UU 1976/77:9

Utrikesutskottets betänkande
1976/77:9

med anledning av motion om åtgärder för att återställa Eritreas
självständighet

Motionen

I motionen 1975/76:463 av herr Granstedt m. fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar att hos regeringen hemställa att regeringen verkar för ett FN-initiativ
i syfte att återställa Eritreas självständighet.

Motionärerna erinrar om att det var genom FN:s förmedling som den
ursprungliga unionen mellan Etiopien och Eritrea bildades och framhåller
att FN därför måste anses ha ett särskilt ansvar för landets vidare öden.
Etiopiens annektering av Eritrea står inte i överensstämmelse med FN:s
ursprungliga intentioner, hävdar motionärerna, som anser att situationen
därför i viss mån kan jämföras med Sydafrikas annektering av Namibia.
Motionärerna anser att Sverige bör verka för att FN erkänner sitt ansvar
för Eritrea, med målet att Eritreas självständighet blir återställd.

Bakgrund

Eritreaområdet, som i dag utgör Etiopiens fjortonde provins och har
en föga homogen befolkning på uppskattningsvis 2,5-3 miljoner människor,
har varit starkt omstritt genom tiderna och uppvisar därför en mycket skiftesrik
historia. Olika delar därav har sedan medeltiden stått under bl. a.
turkiskt, etiopiskt och egyptiskt-sudanesiskt inflytande. Under 1880-talet
erövrades regionen gradvis av italienarna, som år 1890 kunde utropa kolonin
Eritrea med de gränser området alltjämt har.

Italien kom i mitten av 1930-talet att utnyttja Eritrea som en språngbräda
för sin erövring av Etiopien. Sedan Etiopien år 1941 åter befriats av brittiska
trupper, lades Eritrea under brittisk militäradministration som kom att vara
i ett tiotal år.

Vid det andra världskrigets slut kunde de fyra segrarmakterna inte nå
enighet om Eritreas framtida ställning, varför frågan hänsköts till Förenta
nationerna, vars generalförsamling år 1949 tillsatte en femnationskommission
(i vilken bl. a. Norge ingick) för att utreda och framlägga förslag i
frågan.

Eritreakommissionens rapport framlades för generalförsamlingen påföljande
år, men då majoritet för någon viss lösning inte kunnat uppnås inom
kommissionen framlade den tre alternativa förslag. Enligt det första därav
(omfattat av två av kommissionsländerna) skulle Eritrea som en självstyrande
enhet ingå i en federation med Etiopien under den etiopiska kronans

1 Riksdagen 1976/77. 9 sami Nr 9

UU 1976/77:9

2

överhöghet, enligt det andra förslaget (framställt av Norge) skulle Eritrea
återförenas med Etiopien och enligt det tredje (omfattat av de återstående
två länderna) skulle Eritrea ställas under FN:s förvaltarskap under högst
10 år och därefter få full självständighet.

Under frågans fortsatta behandling i generalförsamlingens särskilda politiska
utskott framträdde starka meningsskiljaktigheter och föreslogs även
ytterligare varianter till frågans lösning, däribland en delning av Eritrea.
Det sistnämnda förslaget, som innebar att östra Eritrea skulle inkorporeras
med Etiopien medan västra Eritrea skulle kvarstå under brittisk förvaltning
och som under någon tid förfäktades av både USA och Storbritannien, framlades
med hänvisning bl. a. till att Eritrea var geografiskt och politiskt splittrat
och saknade de ekonomiska förutsättningarna för en tillvaro som oberoende
stat. Öststaterna och vissa andra länder förordade däremot självständighetslinjen
med något olika tidsfrister.

Till sist antog en majoritet inom det särskilda politiska utskottet (med
röstsiffrorna 38-14-8) ett av fjorton stater gemensamt utarbetat förslag, enligt
vilket Eritrea skulle bilda en självstyrande enhet i federation med Etiopien
under den etiopiska kronans överhöghet. Under en övergångstid - fram
till den 15 september 1952 - skulle en regering tillsättas för området samt
en författning utarbetas och sättas i kraft. Storbritannien skulle under denna
övergångstid fortsätta att förvalta området. Generalförsamlingen skulle vidare
utse en kommissarie i Eritrea för att biträda vid överförandet av regeringsmakten.

