Förelogs val av sex ombud jämte sex suppleanter i Europarådets rådgivande församling.

Herr SVEN GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Valberedningen har enhälligl godkänl en gemensam lista för valet av ombud jämte suppleanter i Europarådels rådgivande församling.

I egenskap av ordförande i valberedningen ber jag all till herr talmannen få överlämna den gemensamma listan.

Den för ifrågavarande val avlämnade gemensamma listan upplästes av herr talmannen och godkändes av kammaren, varvid befanns att följande personer, vilkas namn i här angiven ordning upptagits på listan, valts för tiden från öppnandet av den rådgivande församlingens nästa ordinarie möte till öppnandet av församlingens därpå följande ordinarie möte:

Onsdagen den 25 februari 1976

Förhållandet mellan stat och kyrka m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets belänkande 1975/76:38 med anledning av motioner rörande förhållandet mellan stat och kyrka m, m,

I detta betänkande behandlades motionerna

1975/76:450 av fröken Andersson m, fl, (c), vari hemställts att riksdagen som sin mening skulle ge regeringen till känna att åtgärder borde aktualiseras för alt den s, k, samvetsklausulen inte allt framgent skulle kunna hävdas utgöra grund för en diskriminerande behandling av kvinna,

1975/76:523 av herr Fälldin m, fl, (c), vari hemställts all riksdagen skulle tillkännage för regeringen som sin mening vad som anförts i motionen om principen för lösning av kyrka-stat-frågan och om handläggningen av denna fråga,

1975/76:895 av herr Hermansson m, fl, (vpk), vari hemställts att riksdagen hos regeringen skulle anhålla om förslag angående kyrkans skiljande från staten,

1975/76:907 av herr Olsson i Stockholm m, fl, (vpk), vari hemställts att riksdagen skulle anta ett i motionen redovisat förslag till ändring i lagen (1961:436) om församlingsstyrelse, innebärande bl. a. att till uppräkningen i 2 S 1 mom. av vad som enligt lagen avselts med församlings angelägenheter skulle läggas orden "ombesöriande av begravningar",

1975/76:916 av herr Wachtmeister i Staffanstorp (m) och fru Sundberg (m) saml

1975/76:1982 av herr Bohman m. fl. (m), vari hemställts att riksdagen skulle 1. uttala att.företrädare för de politiska partierna borde knytas till de överläggningar som pågick mellan regeringen och kyrkan, 2. uttala att ålgärder borde vidias för att reformera det inomkyrkliga arbetet enligt vad i motionen anförts, 3. hos regeringen anhålla om förslag lill författningsändring så att församlingarnas inflytande i domkapitlet stärktes enligt vad som i motionen anförts.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle

1, beiräffande förhållandel stat-kyrka avslå motionen 1975/76:895,

2, beträffande stat-kyrka-frågans handläggning m, m,

a) avslå motionen 1975/76:523,

b) avslå molionen 1975/76:1982,

3, beträffande frågan om kvinnliga präster i svenska kyrkan och den s, k, samvetsklausulen med anledning av motionen 1975/76:450 ge regeringen lill känna vad utskottet i betänkandet anfört,

4, beträffande ändrad tidpunkt för val till kyrkofullmäktige avslå motionen 1975/76:916,

5, beträffande lagstadgad rätt för församlingar att ombesörja begravningar avslå molionen 1975/76:907,

Reservationer hade avgivits

1, av herrar Boo, Fiskesjö, Jonnergård och Nordin (samtliga c) som beträffande förhållandet stat-kyrka och stat-kyrka-frågans handläggning m, m, ansett att utskottet under 1 och 2 bort hemställa

att riksdagen skulle

1, beträffande förhållandet stat-kyrka avslå motionen 1975/76:895,

2, beträffande stat-kyrka-frågans handläggning m, m,

a) med bifall till motionen 1975/76:523 och med anledning av motionen 1975/76:1982, yrkandena 1 och 2, tillkännage för regeringen som sin mening vad som anförts i motionen 1975/76:523 om principer för lösning av stat-kyrka-frågan och om handläggningen av denna fråga,

b) förklara motionen 1975/76:1982, yrkandet 3, besvarad med vad reservanterna anfört och hemställt.

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Förhållandet mellan stat och kyrka m. m.

2, av herrar Werner i Malmö (m) och Björck i Nässjö (m) som beträffande förhållandet stat-kyrka och stat-kyrka-frågans handläggning m, m, ansett att utskottet under 1 och 2 bort hemställa

att riksdagen skulle

1, beträffande förhållandet stat-kyrka avslå motionen 1975/76:895,

2, beträffande stat-kyrka-frågans handläggning m, m, med anledning av motionen 1975/76:523 och med bifall till motionen 1975/76:1982

a) som sin mening ge regeringen lill känna att företrädare för de politiska partierna borde knytas till de överläggningar som pågick mellan regeringen och kyrkan,

b) som sin mening ge regeringen till känna att åtgärder borde vidtas för att reformera det inomkyrkliga arbetet enligt vad som anförts i motionen 1975/76:1982,

c) hos regeringen anhålla om förslag till författningsändring så att församlingarnas inflytande i domkapitlet stärktes enligt vad som anförts i motionen 1975/76:1982,

3, av herr Berndtson (vpk) som beträffande förhållandet stat-kyrka
och stat-kyrka-frågans handläggning m, m, ansett att utskottet under
1 och 2 bort hemställa

att riksdagen skulle

1, beträffande förhållandet stat-kyrka med bifall till motionen 1975/76:895 hos regeringen anhålla om förslag om kyrkans skiljande från staten,

2, beträffande stat-kyrka-frågans handläggning m, m,

a) avslå motionen 1975/76:523,

b) avslå motionen 1975/76:1982,

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Förhållandet mellan stat och kyrka m. m.

geringen begära förslag om ändring av lagen (1961:436) om församlingsstyrelse i enlighet med vad reservanten anfört.

Till betänkandet hade fogats särskilda yttranden

1. av herr Molin (fp) beträffande förhållandet stat-kyrka och stat-kyrka-frågans handläggning m. m.,

2. av herrar Werner i Malmö (m) och Björck i Nässjö (m) beträffande frågan om kvinnliga präster i svenska kyrkan och den s. k, samvetsklausulen.

Herr BOO (c):

Herr talman! Föreliggande utskottsbetänkande innefattar en rad motioner på det kyrkliga området. Allmänt kan kanske sägas att det inte direkt är några nya synpunkter som förs fram. Men kyrkliga frågor är frågor som i grunden intresserar och engagerar många människor. Under senare år har samhällets förhållande till trossamfunden alltmer trängt i förgrunden. Huvudfrågan gäller svenska kyrkans framtida ställning. En annan viktig fråga är samhällets attityd lill andra trossamfund. Båda de här frågorna har nära samband med religionsfriheten i dagens och morgondagens samhälle, I delta perspektiv kommer också in den angelägna diskussionen om skydd förde medborgeriiga fri-och rättigheterna i grundlag.

För centerpariiel är den självklara utgångspunkten kravei på en allmän grundlagsfäst religionsfrihet, byggd på respekt för olika livsåskådningar, I denna anda är det självklart att samhällel bör medverka till att olika trossamfund får förbättrade och bra arbetsvillkor, som svarar mot religionsfrihetens krav i ett öppet demokratiskt samhälle. Det ökande ekonomiska stödet från samhället har i det här avseendet betytt mycket. Centern har för sin del varit pådrivande när det gäller ökad bidrags-givning.

Utifrån religionsfrihetens princip är det också självklart all svenska kyrkans framtida arbetsmöjligheter som en öppen folkkyrka inte äventyras.

Det går inte att komma förbi att ca 97 96 av landels medborgare vall att kvarstå som medlemmar i svenska kyrkan, trots all del sedan snart ett kvarts sekel varit ganska lätt att träda ut ur denna.

Vid samtal och diskussioner är det frapperande hur många som är angelägna om all kyrkan skall finnas tillgänglig utan att de själva är aktiva i sina ställningstaganden. De menar alt det är en trygghet som skall finnas.

Svenska kyrkans organisation och ställning måste förvisso reformeras. Men i denna reformering får man inte tappa bort dragen av öppen folkkyrka, I det reformarbetet vill vi från centern särskilt markera tre inslag,

1, Svenska kyrkans tjänster måste även i fortsättningen stå öppna för hela folket, utan krav, som jag sagl, på aktivt ställningslagande från den enskilde,

2, Den demokratiska uppbyggnaden som förstärktes genom 1961 års

lag om församlingsslyrelse måste bevaras och vidareutvecklas på stifts-och riksplanet,

3, Del måsie garanleras all en församlingsorganisalion kommer att finnas framöver i hela landet, som ger alla människor närhet till kyrklig verksamhet.

De här redovisade uppfattningarna är väl kända som centerns grundinställning i dessa frågor, men jag lycker ändå att det finns anledning att i en diskussion som denna redovisa dem ånyo. Över huvud är det angeläget med en öppen debatt i dessa frågor, om en bred samling skall kunna nås kring de lösningar som man vill förverkliga,

I utskottets betänkande ges en mycket fyllig redovisning av olika överväganden och diskussioner i stat-kyrka-frågan. Jag skall inte referera någon del av della. Vad jag vill la upp lill diskussion i dag är de nu pågående överläggningarna mellan staten och svenska kyrkan. De överläggningar som nu sker i fyra arbetsgrupper skall, enligt det referat som finns tillgängligt av kyrkominislerns anförande på fria kristna riksmötet i Jönköping hell nyligen, "avse frågan om vilka möjligheter det finns att förverkliga de grundläggande principer som 1968 års beredning har föreslagit med beaktande av de synpunkter som framförts i remissyttrandena. Målet för överläggningarna är att nå fram lill samlande lösningar. Om överläggningarna leder fram till sådana samlande lösningar är det regeringens avsikt att efter sedvanligt remissförfarande och eventuellt efter förnyat samråd lägga dessa lösningar till grund för förslag till riksdagen och kyrkomötet,"

Dessa direktiv är ganska snäva - uttrycket är kanske för starkt - men utgångspunkten är stat-kyrka-beredningens förslag, dess intentioner skall förverkligas.

Det är kanske inle hell tillfredsställande att man nu, efter den diskussion som förts och med de delade meningar i de grundläggande frågorna som där kommit fram, larensidiga förhandlingar mellan regeringen och kyrkan och inte redan från börian i dessa överläggningar får med de olika partiernas synpunkter. Vi finner del från centern angeläget all de olika politiska partierna kommer med i dessa överläggningar som berör kyrka-stat-frågorna. Del är nödvändigt om vi skall kunna nå breda lösningar i, som det understrukils så många gånger, en lugn och avspänd atmosfär.

Hittills har vi inte fåll några officiella redovisningar från de sittande arbetsgrupperna, och delta är inle heller tillfredsställande. De har ju verkat under ett år nu, och det är således angeläget au vi får ul resullatel av överläggningarna.

Min fråga är nu: Kommer vi snart att kunna räkna med några redovisningar från de sittande arbetsgrupperna? Jag tror att det är många som är intresserade av ell svar på denna fråga. Jag vill siälla den här, eftersom kyrkominisiern finns i kammaren i dag.

Vi har i reservationen I framfört det här kravei på de politiska partiernas medverkan i diskussionerna.

Nr'72

Onsdagen den 25 februari 1976

Förhållandet mellan stat och kyrka m. m.

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Förhållandet mellan stat och kyrka m. m.

En annan fråga av slorl allmänt intresse som behandlas i utskottets betänkande är frågan om kvinnliga präster i svenska kyrkan. Den behandlas i en motion av fröken Karin Andersson m, fl. Motionären kommer själv senare att redovisa olika synpunkter i den frågan, Lål mig ändå få föra fram några redovisningar som utskottet har velal göra.

Utskottet har varit lyhört för olika uppfattningar som ligger bakom problematiken och det understryks också i utskottels ställningstagande. Detta är inle ensidigt en riksdagsfråga utan i första hand en fråga om samverkan mellan riksdagen och kyrkomötet. Men jag vill lägga in en bestämd viljeinriktning i utskottets skrivning,

Ulskoltet skriver: "Ännu återstår det mycket innan en verklig jämställdhet har uppnåtts mellan män och kvinnor inom kyrkans ämbete. Del finns fortfarande på många håll kvar ett motstånd mot kvinnliga präster. Utskottet finner det självfallel otillfredsställande att kvinnliga prästkandidater över huvud taget inte accepteras i två av stiften och att det i de övriga på vissa håll visat sig vara svårt att placera kvinnliga präster. Enligt utskottets mening finns det därför behov av ytterligare åtgärder för att jämställa kvinnorna med männen såväl i fråga om prästvigning som när det gäller arbetsförhållandena,"

Utskottet erinrar också om alt det senare under våren kan förväntas förslag om ändringar i regeringsformen i syfte att förbättra skyddet i grundlag för de mänskliga fri- och rättigheterna, I detta sammanhang kommer frågeställningarna kring könsdiskriminering och skyddet för religionsfriheten in. Det beslut som här kommer att fattas i anslulning till delta ställningstagande till fri- och rättighetsutredningen får också här myckel stor betydelse. Även i de fortsatta diskussionerna om kyrka-stat blir frågan aktuell. Självklart ingår detta också i den slora organisationsförändringen med ökat lekmannainflytande på olika nivåer i svenska kyrkan.

Jag skall inte undanhålla kammaren att samtidigt med utskottsbehandlingen limar en händelse där en församlingspräst vägrar att upplåta sin kyrka lill en kvinnlig prästkollega för förrättning. Jag tvekar inle att tillstå att det åtminstone för min del bidrog lill en medverkan i en relativt bestämd skrivning. Jag tvekar inle heller att säga att händelser av del slaget försvagar kyrkans möjligheter att nå och verka bland de många människorna.

Med det sagda, herr talman, ber alt jag all få yrka bifall till reservationen 1 och i övrigt till utskottets hemställan.

anspråk.

Med della vill jag också, herr talman, ha sagl att de som är motståndare lill elt samband mellan kyrka och stat ofta får ta till rätt konstlade konstruktioner för att finna motiv för sina reformer. Sådana konstlade konstruktioner fanns det tvivelsutan rätt många av i den Myrdalska utredningen.

Reformer måste motsvara behov, och sådana behov finns naturligtvis. Då tänker jag i synnerhet på kyrkans inre förhållanden: Vi behöver ha en demokratisering av organisationen, självbestämmanderätt och mycket annat. Och visst behövs det reformer när det gäller de fria samfunden, så att de får om inle samma villkor som den svenska kyrkan så dock likvärdiga. Det ar elt alldeles klart rältvisekrav.

Vad moderata samlingspartiet vill framgår ju av vår partimotion, som återspeglas rätt väl i reservationen 2,

Nu är, vilket herr Boo har varit inne på, samrådsgrupperna mellan kyrkans representanter och regeringens på gång för att, som ärkebiskopen sade när han öppnade kyrkomötet i fjol, "söka få fram förslag som är förenliga med den principiella ställning som statsmakterna intagit". I fortsättningen talade ärkebiskopen om ändrade yttre förhållanden. Jag vill inle polemisera med honom här,eftersom han inte finns i kammaren, men del vilar något av förhandskapitulation över ell sådant yttrande. Statsmakterna har verkligen inte tagit någon principiell ställning till frågan kyrka-stat. Jag tycker att kyrkoministern uttryckte sig försiktigare i Jönköping, och det må lända honom till heder.

Del är gott och väl att representanter för de kyrkliga korporationerna och regeringen möts till överläggningar, men jag ställer samma fråga som herr Boo: Varför är inte parlamentarikerna med, varför hålls de utanför ända till slutskedet? Det är svårbegripligt. Utredningar med parlamentariskt inslag har ju det goda med sig alt man där kan göra undan en hel del av debatten, man kan ta och ge och komma lill visst samförstånd. Här hade kyrkan då också haft chansen alt påverka parlamentarikerna och få dem att förstå ting som de tidigare kanske inle var så insatta i.

Just när det gäller en så genomgripande fråga som denna tycker jag alt det är utmärkt att kyrkan är väl företrädd, för materian är svårgripbar för enbart parlamentariker. Många frågor kan man förstå bara om man får hjälp att se dem inifrån; vi har en sådan fråga på dagordningen, som jag strax skall komma till.

På grund av ensidigheten i utredningens sammansättning kom 1968 års beredning vid sidan om kyrkan och de många kyrkligt engagerade. Utesluter man nu parlamentarikerna, riskerar man det motsatta, nämligen alt utredningens resultat kommer vid sidan om riksdagen, som ändå till sist skall besluta. Kan man då infria önskemålet om den lugna och avspända atmosfären?

Del finns två reservationer i vilka man yrkar på bibehållet samband mellan kyrka och stat, och det är naturiigtvis en reservation för mycket.

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Förhållandet mellan stat och kyrka m. m.

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Förhållandet mellan stat och kyrka m. m.

Jag hade gärna sett att vi kunnat skriva oss samman med centern, men i sak är ställningstagandet detsamma. Möjligen knyter centern kyrkobokföringen och begravningsväsendet mer till kyrkan än vad vi gör, men det är så allmänt hållet alt jag känner mig hell oförhindrad alt, om vår reservation faller, rösta på centerreservalionen.

En avsevärd del av belänkandet upptas av den cenlermotion som behandlar samvetsklausulen, vilken, som man säger, är elt verktyg för "en diskriminerande behandling av kvinnan". Det är fröken Andersson som uttrycker sig så oförsiktigt. Del kan betraktas som elt citat från Alva Myrdal, och det gör inle innehållet bättre,

Samvetsklausulen, som går tillbaka lill kyrkomötet 1958, skulle vara en garanti mot åsiktsförtryck när det gäller biskops skyldighet all viga kvinna till präst och när del gäller samverkan präster emellan.

Vad man än har för mening i kvinnoprästfrågan så skall man respektera andras samvete. Det lycker jag inle alt motionären gör, när hon talar om en "diskriminerande behandling" av de kvinnor som vissa biskopar inle vill viga. Det är en grov anklagelse mot de män som bär upp den här synen och som verkligen är andens män mer än de flesta. Jag tänker på Bo Giertz, Gustaf Adolf Danell, Carl Strandberg och Per-Olof Sjögren, andra att förtiga. Om man anklagar dem för något slags kvinnoförakt, så har man aldrig hört dessa män predika - och det lycker jag man skall göra innan man dömer.

Vårt särskilda yttrande vill komplettera utskoltsbetänkandet genom alt påminna om - jag erkänner att utskottet också framför del, men för att ingel missförstånd skall föreligga vill vi påminna om del återigen - att det är en trosfråga det här gäller. Dessa män, och även kvinnor, som hävdar uppfattningen att prästämbetet bara skall givas åt män, skulle känna det som ett svek mot den Heliga Skrift om de skulle tvingas byta mening.

Vi andra som hävdar en mera praktisk syn, och därmed också menar att del finns mer eller mindre vikliga eller tidspräglade utsagor i Guds ord, kan naturligtvis komma till en annan uppfattning. Men vi kan ju aldrig - i varie fall inle som kristna - angripa folk därför alt de tar Guds ord på bokstavligt allvar.

Till sist några ord om samvetsklausulens status. Nu hävdar man som bekant att samvetsklausulen är lidsbestämd; den gällde dem som var i tjänst 1958, Alva Myrdal har påpekat det i ell senare sammanhang och fått stöd av justitieombudsmannen Lundvik i en visserligen någol luddig skrivning. Efter vad jag hört har också Ragnar Edenman anslulil sig lill gruppen nu på senare lid, Kyrkomölels särskilda ulskoil log upp samvetsfrågans avgörande belydelse, och det var Ragnar Edenmans instämmande med regeringen bakom sig, som gjorde den lill en klausul.

Två punkter vill jag anföra som visar på klausulens tidlöshet. Det talas på s, 10 i betänkandet om alt prästlöftena inle får tolkas så, "alt den, som ställer sig avvisande till kvinnliga präster, icke skulle kunna avlägga dem". Vore klausulen inte framålsyftande, så skulle det natur-

ligtvis ha stått att prästlöftena inle får tolkas så alt den som ställer sig avvisande till kvinnliga präster inte "skulle avlagt dem".

Också i Ragnar Edenmans tal inför kyrkomötet 1958, där han bedyrar att han har hela regeringen bakom sig när han instämmer i särskilda utskottets skrivning, finns del en framålsyftande passus. Han säger nämligen att "det lär ju komma all finnas biskopar" som är villiga att viga kvinnliga präster. Hade Ragnar Edenman den gången avsett tidsbegränsning av samvetsklausulen hade han naturligtvis sagt att "det finns ju biskopar som är villiga att viga - nu". Man kan lugnt påstå, herr talman, att hade regeringen den gången klart talat om tidsbegränsning, så hade beslmel säkeriigen blivit annoriunda. Samvetsklausulen var i debatten den gången ett avgörande argument mot den tveksamhet som rådde.

Jag är lill freds med att utskottet inte har yrkat på åtgärder i den här frågan; man skall inle gå bröstgänges till väga, som ärkebiskopen så riktigt säger. Jag är övertygad om att frågans lösning mognar fram. Men brukar man tvång utifrån, så konserverar man konflikterna - det är alldeles säkert.

För resten är väl detta en fråga av just del slag som man inte kan bedöma om man inte ser den inifrån. Ser man den blott och bart utifrån kan det te sig som kall könsdiskriminering. Men får man hjälp att se den från annat håll upptäcker man måhända att det aren fråga om allvariig och helig tro. Politikerna skall inte klampa fram i den floran. Frågan bör överlåtas till kyrkan själv att lösa. Det vore väl inte så märkligt att här slå vakt om samvetets reservationsrätt i kyrkan, lika väl som vi gör det på andra samhällsfält.

Med detta vill jag, herr lalman, yrka bifall till reservationen 2,

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Förhållandet mellan stat och kyrka m. m.

Hen BERNDTSON (vpk):

Herr lalman! Om de partier som i sina program har kyrkans skiljande från staten följde programmen skulle vi inle år efter år behöva behandla denna fråga i riksdagen. Då skulle för länge sedan en riksdagsmajoritet ha fattat de nödvändiga besluten, och kyrkan skulle ha varit skild från staten.

Varför har då delta inte skett? Jo, tydligen därför att alla partier utom vänsterpartiet kommunisterna tar förstor hänsyn till de kretsar som motsätter sig denna ur alla synpunkter naturliga lösning av förhållandet mellan staten och kyrkan.

Frågan är föremål för utredning, brukar det ofta heta när förslag skall avvisas, I detla fall ligger det dock så lill, att den år 1968 tillsatta siat-kyr-ka-beredningen redan under år 1972 lade fram sitt betänkande Samhälle och trossamfund. Här finns alltså utredningsmaterial, I stället för att på grundval av beredningens förslag skriva en proposition valde regeringen alt falla undan för trycket från vissa kyrkliga och borgerliga kretsar och all skjuta på frågan till en avlägsen framtid.

De nuvarande relationerna mellan staten och kyrkan kan inte anses vara förenliga med den allmänt omfattade principen om religionsfrihet.

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Förhållandet mellan stat och kyrka m. m.

En bred majoritet av svenska folket torde också ställa sig bakom åtgärden att klippa av de konstlade banden mellan staten och ett av flera trossamfund.

Attityden att avvisa förslagen om kyrkans skiljande från staten strider alltså mot flera partiers program, mot en bred uppfattning bland allmänheten och mot principen om religionsfrihet. Genom att man faller undan för vissa kyrkliga och borgerliga kretsar blir del alltså en minoritet som i realiteten får bestämma att ingel skall hända.

Till de något märkliga argument för att inget skall hända som förs fram från såväl borgerligt som socialdemokratiskt håll hörelt som ständigt upprepas. Man säger att lösningen av frågan bör ske i en så långl möjligt lugn och avspänd atmosfär och all en uppslitande polilisk strid bör undvikas. Men om motsatta uppfattningar finns, så lär del inte gå att undvika strid om man vill uppnå förändringar. Om det finns kretsar - och del kommer del även framdeles att göra - som motsätter sig kyrkans skiljande från staten och därtill hätskt bekämpar sådana förslag, då kan inte atmosfären bli lugn och avspänd. Då kan inte strid undvikas. Eller skall man även i fortsättningen bara konstatera att det finns motstånd och därför skall inget ske? Utvecklingen under de 17 år som förfiulil sedan lagen om kvinnliga präster antogs bör kunna vara en tankeställare för dem som går och väntar på sinnesförändringar som skall skapa en lugn och avspänd atmosfär!

Konstitulionsutskollets majoritet avstyrker vpk-motionen om åtgärder för kyrkans skiljande från staten. Man sätter sin lit lill samtal och expertöverläggningar, men ännu har inget redovisats från dessa som övertygar om att någon lösning skulle vara i sikte. Man gömmer sig bakom dessa diskussioner för att slippa erkänna att man viker sig för de kretsar som motsätter sig en lösning av slat-kyrka-frågan.

Till utskottets betänkande har fogats reservationer. Från vänsterpartiet kommunisterna begär vi hos regeringen förslag om kyrkans skiljande från staten. Moderata samlingspartiet och centerpartiet har utgångspunkten att ett samband mellan stat och kyrka skall bevaras, Utskotlsma-jorileten, bestående av socialdemokraterna och folkpartiet, skiljer sig från moderaterna och centern bl, a, i frågan om vid vilken tidpunkt företrädare för de politiska partierna skall träda in i de pågående överläggningarna.

Den avgörande skiljelinjen går emellertid mellan vpk och samlliga övriga partier. Vpk vill uppnå en omedelbar lösning av frågan och kyrkans skiljande från staten, medan de övriga partierna endera direkt motsätter sig detta eller undviker all la klar ställning till frågan av hänsyn till del motstånd som finns på vissa håll.

Det särskilda yttrandet från folkpartiet är avslöjande, I delta säger herr Molin att för folkpartiet står det klart att de nuvarande banden mellan staten och kyrkan måste upplösas. Delta har partiets landsmöte gjort principuttalande om, men herr Molin avstår från att kräva ställningstagande från riksdagen med hänvisning till pågående samråd mellan kyrkan och regeringen. Mer behövdes inte för att offra principerna!

Det är en händelse som ser ul som en tanke alt konslilutionsutskottet behandlade frågan om kvinnliga präster samtidigt som det reaktionära motståndet mot de kvinnliga prästerna demonstrerades på ett sätt som väckte stor uppmärksamhet. I en kyrka, till vilken riksdagens ledamöter brukar inbjudas vid högtidliga tillfällen, hindrades en kvinnlig präst tillträde. Detla är ett av många exempel. Vid en tidpunkt när kravet på att undanröja all könsdiskriminering vinner allt slarkare anslulning demonstrerar vissa kyrkliga kretsar en attityd mot kvinnorna som borde tillhöra en förgången tid. Det må vara tillåtet även för den som själv inte nöter kyrkobänkarna att reagera mot dessa förhållanden. Könsdiskriminering måste bekämpas varhelst den förekommer.

Här har vi det säregna förhållandet att den s, k, samvetsklausulen sätter lagen ur spel,

Inle nog med alt del finns biskopar som med hänvisning till sill samvete vägrar alt prästviga kvinnor. Samvetet kan också åberopas för att hindra kvinnliga präster att få tjänster de är kvalificerade för. Ja, t, o, m, hindra dem att använda kyrkolokaler vilka finansieras med skattemedel. Detta är förhållanden som riksdagen inte stillatigande kan åse.

Eftersom jag i detta avseende liksom i fråga om förhållandet mellan stat och kyrka inte hyser någon överdriven förhoppning om de pågående samtalen, som utskottet hänvisar lill, vill jag understryka utskottets direkta ställningstaganden. Dels anför utskottet all behov av ytterligare åtgärder för att jämställa kvinnorna med männen behövs. Dels säger utskottet alt därest överläggningarna inle leder lill resultat i berört hänseende ytterligare åtgärder från statsmakternas sida kan bli nödvändiga. Detta är ett betydelsefullt ställningslagande.

Uppenbarligen är det samma kretsar som motarbetar kyrkans skiljande från staten och som slår för de könsdiskriminerande attityderna till kvinnliga präster. Riksdagen måste säga sin mening när del gäller könsdiskriminering. Delta kan inle stå i motsättning till trosfriheten - det bör understrykas. Demokratin och jämlikhetssträvandena kan inle göra halt vid statskyrkans port.

Moderaterna försöker sig på konststycket alt både slå vakt om statskyrkan och antyda alt ett klart ställningstagande från statsmakterna mot könsdiskrimineringen är alt gå bröstgänges till väga mot människors samvetsövertygelse.

Jag vill gärna ställa frågan till dem som söker försvara könsdiskrimineringen med hänvisning lill "bibelsyn och tolkning av kyrkans bekännelseskrifter", för all använda moderaternas uttryck i det särskilda yttrandet: Delar ni också den kvinnofientliga syn i övrigl som finns i samma skrifter? Den frågan är väsentlig i en sådan debatt, herr Werner i Malmö,

I en reservation lill utskollsbeiänkandel förordar vpk utvidgning av församlings kompetens att utöver ansvaret för anskaffande och vård av begravningsplats även ombesöria begravningar. Såväl krav om allmän obligatorisk begravningsförsäkring som krav om rätt för församlingar all

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Förhållandet mellan stat och kyrka m. m.

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Förhållandet mellan stat och kyrka m. m.

ombesöria begravningar har aktualiserats lidigare, bl, a, av vänsterpartiet kommunisterna. Kraven har dock avvisats. Begravningskostnaderna är ganska dryga - det vet alla. Enskilda företag kan också göra vinster på dödsfall. Vi finner det rimligt att samhällel här lar ekonomiskt ansvar. Stat-kyrka-beredningen förordade skyldighet för kommun alt ombesöria begravningar,

Utskottsmajorilelen vill dock inte gå med på en sådan vidgning av kommunernas uppgifier. Även här kryper man bakom inomkyrkliga arbetsgrupper.

