SfU 1976/77:22

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1976/77:22

med anledning av motioner om sjukpenningförmåner
Motionerna

I motionen 1976/77:256 av herr Nilsson i Uddevalla m. fl. (s) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att pensionskommittén för i uppdrag
att se över frågan om förtidspensionärers rätt till sjukpenning i samband
med förvärvsarbete.

I motionen 1976/77:678 av herr Jan Bergqvist i Göteborg (s) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär sådan översyn av lagen om allmän försäkring
att även förvärvsarbetande under 16 år skall kunna få del av sjukpenningförmånerna.

I motionen 1976/77:1079 av herr Carlshamre m. fl. (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär utredning om sjukdomsbegreppet i lagen om
allmän försäkring syftande till bl. a. att arbetsoförmåga, som icke beror på
sjukdom enligt vad man nu kan uttolka av lagen, också skall kunna grunda
rätt till ersättning från den allmänna försäkringen.

I motionen 1976/77:1087 av herr Romanus (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär att förslag snarast framläggs om sådan ändring av
lagen om allmän försäkring, att sjukpenning kan utgå vid intensivbehandling
av stammare och i liknande fall.

I motionen 1976/77:1091 av herr Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
beslutar

1. att åldersgränsen 16 år borttages ur bestämmelserna om sjukförsäkring
och att minderårigs arbete under ferier och fritid därmed anses sjukpenninggrundande.

2. att praktikanter under praktiktiden oavsett utbildningsform erhåller
rätt till sjukpenning och att lagen om allmän försäkring ändras i enlighet
härmed.

I motionen 1976/77:1298, yrkandet 2, av herr Palme m. fl. (s) hemställs
att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning av frågan om regler
för sjukpenning vid deltagande i av sjukvårdshuvudmännen anordnade eller
förmedlade s. k. hälsoresor.

Av yrkandena i motionen 1298 behandlar utskottet i detta betänkande
endast sistnämnda yrkande. Yrkandet 1 i motionens hemställan har utskottet
behandlat i betänkandet SfU 1976/77:19 och yrkandet 4 i betänkandet SfU
1976/77:15. Yrkandet 3 i motionens hemställan kommer utskottet att pröva
i samband med behandlingen av en till slutet av mars aviserad proposition
avseende sjukförsäkringens ersättningsregler.

1 Riksdagen 1976/77. 11 sami. Nr 22

SfU 1976/77: 22

Gällande bestämmelser

Den som är försäkrad enligt lagen om allmän försäkring och bosatt i
riket skall fr. o. m. den månad under vilken han fyller 16 år vara inskriven
i allmän försäkringskassa. Inskrivningen medför rätt till sjukpenningförsäkring
om den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst uppgår till minst
fyratusenfemhundra kronor. Den sjukpenninggrundande inkomsten motsvarar
den inkomst i penningar eller vissa naturaförmåner som den försäkrade
kan antagas för år räknat komma att tills vidare åtnjuta av eget
arbete, antingen på grund av anställning eller genom annat förvärvsarbete.
Inkomsten fastställs av försäkringskassan med ledning av olika föreliggande
uppgifter om den försäkrade och efter förfrågan hos denne eller arbetsgivaren
om den framtida beräknade årsinkomsten. Vid beräkningen av den sjukpenninggrundande
inkomsten bortses från inkomst överstigande sju och
en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet.

När ändring av betydelse för rätten till sjukpenning eller sjukpenningens
storlek kommit till försäkringskassans kännedom skall kassan ompröva tidigare
beslut om tillhörighet till sjukpenningförsäkringen samt i förekommande
fall fastställa ny sjukpenninggrundande inkomst. Ändring i sjukpenningförmånen
sker därvid inte förrän trettio dagar efter det försäkringskassan
fått kännedom om inkomständringen.

