KrU 1976/77:18

Kulturutskottets betänkande
1976/77:18

med anledning av motioner i vissa byggnadsvårdsfrågor

I detta betänkande behandlar utskottet följande motioner, vilkas behandling
på förslag av kulturutskottet i betänkandet 1975/76:42 uppskjutits till
1976/77 års riksmöte, nämligen

1975/76:1380 av herrar Turesson (m) och Nordgren (m) vari hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att bygglagutredningen ges direktiv att
utreda frågan om ett särskilt planinstitut för bevarande och vård av kulturhistoriskt
värdefulla bebyggelser och miljöer och framlägga förslag i så
god tid att proposition kan föreläggas 1977 års riksdag,

1975/76:2015 av herr Bohman m. fl. (m) vari, såvitt nu är i fråga, under
hänvisning till vad som anförts under avsnittet ”Kultur” i motionen
1975/76:1979 hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om uppdrag
åt riksantikvarieämbetet att inventera och prioritera behovet av insatser inom
byggnadsvården för en tioårsperiod och att regeringen förelägger riksdagen
en plan för anslagstilldelningen i enlighet med vad som anförts i motionen
1975/76:1979.

Motionen 1975/76:1380

I motionen 1975/76:1380 erinrar motionärerna om den vid 1971 års riksdag
väckta motionen 832 om utredning av frågan om en skyddslagstiftning avseende
kulturhistoriskt värdefulla bebyggelser och miljöer. Riksdagens beslut
med anledning av denna motion föranledde att den då arbetande bygglagutredningens
uppdrag vidgades till att omfatta skydd för kulturhistoriskt
värdefulla bebyggelser och miljöer. I detta arbete skulle utredningen samråda
med 1965 års musei- och utställningssakkunniga i syfte att erhålla sakunderlag
för sina bedömningar. Bygglagutredningen har numera i betänkandet
(SOU 1974:21) Markanvändning och byggande redovisat principer
för lagstiftning avsedda att tjäna som underlag för fortsatt utredningsarbete.
Det torde dock enligt motionärerna komma att dröja avsevärd tid innan
ett effektivt lagskydd för de kulturhistoriskt värdefulla bebyggelserna och
miljöerna kan föreligga.

I motionen redovisas vissa åtgärder som under 1970-talet vidtagits till
skydd för bl. a. kulturhistoriskt intressant bebyggelse. Motionärerna betecknar
emellertid de hittills vidtagna åtgärderna som provisorier med starka
begränsningar i tillämpningen och styrda av andra motiv än de kulturhistoriska.
De kulturhistoriska initiativen har - säger motionärerna vidare -

1 Riksdagen 1916171. 13 sami. Nr 18

KrU 1976/77:18

till sina väsentliga delar lagts i händerna på kommunerna, medan staten
endast ges en översiktlig roll. I och för sig kan många skäl tala för detta
om tillräckliga medel ställs till förfogande. En till synes bred satsning kan
lätt krympa ihop till ett fåtal objekt, på vilka staten är beredd att satsa
betydande belopp. Verkligheten kommer då i princip att motsvara grundsynen
i den franska bevarandelagstiftningen, ”Lex Malraux”.

Medan man väntar på en ny bygglagstiftning utarbetas planer och beskrivningar
för att tillgodose kulturhistoriska krav. Detta planeringsarbete
får av sakskäl en otvetydig likhet med bevarandeplanema i Frankrike och
andra länder med likartad lagstiftning. Denna utveckling understryker ytterligare
behovet av en mera renodlad lagstiftning till skydd för och upprustning
av kulturhistoriskt värdefulla bebyggelser och miljöer i likhet med Lex Malraux.

Motionärerna finnér det naturligt att planfrågan när det gäller kulturhistoriskt
särskilt värdefulla bebyggelser och miljöer får en särskild och delvis
annan behandling än när det gäller planläggning av jungfrulig mark. Det
förefaller motionärerna som om denna synpunkt inte utretts tillräckligt.

Bygglagutredningen

Bygglagutredningen befriades år 1974 från sitt uppdrag. Utredningens betänkande
Markanvändning och byggande och de remissyttranden som avgivits
över betänkandet bearbetas inom bostadsdepartementet (prop.
1974:150 s. 387-391). Enligt 1976 års budgetproposition (bil. 14 s. 6) avses
en departementspromemoria med förslag till ny lagstiftning på väsentliga
områden bli utarbetad för att, efter en omfattande remissbehandling, utgöra
underlag för en proposition till riksdagen.

