KrU 1976/77:13

Kulturutskottets betänkande
1976/77:13

med anledning av motioner om upprustning av fäbodar och om en
utredning rörande bevarandet av stenvalvsbroar

Motionerna

Utskottet behandlar i detta betänkande följande motioner, vilkas behandling
på förslag av kulturutskottet i betänkandet 1975/76:42 uppskjutits till
1976/77 års riksmöte, nämligen

1975/76:1356 av herr Nilsson i Trobro (m) vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär att en räddningsaktion startas för att upprusta gamla
fäbodar och bevara fäbodkulturen,

1975/76:1375 av herr Svanström (c) vari hemställs att riksdagen beslutar
att hos regeringen anhålla om utredning under medverkan av riksantikvarieämbetet,
andra statliga myndigheter och den frivilliga hembygdsrörelsen

1. av möjligheten att bevara ett större antal stenvalvsbroar än vad bevarandeplanen
omfattar,

2. av ansvarsfrågorna, kostnadsfördelning och andra förhållanden i sammanhanget.

1 motionen 1975/76:1356 erinras om den inventering av landets fäbodar
som pågår. Den bör följas av detaljerade planer för en upprustning och
framtida vård av ett urval av dessa fäbodar. Ett ekonomiskt stöd, förslagsvis
av AMS-medel, bör enligt motionären utgå till en räddningsaktion för att
bevara dessa kulturminnesmärken.

I motionen 1975/76:1375 berörs inledningsvis den bevarandeplan för kulturhistoriskt
värdefulla broar som upprättades i början av 1960-talet i samarbete
mellan riksantikvarieämbetet och dåvarande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Med exemplifiering i en konkret brofråga i Kalmar län tar motionären
därefter upp de problem med vattenrättsligt ansvar, iståndsättningskostnader
m. m. som han antar gäller för många andra broar i landet. Han anser därvid
att berörda myndigheter överdriver betydelsen av det vattenrättsliga ansvaret.

Han är medveten om att alla broar inte kan bevaras, men anser att utöver
den plan som finns borde även vissa andra broar kunna bevaras.

Motionären önskar åstadkomma ytterligare överläggningar, i första hand
centralt mellan riksantikvarieämbetet, statens vägverk och berörda departement,
kring möjligheterna att få till stånd vissa ändringar i fråga om de
allmänna skadeståndskrav som kan vara förenade med att bibehålla dessa

1 Riksdagen 1976177. 13 sami. Nr 13

KrU 1976/77:13

broar. Vidare bör enligt motionen övervägas ett överförande i kommunernas
ägo av kvarvarande stenvalvsbroar samt ett samarbete mellan kommun
och hembygdsrörelsen på orten.

Inventering av fäbodanläggningar

Det s. k. fäbodområdet i Norden innefattar hela Norge samt Sverige från
”fäbodgränsen” (från norra Bohuslän över södra Värmland till norra Uppland)
upp till Norrbottens kustland. Enstaka fäbodar har enligt uppgifter
förekommit söder om fäbodgränsen, men spår efter ett allmänt fäbodbruk
i Sydsverige är ytterligt osäkra. I Finland har fäbodar funnits i mindre omfattning.

Där boskapsskötseln varit den dominerande försörjningsbasen har ett fäbodbruk
framtvingats som en följd av ökade anspråk på bete. Många lokala
varianter existerar inom det svenska fäbodområdet. Ägoförhållandena växlar,
hus och/eller vall kan t. ex. vara dels samfällt, dels enskilt ägda. Fäbodbruket
kulminerar under slutet av 1800-talet för att därefter ständigt
minska.

Som ett uttryck för önskan att bevara den del av landets kulturhistoriskt
märkliga byggnadsbestånd som fäbodarna utgör bildades år 1955 den s. k.
Fäbodkommittén. Kommittén har tillsatt ett 80-tal kontaktmän ute i bygderna
med uppgift att bl. a. inventera befintliga fäbodställen. Från början
var kommittén en fristående organisation. Den anslöt sig år 1959 till Samfundet
för hembygdsvård (nuvarande Riksförbundet för hembygdsvård).

