LU 1976/77: 24

Lagutskottets betänkande
1976/77: 24

med anledning av propositionen 1976/77:5 med förslag till preskriptionslag,
m. m.

Ärendet

I propositionen 1976/77:5 har regeringen (justitiedepartementet) - efter
hörande av lagrådet - föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagda
förslag till

1. preskriptionslag,

2. lag om ändring i förordningen (1862:10 s. 1) om tioårig preskription
och om kallelse å okända borgenärer,

3. lag om ändring i föräldrabalken,

4. lag om ändring i förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter
uti lagsöknings- och utmätningsmål,

5. lag om upphävande av lagen (1946:843) om tid för framställande av
anspråk mot löftesman enligt 4 § förordningen den 28 juni 1798 angående
vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål,

6. lag om ändring i lagen (1927:56) om gälds betalning genom penningars
nedsättande i allmänt förvar,

7. lag om ändring i lagen (1942:263) om preskription av rätt till medel
som innestå hos offentlig myndighet,

8. lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar,

9. lag om ändring i vattenlagen (1918:523),

10. lag om ändring i lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens,

11. lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till

vad utskottet anför på s. 18.

I ärendet har företrädare för justitiedepartementet, konsumentverket, bankinspektionen,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
föreningsbankers förbund, Götabanken, köplagutredningen, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges grossistförbund, Sveriges mekanförbund, ASEA
samt Kooperativa förbundet framfört synpunkter på de föreliggande förslagen.

Skrivelser har till utskottet inkommit från Svenska bankföreningen, Svenska
sparbanksföreningen och Sveriges föreningsbankers förbund, Sveriges
industriförbund, Svenska handelskammarförbundet, Sveriges grossistförbund
och Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Patienternas

1 Riksdagen 1976/77. 8 sami. Nr 24

LU 1976/77:24

riksförbund. Vidare har från konsumentverket inkommit en sammanställning
över till verket anmälda dubbelkrav.

En delegation från utskottet har vid besök i Helsingfors, Köpenhamn
och Oslo av företrädare för justitiedepartementen i Finland, Danmark och
Norge inhämtat upplysning om gällande rätt på området och pågående lagstiftningsarbete.
Företrädare för vederbörande lands näringsliv och konsumentintressen
har vidare framfört synpunkter på frågan om enhetlig nordisk
lagstiftning om preskription.

LU 1976/77:24

Lagförslagen

De i propositionen framlagda lagförslagen har följande lydelse:

1 Förslag till
Preskriptionslag

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller i fråga om preskription av fordran, i den mån ej annat
följer av vad som är särskilt föreskrivet.

Lagen gäller ej fordran på medel som innestår hos bank.

Preskriptionstid

2 § Fordran preskriberas tre år efter den dag fordringen tidigast kan göras
gällande.

Preskriptionstiden är dock tio år för

1. fordran som grundarsig på löpande skuldebrev,

2. fordran som grundar sig på annat skriftligt fordringsbevis, såvida icke
fordringen avser köp enligt konsumentköplagenf 1973:877)cller tjänst som har
tillhandahållits konsument under förhållanden motsvarande dem som anges i
1 § konsumentköplagen.

I fråga om preskriptionsavbroit och om ny preskriptionstid efter sådant avbrott
finns bestämmelser i 6-8 SS.

3 § Har borgenären giltig ursäkt för att ej avbryta preskription i tid på
grund av att han saknar kännedom om sin fordran eller om vem som är
gäldenär, på grund av att gäldenären icke kan anträffas eller av annan anledning,
preskriberas fordringen tidigast ett år efter den dag sådan omständighet
ej längre föreligger.

Preskriptionstiden får ej förlängas enligt första stycket med mer än sammanlagt
tio år.

4 § Fordran på skadestånd i anledning av brott preskriberas ej före utgången
av tiden för åtalspreskription, om icke frågan om ansvar för brottet har
avgjorts dessförinnan. Har så skett, preskriberas fordringen ett år efter den
dag dom eller slutligt beslut meddelades, om icke preskriptionstiden går
ut senare enligt 2 eller 3 §.

Har någon häktats eller erhållit del av åtal för brott före utgången av
liden för åtalspreskription men har ansvarsfrågan icke avgjorts dessförinnan,
preskriberas fordran mot honom på skadestånd i anledning av brottet tidigast
ett år efter den dag dom eller slutligt beslut meddelades.

LU 1976/77:24

5 § Utan hinder av 2-4 88 preskriberas fordran på skadestånd senast trettio
år efter det att den skadegörande handlingen företogs, om icke åtgärd som
anges i 6 8 har vidtagits dessförinnan. Vid skada på grund av underlåtenhet
räknas tiden från den dag åtgärd senast borde ha vidtagits.

Preskriptionsavbrott

6 § Preskription avbrytes genom att

1. gäldenären utfäster betalning, erlägger ränta eller amortering eller erkänner
fordringen på annat sätt gentemot borgenären,

2. borgenären väckerlalan mot gäldenären, ansökerom lagsökningellcrbetalningsföreläggande,
påkaliartillämpning av skiljeavtal eller söker verkställighet
för fordringen,

3. borgenären åberopar fordringen till kvittning eller som grund för annan
invändning vid domstol, i skiljeförfarande eller hos exekutiv myndighet
eller

4. borgenären åberopar fordringen lill stöd för ansökan att gäldenären
skall försättas i konkurs eller bevakar fordringen i gäldenärens konkurs.

Verkan av preskriptionsavbrott

7 § Avbrytes preskription genom gäldenärens erkännande, löper ny preskriptionstid
enligt 2 8 från dagen för erkännandet.

8 § Har borgenären vidtagit åtgärd enligt 6 8, löper en preskriptionstid av
tio år i den mån fordringen fastställes genom dom eller liknande avgörande
eller borgenären får betalningsrätt för fordringen i gäldenärens konkurs. Preskriptionstiden
räknas från den dag målet eller konkursen avslutas eller
från den senare dag då fordringen tidigast kan göras gällande.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, om åtgärd för verkställighet
vidtages utan att borgenären får full betalning för sin fordran.

Skall preskriptionstid ej löpa enligt första eller andra stycket, beräknas
preskriptionstid som om borgenären ej hade vidtagit åtgärd enligt 6 8- Preskription
inträder dock tidigast ett år efter den dag målet eller konkursen
avslutades.

Innebörden av preskription

9 § Preskription innebär att borgenären förlorar rätten att kräva ut sin fordran.

Preskription av huvudfordran omfattar även fordran på ränta och annan tillläggsförpliktelse
samt fordran på grund av borgen.

10 § Har flera gäldenärer åtagit sig eller förpliktats att svara solidariskt församma
skuld och inträder preskription i förhållande till någon av dem, får hans an -

LU 1976/77:24

del ej utkrävas hos de andra gäldenärerna. Andel beräknas efter huvudtalet,
om icke annat har bestämts genom avtal eller avgörande varom borgenären
har fått kännedom i god tid före preskriptionens inträde.

Uppkommer i fall som avses i första stycket brist hos någon av de kvarvarande
gäldenärerna, fördelas ansvaret för bristen mellan övriga kvarvarande
gäldenärer och borgenären. Därvid svarar envar gäldenär i förhållande
till sin andel och borgenären i förhållande lill den andel som har preskriberats.

11 § Utan hinder av preskription får fordran användas lill kvittning, om den
icke var preskriberad vare sig när borgenären förvärvade den eller när han kom
i skuld till gäldenären.

12 § Preskription inskränker icke borgenärens rätt all uttaga sin fordran ur
egendom i vilken han har panträtt eller retentionsrätt till säkerhet för fordringen.

Särskilda bestämmelser

13 § Avtal att fordran ej skall preskriberas eller att preskription skall kunna
avbrytas på annat sätt än som föreskrives i denna lag är ogiltigt.

14 § Avtal om förlängning av preskriptionstid är giltigt endast om det har ingåtts
efter fordringens tillkomst. Förlängning får ske med högst tre år i sänder
från dagen för avtalet och sammanlagt med högst tio år från den dag preskriptionstiden
annars skulle ha löpt ut.

Begränsningarna i första stycket gäller ej fordran enligt obligation eller annat
skuldebrev som avses i 4 $ förstastycket lagen(1936:81 )om skuldebrev.

15 § Vidtages utomlands rättslig åtgärd som avses i 6 $ 2-4, medför åtgärden
verkningar enligt denna lag,om det med hänsyn till gäldenärens förhållanden
och omständigheterna i övrigt föreligger skälig anledning att åtgärden vidtages
i den främmande staten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

Lagen tillämpas även på fordran som hartillkommit före ikraftträdandet och
som icke har preskriberats dessförinnan enligt äldre bestämmelser. Har preskriptionsavbrytande
åtgärd vidtagits enligt äldre bestämmelser, skall verkan
av åtgärden bestå även efter ikraftträdandet. Preskriptionstiden skall dock bestämmas
enligt den nya lagen.

Fordran som avses i andra stycket preskriberasej föreden 1 juli 1980. om icke
preskription skulle ha inträtt dessförinnan även enligt äldre bestämmelser.

1 fråga om sådan fordran på skatt eller allmän avgift varom särskilda bestämmelser
om preskription icke har meddelats skall förordningen (1862:10 s. 1) om
tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer äga fortsatt tillämpning
i sin lydelse vid utgången av juni 1977.

