JuU 1976/77:11

Justitieutskottets betänkande
1976/77:11

med anledning av propositionen 1975/76:148 med förslag till enklare
former för beivrande av mindre lagöverträdelser

Propositionen ni. m.

I propositionen 1975/76: 148 har regeringen (justitiedepartementet)
föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i rättegångsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1946: 864) om återgäldande av kostnad
för blodundersökning i brottmål.

Behandlingen av propositionen har uppskjutits till 1976/77 års riksmöte
(JuU 1975/76: 40).

I ärendet har inför utskottet lämnats synpunkter på den föreslagna
lagstiftningen av företrädare för Transportarbetarförbundet (taxisektionen),
Sveriges Hotell- och Restaurangförbund samt Hotell- och
Restauranganställdas förbund.

Utskottet har inhämtat lagrådets yttrande över propositionen. Yttrandet
fogas som bilaga till detta betänkande.

Det i propositionen framlagda förslaget till ändring i brottsbalken
(BrB) innebär att en särskild straffbestämmelse beträffande automatmissbruk
införs i 8 kap. som en ny paragraf, 8 a §, samt att omfattningen
av straffbestämmelsen om s. k. snyltningsbrott i 9 kap. 2 § andra
stycket BrB begränsas. Vidare föreslås att allmänt åtal för snyltningsbrott
skall ske bara när åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän
synpunkt. Ändringarna i rättegångsbalken (RB) berör reglerna för
s. k. bevisföreläggande och kallelse av tilltalad till huvudförhandling i
underrätt. De syftar också till en utvidgning av tillämpningsområdet
för strafföreläggande och införande av ett förenklat förfarande i domstol
när strafföreläggande bestritts eller lämnats utan godkännande av
den misstänkte.

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

1 Riksdagen 1916/77. 7 sami. Nr 11

JuU 1976/77:11

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken
dels att 8 kap. 12 § samt 9 kap. 2 och 12 §§ skall ha nedan angivna
lydelse,

dels att i 8 kap. skall införas en ny paragraf, 8 a §, av nedan angivna
lydelse.

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

För försök eller förberedelse till
stöld, grov stöld, rån, grovt rån,
tillgrepp av fortskaffningsmedel
eller olovlig kraftavledning, så ock
för stämpling till eller underlåtenhet
att avslöja rån eller grovt rån
dömes till ansvar enligt vad i 23
kap. stadgas. Skulle tillgrepp av
fortskaffningsmedel, om brottet
fullbordats, hava varit att anse
som ringa, må dock ej dömas till
ansvar som nu sagts.

8 kap.

8 a §

Begagnar någon olovligen automatapparat
genom att använda
i alska eller främmande sedlar eller
mynt eller andra för apparaten
icke avsedda föremål, dömes för
automat missbruk till böter
eller fängelse i högst sex månader.

Har brottet medfört skada av
betydande värde eller är brottet
eljest att anse som grovt, dömes
för grovt automatmissbruk
till fängelse i högst två år.

För försök eller förberedelse till
stöld, grov stöld, rån, grovt rån,
tillgrepp av fortskaffningsmedel,
grovt automatmissbruk eller olovlig
kraftavledning, så ock för
stämpling till eller underlåtenhet
att avslöja rån eller grovt rån
dömes till ansvar enligt vad i 23
kap. stadgas. Skulle tillgrepp av
fortskaffningsmedel, om brottet
fullbordats, hava varit att anse
som ringa, må dock ej dömas till
ansvar som nu sagts.

9 kap.

2 §

Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till skadans omfattning och
övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för bedrägligt
beteende dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Begagnar sig någon av husrum, Skaffar sig någon
förtäring, transport, tillträde till 1. rum pä hotell eller på pensioföreställning
eller annat dylikt, nät,

JuU 1976/77:11

Nuvarande lydelse

som tillhandahålles under förutsättning
av kontant betalning, och
gör han ej rätt för sig, dömes,
vare sig han vilseleder någon eller
ej, för bedrägligt beteende eller,
om brottet ej är att anse som
ringa, för bedrägeri. Detsamma
skall gälla, om någon som har att
betjäna allmänheten efter viss
taxa tager betalning utöver taxan
utan att påvisa avvikelsen.

Föreslagen lydelse

2. förtäring på restaurang, kafé
eller annat sådant näringsställe,

3. transport med taxi, järnväg,
buss eller annat allmänt samfärdsmedel
eller

4. tillträde till föreställning,

som tillhandahålles under förutsättning
av kontant betalning, och
gör han ej rätt för sig, dömes, om
ej gärningen föranleder ansvar enligt
1 eller 3 §, för bedrägligt beteende,
vare sig han vilseleder någon
eller ej.

12 §

Vad i 8 kap. 13 § sägs om inskränkning i åklagares åtalsrätt skall
äga motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält
brott än grovt bedrägeri.

Bedrägligt beteende som avses i
2 § andra stycket må ej åtalas av
åklagare, med mindre åtal av särskilda
skäl finnes påkallat ur allmän
synpunkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

2 Förslag till

Lag ont ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrives att 45 kap. 10, 15 och 16 §§ samt 48 kap. 4,
9, 10 och 12 §§ rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

0 Föreslagen lydelse

45 kap.

I stämningen skall rätten tillika
förelägga den tilltalade att muntligen
eller skriftligen hos rätten
uppgiva de bevis han vill åberopa
vid huvudförhandlingen och vad
han vill styrka med varje särskilt
bevis. Om inkommen uppgift skall
åklagaren genom rättens försorg
erhålla kännedom.

Kan på grund av den tilltalades
erkännande eller annan omständig 2f

Riksdagen 1976127. 7 sami. Nr 11

I stämningen skall rätten tillika
förelägga den tilltalade att muntligen
eller skriftligen hos rätten
uppgiva de bevis han vill åberopa
vid huvudförhandlingen och vad
han vill styrka med varje särskilt
bevis. Detta gäller dock ej, om det
på grund av den tilltalades erkännande
eller annan omständighet
kan antagas, att uppgift om bevis
ej erfordras. Om inkommen upp -

JuU 1976/77:11

Nuvarande lydelse

het antagas, att uppgift om bevis
ej erfordras, må dock rätten omedelbart
i stämningen kalla den tilltalade
till huvudförhandling.

Föreslagen lydelse

gift skall åklagarea genom rättens
försorg erhålla kännedom.

15 §

Till huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder målsäganden
åtalet eller för han eljest talan jämte åklagaren eller skall han höras i
anledning av åklagarens talan, skall ock målsäganden kallas. Skall målsäganden
infinna sig personligen, förelägge rätten honom vite.

Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen
i stämningen eller
genom särskild kallelse. Föreläggande
skall meddelas honom
vid vite. Förekommer anledning,
att den tilltalade ej skulle iakttaga
sådant föreläggande, må förordnas,
att han skall hämtas till rätten.
Om inställande av tilltalad,
som är anhållen eller häktad, förordne
rätten.

Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen
i stämningen eller
genom särskild kallelse. Skall
han infinna sig personligen, förelägge
rätten honom vite. Förekommer
anledning, att den tilltalade ej
skulle iakttaga sådant föreläggande,
må förordnas att han skall
hämtas till rätten. Meddelas ej föreläggande
eller förordnande som
sagts nu skall den tilltalade erinras
om att målet må avgöras utan
hinder av hans utevaro. Om inställande
av tilltalad, som är anhållen
eller häktad, förordne rätten.

Om kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är
stadgat.

16 §

Stämning, som utfärdas av åklagare, skall innehålla vad i 4 § stadgas
om stämningsansökan och vara undertecknad av åklagaren.

I stämningen skall åklagaren tilllika
förelägga den tilltalade att
inom viss, av åklagaren bestämd
tid muntligen eller skriftligen hos
rätten uppgiva de bevis han vill
åberopa vid huvudförhandlingen
och vad han vill styrka med varje
särskilt bevis. Finner åklagaren på
grund av den tilltalades erkännande
eller annan omständighet uppenbart,
att bevis ej kommer att
av den tilltalade uppgivas och att
ej heller annan förberedande åtgärd
erfordras, må dock åklagaren
omedelbart i stämningen kalla den
tilltalade till huvudförhandling.

I stämningen skall åklagaren tilllika
förelägga den tilltalade att
inom viss, av åklagaren bestämd
tid muntligen eller skriftligen hos
rätten uppgiva de bevis han vill
åberopa vid huvudförhandlingen
och vad han vill styrka med varje
Särskilt bevis. Detta gäller dock
ej, om åklagaren på grund av den
tilltalades erkännande eller annan
omständighet finner uppenbart, att
bevis ej kommer att av den tilltalade
uppgivas och att ej heller
annan förberedande åtgärd erfordras.

Då mål av åklagare utsättes till huvudförhandling, åligge honom att
iakttaga de föreskrifter om tiden för huvudförhandling, som meddelats

Juli 1976/77:11

av rätten; åklagaren äge ombesörja kallelser och förelägganden, som
avses i 15 §.

Stämningen skall med därvid fogade handlingar delgivas den tilltalade.
Sedan stämningen delgivits, skall den med bevis därom omedelbart tillställas
rätten.

Föreslagen lydelse
48 kap.

4 §*

Nuvarande lydelse

Strafföreläggande får utfärdas
beträffande brott, för vilket ej
stadgas svårare straff än böter och
ej heller normerade böter och vilket,
om dagsböter stadgas, finnes
förskylla högst femtio dagsböter
eller, jämte annat brott, högst sextio
dagsböter som gemensamt
straff.

Regeringen äger förordna, att
strafföreläggande får utfärdas även
beträffande brott, för vilket stadgas
dagsböter eller fängelse i högst
sex månader men vilket i övrigt är
sådant som anges i första stycket.

Strafföreläggande får utfärdas
då för brottet stadgas

a) böter, dock ej normerade
böter,

b) böter eller fängelse i högst
sex månader

samt brottet ensamt eller jämte
annat sådant brott som gemensamt
straff finnes förskylla högst
sextio dagsböter.

Regeringen äger förordna, att
strafföreläggande får utfärdas
även beträffande brott, för vilket
stadgas dagsböter eller fängelse i
högst två år men vilket i övrigt är
sådant som anges i första stycket.

Strafföreläggande godkännes genom
att den misstänkte undertecknar
och tillställer vederbörlig mottagare
förklaring, att han erkänner
gärningen och underkastar sig det
straff och den särskilda rättsverkan
som upptagits i föreläggandet.
Närmare bestämmelser om vem
som skall mottaga sådan förklaring
meddelas av regeringen.

Strafföreläggande godkännes genom
att den misstänkte undertecknar
och tillställer vederbörlig
mottagare förklaring, att han erkänner
gärningen och godtager det
straff och den särskilda rättsverkan
som upptagits i föreläggandet.
Närmare bestämmelser om
vem som skall mottaga sådan förklaring
meddelas av regeringen.

Godkännande, som tecknas på annan handling än föreläggandet, är
gällande endast om det klart framgår vilket föreläggande som avses.

10 §3

Skriftligt godkännande av straffföreläggande
får i den misstänktes
ställe lämnas av ombud för honom,
om till åklagaren inges fullmakt
i huvudskrift vilken, utöver

1 Senaste lydelse 1974: 573.

2 Senaste lydelse 1974: 573.

3 Senaste lydelse 1968: 193.

Skriftligt godkännande av straffföreläggande
får i den misstänktes
ställe lämnas av ombud för honom,
om till åklagaren inges fullmakt
i huvudskrift vilken, utöver

JuU 1976/77:11

Nuvarande lydelse

vad som följer av 12 kap., innehåller förklaring

att ombudet äger godkänna
strafföreläggande på den
misstänktes vägnar,
uppgift om det brott som godkännandet
får avse, varvid skall
anges brottets art samt tid och
plats för dess begående,
uppgift om den högsta bötespåföljd
som den misstänkte är villig
att underkasta sig,
uppgift om särskild rättsverkan
som är i fråga och som den misstänkte
är villig att underkasta sig.