Försäkrade som åtnjuter hel förtidspension har inte rätt till sjukpenning.
Anledningen härtill är att båda förmånerna utgör ersättning för inkomstbortfall
vid nedsättning av arbetsförmågan. Sjukpenningen ersätter inkomstbortfallet
vid kortare sjukdomsperioder, medan förtidspensionen ersätter inkomstbortfallet
vid förlust av arbetsförmågan under längre tid.

Hel sjukpenning utgör för dag nittio procent av den fastställda sjukpenninggrundande
inkomsten, delad med trehundrasextiofem.

För rätt till sjukpenning krävs enligt huvudregeln i 3 kap. 7 § AFL att
sjukdom förorsakat nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Som
sjukdom anses också sådant tillstånd av nedsatt arbetsförmåga som förorsakats
av sjukdom för vilken sjukpenning utgetts och som alltjämt kvarstår
sedan sjukdomen upphört. Enligt 3 kap. 8 § andra stycket AFL skall, om
den försäkrade är föremål för åtgärd av beskaffenhet som anges i 2 kap.
11 § samma lag, arbetsförmågan anses nedsatt i den mån den försäkrade
p. g. a. åtgärden är hindrad att utföra förvärvsarbete. Som sådan åtgärd anges
i sistnämnda författningsrum ”åtgärd som är ägnad att förkorta sjukdomstiden
eller att eljest helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av
den försäkrades arbetsförmåga”.

I praxis har som förutsättning för att i 2 kap. 11 § AFL avsedd åtgärd
skall anses föreligga krävts att - oavsett om sjukpenning utgått före åtgärdens
vidtagande - sjukdomen redan medfört eller, om åtgärden inte vidtas, kan
antas komma att medföra nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga
med minst hälften.

SfU 1976/77: 22

I socialvårdskommitténs utredning och förslag angående lag om allmän
försäkring (SOU 1944:15) togs begreppet sjukdom upp i samband med förslaget
om sjukvårdsförsäkringen. Kommittén framhöll att den icke funnit
lämpligt eller ens möjligt att i lagtexten ge en definition på detta begrepp
utan att man vid bedömande av huruvida sjukdom förelåg eller ej i första
hand syntes ha att hålla sig till vad som enligt vanligt språkbruk och gängse
läkarvetenskaplig uppfattning var att anse såsom sjukdom. Med denna utgångspunkt
torde såsom sjukdom kunna betecknas varje onormalt kroppseller
själstillstånd, som inte sammanhängde med den normala livsprocessen.
Efter en sjukdomsprocess kvarblivande missbildningar eller stympningar
utan samband med sjukliga symptom borde dock icke räknas såsom sjukdom.
Å andra sidan borde icke endast själva sjukdomsprocessen såsom
sådan utan även en efter sjukdomsprocessen kvarstående nedsättning eller
rubbning av det fysiska eller psykiska tillståndet kunna räknas såsom sjukdom.
Kommittén framhöll att även om det sagda torde kunna tjäna som
ledning vid lagtillämpningen, hade kommittén icke därmed avsett att binda
densamma. Det syntes tvärtom angeläget att i tillämpningen även skälighetssynpunkter
beaktades. Enligt dittills tillämpad praxis ersatte de erkända
sjukkassorna i vissa fall sådan läkar- och sjukhusvård, som föranleddes
av medfödda kroppsfel och genom vilken arbetsförmågan hos den vårdade
kunde höjas, dock icke då fråga var om åtgärder, vilka helt eller huvudsakligen
var betingade av önskan att förbättra utseendet. Kommittén hade
utgått ifrån att angivna praxis skulle tillämpas även efter den nya lagstiftningens
införande.