LU 1976/77:24

2 Förslag till
Lag om ändring i förordningen (1862:10 s. 1) om tioårig preskription
och om kallelse å okända borgenärer

Härigenom föreskrives i fråga om förordningen (1862:10 s. 1) om tioårig
preskription och om kallelse å okända borgenärer1
dels att 1-8,16,19 och 20 $$ skall upphöra att gälla,
dels att i 18 § ordet ”förordning” skall bytas ut mot ”lag”,
dels att rubriken till förordningen samt 14 och 17 skall ha nedan angivna
lydelse.

Lag om kallelse på okända borgenärer2

Nuvarande lydelse

Är borgenärs fordran intecknad i
luftfartyg, eller har han lös egendom
såsom pant eller eljest under panträtt
i handom; njute han ur den egendom,
som sålunda häftar, betalning,
ändå att han ej, efter kallelse å okända
borgenärer, sin fordran angiver.
Om räll lill kvittning för genfordran
vare ock lag som i 71 sägs ändå att
den fordran ej blivit efter sådan kallelse
angiven.

Föreslagen lydelse

Är borgenärs fordran intecknad i
luftfartyg, eller har han lös egendom
såsom pant eller eljest under panträtt
i handom; njute han ur den egendom,
som sålunda häftar, betalning,
ändå att han ej, efter kallelse å okända
borgenärer, sin fordran angiver.
Utan hinder av att fordran ej blivit efter
sådan kallelse bevakad äger borgenär.
sorn är i skuld tillgäldenären, använda
sin fordran till kvittning mot skulden,
om tiden för fordringens bevakning
icke var ute vare sig när borgenären
förvärvade fordringen eller när han
kom i skuld till gäldenären.

1 Senaste lydelse av

1 5 1915:60

3$ 1973:1071 (jfr 1975:909)

5 5 1936:96
16 § 1933:326
20 S 1933:326.

2 Senaste lydelse av förordningens rubrik 1933:326.
^ Senaste lydelse 1973:1071 (jfr 1975:909).

LU 1976/77:24

Nuvarande lydelse

Varder egendom till konkurs avträdd
före inställelsedag, som i kallelse
å okända borgenärer utsatt är, och
har borgenär, före nämnda dag, till
konkursdomaren givit bcvakningsinlaga
i konkursen in, på sätt i konkurslagen
stadgas; vare ej pliktig att
sin sålunda bevakade fordran jämväl
efter sådan kallelse anmäla. Samma
lag vare, där löre den i kallelsen utsatta
inställelsedag offentlig ackords/orliandling
inletts och borgenär före
nämnda dag anmält sin fordran, på
sätt i lagen om ackords/örliandling
man konkurs är stadgat.

Föreslagen lydelse

Varder egendom till konkurs avträdd
före inställelsedag, som i kallelse
å okända borgenärer utsatt är, och
har borgenär, före nämnda dag. lill
konkursdomaren givit bevakningsinlaga
i konkursen in, på sätt i konkursiagen
stadgas; vare ej pliktig alt
sin sålunda bevakade fordran jämväl
efter sådan kallelse anmäla. Samma
lag vare. där föreden i kallelsen utsatta
inställelsedag förhandling om offentligt
ackord inletts och borgenär
före nämnda dag anmält sin fordran,
på sätt i ackordslagen (1970:847) är
stadgat.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1977.

3 Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskri ves att 13 kap. 10 $ föräldrabalken1 skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse
13 kap.

10 §

Vill den omyndige, sedan han blivit
myndig, eller ny förmyndare göra anspråk
på ersättning efter vad i 9 stadgas,
skall han, såframt de handlingar,
varom i 16 kap. 12 fförmäles, överlämnats
till honom efter vad där sägs,
inom ett år därefter väcka talan om
anspråket, eller vare sin talan förlustig.
Vad sålunda stadgats skall ej äga tilllämpning,
om den avgående förmyn -

Omytidigs fordran på förmyndaren
preskriberas tidigast tre år efter den
dag förmyndarens befattning upphörde.

4 Senaste lydelse 1933:326.

1 Balken omtryckt 1976:612

LU 1976/77:24

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

daren gjort sig skyldig till brottsligt förfarande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

Lagen tillämpas även på fordran som hartillkommit före ikraftträdandet och
som icke har preskriberats dessförinnan.

4 Förslag till

Lag om ändring i förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter
uti lagsöknings- och utmätningsmål

Härigenom föreskrives att 4§ förordningen den 28 juni 1798 angående
vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål skall upphöra att
gälla vid utgången av juni 1977.

5 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1946:843) om tid för framställande av
anspråk mot löftesman enligt 4 § förordningen den 28 juni 1798 angående
vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål

Härigenom föreskrives att lagen (1946:843) om tid för framställande av
anspråk mot löftesman enligt 4§ förordningen den 28 juni 1798 angående
vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål skall upphöra att
gälla vid utgången av juni 1977.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1927:56) om gälds betalning genom penningars
nedsättande i allmänt förvar

Härigenom föreskrives att 1 och 7 §§ lagen (1927:56) om gälds betalning
genom penningars nedsättande i allmänt förvar skall ha nedan angivna lydelse.

LU 1976/77:24

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Vägrar borgenär att mottaga erbjuden betalning av förfallen gäld, som
skall erläggas i penningar, eller är på grund av borgenärs bortovaro eller
sjukdom eller någon annan av honom beroende omständighet gäldenären
hindrad att verkställa betalning av sådan gäld, äge gäldenären fullgöra betalningen
genom att för borgenärens räkning nedsätta beloppet hos överexekutor.

Lag samma vare, där gäldenären ej vet eller bör veta vem som är borgenär,
så ock där ovisshet råder om vem av två eller flera som är rätt borgenär
samt gäldenären icke skäligen kan anses pliktig att på eget äventyr bedöma,
till vilken av dem betalningen skall erläggas.

Nedsättning av belopp som innestdr
på räkning hos bank får ske även i
annat Jäll än som anges i Järsta och
andra styckena, när tio år har JÖrJhuit
från det insättning eller uttag senast
gjordes.

1 §

Är, då tjugu år förflutit från det
nedsättning skett, det nedsatta beloppet
fortfarande innestående och
finnes ej anledning till antagande, att
fråga om rätt till beloppet är beroende
på prövning, må beloppet, ändå
att gäldenären icke gjort förbehåll
som i 4 § sägs, av honom lyftas, där
han därtill anmäler sig inom natt och
år. Göres ej sådan anmälan, tillfaller
beloppet kronan.

Är, då tio år förflutit från det nedsättning
skett, det nedsatta beloppet
fortfarande innestående och finnes ej
anledning till antagande, att fråga
om rätt till beloppet är beroende på
prövning, må beloppet, ändå att gäldenären
icke gjort förbehåll som i 4 §
sägs, av honom lyftas, där han därtill
anmäler sig inom tre år. Göres ej sådan
anmälan, tillfaller beloppet staten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. I fråga om nedsättning som
har skett före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

1* Riksdagen 1976177. 8 sami. Nr 24

LU 1976/77:24

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1942:263) om preskription av rätt till medel
som innestå hos offentlig myndighet

Härigenom föreskri ves i fråga om lagen (1942:263)om preskription av rätt till
medel som innestå hos offentlig myndighet
dels att 1 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i 2 § ordet "kronan" skall bytas ut mot "staten".

Nuvarande lydelse

Hava medel, i annat fall än som
avses i lagen om gälds betalning
genom penningars nedsättande i allmänt
förvar, enligt lag eller författning
inbetalts till offentlig myndighet
för att utgivas till den som finnes
berättigad därtill, och äro medlen,
då tjugu år förflutit från inbetalningen,
fortfarande innestående, utan att
rätten att utbekomma dem är beroende
av framtida händelse, äge den
som inbetalt medlen lyfta beloppet
jämte upplupen ränta, om anledning
ej finnes till antagande att fråga om
rätt till medlen är beroende på prövning
och han anmäler sig inom nan
och år. Vad nu sagts om den som
inbetalt medel till offentlig myndighet
skall, där medel uttagits genom
exekutiv förrättning, gälla den, hos
vilken förrättningen ägt rum.

Den, som vill lyfta nedsatt fullföljdsavgift,
vare pliktig att anmäla sig inom
tjuguett år från det nedsättningen
skett.

Föreslagen lydelse

Hava medel, i annat fall än som
avses i lagen om gälds betalning
genom penningars nedsättande i allmänt
förvar, enligt lag eller författning
inbetalts till offentlig myndighet
för att utgivas till den som finnes
berättigad därtill, och äro medlen, då
tio år förflutit från inbetalningen,
fortfarande innestående, utan att rätten
att utbekomma dem är beroende
av framtida händelse, äge den som
inbetalt medlen lyfta beloppet jämte
upplupen ränta, om anledning ej finnes
till antagande att fråga om rätt
till medlen är beroende på prövning
och han anmäler sig inom tre
år. Vad nu sagts om den som inbetalt
medel till offentlig myndighet skall,
där medel uttagits genom exekutiv
förrättning, gälla den, hos vilken förrättningen
ägt rum.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. I fråga om inbetalning som
har skett före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

LU 1976/77:24

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar

Härigenom föreskrives att 11 $ lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar1, skall upphöra att gälla vid utgången
avjuni 1977.

