KrU 1976/77: 17

Kulturutskottets betänkande
1976/77: 17

med anledning av motioner om järnvägsmuseal verksamhet
Motionerna

I detta betänkande behandlar utskottet följande motioner, vilkas behandling
på förslag av kulturutskottet i betänkandet 1975/76:42 uppskjutits till
1976/77 års riksmöte, nämligen

1975/76:580 av herrar Raneskog (c) och Eriksson i Ulfsbyn (c) vari hemställs 1.

att riksdagen hos regeringen begär en utredning om de smalspåriga
järnvägarnas museala värde,

2. att riksdagen uttalar att Stora Lundby järnvägsmuseum med förankring
i Västsverige bör bli föremål för kulturrådets intresse och framtida stöd,

1975/76:1341 av herr Jonsson i Alingsås m. fl. (fp, c, m, vpk) vari hemställs

1. att riksdagen hos regeringen anhåller om en översyn av ekonomi- och
samordningsfrågor beträffande järnvägsmuseerna i avsikt att garantera deras
framtida existens,

2. att riksdagen som sin mening uttalar att museijärnvägarna, i avvaktan
på en mera långsiktig lösning, under en övergångstid bör beredas arrendefrihet
eller annat därmed jämförligt stöd.

I motionen 1975/76:580 lämnas uppgifter om Stora Lundby järnvägsmuseum,
som drivs av en år 1965 bildad museiförening. Föreningen har
förvärvat ett flertal ånglok och motorlok samt annan rullande materiel. Från
maj till september trafikeras den natursköna bansträckan mellan Antens
järnvägsstation och Gräfsnäs slottspark, en del av den smalspåriga f. d.
Västgötabanan. Museiföreningen har enligt motionärerna på ett förtjänstfullt
sätt utvecklat sin verksamhet, som bedrivs helt på ideell basis. Bl. a. har
föreningen en betydande ungdomsverksamhet.

Motionärerna erinrar om att bevarandemålet betonats starkt både i propositionen
1974:28 om den statliga kulturpolitiken och av 1965 års museioch
utställningssakkunniga (SOU 1972:45). De anser att det ligger väl i
linje med vår nya kultursyn att inkludera de smalspåriga järnvägarna i bevarandemålet
och att bredda kultursektorn till att omfatta också gamla kommunikationer
från ånglokens tidevarv.

Det uppges i motionen 1975/76:1341 att både det centrala järnvägsmuseet
i Gävle med statensjärnvägar som huvudman och de lokala/regionala museijärnvägsföreningarna
under senare år har haft betydande ekonomiska svårigheter,
vilket enligt motionärerna talar för att statsmakternas stöd till dem

1 Riksdagen 1976/77. 13 sami Nr 17

KrU 1976/77:17

2

borde samordnas och förstärkas. För detta ändamål borde en särskild styrelse
för ett framtida järnvägsmuseum tillsättas med företrädare för de lokala
museijärnvägarna, Tekniska museet, de järnvägsanställdas fackliga organisationer,
staten, berörda kommuner och SJ. Järnvägsmuseet i Gävle skulle
då bli ett verkligt centralmuseum, med vilket de ute i landet befintliga
föreningarna hade en organiserad kontakt.

Det framtida stödet till järnvägsmuseal verksamhet bör enligt motionärernas
mening innefatta medel såväl till det centrala museet som till de
lokala och regionala museijärnvägsföreningama.

Det ligger enligt motionen i hela samhällets intresse att för framtiden
bevara de många kulturyttringar som landets första järnvägar bär vittnesbörd
om. Därför bör en översyn göras, syftande till samordning mellan de regionala
museijärnvägarna. Vidare behöver den tilltänkta museistyrelsens
sammansättning diskuteras och det ekonomiska stödets utformning övervägas,
allt i avsikt att stödja och för framtiden bevara de förnämliga järnvägsmuseer
vi har på flera håll i landet.

Vissa uppgifter angående kommunikationshistoriska samlingar

Samlingar av äldre samfärdsmedel ingår i stor utsträckning i de allmänna
kulturhistoriska museerna. De mer allsidigt inriktade av dessa har därtill
utsträckt sin insamling till 1900-talets kommunikationsmedel. Bl. a. förekommer
motorfordon i spridda exemplar i läns- och lokalmuseerna. En
mer målinriktad dokumentationsverksamhet avseende samfärdselns utveckling
har dock främst bedrivits inom statens sjöhistoriska museum och Tekniska
museet i Stockholm. Som specialmuseum för att belysa järnvägarnas
utveckling fungerar statens järnvägars museum i Gävle. I statens vägverks
organisation ingår de väghistoriska samlingarna som en enhet. Samlingar
av flygplan och övrig materiel som belyser lufttrafikens tidigare historia
förekommer huvudsakligen vid Tekniska museet, inom flygvapnet och hos
luftfartsverket. Beslut har fattats om inrättande av ett flygvapenmuseum
i Linköping.

