SfU 1976/77:7

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1976/77: 7

med anledning av motion om rätt till längre sammanhängande ledighet Motionen I

motionen 1975/76:2065 (jfr 1975/76:2064) av herr Ahlmark m. fl. (fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att utredningen om översyn
av socialförsäkringssystemet genom tilläggsdirektiv ges i uppdrag pröva frågan
om rätt till längre sammanhängande ledighet - sabbatsperiod.

Motionärerna erinrar om att 1974 års semesterkommitté nyligen i sitt
betänkande Fem veckors semester (SOU 1975:88) lagt fram förslag om att
semestern bör bli fem veckor för alla och att den som så vill skall kunna
spara en femte semestervecka i fem år för att få en sammanhängande ledighet
under 10 veckor.

Motionärerna anser emellertid att man bör ha rätt till en längre ledighet
än vad semesterkommittén föreslagit och anför till stöd härför:

På längre sikt bör emellertid möjligheten till längre sammanhängande
ledighet öppnas, bl. a. för att kunna varva studier med yrkesarbete. Det
kan då finnas behov av ett betydligt längre uppehåll i förvärvsarbetet än
10 veckor. Det vore därför önskvärt om rätten att spara en femte semestervecka
utsträcktes längre än fem år. Lika väl som det kan vara ett intresse
för många att jobba efter 65 års ålder kan det finnas ett intresse av ledighet
mitt i livet. Vi har redan fått en lagstiftning som ger rätt till ledighet i
samband med studier. Det kan emellertid finnas helt andra förhållanden
som gör en långledighet - en sabbatsperiod - till ett angeläget önskemål.

Många människor kan efter en lång yrkesverksam period med i huvudsak
samma inriktning önska sig en radikal förändring i livssituationen. Man
kan t. ex. önska en långsemester för att resa utomlands. Man kan vilja
ägna sig åt en sjuk anförvant. Man kan vilja praktisera en helt ny verksamhet
eller bygga sig ett hus.

Vi anser att man på sikt bör bygga in möjligheter till sådana långledigheter
i socialförsäkringssystemet. Varje människa bör anses ha en livsarbetstid,
vars förläggning i tiden emellertid delvis skall kunna bestämmas av den
enskilde. Sålunda skall det vara möjligt att avstå från arbete under en viss
tid och i stället arbeta till en något högre pensionsålder än den vanliga.

Kostnaden behöver ej bli större därför att den arbetsfria tiden blir annorlunda
fördelad under levnaden.

Motionärerna framhåller slutligen att frågans lösning förutsätter en ramlagstiftning
som kan kompletteras med och i vissa delar ersättas av avtal
mellan arbetsmarknadsorganisationerna.

1 Riksdagen 1976/77. 11 samt. Nr 7

SfU 1976/77:7

2

Gällande ordning m. m.

Semester och annan ledighet

Enligt 7 § semesterlagen (1963:114) utgår semester med två dagar för
varje månad av kvalifikationsåret (intjänandeåret), under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning utfört arbete i minst femton dagar. Den
som under en kalendermånad arbetat kortare tid men minst åtta dagar får
tillgodoräkna sig en semesterdag. En arbetstagare som är anställd hela året
har alltså rätt till 24 dagars semester eller-eftersom i semestern inte inräknas
söndagar - i princip fyra veckor.

Semesterförmånerna är av tre slag, nämligen dels semester, dvs. ledighet
med lön, dels särskild semesterlön för okontrollerade arbetstagare, dels semesterersättning,
som utgår i samband med anställnings upphörande. Semester
skall utgå under året näst efter kvalifikationsåret men får efter överenskommelse
åtnjutas tidigare. Går semesteråret till ända utan att arbetstagaren
beviljats semester, erhåller han i stället rätt till ersättning.