Kommittén erinrade slutligen om den inskränkning av sjukdomsbegreppet
som ligger däri att sjukvårdsersättning endast utges då vård lämnats
eller vård eller läkemedel förskrivits av läkare.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag påpekade försäkringsrådet
att den föreslagna bestämmelsen att med sjukdom skulle jämställas vissa
tillstånd av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga måste anses innebära
att även sådana efter en sjukdomsprocess kvarblivande missbildningar eller
stympningar utan samband med sjukliga symptom, som icke borde räknas
såsom sjukdom, omfattades av bestämmelsen. Rådet hade ej något att erinra
mot ett dylikt stadgande. Skulle emellertid något annat vara åsyftat, borde
bestämmelsen omarbetas. Enligt kommitténs uttalanden rörande sjukdomsbegreppet
skulle försäkringen ersätta sådan läkarvård som föranleddes av
medfödda kroppsfel och genom vilken arbetsförmågan hos den vårdade kunde
höjas, dock icke åtgärder, vilka helt eller huvudsakligen var betingade
av önskan att förbättra utseendet. Då en dylik gränsdragning för vad som
borde ersättas och icke ersättas ej låg i sakens natur eller framgick av sjukdomsbegreppet,
syntes i detta hänseende uttryckliga bestämmelser i lagtexten
erforderliga.

I anledning av vad försäkringsrådet anfört underströk departementschefen
(prop. 1946:312 s. 224) att sådan efter sjukdom kvarstående arbetsoförmåga

1* Riksdagen 1976/77. 11 sami Nr 22

SfU 1976/77: 22

som föranletts av missbildningar och stympningar i förevarande hänseende
borde jämställas med sjukdomstillstånd. Beträffande vad försäkringsrådet
i övrigt anmärkt uttalade departementschefen att praxis på området helt
torde överensstämma med kommitténs uttalanden i saken och att någon
uttrycklig bestämmelse därför icke torde vara påkallad.

Tidigare behandling m. m.

Sjukpenning vid åtgärder i sjukdomsforebyggande syfte

Utredningskrav rörande bättre ekonomiska förhållanden för personer som
undergår rehabilitering behandlades av riksdagen 1969 och 1970.

Andra lagutskottet som före frågans behandling vid 1970 års riksdag hade
haft ett omfattande remissförfarande framhöll i sitt utlåtande 2LU 1970:57
att systemet med förmåner från två olika håll för dem som undergår arbetsmässig
rehabilitering visat sig medföra svårigheter vid tillämpningen.
Utskottet instämde i den av remissinstanserna framförda uppfattningen att
ersättningsreglerna vid rehabilitering var svåröverskådliga och i behov av
en översyn. I utlåtandet erinrades om att en översyn i viss omfattning redan
pågick genom en av chefen för socialdepartementet tillkallad sakkunnig
med uppdrag att utreda frågan om sjukpenning vid arbetsvärd. Utskottet
ansåg emellertid en samordnad översyn påkallad och förordade därför att
en sådan skulle komma till stånd. Utskottet underströk särskilt vikten av
att den enskilde hade ett kontinuerligt försäkringsskydd under pågående
rehabiliteringsbehandling. Därför borde enligt utskottets mening rehabiliteringsbehovet
och inte i första hand sjukdom vara avgörande för rätten
till förmåner. En översyn var - menade utskottet - omfattande och därför
tidskrävande, och det var angeläget att det utredningsarbete som redan påbörjats
beträffande frågan om sjukpenning vid arbetsvärd inte blev fördröjt
genom en samordning av utredningsarbetet på rehabiliteringsområdet i ett
större sammanhang. Utskottet utgick därför ifrån att denna fråga skulle
behandlas med förtur. Riksdagen gav Kungl. Majit till känna vad utskottet
anfört. Riksdagsskrivelsen överlämnades till socialpolitiska bidragsutredningen.

Utredningsarbetet beträffande frågan om sjukpenning vid arbetsvärd
m. m. finns redovisat i betänkandet S 1971:6. Även denna frågas vidare
utredning överlämnades till socialpolitiska bidragsutredningen.

