KU 1976/77:5

Konstitutionsutskottets betänkande
1976/77:5

med anledning av motioner om det statliga utredningsväsendet
Motionerna

I motionen 1975/76:169 av herr Fågelsbo (c) hemställs ”att riksdagen
hos regeringen anhåller att denna utfärdar rekommendationer om begränsning
för att minska omfattningen av statliga utredningsbetänkanden”.

Motionären erinrar om de förslag till reformer av utredningsväsendet som
våren 1975 framlades av en särskild arbetsgrupp inom statsrådsberedningen.
Arbetsgruppen behandlade frågan om utredningsbetänkandenas omfång
men avvisade tanken på att utfärda rekommendationer för att minska utredningarnas
omfattning. Enligt motionären finns det fortfarande anledning
att kräva att regeringen utfärdar en rekommendation till de statliga utredningarna.
300 sidor bör anges som en lämplig gräns. Förutom det direkta
syftet att göra utredningarna mer informativa kan enligt motionären en
sådan begränsning även ge kostnadsbesparingar.

I motionen 1975/76:899 av herr Komstedt (m) hemställs ”att riksdagen
uttalar att enmansutredningar endast i undantagsfall må tillsättas samt att
de parlamentariska utredningarna ges så bred politisk bas som möjligt”.

Enligt motionären har under senare år i allt större utsträckning tillsatts
s. k. enmansutredningar i stället för parlamentariska utredningar. Av de
nu sittande utredningarna skulle närmare en tredjedel vara s. k. enmansutredningar,
där utredningsmannen har tagits från något departement eller
någon statlig myndighet. Motionären anser, att eftersom de statliga parlamentariska
utredningarna ger oppositionspartierna möjlighet att följa frågan
under hela tiden underlättas också riksdagens behandling av den kommande
propositionen.

I motionen 1975/76:903 av herr Lövenborg m. fl. (vpk) hemställs ”att
riksdagen hos regeringen anhåller att åtgärder vidtas i syfte att kraftigt reducera
priserna på de statliga utredningsbetänkandena”.

Enligt motionärerna är Statens offentliga utredningar en viktig källa för
information om planerade politiska ställningstaganden, förslag och överväganden.
Därför är det viktigt att intresserade har möjlighet att själva sätta
sig in i materialet och att kostnadsaspekten inte avhåller från inköp. Viktiga
utredningar har emellertid ofta ett pris som säkert gör att många avstår
från att sätta sig in i grundmaterialet. Som exempel nämner motionärerna
den s. k. paragraf-32-utredningen (Demokrati på arbetsplatsen, SOU 1975:1)
som kostade kr. 59:50, utredningen Politik för regional balans (SOU
1975:91-93) vars två delar kostade kr. 48:75 resp. 51:- samt fri- och rät -

1 Riksdagen 1976/77. 4 sami. Nr 5

KU 1976/77:5

2

tighetsutredningens betänkande Medborgerliga fri- och rättigheter. Regeringsformen
(SOU 1975:75), som kostade 46:75.

Motionärerna anser att den höga prissättningen strider mot medborgarnas
rätt till fullgod information och också mot den av riksdagen uttalade målsättningen
att i största möjliga utsträckning söka stimulera det politiska
intresset och förbättra samhällsinformationen.

Motionärerna föreslår att ett SOU-betänkande borde få kosta högst 10
kr. Med en sådan symbolisk prissättning förhindrar man missbruk, men
vidgar möjligheterna för varje intresserad att sätta sig in det värdefulla faktamateriel
som ett SOU-betänkande ändock utgör.

Betänkandens omfång

Bakgrund, nuvarande regler m. m.

Som framhålls av motionären presenterade i juni 1975 en arbetsgrupp
inom statsrådsberedningen vissa förslag till reformer av utredningsväsendet
(Rapport om utredningsväsendet, Ds Ju 1975:14). Arbetsgruppen behandlar
bl. a. frågan om utredningsbetänkandenas omfång och anser att den kritik
som riktas mot att åtskilliga betänkanden är alldeles för omfattande är beaktansvärd.
Enligt arbetsgruppen finns det en viss risk för att mycket utförligt
presenterade utredningsförslag inte blir diskuterade och penetrerade med
tillräcklig omsorg. I framtiden bör utredningarna, menar arbetsgruppen, mera
målmedvetet än hittills eftersträva ett koncentrerat skrivsätt. Normalt bör
själva huvuddelen av ett betänkande kunna rymmas på högst 300 trycksidor.
Arbetsgruppen avvisar emellertid tanken på att meddela formliga rekommendationer
eller bindande direktiv till kommittéerna om högsta tillåtna
sidantal.