Föreslagen lydelse

vad som följer av 12 kap., innehåller förklaring

att ombudet äger godkänna
strafföreläggande på den
misstänktes vägnar,
uppgift om det brott som godkännandet
får avse, varvid skall
anges brottets art samt tid och
plats för dess begående,
uppgift om den högsta bötespåföljd
som den misstänkte är villig
att godtaga,
uppgift om särskild rättsverkan
som är i fråga och som den misstänkte
är villig att godtaga.

Har sådan fullmakt ingivits till åklagaren, får ombudet mottaga
handlingar i saken på den misstänktes vägnar.

Godkännande, som sker sedan
åklagaren utfärdat stämning eller
stämningsansökan, är utan verkan.

Har den misstänkte förklarat att
han icke godkänner strafföreläggandet
eller efter delgivning lämnat
föreläggandet utan godkännande,
får åklagaren väcka åtal
för brottet utan stämning genom
att till rätten inkomma med framställning
härom. Sådan talan kan
avse även särskild rättsverkan som
förelagts den misstänkte till godkännande.
Den tilltalade skall få
del av framställningen. Åtal skall
anses väckt, när åklagarens framställning
inkom till rätten.

Godkännande, som sker sedan
åklagaren utfärdat stämning, stämningsansökan
eller framställning
enligt första stycket, är utan verkan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

1 Senaste lydelse 1968: 193.

JuU 1976/77:11

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946: 864) om återgäldande av kostnad
för blodundersökning i brottmål

Härigenom föreskrives att lagen (1946: 864) om återgäldande av kostnad
för blodundersökning i brottmål skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

I fråga om skyldighet att till
statsverket återgälda kostnad för
tagande av blodprov å den som
misstankes för brott samt undersökning
av sådant blodprov skall
vad i 31 kap. rättegångsbalken är
stadgat om kostnad, som enligt rättens
beslut utgått av allmänna medel,
äga motsvarande tillämpning.

Föreslagen lydelse

I fråga om skyldighet att till
statsverket återgälda kostnad för
tagande av blodprov å den som
misstänkes för brott samt undersökning
av sådant blodprov skall
vad i 31 kap. rättegångsbalken är
stadgat om kostnad, som enligt rättens
beslut utgått av allmänna medel,
äga motsvarande tillämpning.
Detta gäller även om fråga om ansvar
för brottet har upptagits av
åklagare genom strafföreläggande.

Vad nu stadgats gälle ej blodprov, erforderligt för läkarundersökning,
som någon enligt lag eller författning är skyldig att undergå.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

Utskottet

Inledning

Utskottet vill inledningsvis uttala sin anslutning till den till grund
för propositionen liggande uppfattningen att rättsväsendets resurser ej
bör i alltför hög grad tas i anspråk för beivrande av mindre lagöverträdelser.
En sådan uppfattning ligger i linje med vad utskottet tidigare
uttalat i skilda sammanhang (se t. ex. JuU 1975: 10 s. 5) och med strävandena
på rättsväsendets område att rationalisera verksamheten så att
tillgängliga resurser i större utsträckning kan inriktas mot den grövre
brottsligheten. Samtidigt är det enligt utskottets mening av hänsyn till
den allmänna laglydnaden angeläget att understryka vikten av att reformer
på hithörande område ej leder till den uppfattningen att de
mindre lagöverträdelserna alltid lämnas obeivrade. Utskottet kan också
instämma i den av departementschefen uttalade meningen att reformarbetet
bör bedrivas såväl med utnyttjande av straffrättsligt betonade
åtgärder såsom avkriminalisering i olika former som genom ökad användning
av förenklade handläggningsformer vid beivrandet av mindre
brott. I sammanhanget vill utskottet också liksom departementschefen

JuU 1976/77:11

erinra om att det från både allmänpreventiv och individualpreventiv synpunkt
framstår som mycket angeläget att se till att överträdelser klaras
upp och att lagföring och påföljd kommer i så nära anslutning till gärningen
som möjligt (jfr JuU 1973: 26).

Frågor om avkriminalisering och förenkling av handläggningsformerna
för mindre brottmål har nyligen behandlats av åtalsrättskommittén
i dess betänkande (SOU 1976: 47) Färre brottmål. Betänkandet är för
närvarande föremål för remissbehandling. Frågor av angivet slag torde
vidare komma att aktualiseras i samband med den nyligen inledda
översynen av lagstiftningen om förmögenhetsbrott samt vid den översyn
av RB som enligt vad utskottet inhämtat för närvarande förbereds inom
justitiedepartementet. Det sålunda pågående lagstiftnings- och utredningsarbetet
bör dock inte utgöra hinder för att redan nu överväga de
i propositionen upptagna förslagen till ändringar i BrB och RB, som
grundas på förslag som framlagts av 1968 års brottmålsutredning i betänkandena
(SOU 1973: 13) Snyltningsbrott och sjukförsäkringsmissbruk
och (SOU 1974: 27) Mindre brott.

Snyltningsbrott

Enligt 9 kap. 1 § BrB döms den som medelst vilseledande förmår
någon till handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen
och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe
denne är, för bedrägeri till fängelse i högst två år. Om brottet med hänsyn
till skadans omfattning och övriga omständigheter vid brottet är
att anse som ringa döms enligt 9 kap. 2 § första stycket BrB för bedrägligt
beteende till böter eller fängelse i högst sex månader.

I 9 kap. 2 § andra stycket BrB finns en särskild bestämmelse om
straffansvar för s. k. snyltningsbrott. Enligt detta lagrum kan den dömas
för bedrägligt beteende eller bedrägeri som begagnar sig av husrum,
förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat dylikt, som
tillhandahålls under förutsättning av kontant betalning, och ej gör rätt
för sig, vare sig han vilseleder någon eller ej. Detsamma gäller om
någon som har att betjäna allmänheten efter viss taxa tar betalt utöver
taxan utan att påvisa avvikelsen. Under uttrycket ”annat dylikt” har
i praxis bl. a. ansetts falla betalning till tandläkare för tandbehandling
(SvJT 1949 rf. s. 117) och s. k. automatbedrägeri. Straffskyddet enligt
lagrummet torde omfatta alla utövare av serviceverksamhet som enligt
vedertagen sed i branschen betjänar annan mot kontant betalning.

Den särskilda straffbestämmelsen rörande snyltningsbrott infördes i
strafflagen år 1942. Den var avsedd att täcka sådana fall av jämförelsevis
lindriga brott, där det kan vara osäkert om det för bedrägeriansvar
i övrigt erforderliga rekvisitet vilseledande förekommer. Bestämmelsen
överfördes år 1962 utan saklig ändring till BrB.

Juli 1976/77:11

Av de i propositionen redovisade undersökningarna kan sorn departementschefen
konstaterar utläsas att praktiskt taget alla snyltningsbrott
begås av personer som hör till de ekonomiskt och socialt sämst ställda
i samhället och beträffande vilka större anledning finns att söka tillgodose
behovet av vård och stöd än att beakta de rent straffrättsliga
aspekterna på ifrågavarande beteenden. Det framgår också att det såväl
före som efter det att brottet har polisanmälts i stor utsträckning äger
rum ett från rättvisesynpunkt betänkligt urvalsförfarande till nackdel
för de sämst lottade. Vidare står det som departementschefen påpekar
klart att det i regel rör sig om gärningar av jämförelsevis ringa beskaffenhet.
De angivna förhållandena, sedda mot bakgrunden av de ovan
berörda strävandena att begränsa samhällets straffrättsliga ingripanden,
talar enligt utskottets mening för en begränsning när det gäller lagföringen
av dessa gärningar.

När det gäller att avgöra hur långt samhällets straffrättsliga ingripanden
bör sträcka sig får såsom departementschefen påpekar beaktas
att det torde stå i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet
att någon form av sanktion följer när det gäller de vanligaste snyltningsbrotten.
Bl. a. av detta skäl bör det ej som brottmålsutredningen
föreslog komma i fråga att avkriminalisera dessa gärningar.

I propositionen föreslås en lagföringsbegränsning, grundad på en
kombination av straffrättsliga och processrättsliga metoder. I det förstnämnda
hänseendet föreslås en ändring av 9 kap. 2 § andra stycket BrB
så att bestämmelsen kommer att omfatta endast sådana förfaranden,
vilka allmänt anses straffvärda och beträffande vilka det stora flertalet
människor inser att betalning skall erläggas i omedelbar anslutning till
det att man utnyttjar prestationen. Bestämmelsen skall sålunda i sin
föreslagna lydelse ha avseende på dem som under förutsättning av kontant
betalning skaffar sig rum på hotell eller på pensionat, förtäring på
restaurang, kafé eller annat sådant näringsställe, transport med taxi,
järnväg, buss eller annat allmänt samfärdsmedel eller tillträde till föreställning.
Till den föreslagna processrättsliga lagföringsbegränsningen
— i form av en åtalsbegränsningsregel — återkommer utskottet i det
följande.

Utskottet vill beträffande utformningen av 9 kap. 2 § andra stycket
BrB peka på de komplikationer som den i propositionen föreslagna
lydelsen kan leda till när det gäller gärningstyper som formellt faller
utanför bestämmelsens tillämpningsområde. På sätt som närmare utvecklas
av lagrådet (s. 26) kan det ju här vara fråga om situationer som
det saknas anledning att lämna utanför regeln, t. ex. vid förhyrning av
privatrum eller parkeringsplats. Vidare måste, eftersom sådana gärningar
normalt kan föras in under huvudregeln för bedrägligt beteende
i 9 kap. 2 § första stycket BrB, förundersökningsverksamheten vidgas
jämfört med vad som nu gäller till att ta sikte på den ofta besvärliga

JuU 1976/77:11

bevisfrågan om vilseledande föreligger. Det måste med hänsyn härtill,
som lagrådet påpekar, betecknas som osäkert, om den föreslagna straffrättsliga
ändringen verkligen medför några processekonomiska fördelar.
Större fördelar skulle enligt utskottets mening stå att vinna om lagrummet
alltjämt får omfatta de snyltningsförfaranden, som för närvarande
faller in under bestämmelsen, och lagföringsbegränsningen
åstadkommes genom en särskild åtalsprövningsregel. I likhet med lagrådet
förordar utskottet en sådan lösning.

Som föreslagits i propositionen bör gärning, som omfattas av lagrummet,
ej kunna föranleda ansvar för bedrägeri. Skulle vilseledande
inte föreligga, bör gärningen således bedömas som bedrägligt beteende
även om den avser betydande värde.

Utskottet har ingen erinran mot förslaget att upphäva 9 kap. 2 § andra
stycket andra meningen; de åsyftade förfarandena torde utan olägenhet
kunna bedömas med ledning av de allmänna bedrägeribestämmelserna.

Lagrummet bör få den lydelse som lagrådet förordar.

Med hänsyn till att i fortsättningen skall kunna dömas till ansvar för
bedrägeri endast enligt 9 kap. 1 § BrB bör i enlighet med lagrådets förslag
i 3 § i samma kapitel uttrycket ”brott som förut i detta kapitel är
sagt” bytas ut mot ”brott som i 1 § sägs”.