Det berättigade i att samhället tar ansvar för begravningskostnaderna har understrukils i olika sammanhang, bl, a, på den socialdemokratiska partikongressen. Det är därför obegripligt att socialdemokraterna i riksdagen ställer sig så kallsinniga till detta krav.

Med vad jag här har anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationerna 3 och 4, som jag fogat lill ulskottsbetänkandet.

Hen JOHANSSON i Trollhättan (s)

Herr talman! Vi hade en myckel lång debatt om problemet stat-kyrka i höstas. Inget har inträffat sedan dess som gjort att jag haft anledning att byta mening.

Liksom då hävdar jag alt de arbetsgrupper som finns bör få fullfölja sin verksamhet och att överläggningarna så snabbt som möjligt bör avslutas. Vi vet att del tar ungefär ett och ett halvt år ytterligare. Under denna tid är det enligt min mening felaktigt att bryta ul delfrågor och åstadkomma lösningar av dem. Det är därför som utskottets majoritet motsätter sig förslag som läggs fram om lösningar i delfrågor.

Men del vore också fel att ändra sammansättningen av de grupper som arbetar med dessa problem. Det skulle leda till att man måste böria på nytt. Det skulle alltså fördröja lösningen av elt problem som, del skall jag erkänna, vi har brottats med mycket länge.

Det vore också fel att "snäva till" direktiven. Herr Boo lät förslå att han tyckte all de nuvarande direktiven var för snäva. Men de synpunkter som förs fram i reservationerna, både den reservation som han själv svarar för och den reservation som kommer från de moderata ledamöterna, innebär att överläggningarna, måste böria från en ny utgångspunkt. Vad man lägger fram är nämligen respektive partis kyrkopolitiska program, man inbjuder riksdagen att ställa sig bakom det. Del betyder alt man låser fast sig i positioner under den lid överläggningarna mellan stat och kyrka försiggår. Del är långl bättre all vi låter dessa överläggningar fortsätta och att vi politiker går in i diskussionen på grundval av det material som kommer fram ur överläggningarna.

Herr Werner i Malmö lät förstå att det skulle vara önskvärt all politikerna påverkades av kyrkans förelrädare. Den möjligheten finns ju i ell demokratiskt samhälle som vårt. Kyrkans förelrädare kan föra fram sina meningar i tal och skrift, och de av oss här i riksdagen som är intresserade lyssnar säkert uppmärksamt till dem och läser vad de skriver.

Del finns en egendomlig motsättning i de två reservationer som jag här har talat om, I båda förklaras liksom i utskollels belänkande all vi bör försöka finna samlande lösningar av problemei stal-kyrka och undvika upprivande strider. Efter herr Berndlsons inlägg förslår jag att han inte går på denna linje ulan vill ha konfrontation, en hård strid. Men hur kan de som anser att man skall ha samlande lösningar vilja all riksdagen redan nu låser fasl kyrkopolitiska program? Antar riksdagen någon av dessa båda reservationer försvårar vi i hög grad möjligheten alt nå fram till en bred enighel. Jag har väldigt svårt att se hur vi skall kunna arbeta oss fram till samlande lösningar, om vi redan i dag lar ställning i dessa frågor på det säll som sker i de båda reservationerna.

Herr Werner menade all ärkebiskopen hade gjort sig skyldig till en förhandskapilulation, Inle heller jag skall föra någon diskussion med honom, eftersom han inle har lillfälle att della i vår överläggning här, men påståendet måste väl ses från den bakgrunden all herr Werner be-iraklar alla förändringar i de nuvarande relalionerna mellan stat och kyrka som felaktiga. Del stämmer emellertid inle riktigt med reservationen. Som lur är går ärkebiskopen på en betydligt mjukare linje. Han låser inle fast sig vid ståndpunkten att de relationer vi nu har alltid skall bestå. Endast om man anser att allt annal än della är kapilulaiion, är karakteristiken av ärkebiskopens tal vid kyrkomötet riktig.

Även frågan om kvinnopräslerna har samband med förhållandel stat-kyrka. Vore svenska kyrkan en frikyrka, skulle vi inte häri riksdagen diskutera kvinnoprästfrågan. Vi blandar oss exempelvis inte i pingströrelsens och Svenska missionsförbundets inre angelägenheter. Lika litet kommer vi all göra del när det gäller svenska kyrkan om den skiljes från staten och blir ett fritt samfund. Skall man genomföra den ordning som herr Mårten Werner här talat för, så utgår jag ifrån all sådana frågor som den om kvinnliga präster skulle avgöras av kyrkan själv och inle av riksdagen, Däremol är det uppenbart all kvinnopräsifrågor skulle avgöras av riksdagen, om man följde den ordning som anges i centerpartiets reservation. Jag blev litel förvånad när herr Werner sade att han i andra hand kunde tänka sig att stödja denna reservation. Där slår någonting som jag har myckel svårt att förena med den slåndpunkl som herr Werner deklarerade i kvinnopräsifrågan, nämligen: "Den demokraliska uppbyggnad som sedan gammali känneiecknar svenska kyrkan och som förslärk-tes genom 1961 års lag om församlingsstyrelse måste bevaras och vidareutvecklas på stifts- och riksplanet. Däri ligger även den bästa garantin för alt kvinnans självklara och lagenliga rätt att utöva prästämbetet över hela landet säkerställs,"

För min del har jag mycket svårt att följa med i tankegången att vi skulle ha en statskyrka för att lösakvinnoprästsfrågan,Ingen av oss drömmer om all göra frikyrkorna lill statskyrkor för all lösa problem inom dessa. Vi utgår ifrån att de själva skall få avgöra sina angelägenheter. För min del har jag i folkrörelsedeballen gång efter annan hävdat all slaien inle skall gå in och besiämma de frivilliga organisalionernas pro-

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Förhållandet mellan stat och kvrka m. m.

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Förhållandet mellan stat och kyrka m. m.

gram och verksamhelsformer. Det fanns en lid då staten ville besiämma trons former. Då ville man hindra vuxendop och påtvinga människor ett barndop som de inle trodde på, Detla hör lyckligtvis definitivt till historien. Del finns en sådan respekt för religionsfriheten i vårt land all jag inte heller behöver utgå ifrån att någon sådan form av statsingripande kommer att ske. Men då får vi akta oss för att argumentera på ett sådant sätt att det kan framstå som om ville vi utnyuja slaten som ett instrument, genom vilket vi vill styra de fria trossamfunden.

Vi kommer emellertid inte förbi att svenska kyrkan har en egenartad ställning som på en gång trossamfund och offentligrällslig institution. Det tar sig det utlryckel alt riksdagen inle är suverän i fråga om kyr-kolagsliflning när inte heller kyrkomötet är del. Redan detta gör all Jag tycker att det är naturiigl att kvinnoprästfrågan tas med i de överläggningar som nu pågår. Det står dock klart all svenska kyrkan är en del av det allmänna. De fri- och rättigheter som det tidigare talals om från denna talarstol gäller i allmänhei medborgarnas förhållande till del allmänna. De krav på religionsfrihet som regeringsformen innehåller måste upprätthållas. Vi skall också observera att regeringsformen innehåller en föreskrift om alt domstolar och förvaltningsmyndigheter inte ulan rättsligt stöd får särbehandla någon på grund av kön.

Staten kan från dessa utgångspunkter inte tvinga på en person någon uppfattning i kvinnoprästfrågan. På trons grunder kan personer hävda att kvinnor inte skall vara präster. Vi får ha samma respekt för denna uppfattning som för andra.

Skulle en frikyrka driva tesen att kvinnor icke finge bli präster så kunde vi visserligen vända oss mot delta i opinonsbildningen, men jag ser inga möjligheter för riksdagen att gå in och genom en lagstiftning ändra detla utan alt vi kränker religionsfrihetsprincipen.

Men nu är svenska kyrkan underkastad en offentligrättslig reglering. Vi är med om all stifta lagar för kyrkan, och kyrkan är skyldig att följa de lagar som har stiftats. Delta gör att kvinnoprästfrågan blir en del av det problemkomplex som gäller stal-kyrka.

Under tiden de överläggningar som vi har talat om lidigare pågår bör vi akta oss för att skärpa motsättningarna även i kvinnoprästfrågan. Det är säkert mot den bakgrunden man får se det beslul som 1975 års kyrkomöte fattade. Jag har uppfattat detta beslut som en loleransakt. Del krävs emellertid myckel för alt infria den toleransförväntan som beslulel ultrycker. Tyvärr finns det tecken som varslar illa om möjligheterna all leva upp lill kyrkomölels beslul.

Som offentligrällslig insliiulion har kyrkan att iaktta saklighet och oparliskhel. Den kan siälla upp vissa villkor för präslvigning och befordran, men den kan inle ulan rättslig grund särbehandla kvinnor. Lagstiftningen har raserat det lidigare rättsliga stödet för en sådan särbehandling.

Utskottet har kunnat konstatera att antalet stift där kvinnor prästvigs har ökal och all ett växande antal kvinnor blir präster. Den 1 januari

1975 fanns del inom svenska kyrkan 143 kvinnliga präster. Under fjolåret prästvigdes 44 kvinnor. Antalet kvinnliga präster är sålunda uppe i 187.

Ändå är förhållandena otillfredsställande. I två av stiften vigs fortfarande inte kvinnor lill präst. Även i andra stift motverkas de kvinnliga prästerna på eii säll som inle slår i överensstämmelse med uttalandet av 1975 års kyrkomöte.

Samtidigt driver vi alla i samhället hårt kravet på både religionsfrihet och könslikställighel. Båda dessa rättigheter kan komma i motsatsställning till varandra. Del kan bli elt dilemma för kyrkan, men del är också elt dilemma för samhällel i ston.

Det gäller att finna en lösning som tillgodoser såväl religionsfrihets-kravet som könsliksiälligheiskravet. Samhällets krav på demokrati och kyrkans leologiska tolkningar måste mötas under de överläggningar som nu pågår. På detla sätl belyser frågan om kvinnopräslerna det slörre problemet, problemet om stal-kyrka.

I den föregående debatten har del hävdats alt egenarten hos svenska kyrkan behöver upprätthållas. Del är klart alt den skall respekteras, och svenska kyrkan skiljer sig i vissa avseenden från andra trossamfund. Med litet förenkling kanske man kan sammanfatta detta i fem punkter.

För det första har svenska kyrkan sina bekännelseskrifter. Såviii jag kunnal förslå har ingen velat all slaten skall ersätta dessa bekännelseskrifter med några andra.

För det andra har svenska kyrkan en offentligrällslig ställning. Det skapar uppenbara problem för svenska kyrkan. Den blir som offentligrällslig institution slalligl och kommunalt underkastad en lagstiftning, som inte gäller för de fria trossamfunden.

Fö," det Iredje har svenska kyrkan en omfallning som inte andra trossamfund har. Skulle den vara en fri folkrörelse skilde den sig från alla andra folkrörelser genom sin sloriek, 97 % av medborgarna är ju anslutna till svenska kyrkan. Troligen kan man inie utgå ifrån all så många skulle komma all tillhöra svenska kyrkan om den vore en fri folkrörelse. Men det är uppenbart att människorna har behov av en del av de tjänster som den svenska kyrkan erbjuder vid vissa högtidliga och allvarliga ull-fällen i livet, även om de i övrigl inte är aktiva inom kyrkan.

Del här är ett problem som behöver få sin lösning under de förhandlingar som pågår. Samtidigt står det klart att svenska kyrkan har samma organisationsproblem att brotias med som de slora organisationerna, nämligen hur medlemmarna skall kunna bli medagerande och hur de skall kunna delta i beslutsprocesser som är demokratiska.

För det fjärde träder svenska kyrkan fram som en öppen kyrka. Ibland lalar man om folkkyrka. För min del är jag litet tveksam all använda detta begrepp, därför au det också har en teologisk belydelse som jag inte skall trötta kammaren med att utveckla. Men denna karaktär hos svenska kyrkan bör kunna bibehållas också i fortsättningen, och det gäller nu an undersöka i vilka former del kan ske.

För del femte bör svenska kyrkan som en sådan öppen kyrka, som

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Förhållandet mellan stat och kyrka tn. m.

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Förhållandet mellan stat och kyrka m. m.

en folkkyrka, kunna nå ul lill landels olika delar. Kyrkan har den am-bilionen och den bör siödjas av samhällel. Jag har observerat au fri-kyrkomölet i Jönköping för några veckor sedan uttalade sig förati svenska kyrkan skulle få möjlighet att verka som en riksomfattande kyrka. Delta skall behandlas av arbetsgrupperna och under de överläggningar som pågår. Därför bör det vara angeläget för oss här i riksdagen alt ge dessa arbetsgrupper möjligheter att fortsätta så all de snabbt kan komma lill ett resultat av sina bemödanden. För mindelär jag fortfarande optimistisk inför möjligheterna att på del sättet nå fram till de samlande lösningar som även jag strävar efter.

Med detla, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr BOO (c) kort genmäle:

Herr lalman! Först en gensaga till vad herr Berndtson sade i ett avseende. Han gjorde en parallell mellan dem som var för en utveckling och ell behållande av sambandet stat-kyrka och dem som varemot kvinnliga präster. Jag vill bestämt protestera mot denna sammanjämkning vad beträffar centern. Jag har också klart redovisat vår uppfattning tidigare i debatlen.

Sedan lämnade utskollels ordförande en intressant upplysning om hur länge de nu sittande arbetsgrupperna beräknas fortsätta yllerligare. Ett och ett halvt år var del besked som vi fick. Jag noterar det, men vill också erinra om det resonemang jag lidigare förde, nämligen all del ingalunda är lillfredssiällande om de ensidigl sammansalia arbelsgrupperna skall fortsätta så länge ytterligare med diskussioner ulan att de övriga politiska partierna kommer med i dem.

Jag lycker också att det var ell någol underligt resonemang som herr Johansson i Trollhättan tog upp när han sade att vi inle behöver en statskyrka framöver föran lösa kvinnoprästfrågan. Jag vet inte vem denna polemik var riktad mot, men jag kände mig inle på någol sätl ha anledning all bemöta den. Låt mig emellertid säga all jag finner det angeläget att vi i våra ställningstaganden har den bestämda uppfattning, som Jag också har redovisal, att staten självklart inle skall gå in och på någol sätt dirigera de fria trossamfunden. Del har vi diskuterat förut och vi borde vara överens om att så icke skall ske. Folkrörelsekaraktären hos de fria samfunden skall bibehållas. Den diskussionen tycker jag alltså i nuläget är onödig att ta upp därför att del borde råda toial samstämmighel på den punkien,

Beiräffande svenska kyrkans siällning i sammanhängd vill jag än en gång understryka det nödvändiga i all vi också framöver får en sådan organisation för svenska kyrkan att alla människor, var de än befinner sig i vårt land, får närhei till kyrklig aktivitet. Jag tror all del är della som ligger i bollen för de många slällningstagandena för en positiv attityd lill fortsatt garanti från statens sida för svenska kyrkans möjligheter all arbeta.

Herr WERNER i Malmö (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga några få ord lill herr Berndlson, som nyttjade en ovärdig vokabulär,"könsdiskriminering". Varför skall vi politiker nästan alllid misstänkliggöra meningsmotståndares motiv? Del är politikernas speciella sjukdom, som vanligt sunt folk föraktar.

Jag är, herr Johansson i Trollhällan, fullt medveten om all sambandet mellan stat och kyrka ger riksdagen anledning att la upp frågan om kvinnans rätt till prästämbetet. Del har ju också skett. Jag har ingenting emot att vi får garantier för kvinnans lagliga räll all utöva prästämbetet, som del slår i centerreservalionen. Därför har jag heller inte någon som helst svårighet att skriva under på det som också är vad riksdagen antog 1958. Men biskopens ovillkorliga skyldighet alt prästviga kvinnor har vi inle sagt något om. Det är på den punkten jag menar all vi i ett välfärdsland borde kunna ge plats för samvelsfriden och ha del förlro-endel för kyrkan all den så småningom kommer au lösa frågan. Den statistik som herr Johansson i Trollhällan själv anförde visar ju ål vilket håll utvecklingen går.

Skall man då i elt slutskede klämma åt kyrkan och dess män - jag är övertygad om att herr Johansson i Trollhättan håller med mig om alt de är hederliga andens män - och därmed konservera en bitterhet och en konfiikt som vi ju alla vill ha ur världen?

Vad sedan gäller samrådsgruppen mellan biskopen och kyrkoministern - om vi får rationalisera uttryckssätten - menar herr Johansson att vi skulle få en hell ny utgångspunkt, om parlamentarikerna kommer med i överläggningarna; de skulle med sina partiprogram kunna låsa deballen. Varför del? Vi från vårt håll är beredda alt finna lösningar som går ulöver del skrivna programmet. Det tillhör ju politikens villkor att man får ge och ta. Men om vi befinner oss utanför samrådsgruppen, herr Johansson, och ärendei kommer till riksdagen, slår vi där med våra partiprogram, och då är det bäddat för en konflikt. Jag menar inte att politikerna skulle påverkas av kyrkans folk i en sådan samrådsgrupp, men man skulle kunna informeras och få inblick i problem som man inle kan lära känna när man står utanför.

Vad jag anförde om ärkebiskopens "förhandskapilulation" är au han lydligtvis har den uppfaitningen all statsmakterna har tagit principiell ställning lill kyrka-slal-frågan - och det har väl ändå inle skett, herr Johansson i Trollhättan?

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Förhållandet mellan stat och kyrka m. m.

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Förhållandet mellan stat och kvrka m. m.

förslag:

"En våldsam agitation sattes i gång mot vad känslobetonat kallades 'nedmoniering av kyrkan', 'rasera ej vår gamla kyrka", 'skall vi begravas som hundar på leråkrar', 'låt oss slippa en privaikapitalistisk kyrka' -delta är bara några axplock ur en ohygglig illvillig argumentering från prästerligt och inte minst kyrkokommunalt håll."

Vad jag menar är att ett undvikande av strid mot de krafterna tydligen endast kan ske genom alt man kapitulerar för dem.

Slutligen lill herr Mårten Werner: Jag vill naturligtvis inte på något sätt försöka tävla med herr Werner i bibelkunskap, men även jag har gjort vissa källforskningar. I Paulus första brev till Korintierna 14 kap. 34 versen kan man läsa:

"Såsom kvinnorna liga i alla andra de heligas församlingar, så må de ock tiga i edra församlingar. Det är dem icke tillställ all tala, ulan de böra underordna sig, såsom lagen bjuder."

Men då finner jag också all det i vers 35 slår följande:

"Vilja de hava upplysning om någol, så må de hemma fråga sina män; ty det är en skam för en kvinna att lala i församlingen."

Min logiska fråga lill moderaterna är denna: Är detta också moderaternas syn på kvinnans roll i dag?

Hen JOHANSSON i Trollhättan (s) kort genmäle:

Herr lalman! Bibeltolkningarna lämnar jag över åt herrar Mårten Werner och Nils Berndtson att klara av här i kammaren. Men del man fåll fram i replikerna till mig på en annan punkt var intressant. Herr Boo slog fast att han inte på något sätl vill gripa in i de fria samfundens ställning. Det trodde jag inte heller. Men det går tydligen hären skiljelinje, nämligen mellan dem som anser all svenska kyrkan skall vara en folkrörelse, ett fritt samfund, å ena sidan, och dem som anser att den skall vara en statlig och kommunal institution, å andra sidan.

När herr Mårten Werner säger att han ingenting har emol att lagen skall gälla inom kyrkan - även lagen om att kvinnan skall ha rätt till prästämbetet - kommer omedelbart refiexionen: Skall vi ha en sådan lag som även skall gälla för frikyrkosamfunden? Svaret blir säkert från allas sida här i kammaren ett bestämt nej. Men om man samtidigt hävdar all del skall vara likställighet mellan svenska kyrkan och de frikyrkliga samfunden, kan riksdagen då i ena fallet vilja verka med lagens hjälp och i andra fallet säga: Del här får ni sköta själva enligt de stadgar ni själva antar?

Jag ser della som ett problem, som jag hoppas skall kunna finna någon lösning i överläggningarna: Hur skall man kunna ge svenska kyrkan ställning som en fri folkrörelse, som ändå kan verka i landel i dess helhet och vara en öppen kyrka, en folkkyrka?

När jag sedan hävdar hela tiden att man nu får låta de här grupperna arbeta färdigt är det hell enkell därför äli jag tror au del går fortare på del sättet. Skulle man nu bryta denna ordning och göra om det hela

lill en stor parlamentarisk ulredning får man en upprepning av tidigare utredning på det här området. Nu har man möjligheter au samlala med företrädare för svenska kyrkan i de här frågorna. Sedan får vi gå in som politiker och inta våra ståndpunkter.

Herr WERNER i Malmö (m) kort genmäle:

Herr talman! Det var gripande i all sin enkelhet att höra vännen herr Berndtson citera Guds ord. Fortsätt med det, herr Berndtson! Del är nyttig läsning. Men denna fråga gällde huruvida vi från moderaterna vill ge rätt för enskilda människor att läsa sin bibel och tro efter sin egen uppfattning. Vi knyter inte upp det vid någol bibelord utan vill gå alla till mötes i trosfrågorna.

Del var bra att herr Johansson i Trollhättan kom in på de fria samfunden igen, eftersom jag inle fick tid alt bemöta honom tidigare på den punkten. Självfallet vill vi inte att staten på någol sätt skall styra de fria samfunden och all lill varje pris samma lagar skall gälla för svenska kyrkan som för de fria samfunden osv. Men nog finns del möjligheter alt ge dem likvärdigt stöd för sin verksamhet. Det är det vi är ute efter.

Vad gäller samrådsgrupperna säger herr Johansson att del, om politikerna kommer in, blir en upprepning av 1968 års utredning. Det blir del väl inte. Då var det fråga om samtal politikerna emellan, men nu blir det samtal mellan politiker och kyrkans företrädare. Del är den stora skillnaden och del som jag menar skulle vara nyttigt och fruktbärande.

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Förhållandet mellan stat och kvrka m. m.

Hen BERNDTSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Mårten Werner förbigår del som egentligen är min frågeställning, nämligen hur man ser på kvinnan i övriga avseenden. Jag menar att Pauli inslällning till kvinnan måste ses som både tidsbunden och personligt kvinnofientlig. Hela hans beskrivning av mannen såsom kvinnans huvud ter sig som djupt reaktionär. Den avgörande frågeställningen, Mårten Werner, måste vara att ett åberopande av Paulus som skäl för motstånd mot kvinnliga präster också måste återspegla en reaktionär syn på kvinnan i andra avseenden. Tar man fasta på det ena hos Paulus, måste man la fasta även på det andra.

Konsekvensen av en reaktionär syn i frågan om kvinnliga präster är därför även en reaktionär syn på kvinnans roll i övrigt. Del går inte alt komma ifrån.

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Förhållandet mellan stat och kyrka m. m.

krav, vilka vi har att verka för som ledamöter av en riksdag i en demokratisk siat.

Herr talmannen anmälde att herr Werner i Malmö anhållit att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Det utredningsarbete som gjorts beträffande de framtida relationerna mellan samhället och trossamfunden har varit så omfattande all det snart borde vara dags all falla beslut på del underiag som utredningarna har frambragt.

Från folkpartiets sida har vi också i olika sammanhang beklagat an de markeringar som 1972 gjordes från ett par av partiernas sida ledde till att regeringen inle fann del möjligl att då framlägga förslag på grundval av 1968 års berednings betänkande. Mot den bakgrunden ter del sig nu en smula egendomligt att del är centerns och moderaternas förelrädare som yrkar på all riksdagen skall ta ställning - mitt under det att överläggningarna mellan staten och svenska kyrkan pågår.

Det harlidigare funnits ett paranledningaralt sätta frågetecken i kanten för handläggningen av den här frågan.

För del första var del olillfredsslällande att svenska kyrkan, som onekligen är myckel nära berörd av den här frågan, stod utanför de egentliga övervägandena,även om del självfallet fanns någon representant försvenska kyrkan med både i 1958 års ulredning och 1968 års beredning. Från liberalt håll uttalade vi på ett tidigt stadium att svenska kyrkan själv borde bestämma sig för den lösning man helst ville se förverkligad. På så säll skulle överläggningarna på del politiska planet ha en viktig utgångspunkt i vetskapen om kyrkans egna önskemål.

Delta har, som jag ser det, på ett tillfredsställande sätt tillgodosetts genom de överläggningar som sedan någon lid pågår mellan de av kyrkominisiern utsedda arbetsgrupperna och de företrädare försvenska kyrkan som ärkebiskopen utsett.

Det andra frågetecknet hänför sig till tiden efter del alt de nämnda arbelsgrupperna, som representerar staten och svenska kyrkan, börial arbeta. Kunde del, frågar man sig naturligt nog, vara rimligt att dessa överläggningar mellan slaten och en av de berörda parterna, svenska kyrkan, pågick bakom slängda dörrar ulan insyn eller medverkan av de politiska partierna som till sist ändå har alt fatta besluten?

Del förefaller mig som om den frågan nu har kommil i ett nytt läge i och med att statsrådet Gustafsson offentligen redovisal arbetsläget i överläggningarna och förklarat sig ha för avsikt all hålla alla berörda parter underrättade under överläggningarnas gång. Han har också klart redovisal syftet med dessa överiäggningar: att undersöka möjligheterna all komma fram lill praktiska lösningar på den grund som slutbetänkandet från 1968 års beredning om stat och kyrka erbjuder.

För min del finner jag dessa förklaringar från det ansvariga statsrådets

sida lillfredssiällande, Kyrkominisiern har belonai viklen av all de lill-salla arbelsgrupperna får fullfölja sill arbele ulan slörningar. Han har också deklareral alt man räknar med att vara klar med det omfallande arbete man tagit sig före senast vid årsskiftet 1977-1978.

Det är självklart alt inom de olika partierna finns bestämda uppfattningar om hur de framlida relalionerna mellan stat och trossamfund skall ulformas. Men skulle represenlanler för de politiska partierna nu sältas in i de pågående överläggningarna skulle det leda till att dessa förrycktes och försenades på ett olyckligt säit. Eli ställningstagande från riksdagens sida i elt eller flera av de spörsmål som nu behandlas i överläggningarna mellan staten och svenska kyrkan skulle föregripa dessa och bör därför inle komma i fråga. I synnerhet bör della inte ske om det finns risk för att ett sådant ställningslagande skulle slå i motsättning lill det syfte som kyrkominisiern uttalat med överläggningarna.

Detta syfte står, som jag uppfattar det, i god överensstämmelse med de grundläggande krav som vi från folkpartiets sida ställer på en förändring av relalionerna mellan stal och kyrka. Folkpartiet vill verka för kyrkans frihet,jämställdhet mellan trossamfunden i förhållande till staten och den enskildes rätt att själv avgöra medlemskap och ekonomiskt engagemang i trossamfund. Vi hävdar vidare all svenska kyrkan måste garanteras goda möjligheter att också i fortsättningen verka som en öppen folkkyrka och att bedriva sin verksamhel över hela landet men även att övriga trossamfund skall ges likvärdiga villkor med svenska kyrkan.

Hur della mål praktiskt skall kunna uppnås hör till del som överläggningarna mellan slaten och svenska kyrkan handlar om. De överläggningarna bör få genomföras och avslutas i lugn och ro.

Jag yrkar därför, herr lalman, bifall till utskottels hemställan.

Så några kommentarer till debatlen.

Jag lycker all del var ell rätt märkligt uttalande av herr Werner i Malmö när han om ärkebiskopen sade all det över dennes ställningslagande vilar någol av en förhandskapitulation. Är del inle, herr Werner, ändå önskvärt all svenska kyrkan söker komma fram till en samsyn i de frågor som sedan länge pockar på en lösning? Är det inte just detla vi har efterlyst? Är del då inte rimligt alt svenska kyrkans företrädare vill samråda med förelrädare för regeringen i dessa frågor? På den punkten var del inie klan vad herr Werner i Malmö avsåg.

Herr Berndtson menade att folkpartiet hade övergivit sin principiella ståndpunkl. Nej, del har vi inte, men vi vill all man skall visa både princibiell fasthet i de här frågorna och omsorg om svenska kyrkan. Herr Berndlson har säkert sina principer, men av honom och hans parti har svenska kyrkan inte någol gott att vänta.

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Förhållandet mellan stat och kyrka m. m.

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Förhållandet mellan stal och kyrka m. m.

är beläget; del har redan nämnts i debatten. Reaktionerna på detta har inte heller uteblivit, Men denna händelse är bara elt exempel på vad som är ett ganska vanligt agerande av kyrkans ämbetsulövare i den här frågan.

Herr Boo sade tidigare i debatten att det som nu skett hade kommit att medverka till att han var med om en stark skrivning i utskottet. Och konstitutionsutskottet barden här gången behandlat frågan betydligt mer seriöst än när den behandlades förra gången, före jul, också då med anledning av en motion väckt av mig tillsammans med några partikolleger,

I motionen 1975/76:450, som behandlas av utskottet i dagens betänkande, begär vi att riksdagen skall ge regeringen lill känna alt åtgärder bör aktualiseras för att den s, k, samvetsklausulen inte allt framgent skall kunna hävdas utgöra grund för diskriminerande behandling av kvinna. Mitt yrkande var i stort sett detsamma i förra årets motion. Utskottet hänvisade då - utan att alls la upp sakfrågan - till de pågående överläggningarna mellan staten och kyrkan. Jag reagerade den gången här från talarstolen mot den - som jag tyckte - slappa behandlingen,

I nu föreliggande betänkande har konslitutionsutskottet verkligen tagit upp sakfrågan till behandling, och del är bra. Man redogör för förhållandena och för vad som hände i samband med alt lagen om behörighet för kvinna till prästämbete antogs av kyrkomöte och riksdag år 1958, och man redovisar också vad som hänt sedan dess. Utskottet lar klar ställning i sakfrågan och skriver på s, 21: "Del är för utskottet angeläget att framhålla all utskottet helt delar den uppfattning i hithörande frågor som lett lill all kvinna sedan den 1 januari 1959 har lika behörighet som man till alla prästerliga tjänster inom svenska kyrkan," Med tanke på de fakliska förhållandena anser dock utskottet att del finns "behov av ytterligare åtgärder för att jämställa kvinnorna med männen såväl i fråga om prästvigning som när del gäller arbetsförhållandena". Utskottets slutsats blir alt om de pågående överläggningarna mellan staten och kyrkan "inle leder till resultat i här berört avseende" - alltså när det gäller kvinnors fakliska möjligheter alt i enlighet med sin lagliga rätt utöva prästämbete-kan ytterligare åtgärder bli nödvändiga. Detta föreslår utskottet skall ges regeringen lill känna.