Under remissbehandlingen yttrade sig flertalet remissinstanser över frågan
om betänkandens omfång och språk och instämde i allt väsentligt i de synpunkter
som framförts i rapporten.

Som ett resultat av utredningsarbetet utfärdade regeringen den 1 april
1976 en kommittéförordning (1976:119). 13 § i denna förordning har följande
lydelse:

13 § Betänkande skall vara koncentrerat och inriktat på väsentligheter. Historiska
översikter, redogörelser för gällande ordning och jämförelser med
utländska förhållanden skall vara kortfattade, om ej särskilda skäl föranleder
annat. Betänkande med tillhörande redogörelser för särskilda undersökningar
bör disponeras så att möjligheterna att taga del av utredningens förslag
underlättas och, om det behövs, fördelas mellan skilda volymer. Betänkande
skall innehålla en sammanfattning.

Språket i betänkande skall vara enkelt och klart. Det skall vara fritt från
onödiga förkortningar och fackuttryck.

Samtidigt med förordningen publicerades en handbok med anvisningar

KU 1976/77:5

3

för arbetet inom statliga kommittéer. Handboken (Ds Ju 1976:6) har utarbetats
av en arbetsgrupp inom regeringskansliet.

Enligt arbetsgruppen skall handboken betraktas som en försöksutgåva.
En reviderad upplaga av handboken avses utkomma kring årsskiftet
1976-1977.

Beträffande betänkandens omfång framhålls i handboken följande (s. 39):

Betänkandenas omfång har ofta - och med fog - kritiserats. För den
som är intresserad av ett utredningsämne men som inte har som arbetsuppgift
att granska utredningsresultatet kan det vara mycket svårt, för att
inte säga omöjligt, att fä tid att med behållning läsa ett digert SOU-betänkande.
Till detta kommer att priset på boken, vilket grundas på sidantalet,
kan te sig avskräckande. Följden blir lätt att diskussionen om utredningsförslaget
begränsas till en ganska trång krets av specialister.

Men också för den som mera yrkesmässigt tar del av utredningar kan
tjocka betänkanden vålla svårigheter. En remissinstans som vid ungefär
samma tidpunkt skall yttra sig över flera omfattande utredningsförslag tvingas
kanske till en mindre grundlig genomgång än som hade varit önskvärt.
Det finns alltså en risk för att mycket utförligt presenterade utredningsförslag
inte blir diskuterade och penetrerade med tillräcklig omsorg.

Kommittéerna bör mera målmedvetet än hittills skriva koncentrerat. Åtminstone
själva huvuddelen av ett betänkande bör i flertalet fall kunna
presenteras på ett sidantal av högst 300 trycksidor. Historiska översikter,
redogörelser för gällande ordning och jämförelser med utländska förhållanden
skall vara kortfattade, om inte särskilda skäl föranleder annat (13 §
kommittéförordningen).

Frågans tidigare behandling

En motion (1975:664) av fru Diesen m. fl. (m) med samma yrkande som
i den nu aktuella behandlades under 1975/76 års riksmöte. Utskottet (KU
1975/76:3) konstaterade att bl. a. frågan om utredningsbetänkandenas omfång
var föremål för uppmärksamhet i olika sammanhang. Av stort intresse
var enligt utskottet de förslag till olika åtgärder som den nämnda arbetsgruppen
inom statsrådsberedningen lagt fram. Det var utskottets förhoppning
att dessa förslag skulle leda till förbättringar av utredningsväsendet.
Bl. a. borde de medföra att information om innehållet i utredningsbetänkandena
kan göras lättare tillgänglig för allmänheten och remissinstanserna.
Med hänvisning till det anförda ansåg utskottet att något särskilt riksdagsinitiativ
inte var erforderligt. Utskottet hemställde att motionen skulle förklaras
besvarad med vad utskottet anfört. Riksdagen följde utskottet.