Järnvägsmuseets samlingar, som består av materiel från statensjärnvägar
och från de enskilda järnvägarna i Sverige, rymmer ett sjuttiotal fordon
av olika ålder samt samlingar av tillbehör och inredningsföremål, verktyg
och modeller. I museets katalog är upptagna 7 000 nummer. Museet har
ansvaret för ett femtiotal fordon, som av utrymmesskäl eller av lokala intressen
förvaras utanför museet. Till museet hör ett bildarkiv om ca 75 000
bilder. Museet är utrustat med ett bibliotek, som dels fungerar som referensbibliotek
för museiverksamheten, dels innehåller äldre tidtabeller, författningar
m. m., som endast i mindre utsträckning är bevarade vid andra
bibliotek. Den utåtriktade verksamheten vid järnvägsmuseet omfattar visning
av de fasta utställningarna och i mindre utsträckning tillfälliga utställningar.

KrU 1976/77:17

3

Äldre fordon och materiel från järnvägar har under senare år tillvaratagits
vid en rad genom enskilt initiativ bildade museer. De viktigaste av dessa
är Jädraås-Tallås järnväg (Gävle), Järnvägarnas museiförening (Linköping),
Nässjö hembygdsförening, Stockholm-Roslagens järnvägars museiförening
(Stockholm), Stora Lundby järnvägsmuseum samt Östra Södermanlands
järnväg (Mariefred). Till bilden hör dessutom de samlingar av spårvagnar
och bussar, som tillvaratagits vid Svenska lokaltrafikmuseet i Malmköping
av Svenska spårvägssällskapet. Till de mer kända sträckor som i dag trafikeras
av museiföreningar hör S:t Olof-Brösarp i Skåne (Skånska järnvägar, SkJ),
Anten-Grävsnäs i Västergötland (Anten-Gräfsnäs järnväg, AGJ), Mariefred-Läggesta
i Södermanland (Östra Södermanlands järnväg, ÖSLJ) och
Uppsala-Länna-Faringe i Uppland (Upsala-Lenna jernväg, ULJ).

Remissyttranden

Kulturutskottet har inhämtat yttranden över motionerna 1975/76:580 och
1975/76:1341 från statens järnvägar (SJ), riksantikvarieämbetet och statens
kulturråd. Utskottet hemställde om yttrande även från Stiftelsen Tekniska
museet. Från museet har inkommit en skrivelse i ärendet.

Beträffande det kulturhistoriska värdet hos de nedlagda järnvägarna
och jämvägshistorisk materiel samt ansvaret för dess bevarande
anför riksantikvarieämbetet:

Järnvägarnas avgörande betydelse för landets kulturella och ekonomiska
utveckling är obestridlig. En statistisk uppskattning ger vid handen att landets
järnvägsnät har minskat med över 25 % sedan 1930-talets mitt.

Denna utveckling gör det särskilt angeläget att ge akt på det kulturhistoriska
värdet hos de nedlagda järnvägarna. Det är väsentligt att vissa delar
av järnvägshistoriska föremål och anläggningar bevaras eller på annat sätt
dokumenteras kulturhistoriskt. Ansvaret för att detta sker åvilar enligt ämbetets
uppfattning, vad de statliga järnvägarna beträffar, Statens Järnvägar
med Järnvägsmuseet i Gävle, som f. n. främst bevakar dokumentationen
av de statliga järnvägarna med dess rörliga materiel etc., medan det allmänt
kommunikationstekniska ingår i Tekniska museets intresseområde.

Ämbetet ser som sin uppgift att ha överinseende över vården av kulturhistoriskt
värdefulla järnvägsbyggnader och järnvägsanläggningar av betydelse
för kulturlandskapet. I samband med den fysiska riksplaneringen
har ämbetet även uppmärksammat museijärnvägens betydelse, just vad beträffar
banan Anten-Gräfsnäs, Älvsborgs län. Alingsås kommun.

De remissmyndigheter som uttalat sig om museijärnvägarnas
verksamhet har en positiv syn på museiföreningarnas insatser.