Sedan socialpolitiska bidragsutredningen i en i juni 1975 publicerad rapport
(DsS 1975:4) gjort en kartläggning av vissa socialpolitiska bidrag och redovisat
frågor som bör prövas i ett fortsatt utredningsarbete med inriktning
på en samordning av olika bidragssystem, tillkallade chefen för socialdepartementet
en särskild utredning med uppdrag att, på grundval av denna
rapport, undersöka vilka förbättringar i samordningshänseende som, inom
ramen för befintliga bidragsnormer och de för dessa fastlagda principerna

SfU 1976/77: 22

1 fråga om bidragens inriktning och omfattning, kan genomföras. En av
huvuduppgifterna för utredningen är att systematiskt gå igenom lagen om
allmän försäkring med beaktande av samordningsfrågorna både inom denna
lag och i förhållande till andra bidragsförfattningar.

Vid fjolårets riksmöte behandlade socialförsäkringsutskottet (SfU
1975/76:7) en motion som syftade till en sådan ändring av AFL att sjukpenning
skulle kunna utgå till deltagare i rehabiliteringskurser för vuxna
hörselskadade. Utskottet, som pekade på bestämmelserna i 3 kap. 8 $ och

2 kap. 11 § (dåvarande 4 kap. 2 §) AFL och den tillämpning dessa fått i
praxis, ville inte bestrida att bestämmelserna i deras nuvarande utformning
kunde leda till resultat som för de försäkrade stundom kunde te sig svårförståeliga.
Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning innebar i regel
en bedömning av i vilken utsträckning den försäkrade kunde utföra förvärvsarbete,
och det måste - ansåg utskottet - ofta vara mycket svårt för
att inte säga omöjligt att avgöra om en viss sjukdom, till följd av att en
rehabiliteringsåtgärd inte vidtagits, föranlett att den försäkrades möjligheter
att utföra förvärvsarbete blivit - eller i en framtid kunde väntas bli - nedsatta
i den omfattning som krävdes för att sjukpenning skulle kunna utgå. Detta
i sin tur torde ha medfört att möjligheterna att utge sjukpenning vid rehabilitering
i samband med sjukdom i praktiken blivit begränsade i en omfattning
som med hänsyn till rehabiliteringens syfte att återställa arbetsförmågan
måste anses mindre tillfredsställande. Utskottet ansåg det därför
önskvärt att deltagare i rehabiliteringskurser av den art som avsågs i motionen
fick någon form av kompensation för inkomstbortfall i samband
med kursen. Frågan om en sådan kompensation borde emellertid inte begränsas
till enbart de hörselskadade, utan även andra grupper försäkrade
kunde ha ett berättigat behov av ett motsvarande stöd. Utskottet pekade
på att riksförsäkringsverket erhållit regeringens uppdrag att utreda frågan
om utformningen av stödet vid sjukdom för den som deltar i arbetsmarknadsutbildning
eller bedriver vuxenstudier liksom andra frågor rörande samordningen
mellan sjukförsäkringen och sådant stöd och att i utredningsuppdraget
ingick att till förnyat övervägande ta upp frågan om sjukpenning
till den som deltar i yrkesutbildning som ett led i rehabilitering efter sjukdomsfall.
Enligt utskottets mening borde den i motionen aktualiserade frågan
och därmed sammanhängande spörsmål prövas inom ramen för nämnda
utredning. Sedan riksdagen gett regeringen till känna vad utskottet anfört
har riksdagsskrivelsen, betänkandet och motionen överlämnats till riksförsäkringsverket.

