Riksdagens protokoll 1975/76:30

Torsdagen den 27 november

Kl. 12.00

§ 1 Justerades protokollen för den 19 innevarande månad.

§ 2 Meddelande om arbetet under tiden fram till juluppehållet

Hen TALMANNEN:

Såsom framgår av uppsatta anslag blir kammarens sammanträde fredagen den 28 november ell bordläggningsplenum som lar sin början kl. 15.00.

1 nästa vecka anordnas arbetsplena tisdagen den 2 december kl. 13.00, onsdagen den 3 december kl. 10.00 och torsdagen den 4 december kl. 10.00. Sammanträdena på tisdagen och torsdagen kommer inte att fortsättas på kvällen. Torsdagssammanträdel inleds med en frågestund på en timme. De frågor som därvid inte medhinnes besvaras - liksom ett stort antal interpellationer-efter ärendebehandlingen. Sammanträdel fredagen den 5 december blir, med ändring av tidsplanen, ett bordläggningsplenum som tar sin början kl. 15.00.

Under veckan den 8-13 december anordnas ett extra bordläggningsplenum måndagen den 8 december kl. 14.00, vid vilket även interpellationssvar lämnas. Fr. o. m. tisdagen den 9 december anordnas sammanträden helt i överensstämmelse med lidsplanen, dvs. arbetsplena tisdagen den 9 december kl. 10.30 och onsdagen den 10 december kl. 09.00, frågestund och arbetsplenum torsdagen den II december kl. 09.00 och arbetsplena fredagen den 12 och lördagen den 13 december, båda dagarna med början kl. 09.00.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Meddelande om arbetet under tiden fram till juluppehållet

Om följderna av FN-uttalande om sionism

§ 3 Om följderna av FN-uttalande om sionism

Herr statsministern PALME erhöll ordet för alt i etl sammanhang

besvara följande frågor, nämligen

1975/76:89, anrnäld den 12 november, av herr Svensson i Eskilstuna (s),

1975/76:97, anmäld den 13 november, av herr Ahlmark (fp),

1975/76:87, anmäld den II november, av herr Korpås (c) lill herr utrikesministern,

1975/76:95, anmäld den 13 november, av herr Siegbahn (m), till herr utrikesministern,

1975/76:100, anmäld den 14 november, av fru Jonäng (c), till herr utrikesministern,

och anförde:

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om följderna av FN-uttalande om sionism

Herr lalman! Herrar Svensson i Eskilstuna, Ahlmark, Korpås, Siegbahn och fru Jonäng har riktal frågor lill utrikesministern och mig. Som svar på dessa vill Jag först hänvisa lill vad Sverige framhöll i sin röstförklaring i FN:s generalförsamling före antagandet av resolutionen om sionismen. Vi betonade där atl vi fullständigt och uttryckligt förkastar föreställningen atl sionism är en form av rasism och rasdiskriminering.

Del är naturligt all reaktionen i Europa mot resolutionen har blivit stark. Här bringas i åtanke den fruktansvärda förföljelse som just det judiska folket har lidit i olika länder och den diskriminering som de har utsatts för och fortfarande på sina håll utsätts för. FN-resolutionen kan ges även den tolkningen att staten Israels existens sätts i fråga. Den kan i elt känsligt läge fördjupa motsättningarna i Mellersta Östern.

Vi anser del vara synnerligen olyckligt om resolutionen splittrar FN i kampen mot rasförtryck, särskilt i södra Afrika. Som bekant pågår del s. k. FN-årtiondet för kamp mol rasdiskriminering, vars höjdpunkt avses bli en världskonferens i Ghana 1978. En rad afrikanska stater har fö. beklagat sammankopplingen av sionism med kampen mot rasförtrycket i Afrika.

Sverige måste noga pröva om vi skall delta i del forlsaiia arbetet inom ramen för rasdiskrimineringsårtiondel. Vi är inte bundna till just denna form av samarbete. Det finns andra områden, där vi såsom hittills aktivt kan ge stöd ål den fortsatta kampen mot kolonialism och rasförtryck. Och det stödet tänker vi inte uppge. Jag syftar här främst på det omfattande arbete som pågår i FN med direkt anknytning lill situationen i södra Afrika.

Resolutionens anlagande kan få olyckliga följder för FN som sådant. Alla stater och särskill de små staterna är betjänta av ett starkt FN. Organisationens betydelse är inte beroende av etl enstaka beslut sådant som del om sionismen. Utvecklingen under del gångna året har gått från konfrontation lill samarbete. Vi finner det olyckligt om stödet för FN nu skulle svikta eller organisationen utsättas för repressalier. Om en sådan inställning skulle förekomma ämnar vi motverka den.