9 Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1918:523)

Härigenom föreskrives alt 2 kap. 24 ii, 7 kap. 57 $ och 8 kap. 35 ii vattenlagen
(1918:523) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

24 §

Där genom byggnad, vilken verkställts
i enlighet med beslut, som i
22 § sägs, eller genom hushållningen
med vattnet i överensstämmelse
med reglerna i sådant beslut vållas
skada eller intrång, som vid beslutets
meddelande icke av vattendomstolen
forutsetts, må utan hinder av bestämmelsen
i 22 t; den, som lider
skadan eller intrånget, framställa anspråk
å ersättning enligt reglerna i
9 kap.; dock skall sådant anspråk för
att kunna upptagas till prövning anmälas
hos vattendomstolen inom
fem år eller den längre tid, högst tolv
år, som vattendomstolen i beslutet
må hava föreskrivit, räknat från utgången
av den för byggnadens fullbordande
i beslutet eller ock sedermera
i anledning av sökt anstånd bestämda
tiden.

Där genom byggnad, vilken verkställts
i enlighet med beslut, som i
22 § sägs, eller genom hushållningen
med vattnet i överensstämmelse
med reglerna i sådant beslut vållas
skada eller intrång, som vid beslutets
meddelande icke av vattendomstolen
förutsetts, må utan hinder av bestämmelsen
i 22 § den, som lider
skadan eller intrånget, framställa anspråk
å ersättning enligt reglerna i
9 kap. / stället för bestämmelserna i
preskriptionslagen (1976:000) gäller
därvid att sådant anspråk för att kunna
upptagas till prövning skall anmälas
hos vattendomstolen inom
fem år eller den längre tid, högst tolv
år, som vattendomstolen i beslutet
må hava föreskrivit, räknat från utgången
av den för byggnadens fullbordande
i beslutet eller ock sedermera
i anledning av sökt anstånd bestämda
tiden.

1 Senaste lydelse av II $ 1958:429.

LU 1976/77:24

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Är skada eller intrång, sorn i första stycket avses, av betydenhet, må
inom tid, som gäller för anmälan av anspråk enligt nämnda stycke, talan
föras om meddelande av sådana ändrade föreskrifter rörande hushållningen
med vattnet och vidtagande på ägarens bekostnad av sådana förändringar
i byggnadens anordnande, som utan att förnärma tredje mans rätt eller
för ägaren medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att förebygga eller i största
möjliga mån minska skadan eller intrånget för framtiden.

7 kap.
57 §■

Där genom utförande i enlighet
med utlåtande eller beslut, som i 56 §
sägs, av företag, som i detta kap. avses,
vållas skada eller intrång, som
vid utlåtandets eller beslutets meddelande
icke av synemännen eller av
vattendomstolen förutsetts, må utan
hinder av bestämmelserna i nämnda
S den, som lider skadan eller intrånget,
framställa anspråk å ersättning
enligt reglerna i 9 kap.; dock
skall sådant anspråk för att kunna
upptagas till prövning anmälas hos
vattendomstolen inom fem år eller
den längre tid, högst tolv år, som
i utlåtandet eller beslutet må hava
föreskrivits, räknat från utgången av
den för företagets fullbordande i utlåtandet
eller beslutet eller ock sedermera
i anledning av sökt anstånd
bestämda tiden.

Där genom utförande i enlighet
med utlåtande eller beslut, som i 56 $
sägs, av företag, som i detta kap. avses,
vållas skada eller intrång, som
vid utlåtandets eller beslutets meddelande
icke av synemännen eiler
av vattendomstolen förutsetts, må
utan hinder av bestähimelserna i
nämnda § den, som lider skadan eller
intrånget, framställa anspråk å ersättning
enligt reglerna i 9 kap. Istället
för bestämmelserna i preskriptionslagen
(1976:000) gäller därvid att sådant
anspråk för att kunna upptagas
till prövning skall anmälas hos vattendomstolen
inom fem år eller den
längre tid, högst tolv år, som i utlåtandet
eller beslutet må hava föreskrivits,
räknat från utgången av
den för företagets fullbordande i utlåtandet
eller beslutet eller ock se -

dermera i anledning av sökt anstånd
bestämda tiden.

Är skada eller intrång, som i första stycket avses, av betydenhet, må
inom tid, som gäller för anmälan av anspråk enligt nämnda stycke, talan
föras om meddelande av sådana ändrade föreskrifter rörande skötseln av
de för företaget gjorda anläggningar och vidtagande på deltagarnas i företaget
bekostnad av sådana åtgärder, som utan att förnärma tredje mans rätt eller

1 Senaste lydelse 1920:459.

LU 1976/77:24

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

för företaget medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att förebygga eller i
största möjliga mån minska skadan eller intrånget för framtiden.

8 kap.
35 S2

Om skada eller intrång orsakas av
företag som utföres med stöd av beslut
eller utlåtande enligt 34 ij och
skadan eller intrånget icke förutsetts
när beslutet eller utlåtandet meddelades,
kan den skadelidande yrka ersättning
enligt 9 kap. utan hinder av
bestämmelserna i 34 S. Istället för bestämmelserna
i preskriptionslagen
(1976:000)gäller därvid att anspråket
Jör att kunna upptagas lill prövning
skall anmälas hos vattendomstolen
inom fem årellerden längre tid, högst
tolv år, som kan ha föreskrivits i beslutet
eller utlåtandet. Tiden räknas
från utgången av den tid för företagets
slutförande som bestämts i beslutet
eller utlåtandet eller som fastställts
senare med anledning av begäran om
anstånd.

Är skada eller intrång som avses i första stycket av betydenhet, kan den skadelidande
föra talan om att på förelagets bekostnad sådana ålgärderskola vidtagas
som äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska skadan eller
intrånget för framtiden utan att förnärma tredje mans rätt eller medföra väsentlig
olägenhet för företaget. Talan skall föras inom lid som gäller för anmälan av
anspråk enligt första stycket.

Om skada eller intrång orsakas av
företag som utföres med stöd av beslut
eller utlåtande enligt 34 § och
skadan eller intrånget icke förutsetts
när beslutet eller utlåtandet meddelades,
kan den skadelidande yrka ersättning
enligt 9 kap. utan hinder av
bestämmelserna i 34 §. för att anspråket
skall kunna upptagas till prövning
skall det anmälas hos vattendomstolen
inom fem år eller den längre tid,
högst tolv år, som kan ha föreskrivits i
beslutet eller utlåtandet. Tiden räknas
från utgången av den tid för företagets
slutförande som bestämts i beslutet
eller utlåtandet eller som fastställts
senare med anledning av begäran
om anstånd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

2 Senaste lydelse 1969:393.

LU 1976/77:24

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens

Härigenom föreskrives att 13 § lagen (1931:152) med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1977.

11 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter

Härigenom föreskrives att 62 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

62 §

Samfällighetsförening får ej upplösas
förrän alla dess skulder betalats
eller de medel som fordras för betalningen
nedsatts hos länsstyrelsen.

I samband med upplösningen får
kallelse sökas på föreningens okända
borgenärer. De i förordningen
(1862:10 s. 1) om tioårig preskription
och om kallelse å okända borgenärer
meddelade bestämmelserna om sådan
kallelse äger därvid motsvarande tilllämpning.

Överstiger vid upplösningen av föreningen dess tillgångar skulderna, skall
överskottet skiftas mellan medlemmarna enligt grunder som föreningsstämman
beslutat. Vad som nu sagts gäller ej, om annat föreskrives i stadgarna.

Samfällighetsförening får ej upplösas
förrän alla dess skulder betalats
eller de medel som fordras för betalningen
nedsatts hos länsstyrelsen.
I samband med upplösningen får
kallelse sökas på föreningens okända
borgenärer. Bestämmelserna i lagen
(1862:10 s. 1) om kallelse på okända
borgenärer äger därvid motsvarande
tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

LU 1976/77:24

Utskottet

I propositionen läggs fram förslag till ny lagstiftning om preskription av
fordringar. Förslaget har inte föranlett några motioner. I skrivelser till utskottet
har emellertid olika organisationer framfört viss kritik av förslaget.
Med anledning härav har utskottet hållit en hearing i ärendet, varvid företrädare
för justitiedepartementet, vissa myndigheter och organisationer
anfört synpunkter på de föreliggande lagförslagen. Beträffande deltagande
myndigheter och organisationer hänvisar utskottet till förteckningen på s. 1.

Propositionen har sin grund i ett långvarigt nordiskt lagstiftningssamarbete.
För att få frågan om behovet av en enhetlig nordisk lagstiftning
på området närmare belyst har en delegation från utskottet besökt Helsingfors,
Köpenhamn och Oslo och därvid sammanträffat med företrädare
för resp. lands justitiedepartement, näringsliv och konsumentintressen.

Utskottet lämnar i det följande först en kortfattad översikt över gällande
rätt i de nordiska länderna och en redogörelse för det nordiska lagstiftningsarbetet
på området varefter utskottet behandlar de föreliggande lagförslagen.

Gällande svensk rätt

Gällande bestämmelserom preskription av fordran återfinns i förordningen
(1862:10 s. Dom tioårig preskription och om kallelse åokända borgenärer
(preskriptionsförordningen). Även om bestämmelserna under årens lopp
genomgått vissa ändringar är de grundläggande principerna oförändrade sedan
förordningens tillkomst. Preskriptionstiden är tio år. Tiden räknas från
fordringens tillkomst. Förfallodagen saknar således betydelse för preskriptionstidens
beräkning. För preskriptionsavbrott räcker det med ett formlöst
krav eller en muntlig påminnelse. Efter varje preskriptionsavbrott börjar
en ny tioårig preskriptionstid löpa. Försummelse att bryta preskription medför
att borgenären i princip förlorar sin rätt att få betalt för fordringen av
gäldenären. Det bör nämnas att domstol inte ex officio beaktar frågan om
preskription. Gäldenären måste göra preskriptionsinvändning för att få preskriptionsfrågan
prövad.

