SfU 1976/77:9

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1976/77:9

med anledning av motioner om offentliganställdas pensioner
Motionerna

1975/76:1894 av herr Ringaby m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär lämpliga åtgärder för att komma till rätta med nu och
tidigare stats- och kommunalanställdas livränte- och pensionsproblem i
enlighet med vad i motionen anförts,

1975/76:2058 av herr Ahlmark m. fl. (fp) vari hemställs bl. a. att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
samordningsbestämmelserna för statspension och pension från allmänna
försäkringen.

Av motionen 2058 behandlas i detta betänkande uteslutande sistnämnda
yrkande. Yrkandena avseende folkpensionärernas konsumtionsmönster
och fler deltidsarbeten för äldre behandlade utskottet i betänkandet SfU
1975/76:44, medan yrkandet om höjning av de inkomstgränser, vid vilka de
kommunala bostadstilläggen skall avtrappas, av socialförsäkringsutskottet
överlämnats till civilutskottet och behandlas i detta utskotts betänkande CU
1975/76:25.

Motionärerna i motionen 1894 framhåller att samordningen av stats- och
kommunalpensionen med den allmänna försäkringens pensioner medför
problem för de anställda genom att standardhöjningar av dessa pensioner
fortfarande samordnas. Klart orättvis anser motionärerna situationen vara
när det gäller ATP-grundande sidoinkomster för statstjänstemän. Om en
statstjänsteman i ett tidigare skede som privatanställd tjänat in pension inom
ATP-systemet, sker ingen samordning av denna pension med hans pension
från staten. Men om en försäkrad under tid då han är statsanställd tjänar in
pension genom tillfällig anställning samordnas pensionerna. Pensionen från
ATP dras alltså av från statspensionen och statstjänstemannen går därigenom
miste om sin ATP. Anledningen härtill är-framhåller motionärernaatt
de årliga förhandlingarna om statspensionerna mellan statens avtalsverk
och statstjänstemännens huvudorganisationer inte innefattar frågor om
statsanställdas ATP på sidoinkomster. Enligt motionärernas uppfattning bör
statstjänstemannen rimligen kunna komma i åtnjutande av pension även på
sina sidoinkomster, i synnerhet som han ofta inte får göra undantagande från
ATP för dessa inkomster. Detta bör - menar motionärerna - åstadkommas
genom att man inför nettosamordning av pensionssystemen.

Motionärerna anser vidare att man bör företa en inventering av alla gamla.

1 Riksdagen 1976/77. 11 sami Nr 9

SfU 1976/77:9

2

icke värdesäkrade livräntor i syfte att räkna upp och/eller värdesäkra dem och
att man i samband därmed bör överväga om problemet med de äldre
fullständiga pensionernas standardeftersläpning kan bringas närmare en
tillfredsställande lösning.

Liknande synpunkter framförs i motionen 2058. Motionärerna anser den
värdesäkring av statspensionen varom avtal träffades 1975 utgöra ett
värdefullt första steg mot bättre statspensioner. Ett naturligt nästa steg borde
enligt motionärernas mening vara att i statspensionssystemet föra in något
mer av den respekt för intjänad pension som präglar privat pensionering.
Riksdagen kan inte nöja sig med att hänvisa till att området är förhandlingsbart,
eftersom effekterna för pensionärerna så intimt är förknippade med
beslut om folkpensionsförmånerna, vilka inte är föremål för förhandlingar.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om de statsanställdas pensioner finns i statens allmänna
tjänstepensionsreglemente(SPR)med följdförfattningar. Vissa bestämmelser
i reglementet har med verkan fr. o. m. den 10 december 1974 givits
avtalskaraktär. Administrationen av statspensionerna handhas av statens
personalpensionsverk. Det statliga pensionsreglementet omfattar statsanställda
tjänstemän, oavsett anställningsform, vilka fyllt 20 år och innehar
anställning med minst halvtidstjänstgöring.

Pension kan utgå i form av ålderspension, sjukpension (beräknad på
samma sätt som ålderspensionen), förtidspension, egenlivränta, familjepension
samt familjelivränta. Statspensionerna liksom de statliga livräntorna är
numera värdebeständiga. De bestäms på grundval av basbeloppet vid
ingången av det år då de utbetalas.