I mitt tal i FN:s generalförsamling den 11 november sade jag följande i denna fråga: "Här i FN har ibland tagils beslut som vi anser vara olyckliga och oöverlagda. Detta ger oss inte anledning all vända oss mol organisationen eller att förvägra den vårl samarbeie. Jag är övertygad om atl vi genom en öppen dialog, i god tro och med god vilja aldrig behöver nå dithän alt våra meningsskiljaktigheter skapar något reellt hot mot våra FN-instilulioners själva existens."

De direkta följderna för FN i just detta sammanhang blir enligt min mening i hög grad beroende av utvecklingen i Mellersta Ösiern. Det är också läget där som har drivit fram resolutionen. Detta framhöll jag också inför FN:s generalförsamling. Antagandet av sionismresolutionen understryker därför den tvingande nödvändigheten av au intensifiera ansträngningarna alt uppnå en lösning i Mellersta Ösiern. Regeringens uppfattning om vad som är nödvändiga element i en sådan lösning har

tidigare redovisats i riksdagen. Vår syn härpå har icke förändrats genom sionismomröst ningen.

Hen SVENSSON i Eskilstuna (s):

Herr talman! Besvikelsen över all en majoritet medlemsländer i FN:s generalförsamling röstat igenom den skamliga resolutionen om att sionism är all betrakta som en form av rasism kom klan fram i statsministerns svar på min enkla fråga. För delta tackar jag.

Del tragiska är att inte bara Israel skändats ulan att FN-resolutionen kan skada kampen mot rasförtrycket i Sydafrika och de krafter som vill visa förståelse för arabernas sak i Mellersta Ösiern.

Jag delar statsministerns uppfattning atl vad som hände i FN inte bör leda lill att Sveriges grundläggande förhållande lill världsorganisationen förändras. Statsministern sade redan i USA all majoriteten brukat sin makt på etl oansvarigt sätt. Men detta får inte komma oss alt glömma all den tredje världen representerar en stor del av mänskligheten - ja, den absolut största delen. Vi har atl leva med denna internationella realitet och anser det riktigt all den avspeglas i FN:s generalförsamling. Del är vår sak all söka påverka utvecklingen och därmed bidra till lösningen av de problem som mänsklighetens fortsalla existens slår och faller med. Därför delar Jag uppfattningen att man inte skall vidta repressalier med anledning av resolutionen.

Kan man trots alll hitta några ljuspunkter i besvikelsens mörker efter sionismresolulionens antagande? En positiv sak är all exiremislerna i FN måsle uppge sin ursprungliga plan alt utestänga eller suspendera Israel från all vara medlemsnalion i generalförsamlingen. Ur denna synvinkel blir den antagna resolutionen ett surrogat - en meningsyttring eller ell temperamentsutbrott utan konkret anvisning om vad som skall hända i framtiden. Israels känsla av internationell isolering måste trots alll vara något mindre nu än förr genom de västeuropeiska ländernas uppslutning mol resolutionen.

Det FN-resolutionen visar är all den som säger sig stå fast vid Israels rätt alt existera och samtidigt stöder vad man kallar palestiniernas legitima rättigheter måsle mena något annat än vad de palestinska organisationerna och deras supportrar kräver. Israel kan inte uppfatta en gemensam palestinsk stat som någonting annat än ell utplånande av det Judiska nalionalhem som skapats och vars upprättande följt på ett FN-beslul, godkänt av både Sovjet och USA.

Paleslinaarabernas självbestämmanderätt måsle - om man menar allvar med all Israel har rätt atl leva - utövas över etl territorium utanför det judiska folkels av FN tilldelade område.

Det fanns en förhoppning i regeringsdeklarationen av den 22 november 1974 om en varaktig fred i Mellersta Östern-området. Men den kan inte infrias i en atmosfär skapad av FN-resolutionens anda. Genom att beteckna sionismen som rasistisk förvägrar man det judiska folket samma grundläggande rättighet som tillkommer andra folk - nämligen rätten till nationellt självbestämmande.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om följderna av FN-uttalande om sionism

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om följderna av FN-uttalande om sionism

Hen AHLMARK (fp):

Herr talman! Sionismen är drömmen om en Judisk stal, ett svar på århundraden av förföljelser mol judar. I varje lid har Judar förtryckts eller förintats för sin tro och sitt ursprung. När den sionistiska rörelsen började växa sig stark i slutet av 1800-talet byggde den på insikten, all ulan en judisk stal kommer Judarna inte all kunna leva i trygghet.