Den i propositionen valda typen av åtalsprövningsregel hör till de
starkast lagföringsbegränsande i BrB:s uppsättning av dylika regler.
Regeln har beträffande olovligt förfogande över avbetalningsgods fått
till följd att åtal så gott som aldrig sker (se SOU 1971: 10 s. 134). Enligt
departementschefen (s. 161) bör med den föreslagna regeln snyltningsbrott
åtalas endast i undantagsfall. I praktiken bör åtal enligt hans
mening ske bara när uppsåt att vilseleda har förelegat och vilseledandet
framstår som särskilt påtagligt eller då gärningsmannen varit vårdslös
på ett sätt som inte är ursäktligt. Departementschefen nämner som exempel
att kunden på särskild förfrågan försäkrat, att han haft pengar att
betala med eller att kunden satt i system att låta bli att betala. Härtill
kan nämnas att företrädare för taxiförare, restaurangägare och restauranganställda
inför utskottet har uttalat oro för de praktiska konsekvenserna
av ett genomförande av propositionen i denna del. Härvid
har särskilt påtalats risken för att taxi- och restaurangkunder fortsättningsvis
i större omfattning än för närvarande skulle komma att
smita från betalning. Det har också uttalats att det inte är vare sig lämpligt
eller praktiskt genomförbart att helt gardera sig mot utebliven betalning
genom krav på förskott eller förfrågningar angående kundens betalningsmöjligheter.
Vidare har framhållits att det, i allt fall i större
orter, torde vara omöjligt att utröna om någon satt i system att låta bli
att betala.

Enligt utskottets mening kan ej bortses från risken att en så kraftigt

JuU 1976/77:11

lagföringsbegränsande åtalsprövningsregel som den i propositionen föreslagna
kan leda till en ökning av antalet smitningar. Det bör också
beaktas att en sådan ökning ytterst kan komma att ekonomiskt drabba
de anställda i servicenäringarna och att det är dessa som främst får
bära de olägenheter som är förenade med ökade kontroller och krav på
förskottsbetalning.

Vid en avvägning av för- och nackdelar har utskottet stannat för att
välja en åtalsprövningsregel med mindre starkt begränsande effekt än
den som föreslagits i propositionen. När det gäller utformningen av en
sådan regel kan man utgå från de olika typer av åtalsprövningsregler
som i övrigt finns i BrB. Enligt vissa åtalsbestämmelser får brottet åtalas
endast om målsägande anger brottet till åtal och åtal tillika finnes påkallat
ur allmän synpunkt. När det gäller andra brott får åklagare åtala endast
om målsäganden anger brottet till åtal eller om åtal finnes påkallat
ur allmän synpunkt. I andra fall slutligen föreskrivs som villkor för åtal
att åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. Sistnämnda rekvisit, som
också återfinns i 20 kap. 7 § RB och i lagen med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare, har ansetts innebära att bedömningen skall ske
med hänsyn till såväl brottets art och straffets syfte som till omständigheterna
vid brottets begående (jfr Beckman m. fl. Brottsbalken I 4. uppl.
1974 s. 124). Om en åtalsprövningsregel av denna typ införs för snyltningsbrottens
vidkommande, skapas större möjligheter än vid ett genomförande
av förslaget i propositionen att vid prövningen huruvida åtal
skall äga rum beakta samtliga omständigheter kring brottet. Bl. a. kan
hänsyn tas till målsägandens intresse.

Utskottet förordar med hänsyn till det sagda att åtalsprövningsregeln

1 9 kap. 12 § andra stycket BrB får den utformningen att bedrägligt beteende
som avses i 9 kap. 2 § andra stycket BrB ej får åtalas av åklagare,
med mindre åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. Utskottet återkommer
i det följande till den särskilda frågan angående regelns tillämpning
vid s. k. automatbedrägeri.

Automatmissbruk

Som framgår av redogörelsen ovan för gällande rätt har 9 kap. 2 §
andra stycket BrB i praktiken ansetts omfatta även s. k. automatbedrägeri,
exempelvis begagnande av en telefonautomat med användande av
värdelösa föremål i stället för mynt. Snyltningsbestämmelsen anses också
täcka de fall, där automatmissbruket riktar sig mot en konkret nyttighet,
t. ex. bensin eller andra varor.

Ställningstagandet i propositionen såvitt gäller snyltningsbrotten innebär
att automatbedrägeri inte faller in under straffbestämmelsen i 9 kap.

2 § andra stycket BrB. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av utvecklingen
i fråga om sådant missbruk som det här närmast gäller bör enligt

3f Riksdagen 1976/77. 7 sami. Nr 11

JuU 1976/77:11

departementschefen frågan om den straffrättsliga bedömningen av dessa
gärningar lösas i förevarande sammanhang. I propositionen har i enlighet
härmed upptagits ett förslag till en ny paragraf i 8 kap. brottsbalken
som i huvudsak överensstämmer med det brottmålsutredningen lagt
fram. Enligt propositionen skall dömas för automatmissbruk om någon
olovligen begagnar automatapparat genom att använda falska eller främmande
sedlar eller mynt eller andra för apparaten icke avsedda föremål.
Straffet anges till böter eller fängelse i högst sex månader samt i grova
fall till fängelse i högst två år.

Utskottet har ovan uttalat sig för att gällande bestämmelser i 9 kap.
2 § andra stycket BrB skall i huvudsak behållas. Härigenom kommer
olovliga förfaranden med automater i samma utsträckning som för närvarande
att falla in under detta lagrum. Detta förhållande gör att det
skäl som framför allt motiverat den i propositionen upptagna specialbestämmelsen
om automatmissbruk bortfaller men behöver å andra sidan
som lagrådet påpekar inte utesluta att en sådan bestämmelse införs.

Vid bedömandet av behovet av ett särskilt straffstadgande är av intresse
vissa uttalanden under remissbehandlingen av brottmålsutredningens
förslag i denna del. Åtalsrättskommittén framhöll t. ex. att det är
vanskligt att överblicka vilka manipulationer med maskinella hjälpmedel
som bör anses straffbara. Riksåklagaren (RA) anförde att svårigheterna
i rättstillämpningen enligt hans mening ej varit så stora att det
kan anses motiverat att införa en särskild straffbestämmelse. Enligt RÅ
borde frågan om ”vilseledande” av datorer och andra apparater liksom
annat liknande missbruk ses i ett sammanhang och göras till föremål för
en såvitt möjligt enhetlig reglering. Han förordade därför att någon bestämmelse
om automatmissbruk ej skulle införas.

Utskottet ansluter sig till den i dessa uttalanden framförda uppfattningen
att det föreligger behov av närmare undersökningar angående
möjligheten till en enhetlig straffrättslig reglering av förfaranden med
automater, datorer och andra liknande apparater. I sammanhanget bör
beaktas att chefen för justitiedepartementet enligt regeringens bemyndigande
i mars 1976 nyligen har tillkallat sakkunniga med uppgift att se
över lagstiftningen om förmögenhetsbrott. Enligt direktiven skall de
sakkunniga bl. a. närmare uppmärksamma problemen kring den straffrättsliga
regleringen av s. k. datamissbruk.

Med hänsyn till det sagda talar enligt utskottets mening övervägande
skäl mot att nu införa ett speciellt straffstadgande om automatmissbruk.
Förslaget härom i propositionen bör därför lämnas utan bifall av riksdagen.

Utskottets ställningstagande leder till att olovliga förfaranden med
automater, i den mån de straffrättsligt faller in under 9 kap. 2 § andra
stycket BrB, i fortsättningen kommer att beivras enligt en straffskala
som omfattar böter eller fängelse i högst sex månader. Utskottet har ej

JuU 1976/77:11

funnit behovet av en strängare skala för grövre fall av automatmissbruk
för närvarande vara så stort att det motiverar någon särskild åtgärd i
detta ärende. Vid denna bedömning har utskottet beaktat att sådana
förfaranden ofta torde kunna bedömas enligt andra lagrum med strängare
straffskala, exempelvis som penningförfalskning enligt 14 kap. 6 och
9 §§ BrB.

Kallelse och bevisföreläggande

Utskottet delar departementschefens uppfattning att domstolarna bör
vara oförhindrade att utfärda stämning, bevisföreläggande och kallelse
till huvudförhandling samtidigt. Utskottet, som förutsätter att möjligheten
härtill utnyttjas främst i mindre brottmål och eljest endast i mål
som påkallar skyndsam handläggning, tillstyrker därför de i propositionen
föreslagna ändringarna i 45 kap. 10 § RB och — med redaktionell
jämkning — 45 kap. 16 § RB.

V itesföreläggande

Att den tilltalade skall vara personligen närvarande vid huvudförhandling
i underrätt i brottmål utgör en grundläggande princip i RB. I mål
där anledning saknas att döma till annan påföljd än böter föreligger
personlig inställelseskyldighet om den tilltalades närvaro inte kan antas
sakna betydelse för utredningen. Är den tilltalade skyldig att komma
personligen, skall rätten meddela förordnande därom. När sådan skyldighet
ej föreligger, får den tilltalades talan föras genom ombud. Kallelse
till huvudförhandling skall enligt 45 kap. 15 § andra stycket RB
alltid meddelas den tilltalade vid vite. Det gäller således även om han
inte är skyldig att komma personligen.

Enligt regeringens förslag till ändring av 45 kap. 15 § RB skall vitesföreläggande
meddelas bara när den tilltalade skall infinna sig personligen.

Utskottet anser liksom departementschefen att systemet med obligatoriskt
vitesföreläggande, även när den tilltalade inte behöver komma
personligen till huvudförhandlingen, är behäftat med nackdelar. Som
departementschefen påpekar medför nuvarande regel bl. a. en olycklig
kollision med möjligheten att enligt 46 kap. 15 § andra stycket RB avgöra
bötesmål i den tilltalades utevaro. Med hänsyn härtill delar utskottet
departementschefens uppfattning att tilltalad inte alltid skall behöva
kallas till huvudförhandling vid vite. Såsom lagrådet påpekar måste
det emellertid också för vissa fall, där personlig inställelse ej synes

JuU 1976/77:11

nödvändig, kunna framstå som väsentligt att den tilltalade blir på något
sätt företrädd. Utskottet anser därför liksom lagrådet att möjligheten till
vitesföreläggande för sådana fall bör behållas. Bestämmelsen i 45 kap.
15 § RB bör utformas i enlighet härmed. Härigenom vinner man också
större samstämmighet med lydelsen av 46 kap. 15 § första stycket RB
angående förfarandet då den tilltalade uteblivit eller kommit tillstädes
endast genom ombud.

Utvidgning av strafföreläggandeinstitutet

Vid tillkomsten av RB infördes ett särskilt straffprocessuellt förfarande,
strafföreläggande. Förfarandet handhas av åklagare. Strafföreläggandeinstitutet
var ursprungligen begränsat till brott, varå endast
böter kunde följa, och fick inte användas om den misstänkte var under
18 år. Därutöver fanns regler om att vissa strafförelägganden skulle
underställas rättens prövning. Tillämpningsområdet för strafföreläggande
har därefter utvidgats genom lagstiftning åren 1954, 1966 och
1968. För närvarande gäller att strafföreläggande får användas dels
beträffande brott för vilka inte är föreskrivet svårare påföljd än böter,
dock inte normerade böter, dels beträffande vissa i 1 § strafföreläggandekungörelsen
särskilt uppräknade brott, för vilka är föreskrivet dagsböter
eller fängelse i högst sex månader. Som allmän begränsning för
strafföreläggande gäller vidare att brottet i det enskilda fallet inte får
förskylla allvarligare påföljd än högst 50 dagsböter eller, om det är
fråga om flera brott, högst 60 dagsböter som gemensam påföljd. I straffföreläggande
får — utöver bötesstraff — endast tas upp särskild rättsverkan
av brottet. Hinder för utfärdande av strafföreläggande föreligger
bl. a. om förutsättningarna för allmänt åtal brister eller om föreläggandet
inte tar upp alla brott av den misstänkte som enligt åklagarens
vetskap förekommer till bedömning.

