Med
en uppläggning av försvarsplaneringen som ger möjlighet för politiska
partiers företrädare att på ett tidigare stadium ta del av och medverka i beslut
om det underlag som sedan skall ligga till grund för finansiella och
organisatoriska överväganden kan flera fördelar vinnas. Den offentliga
debatten om vår säkerhetspolitik och avvägningar inom totalförsvaret skulle
väsentligt stimuleras och ge återverkningar för fortsatt planering och
genomförande. Drivkraften och möjligheter att studera och pröva från
myndigheternas förslag avvikande alternativ skulle därmed ökas. Diskussionen
skulle då koncentreras kring viktiga vägvalsfrågor i stället för att
handla om problem som ibland framställs och kan uppfattas som en följd av
oåterkalleliga och opåverkbara ställningstaganden.

Enligt vår mening kan man uppnå vad vi förordat i detta avseende genom
två olika, men kompletterande åtgärder. Den ena är att utrusta försvarsstaben
med en lekmannastyrelse, vilket förordats i en socialdemokratisk reservation
i försvarsmaktens ledningsutrednings betänkande (SOU 1976:64). Förslag
härom kommer vi att lägga fram när proposition i anledning av detta
betänkande föreläggs riksdagen. Den andra är att redan inför det planeringsarbete
som nu förestår tillsätta en parlamentarisk kommitté med de uppgifter
vi angett i föregående stycke. Detta bör av riksdagen ges regeringen till
känna.

I samband med en övergång till denna form av planering bör man även låta
de anställdas organisationer ta del i utredningsarbetet för ett kommande
försvarsbeslut. Arbetet bör givetvis läggas upp med sikte på att stimulera den

Mot. 1976/77:1504

allmänna debatten etc. Det bör därvid även byggas in ett sådant remissförfarande
som numera tillämpas praktiskt taget utan undantag när det gäller
statligt utredningsarbete. Detta bör av riksdagen ges regeringen till känna.

4. Riktlinjer för civilförsvarets utveckling

4.1 Grunder

Många krig i vår tid har klargjort att civilbefolkningen utsätts för mycket
stora faror. Dagens vapen innebär för en oskyddad befolkning enorma offer i
form av skadade och döda. Civilförsvaret skall bidra till totalförsvarets
fredsbevarande funktion genom att stärka befolkningens motståndsförmåga
och därmed tilltron till vår vilja och förmåga att göra motstånd mot angrepp
och påtryckningar.

Om vi inte lyckas att avhålla från angrepp eller hot är det civilförsvarets
uppgift att skydda befolkningen och lindra verkningarna av skador. Även i ett
läge då krig i vår omvärld endast indirekt berör vårt land skall civilförsvaret
kunna lindra de indirekta verkningarna för befolkningen.

Verksamheten kan uppdelas i dels skadeförebyggande verksamhet som
omfattar alarmering, utrymning och ordnande av skyddsrum, dels undsättning
som består i att rädda instängda och nödställda människor samt ge
skadade en första vård och transport till sjukhus. Varje svensk medborgare
mellan 16-65 år är civilförsvarspliktig och skyldig att vid kallelse delta i
civilförsvarets utbildning och verksamhet.

1972 års försvarsbeslut innebar vissa nya utgångspunkter för civilförsvarets
planering i förhållande till vad som gällde tidigare. Skydd mot kärnvapen eller
massinsats av konventionella vapen i direkt bekämpning av befolkningen
kommer inte längre att vara huvudinriktningen. Grundläggande för planeringen
skall numera vara att befolkningen i samband med invasion kan
komma att beröras av biverkningar vid bekämpning av militära mål med i
första hand konventionella stridsmedel och vid markstrid. I vissa situationer
kan direkt hot om skadegörelse uppträda. Skydd skall ges mot de sekundära
verkningarna av ABC-strids medel som används utanför våra gränser. Dessa
grunder för planeringen bör som försvarsutredningen uttalat fortfarande
gälla.

1972 års beslut har kompletterats genom betydelsefulla ställningstaganden.
Således har ett nytt planerings- och finansieringssystem för skyddsrumsbyggandet
beslutats. Staten kommer att svara för kostnaderna för uppförande av
skyddsrum för bostadsbebyggelse. Ett nytt utbildningssystem har vidare
beslutats.

För framtiden är det, som påtalats i motionen 1976/77:177 av herr
Gustavsson i Eskilstuna (s) m. fl., nödvändigt med en ökad samverkan
mellan civilförsvaret och den kommunala verksamheten. Härigenom kan
bl. a. ett bättre resursutnyttjande uppnås.

Mot. 1976/77:1504

4.2 Befolkningsskydd m. m.

Civilförsvaret omfattar programmen skydd för allmänheten, utrymning,
undsättning, ledning i krig samt allmän administration.

Målet för planeringen av befolkningsskyddet i krig bör vara att åtgärder
vidtas för att skydda befolkningen mot verkningarna av stridshandlingar. Av
grundläggande betydelse är därvid skyddsrumsbyggandet, medan det bör
vara en allmän strävan att så långt möjligt undvika att behöva sätta planerna
för total utrymning av stora befolkningscentra i verkställighet. I olika
situationer bör man kunna välja mellan olika slag av åtgärder eller få dem att
samverka för att åstadkomma bästa möjliga skydd. Det är ett uttryck för
nödvändigheten av att insätta planeringen med hänsyn till skilda operativa
lägen och möjligheter. Utrymningsplanläggningen bör därför behållas och de
översyner som är motiverade av samhällsutvecklingen och operativa förändringar
göras.

F. n. finns ca 5,4 miljoner skyddsrumsplatser. På grund av bl. a. den
ändrade inriktningen av bostadsbyggandet under de senaste åren har antalet
nytillkommande platser minskat kraftigt. Genom det nya planeringssystemet
- där också låghusområdenas behov beaktas - kan en ökning väntas. Av
betydelse för kvantiteten nytillkomna platser - inom en viss given ram - är
kvaliteten i skyddsrummen och på vilka orter de skall tillkomma. En ny
förteckning skall fastställas över de s. k. skyddsrumsorterna. Propositionen
ger emellertid ringa vägledning om vilka förändringar som därvid kan bli
aktuella. För vår del räknar vi i likhet med försvarsutredningen med att
nuvarande skyddsrumsorter i stort sett behålls. Det kan emellertid också bli
fråga om att tillföra förteckningen nya orter, som enligt av utredningen
angivna kriterier bör klassificeras som skyddsrumsort. Skyddsrumskostnadernas
storlek påverkas som nämnts av den valda kvalitetsnivån. Försvarsutredningen,
som anser att skyddsrummen i första hand bör ge skydd mot
brand, gas, sprängverkan och splitter samt vara försedda med anordning för
luftrening, väljer därvid den s. k. kvalitet 2. Enligt civilförsvarsstyrelsens
programplan är merkostnaden för denna nivå 100 å 125 kr. per plats lägre än i
kvalitet 1. Vi delar i denna del utredningens slutsats.

Kostnaderna för att bygga skyddsrum är betydande. Det är därför
nödvändigt att man på sätt som planeras i största möjliga utsträckning får en
fredstida användning av skyddsrummen. Man bör också ta till vara
möjligheten att vid avvecklingen av de brister som finns i skyddsrumstillgången
beakta dessa åtgärders betydelse som konjunkturpolitiskt instrument.

1 anknytning till programplanen kan civilförsvarsstyrelsen redovisa en i
samråd med överbefälhavaren genomförd studie om stridsledningssystemets
uthållighet. Styrelsen har föreslagit att ett belopp om 48 milj. kr. anvisas för
inköp av reservmateriel till radarsystemet PS 860. Försvarsutredningen har
inte ansett sig kunna ta ställning till detta förslag och inte heller i
propositionen uttrycks någon annan mening. Radarsystemet PS 860,som i sig

Mot. 1976/77:1504

utan tvekan är av hög kvalitet, kan komma att vara otillräckligt i fråga om
uthållighet. Även om de organisatoriska åtgärder som civilförsvarsstyrelsen
avser att särskilt uppmärksamma kan leda till ökad säkerhet i alarmeringssystemet,
utesluter detta likväl inte behovet av att genomföra en ökad
uthållighet i förvarningssystemet. Det ytterligare utredningsarbete som
behövs bör ta sikte på möjligheterna att begränsa medelsbehovet, t. ex.
genom att anskaffa reservmateriel endast för en del av stationerna eller endast
genom att anskaffa de mer vitala delarna av reservmaterielen. Ett belopp om
ca 25 milj. kr. torde dock behöva anvisas. Av praktiska skäl bör medlen
utbetalas från det militära försvarets ram. Vid vår slutliga medelsberäkning
härför har vi beaktat detta behov.

I likhet med försvarsutredningen anser vi att gällande planering för
anskaffning av skyddsmasker bör gälla. De frivilliga organisationer som
svarar för självskyddsutbildningen bör vidare ges ett fortsatt stöd.

4.3 Undsättning m. m.

Undsättningsorganisationens kapacitet beror framför allt av organisationens
omfattning, materielens kvalitet och personalens utbildning. Flera
beslut har under de senaste åren fattats för att höja effekten i krig. Det gäller
bl. a. övergång till ny krigsorganisation och ett nytt grundutbildnings- och
övningssystem i anslutning härtill.

Den inriktning av verksamheten som försvarsutredningen föreslagit och
som företräds i propositionen innebär en fortsatt utveckling av tidigare
fattade beslut. Vi tillstyrker för vår del att de nyligen beslutade förändringarna
av organisation och utbildning får ligga till grund för den fortsatta
planeringens inriktning.

I fråga om civilförsvarets bevaknings kår vill vi erinra om vad som anförts i
motionen 1976/77:1344 av herr Svartberg (s) m. fl. om möjligheterna att
fördela denna kårs uppgifter på civilförsvaret, det militära försvaret och
polisen.

En god effekt i civilförsvarets verksamhet är beroende av tillgången på väl
utbildade personer bland de fast anställda. Hittills har inte utbildningen av
civilförsvarets fast anställda intagit en så framskjuten plats som personalutbildningen
har t. ex. för den militära personalen. Enligt vår mening bör man
ägna ökad uppmärksamhet åt möjligheten att anordna en kvalificerad
utbildning för civilförsvarets personal. En sådan utbildning bör kunna
innefatta frågor om mål och inriktning av civilförsvaret och dess olika
program, civilförsvarstaktik samt det studie- och utvecklingsarbete som
pågår inom civilförsvaret. Utbildning torde behöva pågå några månader.
Civilförsvarsstyrelsen bör få i uppdrag att överväga frågan om anordnande av
en sådan kvalificerad utbildning.

Sedan förra året bedriver civilförsvarsstyrelsen en intensifierad informationsverksamhet.
Framför allt strävar man efter att nå nya grupper - genom

Mot. 1976/77:1504

kontakter med folkrörelser, folkhögskolor, ungdomsorganisationer etc.
Försöksverksamheten bedrivs i Värmland och Östergötland. Vi ser dessa
försök som ett uttryck för strävandena att förankra totalförsvarets idéer hos
hela folket. Försöken bör om de faller väl ut därför byggas ut till att omfatta
hela landet.

4.4 Ekonomiska överväganden

Regeringen har i enlighet med försvarsutredningen föreslagit en årlig
planeringsram om t. v. 150 milj. kr. för skyddsrumsbyggandet. Vi vill för vår
del understryka att det finns osäkerheter kring detta tal, beroende bl. a. på
bostadsbyggandets utveckling, fördelning av byggandet mellan olika
hustyper och skyddsrumsortsförteckningens innehåll. Som försvarsutskottet
framhöll vid sin behandling av propositionen 1975:21 med förslag till ändring
av civilförsvarslagen (FöU 1975:17) bör åtgärder för att minska bristerna i
fråga om tillgången på skyddsrum i de största tätorternas innerområden
snarast sättas i gång. Även detta påverkar medelsbehovet. Tills vidare bör
man kunna godta den angivna ramen, men denna bör omprövas med ledning
av de närmaste årens erfarenheter.