Det går kanske inle att komma längre i dag, och jag uppfattar utskottels skrivning så, all man gett ett klart uttryck för sin uppfattning i sakfrågan: Diskriminering av kvinnor inom kyrkan skall inte få fortsätta. Del är detta riksdagen lar ställning till när den bedömer vad konstitutionsutskottet föreslår i sitt betänkande - och del känns välgörande.

Bara några kommentarer på en par punkter lill vad utskottet skriver! I betänkandet sägs alt så länge lagslifiningen består oförändrad har de uttalanden belydelse som gjordes i samband med att lagen behandlades och fastställdes. Det är alltså dessa uttalanden som alltsedan dess åberopats av kvinnopräsimotståndarna under beteckningen "samvetsklausulen". Utskottet påpekar att räckvidden och innebörden av dessa ut-

talanden är omstridda. Det är just detta jag har tagit upp i min motion. Här finns nämligen olika tolkningar av innebörden. Landshövding Edenman, som i egenskap av ecklesiastikminister värden som handlade frågan 1958, hävdar bestämt - senast nu i ell TT-uttalande - att uttalandena gjordes enbart med tanke på de biskopar och präster som då var i tjänst och alt avsikten inte var att de skulle kunna åberopas för all framlid av biskopar som utnämnts och präster som vigts i vetskap om lagen. Någon egen åsikt om samvetsklausulens räckvidd har dock inte konslilutionsutskottet - tyvärr.

Sedan påpekar utskottet att utvecklingen efter tillkomsten av 1958 års lag inneburit att motståndet mot kvinnliga präster i mycket har försvagats. Ja, det vore ju underligt annars. Det underliga är att det fortfarande består och all det fortfarande efter 18 år kan ta sig sådana uttryck som del vi nyss bevittnat i vårt grannskap. Det är tragiskt för kyrkan att det är sådana ageranden som skall bidra till att föra frågan om kvinnors ställning inom kyrkan framåt - för så verkar det faktiskt.

Jag tycker det är glädjande att ulskotiet står enigt bakom sitt ställningstagande. Men efter att ha hört herr Mårten Werner här måste jag säga att jag inte riktigt förstår att man kan stå enig. Del finns ju bara ett särskilt yttrande i denna fråga, och det innebär att man ansluter sig till vad utskottet har sagt. På mig verkade del som om herr Werner inte instämde i utskottels klara ställningslagande.

Sedan gjorde herr Werner ell angrepp på mig och min motion. Han ansåg att jag inte respekterade andras samveten. För det påståendet har han ingen som helst grund. Självfallet anser jag - liksom jag förutsätter att alla andra gör - att var och en skall ha rätt till sin tro. Det jag vill ha klarhet i är om ämbetsmän inom den svenska statskyrkan under åberopande av samvetsskäl kan underlåta all uppfylla sina tjänsteplikter. Efter de uttalanden som konstitutionsutskottets ordförande har gjort -liksom företrädare för övriga partier - tvivlar jag inte på var utskottet slår i den frågan. Jag noterade herr Johanssons i Trollhättan uttalande att så länge kyrkan är en offentligrättslig institution så kan inle dess ämbetsmän ulan rättslig grund särbehandla kvinnor. Och det är inte kyrkans ensak alt ta ställning här - det är i lika hög grad riksdagens ansvar att bevaka att antagna lagar följs.

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Förhållandet mellan stat och kyrka m. m.

Herr WERNER i Malmö (m) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Andersson talade om mitt angrepp på henne och hennes motion. Del gällde jusl att fröken Andersson gör sig skyldig till denna tråkiga vokabulär, denna ensidiga bedömning, och kallar det diskriminering av kvinnan. Jag menar att uttrycker man sig så, då har man inte den uppfaitningen att ämbetssynen kan vara en trosfråga för vederbörande. Det är del vi vill stryka under med vårt särskilda yttrande. Går vi ifrån del, ser vi bara på företeelserna utifrån, då förstår Jag att man upplever det som en könsdiskriminering. Men försök att se del inifrån, så skall fröken Andersson upptäcka att det är en trosöveriygelse

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Förhållandet mellan stat och kyrka m. m.

hos dem som står för åsikten. Att det sedan förekommer övertramp här och var kan jag visst erkänna.

Fröken ANDERSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag vel inle vad herr Werner i Malmö vill kalla det, om man inte får lov att kalla det diskriminering av kvinnan.

Jag har inte kommit in på trosfrågorna, för det är inle dem det har gällt för mig. Man kan ha olika tro, och jag respekterar det. Men vad det gäller nu är om man inom den svenska statskyrkan skall få lov att diskriminera kvinnor-och det är det man gör. Jag står för all det uttrycket är rikligt.

Jag har också fått rätt många brev från präster som uttryckt sin tillfredsställelse över ati saken las upp. De upplever all de behöver stöd för den uppfaltning de har i denna fråga, och de ansluter sig alltså till den uppfattning som har kommit lill uttryck i lagen.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Eftersom jag har tillhört de flitiga motionärerna i det här ärendet tidigare tänker jag ta mig friheten att säga några ord,

1 år har jag inle motionerat, eftersom jag förlorade hoppet om att det skulle kunna åstadkommas någonting. Det visar sig också att del saktmodiga konslitutionsutskottet alltjämt väntar på att "den lugna och avspända atmosfären" skall inställa sig. Jag undrar: Hur länge skall man vänta och när blir del en lugn och avspänd atmosfär? Är del när moderater och centerpartister också har fattat alt det vore klokt alt skilja kyrka och stat? Då kanske vi får vänta länge, för tyvärr är förhoppningarna små att man skall ändra sig i del avseendet.

Del är emellertid som del har sagts här, att del finns en majoritet i denna kammare för alt skilja stat och kyrka. Och det parti som bildar regering har ju i sill partiprogram att della bör göras. Men här har regeringen ändå på någol sätt gripits av handlingsförlamning. Hur skulle del bli om vi i alla ärenden skulle vänta på samlande lösningar och en lugn och avspänd atmosfär? Skall den politiska verksamheien läggas ner? Kunde vi sluta med riksdagsarbetet?

Della är dock - och del är väsentligt att underslryka - en religions-frihelsfråga. Del kan inle bestridas, och frågan bör icke kunna förhalas av att reaktionära krafter sätter sig emol en lösning. Frågan borde lösas snarast, och jag skall därför be att få yrka bifall till reservationen 3.

Sedan några ord om della med samvetsklausulen. Nog är det litel underliga samveten inom vissa delar av prästerskapet ändå som lugnt och stilla kan finna sig i att man trampar en klar mänsklig rättighet under fötterna - alltså kvinnans likställighet - men larmar och vibrerar alldeles ofantligt vid blotta tanken på alt man skulle erkänna att en kvinna har samma värde i alla avseenden som en man. Här agerar väl ändå mörkmän i svarta rockar i något som man brukar vilja kalla ljusets tjänst!

Detta är verkligen betänkligt, även ur en annan, mera praktisk syn-

punkt. Del var fröken Andersson, som Jag i mycket kan instämma med, inne på när hon sade att här har man åtagit sig ett ämbete och lyfter lönen utan några samvetsbetänkligheter, såvitt känt är, men vill inte göra arbetet fullt ul. Det har ju också fru Myrdal understrukit i utredningen, alt det är en ämbetsplikt som man undandrar sig.

Och även andra ämbets- och ijänslemän i del här landet har väl samveten - domare och åklagare och kanske t. o. m. i undantagsfall kronofogdar kan vara utrustade med samvete. De har många gånger att utföra ämbetsplikter som verkligen kan sätta samvetet i rörelse. Det kan gälla en domare som skickar en familjeförsöriare i fängelse för något som är elt brott men som kanske i och för sig är tämligen begripligt. Det kan också gälla åklagare och del kan gälla kronofogdar som skall vräka familjer med barn. Detta kan vara svårt, men del måste göras ändå. Och det här är ju konkreta ting - det är verkligen mänskliga tragedier och inle spekulativa bibeltolkningar som man kan göra litet hur som helst.

Vidare undrar jag - och detta var t, o, m, herr Boo inne på - hur man skall kunna vinna människor för s, k, kristen tro om dess professionella företrädare visar så kusligt förakt för en fundamental mänsklig rättighet som vi numera dess bälire allmänt omfattar, inle bara i Sverige utan alltmer i hela världen, all en kvinna har samma rätt och samma värde som en man. Del är inle konstigt om människor verkligen tvivlar.

Herr Johansson i Trollhättan var sin vana trogen inne på ett intressant resonemang som nalurligtvis är i stora delar rikligt, all så länge vi har en statskyrka kan vi i riksdagen ta upp detta med samvetsklausul och kvinnliga präster. Och där kan det ju sägas, att om statskyrkan övergick till all bli elt fritt samfund skulle man naturiigtvis föriora sina medlemmar, om man betedde sig så illa som man nu gör - om man inte längre kan tvångsansluta medlemmarna redan från födelsen, vilket nu sker. Då skulle medlemmarna givetvis försvinna, och då kanske man fick la sin ställning under omprövning, Inle ens fria samfund kan bete sig hur som helst. Där vill jag dra en parallell med fackföreningsrörelsens tvångsanslutning av människor som tar elt visst jobb. Jag och många med mig menar att man inte har rätt att förgå sig mot den politiska friheten. Ingen förening och inget samfund i detla land kan fatta vilka beslul som helst, och det skulle inle heller elt fritt religiöst samfund kunna göra.

Jag lycker att vi i grundlagen skulle ha elt skydd för människors rätt när del gäller ansluiningen lill både religiösa och poliliska organisationer. Om vi fick en lag mot könsdiskriminering - som väl måste komma så småningom - skulle den även omfatta religiösa samfund. För del måste ju ändå vara del Övergripande i della sammanhang att vi här i landet behandlar kvinnor och män lika i alla avseenden. En sådan lag skulle givetvis ta över också sådana här religiösa spetsfundigheter som herr Werner i Malmö har utformat i dag. Så är det väl ändå - dess bälire.

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Förhållandet mellan stat och kyrka m. m.

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Förhållandet mellan stat och kyrka m. m.

Herr WERNER i Malmö (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sjöholm tycker alt biskopar har underliga samveten, men jag skall vara mera generös och säga att jag betvivlar inte ett ögonblick att kronofogdar har samveten. Det har herr Sjöholm faktiskt också visat ett par gånger. Han har kanske då använt sig av samvetets rätt att inte göra indrivningar på julafton osv. Jag vill minnas alt den uppfattningen också stod sig.

Men f. ö, talar herr Sjöholm om saker som han har ytterst litet erfarenhet av. Erkänn det, herr Sjöholm!

När herr Sjöholm påstår alt kyrkans företrädare menar att människor inle har samma värde om de är män eller kvinnor, så är han ju helt utan kontakt med verkligheten. Säg i stället, herr Sjöholm: "Jag upplever det så," Då kan Jag respektera den uppfattningen. Står man utanför kyrkans sammanhang - vilket Ju herr Sjöholm gör - så kan man uppleva det på det sättet. Men gör ett försök till identifikation med företrädarna för den här synen!

Jag har f ö, samma syn som herr Sjöholm när det gäller kvinnors rätt till prästämbetet. Del torde inte vara obekant för herr Sjöholm, Men jag menar att man skall visa respekt även för meningsmotståndare. Och det tycker jag saknas hos många.

Hen SJÖHOLM (fp) kon genmäle:

Herr talman! Herr Werner i Malmö sade att när det gäller kyrkliga frågor talade jag om sådant som jag inte kände till. Men herr Werner själv talade ju om kronofogderi, och jag undrar vilken erfarenhet herr Werner har av det?

Sedan är det riktigt alt jag under vissa förhållanden underlåtit att företa indrivningar, Mendär värdet en kolossal och viklig skillnad, herr Werner, ty del gjorde jag för alt hjälpa människor! Men biskopar och andra präster diskriminerar här kvinnor, även om de inle vill del. Del blir ändå följden. Del är obestridligt. Att utestänga en kvinna från kyrkan är väl diskriminering, sedan må man kalla del för vad man vill. Diskriminering är det rätta uttrycket.

Slutligen sade herr Werner att man skall se på dessa frågor inifrån, men hur inkrökt skall man vara för alt fatta dem på samma säll som herr Werner?

Herr kommunministern GUSTAFSSON:

Herr lalman! Herr Boo ställde den direkta frågan lill mig om och när en offentlig redovisning kan lämnas av arbelel i de fyra arbelsgrupperna,

Lål mig då försl säga alt stal-kyrka-beredningen hade lill uppgift att framlägga ett principförslag. Avsikten var alt sedan kyrkomötet och riksdagen hade lagil ställning till del principförslaget skulle del bli föremål för en närmare delaljbearbetning, I del utomordentligt stora remissförfarande som skedde i anslutning till betänkandet, som omfattar omkring 7 000 trycksidor och ungefär 900 remissvar, framkom del från åtskilliga remissinstanser, bl, a, sådana som har anknytning till svenska kyrkan,

att man inte kunde ta ställning lill det framlagda principförslaget därför all man inle fått en tillräckligt långtgående redovisning av hur olika konkreta frågor skulle lösas. Del gällde t, ex, den kyrkliga egendomen, system för uppbörd av medlemsavgift till kyrkan saml övergångslag-sliftning,

I det läget fann jag det skäligt att försöka gå ell stycke längre på vägen än beredningen gjort, alt handfast och konkret tillsammans med kyrkans företrädare diskutera de prakliska problem som rests bl, a, i remissvaren. Jag tror inle att jag för herr Boo behöver beskriva vilket snårigt och besvärligt område vi här gav oss in på. Det är alltså fråga om att systematiskt försöka arbeta sig fram lill praktiska, konkreta lösningar, I mycket stor ulslräckning består arbetet i arbelsgrupperna av en inventering av alla de problem och frågeställningar som uppkommit.

Vi som utför det här arbetet har självfallel ingenting emot alt redovisa arbetets fortgång i kommittéerna. Del är bara del att än har arbetet inte fortskridit så långt att del finns någonting tillräckligt meningsfullt att redovisa för offentligheten, på annat sätt än vad jag har försökt göra bl, a, i det föredrag i Jönköping som Karl Boo här refererade.

Vi försöker alltså alt finna metoder för staten att medverka när det gäller att uppbära medlemsavgifter till svenska kyrkan. Det är tillräckligt krångligt redan det med tanke på att somliga skallar enligt A-längd, andra enligt B-system, osv. Del är en tekniskt snårig problematik.

Vi håller på och ser över hur man konkret skall förfara med kyrkans egendom. På vad sätt kan den ställas till kyrkans disposition, som stal-kyrka-beredningen föreslog, samtidigt som man garanterar att egendomen alltid står till förfogande för religiöst arbete här i landet? Vi har framlagt vissa synpunkter på bildandet av stiftelser och annat som vi nu testar.

När del gäller begravningsväsendet för vi med Kommunförbundet ett resonemang om hur den frågan skall kunna lösas. Så småningom kommer vi in på frågan om övergångslagsiiftningen.

Jag kan försäkra herr Boo att del inle är parlamentariska utredningar som saknas när det gäller att komma fram till en lösning av relationerna mellan kyrka och stat. Del finns hyllmetervis med principiella diskussioner utförda av parlamentariska utredningar. Nu gäller det att försöka arbeta sig igenom hela det här materialet fram till en praktisk och konkrei lösning. Jag försäkrar herr Boo att pariamentarikerna skall få alla möjligheter all diskutera den här frågan och självfallel alt fatta de slutliga besluten. Jag är beredd all för herr Boo eller vem det vara månde som har speciellt intresse av del här redovisa det arbete vi bedriver i arbelsgrupperna, på samma sätt som jag försöker att hålla Frikyrkorådet, som är en annan betydelsefull pari i den här diskussionen, underrättat.

Herr Werner i Malmö har ganska länge sysselsatt sig med kvinnoprästfrågan och tolkningen av den s, k, samvelsklausulen, Naiurliglvis skulle del vara inlressanl au fördjupa sig i en diskussion kring innebörden av samvelsklausulen. Jag skall emellertid inle göra del för alt inle för

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Förhållandet mellan stat och kyrka m. m.

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Förhållandet mellan stat och kyrka m. m.

mycket ta riksdagens tid i anspråk. Men tillåt mig ändå göra konstaterandet, att den formella situationen inte är så särskilt svår. Del förhåller sig pådet sättet att en biskop lika väl som en präst aren statlig ämbetsman. Han har ett ämbetsmannaansvar, I della ansvar ingår att handlägga frågorna på ell objektivt sätt. Han skall falla sina beslut utifrån objektiva kriterier.

När man lar ställning lill om man skall viga en människa lill präst kan vederbörandes kön aldrig vara ell objektivl krilerium. En biskop kan vägra prästvigning därför att vederbörande inte uppfyller de kriterier man vill ställa, inte är lämplig som präst. Men han kan rimligtvis aldrig säga alt del är ett objektivl kriterium att vederbörande är av kvinnligt kön. Jag tror inle vi behöver fördjupa oss i långa invecklade tolkningar av om samvetsklausulen gällde dåvarande biskopar och präster eller nuvarande. Den formella situalionen är tämligen klar, lycker jag.

Herr Werner talade mycket om samvetsfriden och sade att vi har råd att ta hänsyn lill den. Jag delar i princip herr Werners uppfattning. Vi har råd i vårt samhälle att ta hänsyn till människors behov av samvetsfrid. Men problemet, herr Werner i Malmö, blir betydligt svårare när den enes samvetsfrid skall upprätthållas på bekostnad av den andres. Då kommer vi i en besvärlig situation.

Jag har velat visa tålamod i denna fråga i förvissning om all förnuftet lill sist skall segra över en doktrinär bibelsyn. Den nuvarande situationen leder lill en förnedrande behandling av kvinnor. Jag hyser som herr Werner utomordentligt stor respekt förde fiesta av motståndarna lill kvinnliga präster, men det är ett faktum att deras hållning leder till att kvinnor hamnar i en förnedrande situation.

Läget är ju del att teologer av facket vid sin tolkning av Bibeln och kyrkans lära kommil fram lill att det är fullt acceptabelt att viga kvinnor till präster. Av våra 13 biskopar har 11 kommit fram till delta. Andra teologer av facket och två biskopar har vid sin tolkning av Bibeln och kyrkans lära i övrigt kommit fram till alt det är omöjligt att viga kvinnor lill präster. Vore det i den situationen inle rimligt, herr Werner, all de som är motståndare nu och företräder den mera doktrinära synen till-lämpade den gamla domarregeln alt hellre fria än fälla? Jag är alldeles övertygad om att de, om de skulle göra ett övertramp, skulle få förlåtelse för det.

Jag har sagl tidigare i denna kammare all jag följer frågan med uppmärksamhet. Jag tror alt det från allmänna synpunkter är rimligt alt kyrkan får möjlighet all anpassa sig lill den siluation som vi i övrigl har i vårt samhälle när del gäller jämlikhet mellan könen. Även om ulvecklingen inom kyrkan på vissa punkler kan lyckas gå ål fel håll, pekar den ändå på del hela laget framål. Jag hoppas all herr Werner och andra som delar den kyrkosyn som innebär all kvinnor inie skall behöva hamna i denna förnedrande silualion skall medverka lill en snabb ulveckling av denna fråga inom kyrkan ulan ati vi med lagsliflnings-åtgärder eller annal skall behöva gå vidare på denna punkt.

Hen BOO (c):

Herr talman! Det var en värdefull redovisning som kommun- och kyrkominisiern gav kammaren av arbetsgruppernas direktiv och hur de arbetar. Jag vill ändå upprepa vad jag sade tidigare, alt direktiven är för snäva. Arbetsgrupperna har en given plattform och de skall, som kommunministern säger, se på prakliska lösningar. Del är självklart att denna diskussion skall vara analyserande, men den måste sikta längre om man så småningom skall kunna få en bred uppslutning kring en lösning av dessa frågor. Jag förutsätter att del är ett engagemang från alla de politiska partierna som skall ge förutsättningar härför.

Naturligtvis får politikerna möjlighet alt ta ställning i slutomgången, men jag har inle uppfattat diskussionsredovisningen tidigare på del sättet att man skulle utreda internt och sedan skulle vi föreläggas elt förslag för vårt ställningslagande. Jag tror att del är viktigt vad kommunministern lovade, att vi så snart del är möjligt får offentliga redovisningar från arbetsgrupperna. Någon ordförande i en arbelsgrupp har helt nyligen sagl all man inle har kommil särskill långl. Del finns därför anledning att fråga vad som sker i arbetsgrupperna. Vi bör så snart som möjligl få en redovisning.

Hen WERNER i Malmö (m):

Herr talman! Jag uppskattar också att Hans Gustafsson nu utlovade kontinuerlig information om del som sker i samrådsgruppen - del tror jag är väsentligt för den allmänna debatten.

Vad gäller samvetsklausulen lycker jag alt kyrkoministern gördel litet för enkelt för sig. Han lalar som en lundaieolog - han säger "å ena sidan" och "å andra sidan", Å ena sidan har vi ämbetsmannaansvaret och att man skall handla utifrån objektiva kriterier, osv. Det är ju rikligt, Å andra sidan har vi råd med ell samvete i en välfärdsstat. Är det så förfärligt omöjligt att förena detta, när del gick så utmärkt 1958?

Kyrkoministern måste erkänna an om ecklesiaslikminisler Edenman den gången hade sagl all nu får ni komma ihåg. mina damer och herrar, all del här gäller er men inga andra, så hade beslulel blivit ell annal. Den bristen på klarhet har varit förödande. Det är att beklaga. Detta bär statsrådet Gustafsson inte skulden för, men så är del faktiskt.

Jag är som sagl av den meningen, all jag visst inte vill att någon skall hamna i en förnedrande situation. Men det behöver ju heller inte ske den gången det är så, som kyrkominisiern säger, att elva av tretton biskopar är villiga att viga. Jag tror alt del är mycket allvarligt för hela saken, om man nu klämmer åt dem som verkligen bärs upp av en tro på den här frågan. Jag får därför vädja till kyrkominisiern all här verkligen gå försiktigt fram för kyrkans egen skull.

Herr kommunministern GUSTAFSSON:

Herr lalman! Jag har inte några avsikter alt klämma ål någon eller all föreslå några sådana åtgärder all förnuftet så småningom skall råda över en doktrinär bibelsyn.

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Förhållandet mellan stat och kyrka m. m.

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Förhållandet mellan stat och kyrka m. m.

Herr Werner i Malmö säger att ingen behöver hamna i en förnedrande situation. Men vi upplever ju det dagligen, I Gotland hade vi nyligen ett ärende av den karaktären, och vi har haft ett fall här intill.

Det gäller här över huvud laget kvinnornas arbetssituation, Samvetsklausulen får icke medföra att kvinnor som blivit vigda lill präster får arbeta under större psykiskt tryck än sina manliga medarbetare, något som vi f n, inte kan vara helt säkra på all de slipper. Det är fortfarande på det sättet att det finns anledning alt hålla den här frågan under noggrann observans. Vi kan nämligen då och då avläsa hur motståndet mot kvinnliga präster hårdnar ute i församlingarna och t, o, m, vid de teologiska fakulteterna. Vi har verkligen anledning att hålla den här frågan levande och diskussionen klar. Jag vill gärna göra det med hänsyn till att kyrkan skall få möjlighet alt inom sig klara av den här frågan. Jag tror eller har åtminstone förhoppningen alt del skall kunna ske.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I och 2

Propositioner gavs på bifall till l:o) utskottets hemställan, 2:o) reservationen nr 1 av herr Boo m, fl,, 3:o) reservationen nr 2 av herrar Werner i Malmö och Björck i Nässjö samt 4:o) reservationen nr 3 av herr Berndtson, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Då herr Boo begärde votering upptogs för bestämmande av kontraproposition i huvudvoteringen de återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig.

Sedan herr Werner i Malmö begärt votering upptogs för bestämmande av kontraproposition i voteringen om kontraproposition i huvudvoteringen ånyo propositionerna under 3:o) och 4:o), av vilka den under 3:o) förklarades ha flertalets mening för sig.

Herr Berndlson begärde emellertid votering, varför följande voterings-proposition upplästes och godkändes:

Den som vill alt kammaren till kontraproposition i voteringen om kontraproposition i huvudvoteringen angående konstitutionsutskottets hemställan i betänkandet nr 38 mom, 1 och 2 antar reservationen nr 2 av herrar Werner i Malmö och Björck i Nässjö röstar ja, den del ej vill rösiar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i förstnämnda votering antagit reservationen nr 3 av herr Berndtson,

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Berndtson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 51

Nej - 19

Avstår - 242

I enlighet härmed blev följande voteringsproposition för voteringen om kontraproposition i huvudvoteringen uppläst och godkänd:

Den som vill all kammaren lill kontraproposition i huvudvoteringen angående konstitutionsutskoiieis hemställan i betänkandet nr 38 mom, 1 och 2 antar reservationen nr I av herr Boo m, fl, röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit reservationen nr 2 av herrar Werner i Malmö och Björck i Nässjö,

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Förhållandet mellan stat och kyrka m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Werner i Malmö begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 75

Nej - 50

Avstår - 186

1 enlighet härmed blev följande voieringsproposition för huvudvoteringen uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan

i betänkandet nr 38 mom, 1 och 2 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av herr Boo m, fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Boo begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 170

Nej - 119

Avstår - 23

Mom. 3 och 4

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 5

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 4 av herr Berndtson. och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Berndlson begäri votering upplästes och godkändes följande voieringsproposition:

Den som vill all kammaren bifaller konsiiluiionsutskoilels hemställan

i betänkandet nr 38 mom, 5 röstar ja.

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil reservationen nr 4 av herr Berndtson.

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Befogenhet för JO och JK att påkalla domstols prövning av tvistig rättsfråga

Ja - 290

Nej - 15

Avstår - 5

§ 6 Befogenhet för JO och JK att påkalla domstols prövning av tvistig rättsfråga

Föredrogs konstilutionsutskoiiets belänkande 1975/76:39 med anledning av motion om befogenhet för JO och JK all påkalla domstols prövning av tvistig rättsfråga.

Fru JACOBSSON (m):

Herr talman! Konstitulionsutskottets belänkande nr 39 är föranlett av en motion av fru Kristensson och herr Böriesson i Falköping. Orsaken till motionen är den begränsning av JO-ämbetels möjligheter att hävda medborgarnas intressen gentemot förvaltningen som inträtt genom äm-belsans vars reformen.

I molionen anmärkes att denna begränsning är diskutabel med hänsyn till utvecklingen i samhället. Genom den väldiga utbyggnaden av samhällets funktioner har vikten av tillsyn över förvaltningen ju fakliskl ökal. Jag vill tillägga att utvecklingen beträffande lagskrivningstekniken mot allmänt hållna författningar, som lämnar utrymme för skilda tolkningar, även har viss belydelse. I tillsynen över den offentliga förvaltningen bör ju ingå alt denna utövas i överensstämmelse med lagstiftarens intentioner och lika över hela landet.

Efter genomförandel av ämbelsansvarsreformen kan JO fortfarande göra uttalanden, men dessa kommer rimligtvis inle att få samma tyngd som tidigare, därför all JO inte har möjligheten all väcka åtal för all få en rättsfråga prövad. Redan detta kan förminska JO:s inflytande på rättsutvecklingen på längre sikt och mera generellt.

I vissa fall kan emellertid också den nuvarande ordningen innebära nackdelar för enskilda personer och enskilda myndigheier. Den tjänsteman som utsatts för kritik kan ju känna sig orättvist bedömd. Han kan mena att hans tolkning av en författning varit den rikliga. Motionärerna menar därför att en tjänsteman bör kunna fordra av JO att han hänskjuter en omtvistad rällsfråga lill domstol. En meningsmotsättning beiräffande tillämpning och tolkning av en författningsbestämmelse kan finnas mellan JO och verkschef och mellan JO och andra högre ijänslemän. I sådana fall skulle det givetvis vara av värde att få rättsfrågan tolkad av domstol för framtida praxis hos den myndighet som frågan gäller.

Nu har utskottsmajorilelen menat att motionen inte är aktuell. Äm-betsreformen har så nyligen trätt i kraft att material saknas som underlag

för diskussion om förändringar. Ingen i utskottet har reserverat sig mot detla.

I ett särskilt yttrande har emellertid herr Werner i Malmö och jag lagt in en brasklapp. I själva verket var väl min tveksamhet någol större än som framgår av del särskilda yttrandet. Problemet är nämligen, om och hur de närmaste åren kan ge något material för prövning av den fråga som behandlas i motionen av fru Kristensson och herr Börjesson i Falköping.

Del är inte särskilt troligt att man kan få någon sammanställning av hur många tjänstemän som hade velat få JO:s medverkan lill en domstolsprövning av rällsfrågan. Det är inte heller särskill troligt alt bristande enhetlighet i rättstillämpningen inom förvaltningen annonserar sig själv i brådrasket. Och skulle en brist uppstå i jusl del avseende som motionärerna påpekat och denna mot förmodan ge sig till känna offentligt och gripbart, kan detta kanske ske först efter så lång lid all del är betydligt svårare att rätta lill, än det hade varit i dag genom all ge JO möjlighet att föra talan om prövning av rällsfrågan vid domsiol.

Med delta yllerligare lillägg lill den brasklapp, som har formen av ett särskill yttrande, yrkar jag bifall lill utskottets hemställan.