I vår tid har vi sett antisemitismen explodera i grymhet och ondska. Sex miljoner Judar dödades av nazisterna. Israel, den sionistiska nationen, blev ett svar på judeutrotningarna i Europa. Utan en stat med judisk majoritet kan vi aldrig få en garanti för att åtminstone ett land är villigt att la emot judar på fiykl. Den siaten finns i dag. Under mer än 27 år har Israel levt under hotelser och angrepp. I Israel har hundratusentals tidigare förtryckta Judar fåll en chans atl börja etl nytt liv i frihet.

Ell antal diktaturer har nu i FN fördömt den enda demokratin i Mellersta Ösiern som "rasistisk". I sak kan ingenting vara mer orimligt. Israel är ju ell skydd mot den typ av fördomar mol en etnisk grupp som antisemitismen utgör. Denna skamliga resolution är dessutom ett hot både mol Förenta nationernas anseende och framlid och mol den kamp mot rasism som Sverige aktivt deltar i. Det gläder mig atl statsministern i sitt svar, som jag tackar för, slår fast atl vårl land bestämt vänder sig mot FN:s fördömande av sionismen, alt vi kommer all söka motverka ett sönderfall av Förenta nationerna och att vi fullföljer arbetet mol kolonialism och rasförtryck.

Men jag vill lägga till en sak. Också i den palestinska terrororganisationen PLO:s program påstår man, t. ex. i artikel 22 i dess stadgar, atl sionismen ärrasistisk. Del äralltså samma tanke som i FN-resolutionen. Hos PLO utvecklas den tanken så att Israel måste försvinna som judisk stat. Många uttalanden från ledande företrädare för PLO har bekräftat den hållningen: Israel skall utplånas genom krig och terror.

Därför vore det logiskt om Sverige i FN och på annat sätl intog samma hållning gentemot PLO och dess program som gentemot den resolution som vi nu med rätta har röstat emot. Enligt min mening står del i strid med fredens och folkrättens grundläggande principer atl som Sverige stödja eller enbart avslå från alt rösta om resolutioner som stärker PLO:s ställning och prestige. Min uppmaning lill statsministern blir därför: Var lika entydigt kritisk när PLO fördömer sionismen som rasistisk som när FN:s generalförsamling gör det.

Israel drabbas inte av den här resolutionen. De förlorande är rasismens offer världen över. Israel kan betrakta dokumentet som elt papper ulan innehåll. Det tragiska är att Sydafrika och Rhodesia kanske inte längre känner trycket av en samlad världsopinion som de borde göra. Det är inte de goda krafterna som vunnit på resolutionen. Det är de krafter som slår för fördomar, hets och förtryck.

En sund känsla för nationell och etnisk egenart kan vara ell stöd för nationellt och individuellt självförtroende och därmed för utveckling. Den må sedan lill kraftansträngning samla araber eller afrikaner, asiater eller latinamerikaner, palestinier eller israeler. Den kan ge utlopp för etl folks friska kraft. Rasismen är etl uttryck för sjuka och unkna drifter, och del är dessa som nu kommit lill elt beklagligt uttryck i själva det FN-dokumenl vars syfte skulle ha varit alt bekämpa just dem.

Om denna resolution skall ligga till grund för det fortsatta arbetet mol rasism, kan vi inte medverka. Våra vänner får då sakna vår röst i arbetet inom ramen för Förenta nationernas årtionde för bekämpande av rasism och rasdiskriminering. Vi kan inte bidra lill internationella fonder, vilkas mål skulle vara all bekämpa sionism. Vår plats måste då stå tom vid den planerade världskonferensen i Ghana.

Som statsministern mycket riktigt underströk får vi emellertid inte la detta som etl skäl för att minska våra ansträngningar all stödja och utveckla FN. Vi kan inte vara utan FN. Det måsle finnas som ett bålverk i kampen mol fördomar och folkhat, i kampen för frihet och demokrati.

Herr lalman! Jordens folk måsle åter samla sig för den kampen och genomskåda de krafter som förnedrar och missbrukar dem och deras länder.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om följderna av FN-uttalande om sionism

Hen SIEGBAHN (m):

Herr talman! Jag ber alt få lacka statsministern för del svar som Jag i likhet med övriga frågeställare fått på min fråga.

Jag ställer mig nog mera tveksam till statsministerns uttalande om atl vårt ställningstagande till FN inte skall göras avhängigt av enstaka beslut, såsom det om sionismen. Del är Ju inte fråga om elt enstaka beslut som här träffats i FN. Vi vet hur man på arabhåll under de gångna åren i alla möjliga organisationer och i olika sammanhang, inte bara i FN, tagit upp förslag lill resolutioner i Mellanösternfrågan.