Vid sidan av de allmänna reglerna om preskription finns särskilda regler
om preskription av fordringar i olika specialförfattningar. Dessa regler avviker
i flera hänseenden från bestämmelserna i preskriptionsförordningen.
I allmänhet föreskriver de en kortare preskriptionstid. Utgångspunkten för
preskriptionstiden är ofta en annan än fordringens tillkomst. Även reglerna
om preskriptionsavbrott och om verkan av preskription skiljer sig i många
fall från de allmänna bestämmelserna.

LU 1976/77:24

Gällande rätt i övriga nordiska länder

I dansk rätt finns allmänna bestämmelser om fordringspreskription i Danske
Lov. Enligt huvudregeln är preskriptionstiden tjugo år från fordringens
tillkomst. Preskriptionsavbrott kan ske helt formlöst genom att borgenären
erinrar gäldenären om sitt krav och visar att han håller fast vid detta. I
en lag från 1908 om foraeldelse (preskription) av visse fordringer föreskrivs
en kortare preskriptionstid beträffande vissa särskilt angivna typer av fordringar,
framför allt sådana som är att hänföra till den dagliga hushållningen.
Preskriptionstiden enligt 1908 års lag är fem år. Har skuldebrev utfärdats
gäller dock den allmänna preskriptionstiden. Den femåriga preskriptionstiden
löper från den dag borgenären kan kräva betalning. Preskriptionsavbrott
kan ske genom gäldenärens erkännande av skulden. Detta behöver inte
ske uttryckligen, utan det räcker med att amortering eller ränteinbetalning
görs av gäldenären. Förutom genom gäldenärens erkännande kan preskription
avbrytas endast genom att borgenären vidtar processuella åtgärder och
utan onödigt uppehåll fullföljer dessa till förlikning, dom eller annat rättsligt
avgörande. Det bör anmärkas att den tjugoåriga preskriptionstiden gäller
vid sidan av den femåriga och således fungerar som en yttersta preskriptionstid.

Den norska rättens allmänna preskriptionsregler finns i 1896 års lag om
foraeldelse (preskription) av fordringar. Enligt huvudregeln är preskriptionstiden
tio år. För vissa särskilt uppräknade fordringar, vilka torde kunna
betecknas som vardagslivets fordringar, föreskrivs en treårig preskriptionstid.
Har skuldebrev utfärdats för en sådan fordran gäller dock den tioåriga preskriptionstiden.
För vissa slag av fordringar, bl. a. fordringar på medel insatta
i bank, gäller en tjugoårig preskriptionstid. Preskriptionstiden räknas i allmänhet
från förfallodagen. I samtliga fall gäller att preskription kan avbrytas,
förutom genom gäldenärens erkännande av skulden, endast genom att borgenären
vidtar processuella åtgärder.

I Finland finns allmänna regler om preskription i en förordning från år
1868. Bestämmelserna om preskription överensstämmer med de ovan redovisade
svenska reglerna. Med anledning av vad som anförs i propositionen
(s. 131) om att fordran på grund av bankinsättning inte kan bli preskriberad
på annat sätt än genom ett kungörelseförfarande när tio år förflutit från
det bankräkningen senast användes, vill utskottet framhålla att efter lagändring
år 1969 gäller numera att sådan fordran är preskriberad utan kungörande
när tio år förflutit efter utgången av det kalenderår under vilket
bankräkningen senast begagnats.

På Island gäller som huvudregel en tioårig preskriptionstid. I fråga om
vissa fordringar är preskriptionstiden dock tjugo år. För vardagslivets fordringar
gäller en preskriptionstid på fyra år. Preskriptionsavbrott kan ske endast
genom att gäldenären erkänner skulden eller borgenären vidtar processuella
åtgärder.

LU 1916/11:14

Tilläggas bör att liksom i Sverige finns i de övriga nordiska länderna
särskilda preskriptionsregler i olika specialförfattningar.

Utskottet vill också peka på att i det ovan använda begreppet vardagslivets
fordringar inryms inte endast konsumentfordringar utan även fordringar
utanför konsumentområdet.

Arbetet på en reformering av preskriptionslagstiftningen

Under en följd av år har man inom ramen för det nordiska lagstiftningssamarbetet
sökt utarbeta moderna och enhetliga regler om preskription. Redan
år 1951 tillkallades sakkunniga i Danmark, Finland, Norge och Sverige
med uppdrag att se över bestämmelserna om fordringspreskription. De sakkunniga
lade år 1957 fram betänkanden med i allt väsentligt överensstämmande
förslag till ny preskriptionslagstiftning. Förslagen byggde i stor utsträckning
på gällande norsk rätt. Remisskritiken blev negativ. Framför allt
ansågs bestämmelserna invecklade och svårtillgängliga. Förslagen ledde inte
till lagstiftning i något av de nordiska länderna.

Tanken på en enhetlig nordisk lagstiftning på området gavs emellertid
inte upp. År 1965 antog Nordiska rådet en rekommendation till de nordiska
regeringarna att genomföra en gemensam lagstiftning som skulle baseras
på en preskriptionstid om tio år i allmänhet och en kortare preskriptionstid
för fordringar i det dagliga livet. Sedan man påföljande år enats om principerna
för det fortsatta lagstiftningsarbetet kom detta efter en tid att avbrytas
i avvaktan på resultatet av pågående lagstiftningsarbete inom Europarådet
och FN. Arbetet inom FN ledde år 1974 till antagandet av en konvention
angående preskription i internationella köpförhållanden. Av de nordiska länderna
har endast Norge anslutit sig till FN-konventionen.

Det nordiska samarbetet på ifrågavarande område återupptogs så småningom,
och år 1972 uppnåddes principiell enighet om huvuddragen i ett
förslag till samnordiska regler om preskription. På grundval av denna överenskommelse
lades för svenskt vidkommande år 1975 fram förslag till ny
preskriptionslag i promemorian (Ds Ju 1975:11) Preskription. Enligt huvudregeln
i promemorieförslaget skulle en fordran preskriberas tre år efter
förfallodagen. Den skulle dock alltid preskriberas tio år efter tillkomsten,
om den inte förfallit till betalning dessförinnan eller om inte preskriptionsavbrott
skett. För preskriptionsavbrott krävdes enligt förslaget i princip att
gäldenären erkände skulden eller att borgenären inledde rättsligt förfarande.
När det var fråga om ännu inte förfallen fordran gav förslaget dock borgenären
rätt att avbryta preskription genom en skriftlig erinran.

Departementspromemorian har lagts till grund för ifrågavarande proposition.
Till följd av det i vissa hänseenden negativa remissutfallet har promemorieförslaget
dock, såsom kommer att framgå av det följande, blivit
föremål för en betydande omarbetning.

LU 1976/77:24

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att bestämmelserna om preskription i 1862 års
preskriptionsförordning upphävs och ersätts av en ny preskriptionslag.

Ett huvudsyfte med förslaget är att åstadkomma att fordringar avvecklas
snabbare än f. n. Detta kommer till uttryck på två sätt. Dels föreslås en
förkortning av den allmänna preskriptionstiden. Dels föreslås en skärpning
av reglerna om preskriptionsavbrott.

Enligt huvudregeln skall en fordran preskriberas tre år efter den dag den
tidigast kan göras gällande. Tiden skall dock vara tio år för fordran som
grundar sig på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis, såvida inte
fordringen avser ett konsumentköp eller en konsumenttjänst. En tioårig
preskriptionstid skall gälla också för fordran som har fastställts genom dom
e. d. Lagen gäller ej fordran på medel som innestår hos bank.

Preskription skall liksom f. n. kunna avbrytas av både gäldenären och
borgenären. 1 fråga om preskriptionsavbrott från gäldenärens sida behålls
nuvarande regler. Preskriptionen skall således anses avbruten om gäldenären
erkänner skulden. Det behöver inte ske uttryckligen utan kan också ske
genom att han betalar amortering eller ränta eller på annat sätt.

När det gäller preskriptionsavbrytande åtgärder från borgenärens sida krävs
enligt förslaget i princip att borgenären väcker talan mot gäldenären eller
på annat sätt inleder rättsligt förfarande. Liksom f. n. skall preskriptionsavbrott
normalt medföra att ny preskriptionstid börjar löpa. Har preskription
avbrutits genom väckande av talan, räknas dock ny preskriptionstid endast
om fordringen blir fastställd genom dom e. d. 1 annat fall löper en kortare
tilläggsfrist från det förfarandet avslutas.

Har preskription inträtt, innebär det liksom nu att borgenären i princip
förlorar rätten att kräva ut sin fordran. Preskription av huvudfordran omfattar
enligt förslaget också fordran på ränta o. d. och fordran på grund
av borgen. Liksom hittills skall en preskriberad fordran under vissa förutsättningar
få användas till kvittning.

