SfU 1976/77:8

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1976/77:8

med anledning av motion om rätt till sjukpenning vid förlust av
idrottsinkomst

Motionen

I motionen 1975/76:265 av herrar Andersson i Örebro (fp) och Petersson i
Röstånga (fp) hemställs att riksdagen uttalar att uppdragsinkomster av
idrottsutövning skall jämställas med uppdragsinkomster enligt lagen om
allmän försäkring.

Försäkringsdomstolen har i domar, meddelade i december 1975, ansett
ersättningar som av fotbollsklubb utbetalats till fotbollsspelare inte utgöra
inkomst av förvärvsarbete och därför inte böra grunda rätt till sjukpenning.

Motionärerna framhåller med anledning av dessa domar att det blivit allt
vanligare att idrottsklubbar skriver kontrakt med toppidrottsmän och betalar
ut ersättning till dessa för deras insatser för den egna klubben. Enligt
motionärernas mening kan man inte karakterisera kontraktsbundna och
betalda idrottsmäns idrottsutövning som hobby, när dessa för att uppfylla
kontraktets bestämmelser måste avstå från ett civilt heltidsarbete och därmed
full lön. Inte heller kan man - menar motionärerna - göra gällande att en
toppidrottsman bedriver hobbyverksamhet. De anser det därför helt orimligt
att en toppidrottsman, som under en period av exempelvis tio år mer eller
mindre på halvtid utövar sin idrott mot betalning, inte skall få tillgodoräkna
sig denna beskattade inkomst som sjukpenning- och pensionsgrundande.

Avslutningsvis erinrar motionärerna om att ersättning i penningar eller
naturaförmåner för arbete, som någon utför för annans räkning utan att vara
anställd i dennes tjänst (uppdragsinkomster), enligt bestämmelser som gäller
fr. o. m. i år räknas som inkomst av anställning och att skyldighet att erlägga
socialförsäkringsavgifter på sådana inkomster därför åvilar uppdragsgivaren.
Något undantag från denna regel finns inte. Oavsett om uppdragsinkomsten
härrör från politiskt deltidsarbete, fiolspel eller idrottsutövning bör - menar
motionärerna - uppdragsgivaren erlägga socialförsäkringsavgifterna.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från riksskatteverket,
riksförsäkringsverket, Försäkringskasseförbundet och Sveriges riksidrottsförbund.
Försäkringskasseförbundet har i sin tur berett försäkringskassorna i
Stockholms, Jönköpings. Kronobergs, Kristianstads, Älvsborgs, Västmanlands
och Göteborgs län samt Bohusläns, Malmöhus och Malmö allmänna
försäkringskassor tillfälle att yttra sig. Yttranden har också avlämnats av

1 Riksdagen 1976/77. 11 sami. Nr 8

SfU 1976/77:8

Svenska fotbollförbundet, Svenska gymnastikförbundet och Svenska ishockeyförbundet.

Gällande bestämmelser

Bestämmelserna om sjukpenning vid sjukdom återfinns i 3 kap. lagen om
allmän försäkring (AFL). Enligt dessa bestämmelser äger hos allmän
försäkringskassa inskriven försäkrad rätt till sjukpenning vid sjukdom, som
förorsakat förlust av arbetsförmågan med minst hälften, om hans sjukpenninggrundande
inkomst uppgår till minst fyratusenfemhundra kr. Samma
rätt tillkommer vissa hemarbetande utan inkomst till nämnda belopp (s. k.
hemmamakeförsäkring).

Den sjukpenninggrundande inkomsten motsvarar den inkomst i
penningar eller vissa naturaförmåner som den försäkrade kan antas för år
räknat komma att tills vidare åtnjuta av eget arbete, antingen på grund av
anställning eller genom annat förvärvsarbete. Inkomsten, som avrundas till
närmaste hundratal kronor, fastställs av försäkringskassan med ledning av
olika föreliggande uppgifter om den försäkrade och efter förfrågan hos denne
eller arbetsgivaren om den framtida beräknade årsinkomsten. Vid beräkning
av den sjukpenninggrundande inkomsten bortses f. n. från inkomst överstigande
sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet.

Hel sjukpenning utgör - borsett från sjukpenning från hemmamakeförsäkringen
- för dag nittio procent av den fastställda sjukpenninggrundande
inkomsten, delad med trehundrasextiofem. Sjukpenningen utgör skattepliktig
och pensionsgrundande inkomst.

Även rätten till tilläggspension grundas på inkomst av förvärvsarbete. Den
pensionsgrundande inkomsten beräknas även härvidlag på grundval av den
försäkrades inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete
under året. Med inkomst av anställning avses enligt 2 i samma kapitel den
lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad, som
försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Vidare
anges att även vissa särskilt uppräknade förmåner från socialförsäkringen och
på arbetsmarknads- och utbildningsområdena skall anses som inkomst av
anställning.

För att ett anställningsförhållande skall anses föreligga krävs att den
försäkrade kan anses som arbetstagare i förhållande till en annan person som
arbetsgivare. Någon närmare bestämning av arbetstagarbegreppets innebörd
finns inte i lagstiftningen. Frågan, huruvida en person vid utförande av arbete
åt annan skall anses som arbetstagare eller som icke arbetstagare (självständig
företagare), måste därför avgöras med ledning av allmänna rättsgrundsatser
och den praxis som utbildat sig på området. Vid bedömning av det enskilda
fallet skall sålunda hänsyn tas till de i samband med arbetsavtalet förekommande
olika omständigheterna, varvid även kontrahenternas ekonomiska
och sociala ställning är ägnad att belysa hur arbetsavtalet dem emellan bör

SfU 1976/77:8

uppfattas. Inom socialförsäkringen tillämpas dock en något schabloniserad
bedömningsmetod, som mera anknyter till vad som anses normalt för de
olika yrkesgrupperna än till de speciella förhållandena i det enskilda fallet.

Arbetstagarbegreppet har i allmänhet samma innebörd som i semesterlagen.