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Mångsyssleriet i politiken

Hen JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr lalman! Jag avser inle alt ta upp någon sakdebatt med fru Jacobsson i denna fråga. Vi diskuterade den i höstas, och riksdagen beslöt att avslå en motion av ungefär samma innebörd som den som nu behandlas. Motiveringen var alt man först ville få erfarenhel av ämbelsansvarsreformen. Den nya lagen trädde i kraft den 1 januari i år. När motionen väcktes hade det knappast gått mer än tre veckor av det nya året. För min del betraktar jag denna tre veckors erfarenhet som alldeles för liten alt bygga någol ställningstagande på.

Även jag yrkar bifall lill utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7 Mångsyssleriet i politiken

Föredrogs konstilutionsutskoliets belänkande 1975/76:40 med anledning av motion om mångsyssleriet i politiken,

I delta betänkande behandlades motionen 1975/76:389 av herr Ahlmark m, fl, (fp), vari hemställts alt riksdagen hos regeringen begärde en kartläggning av mångsyssleriets omfattning och verkningar i svensk politik.

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Mångsyssleriet i politiken

Reservation hade avgivils av herr Molin (fp) som ansett att ulskoltet bort hemställa

att riksdagen med bifall lill molionen 1975/76:389 hos regeringen begärde en kartläggning av mångsyssleriets omfattning och verkningar i svensk politik.

Hen MOLIN (fp):

Herr talman! Frågan om uppdragskoncenlration och mångsyssleri inom politiken har ständig aktualitet. Jag skall be att få böria mill inlägg med all lämna några uppgifier om mångsyssleriet i politiken.

Av en enkät, som utredningen om riksdagens arbetsformer har låtit göra bland riksdagsledamöterna, framgår all den genomsniillige riksdagsmannen har ivå kommunala uppdrag. Han eller hon sitter i minst en statlig ulredning och i minsl en siallig verksslyrelse. Dessutom har den vanliga riksdagsledamoten ell eller fiera uppdrag inom organisalionsvä-sendel. Därtill kommer uppdrag inom bolag av olika slag. Jag skall på grundval av redovisningen av de statliga företagen 1975 räkna upp i vilka statliga affärsverk och bolag som riksdagsledamöter ingår.

Riksdagsledamöter finns med i affärsverksdelegationen, förenade fabriksverken, luftfartsverket, postverket, statens järnvägar, vallenfallsver-kei, televerket, AB Företagskapital, AB Lantbrukskredil, Investeringsbanken, Slalsföretag AB, Berol Kemi AB, Liber Grafiska AB, LKAB, Norrbollens Järnverk, Sveriges Allmänna Restaurangaktiebolag, Sonab, Svenska Tobaks AB, Sveriges Lagerhus AB, Svetab, Apoteksbolaget, AB Statskonsult, AB Tidningstjänst, AB Tipsljänst, AB Svensk Bilprovning, AB Svensk Laboraiorietjänst, Vin- och spritceniralen. Systembolaget och Penninglotteriet. I Penninglotteriet är del komiskt nog den socialdemokratiska partisekreteraren som företräder riksdagen.

De riksdagsmän som ingår i dessa statliga bolag är till mer än två tredjedelar socialdemokrater. I bolagsstyrelserna tillkommer sedan socialdemokratiska kommunalråd och landstingsråd i långa banor.

Dessa uppdrag vid sidan av riksdag och parti tar, herr lalman, mycket tid för riksdagsledamöterna. Ur enkätundersökningen kan man få fram att del går ål ålta till tio limmar per vecka, exklusive förberedelser. Men också förberedelserna är vikliga. Politik innebär ju inle bara att gå på sammaniräden, vi skall också vela någonting om de ärenden som står på föredragningslistan för sammanträdena.

Resullatel av della mångsyssleri inom riksdagen blir alt man arbetar för mycket. Genomsnillsarbetsveckan för en riksdagsledamot är 57 timmar och 42 minuter. Ett siort antal ledamöter arbetar mycket mera. Ungefär 10 procent av ledamöterna har över 70 timmars arbetsvecka. Del gör inie saken bälire all del i allmänhei är partiernas mesl framsiående förelrädare som har den längsia arbelsiiden.

Herr lalman! Moi bakgrund av dessa uppgifier är del heller inle förvånande all finna, all riksdagsledamöternas kontakter med arbetslivet successivt blivii sämre. Mer än 50 procent av ledamöterna hade år 1974

inle bedrivii någon egen yrkesverksamhel alls.

Jag har, herr lalman, velal böria med några uppgifter om mångsyssleriel i vår egen församling. Men jag vill också nämna några uppgifier från kommunerna. Vi vel alla att kommunsammanslagningarna har lett till färre kommuner. Det har blivit färre förtroendeuppdrag i dessa kommuner och det finns färre politiker som ägnar sig ål kommunalpolitik. Däremot har antalet heltidsengagerade kommunalpolitiker under samma tid ökal.

Utredningen om den kommunala demokratin har gjort en undersökning om hur kommunalpolitikerna ser på sin silualion. Av denna undersökning framgår att två tredjedelar av kommunalpolitikerna upplever en konfiikt mellan å ena sidan sina politiska uppdrag och å andra sidan hem, familj och frilid. Undersökningen skriver: "Svårigheterna är mera påtagliga för förtroendevalda som har förhållandevis många uppdrag".

Det finns alltså, herr lalman, en mängd vittnesmål om mångsyssleriets nackdelar. Det här är någonting som partierna måste beakta bl. a. i sitt nomineringsarbete. Men för att partierna skall kunna beakta mångsyssleriets nackdelar så krävs dessförinnan en samlad kartläggning av mångsyssleriets omfattning. Vi vet helt enkelt för litet idagom mångsyssleriets utbredning och effekter, och det är därför som vi från folkpartiets sida reser krav på en kartläggning av mångsyssleriel i politiken.

I en sådan kartläggning skulle man bl. a. kunna ställa följande frågor:

1. Hur fördelar poliliska förtroendemän sin tid mellan olika uppdrag i kommun, landsting, riksdag, parti, organisationer i övrigt, yrkesliv och andra engagemang?

2. Hur mycket hinner politiker följa med i den aktuella facklitteraturen och debatlen i de frågor där de själva skall besluta?

3. Vilket utrymme har politikerna när det gäller au förbereda sam-manträdena?

4. Hur mycket tid har förtroendemännen för att hålla kontakt med de väljare de företräder?

5. Hur upplever politikerna sina möjligheter att förena det nuvarande säliel all arbeta politiskt med normala mänskliga relationer, t. ex. familjeliv?

6. Går utvecklingen mot mer eller mindre av mångsyssleri?

Man skulle dessutom i anknytning lill vad utskoilsmajorileien har att säga om det eventuella värdet av mångsyssleri kunna sludera vilken sorts uppdragskoncentration som har positivt värde ur samordningssynpunkt.

Herr talman! Med detla ber jag all få yrka bifall till den reservation som har avgivits i della betänkande och där man yrkar på en karlläggning av mångsyssleriet i svensk politik.

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Mångsyssleriet i politiken

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Mångsyssleriet i politiken

14 röster mot 1, Del verkar alltså inte som om stödet för motionens krav ökal med årens lopp,

I det perspektivet ser det ut som om initiativet från 1970 inte burit frukt, som om diskussionen står och stampar på samma fläck i dag. Men på en punkt vill jag ändå notera ett klart framsteg. Den här gången slapp vi uppleva att folkpartirepresentanten valde ul en person i mol-ståndarlägrel och gjorde honom till skräckexempel på mångsyssleri - med brasklappen alt det var en ren tillfällighet alt det råkade bli en person jusl i motståndarpartiet.

Den här gången behövde vi inle heller lyssna till långa uppläsningar av enskilda politikers förtroendeuppdrag, uppläsningar som blev tidsödande inle bara därför att uppdragen var många, ulan för att konstpauserna också var det. En del uppgifter som automatiskt ingår i vissa förtroendeuppdrag redovisades som om de hade varit fristående uppdrag.

Debatten kan inte annat än vinna på alt vi slipper det effektsökeri som förekommit tidigare. Därför var det ett välgörande inlägg som kom från herr Molin, Han talade med både allvar och saklighet. Även om herr Molin inte får så stora tidningsrubriker för sitt inlägg skall han hållas räkning för att han försökt att komma in på det som är själva kärnan, nämligen hur vi skall vitalisera vår demokrati. Del är ju det som saken gäller.

På de förtroendevalda ställer vi stora krav. De skall satsa mycket tid och kraft för att sätta sig in i frågorna så att det inle blir experterna som styr. De skall ha en ständig och levande kontakt med väljarna. De skall della i hemarbete och la ansvar för barn och familj.

Inför riksdagens energibeslut förra året skrev Hans Lohman elt öppet brev till riksdagens ledamöter. Han frågade: Hinner ni sälta er in i annal än en smal sektor av samhällsarbetet? Tvingas ni inte att alllför myckel sätta er lit lill experter och sakkunniga? Har ni läst regeringens energiproposition på 600 sidor? Har ni dessutom läst de slora energiulred-ningarna? Har ni även läst och studerat materialet med elt vaket och kritiskt öga? Sett efter vad som finns med, och vad som lill äventyrs fattas?

Del är bra att sådana frågor ställs. Men det finns kanske i debatlen en risk för att man ser den förtroendevalde alllför mycket i rollen som den ensamme vargen. Hur skall han kunna sätta sig in i alla frågor? Hur skall han kunna ha en uppfattning om hur de stora framtidsfrågorna skall lösas? Verkligheten är alt den enskilde riksdagsmannen aldrig kan borra sig ner i alla de frågor som riksdagen har att besluta om. Han kommer heller aldrig att kunna göra del även om arbetsvillkoren förbättras. Men politik är ett lagarbete, och det är på partierna det beror om vi skall klara de slora framlidsfrågorna. Kan partierna fungera som levande folkrörelser, kan de organisera sin verksamhel effektivt så kan vi kanske se framliden an med optimism.

Här kommer vi också in på frågan hur partierna fördelar de olika uppgifterna mellan medlemmarna. Del finns i alla partier en outnyttjad po-

tenlial av medlemmar som skulle kunna aktiveras, som skulle kunna få politiska uppdrag. Del gäller kvinnor men också andra grupper.

Vi upplever i dag en klar lendens lill all uppdragen fördelas bälire än lidigare. Della gäller i varie fall mill eget parti men också efter vad jag förstått andra partier. Den utvecklingen bör fortsätta, även om det bör sägas att det inte finns någon enkel formel för hur man bäst fördelar uppdrag.

Om delta säger konslitutionsulskoltet följande: "Frågan om uppdragsfördelningen mellan de förtroendevalda bör ses som en praktisk avvägningsfråga där värdet av fackkunskaper, mångsidig erfarenhel och samordning av politiken får ställas mot risken för en alllför stor splittring i den enskilde politikerns arbetsuppgifter saml behovet att engagera en så stor del som möjligl av medborgarna i samhällsarbetet. Del ankommer på de politiska partierna utan någon som helst statlig inblandning att i samband med nomineringarna och eljest göra de bedömningar som erfordras i sammanhanget."

Om man nu har den uppfattningen, vad är då anledningen till att utskottsmajoriteten vill avslå kravei på all riksdagen skulle beställa en speciell vetenskaplig kartläggning av mångsyssleriet i svensk politik? Jo, för det första finns det redan åtskilliga undersökningar om just politikernas engagemang och arbetsvillkor. Jag kan nämna kommunalforskningsgruppen, utredningen om den kommunala demokratin, representationsundersökningen, utredningen om riksdagens arbetsformer, sam-arbetskommittén för långtidsmoliverad forskning.

För del andra är själva begreppet mångsyssleri, i varie fall enligt min mening, alltför vagt och opreciserat för all vara den bästa utgångspunkten för en vetenskaplig genomgång av dessa centrala, demokratiska frågor.

Från folkpartiet sägs nu att det behövs en samlad kartläggning av mångsyssleriel. Men måste inte den centrala utgångspunkten snarast vara: Hur skall vi vitalisera demokratin? De problem som rör uppdragskoncenlration bör studeras i sammanhang med andra hithörande demokratifrågor. På det sättet löses problemen bäst.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Mångsyssleriet i politiken

Hen FISKESJÖ (c):

Herr talman! Jag vill bara göra några markeringar. Det är inte så, som man skulle kunna tro efter alt ha hört herr Molins anförande, att utskottet är för mångsyssleriet eller att utskotlel inte lycker all del bör kartläggas hur uppdrag fördelas mellan olika politiska befattningshavare på olika nivåer i samhällel. Utskottet anför klart att man anser det bra med sådana här kartläggningar och en uppgiftsfördelning mellan så många medborgare som möjligt.

Vad själva frågan gäller är endast om del, utöver det som redan har gjorts och görs på många håll, skall behövas en extra statlig utredning, som får lill uppgift att klippa samman vad olika politiska befattningshavare har för sig. Delta har utskottets majoritet inte ansett nödvändigt.

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Mångsyssleriet i politiken

Herr Molins framställning var väl till en börian avsedd att suggerera fram ell tillstånd, som inte har sin motsvarighet i verkligheten. Man fick vid uppräkningen av statliga ämbetsverk en känsla av alt samma riksdagsledamöter skulle sitta i alla ämbetsverken. Så är naturligtvis inle fallet. Uppgifterna är fördelade.

När del gäller den principfråga som herr Molin tangerade med sin ämbelsverksuppräkning har jag en annan uppfattning än herr Molin, Jag lycker del är bra att parlamentariker får insyn i de centrala ämbetsverkens arbele. Del är bra för den parlamentariska kontrollens skull men även såsom ett led i kunskapsinhämlandet och såsom elt led i förberedelserna för de ärenden på berörda områden som sedan skall avgöras av riksdagen.

Över huvud laget måste vi acceptera en viss grad av uppdragskombination. Om vi gör del lankeexperimeniei att vi som sitter i riksdagen skulle frånsäga oss alla andra uppdrag, skulle vi hamna i ell märkligt läge. En lid skulle vi naturligtvis kunna leva på de erfarenheter vi har från vår tidigare verksamhet, men så småningom skulle vi alltmer fjärma oss från vad som rör sig i samhället som helhet. Jag tycker alltså att man inie ulan vidare skall gå med på del grundläggande resonemangel all riksdagens ledamöler inle skall ha konlakl med landslingskommunal och kommunal verksamhet eller med ämbetsverkens verksamhet.

Det måste också inom riksdagsgrupperna finns ledamöter av olika typ. Riksdagsledamöter, som arbetar inom landsting och kommuner, har goda kontakter där och ser hur riksdagens beslul verkar, när de förs ut i del praktiska livet. Riksdagsledamöter som har en del uppgifier inom fackliga och ideella organisalioncr för all hålla konlakl med den sidan, andra åier som gör insaiser av elt specielll slag i partiorganisationerna, eller arbetar i statliga utredningar och ämbetsverk osv. Del idealtillstånd som tycks föresväva herr Molin, nämligen all varie ledamot av denna kammare skulle vara expert på varje fråga som denna kammare har att avgöra, är omöjligt all uppnå i det prakliska livet. Vi måste acceptera en funktionsfördelning även inom de politiska partierna. Vi måste accepiera alt det poliliska arbetet inom partigrupperna och även i riksdagen såsom helhet är ett lagarbete.

Jag vill gärna ha sagl della, inle därför alt jag är någon försvarare av mångsyssleriet men därför au jag tror all del skulle vara allvariigi om vi betraktar varie uppdrag, som en riksdagsledamot har ulöver riks-dagsledamotskapet, såsom eii mångsyssleri.

de statliga verk där riksdagsledamöter ingår. Annars hade jag tagit kammarens lid i anspråk på elt orimligt sätl. Jag nöjde mig med att ange de affärsverk och bolag som ingår i redovisningen av statliga företag.

Jag kan förstå dem som menar att riksdagsmännen får en erfarenhet genom att sitta med i styrelser för ämbetsverk och statliga bolag och i offentliga utredningar. Men del finns också en annan erfarenhet som kan vara viklig, nämligen erfarenhet från eget yrkesarbete. Jag pekade på att tendensen att använda riksdagsledamöter i ökad utsträckning till andra slalliga uppdrag minskar ledamöternas möjligheter alt hålla kontakt med elt dagligt yrkesarbete.

Del behövs en annan syn på politikerna. Man skall inte mäta en persons erfarenhel i det antal uppdrag han har. Det är viktigare all få fram människor, som känner den verklighet de skall förändra. Politikerna skall vara representativa för sina väljare i den meningen att politikerna delar väljarnas bekymmer. En politiker, som säger att han vill ägna sig litet mer ål familj eller frilid, bör inte för den skull betraktas såsom en dålig politiker,

I övrigl kan jag hålla med herr Bergqvisl, när han säger att detta är en fråga som hör till ell större sammanhang, nämligen demokratins och politikernas arbetsvillkor. Jag har inget behov av att ytterligare polemisera med vare sig herr Bergqvisl eller herr Fiskesjö, De har egentligen inte bestritt vad jag har hävdat, nämligen att vi för att komma till rätta med mångsyssleriet, som är ett allvariigi problem, behöver en ordentlig karlläggning såsom grund för partiernas arbete.

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Mångsyssleriet i politiken

Hen BERGQVIST (s):

Herr talman! För några år sedan krävde folkpartiet en "kompletterande" karlläggning av mångsyssleriel, I år begär man en "samlad" karlläggning, trots att det f n, finns flera utredningar på delta område än tidigare. Vill man ha ett samlat grepp, borde man vänta på de utredningar som redan pågår. Och framför allt skall man inte plocka ut just denna sida av demokratins problem, ulan man skall sälta in den i sitt rätta sammanhang.

Som utskottet redovisar har samarbetskommiltén för långsiktsmoli-verad forskning startat ett projekt, som heter Medborgarna, politikerna och den offentliga sektorn. Det projektet syftar till

"att undersöka buren demokratisk styrning kan fungera i ett samhälle med en omfallande offentlig sektor och redovisa erfarenheter av olika styrmedel och styrmetoder,

alt belysa förändringar i politikernas arbetsvillkor och studera hur de förtroendevaldas möjligheter till inflytande över samhällsutvecklingen påverkas av nya beslutsruliner (t, ex, långsiktsplanering och program-budgetering) inom förvaltningen saml

att diskutera alternativa former för styrning av den offentliga sektorn i ett framtida .samhälle,"

Här finns ju demokralifrågorna samlade i ell projekl. Del är ingel

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Beteckningen Kunglig framför myndighets namn

litet projekt, utan man har stora resurser lill sill förfogande. Till herr Molins uppbyggelse kan jag säga att ledare för delta projekt är en aktiv folkpartist, nämligen Daniel Tarschys, I styrgruppen finns en för herr Molin kanske inle alldeles okänd partisekreterare vid namn Carl Tham, Det vore väl skräp, om inte dessa personer skall kunna se lill att frågan om uppdragskoncenlration får det utrymme den förtjänar i detla sammanhang. Mot den bakgrunden upplever vi inom utskottet att detta storstilade utspel med krav på en samlad kartläggning av mångsyssleriet är mer en demonstration än någonling som verkligen för frågan framål.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av herr Molin, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Molin begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan

i belänkandet nr 40 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herr Molin,

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Molin begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 274 Nej - 30

§ 8 Beteckningen Kunglig framför myndighets namn

Föredrogs konstitutionsulskoltets betänkande 1975/76:41 med anledning av motion om beteckningen Kunglig framför myndighets namn.

I deUa betänkande behandlades motionen 1975/76:686 av herr Björck i Nässjö m, fl, (m), vari hemställts att riksdagen skulle uttala och i skrivelse till regeringen ge till känna att civil och militär myndighet ägde rätt att själv besluta om användandet av beteckningen Kunglig framför myndighetens namn.

Utskottet hemställde alt riksdagen skulle avslå molionen 1975/76:686,

Reservation hade avgivils av herr Björck i Nässjö (m) och fru Jacobsson (m) som ansett alt utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:686 skulle uttala och i skrivelse lill regeringen ge till känna alt civil och militär myndighet ägde rätt att själv besluta om användandet av beteckningen Kunglig framför myndighetens namn.

Hen BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Som en följd av den nya grundlagen har vi de senaste åren haft åtskilliga anledningar att i den här kammaren diskutera den svenska monarkins ställning. Det har gällt såväl de principiella frågorna som mindre, men ingalunda oviktiga frågor i anslutning till statschefens ställning.och befogenheter.

En sak framstår som alldeles klar när man studerar utvecklingen efter den nya grundlagens ikraftträdande. Socialdemokratin har medvetet gjort allt vad den kunnat för att "avlöva" monarkin och med en utstuderad nålstyngstaktik försökt bereda vägen för republik. Socialdemokraterna har sålunda icke uppfyllt Torekovöverenskommelsen på det sätt som de flesta av oss nog förutsatte alt man skulle göra när vi godtog denna och röstade för den här i kammaren. Det måste, herr talman, slås fast som en utgångspunkt för den fortsatta behandlingen av monarkifrågan.

Eftersom socialdemokraterna, med motstånd endast från moderata samlingspartiet, uppenbarligen bestämt sig för att ta alla tillfällen i akt att undergräva monarkin i framtiden, gäller det att med stor vaksamhet följa de förändringar i monarkins form och innehåll som sker undan för undan. Även om vissa ting ytligt sett kan betraktas som mindre betydelsefulla detaljer, ingår de ofta i ett större och viktigt principiellt sammanhang.

Vi har i dag ett ärende av det slaget på kammarens bord. Det gäller beteckningen Kunglig framför militära och civila myndigheter. Många sådana, t, ex, ambassader och olika militära förband, har av ålder haft den beteckningen före namnet. När det gäller våra utlandsmyndigheter har man därmed anknutit till internationell praxis.

Nu har regeringen, i konstitutionellt sett diskutabla former, beslutat att så får det inte längre vara. Jag skall här inte närmare gå in på de dimmiga skäl som regeringen anfört för alt generellt slopa beteckningen Kunglig med hänvisning till att detta följer av den nya grundlagen vi har diskuterat den frågan förut i kammaren, bl. a, i anslulning lill de-chargedebatten förra året. Det följer emellertid inte av den nya grundlagen alt beteckningen Kunglig generellt skall slopas eller att den inte skulle få förekomma. Det är viktigt att slå fasl det i detta sammanhang. Det aren fråga om vad man inom olika partier tycker är lämpligt och tillbörligt eller ej - ingenting annat.

De myndigheter som så önskar, och där det finns starka traditionella eller andra skäl, t. ex. internationell praxis, bör också i framtiden få använda beteckningen Kunglig före myndighetens namn. Det är delta som krävs i den moderatmotion som vi i dag behandlar.

Del måste, herr lalman, anses vara en rimlig begäran att t. ex. våra ambassader och militära förband får fortsätta att använda sig av beteckningen Kunglig. Enligt nuvarande av regeringen utfärdade bestämmelser är detta förbjudet. Några hänsyn till vad som är lämpligt i t. ex. de här relaterade fallen kan man alltså i dagens läge inte ta.

Herr talman! Konstilulionsulskottets majoritet intar samma snäva in-

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Beteckningen Kunglig framför myndighets namn

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Beteckningen Kunglig framför myndighets namn

ställning som regeringen i den här frågan. Den moderata reservation som är fogad vid konstilutionsutskoiiets belänkande nr 41 öppnar möjligheter till att enskilda myndigheter eller grupper av myndigheter, t. ex. ambassader och militära förband, även i fortsättningen skall få använda den beteckning som de i många fall burit under hundratals år. Jag ber, herr lalman, att få yrka bifall lill reservationen.

Hen JOHANSSON i Malmö (s):

Herr lalman! Frågan om beteckningen Kunglig i namnet på statliga myndigheter diskuterades här i riksdagen för ungefär ett år sedan. Vid det tillfället hade jag en nästan timslång debatt med herr Björck i Nässjö. Herr Björck har emellertid inle i sin motion och inle heller i sitt anförande i dag anfört några nya synpunkter i den här frågan. Han och hans parti är och tycks förbli ensamma om sin uppfattning angående beteckningen Kunglig i namnet på statliga myndigheier.

Vi skulle nalurligtvis kunna på nytt föra fjolårets debatt i kammaren i dag, men jag tycker personligen alt det skulle vara ett slöseri med kammarens tid. Jag skall därför, herr talman, fatta mig mycket kort och i sak bara anföra följande.

Slopande av beteckningen Kunglig i namnet på statliga myndigheier är en konsekvens av den nya grundlagen. När det gäller militära myndigheter och förband tillkommer del faktum att konungens ställning som högste befälhavare upphörde med utgången av 1974. Någon föreskrift i det förgångna om all myndighels namn skall föregås av beteckningen Kunglig finns inle,

I övrigt, herr lalman, vill jag bara hänvisa lill förra årets debatt i den här frågan och till utskottets betänkande.

Jag yrkar bifall lill konsiiluiionsutskoilels hemställan i dess betänkande nr 41,

Herr BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Lål mig än en gång slå fast all det icke följer av den nya regeringsformen att beteckningen Kunglig generellt skall slopas, Sverige är fortfarande en monarki, och den överväldigande majoriteten här i kammaren har ställt sig bakom detla när vi antog den nya regeringsformen.

Dessutom är herr Johansson i Malmö inte riktigt konsekvent. Han pekar på att del lidigare inle har funnits någon bestämmelse om att beteckningen Kunglig kan förekomma framför vissa myndigheters namn. Det har alltså enligt hans resonemang varit så att myndigheterna själva har kunnal bestämma detla. Ja, det är rikligt, men därav följer ju all man kan anse det vara rimligt också i dagens läge att de myndigheter som så önskar och som har skäl för della får besiämma om de vill ha den här beteckningen eller inte. Del är faktiskt på dei säitei att del finns vissa önskemål i den riklningen och jag lycker alt del är föga generöst av kammaren att vägra de här myndigheterna att använda denna beteckning.

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av herr Björck i Nässjö och fru Jacobsson, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Björck i Nässjö begärt votering upplästes och godkändes följande voieringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan

i betänkandet nr 41 rösiar Ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herr Björck i Nässjö

och fru Jacobsson,

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Björck i Nässjö begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 237

Nej - 54

Avstår - 5

§ 9 Föredrogs

Lagutskottets betänkande

1975/76:12 med anledning av propositionen 1975/76:98 med förslag lill lag om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet

Utrikesutskottets betänkande

1975/76:7 med anledning av proposilionen 1975/76:101 angående till-läggsbudget II till statsbudgeten för budgetåret 1975/76 i vad avser utrikesdepartementets verksamhetsområde

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

§ 10 Fastigheter för utrikesrepresentationen

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Fastigheter för ulrikesrepresenta -tionen

Hen TALMANNEN:

I fråga om detla betänkande hålles gemensam överläggning för samtliga punkter. Under den gemensamma överläggningen får yrkanden framställas beträffande samtliga punkter i betänkandet.

Hen HERNELIUS (m):

Herr talman! Mitt inlägg i detta ärende avser endast investeringsanslaget till Statens allmänna fasiighetsfond, punkien 9,

De svenska beskickningshusen ule i världen är naturligt nog olika i fråga om utrymme och standard, och kostnaderna för desamma - de uppförs ju i byggnadsstyrelsens regi när det är fråga om nybyggnader

- varierar på samma sätt. Några exempel: Anläggningen i Peking med 1971 som infiyttningsår kostade 7 milj, kr, för en bostadsyta av I 800 m\ Den i Brasilia med infiyttningsårei 1974 kostade 9,9 milj, kr, för 1 970 m Den som mycket dyrbar ansedda Parisambassaden, med inflyttning 1974, kostade 15,3 milj, kr, för 2 658 m\ Den slora anläggningen i Moskva med 1972 som inflyitningsår - den krävde vissa speciella arrangemang

- kostade 35 milj, kr, för 4 350 m'.

Nu redovisas i budgetpropositionen två projekl. Det ena avser Kairo: byggnaden kostar ca 8 milj, kr, med 1 200 m bostadsyta; inflyttning skall ske i år. Det andra gäller Hanoi i Vietnam, där kostnaderna för den anläggning som nu skall uppföras - den omfattar 3 460 m - beräknas lill icke mindre än 21 milj, kr,

Hanoi är alltså bland de dyraste av dem alla - näst Moskva den dyraste av dem som har byggts på senare år. Detta anses ha två skäl. Material och utrustning anses i stor utsträckning böra anskaffas från Sverige, Det är del ena skälet. Det andra skälet är att ambassaden delvis är dimensionerad även för vår biståndsverksamhet i Vietnam, vilken som bekant är synnerligen omfattande. Enbart det omdiskuterade stora skogsprojektet har ju beräknats dra en sammanlagd kostnad av 100 kr, per svensk

- och den kalkylen lär inte hålla, I årliga biståndsmedel för näsla budgetår
beräknas till Nordvietnam 225 milj, kr, och till Sydvietnam 100 milj,
kr. Sammanlagt blir det - del är en stat numera, praktiskt tagel - 325
milj, kr, Vietnam är därmed det biståndsland som får det största beloppet
från Sverige, Det överglänser därmed både Indien, som får 230 milj,
kr, enligt förslaget, och Tanzania som får 250 milj, kr. Till dessa kostnader
kommer vad som följer av att ambassadanläggningen måste dimensio
neras på säll som nu föreslås. Då kan man ju ställa frågan om inle dessa
extrakostnader i realiteten borde föras på biståndsanslag i någon form.

Denna stora anläggning måste innebära alt Sverige också i framtiden binder sig för stor bisiåndspersonal och naturligtvis också för stort bistånd till Vietnam, Byggnaden skall stå färdig först vid årsskiftet 1978-1979, och den stora anläggningen kan ju inte gärna stå outnyttjad.

Genom ett särskill yttrande har vi, två ledamöler av utrikesutskottet, velal fästa kammarens uppmärksamhet på della förhållande. Avsikten är tydligen all, om planerna får fullföljas, Vietnam skall vara och förbli en mycket myckel stor post i den svenska bislåndsbudgeten.