Bygglagutredningen har beträffande underhåll av kulturhistoriskt värdefulla
bebyggelser i nyssnämnda betänkande (s. 212-217) föreslagit bl. a. att
det skall bli möjligt att i plan föreskriva byggnadslovsplikt för åtgärder som
är hänförliga till underhåll. Också materiella föreskrifter om dessa åtgärder
bör kunna ges. För fördyringar till följd av sådana mer långtgående underhållsföreskrifter
bör fastighetsägaren i vissa fall kunna få ersättning från
det allmänna. Lagen (1960:690) om byggnadsminnen skall fortfarande gälla.
Större sammanhängande bebyggelsemiljöer bör enligt utredningen (s. 318)
kunna skyddas genom att de anges särskilt i kommunplan och att det därvid
eller i kommundelsplan meddelas erforderliga bestämmelser angående områdets
utformning. För de här nämnda områdena bör (s. 340) först och främst
ges riktlinjer till grund för prövning av uppkommande frågor om rivning,
nybyggnad och ombyggnad. Vidare kan byggnadslovsplikten behöva vidgas
så att den innefattar också t. ex. yttre underhåll. Exempel på föreskrifter
med angivet syfte återges i betänkandet.

I sammanställningen av remissyttrandena (SOU 1975:17) har bl. a. (s.
246-247) redovisats i allt väsentligt positiva synpunkter på förslaget om

KrU1976/77:18

bevaringsanvisningar i kommunplan. Riksantikvarieämbetet m. fl. förordar
(s. 364-365) en vidgning av byggnadsminneslagens tillämpningsområde.
Riksantikvarieämbetet framhåller (s. 112-113) att såväl det föreslagna plansystemet
som regleringen av rivning och underhåll bör kunna bli av stor
betydelse för kulturminnesvården. Även ett stort antal andra remissinstansers
i allt väsentligt positiva synpunkter redovisas i anslutning härtill.

Den franska bevarandelagstiftningen (Lex Malraux)

1965 års musei- och utställningssakkunniga har lämnat följande redovisning
för den i motionen åberopade franska bevarandelagstiftningen (se
betänkandet Markanvändning och byggande, s. 565).

Den franska skyddslagstiftningen gällande miljömässigt intressanta områden
brukar benämnas ”Lex Malraux” och är från 1962. Genom denna
lagstiftning kan ett område med historiskt och estetiskt värdefull bebyggelse
förklaras som skyddat område. Vilka områden som skall skyddas bestäms
av regeringen genom ett särskilt tillsatt utskott. Även vederbörande kommunala
myndighets deltagande i beslutet erfordras som regel.

För de avgränsade och fastställda skyddsområdena skall en plan för bevarande
och restaurering upprättas. För planens upprättande utses en särskild
arkitekt. Planen förutsättes vara upprättad inom två år från beslutet om
avsättning av området. Denna plan träder i stället för bestående stads- eller
byggnadsplaner, som samtliga upphäves. Planen föreskriver hur mark och
byggnader skall bevaras och användas i framtiden. Kostnaderna för planen
betalas av staten.

Saneringen omhänderhas av särskilt inrättade bolag, ägda gemensamt av
staten, kommunen och de enskilda fastighetsägarna. Om en ägare till en
byggnad icke önskar ansluta sig till bolaget kan detta expropiera byggnaden,
med rätt för ägaren att återförvärva sin tidigare egendom efter restaureringen.

För finansieringen av restaureringen utgår statliga och kommunala bidrag
och lån. Upp till 80 procent av kostnaderna betalas av allmänna medel.
För finansieringen har inrättats en särskild statlig fond. Ur denna utlånade
medel får återbetalas i takt med inflytande hyresinkomster.

Omkring ett hundratal områden har sedan lagens tillkomst förklarats för
skyddade områden.

Som synes innebär den franska lagstiftningen att statliga myndigheter
har ett dominerande inflytande över bevaringsarbetet. Detta är en logisk
följd av den franska samhällsordningen där allt stadsbyggande sker med
stark statlig styrning. Av tradition kännetecknas svensk förvaltning av en
välutvecklad kommunal självstyrelse. Som framgår av bygglagutredningens
förslag i detta betänkande ges kommunerna nu ett ytterligare ökat ansvar
för sin planering, medan staten får som uppgift att som rådgivare och granskare
vägleda kommunerna i deras planarbete. En skyddslagstiftning för
hela byggnadsmiljöer uppbyggd efter principerna i Lex Malraux är därför
svårförenlig med det svenska kommunala planmonopolet.

