KU 1976/77:38

Konstitutionsutskottets betänkande

1976/77:38

med anledning av motion om intern TV-sändning
Motionen

I motionen 1976/77:571 av herrar Fridolfsson (m) och Nilsson i Agnäs
(m) yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller att bestämmelserna i radiolagen
om intern TV-sändning ges en sådan utformning att samfund och
ideella organisationer får vidgade möjligheter att överföra möten m. m. till
andra lokaler.

Motionärerna erinrar om att tolkningen av radiolagen då det gäller överföring
via intern TV har varit skiftande. Tillstånd till sådan överföring lämnades
för en tid sedan för en gudstjänst från Göteborg till Stockholm. Tillståndet
motiverades av att sändningen inte mötte hinder eftersom den inte
var riktad till allmänheten utan till en sluten grupp som i ett speciellt fall
hade väsentligt större intresse av att följa den interna TV-sändningen än
av att se TV. Sveriges Radio anser också att det inte föreligger någon principiell
skillnad om sändningar utgår till flera platser än till en så länge man
riktar sig till en intressegemenskap. Med hänsyn till att det finns möjlighet
till olika tolkningar är det angeläget att principen om rätt till TV-utsändning
till annan sluten lokal fastslås. Bestämmelserna måste förtydligas. Det bör
också vara möjligt att vidga rätten till intern TV-sändning så att samfund
och ideella organisationer kan använda sig av denna tekniska lösning.

Frågans tidigare behandling m. m.

Motioner med samma syfte som den förevarande har förekommit vid
1970-1973 års riksdagar.

I sitt utlåtande 1970 (KU 1970:19) redogjorde utskottet bl. a. för gällande
ordning och dess bakgrund samt vissa pågående utredningar rörande frågor
om radio och TV. Till utlåtandet var fogat promemorior som upprättats
inom Sveriges Radio innehållande vissa uppgifter om bl. a. behandlingen
av ansökningar om rätt för annan än Sveriges Radio att sända vissa program.
För egen del uttalade utskottet följande:

Vid riksdagsbehandlingen 1966 av förslaget till radiolag förelåg olika uppfattningar
i frågan om lagens reglering av rätten till rundradiosändningar
skulle omfatta också trådsändningar. Riksdagen anslöt sig därvid till propositionens
förslag att så skulle vara fallet. Detta motiverades med att något
nytt inte framkommit som gav anledning att ändra de grundläggande principerna
för rundradioverksamheten och att det skulle innebära ett väsentligt
avsteg från dessa om man avstod från att reglera trådsändningarna. Det
framhölls, att ett undantagande av trådsändningar från radioföretagets en -

1 Riksdagen 1976/77. 4 sami. Nr 38

KU 1976/77:38

2

samrätt med all sannolikhet skulle leda till att det snart uppstod omfattande
ledningsnät i privat regi för sändning av radio- och TV-program med inslag
av kommersiell reklam.

Utskottet kan inte finna att skäl nu föreligger att inta en annan ståndpunkt
till frågan om lagregleringen av trådsändningarna. Inte heller föreligger
enligt utskottets mening tillräcklig anledning att i övrigt nu aktualisera en
omprövning av den i radiolagen gjorda gränsdragningen mellan sändningar
till vilka radioföretaget har ensamrätt och andra sändningar.

Fyra reservanter (fp) yrkade bifall till motionen. Riksdagen följde utskottet.

I 1971 (KU 1971:29), 1972 (KU 1972:14) och 1973 (KU 1973:34) års yttranden
avstyrkte utskottet bifall till motionerna under hänvisning till sina
uttalanden 1970 samt med erinran om att den av motionärerna aktualiserade
frågan faller inom ramen för massmedieutredningens uppdrag. Reservation
med yrkande om bifall till motionsyrkandet avgavs av två ledamöter (fp)
1971, 1972 och 1973. Nämnda års riksdagar beslöt i enlighet med utskottets
hemställan.

Högsta domstolen har den 22 mars 1976 avgjort ett mål där frågan gällde
ansvar för otillåten rundradiosändning enligt radiolagen (1966:75). Föreningen
av de boende inom ett radhusområde (Skönstaholm i Stockholm) hade
anordnat lokala TV-sändningar över områdets centralantennanläggning (se
Nytt Juridiskt Arkiv 1976 s. 95).

I domskälen yttrade högsta domstolen följande:

En förutsättning för att en sändning skall omfattas av begreppet rundradiosändning
i radiolagen är att den är avsedd att mottagas av allmänheten.
Uttrycket ”allmänheten” förekommer i många olika författningsbestämmelser.
Som exempel kan nämnas 9 $ allmänna ordningsstadgan (1956:617)
och 2 g lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.
Uttrycket används för att beteckna en i princip obestämd personkrets. Sålunda
anses en tillställning given för allmänheten, om tillträde står öppet
för envar, eventuellt mot erläggande av viss avgift eller på annat liknande
villkor. Motsatsen gäller om tillträde är beroende av medlemskap i viss
förening eller av särskild inbjudan och den sålunda uppställda begränsningen
icke framstår som ett rent formellt arrangemang.