För övrig civilförsvarsverksamhet föreslog försvarsutredningen en ram om
186 milj. kr. per år eller 930 milj. kr. under planeringsperioden. Jämfört med
innevarande programplaneperiod innebär detta en påtaglig resursökning.
Enligt vår mening representerar detta en riktig utveckling, och vi tillstyrker
därför ett basbelopp för ramen (i prisläge februari 1976) av nämnd storlek.

Vi noterar med tillfredsställelse att regeringen anslutit sig till förslaget från
de socialdemokratiska reservanterna i försvarsutredningen, herrar Gustavsson
i Eskilstuna och Göransson, om 5 milj. kr. per år till arbetsmarknadspolitiskt
betingad byggnadsverksamhet.

Våra synpunkter och förslag i prisregleringsfrågan redovisas i avsnitt 8.

5. Riktlinjer för det ekonomiska försvarets utveckling

Det ekonomiska försvaret omfattar i princip hela vårt näringsliv och bygger
i allt väsentligt på de resurser som finns i fred. Därför får förändringar i
fredstida resurser också konsekvenser för försörjningsberedskapen. Utvecklingen
under senare år har i regel medfört ökad sårbarhet och minskad
försörjningsuthållighet, även med en hårt pressad försörjningsstandard, i
händelse av krig eller avbrott i utrikeshandeln. Det är framför allt det ökade
importberoendet, strukturförändringarna inom industri och handel,
nedgången i de kommersiella varulagren, koncentrationen av näringsliv och
befolkning till storstadsområden och andra från beredskapssynpunkter
ogynnsamt belägna tätorter liksom befolkningsuttlinningen i vissa landsdelar,
vilket har medfört betydande konsekvenser för försörjningsberedskapen.

Mot. 1976/77:1504

Utvecklingen av de militära stridsmedlen har samtidigt gjort det möjligt för
en angripare att snabbt kunna allvarligt skada tillgångar av väsentlig
betydelse för vår försörjning.

Det ekonomiska försvaret måste, i likhet med övriga totalförsvarsgrenar,
vara välbalanserat. Vår försörjningsberedskap måste vara sådan att vår
säkerhets- och försvarspolitik framstår som trovärdig för omvärlden. Därför
måste vi se till att olika försörjningsområden - livsmedel, energi och övriga
försörjningsviktiga varor-får den standard och uthållighet som fordras för en
tryggad försörjning om vårt land blir hänvisat till egna försörjningsresurser.
Vi måste också skapa förutsättningar för att kunna bygga upp samhället igen
efter förstörelse i ett eventuellt krig.

En vägledande princip för totalförsvaret är att den som ansvarar för en viss
för totalförsvaret betydelsefull verksamhet i fred även skall ha ansvaret för
denna verksamhet i krig. Genom detta möjliggörs en smidig övergång från
freds- till krigssamhälle. På det sättet har också ansvaret för totalförsvaret
förankrats i stats- och kommunalförvaltningen. Flertalet frågor måste lösas
på såväl central som regional och lokal nivå.

Folkhushållet kräver tillgång till varor och tjänster såsom livsmedel,
kläder, bostäder, råvaror, maskiner, transporter, energi osv. Ansvaret för
beredskapen är fördelat på ett stort antal myndigheter. Därför krävs
samordning. Denna uppgift åvilar överstyrelsen för ekonomiskt försvar.
Dessutom har överstyrelsen det direkta ansvaret för planläggningen inom
områden som inte kan hänföras till någon annan myndighets fredstida
verksamhet, t. ex. bränsle- och drivmedelsförsörjningen, huvuddelen av
industriproduktionen och handeln m. m.

I det ekonomiska försvarets planläggningsarbete deltar företag och
sammanslutningar av skilda slag. Till skillnad från militärt försvar och
civilförsvar består det ekonomiska försvaret inte av enheter som tillkommer i
samband med krigsorganisering av samhället - det är snarare ett samlingsbegrepp
för hur näringslivet skall anpassa sig till ändrade förhållanden vid
avspärrning och krig. I krig beräknas det ekonomiska försvaret ta i anspråk
dubbelt så många personer som militärt försvar och civilförsvar tillsammans.

Även planeringen för det ekonomiska försvaret bör vara långsiktig. För det
militära försvaret och civilförsvaret har en sådan metod tillämpats under lång
tid. Det planeringsarbete som ägt rum för det ekonomiska försvarets del har
skett bl. a. i syfte att få fram ett underlag som kan ligga till grund för
statsmakternas bedömning av det ekonomiska försvarets inriktning under
planeringsperioden. Det är mot den bakgrunden oroande att föredraganden
inte tar en klar ställning för ett långsiktsprogram av det slag försvarsutredningen
enhälligt uttalat sig för utan i stället räknar med en årlig budgetprövning.
Risken är då - med hänsyn till det allvarliga statsfinansiella läge som
den borgerliga budgetpolitiken leder till - stor för att de förstärkningar som
myndigheter och utredningen ställt sig bakom kommer att stanna på

Mot. 1976/77:1504

papperet.

I enlighet med försvarsutredningens förslag bör därför beslut fattas om en
planeringsram för det ekonomiska försvaret - i vad gäller planering för
avspärrning och krig - om ca 2 300 milj. kr. i prisläge februari 1976. Detta
belopp avser de utgifter som finansieras över statsbudgeten. Detta bör av
riksdagen ges regeringen till känna.

Försvarsutredningens förslag i anledning av myndigheternas programplaner
och oljelagringskommitténs betänkande innebären resursförstärkning
för det ekonomiska försvaret. Även vi finner en sådan angelägen. I
propositionen har dessa förslag också i stort tillstyrkts.

Försörjningsfrågorna inom beklädnads- och skoområdena finns det anledning
att särskilt uppmärksamma med hänsyn till dessa branschers utsatta
läge. Vad beträffar förslagen i propositionen 1976/77:85 om försörjningsberedskapen
på skoområdet finns det åtskilliga anmärkningar att rikta mot
förslagen. Dessa har utvecklats i en särskild socialdemokratisk motion. 1 fråga
om beklädnadsområdet läggs inga konkreta förslag fram av regeringen. För
vår del vill vi understryka vikten av att förslag om försörjningsuthållighet och
-standard på detta område föreläggs riksdagen för beslut.

Försvarsutredningen förordade i sitt betänkande en fredskrislagring av
vissa metaller (krommalm m. m.). Vi delar utredningens och föredragandens
uppfattning att en sådan lagring behövs bl. a. med hänsyn till den politiska
situationen i södra Afrika. Lagringen bör finansieras med avgifter och inte
genom medel över statsbudgeten. Av praktiska skäl förordar vi ett utnyttjande
av oljelagringsfondens medel. Vad vi här föreslagit innebär vissa
förändringar i regeringens framställningar om anslagsmedel för nästa budgetår.
Till dessa frågor återkommer vi i avsnitt 9.2.

6. Riktlinjer för den fortsatta utvecklingen av övrigt totalförsvar

6.1 Allmänna grunder

Vi har i avsnitt 3.1 angett de grunder enligt vilka vi anser att totalförsvaret
bör utvecklas. Vi har därvid pekat på behovet av samordning och integration
mellan civila och militära funktioner i samhället liksom också av att i den
fredstida planeringen beakta totalförsvarets särskilda behov. Självfallet måste
dock samhällets utveckling styras av medborgarnas fredstida önskemål och
behov.

Många verksamheter inom övrigt totalförsvar understödjer, som försvarsutredningen
påpekar, i krig ett militärt försvar, civilförsvar och ekonomiskt
försvar, medan andra verksamheter är mer fristående. För sina beredskapsåtgärder
och för sin verksamhet under kriser och krig är övrigt totalförsvar
beroende av främst det militära försvaret men även av civilförsvaret och det
ekonomiska försvaret.

I det följande behandlar vi inriktningen av det psykologiska försvaret och
sjukvården i krig.

Mot. 1976/77:1504

6.2 Inriktning av planeringen

6.2.1 Försvarsvilja och motståndsanda kan endast skapas genom övertygelsen
hos de enskilda medborgarna att vårt land är värt att försvara. Det
bästa psykologiska försvaret i fred är därför en politik som syftar till en
välståndsutveckling och en demokratisering av samhället och ökad jämlikhet
och solidaritet mellan medborgarna.

I en demokrati är det medborgarnas sak att genom bred opinionsbildning
och allmänna val bestämma den politik som skall föras. Åsikter och
propaganda som i fred uppfattas som fientliga mot demokratin och självständigheten
tas upp till granskning och debatt i press, radio, folkrörelser och
andra organisationer. Vi litar här till den inneboende kraften hos vår
demokrati.

1 krig hotas inte bara landets suveränitet utan också fredssamhällets
demokratiska och kulturella funktioner, bl. a. genom angriparens psykologiska
krigföring. Vi måste därför slå vakt om vissa demokratiska grundvärden
som bl. a. den fria nyhetsförmedlingen, rätten till sann och fullständig
information och fri opinionsbildning.

För det psykologiska försvarets verksamhet i krig fordras förberedelser i
fredstid. Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar har huvudansvaret för
dessa förberedelser, vilket bl. a. innefattar att planlägga verksamheten vid
den i krig arbetande statens upplysningscentral.

Fri nyhetsförmedling och opinionsbildning skall enligt planläggningen
kunna fortgå även under krig. Planläggningen för pressen bygger på att
dagstidningar skall kunna utges även under krig.

Den svenska försvarsplaneringen utgår från att försvaret är en hela folkets
angelägenhet. Under krig spelar folkrörelserna en stor och betydelsefull roll
för den inre sammanhållningen. Det är därför viktigt att folkrörelserna kan
fortsätta sin verksamhet även under krigsförhållanden. Beredskapsnämnden
härtill uppgift att vidta åtgärder för att detta skall kunna ske. Förberedelserna
avser bl. a. anskaffning av lokaler och utbildning av personal för den centrala
och regionala verksamheten som förbereds. Vidare är det viktigt att den
centrala ledningen kan få kontakt med de många medlemmarna och därför
planläggs också utgivningen av medlemstidningarna.

Vi måste räkna med att en fiende i en eventuell krigssituation, genom
psykologisk krigföring, försöker skapa kaos och splittring för att bryta ner vår
vilja att försvara oss. Det är därför av stor betydelse att vi genom en väl
fungerande nyhetsförmedling och en riktig information kan värja oss mot en
sådan krigföring. Som grund för planeringen av vårt psykologiska försvar
måste därför beredskapsnämnden även framdeles bedriva forskning beträffande
opinionsbildning, försvarsvilja och andra attityder, psykologisk krigföring
och masskommunikation. I detta sammanhang bör som försvarsutredningen
framhåller uppmärksamhet ägnas åt frågan om kommunernas
medverkan i informationsverksamheten.

Mot. 1976/77:1504

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar skall varken under fred eller
krig informera om försvaret. Detta är en uppgift som ankommer på andra.
Inte minst här har folkrörelserna betydande uppgifter. Den socialdemokratiska
regeringen tog initiativ till att stimulera den försvarspolitiska debatten
genom att anvisa särskilda medel via Centralförbundet Folk och Försvar till
ungdoms-, kvinno- och fackliga organisationer. Vi vill i detta sammanhang
hänvisa till att i motionen 1976/77:344 av fru Sundström (s) och herr
Svartberg (s) förslag finns om att även i fortsättningen på detta sätt stimulera
den säkerhets- och försvarspolitiska diskussionen. Tyvärr har detta förslag
avslagits av den borgerliga riksdagsmajoriteten.

