SfU 1976/77:10

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1976/77:10

med anledning av motioner om obligatorisk begravningsförsäkring
m. m.

Motionerna m. m.

1975/76:354 av herrar Börjesson i Falköping (c) och Hörberg (fp) vari
hemställs att riksdagen i skrivelse till regeringen begär förslag om allmän
obligatorisk begravningsförsäkring inom ramen för lagen om allmän försäkring,

1975/76:356 av herr Werner i Malmö (m) vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till obligatorisk begravningsförsäkring inom den
allmänna försäkringen,

1975/76:1179 av herr Ekinge (fp) vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär utredning och förslag om införande av en allmän livförsäkring
av det slag som anges i motionen.

1 motionen 354 framhålls att en betydande grupp människor, speciellt äldre
samt barn och ungdom, står utanför det skydd som grupplivförsäkringarna
ger. För många blir - menar motionärerna - begravningskostnaderna i
samband med en anhörigs död mycket betungande för dödsboet. Därför bör
en försäkring införas för att täcka begravningskostnader till ett belopp av
förslagsvis minst 3 000 kr.

Liknande synpunkter framförs i motionerna 356 och 1179. Motionären i
den första motionen menar att försäkringsbeloppet lämpligen kan bestämmas
till ett belopp motsvarande två folkpensioner, medan herr Ekinge i motionen
1179 anser att man bör införa en obligatorisk livförsäkring av grupplivförsäkringskaraktär
för att skapa en viss ekonomisk trygghet för efterlevande vid
dödsfall och tillförsäkra varje medborgare ekonomiska förutsättningar att
täcka rimliga begravningskostnader.

Till utskottet har inkommit en skrivelse från Stockholms centrala socialnämnd,
vari nämnden med åberopande av ett tjänsteutlåtande av Stockholms
socialförvaltning hemställer att frågan om en obligatorisk begravningsförsäkring
inom ramen för den allmänna begravningsförsäkringen får
en välvillig behandling.

1 Riksdagen 7976/77. II sand. Nr 10

SfU 1976/77:10

2

Gällande bestämmelser m. m.

Yrkesskadeförsäkringen

I flera utländska lagstiftningar ingår begravningshjälp som ett led i
sjukförsäkringen. I vårt land inrymmer den allmänna sjukförsäkringen
emellertid inte någon sådan hjälp. Bestämmelser om obligatorisk begravningshjälp
finns däremot i yrkesskadeförsäkringslagen (fr. o. m. den 1 juli
1977 lagen om arbetsskadeförsäkring) med avseende på dödsfall vid yrkesskada.
Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen omfattar i princip varje
arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Begravningshjälpen vid dödsfall på
grund av yrkesskada utgörs av ett belopp motsvarande 20 procent av
basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring vid ingången av det år då
dödsfallet inträffade. För närvarande uppgår således ersättningen till 1 800
kr.

Begravningskassor

Det är av intresse i sammanhanget att med några siffror belysa omfattningen
av den rörelse som bedrivs av begravningskassor samt av sjuk- och
begravningskassor. Båda slagen är föreningar som faller under 1972 års lag om
understödsföreningar. Med en understödsförening förstås en sådan förening
för inbördes bistånd som har till ändamål att, utan affärsmässigt drivande av
försäkringsrörelse, meddela annan personförsäkring än arbetslöshetsförsäkring.

Medlemsantalet i de båda typerna av kassor har under senare år gått ned
betydligt. År 1955 utgjorde medlemsantalet i begravningskassornaca 828 000
och i sjuk- och begravningskassorna ca 153 000, medan motsvarande siffror
för år 1974 uppgick till ca 488 000 resp. 72 000. Det långt övervägande antalet
personer är försäkrade i föreningar, som kan utge kapitalunderstöd till högre
belopp än 1 000 kr. Medelförsäkringssumman i detta slag av föreningar
uppgick år 1974 till 675 kr.

Grupplivförsäkringar

På såväl den offentliga som den privata arbetsmarknaden har under 1960-talet tillkommit olika tjänstegrupplivförsäkringar med i allt väsentligt
likartade bestämmelser. Sålunda finns sedan 1963 efter avtal mellan Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF) och Landsorganisationen (LO) en försäkring
för såväl organiserade som oorganiserade arbetare vilken meddelas av
Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag (AFA). Liknande grupplivförsäkringar
finns för arbetstagare hos stat, kommun eller kooperation samt för
värnpliktiga. Försäkringsavgifterna erläggs av arbetsgivarna. 1 allmänhet
berättigar försäkringen till följande förmåner. Då en arbetstagare, som fyllt 18
men ej 55 år, avlider utgår i regel ett grundbelopp motsvarande sex basbelopp.