De föreslagna bestämmelserna är i väsentliga avseenden tvingande. Avtal
om att fordran inte skall preskriberas eller att preskription skall avbrytas
på annat sätt än det föreskrivna skall sålunda vara ogiltigt. Vidare skall
avtal om förlängning av preskriptionstiden vara giltigt endast om det har
ingåtts efter fordringens tillkomst. Sådant avtal får gälla bara under begränsad
tid.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1977. Enligt förslaget skall
de nya bestämmelserna tillämpas även på fordran som har kommit till före
ikraftträdandet, under förutsättning att fordringen inte har preskriberats
dessförinnan. För att inte rättsförluster skall uppstå på grund av förkortningen
av preskriptionstiden föreslås en treårig övergångstid beträffande äldre
fordringar.

LU 1976/77:24

Förslaget till ny preskriptionslag

Förslaget har kritiserats vid den hearing utskottet hållit i ärendet. Företagarorganisationernas
företrädare har sålunda vänt sig mot att muntliga
och skriftliga fordringar i förslaget getts olika långa preskriptionstider. Vidare
har kritiserats den kortare preskriptionstidens längd, reglerna för preskriptionsavbrott
samt avsaknaden av en yttersta preskriptionstid. Enligt företagarorganisationerna
kommer förslaget, sett som en helhet, att medföra
betydande olägenheter för näringslivet. Företagarorganisationerna avstyrker
därför bifall till propositionen. Även Kooperativa förbundet (KF), som representerar
såväl näringslivs- som konsumentintressen, har avstyrkt förslaget.
Konsumentverket däremot har framhållit att förslaget om en kort
preskriptionstid i konsumentförhållanden innebär betydande fördelar för
konsumenterna och ansluter sig till förslaget. Möjligen skulle det enligt
verkets mening kunna vara av visst intresse för konsumenterna att en yttersta
preskriptionstid införs.

Utskottet vill till en början framhålla att frågorna om preskriptionstidens
längd, utgångspunkten för preskriptionstiden och preskriptionsavbrott har
sådant inbördes samband att de inte bör prövas var för sig. I det följande
kommer utskottet därför att se dessa delar av förslaget som en enhet när
utskottet prövar om förslaget till ny lagstiftning kan tillstyrkas.

Som framgår av redogörelsen i det föregående för gällande rätt är de
nuvarande preskriptionsbestämmelserna mer än hundra år gamla. Med hänsyn
härtill kan det självfallet finnas behov av en modernisering av bestämmelserna.
Utskottet vill emellertid understryka att den omständigheten att
bestämmelserna är gamla inte kan ensam utgöra tillräckligt skäl för en mer
genomgripande omarbetning.

Även i de övriga nordiska länderna gäller gamla preskriptionsregler. Det
förhållandet att de nordiska preskriptionsreglerna under avsevärd tid förblivit
oförändrade tyder på att de - även om de skiljer sig betydligt från varandra
- fungerat tillfredsställande. Att så är fallet har också bekräftats vid de
besök som utskottsdelegationen gjorde i Helsingfors, Köpenhamn och Oslo.
Några nackdelar med gällande lagstiftning har inte kunnat påvisas vare sig
i Danmark, Finland eller Norge. 1 Sverige har det visserligen under senare
år förekommit pressuppgifter om att gäldenärer, som betalt sina skulder,
lång tid därefter utsatts för nya krav. Även konsumentverket har fått vissa
anmälningar därom. Något uttalat missnöje med nu gällande preskriptionsregler
har dock inte förekommit.

Företagarorganisationerna har bestritt riktigheten i departementschefens
påstående att de föreslagna reglerna skulle kunna vara till fördel för näringsidkarna.
Visserligen har man även inom näringslivet intresse av att
fordringsförhållanden avvecklas snabbt. Av många olika skäl kan fordringsförhållanden
dock komma att bestå under längre tid än tre år. Gäller det
ett fortlöpande affärsförhållande är borgenären enligt organisationerna ofta
mer angelägen om affärsförhållandets bestånd än att utkräva skulden. Or -

LU 1976/77:24

ganisationerna har framhållit att det ter sig helt orealistiskt att en borgenär
vid långvarigt affärsförhållande skulle dra gäldenären inför domstol för att
göra upp om kanske en enda tvistig fordran. För näringslivets del skulle
införandet av en så kort preskriptionstid som tre år i förening med en skärpning
av reglerna om preskriptionsavbrott ställa till stora problem med risk
för rättsförluster. Särskilt gäller detta i fråga om de små företagen, som
saknar juridisk och ekonomisk expertis.

Vad företagarorganisationerna sålunda anfört kan enligt utskottets mening
inte frånkännas betydelse. Det kan visserligen sägas att om både det norska
och det danska näringslivet kunnat utan svårighet leva med betydligt kortare
preskriptionstider än tio år också det svenska näringslivet borde kunna göra
detta. Man bortser emellertid då ifrån att preskriptionsreglerna är gamla
och att de i princip förblivit oförändrade under större delen av den tid
som handeln och industrin utvecklats och expanderat. En väsentlig förändring
av preskriptionsreglerna måste därför föra med sig kraftiga ingrepp
i affärsseder, administrativa rutiner m. m. Vid utskottsdelegationens besök
i Köpenhamn framhöll också företrädare för det danska näringslivet att
redan en sänkning av preskriptionstiden från fem till tre år skulle för danskt
näringsliv medföra avsevärda problem. För svenskt vidkommande innebär
de föreslagna preskriptionsreglerna en väsentligt större omställning än ett
liknande förslag skulle göra i Danmark. Utskottet vili också erinra om att
den lättnad, som en gäldenär får genom att han inte behöver spara kvitton
m. m., inte kommer näringsidkarna till del. Enligt den nya bokföringslag,
som trädde i kraft den 1 januari 1977, måste de nämligen spara verifikationer
under tio år.

Utskottet vill också peka på att den föreslagna lagregleringen ter sig komplicerad
och svårtillämpad. Såsom framhållits av flera av deltagarna i den
ovannämnda hearingen kan svårigheter uppstå när det gäller att avgöra vad
som är ett skriftligt fordringsbevis och vad som är en konsumentfordran.
Även utgångspunkten för preskriptionstiden ”den dag fordringen tidigast
kan göras gällande” kan i vissa situationer vara svår att bestämma. Särskilt
för småföretagare kan dessa tolkningssvårigheter innebära risk för rättsförluster.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om att de föreslagna preskriptionsbestämmelserna
även blir tillämpliga på fordringar mellan privatpersoner.
Enligt utskottets mening kan en förkortning av preskriptionstiden
till tre år medföra olägenheter i fråga om sådana fordringar. Även om också
i privata förhållanden reverser vanligen utfärdas i samband med lån förekommer
det dock ofta handlån till betydande belopp utan skuldebrev.
Med hänsyn till släkt- och vänskapsförhållanden torde det många gånger
komma att te sig mindre tilltalande för en borgenär att inom en så relativt
kort tid som tre år behöva vända sig till domstol för att undvika att fordringen
blir preskriberad.

Ett viktigt motiv för förslaget till ny lagstiftning har enligt departements -

LU 1976/77:24

chefen varit att den nuvarande tioårspreskriptionen är alltför lång när det
gäller fordringar som regelmässigt förekommer i det dagliga livet och som
rör förhållandet mellan näringsidkare och konsumenter. Hit hör fordringar
på köp av hushållsartiklar och annan lös egendom som är avsedd för enskilt
bruk, fordringar på ersättning för reparationsarbeten, transporter m. m. 1
propositionen framhålls att det också är beträffande fordringar på konsumentområdet
som risken är störst för att en gäldenär, som har betalat sin
skuld, blir nödsakad att betala på nytt.

För att få en uppfattning om hur pass frekvent det är att en gäldenär
utsätts för dubbelkrav har utskottet från konsumentverket inhämtat upplysningar
om verkets erfarenheter. Av den sammanställning som överlämnats
till utskottet framgåratt verket kommit i kontakt fned problemet genom
skriftliga anmälningar från enskilda konsumenter och genom verkets telefonrådgivning.
Antalet klagomål har av verket beräknats till något mer
än ett tiotal per år. Klagomålen synes framför allt röra sig om konsumenttjänster
i form av reparationer och annat arbete på fast egendom.

Vad sålunda framkommit ger enligt utskottets mening inte belägg för
att dubbelkrav skulle utgöra något större problem. Det kan för övrigt anmärkas
att i två av de i sammanställningen särskilt redovisade tre fallen
fordringen inte heller skulle ha varit preskriberad om de föreslagna nya
preskriptionsreglerna hade gällt. Utskottet vill också tillägga att det torde
förhålla sig så att många konsumenter inte sparar kvitton ens i tre år. För
att preskriptionstiden skall få någon verklig effekt borde den följaktligen
sättas betydligt kortare än tre år. Mot en så snäv tidsgräns talar emellertid
det förhållandet att det inte är osannolikt att konsumenterna då skulle efter
mycket kort tid kunna bli utsatta för hårdhänta inkassokrav även i sådana
fall där de är beredda att betala frivilligt. Det kan i sammanhanget anmärkas
att företrädaren för de finska konsumentintressena uttryckt farhågor För
att redan en preskriptionstid om tre år skulle kunna innebära ett ökat betalningstryck
på konsumenterna och följaktligen vara till nackdel för dessa.
Utskottet vill också tillägga att det förhållandet att en fordran är preskriberad
inte innebär att konsumenten alltid kan göra sig av med sina kvitton. På
grund av annan lagstiftning, t. ex. i fråga om realisationsvinstbeskattning,
inkomstbeskattning, fastighetstaxering m. m., kan det i vissa fall finnas
skäl att spara kvitton längre än i tre år.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att den nuvarande preskriptionstiden
knappast inneburit några mer märkbara olägenheter när det
gäller konsumentfordringar. Allmänt sett måste det dock vara ett konsumentintresse
att fordringar inom konsumentområdet avvecklas inom en
rimlig tid. En förkortning av den allmänna preskriptionstiden inom detta
område ter sig därför principiellt motiverad.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet sålunda att de föreslagna preskriptionsreglerna
innebär nackdelar när det gäller fordringar inom affärslivet.
Motsvarande torde i viss mån gälla privatlivets fordringar. Enligt ut -

LU 1976/77:24

skottets mening är det endast inom konsumentområdet som det kan finnas
anledning att förkorta preskriptionstiderna. Ensamt kan detta dock inte utgöra
tillräckligt skäl för att införa nya generella preskriptionsregler. Återstår
då frågan huruvida det med hänsyn till intresset av nordisk enhetlighet
på området finns skäl att generellt ändra preskriptionsreglerna.