I diskussionen kring önskvärdheten av en breddad försvarsdebatt tar man
ofta upp skolans möjligheter därvidlag. Dessa får dock anses vara tämligen
begränsade bl. a. genom att ämnet samhällskunskap disponerar totalt 4 av
105 veckotimmar på grundskolans högstadium och inte finns företrätt i alla
gymnasieskolans linjer. De läromedel som finns behandlar också de säkerhets-
och försvarspolitiska frågorna mycket ojämnt.

Även om skolan således får anses ha begränsade möjligheter att leva upp
till de höga krav som i detta avseende ofta ställs på den bör man ägna
försvarsfrågan den uppmärksamhet som det timplanemässiga utrymmet
medger. Bl. a. är det angeläget att läromedlen utformas på ett sådant sätt att
undervisningen rörande totalförsvaret av både elever och lärare upplevs som
meningsfull. Detta skulle kunna underlättas om totalförsvarets upplysningsnämnd
fortlöpande erbjöd sig att följa läromedlen om totalförsvaret och
eventuellt också kunde vara läromedelsproducenter behjälpliga med
underlag för de frågeställningar som kan tas upp i skolans undervisning. Ett
arbete av detta slag bör givetvis bedrivas i samarbete med skolöverstyrelsen
och statens institut för läromedelsinformation. Enligt vår mening bör
upplysningsnämnden få i uppdrag att överväga denna fråga.

6.2.2 1 vårt land har sjukvårdens kapacitet och kvalitet successivt byggts
ut. I krig måste sjukvården väsentligen bygga på de fredstida resurserna inom
sektorn. Under krigsförhållanden måste man räkna med att fredstida normer
och standard för behandling och vård måste ändras. Samtidigt kommer
belastningen på sjukvården att öka kraftigt.

De studier som gjorts av sjukvårdsresurserna under avspärrning och krig
visar på flera brister, vilka försvarsutredningen funnit angeläget att undanröja.
Redan programplaneanvisningama innebaren ökning av ambitionerna,
och försvarsutredningen har genom att ansluta sig till socialstyrelsens förslag
sträckt önskemålen än längre. Vi tillstyrker förslagen om ytterligare medel
som möjliggör att utrustningen för den beredskapslagrade operationsutrustningen
moderniseras och nästan fördubblas samt att vårdplatsresurserna kan
förstärkas. Även utbildningen behöver, som utredningen framhållit,
förbättras för olika personalkategorier.

Uthålligheten rörande sjukvårdsmateriel och läkemedel har föreslagits bli
förstärkt av både försörjningsberedskapsutredningen och försvarsutred

Mot. 1976/77:1504

ningen. Vi delar för vår del uppfattningen att förstärkta insatser behövs inom
detta område.

Regeringen har i propositionen fullföljt utredningens intentioner, varför vi
i denna del tillstyrker propositionens förslag.

6.3 Datorer och samhällets sårbarhet

Vi vill i detta sammanhang även ta upp en fråga som griper över samtliga
totalförsvarsgrenar, nämligen datoriseringens konsekvenser för samhällets
sårbarhet.

Användningen av datamaskiner har fått en alltmer ökad vikt i Sverige lika
väl som i andra länder för en rad samhällsfunktioner. Viktiga problem för
fredssamhället har tagits upp i motionen 1976/77:980 av herr Pettersson i
Lund (s) m. fl. De flesta av dessa är betydelsefulla även under kriser och krig.
Det gäller t. ex. i fråga om datorer och datasystems utnyttjande för sjuk- och
hälsovård, för undervisning samt för trafiksektorn. En rad av de sociala
förmånerna - sjukförsäkring, pensioner, skatter, bostads- och barnbidrag administreras
i betydande utsträckning med hjälp av en avancerad datateknik.
På allt fler områden i samhället har således datorerna blivit en
förutsättning för den högt utvecklade samhällsservicen i vårt land.

Denna datorisering medför samtidigt en ökad sårbarhet i kris- och
krigssituationer. Denna fråga är ett centralt problem i försvarsplaneringen.

Inom ramen för försvarets studieverksamhet har man konstaterat att den
ökade datoriseringen torde komma att kräva en säkerhetsberedskap av helt
ny omfattning och helt annat innehåll för samhällets administration.

Datamaskinernas känslighet för sabotage är ett betydelsefullt problem i
fredssamhället, som kan få särskild vikt i eventuella konflikter. För
totalförsvarets del uppstår frågan, vilka konsekvenser en framtida ökad
användning av datamaskiner får för samhällets möjligheter att fungera.

Försvarsplaneringen bör som en integrerande del avse även planering för
datasystemen. Denna måste innefatta både samhällets verksamhet samt den
datoriserade produktionen - i den mån denna bör upprätthållas - och enskilda
företags register. Sorn nämnts har visst studiearbete ägt rum, men detta
behöver vidgas och fördjupas.

Våra datorer är till övervägande del importerade. Importbehovet kan skapa
särskilda problem när det gäller tillgångar till service och reservdelar under
krig och avspärrning. Det är angeläget att dessa frågor tas upp till behandling,
varvid man bör söka finna lämpliga former för utnyttjande av det statliga
företaget Telubs tjänster liksom av teleservicebasorganisationens resurser.
Vidare bör man genomföra en planering kring vilka åtgärder som behöver
vidtas för att olika känsliga register inte skall falla i orätta händer samt hur
man skall kunna motverka att förlust av en enstaka centraldator kan göra
flera system obrukbara. Vi vill understryka att de civila datorsystemens
uppbyggnad givetvis måste utgå från fredssamhällets behov.

Mot. 1976/77:1504

Vad vi här tagit upp behandlas inte i den borgerliga regeringens proposition.
Vi finner det beklagligt att man lämnar denna viktiga totalförsvarsfråga
åt sidan och föreslår att riksdagen hos regeringen begär att hithörande
problem utreds och planeras i särskild ordning.

Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad vi här
anfört.

7. Riktlinjer för det militära försvarets utveckling

7.1 Den allmänna värnplikten

Vårt försvar bygger på den allmänna värnplikten. Endast genom denna kan
krigsorganisationen ges den kvalitet och bredd som svarar mot vårt försvars
uppgifter. Värnpliktssystemet utgör därmed grunden för att bygga upp
försvarsförmågan.

När det demokratiska samhället finner sina grundläggande värden satta på
spel på grund av yttre hot måste det träda upp till försvar. Detta kan bara
utövas av folket självt. En stark och levande demokrati kan inte överlåta till
andra att utöva försvaret mot yttre angrepp. Värnpliktsförsvaret är också en
viktig garanti för att försvarsmakten blir föremål för folkets insyn, kontroll
och påverkan.

Materielanskaffning och utbildning måste anpassas till den allmänna
värnplikten.

Det är också betydelsefullt, vilket vi påpekat i motionen 1976/77:248, att
värnpliktssystemet utvecklas i takt med och under inverkan av den allmänna
samhällsutvecklingen. Utbildningens utformning, de värnpliktigas ekonomiska
och sociala villkor samt deras möjligheteratt påverka sina utbildningsbetingelser
måste ständigt granskas och prövas. Till den borgerliga regeringens
förslag om ändrade värnpliktsförmåner återkommer vi under avsnitt

I detta sammanhang vill vi ånyo understryka vikten av ett genomförande
av de demokratiseringsförslag på värnpliktsområdet som lades fram i den
nämnda motionen. Dessa förslag - som har sin förebild i utvecklingen på
arbetslivets område - bygger på övertygelsen att demokratiska principer,
samverkan och gemensamt ansvar bör prägla förhållandena inom försvaret.
Vi vänder oss därför mot betoningen av de auktoritära inslagen i synen på
värnplikten, vilka kommer fram i försvarsministerns skrivningar. Om denna
inställning kommer att prägla den fortsatta utvecklingen inom området, finns
det en betydande risk för en ökad distans mellan samhället och det militära
försvaret. Detta kommer enligt vår mening att vara till förfång för folkförsvaret.

Värnpliktsutbildningens genomförande kräver också tillgång till väl
utbildat yrkesbefäl. I motionen 1976/77:248 har vi därför även föreslagit att
en ny och enhetlig befälsordning genomförs under den kommande plane

Mot. 1976/77:1504

ringsperioden. Vi har beräknat medel för förbättringar av yrkesofficersutbildningen.

7.2 Den tekniska utvecklingen

Ett upprätthållande av den allmänna värnplikten ställer krav på att vapen
med god kvalitet anskaffas i tillräckligt antal. Materielanskaffningen måste
inriktas på sådana vapensystem som är anpassade till värnpliktsförsvarets
behov. Det innebär bl. a. tonvikt på vapensystem som är lätthanterliga och
som kan skötas effektivt av de värnpliktiga. Det innebär vidare att kvaliteten
ges hög prioritet. Därigenom skapas också möjlighet att framställa de
väsentligaste vapensystemen i större serier och på så sätt vidmakthålla en
konkurrenskraftig inhemsk utvecklings- och produktionskapacitet.

Utvecklingen förefaller allmänt sett gynna små nationer med hög teknisk
industriell standard och med en defensiv uppbyggnad av sina militära
förberedelser. Utvecklingen pekar också på behovet av att i framtiden satsa
relativt sett mera på t. ex. robotar och mindre på olika typer av farkoster och
vapenbärare.

För att realisera de satsningar på modern teknik och nya tekniska
tillämpningar inom försvarsplaneringen som vi förordar erfordras tillskott av
medel inom några områden. Av särskild betydelse är att forskning, utveckling
och produktion kan upprätthållas med en fast målinriktning och stabilitet
under en följd av år. Härigenom kan även begränsade ekonomiska resurser ge
god utdelning.

Redan i samband med 1972 års försvarsbeslut togs initiativ till en
omläggning av försvarsplaneringen i den riktning vi här förordar. Dessa bör
nu konsekvent fullföljas. Härigenom kan ett folkförsvar på den moderna
teknikens grund bibehållas och vidareutvecklas.

7.3 Avvägningsprogrammen

7.3.1 I likhet med försvarsutredningen redovisar vi i det följande våra
förslag till grunder för utveckling av det militära försvaret och till inriktning
av avvägningsprogram och funktioner. Vägledande har därvid varit att den
långsiktiga beredskapen i form av utbildning av personal och anskaffning av
organisationsbestämmande materiel bör prioriteras. Det innebär att verksamheten
under fredsförhållanden även framgent främst inriktas på att utbilda
personal och anskaffa materiel. Mot denna bakgrund och med en effektiv
underrättelsetjänst under demokratisk kontroll kan insatsberedskapen för
huvuddelen av det militära försvaret hållas låg.

Genom den borgerliga regeringens uppläggning av försvarsbeslutet,
nämligen att hålla flygplanfrågan öppen, föreligger inget slutligt förslag till
avvägning inom det militära försvaret. Den allmänna tendens som framträder
i regeringsförslaget är dock en prioritering i förhållande till tidigare av

Mot. 1976/77:1504

fjärrstridsförband och vissa andra tyngre vapensystem och vapenbärare. En
sådan inriktning kan medföra betydande problem för andra avvägningsprogram
och funktioner inom försvarsmakten. Det bör vara en strävan att fatta
ett fast och sammanhållet försvarsbeslut. Den borgerliga regeringens förslag
har spelat bort förutsättningarna härför.