För att en person skall anses som arbetstagare krävs att ett anställningsförhållande
föreligger och detta i sin tur förutsätter ett tjänsteavtal. För en

arbetstagare är vidare karakteristiskt att han

1. skall utföra arbetet personligen,

2. helt eller så gott som helt utför arbetet själv,

3. ställer sin arbetskraft till arbetsgivarens förfogande (dvs. har att efter
hand utföra ålagda eller påkommande arbetsuppgifter),

4. är knuten till arbetsgivaren och förhindrad att samtidigt utföra liknande
arbete av någon betydenhet åt annan,

5. är underkastad arbetsgivarens kontroll och ledning och har att följa
dennes anvisningar i fråga om arbetets utförande, arbetsplats och arbetstider,

6. har att i arbetet använda arbetsgivarens maskiner, redskap och råvaror,

7. får särskild ersättning för direkta utlägg i arbetet,

8. har åtminstone någon garanterad lön.

Enligt 3 kap. 2 § andra stycket lagen om allmän försäkring i detta
författningsrums lydelse föreden 1 januari 1976 ansågs ersättning i penningar
eller naturaförmåner i form av kost eller bostad för arbete, som försäkrad
utförde för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst, som inkomst
av anställning, såvida den försäkrade och den som utgivit ersättning träffat
särskild överenskommelse därom (s. k. likställighetsavtal). Fr. o. m. den 1
januari 1976 gäller att sådan ersättning - förutsatt att den uppgår till 500 kr.
under ett år-alltid skall anses som inkomst av anställning. Härvid anses den
som utfört arbetet (uppdragstagaren) som arbetstagare i förhållande till den
som utgivit ersättningen (uppdragsgivaren). Detta innebär att den senare
automatiskt blir skyldig att erlägga de på ersättningen belöpande socialförsäkringsavgifterna.

Skattskyldighet för ersättningar och tävlingspriser till utövare av amatöridrotter Den

19 juni 1968 meddelade dåvarande riksskattenämnden anvisningar i
fråga om skattskyldighet för ersättningar och tävlingspriser till utövare av
amatöridrotter. Dessa anvisningar gäller fortfarande (jfr RSV 3211). Av dessa
framgår bl. a.

Penningersättningar, varupriser och därmed jämförliga priser, som utövare
av amatöridrotter uppbär i anslutning till tävlingsverksamhet, är enligt

1* Riksdagen 1976/77. 11 samt. Nr 8

SfU 1976/77:8

bestämmelserna i kommunalskattelagen och lagen om statlig inkomstskatt i
princip att anse som skattepliktig inkomst för mottagaren. Då idrottsutövaren
visserligen ägnar sig åt tävlingsverksamhet men likväl bedriver verksamheten
i mindre omfattning, torde emellertid de uppburna ersättningarna
regelmässigt inte vara större än de med verksamheten förenade omkostnaderna.
Med hänsyn härtill och till de omständigheter, under vilka verksamhet
av ifrågavarande slag bedrivs, bör i dylika fall av praktiska skäl inte
ifrågakomma att göra ersättningarna till föremål för taxering.

Taxering bör sålunda ifrågakomma endast då tävlingsverksamheten
bedrivs i större skala och mera aktivt. Gränsdragningen mellan de fall, där
taxering bör ske, och övriga fall måste av praktiska skäl ske enligt en
schablonregel, som är relativt lätt att tillämpa. I enlighet därmed bör taxering
för inkomst genom utövande av amatöridrott - med rätt till avdrag för av
idrottsutövaren själv erlagda kostnader för intäkternas förvärvande och
bibehållande - ske därest endera av följande båda förutsättningar föreligger,
nämligen att de kontant eller på därmed jämställt sätt under beskattningsåret
uppburna bruttoinkomsterna av idrottsverksamheten överstiger 500 kr. eller
att de i form av nyttovaror eller presentkort under beskattningsåret uppburna
inkomsterna av verksamheten har ett sammanlagt värde överstigande 1 000
kr.

Direkt mottagna färdbiljetter medräknas inte vid beräkningen av
inkomstens storlek, inte heller ersättning för resa med bil mellan hemort och
tränings- eller tävlingsort, i den mån ersättningen inte överstiger vad som
enligt verkets anvisningar medges för resor med bil mellan bostad och
arbetsplats.

Som inte skattepliktig inkomst för mottagaren bör, oavsett föremålens
värde, anses sedvanliga priser i form av medaljer, plaketter, bägare, pokaler,
tallrikar och liknande föremål - vanligen med särskild gravering - med
karaktär av minnesföremål.

Vad ovan sagts om skattskyldighet för ersättningar och priser avser även de
fall, där ersättningen eller priset erhållits från s. k. supporterklubb eller eljest
från annan än tävlingsarrangören. Beträffande priser bör dock detta gälla
endast under förutsättning att priset omnämnts i samband med inbjudan till
tävlingen eller att det eljest får anses ha varit en förutsättning för deltagandet
däri att priset skolat utgå.

Om idrottsutövaren av den idrottsförening, till vilken vederbörande är
ansluten, eller av supporterklubb tillerkänns särskilda förmåner, såsom fri
eller prisbillig bostad, helt eller delvis fri bil, fri yrkesutbildning, fri TVapparat
eller liknande, bör värdet av dessa förmåner tas upp som intäkt för
mottagaren och värderas på sedvanligt sätt, dvs. upptas till vad det skulle ha
kostat mottagaren att för pengar förskaffa sig förmånerna i fråga.

Ersättning i olika former, som idrottsutövare direkt eller indirekt uppbär av
tillverkare av idrottsredskap eller annat mot villkor att idrottsutövaren

SfU 1976/77:8

använder eller eljest gör reklam för tillverkarens alster, är alltid att anse som
skattepliktig inkomst för mottagaren.

Utbetalare av ersättningar och tävlingspriser är enligt 37 och 39 §§
taxeringslagen i regel skyldiga att lämna kontrolluppgifter till ledning för
taxering.

Frågans tidigare behandling

Vid 1975/76 års riksmöte väcktes en motion av innebörd att inkomster som
idrottsmän enligt kontrakt eller liknande uppbar från idrottsförening och som
utgjorde en väsentlig del av deras årsinkomst skulle betraktas som förvärvsinkomst
och därmed grunda rätt till sjukpenning.