I ett särskilt yttrande av herrar Fiskesjö (c) och Jonnergård (c) utvecklades
en rad synpunkter på utredningsväsendets uppgifter och sätt att fungera.
Enligt yttrandet var det angeläget med en fortgående reformering och förnyelse
av utredningsväsendet. I en uppräkning av viktiga aspekter och krav
som därvid särskilt borde beaktas angavs bl. a. följande:

1* Riksdagen 1976/77. 4 sami. Nr5

KU 1976/77:5

4

Utredningsförslagen bör presenteras på ett sätt som gör dem begripliga
och överblickbara för en bredare allmänhet. Språket kan förenklas, expertoch
detaljanalyser framläggas i bilagor, volymen på själva utredningsbetänkandet
begränsas etc.

Medverkan av riksdagsledamöter i statliga utredningar

Nuvarande förhållanden m. m.

1 propositionen om ny regeringsform och ny riksdagsordning (prop.
1973:90 s. 288) framhöll departementschefen att det förhållandet att regeringen
måste bära det slutliga ansvaret för utformningen av och innebörden
i förslag som läggs fram för riksdagen bör föra med sig att det ytterst får
ankomma på regeringen att avgöra hur den utredning bör bedrivas som
anses behövlig som grundval för förslagen. På regeringen får enligt departementschefen
alltså ligga att avgöra sådana frågor som om utredning skall
ske genom en särskild kommitté eller anförtros annan från departementen
fristående utredningsman och vidare att ange de riktlinjer efter vilka arbetet
i så fall skall bedrivas. Enligt departementschefens uppfattning var dock
utredning genom parlamentariskt sammansatta kommittéer ett utomordentligt
värdefullt inslag vid beredningen av lagstiftningsärenden och andra likartade
viktiga ärenden. Liksom hittills borde denna utredningsform utnyttjas
i betydande omfattning.

I samband med några av de senare årens granskningsarbeten har företagits
kartläggningar av antalet utredningar med parlamentariskt inslag (KU
1972:26 s. 80, KU 1974:22 s. 131, KU 1975:12 s. 123, KU 1975/76:50 s.
215). De undersökningar som gjordes 1972 och 1974 visade samma resultat.
I 35 96 av de vid resp. års ingång verksamma kommittéerna ingick en eller
flera riksdagsledamöter. Den undersökning, som avsåg vid årsskiftet 1974-1975 pågående utredningar, visade att andelen kommittéer med parlamentariskt
inslag ökat till 48 96. Förändringen från årsskiftet 1973-1974
konstaterades väsentligen bero på att drygt hälften av de utredningar som
tillsattes under 1974 hade fått parlamentariskt inslag. En motsvarande undersökning
utfördes beträffande de kommittéer som var verksamma vid
ingången av år 1976. Den pekade på en viss ytterligare ökning av andelen
kommittéer med parlamentariskt inslag. I 149 av de 281 kommittéerna,
dvs. 53 96, ingick en eller flera riksdagsledamöter.

Utredningsförslag

I det förutnämnda betänkandet Rapport om utredningsväsendet (Ds Ju
1975:14), som utarbetats av en arbetsgrupp inom statsrådsberedningen, berörs
frågan om det parlamentariska inslaget i kommittéerna (s. 15). Arbetsgruppen
anser att det parlamentariska deltagandet i kommittéarbetet
från skilda synpunkter är fördelaktigt. Att minska inslaget partiengagerade

KU 1976/77:5

5

kommittéledamöter bör därför inte komma i fråga.

Arbetsgruppen tar också upp en typ av kritik av kommittéväsendet som
åtminstone indirekt riktar sig mot det parlamentariska inslaget. Denna kritik
går ut på att den typiska kommittékonstruktionen leder till politiska kompromisser
som döljer de verkliga motsättningarna mellan partierna och hindrar
en offentlig debatt om alternativlösningar som ställs mot varandra.

Till denna kritik gör arbetsgruppen följande kommentar:

Att en utredning har parlamentariskt inslag behöver inte betyda att meningsskiljaktigheter
mellan de politiska partierna uteblir ens när kommittén
presenterar ett enhälligt förslag. 1 åtskilliga frågor har nämligen partiernas
företrädare inga bundna mandat. Det är vidare inte ovanligt att en utredning
verkligen finner en lösning som i det väsentliga tillgodoser de företrädda
partiernas synpunkter och som alltså inte innebär en kompromiss i den
bemärkelsen att partierna frånfaller någon för dem mera angelägen ståndpunkt.
Har utredningsarbetet lett till ett sådant resultat, har otvivelaktigt
tidsvinster gjorts i reformarbetet. Att i vissa fall "egentliga” politiska kompromisser
inom ramen för en utredning är önskvärda är också obestridligt.
Slutligen är att framhålla att, om partirepresentantema inom en kommitté
inte kan enas, den fördelen av kommittékonstruktionen ändå föreligger att
partiernas ståndpunkter klargörs på ett relativt tidigt stadium. Detta gagnar
den offentliga politiska debatten.