Föreläggandet utfärdas enligt särskilt formulär och undertecknas av
åklagaren. Det skall innehålla uppgifter om den misstänkte, om brottet
med angivande av tid och plats för dess begående samt övriga omständigheter
som krävs för att känneteckna det, om tillämpliga lagrum samt
om det bötesstraff och den särskilda rättsverkan som föreläggs den
misstänkte. Denne kan därefter inom viss tid underteckna ett godkännande
av föreläggandet, dvs. förklara att han erkänner gärningen och
underkastar sig det straff och den särskilda rättsverkan som har förelagts
honom samt sända handlingen till rikspolisstyrelsen. Han kan
också omgående betala bötesbeloppet, varvid betalningen i princip gäller
som godkännande. Godkänt strafföreläggande gäller som lagakraftägande
dom. Om föreläggandet ej godkänns, äger åklagaren väcka åtal
för brottet vid domstol.

I propositionen föreslås att tillämpningsområdet för strafföreläggande
utvidgas till att generellt avse även brott, vilkas straffskala upptar dags -

JuU 1976/77:11

böter eller fängelse i högst sex månader. Vidare föreslås att den nuvarande
gränsen för det straff som högst får föreläggas höjs till 60
dagsböter.

I likhet med departementschefen och lagrådet anser utskottet att den
beskrivna utvidgningen av tillämpningsområdet för strafföreläggande
bör genomföras. Utskottet tillstyrker därför de ändringar beträffande
möjligheten att utfärda strafföreläggande som framlagts i förslaget till
ny lydelse av 48 kap. 4 § första stycket RB. Lagrummet bör erhålla den
lydelse som förordats av lagrådet.

I propositionen har utöver den ovan berörda utvidgningen av straffföreläggandeinstitutet
föreslagits införande av möjlighet att använda
strafföreläggande även beträffande brott med böter eller fängelse i högst
två år i straffskalan. Enligt förslaget skall således i 48 kap. 4 § andra
stycket RB föreskrivas att regeringen äger förordna att strafföreläggande
får utfärdas även beträffande sådana brott.

Utskottet vill härvidlag till en början erinra om att förslaget i denna
del ej varit föremål för remissbehandling och att det som departementschefen
uttalar krävs ytterligare undersökning av vilka brottstyper som
bör komma i fråga för en sådan vidare tillämpning av strafföreläggandeinstitutet.
En sådan undersökning bör som också departementschefen
framhåller ske först sedan man vunnit erfarenheter av strafföreläggandereformen
i övrigt.

Något omedelbart behov av en reform i den riktning som föreslås i
propositionen torde knappast föreligga. Enligt utskottets mening är det
också ovisst om några större rationaliseringsvinster skulle kunna uppnås
därigenom. Härtill kommer att man med hänsyn till regeringsformens
krav på lagform när det gäller domstolarnas rättskipningsuppgifter kan,
som lagrådet närmare utvecklar, behöva söka en annan lösning än den
som valts i propositionen.

Med hänsyn till det anförda kan utskottet ej tillstyrka bifall till propositionen
i denna del.

Strafföreläggande — väckande av åtal

Av det ovan sagda framgår att i de fall då den misstänkte bestrider
ett strafföreläggande eller eljest lämnar det utan godkännande åklagaren
äger väcka åtal vid domstol. Åtalet skall delges den tilltalade enligt
45 kap. 9 § RB. Brottmålsutredningen hade övervägt införande av ett
system som innebär att ett bestridande av strafföreläggande omedelbart
skulle föras till domstol. Härigenom skulle man vinna betydande tidsmässiga
och processekonomiska fördelar. Utredningen hade utarbetat
förslag till en sådan ordning som innebar att åklagare i dessa fall skulle
kunna väcka åtal utan stämning och själv utfärda kallelse till huvudförhandling.
Förslaget har ej kunnat accepteras av departementschefen.
I propositionen föreslås i stället en modifierad ordning enligt vilken

JuU 1976/77:11

åklagaren, om den misstänkte utan särskilt delgivningsförfarande förklarat
att han inte godkänner föreläggandet eller efter delgivning lämnar
föreläggandet utan godkännande, kan väcka talan utan stämningsansökan,
varefter domstolen utfärdar kallelse i vanlig ordning. Ett
sådant modifierat kopplingssystem bör enligt departementschefen kunna
genomföras utan några större förberedelser men ändå medföra avsevärda
tidsvinster för åklagare och domstolar.

Departementschefen har ej närmare utvecklat vilka tidsvinster det
föreslagna förfarandet skulle innebära för åklagare och domstolar.
Enligt utskottets mening torde viss arbetsbesparing kunna ske hos
åklagaren som enligt förslaget ej behöver upprätta särskild ansökan om
stämning. Denna tidsbesparing torde dock bli begränsad med hänsyn
till att åklagaren även med det föreslagna förfarandet har att göra de
rättsliga överväganden som nu görs före upprättande och ingivande av
stämningsansökan. Beaktas bör också att samma arbetsbesparing för
åklagaren torde kunna uppnås inom ramen för nuvarande system genom
användning av blankettset eller genom ändringar i de administrativa
rutinerna.

Vad gäller domstolssidan bör som lagrådet påpekar beaktas att rättens
granskning av ingivna handlingar ej kan göras mindre noggrann
än vad som nu är fallet.

Enligt förslaget i propositionen skall domstolen alltid svara för kallelse
av den tilltalade och ansvara för att denne får del av det genom
det ingivna strafföreläggandet framförda ansvarspåståendet. Med hänsyn
bl. a. till att delgivning av ansvarspåståendet får betydelse från
preskriptionssynpunkt bör det enligt utskottets mening såsom lagrådet
närmare utvecklar ej komma i fråga att föreskriva annat än formell
delgivning. Någon minskning av antalet delgivningar skulle då ej kunna
uppnås genom det föreslagna förfarandet. Ej heller i övrigt torde kunna
uppnås någon rationaliseringsvinst av betydelse.

Med hänsyn till det sagda innefattar enligt utskottets mening propositionen
ej bärande skäl för ett kopplingsförfarande av föreslagen art.
Härtill kommer att behovet av en reform i berört hänseende torde komma
att minska till följd av den nyligen beslutade avkriminaliseringen av
fylleri- och parkeringsförseelser, vilka för närvarande utgör större delen
av de brott som beivras genom strafföreläggande. Av nu anförda
skäl avstyrker utskottet bifall till propositionen i denna del.

Blodprovskostnad

Utskottet delar den i propositionen framförda uppfattningen att
möjlighet bör införas för åklagare att i strafföreläggande ta upp frågan
om ersättningsskyldighet enligt lagen om återgäldande av kostnad för
blodundersökning i brottmål. Härvid bör enligt utskottets mening i princip
väljas den lagtekniska lösning som lagrådet förordar. I den av lagrådet
föreslagna lagtexten bör dock göras en jämkning så att det tydligt

JuU 1976/77:11

framgår att åklagaren vid prövningen att återbetalningsskyldigheten
har att tillämpa samma regler som domstol.

Ikraftträdande

I propositionen har föreslagits att den nya lagstiftningen skall träda
i kraft den 1 januari 1977. Av tidsmässiga skäl bör ikraftträdandet bestämmas
till den 1 juli 1977.

Övrigt

Utöver det anförda föranleder propositionen inga erinringar eller särskilda
uttalanden från utskottets sida.

Utskottets hemställan
Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande bedrägligt beteende antar 9 kap. 2 §
i det genom propositionen 1975/76: 148 framlagda förslaget
till lag om ändring i brottsbalken med den ändringen att lagrummet
erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

9 kap.

2 §

Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till skadans omfattning och övriga
omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för bedrägligt
beteende dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Skaffar sig någon

1. rum på hotell eller på pensionat,

2. förtäring på restaurang, kafé eller
annat sådant näringssälle,

3. transport med taxi, järnväg,
buss eller annat allmänt samfärdsmedel
eller

4. tillträde till föreställning, som
tillhandahålles under förutsättning
av kontant betalning, och gör han
ej rätt för sig, dömes, om ej gärningen
föranleder ansvar enligt 1
eller 3 §, för bedrägligt beteende,
vare sig han vilseleder någon eller

ej.

Begagnar sig någon av husrum,
förtäring, transport, tillträde till
föreställning eller annat dylikt,
som tillhandahålles under förutsättning
av kontant betalning, och
gör han ej rätt för sig, dömes, vare
sig han vilseleder någon eller ej,
för bedrägligt beteende. Detta gäller
dock icke, om gärningen avser
värde, som ej är ringa, och om
den i övrigt är sådan som sägs i
1§.

2. att riksdagen beträffande grovt bedrägeri beslutar dels att 9
kap. 3 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse, dels att
härav betingade ändringar vidtas i ingressen till det genom
propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i brottsbalken.

JuIJ 1976/77:11

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

3 §

Är brott som förut i detta kapi- Är brott som i 1 § sägs att ante/
är sagt att anse som grovt, skall se som grovt, skall för grovt befor
grovt bedrägeri dömas till fäng- drägeri dömas till fängelse, lägst
else, lägst sex månader och högst sex månader och högst sex år.
sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
gärningsmannen missbrukat allmänt förtroende eller begagnat falsk
handling eller vilseledande bokföring eller om gärningen eljest varit av
särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen
kännbar skada.

3. att riksdagen beträffande åtalsprövningsregel antar 9 kap. 12 §
i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i brottsbalken med den ändringen att lagrummet erhåller
följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

9 kap.

12 §

Vad i 8 kap. 13 § sägs om inskränkning i åklagares åtalsrätt skall äga
motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält
brott än grovt bedrägeri.

Bedrägligt beteende som avses Bedrägligt beteende som avses
i 2 § andra stycket må ej åtalas i 2 § andra stycket må ej åtalas

av åklagare, med mindre åtal av av åklagare, med mindre åtal fin särskilda

skäl finnes påkallat ur nes påkallat ur allmän synpunkt,

allmän synpunkt.

4. att riksdagen beträffande automatmissbruk dels avslår det genom
propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i
brottsbalken såvitt avser ny lydelse av 8 kap. 12 § och införande
i 8 kap. av en ny paragraf, 8 a §, dels beslutar att härav
betingade ändringar vidtas i ingressen till lagförslaget;

5. att riksdagen för nu ifrågavarande ändringar i brottsbalken
antar en ikraftträdandebestämmelse av följande som utskottets
förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

Denna lag träder i kraft den Denna lag träder i kraft den
1 januari 1977. 1 juli 1977.

6. att riksdagen beträffande vitesföreläggande antar 45 kap. 15 §
i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i rättegångsbalken med den ändringen att lagrummet
erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Juli 1976/77:11

Regeringens förslag

Utskottets förslag

45 kap.

15 §

Till huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder målsäganden
åtalet eller för han eljest talan jämte åklagaren eller skall han höras
i anledning av åklagarens talan, skall ock målsäganden kallas. Skall
målsäganden infinna sig personligen, förelägge rätten honom vite.