Med anledning härav hänvisade socialförsäkringsutskottet (SfU 1975/76:
12) till att försäkringsdomstolen inom kort skulle komma att pröva två
mål avseende frågan huruvida ersättning, som fotbollsspelare enligt spelarkontrakt
uppburit från fotbollsföreningar, skulle föranleda placering i sjukpenningklass.
Eftersom domstolen därvid också skulle få ta ställning till
om fotbollsspelarna var att anse som arbetstagare i förhållande till fotbollsföreningarna
som arbetsgivare borde enligt utskottets mening motionen inte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet erinrade också om att riksdagen då inom kort skulle komma att få
ta ställning till en proposition med förslag till de av riksdagen numera antagna
bestämmelser för beräkning av socialförsäkringsavgifter på uppdragsinkomster
för vilka tidigare redogjorts och som innebär att uppdragstagare är
befriade från skyldighet att erlägga socialförsäkringsavgifter och att uppdragsgivare
automatiskt är skyldiga att erlägga sådana avgifter.

I två domar meddelade den 11 december 1975 har försäkringsdomstolen
numera förklarat att de ersättningar som fotbollsspelarna enligt kontrakt
uppburit från sina föreningar inte varit att anse som inkomst av förvärvsarbete
och därför inte kunnat grunda placering i sjukpenningklass.

Remissyttrandena

R iksforsäkringsverket

Riksförsäkringsverket framhåller i sitt remissyttrande bl. a. att avsikten
med de nya bestämmelserna om socialförsäkringsavgifter på uppdragsinkomster
varit att ge uppdragstagarna samma trygghet som anställda anslutna
till sjukförsäkringen och ATP.

Verket redogör närmare för omständigheterna i de av försäkringsdomstolen
avgjorda målen angående ersättningar till två fotbollsspelare. Dessa
hade enligt särskilda kontrakt förbundit sig att under kontraktstiden följa de
föreskrifter beträffande matcher, träning, sammankomster, resor och dylikt

SfU 1976/77:8

som föreningen utfärdade. Den ene spelaren var dock inte skyldig att spela
eller delta i träning eller sammankomst, om hinder förelåg för honom på
grund av arbete, familjeangelägenhet, sjukdom eller annan särskild omständighet
över vilken spelaren inte rådde. Denne spelare beräknades ha en årlig
inkomst av, utöver 28 000 kr. av anställning, 12 000 kr. avseende inkomst
från fotbollsspel för sin fotbollsförening. Den andre spelaren beräknade sin
årliga inkomst till, utöver 24 900 kr. av anställning, 25 000 kr. från sin
förening och Svenska fotbollförbundet. Enligt det med föreningen slutna
kontraktet erhöll han 8 000 kr. i ”kontraktsersättning” samt därutöver bl. a.
matchpremieroch reseersättning samt under vissa förutsättningar öresersättning,
beräknad efter antalet åskådare per match, och betald semestervecka.
Utan stöd i kontraktet fick han 6 340 kr. i ersättning för förlorad arbetsförtjänst.

Enligt verkets uppfattning torde omständigheterna i dessa domstolsfall
visa att fotbollsspelarna av kontrakt varit bundna att utöva sin idrott i sådan
omfattning att deras möjligheter att bereda sig inkomst av annan sysselsättning
avsevärt beskurits. Det finns därför enligt riksförsäkringsverkets
mening skäl som talar för att idrottsmän, som är kontraktsbundna med sin
förening och därvid tillförsäkrade inte oväsentliga inkomster av sin idrottsutövning,
bereds socialförsäkringsskydd för sådana inkomster. Försäkringsdomstolen
har emellertid i de åberopade domarna funnit att dessa inkomster
inte är att anse som inkomst av förvärvsarbete - alltså vare sig av anställning
eller av uppdrag. Med utformningen av nuvarande lagstiftning och den praxis
som kommit till uttryck i dessa domar är därför - menar verket - den av
motionärerna föreslagna lösningen inte möjlig. Syftet med motionärernas
hemställan torde således inte kunna tillgodoses utan lagändring. Ett ställningstagande
till en lagändring bör enligt verkets mening dock föregås av en
närmare utredning, och verket tillstyrker att en sådan utredning kommer till
stånd.

Försäkringskasseförbundet m. fl.

Försäkringskasseförbundet framhåller bl. a. att idrottsutövande på toppnivå
i dag kräver betydligt större insatser i form av förberedelser av olika slag
och tävlingar än tidigare. För många idrottsutövare i elitsammanhang är det
inte längre möjligt att kombinera idrottsutövande med ordinarie förvärvsarbete
på heltid. De måste därför antingen helt upphöra med detta förvärvsarbete
eller begära ledigt för viss del av året eller dagen. Eftersom de då inte kan
klara sin försörjning måste de få ersättning på annat sätt. Detta brukar ske
genom ett avtal (kontrakt) som sluts mellan idrottsutövaren
(uppdragstagaren) och hans/hennes idrottsförening (uppdragsgivaren). Storleken
på ersättningen sätts vanligen i relation till den insats han/hon kan
beräknas utföra för föreningen.

Förbundet anser det uppenbart att den ersättning idrottsutövaren får av sin

SfU 1976/77:8

förening måste betraktas som ersättning för det arbete han utför för
föreningen och alltså måste anses hänförlig till inkomst av förvärvsarbete.
Genom den lagändring som numera skett i fråga om uppdragsinkomster bör
enligt förbundets mening förutsättningarna för att även från lagens synpunkt
betrakta ersättning från idrottsutövning som inkomst av anställning ha ökat
betydligt. Förbundet tillstyrker därför motionen och hemställer att frågan
utreds.

Av försäkringskassorna har samtliga utom en uttalat förståelse för de i
motionen framförda synpunkterna. Försäkringskassorna i Stockholms,
Jönköpings och Kronobergs län samt Bohusläns allmänna försäkringskassa
tillstyrker bifall till motionen, medan försäkringskassan i Gävleborgs län
samt Malmöhus och Malmö allmänna försäkringskassor ger uttryck åt
uppfattningen att fotbollsspelare och övriga idrottsmän, som genom kontrakt
knutits till en idrottsförening, bör betraktas som arbetstagare och inkomsterna
från idrottsföreningen till följd härav som anställningsinkomster.