Riksantikvarieämbetet anför sålunda:

Järnvägsmuseiföreningarna gör idag en angelägen insats genom att bevara
och levandegöra kommunikationshistoria och teknikhistoria. Det är väl om -

KrU1976/77:17

4

vittnat vilken uppskattning denna verksamhet röner bland allmänheten -såväl aktiva deltagare som besökare. Järnvägsmuseerna har härigenom en
stor uppgift att fylla inom skolundervisning och fritidssektorn - en uppgift
som skulle kunna utvecklas.

Museijärnvägarna är i huvudsak en lokal verksamhet som utgör en fritidssysselsättning
för intresserade inom en speciell region, uttalar statens
kulturråd. Kulturrådet fortsätter:

De är dessutom turistattraktioner. Såväl den museala verksamheten som
utnyttjandet ger rika tillfällen till kunskap, upplevelse och gemenskap mellan
generationer.

Kulturrådet anser att museijärn vägarna representerar en avancerad, aktiv
och decentraliserad amatörverksamhet, som stämmer väl med de kulturpolitiska
målen och finner det angeläget att verksamheten i fortsättningen
kan inrangeras i kultursektorn.

Verksamheten representerar en aktiv och engagerad amatörism, som har
uppenbara kulturhistoriska dimensioner. Museijämvägama och deras miljöer
bör som byggnads- och industriminnen hänföras till kulturminnesvårdens
sektor.

Tekniska museet anser att museijämvägama är av teknikhistoriskt intresse.
De ger möjligheter till en aktiv och meningsfylld fritid, samtidigt som de
åt eftervärlden bevarar och aktiverar en typ av miljöer som de statliga eller
lokala museerna inte förmår.

Förslagen om utredning av de smalspåriga järnvägarnas museala värde
och om översyn av ekonomi- och samordningsfrågor tillstyrks av
riksantikvarieämbetet och statens kulturråd. Enligt SJ:s uppfattning bör i första
hand järnvägsmuseet inordnas i den allmänna museiorganisationen och därefter
bör det inom denna organisation övervägas vad som kan vara motiverat
beträffande andra jämvägsmuseala anläggningar inom ramen för statens
engagemang inom museiväsendet som helhet. Tekniska museet uttalar sig
inte i fråga om utredning och översyn.

Som motivering till sitt ställningstagande anför riksantikvarieämbetet:

Det vore enligt ämbetets mening ur flera synpunkter fördelaktigt om
järnvägsmuseerna kunde samlas i en intresseorganisation. En landsomfattande
organisation skulle kunna bidraga till att fastare former för stödåtgärder
kunde uppnås, att samarbetet och utbytet mellan järnvägsmuseerna skulle
öka, att verksamheter skulle kunna bedrivas under enhetliga och - i positiv
mening - mera rationella former etc.

Ämbetet tillstyrker förslaget om en översyn av ekonomi- och samordningsfrågor
beträffande järnvägsmuseerna i avsikt att garantera deras framtida
existens. Ämbetet utgår ifrån att en sådan översyn skulle omfatta även
formerna för dessa museers utveckling liksom frågan om de smalspåriga
järnvägarnas museala värde.

KrU 1976/77:17

5

Statens kulturråd anför i fråga om en utredning och översyn i huvudsak
följande:

De olika museijärnvägarna konkurrerar sinsemellan hårt om den begränsade
rullande materiel som finns tillgänglig. Detta är från museal synpunkt
otillfredsställande. Det råder samtidigt osäkerhet om de olika föreningarna
är kapabla att för framtiden bevara den materiel de förvärvar.

Även om dessa järnvägar i första hand bör ses som en kommunal och
regional angelägenhet utgör de dock också bitar av ett mycket större område
av riksintresse - landets kommunikationsväsende, dess framväxt och betydelse
för samhällsutvecklingen.

I detta större perspektiv har de naturliga anknytningar till de centrala
museerna Tekniska museet i Stockholm och det av statensjärnvägar drivna
Järnvägsmuseet i Gävle.

Behovet att musealt sätta in museijärnvägarna i perspektivet av landets
totala kommunikationsväsende igår och idag bör utredas. Kulturrådet stöder
riksdagsmotionernas förslag att en särskild utredning kommer till stånd.
En utredning om museijärnvägarna bör beakta behovet av en riksorganisation
för de museala järnvägarna, ekonomiska förutsättningar, ungdomsverksamhet,
tillgänglighet för allmänheten, garantierna för materialets framtida
vård etc. och inte minst fullfölja MUS 65:s intentioner om Järnvägsmuseet
i Gävle.