Som framgår av vad utskottet tidigare anfört har propositionen tillkommit
mot bakgrund av ett långvarigt nordiskt lagstiftningsarbete. Den omständigheten
att arbetet pågått i tjugofem år utan att några nämnvärda resultat
uppnåtts tyder dock på att intresset för och behovet av enhetliga nordiska
regler på området inte varit särskilt stort. Läget är nu det att i Norge har
utarbetats en departementspromemoria som har remissbehandlats. Propositionen
i ämnet väntas föreläggas stortinget hösten 1977. I Danmark och
i Finland har några lagförslag inte framlagts.

Det norska departementsförslaget innebär att den treåriga preskriptionstiden,
som i praktiken varit den mest tillämpade, nu även formellt görs
till huvudregel. En preskriptionstid om tio år skall finnas endast i fråga
om skuldebrev och handlån. Den tjugoåriga preskriptionstiden bibehålls i
fråga om bankfordringar. Någon motsvarighet till den svenska uppdelningen
i skriftliga och muntliga fordringar och i konsumentfordringar och andra
fordringar finns inte. På fråga av utskottsdelegationen har företrädare för
det norska justitiedepartementet förklarat att man inte funnit den svenska
lösningen lämplig för norskt vidkommande.

I Danmark och Finland har vederbörande justitiedepartement upplyst att
man inte har några principiella invändningar mot förkortade preskriptionstider
men att frågan inte beöms ha någon prioritet. Företrädare för resp.
lands näringsliv har förklarat sig inte önska någon ändring i gällande bestämmelser.
Man har vidare uppgett att den bristande överensstämmelsen
mellan lagstiftningen i de olika länderna på ifrågavarande område inte synes
ha medfört några komplikationer. Även om det skulle kunna vara en fördel
att enhetliga regler tillskapades är behovet därav inte särskilt stort. Viktigare
för näringslivet är att t. ex. köplagsreglerna är enhetliga.

Det anförda visar enligt utskottets mening att det inte torde föreligga
något sådant behov av en nordisk enhetlighet på detta område som kan
motivera en omfattande ändring av gällande rätt. Intresset för enhetliga
nordiska regler har också visat sig svagt.

På anförda skäl kan utskottet inte ställa sig bakom förslaget till en ny
preskriptionslag. Konsumenternas intresse av kortare preskriptionstider bör
i stället kunna tillgodoses genom särskilda preskriptionsbestämmelser i fråga
om konsumentfordringar. Hur sådana bestämmelser skall utformas behöver
emellertid närmare utredas. Det bör ankomma på regeringen att göra detta.
Reglerna bör emellertid enligt utskottets mening bygga på en treårig preskriptionstid.
Förslag om särskilda preskriptionsregler i konsumentförhål -

LU 1976/77:24

landen bör föreläggas riksdagen senast i samband med att förslag til! lagstiftning
på grundval av konsumenttjänstutredningens arbete föreläggs riksdagen.
Vad utskottet sålunda anfört bör ges regeringen till känna.

Övriga lagförslag

Förslagen utgör följdändringar till preskriptionslagsförslaget och bör följaktligen
avslås.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med avslag på propositionen 1976/77:5 ger regeringen
till känna vad utskottet anfört om att förslag till särskilda preskriptionsregler
i konsumentförhållanden bör föreläggas riksdagen.

Stockholm den 29 mars 1977

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Andersson i Södertälje (s), Olsson i Timrå
(s), fru Nilsson i Sunne (s), herrar Ekinge (fp). Andersson i Gamleby (s),
Olsson i Sundsvall (c). Gillström (s), herr Konradsson (s), fru Fredgardh
(c), herr Andréasson (s), fru Karlsson (c), fru Andersson i Täby (c), herrar
Ollén (m) och Pettersson i Stockholm (m).

Reservation

av herrar Andersson i Södertälje, Olsson i Timrå, fru Nilsson i Sunne, herrar
Andersson i Gamleby, Gillström, Konradsson och Andréasson (samtliga
s) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 19 med orden
"Sorn framgår” och slutar på s. 23 med orden ”följaktligen avslås” bort
ha följande lydelse:

Som framgår av redogörelsen i det föregående för gällande rätt är de
nuvarande preskriptionsbestämmelserna mer än hundra år gamla. Sedan
deras tillkomst har emellertid produktionsförhållanden och konsumtionsvanor
radikalt förändrats. De allmänna preskriptionsbestämmelserna har därför
kommit att framstå som föråldrade och i behov av modernisering. Den
långa preskriptionstiden, tio år, i förening med det mycket formlösa sätt

LU 1976/77:24

på vilket preskriptionstiden kan avbrytas har föranlett att det i praktiken
endast undantagsvis blir aktuellt att vid krav åberopa preskription. Rättspraxis
uppvisar också endast enstaka fall där domstol kunnat konstatera
att en fordran är preskriberad. Att den nuvarande allmänna preskriptionstiden
i många fall är för lång framgår för övrigt av att bestämmelser om
kortare preskriptionstider har måst införas i ett flertal specialförfattningar.

Det viktigaste motivet för förslaget till ny lagstiftning har enligt departementschefen
varit att den nuvarande tioårspreskriptionen är alltför lång,
framför allt när det gäller fordringar som regelmässigt förekommer i det
dagliga livet och som rör förhållandet mellan näringsidkare och konsumenter.
Hit hör fordringar på köp av hushållsartiklar och annan lös egendom
som är avsedd för enskilt bruk, fordringar på ersättning för reparationsarbeten,
transporter m. m. I propositionen framhålls att det också är beträffande
fordringar på konsumentområdet som risken är störst för att en
gäldenär som har betalat sin skuld blir nödsakad att betala på nytt.

För att få en uppfattning om hur pass frekvent det är att en gäldenär
utsätts för dubbelkrav har utskottet från konsumentverket inhämtat upplysningar
om verkets erfarenheter. Av den sammanställning som överlämnats
till utskottet framgåratt verket kommit i kontakt med problemet genom
skriftliga anmälningar från enskilda konsumenter och genom verkets telefonrådgivning.
Antalet klagomål har av verket beräknats till något mer
än ett tiotal per år. Klagomålen synes framför allt röra sig om konsumenttjänster
i form av reparationer och annat arbete på fast egendom.

Uppgifterna från konsumentverket ger visserligen inte belägg för att olika
företag mer systematiskt skulle försöka göra gällande dubbelkrav mot gäidenärerna.
Sammanställningen visar dock att det förekommer ett antal fall
av dubbelkrav varje år. Det kan dessutom hållas för troligt att det förekommer
ett inte obetydligt antal fall som aldrig kommer till konsumentverkets
kännedom. Ställs dubbelkrav har gäldenären, om han är privatperson,
ofta begränsade möjligheter att visa att han har betalt. Vanligtvis
förenskiida personer inte ordentliga räkenskaper,och desparar inte kvitton någon
längre tid. I varje fall torde det vara säl lan förekommande att de sparar kvitton
m. m. under så lång tid som tio år. Det behövs därför enligt utskottets mening
ett ökat skydd för konsumenten mot dubbel krav. Härtill kommer att det
allmänt sett måste vara ett konsumentintresse att fordringar i nom konsumentområdet
avvecklas inom en rimlig tid. Utskottet ansluter sig därför helt till departementschefens
ståndpunkt att den nuvarande preskriptionstiden bör förkortas
när det gäller konsumentfordringar.

Vad utskottet nu anfört talar i viss mån för att preskriptionstiden borde
sättas betydligt kortare än tre år. Om man inför en alltför kort preskriptionstid
föreligger dock en uppenbar risk för att borgenärer för att undvika preskription
mycket snabbt ansöker om stämning eller betalningsföreläggande
även mot sådana gäldenärer som kanske är fullt beredda att betala frivilligt,
något som från enskild synpunkt självfallet är betänkligt. Den föreslagna

LU 1976/77:24

treåriga preskriptionstiden ger enligt utskottets mening gäldenären tillräckligt
rådrum och undanröjer risken för att han i onödan skall utsättas för
rättsliga åtgärder. Med en sådan tidsfrist torde även borgenären få tillräcklig
tid för att kräva betalning eller för att åstadkomma preskriptionsavbrott.
En fördel med förslaget är också att man får samma preskriptionstid som
nu gäller i Norge för motsvarande fordringar och som man under de nordiska
överläggningarna varit överens om att ha som utgångspunkt för enhetliga
nordiska preskriptionsbestämmelser.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att det föreligger en rekommendation
från Nordiska rådet till de olika länderna att försöka få till
stånd enhetliga regler om preskription av fordringar. Läget är nu det att
i Norge har utarbetats en departementspromemoria som har remissbehandlats.
Propositionen i ämnet väntas föreläggas stortinget hösten 1977. I Danmark
och i Finland har några lagförslag inte framlagts.