7.3.2 Markstridsförbanden skall i samverkan med sjö- och flygstridskrafterna
lösa olika typer av stridsuppgifter under avvärjningsstrid i
gräns- och kustområdena. Om nödvändigt skall de även kunna fullfölja
striden på djupet av vårt territorium. Till förbanden hör bl. a. infanteribrigader,
lokalförsvarsförband, fasta och rörliga kustartilleriförband, Norrlandsbrigader
och pansarbrigader.

Genom bibehållande av den allmänna värnplikten blir den sammanlagda
kvantiteten arméförband i krigsorganisationen oförändrad. 1972 års försvarsbeslut
innebar att 10 av de nuvarande infanteribrigadeina tillförs ny materiel,
så att de väl kan fylla sina uppgifter. Genom att materiel och medel
inplanerade för anskaffning omdisponeras, att äldre materiel utnyttjas för
vissa funktioner och att civila resurser -1, ex. fordon - utnyttjas i högre grad
än som hittills planerats bör det kunna vara möjligt att inrikta planeringen
mot 12 infanteribrigader. Vid genomförandet av dessa åtgärder bör eldkraften
i form av pansarvärns- och luftvärnsvapen samt artilleri och granatkastare ges
hög prioritet. Det bör övervägas att lösa frågan om personaltransport på annat
och mindre kostnadskrävande sätt än som nu planerats. Personaltransportresurserna
bör kunna användas flexibelt. En viktig faktor är att såväl
utbildningen som den grundläggande organisatoriska uppbyggnaden av
infanteriförbanden så långt möjligt är identisk. Detta är av stor betydelse för
den framtida handlingsfriheten.

De fyra Norrlandsbrigaderna bör bibehållas och moderniseras. Beträffande
pansarförbanden vill vi framhålla betydelsen av studier och forskning kring
nya utformningar av stridsfordon. Den tekniska utvecklingen kan skapa goda
möjligheter att i framtiden till rimliga kostnader organisera förband med lätta
och effektiva stridsfordon.

Dagens tillgångar av stridsfordon, t. ex. Centurionstridsvagnar och
pansarbandsvagnar, bör utnyttjas så långt möjligt. Genom att utnyttja den
fast anställda personalens och de värnpliktigas kunskaper kan denna materiel
behållas till begränsade kostnader.

Försvarsutredningen har redan i sitt första betänkande framhållit pansarvärnsfunktionens
grundläggande betydelse. Vår inhemska kapacitet för
utveckling av pansarvärnsrobotar bör därför behållas och en ny lätt pansarvärnsrobot
utvecklas inom landet. Den i alternativ C förutsedda anskaffningen
av tunga pansarvärnsrobotar bör emellertid reduceras betydligt. I
detta sammanhang vill vi också peka på betydelsen av anskaffning och
modernisering av grundläggande pansarvärnsvapen även för andra förband
än de som ingår i de moderniserade infanteribrigaderna.

Det är angeläget att äldre materiel utnyttjas så länge den till rimliga

Mot. 1976/77:1504

underhållskostnader ger väsentliga tillskott till stridseffekten. Detta gäller
såväl arméns som kustartilleriets förband och materiel. Genom en riktig
kombination av utbildning, modernisering och nyanskaffning av vapen samt
befästningsarbeten kan lokal förmåga till försvarsstrid skapas och vidmakthållas
till låga kostnader. Denna grundläggande försvarsförmåga är av största
betydelse för att de rörliga anfallsförbanden skall kunna verka med full effekt
i olika situationer.

1 fråga om kustartilleriförbanden pågår nu en förnyelse av det fasta
kustartilleriet. Även de rörliga enheterna behöver förnyas, varför tungt rörligt
kustartilleri bör utvecklas och anskaffas.

Vi önskar i detta sammanhang förorda en modernisering av hemvärnets
utrustning i fråga om bl. a. moderna handeldvapen, radiomateriel och
personlig utrustning. Det är tillfredsställande att den borgerliga regeringen på
denna punkt anslutit sig till reservationen av herrar Gustavsson i Eskilstuna
och Göransson.

7.3.3 Övervattensstridsförband - som omfattar ytattackförband,
helikopterförband samt min- och minröjningsförband - skall genom
anfall mot en angripares sjötransportmedel och sjöstridskrafter och genom
mineringar försvåra anfall över havet. De skall även skydda vår sjöfart m. m.
samt medverka i övervakning och incidentberedskap.

Små snabba enheter för kustnära strid bör, som framförts av reservanterna
Gustavsson och Göransson, prioriteras när det gäller ytattackförbandens
utveckling.

Vid den fortsatta förnyelsen av ytattackflottiljerna bör särskilt konstruerade
ledarfartyg ej anskaffas. Ett flertal möjligheter när det gäller att
kombinera torpeder, robotar, allmålsartilleri och utrustning för stridsledning
torde föreligga. Bl. a. bör erinras om att dessa fartyg på detta sätt skulle kunna
ges god eskortförmåga under vissa förhållanden.

Ytattackförbandens beväpning är av största vikt. Striden måste kunna
föras på bästa möjliga villkor. Anskaffning av sjörobot till dessa förband är
angelägen och bör inte uppskjutas. Vi förordar att samma sjörobot som är
avsedd att ingå i patrullfartygsdivisionerna anskaffas till ytattackförbanden.
Därigenom kan utan ytterligare dröjsmål anskaffning ske av ett tillfredsställande
antal robotar.

Anskaffning av minfartyg och minjaktfartyg bör fullföljas i stort enligt
hittills gällande planer.

7.3.4 Fjärrstridsförbanden, som omfattar attackflyg- och ubåtsförbanden,
utgör den främre delen av vårt djupförsvar. I krigsorganisationen
ingående attackflygförband är under ombeväpning till flygplan AJ 37 Viggen.
I krigsorganisationen ingår även ett antal lättare attackförband, utrustade
med skolflygplanet Sk 60. Antalet divisioner av AJ 37 planeras till 5,5 och
utgör av Sk 60 5.1 ubåtsförbanden ingår olika typer av ubåtar med varierande
åldersläge. Ett antal av de ubåtar som blir omoderna kommer att ersättas med
ubåt A 14.

Mot. 1976/77:1504

Såväl AJ 37 Viggen som skolflygplanet Sk 60 behöver ersättas under nästa
decennium. Detta framstod som den kanske väsentligaste frågan när
försvarsutredningen tillkallades. Utredningen har också ägnat ett betydande
intresse åt olika anskaffningsformer för flygplan och vilka flygplan som skall
ingå i fjärrstridsförbanden i framtiden. Valet av flygplan har betydelse för
omfattningen av den framtida utvecklingskapaciteten inom svensk flygindustri
och på sikt även för frågan om anskaffning av nästa generation
jaktflygplan.

Överbefälhavaren förordade i de hösten 1975 redovisade perspektivplanestudierna
dels att AJ 37 skulle vidareutvecklas till ett nytt medeltungt
attackflygplan (A 20), dels att de nuvarande skolflygplanen skulle ersättas av
ett inhemskt utvecklat lätt attackflygplan (B 3 LA). Försvarsutredningen
tillstyrkte i sitt fösta betänkande vidareutvecklingen av AJ 37 till A 20 men
framhöll beträffande behovet av skolflygplan att detta kunde tillgodoses på
olika sätt. I den socialdemokratiska regeringens anvisningar för programplanearbetet,
utfärdade i mars 1976, angavs bl. a. att medel skulle avsättas för att
modifiera JA 37 till A 20, varvid olika kvalitetsnivåer skulle redovisas, samt
att planeringen skulle innefatta förberedelser för anskaffning av skolflygplan
efter Sk 60. Dessa skulle kunna organiseras i lätta attackdivisioner. Regeringen
uppdrog samtidigt åt överbefälhavaren att översiktligt redovisa
alternativa anskaffningsformer för jaktflygplan och luft värnsrobotar för 1990talets
behov.

Överbefälhavaren vidhöll i sin programplan förordet för A 20 och B 3 LA.
Antalet medeltunga attackdivisioner skulle därvid oförändrat bli 5,5, antalet
lätta attackdivisioner oförändrat 5. Försvarsutredningen förordade även i sitt
andra betänkande anskaffningen av A 20.1 fråga om B 3 LA var meningarna
delade. De borgerliga ledamöterna kunde inte enas i frågan utan lämnade den
öppen och förordade ett uppskjutande av beslutet, de socialdemokratiska
ledamöterna sade nej till B 3 LA.

Den borgerliga regeringen har nu genom sitt förslag att på nytt utreda hela
flygplansfrågan skapat en betydande osäkerhet om omfattningen av det
militära försvarets kostnader samt inriktningen av detsamma. Man har i
själva verket ryckt undan grunden för att fatta ett sammanhållet beslut
genom att underlåta att presentera riksdagen ett samlat underlag.

Frågan om anskaffningen av flygplan för fjärrstridsförband kan ses ur flera
synvinklar. Det gäller de säkerhetspolitiska konsekvenserna av olika anskaffningsalternativ.
Det gäller de industripolitiska och sysselsättningsmässiga
konsekvenserna. Det gäller också konsekvenserna för andra delar av
folkförsvaret och för andra avvägningsprogram inom det militära försvaret.
Det gällerslutligende fredsorganisatoriska konsekvenserna inom flygvapnet.
Vi granskar dessa frågor i det följande.

Anskaffning av för försvaret väsentlig materiel får inte ske så, att vi
kommer i sådan beroendeställning till andra länder att den kan utnyttjas för
påtryckningar, eller så att vi i en krissituation står utan viktig materiel. Från

Mot. 1976/77:1504

säkerhetspolitiskautgångspunkter är inhemsk utveckling och
tillverkning av flygplanssystem och andra viktiga vapensystem att föredra.
Alla för oss aktuella förfaringssätt vid anskaffning av flygplan innebär
emellertid ett betydande beroende av utlandet. De former som f. n. tillämpas
för flygplanssystemet Viggen innebär att ca 40 % av den färdiga produkten
har utländskt ursprung antingen genom direktköp av delar, komponenter och
delsystem utifrån eller genom tillverkning av sådana på utländska licenser.
För så avgörande delsystem som flygplansmotorer har ett förfarande med
inköp av licenser samt anpassning, vidareutveckling och senare tillverkning
av den utländska grundkonstruktionen tillämpats under hela efterkrigstiden.
En övergång till att tillämpa detta förfaringssätt även på flygplanet skulle endast
vara fråga om en gradskillnad jämfört med dagens situation. En övergång till
tillverkning på licens av i utlandet konstruerade flygplan innebär därför inget
nämnvärt säkerhetspolitiskt risktagande.

Respekten för vår vilja att hävda vår säkerhetspolitik är enligt vår mening
därför inte beroende av tillgången på inhemsk kapacitet för utveckling av
krigsflygplanet B 3 LA. Den borgerliga regeringen har enligt vår mening i
propositionen överbetonat det säkerhetspolitiska argumentet.

Enligt av ÖB redovisat material i perspektivplanerna och i programplanerna
ärdetbetydandekostnaderatt utveckla och anskaffa flygplan.
Följande tabell belyser de i dessa sammanhang redovisade kostnaderna för
vapenbäraren. (Beväpningskostnaderna ligger utanför dessa tal, vilka därför
bör höjas med ca 15 % för att redovisa den totala kostnaden.)

Flygplan Perspektivplan (ÖB 75) Programplan (ÖB 77-82)

	1977/82		1982	1977/82	1982/87
A 20
utveckling	230		190	338	430
anskaffning	s 120		4 850,		1 754 /
Milj. kr.		5 390		2522
B 3 LA
utveckling	1 230		700	1 625	825
anskaffning	v 230		2 990/	s '37	1 487 /
Milj. kr.		5 150		4074

Det bör betonas att de redovisade siffrorna i perspektivplanen (ÖB 75, s. 56)
och i programplanen (ÖB 77-82, s. 52) inte är identiska. ÖB 75 redovisar en
totalkostnad, ÖB 77-82 kostnaderna under en första tioårsperiod. Vidare är
det inte samma prisläge det gäller. Man kan dock notera att utvecklingskostnaderna
för B 3 LA för första femårsperioden ligger ca 400 milj. kr. högre i det
senare underlaget.