MUS 65:s förslag bygger därför på att kommunen tar initiativ och ansvar
för sina bevaringsområden. Genom byggnadsminneslagstiftningen ansvarar
dock staten fortfarande för den kvalificerade monumentvården.

\*Riksdagen /‘v "7>/77. IJ sunil. .\r /»V

KrU1976/77:18

Remissyttranden över motionen 1975/76:1380

På anmodan av kulturutskottet har civilutskottet yttrat sig över motionen
1975/76:1380. Därefter har yttrande inhämtats från riksantikvarieämbetet.

Civilutskottet, vars yttrande i sin helhet bifogas som bilaga, har anfört
bl. a. följande.

1 den mån motionens syfte är att påkalla ökade statliga ekonomiska och
administrativa insatser för de kulturminnesvårdande uppgifterna utanför
bostadssektorns ram anser sig civilutskottet böra helt överlämna denna fråga
till kulturutskottets bedömande. Enligt vad civilutskottet förordat (CU
1975:7 s. 30) kommer en redogörelse för erfarenheterna av stödet inom
bostadssektorn att redovisas.

Är åter syftet - enligt motionsyrkandet - att åstadkomma ett särskilt
planinstitut kan motionen inte tillstyrkas. Det är enligt civilutskottets mening
av stort värde att planeringen även för kulturhistoriska bevarandeintressen
fogas in i den övriga fysiska planeringen och i bestämmelserna
om byggande. En annan ordning skulle t. o. m. kunna motverka motionärernas
allmänna syfte att främja och förankra dessa bevarandeintressen
och möjligen även bidra till att skapa den inte önskade koncentrationen
på ett fåtal objekt. Motionärerna synes inte ha gjort några specifika bedömningar
av bygglagutredningens förslag och remissinstansernas synpunkter.

Civilutskottet stryker dock under att det oavsett plansystem kvarstår en
fråga om prioritering av resurserna. Detta gäller inte endast direkta bevarandekostnader
utan också de statliga administrativa insatserna för inventeringar,
bedömningar mot andra intressen, anvisningar och riktlinjer- något
som delvis också berörts i utskottets betänkande CU 1975:22 (s. 47-48).

Riksantikvarieämbetet har anfört följande.

1 sitt yttrande till bostadsdepartementet den 20 aug. 1974 om bygglagutredningens
betänkande "Markanvändning och byggande” (SOU 1974:21)
anförde ämbetet bl. a. att ett vidgat samhällsansvar för vården av den kulturhistoriskt
värdefulla bebyggelsen lämpligen borde ske inom ramen för
den nya byggnadslagstiftningen, men påpekade att även vid en sådan lösning
det är nödvändigt med en översyn av byggnadsminneslagen. Ämbetet ansåg,
att det av utredningen presenterade lagförslaget, efter vissa justeringar och
kompletteringar, närmare preciserat i ämbetets yttrande skulle kunna läggas
till grund för en ny lag om markanvändning och byggande som svarade
mot kulturminnesvårdens intressen och borde kunna ge ett väsentligt stöd
åt bevarandesträvandena och komplettera kulturminnesvårdens speciallagstiftning.
Enligt ämbetets mening är det önskvärt att en ny bygglagstiftning,
som bättre än den nuvarande beaktar bevarandeintressena, snarast möjligt
kommer till stånd, medan ämbetet ställer sig tveksamt till motionärernas
förslag att ett särskilt planinstitut för bevarande och vård av kulturhistoriskt
värdefulla bebyggelser och miljöer skall inrättas. Om det skulle visa sig
möjligt att etappvis genomföra den planerade nya bygglagstiftningen och
därvid de delar av denna som äger samband med bevarandeplaneringen

KrU1976/77:18

kunde ges förtur skulle ämbetet givetvis hälsa detta med tillfredsställelse.
Om den förväntade nya byggnadslagstiftningen mot förmodan inte på ett
tillfredsställande sätt kommer att tillgodose bevarandeintressena bör emellertid
frågan om en särskild skyddslagstiftning tas upp till prövning.