Vid ett möte våren 1972 mellan representanter för Fäbodkommittén, riksantikvarieämbetet
och Nordiska museet framstod nödvändigheten av att
få till stånd en översiktlig inventering av det i museer, arkiv och institutioner
insamlade fäbodmaterialet. Med hjälp av fondmedel kunde Nordiska museet
starta ett inventeringsarbete med temanamnet ”Fäboden som anläggning”.
Avsikten med inventeringen är att, genom sammanställning och bearbetning
av det rika fäbodmaterial som hittills samlats, möjliggöra en korrekt bedömning
av vilka fäbodanläggningar som bör bevaras inom ramen för den
allmänna kultur- och naturvården, liksom vilka anläggningar som lämpar
sig som fritidsmiljö.

Inventeringen sker i nära samråd med riksantikvarieämbetet, landsantikvarierna
från berörda län och Riksförbundet för hembygdsvård.

Genom utsändande av frågelistor dels till Nordiska museets ortsmeddelare,
dels till Fäbodkommitténs ortsombud har aktuella svarsuppgifter
inkommit, vilka varit betydelsefulla för inventeringsarbetet.

Hittills har drygt 6 000 fäbodar framkommit under inventeringsarbetet.
Beträffande ungefär hälften av dessa finns systematiserad dokumentation.

KrU 1976/77:13

Remissyttrande m. m. över motionen 1975/76:1356

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från riksantikvarieämbetet.

Riksantikvarieämbetet, som i sitt yttrande ger uttryck för en positiv syn
på motionens syfte, konstaterar att fäbodanläggningama i allt större utsträckning
kommit att förfalla som en naturlig följd av att flera decennier förflutit
sedan fäbodbruket i stor skala upphörde. Med hänsyn härtill är det enligt
ämbetet av avgörande betydelse för det fåtal av dessa anläggningar som
ännu finns bevarade, att insatser snarast görs i syfte att vidmakthålla dem
som från bl. a. kulturhistorisk synpunkt är märkliga. Ämbetet understryker
att det icke bara är fråga om att bevara bebyggelsen utan också den landskapstyp
som skapats i fäbodarnas omedelbara grannskap genom verksamheten
på bodarna.

Det påpekas i yttrandet att ett stort antal fäbodanläggningar finns redovisade
som kulturhistoriska miljöer av riksintresse och länsintresse i den
fysiska riksplanen. Både stat och kommuner har således givit uttryck för
viljan att värna om denna typ av bebyggelse.

Med anledning av att de anslag som ämbetet årligen disponerar för vård
och underhåll av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse är så blygsamma har
ämbetets möjligheter att ekonomiskt bidraga till de upprustningsarbeten
som på så många håll erfordras varit mycket begränsade. Arbetsmarknadsstyrelsen
har dock, anförs det, i vissa fall bidragit till att anläggningar räddats
undan förfall.

Ämbetet anser att det inventeringsarbete som bedrivs av fäbodkommittén
så snart som möjligt bör slutföras. Ämbetet har efter kontakt under
hand med kommittén erfarit, att det arbete som återstår hindras av brist
på medel. Eftersom inventeringen enligt ämbetets mening bör ligga till grund
för den bedömning och det urval av kulturhistoriskt värdefulla fäbodar,
som avses i motionen, anser ämbetet, att kommittén bör erhålla den ekonomiska
hjälp som skulle möjliggöra att inventeringsarbetet kunde slutföras.
Därmed skulle ett nödvändigt första steg ha tagits för att tillgodose syftet
med motionen. En uppföljning blir senare avhängig av bl. a. de ekonomiska
resurser som ställs till ämbetets disposition.