Med utgångspunkt i bl. a. de angivna talen kan man räkna med en
styckekostnad (exkl. beväpning) för A 20 om ca 50 milj. kr. För B 3 LA torde

3 Riksdagen 1976/77. 3 sami. Nr 1504

Mot. 1976/77:1504

man kunna utgå från att styckekostnaderna blir av ungefär samma storleksordning.
I varje fall för det senare planet är dessutom de redovisade siffrorna
behäftade med betydande osäkerhet. Enligt det underlag som chefen för
flygvapnet presenterat för försvarsutredningen steg priserna på utvecklingsarbeten
för flygplan enligt kontrakten med industrin under tiden februari
1974-1976 med ca 40 % trots att vissa sänkningar ägt rum av prestandakraven
under tiden. Prisutvecklingen var dubbelt så snabb sorn den allmänna
prisutvecklingen enligt nettoprisindex.

Dessa förhållanden med en mycket snabb kostnadsstegring för vissa
högteknologiska militära produkter är sedan länge välkända. En strukturförändring
inom det militära försvaret blir därmed nödvändig. 1972 års
försvarsbeslut drog konsekvenserna härav och lade fast delvis nya riktlinjer
för försvarsplaneringen och materielanskaffningen. Prisutvecklingen på den
teknologi det här gäller kan med fog antas bli sådan, att det allvarligt måste
betvivlas att flygplanssystemet B 3 LA ens kan realiseras i mycket höga
planeringsramar för den närmaste tioårsperioden. Systemet kommer att vara
utsatt för ett ständigt hot om nedläggning även vid påtagligt ökande
försvarsutgifter.

Försvarsutredningen har publicerat två promemorior med material som
belyser de samhällsekonomiska,industripolitiska,sysselsättningsmässigam.fl.
konsekvenserna av bibehållen resp. successivt
minskad utvecklingskapacitet för militärflygplan. Av detta material framgår
bl. a. den utveckling i riktning mot koncentration och samverkan som
kännetecknat den europeiska flygplansmarknaden. Sverige kan - med de
restriktioner för vapenexport som självfallet bör finnas även framdeles väntas
få betydande svårigheter att hävda sig inom denna sektor. En
bibehållen utvecklingskapacitet inom flygplansindustrin kan givetvis i sig
antas ha fördelar för den teknologiska nivån och för sysselsättningen, men
dessa får givetvis vägas mot de positiva effekter som uppstår vid alternativutnyttjandet
av resurserna.

Bindningar i flygplanssystem är stora och avser lång tid. Utvecklings- och
tillverkningsperioden sträcker sig över många år, och planen skall sedan
finnas i organisationen i ca 15 år. Ju längre man kommit i framtagningsprocessen
och ju större kostnader som har lagts ned i systemet, desto svårare är
det att gå över till andra lösningar. Om man väljer att gå vidare med B 3 LA
finns det, som framhållits ovan, risk för betydande kostnadsökningar. I den
mån totalförsvarets ekonomiska ram därvid inte väsentligt vidgas, aktualiseras
frågan om omavvägningar. I första hand kan sådana antas träffa
övriga komponenter inom det militära försvaret. I andra hand kan därvid
armén och marinen komma att ställas inför betydande problem i fråga om
fredsorganisation och materielanskaffning. Personalkonsekvenser kan likaledes
inträffa. Det är enligt vår mening nödvändigt att det militära försvarets
utveckling får ske utan de avvägningsproblem som ett genomförande av B 3
LA-projektet kan komma att innebära.

Regeringens förslag kan även påverka antalet flygplan och därmed antalet

Mot. 1976/77:1504

flottiljer i fredsorganisationen för flygvapnet. En minskning av dessa - liksom
av fredsorganisationen för övriga huvudprogram-är i och för sig ofrånkomlig
men igångsättning av ett nytt och osäkert projekt kan leda till en större
minskning än vad som från början bedömts vara nödvändig.

Den sammanfattandeslutsats som vi, med beaktande av samtliga
ovan angivna faktorer, kommit till är att fjärrstridsförbanden, i vad gäller
flygplan, även framdeles bör omfatta ett medeltungt attackflygplan samt
skolflygplan som kan ges lämplig beväpning. Härigenom kan attackflygförbanden
även i framtiden ha en lätt komponent för understöd av markstrid.
Utvecklingsarbetet med Viggensystemet har dragit stora kostnader. Planen
har dock getts höga prestanda. Vid en vidareutveckling av JA 37 till A 20 bör
det därför vara möjligt att se över prestandakraven och även på så sätt kunna
minimera utvecklingskostnaderna. För skolflygplan bör man kunna utgå från
att anskaffning bör ske inom landet. Det bör ankomma på överbefälhavaren
att i kommande programplan göra de närmare utredningarna om dels det
antal flygplan (A 20 och skolflygplan) som bör anskaffas, dels deras kvalitet
inom den av oss förordade ekonomiska ramen.

Ett beslut med denna innebörd kan leda till att färre arbetstagare sysselsätts
inom försvarsindustrin. För vissa företag och också kommuner kan påfrestningarna
därvid bli av inte obetydlig omfattning. Med hänsyn till att det här
rör sig om förändringar på sikt bör det inom ramen för de enskilda företagens
egen planering gå att möta förändringar av detta slag. Vi vill i detta avseende
hänvisa till vad näringsutskottet anförde i betänkandet 1975/76:26, nämligen
att en statlig planering emellertid för alternativt utnyttjande av resurser är
angelägen.

Enligt vår mening är det omfattande utredningsarbete som den
borgerliga regeringen ånyo vill inleda obehövligt för försvarsbeslutets skull.
Riksdagen bör därför hemställa hos regeringen att detta avbrytes. Därest
riksdagen inte bifaller denna hemställan, anser vi det självklart att med den
omfattning utredandet av framtida flygplanesystem får detta inte skall vara
en exklusiv rättighet för den borgerliga regeringen. Denna utredning måste
med regeringens nya uppläggning ses som en fortsättning på den parlamentariska
försvarsutredningens arbete. Vi vill erinra om att tidigare beslut om
utredning av nya flygplanssystem förberetts under parlamentarisk medverkan.
Regeringen anger inte några motiv för att gå ifrån detta bredare
utredningsförfarande. Riksdagen bör därför anhålla hos regeringen att den
tillkallade beredningen kompletteras på sätt vi föreslagit.

Möjligheterna att inom landet tillverka och anskaffa ubåtar (nu närmast
A 17) bör behållas.

7.3.5 Luftförsvarsförbanden - som omfattar jakt-, luftvärnsrobotar
och luftvärnsförband samt stridslednings- och luftbevakningsförband har
till uppgift att försvåra en angripares flygkrigföring mot vårt land och att
skydda övriga stridskrafter samt för totalförsvaret viktiga områden och
anläggningar.

Mot. 1976/77:1504

En ombeväpning av jaktförbanden kommer att ske genom att JA 37
Viggen tas i bruk. Det blir fråga om en betydande kvalitativ förbättring.
Anskaffning av flygplan A 20 leder därutöver till en påtaglig förstärkning av
luftförsvarsförmågan. Vi räknar därför inte med någon ytterligare anskaffning
av JA 37 utöver nu gällande planering, dvs. åtta divisioner.

Det är i detta sammanhang även angeläget att understryka att för tidig
utrangering av dugliga flygplan av typ 35 Draken kan vara oekonomisk. De
fast anställdas och de värnpliktigas intresse och kunskaper bör här utnyttjas
för att använda befintlig materiel så länge det är stridsekonomiskt lämpligt.

Luftförsvarets utformning på lång sikt behöver studeras i ett totalt
sammanhang, så att underlag kan föreligga under de första åren av 1980-talet.
Frågor rörande ersättning av jaktversionen av Viggen är därför inte aktuell
nu. Övervägandena om luftförsvarets framtida inriktning berör jaktflyget,
stridslednings- och luftbevakningssystemet, luftvärnsrobot- och luftvärnsförbanden.
Ett brett beslutsunderlag är därför erforderligt. Kostnaderna för
att ta fram detta bör starkt begränsas genom att arbetet så långt möjligt
bedrivs inom det ordinarie planeringsarbetet. Erfarenheterna från de genomförda
systemstudierna rörande attackflygplan torde vara av värde vid
granskningen av olika alternativ när det gäller jaktflygplan inför framtiden.
Övervägandena bör koncentreras till sådana flygplan som med rätt beväpning
på bästa sätt kan utnyttja bl. a. de för Sverige specifika möjligheterna att
bygga upp ett uthålligt bassystem. Möjligheterna till kombination av jakt- och
attackbeväpning bör även studeras.

Modifiering av robot 67 Hawk innebär ett väsentligt tillskott till luftförsvarets
effekt fram till början av 1980-talet. Samtidigt behålls och vidareutvecklas
inom landet viktiga kunskaper om avancerade robotsystem.

Det framtida luftförsvaret torde liksom dagens ha behov av olika typer av
robotar. Den tekniska utvecklingen ger goda möjligheter att till rimliga
kostnader utveckla och anskaffa lätta robottyper. Det bör i den fortsatta
försvarsplaneringen eftersträvas att inom landet utveckla och tillverka en lätt
luftvärnsrobot med mörkerkapacitet som komplement till robot 70. Härigenom
säkerställs - tillsammans med utveckling av en lätt pansarvärnsrobot
- en viktig förutsättning för att i framtiden kunna tillverka lätta robotar för
flera olika ändamål inom landet.

Vilka möjligheterna blir att i framtiden utveckla och tillverka tyngre
robotsystem är däremot svårt att nu bedöma. Den pågående utveckligen av
en inhemsk IR-robot för JA 37 Viggen är av betydelse i detta sammanhang.
En fortsättning av detta utvecklingsarbete skapar en grundval för framtida
bedömningar om våra möjligheter att utveckla och tillverka robotar av olika
slag.

Det är emellertid nödvändigt att noga följa det aktuella projektet för att
kunna bedöma om möjligheterna att fullfölja det med önskade resultat och
till rimliga kostnader kan uppnås. Ett slutgiltigt ställningstagande är således
f. n. inte möjligt i denna fråga.

Mot. 1976/77:1504

För att bibehålla inhemsk utveckling och tillverkning av robotar är det
nödvändigt att resurserna mycket noga samordnas, så att de kan utnyttjas på
ett rationellt sätt. Bl. a. torde detta fordra en samordning mellan berörda
industrier och leverantörer, privata såväl som statliga. Härigenom kan
kostnaderna för utveckling och produktion reduceras och en rimlig konkurrenskraft
gentemot utländska anskaffningsalternativ upprätthållas. Motsvarande
åtgärder bör även övervägas vad beträffar utveckling och tillverkning
av viktiga delsystem, t. ex. inom infrarödteknikens område. Även en
samordning mellan de olika försvarsgrenarnas behov av robotar bör få anses
som angelägen.

Ett relativt stort antal luftvärnsförband torde behövas även i framtiden. I
dag befintlig luftvärnsmateriel bör ej utrangeras i förtid. Möjligheterna att
höja effekten även hos vissa av arméns luftvärnsförband genom bl. a.
användning av optroniska hjälpmedel bör undersökas.