Motionen 1975/76:2015, yrkande 2

Till stöd för detta motionsyrkande har anförts följande.

I propositionen 1974:28 framhöll departementschefen att ”bevarandet av
den historiska kontinuiteten i den fysiska kulturmiljön måste tillmätas en
grundläggande betydelse för den enskildes känsla av trygghet och förankring
i tillvaron”. Om man menar allvar med sådana uttalanden, måste man
också vara beredd att ställa medel till förfogande för att uppnå det önskade
resultatet.

Riksantikvarieämbetet disponerar för egna direkta insatser och bidrag till
byggnadsvård för närvarande 2 milj. kr. Närmare hälften av anslaget åtgår
till vård av fasta fornlämningar och vissa andra ändamål. För ämbetets
insatser inom byggnadsvården återstår alltså ca 1 milj. kr. och därutöver
de mindre belopp som ställs till förfogande av de s. k. särskilda lotterimedlen.
Gjorda beräkningar pekar på att den erforderliga investeringsnivån för kulturhistorisk
bebyggelse ligger kring 3 miljarder kronor/år. Det synes oss
angeläget att regeringen uppdrar åt ämbetet att genomföra en totalinventering
och uppställa en prioriteringslista för de närmaste tio åren. Riksdagen
bör ges en fullständig dokumentation för att kunna bedöma de framtida
anslagens storlek i förhållande till behovet och i förhållande till andra angelägna
ändamål.

Utskottet

Med anledning av motionen 1975/76:1380 om bevarande och vård av
kulturhistoriskt värdefulla bebyggelser och miljöer får utskottet erinra om
att utskottet i betänkandet KrU 1971:26 uttalade att bedömningen av bevarandefrågorna
borde ingå som en viktig del i bebyggelseplaneringen. Utskottet
förordade en utredning angående bevarandefrågorna och framhöll
som lämpligt att denna utredning inordnades i den översyn av lagstiftningen
om den fysiska planeringen som då pågick inom bygglagutredningen. Utskottet
framhöll också de ekonomiska förutsättningarnas avgörande betydelse
när det gäller att bevara äldre miljöer. Utan ett genomtänkt och i
praktiken fungerande finansieringssystem - skrev utskottet - riskerar varje
lagstiftning med ifrågavarande syfte att bli utan effekt.

Som framgått av det föregående ledde utskottets rekommendationer vid
1971 års riksdag till att bevarandefrågorna inordnades i arbetet på en ny
bygglagstiftning. Arbetet med denna lagstiftning pågår alltjämt. Med hänsyn
härtill och mot bakgrund av frågans tidigare behandling anser utskottet

KrU 1976/77:18

inte att det finns anledning för riksdagen att nu begära en utredning om
en skyddslagstiftning av den speciella typ som motionärerna haft i tankarna.
Utskottet avstyrker därför motionen 1975/76:1380. Samtidigt vill utskottet
ännu en gång framhålla att en effektiv byggnadsvård i den anda som kommit
till uttryck i 1974 års kulturpolitiska riksdagsbeslut förutsätter både ett lämpligt
utformat regelsystem och tillräckliga ekonomiska resurser.

Vad därnäst angår önskemålet i motionen 1975/76:2015 (yrkande 2) om
uppdrag åt riksantikvarieämbetet att inventera och prioritera behovet av
insatser inom byggnadsvården för en tioårsperiod och om framläggande för
riksdagen av en plan för anslagstilldelningen får utskottet framhålla att det
är förenat med betydande svårigheter att göra en dylik inventering. Sedan
motionen väcktes har emellertid särskilda sakkunniga tillkallats för att utreda
formerna för stödåtgärder för vård och bevarande av kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse. När de sakkunnigas arbete, som gäller bl. a. ansvarsfördelningen
mellan enskild ägare, kommun och stat, avslutas bör ett bättre
underlag än nu föreligga för en bedömning av behovet av insatser inom
byggnadsvården. Med hänsyn till det nu sagda avstyrker utskottet motionen
1975/76:2015, yrkande 2.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

1. att riksdagen avslår motionen 1975/76:1380,

2. att riksdagen avslår motionen 1975/76:2015, yrkande 2.