Den tilltalade skall kallas till
huvudförhandlingen i stämningen
eller genom särskild kallelse. Erfordras
att han inställer sig personligen
eller att han eljest kommer
tillstädes, förelägge rätten honom
vite. Förekommer anledning,
att den tilltalade ej skulle iakttaga
sådant föreläggande, må förordnas
att han skall hämtas till rätten.
Meddelas ej föreläggande eller
förordnande som nu sagts, skall
den tilltalade erinras om att målet
kan komma att avgöras utan hinder
av hans utevaro. Om inställande
av tilltalad, som är anhållen
eller häktad, förordne rätten.

Om kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är
stadgat.

7. att riksdagen beträffande bevisföreläggande antar 45 kap. 16 §
i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i rättegångsbalken med den ändringen att lagrummet
erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag

Utskottets förslag

45 kap.

16 §

Stämning, som utfärdas av åklagare, skall innehålla vad i 4 § stadgas
om stämningsansökan och vara undertecknad av åklagaren.

I stämningen skall åklagaren
tillika förelägga den tilltalade att
inom viss, av åklagaren bestämd
tid muntligen eller skriftligen hos
rätten uppgiva de bevis han vill
åberopa vid huvudförhandlingen
och vad han vill styrka med varje
särskilt bevis. Detta gäller dock
ej, om åklagaren på grund av den
tilltalades erkännande eller annan
omständighet finner uppenbart, att

I stämningen skall åklagaren
tillika förelägga den tilltalade att
inom viss, av åklagaren bestämd
tid muntligen eller skriftligen hos
rätten uppgiva de bevis han vill
åberopa vid huvudförhandlingen
och vad han vill styrka med varje
särskilt bevis. Detta gäller dock ej,
om åklagaren på grund av den tilltalades
erkännande eller annan
omständighet finner uppenbart, att

JuU 1976/77:11

Regeringens förslag Utskottets förslag

bevis ej kommer att av den till- bevis ej kommer att av den tillta talade

uppgivas och att ej heller lade uppgivas. Om det är lämp annan

förberedande åtgärd erford- ligt, må åklagaren i stämningen

ras. kalla den tilltalade till huvudför handling.

Då mål av åklagare utsattes till huvudförhandling, åligge honom att
iakttaga de föreskrifter om tiden för huvudförhandling, som meddelats
av rätten; åklagaren äge ombesörja kallelser och förelägganden, som avses
i 15 §.

Stämningen skall med därvid fogade handlingar delgivas den tilltalade.
Sedan stämningen delgivits, skall den med bevis därom omedelbart tillställas
rätten.

8. att riksdagen beträffande utvidgning av strafföreläggandeinstitutet
antar 48 kap. 4 § i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken med den ändringen
att lagrummet erhåller följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

48 kap.

4 §

Strafföreläggande får utfärdas
då för brottet stadgas

a) böter, dock ej normerade
böter,

b) böter eller fängelse i högst
sex månader

samt brottet ensamt eller jämte
annat sådant brott som gemensamt
straff finnes förskylla högst sextio
dagsböter.

9. att riksdagen beträffande strafföreläggande — väckande av åtal
dels avslår det i propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i rättegångsbalken såvitt avser ny lydelse av 48 kap.
12 §, dels beslutar att härav betingade ändringar vidtas i ingressen
till lagförslaget;

10. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i rättegångsbalken i den mån det icke omfattas
av utskottets hemställan ovan;

Strafföreläggande får utfärdas
beträffande brott, för vilket ej
stadgas svårare straff än böter,
dock ej normerade böter, och beträffande
brott, för vilket stadgas
dagsböter eller fängelse i högst sex
månader. Skola dagsböter följa å
brottet, får dock strafföreläggande
utfärdas endast när brottet ensamt
eller jämte annat sådant
brott som nu nämnts finnes förskylla
högst sextio dagsböter.

JuU 1976/77:11

11. att riksdagen för nu ifrågavarande ändringar i rättegångsbalken
antar en ikraftträdandebestämmelse av följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

Denna lag träder i kraft den Denna lag träder i kraft den
1 januari 1977. 1 juli 1977.

12. att riksdagen beträffande blodprovskostnad antar det i propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1946:
864) om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål
med den ändringen att lagen erhåller följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

I fråga om skyldighet att till I fråga om skyldighet att till
statsverket återgälda kostnad för statsverket återgälda kostnad för

tagande av blodprov å den som tagande av blodprov å den som

misstänkes för brott samt under- misstänkes för brott samt undersökning
av sådant blodprov skall sökning av sådant blodprov skall

vad i 31 kap. rättegångsbalken är vad i 31 kap. rättegångsbalken är

stadgat om kostnad, som enligt stadgat om kostnad, som enligt

rättens beslut utgått av allmänna rättens beslut utgått av allmänna

medel, äga motsvarande tillämp- medel, äga motsvarande tillämpning.
Detta gäller även om fråga ning. Upptages fråga om ansvar

om ansvar för brottet har uppta- för brottet genom strafföreläggan gits

av åklagare genom strafföre- de, skall i fråga om sådan skyl läggande.

dighet därjämte bestämmelserna i

48 kap. rättegångsbalken om särskild
rättsverkan gälla i tillämpliga
delar.

Vad nu stadgats gälle ej blodprov, erforderligt för läkarundersökning,
som någon enligt lag eller författning är skyldig att undergå.

Denna lag träder i kraft den Denna lag träder i kraft den
1 januari 1977. 1 juli 1977.

Stockholm den 9 december 1976

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam (c),
Jönsson i Malmö (s), Johansson i Växjö (c), Nygren (s), fru Bergander
(s), herr Raneskog (c), fru Andersson i Kumla (s), herrar Winberg (m),
Pettersson i Helsingborg (s), Lidbom (s), fru André (c), fru Johnsson (c)
och fru Andrén (fp).

JuU 1976/77:11

Reservationer

1. vid 3 i utskottets hemställan

av fröken Mattson (s), herrar Jönsson i Malmö (s), Nygren (s), fru
Bergander (s), fru Andersson i Kumla (s), herr Pettersson i Helsingborg
(s) och herr Lidbom (s), som anser

dels att den del av utskottets yttrande, som börjar på s. 10 med ”Enligt
utskottets” och slutar på s. 11 med ”s. k. automatbedrägeri”, bort
ha följande lydelse:

Med hänsyn till vad som redovisats i propositionen rörande den hittillsvarande
tillämpningen av snyltningsbestämmelsen och till önskemålet
att rättsväsendets resurser ej i alltför hög grad tas i anspråk för beivrande
av mindre lagöverträdelser bör man enligt utskottets mening välja
den typ av åtalsprövningsregel som förordnats i propositionen. Utskottet
tillstyrker därför propositionen i denna del. Samtidigt vill utskottet understryka
vikten av insatser i den brottsförebyggande verksamheten på
detta område. Härvid bör som departementschefen uttalar (s. 162) brottsförebyggande
rådet kunna spela en viktig roll.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. att riksdagen beträffande åtalsprövningsregel antar 9 kap. 12 §
i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring
i brottsbalken.

2. vid 4 i utskottets hemställan

av fröken Mattson (s), herrar Jönsson i Malmö (s), Nygren (s), fru
Bergander (s), fru Andersson i Kumla (s), herr Pettersson i Helsingborg
(s) och herr Lidbom (s), som — under förutsättning av bifall till reservationen
nr 1 — anser att den del av utskottets yttrande på s. 13, som
börjar med ”En annan” och slutar med ”dessa förfaranden”, bort ha
följande lydelse:

En annan konsekvens av utskottets ställningstagande är att den ovan
förordade åtalsprövningsregeln blir tillämplig också på nu ifrågavarande
förfaranden. Något hinder häremot föreligger inte enligt utskottets mening.
Utskottet vill dock understryka vad departementschefen (s. 164)
uttalar beträffande det straffvärda i dessa beteenden. Åtalsmöjligheten
bör därför i dessa fall användas med mindre restriktivitet än vad som
eljest har förutsatts i propositionen.

JuU 1976/77:11

Bilaga

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde
1976-10-28

Närvarande: justitierådet Hult, regeringsrådet Simonsson, justitierådet
Mannerfelt, justitierådet Welamson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll 1975/76: 30 vid
sammanträde den 1 juni 1976 med riksdagens justitieutskott har utskottet
beslutat inhämta lagrådets yttrande över propositionen 1975/76:
148 med förslag till enklare former för beivrande av mindre lagöverträdelser.

Ärendet har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Nils-Olof
Berggren.

Lagrådet avger följande yttrande:

1. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

8 kap.

■8 a §

Lagrådet föreslår nedan under 9 kap. 2 och 12 §§, att gällande bestämmelse
i 2 § andra stycket första meningen bibehålls, ehuru med
viss omredigering. Godtas detta förslag, minskas i hög grad behovet
att nu införa en särskild bestämmelse om automatmissbruk. Sådant förfarande
skulle med lagrådets förslag komma att i samma utsträckning
som för närvarande falla under snyltningsbestämmelsen, låt vara med
en lindrigare straffskala, om man, såsom lagrådet, godtar förslaget i
propositionen att det ej längre skall kunna dömas för bedrägeri jämlikt
den bestämmelsen.

Även om nuvarande reglering beträffande snyltningsbrotten i princip
bibehålls, behöver detta inte utesluta att det införs en specialbestämmelse
om automatmissbruk. Viss tvekan om det lämpliga härutinnan
kan man hysa av det skälet att den nu föreslagna bestämmelsen och
de överväganden som legat till grund för densamma är så snävt inriktade,
nämligen bara på automatapparater som tillhandahåller varor,
tjänster eller nyttigheter i övrigt. Att föredra hade varit att en ny lagstiftning
på ifrågavarande område kunnat grundas på en systematisk
genomgång och en samlad bedömning av olika missbruksformer, när
det gäller skilda maskinella hjälpmedel; en dylik genomgång och bedömning
är tydligen att emotse. (Se prop. s. 165; jfr vissa remiss -

JuU 1976/77:11

yttranden s. 74.) Lagrådet vill dock inte motsätta sig att i avbidan på
kommande utredningsresultat en reglering av föreslagen typ införs.

Den föreslagna bestämmelsen tar sikte bara på begagnande av automatapparat.
Därmed förstås enligt motiven (s. 180) att apparatens
mekanism sätts i funktion, varigenom dess innehåll eller tjänster tas

1 anspråk. Utanför bestämmelsen skulle alltså av motiven att döma
lämnas det fallet, att apparaten visserligen sätts i funktion med lovliga
medel men därefter manipuleras, så att den presterar mer än kunden
har betalat för eller den eljest fungerar oriktigt. Praxis erbjuder exempel
på att s. k. enarmade banditer, efter igångsättning på föreskrivet
sätt, har manipulerats med olovliga hjälpmedel, så att de har gett stora
vinster. Paragrafens avfattning föranleder emellertid inte, att förfaranden
av detta och liknande slag måste anses falla utanför bestämmelsens
tillämpningsområde. Lagrådet vill förorda den tolkningen av paragrafen,
att den skall anses omfatta även sådana förfaranden.

Brottsbeskrivningen i 8 a § innefattar bl. a. att någon begagnar en
apparat genom att använda falska sedlar eller mynt. Nu är det emellertid
i 14 kap. 9 § redan straffbelagt att utprångla eller eljest göra bruk
av falsk sedel eller falskt mynt. Straffsatsen härför är enligt samma
kapitels 6 § strängare än den nu föreslagna bestämmelsens. I tillämpningen
uppkommer därför vissa konkurrensproblem i det sammanhanget
(se härom t. ex. Beckman m. fl., Brottsbalken I, 4:e uppl. 1974,
s. 375—377 och samma arbete II, 3:e uppl. 1973, s. 92).