Sjukdomsbegreppet

Utskottet behandlade i sitt betänkande 1974:13 en motion som tog upp
frågan om handikappades ställning när det gällde rätt till sjukpenning vid
förlust av arbetsförmågan på grund av handikappet. I motionen berördes

SfU 1976/77: 22

fall där sjukpenning inte utgivits vid inkomstbortfall i samband med utprovning
och reparation av ortopediska hjälpmedel. Utskottet hänvisade
till de uttalanden beträffande vad som skulle inrymmas i begreppet sjukdom
som gjorts i förarbetena till AFL och som redovisats ovan och framhöll
att dessa uttalanden och bestämmelsernas utformning inte syntes hindra
att sjukpenning utgick vid förlust av arbetsförmågan i de fall som motionärerna
åsyftat. Enligt utskottets uppfattning var det angeläget att ett
auktoritativt avgörande i den aktuella frågan kunde ges så snart som möjligt
av högsta instans.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner som från delvis
skilda utgångspunkter syftar till att vidga möjligheterna att få kompensation
för inkomstbortfall i form av sjukpenning.

Åldersgränsen för tillhörighet till sjukpenningförsäkringen har alltsedan
den allmänna sjukförsäkringen infördes varit 16 år. I två motioner, motionen
678 av herr Jan Bergqvist i Göteborg och motionen 1091 av herr Werner
m. fl., ifrågasätts om denna gräns bör bibehållas. Motionären i den förstnämnda
motionen påpekar att man redan bortser från 16-årsgränsen såväl
när det gäller föräldrapenning i samband med barns födelse som när man
fastställer underlaget för avgifter till sjukförsäkringen. Han hänvisar också
till att många ungdomar börjar förvärvsarbeta vid 15 års ålder och då inte
har möjlighet att ens på frivillig väg skaffa sig ett sjukpenningskydd vid
inkomstbortfall. Sjukförsäkringens regler bör därför - menar man - ses över
i syfte att ge även förvärvsarbetande ungdomar under 16 år del av sjukpenningförmånerna.
Motionärerna i motionen 1091 anser att riksdagen bör
slopa 16-årsgränsen för att ge minderåriga möjlighet att kompensera sig
för inkomstbortfall vid sjukdom under feriearbete eller annan skolledig tid.

Utskottet vill inte bestrida att det finns skäl som talar för en sänkning
av åldersgränsen för tillhörighet till sjukpenningförsäkringen. Frågan tillhör
emellertid det ämnesområde som den år 1975 tillsatta socialpolitiska samordningsutredningen
skall behandla. Utskottet anser därför att någon åtgärd
i frågan inte är erforderlig och avstyrker bifall till motionen 678 och motionen
1091 i motsvarande del.

I motionen 1091 erinrar motionärerna om att de i en annan motion,
1976/77:1278, vilken behandlas av arbetsmarknadsutskottet i betänkandet
AU 1976/77:21, begärt att praktikanter skall få avtalsenlig lön. I konsekvens
härmed framställer motionärerna ett yrkande i motionen 1091 av innebörd
att praktikanter under praktiktiden och oavsett utbildningsform skall ha
rätt till sjukpenning vid sjukdom.

En förutsättning för att sjukpenning skall kunna utgå är att den försäkrade
åtnjuter sjukpenninggrundande inkomst. Denna beräknas med hänsyn till
inkomst- och arbetsförhållandena såsom de kan bedömas under ett år framåt

SfU 1976/77:22

i tiden och fastställs först då årsinkomsten kan beräknas uppgå till lägst
4 500 kr. Praktikanternas rätt till sjukpenning vid sjukdom under praktiktiden
är därför beroende av vederbörandes löne- och anställningsförhållanden.
Kortare praktiktjänstgöringar som ligger före eller mellan studieperioder
medför i allmänhet inte att sjukpenninggrundande inkomst fastställs,
medan så kan ske vid längre avlönade praktikperioder i synnerhet
om de ligger i slutet av en utbildning. Arbetsmarknadsutskottet har i sitt
nyss nämnda betänkande framhållit att förbättringar i praktikanternas ekonomiska
villkor måste ske genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter och även erinrat om att vissa frågor som rör de ekonomiska villkoren
för praktikanter prövas av sysselsättningsutredningen. Eftersom frågan om
ett förbättrat sjukpenningskydd för praktikanter sammanhänger med förbättringar
i deras anställnings- och lönevillkor och utskottet inte finnér det
möjligt att slopa detta samband för en enstaka grupp, avstyrker utskottet
bifall till motionen 1091 även i denna del.