7./ Central och högre regional ledning, allmän försvarsforskning samt gemensamma
myndigheter och funktioner

7.4.1 Utgångspunkter

Under senare år har omfattande rationaliseringar i fredsorganisationen
genomförts. Syftet med rationaliseringarna har varit att inom given ekonomisk
ram skapa så stort utrymme som möjligt för investeringar i framtida
försvarseffekt i form av väl utbildade och utrustade krigsförband. Dessa
rationaliseringar måste fortsätta.

Försvarets fredsorganisation sysselsätter f. n. ca 46 000 människor. Under
perioden 1972-1976 minskade antalet anställda med ca 2 700 personer.
Reduceringarna har i huvudsak drabbat den civila personalen som under
perioden minskat med ca 2 550 personer. Även i framtiden måste personalminskningar
genomföras som ett led i olika åtgärder för att begränsa
kostnaderna för fredsorganisationen. Även andra åtgärder än personalreduceringar
måste självfallet prövas. Vidare måste de uppgifter som åläggs
fredsorganisationen ställas, så att de inte leder till ökad stress och försämrad
arbetsmiljö för de försvarsanställda. Vi återkommer till dessa frågor.

7.4.2 Utbildningsorganisationen

Fredsorganisationen granskas f. n. av en särskild parlamentarisk utredning
(FFU). Som utgångspunkt för utredningens arbete gäller de tilläggsdirektiv
som den borgerliga regeringen nyss meddelat. Innebörden av propositionen
är att en reduktion av antalet administrationer skall ske. Utredningens förslag
är att 3-4 regementsadministrationer kan dräs in. För vår del vill vi erinra om
vad som framhållits i reservationen av herrar Gustavsson i Eskilstuna och
Göransson, nämligen bl. a. att en integration mellan arméns och kustartilleriets
utbildningsförband i Norrland och Västsverige bör prövas. Även

4 Riksdagen 1976177. 1 sami. Nr 1504

Mot. 1976/77:1504

ytterligare möjligheter till samordning över försvarsgränserna torde föreligga
och bör prövas. De frågor som FFU skall beakta är av många slag och kan i
flera fall strida mot varandra. Därför krävs att FFU gör en samlad bedömning
av förhållanden som inte enkelt kan sammanföras i en lönsamhetskalkyl. Det
gäller bl. a. regionalpolitiska, kommunalekonomiska och personalpolitiska
frågor. En rationell fredsorganisation innebär inte nödvändigtvis ett fåtal
stora utbildningsförband. Kopplingen mellan bygd och förband är viktig i ett
folkförsvar. I takt med att avståndet mellan hemort och utbildningsförband
ökar blir kostnaderna förresorm. m. större, sociala problem med avgångar ur
värnpliktsutbildningen kan öka m. m. Målet bör vara att en så stor andel som
möjligt av de värnpliktiga kan lokalrekryteras. Där fjärrekrytering är
nödvändig måste satsningar för att skapa goda fritidsbetingelser göras. Det
finns därför skäl att i sammanhanget betona även de värnpliktssociala
aspekterna.

Utredningens överväganden och förslag förutses föreligga i så god tid att
proposition i ärendet kan föreläggas riksdagen hösten 1977. Först då kan
slutlig ställning tas till vilka reduceringar som är nödvändiga. Vi förutsätter
att utredningsarbete och övriga beslutsförberedelser sker, så att personalen
bereds möjligheter att redovisa sina synpunkter på olika tänkbara alternativ.

Vi finner det beklagligt att regeringens handläggning av de frågor som
hänger samman med flygvapnets framtid lagts upp så, att ställningstagande
till flygvapnets flygflottiljorganisation inte anses kunna behandlas i nu
pågående utredningsarbete. En anslutning till vårt förslag i vad gäller
utveckling och anskaffning av stridsflygplan skulle ge denna möjlighet.

7.4.3 Underhål Isorganisationen

Underhållsorganisationen skall vara så dimensionerad att den svarar mot
försvarets underhållsbehov på sikt. Samtidigt som strävan måste vara att
begränsa underhållskostnaderna måste dessa självfallet avpassas så att
kapitalförstöring inte sker.

Enligt inhämtade uppgifter är försvarets nuvarande underhållsbehov av
sådan omfattning att entreprenadkostnaderna på verkstadssidan ökade
mellan budgetåren 1974/75-1975/76 med 46 %. Som vi tidigare framhållit i
motion 1976/77:248 kan en fortlöpande privatisering av försvarets underhållsbehov
inte accepteras. En fortsatt personalreducering samtidigt som
entreprenaderna ökar är inte acceptabel. Vi föreslår att riksdagen uttalar att en
särskild studie av försvarets framtida underhållsbehov och en mot detta
behov svarande verkstadskapacitet genomförs. Syftet bör vara att utforma en
verkstadsorganisation som med rationella driftformer kan motsvara så stor
andel som möjligt av detta behov. Vi vill i sammanhanget erinra om det
utredningsarbete som den socialdemokratiska regeringen initierade, i syfte
att nå ett rationellt samutnyttjande av den samlade statliga verkstadskapaciteten.

Mot. 1976/77:1504

Inom den regionala och lokala fastighetsdriften och byggnadsförvaltningen
bör motsvarande studier genomföras. En utveckling mot en statlig samordning
på området är angelägen.

7.4.4 Staber m. m.

Inom centrala och regionala staber måste uppgifts- och kostnadsreduceringar
genomförås. I det av försvarets fredsorganisationsutredning (FLU)
nyligen avlämnade betänkandet föreslås vissa rationaliseringar i de centrala
staberna. Vi anser att rationaliseringar av minst den omfattning som FLU
redovisat måste genomföras. Vi avser att vid senare tillfälle ta ställning till
FLU:s förslag i syfte att föreslå ytterligare åtgärder i rationaliseringssyfte. På
sikt börén central integrerad stab organiseras. Det fortsatta utredningsarbetet
bör inriktas mot en minskning av antalet militärområdesstaber. Vidare bör
första flygeskaderstaben dras in. Frågan om den särskilda organisationen för
kustflottan bör vidare prövas. FLU bör få tilläggsuppdrag av denna innebörd.

För flera centrala myndigheter och funktioner torde kostnadsbesparingar
vara möjliga. Dessa kan bl. a. ske genom uppgiftsreduceringar och samordning
med motsvarande statlig verksamhet på det civila området. En sådan
samordning måste utformas så, att de regionalpolitiska effekterna av nyligen
genomförda och förestående omlokaliseringar inte uteblir.

Studier bör snarast initieras, varvid målsättningen om kostnadsbesparingar
motsvarande 3-5 % av de nuvarande årliga kostnaderna för de centrala
myndigheterna och funktionerna bör vara vägledande. Det underlag som
lagts fram i ÖB:s planeringsnivå C bör utgöra grund.

Nödvändiga inskränkningar av den allmänna försvarsforskningen kan leda
till sämre möjligheter för att ta fram underlag för svenska representanter vid
internationella nedrustningsförhandlingar. Kostnaderna för att upprätthålla
önskvärd kapacitet på detta område måste då bestridas i särskild ordning.

Självfallet måste en prövning av förutsättningarna att genomföra ovan
redovisade kostnadsbesparingar genomföras i nära samarbete med berörd
personal.

7.4.5 Personalutveckling

Överbefälhavaren har i sin planeringsnivå B föreslagit en fortsatt personalminskning
med 2 500 personer under perioden 1977-1982. Som vi
inledningsvis framhållit i detta avsnitt anser vi det nödvändigt att som ett led i
att reducera kostnaderna för fredsorganisationen även genomföra personalminskningar.
En rad av de förslag vi berört i det föregående leder till sådana.
Samtidigt kan vissa av våra förslag innebära att det blir ekonomiskt lönsamt
att bibehålla egen personal. Det gäller främst de områden där omfattande köp
av tjänster förekommer.

Mot. 1976/77:1504

Vad beträffar militär personal anser vi att en utökning av denna inte bör
komma i fråga. Samtidigt är det nödvändigt att förstärka personalresurserna
på vissa håll inom utbildningsverksamheten. Detta måste främst ske genom
omdisponeringar av personal från stabs- och utbildningsarbete, men även
andra åtgärder kan behövas.

Sammanfattningsvis anser vi att ÖB:s förslag till personalreduceringar t. v.
bör ligga till grund i avvaktan på de utredningar och studier vi redovisat i det
föregående. Först sedan dessa genomförts kan en säkrare bedömning av det
framtida personalbehovet erhållas.

Nödvändiga organisationsförändringar bör i första hand ske i form av
löpande rationaliseringar. Detta kommer dock inte att räcka till. För att de
personalminskningar och omorganisationer som redan beslutats och de
ytterligare som kan bli aktuella under perioden skall kunna genomföras krävs
omfattande personaladministrativa insatser. Största möjliga vikt måste ges åt
de problem som i detta sammanhang kan uppstå för enskilda individer. Den
hittills tillämpade ordningen med naturlig avgång bör i första hand gälla.

En väg att följa upp de problem som kan komma att drabba berörd personal
är den typ av undersökningar som genomförts vid 114/Fo 49. Liknande
undersökningar bör genomföras på övriga arbetsplatser inom försvaret.
Därmed bör myndigheterna i samråd med personalen kunna lösa viktiga
arbetsmiljö- och sysselsättningsfrågor.

7.4.6 Vissa personalfrågor m. m.

Människorna i försvaret utgör folkförsvarets viktigaste tillgång. Det är av
stor vikt att personalens behov av god arbetsmiljö, arbetstillfredsställelse och
personlig utveckling tillgodoses. De värnpliktiga har rätt att fordra och skall
ges en effektiv och meningsfull utbildning i samverkan med försvarets fast
anställda.

Strävan måste vara att försvarets fredsorganisation, utbildningsförband
och skolor fungerar som effektiva enheter. Skillnader i arbetsutbildnings- och
umgängesformer i förhållande till övriga arbetsplatser och skolor i samhället
måste försvinna. Särpräglade beteenden med hänsyn till de s. k. ”krigets
krav” måste begränsas till tillämpningsövningar. Trupputbildarens roll som
lärare i en modem utbildningsorganisation markeras genom att de ges en
förbättrad utbildning. Nödvändiga personalreduceringar bland militär
personal i stabsorganisationen skall möjliggöra resursförstärkningar inom
utbildningsverksamheten.

Ett snabbt genomförande av en enhetlig yrkesofficerskår där nuvarande
kategoriindelning mellan befälen avskaffas är angelägen. Den aktiva militära
personalen fyller viktiga funktioner i bl. a. utbildningsorganisationen. En god
rekrytering till dessa befattningar är därför av stor vikt. Mot denna bakgrund
är det viktigt att en ny befälsordning genomförs så snart som möjligt under
programplaneperioden. Vi har tidigare i motionen 1976/77:248 redovisat de

Mot. 1976/77:1504

principer som bör ligga till grund för reformen.

I detta sammanhang finns det likaså skäl att erinra om den civila
personalens behov av fort- och vidareutbildning.

Ökat medinflytande

Den lagstiftning beträffande medbestämmande i arbetslivet som trätt i
kraft den 1 januari 1977 innebär en betydande utvidgning och decentralisering
av beslutsrätt för de anställda inom försvaret. Vi vill starkt framhålla att
den förhandlingsrätt för de anställda som införts genom denna lagstiftning
inte får förfuskas. Budgetrutiner och administrativa system får därför inte
genom sin praktiska verkan sätta anda och föreskrifter i den nya lagstiftningen
ur spel.