Detta blev även FN:s generalförsamlings beslut den 2 december 1950,
då nämnda förslag antogs med 46 röster för, 10 emot och 8 nedlagda. Sverige
nedlade sin röst vid samtliga voteringar i Eritreafrågan.

Den självstyrelse för Eritrea som förutsågs i generalförsamlingens beslut
var begränsad i så måtto att det uppdrogs åt den federala etiopiska regeringen
att själv handha utrikes-, försvars-, finans-, valuta- och handelspolitiken
liksom frågor rörande den in- och utrikes samfärdseln.

Generalförsamlingen utsåg i enlighet med beslutet en FN-kommissarie
för Eritrea med uppgift att utarbeta förslag till en eritreansk författning
i samråd med den brittiska administrationsmyndigheten, Etiopiens regering
och Eritreas invånare. En provisorisk nationalförsamling bestående av 34
muslimer och lika många kopter, som upprättades våren 1952, antog enhälligt
i juli samma år den föreslagna författningen med vissa smärre förändringar.

1 författningen föreskrevs bl. a. att ett enkammarparlament, valt på fyra
år genom allmän manlig rösträtt, skulle inneha den lagstiftande makten
i Eritrea inom de verksamhetsområden som inte förbehållits federationens

organ.

Författningen och federationsakten trädde såsom förutsett i kraft i mitten
av september 1952. Federationsbeslutet bekräftades ånyo av FN i december
samma år. Därvid nedlade endast öststaterna sina röster.

UU 1976/77:9

3

Under de åtta år som följde gjorde sig tendenser till direktadministration
av Eritrea från den etiopiska huvudstaden gradvis allt starkare gällande.
De eritreanska och etiopiska statsbudgeterna sammanslogs efter tre år. De
lokala domstolarna underordnades de etiopiska. När den eritrcanske regeringschefen
avgick år 1955 ersattes denne av kejsarens representant i området.
Då Eritreas parlament nyvaldes år 1956 saknade kandidaterna i många
valdistrikt motståndare, och en etiopisk ämbetsman blev ånyo regeringschef.
Motsvarande skedde också vid 1960 års val.

År 1960 kungjordes i Addis Abeba, att Eritreas regering inte längre skulle
kallas så utan i stället benämnas Eritreas administration. I september 1961
avskaffades regeringen formellt liksom den eritreanska flaggan. Eritreanska
funktionärer ersattes med amhariska och nationalspråket i Eritrea förklarades
vara amharinya.

I juli 1962 förövades ett attentat mot vicekonungen i Eritrea, som var
den etiopiske kejsarens svärson. Den centrala kontrollen hårdnade liksom
polisförtrycket. Det eritreanska parlamentet beslöt slutligen enhälligt - i
åtskilliga kritiska ledamöters frånvaro - den 14 november samma år att
federationen med Etiopien skulle upphävas och att Eritrea skulle uppgå
i kejsardömet som en fullständigt integrerad del. Etiopiens parlament antog
påföljande dag en resolution av samma innebörd.

Dessförinnan hade en eritreansk motstånds- eller befrielserörelse, Eritrean
Liberation Front (ELF), grundats år 1960. Den igångsatte en väpnad kamp
i september 1961, som alltsedan dess fortgått med växlande intensitet. Delvis
till följd av religiösa och andra ideologiska motsättningar har motståndsrörelsen
sedermera splittrats i två huvudfraktioner, av vilka den yngre går
under namnet Eritrean People’s Liberation Forces (EPLF).