Förmånerna från den allmänna försäkringen vid sjukdom kan utgöras
antingen av sjukpenning eller förtidspension (sjukbidrag). Sjukpenningen
är avsedd för kortvariga sjukdomsfall och för den första tiden av långvariga
fall, medan förtidspension utgår vid de bestående sjukdomsfallen. Är den
försäkrades förmåga eller möjlighet att bereda sig inkomst genom arbete
nedsatt i sådan grad att intet eller endast ringa del därav återstår, utgår
hel förtidspension. I dessa fall upphör rätten till sjukpenning helt.

Herr Nilsson i Uddevalla m. fl. motionärer påpekar i motionen 256 att
personer som uppbär hel förtidspension men som bereds arbete i skyddade
verkstäder får vidkännas ett större inkomstbortfall vid sjukdom än de av
deras arbetskamrater som tillhör sjukpenningförsäkringen. Motionärerna
menar att dessa skillnader bör kunna utjämnas genom en samordning av
sjukförsäkringens och folkpensioneringens bestämmelser och de begär att
pensionskommittén skall få i uppdrag att se över frågan i syfte att åstadkomma
en sådan samordning.

De effekter som motionärerna påtalar sammanhänger med skillnaderna
i sättet att kompensera förlusten av arbetsförmågan vid korttids- och långtidssjukdom.
Vid korttidssjukdom ansluter sig kompensationsnivån nära
till det aktuella inkomstbortfallet, medan långtidsskyddet i form av sjukbidrag
eller förtidspension från folkpensioneringen utgår med ett för alla
lika belopp. Full kompensation utgår även i det fall en mindre del av arbetsförmågan
kvarstår. Det är enligt utskottets mening knappast möjligt
att man i enlighet med vad motionärerna föreslår kompenserar bortfallet
av arbetsförmågan två gånger. Utskottet kan därför inte biträda yrkandet
i motionen 256.

Vid åtgärder som är ägnade att befrämja hälsan och förebygga sjukdom
utgår sjukpenning antingen om ett sjukdomstillstånd föreligger som medför
förlust av arbetsförmågan med minst hälften eller om man kan anta att
sådant tillstånd uppkommer om åtgärderna inte vidtas.

SfU 1976/77:22

Herr Palme m. fl. framhåller i motionen 1298 att handikappade personer
ofta upplever en klar förbättring av sitt hälsotillstånd vid vistelse och vård
utomlands. Motionärerna menar därför att - i de fall sjukvårdshuvudmännen
anordnar och förmedlar s. k. hälsoresor i syfte att bevara deltagarnas arbetsförmåga
och dessutom svarar för kostnaderna för resorna och genom
läkare dokumenterar behovet av dem - sjukpenning bör kunna utgå för
att täcka deltagarnas inkomstbortfall. För att nå en lösning i denna riktning
begär motionärerna att frågan utreds.

Även herr Romanus tar i motionen 1087 upp frågan om möjligheterna
att få sjukpenning vid åtgärder som är ägnade att bevara arbetsförmågan.

Motionären pekar främst på de svårigheter som f. n. föreligger att få sjukpenning
vid intensivbehandling mot stamning men nämner även andra
grupper för vilka rätten till sjukpenning bedömts restriktivt under behandlingstiden,
exempelvis deltagare i hälsoresor. Motionären kräver en lagändring
av innebörd att sjukpenning generellt skall utgå vid sådana och liknande
behandlingar.