Det norska departementsförslaget innebär att den treåriga preskriptionstiden,
som i praktiken varit den mest tillämpade, nu även formellt görs
till huvudregel. En preskriptionstid om tio år skall finnas endast i fråga
om skuldebrev och handlån. Den tjugoåriga preskriptionstiden bibehålls i
fråga om bankfordringar. Någon motsvarighet till den svenska uppdelningen
i skriftliga och muntliga fordringar och i konsumentfordringar och andra
fordringar finns inte. Det norska förslaget skiljer sig således något från propositionens
förslag. När det gäller de viktigaste bestämmelserna, nämligen
den kortaste preskriptionstidens längd, utgångspunkten för preskriptionstiden
och sättet för preskriptionsavbrott, överensstämmer dock de båda förslagen.

I Danmark och Finland har företrädare för respektive lands justitiedepartement
uppgivit för utskottsdelegationen att man inte har några principiella
invändningar mot förkortade preskriptionstider men att frågan inte
bedömts ha någon prioritet. Om de svenska och norska förslagen skulle
antas, kan man dock räkna med att även i Danmark och Finland frågan
om ny preskriptionslagstiftning kommer att aktualiseras.

Som framgår av det föregående har företagarorganisationerna kritiserat
lagförslaget, framför allt därför att det är tillämpligt på fordringar inom affärslivet.
De svårigheter som enligt organisationerna skulle uppstå för de
enskilda näringsidkarna till följd av den sänkta preskriptionstiden och de
skärpta reglerna om preskriptionsavbrott finner utskottet dock något överdrivna.
Samma gäller påståendena om att lagens utformning skulle medföra
tolkningssvårigheter. Utskottet hänvisar till att man sedan länge i Norge
och Danmark haft preskriptionstider på tre respektive fem år i fråga om
flertalet av de vanligaste fordringarna inom affärsvärlden och regler om
preskriptionsavbrott som är desamma som i propositionens förslag. Enligt
vad näringslivets företrädare i dessa länder uppgivit för utskottsdelegationen
har gällande preskriptionsregler inte inneburit några nackdelar för näringslivet.
Tvärtom har det varit till fördel att fordringsförhållandena måste av -

LU 1976/77:24

vecklas inom en inte alltför lång tid. Enligt utskottets mening borde det
även för svenskt vidkommande vara till fördel med kortare fordringsförhållanden.
Ju äldre en oklar fordran är desto svårare blir det för borgenären
att styrka grunden för sin fordran och för gäldenären att ta ställning till
anspråket och framställa de invändningar som kan vara befogade. Utskottet
vill också peka på att, om i det enskilda fallet behov skulle finnas av längre
preskriptionstid än tre år och parterna vill undvika rättsliga åtgärder, lagförslaget
enligt 14 § ger parterna rätt att träffa avtal om förlängning av preskriptionstiden.
Utskottet vill också erinra om att förslaget innehåller vissa
tidsfrister (3 §), vilka kan bli tillämpliga, om en borgenär har giltig ursäkt
för att ej avbryta preskription i tid på grund av att han t. ex. inte vet vem
som är rätt gäldenär eller på grund av att gäldenären inte kan anträffas.

Det anförda innebär inte att utskottet vill bestrida att det vid en övergång
til! det nu föreslagna systemet för preskription av fordringar kan uppstå
problem för näringslivet och de enskilda näringsidkarna. Det kan sålunda
uppkomma behov av att ändra affärspraxis, administrativa rutiner m. m.
Enligt utskottets förmenande torde det dock i huvudsak röra sig om problem
av övergångskaraktär. När det gäller tolkningen av lagens regler finns det
enligt utskottets mening inte anledning anta att det skall uppkomma svårare
problem än som normalt kan anses följa med en ny genomgripande lagstiftning.
Utskottet utgår också från att företagarorganisationerna kommer
att informera sina medlemmar om de nya reglerna. Såsom kommer att
framgå av det följande föreslår utskottet för att möjliggöra informationsinsatser
att lagens ikraftträdande senareläggs. Utskottet vill även erinra om
att i fråga om fordringar som vid lagens ikraftträdande ännu ej preskriberats
gäller en särskild övergångstid för att inte borgenären oförskyllt skall åsamkas
rättsförluster när den nya lagstiftningen träder i kraft.

I sammanhanget bör framhållas att de nu föreslagna preskriptionsreglerna
även blir tillämpliga på privatlivets fordringar, t. ex. sådana som uppkommer
när enskilda personer köper egendom av personer som inte är näringsidkare.
Även i sådana fall är det en fördel att fordringsförhållandet avvecklas inom
en rimlig tid. När det gäller fordringar mellan privatpersoner rör det sig
inte sällan om långfristiga lån. I sådana fall undertecknar gäldenären som
regel en revers på beloppet, i varje fall om beloppet är av någon storlek.
Därmed kommer också en tioårstid att löpa. 1 fråga om rena handlån blir
preskriptionstiden däremot enligt huvudregeln tre år. Som framgår av det
ovan anförda innehåller det nya norska departementsförslaget en tioårig
preskriptionstid vid handlån. Från norsk sida har man emellertid uppgivit
att man är tveksam om behovet av en lång preskriptionstid i dessa fordringsförhållanden,
och departementets företrädare har förutskickat att undantaget
från treårsregeln, när det gäller handlån, möjligen kommer att utgå
i den blivande propositionen. Utskottet kan inte finna att det för svenskt
vidkommande finns anledning att undanta handlån från huvudregeln utan
anser att man kan acceptera en treårstid även vid detta slag av privata
fordringar.

LU 1976/77:24

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet sålunda att förslaget om en förkortning
av den allmänna preskriptionstiden och en skärpning av reglerna
om preskriptionsavbrott innebär betydande fördelar sett från konsumentsynpunkt.
Även när det gäller fordringar utanför konsumentområdet är det
en fördel att fordringsförhållanden avvecklas inom inte alltför lång tid. De
invändningar mot förslagen som gjorts av näringslivet är enligt utskottets
mening inte av den vikt att fordringar mellan näringsidkare bör undantas
från förslaget. Utskottet vill också betona att det är en avgjord vinning
om man kan ha enhetliga, generella preskriptionsbestämmelser och inte
olika bestämmelser för skilda typer av fordringar.

Propositionens förslag innebär även ett närmande till norsk rätt på området.
Ett genomförande av förslaget torde komma att väsentligt öka möjligheten
att så småningom uppnå nordisk enhetlighet och härigenom uppfylla
Nordiska rådets rekommendation. Till undvikande av missförstånd vill utskottet
stryka under att utskottet härvid inte avser exakt lika regler i de
olika länderna utan en enhetlighet när det gäller de viktigaste bestämmelserna,
nämligen de om preskriptionstidens längd, dess utgångspunkt, preskriptionsavbrott
samt verkningar av preskription och preskriptionsavbrott.

På anförda skäl ansluter sig utskottet till förslagets huvudpunkter.

När det gäller enskildheter i lagförslaget vill utskottet först något beröra
frågan om en yttersta preskriptionstid. Det förhållandet att utgångspunkten
för preskriptionstiden inte som i gällande rätt är fordringens tillkomst utan
den dag då fordringen tidigast kan göras gällande innebär att tiden mellan
fordringens tillkomst och den tidpunkt när den preskriberas kan bli mycket
lång. Detta kan självfallet i vissa fall innebära nackdelar för såväl gäldenär
som borgenär. I preskriptionslagsförslaget föreskrivs emellertid en yttersta
preskriptionstid endast i fråga om skadeståndsfordringar (6 §). Avsaknaden
av en generell yttersta preskriptionstid kritiseras av lagrådet som föreslår
att en sådan bestämmelse införs. Som framgår av vad utskottet tidigare
anfört har företagarorganisationerna anslutit sig till lagrådets ståndpunkt.
Även konsumentverket har uttryckt att det kunde vara av intresse för konsumenterna
med en sådan regel.

Enligt departementschefens uppfattning talar starka skäl mot att införa
en allmän bestämmelse om en yttersta preskriptionstid från fordringens tillkomst.
Han anser den främsta nackdelen med en sådan bestämmelse vara
att preskriptionslagen därmed blir mer komplicerad än enligt propositionsförslaget,
något som ökar tillämpningssvårigheterna för både allmänheten
och myndigheterna. Lagrådets förslag skulle enligt departementschefen i
själva verket innebära att man får två olika system för beräkning av preskriptionstid.
Vidare inträder den komplikationen att det samtidigt kan löpa
två olika preskriptionstider med olika utgångspunkter beträffande en och
samma fordran. Dessutom skulle man även i framtiden få dras med de
inte obetydliga problem som hänger samman med frågan när en fordran
skall anses tillkommen och som nu föreligger vid tillämpningen av preskriptionsförordningen.

LU 1976/77:24

Vad departementschefen sålunda anfört som skäl mot att införa en generell
yttersta preskriptionstid finnér utskottet övertygande. Utskottet tillstyrker
följaktligen bifall till propositionen i denna del.