Älvsborgs läns allmänna försäkringskassa anser - utan att gå närmare in på
frågan, huruvida en kontraktsbunden idrottsmans inkomst från en idrottsförening
bör betraktas som anställnings- eller uppdragsinkomst - att
inkomsten i socialförsäkringshänseende bör betraktas som inkomst av
förvärvsarbete.

Kristianstads läns allmänna försäkringskassa framhåller att idrottsutövning
generellt sett torde kunna anses som en hobby- och fritidsverksamhet
och att sådan verksamhet mera sällan medför inkomster av den art att man
kan tala om inkomst av förvärvsarbete. I de fall som avses i motionen,
nämligen kontraktsbundna idrottsmän, kan emellertid - menar kassan -ersättningen från idrottsutövandet inte sällan bli av sådan storlek att den på
ett inte obetydligt sätt kan påverka sjukpenning- och pensionsgrundande
inkomst om ersättningen kan betecknas som uppdragsinkomst. Kassan
tillstyrker att en utredning kommer till stånd för att se över hela problemet
med ersättning från idrottsutövning.

Västmanlands läns allmänna försäkringskassa har avstyrkt bifall till
motionen med hänvisning till att det av yttranden i de av försäkringsdomstolen
avgjorda målen framgår att de kontraktsbundna ersättningarna skulle
ha utbetalats vare sig fotbollsspelaren deltog i matcher eller ej. Denne har vid
sådant förhållande - menar kassan - inte gjort någon inkomstförlust vid
sjukdom.

Riksskatteverket

Riksskatteverket hänvisar till att de ersättningar och tävlingspriser som
utövare av amatöridrotter erhåller i stor utsträckning är skattepliktiga och
hänvisar i sammanhanget till de anvisningar i ämnet som f. n. gäller (jfr ovan
s. 3 ff.). Verket erinrar också om att sådana ersättningar hittills inte har

SfU 1976/77:8

ansetts utgöra vare sig pensions- eller sjukpenninggrundande inkomst.
Avslutningsvis framhåller verket att det från dess sida inte möter några
tekniska svårigheter att ändra rutinerna om motionen skulle bifallas.

Sveriges riksidrottsförbund m. fl.

Riksidrottsförbundet ansluter sig i sitt remissvar till det yttrande som
avgivits av Svenska fotbollförbundet (SvFF), vari förbundet bestämt avvisar
tanken på att socialförsäkringsavgifter skall kunna beräknas på ersättningar
av det slag som avses i motionen. SvFF:s yttrande har fogats som bilaga till
detta betänkande.

Svenska ishockeyförbundet avstyrker likaledes bifall till motionen och
framhåller att det för dem som i ledarposition arbetat för folkrörelsen idrott
ter sig helt främmande att fotbolls- och ishockeyspelare skall betraktas som
sådana uppdragstagare som avses i AFL. Det borde enligt förbundets mening
också vara helt främmande för ishockeyspelare m. fl. att känna sig knutna till
sina klubbar som arbetstagare. Försäkringsdomstolens bedömning av spörsmålet
måste enligt Ishockeyförbundets mening anses ur alla aspekter riktig.
Om idrottsmännens intäkter i form av kontant lön, fri kost eller fri bostad
avgiftsbeläggs kommer detta - menar förbundet - att medföra, förutom en
kraftig utgiftsökning, också ett stort administrativt merarbete, som för
idrottens del med dess stora ledarbrist kan få ytterst kännbara konsekvenser.

Svenska gymnastikförbundet ställer sig välvilligt till motionens yfte men
understryker angelägenheten av att man verkar för att folkrörelsernas lokala
enheter - föreningarna - inte belastas med orealistiska administrativa
uppgifter. Förbundet föreslår att motionen tillstyrks men under den absoluta
förutsättningen att den nuvarande avgiftsgränsen vid 500 kr. för år väsentligt
höjs. Förbundet föreslår också att begreppet ”uppdragsinkomster av idrottsutövning”
vidgas till att omfatta uppdragsinkomster för medverkan i
folkrörelsernas verksamhet i dess helhet.

Utskottet

Rätten till sjukpenning och ATP grundas i allmänhet på inkomst av eget
arbete, antingen på grund av anställning eller genom annat förvärvsarbete.
För att ett anställningsförhållande skall anses föreligga krävs att den
försäkrade kan anses som arbetstagare i förhållande till en annan person som
arbetsgivare. Frågan huruvida en person vid utförande av arbete åt annan
skall anses som arbetstagare eller som självständig företagare är inte reglerad i
lagstiftningen och måste därför avgöras med ledning av allmänna rättsgrundsatser
och den praxis som utbildat sig på området. Inom socialförsäkringen

SfU 1976/77:8

tillämpas en något schabloniserad bedömnings metod, som mera anknyter till
vad som anses normalt för olika yrkesgrupper än till de speciella förhållandena
i det enskilda fallet.

I fråga om ersättning i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller
bostad för arbete som försäkrad utför för annans räkning utan att vara anställd
i dennes tjänst gäller numera (fr. o. m.den 1 januari 1976) att sådan ersättning
- förutsatt att den uppgår till 500 kr. under ett år - alltid skall anses som
inkomst av anställning. Härvid anses den som utfört arbetet
(uppdragstagaren) som arbetstagare i förhållande till den som utgivit
ersättningen (uppdragsgivaren). Den senare blir härigenom automatiskt
skyldig att erlägga de på ersättningen belöpande socialförsäkringsavgifterna.

Försäkringsdomstoler. har i två domar, meddelade i december 1975,
förklarat att inkomst som fotbollsspelare uppburit från fotbollsförening, inte
är att anse som inkomst av förvärvsarbete och således inte kan grunda rätt till
socialförsäkringsförmåner.