Samverkan och medinflytande syftar till en aktiv gemensam insats av de
anställda och de värnpliktiga. Härigenom skapas en grund för ökad tillfredsställelse
och motivation för alla personalkategorier. Lagstiftningen om
medbestämmande i arbetslivet bygger på övertygelsen att demokratiska
principer, samverkan och gemensamt ansvar bör prägla förhållandena på
försvarets arbetsplatser. Inflytandefrågor i det vardagliga livet i försvaret bör
ses som helhet, och sådana praktiska lösningar bör eftersträvas som på ett
rimligt sätt tillgodoser alla personalkategoriers intressen. Nya former för
inflytande på förbanden måste prövas. Det är angeläget att pröva idén med
lekmannastyrelser vid regementen, flottiljer, skolor etc.

Värnpliktssociala frågor

Under senare år har det skett betydande förbättringar av de ekonomiska
och sociala förhållandena för de värnpliktiga. Bl. a. har ett nytt system för
ersättning vid repetitionsutbildning införts. Reformarbetet bör fortsätta
under den kommande femårsperioden. Olika ersättningar och bidrag bör
successivt höjas, så att reella förbättringar uppnås. Även de värnpliktigas
möjligheter till fria resor, hälsovård, studier och fritidssysselsättningar bör
kontinuerligt förbättras.

Vi återkommer till denna fråga under avsnitt 9.1.

7.5 Ekonomiska överväganden

Vi vill framhålla att det är betydelsefullt om försvarsplaneringen under den
kommande femårsperioden kan genomföras under stabilitet och kontinuitet.
En jämn försvarsbudget under lång tid ger alltid den största effekten i
jämförelse med vad som kan uppnås om ständiga omplaneringar vidtas. Det
är den långsiktiga beredskapen - förmågan att i en oviss framtid kunna
mobilisera kunniga värnpliktiga med effektiv materiel - som skall prioriteras.
Om försvarsplaneringen har en sådan stabil långsiktig inriktning behöver

Mot. 1976/77:1504

tillfälliga negativa förändringar i den internationella politiken inte leda till
högre försvarsutgifter.

Planeringsarbetet och övriga förberedelser har varit inriktade på att fatta ett
sammanhållet totalförsvarsbeslut för 1977/82 under våren 1977. Vi har i det
föregående redovisat våra förslag till riktlinjer för samtliga totalförsvarsgrenar.
För det militära försvaret börén planeringsram om 50 500 milj. kr. gälla (i
prisläge februari 1976). Kostnaden för fredsförbandet i Arvidsjaur förutsätts
bestridas utanför ramen till en kostnad av 163 milj. kr. i prisläge februari

1976.

Vi vill i detta sammanhang framhålla att det under försvars beslutsperioden
successivt, med hänsyn till nya informationer och erfarenheter, kan bli
behövligt att göra vissa smärre omprövningar och omfördelningar av
planerna. Projekt kan behöva skjutas något i tiden, beställningar fördelas över
en något längre tidsperiod osv.

Den borgerliga regeringen har emellertid med sitt beslut att uppskjuta
ställningstagandet i flygplansfrågan skapat stor osäkerhet om det militära
försvarets inriktning, avvägning och kostnadsmässiga omfattning.

Som vi framhållit tidigare kan ett kommande beslut om nyutveckling av
militära flygplan få betydande konsekvenser även för andra delar av det
militära försvaret och i första hand då huvudprogrammen armé- och
marinförband. Det är således i grunden inte möjligt att med den uppläggning
den borgerliga regeringen valt att förelägga riksdagen fatta ett långsiktigt
försvarsbeslut. I detta läge skulle det egentligen vara en logisk konsekvens av
den borgerliga regeringens egen uppläggning av försvarsbeslutet att
uppskjuta ställningstagandet till det militära försvarets fortsatta utveckling
till dess att den nya beredningens utredningsmaterial i flygplansfrågan ligger
på bordet, vilket enligt regeringen uppges kunna ske under höstriksdagen

1977.

För arbetsmarknadspolitisk! betingade byggnadsåtgärder m. m. har hittills
årligen 20 milj. kr. ställts till förfogande under försvarshuvudtiteln utöver
utgiftsramen. Beloppet har varit oförändrat under en följd av år. Det bör höjas
till 40 milj. kr.

Med hänvisning till vad vi angett beträffande utveckling av nya flygplan
behöver det av regeringen särskilt begärda beloppet om 30 milj. kr. utanför
den militära utgiftsramen inte anvisas.

Våra synpunkter och förslag beträffande prisregleringsfrågan redovisas i

avsnitt 8.

8. Prisreglering för försvaret

För det militära försvaret och civilförsvaret har alltsedan 1969 tillämpats ett
system där anslagen kompenserats för pris- och löneförändringar med ett
automatiskt oberoende system (nettoprisindex)

Försvarsutredningen föreslog i sitt första betänkande en fortsatt tillämp

Mot. 1976/77:1504

ning av nettoprisindex (NPI). Vissa smärre justeringar i hittills tillämpade
regler förordades dock, nämligen att nuvarande regler för överföring av
rambundna medel över budgetgränser samt vissa planerings- och budgetrutiner
i övrigt ändras, så att ökad stabilitet i planeringen erhålls. Moderaternas
ledamot förespråkade dock ett system, som skulle ge kompensation utöver
allmän prisutveckling.

Fcrsvarsutredningen har med sin nya majoritet i det andra betänkandet
stått kvar vid huvudprincipen i majoritetslinjen från det första betänkandet,
nämligen att ramarna bör prisregleras med hjälp av nettoprisindex. Som en
eftergift till moderaterna har man dock samtidigt förordat att ytterligare
kompensation skall erhållas för delar av de värnpliktigas förmåner i de fall ev.
förbättringar går utöver vad nettoprisindex ger. Regeringen har anslutit sig till
detta förslag. Vi delar för vår del den uppfattningen som utredningen angav i
sitt första betänkande, nämligen att ett försvarsbeslut under normala
förhållanden inte bara bör ses som en bedömning från säkerhetspolitiska
utgångspunkter av försvarets omfattning och vilka reala resurser som i stort
behövs, utan att det även bör ses som ett beslut om vilket samhällsekonomiskt
och statsfinansiellt utrymme som försvarssektorn bör disponera. Därav
följer att det är naturligt att välja ett prisregleringssystem som återspeglar den
allmänna prisutvecklingen i samhället. Liksom utredningen förordar vi
därvid att prisregleringen grundas på nettoprisindex.

Vi kan dock inte finna det rimligt att plocka ut en del av kostnaderna för det
militära försvaret, ”delar av de värnpliktigas förmåner”, och för denna
utgiftspost utnyttja ett avvikande system. Från utredningens och regeringens
sida har man inte preciserat huruvida det citerade avser både grund- och
repetitionsutbildning. Vidare klargörs inte heller vilka förmåner som man
anser böra behandlas i avvikande ordning. Redan på grund av dessa tekniska
oklarheter bör förslaget avvisas.

Av större vikt är dock enligt vår mening att det inom ramen för anslag på ca
12 miljarder kronor inte finns anledning att peka ut just de värnpliktigas
berättigade krav på förmånsökningar som orsak till planerings- och andra
problem för försvaret. De värnpliktiga utgör - tillsammans med försvarets
anställda - den mest betydande tillgången i vårt folkförsvar. Att se på
förbättringar av deras levnadsstandard på annorlunda sätt än man t. ex. ser på
höjda kostnader utöver nettoprisindex för vapen bör inte komma i fråga.
Förslaget är inget annat än en avspegling av uppfattningen att det militära
försvaret skall slippa stå för sina sociala kostnader. Inom ramen för givna
anslag bör det enligt vår uppfattning vara riksdagens och regeringens sak att
bestämma även om förmånerna till värnpliktiga.

Regeringens förslag i denna del bör således avslås.

I den mån väsentliga rubbningar skulle ske för försvarsplaneringen får man
överväga att möta detta genom ändringar av utgifts- och planeringsramar. Vi
har i denna motion förordat en sådan justering med hänsyn till bl. a. de
väsentligt ökade utgifterna för värnpliktsförmåner.

Mot. 1976/77:1504

Utredningens förslag från det första betänkandet om möjlighet att överfora
medel mellan budgetår - vilka upptagits i propositionen - tillstyrker vi.

9. Övriga frågor

9.1 VärnpliktsfÖrmänerna m. m.

I motionen 1976/77:248 har socialdemokratin lagt fram förslag till bl. a. en
fortsatt utbyggnad av de värnpliktigas förmåner. I den borgerliga regeringens
budgetproposition fanns frågan om förbättringen för de värnpliktiga ej med.
När regeringen nu i propositionen lägger fram sådana förslag, föreligger alltså
enighet om behovet av ytterligare förstärkningar.

I motionen 1976/77:248 föreslog vi följande åtgärder:

a) en höjning av dagersättningen med 1 kr./dag,

b) en höjning av utryckningsbidraget med 200 kr.,

c) en höjning av familjepenningen för barn med 7 kr./dag,

d) fria sovvagnsbiljetter inom Vpl 10-systemet.

1 detta sammanhang bör också beaktas den kraftiga höjning som skett av
förmånerna till dem som deltar i repetitionsutbildning m. ra., en reform som
framlades av den socialdemokratiska regeringen och som trädde i kraft den 1
januari 1977.

I propositionen föreslås

a) en höjning av dagersättningen med 2 kr./dag,

b) en höjning av familjepenningen för hustru med 6 kr./dag och för barn
med 3 kr./dag,

c) förbättrad förplägnadsersättningfför 2,6 milj. kr.joch ett med 50 kr./dag
höjt näringsbidrag m. m.

I propositionen 1976/77:64 har regeringen vidare, på grundval av yrkesskadeförsäkringskommitténs
förslag (SOU 1975:84), bl. a. föreslagit ett
statligt personskadeskydd för dem som utbildas eller tjänstgör enligt
värnpliktslagen eller civilförsvarslagen samt en uppräkning av äldre livräntor.
Merkostnaderna härför beräknas till 7 milj. kr. per år och skall rymmas inom
försvarshuvudtiteln. För vår del tillstyrker vi att man genomför propositionens
förslag i denna del.

Som framgår av redovisningen föreligger vissa skillnader mellan vårt
förslag och det som regeringen nu redovisat. Medan det socialdemokratiska
förslaget upptar höjningar av både dagersättning och utryckningsbidrag, har
regeringen koncentrerat höjningen till dagersättningen. Regeringsförslaget
innehåller en höjd förplägnadsersättning men är däremot vagt beträffande
förbättrade reseförmåner. För vår del finner vi de av oss gjorda avvägningarna
bättre svara mot den av oss i motionen 1976/77:248 angivna inriktningen i
fråga om värnpliktsförmånernas utveckling.

Mot. 1976/77:1504

När det gäller familjestödet har regeringen föreslagit höjningar av
familjepenningen för såväl hustru som barn, medan vi i vår motion lagt
förbättringarna enbart på barndelen av stödet. Kostnadsmässigt råder ingen
skillnad mellan förslagen, men det är likväl fråga om en betydelsefull
principiell olikhet.

1 propositionen 1975:37 framlades förslag om bl. a. nya riktlinjer för det
familjesociala stödet. I propositionen förordades att familjepenning till hustru
skulle utgå endast om hon vårdade barn i hemmet eller om synnerliga skäl
förelåg. Detta godkändes av riksdagen (FöU 1975:18). Det nya systemet har
inte trätt i kraft i avvaktan på pågående utredningsarbete. Med den av oss
föreslagna utformningen av familjestödet koncentreras de ökade medlen på
familjer med barn, medan regeringens förslag ger höjda bidrag även i de
familjer som saknar barn. Vi finner inte regeringens inriktning stå i
överensstämmelse med 1975 års riksdagsbeslut.