Omedelbart efter kejsardömets störtande i Etiopien för drygt två år sedan
väcktes förhoppningar om en förhandlingslösning av det eritreanska problemet.
Dessa förväntningar kom emellertid snart på skam, sedan det etiopiska
militärrådets förste ledare, som själv var av eritreansk börd, hade
avrättats i slutet av november 1974. Den etiopiska bekämpningen av motståndsrörelsen
kom i stället att intensifieras. Samtidigt torde såväl ELF som
EPLF också ha numerärt förstärkts i betydande utsträckning och en större
enighet dem emellan ha inträtt. Striderna var speciellt häftiga i början av
förra året, då den etiopiska krigsmakten återtog kontrollen över ett antal
viktiga städer och vägförbindelser i området.

Läget nu anses vara att motståndsrörelsen kontrollerar omkring två tredjedelar
av Eritrea, i huvudsak landsbygden, medan de etiopiska styrkorna
håller bl. a. de största städerna och kommunikationslederna.

Kriget och torkan har medfört mycket svåra påfrestningar för civilbefolkningen
i Eritrea. Ett stort antal flyktingar från Eritrea har under årens
lopp sökt sig till Sudan. Sverige hör lill de länder som lämnat dessa flyktingar
bistånd.

Också för Etiopien har striderna i Eritrea givetvis inneburit mycket stora

UU 1976/77:9

4

påkänningar, bl. a. i ekonomiskt liksom i in- och utrikespolitiskt avseende.
Flera försök synes ha gjorts från det militära revolutionsrådets sida att komma
till tals med motståndsrörelserna i Eritrea, men några egentliga förhandlingar
tycks inte ha kommit till stånd.

Eritrea ligger i ett område av stor strategisk betydelse. Också för Etiopiens
ekonomi och förbindelser med yttervärlden är Eritrea med sitt läge utefter
Röda havet och nära dess utlopp i Adenviken och Indiska oceanen av central
betydelse. Där ligger bl. a. landets enda raffinaderi och där finns två hamnstäder
som är av utomordentligt stor betydelse för utrikeshandeln och kommunikationerna.

Potentiella konflikter hotar också i samband med den avkolonialisering
av det till Eritrea och Somalia angränsande Franska Somaliland (Afar- och
Issaterritoriet) som ställts i utsikt till nästa år.

Befrielserörelserna torde ha haft sitt främsta stöd från vissa men långtifrån
alla arabstater. Andra av dessa har sökt att åstadkomma en förlikning mellan
Eritrea och Etiopien. De olika uppfattningarna hos bl. a. dessa länder om
hur Eritreakonflikten bäst bör lösas har uppenbarligen bidragit till att förhindra
ett klart ställningstagande för endera sidan i konflikten från den
afrikanska enhetsorganisationen OAU:s sida. ELF har med stöd av ett par
arabländer gjort försök att få Eritreafrågan upptagen på OAU:s dagordning
men utan framgång. OAU:s grundinställning synes närmast ha varit negativ
till den eritreanska motståndsrörelsens krav, i enlighet med OAU:s principiella
hävdande av okränkbarheten hos de gamla kolonialgränserna.

FN har inte vidare befattat sig med Eritreafrågan sedan år 1952, då områdets
självstyre och federation med Etiopien bekräftades.

I svaret på två frågor i riksdagen angående åtgärder för att lindra nöden
i Eritrea uttalade dåvarande utrikesministern Sven Andersson den 26 maj
i år bl. a. följande om situationen i Eritrea:

Vi har tidigare direkt till etiopiska regeringen uttryckt vår oro över läget
i Eritrea. Det är vår förhoppning att den etiopiska regeringen skall göra
allt för att finna en fredlig lösning och att den skall avstå från aktioner
som riskerar att leda till en katastrof för alla inblandade parter.

Utskottet

Den bakgrundsredogörelse som lämnats ovan ger vid handen att Eritreafrågan
historiskt är synnerligen komplicerad och politiskt starkt spänningsladdad.
Den är genomvävd av etniska, religiösa, ekonomiska, politiska och
andra intressemotsättningar och rivaliteter, som sträcker sig långt utöver
både Eritreas och Etiopiens gränser och också utöver den afrikanska regionen.
Eritreakonflikten låter sig inte beskrivas i enkla termer och inbjuder
heller inte till några enkla lösningar. Den överskuggas vidare av de strategiska
intressen som såväl stormakter som andra länder eller grupper av länder
med större eller mindre rätt anser sig ha i denna del av Afrika.