Som utskottet inledningsvis redovisat behandlades vid fjolårets riksmöte
en motion som syftade till att personer som genomgick rehabiliteringskurser
för vuxna hörselskadade skulle kunna få sjukpenning vid inkomstbortfall.
Utskottet uttalade därvid att det var önskvärt att deltagare i sådana kurser
fick någon form av kompensation för inkomstbortfallet men att frågan om
en sådan kompensation inte borde begränsas till enbart de hörselskadade
eftersom även andra grupper försäkrade kunde ha ett berättigat krav på
ett motsvarande stöd. Frågor av denna art kunde enligt utskottets mening
prövas inom ramen för den inom riksförsäkringsverket pågående utredningen
om samordning mellan sjukförsäkringen och stödet vid arbersmarknadsutbildning
och vid vuxenstudier. Utskottets betänkande godkändes av riksdagen,
och riksförsäkringsverket har numera fått uppdraget att pröva frågorna.
Frågan om sjukpenning till personer som genomgår intensivbehandling
mot stamning kommer enligt vad utskottet erfarit också att behandlas
i detta sammanhang.

Vad härefter angår frågan om sjukpenning vid deltagande i hälsoresor
är det enligt utskottets uppfattning önskvärt att sjukpenning kan utgå i
sådana fall då sjukvårdshuvudmännen ställer allmänna medel till förfogande
för att bereda personer i behov därav möjlighet att delta i sådana resor.
Utskottet biträder därför yrkandet i motionen 1298 om en utredning i syfte
att få till stånd en bättre samordning mellan sjukvårdshuvudmännens och
sjukförsäkringens insatser på området. Vad utskottet anfört bör ges regeringen
till känna.

Genom det anförda får enligt utskottets mening även yrkandet i motionen
1087 anses tillgodosett.

Utskottet behandlar slutligen motionen 1079 av herr Carlshamre m. fl.,
i vilken motionärerna begär en utredning om sjukdomsbegreppet i AFL
i syfte att få en liberalare bedömning av rätten till sjukpenning när ar -

SfU 1976/77:22

betsoförmågan hänger samman med kroppsliga defekter utan föregående
sjukdomstillstånd. I sammanhanget hänvisar motionärerna till en dom i
försäkringsdomstolen. Domen innebar att en person som hade ett synfel
och som blivit arbetsoförmögen till följd av att hennes glasögon gått sönder
inte ansågs berättigad till sjukpenning med motiveringen att arbetsoförmågan
berott på ett byggnadsfel och inte på sjukdom.

Utskottet har såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen
tidigare berört de problem som kan uppstå vid tolkningen av begreppet
sjukdom. Enligt utskottets mening framstår det som rimligt att sjukförsäkringens
bestämmelser också kan omfatta fall som det nu relaterade. Eftersom
denna fråga ligger inom ramen för den socialpolitiska samordningsutredningens
arbete anser utskottet emellertid inte att det finns anledning
för riksdagen att nu vidta någon särskild åtgärd i anledning av motionen
1079 och utskottet avstyrker därför bifall till densamma.

Utskottet hemställer
att riksdagen

1. med bifall till motionen 1976/77:1298, yrkandet 2, och med
anledning av motionen 1976/77:1087 i motsvarande del ger
regeringen till känna vad utskottet anfört angående en utredning
om sjukpenning vid hälsoresor,

2. avslår motionerna 1976/77:256, 1976/77:678, 1976/77:1079,
1976/77:1087 i motsvarande del och motionen 1976/77:1091.

Stockholm den 29 mars 1977

På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

Närvarande: herrar Aspling (s), Carlsson i Vikmanshyttan* (c), Ringaby (m),
Magnusson i Nennesholm (c), Karlsson i Ronneby (s), fröken Bergström
(fp), fru Håvik (s), fröken Pehrsson (c), herrar Marcusson (s), Åkerlind (m),
Nilsson i Kristianstad (s), Andersson i Nybro (c), Lindström (s), Andersson
i Edsbro (c) och Nilsson i Norrköping* (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 53491 Stockholm 1977