Kulturrådet kan inte för närvarande ta ställning till hur ett sådant utredningsarbete
bör bedrivas. Rådet finner det naturligt med ett samarbete
i någon form mellan kulturrådet och riksantikvarieämbetet. Av regeringen
har kulturrådet fått en rad omfattande utredningsuppdrag inom olika kulturpolitiska
områden, bl. a. inom museisektorn, som tar de ekonomiska
resurserna i anspråk för de närmaste åren. En satsning från kulturrådets
sida på ett utredningsarbete om museijärnvägarna skulle kräva att särskilda
medel tilldelas rådet.

Statens järnvägar har som nämnts utgått från det centrala järnvägsmuseets
ställning och anför:

Motionärerna synes vilja se järnvägen och dess verksamhet som en separat
företeelse. SJ anser däremot att järnvägen även i museala sammanhang
bör bedömas som en del av samhället inte minst med hänsyn till järnvägens
obestridliga betydelse och nära samband med utvecklingen i näringslivet
i övrigt och samhället som helhet. Det ställer sig därför i hög grad motiverat
att se också de järnvägsmuseaia anläggningar som anses ha allmänt intresse
som delar av det allmänna museiväsendet. Den naturliga åtgärden borde
då bli att inordna i första hand järnvägsmuseet i den allmänna museiorganisationen.

Beträffande museijärnvägarnas ekonomiska situation
anser riksantikvarieämbetet att ett upprätthållande och en utveckling av nuvarande
verksamheter kräver en lösning av de ekonomiska problem som
för många järnvägsmuseer f. n. utgör ett hinder för verksamheten Ämbetet
anser att det ekonomiska ansvaret för museijärnvägarnas fortbestånd och
utveckling i första hand är en lokal och regional angelägenhet.

KrU1976/77:17

6

Statens kulturråd konstaterar att museijärnvägama i landet brottas med
en rad problem av vilka de ekonomiska dominerar. Föreningarna har stora
utgifter för inköp och underhåll av materiel, upprustning och underhåll
av byggnader i anknytning till banorna, arrende av mark från bl. a. statens
järnvägar. De tekniska museerna - centralt såväl som lokalt - samt Järnvägsmuseet
har, anför kulturrådet, endast kunnat ge museijärnvägama ett
marginellt stöd, oftast i form av expertråd. Avvägning mellan kommunalt
och statligt stöd för verksamheten bör göras efter de riktlinjer som gäller
för andra kulturfrågor liksom fördelningen av ansvaret mellan centralmuseerna
- Tekniska museet och Järnvägsmuseet - och de regionala museerna.

Tekniska museet framhåller att museijärnvägamas upprustning hittills
skett genom föreningsmedlemmarnas egna insatser och att bidrag endast
i få undantagsfall utgått från stat eller kommun. Sådana bidrag måste enligt
museet komma föreningarna till del för att deras verksamhet skall kunna
fortsätta under trygga former. Bidragsgivningen och andra insatser bör enligt
skrivelsen kanaliseras genom Tekniska museet, som därigenom skulle ges
större resurser till olika former av bevakning, konsultation, service m. m.

I fråga om omedelbart ekonomiskt stöd tillstyrker riksantikvarieämbetet
att de järnvägsmuseer som har akuta ekonomiska svårigheter
i avvaktan på en mera långsiktig lösning kommer i åtnjutande av lämpliga
stödåtgärder.

Enligt SJ:s uppfattning bör statliga åtgärder till stöd för den jämvägsmuseala
verksamheten i första hand inriktas på järnvägsmuseet. SJ har i
linje härmed i anslagsframställningar 1975 och 1976 begärt ersättning för
drift-, underhålls- och kapitalkostnader som är hänförliga till museet i Gävle.
Om statsmakterna skulle vara beredda att stödja också annan jämvägsmuseal
verksamhet har SJ ingen erinran mot det.

Utskottet

I motionerna 1975/76:580 och 1975/76:1341 tas upp frågor som rör den
jämvägsmuseala verksamheten. Båda motionerna syftar till att förbättra betingelserna
förde lokala och regionala museijämvägsföreningama. Motionen
1341 berör även järnvägsmuseet i Gävle, som i organisatoriskt hänseende
utgör en enhet inom statens järnvägar.

Utskottet kan konstatera att det på skilda håll i landet visats stort intresse
att samla, bevara och upprusta järnvägsmateriel från de smalspåriga järnvägarnas
tid. Därom vittnar den livliga aktiviteten i ett antal på privat initiativ
bildade museijämvägsföreningar. Omfattningen av verksamheten skiftar,
men inte så fä nedlagda bandelar trafikeras periodvis.