SfU 1976/77:10

3

Om arbetstagaren är 55 år eller äldre och inte har barn under 17 år reduceras
beloppet. Tillägg med högst två basbelopp utgår för barn under 20 år, som den
avlidne efterlämnar. Med vissa undantag utgår samma förmån även för
arbetstagare som är yngre än 18 år. För arbetstagare som saknar närstående
utgår begravningshjälp med 0,5 basbelopp. Försäkringsbelopp utfaller med
vissa undantag även vid arbetstagarens makes frånfälle under förutsättning
att makarna har gemensamt, hemmaboende barn under 17 år. Därvid gäller,
att begravningshjälp utgår med 0,5 basbelopp. För varje barn utgår ett tillägg
motsvarande ett basbelopp för varje barn. Även arbetsgivare och dennes
make eller maka har i vissa fall möjlighet att ansluta sig till den försäkring som
gäller för de anställda i företaget. - Tjänstegrupplivförsäkringarna omfattar i
dag ca 3,3 miljoner personer.

Vid sidan om tjänstegrupplivförsäkringar har utvecklats en vidsträckt
verksamhet med frivilliga grupplivförsäkringar omfattande olika kategorier
människor. Försäkringarna lämnar regelmässigt utrymme för medinträde för
den försäkrades maka eller make. De frivilliga grupplivförsäkringarna
omfattar f. n. ca 3,8 miljoner direkt försäkrade.

Socialhjälp till begravning

1 de fall då medel saknas till begravningskostnaden kan ekonomisk hjälp
till denna utgå i form av socialhjälp. Sådana socialhjälpsärenden har såvitt
tillgängliga uppgifter visar varit sparsamt förekommande.

Begravningsförsäkring i vissa andra länder

Utskottet har i sitt betänkande SfU 1974:2 lämnat en utförlig redogörelse
för begravningsförsäkringen i Norden och vissa andra europeiska länder.

Frågans tidigare behandling

Frågan om en obligatorisk begravningsförsäkring och om en ekonomisk
trygghet för efterlevande vid dödsfall har aktualiserats upprepade gånger.
1942 års försäkringsutredning framförde i sitt betänkande SOU 1946:34
tanken på en obligatorisk dödsfallsförsäkring, som närmast var avsedd att
täcka begravningskostnaderna men till sin storlek var så avvägd att den även
skulle bli till viss hjälp när det gällde att övervinna de första anpassningssvårigheterna
efter framför allt familjeförsörjarens frånfälle. Socialvårdskommittén
lade sedermera fram ett betänkande med utredning och förslag
angående begravningshjälp (SOU 1951:23). Förslaget innebar en allmän
begravningshjälpsförsäkring med dödsfallsbeloppet begränsat till vad som i
varje enskilt fall kunde anses behövligt för täckande av skäliga utgifter i
samband med dödsfallet. Kommitténs förslag ledde inte till lagstiftning.

Vid 1956 års riksdag väcktes motioner om utredning angående införande

SfU 1976/77:10

4

av en obligatorisk dödsfallsförsäkring. Riksdagen (2LU 1956:57) biföll
motionerna. Utredningsuppdraget överlämnades till yrkesskadeutredningen.
I sitt år 1966 avlämnade betänkande (SOU 1966:54) ifrågasatte utredningen
behovet av en allmän reglering av frågan om en allmän dödsfallsförsäkring.
Utredningen hänvisade därvid till den utveckling grupplivförsäkringen
erhållit.

Vid 1970 års riksdag väcktes motioner av innebörd att h ustru skulle erhålla
laglig rätt att mot avgift träda in i makens grupplivförsäkring. Andra
lagutskottet avstyrkte bifall till motionerna i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 10 och framhöll därvid följande.