Herrar Andersson i Örebro och Petersson i Röstånga begär i motionen 265
ett riksdagsuttalande av innebörd att inkomster av idrottsutövning skall
jämställas med uppdragsinkomster enligt lagen om allmän försäkring.
Innebörden av yrkandet är att idrottsförening, som betalar ut ersättning till en
idrottsman i denna hans egenskap, skall vara skyldig erlägga - förutom ATPoch
sjukförsäkringsavgift - avgifter till folkpensioneringen, arbetslöshetsförsäkringen,
det kontanta arbetsmarknadsstödet, delpensionsförsäkringen,
arbetsmarknadsutbildningen och vuxenutbildningen. Motionärerna framhåller
bl. a. att man inte kan karakterisera kontraktsbundna och betalda
idrottsmäns idrottsutövning som hobby, när dessa för att uppfylla kontraktets
bestämmelser måste avstå från ett heltidsarbete och därmed full lön.
Enligt motionärernas mening är det orimligt att en toppidrottsman, som
exempelvis under en period av tio år mer eller mindre på halvtid och mot
särskild ersättning utövar sin idrott, inte skall ha rätt att tillgodoräkna sig
denna skattepliktiga ersättning som underlag för socialförsäkringsavgifter.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från riksförsäkringsverket,
riksskatteverket (RSV), Försäkringskasseförbundet och Sveriges riksidrottsförbund
(RF). Yttranden har också avlämnats av Svenska fotbollförbundet
(SvFF), Svenska ishockeyförbundet och Svenska gymnastikförbundet
samt ett flertal försäkringskassor. Yttrandet från SvFF har fogats
som bilaga till detta betänkande, medan remissvaren i övrigt redovisas i
sammandrag på s. 5 ff. ovan. Av remissinstanserna har de som representerar
socialförsäkringsintressena, dvs. riksförsäkringsverket, Försäkringskasseförbundet
och försäkringskassorna, så gott som samtliga tillstyrkt bifall till
motionen. RF anser, i likhet med SvFF och Ishockeyförbundet, att motionen
bör avslås, medan Gymnastikförbundet, med vissa förbehåll, tillstyrker bifall
till densamma. RSV behandlar inte motionen i sak men framhåller att det

SfU 1976/77:8

från verkets sida inte möter några tekniska hinder att ändra gällande rutiner
om motionen skulle bifallas av riksdagen.

Den fråga som motionärerna aktualiserat torde i första hand beröra
idrottsmän verksamma inom klubbar med fotboll, ishockey, bandy samt
basket- och handboll som specialitet. Av uppgifter, vilka lämnats av SvFF i
dess yttrande över motionen och av företrädare för Svenska fotbollsspelares
centralorganisation (SFC) vid en personlig uppvaktning i samband med
utskottsbehandlingen av motionen, framgår att frågan har begränsad räckvidd
i vart fall när det gäller fotbollsspelare. Av f. n. ca 147 000 licenserade
sådana spelare är endast drygt 200 verksamma i division 1 och av dessa är det
bara 40-50 som i nämnvärd omfattning avstår från ett ordinarie arbete för att
ägna sig åt fotbollsspel. Spelarersättningar betalas i allmänhet ut bara av
fotbollsföreningar som tillhör division 1 eller 2. 1 fråga om elitföreningarna
inom fotboll och flera andra specialidrottsförbund gäller att spelarna måste ha
en licens. Denna omfattar alltid en av föreningen bekostad specialförsäkring
avsedd att täcka den förlust en spelare kan åsamkas genom att han till följd av
skada eller sjukdom måste avstå från spel. Även i andra idrottsklubbar än
elitföreningarna förekommer i allmänhet spelarförsäkringar. Dessa tecknas
kollektivt för ett lag och är avsedda att ge spelarna viss ersättning i samband
med sjukdom eller skada.

Det nu anförda ger enligt utskottets mening stöd för antagande att en
idrottsman mera sällan torde lida någon påtaglig förlust till följd av att hans
idrottsinkomst inte är sjukpenninggrundande. Inte heller torde det förhållandet
att inkomsten inte grundar rätt till ATP i allmänhet innebära någon
större nackdel. Den aktiva tiden som idrottsman torde oftast infalla före 30-årsåldern. Idrottsmannen torde därför i normalfallen ha goda möjligheter att
före pensionsåldersinträdet tjäna in erforderliga pensionspoäng.

Även om utskottet således anser frågan om rätten till socialförsäkringsavgifter
på idrottsinkomster vara ett spörsmål med, i vart fall f. n., begränsad
betydelse vill utskottet som sin mening gärna uttala att det måste anses vara
ett berättigat krav att en idrottsman, som till följd av idrottsutövning helt eller
delvis avstår från annan sysselsättning, skall få tillgodoräkna sig inkomst av
denna idrottsutövning som underlag för beräkning av socialförsäkringsavgifter.
Nämnda inkomst är, i det fall den inte utgör ersättning för direkta
utgifter, i allmänhet att anse som skattepliktig och bör enligt utskottets
mening i princip grunda rätt till både sjukpenning och pension. Det finns
således enligt utskottets mening skäl som talar för att en utredning av frågan
om idrottsmännens sociala förmåner och finansieringen av dessa kommer
till stånd. En förutsättning för att en sådan utredning skall bli meningsfull
torde emellertid - vilket också framhållits av SFC vid dess uppvaktning
inför utskottet - vara att man på ansvarigt håll inom idrottsrörelsen söker
åstadkomma en kartläggning av verksamhetsformerna inom elitidrotten i
syfte att uppnå mera enhetliga normer för engagemang av och ersättning

SfU 1976/77:8

till idrottsmän. Innan en sådan kartläggning kommit till stånd torde det
ofta inte vara möjligt att ens med någon grad av enhetlighet och rättvisa
bedöma om och i vad mån inkomst av idrottsutövning bör utgöra underlag
för socialförsäkringsförmåner. Enligt vad utskottet erfarit avser RF inom
kort att i samråd med närmast berörda specialidrottsförbund påbörja en
undersökning av möjligheterna att få till stånd enklare och mera enhetliga
former för verksamheten inom elitidrotten.

Med det anförda anser utskottet sig ha besvarat motionen. Någon
riksdagens åtgärd med anledning av densamma anser utskottet inte påkallad i
nuläget.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975/76:265.

