JuU 1976/77:7

Justitieutskottets betänkande
1976/77: 7

med anledning av motion angående den straffrättsliga regleringen
av bombhot m. m.

Motionen

I motionen 1975/76:1076 av herr Nyquist (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär utredning om den straffrättsliga regleringen av bombhot

och därmed jämställda handlingar.

I motionen hänvisas till ett i pressen omtalat fall av telefonledes framfört
bombhot mot ett kärnkraftverk. Hotet hade efter undersökning visat sig
vara falskt. Motionären anför att hot av denna typ förekommer allt oftare,
exempelvis mot varuhus, industrier eller flygplan. Även om hotet visar
sig falskt, uppfattas det enligt motionären ofta som överhängande farligt
och föranleder beredskaps- eller utrymningsåtgärder. Motionären anför vidare
att gärningen, om den ej kan bedömas som olaga hot eller som förberedelse,
försök eller stämpling till annat brott, av allt att döma ej är straffbar.

Gällande rätt

Om någon lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning
på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen
eller annans säkerhet till person eller till egendom kan han enligt 4 kap.
5 § brottsbalken dömas för olaga hot till böter eller fängelse i högst två
år. Med bestämmelsen avses främst att bereda straffrättsligt skydd för vissa
angrepp mot enskild persons känsla av trygghet till person och egendom.

Den som i annat fall än som anges i bestämmelserna i 9 kap. 1-7 SS
brottsbalken om bedrägeri m. m. förfar oredligt i det han medelst vilseledande
förmår någon till handling eller underlåtenhet och därigenom skadar
den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, kan dömas för oredligt
förfarande till böter eller fängelse i högst två år.

Om ett bombhot på grund av omständigheterna ej kan rubriceras som exempelvis
rån, utpressning, hot mot tjänsteman, sabotage eller förberedelse-,
försöks- eller stämplingsbrott anses endast ansvar för olaga hot eller oredligt
förfarande kunna komma i fråga.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från justitiekanslern,
riksåklagaren, rikspolisstyrelsen. Göta hovrätt. Sveriges advokatsamfund
och Sveriges Domareförbund.

1 Riksdagen 1976/77. 7 sami. Nr 7

Juli 1976/77:7

Samtliga remissinstanser utom justitiekanslem är positiva till att det görs
en utredning i enlighet med motionärens önskemål.

Justitiekanslem (JK) anför att det naturligtvis är ett allmänt intresse att
samhälleliga eller andra resurser inte tas i anspråk i onödan för t. ex. beredskaps-
och utrymningsåtgärder i anledning av bombhot eller därmed
jämställda handlingar. JK ifrågasätter emellertid om det är påkallat med
en straffrättslig sanktionering av dylika handlingar, i den mån de inte är
att hänföra till olaga hot eller försök, förberedelse eller stämpling till brott.
Det torde enligt JK förekomma en lång rad andra situationer, där resurser
sätts in onödigtvis med betydande ekonomiska och andra olägenheter som
följd utan att för den skull den som orsakat pådraget kan straffas eller
det ens anses att han bör straffas härför. Som exempel på dylika företeelser
nämner JK att någon utan fog anmäler att fjällturister gått bort sig i fjällen
eller att en svår trafikolycka med många skadade inträffat på viss plats.
JK anför vidare att risken för gärningsmannen att bli upptäckt torde vara
nära nog obefintlig, varför möjligheterna till straffrättsligt ingripande knappast
skulle ha någon förebyggande eller bekämpande effekt. JK anser således
att det åtminstone för närvarande inte finns anledning till utredning av
den i motionen aktualiserade frågan.