För full ålderspension krävs i princip 30 tjänsteår. Pensionsunderlaget
utgörs av slutlöneklassens lönebelopp i den lönegrad den anställde befinner
sig vid pensionsfallet. Har den anställde haft lönegraden kortare tid än fem år
kan dock pensionsunderlaget bli något lägre. Vid högre lönegrader än F 25
inräknas inte hela lönen i pensionsunderlaget. Ålderspensionen och sjukpensionen
utgör 65 % av pensionsunderlaget vartill kommer vissa tillägg.
Familjepensionens storlek beror på antalet efterlevande.

De statliga pensionsförmånerna är samordnade enligt den s. k. bruttometoden
med förmånerna från den allmänna pensioneringen, dvs. folk- och
tilläggspensioneringen i lagen om allmän försäkring. Bruttosamordningen
innebär att den enskilde är berättigad till minst de förmåner som skall utgå
enligt pensionsreglementet. Skulle folk- och tilläggspension tillsammantagna
vid något utbetalningstillfälle överstiga tjänstepensionens belopp, skall det
högre beloppet utbetalas. Samordningen är sålunda individuell och innebär
att den enskilde är garanterad att alltid få ut minst så stora förmåner som följer

SfU 1976/77:9

3

av den allmänna pensioneringen. Samordningen gäller enbart sådana
pensioner som intjänats samtidigt. En anställd med endast tjugo tjänsteår får
därför endast två tredjedelar av folkpensionen samordnad. Har en sådan
anställd under tid då han inte hade statlig tjänst förvärvat pensionspoäng
inom ATP-systemet på grund av anställning eller annat förvärvsarbete,
samordnas inte den del av tilläggspensionen som dessa pensionspoäng ger
upphov till. För vissa familjepensionsförmåner gäller särskilda samordningsregler.

Som ovan framhållits bygger det statliga pensionssystemets ålderspension
på lönen i slutlöneklassen. Vid beräkning av ålderspensionens storlek inom
ATP-systemet utgår man från en längre tidsperiod. Avgörande för ATPpensionens
storlek blir enligt huvudregeln inkomsterna under den försäkrades
15 bästa inkomstår. En annan skillnad i systemen är att kompensationen
i det statliga tjänstepensionssystemet är något högre (65 96) än i ATP
(60 96). Det sagda innebär att vid en jämförelse av utfallet för en enskild
pensionär enligt de båda systemen den statliga tjänstepensionen ofta blir inte
oväsentligt högre. Detta medför i sin tur att statsanställda, som vid sidan av
sin tjänst har andra förvärvsinkomster, som i och för sig berättigar till ATP, i
allmänhet inte får någon direkt fördel av dessa inkomster i pensionshänseende.
Endast för det fall att sidoinkomsten har en sådan storlek att den
sammanlagda folk- och tilläggspensionen skulle överstiga tjänstepensionen
ger sidoinkomsten utslag i högre pension för statspensionären. Om sidoinkomsten
är löneinkomst, betalar arbetsgivaren avgift till ATP. Avgiftsskyldigheten
är obligatorisk och föreligger alltså oavsett om sidoinkomsten
medför förhöjd pension. Om däremot sidoinkomsten härrör från annat
förvärvsarbete än anställning - det gäller inkomst som egen företagare - skall
vederbörande själv betala tilläggspensionsavgift. I det fallet föreligger
emellertid inte obligatorisk skyldighet att betala avgift. Den försäkrade kan
nämligen anmäla undantagande från ATP, såvitt angår inkomst av annat
förvärvsarbete än anställning. Har sådant undantagande skett, skall vid
beräkning av pensionsgrundande inkomst för tid efter ingången av året näst
efter det då anmälan gjordes hänsyn inte tas till inkomst av annat
förvärvsarbete. Avgiftsskyldighet föreligger självfallet inte om undantagande
gjorts. En statsanställd som i egenskap av egen företagare har inkomster vid
sidan av tjänsten kan alltså genom att i förväg anmäla undantagande av
sidoinkomsten från ATP undgå att belastas rfied tilläggspensionsavgift.