I propositionen med förslag till radiolag (prop. 1966:149 s. 31) anfördes
som skäl för att använda uttrycket ”allmänheten” i stället för - såsom
hade föreslagits i det utredningsbetänkande som låg till grund för propositionen
- ”en större allmänhet”, att innebörden av förstnämnda begrepp
torde vara förhållandevis klar; det hade i olika sammanhang tolkats så,
att en krets av personer som är på en gång liten och sluten inte räknas
till allmänheten. Vad sålunda uttalats i propositionen tyder på att någon
annan innebörd än den gängse ej var åsyftad. Visserligen framgår av såväl
lagtexten som motiven att uttrycket ”allmänheten” också kan syfta på en
”sluten krets”. Sistnämnda uttryck torde emellertid ha en annan innebörd
här än i exempelvis 2 § sista stycket upphovsrättslagen, där det uppenbarligen
betecknar en krets som ej är att hänföra till alimänheten. En sluten krets
i radiolagens mening synes föreligga så snart det är fråga om en persongrupp
som är avgränsad på ett utifrån iakttagbart sätt, exempelvis de personer
som samtidigt befinner sig påen viss plats. Av propositionen (s. 37) framgår

KU 1976/77:38

3

sålunda att exempelvis kunderna i ett varuhus eller pbuliken vid en idrottstävling
är att betrakta som slutna kretsar i radiolagens mening, trots att
de otvivelaktigt är att hänföra till allmänheten i detta ords vedertagna betydelse.

I tillämpningen kan det sjävfallet stundom vara vanskligt att avgöra om
en sändning skall anses vara avsedd för allmänheten eller ej, och med hänsyn
till rättsområdets speciella natur kan här möta svårigheter som knappast
har motsvarighet på andra områden. Vissa ledande synpunkter torde dock
kunna anföras. En sändning får anses vara avsedd för allmänheten i första
hand i fall, då den kan mottagas av eller står öppen för en obestämd krets
personer, såsom fallet är t. ex. vid etersändning på en våglängd inom de
våglängdsområden, som kan tas in på vanliga mot tagni ngsapparater, eller
då abonnemang på trådsändning står öppet för envar som anmäler sig och
förfogar över erforderliga anslutningsanordningar. Det nu sagda gäller även
om t. ex. ett företag som arrangerar en trådsändning, som i praktiken är
avsedd för envar som anmäler sig som abonnent, söker genom vissa yttre
former, såsom krav på anmälan till viss förening eller liknande, ge kretsen
av abonnenter sken av att tillhöra en i rättslig mening sluten krets (jfr
i fråga om motsvarande problem inom upphovsrätten NJA II 1961 s. 47
f, 54 0- Om däremot den krets, för vilken en sändning är avsedd, enligt
gängse kriterier verkligen är att anse som i rättslig mening sluten, lär sändningen
- i allt fall om kretsen ej är särskilt stor - icke kunna anses vara
i radiolagens mening avsedd för allmännheten. När en sändning företages
i flera led bör bedömningen ske för varje led för sig. Om t. ex. ett trådsändningsföretag
sänder över ett större område och sändningen bl. a. mottages
av en mindre radhusförening, vilken vidarebefordrar den till sina medlemmar,
bör företagets sändning anses vara avsedd för allmänheten medan
detta ej kan anses gälla föreningens vidaresändning till medlemmarna, om
föreningen utgör en i gängse mening sluten krets.

De sändningar det är fråga om i målet har skett över centralantennanläggningen
i Skönstaholms bostadsområde och har alltså kunnat mottagas
av samtliga 150 hushåll inom området men ej nått utanför detta. Den omständigheten
att mottagningsmöjligheterna sålunda har varit lokalt begränsade
på grund av den tekniska metod som har använts för överföringen
torde emellertid inte i och för sig utesluta att sändningarna kan anses ha
varit avsedda för allmänheten.

Sändningarna har anordnats av Grannskapsklubben Skönstaholm. I målet
har obestritt uppgivits att samtliga boende i området har varit anslutna
till klubben. Denna har existerat under en lång följd av år och bedrivit
verksamhet i olika former för att tillvarataga medlemmarnas gemensamma
intressen och stärka sammanhållningen mellan dem och trivseln i bostadsområdet.
Sändningarna har ingått som led i denna verksamhet.

På grund av det nu anförda får det anses att sändningarna har varit anordnade
för de boende i deras egenskap av medlemmar i Grannskapsklubben
och att de ej har varit avsedda att mottagas av allmänheten. De har alltså
icke varit att hänföra till rundradiosändning enligt 1 § radiolagen. Vid sådant
förhållande skall åtalet lämnas utan bifall.