9 kap.

2 och 12 §§

Lagrådet kan i sak ansluta sig till propositionens grundtanke att lagföringsinsatserna
bör begränsas när det gäller snyltningsbrott.

Före det nu ifrågavarande förslaget beträffande ändringar i BrB
hade 1968 års brottmålsutredning lagt fram ett förslag (SOU 1971: 10)
som syftade till att åstadkomma lagföringsbegränsningar i fråga om
butikssnatterier. Utredningen tänkte sig därvid att uppnå det syftet
bl. a. genom en regel om särskild åtalsprövning. Förslaget i den delen
vann dock inte gehör.

Mot den angivna bakgrunden är det naturligt om utredningen, när
den senare behandlade snyltningsbrotten, antog att särskild åtalsprövning
såsom metod att uppnå lagföringsbegränsning beträffande snyltningsbrotten
skulle röna samma öde som dess äldre förslag om åtalsprövning
beträffande butikssnatterierna. Det är knappast för djärvt att
antaga, att detta utgjort den huvudsakliga förklaringen både till att utredningen
i stället huvudsakligen sökte sig fram på vägen att föreslå
begränsningar av det kriminaliserade området, såvitt nu är i fråga, och
till att även remissinstanserna (med två undantag, se prop. s. 64 och 65)

JuU 1976/77: 11

avstod från att aktualisera frågan om särskild åtalsprövning för snyltningsbrottens
del. I det föreliggande ärendet har alltså före departementsbehandlingen
inte förekommit någon närmare diskussion beträffande
lämpligheten av särskild åtalsprövning vid snyltningsbrotten eller
beträffande frågan, om införande av dylik prövning kan göra det obehövligt
att begränsa snyltningsbestämmelsens räckvidd.

Under departementsbehandlingen av förevarande lagstiftningsfråga
har emellertid intagits ståndpunkten att som ett av medlen att begränsa
lagföringsinsatserna på snyltningsbrottens område skall användas särskild
åtalsprövning.

Lagrådet vill fästa uppmärksamheten på att den intagna ståndpunkten
i och för sig träffas av en invändning, som föredragande departementschefen
i propositionen anför mot att vidga området för rapporteftergift.
Denna avser, att det från principiell synpunkt vore en mindre tillfredsställande
ordning om därigenom bestämmelserna om snyltningsbrotten
inte skulle tillämpas enligt sin ordalydelse (prop. s. 160 näst sista stycket).
Vad som sålunda sägs vara otillfredsställande är just det som är
kärnan också i sådan särskild åtalsprövning, som anknyts till viss brottstyp,
och alltså även i propositionens lösning i 12 § andra stycket.

Såtillvida kan lagrådet finna fog för nyss berörd invändning som det
är mer tillfredsställande att på straffrättslig väg kunna åstadkomma
önskad ”avkriminalisering” än att nå motsvarande lagföringsbegränsning
på åtalsprövningens väg. Men förutsättningen är då ofrånkomligen,
att man i straffbudet kan föra in klart begränsande och rationellt betingade
rekvisit, som krymper straffbudets tillämpningsområde i önskvärd
omfattning. Kan detta ej uppnås, bör åtalsprövningens väg kunna
godtagas, när starka skäl talar för begränsningar av insatserna från rättsvårdens
organ för att bekämpa vissa gärningstyper. Som kommer att
framgå av det följande föreligger enligt lagrådets mening en sådan situation
i detta ärende.

Nu har i propositionen valts metoden att söka få till stånd önskade
begränsningar genom en kombination av straffrättslig och processrättslig
ändring. Eftersom den processrättsliga vägen ändå har ansetts böra anlitas,
finns det anledning att begrunda, hur långt den bär i fråga om de
allmänna mål som propositionen uppställer.

Den i propositionen valda typen av åtalsprövningsregel hör till de starkast
lagföringsbegränsande i BrB:s uppsättning av dylika regler (jfr härom
SOU 1976: 47 s. 76). Det må erinras om att, när utredningen för
snatteribrottens vidkommande (SOU 1971: 10 s. 134) övervägde val av
åtalsprövningsregel, man förkastade denna regeltyp, enär den ansågs
ha alltför restriktivt innehåll; det antogs att med en sådan regel antalet
åtal/strafförelägganden skulle begränsas till ett litet fåtal i jämförelse
med vad som dittills förekommit.

Om det nu väljs en åtalsprövningsregel med denna starkt begränsande

JuU 1976/77:11

effekt — något sorn lagrådet kan godtaga — uppkommer frågan, huruvida
det verkligen föreligger något behov av att dessutom i lagföringsbegränsande
syfte inskränka räckvidden av bestämmelsen i 2 § andra
stycket första meningen. Lagrådet finner mot bakgrunden av det nyss
anförda, att man har stark anledning att betvivla detta. Redan häri ligger
ett skäl att avstå från ingrepp i nämnda bestämmelse.

Härtill kommer att, för det fall att en begränsning av bestämmelsen
ändå tas under övervägande, man har att beakta åtminstone två komplikationer.

Den första komplikationen avser följderna av att den föreslagna bestämmelsen
i 2 § andra stycket är utpräglat kasuistisk. Den för tankarna
till äldres tiders lagstiftningsteknik och de svårigheter som den medförde
i rättstillämpningen. Det är också uppenbart, att en bestämmelse av föreslaget
innehåll i praktiken skulle leda både till tillämpningssvårigheter
och till irrationella resultat när det gäller en del gärningstyper. Lagrådet
finner det inte motiverat att närmare exemplifiera detta. Det må vara
tillräckligt att nämna följande.

Det är svårt att finna en hållbar förklaring till att regeln, som föreslås
i avseende på hotell- och pensionatsrum, inte skulle omfatta också
t. ex. icke yrkesmässig rumsuthyrning av enskilda lägenhetsinnehavare.
I många orter sker för övrigt sådan rumsförmedling centralt och utgör
ett typiskt komplement till hotell- och pensionatsverksamheten, avsett
att stå till förfogande när hotell och pensionat är fullbelagda. Begränsningen
till ”rum” (utan komplettering med uttryck såsom ”eller
annat dylikt”) väcker också viss tvekan. Det är åtskilliga andra utrymmen
som upplåts på sätt som är besläktat med hotellrumsuthyrning.
Lagrådet tänker därvid på tillfällig uthyrning av sådana objekt som
parkeringsplatser utomhus eller i parkeringshus, båtplatser i hamnar,
campingplatser samt tennis- och andra sportbanor. Det kan från skilda
synpunkter ifrågasättas, om det är önskvärt eller ens praktiskt genomförbart
att i sådana och likartade fall generellt genomdriva ett system
med förskottsbetalning.

En annan fråga som kan ställas är, om det är rationellt att bland alla
de fall där någon förevisning mot avgift förekommer ge föreställningar
en särposition. Bestämmelsen kommer att omfatta exempelvis s. k. plankning
in på Skansen, när där försiggår en föreställning som plankaren
vill se, men utanför bestämmelsen synes dennes åtgöranden falla, om
han bara vill titta på djuren.

Den andra antydda komplikationen är följande. De förfaranden som
enligt förslaget faller utanför 2 § andra stycket förs därmed inte bort
från de brottsutredande myndigheternas verksamhetsfält. Förfarandena
måste nämligen underkastas prövningen huruvida de i stället faller under
de rekvisit som gäller enligt samma paragrafs första stycke. Förundersökningsverksamheten
måste alltså, jämfört med vad som nu gäller,

JuU 1976/77:11

vidgas till att ta sikte även på den ofta besvärliga bevisfrågan, huruvida
vilseledande föreligger och är subjektivt täckt. Beträffande nu avsedda
förfaranden återförs alltså regleringen i princip till vad som gällde före
1942 års reform (jfr härom prop. s. 15), och man uppoffrar beträffande
dem det mesta av vad den reformen har medfört. Och eftersom förfarandena
måste utredas och bedömas i ljuset av 2 § första stycket, får
åklagaren inte någon åtalsprövningsregel att falla tillbaka på (jfr förslaget
i 12 § andra stycket).

Det må vara att svårigheterna att få fram tillräcklig bevisning i frågan,
huruvida vilseledande ägt rum och varit subjektivt täckt, torde leda
till färre åtal eller strafförelägganden beträffande ifrågavarande gärningar
och att såtillvida en slutlig lagföringsbegränsning uppnås. Men
det sker till priset av förslagets nyss redovisade effekt beträffande nytillkommande
utredningsteman i förundersökningsarbetet. Det måste betecknas
som tveksamt, om den föreslagna straffrättsliga ändringen verkligen
medför några viktigare processekonomiska fördelar. Klart är i
vart fall att större sådana fördelar står att vinna, om den föreslagna
särskilda åtalsprövningen får gälla alla sådana snyltningsförfaranden
som nu omfattas av 2 § andra stycket första meningen. Därmed skulle
över hela fältet öppnas möjlighet att i mindre allvarliga fall avskriva
saken utan någon närmare utredning. — Till undvikande av att sista
stycket i propositionens avsnitt 6.2.2 (s. 164) blir missförstått må framhållas,
att det endast är åklagare som med stöd av regler om särskild
åtalsprövning kan fatta beslut, ledande till att förundersökning nedläggs
eller ej inleds. Polismyndighet som finner att dylik regel bör läggas
till grund för avskrivning har alltså att anmäla saken till vederbörande
åklagare.

Mot bakgrunden av det anförda vill lagrådet dels tillstyrka propositionens
förslag till ändring av 12 §, dels avstyrka det ändringsförslag
som avser 2 § andra stycket första meningen. Mot förslaget att upphäva
sistnämnda styckes andra mening har lagrådet inte någon erinran.

Har ett vilseledande ägt rum är brottet, som framgår av det föregående,
principiellt sett bedrägeri. Enligt propositionen (s. 181) skall
ett snyltningsbrott, om vilseledande föreligger, betecknas som bedrägeri,
om det inte avser ringa värde. Detta överensstämmer med vad som nu
gäller enligt 2 § andra stycket. Enligt detta lagrum skall nämligen under
övriga där angivna förutsättningar dömas för bedrägeri, om brottet ej
är att anse som ringa. I motsats till vad som sålunda gäller nu skall
enligt propositionen, om vilseledande ej föreligger, ansvar för bedrägeri
ej kunna ådömas ens om snyltningsbrottet avsett betydande värde (prop.
s. 163). Den avsedda effekten markeras i den föreslagna lagtexten endast
genom att snyltaren skall dömas för bedrägligt beteende, ”om ej
gärningen föranleder ansvar enligt 1 eller 3 §”.

JuU 1976/77:11

Lagrådet finner att bärande skäl anförts för den i propositionen föreslagna
gränsdragningen mellan bedrägligt beteende enligt 2 § andra
stycket och bedrägeri och grovt bedrägeri enligt 1 och 3 §§. Det angivna
syftet bör dock enligt lagrådet markeras i lagtexten klarare än
som skett i propositionsförslaget.

Lagrådet föreslår, att 2 § andra stycket med hänsyn till det sagda och
med viss redaktionell jämkning erhåller följande lydelse:

”Begagnar sig någon av husrum, förtäring, transport, tillträde till
föreställning eller annat dylikt, som tillhandahålles under förutsättning
av kontant betalning, och gör han ej rätt för sig, dömes, vare sig han
vilseleder någon eller ej, för bedrägligt beteende. Detta gäller dock icke,
om gärningen avser värde, som ej är ringa, och om den i övrigt är sådan
som sägs i 1 §.”