Under detla anförande överlog herr andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Med anledning av de ord som herr Hernelius ägnade biståndet i Nordvietnam kan påpekas att det torde vara endast det parti han representerar som är motståndare lill detta bistånd och dess omfattning.

När det gäller den fråga som är aktuell i dag är del omöjligt att göra jämförelser mellan kostnaderna för ambassadbyggnader på olika orter utan alt la hänsyn till de särskilda omständigheter som föreligger, I Vietnam är det först och främst, som herr Hernelius också framhöll, en stor anläggning med särskild utrustning som behövs för de många svenskar som kommer att finnas i detta land. Därtill kommer att Hanoiområdel är sådanl alt det försvårar och fördyrar byggenskap. Del har dåliga grundförhållanden, och del krävs en omfallande grundförslärkning för att man över huvud taget skall kunna bygga där. Jag föreställer mig alt herr Hernelius inte menar alt vi skall avstå från att uppföra en ambassadanläggning.

Del behövs, som sagt, med hänsyn verksamheten där särskild utrustning. Det behövs matsal, skollokaler, rekreationsanordningar. Herr Hernelius har själv sagl all allt material inte finns på platsen ulan att material måste, med vissa dyra omkostnader för transporter och annat, föras dit.

Om man nu försöker göra en jämförelse mellan kostnader så har, enligt en uppgift som jag har fått från byggnadsstyrelsen, den kostnad per lägenhetsyta som den här anläggningen är beräknad till, nämligen 4 200 kr,, sin motsvarighet i andra länder, framför allt i u-länder där det förekommer kostnader som varierar mellan 3 000 och 5 000 kr. Det är alltså inle så särskilt speciella kostnader vid en sådan jämförelse.

När del gäller bestridandel av kostnaderna kommer det alt ske en koslnadsuppdelning via den hyra som skall erläggas av den myndighet som tar lokaler i anspråk. De kostnader som åvilar de lokaler som skall las i anspråk av SIDA för expeditioner eller för dess personal kommer att bestridas genom SlDA:s försorg, dvs, precis på vanligt säll. Då kommer kostnaderna självfallet att utgå ur biståndsmedel. Det skulle däremot vara underligt om man skulle böria göra en uppdelning av investeringskostnader, vilket icke har hänl i något annat liknande sammanhang.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Hen HERNELIUS (m):

Herr lalman! Del har väl inle heller hänl i någol annal sammanhang all en byggnad har blivit dimensionerad på delta sätt. Den siffra för antalet kvadratmeter som fru Lewén-Eliasson nämnde stämmer inte med den i proposilionen. Jag undrar vilken som är den riktiga, men egentligen gör del delsamma.

På en punki vill jag emellertid besiämi reagera mot del nyss hållna anförandet. Del är faktiskt inte så, att moderata samlingspartiet har mot-

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Fastigheter för utrikesrepresentationen

Nr 72 satt sig bistånd till Vietnam, Det finns inget stöd för en sådan uppgift

Onsdaeen den ' "got protokoll eller i någon votering som har förevarit i dessa ärenden,

25 februari 1976 ' däremot moderata samlingspartiet har motsatt sig har varit avtalet

--------------- om det stora skogsprojeklel och de oöverskådliga kostnader som detta

Näringsidkares rätt medför för vårt land och som vi har bundit oss för. Det motståndet

att föra talan enligt förefaller att i hög grad vara sakligt berättigat, och styrkan i det mot-

marknadsföringsla- ståndet växer för varie dag som går, med de nya uppgifter som kommer,

" Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Herr Hernelius bekräftar ju bara vad jag själv sade, nämligen att del finns elt mycket aktivt motstånd mot den biståndsverksamhet som utvecklas i Nordvietnam, Det är jusl omfattningen av verksamheten och beroendet av en stor arbetsstyrka, som skall tillförsäkras bostäder och rekreationsanordningar o, d,, som föranleder denna anläggning. Del hör alltså samman. Om man nu är positiv till all vi skall ha del här samarbelet med Vielnam, måsie man också se lill alt vederbörande medarbetare tillförsäkras nödvändiga anordningar. Men jag har också påpekat att här förutsatta byggnadskoslnader inle är enastående i ett u-land.

Hen HERNELIUS (m):

Herr lalman! Jag ber att än en gång få upprepa alt moderata samlingspartiet icke har motsatt sig t, ex, sjukhusverksamheten i Vietnam, hitintills ej heller varubislåndet till samma område. Det går alltså inie all säga att vi generellt motsatt oss biståndsverksamheten. Vad vi motsatt oss är skogsindustriprojektel. Skilj på de två sakerna i forlsällningen, fru Lewén-Eliasson, när del gäller att beskriva moderata samlingspartiels aklivitel i denna fråga!

Överläggningen var härmed slutad.

Punkterna l-IO

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt,

§ 11 Föredrogs

Socialförsäkringsutskollels belänkande

1975/76:20 med anledning av propositionen 1975/76:51 om godkännande

av en konvention mellan Sverige och Österrike rörande social trygghet,

m, m,

Utskollels. hemställan bifölls.

§ 12 Näringsidkares rätt att föra talan enligt marknadsföringslagen

Föredrogs näringsutskoltets betänkande 1975/76:27 med anledning av
motion om näringsidkares rätt att föra talan enligt marknadsföringslagen
88 (1975:1418).

I detta betänkande behandlades molionen 1975/76:1753 av herr Danell m. fi. (m), vari hemställts alt riksdagen skulle besluta om en i motionen föreslagen ändring i marknadsföringslagen (1975:1418), innebärande alt den subsidiära lalerätlen enligt de nya bestämmelserna om informalion och produktsäkerhet skulle utsträckas till att omfatta också sammanslutning av näringsidkare.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:1753.

Reservation hade avgivits av herrar Börjesson i Glömminge (c), Gustafsson i Byske (c), Andersson i Örebro (fp), Sjönell (c) och Hovhammar (m), fru Hambraeus (c) samt herr Komstedt (m) som ansett att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:1753 skulle anta av reservanterna framlagt förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418).

Hen BÖRJES.SON i Glömminge (c):

Herr talman! Riksdagen antog i december 1975 en ny marknadsföringslag, som ännu inie har trätt i kraft men som avses au göra det den I juli 1976. Ell uttalande härom finns ju i näringsutskoltets betänkande nr 27, men det kan behöva understrykas på nytt.

Marknadsföringslagen och konsumeniombudsmannen är avsedda alt hell tillgodose konsumenternas intressen. Därför anser ulskollels ma-jorilel all lillräckliga skäl inle föreligger all lillstyrka molionen 1753 om all även sammanslulning av näringsidkare skall kunna få räll all an-hängiggöra anmälan lill marknadsdomstolen om mål angående undermåliga varor.

Molionen har följts upp av en reservation från centerns, moderata samlingspartiets och folkpartiets ledamöter i utskottet. Jag lycker all näringsidkare och tillverkare kan göra bedömningar och ha erfarenheter när del gäller varornas kvalilel och funktionsduglighet som kan ha mycket stor betydelse även för stora breda konsumentintressen.

En näringsidkare har ofla genom sin yrkeskunskap stora möjligheter all slå larm och om man med olika metoder på marknaden föra in en vara som pä längre sikt inte har någol berättigande. Hela denna fråga skulle vinna på om man genomförde de förslag som reservanterna här yrkar på. När konsumentombudsmannen ej gör ansökan och sammanslulning av konsumenter och löntagare icke får träda in enligi förbudei i 2 v; ger del tillägg lill 10 i; som vi föreslagit i vår reservation en förstärkning, nämligen alt ansökan föruiom av en sammanslutning av konsumenter eller löntagare får göras av sammanslulning av näringsidkare.

En näringsidkare har också många gånger privat lika stort inlresse av all undermåliga varor ime florerar på marknaden. Näringsidkaren är ju också den konsumeni som kanske har läiiasl alt se de här felen. I privatlivet är han ju en konsument lika mycket som alla andra samhällsmedborgare. Au han själv genom lagen blir skyldig att lämna uppgifter

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Näringsidkares rätt al t.föra talan enligt marknadsföringsla -gen

Nr 72 om sin vara - om det skulle bli aktuellt - betyder ju inte au han kan

Onsdaeen den ' värdefulla synpunkter på varor i allmänhet. Gränsen mellan kon-

25 februari 1976 sument, löntagare och näringsidkare är egentligen rätt diffus. En smed,

--------------- en skomakare, en frisör och många andra sådana fria yrkesutövare kan

Näringsidkares rätt inte skiljas ifrån konsumenter i allmänhet.

all föra talan enligt Vad reklamen har för inflytande på marknadsföringen genom att locka
marknadsföringsla- konsumenter att köpa är väldigt svårt att bedöma. Det råder nog inget
gen tvivel om att suggestiva bilder och text ofla får konsumenten all i förväg

drömma om all varan är något helt annal än vad den verkligen är.

Den fråga som betänkandet avser behandlades som nyss angivits så sentsom i december 1975,såledesför två månader sedan. Den reservation som då avgavs av centern och folkpartiet hade exakt samma yrkande som motionären herr Danell nu har angivit i sin motion och som vi, centern, folkpartiet och moderaterna, nu lillsammans har reserveral oss för.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen av undertecknad m. fl. i näringsulskottels belänkande nr 27.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr lalman! Herr Böriesson i Glömminge har nu redogjort för bakgrunden lill den här lagen och förde uppfattningar som vi hade i december när vi fattade beslulel här i kammaren, och jag vill bara instämma i de synpunkter han har fört fram. Därför anser jag att jag kan korta ner del här femminutersanförandet till en minut.

Vad utskottet har diskuterat är bl. a. risken all man får för många överklaganden om en sammanslutning av näringsidkare skulle få den här möjligheten. Jag har erfarenhet av au branschorganisationerna är myckel försiktiga innan de skriver på ett papper i ett överklagandeärende. Därför iror jag inte att arbetsbelastningen skulle bli så myckel större. Jag vill i likhet med herr Böriesson i Glömminge säga att branschorganisationerna är utomordentligt angelägna om att de varor som marknadsförs genom annonser och på annal säll skall motsvara vad de ges ul för att vara. Jag har därför svårt all förstå att branschorganisationerna med den kunskap de har inle skulle kunna klara av detta. Jag har i utskottet visat exempel på en annonsering av produkter där man lovar konsumenterna saker och ting som konsumenierna själva inie har möjlighet alt pröva förrän de har köpt produkten. När del gäller sådana saker har en branschorganisation betydligt slörre möjligheter. Den känner lill hur de egna produkterna verkar och vilken nytta man har av dem. Jag lycker all man skall la vara på den erfarenheten.

Vårt förslag är självfallet lill konsumenternas bästa. Vi har hela liden
sen del så. Vi är glada över alt vi i år fån med moderaierna på vår
reservation. Förra årel gick man litet längre i moderaimoiionen och re
servationen, men nu har vi stannat på samma linje. Del tycker jag är
bra.
90 Jag tror som sagl inte att vårt förslag medför någon ökad arbetsbe-

lastning, och - del är det mest väsentliga - del är lill nytta för konsumenterna.

Hen DANELL (m):

Herr talman! Den här debatten känns en aning onödig. Jag kan inte förslå varför socialdemokraterna, såväl inför behandlingen av marknadsföringslagen i höstas som nu, så hårdnackat vägrat att göra den nu så uppmärksammade 10 § i marknadsföringslagen mer användbar. Inga intressen eller idéer bakom lagen kan rimligtvis naggas i kanten av att vi jämte sammanslutning av konsumenter eller löntagare också låter sammanslulning av näringsidkare få möjlighet alt aktualisera en fråga inför marknadsdomstolen.

När marknadsföringslagen antogs av höstens riksmöte var det med några få undantag allmän uppslutning kring förslaget i propositionen om en viss informationsskyldighet och skydd mot vara som skulle kunna innebära risk för skada på person eller egendom eller som skulle kunna karakteriseras som uppenbart otjänlig. Den stora uppslutningen bakom lagförslaget berodde bl. a. på att man valt en realistisk och mjuk väg och avstått från all detaljreglera till förmån för frivilliga överenskommelser mellan myndighet och näringslivet. Med den positiva inställning som lagförslaget då visade borde det ha varit helt naturligt att också ge sammanslutning av näringsidkare rätt all föra en fråga inför marknadsdomstolen i det fall konsumeniombudsmannen avstått från att göra det.

Som lagen nu är utformad efter besluten i höstas har vi fåll den något märkliga situationen att det finns möjlighet för en sammanslutning av näringsidkare all föra talan när det gäller 2 § angående ålgärder mot marknadsföring som strider mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsument eller näringsidkare, men inte när det gäller 3 och 4 §S som rör informationsskyldighet och produktsäkerhet.

All man när det gäller 2 i givit möjlighet för enskild näringsidkare all föra talan är naturligt, eftersom brott mot god affärssed när del gäller marknadsföring drabbar jusl enskild näringsidkare. Men det intressanta är all reglerna i 2 ij härstammar från 1970 års lagstiftning om otillbörlig marknadsföring och alt del då enligt förarbeten ansågs att en sammanslutning av näringsidkare fakliskl hade ett allmänt intresse av att god affärssed iakttogs och all del därmed fanns elt naturligt behov av att kunna aktualisera ärenden i syfte alt hålla rent i egen bransch. Av proposilionen 1970:57 framgår det att den bakomliggande utredningen kommit fram till alt "rättsliga normer som möjliggör ingripande mot vilseledande eller på annat sätt ohederlig marknadsföring är ell gemensamt inlresse för näringslivet och konsumenterna och därmed också för samhället i stort". Således skrev departementschefen i propositionen au "även näringsidkareorganisalioner bör få molsvarande lalerätt. eftersom de har ell allmäni inlresse av all gällande normer upprälthålls inom marknadsföringen".

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Näringsidkares rätt att föra talan enligt marknadsföringsla -gen

Nr 72 Herr lalman! Att en s. k. subsidiär lalerätt för sammanslutning av nä-

Onsdaeen den ringsidkare.som enligt den nuvarande marknadsföringslagen,enbart skall

25 februari 1976 äHa vid otillbörlig marknadsföring och inle då del gäller fråga om in-

_____________ formaiionsskyldighel eller produktsäkerhet är egendomligt. Det intresse

Näringsidkares rätt som enligt vad departementschefen skrev 1970 skulle finnas hos nä-
att föra talan enligt ringsidkare att upprätthålla god sed m. m. inom marknadsföringen borde
marknadsföringsla- rimligtvis tillerkännas dem när det gäller de kompletteringar som behövs
gen lill följd av beslulel i höslas om en ny marknadsföringslag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen i näringsutskottets belänkande nr 27.

Hen BLOMKVIST (s):

Herr talman! Jag håller med de föregående talarna i denna debatt om alt del är myckel kon lid sedan den nya marknadsföringslagen aniogs av riksdagen - del var närmare beslämt den 14 december förra årel. Del är också rikiigi som de har sagl all den godkändes ulan några slörre invändningar.

Lagen, som skall böria fungera den 1 juli i år, syftar i första hand till att göra reklam och annan marknadsföring alltmer informativ men även till att få lill stånd en produkiulveckling som svarar moi konsu-meniernas behov. Vi bör emellertid komma ihåg att detta betydelsefulla konsumentarbele skall förverkligas först och främst genom frivilliga överenskommelser och genom alt riktlinjer utarbetas av konsumentverket. Skulle verkets förelrädare efter elt hårt arbele misslyckas med att få fram ett godtagbart resultat, kan marknadsdomstolen fatta beslut om informationsskyldighet och förbud mot försäljning. Del innebär alt man kan förbjuda försäljning eller uthyrning av vara som på grund av sin egenskap, utformning eller konstruktion medför särskild risk för skador på person eller egendom. Detsamma gäller för varor som är uppenbart otjänliga för sill ändamål.

Frågan om förbud eller åläggande upptas i marknadsdomstolen efter anmälan. I enlighet med marknadsföringslagens generalklausuler i fråga om otillbörlig marknadsföring, information och produktsäkerhet skall en sådan anmälan i första hand göras av konsumentombudsmannen. Om ombudsmannen i ett vissi fall beslular all inle göra en sådan anmälan finns emellertid enligt lagen en subsidiär lalerätt för sammanslutning av konsumenter eller löntagare. När det gäller förbud enligt paragrafen om otillbörlig marknadsföring kan, som herr Danell framförde, näringsidkare som berörs av handlingen eller sammanslulning av näringsidkare föra talan. Vad beträffar informalionsåläggande eller förbud mot skadliga produkter kan dock ansökan av näringsidkare inle komma i fråga.

Det är här som riksdagen återigen möter förslaget om en utvidgning
av den subsidiära lalerätlen. Av näringsulskoilels betänkande framgår
alt de borgerliga partiernas,utskottsledamöier har följt upp ett förslag
i motionen 1753 av herr Danell m. fl.
92 Jag vill erinra om vad som tidigare har anförts, att vid lagutskottets

behandling av marknadsföringslagen i december förra året följde cen-

terpartiets och folkpartiets ledamöter upp ell liknande förslag i en cen-terparlistisk motion. Vid della tillfälle förelåg även ell motionsförslag om en ytleriigare utvidgning av lalerälten - herr Danell hade i en motion föreslagit all lalerätlen skulle gälla inle bara en sammanslutning ulan även näringsidkare. Moderaterna följde inte upp det förslaget vid voteringen, utan de anslöt sig till millenpartiernas reservation.

I den borgerliga reservationen lill dagens belänkande upprepas således förslaget om att den subsidiära talerätten skall utsträckas till att omfatta en sammanslulning av näringsidkare. Varken i molionen, i reservationen eller i de anföranden som har hållils här har några nya synpunkter förts fram.

Utskottet anser liksom lidigare alt den borgerliga reservationen bör avslås. Även denna gång finner utskottsmajorilelen alt den föreslagna utvidgningen av lalerätlen strider mot .själva grundlanken i marknadsföringslagen, nämligen all lillvarala konsumenlernas intressen. Det är uppenbart att vi här har en annan uppfaltning än den som exempelvis herr Danell tidigare så kraftigt slog fast.

Bestämmelserna om informationsålägganden och förbud mot skadliga och otjänliga varor motiveras uteslutande av konsumentintresset. I 1 i; i marknadsföringslagen heter det: "Denna lag har till ändamål att främja konsumenlernas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare."

Enligt vår mening finns del därför all anledning att understryka vikten av att de som är engagerade i del konsumenipolitiska arbetet verkligen får möjligheter att ägna sig åt frågor som berör konsumenierna, kanske särskill de mer resurssvaga konsumenierna. Det är inle minsl med tanke på dessa viktiga arbetsuppgifter som utskottels majoritet återigen motsätter sig en sådan utvidgning av talerätten som näringsutskottets borgerliga ledamöter nu begär.

Jag måste säga att jag blir någol förvånad när jag hör motiveringarna för det borgerliga förslaget. Motiveringarna bygger på att en utvidgning av lalerätlen lill all gälla även sammanslutning av näringsidkare skulle vara till gagn för konsumenterna. Men dessa sammanslutningar kan ju redan påverka sina medlemmar att förbättra marknadsföringen och att t. ex. upphöra med tillverkningen av skadebringande varor. Skulle en branschorganisalion misslyckas i sin sirävan alt få lill slånd en rättelse hos en medlem, som genom sin verksamhet ger branschen elt dåligt anseende, är det ju inga svårigheter för organisationen att göra en anmälan till konsumentombudsmannen för alt på del sättet få denne ati iniressera sig för frågan. Om en sådan anmälan visar all en eller flera företagare arbetar på ett sätl som ur konsumenlernas synpunkl kan anses vara skad-ligi är jag övertygad om all konsumeniombudsmannen kommer att föra frågan vidare.

Den möjligheten har inte lidigare anförts i debatten,men jag vill påpeka att ett sådant tillvägagångssätt ligger helt i linje med andan och grund-

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Näringsidkares rätt att föra talan enligt marknadsföringsla -gen

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Näringsidkares rätt att föra talan enligt marknadsföringsla -gen

tanken i lagen, nämligen att man skall försöka nå uppgörelser genom frivilliga överenskommelser.

Herr talman! Med detta ber jag att få yrka bifall lill utskottets hemställan.

Hen DANELL (m):

Herr talman! Jag vill ta upp två saker.

Argumentet alt man kan utläsa ur 1 ij marknadsföringslagen att vi inte bör ha någon subsidiär lalerätt för sammanslutning av näringsidkare, eftersom det står att lagen skall främja konsumenternas intressen, faller naturligtvis omedelbart när man läser 2 !;, som handlar om otillbörlig marknadsföring, I sådana frågor får enligt 10 § sammanslutning av näringsidkare föra talan vid marknadsdomstolen.

Som jag tidigare sade finns det i materialet från 1970 en omfallande argumentation för varför man lät också sammanslutningar av näringsidkare vara med. Jag kan citera ur propositionen 57 år 1970 s, 37, där man utgår från vad utredningen sagt och skriver: "Eftersom del är ett gemensamt intresse för konsumenterna och näringslivet att ohederliga konkurrensåtgärder och vilseledande framställningar inle förekommer, bör talerätt också tillkomma de organisationer som företräder närings-idkar- och konsumentintressena,"

Del gäller alliså inte bara konkurrensfrågor utan också rena konsumentfrågor.

Det andra jag skulle vilja beröra och avsluta mitt inlägg med är följande,

2 § i lagen handlar om otillböriig marknadsföring, och där får sammanslutningar av näringsidkare föra sin talan, 3 § handlar om informationsskyldighet, och där får sammanslutningar av näringsidkare inle föra sin talan, I 4 § tas produktsäkerhetsfrågor upp, och där får näringsidkare i sammanslutning inte föra sin talan.

Det är denna inkonsekventa uppläggning av lagen som vi nu vill komma ål med vår motion och reservation. Jag vill fråga herr Blomkvist:

Hen ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag kunde i herr Blomkvists anförande spåra ett ifrågasättande av vår motivering, när vi säger att en sådan här utvidgning skulle vara lill fördel för konsumenierna.

Jag vill då som elt exempel bara nämna följande. Produkten och den bransch som den berör kan oftast vara helt olika. Man marknadsför en produkt och ger en bild av att den går att använda till vissa saker t, ex, detta mycket populära Gör det själv osv. Om branschen då upptäcker all vad som ullovas i annonsen inle alls överensstämmer med vad produkten i verkligheten kan åstadkomma, och konsumenten inle upptäcker delta förrän han köpt produkten bordel finns starka skäl föran branschen skulle kunna gå in och agera. Det är tanken bakom vår reservation.

Hen BLOMKVIST (s):

Herr talman! Herr Danell säger att lagstiftningen är inkonsekvenl. Del får Slå för honom.

Alldeles uppenbart har de som haft anledning att utarbeta detta förslag till marknadsföringslag också vetat om alt det i den förutvarande marknadsföringslagen fanns möjligheter för såväl sammanslutningar av näringsidkare som enskilda näringsidkare att göra anmälan mot s, k, otillbörlig marknadsföring, där en konkurrent genom annonsering och annan marknadsföring åstadkom att en viss vara inte kunde få genomslagskraft. Del är någonling som är naturligt, och det är allmänt erkänt.

Men del är två andra frågor som vi nu har diskuterat. Här gäller det all få fram en produklinformalion från företagare som inte är intresserade av all följa denna lag. Och det är skillnad mellan produktinformation och otillbörlig marknadsföring, Samma sak gäller i fråga om produktsäkerhet - om varan är otjänlig eller inte,

I dessa båda fall anser de som har förberett lagen all del inte är rikligt all ge lalerätt åt näringsidkare eller sammanslutning av näringsidkare, och den uppfattningen delar utskottsmajorilelen. T, o, m, reservanterna är litel oroliga för vad som eventuellt skall kunna hända, I reservationen står det nämligen: "Genom att den begränsningen föreskrivs att subsidiär talerätt på näringsidkares vägnar, liksom på konsumenternas, tillkommer endast sammanslulning torde missbruk eller alltför omfattande bruk av denna lalerätt förebyggas," I och med all man i reservationen reser just frågan om missbruk, så har t, o, m, reservanterna erkänt alt del föreligger viss risk därför.

Jag tror inle au en ansvarig branschorganisation skulle utnyttja denna möjlighel för alt skapa konkurrensbegränsning i förhållande till andra tillverkare. Men man kan inte bortse frän den risken.

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Näringsidkares rätt att föra talan enligt marknadsföringsla -gen

Herr DANELL (m):

Herr lalman! Del senaste argumentet var väl inte så starkt. Reservanterna har fakliskl argumenlerat moi en annan sak. nämligen all varie näringsidkare som sådan skulle ha räll au föra denna lalan, Reservalionen går ju ul på alt en sammanslutning av näringsidkare skall ha denna räll. Den citerade skrivningen underbygger i så fall än mer starkt delta krav.

Vad jag emellertid specielll vill beröra - herr Blomkvisi var också inne på det - är del uppseendeväckande i att herr Blomkvist inte tycks anse au 2 S marknadsföringslagen har ell direkl konsumenlinlresse. Har den eit direkt konsumentintresse, vilket jag hävdar att den har, och en sammanslutning av näringsidkare i delta fall alltså har rätt alt föra talan.

Nr 72 reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god af-

Onsdaeen den färssed eller på annat sätl är otillbörlig moi konsumenter eller mark-

25 februari 1976 nadsidkare, kan marknadsdomstolen förbjuda honom all fortsätta därmed

--------------- eller att företaga annan liknande handling,"

Näringsidkares rätt Det är alltså ett direkl konsumentintresse som berörs i den paragrafen,
att föra talan enligt Trots della och den goda argumentation från departementschefen, som
marknadsföringsla- jag lidigare har citerat, gav man sammanslutningar av näringsidkare möj-
gen lighet att föra sin talan i marknadsdomstolen. Då menar jag alt del är

konsekvent alt se till att delta skall gälla såväl 2 i; som 3 och 4 SS,

Varken herr Blomkvist eller departementschefen har någon gång kunnat tala om att del är en avgörande principiell skillnad mellan dessa tre paragrafers innehåll i vad avser konsumentintresset.

Hen BLOMKVIST (s):

Herr talman! När vi sist diskuterade denna fråga hade herr Danell i sin motion, vilket också följdes upp i den moderata reservationen, föreslagit att man förutom sammanslulning av näringsidkare även skulle ge enskild näringsidkare lalerätt. Trots att lagen har begränsat denna lalerätt lill att gälla sammanslutning, så kvarstår ändå att reservanterna poängterar risken för missbruk även om det sker mindre nu än tidigare. Jag vill gärna ge centerpartisterna och folkpartisterna ell erkännande för att de redan i utgångsläget ansåg att det inle var rikligt att vidga talerätten på del sätt som exempelvis herr Danell hade föreslagit.

Herr Danell upprepar all han har läst förberedelsemaierialet till lagstiftningen mycket grundligt. Det har också jag gjort och många andra med mig, men vi har ändå en annan uppfattning än herr Danell, Detta beror alldeles uppenbart på våra olika värderingar.

Frågan om otillbörlig marknadsföring är självklart också en konsumentfråga, eftersom konsumenterna har intresse av en sådan marknadsföring i tidningar och på annal håll att de kan välja rätt varor.

Herr talman! Jag ber än en gång alt få yrka bifall lill utskottets hemställan.

Hen BÖRJESSON i Glömminge (c):

Herr talman! Jag tror ändå att herr Blomkvist inle är rikligt övertygad av den argumentering som han själv för. Den passus om missbruk som har förts in i reservationen betyder ju inte på något sätt att näringsidkarnas föreningar skulle missbruka lalerätlen mer än andra. Det är väl självklart an missbruk kan förekomma, men då kan del också förekomma hos de andra organisationerna.

Till resonemanget om alt det inle är någon risk för alt näringsidkare står utanför sin organisation vill jag säga att det är klart att del finns fribytare inom det facket också. Det finns importörer och importerade varor. Man kan inte dra några generella linjer i del avseendet.

Herr Blomkvist vill slå fast all grundtanken i denna lag är att värna
96 om konsumentintresset. Men den grundlanken förändras väl inle ett

Hen BLOMKVIST (s):

Herr talman! Jag vill gärna säga till herr Böriesson i Glömminge att jag bara har konstaterat att den här formuleringen finns i reservationen. Jag har också sagt tidigare att jag är medveten om att de branschorganisationer som är verksamma här säkeriigen inte skulle utnyttja möjligheten att göra sådan anmälan utifrån konkurrensbegränsningssynpunkt. Men det som kan läsas in i formuleringen kan ändå utgöra en viss risk.

Vidare är jag förvånad över en sak, herr talman, och det skall bli mitt sista inlägg i denna debatt. Vi har alla ansett det vara posilivt att just förverkligandet av de intentioner som finns i marknadsföringslagen skall ske genom frivilliga överenskommelser mellan konsumentverket och respektive företagare. Jag har pekat på den möjlighet som här föreligger, men det är inte på det sättet att företagare nödvändigtvis skall kunna utnyttja en lalerätt. Jag menar - och det ligger helt i linje med den principiella inställningen i marknadsföringslagen - alt man genom samspel mellan företagare och konsumentverket skall rätta till de problem som finns på marknaden.

Näringsidkares rätt att föra talan enligt marknadsföringslagen

Överiäggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservalionen av herr Böriesson i Glömminge m. fi., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Börjesson i Glömminge begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskoltets hemställan i betänkandet nr 27 röstar ja, den del ej vill rösiar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herr Böriesson i Glömminge m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades tvekan kunna råda angående resultatet, varför votering med omröslningsapparal verkställdes. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 153

Nej - 154

Avslår - 2

7 Riksdagens protokoll 1975/76:71-74

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Förstatligande av Indus fri AB Euroc

§ 13 Förstatligande av Industri AB Furoc

Föredrogs näringsutskoltets betänkande 1975/76:28 med anledning av motion om förstatligande av Industri AB Euroc.

I detta betänkande behandlades molionenl975/76:1774 av herr Hermansson m. fl. (vpk), vari hemställts all riksdagen hos regeringen skulle anhålla om förslag syftande till förstatligande av Industri AB Euroc.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:1774.