Undantag medför vissa konsekvenser. Den som för inkomst av annat
förvärvsarbete trätt ur ATP-systemet kan inte ånyo träda in i detsamma
förrän fem år förflutit, och den som återinträtt kan i allmänhet inte på nytt
göra undantagande. Dessa regler har tillkommit för att förhindra spekulation
från de försäkrades sida. Undantagande från försäkringen för tilläggspension
får vidare betydelse för sjukförsäkringen. Den försäkrades sjukpenninggrundande
inkomst skall nämligen, om undantagande gjorts, bestämmas med
bortseende från inkomst av annat förvärvsarbete. Undantagandet kommer

1* Riksdagen 1976177. II sami. Nr 9

SfU 1976/77:9

4

alltså att automatiskt omfatta både ATP och sjukförsäkring.

Kommunernas pensionsförpliktelser gentemot sina anställda regleras i ett
normalpensionsreglemente för arbetstagare hos kommuner, förkortat KPR
för primärkommunernas del och LKPR för sekundärkommunernas del.
Skillnaderna mellan KPR och LKPR hänför sig uteslutande till vissa detaljer.
Pensioneringen är utformad enligt bruttopensionssystemet och överensstämmer
till sin uppbyggnad i allt väsentligt med den statliga tjänstepensioneringen.
Sålunda uppgår bruttopensionen till 65 % av pensionsunderlaget
(slutlönen). Den kommunala pensioneringen handhas till alldeles övervägande
del av Kommunernas pensionsanstalt (KPA). Fr. o. m. den 1 juli 1968
sker gemensam utbetalning från KPA av såväl tjänstepension som förmåner
enligt den allmänna försäkringen. Pensionsförmånerna intjänas fr. o. m. den
månad arbetstagaren fyller 20 år. För hel pension erfordras 30 tjänsteår.
Pensionsunderlaget beräknas i princip på samma sätt som enligt de statliga
personalpensionsbestämmelserna.

I fråga om såväl statliga som kommunala tjänstepensioner gäller att de vid
vissa tillfällen höjs efter överenskommelser vid centrala förhandlingar.

Tidigare behandling

Frågan om samordning mellan å ena sidan de statliga och kommunala
pensionssystemen och å andra sidan pensionerna från socialförsäkringen
prövades av riksdagen senast år 1975. Då väcktes en motion med krav på en
prövning av frågan huruvida de statsanställdas möjlighet att erhålla pension
från ATP på sidoinkomster överensstämde med intentionerna i lagen om
allmän försäkring och på en parallell översyn av samordningsbestämmelserna
för kommunaltjänstemännens pensionsfrågor. I motionen begärdes
också en inventering av gamla, uppskjutna pensioner och livräntor i syfte att
åstadkomma en uppräkning och/eller värdesäkring av dessa.

Utskottet avstyrkte bifall till motionen (SfU 1975:6) med åberopande av att
samordningsbestämmelserna, liksom de bestämmelser som gällde beräkningen
av stats- och kommunalanställdas pensioner och av statliga livräntor,
var frågor om vilka de anställda kunde förhandla och träffa avtal. Utskottet
erinrade vidare om att statens avtalsverk då nyligen godkänt ett krav från
TCO/S och SACO/SR om värdesäkring av statspensionerna genom en
anknytning av dessa till basbeloppet inom den allmänna försäkringen och om
att man inom avtalsverket planerade en översyn av pensionsbestämmelserna
i syfte att söka åstadkomma en nettosamordning mellan de statliga pensionsförmånerna
samt folk- och tilläggspensioneringen. En sådan nettosamordning
skulle - menade utskottet - innebära att statstjänstemännen fick
möjlighet att inom ramen för den statliga pensionsnivån eller 65 96 av lönen i
slutlöneklassen tillgodoräkna sig såväl förbättringar av folkpensionen som
ATP-poäng på sidoinkomster. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets
hemställan.