Enligt utskottets bedömning har praktiskt taget alla som önskar tillhöra en
grupplivförsäkring möjlighet därtill. Tjänstegruppl i vförsäkringar inkluderar
makar och även de flesta frivilliga grupplivförsäkringar innebär möjlighet till
makeanslutning. Något behov av lagstiftning av den art motionärerna syftar
till kan inte anses föreligga och utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.
De problem som kan ligga bakom motionen torde främst hänga samman med
bristande kunskap bland medborgarna om olika försäkringsmöjligheter. Det
finns anledning räkna med att försäkringsbolagen liksom hittills kommer att
vara aktiva när det gäller upplysningsverksamhet på det aktuella området.

Frågan om trygghet för dem som inte kan erhålla ersättningar genom
existerande grupplivförsäkringar har, som tidigare nämnts, även diskuterats i
samband med frågor om förbättrat efterlevandeskydd i form av bl. a.
försörjarpension. Sålunda ställde sig andra lagutskottet år 1966 i sitt utlåtande
nr 62 avvisande till tanken på att lagstiftningsvägen tillskapa någon form av
försäkring för hemmafruar och andra som inte blev anslutna tili de
grupplivförsäkringar som tillkommit avtalsvägen på arbetsmarknaden.
Utskottet hänvisade i sammanhanget till att frågan om en förbättring och en
utvidgning av det sociala trygghetssystemet för dessa grupper var föremål för
utredning i olika avseenden, bl. a. inom pensionsförsäkringskommittén.

I sitt slutbetänkande (SOU 1971:19) tog pensionsförsäkringskommittén
bl. a. upp frågan om en allmän försäkring för begravningshjälp (s. 89-97).

Kommittén redovisade viss statistik över antalet avlidna personer, av
vilken framgår bl. a. att omkring 80 000 personer årligen avlider i Sverige. År
1969 var siffran 83 352. Av dessa var drygt 65 000 folkpensionärer (59 000
ålderspensionärer samt 6 000 änke- och förtidspensionärer), medan ca 2 000
av de avlidna var barn under 15 år. 1 anslutning till dessa siffror uttalade
kommittén med hänvisning till tjänstegrupplivförsäkringarnas nuvarande
utformning att frågan om behovet av en särskild försäkring för begravningshjälp
i stort sett kunde begränsas till gruppen ålderspensionärer samt till barn
och ungdomar, som ännu inte inträtt i förvärvslivet och fått det skydd som
grupplivförsäkringarna erbjuder.

Kommittén hänvisade härefter till omfattningen av den socialhjälp som
utgick för begravningsändamål och framhöll att någon exakt kartläggning av
denna verksamhet inte varit möjlig. Tillgängligt material gav emellertid vid

SfU 1976/77:10

5

handen att socialhjälp för begravningskostnader utgetts i förvånansvärt få
fall. Även om man därför inte fick dra den slutsatsen att hjälpbehov inte
förelegat när socialhjälp inte anlitats hade de inhämtade upplysningarna gett
kommittén den uppfattningen, att behovet av en särskild försäkring inte var
alltför framträdande. Det fanns vidare all anledning anta att det behov av
hjälp som nu kunde finnas blev mindre allteftersom fler och fler pensionärer
fick större belopp från den allmänna pensioneringen genom tilläggspensioneringens
tillväxt, och kommittén erinrade om att allmän pension utgår även
för den månad då dödsfallet inträffat.

I betänkandet uppgavs vidare att av de ca 80 000 bouppteckningar som
inregistrerades under 1967 mindre än 10 000 inte utvisade någon behållning,
medan omkring 50 000 upptog en behållning på mer än 10 000 kr. Kommittén
uttalade vidare.

1 de fall då ingen nära anhörig lever efter den avlidne kan det inte riktas
någon bärande invändning mot att behållningen eller åtminstone en del därav
i första hand tas i anspråk för att täcka begravningskostnaderna. I viss mån
andra synpunkter träder i förgrunden när make eller annan anhörig, som
delat bostad med den avlidne och även i övrigt levt i ekonomisk gemenskap
med denne, lever efter. I sådana fall kan begravningskostnaderna när
behållningen i boet är liten framstå som en börda.

Riksdagen har under åren 1971-1975 (SfU 1971:20, 1972:27, 1973:11,
1974:2 och 1975:2) avslagit motioner om en allmän begravningsförsäkring
under åberopande av i allt väsentligt de skäl mot en sådan försäkring som
redovisats av pensionsförsäkringskommittén.