Reservation hade avgivits av herr Svensson i Malmö (vpk) som ansett att utskottet bort hemställa

all riksdagen med bifall till motionen 1975/76:1774 hos regeringen skulle anhålla om förslag syftande till förstatligande av Industri AB Euroc.

Hen OLSSON i Stockholm (vpk):

Herr talman! Makt- och kapitalkoncentrationen inom byggnadsämnesindustrin har varit föremål för riksdagsbehandling under många år. Det är främst vänsierpartiel kommunisierna som har tagit upp frågan i motioner och interpeiiationer. I samband med Cementas köp av Gullhögen, som innebar all båda lyder under jätlekoncernen Euroc, reagerade även andra partier, stora delar av pressen och enskilda riksdagsledamöter. Från liberalt håll framhölls att konkurrensen på cemenlmarknaden försvann. Till detla kan sägas, att någon reell konkurrens inle fanns före fusionen heller. Företagen påstod visserligen att de konkurrerade med varandra, men priserna var alltid desamma och höjdes alltid samtidigt. Man kan möjligen påslå alt de tävlade med varandra om all få största möjliga profil men det gav inget positivt utslag i konsumentledel i form av sänkta priser. De borgerliga kritikerna av förelagsfusionen föreslog att den skulle stoppas. Staten hade medverkat i diskussionerna före sammanslagningsbeskedet och i samband med della gjort vissa utfästelser. Kapitalägarna krävde befrielse från skatt i samband med Cementas köp av Gullhögens aktier, och statens talesman hade också gjort utfästelser om delta. De liberala kritikerna menade att fusionen skulle stoppas genom att skallebefrielsen inte skulle beviljas.

Kritikerna från socialdemokratiskt håll, och då främst Aftonbladet, föreslog en annan lösning, nämligen förstatligande. Man menade alt det måste vara samhällets uppgift att ingripa och alt det inte räcker med att hänvisa lill sialens pris- och kariellnämnds övervakning liksom lill statens obetydliga aktieinnehav.

Förespråkarna för samgåendet menade att "ett sammanförande av den svenska cementindustrin på en hand är erforderligt för all möjliggöra ett rationellt utnyttjande av tillgänglig kapaciiet och förebygga dubbelinvesteringar". Mot detta påstående slår elt uttalande från en cementdirektör som sagl all "samtidigt som konkurrensen är hård är den stimulerande och avgörande".

Vid utskottsbehandlingen i riksdagen framkom vissa tvivel. Utskottet sade att det inte saknade förståelse för den negativa syn på cementmonopolet som kommit till uttryck i de motioner som då behandlades. Utskottet menade att man måste la hänsyn till all det redan tidigare fanns en stark koncenlralion inom cementindustrin och alt det egentligen inte hade rått någon konkurrens tidigare heller. Om det hade rått någon form av konkurrens, var den i varie fall otillräcklig för all kunna pressa priset och vara till fyllest för konsumenterna.

Utskottet framhöll också att även om del fanns vissa samhällsekonomiska motiv för en samordning inom cementindustrin kunde man ifrågasätta om sammanslagningen av företagen i branschen i realiteten var ett samhällsintresse. Även utskottet var alltså väldigt tveksamt till om en sammanslagning var bra för samhället eller inte.

Klart är att Cementas köp av Gullhögen fullbordar en nära nog hundraprocentig koncentration inom cementvaruproduktionen till ett mäktigt monopol. Någon priskonkurrens förekom ju inte tidigare, trots påslåenden om motsatsen, men nu när tillverkningen sammanförts till ett bolag, Euroc, är monopolprissättningen även formellt fullbordad. Staten har inte ingripit mot detta utan gjort halt inför ett privalkapitalistiskl monopolvälde inom en av våra viktigaste basindustrier och därigenom avstått från att bryta den allt snabbare integrationen inom byggämnes-och byggbranscherna med två av våra största banker i bakgrunden.

En annan viklig fråga i samband med fusionen var hur del skulle bli med de anställda. Vilka avskedanden och fabriksnedläggningar skulle genomföras? Nu vet man något mer om detta. Cementas fabrik i Hällekis läggs ner. För arbetarna och samhället Hällekis är detta ingel mindre än en katastrof Den totala befolkningen i samhället är 1 000 personer, och över 300 av dessa arbetar i cemenlfabriken. Nästan hela samhället, marken, affärs-och hyreshusen, gator, vatten och avlopp ägs av Cementa. Fabriksledningen har i alla år hindrat annan företagsamhet från att utvecklas och därigenom stärkt sin dominans. Detla bidrar till att hela Hällekis hotas av avfolkning. Löften från stat och storkapital om en ersättningsindustri har ännu inte infriats. Det har för övrigt givits löften i den riktningen också från den här talarstolen, men ännu är den frågan inte löst.

Det är inte bara Hällekis som har drabbats. Arbeten försvinneri Köping, Limhamn och Vingåker. Ofta är det arbetare som är hån knutna lill bygden genom innehav av egnahem osv. som nu blir ulan arbele, inte på grund av att fabrikerna har varit olönsamma utan på grund av koncent ralionsprocessen.

Siporexfabriken i Södertälje är nedlagd efter nästan 40 års verksamhel. Varken kommunen eller arbetsförmedlingen förvarnades, och länsarbetsnämnden informerades först när nedläggningsbeslutet var fattat. Alla dessa åtgärder genomfördes i känd kapitalistisk stil utan samhällsansvar.

Länge har en stark opinion inom arbetarrörelsen krävt ett statligt in-

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Förstatligande av Industri AB Euroc

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Förstatligande av Industri AB Euroc

gripande mot cementmonopolet. Socialdemokraterna för sin del har i tidigare program uttalat att industrisektorerdär konkurrensen upphört och statliga nyetableringar inte är lönsamma skulle förstatligas. Del borde i högsta grad gälla cementindustrin men även större delen av den övriga byggmaterialindustrin.

Nu hänvisas i utskottets betänkande till att en utredning är tillsatt. Den utredningen skall inrikta sin uppmärksamhet på de delar av branschen där koncentrationsprocessen har gått så långt alt konkurrensen är begränsad. Man pekar också på att de delar av byggmaterialinduslrin där Euroc har en stark ställning skall ses över. Till detta kan sägas all utredningar har tillsatts tidigare men att några resultat inte har uppnåtts. Och i de fall då en utredning har kommit fram till ett resultat som kanske har varil svårt att komma förbi har utredningen blivit anmodad att inte lägga fram någol betänkande.

Den utredning som nu pågår har heller inte fått särskilt långtgående direktiv. Regeringen har beställt en analys och en redovisning av alternativa handlingslinjer när det gäller att komma ål monopolet.

Hela byggämnesindustrin kännetecknas av en enorm kapitalkoncentration, där Euroc har blivit dominerande. Kapitalet är integrerat både horisontalt och vertikalt, dvs. Euroc söker få monopol på materialtillverkningen, samtidigt som man vill äga råvarorna och behärska förädlingen fram till färdig produkt, alltså färdig byggnad. Det medför slora skadeverkningar för samhället i form av höjda byggkostnader och därmed höjda hyror. Ett statligt övertagande av byggmaterialproduktionen vore en åtgärd i folkets inlresse och skulle bidra lill lägre hyror och mindre profiter till storfinansen.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall lill den reservation som är fogad till näringsulskottels betänkande nr 28.

Hen SVANBERG (s):

Herr lalman! Del är inle längre än sedan i november som vi här i kammaren behandlade en motion som i alll väsentligt är identisk med den vi behandlar i dag. Jag tror därför att jag gör kammaren den största tjänsten genom att inte gå in i någon större polemik med herr Olsson i Stockholm. Inga argument som han hade alt framföra är nya sedan vi behandlade frågan i november.

Det har tillsatts en ulredning som skall titta på hela byggmaterialinduslrin, alltså inle bara Euroc. Reservanten i ulskoltet säger precis som herr Olsson i Stockholm gör här, nämligen att del är fel på utredningen därför att man har beställt en analys och redovisning av alternativa handlingslinjer. Jag tycker alt det är en styrka i en utredning, om man där kan få fram olika alternativa lösningar av ett problem. Det finns följaktligen inle anledning att diskutera den här frågan mera.

Med della, herr talman, ber jag att få yrka bifall lill utskottels förslag.

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av herr Svensson i Malmö, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Olsson i Stockholm begärt votering upplästes och godkändes följande voieringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 28 röstar ja, den del ej vill rösiar nej. Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herr Svensson i Malmö.

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Expropriationsla -gen och förköpslagen, m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Olsson i Stockholm begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 288

Nej - 15

Avstår - 1

§ 14 Föredrogs

Inrikesutskottets beiänkanden

1975/76:27 med anledning av propositionen 1975/76:87 om utbyggnad

av Stiftelsen Industricentras anläggningar i Strömsund och Lycksele 1975/76:34 med anledning av propositionen 1975/76:1001 vad avser vissa

för flera huvudtitlar gemensamma frågor

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 15 Expropriationslagen och förköpslagen, m. m.

Föredrogs civilutskottets belänkande 1975/76:11 med anledning av molioner rörande expropriationslagen (1972:719) och förköpslagen (1967:868), m. m.

I della belänkande behandlades motionerna

1975/76:666 av herr Gillström m. fl. (s),

1975/76:1922 av herrar Fridolfsson (m) och Adolfsson (m) såvitt däri hemställts att riksdagen beslutade att avskaffa förköpsrätten i saneringsfall (yrkandet 2),

1975/76:1963 av herr Strömberg i Botkyrka (fp), vari hemställts att riksdagen av regeringen begärde förslag som underlättade för de hyresgäster som så önskade alt ta över förvaltningsansvaret i hyreshus genom all hyresrällen omvandlades lill bosladsräll,

1975/76:1969 av herrar Sörenson (s) och Bergqvisl (s),

1975/76:2036 av herr Bohman m. fl. (m), vari i yrkandet 5 hemställts

101

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Expropriationslagen och förköpslagen, m. m.

att riksdagen hos regeringen skulle anhålla om sådana författningsändringar att hyresgäster gavs förstahandsrält vid överlåtelse av fastighet de bodde i, alll i enlighet med vad i motionen anförts,

1975/76:2037 av herr Bohman m. fl. (m), vari hemställts att riksdagen beslutade

1. att upphäva förköpslagen (1967:868),

2. att 2 kap. 1 § expropriationslagen med bestämmelser om täibebyg-gelseexpropriation skulle erhålla av motionärerna föreslagen lydelse, innebärande all dylik expropriation endasl fick ske för all säkerställa alt mark på skäliga villkor var tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar,

3. att upphäva 4 kap. 4 S expropriationslagen, och
1975/76:2105 av herr Johansson i Holmgården m. fl. (c).

Ulskoltet hemställde

1. beträffande lomlrättsexpropriation att riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:2037, yrkandet 2 i motsvarande del,

2. beiräffande tätbebyggelseexpropriaiion i övrigt att riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:2037, yrkandet 2 i vad del inte behandlats under 1,

3. beträffande ell aktualitetskrav vid expropriation och förköp alt riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:2105,

4. beträffande presumlionsregeln all riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:2037, yrkandet 3,

5. beträffande upphävande av förköpslagen (1967:868) alt riksdagen skulle avslå molionen 1975/76:2037, yrkandet 1,

6. beträffande förköp av saneringsfastighel att riksdagen skulle avslå molionen 1975/76:1922, yrkandet 2,

7. beträffande förköpsrätt för hyresgäster m. m. att riksdagen skulle avslå motionerna 1975/76:1963 och 2036, yrkandet 6,

8. beträffande en översyn för att hindra att förköpslagens syfte skulle kringgås att riksdagen skulle avslå motionerna 1975/76:666 och 1969.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande lomlrättsexpropriation av fru Olsson i Hölö (c), herrar Wennerfors (m), Åkerfeldl (c), Strömberg i Botkyrka (fp) och Adolfsson (m) samt fru Ingvar-Svensson (c) och fru Andersson i Hjärlum (c) som ansett alt utskottet under 1 bort hemställa

au riksdagen med bifall lill motionen 1975/76:2037, yrkandet 2 i molsvarande del, skulle anta av reservanterna framlagt förslag till lag om ändring i expropriationslagen (1972:719), innebärande alt lomträiisexpro-priation inte skulle bibehållas som självständig expropriaiionsgrund.

4. beträffande presumlionsregeln av herrar Wennerfors (m) och Adolfs
son (m) som ansett att utskottet under 4 bort hemställa

alt riksdagen med bifall till motionen 1975/76:2037, yrkandet 3, som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

5. beiräffande upphävande av förköpslagen av herrar Wennerfors (m)
och Adolfsson (m) som ansett att utskottet under 5 bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:2037, yrkandet I, som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

6. beträffande förköp av saneringsfastighet

a. av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) som - under förut
sättning av bifall till utskottels hemställan under 5 - ansett att utskottet
under 6 bort hemställa

att riksdagen med bifall till molionen 1975/76:1922, yrkandet 2, som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

b. av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) som - under förut
sättning av bifall lill reservationen nr 5 - ansett att utskottets yttrande
i viss del skulle ha av reservanterna angiven lydelse,

7. beträffande ett skärpt aktualitelskrav vid tillämpningen av förköpslagen av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) som - under förutsättning av bifall till reservalionen nr 5 - ansett att utskottets yttrande i viss del skulle ha av reservanterna angiven lydelse,

8. beträffande förstahandsrält och förköpsrätt för hyresgäster

a. av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) som ansett att utskottet under 7 bort hemställa

att riksdagen med bifall lill molionen 1975/76:2036, yrkandet 5, och med anledning av motionen 1975/76:1963 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört.

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Expropriationslagen och förköpslagen, 777. 777.

104

9. beträffande en översyn av förköpslagen av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) som - under förutsättning av bifall till reservationen nr 5 - ansett alt utskollets yttrande i viss del skulle ha av reservanterna angiven lydelse.

Hen ADOLFSSON (m):

Herr talman! De skärpningar som inträffat på marklagstiftningens område under senare år, inte minst när det gäller expropriationslagstiftning-en, har inte dikterats av behov från samhällets sida alt säkerställa mark. Den möjligheten fanns i full ulslräckning genom lidigare gällande lagstiftning. Lagstiftningen har i stället förändrats och skärpts från socialistiska värderingar och utgångspunkter. 1 slället för en planering med målsättningen att i samspel mellan samhällsintressen och enskilda få elt rationellt och miljövänligt utnyttjande av marktillgångar och naturresurser har vi fåll ett slags planhushållning, där syftet i stor ulslräckning har varil att åstadkomma en bindande styrning av markanvändningen, vilket i hög grad urholkat den enskilda äganderätten och försvårat en smidig anpassning efter ändrade förhållanden. Samarbete och samverkan har ersatts av direktiv och regleringar.

Som samhällsplaneringen och markpoliliken nu bedrivs i vårt land begränsas på ett oacceptabelt sätt såväl den enskildes valfrihet och rättigheter som de lokala beslutsfattarnas möjligheter all tillgodose medborgarnas önskemål och krav. Den fysiska samhällsplaneringen blir därmed mera ell instrument för att ändra ägandet och slärka det offentligas inflytande och mindre en metod att tillgodose de enskilda människornas önskemål om en bra bostadsmiljö och ett ekonomiskt och miljövänligt utnyttjande av mark och naturresurser.

Den enskilda äganderätten är en omistlig beståndsdel i en demokrali. Ägandet är en trygghetsfaktor. Den ger medborgarna möjlighet att ta ansvar. Den vidgar och förstärker oberoendet. Historien känner inga exempel på samhällen som kunnal förena frånvaron av enskilt ägande med demokrali. Del är bl. a. därför som äganderätten garanleras i den europeiska konvenlionen om mänskliga fri- och räiiigheler. Enskill ägande och decenlraliserade beslut utgör också nödvändiga element i och förutsättningen för den marknadsekonomi som åstadkommit vår välfärd. 1 ell samhälle domineral av kolleklivi ägande ersälls den enskilde individens ansvarslagande av de mer eller mindre anonyma kollektivens beslul. Förvaltningens effektivitet minskar. Dess kostnader ökar. Ju mer samhällsverksamheten kollektiviseras. desto större blir behovet av en växande byråkrati och detaljregleringar på område efter område.

Markpolitiken måste utformas under beaktande av grundläggande krav på rällvisa och rättssäkerhet. De många fastighetsägare som utsätts för expropriation, tvångsingripanden, värdeminskande lagändringar och påbud från samhällets sida upplever sig ej som medborgare i en rättsstat, då de vägras ersättning för uppkomna ekonomiska förluster eller lill-erkänns en starkt reducerad ersättning, som ej grundas på fasiigheiens

verkliga värde. Samtidigt tas detla värde till utgångspunkt för olika former av beskattning. Samhällsnyttan måste förenas med en respekt för den enskildes äganderätt.

I motioner till 1974 och 1975 års riksdag har moderata samlingspartiet krävt att den markpoliliska lagstiftningen skulle ändras på en rad punkter, bl. a. dH förköpsiagen skulle upphävas, glesbebyggelserätten återinföras och exproprialionslagstiftningen återföras till bestämmelserna i 1949 års lag.

En förulsätlning för exproprialion bör vara att ersättning betalas för genom exproprialion uppkomna förluster. Endast härigenom ges garantier för all en kommun, som vill expropriera, på ell förnuftigt sätt avväger det inlresse som motiverar expropriationen mot andra intressen. Den rättssäkerhet som ett demokratiskt samhälle skall garantera kan inte upprätthållas, om principen om full ersättning sätts ur spel. En påtagligt reducerad ersättning innebär i prakliken en direkl förmögenhetsöverföring från enskilda till det allmänna. Den drabbar godtyckligt den vars fastighet av en eller annan anledning exproprieras, medan andra ägare bibehåller sin förmögenhetsslällning eller t. o. m. kan få den förbättrad.

Den företrädesrätt till mark som expropriationslagen ger del allmänna är liksom del generella kravei på tomträtt ett utslag av dogmen om samhällets företrädesrätt till all mark. Men är man inle beredd alt överföra all mark till det allmänna, måste man också rimligen acceptera att del bör fordras klart redovisade skäl för samhällsövertagande av mark i varie enskill fall. Det finns ingen anledning all i expropriationslagen behålla speciella bevisregler vare sig från den utgångspunkten all samhällel skulle kunna förutsättas ha del i värdestegringen eller av andra skäl. Del är stötande för rällsmedveiandel all som nu sker enligt den vid expropriation gällande presumlionsregeln lägga bevisbördan på den svagare parten i en rällsivist.

Utifrån de utgångspunkter som har redovisats i fråga om expropriation måste slutsatsen också bli alt kommunala förköpsmöjligheler inle är motiverade. Antingen haren kommun ett klart redovisal inlresse av en fastighet. Då slår expropriaiionsmöjligheien öppen. Eller också finns inte detla intresse, och då bör förvärv inte ske.

Herr talman! I en lid av slora samhällsförändringar, vilkas syfte skall vara att skapa slörre trygghet och inflytande för den enskilde, är det förvånansvärt an man i en samhällssektor går i rakt motsatt riktning. Vi vet dessutom genom seriösa opinionsundersökningaralt enskilda människor mer eller mindre direkl förkastar den förda bosiads- och markpoliliken. Det förvånar mig all ett så siori antal ledamöter i denna kammare nonchalerar det förhållandel all en överväldigande majoriiet av del svenska folkel vill äga sin bostad, och också marken som den är byggd på. Del förvånar mig också all uppslulningen kring för de flesia människor självklara krav är så dålig.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de reservalioner i civilulskoilels belänkande nr 11 där moderata samlingspartiets namn återfinns.

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Expropriationsla -gen och förköpslagen, m. m.

105

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Expropriationsla -gen och förköpslagen, m. m.

Herr STRÖMBERG i Botkyrka (fp):

Herr talman! Till kammarens ledamöler måste jag säga all jag beklagar alt debatten kanske blir någol hackig, för i talarstolen borde nu egentligen stå någon som bemöter herr Adolfsson. Jag skall inte göra detla utan tänker lala för reservation 8 b, där folkpartiet slår ensamt. Jag finns också med på reservation 1, men den tar jag inte upp i della sammanhang.

Herr talman! Vem skall besiämma över bostaden? Är del de boende eller är det den eventuelle ägaren? Hur skall man fördela inflytandet? Vilka regler skall gälla? Dessa och liknande frågor har under många år varit uppe i bostadsdebatten. I riksdagen har det väckts molioner med denna bakgrund. Vissa har lämnals till boendeulredningen, men från den har det inte kommil så särskilt myckel i delta avseende.

I år har frågan åter blivit aktuell om hur hyresgäster skall kunna överta ansvaret för sina fastigheter. Del är renl praktiskt en juridisk nöt som måste knäckas. En lång rad av lagstifiningsproblem måste lösas.

Men ytterst handlar della om de boendes inflytande, om möjligheterna att överta ansvaret för de hus de bor i. Del handlar också om politisk vilja.

Bostadsrätten har många fördelar. Den ger rätt all besluta om gemensamma angelägenheter samiidigl som man får la del ekonomiska ansvarei för dessa ålgärder.

Folkpartiel vill all de boende skall kunna använda förköpslagen och med hjälp av denna kunna överta förvaltningsansvaret och bilda bostadsrättsföreningar. Detta är inte något sätt att kringgå kommunernas förköpsrätt. Också del problemet bör kunna lösas. Däremot är del ett säll att bredda och fördjupa boendeinflylandet. Det måste vara rimligt att om en majoritet av hyresgäster vill överta sitt hus, skall de också kunna göra det.

Med folkpartiets förslag följer en lång rad obesvarade frågor. Vi hade hoppats all boendeulredningen skulle ge svar på problemen. Så blev det inte. Folkpartiets representant har visat detta i en reservation. Frågorna slår olösta. Problemen har inle ens angripits.

Reservalionen vill att vi skall söka lösningar. Inle bara sopa hela frågeställningen under mattan. Reservationen vill stärka de boendes ställ ning.

Herr talman! Jag yrkar bifall lill reservalionen 8 b.

hell onödig, och att en kommun ändå har alla möjligheter all tvångs-förvärva mark. Men jag kan hell klart säga att när man vill utmönstra nämnda regel är detla naturligtvis ingel angrepp på tomträllsinsiilulet som sådant. Vilken upplåtelseform som kommunen tillämpar vid bostadsbyggande tillkommer det kommunen att avgöra. Jag vill faktiskt påstå att när kommuner ansöker om expropriationsiillstånd är det ofta för tidigt alt binda sig för en viss upplåielseform i framliden. Vi yrkar alltså på att den här regeln utmönstras. Jag upprepar än en gång att vi gör del därför alt vi lycker all den är helt onödig.

Vad det sedan gäller tätbebyggelseexpropriaiion så har moderaierna andra värderingar än de övriga partierna, såsom framgår av reservalionen 2. Det har vi också hört av herr Adolfsson. När övriga partier anser att det är en självklarhet att en kommun som behöver mark också skall få tillgång lill den, så vill moderaterna begränsa den möjligheten. Kommunerna har att svara för bosladsförsöriningen, och då måste de också ha den här möjligheten. Man skall alltid, som jag ser det, söka nå frivilliga överenskommelser och inle förhandla med säljarna under expropriations-hol. Expropriation är något man i undanlagsfall skall vara nödsakad alt ta till, dvs. när alla andra vägar är stängda. Det är med andra ord inte någon vardagshandling, som man skall använda sig av för ofla. Alt man här och var bryter mot god sed försvarar jag inle. Vad jag försvarar är kommunens obetingade företrädesrätt.

När det sedan gäller förköpslagen föreligger molioner både om att den skall upphävas och om alt den skall ges elt annal innehåll.

Majoriteten i utskottet står fasl vid sin lidigare slåndpunkl att kommunen skall ha rätt all ta över som köpare när mark- och husaffärer är aktuella och när det finns elt kommunalt inlresse. Vi vill inte krångla lill del enkla system som gäller, nämligen ett övertagande av köpekontrakt. Men om kommunen anser att del är elt angelägel köp och priset är oskäligt, har kommunen andra utvägar att lillgripa. nämligen exproprialion som vi lidigare talat om. Men utskottsmajorilelen lycker inte all vi nu bör ändra förköpslagens innehåll.

Så till frågan om hyresgästers förköpsrätt till fastighet. Utskotlel anser nu som tidigare all hyresgäster inte kan gå före kommun som förköpare. Men jag vill starkt betona att bostadsrätt är en tilltalande boendeform, och kommun bör inte. om det inle finns skäl som lalar för del. lägga hinder i vägen för överlålande av hus lill bosladsrällsförening. Men del är också förenat med problem, bl. a. finansiella sådana. Riksdagen kommer i vår all få la siällning lill förslag om all la in elt ingångsvärde i låneunderlaget vid statligt belånad ombyggnad av flerfamiljshus. Del bör göra del lättare för de boende att bilda bostadsrätisförening och överta hus.

Jag vill säga lill herr Strömberg att jag principiellt inte har någonling all invända moi all hyresgäster övertar hus och bildar bostadsrättsförening. Jag upprepar att det är en bra boendeform. Men jag tycker inte alt hyresgästerna skall kunna gå före. om det finns någol kommunalt

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Expropriationslagen och förköpsiagen, 777. 777.

107

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Expropriationslagen och förköpslagen, m. m.

skäl däremol. Jag hoppas emellertid att det här skall vara en väg att utveckla denna boendeform.

Herr lalman! Jag yrkar bifall till reservationen I och i övrigl till utskollets hemställan.

Hen ADOLFSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ordförande konstaterade nyss att moderata samlingspartiet vill begränsa kommunernas möjligheter att skaffa mark. Det är elt rikligt konstaterande, det stämmer med verkligheten. Men vi vill inte förhindra kommunerna att skaffa mark. De legitima samhällsintressen som vi via lagstiftningen haratt tillgodose kan tillgodoses genom den expropriationslagstiftning som lidigare gällde. Vi behöver ingen förköpslag, vi behöver ingen skärpning av lagstiftningen över huvud tagel. Del fungerade på ett utomordentligt sätt redan tidigare.

108

Hen LINDKVIST (s):

Herr talman! Först några ord om reservation 1 i betänkande nr 11 från civilutskottel. Där har moderaterna ånyo fått sällskap med folkpartiet och centern i avsikt all ur expropriationslagen utmönstra stadgandet om kommunernas möjlighet all använda tomträtten som en självständig expropriaiionsgrund.

Majoriteten i ulskoltet vill slå vakt om expropriationslagen även i detla avseende. Vi menar alt man noga skall välja tillfälle, om man tänker beskära kommunernas möjlighet att råda över marken. Riksdagen har vid så många tidigare tillfällen slagii vaki om lomlrätlen att kommunerna bör upplåta mark med tomträtt. Vi har infört markvillkoret och slagit fasl möjligheierna för kommun all ha lomnäiien som en självsländig expropriaiionsgrund.

Frågan om förvärv av mark - eller i yllersta fall expropriation - för tomlrätlsupplåielse avgörs i kommunalpolitiken. De ärenden som del här kan bli fråga om innebär ett hävdande av kommunala intressen gentemot enskilda markägare. Vinner reservationen har riksdagen lagt en spärr för kommunernas handlingsfrihet på ell av de mesl angelägna områdena av den kommunala verksamheien.

Mitt yrkande, herr talman, på denna punki är således bifall till utskollels hemställan.

Moderaterna har dragit i gång inför årets val genom att skärpa sill lidigare agerande i bosladspoliliken. De försök som görs, bl. a. här i dag, lill upphävande av förköpsräilen i allmänhei och för saneringsfasiigheier i synnerhet är en fortsättning på paniels sirävan all åierföra bosladspoliliken lill del gamla. Det är vikligi all övriga parlier isolerar moderaterna och låter dem ensamma framslå som elt språkrör för sådana enskilda ekonomiska inlressen. All jag går in i deballen från socialdemokraliskl håll -jag delar självklart den uppfattning som utskottets ordförande gav uttryck för i sitt inlägg - beror på au moderaterna i sina motioner, och

självfallet också i reservationerna, har tagit upp saneringsfrågorna med en vinkling som gör att man frågar sig om inte partiets företrädare har fångats in av sin egen okunnighet.

I motionen 1922 använder sig herr Adolfsson och herr Fridolfsson av Stockholm som motiv för att frånta kommunerna deras ledande roll i saneringen. I motionen återges några utvalda aktstycken ur en promemoria från Stockholms fastighetskontor, dalerad den 30 september 1975. Styckena återges emellertid inte helt. I ett fall har en mening inne i det citerade stycket utgått - eller, rättare sagt, den passade inte in i herrarnas vinkling - och i andra fall har man stannat i citeringen där det börial bli socialt intressant.

Av motionen framgår att man tror sig lala till en församling som helt saknar insikt i dessa frågor. Ämnets uppläggning kan möjligen bli en höjdpunkt i ett föredrag på byggmästareföreningen, för motionen saknar totalt förståelse för den koppling som finns i ett modernt samhälle mellan bostad och socialt ansvar. Debatlen om saneringen i Stockholm utvecklas i slället på rent kommersiell basis som elt moment bland andra i viktiga affärstransaktioner och med målsättningen att del är de enskilda byggmästarna som skall ha nära nog monopol på sanering och ombyggnad av äldre fastigheter exempelvis i Stockholms innerstad. Ju mer kommunen lägger sig i planeringen, ju fler ambitioner som majoriteten i Stockholms stadshus har all bygga om innerstaden i kamp mot segregation och trångboddhet, desto hemskare kval lider byggmästarna. Allt enligt motionärerna.

Vad diskussionen gäller är om vi i del här landel skall tillåta att vissa delar av bostadsmarknaden - typ Slockholms innerslad - skall vara reserverade för enskilda inlressen av vilka inle så få arbelar spekulalivt. Del är dessa inlressen, menar vi. som måsie vika för de inlressen som en modern kommun represenierar. Molionen ger iniryck av all Stockholms kommun - och dä syftar man självfallel på dess majoritet - fullständigt hänsynslöst har använt sig av förköpsrätten. Sanningen - det finns en sådan - är all Stockholms kommun under 1975 behandlade 395 förköpsärenden och att förköpsrätten utövades i 15 fall. Del är mindre än 5 96 av ärendena. En sådan uppgift är ju inte särskill svår all få fram.