Med hänsyn till att i fortsättningen skall kunna dömas till ansvar för
bedrägeri endast enligt 1 §, bör i 3 § uttrycket ”brott som förut i detta
kapitel är sagt” utbytas mot ”brott som i 1 § sägs”.

2. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

45 kap.

15 §

Lagrådet delar uppfattningen, att tilltalad inte alltid skall behöva
kallas till huvudförhandlingen vid vite. Också för vissa fall, där personlig
inställelse ej synes nödvändig, måste det emellertid kunna framstå
som väsentligt, att den tilltalade blir på något sätt företrädd. Det
synes lagrådet mindre välbetänkt att eliminera varje möjlighet till vitesföreläggande
för sådana fall. Med hänsyn härtill föreslår lagrådet, att
paragrafens andra stycke — med viss redaktionell jämkning i övrigt —
får följande lydelse:

”Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen i stämningen eller
genom särskild kallelse. Erfordras att han inställer sig personligen eller
att han eljest kommer tillstädes, förelägge rätten honom vite. Förekommer
anledning, att den tilltalade ej skulle iakttaga sådant föreläggande,
må förordnas att han skall hämtas till rätten. Meddelas ej föreläggande
eller förordnande som nu sagts, skall den tilltalade erinras om att målet
kan komma att avgöras utan hinder av hans utevaro. Om inställande
av tilltalad, som är anhållen eller häktad, förordne rätten.”

16 §

Enligt gällande lydelse av förevarande paragraf utgör det förhållandet,
att ”ej heller annan förberedande åtgärd erfordras” en förutsättning
för omedelbar kallelse till huvudförhandling. I den föreslagna lydelsen
har emellertid nämnda förhållande kommit att framstå som för -

JuU 1976/77:11

utsättning för något, varmed det inte har sakligt samband, nämligen att
bevisföreläggande kan underlåtas. Orden ”och att ej heller annan förberedande
åtgärd erfordras” bör utgå. För att klargöra att åklagaren,
innan han tar in kallelse i stämningen, bör beakta behovet av förberedande
åtgärder och andra lämplighetssynpunkter, bör en kompletterande
föreskrift fogas till andra stycket.

Med hänsyn till det anförda föreslår lagrådet, att paragrafens andra
stycke får följande lydelse:

”1 stämningen skall åklagaren tillika förelägga den tilltalade att inom
viss, av åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rätten uppgiva
de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han vill
styrka med varje särskilt bevis. Detta gäller dock ej, om åklagaren på
grund av den tilltalades erkännande eller annan omständighet finner
uppenbart, att bevis ej kommer att av den tilltalade uppgivas. Om det
är lämpligt, må åklagaren i stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling.
”

48 kap.

4§

Första stycket

Första stycket i förevarande paragraf innebär, att strafföreläggande
får tillämpas beträffande två grupper av brott, nämligen dels brott för
vilka stadgas böter, dock ej normerade böter, dels brott för vilka stadgas
böter eller fängelse i högst sex månader. Den första gruppen omfattar
efter orden alla brott, där böter — med undantag för normerade böter
— ingår i straffskalan. Vad som åsyftas är emellertid brott för vilka
stadgas enbart böter. För att denna begränsning klart skall framgå synes
lämpligt att bibehålla den nuvarande lagtextens uttryck ”brott, för vilket
ej stadgas svårare straff än böter” med tillägget ”dock ej normerade
böter”. Den andra gruppen torde kunna anges gälla brott för vilka
stadgas dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Ej heller denna
grupp synes nämligen vara avsedd att omfatta brott, vars straffskala
innehåller normerade böter, och det torde inte förekomma, att andra
penningböter och fängelse ingår i samma straffskala.

För att strafföreläggande skall få utfärdas förutsätter paragrafens
första stycke ytterligare, att brottet ensamt eller jämte annat där avsett
brott som gemensamt straff ”finnes förskylla högst sextio dagsböter”.
Såsom förslaget har utformats gäller denna förutsättning vare sig penningböter
eiler dagsböter skall ifrågakomma. I den mån den eller de
tillämpliga straffskalorna inte föreskriver lägre maximistraff, får andra
penningböter än normerade böter ådömas med högst 500 kronor för
ett brott och 1 000 kronor för två eller flera brott gemensamt; böter som

JuU 1976/77:11

gemensamt straff för flera brott ådöms dock i dagsböter, om sådana är
stadgade för något av brotten (se 25 kap. 1 och 5 §§ BrB). Med den nu
gällande lydelsen av förevarande paragrafs första stycke föreligger inte
något hinder mot att utfärda strafföreläggande för brott, som finnes förskylla
penningböter upp till maximum 500 kronor eller vid flera brott
1 000 kronor. Den remitterade propositionen innehåller inte heller någon
antydan om att ändring skulle vara åsyftad härvidlag.

Den angivna innebörden av lagrummets nuvarande första stycke framgår
därav, att endast ”om dagsböter stadgas” tillämpningen av straffföreläggande
har begränsats med hänsyn till storleken av det bötesstraff
som brottet eller brotten förskyller. Bakom den i propositionen föreslagna
lydelsen ligger måhända tanken, att dagsbotsstraff generellt sett
är att anse som en svårare påföljd än böter omedelbart i pengar. I gällande
lag görs emellertid inte någon sådan gradering av förhållandet
mellan dagsböter och penningböter (jfr Beckman m. fl., Brottsbalken I,
4:e uppl. 1974, s. 45). Lagrådet vill därför förorda, att lagrummet i
aktuellt hänseende ges en avfattning som är likartad med den nuvarande.

På grund av det anförda föreslår lagrådet, att paragrafens första
stycke — med i övrigt vissa redaktionella jämkningar — ges följande
lydelse:

”Strafföreläggande får utfärdas beträffande brott, för vilket ej stadgas
svårare straff än böter, dock ej normerade böter, och beträffande
brott, för vilket stadgas dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Skola dagsböter följa å brottet, får dock strafföreläggande utfärdas endast
när brottet ensamt eller jämte annat sådant brott som nu nämnts
finnes förskylla högst sextio dagsböter.”

Andra stycket

Enligt den föreslagna paragrafens andra stycke skall regeringen äga
förordna, att strafföreläggande får utfärdas även beträffande brott, för
vilket stadgas dagsböter eller fängelse i högst två år. Av denna föreskrift,
sammanställd med paragrafens första stycke, framgår att de brott
som kan avses med ett regeringens förordnande är sådana, för vilka
stadgas, förutom dagsböter, fängelse i mer än sex månader men högst
två år.

I andra stycket har använts samma metod som förekom när man genom
1968 års ändringar i 48 kap. öppnade möjlighet att använda straffföreläggande
beträffande brott i vilkas straffskala ingick, förutom dagsböter,
fängelse i högst sex månader. Fråga uppkommer emellertid, om
det är förenligt med den nya regeringsformen (RF) att också nu använda
denna lagstiftningsmetod.

Andra stycket är språkligt utformat som ett riksdagens bemyndigande
för regeringen att meddela förordnande om en vidsträcktare användning

JuU 1976/77:11

av strafföreläggande än vad som följer av första stycket. Formuleringsmässigt
sett framstår bestämmelsen otvivelaktigt som en delegationsföreskrift.

Vad som skulle ske om regeringen meddelade förordnande enligt
andra stycket vore, att domstolarnas rättskipningsområde begränsades
genom att vissa ytterligare måltyper skulle kunna handläggas inom
strafföreläggandets ram. Emellertid krävs enligt 11 kap. 4 § RF lagform,
när det gäller föreskrifter om domstolarnas rättskipningsuppgifter
och rättegången, och därvid åsyftas uppenbarligen även begränsande
föreskrifter. Något stöd för riksdagen att delegera normgivningskompetensen
på detta område erbjuder RF icke. Uppfattas det andra stycket
som en delegationsföreskrift, måste det därför anses oförenligt med RF.

Att en lagföreskrift blivit utformad såsom ett bemyndigande för regeringen
att meddela ytterligare föreskrifter behöver emellertid inte i sak
innebära, att delegering äger rum. Samma utformning kan nämligen användas
även när man i lag av ett eller annat skäl vill markera, att regeringen
redan enligt RF äger sådan befogenhet (jfr Håkan Strömberg,
Förvaltningsrättslig Tidskrift 1976 s. 66—68). En anledning att i lag
inskriva sådana ”skenbara bemyndiganden” kan vara, att riksdagen med
stöd av 8 kap. 14 § RF vill begränsa regeringens av RF följande befogenheter,
t. ex. så att någon regeringens delegering enligt 8 kap. 13 §
tredje stycket ej skall få äga rum.

De fall, vari redan av RF följer att regeringen har normgivningskompetens,
avser dels föreskrifter som gäller verkställighet av lag (8
kap. 13 § första stycket 1), dels föreskrifter som faller under regeringens
s. k. restkompetens (samma stycke 2). Fråga är då huruvida sådana
föreskrifter, som det enligt förslaget skulle tillkomma regeringen att utfärda,
kan hänföras till någondera av dessa grupper.

Gränserna för vad som skall vara hänförligt till verkställighetsföreskrifter
är vaga. Under förarbetena uttalades därom bl. a. följande
(prop. 1973: 90 s. 211): ”1 viss utsträckning torde det emellertid vara
ofrånkomligt att tillåta, att regeringen med stöd av sin behörighet att
besluta verkställighetsföreskrifter i materiellt hänseende 'fyller ut’ en
lag, även om lagen i och för sig skulle befinna sig inom det obligatoriska
lagområdet. En förutsättning för att regeringen skall få göra detta måste
emellertid vara, att den lagbestämmelse som skall kompletteras är så
detaljerad att regleringen inte tillförs något väsentligt nytt genom den
av regeringen beslutade föreskriften.”

Det nu föreslagna andra stycket ger regeringen en ”blank” fullmakt
att göra strafföreläggande möjligt vid brottstyper inom det avsedda
straffskaleområdet och att därmed begränsa domstolarnas rättskipningsuppgifter.
Nämnda område rymmer — såväl i brottsbalken som
inom specialstraffrätten — ett stort antal brottstyper, av vilka många
sinsemellan är högst olikartade. Mot denna bakgrund måste vad rege -

JuU 1976/77:11

ringen kan komma att föreskriva med stöd av andra stycket anses tillföra
”regleringen” något väsentligt nytt. I själva verket synes med fog
kunna hävdas, att den egentliga regleringen kommer att ske först genom
regeringens föreskrifter. Vid sådant förhållande kan dessa ej betraktas
som verkställighetsföreskrifter i RF :s mening.

Vad härefter angår regeringens restkompetens är till en början att
uppmärksamma, att strafföreläggandeinstitutet inte faller under 11 kap.
4 § RF och där uppställt krav på lagform beträffande bl. a. föreskrifter
om ”rättegången”. Detta stadgandes placering och under förarbetena
gjorda uttalanden visar nämligen, att stadgandet avser bara rättegång
vid domstol. Från RF:s synpunkt lärer alltså ordningen med strafföreläggande,
ehuru reglerad i rättegångsbalken, få betraktas som ett förvaltningsförfarande
(jfr SOU 1972: 15 s. 191; se även 2 § 4 förvaltningslagen
1971: 290). Befogenheten att meddela bestämmelser om förvaltningsförfarandet
hör till regeringens restkompetens (se prop. 1973:
90 s. 210).