Semesterlagstiftningen är en minimilagstiftning, och arbetstagare kan
genom avtal tillförsäkra sig bättre förmåner än vad lagen föreskriver. I fråga
om semesterns längd finns t. ex. sådana avtal till förmån för statligt och
kommunalt anställda.

På det statliga området gäller enligt allmänna avlöningsavtalet för statliga
och vissa andra tjänstemän (AST) att om semestern, som enligt avtalet
skall utgå under kvalifikationsåret, ej kunnat utfås under denna tid eller
arbetsgivaren finner skäl därtill, semestern får åtnjutas under tiden den
1 januari-den 31 maj året därefter. Således finns viss möjlighet för en
statstjänsteman, som avstått från semester ett år, att påföljande år åtnjuta
en relativt lång ledighet om han bereds tillfälle att ta ut semestern för båda
åren i följd.

Enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och lagen (1945:844) om
förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap och havandeskap
m. m. är manliga och kvinnliga arbetstagare berättigade att i samband
med havandeskap och barnsbörd i princip vara lediga sju månader
från arbetet och därunder uppbära föräldrapenning. Föräldrapenning utgår
under havandeskapet till modern. Efter barnets födelse kan föräldrarna själva
bestämma vem av dem som skall stanna hemma och sköta barnet och
därigenom bli berättigad till föräldrapenningen. Föräldrapenningen utgår
med samma belopp som sjukpenningen, dock lägst med 25 kr. om dagen.

Enligt AST har statliga tjänstemän möjlighet att i vissa fall behålla en
del av lönen under tjänstledighet för enskild angelägenhet. Nämnas kan
också att kvinnlig tjänsteman äger rätt till tjänstledighet med full lön under
210 dagar i samband med havandeskap och barnsbörd.

Enligt lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

SfU 1976/77:7

har fr. o. m. den 1 januari 1975 varje arbetstagare fått lagfäst rätt till ledighet
från sin anställning för att undergå utbildning. Lagen gäller anställda i såväl
allmän som enskild tjänst och avser både större och mindre arbetsplatser.
Särskilda regler om ledighet vid svenskundervisning för invandrare och om
kurser för fackliga förtroendemän finns i annan lagstiftning.

För rätt till ledighet för utbildning fordras normalt att arbetstagaren vid
tiden för ledighetens början har varit anställd hos arbetsgivaren de senaste
sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader under de senaste två
åren. Någon begränsning i fråga om utbildningens art gäller inte. Det ankommer
på arbetstagaren själv att avgöra inriktningen av utbildningen. Rena
självstudier omfattas dock inte av lagen. Ledighetens längd regleras inte
i lagen.

Studiestöd

Möjligheten för arbetstagare att åtnjuta ledighet för utbildning kompletteras
i studiestödslagen (1973:349) av möjligheter att få finansiellt stöd under
studierna. Förutom sedvanligt studiestöd, som till största delen är återbetalningspliktigt,
finns fr. o. m. den 1 januari 1976 för längre studier på
grundskole-, gymnasie- och högskolenivå ett särskilt vuxenstudiestöd, som
i huvudsak skall vara en ersättning för inkomstbortfall och till övervägande
delen utgår i form av bidrag.

Rörlig pensionsålder - delpension

Den 1 juli i år trädde nya regler i lagen om allmän försäkring i kraft
som ger ökade möjligheter att förlägga tidpunkten för pensioneringen till
mellan 60 och 70 års ålder. Förutom ett utbyggt system med förtida och
uppskjutet uttag av ålderspension och de möjligheter till förtidspension som
tidigare fanns har införts en försäkring om delpension i samband med deltidsarbete
under minst 17 timmar per vecka. Deltidspensionen kan efter
eget önskemål tas ut mellan 60 och 65 års ålder.

Pensionsnivån är 65 % av det inkomstbortfall som uppstår vid övergången
till deltidsarbete.