En fråga som varit föremål för en särskild hearing i ärendet är frågan
om preskription av medel innestående hos bank. F. n. gäller huvudregeln om
tioårig preskription även fordringar på medel som innestår på bankräkning.
I propositionen föreslås att preskriptionslagen ej skall vara tillämplig på sådana
fordringar (1 § 2 st.). Undantagsbestämmelsen föreslås dock inte gälla
fordran på grund av insättning i inlåningsrörelse som drivs av t. ex. K.F
eller HSB eller fordran som står inne på postgirokonto. Sådana fordringar
preskriberas alltså enligt allmänna regler.

För att tillgodose bankernas intresse av att kunna avveckla bankkonton
som har stått outnyttjade under mycket lång tid föreslås i stället att i lagen
om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar tas in
en bestämmelse om att nedsättning av belopp som satts in på räkning hos
bank e. d. får ske även om fordringen inte är förfallen till betalning, under
förutsättning att tio år har förflutit från det insättning eller uttag senast
gjordes. Dessutom förordas att den tid som skall förflyta innan medel, som
har satts ned, får lyftas av den som har gjort nedsättningen förkortas från
tjugo till tio år. Det sagda innebär i praktiken att preskriptionstiden blir
tjugo år för ifrågavarande slag av bankfordringar.

De föreslagna bestämmelserna har starkt kritiserats av Bankföreningen,
Sparbanksföreningen och Föreningsbankernas förbund, som anser att även
fordran grundad på insättning på inlåningskonto i bank skall vara underkastad
de allmänna preskriptionsbestämmelsema. Enligt föreningarna innebär
den föreslagna regleringen betydande olägenheter. Dels är nedsättningsförfarandet
en omständlig och tungrodd metod för att avveckla konton,
dels skyddar nedsättningsförfarandet banken från krav på grund av kontot
endast såvitt avser det nedsatta beloppet. Banken skulle för att kunna
utnyttja nedsättningsförfarandet nödgas successivt registrera konton på vilka
inga nedsättningar eller uttag gjorts under de senaste tio åren. För att kunna
återkräva det nedsatta beloppet, om ingen inom föreskriven tid gör anspråk
på detta, måste banken ordna med en särskild bevaknings- och återkravsrutin.
Den viktigaste invändningen mot förslaget är emellertid att banken
kan utsättas för krav som går utöver det nedsatta beloppet. Risken för att
banken skall få krav på redan utbetalade belopp är störst när det gäller
de motbokslösa kontona, såsom checkkonton, kvittokonton m. fl. Antalet
sådana konton torde f. n. uppgå till cirka tre miljoner. För att skydda sig
mot dubbelkrav skulle bankerna tvingas att spara bokföringsverifikationer
under en i princip obegränsad framtid. Detta skulle även med en utvecklad
mikrofotografering av arkivalier så småningom leda till oefterrättliga arkivförhållanden.
Den enda alternativa lösningen synes föreningarna vara
att bankerna utnyttjar avtalsfriheten på området och med samtliga kontoinnehavare
träffar avtal om en särskild preskriptionstid. Enligt förening -

LU 1976/77:24

arna torde man kunna utgå från att bankerna - om propositionens förslag
genomförs - kommer att använda sig av denna lösning.

Bankinspektionen har förklarat sig helt dela bankföreningarnas uppfattning
att ifrågavarande undantag för vissa bankfordringar från de allmänna
preskriptionsbestämmelserna bor utgå. För fordringar på medel innestående
hos bank bör i stället gälla en tioårig preskriptionstid.

Utskottet vill för sin del framhålla att den nuvarande tioåriga preskriptionstiden
inte synes ha inneburit några rättsförluster eller andra nackdelar
för kontohavarna. Enligt vedertagen praxis utbetalar bankerna nämligen
innestående medel till den som visar sig berättigad därtill oavsett om preskription
har inträtt. Man betalar dock som regel inte ränta för tid efter
det att fordringen preskriberats. Vad bankföreningarna och bankinspektionen
invänt mot den i propositionen ändrade ordningen finner utskottet tungt
vägande. Utskottet kan därför inte ställa sig bakom propositionens förslag
i denna del.

Utskottet förordar att andra stycket i 1 § i förslaget till preskriptionslag
utgår. Vidare föreslår utskottet att i 2 § införs ett nytt, tredje stycke av
innebörd att fordran grundad på insättning på räkning hos bank eller annan
som yrkesmässigt bedriver inlåningsrörelse skall preskriberas när tio år förflutit
från det insättning eller uttag senast gjordes. Utskottet vill tillägga
att det med propositionens förslag är tveksamt vilken preskriptionstid som
gäller beträffande medel på postgirokonto. Som regel torde postgirot inte
utfärda skriftliga fordringsbevis. 1 dessa fall är preskriptionstiden tre år. Utfärdas
skriftligt fordringsbevis är preskriptionstiden tio år. När det gäller
konton hos KF och HSB m. fl. kan det förekomma både motbokskonton
och motbokslösa konton med olika preskriptionstider. Denna ovisshet om
preskriptionstiden undanröjs med utskottets hänvisning till ”annan som
yrkesmässigt bedriver inlåningsrörelse”. I samtliga angivna fall blir preskriptionstiden
nu tio år.

Beträffande lagförslaget i övrigt har utskottet ingen erinran. Utskottet
återkommer i det följande till frågan om ikraftträdande och till övergångsbestämmelserna.

Övriga lagförslag

Vad utskottet ovan föreslagit beträffande fordran på medel som innestår
hos bank föranleder att det föreslagna tredje stycket i 1 § förslaget till lag
om ändring i lagen (1927:56) om gälds betalning genom penningars nedsättande
i allmänt förvar bör utgå. I övrigt föranleder förslagen inga kommentarer
från utskottets sida.

LU 1976/77:24

Ikraftträdande m. m.

Propositionen förelädes riksdagen vid riksmötets öppnande. Dess behandling
i utskottet har tagit en avsevärd tid i anspråk. Den tid som nu återstår
fram till den i propositionen föreslagna ikraftträdandetidpunkten 1 juli 1977
är enligt utskottets mening alltför kort. Ikraftträdandet bör därför senareläggas.
Enligt utskottets mening fordrar den nya preskriptionslagen betydande
informationsinsatser från justitiedepartementets, myndigheters och
organisationers sida. På grund härav föreslår utskottet att samtliga lagförslag
skall träda i kraft den 1 januari 1978. Den i övergångsbestämmelserna till
preskriptionslagen intagna övergångstiden bör på motsvarande sätt förlängas
med ett halvt år.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med förklaring att propositionen 1976/77:5 inte kunnat
oförändrad bifallas

1. antar förslaget till preskriptionslag med följande i härvid fogad
bilaga som utskottets förslag betecknade ändringar,

2. antar förslaget till lag om ändring i lagen (1927:56) om gälds
betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar med
dels följande i härvid fogad bilaga som utskottets förslag betecknade
ändringar, dels sådan ändring av ingressen till lagförslaget
som föranleds härav,

3. antar de övriga genom propositionen framlagda lagförslagen
med den ändringen att lagarnas ikraftträdande bestämmes till
den 1 januari 1978.

LU 1976/77:24

Bilaga

Av reservanterna föreslagna ändringar i lagförslagen

1 Förslag till
Preskriptionslag

R egeriagens förslag Utskottets förslag

l s

Denna lag (regeringens förslag) särskilt föreskrivet.

Lagen gäller ej fordran pä medel
som inneslår hos bank.

2 §

Fordran preskriberas (regeringens förslag) göras gällande.

Preskriptionstiden är (regeringens förslag) 1 § konsument köplagen.

Fordran på medel som inneslår på
räkning hos bank eller annan som yrkesmässigt
bedriver inlåningsrörelse
preskriberas tio år efter det insättning
eller uttag senast gjordes.

I fråga om (regeringens förslag) i 6-8 Si?-

Denna lag träder i kraft den I juli
1977.

Lagen tillämpas (regeringens

Fordran som avses i andra stycket
preskriberas ej före den 1 juli 1980,
om icke preskription skulle ha inträtt
dessförinnan även enligt äldre bestämmelser.

1 fråga om sådan fordran på skatt
eller allmän avgift varom särskilda
bestämmelser om preskription icke
har meddelats skall förordningen
(1862:10 s. 1) om tioårig preskription
och om kallelse å okända borgenärer
äga fortsatt tillämpning i sin lydelse
vid utgången av juni 1977.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1978.

förslag ) nya lagen.

Fordran som avses i andra stycket
preskriberas ej före den 1 januari
1981, om icke preskription skulle ha
inträtt dessförinnan även enligt äldre
bestämmelser.

I fråga om sådan fordran på skatt
eller allmän avgift varom särskilda
bestämmelser om preskription icke
har meddelats skall förordningen
(1862:10 s. Dom tioårig preskription
och om kallelse å okända borgenärer
äga fortsatt tillämpning i sin lydelse
vid utgången av december 1977.

LU 1976/77:24

6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1927:56) om gälds betalning genom penningars
nedsättande i allmänt förvar

R egeringens förslag Utskottets förslag

1 §

Vägrar borgenär (regeringens förslag) hos överexekutor.

Lag samma (regeringens förslag) skall erläggas.

Nedsättning av belopp som innestår
på räkning hos bank får ske även i
annat fall än som anges i forsta och
andra styckena, när tio år har förflutit
från det insättning eller uttag senast
gjordes.

Denna lag träder i kraft den I juli
1977.1 fråga om nedsättning som har
skett före ikraftträdandet gäller äldre
bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den I januari
1978. I fråga om nedsättning
som har skett före ikraftträdandet
gäller äldre bestämmelser.

GOTAB 53573 Stockholm 1977