Stockholm är en kommun där den kommunala förköpsräilen kombinerad med andra ålgärder är en förulsäilnirig för en sociali inrikiad bosladspoliiik också i innersladen. Majoriieien i siadshusei harsali målei för lägenhetsfördelningen vid ombyggnad lill 25 96 lägenheter med mindre än 3 rum och kök. 50 96 med 3 rum och kök och 25 % större än 3 rum och kök. Som en illustration kan nämnas att lägenhetsfördelningen i detla beslånd i Slockholms innerslad i dag är 92 96 lägenheier med mindre än 3 rum och kök, 6 % med 3 rum och kök och 2 96 slörre än 3 rum och kök. Hur skall familjer med barn kunna bo där, om vi genom ombyggnad av de äldre fasiighelerna gör små, obelydliga förändringar i slället för att ta de djärva grepp när det gäller standard, utrustning, utrymme och miljö som den fastlagda målsättningen i siads-

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Expropriationslagen och förköpslagen, m. m.

109

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Expropriationslagen och förköpslagen, m. m.

huset innebär. Med den lagstiftningen och med de låneregler för bostadssaneringen som gäller har Stockholm börial få i gång en omfattande bostadsförnyelse med en stor andel ombyggnader. Saneringslakten i Stockholm är otillräcklig, även om man skall akta sig för att låta alltför korta perioder förfiyta innan man sammanställer resultaten. Man frågar vad orsaken härtill kan vara. Kanske beror del på all 80 % av de berörda fastigheterna är i privat ägo. Det är konstigt all man först nu upptäckt sin tidigare brist på agerande i dessa sammanhang.

Herr lalman! Del är elt slags hushållning som är på väg, sade herr Adolfsson i sin inlägg. Jusl precis, herr Adolfsson! Det är ett slags hushållning. Del är också en brytning mellan det gamla och det nya, mellan enskildas intressen och spekulanter å ena sidan och det allmännas inlresse å andra sidan. Jag hoppas därför alt moderaterna får fortsätta att vara isolerade i sin kamp mot elt socialt betonat boende i det här landet.

I detta anförande instämde fru Ström (s) och herr Ulander (s).

Fru OLSSON i Hölö (c) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindkvist böriade med att säga att om reservationen 1 vann, så skulle kommunernas möjligheter beskäras. Han sade vidare alt man därmed skulle sätta en spärr för kommunerna. Jag böriade då bli nyfiken, trodde alt herr Lindkvist skulle fortsätta och tala om vad som fanns fördolt här och som jag inte kan utläsa i fråga om dessa mindre möjligheter för kommunerna. Men tyvärr tog herr Lindkvist inle några exempel som visade vad som kunde vara fördolt för mig. Jag har alltså inte blivit klokare av herr Lindkvists anförande.

Är det inte så, herr Lindkvist, alt det - om vi skall vara ärliga -har gått troll i orden och alt det är gammal prestige som gör alt man inte vill ändra på detta? Avsikten kan ju inte vara att stärka lomträits-inslitutet som sådant. Att tomträit många gånger kan vara en lämplig form och all vi bör ha lomträllsinstitulel kvar råder det inga delade meningar om. Vi anser alt kommunerna bör få avgöra hur de i del avseendet skall ha del.

Jag skulle alltså vara tacksam om jag kunde få litel mer förklaringar av herr Lindkvist om vilka besvärligheter som skulle uppkomma om vi slopade den här regeln.

110

Hen ADOLFSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindkvist uttryckte två gånger under sitt anförande förhoppningen att vi moderater skulle känna oss isolerade i vår uppfattning. Vi känner oss nog isolerade visavi den socialistiska uppfattning som herr Lindkvist för lill torgs. Men del bekymrar oss inle nämnvärt. Vi känner oss definilivi inie isolerade från de många människor utanför det här huset som ofta har kommil i kläm genom alllför långtgående lagstiftning.

Så länge vi vet all vi lalar för de många människorna i del här landel, herr Lindkvist, så länge kommer vi all fortsälla vån agerande.

Hen LINDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag säga till fru Olsson i Hölö: Riksdagen har beslutat att i expropriationslagen ta in en möjlighet för kommunerna all med lomlrätlen som skäl få använda expropriationsinslrumenlei. Del haranseus nödvändigl för den långsikliga planeringen av den kommunala verksamheten, som ett led i kommunernas rätt alt råda över markiill-gångarna och deras ansvar för den kommunala planeringen. Det innebär att varie hinder moi dessa möjligheler ulgören spärrenligl den nuvarande expropriaiionslagen.

Jag har läsl igenom en rad olika skäl som använis tidigare när detta ärende har diskuterats. Man har i denna kammare sagt att risken finns alt kommunerna gör misstag, att risken finns att förvärvad mark inte är ändamålsenlig, all kommunerna riskerar göra dåliga inköp, att de betalar för myckel för marken osv. Jag tycker att varje sådan form av agitation är riktad mot den kommunala självbestämmanderätten. Vi bör ha en generös tolkning av expropriationslagen, och det är bakgrunden till att utskottsmajorilelen inom civilutskottel hävdar alt tomträtt skall utgöra en självsländig expropriaiionsgrund.

Del är inte ofta som herr Adolfsson och jag är överens. Nu är vi del. Jag instämmer till fullo i den tillfredsställelse som herr Tage Adolfsson uttalade över att moderaierna är isolerade i denna fråga. Det uttalandet är ell hälsolecken.

När herr Adolfsson och i del här fallet också herr Fridolfsson, som båda är sitt partis mesl framstående mörkmän på det här området, hävdar alt ni företräder de mångas intressen så lalar ni inle sanning.

De mänga, herr Adolfsson, ar hyresgäster, de som är beroende av ett gott fastighetsbestånd, av rimliga hyror, de som behöver tillgång lill en god miljö, de som behöver utrymme för sin familj och sina vänner. Detta är de många i samhällel, och de har alllför många gånger kommil i kläm när de enskilda intressena lekt affär pä bostadsmarknaden inle minsl i Stockholm.

Det är sanningen, och jag vill också säga lill herr Adolfsson - om del behöver upprepas - alt han också är isolerad här i riksdagen. Del finns inte något annal parti som ställer upp för den bostadspolitik herr Adolfsson pläderar för.

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Expropriationslagen och förköpslagen, m. m.

Fru OLSSON i Hölö (c) kort genmäle:

Herr lalman! Herr Lindkvist och jag är överens om att kommunerna skall ha bestämmanderätt över marken. De skall se lill att människorna har bostäder och kunna planera för detla. Då måste de också ha tillgång lill marken. Det är vi helt överens om.

Men vad jag inle kan begripa är all del inle skulle räcka med tätbebyggelseexpropriaiion som grund för au tillvarata människornas inlresse av alt ha mark för att bygga bostäder och för andra ändamål.

Jag kan inte på någol säll finna att kommunerna får slörre tillgång till marken med lomträttsexpropriationen som grund.

111

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Expropriationslagen och förköpslagen, 777. 777.

Hen ADOLFSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindkvist talar om de många i samhället. Jag anser alt de många är de ungefär 90 96 av svenska folket som, när de i en undersökning blivit tillfrågade om hur de vill bo, har sagl att de helst - om de fick avgöra det själva - skulle vilja bo i eget hus och på egen tomt.

Dessa människor anser jag vara de många i samhället, och jag anser faktiskt au moderata samlingspartiet företräder de önskemål .som de ger uttryck för.

Vi känner också ett visst stöd från de många människorna, herr Lindkvist. Vi känner oss kanske isolerade från det socialdemokratiska partiet och dess ståndpunkter, men definitivt icke från de människor som denna politik berör.

Sedan kan vi väl också i efterhand i en sådan här debatt få konstatera, att efter de många allvarliga misslyckanden som den förda bostads- och markpolitiken har inneburit under senare år, så förvånar det mycket att herr Lindkvist använder en så pass hård ton som han gör i dag.

112

Hen LINDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Olsson i Hölö säger all vi är helt överens om kommunernas rådighet över marktillgångarna. Men vi är ju inte helt överens. Fru Olsson vill nu la bort lomträllen som självständig expropriaiionsgrund, och där har vi delade meningar.

För några år sedan presterade centern elt särskill yttrande i den här frågan och sade då att man förväntade sig att denna regel skulle utmönstras ur expropriationslagen. Men 1975 och nu i år har fru Olsson stramat upp sig och gått på moderaternas ståndpunkt, all man helt enkelt skall mönsira ul den. Jag lycker inle del finns skäl alt lägga in en spärr här. Har man förtroende för kommunerna så har man del. Jag har i dag haft kontakt med ledande förelrädare för kommunalpolitiken i Stockholm. De är allvarligt oroade för alt man nu försöker ta bort denna möjlighet för Slockholms kommun.

Herr Adolfsson strör som vanligt många standardfraser omkring sig när vi diskuterar bosläder. Vi kan väl nöja oss med all konsiatera alt vi har föga gemensamt när del gäller bosladspoliliken. Vi kommer för vår del alt driva en bostadspolitik med en social inriktning i vilken varie människa skall ha rätt lill en god bostad och all denna skall finnas i en god miljö. Del är vår politik, och därför engagerar vi på olika sätt staten och kommunerna för all slärka den sociala bosladspoliliken. Eftersom herr Adolfsson, under ålergivande av all han förelräder många, i verkligheten representerar de få, så har socialdemokraterna och moderaterna helt olika intressen när det gäller utformningen av bostadspolitiken.

Hen DANELL (m):

Herr talman! Herr Adolfsson har i sitt anförande tidigare i debatten presenterat moderata samlingspartiets syn på markpolitiken och i samband därmed behandlat de frågor som rör expropriation m. m. Som en komplettering till detta avser jag att beröra förköpslagen och våra förslag om förstahandsrält för hyresgäster.

Även om vårt moderata krav, att förköpslagen skall upphävas; är väl känt sedan flera år så skall vår markpolitik sättas in i det sammanhang man nu klart kan se, nämligen att vi befinner oss i en snabb socialiseringsprocess vad gäller markpolitiken. Den iver som regeringen visat i det markpolitiska arbetet är uppseendeväckande. Förändringarna av expropriationslagen i början av 1970-talet har raskt följts av alltmer detaljerade och förfinade instrument för samhället att på markägarnas bekostnad skriva över markinnehavet till kommunerna. Förändringar av förköpslagen och markvillkor är andra nyheter under 1970-talet.

Aktuellt nu är att LO - det socialdemokratiska partiets siamesiska tvilling, något som vi får höra i alla andra sammanhang - föreslår en totalsocialisering av all mark. Observera att det för första gängen går ut en större organisation, som påstår sig ha förankring hos folk, och kräver en socialisering av den enskilde egnahemsägarens mark och av jordbruksmarken. Det är onekligen värt att sätta ett utropstecken i kanten för.

När vi moderater har motsatt oss flera av de här reglerna har utgångspunkten varit att vi hävdar den enskildes rätt att på lika villkor med samhället kunna hävda sina anspråk när samhällsplanerarna hävdar samhällets. Det är således inte alls fråga om att vi moderater motsätter oss kommunernas möjligheter att planera ett väl fungerande samhälle, och därmed accepterar vi att detta kan innebära inskränkningar i den enskilde markägarens planer. Det är bara det att vi utgår ifrån att en markägare liksom vilken medborgare som helst i en rättsstat skall ha en chans att i god tid kunna bedöma en kommuns handlande och att kommunen också skall ge skälig ersättning för den förlust som en markägare kan få vidkännas. Dess värre fungerar inte vår marklagstiftning så i dag.

Vad beträffar förköpslagen är det just osäkerheten för en markägare som är det stora problemet. Efter de ändringar som på senare år har skett i förköpslagen krävs det i praktiken inga som helst skäl till alt en kommun går in och utnyttjar sin förköpsrätt. Det behövs inga planer, inga principbeslut i kommunen för att den skall kunna hävda sill inlresse för ett markområde. Det har gått så långt att mänga i våra berörda nämnder och fullmäktige runt om i landet använder förköpslagen som ett direkt instrument mot förmodad spekulation.'Praxis vad beträffar den nya förköpslagen är alltså minst sagt vildvuxen. Spekulation och upp-trissning av markpriser är något ont som vi har att motarbeta i våra kommuner, men förköpslagen måste vara fel verktyg. I stället måste vi bygga ifatt efterfrågan pä sådana bostäder som folk vill ha, nämligen småhus, för att pä det sättet få en tidsdämpande effekt. Därutöver skall

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Expropriationsla -gen och förköpslagen, m. m.

113

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Expropriationslagen och för köpslå -gen, m. m.

114

vi naturligtvis med beskattningsregler möta orättfärdiga spekulationsvinster.

Vi moderater menar att kommunerna med sill planmonopol och övriga marklagar kan vara förköpslagen förutan, i synnerhet med tanke på den senaste ur rättssäkerhetssynpunkt farliga lydelsen.

Förköpslagens allt vidare lydelse har också inneburit avsevärda problem för den behövliga saneringsverksamheten, som alla är ense om måste stödjas. Eftersom osäkerheten är stor i frågan, om förköpsrätten kommer att utnyttjas eller inte, minskar omsättningen av saneringsfastigheter högst avsevärt. Det är fallet här i Stockholm. Och även om den statistik som herr Lindkvist nyss visade tyder på att det trots allt är i ganska få fall som Stockholm använder sig av förköpsrätten, har den debatt som nu frän socialdemokraternas sida förs i Stockholm och de mänga hot som finns om förköpsrättens utnyttjande bidragit till att osäkerheten är utomordentligt stor. Enskededalen är ett annal exempel på hur kommunen kör över både konsument-och andra intressen i bostadsbyggandet.

Detta innebär att saneringen aldrig kommer att kunna genomföras i den takt som en gång planerats. I Stockholms kommun kan vi alltså konstatera att vi förmodligen har landets mest dogmatiska mark- och bostadspolitik. Därmed är den |äga saneringstakten ett faktum. Dessutom medför - jämte motsvarande konsekvenser av markvillkoret - osäkerheten och den låga saneringstakten på marknaden att flera byggföretag med utomordentligt erfarna och kunniga anställda när det gäller sanering tvingas till nedskärning av verksamheten till skada för anställda, bostadskonsumenter och stadsbilder.

Det är således naturligt att vi moderater inför möjligheten av att vår reservation 5 faller yrkar bifall också till reservalionen 6, som syftar till att förköpslagen inte skall gälla saneringsfastigheter.

Herr Lindkvist berörde tidigare frågan om att det skulle föreligga en konflikt mellan vår politik och social bostadspolitik och socialt ansvar. Det är som bekant valår och då måste, man naturligtvis la och stuka till allting litel extra.. Men bortser man från del är det givet att det inte finns någon folkvald i denna kammare som har något uttalat intresse av att bygga en dålig miljö eller en bostad med hög kostnad eller något annat, för att nu ta en motsats till allt det som herr Lindkvist räknar upp som fördelarna av hans sociala bostadspolitik. Många av oss bygger ute i borgeriiga kommuner - med föredömen, som vi hade hoppats att man inte minst i en del socialdemokratiskt dorninerade kommuner i Stockholmstrakten skulle ta intryck av - bostadsområden där man jusl tagit hänsyn lill konsumenterna. Viljan är självklart densamma, men vi harolika medel. Herr Lindkvist, som själv förelräder en utomordentligt radikal socialistisk bostadspolitik, motiverar att vi skall närma oss planhushållningens samhälle. Vi tror inte på den linjen därför att vi vet att bostadspolitiken är den mest socialistiska sektorn i vårt land, där man under lång tid just har bedrivit en politik som går ut på mer och mer av regleringar och att samhället skall alltmer gå in i detalj och bestämma.

Det är i den sektorn som vi har de absolut största problemen och misslyckandena i samhällel i dag. Delta borde rimligtvis få andra än bara moderater att rygga tillbaka - och så är också fallet. Man kan tala om en icke-socialistisk bostadspolitik i kommuner runt om i vårt land, även om den dess värre inte alltid understryks här inne i kammaren.

Till sist skall jag också beröra moderata samlingspartiets förslag om att hyresgästerna skall ges möjlighet att - med hjälp av förstahandsrält inför en överlåtelse - överta det hus de bor i. Det förslaget ligger i linje med vår bostadspolitik, som bl. a. syftar till att låta folk bo som de vill även när del gäller upplåtelseformer. Eftersom vi vet att det finns ett stort intresse av alt äga inte bara del småhus man bor i utan också den lägenhet man bor i vill vi skapa möjlighet för det här precis som i många andra länder.

Vårt förslag om en förstahandsrält för en grupp hyresgäster att köpa det hus de bor i strävar till att öka bosladsägandel, vilket inle minst ur bosladskostnadssynpunkt är en fördel. Del är hell klart att ett ägande eller delägande av bostäder i form av bostadsrätt ökar intresset för att hålla nere driftkostnader - och därmed de våldsamma höjningar som skett på det området under de senaste åren. Som regel ökar också intresset för bomiljön, och en gemensam insats för att förbättra densamma är naturiigtvis en värdefull ytleriigare vinst av en sådan här politik.

Herr lalman! Jag yrkar bifall till reservationerna 5, 6 a, 6 b, 7, 8 a och 9.

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Expropriationslagen och föl-köpslagen, m. m.

Hen LINDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara några ord till herr Danell, som ju kämpar ivrigt för att nå upp i jämnhöjd med den propagandanivå som utmärker herrar Adolfsson och Fridolfssons agerande. Herr Danell påslår att det förs en dogmatisk bostadspolitik i Stockholm. Jag skall ge honom rätt sä lill vida att det har förts en dogmatisk bostadspolitik i Stockholm. Den dogmatiska bostadspolitiken har bestått i att starka enskilda intressen har byggt fastigheter och lägenheter på välbelägna bostadsområden. De har byggt små lägenheter, oftast utan någon social ambition, och framför allt har de byggt för folk som har haft gott om pengar. Den bostadspolitiken kan vi inte vara med orn, herr Danell. Det är den vi håller på all lägga om. Vår ambition är att göra en bostadsmarknad som är tillgänglig för alla medborgare.

Vidare skulle jag vilja säga: När beslul i frågan om den framlida markpolitiken skall fattas i riksdagen får vi se vad remissinstanserna sagl och vad regeringen föreslår. Den omständigheten att Landsorganisationen har gått långt i sitt remissvar behöver herr Danell inle använda som skäl för att sprida skräckvisioner i den politiska debatten. Det förtjänar verkligen inte det remissvar som Landsorganisationen har gett på den utredningen.

Slutligen säger herr Danell att det gäller planhushållning. Det finns bara elt par valmöjligheter. Antingen kan man välja mellan en plan-

115

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Expropriationslagen och förköpslagen, m. m.

116

hushållning - hushållning med landets resurser sä all alla blir delaktiga av dem - och slumpen. Eller också kan man välja mellan de kommunala och allmänna intressena, å ena sidan, och de enskilda intressena, å andra sidan. Det är de intressena som hela tiden står emot varandra i den politiska debatten. Den profilen är speciellt tydlig när det gäller bostadsdebatten.

Herr DANELL (m) kort genmäle:

Herr talman! Till att böria med: Det sägs att planhushållningen skulle ta hänsyn till konsumenternas intressen. Vi vet att det i de länder som har planhushållning minsann inte är konsumenternas intressen som man eftersträvar all fånga upp. Där sätter man konsumenterna i fängelse och där härjar man runt på ett sätl som visar att man uppenbarligen inte klararatt förena planhushållning och demokrali. Det gör att vi, inte minst ur den synpunkten, har tagit den ställning vi har gjort när vi försöker forma vårt samhälle.

Del talas vidare om elt samhällsintresse som någonting självklart. I går hade vi en lång debatt här i kammaren där det visade sig alt regeringen uppenbarligen kör över en helt enhällig kommun i en planfråga bara därför att staten vill ha en viss verksamhel. Slaten äger 54 96 av all mark i en kommun, och regeringen har därför makt att bestämma över marken - bortsett från sin makt som regering. Jag tycker inte att man skall tala så allmänt om samhällsintressen. Om man böriar sludera det hela noggrant finner man alt intressena är minsl sagt tudelade.

Det sägs att vi bara skulle företräda vissa kapitalintressen och höginkomsttagare här i Stockholm. Det är faktiskt uppenbarligen sä att man inle klarat av saneringsprogrammet. De människor som bor i de icke åtgärdade saneringsmogna husen ligger verkligen illa lill, och del beror på all förköpslagen skapar en sådan osäkerhet att vi inle får en tillräcklig rörelse på bostadsmarknaden. I det läget får vi inte heller de saneringar som vi vill ha.

Det finns slora och starka kapitalinlressen, och vi har i tidningarna sett att många har råd att bo på Strandvägen. Där bor t. o. m. socialdemokratiska statsråd, och de lycker inte alls alt det är snobbigt. Det må vara deras ensak. Jag vill dock göra fulll klart all det som vi jobbar för är en bostadspolitik som tillgodoser flertalets intressen. Annars skulle vi exempelvis inle kräva ett ökat småhusbyggande, och vi har 80 96 av svenska folkel bakom oss i den frågan.

Till sist, herr talman, har det sagts att jag skulle föra fram en skräckvision när det gäller Landsorganisationens markpolilik. Jag talar bara om vad LO har redovisat att man vill göra. LO vill socialisera all mark. Jag håller med om alt det är en skräckvision, men det är inte jag ulan Landsorganisationen som har manat fram den.

Oskar Lindkvist säger att LO har gått långt i sitt remissvar, och det som han uttalade i övrigt gör att vi kanske skall fatta hans inlägg som ett avståndslagande från LO:s markpolilik. Jag skulle vilja ha svar på frågan om det är på del viset.

Herr LINDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Danell har genom statsministern fält ett svar vad avser LO:s remissyttrande. Jag har ingen anledning att ta upp en diskussion om det nu. När man refererar ett remissvar bör man göra det korrekt. LO utgick i sitt remissvar från att markövertagandet skulle ske vid ägarskifte, men det har inte framgått av herr Danells inlägg.

Sedan pratade herr Danell om statsråd som bor på Strandvägen. Men det har ju ingenting alt göra med frågan om all öppna bostadsområdena för alla människor i samhället. Vad vi pratar om är att ordna goda bostäder till rimliga priser i en god miljö, herr Danell. Att plocka ut enstaka människor som något slags monument över alt det gått snett tycker jag är ett egendomligt sätt alt diskutera.

Vidare säger herr Danell ånyo att förköpslagen har betytt ökad långsamhet i Stockholm. Sanningen är all man har en mycket ambitiös sa-neringsplan i Stockholm. Det tar tid, det kostar och det krävs en samplanering för all genomföra den. Del är många krafter som skall in i bilden. Men jag har med statistik bevisat alt det bara är i knappt 5 96 av fallen år 1975 som Stockholms kommun har utnyttjat förköpsräilen. Herr Danell sade sedan att man inle skall skapa en planhushållning på detta område; se pade länder som haren sådan -de sätter konsumenterna i fängelse!

Jag hade för mig alt vi nu pratar om svensk bostadspolitik och inte om hur kriminalpolitiken fungerar i andra länder. Jag har i varje fall hållit mig till problemen i Stockholm och till det övriga Sverige. Vi kanske en annan gång kan diskutera bostadspolitiken på andra håll. Det som vi nu diskuterar och det som moderaternas förslag innebär har såvitt jag förslår synneriigen svåra återverkningar på svensk bostadspolitik. Här sätts väl inga konsumenter i fängelse annat än om de använder fastigheterna som spekulationsobjekl på ett olagligt sätt. Det har vi som bekant kunnat läsa åtskilligt om i dagens tidningar.

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Expropriationslagen och förköpslagen, m. m.

Herr DANELL (m) kort genmäle:

Herr lalman! Vad gäller Landsorganisalionens förslag har jag lalat om vad den organisalionen eflerslrävar, och herr Lindkvisl har inle på något sätt visat att vad jag sade skulle vara ett felaktigt referat. Vad LO föreslår är en socialisering av all mark, även tomter pä kanske 500 m som egnahemmarna har slitit ihop till. De har kanske t. o. m. byggt sill hus själva. Värdet i den marken vill Landsorganisationen dra in genom någol som delvis är en ren konfiskation. Man vill nämligen inte att samhället skall betala vad fastigheten är värd utan bara en ersättning som ungefär motsvarar taxeringsvärdet. Detla är ett oerhört radikalt förslag, som naturligtvis bör angripas i en bostads- och markpolitisk debatt, och det är därför vi har tagit upp del här. Men jag vill än en gång fråga: Tar Oskar Lindkvisl avstånd från Landsorganisalionens markpolilik som den framkommer i LO:s remissyttrande?

Till sist vill jag säga att det som vi nu har diskuterat - och del var

117

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Expropriationsla -gen och förköpslagen, m. m.

också meningen all det skulle dominera deballen - är förköpslagen. Uppenbarligen kan vi nu efter Oskar Lindkvists senaste inlägg konstatera all saneringsprogrammet i Stockholm överges, och i Stockholm förs den mesl dogmatiskt socialistiska bostads- och markpolitiken i landet. Jag tror att dessa båda faktorer har ett helt givet samband och att vi alltså i detta fall bör rycka undan kommunens möjligheter lill förköp av saneringsfasiigheier för att alla de fastigheter som är i privat ägo också skall komma med i den saneringsvåg som så väl behövs. Sedan skall vi politiker se till att det blir byggt på rätt sätt, men del har vi redan redskap till.

118

Hen SÖRENSON (s):

Herr talman! I motionerna 666 och 1969 tar vi upp problem som uppstått genom läckage i förköpslagen. I motionen 1969 preciserar vi oss och talar om möjligheler alt kringgå lagen genom att den inte omfattar fusion eller lillskoll till eller utdelning eller skifte från bolag eller förening, liksom alt bolag med tillhörande fastigheter genom mer eller mindre fiktiva ägarskiften inom samma koncern kan ställa kommunen utanför möjlighet att använda förköpslagen.

Vi vel att det finns en expropriationslagstiftning och att denna möjlighet alltid återstår. Vi vel också att departementschefen är medveten om kryphålen men att han sagt att man bör kunna tåla dem med hänsyn till den nuvarande lagens relativa enkelhet. Ändå lar vi upp frågan i de här motionerna, och det finns fakliskl flera skäl att göra del. Några av skälen berördes också av fru Olsson i Hölö i hennes inlägg i kammaren tidigare i dag.

Försl och främst ser vi en väsentlig skillnad mellan förköpslagen och expropriationsinstrumentet. Den förra lagen har i allmänhetens ögon av psykologiska och andra skäl en helt annan karaktär än den senare. Fru Olsson berörde just detta. Förköpslagens image-om man nu kan använda ett sådant ord - är av allmänt mera civil karaktär. Den blir därför mer tillgänglig, och dess metod ses som hett acceptabel inom slora delar av allmänheten. Expropriation däremot, det är fult det. Den lagen har i mångas ögon en betydligt mer militant karaktär, och kommunerna drar sig för att använda den. Del syns också i statistiken.

Men om förköpslagen med dess enkelhet och mer civila karaktär urholkas intill beskedlighet, så att man på sikt inte behöver ta hänsyn till den, därför att det så lätt går att komma förbi den, då har vi kommil i det läget att samhällets intressen alltmer kan komma alt överspelas. Meningen med båda lagarna är att samhällets inlressen skall beredas möjlighet all ta över privatintresset, då det förra blir hotat av det senare. Dessutom har lagen trots att den nyligen varit föremål för riksdagsbehandling redan kunnat kringgås.

I december 1975 redogjordes i Aftonbladet för hur Wallenbergföretaget ASEA överlät sitt dotterföretag Surahammars Bruk till ett par andra företag under Wallenbergs regim. Det var som vanligt i storfinansens värld en smart manöver. Om Kopparfors hade köpt enbart marken av Surahammars Bruk, hade förköpslagen kunnat anlitas av kommunen, som också behövde mark och som tagit upp frågan med Surahammars Bruk om köp av råmark för kommunens behov. Därför fick Kopparfors köpa hela Surahammars Bruk,och därmed var kommunen utmanövrerad. Därefter fick Surahammars Bruk köpa tillbaka sin från börian ägda stålverks-rörelse, medan Woxnans Kraft AB, som också är ett Wallenbergsägt företag, fick köpa Surahammars kraftverksrörelse.

Nu fungerar allt som förut inom Wallenbergkoncernen. Man har åkt slalom genom förköpslagen och klarat sig hyggligt från skatter dessutom. Det enda som hänt för övrigt i koncernen är att de inblandade företagen fungera? med formellt nya ägare.

För att rätla till sådant här och upprätta lagens mening kan man gå i olika riktningar. Man kan naturligtvis resonera som herrar Fridolfsson och Adolfsson att förköpslagen bör upphävas. Den är ju lill dels redan borta. Nu är väl inte detta grunden för deras resonemang. Lagen är duglig i andra sammanhang - för övrigt inte obetydliga, vilket herr Lindkvist har vittnat om här i dag och det är därför de vill ha bort den. De betraktar den som en stämpling mot den fria företagsamheten och dess doktrin. Men så ser ju trots allt inte riksdagens majoritet pä den. Man har menat allvar med lagen och anser all genom den skall samhällets intressen kunna tillvaratas. Därför bör vi väl snarast gå i en annan riktning och förstärka lagen så att dess mening kan slå igenom över hela fältet.

Herr Adolfsson stöder sig här i kammaren på en utredning, enligt vilken majoriteten av svenska folket skulle vilja ha egna bostäder. Men då kommerju alla de människorna på kollisionskurs med de stora privata markägarnas intressen. Mark skall de ha till sina småstugor, om de vill bygga sådana, eller sina byggnadsföreningar, om de föredrar den formen av boende. Då blir det samhället som får gå in mot de privata kapitalägarnas intressen och tillgodose markbehoven också för de boendeformer som herr Adolfsson här åberopar.