Stockholm den 23 november 1976

På kulturutskottets vägnar
GEORG ANDERSSON

Närvarande vid ärendeis slutbehandling: herrar Andersson i Lycksele (s),
Sundman (c), Nilsson i Agnäs (m), Leander (s), Eriksson i Ulfsbyn (c), Green
(s), fru Fraenkel (fp), fru Johansson i Uddevalla (s), herrar Norrby (c), Sörenson
(s), fru Diesen (m), herr Alsén (s), fru Göthberg (c), herrar Bladh (s) och
Richardson (fp).

KrU1976/77:18

Bilaga

Civilutskottets yttrande
1975/76:4 y

över motion om en skyddslagstiftning för bevarande och vård av kulturhistoriskt
värdefulla bebyggelser och miljöer

Till kulturutskottet

Kulturutskottet har beslutat inhämta yttrande från civilutskottet över motionen
1975/76:1380 (m). I motionen hemställs att riksdagen hos regeringen
begär att bygglagutredningen ges direktiv att utreda frågan om ett särskilt
planinstitut för bevarande och vård av kulturhistoriskt värdefulla bebyggelser
och miljöer och framlägga förslag i så god tid att proposition kan föreläggas
1977 års riksdag.

Vissa tidigare förslag m. m.

Den år 1968 tillsatta bygglagutredningen redovisar i sitt principbetänkande
(SOU 1974:21) Markanvändning och byggande utgångspunkter för en ny
lagstiftning, avsedd att ersätta den nuvarande byggnadslagen (1947:385).
Efter riksdagens beslut (mot. 1971:832, KrU 1971:26) hade utredningen år
1972 getts som tilläggsuppdrag att överväga synpunkter på skydd för kulturhistoriskt
värdefulla bebyggelser och miljöer. I enlighet med direktiven
samrådde utredningen i denna del med 1965 års musei- och utställningssakkunniga.
De sakkunniga fick information om det plansystem utredningen
övervägde och lämnade till utredningen en rapport med redovisning av
vilka bevaringsbehov som gör sig gällande från kulturhistorisk synpunkt
och en bedömning av hur dessa kan tillgodoses inom ramen för det tilltänkta
systemet. Rapporten har fogats till utredningens nämnda betänkande. Utredningen
har fört fram överväganden angående skydd för kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse, överväganden som ansluter till vad som framförts
från 1965 års musei- och utställningssakkunniga. En sammanställning (SOU
1975:17) av remissyttrandena över betänkandet har publicerats.

Bygglagutredningen befriades år 1974 från sitt uppdrag. Betänkandet och
remissyttrandena bearbetas inom bostadsdepartementet (prop. 1974:150 s.
387-391). Enligt vad som anförts i 1976 års budgetproposition (bil. 14 s.
6) avses en departementspromemoria med förslag till ny lagstiftning på
väsentliga områden föreligga hösten 1976 och bli föremål för en omfattande
remissbehandling, varefter proposition bör kunna föreläggas riksdagen hösten
1977.

Utredningens förslag beträffande underhåll av kulturhistoriskt värdefulla

KrU 1976/77:18

bebyggelser (s. 212-217) innebär bl. a. att det skall bli möjligt att i plan
föreskriva byggnadslovsplikt för åtgärder som är hänförliga till underhåll.
Också materiella föreskrifter om dessa åtgärder bör kunna ges. För fördyringar
till följd av sådana mer långtgående underhållsföreskrifter bör fastighetsägaren
i vissa fall kunna få ersättning från det allmänna. Lagen
(1960:690) om byggnadsminnen skall fortfarande gälla. Större sammanhängande
bebyggelsemiljöer bör enligt utredningen (s. 318) kunna skyddas genom
att de anges särskilt i kommunplan och att det därvid eller i kommundelsplan
meddelas erforderliga bestämmelser angående områdets utformning. För
de här nämnda områdena bör (s. 340) först och främst ges riktlinjer till
grund för prövning av uppkommande frågor om rivning, nybyggnad och
ombyggnad. Vidare kan byggnadslovsplikten behöva vidgas så att den innefattar
också t. ex. yttre underhåll. Exempel på föreskrifter med angivet
syfte återges i betänkandet.

I sammanställningen av remissyttrandena (SOU 1975:17) har bl. a. (s.
246-247) redovisats i allt väsentligt positiva synpunkter på förslaget om
bevaringsansvisningari kommunplan. Riksantikvarieämbetet m. fl. förordar
(s. 364-365) en vidgning av byggnadsminneslagens tillämpningsområde.
Riksantikvarieämbetet framhåller (s. 112-113) att såväl det föreslagna plansystemet
som regleringen av rivning och underhåll bör kunna bli av stor
betydelse för kulturminnesvården. Även ett stort antal andra remissinstansers
i allt väsentligt positiva synpunkter redovisas i anslutning härtill.