Utskottet

De motioner utskottet behandlar i detta betänkande innehåller alla
yrkanden om rätt till ersättning för kostnader i samband med dödsfall. I
motionerna 1975/76:354 av herrar Börjesson i Falköping och Hörberg
ochl975/76:356 av herr Werner i Malmö begärs sålunda förslag om en
obligatorisk begravningsförsäkring inom den allmänna försäkringens ram,
medan herr Ekinge i motionen 1975/76:1179 begär utredning och förslag om
en allmän livförsäkring av grupplivförsäkringskaraktär i syfte att bereda
efterlevande viss ekonomisk trygghet vid dödsfall och att för varje medborgare
skapa ekonomiska förutsättningar för att täcka rimliga begravningskostnader.

Frågan om en allmän obligatorisk begravningsförsäkring har under en följd
av år prövats av socialförsäkringsutskottet. Utskottet har därvid enhälligt (jfr
SfU 1971:20, 1972:27, 1973:11, 1974:2 och 1975:2) anslutit sig till pensionskommitténs
bedömning i dess slutbetänkande Familjepensionsfrågor m. m.
(SOU 1971:19), nämligen att en sådan försäkring - med tanke på den
nödvändiga prioriteringen av olika reformer inom den allmänna försäkringen
- inte motiverar den kostnad den kan väntas föranleda. Dessa och andra av

SfU 1976/77:10

6

utskottet åberopade skäl mot en allmän obligatorisk begravningsförsäkring
inom den allmänna försäkringens ram äger enligt utskottets mening alltjämt
giltighet.

Det av motionärerna akutaliserade problemet torde med hänsyn bl. a. till
den utveckling verksamheten med tjänstegruppliv- och frivilliga grupplivförsäkringar
haft under senare år vara av begränsad betydelse. Utskottet vill
samtidigt inte bestrida att begravningskostnader undantagsvis kan bli
betungande för de efterlevande då ett skydd mot sådana kostnader
saknas.

Av den inledningvis lämnade redogörelsen framgår att riksdagen år 1976
på förslag av konstitutionsutskottet (KU 1975/76:38) avstyrkt bifall till en
motion med yrkande om utvidgning av församlings kompetens till att avse
även ombesörjande av begravningar. Konstitutionsutskottet åberopade i
samband därmed att frågan om begravningsväsendets framtida utformning
hade samband med reformarbetet beträffande förhållandet kyrka-stat och att
frågor gällande begravningsväsendet ingick i det arbete som bedrevs inom en
av ärkebiskopen år 1975 tillsatt arbetsgrupp beträffande svenska kyrkans
framtida organisation.

Enligt vad socialförsäkringsutskottet inhämtat undersöker denna arbetsgrupp
förutsättningarna för att överföra huvudmannaskapet för begravningsväsendet
till de borgerliga kommunerna men fortfarande låta församlingarna
handha uppgiften på uppdrag av dessa kommuner, vilka då skulle ersätta
församlingarnas kostnader enligt en särskild taxa. Enligt vad utskottet erfarit
har arbetsgruppen kommit långt i sina överväganden i dessa frågor.

I anslutning till arbetsgruppens slutliga redovisning aktualiseras också
frågan om sådana förändringar i kompetensreglerna att det kan bli möjligt för
kommun och/eller församling att ikläda sig kostnader som avser den
enskildes utgifter för begravningar.

Utskottet anser att den i motionerna aktualiserade frågan om en grundtrygghet
vid dödsfall bör bli föremål för en allsidig och förutsättningslös
översyn. Denna bör emellertid ske i samband med prövningen av den
övergripande frågan om begravningsväsendets framtida utformning.

Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna. Härigenom får
motionerna anses besvarade.

SfU 1976/77:10

7

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionerna 1975/76:354,
1975/76:356 och 1975/76:1179 ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

Stockholm den 24 november 1976

På utbildningsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

Närvarande: herrar Aspling (s), Ringaby (m), Augustsson* (s), Magnusson i
Nennesholm (c), Karlsson i Ronneby (s), fröken Bergström (fp), fröken
Pehrsson (c), herrar Marcusson (s), Åkerlind (m), Nilsson i Kristianstad (s),
Lindström (s), Andersson i Edsbro (c), Larsson i Vänersborg (s), Weinehall (c)
och fru Jönsson (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.