Besparingsutredningen (Fi 1975:01), som i början av år 1975 på riksdagens
initiativ tillkallades av finansministern, har som den ena av två huvuduppgifter
haft att undersöka möjligheterna att begränsa utredningsexpansionen.
Utredningen överlämnade i september 1976 delbetänkandet Offentligt
utredningsväsende (SOU 1976:49). I betänkandet diskuteras frågan
om valet av organ för statlig utredningsverksamhet (s. 25-26). Utredningen
konstaterar att sådan verksamhet bedrivs av olika organ och nämner bl. a.
offentlig utredning med parlamentariker/företrädare för intresseorganisationer
och offentlig utredning utan inslag av parlamentariker m. fl.

Kommittén sammanfattar sina förslag i följande tre punkter:

• En offentlig utredning ger ett underlag för det politiska reformarbetet.
Offentliga utredningar behandlar även frågor om inflytande och styrning
av statsförvaltningen. Vi anser att offentliga utredningar bör anförtros
sådana uppgifter där parlamentarisk medverkan och/eller medverkan från
intresseorganisationer är nödvändig. Andra utredningsuppgifter bör bedrivas
av andra organ än offentliga utredningar om det är möjligt att
renodla uppgifterna från politiska inslag.

• I vissa fall är det emellertid ändamålsenligt att utredningen sker i offentliga
former, även om den fråga som utreds inte är av politisk natur.
Det gäller främst när uppdraget är sådant att arbetsformen kommitté
medför stora fördelar. Sådana uppdrag kan t. ex. avse områden där det
finns ett mycket litet antal sakkunniga att tillgå eller där myndigheterna
har motstridiga intressen.

KU 1976/77:5

6

• Ett annat undantag är utredningar med uppgifter närmast av myndighetskaraktär
(delegationer, organisationskommittéer m. fl.). Uppgifter av
detta slag är vanligen mer eller mindre tillfälliga, och delegationen avvecklas
när uppdraget avslutas. Om alternativet till att tillsätta en utredning
är att bilda en ny myndighet eller att temporärt förstärka en
myndighet, är ofta kommittéformen att föredra. Skälet härtill är att ett
temporärt organ i regel är lättare att avveckla än en myndighet eller
en del av den. Risker kan trots detta finnas för att dessa kommittéer
är i verksamhet så lång tid att de i realiteten blir myndigheter. Verksamheten
måste därför omprövas med jämna mellanrum.

Frågans tidigare behandling

Med anledning av motioner om utrednings- och remissväsendet uttalade
utskottet hösten 1973 (KU 1973:44) att det genom att utredningskommittéerna
i stor utsträckning har haft parlamentariskt inslag ofta varit möjligt
att åstadkomma en bred politisk förankring inför viktiga samhällsreformer.
Utskottet var enhälligt.

De ovannämnda undersökningar som företagits i samband med granskningsarbetet
under senare år har inte föranlett något uttalande från utskottets
sida.

Då utskottet hösten 1975 (KU 1975/76:3) behandlade motioner angående
det statliga utrednings- och remissväsendet fogades till betänkandet - som
redan nämnts - ett särskilt yttrande (2 c). I detta yttrande framhölls bl. a.
att de offentliga utredningarna bör ha ett brett parlamentariskt inslag. Därmed
befrämjas kunskapsspridningen, öppenheten och den allmänna debatten.
Vidare anfördes att den tendens som funnits att lägga allt större del
av utredningsverksamheten inom departement och ämbetsverk samt att
tillsätta rena expertutredningar bör brytas.