Av motionerna - liksom av remissyttrandena - framgår att museiföreningarna
i allmänhet har stora ekonomiska problem. Järnvägsvagnar och

KrU1976/77:17

7

lok erbjuder genom sin storlek särskilda problem för museiverksamhet. Utgifterna
för att förvärva och bevara materiel av detta slag är naturligen
oftast höga. Det råder vidare oklarhet om det ekonomiska ansvaret för verksamheten.
Ett annat problem är att museiföreningarna för att skaffa sig
inkomster använder den rullande materielen i trafik i sådan utsträckning
att vagnar och bandelar slits hårt. Det museala värdet sjunker givetvis genom
att delar efter hand måste bytas ut och ersättas, men mot detta får ställas
det värde som ligger i att materielen fortfarande begagnas. Statens kulturråd
påpekar i sitt yttrande att de olika museijärnvägama konkurrerar hårt sinsemellan
om den begränsade rullande materiel som finns tillgänglig.

Riksantikvarieämbetet vitsordar i sitt remissyttrande järnvägarnas avgörande
betydelse för landets kulturella och ekonomiska utveckling och anser
det angeläget att ge akt på det kulturhistoriska värdet hos de nedlagda
järnvägarna. Ämbetet anser mot denna bakgrund att museiföreningarna gör
en angelägen insats genom att bevara och levandegöra kommunikationsoch
teknikhistoria. Statens kulturråd menar att verksamheten har uppenbara
kulturhistoriska dimensioner. Museijämvägarna representerar enligt kulturrådet
en avancerad, aktiv och decentraliserad amatörverksamhet som stämmer
väl med de kulturhistoriska målen. Motionärernas önskemål om en
utredning av de smalspåriga järnvägarnas museala värde resp. en översyn
av ekonomi- och samordningsfrågor stöds av riksantikvarieämbetet och statens
kulturråd. Statens järnvägar anser att järnvägsmuseet i Gävle i första
hand bör inordnas i den allmänna museiorganisationen och att det därefter
inom denna organisation bör övervägas vilka insatser som kan vara motiverade
beträffande andra järnvägsmuseala anläggningar.

Utskottet är medvetet om att de problem som påtalas i motionerna endast
avser en del av de kommunikationshistoriska samlingarna. Motsvarande
problem kan antas föreligga beträffande bevarandet av andra äldre samfärdsmedel
och trafikmiljöer. Utskottet anser det ändock befogat att i särskild
ordning få museijämvägarnas situation ytterligare belyst. Med anledning
av yrkandena under punkt 1 i motionerna 1975/76:580 och 1975/76:1341
bör riksdagen enligt utskottets uppfattning hemställa hos regeringen om
en kartläggning av museijärnvägsföreningarnas verksamhet och en utredning
av förutsättningarna för bevarande av den materiel och de trafikmiljöer
föreningarna tagit till vara.

Verksamheten vid järnvägsmuseet i Gävle har övervägts av 1965 års musei-
och utställningssakkunniga. Riksdagen har så sent som 1974 och 1975
haft att ta ställning till detta specialmuseums organisatoriska ställning. Med
hänsyn härtill finner utskottet det inte påkallat att låta det kartläggningsoch
probleminventeringsarbete som förordas av utskottet innefatta även
järnvägsmuseets verksamhet.

I avvaktan på ytterligare underlag för en bedömning av läget är utskottet
inte berett tillstyrka att riksdagen gör några uttalanden om statligt stöd
till museiföreningarna av den art som föreslås i motionerna 1975/76:580

KrU 1976/77:17

8

och 1975/76:1341. Yrkandena 2 i båda motionerna bör därför avslås av
riksdagen.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

1. att riksdagen med anledning av motionerna 1975/76:580, yrkande
1, och 1975/76:1341, yrkande 1, hos regeringen anhåller
om den av utskottet angivna kartläggningen och utredningen,

2. att riksdagen avslår motionerna 1975/76:580, yrkande 2, och
1975/76:1341, yrkande 2.

Stockholm den 23 november 1976

På kulturutskottets vägnar
GEORG ANDERSSON

Närvarande vid ärendets slutbehandling: herrar Andersson i Lycksele(s), Sundman
(c), Nilsson i Agnäs (m), Leander (s), Eriksson i Ulfsbyn (c), Green
(s), fru Fraenkel (fp), fm Johansson i Uddevalla (s), herrar Norrby (c), Sörenson
(s), fru Diesen (m), herr Alsén (s), fru Göthberg (c), herrar Bladh (s) och
Richardson (fp).

GOT AB 52591 Stockholm 1976