KU 1976/77:38

4

Frågans läge

Frågan har som nämnts behandlats av massmedieutredningen. 1 sitt slutbetänkande
SOU 1975:49 Massmediegrundlag uttalade utredningen i sin
sammanfattning bl. a. följande:

I fråga om radio-tv skall enligt förslaget grundlagen huvudsakligen reglera
endast sändning av radioprogram, dvs. sändningar som är avsedda att mottagas
direkt av allmänheten med de begränsningar som nu ligger i begreppet
radioprogram i rundradiosändning enligt RL. För innehav och användning
av sändare för annat ändamål, t. ex. kommunikationsradio, skall gälla bestämmelser
i vanlig lag.

Frågor som sammanhänger med utvecklingen på radio-tv-området behandlas
för närvarande av den år 1974 tillsatta radioutredningen. Det är
därför inte möjligt att i grundlagen ange mera precisa regler om etablering
av programföretag m. m. Däremot är det enligt MMU klart att grundlagen
inte bör fastslå en ensamrätt till programverksamhet motsvarande den ensamrätt
som anges i RL. Med hänsyn bl. a. till den begränsade tillgången
till användbara frekvenser i etern är det å andra sidan inte heller möjligt
att medge en total etableringsfrihet. MMU föreslår därför att tillstånd (koncession)
skall fordras för programverksamhet och att - liksom nu - meddelande
av sådant tillstånd skall ankomma på regeringen.

Grundlagens krav på tillstånd för programverksamhet är inte absolut.
Det skall vara möjligt att i lag göra undantag från koncessionstvånget beträffande
vissa slag av sändningar. Som exempel på sådana undantag nämns
vidaresändning av radioprogram, program för undervisningsändamål eller
för syn- och hörselskadade och program som i huvudsak endast innefattar
direktsändning av dagshändelse m. m.

För programverksamhet skall enligt förslaget gälla bl. a. det nuvarande
kravet i RL på saklighet och opartiskhet. Vidare skall, i den utsträckning
det behövs, avtal träffas mellan regeringen och vederbörande programföretag
om programverksamheten. MMU föreslår därvid att grundlagen anger ramen
för de villkor som skall kunna uppställas i sådant avtal. Den föreslagna
ramen överensstämmer i huvudsak med innehållet i det nuvarande avtalet
mellan staten och Sveriges Radio. I den mån undantag görs i fråga om
kravet på koncession, kan undantag också göras från de villkor som annars
gäller för programverksamhet.

Som nämns i massmedieutredningens betänkande har radioutredningen
haft att behandla en rad frågor som sammanhänger med utvecklingen på
radio-TV-områdef. Bland dessa frågor hör även den nu aktuella. Radioutredningen
kommer inom kort att avge sitt slutbetänkande.

Den nya regeringen har aviserat tillsättandet av en utredning med uppgift
att utarbeta förslag till en ny yttrandefrihetsgrundlag. Enligt vad som inhämtats
från justitiedepartementet kommer den i motionen behandlade frågan
att falla inom denna utrednings uppdrag.

KU 1976/77:38

5

Utskottet

I motionen begärs att riksdagen hos regeringen anhåller att bestämmelserna
i radiolagen om intern TV-sändning ges en sådan utformning att
samfund och ideella organisationer får vidgade möjligheter att överföra möten
m. m. till andra lokaler.

Den i motionen behandlade frågan har uppmärksammats i olika sammanhang,
bl. a. tidigare i riksdagen. Härvid har hänvisats till att frågan
behandlades av massmedieutredningen. Så har också skett. Frågan torde
komma att övervägas ytterligare i den av regeringen aviserade utredningen
om en ny yttrandefrihetsgrundlag. Vidare bör nämnas att även radioutredningen
har i sitt arbete med frågor om radions och televisionens fortsatta
utveckling behandlat spörsmålet. Radioutredningen väntas inom kort avge
sitt slutbetänkande. Vidare har inom ramen för nu gällande regler i radiolagen
lagts fast vissa principer genom det i detta betänkande tidigare återgivna
avgörandet av högsta domstolen.

Utskottet, som hänvisar till vad som nyss nämnts om frågans läge, anser
att statsmakternas prövning av bl. a. massmedie- och radioutredningarnas
överväganden i den aktuella frågan bör avvaktas och finner alltså inte skäl
att nu föreslå något initiativ från riksdagens sida med anledning av motionsyrkandet.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1976/77:571.

Stockholm den 29 mars 1977

På konstitutionsutskottets vägnar
KARL BOO

Närvarande: herrar Boo (c), Johansson i Trollhättan (s), Björck i Nässjö (m),
Mossberg (s), Lindahl i Hamburgsund (fp), Svensson i Eskilstuna (s). Nordin
(c), Karlsson i Malung (s), Schött (m), Gustafsson i Ronneby (s), Kindbom
(c), Nyquist (s), fru Hammarbacken (c), herr Eliasson (c) och fru Cederqvist

(s).

GOTAB 53628 Stockholm 1977