Med anledning av riksantikvarieämbetets yttrande över motionen har
Nordiska museet i en skrivelse till utskottet den 16.9.1976 förklarat att museet
är huvudman för den museala och antikvariska fäbodinventeringen, vilken
sedan år 1972 bedrivs under temanamnet ”Fäboden som anläggning". Denna
inventering måste särskiljas från den s. k. Fäbodkommitténs verksamhet.
Museets inventering har hittills finansierats medelst fondmedel, vilket uppges
ha medfört att arbetet fördröjts genom den ojämna och osäkra tillgången
på driftmedel. Det vore därför enligt museet av vikt för inventeringsarbetets
slutförande om Nordiska museet kunde erhålla den ekonomiska hjälp som
riksantikvarieämbetet föreslår i sitt yttrande.

1* Riksdagen 1976/77. 13 sami. Nr 13

KrU 1976/77:13

Remissyttranden över motionen 1975/76:1375

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från statens vägverk
och riksantikvarieämbetet.

Statens vägverk anser att motionen bör avslås och menar att nuvarande
rutiner för behandling av frågor kring bevarande av gamla broar är till fyllest.
Frågorna bör enligt verket lösas dels inom ramen för nuvarande planering,
dels i övrigt genom fortlöpande kontakter mellan vägmyndigheter, kulturvårdande
myndigheter, kommuner och arbetsmarknadsmyndigheter i varje
enskilt fall.

Vägverket är emellertid ense med motionären om att en förnyad översyn
av vilka broar som fortsättningsvis kan vara värda att bevara synes motiverad.
Verket pekar på att ett sådant arbete pågår i samband med revideringen
av den ekonomiska kartan, varvid broar av det slag sorn aktualiseras i motionen
särskilt utmärks på kartorna. På kort sikt bör enligt vägverkets mening
den bevarandeplan som tillkom år 1962 följas och från fall till fall justeras
i samband med överläggningar mellan berörda intressenter som hittills skett.

Beträffande de vattenrättsliga ansvarsfrågorna utgör dessa enligt vägverket
i normalfallet inte något stort problem. I vissa fall kan det visa sig att brons
tekniska skick är så dåligt att ett bevarande förutsätter omfattande åtgärder
oavsett vem som har det formella vattenrättsliga ansvaret. En bedömning
av om erforderliga åtgärder för att förhindra skada på liv och egendom
står i rimlig proportion till bevarandeintresset måste göras i de enskilda
fallen.

Statens vägverk anmäler i sitt yttrande att verket hos den pågående utredningen
för översyn av vattenlagen påpekat vissa oklarheter i lagstiftningen
om den formella behandlingen av frågor kring broar som kvarligger på väg
som dragits in från allmänt underhåll.

Även riksantikvarieämbetet anser att problemen med bevarande av äldre
broar bör kunna lösas inom de former för samarbete mellan berörda parter
som redan utvecklats under förutsättning att erforderliga medel anvisas.
Motionen bör därför enligt ämbetets mening avslås.

Ämbetet anser också att urvalet av värdefulla broar behöver revideras
med hänsyn både till ändrade förutsättningar på vägsidan och till en ökad
uppmärksamhet på broarnas betydelse i ett större miljösammanhang. Ämbetet
har i sin anslagsframställning för 1977/78 äskat medel för en sådan
utredning.

Beträffande huvudmannaskap och framtida tillsyn m. m. för de enskilda
objekten måste givetvis enligt ämbetet som hittills förhandlingar föras med
alla berörda intressenter. Ämbetet finner det mycket värdefullt om lokala
avdelningar av hembygdsrörelsen i dessa sammanhang kan bistå kommunerna.

Sedan en bro är iståndsatt är det löpande underhållet normalt inte särskilt

KrU 1976/77:13

betungande. Med principen att vägverket svarar för iståndsättning innan
en kulturhistoriskt värdefull bro tas ur allmänt underhåll bör skadeståndsfrågan
inte heller utgöra något allvarligt problem, anser ämbetet.