Prissättningen på betänkanden i SOL-serien

Nuvarande förhållanden

I propositionen 1968:62 föreslogs att ett statligt förlag för allmän förlagsverksamhet
skulle inrättas. I propositionen berördes även prissättningen på
statliga publikationer. Departementschefen ansåg det bl. a. naturligt att
många publikationer måste bli subventionerade i den meningen att man
inte kan få täckning för alla kostnader som de medfört. Om man t. ex.
lagt ner stora kostnader på ett statligt utredningsarbete, kan dessa helt
naturligt inte i sin helhet belasta priset på utredningsbetänkandet. Avgörande
för prissättningen av statliga publikationer borde enligt departementschefen
vara syftet med utgivningen. I vilken utsträckning statliga publikationer

KU 1976/77:5

7

skall helt eller delvis finansieras med statsmedel skulle prövas i samma
ordning som medelsbehovet för den utgivande myndighetens eller institutionens
verksamhet i övrigt. Självfinansiering borde dock tillämpas i väsentligt
större utsträckning än f. n.,även myndigheter och institutioner emellan.

Riksdagen beslöt i enlighet med propositionens förslag (SU 1968:97, rskr
1968:220).

Enligt avtal den 14 juli 1969 mellan chefen för finansdepartementet och
AB Allmänna Förlaget skall priset på betänkanden, som avses säljas, fastställas
av förlaget.

Enligt upplysningar som inhämtats från Allmänna Förlaget används f. n.
följande riktlinjer vid prissättningen av betänkanden:

Betänkandets omfång i sidor: Pris per sida:

-160 14 öre

161-240 12 öre

241- 10 öre

Minimipriset på ett SOU-betänkande är kr. 10 och maximipriset kr. 70.

Förlaget kan dock åsätta ett betänkande, som förväntas röna särskilt stor
efterfrågan, ett lägre pris. Vid tveksamhet kontaktas finansdepartementet
för samråd. Alla priser är cirkapriser. Moms tillkommer.

Frågans tidigare behandling

I en motion (1974:923) av fröken Eliasson (c) framhölls att prisnivån på
betänkanden är en faktor som verkar informationshindrande och att det
därför är angeläget att sträva efter att sänka försäljningspriset. Motionären
hemställde att vad som i motionen anförts om behovet av en lågprisinriktning
i fråga om offentliga utredningsbetänkanden skulle ges Kungl. Maj:t
till känna.

Utskottet (KU 1974:51) utgick från att möjligheterna att på ett icke kostnadskrävande
sätt få del av olika utredningsförslag skulle i hög grad beaktas
utan särskild åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrkte därför enhälligt
motionen. Riksdagen beslöt enligt utskottets förslag.

Utskottet

I motionerna behandlades några frågor som rör det statliga utredningsväsendet.
Olika åtgärder som syftar till att förbättra medborgarnas möjligheter
att ta del av utredningarnas förslag förordas i motionerna
1975/76:169 och 1975/76:903. Enligt motionen 1975/76:169 bör regeringen
utfärda rekommendationer för att åstadkomma en begränsning av utredningsbetänkandenas
omfång. I motionen 1975/76:903 krävs kraftigt redu -

KU 1976/77:5

8

cerade priser på betänkandena. Frågan om utredningarnas personsammansättning
behandlas i motionen 1975/76:899. Enligt motionen bör enmansutredningar
endast i undantagsfall tillsättas, och de parlamentariska utredningarna
bör ges så bred politisk bas som möjligt.

Det statliga utredningsväsendet har i Sverige en omfattning och betydelse
som i få andra länder. Utredningsväsendets ställning är framfor allt en följd
av den grundlighet och saklighet som av tradition präglar såväl kommittéarbetet
som den efterföljande remissbehandlingen av utredningsförslagen.
Härigenom förses statsmakterna med ett allsidigt och konstruktivt beslutsunderlag
samtidigt som den allmänna debatten kring samhällsfrågorna tillförs
ett diskussionsmaterial av hög kvalitet.

Från demokratisk synpunkt är särskilt betydelsefullt att utredningar med
viktiga politiska uppgifter har ett brett parlamentariskt inslag. Som utskottet
tidigare framhållit har det därigenom ofta varit möjligt att åstadkomma
en bred politisk förankring inför viktiga samhällsreformer. Utskottet delar
således den uppfattning som framförs i motionen 1975/76:899 men anser
att något uttalande från riksdagens sida av den innebörd som föreslås i
motionen inte är erforderligt.