Om nu den översyn vi begär inte kan ske eller inte bör ske, som utskottet med departementschefen säger, därför att del stör enkelheten i den nuvarande förköpslagen, kan utskottet då i stället tänka sig att gå i en annan riktning, exempelvis genom något institut mellan den nuvarande enkla förköpslagen, som man inle vill rucka pä, och den mer militanta exproprialionslagstiftningen? Det bör ju finnas fiera möjligheter, och vi motionärer stirrar oss inte blinda på nuvarande lösningar. Vi kan gott länka oss andra lösningar under förutsättning all de tjänar samhällets intressen i den mening den nuvarande lagstiftningen söker tillgodose utan att helt räcka lill.

En fråga till utskottet och fru Olsson i Hölö blir då: Har ni diskuterat eller tänkt över andra möjligheter än de som omedelbart ligger i för-

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Expropriationslagen och .förköpslagen, m. 777.

119

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Expropriationslagen och .förköpslagen, m. m.

ändringen av förköpslagen eller som redan finns i det mer militanta ex-propriationsinstitut som kan skapas?

Herr talman! Vi är medvetna om att det kanske förflutit alltför kort tid för att tillräcklig erfarenhet skall vara tillgänglig för lagändring i dag. Därför yrkar vi nu inte bifall till motionerna, men vi kommer att följa frågan noga och vi hoppas att utskottet också görså. Skulle den utveckling vi fäst uppmärksamheten på fortsätta, måste vi och riksdagen givetvis återkomma och då på ett mera allvarligt sätt gå igenom problematiken, så att samhällsintressena på det här vitala området verkligen kan bli tillgodosedda.

Med detta anförande, i vilket herrar Sundgren, Karisson i Malung och Gillström (samtliga s) instämde, var överläggningen slutad.

Mom. I

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 1 av fru Olsson i Hölö m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan fru Olsson i Hölö begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller civilutskottets hemställan i betänkandet nr 11 mom. 1 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av fru Olsson i Hölö m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades tvekan kunna råda angående resultatet, varför votering med omröstningsapparat verkställdes. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 154

Nej - 154

Avstår - 1

Då sålunda de avgivna rösterna var lika delade, gavs propositioner på att ärendet skulle dels återförvisas till utskottet, dels avgöras omedelbart, och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Herr andre vice talmannen nedlade i rösturnan en ja-sedel och en nej-sedel, varefter pä herr andre vice talmannens anmodan fru Landberg (s) ur urnan upptog den ena av dessa båda sedlar, och befanns denna innehålla nej.

Kammaren hade alltså i enlighet med nej-propositionens innehåll bifallit reservationen nr 1 av fru Olsson i Hölö m. fl.

servationen nr 2 av herrar Wennerfors och Adolfsson, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Adolfsson begäri votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller civilutskottets hemställan i betänkandet nr 11 mom. 2 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av herrar Wennerfors och Adolfsson. ■

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Expropriationslagen och förköpslagen, m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Adolfsson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 259

Nej - 48

Avstår - 1

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 4

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 4 av herrar Wennerfors och Adolfsson, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Adolfsson begärt votering upplästes och godkändes följande voterings-proposition:

Den som vill att kammaren bifaller civilutskotlets hemställan i betänkandet nr 11 mom. 4 rösiar Ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 4 av herrar Wennerfors och Adolfsson.

Ja - 260

Nej - 48

Avstår - 1

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöler ha röstat för Ja-propositionen. Dä herr Danell begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 261

Nej - 48

Avstår - 1

Mom. 6

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemsiällan, dels reservationen nr 6 a av herrar Wennerfors och Adolfsson, och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande Ja besvarad. Sedan herr Danell begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller civilutskottets hemställan i betänkandet nr 11 mom. 6 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil reservationen nr 6 a av herrar Wennerfors och Adolfsson.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Danell begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 261

Nej - 48

Avstår - 1

klarades ha flertalets mening för.sig. Sedan herr Strömberg i Botkyrka begäri votering beträffande kontrapropositionen, upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren lill kontraproposition i huvudvoteringen angående civilutskotlets hemställan i betänkandet nr 11 mom. 7 antar reservationen nr 8 a av herrar Wennerfors och Adolfsson röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit reservalionen nr 8 b av herr Strömberg i Botkyrka.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Strömberg i Botkyrka begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 56

Nej - 32

Avslår - 222

I enlighet härmed blev följande voieringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren bifaller civilutskottets hemställan i betänkandet nr 11 mom. 7 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 8 a av herrar Wennerfors och Adolfsson.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä herr Danell begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 233

Nej - 48

Avslår - 29

Mom. 8

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Rätt till ersättning vid lokal trafikreglering

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Rätt till ersättning vid lokal trafik-reglering

anhålla om bestämmelser innebärande att myndighet som meddelade lokal trafikföreskrift eller som föranstaltade om ändrad sträckning av allmän väg skulle ta initiativ till överenskommelserom ersättning till sakägare som ekonomiskt drabbades av den berörda trafikändringen.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:665.

Reservation hade avgivits av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) som ansett att utskottet bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:665 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört om ersättning vid lokal trafikreglering.

124

Hen FRIDOLFSSON (m):

Herr talman! Tillsammans med några partikamrater har jag i år återkommit med en motion om rätt till ersättning vid irafikreglering och ändrad vägsträckning.

Civilutskottets betänkande nr 12 behandlar jusl denna motion. Utskoilsmajorileien, som har yttrat sig över molionen, har åstadkommit' något av det mest kortfattade som jag under mina elva riksdagsår har sett. På två rader avstyrker man motionen genom att hänvisa till tidigare intagen ståndpunkl.

Motionen behandlar en viktig och angelägen fråga. De trafiksaneringar som sker i de mest trafikintensiva områdena - områden som är centrum för handel och köpenskap - drabbar hårt och obarmhärtigt mänga köpmän. Kundunderiaget minskar när man avstänger gator och försvårar familjernas inköpsresor till affärerna. Mänga köpmän, för all inte säga de flesta, arbelar med knappa marginaler. På grund av en omläggning av trafiken förändras affärernas situation. Man kan helt enkelt inte driva sin affär utan tvingas lägga ner, om man nu inle går i konkurs. Delta är naturligtvis en icke acceptabel utveckling.

Självfallet är jag liksom reservanterna, det vill jag ha sagl, medveten om att det bl. a. av miljöskäl är nödvändigt att vidta trafiksaneringar. På grund av den växande trafiken blir det också alll vanligare med ira-fikomläggningar. Men alt butiksägarna själva -ensamma -skall ta konsekvenserna av dessa trafiksaneringar måste vara fel.

Civilutskottet har vid frågans lidigare behandling varit inne på resonemangel att affärsverksamhet är lika med risktagande. Men, herr talman, en trafiksanering som myndigheterna vidtar ingår icke i ett normalt risklagande. Därför är det helt orimligt att irafikomläggningar i städer och tätorter skall resultera i att många butiksägare och hantverkare ruineras.

Au de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet icke har förståelse för denna kategori näringsidkare vet vi vid det här laget. För socialdemokrater skall det vara stora företag som Norrbottens Järnverk eller jätiesatsningar som Stålverk 80 för att man över huvud tagel skall reagera

Onsdagen den 25 febmari 1976

Rätt till ersättning vid lokal trafik-reglering

och visa något intresse. De mindre företagen - butiksägarna och hani- Nr 72 verkarna - är ointressanta.

Jag är alltså inte förvånad över socialdemokraternas ställningstagande. Vad som däremot förvånar mig är all millenpartiernas representanter inte vill göra denna kategori näringsutövares sak till sin. Mesl förvånad är jag över vännerna i centern. Jag vill ställa en direkl fråga lill fru Olsson i Hölö: Är det inte så, fru Olsson i Hölö, att centern i sin propaganda ganska hårt slår fast att man slår vakt om de mindre företagen? Jag lycker det är bra. Men hur kan man då undgå att vara med om att lösa denna för många butiksägare och hantverkare viktiga fråga? Jag kan inte begripa det.

Nej, man slår följe med socialdemokraterna, som menar att de som drabbas av trafikomläggningar själva skall stå sitt kast - elt enligt mitt sätt att se rätt nonchalant resonemang. Jag är, herr talman, uppriktigt besviken och ledsen över att man inte förstår sitt ansvar när det gäller just denna kategori, som verkligen behöver hjälp.

Tidigare när Jag har fört fram denna fråga har jag trott att den så att säga skulle falla framåt. Vi brukar fä några ströröster frän annat håll. Jag hoppas att vi i dag vid röstningen kommer att få erfara att ännu fler än vanligt stöder denna motion.

Jag yrkar, herr talman, med detta bifall till den till betänkandet fogade reservationen av herrar Wennerfors och Adolfsson.

I detta anförande instämde herr Nordgren (m).

Fru OLSSON i Hölö (c):

Herr talman! Jag ger herr Fridolfsson rätt i att det är ett mycket kortfattat betänkande civilutskottet här har avgivit. Man kan naturiigtvis ha olika säll att arbeta i ett utskott och olika sätt att skriva. Vi fann vid behandlingen av den här motionen att del inte fanns några nya argument i den. Vi hade heller inte lyckats fä tag pä andra uppgifter än dem vi hade förra året. Därför blev betänkandet så kort. I och för sig kan man naturligtvis diskutera om man ändå skall göra så. Vi har denna gång valt att göra det.

Sedan några ord om den här problemaliken.

Herr Fridolfsson är väl överens med mig om att kommunerna mer eller mindre är tvingade att allt emellanåt göra trafikregleringar för att stadsmiljön skall fungera. Då är det naturiigl att många, i första hand affärsinnehavare, som finner sin situation förändrad, känner stor tveksamhet inför hur detta nya skall påverka dem. Det är också naturligt alt många i börian är helt negativa till den trafikreglering som måste göras. Men utskottet har nu liksom när denna fråga behandlades förra året erfarit att utfallet av de utvärderingar som har gjorts inte har blivit så negativt som befarades. Beträffande t. ex. Östermalm,som många känner till, sägs i rapporten från generalplaneberedningen au det inie blivit någol påtagligt avbräck i den totala handelns omsättning eller i kund-

125

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Rätt till ersättning vid lokal trafikreglering

underiaget. En sådan rapport måste vi i utskottet beakta när vi behandlar denna motion. Liknande uttalanden finns också från t. ex. Västerås.

Utskotlel finner det glädjande alt på samma gäng som man har lyckats åstadkomma en bättre miljö - vilket vi får förmoda att det har blivit - har affärsmännen i stor utsträckning kunnal behålla sina kunder. Med anledning av de positiva rapporter söm utskottet har fått tror Jag att herr Fridolfssons tal om hur illa affärsmännen råkar ut är litet överdrivet.

Jag finner det också väldigt svårt att förstå hur man skall kunna utforma regler för en eventuell ersättning. Skulle denna utgå när regleringen görs? I så fall måste man sia om hur utvecklingen blir i framliden. Eller skall ersättningen utgå efter en tid, när man har sett om någon skada har uppstått? Det kan låla krasst att säga att det tillhör affärslivet att ta risker, men jag säger det ändå.

Med dessa ord yrkar jag, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

126

Hen FRIDOLFSSON (m):

Herr talman! Fru Olsson i Hölö försvarar utskottets ställningslagande med alt inga nya argument har presenterats. Det är riktigt, men de gamla argumenten räcker. De är tillräckligt lunga. Man behöver inte komma med nya argument härvidlag.

Inför en trafikomläggning, säger fru Olsson i Hölö, upplever affärsmännen stor tveksamhet och i början är de negativa, men om man bara väntar skall det nog lösa sig. Ja, det finns säkert exempel på affärsmän som i börian av en trafikomläggning haft svårigheter men som småningom har hamnat så att säga pä räll sida. Men det är inte dem Jag talar om. Att man åstadkommer en bättre miljö är bra, det är vi överens om. Att del är nödvändigt med trafikomläggningar har jag också sagt. Jag håller ju med så långl - vi är överens ända till själva knäckfrågan. Frågan är om de affärsidkare, de hantverkare som pä grund av en företagen irafiksanering inte kan bedriva sin verksamhet i den omfattning de tidigare har gjort eller kan få rörelsen alt gå ihop skall ersättas. Jag kan icke begripa utskotlsmajoritetens ställningstagande. Socialdemokraterna är ju oförbätterliga - de tänker pä de verkligt slora förelagen, de stora statliga förelagen, - Med socialdemokraterna går det icke att resonera i det här fallet. Men jag är besviken över att vi moderater, som reserverat oss till förmän för de små företagen, icke fått med oss centern och folkpartiet. Jag önskar att vi vid voteringen får notera - vi brukar då och då fä göra det - att ledamöter från olika partier, som finner det nödvändigl, viktigt och riktigt att man löser den här frågan för de affärsidkare och hantverkare som råkar i svårigheler, röstar med reservationen. Om jag återkommer lill riksdagen efter valet - och med den opinionstrend som råder tror jag alt jag gör det - väcker jag den här motionen nästa är också. Den kommer då alt backas upp av den borgerliga regering som jag hoppas vi då kommer att ha.

Fru OLSSON i Hölö (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag hänvisar till det material som utskottet haft tillgäng till. Jag förutsätter faktiskt, herr Fridolfsson, att det utvärderingsresultat som vi fått redovisat inte bara gäller dem som del gäll bra för utan att alla är inräknade.

Men, herr Fridolfsson, om vi får tillfälle att talas vid efter valet, så återkom gärna med en motion. Men redovisa då ett material som säger någonting annat! Dä kan vi också böria resonera på ell annat sätl. Det kan vi inte göra med det material som hittills har redovisats.

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Rätt till ersättning vid lokal trafikreglering

Hen FRIDOLFSSON (m) kon genmäle:

Herr talman! De argument som vi presenterat i vår motion i år och som är desamma som vi använde i fjol och förfjol anser jag bestämt räcker för att ta ställning i den här frågan på det säll som vi yrkat i vär motion. Jag kan inle lova fru Olsson i Hölö någon annan uppläggning av frågan. Jag bara när en stilla förhoppning och önskan alt man verkligen skall läsa innantill och förstå hur nödvändigt det är alt vi löser den här frågan.

I och för sig kanske det inte är någon stor fråga, eftersom fru Olsson påvisat att man vid en utredning kommit fram till att det gått rätt hyggligt för ett flertal affärsidkare och hantverkare. Men det som jag tidigare sagt är inle dem frågan gäller. Jag talar om dem som råkar illa ut. Det är dessa som vi inom moderata samlingspartiet vill backa upp, vi tänker på små egna företagare av typ affärsidkare och hantverkare. Det är även vårt folk.

Hen BLOMKVIST (s):

Herr talman! Herr Fridolfsson är förbittrad över att civilutskottet inte har behandlat hans motion tillräckligt ingående. Han tyckeratt motionen skulle vara värd mer än två rader. I sin förbittring går han till attack mot socialdemokraterna och säger att han är förvånad över att civilutskottel och dess fru ordförande har kunnat följa socialdemokraterna, som i allra högsta grad skulle vara ointresserade av småföretagarna. Socialdemokraterna tänker bara på de stora företagen, säger herr Fridolfsson, Det är ett argument som vi socialdemokrater rätt ofta möter. Men man skulle ändå tro att dessa argument när de förs fram i riksdagen skulle underbyggas litet bättre och inte bara få formen av ett kort konstaterande.

Jag vill till protokollel få antecknat några av de insatser som socialdemokraterna gjon och gör för småförelagen. Låt mig ändå konstatera att under de senaste åren har småföretagarna fått slörre möjligheter att låna pengar. Detta har skett på olika områden. Låt mig bara ta ett exempel, herr Fridolfsson, Det är frän år 1975, ett år som ligger myckel nära i tiden. Man hade då lånat ut pengar till småföretagen genom Industrikredit, Företagskredit och företagarföreningarna, en summa som uppgick till nära nog 900 milj, kr.

Beiräffande lokaliseringsstödet, som ändå i stor utsträckning utnyttjas

127

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Rätt till ersättning vid lokal trafikreglering

av småföretagen, kan jag bara konstatera att del under budgetåret 1974/75 utgick en summa på 616 milj. kr. I myckel stor utsträckning är det småförelagarna som fått utnyttja dessa pengar. Till det skulle jag också kunna nämna alt utvecklingsfonden i myckel stor utsträckning är inriktad på de små och medelstora företagen.

Vi som är intresserade av utvecklingen i våra län har ett väldigt storl inlresse av företagarföreningarna. Del är företagarföreningarna som genom sina insatser i form av lån och stöd i olika sammanhang verkligen hjälper småföretagen. Det har väl inle undgått herr Fridolsson som sysslar med småföretagen alt en upprustning ändå skett av företagarföreningarna för att de i större utsträckning än tidigare skall få möjligheler att stödja små och medelstora företag. På tal om denna utveckling har socialdemokraterna med lika stort inlresse - jag skulle nästan vilja påstå med något större inlresse än de andra partierna - varit angelägna om all bygga upp denna viktiga verksamhet på länsplanet.

Ja, herr lalman, jag skulle kunna utveckla detla vidare, men jag lycker ändå att dessa korta kommentarer till herr Fridolfssons inlägg pekar på att herr Fridolfsson inle har någon saklig täckning för de uttalanden som han här har gjort.

128

Hen FRIDOLFSSON (m):

Herr lalman! Herr Blomkvist tycks se i mig en bitter man. Han slog fasl två gånger att jag skulle vara förbittrad. Jag framhöll att jag var besviken, och jag tror att kammarens ledamöter kunde notera den sinnesstämningen i mitt inlägg,

I regel är socialdemokratiska politiker säkra och bestämda i sin argumentering. Man vet alllid bäst. Men det är två saker som gör skickliga politiker av Blomkvists karaktär oroliga och skrämda. Del är dels när man talar om att regeringen vill socialisera, dels gör en koppling mellan socialdemokrater och stora, statliga företag, 1 ett valår är de oerhört rädda för en sådan diskussion,

Jusl den fråga vi nu behandlar kan visa om det legal något verkligt allvar bakom herr Blomkvists resonemang. Eftersom jag är generös till min natur och vill hälla mig till sanningen kan jag gärna erkänna alt även socialdemokraterna på mänga håll har förståelse för de mindre företagens problem, även om socialdemokraterna kanske vill lösa problemen på ett annorlunda sätt än vi inom moderata samlingspartiet. Om man nu i den här speciella frågan haft den inställning som herr Blomkvist så varmt talade för i talarstolen - han hade tydligen tagit med sig någon katalog överallt vad man gjort i företagarföreningarna etc, -skulle man väl i rimlighetens namn följdriktigt ha backat upp den motion vi just nu behandlar. Här är del nämligen ingen diskussion om annal än alt många mindre affärsidkare råkat i svårigheter och fått lägga ner sin rörelse. Hela deras satsade kapital har försvunnit i samband med nedläggningen. Men här vill man inle vara med. Del var det jag uttalade min besvikelse över - icke någon förbittring.

Hen BLOMKVIST (s):

Herr lalman! Jag noterar all herr Fridolfsson konstaterar alt jag har varit allvarlig. Delta är ett konstaterande som ligger helt vid sidan om del ämne vi diskuterar. Vi diskuterar om det finns fog för del uttalande som herr Fridolfsson gjorde beträffande socialdemokraternas inställning lill småföretagen.

Jag har tagit en rad exempel på områden där socialdemokraterna har gjort insaiser för de mindre och medelstora företagen. Jag har inle -och inle heller någon annan ledamot av kammaren - kunnat notera att herr Fridolfsson har bestritt dessa uppgifier, Däremol har han gjort konstateranden, som fullständigt ligger vid sidan av själva sakdebatten.

När man går ut i en debatt - det gäller herr Fridolfsson men även andra - är det klokt alt ha litet mer täckning för sina uttalanden, specielll när man gör dem så allmänna som herr Fridolfsson tidigare gjorde.

De uppgifter som jag har lämnat är sakligt riktiga. Herr Fridolfsson har inle kunnat bestrida dem. Jag skulle kunna peka på flera områden, där socialdemokraterna har gjort och kommer alt göra insatser för småföretagen.

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Rätt till ersättning vid lokal trafikreglering

Hen FRIDOLFSSON (m):

Herr talman! Till glädje för många blir detta mitt sista inlägg i denna debatt.

Herr Blomkvist hävdar alt jag talar vid sidan av frågan. Detta vill jag emellertid definitivt förneka.

Herr Blomkvisi blev illa berörd av au jag ullalade min besvikelse över all socialdemokralerna har ringa försiåelse för dessa problem. Han föredrog en rad siffror som skulle bevisa vad socialdemokraterna har gjort, I denna fråga kan socialdemokralerna verkligen visa sin goda vilja.

Diskussionen kan nalurligtvis breddas åt olika håll. Jag skall dock inle göra det ulan jag vidhåller mitt yrkande om bifall lill reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av herrar Wennerfors och Adolfsson, och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Fridolfsson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller civilutskottets hemställan i betänkandet nr 12 röstar Ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservalionen av herrar Wennerfors och Adolfsson,

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för Ja-propositionen, Då herr Fridolfsson begärde

129

Nr 72

Onsdagen den 25 februari 1976

Anmälan av inteipellalioner

rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 250

Nej - 50

Avstår - 3

§ 17 Anmäldes och bordlades

Motion

1975/76:2209 av herr Fiskejsö m.jl.

med anledning av propositionen 1975/76:112 om kungörande av lagar

och andra författningar

130

1975/76:130 av herr Sjöholm (fp) till herr socialministern om en generalklausul inom sociallagstiflningen:

Inom räiislivets område har pä senare lid begreppet generalklausul kommit alltmera i bruk. Proposition föreligger om tillämpning av generalklausul inom förmögenhetsrätten, och regeringsförslag om generell skatieflyktsklausul har aviserats. Syftet bakom införandet av begreppet generalklausul kan väl sägas vara att styra rällspraxis närmare en förankring i lagars och förfaltningars anda och mening och mindre i deras bokslav. Sålunda skall exempelvis skatteflykl kunna påvisas ha förelegat även utan hänvisning lill visst uttryckligt stadgande i någon viss paragraf

Inom sociallagsliftningen borde inslilulei generalklausul ha en given plats. Andan och meningen bakom den sociala välfärdslagsiiftningen är obestridligen all komma nödlidande människor till hjälp och undsättning, Detla syfte kullkastas icke sällan av den på myndighetshåll devola respekten för paragrafrytteriets spelregler och byråkratins budord. Även där alla materiella förulsältningar för lagens lillämpning föreligger kan samhällels hjälpinsals ulebli med en kall och närmasl cynisk hänvisning till en formalistisk peiiless, Rätistillämpningen inom del sociala områdel bjuder exempel på all lagens bokslav betyder mer än dess anda och mening. Ett enda sådant exempel skall här redovisas. En person skadas allvarligt i en trafikolycka. Det är givetvis bevisbart. Personen i fråga innehade vid olyckstillfället arbelsanställning och förlorar genom del inträffade sin inkomst. Även dessa förhållanden är helt ostridiga, Lagen om sjukpenning har skapats for att träda i tillämpning i fall som detta. Men sjukpenningen uteblir, den skadade lämnas åt sitt öde, dvs, eko-

nomisk misär, sedan vederbörande samhällsorgan, med rätt eller orätt, påstått all den skadade icke lämnal erforderlig inkomstuppgift. Hjälpbehovet försvann, samhällsansvaret vek sig inför den katastrofala avsaknaden av vederbörlig blankett. Och det är den enskilda människan som skall stå risken för att en blankett kan förkomma eller slarvas bort i myndighelshanteringen. Och risken är inte liten - utebliven sjukpenning betyder uteblivna existensmöjligheter. Min första fråga till socialministern är därför denna:

Bör inle allmänheten uppmanas eller tillrådas att sända in inkomslupp-gifl till försäkringskassan i rekommenderad försändelse med mottagningsbevis för att därmed gardera sig mot att bli ställd helt rättslös?

Socialministern torde tveklöst hysa uppfattningen att det är viktigare och angelägnare att bistå människor i nöd än' att söka efter kryphål för att slippa gripa hjälpande emellan. Det är här begreppet generalklausul anmäler sig. Inom sociallagstiflningen borde finnas en generalklausul som garanterade all dess anda och mening finge slå igenom på bekostnad av byråkratiska blockeringar och formalistiska finurligheter. En människas hjälpbehov kan bättre avläsas ur faktiska förhållanden än ur förekomsten eller frånvaron av den eller den blanketten.

En generalklausul som gör det lättare att fälla människor för skattebrott är måhända ändamålsenlig - regeringen anser uppenbarligen detta. En generalklausul som förhindrade att en bevisbart hjälpbehövande berövas samhällets stöd förefaller inte vara mindre ändamålsenlig och förvisso inle mindre angelägen. Jag frågar:

Vill socialminislern verka för att en generalklausul införes inom so-ciallagstiflningens område för att därmed eliminera byråkratins och formalismens förödande inflytande över människors möjligheter att få den hjälp lagstiftningen syftat lill att garantera dem?

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Anmälan av interpeiiationer

1975/76:131 av herr förste vice talmannen Bengtson (c) till herr handelsministern om förbud mot export av alkoholvaror:

Alkoholens väldiga skadeverkningar är väl kända i flertalet länder och inle minsl i värt egel land. Sedan mycket lång tid har åtgärder mot alkoholbruket vidtagits i Sverige, och dessa åtgärder har på grund av den alltmer ökande konsumtionen måst skärpas vid åtskilliga tillfällen. Inom detta och följande är står vårt land inför nödvändigheten av att vidiaga ytterligare åtgärder för att helst minska alkoholkonsumtionen och i vart fall förhindra en ökad konsumtion och därmed begränsa skadeverkningarna,

I utvecklingsländerna, som under relativt kort tid varit självstyrande och oberoende, är kännedomen om alkoholens farlighet inte så stor, vilket i många fall berott på analfabetism, dålig upplysning osv. Trots den bristande upplysningen har dock mänga u-länder inte haft alltför stora ölägenheter av alkoholkonsumtion. Dels har levnadsstandarden varit mycket låg och inte medgivit inköp av sådana drycker, dels har till-

131

Nr 72

Onsdagen den 25 febmari 1976

Anmälan av interpeiiationer

verkning förekommit i ganska ringa utsträckning.

Det har i' internationella sammanhang ansetts viktigt att industriländerna i olika former ger stöd åt u-länderna, och Sverige har efter måttet av sina resurser i olika former försökt ge hjälp ål ett antal u-länder. Detta bistånd har givits dels i form av materiell hjälp, dels i form av undervisning och upplysning. Det vore givetvis önskvärt att upplysning om alkoholens skadeverkningar också lämnades, men detla har hell överlämnats lill frivilliga organisationer, som på della fält med myckel begränsade resurser utfört ett berömvärt arbete. Det är dock betydelsefullt att detta arbete inte motverkas av enskilt vinstintresse eller oklok handläggning av vår hjälp till u-länder.

Med anledning av att cigaretter ingått i svensk u-hjälp till ett land väcktes förra året motion' om alt hälsoskadliga varor såsom tobak och alkohol inte skulle få ingå som en del av den svenska biståndsverksamheten lill u-länderna, I sitt av riksdagen godkända uttalande skrev utrikesutskottet om motionen: "Utskottet vill erinra om att mottagarländerna skall fritt fä välja varor som produceras i Sverige. " (Kursiveringen är gjord av mig,)

1 och med alt varubislåndet hänfördes till "varor som produceras i Sverige" kan varken tobaksvaror eller fiertalet av alkoholdryckerna förekomma i svensk u-hjälp. Det borde dä vara konsekvent att på allt sätl undvika ati exportera våra dåliga alkoholvanor till utvecklingsländerna. Nu förbereder emellertid ett bryggeri företag en helt ny marknadssatsning. Det gäller försäljning av mellanöl till Nigeria i Västafrika, En första leverans på 250 000 burkar är nu på väg till Nigeria, och om del försöket slår väl ut kommer det i fortsättningen alt röra sig om leveranser av flera miljoner burkar. Tillverkningen ligger f. n, på ca 12 miljoner burkar per år, och den nigerianska marknaden väntas bli minst lika stor. Avgörande är nu om det går att klara transporlfrågan.

Det är således uppenbart att i varie fall ett bryggeri ämnar försöka höja alkoholkonsurntionen i elt u-land. Sädana försök borde i tid stoppas sä att inte i-länderna på grund av enskilt profitintresse skall exportera alkoholvaror till u-länderna.

Med anledning av vad som sålunda anförts anhåller jag om kammarens tillstånd all lill herr handelsministern ställa följande fråga:

Ämnar statsrådet vidta åtgärder för att förhindra export av alkoholvaror till andra länder?

§ 19 Meddelande om fråga Nr 72

Onsdagen den
Meddelades att följande fråga framställts 25 februari 1976

den 24 jebruari Meddelande om

fråga

1975/76:251 av herr Winberg (m) till herr justitieministern om majoritetsval av nämndemän:

Riksdagen beslöt den 12 december 1975 vissa ändringar i rättegångsbalken, innebärande bl. a. att val av nämndeman skall kunna vara proportionellt. Lagändringen träder i kraft den 1 januari 1977.

En enhällig riksdag uttalade i samband med detta lagstiftningsärende att det var av utomordentligt stor vikt från principiell synpunkt att garantier skapades mot att ett majoritetsparti utnyttjade sin ställning till alt välja uteslutande egna kandidater.

Socialdemokraterna i Timrå kommunfullmäktige har den 23 februari 1976 utnyiijat sin majoriiel och för återstoden av 1976 valt uteslutande socialdemokrater till nämndemän.

Anser justitieministern att majoritetsval av nämndemän står i överensstämmelse med de principer för val av nämndemän om vilka riksdagen fållade beslut den 12 december 1975?

§ 20 Kammaren åtskildes kl, 15,54,

In fidem

BENGT TÖRNELL

/Solveig Gemert

Riksdagens protokoll 1975/76:72