Utredning om formerna för stödåtgärder för vård och bevarande av kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse

Med anledning av bl. a. en anhållan från riksdagen (KrU 1974:15, rskr
1974:248) tillkallade dåvarande utbildningsministern våren 1975 en arbetsgrupp
med uppgift att närmare studera formerna för finansiering av vård
av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Arbetsgruppens kartläggningsarbete
kommer att ligga till grund för den utredning om formerna för stödåtgärder
för vård och bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse som tillkallats
efter beslut av regeringen den 18.3.1976.

Som bakgrund till utredningens direktiv lämnas i nämnda regeringsbeslut
en redogörelse för olika samhällsåtgärder för vård och bevarande av kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse, däribland den fysiska riksplaneringen och
stödformer i samband med bostadslångivningen. Vidare redogörs för bidragsgivningen
genom riksantikvarieämbetet och arbetsmarknadsverket.

I utredningsdirektiven, som i vissa delar återges nedan, uttalas att formerna
för finansieringen av vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse
hittills inte behandlats i ett helhetsperspektiv.

Innan ställning kan tas till formerna för statens fortsatta ekonomiska
insatser på området, måste den avgörande frågan om i vilken omfattning
staten skal! ansvara för vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse närmare
studeras. De sakkunniga bör ta ställning till frågan om ansvarsfördelningen
mellan enskild ägare, kommun och stat på detta område. Vid dessa överväganden
bör de sakkunniga utgå från att kostnadsansvaret för vård och
underhåll av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i första hand bör ligga
på ägaren.

De grundläggande mål som fastställts för den statliga kulturpolitiken skall
vara utgångspunkten för de sakkunnigas arbete. De sakkunniga bör överväga
vilka slag av ekonomiska insatser från olika parters sida som behövs för
att det brett formulerade bevarandemålet skall kunna uppnås när det gäller
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Utredningsuppdraget avser bl. a. principerna
för samhällets stöd och konkreta förslag till tekniska lösningar.

Vidare bör de sakkunniga överväga vilka olika styrmedel, såsom bidrag,
lån och skattelindring, som bör kunna komma i fråga.

I sitt arbete bör de sakkunniga utgå från den fysiska planering som f. n.
bedrivs i alla delar av landet, bl. a. inom ramen för den fysiska riksplaneringen.
De bör mot bakgrund av denna planering beakta de anspråk på
insatser för vård och underhåll av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse som
kan komma att ställas på kortare och längre sikt.

Målet måste vara att vård och underhåll av kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse skall ske med hänsyn till det faktiska behovet av insatser. Ett
samspel mellan arbetsmarknadspolitiska insatser i form av bidrag till be -

KrU 1976/77:13

redskapsarbeten och vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse är av väsentlig
betydelse genom att möjliggöra en tidigareläggning av från kulturpolitisk
synpunkt angelägna objekt. En annan sak är att man härvid inte
kan säkerställa en från kulturhistorisk synpunkt i alla avseenden tillfredsställande
fördelning av vårdinsatserna på olika regioner. Med hänsyn till
bl. a. de särskilda förutsättningar som finns för att anpassa åtgärderna på
detta område till sysselsättningsläget bör den kulturhistoriska byggnadsvården
likväl även i framtiden ses i ett arbetsmarknadspolitiskt sammanhang.

En viktig fråga är vilka byggnader i kommunal eller enskild ägo som
bör kunna komma i fråga för statligt stöd. De sakkunniga bör överväga
om stödet skall gälla endast byggnader av byggnadsminneskaraktär, eller
om det i enlighet med principerna för bostads- och tilläggslångivningen
i olika grad skall kunna omfatta både byggnader av byggnadsminneskaraktär

och kulturhistoriskt värdefulla byggnader i övrigt. De sakkunniga bör

vidare ta ställning till vilken typ av åtgärder statens stöd bör inriktas på,
t. ex. om stödet skall gälla såväl vård- och underhållsarbeten som dokumentations-,
projekterings- och kontrollarbeten - eller företrädesvis endera.
I vårdprocessen är de tre sistnämnda slagen av insatser av stor betydelse
och ofta avgörande för att byggnadsarbetena skall kunna uppfylla de kulturhistoriska
kraven. De kan således ha vissa företräden som styrinstrument.