En viktig sida av kommittéväsendet är enligt utskottet den offentlighet
som ges åt utredningarnas betänkanden. Härigenom kan resultaten av arbetet
i utredningarna bli föremål för bedömning inte bara av olika remissinstanser
utan också i den allmänna samhällsdebatten. En förutsättning för detta
är emellertid bl. a. att - som framhålls i motionerna 1975/76:169 och 903
- betänkandena har ett måttligt omfång och betingar ett rimligt pris.

Utskottet vill erinra om att frågan om hur utredningsförslag skall göras
lättare tillgängliga för allmänheten varit föremål för stor uppmärksamhet
under senare år. Med anledning av motioner på detta område har utskottet
både 1974 och 1975 understrukit vikten av att utredningsbetänkandena utformas
och offentliggörs på ett sätt som underlättar allmänhetens information
och därmed stimulerar den allmänna debatten. Ett enigt utskott
har vid båda tillfällena förutsatt att dessa synpunkter skulle beaktas utan
särskild åtgärd från riksdagens sida. Utskottets förslag har godkänts av riksdagen.

Våren 1975 framlade en arbetsgrupp inom statsrådsberedningen vissa förslag
till reformer av utredningsväsendet (Rapport om utredningsväsendet,
Ds Ju 1975:14). Arbetsgruppen behandlade bl. a. frågan om betänkandenas
omfång och ansåg att det fanns risk för att mycket utförligt presenterade
utredningsförslag inte blir så ingående diskuterade och penetrerade som
önskvärt vore. I rapporten framfördes en råd förslag till förbättringar i detta
hänseende. Förslagen fick i allmänhet ett positivt mottagande under remissbehandlingen
av rapporten.

Detta utredningsarbete har sedermera fortsatt i särskilda arbetsgrupper
inom regeringskansliet och resulterade våren 1976 i att regeringen utfärdade
en kommittéförordning (1976:119). Samtidigt utgavs från en arbetsgrupp

KU 1976/77:5

9

inom regeringskansliet en försöksutgåva av en handbok (Ds Ju 1976:6) med
anvisningar för arbetet inom statliga kommittéer.

I 13 § kommittéförordningen stadgas bl. a. att betänkande skall vara koncentrerat
och inriktat på väsentligheter. Betänkande med tillhörande redogörelser
för särskilda undersökningar bör disponeras så att möjligheterna
att taga del av utredningens förslag underlättas och, om det behövs, fördelas
mellan skilda volymer. Vidare fastslås i paragrafen att betänkande skall
innehålla en sammanfattning.

I handboken framhålls bl. a. att kommittéerna bör eftersträva ett mera
koncentrerat skrivsätt. Omfånget av huvuddelen av ett betänkande bör normalt
inte överstiga 300 trycksidor.

Som framgått av det anförda har på senare tid olika åtgärder vidtagits
i syfte att förenkla presentationen av utredningarnas förslag. Utskottet vill
särskilt peka på bestämmelserna i den nya kommittéförordningen och på
de anvisningar som ges i den nyligen utgivna kommittéhandboken. Enligt
utskottet bör en tillämpning av dessa regler och anvisningar kunna leda
till att allmänhetens information om innehållet i utredningsförslagen förbättras.
Liksom tidigare förutsätter utskottet vidare att denna information
skall kunna erhållas utan alltför stora kostnader för den enskilde. I detta
sammanhang vill utskottet understryka värdet av en fortsatt användning
av systemet med billiga och populärt hållna sammanfattningar av viktigare
utredningsbetänkanden.

Med hänvisning till vad som ovan anförts beträffande information om
innehållet i utredningsbetänkanden anser utskottet att något särskilt riksdagsinitiativ
med anledning av motionerna 1975/76:169 och 903 inte är
erforderligt.

Utskottet hemställer

att riksdagen förklarar motionerna 1975/76:169, 1975/76:899 och
1975/76:903 besvarade med vad utskottet anfört.

Stockholm den 9 november 1976

På konstitutionsutskottets vägnar
KARL BOO

Närvarande: herrar Boo (c). Björck i Nässjö (m), Fiskesjö (c), Nordin (c), Karlsson
i Malung(s), Schött* (m), Gustafsson i Ronneby (s), Kindbom* (c), Nyquist
(s), fru Hammarbacken (c), fru Cederqvist (s), fröken Nilsson (s), fru Stålberg (s),
herrar Tarschys (fp) och Gustavsson i Ängelholm (s).

* Ej närvarande vid justeringen.