SfU 1976/77:9

5

Riksdagen avslog nyligen på förslag av ett enhälligt arbetsmarknadsutskott
i betänkandet AU 1976/77:3 motioner med yrkanden om bl. a. standardförbättringar
av statspensionerna samt uppräkning och värdesäkring av
livräntor beviljade före den 1 januari 1974. Som motivering för sitt
avslagsyrkande åberopade arbetsmarknadsutskottet att utvecklingen av de
statsanställdas pensioner var en konsekvens av de överenskommelser som de
anställdas organisationer slöt med statens avtalsverk och att dessa överenskommelser
de senaste två åren inneburit ökade förmåner för statspensionärerna
på sammanlagt mellan 20 och 30 procent, varvid de låga pensionerna
höjts mest. Frågor som gäller storleken av de totala belopp som avsatts för
pensionerna och fördelningen av dessa belopp är frågor som avgörs efter
förhandlingar och riksdagen har - menade utskottet - möjlighet att inverka
härpå genom sin lönedelegation. Enligt utskottets mening borde riksdagens
inflytande utövas den vägen och inte genom åtgärder av den art som avsågs i
motionerna.

Ändringar i gällande pensionsavtal

Statens avtalsverk. Centralorganisationen SACO/SR, Statsanställdas
förbund och TCO:s statstjänstemannasektion (TCO-S) har den 9 november i
år slutit ett avtal om ändringar i det allmänna pensionsavtalet av den 9
december 1974 för statliga och vissa andra tjänstemän. Ändringarna innebär
bl. a. att vissa lönetillägg, vilka hittills varit pensionsgrundande endast inom
den allmänna tilläggspensioneringen, fr. o. m. den 1 januari 1977 kommer att
grunda rätt även till statspension och att egenpensionens tilläggsbelopp,
motsvarande för månad räknat 3,1 % av det basbelopp som gäller då
tilläggsbeloppet börjar utgå, efter den 1 juli 1976 skall utbetalas fr. o. m. 65 års
ålder och då avse även pension på grund av anställning som upphört före
sistnämnda dag.

Y rkesskadeförsäkringskommittén

I ett betänkande avlämnat i september i år (Statligt personskadeskydd, SOU
1976:50), har yrkesskadeförsäkringskommittén, som övervägt vad man i
olika hänseenden skall göra med de äldre skadefallen, uttalat att den främsta
uppgiften därvidlag torde vara att räkna upp äldre livräntor. Kommittén
föreslår en sådan uppräkning. Uppräkningen skall enligt förslaget avse
yrkesskadelivräntor i såväl statlig och kommunal som privat tjänst och utgöra
30 % om skadan har inträffat år 1954 eller tidigare, 20 % om skadan inträffat
något av åren 1955-1967 och 10 % om skadan inträffat under tiden 1 januari
1968-30 juni 1977. Om den procentuella uppräkningen inte leder till
förhöjning med 500 kr. föreslår kommittén - i syfte att undvika höjning med
obetydliga belopp - att livräntan ändå räknas upp med detta belopp.
Uppräkningen av livräntor som grundas på skador i privat eller kommunal

Sft 1976/77:9

6

tjänst föreslås finansierad genom arbetsskadeförsäkringsavgifterna. Kostnaden
för uppräkningen av livräntor som utgår av statsmedel föreslås stanna
på statsverket. De totala årliga kostnaderna för uppräkningen har beräknats
till ca 37 milj. kr. för enskilda och kommunala arbetsgivare och till ca 10 milj.
kr. för staten.

Kommittén har också övervägt om det går att ändra bestämmelserna i AFL
om samordningen mellan äldre livräntor och pensionsförmåner men funnit
att de nuvarande samordningsreglerna i de flesta fall ger ett tillfredsställande
materiellt resultat.