Semesterkommitténs förslag

1974 års semesterkommitté har i sitt betänkande Fem veckors semester
(SOU 1975:88) föreslagit att alla arbetstagare under semesteråret, dvs. tiden
mellan den 1 maj ett år och den 30 april nästa år eller den tid av samma
längd parterna avtalar om, skall ha rätt till 5 veckors semesterledighet. Arbetstagaren
tjänar in semesterlön under motsvarande tid. Den intjänade
semesterlönen kommer således att bekosta nästa års semesterledighet.
Genom förslaget skall en arbetstagare som ej intjänat semesterlön ha rätt

SfU 1976/77: 7

4

till obetald semesterledighet. Arbetstagaren skall ha rätt begära att fyra veckor
av semesterledigheten utgår i en följd under månaderna juni-augusti,
medan den femte semesterveckan skall kunna sparas under högst fem år
till en längre sammanhängande ledighet. En förutsättning skall härvid vara
att arbetstagaren varit kvar i samma anställning hela tiden.

Socialpolitiska samordningsutredningen

År 1975 tillkallades en parlamentariskt sammansatt utredning med uppgift
att på grundval av en inom socialdepartementet gjord kartläggning av olika
samordningsfrågor i bidragssystemet (Ds S 1975:4) företa en översyn av
det socialpolitiska bidragssystemet från samordningssynpunkt. Utredningen,
som antagit benämningen socialpolitiska samordningsutredningen, skall undersöka
vilka förbättringar i samordningsavseende som kan genomföras
inom ramen för befintliga bidragsformer och för dessa fastlagda principer
i fråga om bidragens inriktning och omfattning. Arbetet bör enligt direktiven
bedrivas med utgångspunkt i den totala resurstilldelning och den huvudsakliga
fördelning mellan olika områden som är fastställd av statsmakterna
och målsättningen för översynen bör vara att klarlägga hur långt det socialpolitiska
bidragssystemet kan samordnas i en allmän socialförsäkring.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen har år 1966 och därefter årligen sedan 1969 behandlat motioner
med liknande syfte som den förevarande. Motionerna har i samtliga fall
avslagits på hemställan av vederbörande utskott (2LU 1966:73, 1969:8 och
1970:16, SoU 1971:17, 1972:7, 1973:16, 1974:7, 1975:1, SfU 1975:15). Andra
lagutskottet uttalade år 1969 att ett allmänt genomförande av sabbatsledighet
i den omfattning som motionerna syftade till uppenbarligen skulle medföra
mycket höga kostnader och att vid en jämförelse med andra aktuella reformkrav
införandet av en allmän sådan ledighet måste bedömas som mindre
angelägen. Socialutskottet tilläde år 1972 att även om man begränsade
bedömningen till att avse frågan om hur den enskilde vill tillgodogöra sig
en framtida standardförbättring en längre sammanhängande ledighet torde
komma långt ner på önskelistan. Utskottet framhöll att av en kort tid dessförinnan
publicerad intervjuundersökning framgick att omkring en tredjedel
av de tillfrågade ville ta ut standardförbättringen uteslutande i form av
högre lön och att av återstoden endast sju procent önskade ta ut förbättringen
genom sådan ledighet som föreslogs i motionen.

Vid behandlingen år 1975 vidhöll socialutskottet riksdagens tidigare bedömning
och hänvisade även till att motionärernas önskemål i viss utsträckning
kunde tillgodoses inom ramen för lagen om rätt till ledighet
för utbildning. Utskottet erinrade även om det förslag till väsentligt förbättrat
studiestöd för vuxna som kort dessförinnan lagts fram och om semesterkommitténs
uppdrag.

SfU 1976/77:7

5

Utskottet

Den lagstadgade rätten till längre sammanhängande ledighet för arbetstagare
är - utöver rätten till fyra veckors årlig semester - begränsad till
ledighet för förälder i samband med ett barns ankomst till familjen och
ledighet för den som önskar studera. Rätten till ledighet kompletteras av
ekonomiskt stöd i form av föräldrapenning och vuxenstudiestöd. Sedan
den 1 juli i år gäller också nya regler om rörlig pensionsålder, vilka bl. a.
gör det möjligt för den som fyllt 60 år att minska sin arbetsinsats och att
erhålla kompensation för det härigenom uppkomna inkomstbortfallet genom
delpension.