Inom bostadsdepartementets ansvarsområde har, med utgångspunkt från
förslag i saneringskommitténs betänkande (SOU 1973:27) Sanering III öppnats
nya stödformer vid upprustning av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse.
Sålunda tillstyrker civilutskottet (CU 1975/76:22) förslag i bilaga
14 till budgetpropositionen 1976 att beslut om höjt låneunderlag för ändamålet
får meddelas intill belopp av 15 milj. kr. under vart och ett av
åren 1976 och 1977, att beslut om tilläggslån får meddelas intill 20 milj.
kr. för vart och ett av de nämnda åren och att den sistnämnda ramen
får överskridas om det behövs av sysselsättningsskäl. I det nämnda betänkandet
lämnas också vissa ytterligare uppgifter om verksamheten och
dess omfattning.

Utskottet

Motionen tar sikte på utredning om ett särskilt planinstitut för bevarande
och vård av kulturhistoriskt värdefulla bebyggelser och miljöer. Som huvudsaklig
grund för yrkandet anges att det faller sig naturligt att planfrågan
i dessa fall ges en särskild och delvis annan behandling och att det förefaller
som om denna synpunkt inte tillräckligt utretts. Alternativet skulle vara
en skyddslagstiftning av fransk typ (redovisad av saneringskommittén i SOU
1973:27, s. 43-49, och kommenterad av 1965 års musei- och utställningssakkunniga
i SOU 1974:21, s. 565-566) - en lagstiftning där statliga myn -

KrU 1976/77:18

digheter har ett dominerande inflytande över bevaringsarbetet. Motionärerna
anför dock att en planlagstiftning, som såväl enligt gällande rätt som enligt
bygglagutredningens förslag, lägger initiativen hos kommunerna kan ha
många skäl för sig - förutsatt dock att på det här aktuella området erforderliga
medel ställs till förfogande.

I den mån motionens syfte är att påkalla ökade statliga ekonomiska och
administrativa insatser för de kulturminnesvårdande uppgifterna utanför
bostadssektorns ram anser sig civilutskottet böra helt överlämna denna fråga
till kulturutskottets bedömande. Enligt vad civilutskottet förordat (CU
1975:7 s. 30) kommer en redogörelse för erfarenheterna av stödet inom
bostadssektorn att redovisas.

Civilutskottet stryker dock under att det oavsett plansystem kvarstår en
fråga om prioritering av resurserna. Detta gäller inte endast direkta bevarandekostnader
utan också de statliga administrativa insatserna för inventeringar,
bedömningar mot andra intressen, anvisningar och riktlinjer - något
som delvis också berörts i utskottets betänkande CU 1975:22 (s. 47-48).

Stockholm den 8 april 1976

På civilutskottets vägnar
PER BERGMAN

Närvarande: herrar Bergman i Göteborg (s), Lindkvist (s), Åkerfeldt (c).
Strömberg i Botkyrka (fp), Jadestig (s), Adolfsson (m), Häll (s), Olof Johansson
i Stockholm (c), Claeson (vpk), fru Landberg (s), fru Ingvar-Svensson
(c), herrar Danell (m). Håkansson i Trelleborg (s), Andersson i Gamleby
(s) och fru Andersson i Hjärtum (c).

Särskilt yttrande

av herrar Adolfsson (m) och Danell (m) som anför:

Motionärernas beskrivning av de olika åtgärder som vidtagits under senare
år i syfte att bevara kulturhistoriskt värdefull bebyggelse visar på en tvek -

KrU 1976/77:18

samhet som i sin tur riskerar att omintetgöra stora värden. Någon genomgripande
reform där både ekonomiska och planmässiga aspekter beaktats
har inte genomförts. Med hänsyn till bl. a. bygglagutredningens arbete och
remissbehandlingen av detta står det dock klart att mycket nu kan göras
utan ytterligare tidskrävande utredningsarbete. För att kunna ta till vara
omistliga miljöer som annars riskerar att definitivt gå till spillo är det angeläget
att frågan om bevarande av kulturhistorisk bebyggelse snarast får
sin lösning.