Riksåklagaren (RÅ) erinrar om bestämmelsen i 24 § brandlagen (1974:80)
enligt vilken den som uppsåtligen och utan giltigt skäl åstadkommer brandstyrkas
utryckning eller samling kan dömas till böter eller fängelse i högst
sex månader. Med hänsyn till att det här är fråga om hot, som vanligtvis
främst riktar sig mot enskilda och företag, vilka ofta drabbas av betydande
olägenheter och kostnader, framstår emellertid bestämmelser av denna typ
enligt RÅ som klart otillräckliga. RÅ anför vidare beträffande brottsbalksbrott
att situationer av hithörande slag kan tänkas medföra ansvar för olaga
hot eller oredligt förfarande. Sistnämnda brott är dock konstruerat som ett
förmögenhetsbrott och passar enligt RÅ redan därigenom mindre bra, medan
ansvar för olaga hot förutsätter att hotet kommit till den hotades kännedom.
Gärningsbeskrivningen täcker alltså, anför RÅ, det fallet att hotet framförs
till någon som har direkt anknytning till den hotade verksamheten men
knappast den kanske vanligaste situationen, nämligen att meddelande om
en förestående bombexplosion framförs till något organ, som står helt utanför
det hotade intresset, t. ex. en tidningsredaktion eller en polismyndighet.

RÅ delar motionärens uppfattning att det finns anledning att överväga
en komplettering av straffbestämmelserna på denna punkt.

Rikspolisstyrelsen (RPS) anför att den av motionären skildrade gärningstypen
på senare år har blivit en tämligen ofta förekommande företeelse
främst inom större polisdistrikt och att såväl motiven som formerna för
hoten kan växla betydligt.

RPS anför vidare.

JuU 1976/77:7

Skadeverkningar av dylika hot kan på sätt motionären beskriver drabba
enskilda och företag. Härtill kommer att hoten regelmässigt medför, att
polisiär arbetskraft måste sättas in för att exempelvis undersöka lokaler.
Ett utlösande av katastrofplaner med anledning av anonyma bombhot torde
dock höra till sällsyntheterna.

Rikspolisstyrelsen delar motionärens uppfattning att dylika hot i viss utsträckning
står utanför den nuvarande straffrättsliga regleringen, även om
vissa gärningar av nu nämnt slag kan bedömas som sabotage. Vid brottsbalkens
tillkomst förekom ej de former av hot, som avses med motionen.

I den nuvarande utvecklingen måste det bedömas vara ett väsentligt samhällsintresse,
att hot som stör näringsverksamhet eller medför samhällsinsats
av något slag, blir kriminaliserat.

Mot bakgrund av dessa synpunkter tillstyrker rikspolisstyrelsen att den
av motionären påkallade utredningen kommer till stånd.

Göta hovrätt anför att det ligger i sakens natur att det oftast är svårt
att avslöja den som utövat ett ”tomt” hot av förevarande slag. Hotet utövas
enligt hovrätten i regel anonymt genom brev eller telefon och gärningsmannens
syfte är främst att väcka uppståndelse med därav föranledda besvär
och kostnader för allmän och enskild verksamhet.

Hovrätten anför vidare att reglerna om civil skadeståndsskyldighet i regel
är otillräckliga från såväl avhållande som reparativ synpunkt och att gärningsmannen
sällan har förmåga att gälda de avsevärda kostnader det ofta
är fråga om.

Hovrätten erinrar om att det straffbara området i fråga om olaga hot
utvidgades i samband med brottsbalkens antagande 1962 och att straffbestämmelsen
fäster mer avseende än tidigare rätt vid hur situationen har
tett sig från den hotades synpunkt. Det är sålunda enligt hovrätten tillräckligt
att hotet är ägnat att hos den hotade framkalla allvarliga farhågor att hotet
beträffande person eller egendom skall verkställas (jfr prop. 1962:10 B s.
lil f.) Hovrätten menar att det därför kan ifrågasättas om inte de av motionären
åsyftade fallen redan är straffbara enligt 4 kap. 5 § brottsbalken.

En utredning kan enligt hovrättens mening vara väl motiverad.

Sveriges advokatsamfund tillstyrker utan särskild motivering bifall tili motionen.

Sveriges Domareförbund delar motionärens mening att det är önskvärt att
samhället kan ingripa med straff mot åtgärder som avses i motionen, även
om möjligheterna torde vara små att spåra gärningsmannen, om det visar
sig att hotet inte varit allvarligt menat.

Förbundet anför vidare.

Emellertid inställer sig frågan om inte de omnämnda förfarandena faller
under straffbestämmelsen för olaga hot i BrB 4:5 även om denna bestämmelse,
liksom motsvarande regler i grannländernas strafflagar, närmast tar
sikte på att värna om den enskilda individens handlingsfrihet och skydda
hans psykiska integritet mot hot som kan skapa fruktan och oro hos honom
(NTFK 1962 s. 195).