Utskottet

De statliga pensionsförmånerna är samordnade med folk- och tilläggspensioneringen
enligt den s. k. bruttometoden, vilket innebär att folk- och
tilläggspensionsförmåner vid hel pension inkluderas i totalsumman för den
statliga pensionen. Den enskilde är därvid berättigad till minst de förmåner
som skall utgå enligt statens allmänna tjänstepensionsreglemente, dvs. 65 %
av slutlöneklassen i den lönegrad den anställde hade vid avgången med
pension. Samordningen är individuell och innebär att den statsanställde
aldrig kan bli sämre ställd i pensionshänseende än den som uppbär enbart
förmåner från den allmänna pensioneringen. En följd av systemet är att en
ökning av folk- eller tilläggspensionsförmånerna får betydelse för en
statspensionär endast i det fall ökningen innebär att dessa förmåner
överstiger 65-procentnivån. Statspensionerna liksom de statliga livräntorna
är numera värdebeständiga. De bestäms på grundval av basbeloppet vid
ingången av det år då de utbetalas.

I motionerna kritiseras de bestämmelser som reglerar samordningen av
offentliga pensioner och pensionsförmånerna inom den allmänna försäkringen.
Herr Ringaby m. fl. framhåller i motionen 1894 bl. a. att offentligt
anställda bör ha samma rätt som andra att tillgodoräkna sig pensionspoäng på
sidoinkomster och samma möjlighet att göra undantagande från ATP.
Motionärerna anser att en översyn av samordningsreglerna bör ske i syfte att
åstadkomma förenklingar och större rättvisa. De menar också att man bör
göra en inventering av äldre livräntor i syfte att åstadkomma en uppräkning
och värdesäkring av dessa. Även motionärerna i motionen 2058 av herr
Ahlmark m. fl. anseren översyn avsamordningsbestämmelserna nödvändig.
Denna bör - framhåller de - syfta till att även stats- och kommunalpensionärer
får del av folkpensionsförbättringar.

Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår att motionsyrkanden
av i huvudsak samma innebörd som de nu förevarande avvisats av riksdagen
senast förra året (SfU 1975:6) med åberopande bl. a. av att samordningsbestämmelserna
liksom de bestämmelser som gäller beräkningen av stats- och
kommunalanställdas pensioner och av statliga livräntor är frågor om vilka de
anställda kan förhandla och träffa avtal. Av nämnda redogörelse framgår

SfU 1976/77:9

7

också att riksdagen den 29 oktober i år bifallit ett enhälligt arbetsmarknadsutskotts
hemställan om avslag på en liknande motion med motiveringen att
statspensionärerna till följd av de senaste två årens överenskommelser
mellan de anställdas organisationer och avtalsverket erhållit ökade förmåner
med sammanlagt mellan 20 och 30 procent och att riksdagens inflytande på
frågor rörande statliga pensioner och livräntor bör utövas genom dess
lönedelegation.

Så sent som den 9 november i år har avtalsverket, SACO/SR, Statsanställdas
förbund och TCO-S träffat ett pensionsavtal som innebär betydande
förbättringar av statspensionerna bl. a. så till vida, att vissa statliga lönetillägg
- däribland alla de mera betydande - vilka hittills varit pensionsgrundande
endast inom den allmänna tilläggspensioneringen fr. o. m. den 1 januari 1977
kommer att grunda rätt även till statspension och att det tilläggsbelopp till
egenpension, för månad räknat motsvarande 3,1 % av basbeloppet, som
tidigare utgått fr. o. m. 67 års ålder, efter den 1 juli i år skall utbetalas fr. o. m.
65 års ålder och även avse pension på grund av anställning som upphört före
sistnämnda dag.

Vad särskilt angår frågan om äldre livräntor vill utskottet erinra om att
yrkesskadeförsäkringskommittén i ett nyligen avlämnat betänkande (Statligt
personskadeskydd, SOU 1976:50) föreslagit en uppräkning av vissa yrkesskadelivräntor
som utgår på grund av skador i såväl privat som statlig och
kommunal tjänst. Enligt förslaget skall uppräkning ske med 30 % om skadan
inträffat år 1954 eller tidigare, med 20 % om skadan inträffat något av åren
1955-1967 och med 10 96 om skadan inträffat under tiden januari 1968—juni
1977. Yrkesskadeförsäkringskommitténs förslag är f. n. föremål för remissbehandling.
En proposition i ämnet kommer enligt vad utskottet inhämtat att
föreläggas riksdagen under våren 1977.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen är en statsanställds
tilläggspension på sidoinkomster samordnad med statspensionen.
Detta är emellertid - vilket också, med riksdagens godkännande, understrukits
av arbetsmarknadsutskottet - en fråga som avgörs efter förhandlingar
och som riksdagen har möjlighet att inverka på genom sin lönedelegation.