Vidare bör de sakkunniga överväga i vilka former behovet av stödåtgärder
för kulturhistoriskt värdefulla miljöer skall tillgodoses. Därvid bör också
behandlas frågan om stödåtgärder för vård av annat än byggnader, exempelvis
gatubeläggning, parker, staket, brunnar etc. Här närmar man sig
frågor som berör intresseområden gemensamma för kulturminnesvården
och naturvården.

Utskottet

I motionerna 1975/76:1356 och 1975/76:1375 tas upp frågor om inventering,
upprustning och bevarande av två olika slag av kulturminnesmärken,
nämligen fäbodanläggningar resp. stenvalvsbroar.

Fäbodanläggningarna utgör en betydelsefull del av landets kulturhistoriskt
märkliga byggnadsbestånd. Som framgår av riksantikvarieämbetets
yttrande över motionen 1975/76:1356 har både stat och kommun
givit uttryck för viljan att värna om denna typ av bebyggelse. Ett stort
antal fäbodanläggningar finns nämligen redovisade som kulturhistoriska miljöer
av riksintresse och länsintresse i programmaterialet för den fysiska riksplaneringen.

Arbetet med den museala och antikvariska inventering av fäbodar som
drivs av Nordiska museet närmar sig sitt slutförande. Enligt uppgift från
museet skulle 12-18 månaders arbete kvarstå. Inventeringen sker i nära
samråd med riksantikvarieämbetet, landsantikvarierna från berörda län samt
Riksförbundet för hembygdsvård och dess fäbodkommitté. Enligt riksantikvarieämbetet
bör inventeringsarbetet fullföljas och ligga till grund för
den bedömning och det urval av kulturhistoriskt värdefulla fäbodar som

KrU 1976/77:13

avses i motionen 1975/76:1356. Motionären synes vara av samma uppfattning.
Utskottet anser en sådan ordning naturlig och riktig.

Med anledning av att riksdagen anhållit om en översyn av formerna för
medelstilldelningen till vård och bevarande av kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse har genom regeringsbeslut i mars 1976 en utredning tillkallats
för att fullgöra en sådan översyn. Det framgår av utredningens direktiv,
vilka i vissa delar återgivits i det föregående, att de sakkunnigas uppdrag
innefattar en vittomfattande genomgång och bedömning av hithörande frågor.
Utskottet kan också konstatera att de kategorier av kulturminnesmärken
som nu aktualiserats motionsledes ligger inom ramen för utredningsarbetet.
Uppdraget avser bl. a. principerna för samhällets stöd och konkreta förslag
till tekniska lösningar, liksom frågan om ansvarsfördelningen mellan enskild
ägare, kommun och stat. Den kulturhistoriska byggnadsvården förutsätts
även i framtiden ses i ett arbetsmarknadspolitisk! sammanhang. De
sakkunniga har i sitt arbete att utgå från den fysiska planering som f. n.
bedrivs i alla delar av landet bl. a. inom ramen för den fysiska riksplaneringen.
I denna planering skall enligt givna anvisningar också kulturminnesvårdens
intressen vägas in. Kommunerna har att redovisa resultatet
av planeringsarbetet till länsstyrelserna senast den 31 mars 1977. Länsstyrelserna
skall efter sammanställning och utvärdering av materialet överlämna
det till regeringen och vissa centrala myndigheter senast den 15 september
1977.

Utskottet utgår från att resultatet av utredningens arbete på längre sikt
kommer att på ett avgörande sätt främja det brett formulerade bevarandemål
som fastställts för den statliga kulturpolitiken när det gäller kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse. Finansieringen av stödåtgärder på kortare sikt har aktualiserats
i riksantikvarieämbetets anslagsframställning för budgetåret
1977/78, vari föreslagits dels en betydande höjning av anslagsmedlen till
vård och underhåll av fornlämningar och kulturhistoriskt värdefulla byggnader,
dels en provisorisk författning avsedd att öka möjligheterna till finansiering
via AMS-bidrag.