I detta sammanhang vill vi även ta upp frågan om direktiven m. m. till
utredningen om formerna för de värnpliktigas medin fl ytandem,
m . Regeringen har genom dessa direktiv avslutat arbetet i den i
juni 1975 tillkallade utredningen om inflytande m. m. inom värnpliktsutbildningen.
1 den nya utredningen har företrädarna för de fackliga organisationerna
och de värnpliktiga fått en betydligt svagare ställning än i den tidigare
utredningen. Enligt vår mening finns det goda möjligheter att i detta
sammanhang likaväl som i andra kombinera ledamöter som företräder de
anställda och de värnpliktiga med parlamentariskt inslag i kommittéer.
Riksdagen bör som sin mening ge till känna vad här anförts om utredningens
sammansättning.

Vidare har en begränsning skett av den nya utredningens direktiv. Vi vill
erinra om att i promemorian Ds FÖ 1976:3 har förslag lagts fram om vilka
vägarsom skall nyttjas för att få ett utökat värnpliktsinflytande. Från den nya
utredningen har undantagits spörsmålet om lekmannainflytande på lokal
nivå, vilket förts över till försvarsmaktens ledningsutredning (FLU). Denna
har nu kvar uppgiften i vad avser den regionala nivån. Till skillnad från FLU
skall den nya utredningen behandla frågor om inflytande m. m. på lokal nivå.
Eftersom den tidigare inflytandeutredningen dessutom påbörjat utredningsarbetet
i lekmannafrågan, bör denna uppgift inte flyttas över till FLU.

I de nya direktiven ingår även att utvärdera erfarenheterna av värnpliktskonferenserna
och den värnpliktiga arbetsgruppen. Principiella skäl talar
egentligen mot att en sådan utvärdering sker av statliga organ. Önskemål om
förändringar etc. bör egentligen ha sitt upphov i diskussioner hos de
värnpliktiga och deras företrädare. Vi vill dock inte motsätta oss att
utredningen sysslar med denna fråga men vill kraftigt understryka vikten av
att den bereds och löses i nära samband med företrädare för de värnpliktiga.
Att denna fråga finns med i direktiven är också ett argument för vad vi anfört
beträffande sammansättningen. Vad vi här anfört bör av riksdagen ges
regeringen till känna.

Mot. 1976/77:1504

9.2 Ram- och anslagsberäkningar för 1977/78

Som framgår av vad vi tidigare anfört (7.5) bör basbeloppet för det militära
försvaret för nästa budgetår fastställas till 10 100 milj. kr. i prisläge februari
1976. Härtill bör också läggas vissa omlokaliseringskostnader för försvarets
myndigheter, sammanlagt 10 744 000 kr. Utgiftsramen kommer därmed att
uppgå till sammanlagt 10 110 744 000 kr. Som framgår av avsnitt 7.5 avstyrker
vi det särskilt begärda beloppet till flygplansutveckling. Därtill skall läggas
priskompensation enligt vad vi förordat i avsnitt 8, dvs. med nettoprisindex. I
propositionen beräknas priskompensationen för det militära försvaret, civilförsvar
utom skyddsrum samt skyddsrum efter olika procentandelar (resp.
14,54, 14,50 och 14,64 procent). Med utnyttjande av den avrundade
procentsiffran 14,50 procent blir priskompensationen för militärt försvar
1 466 milj. kr., avrundat till 1 465 milj. kr. Det beräknade utfallet för
budgetåret 1977/78 kommer därvid att uppgå till 11 575 744 000 kr.

I avsnitt 7.5 har vi förordat att för arbetsmarknadspolitiskt betingade
byggnadsåtgärder bör ett belopp om 40 milj. kr. ställas till förfogande.
Regeringen föreslår här oförändrat 20 milj. kr. Riksdagen bör besluta om den
av oss föreslagna åtgärden.

I avsnitt 8 har vi föreslagit att det militära försvarets utgifter regleras med
nettoprisindex. Någon särbehandling av värnpliktsförmånerna bör ej ske.
Regeringens begärda bemyndigande om särskild justering av utgifterna för
ökningar av dessa förmåner utöver nettoprisindex bör därför avslås.

Jämfört med den borgerliga regeringens förslag innebär vårt förslag således
en besparing nästa budgetår av betydande mått, nämligen 350 milj. kr. Av
den angivna summan faller 45 milj. kr. på prisregleringsmedel.

Som framgått av det tidigare har vi på en rad olika punkter lagt fram
alternativa förslag till den borgerliga regeringens inriktning av det militära
försvaret. Det betyder lägre betalningsmedel och, för materiel- och forskningsanslagen,
lägre bemyndiganden.

Vi har således avstyrkt de särskilda medel om 30 milj. kr. som under
anslaget Flygvapenförband: Forskning och utveckling begärs för studier av
attackflygsystem m. m. Vi räknar med en i förhållande till regeringen
begränsad anskaffning av tung pansarvärnsrobot och anser vidare att frågan
om terrängbilar för personaltransport bör lösas på annat sätt. Regeringen har
anvisat medel för dessa ändamål under anslaget Arméförband: Materielanskaffning.
Vi motsätter oss att särskild flottiljledare anskaffas till ytattackflottiljer,
varför de studiemedel som regeringen begär under Marinförband:
Forskning och utveckling inte behövs. Likaså kan en väsentlig reduktion ske
under anslaget Marinförband: Materielanskaffning, eftersom vi har en annan
uppfattning än regeringen om vilken sjörobot som skall anskaffas till
ytattackflottiljer. Det bör vidare vara möjligt att väsentligt nedbringa
utvecklingskostnaderna för A 20-alternativet.

Vi har vidare förordat en stramare politik än regeringen när det gäller
centrala staber och myndigheter. FLU:s arbete i denna del bör bedrivas så, att

Mot. 1976/77:1504

besparingar kan hämtas in senast fr. o. m. 1978/79. Försiktighet bör också
iakttas med byggnadsverksamheten, varför anslagen under kapitalbudgeten
bör kunna minskas.

Anskaffning av materiel och byggnader bör också förläggas över en något
längre tidsperiod än som planerats i regeringens förslag. Det av oss förordade
utnyttjandet av äldre materiel är även av betydelse.

Med utgångspunkt i vad vi förordat i det föregående bör det ankomma på
regeringen att vidta erforderliga förändringar av bemyndiganderamar och
omfördelningar - t. ex. genom utnyttjande av prisregleringsanslaget - av
betalningsmedlen. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.

Vi vill i detta sammanhang erinra om vad som anfördes i propositionen
1975/76:100 (bil. 6 s. 36), nämligen att konsekvenserna av ökade bemyndigandeskulder
och -kvoter bör undersökas. Regeringen redovisar ej några
överväganden eller förslag i anledning av detta uttalande. Eftersom bemyndigandekvoterna
även nästa år utvecklar sig ogynnsamt, finns det än större
anledning att uppmärksamma förhållandena. Detta är liktydigt med att
inteckningar i framtida resursutrymme efter hand blir allt större. Detta inger
allvarliga farhågor, eftersom det minskar handlingsfriheten. Riksdagen bör
begära att regeringen redovisar den i propositionen 1975/76:100 avsedda
undersökningen och sina förslag i anledning härav.

Vi har i avsnitt 5 om ekonomiskt försvar förordat att kostnaderna för den
förordade lagringen främst för fredskriser av vissa metaller skall täckas av
avgiftsmedel och inte av budgetmedel. Av praktiska skäl bör därvid
oljelagringsfonden anlitas.

Under anslaget Lagring/or beredskapsändamå! har regeringen begärt medel
om 10 milj. kr. för lagring av metaller. I enlighet med vad vi nyss förordat bör
från oljelagringsfonden disponeras medel härför. Anslaget kan därvid sänkas
till 11 milj. kr. På motsvarande sätt bör under anslaget Förrddsanläggningar
167 milj. kr. disponeras ur oljelagringsfonden och anslaget sänkas med 2 milj.
kr. till 33 milj. kr.

10. Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den svenska säkerhetspolitiken,

2. att riksdagen godkänner de gemensamma grunder för totalförsvarets
fortsatta utveckling som angetts i motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om olika former
av motstånd, däribland civilmotstånd,

4. att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk försvarskommitté
med de uppgifter som angetts i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

Mot. 1976/77:1504

motionen anförts om deltagande från de anställdas organisationer
i kommande försvarsutredning,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känha vad i
motionen anförts om långsiktsprogram för det ekonomiska
försvaret,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om uthållighet i förvarningssystemet,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kvalificerad utbildning för civilförsvarets
personal,

9. att riksdagen hos regeringen anhåller om att totalförsvarets
upplysningsnämnd får i uppdrag att utreda i motionen angiven
fråga om totalförsvaret i skolans läromedel,

10. att riksdagen hos regeringen begär en utredning m. m. av i
motionen angivna frågor om datasystem i krig m. m.,

11. att riksdagen godkänner de riktlinjer för det militära försvarets
utveckling som angetts i motionen,

12. att riksdagen hos regeringen begäratt arbetet inom beredningen
för utvärdering m. m. av framtida flygplanssystem avbrytes,

13. att riksdagen-därest yrkandet under 12 avslås-hos regeringen
begär att beredningen för utvärdering m. m. av framtida
flygplanssystem skall sammansättas enligt de grunder som
anges i motionen,

14. att riksdagen hos regeringen begär en studie av det militära
försvarets framtida underhållsbehov och en häremot svarande
verkstadskapacitet,

15. att riksdagen hos regeringen begär att försvarsmaktens
ledningsutredning får i uppdrag att lägga fram förslag om
indragning av staber m. m., i enlighet med vad som anförts i
motionen,

16. att riksdagen beslutar fastställa utgiftsramen för det militära
försvaret förbudgetåret 1977/78 till 10 110 744 000 kr., i prisläge
februari 1976,

17. att riksdagen avslår regeringens framställan om att 30 000 000
kr. anvisas för studier av attackflygsystem m. m.,

18. att riksdagen avslår regeringens hemställan om bemyndigande
att justera utgiftsramen för det militära försvaret för budgetåret
1977/78 med den del av ökade kostnader för förmåner åt
värnpliktiga vilka överstiger vad nettoprisindex ger,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förändringar av bemyndiganderamaroch
betalningsmedel för budgetåret 1977/78,

20. att riksdagen hos regeringen begär redovisning m. m. av
konsekvenserna av ökade bemyndigandeskulder och -kvoter,

Mot. 1976/77:1504

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om medel för arbetsmarknadspolitiskt
betingade åtgärder,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sammansättningen och direktiven till
utredningen om formerna för de värnpliktigas medinflytande
m. m.,

23. att riksdagen till Lagring för beredskapsändamäl (VIII: 1) för
budgetåret 1977/78 anvisar ett i förhållande till regeringens
förslag med 10 000 000 kr. minskat investeringsanslag av
11 000 000 kr.,

24. att riksdagen till Förrddsanläggningar(IX:8) för budgetåret 1977/
78 anvisare» i förhållande till regeringens förslag med 2 000 000
kr. minskat investeringsanslag av 33 000 000 kr.

Stockholm i mars 1977
OLOF PALME (s)

ERIK ADAMSSON (s)

LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)
PAUL JANSSON (s)

INGEMUND BENGTSSON (s)
i Varberg

HANS GUSTAFSSON (s)
i Ronneby

GÖRAN KARLSSON (s)
i Huskvarna

THAGE PETERSON (s)
i Nacka

VALTER KRISTENSON (s)

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s)

LISA MATTSON (s)

ANNA-GRETA SKANTZ (s)

INGVAR CARLSSON (s)
i Tyresö

BENGT GUSTAVSSON (s)
i Eskilstuna

ESSEN LINDAHL (s)
i Lidingö

INGVAR SVANBERG (s)