1975 års semesterkommitté har i betänkande i november 1975 föreslagit
en förlängning av den lagstadgade semestertiden från fyra till fem veckor.
Den femte veckan skall enligt förslaget kunna sparas under högst fem år,
så att det under det sjätte året finns utrymme för 10 veckors sammanhängande
ledighet. Förslaget övervägs f. n. inom arbetsmarknadsdepartementet.

I motionen framhålls att ett genomförande av semesterkommitténs förslag
skulle innebära en välkommen reform, men att man på längre sikt bör
öppna möjligheter till längre sammanhängande ledighet än 10 veckor. Förutom
möjlighet att varva studier med arbete kan det - anför motionärerna
- finnas önskemål om att få vistas utomlands en längre tid, att ägna sig
åt en sjuk anförvant, att praktisera en ny verksamhet eller att bygga sig
ett hus. En rätt till sådana längre ledigheter bör enligt motionärerna på
sikt byggas in i socialförsäkringssystemet genom regler som medger att
man avstår från arbete under viss tid mot att man går i pension senare
än eljest, en omfördelning av livsarbetstiden som de anser inte behöva medföra
några ökade kostnader. Motionärerna begär att den socialpolitiska samordningsutredningen
skall få i uppdrag att utarbeta förslag i frågan.

Riksdagen har, som inledningsvis redovisats, under en följd av år avslagit
liknande motionsyrkanden från folkpartihåll. Skälet har därvid främst varit
att ett allmänt genomförande av reformen skulle medföra mycket höga
kostnader och att den från prioriteringssynpunkt måste anses mindre angelägen.
Dessa enligt utskottets mening vägande skäl mot att genomföra
en lagstiftning av den innebörd som avses i motionen kommer vid ett
genomförande av semesterkommitténs förslag att ytterligare förstärkas,
eftersom förslaget innebär väsentligt ökade möjligheter att tillgodose de
önskemål som ligger bakom motionsförslaget. Utskottet finner därför inte
anledning att nu frångå riksdagens tidigare beslut och avstyrker bifall till
motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975/76:2065.

SfU 1976/77: 7 6

Stockholm den 9 november 1976

På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

Närvarande: herrar Aspling (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c), Magnusson
i Nennesholm (c), Karlsson i Ronneby (s), fröken Bergström (fp), fru Håvik*
(s), herrar Åkerlind (m), Nilsson i Kristianstad (s), Andersson i Nybro* (c),
Lindström (s), Andersson i Edsbro (c), Nilsson i Norrköping (s), fru Andersson
i Täby* (c) och fru Hedvall (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av fröken Bergström (fp) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ”Dessa
enligt” och slutar med "till motionen.” bort ha följande lydelse:

Genom den utbyggnad av skilda förmåner som ägt rum och genom den
förlängning av semestertiden som aviserats har emellertid förutsättningarna
för ett genomförande av en lagstiftning av den innebörd som avses i motionen
ökat. Möjligheterna att samordna nuvarande förmåner i ett system
som ökar möjligheterna för den enskilde att själv bestämma ledighetens
förläggning under sin livsarbetstid bör prövas. Kostnaderna behöver ej bli
större därför att den arbetsfria tiden blir annorlunda fördelad under levnaden.
Ett sådant utredningsuppdrag ligger väl i linje med socialpolitiska samordningsutredningens
arbete och bör därför samordnas med detta arbete. Utskottet
tillstyrker således motionen.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:2065 hos regeringen
anhåller att frågan om rätt till längre sammanhängande ledighet
utreds.

GOT AB 52455 Stockholm 1976