På grund av det anförda och då enligt utskottets mening riksdagen bör
vidhålla sin tidigare intagna ståndpunkt att frågor som gäller offentligt
anställdas pensioner bör avgöras efter förhandlingar mellan berörda parter på
arbetsmarknaden avstyrker utskottet bifall till motionerna 1894 och 2058,
sistnämnda motion såvitt nu är i fråga.

SfU 1976/77:9

8

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975/76:1894 och motionen
1975/76:2058 (yrkandet 2 a).

Stockholm den 24 november 1976

På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

Närvarande: herrar Aspling (s), Ringaby (m), Magnusson i Nennesholm (c),
Karlsson i Ronneby (s), Marcusson (s), Åkerlind (m), Lindström (s)
Andersson i Edsbro (c). Nilsson i Norrköping (s), fru Andersson i Täby (c),
herrar Larsson i Vänersborg (s), Gahrton (fp), Weinehall (c) och fru Jönsson
(c).

SfU 1976/77:9

9

Särskilt yttrande

av herrar Ringaby (m), Åkerlind (m) och Gahrton (fp) vilka anför:

Åberopande utskottets hänvisning till riksdagens lönedelegation avstår vi
från att markera en särskild mening i form av en reservation. Vi förlitar oss
således på att lönedelegationen tar upp de i motionerna berörda allvarliga
bristerna i det statliga (och därmed indirekt också i det kommunala)
pensionssystemet till en kritisk bedömning och konstruktiv översyn. I annat
fall kommer vi att även fortsättningsvis se oss nödsakade att motionsledes
fästa riksdagens uppmärksamhet på problemen. Vi vill redan här peka på de
mest iögonfallande. Bl. a. kommer inte standardförbättringar inom folkpensioneringen
dem till del, som pensionerats från offentlig tjänst. Vidare
utesluts alla livräntefall inträffade före 1973 från värdesäkring av förmånerna.
Vad gäller förmånsnivåerna avser det i betänkandet refererade utredningsförslaget
endast skadefall. Nivåjustering bör vara lika aktuell för andra
livräntor, dvs. för ofullständiga pensioner. Kravet om värdesäkring av alla
livräntor kvarstår ändå oförändrat. Det påverkas inte av nivåjusteringar som
motiveras av redan inträffad värdeeftersläpning.

Till sist måste det anses vara klart otillfredsställande att offentliganställda
som regel ställs utan möjlighet att förstärka sin pensionstrygghet genom
sidoinkomster. Att detta särskilt hårt drabbar dem, som ej kan nå upp till en
tjänstepension som är lika stor eller större än högsta ATP är ur social
synpunkt olyckligt. De som har de lägre tjänsterna och de lägsta tjänstepensionerna
och därmed det största behovet av en komplettering, utestängs från
möjligheten att nå den pensionstrygghet, som de som innehar de högre
betalda tjänsterna inte behöver ha samma bekymmer om, eftersom
pensionen relateras till slutlönen. Med andra ord är samordningsbestämmelserna
för stats- och kommunalpensionerna utformade så att de i det här
påpekade, speciella men väsentliga avseendet, kan anses drabba de lågavlönade
negativt. Vi anser att den lagfästa rätten till ATP på sidoinkomster skall
ha samma innebörd för offentliganställda som för privatanställda. Offentliganställda,
som ej har så hög slutlön att de når upp till en pensionsnivå
motsvarande högsta ATP-pension, bör enligt vår mening tillgodoräknas en
pension där såväl statliga (kommunala) som privata sidoinkomster ger full
utdelning i form av en ATP, som icke samordnas med tjänstepensionen. För
övriga offentliganställda bör rimligtvis ATP på sådana privata sidoinkomster
som inte har anknytning till tjänsten falla utanför samordningen och i
synnerhet om sidoinkomsterna härrör från enskild verksamhet.