JuU 1976/77:7

Domareförbundet redogör för förarbeten och andra kommentarer till lagrummet,
vilka enligt förbundet utvisar att man helt hade uppmärksamheten
riktad på frågan om gärningsmannens farlighet för viss eller vissa personer,
som han stod i personlig relation till. Förbundet anför att hotelser av den
typ som avses med motionen tidigare torde ha varit så sällsynta att det
ter sig naturligt att de inte särskilt beaktades. Vad som enligt förbundet
skiljer de i motionen åsyftade fallen från de situationer som paragrafen tar
sikte på är enligt förbundet främst dels att hotet avser en obestämd krets
av personer, dels att det vid en bedömning efteråt oftast visar sig att gärningsmannen
inte menat allvar med hotet.

Förbundet anför vidare.

Vid en första granskning av lagtexten och motiven synes dock hinder
för en tillämpning av BrB 4:5 i nu ifrågavarande fall inte föreligga. Lagtexten
talar om ett hot som riktas mot ”annans säkerhet” och i motiven understrykes
att hotet kan gälla även åtgärder mot en tredje person, dvs. annan
än den till vilken hotet framförs. Även hot mot en obestämd krets av personer
synes i och för sig falla in under bestämmelsen såsom den är formulerad.
Det krävs inte såsom i äldre rätt att det objektivt sett föreligger
anledning att befara att hotet skall verkställas, det räcker att hotet är ägnat
att hos den hotade framkalla allvarliga farhågor att det skall verkställas.
Möjligheten att bedöma hur allvarligt menat ett anonymt hot av det slag
som avses i motionen kan vara är inte lätt, men redan den omständigheten
att myndigheter eller företagsledningar anser sig böra handla i förebyggande
syfte - vare sig nu åtgärden är av mer begränsad art som t. ex. skärpt övervakning
eller mer ingripande som utrymning av lokaler och dylikt - utgör
ju bevis för att den till vilken hotet framförts räknar med hotets realiserande.
I subjektivt avseende fordras uppenbarligen inte att gärningsmannen avser
att sätta hotet i verkställighet. Det räcker att han inser att hotet är ägnat
att hos den hotade framkalla allvarliga farhågor härför (NTFK 1962 s. 198
m).

Mot en tillämpning av BrB 4:5 i nu ifrågavarande fall talar omständigheterna
vid tillkomsten av lagrummets nuvarande lydelse, nämligen att
bestämmelsen avsett att träffa sådana fall där hotet riktat sig mot den hotade
själv eller någon honom närstående. Vissa uttalanden i motiven pekar också
på att en sådan begränsning varit avsedd. Det heter sålunda att stadgandet
främst avser att bereda straffrättsligt skydd för vissa angrepp mot ”enskild"
persons känsla av trygghet till person och egendom, och att brottet således
uppfattas som ett fridsbrott. Det säges vidare att med den valda avfattningen
uteslutes från det straffbara området sådana fall då hotet ej var ägnat att
störa den hotades frid; t. ex. därför att det är honom likgiltigt om gärningen
kom till utförande. Då det i motiven heter att hotet kan gälla åtgärder
mot en tredje person, nämnes som exempel endast ”en nära anförvant”
till den hotade. Inget nämnes alltså om sådana fall där hotet framföres
till en myndighet eller företagsledning.

Man kan fråga sig om denna begränsning i tillämpningsområdet verkligen
fått uttryck i lagtexten. Begränsningen skulle väl närmast ligga i orden ”allvarlig
fruktan”. Särskilt användningen av ordet ”fruktan” pekar på, att hotet
hos den hotade skall framkalla en störning av hans personliga frid, en oro
som engagerar honom inte bara som ämbetsman eller som ansvarig driftsledare
utan på ett mera personligt sätt. Och detta kan kanske inte anses

JuU 1976/77:7

vara fallet om inte hotet riktar sig mot den hotade själv eller mot någon
enskild person som står honom nära.