UU 1976/77:9

5

Det är uppenbarligen också av dessa skäl som konflikten hittills inte kunnat
engagera vare sig Förenta nationerna eller den afrikanska enhetsorganisationen
och bli föremål för ställningstaganden eller inskridanden därifrån.
Motsvarande återhållsamhet från FN:s sida har kunnat iakttas beträffande
flera likartade konflikter i andra delar av världen, och attityden har varit
betingad av likartade orsaker.

Motionärerna gör gällande att Etiopiens annektering av Eritrea inte står
i överensstämmelse med FN:s ursprungliga intentioner och att situationen
därför i viss mån kan jämföras med Sydafrikas annektering av Namibia.

Denna jämförelse haltar dock i åtskilliga avseenden. Att FN inte reagerade
redan år 1962, då federationen upplöstes och Eritrea införlivades med Etiopien
som en provins bland andra, torde sålunda få ses inte minst mot bakgrunden
att beslutet härom framstod som tillkommet i ordnade former och
inte som en annektering i flagrant strid mot den berörda befolkningens
vilja eller mot FN:s beslut. Motståndsrörelsen fick sin verkliga styrka långt
senare. Till skillnad från Namibia har Eritrea heller inte haft ställning som
förvaltarskapsområde, med det speciella och fortlöpande ansvar från FN:s
sida som denna status inneburit. Etiopiens inrikespolitik kan uppenbarligen
heller inte jämställas med den sydafrikanska.

Motionärerna föreslår att riksdagen uttalar sig för ett svenskt initiativ
i FN med syftet att Eritreas självständighet blir återställd. Eftersom Eritrea
aldrig haft ställning som suverän stat, torde motionärerna därmed åsyfta
ett återinförande av det begränsade självstyre i federation med Etiopien,
som tillkom genom FN:s generalförsamlings beslut åren 1950 och 1952.

Utskottet håller dock inte för troligt att ett initiativ i FN med ens denna
begränsade syftning skulle ha utsikt till framgång i dagens läge, än mindre
då ett initiativ syftande till full självständighet för Eritrea. FN:s förutsättningar
och möjligheter att inskrida och positivt påverka just denna konflikt
förefaller sålunda för närvarande mycket små, bl. a. på grund av de intressemotsättningar
som redan kommit till synes mellan länder som stöder
den ena eller den andra sidan i konflikten.

Utskottet menar därför att en konstruktiv lösning av Eritreafrågan, som
tar hänsyn till båda sidors legitima intressen, i varje fall för närvarande
knappast kan sökas genom ett ingripande från Förenta nationernas sida
utan snarare inom den regions ram där konflikten utspelas. Flera försök
till medling har gjorts inom denna.

Som framgått av det föregående är Eritreakonfiikten en av de mer svårlösta.
Utskottet förutsätter att regeringen med uppmärksamhet följer frågan
och utnyttjar de tillfällen som må erbjuda sig för att främja en fredlig avveckling
av konflikten.

UU 1976/77:9

6

Utskottet avstyrker mot denna bakgrund motionen 463 och hemställer
att riksdagen avslår motionen 1975/76:463.

Stockholm den 30 november 1976

På utrikesutskottets vägnar
ALLAN HERNELIUS

Närvarande vid ärendets slutbehandling: herr Hernelius, (m), fru Lewén-Eliasson
(s), herr Adamsson (s), fru Nilsson i Kristianstad (c), herrar Palm
(s). Åberg (fp). Göransson (s), fru Jonäng (c), herr Hellström (s), fru Sundberg
(m), herrar Ericson i Örebro (s), Korpås (c), fru Sigurdsen (s), herr Tarschys
(fp) och fru Johansson i Nässjö (c).

GOTAB 52643 Stockholm 1976