Stockholm den 24 november 1976

På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

Närvarande: herrar Aspling (s), Ringaby (m), Magnusson i Nennesholm (c),
Karlsson i Ronneby (s), fröken Bergström (fp), fröken Pehrsson (c), herrar
Marcusson (s), Åkerlind (m), Lindström (s), Andersson i Edsbro (c), Nilsson
i Norrköping (s), fröken Engman (s), herrar Larsson i Vänersborg (s), Weinehall
(c) och fru Jönsson (c).

SfU 1976/77:8

Bilaga

Svenska Fotbollförbundet med yttrande över motion om rätt till sjukpenning
vid förlust av idrottsinkomst

År 1967 upphävde SvFF sina amatörbestämmelser genom beslut av
förbundsmötet. Detta beslut föranleddes främst av etiska skäl. Vid den
tidpunkten gällde emellertid alltjämt Sveriges Riksidrottsförbunds (RF:s)
allmänna tävlingsbestämmelser, som var bindande även för SvFF och dess
föreningar. De enda bestämmelser, som SvFF behöll, var dels den om
matchpremier, dels det alltjämt gällande stadgandet i § 3 tävlingsbestämmelserna: Utbetalning

av ersättning är frivillig från förbunds och föreningens sida.
Förbund eller förening må utgiva sådana endast när dess ekonomi det
tillåter.

Spelare får ej neka spela på grund av utebliven ersättning.

Då RF, likaledes främst av etiska skäl, sedermera upphävt sina allmänna
tävlingsbestämmelser, finns sedan år 1971 inga formella begränsningar för
föreningarna i vad avser rätten att utge ersättningar till spelarna. På grund av
föreningarnas ekonomiska läge utgår ersättningar emellertid som regel
endast till spelare i div. I och di v. II. Det alldeles övervägande antalet spelare i
vårt land kommer ändå med säkerhet att liksom hittills spela fotboll utan att
erhålla någon ersättning.

I SvFF:s tävlingsbestämmelser, § 51 e), anges bestämmelser för långtidsregistrering
av spelare i div. I och II. Huvudmotivet för detta slags registrering
är en önskan att bereda föreningarna i div. I och II och deras spelare möjlighet
att träffa överenskommelser om att dessa spelare ska representera sina
respektive föreningar under viss bestämd tid, dock längst tre år. F. n. (maj
1976) finns 217 spelare långtidsregistrerade, vanligen för två, undantagsvis för
tre år.

Som framgår av nämnda $ 51 e)är rätten att avtala om långtidsregistrering
begränsad till föreningarna i div. I och II, dvs. till 42 bland SvFF:s f. n. 3 142
medlemsföreningar. Om varje därtill berättigad förening skulle sluta avtal
med samtliga de spelare, som brukar ingå i den s. k. A-lagstruppen, eller
vanligen högst 16 spelare - ofta färre -, så skulle antalet långtidsregistreringar
ändå inte kunna uppgå till flera än 672 bland de inom SvFF för år 1975
licenserade 147 614 spelarna.

SvFF utesluter inte möjligheten att det i något enstaka fall kan förekomma
s. k. spelarkontrakt utan att långtidsregistrering verkställes eller kan verkställas.
Sådant avtal kan civilrättsligt vara bindande för spelaren och hans
förening men det saknar verkan - och kan inte åberopas - om och när fråga
uppkommer om spelarens övergång till annan förening. Spelarens rätt till

SfU 1976/77:8

övergång regleras därvid uteslutande genom tillämpning av tävlingsbestämmelserna.
De s. k. spelarkontrakt, som torde utgöra grunden för långtidsregistrering,
avser en reglering av ett civilrättsligt förhållande mellan förening
och spelare, av vars materiella innehåll SvFF inte ansett sig kunna fordra att
få del.

Det spörsmål, varom här är fråga, torde m. a. o. inte kunna avse mera än
högst en procent av de licenserade fotbollsspelarna. Spörsmålet är det oaktat
av stor betydelse, enär det kan bli aktuellt även inom andra idrotter, som t. ex.
bordtennis, ishockey, motorsport, skidor och tennis.

Spörsmålet kan enklast uttryckas sålunda: "Är idrottsutövare, som uppbär
ersättning från tävlingsarrangör - vilket förekommer i individuella idrotter -eller från den förening, i vilken han är medlem och som han representerar i
tävling - vilket förekommer i lagidrotter - att anse som arbetstagare eller som
fri yrkesutövare?”

Förden alldeles övervägande majoriteten (minst 99 96) av fotbollsspelarna
i vårt land - liksom för övriga idrottsutövare - är svaret uppenbarligen nej i
båda avseendena; av den anledningen att dessa idrottsutövare inte åtnjuter
någon som helst ersättning annat än möjligen för havda resekostnader eller
för jämförbara expenser. Sådan medlem i ideell förening kan enligt SvFF:s
mening inte vara att anse som vare sig arbetstagare eller fri yrkesutövare.

SvFF vill i detta sammanhang erinra om den av Idrottsutredningen (SOU
1969:29) och av statsmakterna godtagna definitionen på idrott: ”Alla de
tävlingsmässiga och andra fysiska aktiviteter, som människorna utför för att
uppnå ett visst resultat eller få motion och fysiskt aktiv rekreation”. Oavsett
vilken idrott, den enskilda individen valt, är det endast undantagsvis, som de
tävlingsmässiga aktiviteterna blir individens levebröd, yrke. I Sverige finns
veterligt ingen fotbollsspelare, som har fotbollen som yrke, ingen fotbollsförening,
som har de ekonomiska resurser, som erfordras för att hålla anställda
fotbollsspelare, utan samtliga fotbollsspelare i vårt land representerar sina
föreningar på grund av sitt medlemskap i dem.

Frågan är således, huruvida de fotbollsspelare eller andra idrottsutövare,
som ehuru icke professionella i sin idrott, ändå åtnjuter ersättningar med
varierande belopp och beteckningar eller in natura, skall anses inneha
”anställning”, dvs. vara arbetstagare, eller utföra ”annat förvärvsarbete”,
dvs. vara fria yrkesutövare eller uppdragstagare.

Sedan förevarande ärenden anhängiggjordes, har bl. a. lagen 1974-01-09
om anställningsskydd (SFS 1974:12) utfärdats. Denna lag äger tillämpning på
arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (1 >:). Anställning gäller tills vidare,
om ej annat avtalats (§ 5). Uppsägning skall från arbetsgivarens sida vara
sakligt grundad (§ 7) och ske skriftligen (8 §).