Den ändring som förslaget syftar till innebär emellertid som nämnts^
att en begränsning sker i avseende på domstolarnas rättskipningsuppgifter.
Vissa mål kommer ju genom ändringen att bli handlagda i annan
ordning. Det kan visserligen sägas, att ändringen formellt inte berör
domstolarna och att deras rättskipningsuppgift i brottmål förblir oförändrad,
om den definieras såsom åliggande att pröva väckta åtal. Ett
mera realistiskt sätt att karakterisera den föreslagna lagregleringens innebörd
är emellertid att säga, att man beträffande ett visst brottsområde
inför möjlighet att tillgripa ett förvaltningsförfarande i form av straffföreläggande
såsom ett alternativ till det hittills exklusivt gällande domstolsförfarandet.

Till den del förslaget i enlighet med det anförda går ut på en begränsning
av domstolarnas hittillsvarande uppgifter krävs i följd av
11 kap. 4 § RF lagform. Enligt sakens natur torde lagformen då också
iakttagas beträffande fastslåendet av vad som kan träda i stället, nämligen
möjligheten att utnyttja strafföreläggande. Det kan göras gällande,,
att RF ej gör det nödvändigt att driva kravet på lagform längre än så.
Effekten av en lagändring med nu angivet innehåll kan nämligen påståsbli,
att det i princip blir fritt fram för att genom ett förvaltningsförfarande
beivra brott av ifrågavarande slag. Eftersom förvaltningsförfarandet
ligger inom regeringens kompetensområde, skulle konsekvensen då
bli att regeringen genom ändringen skulle få befogenhet att ge närmare
riktlinjer för förfarandets användning i åsyftade fall.

I ett resonemang av nu angiven innebörd kan man möjligen anse sig
finna stöd för att förslaget uppfyller RF:s krav på lagform i de delar
där sådan krävs, medan vad som avses falla under regeringens föreslagna
befogenhet skulle vara endast sådant som omfattas av restkompetensen.
Emellertid ligger detta resonemang fjärran från realiteterna i det

JuU 1976/77:11

föreliggande förslaget. Dettas innebörd är ju alls inte att — såsom det
förda resonemanget förutsätter — hela det brottsområde som faller inom
den yttersta gränsen för andra stycket skulle i princip anses öppnat för
strafföreläggandeförfarande med behörighet för regeringen att inom denna
vida ram ge närmare förfarandeföreskrifter i kraft av restkompetensen.
Vad förslaget går ut på är fastmer att under strafföreläggandeområdet
skall föras in bara en relativt sett mycket begränsad grupp brottstyper,
vilka vid regeringens urvalsprocess befinnes lämpliga för straffföreläggandeformen.

Det senast anförda leder enligt lagrådets mening till den slutsatsen,
att den föreslagna befogenheten för regeringen inte kan grundas på restkompetensen
utan att fråga i själva verket är om en sådan delegationsföreskrift,
som lagrådet enligt det föregående har funnit inte vara förenlig
med RF.

För att på grundlagsenligt sätt få till stånd sådan vidgning av straffföreläggandets
tillämpningsområde, som andra stycket syftar till, synes
två lösningar vara tänkbara. En är, att riksdagen själv genom lag gör
urvalet av brottstyper på det aktuella området. En annan lösning är
måhända, att den föreslagna lagtexten i andra stycket görs mera ”detaljerad”
(jfr citatet ovan) genom att däri anges urvalsprinciper, till
vilka kan knytas befogenhet för regeringen att meddela närmare verkställighetsföreskrifter.
I den remitterade propositionen har föredragande
departementschefen något upphållit sig vid frågan om urvalet av de
brottstyper som i första hand borde komma i fråga för en sådan vidare
tillämpning av strafföreläggande som avses i andra stycket. Han har därvid
anfört bl. a. (s. 175), att det borde ankomma på RÄ att ytterligare
undersöka frågan, innan ställning tas till behovet av utvidgning, samt
att detta dock borde ske först sedan man vunnit erfarenheter av straffföreläggandereformen
i övrigt. Sådan ytterligare utredning bör enligt
lagrådets mening avvaktas, innan valet sker mellan de båda nyss angivna
lösningarna, särskilt som det här är fråga om ett stort antal heterogena
brottstyper vari ingår även brott av allvarligt slag. En sådan ordning
möjliggör också, att valet föregås av ett sedvanligt remissförfarande,
där rättstillämpande myndigheter och andra sakkunniga instanser
bereds tillfälle att yttra sig över ett mera preciserat förslag till utvidgning
av strafföreläggandeinstitutet.

Av nu anförda skäl förordar lagrådet, att det föreslagna andra stycket
i förevarande paragraf får utgå.

12 §

Beträffande de i denna paragraf föreslagna ändringarna uttalas i propositionen,
att de bör kunna medföra avsevärda tidsvinster för åklagare
och domstolar. Vari dessa tidsvinster skulle bestå utvecklas emellertid
inte närmare.

JuU 1976/77:11

Det är till en början klart, att det arbete för åklagaren som är förenat
med själva den processinledande akten blir väsentligen detsamma vare
sig denna utgörs av en stämningsansökan eller av en annan framställning.
Enligt båda alternativen måste vidare förutsättas, att rätten granskar
den processinledande akten för att tillse, att skäl till avvisning av
åtalet ej föreligger. Mot bakgrunden härav synes det knappast kunna
innebära någon beaktansvärd tidsvinst, att rätten enligt förslaget skulle
besparas det rent formella bestyret att utfärda stämning.

Såsom framhålles i specialmotiveringen innebär den föreslagna regleringen,
”att den misstänkte inte behöver delges stämning beträffande
den gärning som omfattas av tidigare utfärdat strafföreläggande”. Han
skall emellertid ”få del av” den framställning som skall ersätta stämningsansökan
och stämning. Det finns anledning att något närmare
granska innebörden och räckvidden av denna skillnad i delgivningshänseende.

I de allra flesta av de mål som här kommer i betraktande torde enligt
gällande rätt stämning delges samtidigt med kallelse till huvudförhandling.
För dessa fall kommer det — om den föreslagna ändringen
av förevarande paragraf genomförs — att bli den framställning varigenom
åtal väcks som i stället för stämning utställs till delgivning samtidigt
med kallelse till huvudförhandling. Vid försök till delgivning av
kallelse till huvudförhandling torde i praktiken oftast användas delgivningsformer
vilka kan leda till sådan delgivning som är godtagbar även
beträffande stämning i brottmål. I stor utsträckning torde också delgivningen
ske på sådant sätt. Det blir då över huvud ingen nämnvärd skillnad
gentemot förfarandet enligt gällande lag.

Den skillnad som förslaget medför från delgivningssynpunkt synes
begränsad till två typer av fall, vilka inte kan antagas bli särskilt frekventa.
Här åsyftas dels fall, där det blir aktuellt att låta den tilltalade
få del av åtalet annorledes än i samband med kallelse till huvudförhandling,
och dels fall, där kallelse till huvudförhandling delges på sätt
som ej är godtagbart beträffande stämning i brottmål.

Särskilt efter genomförande av förslaget, att kallelse till huvudförhandling
skall kunna utfärdas samtidigt med bevisföreläggande, synes
det vara företrädesvis när det är av betydelse från preskriptionssynpunkt,
som det kan ifrågakomma att låta den tilltalade få del av åtalet
före kallelse till huvudförhandling. Därvid bör enligt propositionen
åklagarens framställning formligen delges den tilltalade. Inte heller då
innebär således förslaget, att en delgivningsomgång inbesparas. Eftersom
det inte är stämning som skall delges, är emellertid 33 kap. 6 § RB
efter orden ej tillämplig. Sådan delgivning av åtal som enligt 35 kap. 1 §
BrB avbryter åtalspreskription skulle därmed för de i förevarande paragraf
avsedda fallen enligt lagtexten kunna ske genom s. k. surrogatdelgivning
eller genom kungörelsedelgivning. Också för den andra av de

JuU 1976/77:11

båda nämnda typerna av fall synes förslagets innebörd vara väsentligen
endast, att enligt lagtexten rätten kan nöja sig med kungörelsedelgivning
eller surrogatdelgivning. Enligt gällande lag är det möjligt att döma
en utebliven tilltalad i fall, där kallelsen delgivits honom endast på något
av nämnda sätt, men det förutsätts då bl. a. att han fått del av
åtalet i mera betryggande ordning. Lagrådet anser det inte från rättssäkerhetssynpunkt
tillfredsställande vare sig att åtalspreskription skall
kunna avbrytas genom ett delgivningsförfarande, som ej uppfyller lagens
krav på delgivning av stämning i brottmål, eller att ett brottmål av
det slag som här avses skall kunna upptagas till prövning utan att åtalet
delgivits den tilltalade på sätt som motsvarar nämnda krav.

Nu angivna betänkligheter skulle visserligen i och för sig kunna undanröjas
genom en tolkning av 33 kap. 6 § RB, enligt vilken med stämning
i brottmål jämställs sådan framställning som avses i förslaget till
48 kap. 12 §. Det vill emellertid förefalla som om med en sådan tolkning
förslaget skulle bli praktiskt taget helt innehållslöst. Med hänsyn
härtill, och helst som ej heller med den motsatta tolkningen några större
processekonomiska fördelar synes stå att vinna genom förslaget, anser
sig lagrådet inte kunna tillstyrka detta.

3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1946: 864) om återgäldande
av kostnad för blodundersökning i brottmål

Enligt 1946 års lag skall vad som föreskrivs i 31 kap. RB om kostnad,
som enligt rättens beslut har utgått av allmänna medel, äga motsvarande
tillämpning i fråga om skyldighet att till statsverket återgälda kostnad
för tagande av blodprov på den som misstänks för brott samt undersökning
av sådant blodprov. I propositionen uttalas, att 1946 års lag
bör gälla också om ansvarsfrågan tas upp av åklagare genom strafföreläggande,
och det föreslås, att till klargörande härav i lagen införs en
regel om lagens tillämplighet i sådant fall. Lagrådet delar i princip den
uppfattning som propositionen i denna del ger uttryck åt. Emellertid
kan mot det föreslagna tillägget till lagen anmärkas, att vid avfattningen
av detsamma inte synes ha beaktats att den reglering av skyldigheten
att i brottmål återgälda rättegångskostnad, som inryms i 31 kap. RB,
endast har avseende på rättens avgörande. Åläggande att återbetala
blodprovs- och analyskostnader innefattas ej heller i åklagarens beslutsrätt
enligt 48 kap. RB.

Det bör vidare uppmärksammas att, om tillämpligheten av 1946 års
lag utsträcks till att omfatta fall, där ansvarsfrågan upptages genom
strafföreläggande, lagtexten bör utformas så, att därav framgår dels att
också återbetalningsskyldigheten för den misstänkte skall föreläggas
denne till godkännande och dels att föreläggandet i berörd del skall i
fall av godkännande kunna utgöra exekutionstitel (jfr 48 kap. 2 och
3 §§ RB).

JulJ 1976/77:11

För att avhjälpa angivna brist i förslaget och i övrigt tillgodose nu
anförda synpunkter förordar lagrådet, att i 1946 års lag — i stället för
den i propositionen föreslagna regeln — intages en bestämmelse av följande
lydelse: ”Upptages fråga om ansvar för brottet genom strafföreläggande,
skall i fråga om sådan skyldighet bestämmelserna i 48 kap.
rättegångsbalken om särskild rättsverkan gälla i tillämpliga delar.”
Tilläggas bör, att med den av lagrådet förordade konstruktionen det
torde bli fullt klart att, om den misstänkte inte godtar föreläggandet till
alla delar, möjligheten att få saken avgjord genom strafföreläggande
förfaller (jfr 48 kap. 9 § RB).

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1975 750047