Även om man ansluter sig till den tolkningen att den till vilken hotet
framföres skall vara den hotade själv eller någon honom närstående, kan
det ifrågasättas om inte denna förutsättning är uppfylld i vissa av de fall
som avses med motionen. Om hotet t. ex. föranleder att myndigheten eller
driftsledningen upplyser personalen på ett företag att hot har framställts
och att lokaliteterna därför omedelbart måste utrymmas kan man säga att
hotet - låt vara genom en mellanhand - framförts till den enskilde. Däremot
skulle så inte vara fallet därest hotet föranlett myndigheten och driftsledningen
att endast vidtaga skärpt bevakning som inte meddelats de personer
som man vill skydda. Uppenbarligen måste man tillse att båda fallen bedömes
straffrättsligt lika.

Som inledningsvis framförts är det angeläget att man kan straffrättsligt
ingripa mot sådana fall som avses med motionen. Då innebörden av gällande
bestämmelse om olaga hot inte är otvetydig, förordar förbundet en sådan justering
av paragrafens ordalydelse att den blir klart tillämplig på nu avsedda
fall. Måhända kan övervägas att i stället för en justering av ordalydelsen till
paragrafen foga ett nytt moment som direkt tar sikte på de avsedda fallen.
Systematiskt torde straffbestämmelsen ha sin anknytning till brottet olaga
hot.

Utredning inom justitiedepartementet

I en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria (Ds Ju 1976:15)
Bombhot m. m. diskuteras huruvida gällande lagstiftning ger tillräckliga
möjligheter att beivra bombhot. Promemorian innehåller förslag till införande
av en bestämmelse i brottsbalken om ansvar för falskt hot för den
”sorn genom falskt bombhot eller annan oriktig uppgift att det föreligger
fara för människors liv eller hälsa föranleder onödiga säkerhetsåtgärder”.

Promemorian remissbehandlas för närvarande.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet en motion angående den straffrättsliga
regleringen av bombhot. I motionen framhålls att sådant hot exempelvis
mot idrottsplatser, varuhus, industrianläggningar eller flygplan blir allt vanligare.
Hotet är enligt motionären vanligtvis ej sådant att det kan sättas
i verket men det uppfattas ändå oftast som farligt och föranleder kostnadskrävande
beredskaps- och utrymningsåtgärder. Om hotet ej kan rubriceras
som försök, förberedelse eller stämpling till brott eller som olaga hot är
det enligt motionären av allt att döma inte straffbart. Motionsyrkandet går
ut på att frågan om straffansvar för bombhot och därmed jämställda handlingar
skall utredas så att dessa gärningar kan inlemmas i vårt straffrättsliga
system.

Enligt utskottets mening är det ett påtagligt samhällsintresse att det finns

JuU 1976/77:7

otvetydiga regler som ger möjlighet till straffrättsliga ingripanden mot förfaranden
av det slag som berörs i motionen. Av de remissyttranden som
utskottet inhämtat framgår emellertid att den straffrättsliga bedömningen
av ifrågavarande gärningar är komplicerad och att oklarhet råder om i vad
mån befintliga straffbestämmelser är tillräckliga för att beivra dem. Det
finns därföranledning att i enlighet med motionärens önskemål aktualisera frågan
om förtydligande lagstiftning.

I en inom justitiedepartementet efter motionens väckande upprättad promemoria
har lagts fram förslag till bl. a. en ny bestämmelse i brottsbalken,
enligt vilken falskt bombhot eller andra oriktiga uppgifter om förestående
fara skall kunna föranleda ansvar för ett nytt brott, falskt hot. Förslaget
remissbehandlas för närvarande. Då frågan om den straffrättsliga regleringen
av bombhot m. m. sålunda blivit föremål för utredning, är syftet med motionsyrkandet
tillgodosett. Utskottet anserdärföratt motionen intebörföranleda
någon åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975/76:1076.

Stockholm den 9 november 1976

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: Fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam (c),
Jönsson i Malmö (s), Johansson i Växjö (c), Petersson i Röstånga (fp), fru
Bergander (s), herr Raneskog (c), fru Andersson i Kumla (s), herrar Winberg
(m). Pettersson i Helsingborg (s), fru Wiklund (c), herr Lidbom (s), fru André
(c) och herr Klöver (s).

:kholm 1976