"Saklig grund för uppsägning föreligger ej, om det skäligen kan krävas att
uppdragsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig.

Beror uppsägning på förhållande som hänför sig till arbetstagaren personligen,
får uppsägningen icke grundas enbart på omständighet som arbetsgi -

SfU 1976/77:8

varén har känt till mer än en månad innan varsel eller underrättelse enligt 31 §
andra stycket lämnades om uppsägningen. (7 §)

18 § Avskedande får äga rum, om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina
åligganden mot arbetsgivaren.

Avskedande får icke grundas enbart på omständigheter som arbetsgivaren
har känt till mer än en månad före avskedandet.”

Det finns i lagen ytterligare ett antal stadganden om uppsägningstid, om
lön och andra förmåner under uppsägningstid, om turordning vid uppsägning
och permittering, om företrädesrätt till ny anställning, om varsel av och
överläggning med arbetstagarorganisation, om tvist om giltigheten av
uppsägning eller avskedande, om skadestånd m. m., stadganden som alla
tillsammantagna visar, att den som förvandlat sin hobbyverksamhet som
fotbollsspelare till en i viss utsträckning betald verksamhet, inte kan anses
vara arbetstagare i dens. k. Åhmanska lagstiftningens mening. Enligt SvFF:s
mening kan inte heller lagen med sina ovan citerade stadganden komma till
tillämpning i fråga om förhållandet mellan förening och spelare.

SvFF har visserligen funnit nödvändigt att införa särskilda regler om
representationsrätt, regler som bl. a. innehåller bestämmelser om ett slags
”uppsägningstid" - som varierar beroende på om det gäller föreningsbyte
inom landet eller övergång till utländsk klubb - men sådana regler fanns och
visade sig nödvändiga långt innan fotbollsspelare i vårt land kunde påräkna
någon ersättning på grund av sin fotbollsutövning. Det torde knappast
behöva påpekas att varken medlemskap i en idell förening eller tävlingsbestämmelser
av den idrottsadministrativa karaktär som SvFF:s kan konstituera
ett anställningsförhållande.

Det skulle enligt SvFF:s mening vara absurt, om lagen om anställningsskydd
omöjliggjorde bedrivande av annan reguljär lagidrott här i landet än
sådan, där utövarna avstår från ersättning. Lagen är för övrigt så utformad, att
det måste anses nödvändigt med en kompletteringslagstiftning - sannolikt
ännu ett undantag i 1 §:ens uppräkning - om och när professionell lagidrott
införes här i landet. Detta är oundgängligen nödvändigt både ur idrottslig
synvinkel och med tanke på internationell sedvänja och internationella
föreskrifter inom den professionella idrotten.

De bordtennis-, golf- eller tennisspelare och motorsportsutövare, som
finns i landet och som de facto är professionella, är enligt vår mening att anse
som självständiga företagare, dvs. de åtnjuter inkomst av annat förvärvsarbete
än anställning. Över huvud taget måste varje utövare av individuell
idrott, som erhåller ersättning av olika arrangörer i sådan betydande
omfattning, att han får anses tävla i förvärvssyfte, betraktas som fri
yrkesutövare, ehuru han i tävling alltid i sin egenskap av medlem i ideell
förening representerar denna, dess regionala organisation ”specialdistriktsförbundet”
eller dess nationella special idrottsförbund. (I det alldeles övervägande
antalet fall är det emellertid inte tal om tävling i förvärvssyfte
utan om en hobby, låt vara att idrottsutövaren får ersättning försina expenser.

SflJ 1976/77:8

I alla dessa fall är det inte fråga om inkomst av förvärvsarbete enligt 3
kap. 2 § lagen om allmän försäkring.)

Det förhållandet, att idrottsutövare i en lagidrott mera extremt än i de
individuella idrotterna företräder sin förening, dess specialdistriktsförbund
eller nationella specialidrottsförbund kan i förevarande hänseende inte få
innebära någon skillnad i bedömningen. Även dessa idrottsutövare och bland
dem fotbollsspelarna är, i den mån de uppbär ersättning på grund av sin
idrottsliga talang, att betrakta som fria yrkesutövare. (Men i alla de övrigaenbart
i fotboll långt över 120 000 fallen - förekommer enbart expensersättningar
eller inga ersättningar alls. Inte heller i alla dessa fall inom
lagidrotterna är det fråga om inkomst av förvärvsarbete enligt 3 kap. 2 § lagen
om allmän försäkring.)

Det vore ytterst olyckligt, om de s. k. spelarkontrakten, som tillkommit
primärt av rent idrottsliga och tävlingsmässiga skäl och inte för att skapa ett
anställningsförhållande, skulle förvandla ett i och för sig obetydligt antal
fotbollsspelare - och möjligen ett jämförbart eller mindre antal utövare av
andra lagidrotter - från fria yrkesutövare (vilket de enligt vår bestämda
uppfattning är) till arbetstagare. Mot bakgrund av vad ovan upplysts och att
de s. k. spelarkontrakten har sin främsta grund i idrottsadministrativa och
tävlingsmässiga överväganden, får deras förekomst inte övervärderas.
Rimligen borde man, med bortseende från kontrakten, betrakta varje
idrottsutövare, som tävlar mot nämnvärd ersättning, dvs. i förvärvssyfte,
som en fri yrkesutövare oberoende av den idrottsgren - individuell eller
lagidrott - han valt och oberoende av om han är professionell eller ej.

Ett motsatt synsätt skulle i väsentlig mån försvåra, ja, rentav omöjliggöra
bedrivandet av exempelvis fotboll på elitnivå här i landet. Spelarnas intresse
synes nämligen som regel ha gällt och gälla endast den direkta ersättningen,
medan det förefaller, som om man ansett sig kunna bortse från eventuella i
framtiden utfallande sociala förmåner. De föreningar dessa spelare företräder,
har som regel genom olycksfallsförsäkringar eller genom att ta självrisk hållit
spelarna skadelösa, när de skadats under fotbollsutövning. Om föreningarna
nu skulle åläggas att utge alla de avgifter för sociala försäkringar m. m., som
det åligger arbetsgivare att utge, bleve följden sannolikt, att ett flertal s. k.
elitföreningar nödgades upphöra med sin verksamhet. Alternativet,
nämligen att de berörda spelarna skulle acceptera erforderlig reducering av
sina direkta förmåner, får anses orealistiskt.