Mot den angivna bakgrunden bör riksdagen enligt utskottets uppfattning
inte uttala sig för ett särskilt ekonomiskt stöd till upprustning av fäbodanläggningar,
vilket föreslagits i motionen 1975/76:1356. Häremot talar också
att den pågående inventeringen av fäbod beståndet ännu inte avslutats.

Såsom framhålls i motionen 1975/76:1375 betraktas många av de gamla
kvarvarande stenvalvsbroarna med all rätt som kulturminnesmärken.
I början av 1960-talet upprättades i samarbete mellan riksantikvarieämbetet
och dåvarande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen en restaureringsplan
för sammanlagt 31 kulturhistoriskt värdefulla broar på vägslingor som
tagits ur allmänt underhåll. Planen grundades på en broinventering över
hela landet, i vilken totalt 273 broar upptagits. Av de i planen ingående
broarna har hittills 19 stycken restaurerats. Därutöver har, som framgår

KrU 1976/77:13

av remissyttranden över motionen 1975/76:1375, vissa broar som blivit
aktuella först efter det att restaureringsplanen lades fram iståndsatts. Både
statens vägverk och riksantikvarieämbetet finnér det motiverat att revidera
urvalet av värdefulla broar med hänsyn till ändrade förutsättningar på vägsidan
och till den ökade uppmärksamhet man fäster på broarnas betydelse
i ett större miljösammanhang. Ett sådant arbete pågår emellertid i samband
med revideringen av den ekonomiska kartan. Riksantikvarieämbetet pekar
också på en specialinventering i Malmöhus län och meddelar vidare att
ämbetet begärt ökade projektmedel bl. a. för en översyn av äldre inventeringar
av kulturhistoriskt värdefulla broar.

Utskottet har funnit att motionärens önskemål om möjligheten att bevara
ett större antal stenvalvsbroar än vad 1962 års bevarandeplan omfattar i
sak stöds av närmast berörda statliga myndigheter och finner inte någon
särskild utredning i detta syfte erforderlig.

Utskottet är inte heller berett förorda att de ansvarsfrågor, kostnadsfördelningsfrågor
och andra förhållanden i samband med bevarandet av stenvalvsbroar
som tagits upp i motionen 1975/76:1375 överlämnas till en särskild
utredning. Både statens vägverk och riksantikvarieämbetet har uttalat
sig mot en dylik utredning. Enligt de båda myndigheternas samstämmiga
uppfattning bör de av motionären aktualiserade problemen kunna lösas i
samarbete mellan berörda parter i de former som redan utvecklats. En översyn
av de allmänna betingelserna för bevarandet av gamla stenbroar ligger,
som ovan anförts, inom ramen för det nyligen påbörjade utredningsarbetet
rörande kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Vad slutligen beträffar de av motionären aktualiserade vattenrättsliga frågorna
utgör dessa enligt remissmyndigheterna i normalfallet inte något stort
problem. Vägverket synes för övrigt ha sin uppmärksamhet fäst på dessa
frågor. Sålunda har verket hos den pågående vattenlagsutredningen påpekat
vissa oklarheter i lagstiftningen som berör de i motionen upptagna problemen.

Under åberopande av det anförda avstyrker utskottet motionerna
1975/76:1356 och 1975/76:1375 och hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1975/76:1356,

2. att riksdagen avslår motionen 1975/76:1375.

Stockholm den 9 november 1976

På kulturutskottets vägnar
GEORG ANDERSSON

KrU 1976/77:13

Närvarande vid ärendeis slutbehandling: herrar Andersson i Lycksele (s), Sundman
(c), Nilsson i Agnäs (m), Leander (s), Eriksson i Ulfsbyn (c), Green
(s), fru Fraenkel (fp), fru Johansson i Uddevalla (s), herrar Norrby (c), Sörenson
(s), fru Göthberg (c), herrar Bladh (s), Richardson (fp), Ahlmark i Uppsala
(m) och fröken Öhrsvik (s).