Inom det s. k. Företags-Sverige måste man acceptera,att småföretag slås ut
och att företagsamheten koncentreras till ett allt mindre antal stora företag
med förutsättningar att drivas lönsamt.

Idrotten utgör emellertid ingen del av Företags-Sverige. Idrottsföreningarna
är i bokstavlig mening ideella föreningar, och detta gäller även de s. k.
elitföreningarna. Ehuru dessa har representationslag, i vilka medlemmar/
spelare medverkar mot ersättning, som kan betecknas som biinkomst eller
som studiebidrag, så bedriver inte minst elitföreningarna en omfattande

SfU 1976/77:8

idrottslig verksamhet, i vilken utövarna inte erhåller någon ersättning. Detta
gäller inte minst alla ungdomar från sju å åtta års ålder och upp till
senioråldern (fr. o. m. 19 års ålder i fotboll; åldersbestämmelserna varierar
mellan olika idrotter).

Idrottsverksamheten torde knappast vara självfinansierad i någon förening.
Med självfinansiering förstås, att föreningens verksamhet helt
bekostas med, förutom medlemsavgifter, entréintäkter vid de tävlingar
föreningen arrangerar, dvs. i fotboll vid representationslagets matcher.
Tvärtom finansieras idrottsföreningarna nästan undantagslöst medelst dels
samhällsstöd - olika utformat i olika kommuner men som regel koncentrerat
till ungdomsverksamhet, till vilken även statsbidrag utgår - dels s. k.
biinkomster, främst från lotterier (bingo), vilka i dag torde utgöra den
huvudsakliga grunden för finansiering av föreningens övriga verksamhet.
Det torde knappast finnas några möjligheter att åstadkomma några nämnvärda
inkomstförstärkningar för föreningarna, vilkas som regel frivilligt och
utan någon som helst ersättning arbetande ledare redan nu dignar under de
ekonomiska bekymren. Inte sällan måste ledarna ta på sig personligt
betalningsansvar för föreningen. Det måste för varje idrottsledare framstå
som ofattligt, om samhället skulle pålägga vissa föreningar avgifter, som om
dessa föreningar utgjorde företag, arbetsplatser enligt vanligt språkbruk.

Det vore inte minst ur samhällets och folkhälsans synvinkel olyckligt om
ett antal idrottsföreningar skulle tvingas upphöra med sin verksamhet, därför
att lagstiftningar, som i och för sig avser det normala arbetslivet, också skall
anses giltiga för idrottsföreningar och utövare av lagidrotter: Visserligen
gäller det ett ringa antal föreningar och idrottsutövare, men med tanke på den
stora betydelse utövningen av elitidrott har i vad avser att stimulera till
utövning av breddidrott, motionsidrott, vore det olyckligt om konsekvenserna
av ett antal i och för sig väsentliga och värdefulla sociala lagstiftningar
skulle bli socialt negativa för idrottsrörelsen och därmed för samhället. Man
måste m. a. o. iaktta den största försiktighet, om och när man vill försöka att
tillämpa för det normala arbetslivet utfärdade lagar och författningar på de
särskilda förhållandena inom idrotten. Det måste ur idrottsrörelsens
synvinkel betraktas som absurt om en utövare av en individuell idrott, som
erhåller sin ersättning av olika tävlingsarrangörer, betraktas som fri yrkesutövare,
medan en utövare av en lagidrott, därför att han erhåller motsvarande
men oftast mindre ersättning från sin förening, betraktas som
arbetstagare.

SvFF är således av den uppfattningen att ett riksdagens bifall till motion
1975/76:265 skulle få allvarlig negativ effekt för idrottsrörelsen.

Avslutningsvis får SvFF framhålla att samtliga klubbar anslutna till
förbundet ur juridisk synpunkt är s. k. ideella föreningar, dvs. de tillgodoser
eller tillvaratar ej medlemmarnas ekonomiska intressen. Förutsättningen för
att få medverka i en sådan förenings fotbollslag i någon av SvFF admini -

SfU 1976/77:8

strerad tävling är att vederbörande är registrerad som medlem i föreningen.
En sådan medlem har i vanlig ordning genom sin rösträtt möjlighet att direkt
eller indirekt påverka föreningens beslut i olika frågor. Detta gäller även hur
föreningens ekonomiska medel skall användas, bl. a. i form av ersättningar
för tränings- och tävlingsverksamhet. I en sådan verksamhet kan det alltså ej
vara fråga om att en medlem utför ett arbete för annans räkning.

Medlemmen förbinder sig att deltaga i tränings- och tävlingsverksamhet
endast om civilt arbete ej lägger hinder i vägen. Det är här alltså ej fråga om,
som påstås i motionen av herr Andersson i Örebro och herr Petersson i
Röstånga, att medlemmen, för att uppfylla förpliktelser mot föreningen,
måste avstå från ett civilt heltidsarbete.

Medlemmen kan ej i varje situation göra anspråk på deltagande i träningsoch
tävlingsverksamhet utan kan avstängas eller uteslutas från sådan
verksamhet utan iakttagande av arbetsrättslig uppsägning.

Även medlemmen kan när som helst utan iakttagande av uppsägningstid
upphöra med sin idrottsliga verksamhet i föreningen. Medlemmen har
sålunda varken rättighet eller skyldighet att medverka i föreningens fotbollsverksamhet.

Då det i detta fall alltså varken är fråga om arbete för annans räkning eller
anställningsavtal skall socialförsäkringsavgifter uppenbarligen ej beräknas på
här ifrågavarande ersättningar. Även om ett arbetstagareförhållande skulle
anses föreligga, skall, vad gäller sjukförsäkringen och folkpensioneringen,
bortses från arbetstagare som icke är obligatoriskt försäkrade enligt lagen om
yrkesskadeförsäkring.