Man kan naturligtvis fråga sig hur allvarlig denna fråga i dag är dels för FN som organisation, dels för Israel. Man kan kanske också utsträcka frågan lill alt gälla vilka konsekvenser den möjligen kan ha för utvecklingen av politiken och mentaliteten i andra berörda länder. Araberna går fram längs två linjer. I kon.sekvens med del förhållandet atl man aldrig accepterat Israels existens eller i varje fall aldrig vågat sälla etl sådant erkännande på pränt eller ta det i sin mun har givetvis en av huvudlinjerna för deras agerande varii att få Israel uteslutet ur såväl FN och dess underorgan som annat internationellt samarbete. Samtidigt härmed driver man - och det i ökande grad i takt med att svårigheterna

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om följderna av FN-uttalande om sionism

tornar upp sig - en allmänt anliisraelisk propaganda.

Vi vet hur aktiviteterna har lagts upp under det gångna året, bl. a. vid de muhammedanska staternas konferens i Djidda, där man fick stöd för tankarna på Israels uteslutning ur FN. Vid de afrikanska sialernas konferens någoi senare i Uganda var stödet inte hundraprocentigt men ganska kraftigt. Vid de s. k. neutrala sialernas konferens i Lima gjordes sluiligen en del allmänna fördömanden av Israel, och länderna uppmanades all överväga Israels uteslutning eller andra åtgärder mot Israel.

Sådana resolutioner har antagits under det gångna året av UNESCO, av Internationella arbetsbyrån, ILO, av Världshälsoorganisationen, WHO, av kommissionen för de mänskliga rättigheterna och av den internationella kvinnokonferensen i Mexico. Den för dagen viktigaste resolutionen är naturligtvis den som nyligen antogs av Förenta nationerna.

Det är möjligt all detta resolulionsraseri i grunden inte väsenlligl skakar möjligheterna för en av FN:s medlemsstater, Israel, atl existera och fort-sälta att utvecklas, men del är klan all del har en oerhört allvarlig psykologisk effeki. Jag är mera bekymrad för FN:s allmänna arbetsmöjligheter. Under den korta tid som står mig lill förfogande hinner Jag inte närmare gå in på delta, men jag iror alt det är fel att inte inse den oerhörda fara för FN:s möjligheter att fungera som uppslår, om dessa resolutioner förs fram inte bara en gång utan kanske tio gånger i alla FN-organ. Det är fråga om en organiserad verksamhet, inför vilken Sverige har all anledning att försöka skapa en )iolilik och atl aktivt medverka lill alt främja syften som ligger oss alla varmt om hjärtat. Jag får återkomma senare i denna fråga.

Fru JONÄNG (c):

Herr lalman! Jag ber atl få tacka statsministern för svaret på min fråga. Svensk opinion är entydig i sitt fördömande av FN-besluiei all definiera sionism som rasism.

Jag ingick i den svenska FN-delegaiionen när frågan behandlades i FN - jag arbetade med frågan i tredje uiskotiet. Jag vill intyga att den svenska FN-delegationens medlemmar verkligen gjorde ansträngningar för alt undvika det olyckliga beslutet. Vi framhöll på ett tidigt stadium den försvagning som skulle ske av hela arbetet med bekämpande av rasismen och hur del i själva verket skulle bli rasismens offer som drabbades, om man inte längre skulle kunna uppnå den consensus som funnits tidigare i FN i dessa frågor.

Jag beklagar utgången.

Som tillhörig oppositionen får man ofta finna sig i okloka beslut i denna kammare. Del skulle dock aldrig få mig au för en sekund ifrågasätta riksdagens vara eller inte vara. Vi har upplevt ett häftigt anlopp mot FN-instilutionen i USA, i andra länder i världen och även på något håll här hemma. FN är nödvändigt. Vi har atl arbeta vidare och på alll säu stödja FN.

Den centrala frågan för oss är hur Sverige skall agera framöver när

det gäller bekämpande av rasismen. Hade del inte varit för sionismresolutionen skulle vi ha röstat ja lill resolutionen om rasbekämpnings-årtiondei och ja till konferensen i Ghana 1978.

Rasdiskrimineringsfrågorna har alltid och med rätta haft hög prioritet
i FN-arbetel och i vårl internationella arbeie. Som centerpartist har man
en hållfast grund också när det gäller rasbekämpningsfrågorna i tesen
om alla människors lika värde i vårt partiprogram. 1971 proklamerades
som internationellt år och 1970-talet som årtionde för all bekämpa ra
sismen. '

Jag anser att vårt påtvingade nej lill rasbekämpningen inie får innebära att vi slår oss ner med armarna i kors. Vår frihet och våra möjligheter atl arbeta mol det vi anser är rasdiskriminering kvarstår ograverade och bör utnyttjas kraftfullt. Solidariteten med alla som ännu lever under rasförtryck kräver det. Det är hög lid att rasdiskrimineringen för alllid förpassas ur världen.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om föhderna av FN-uttalande om sionism

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Jag kan helt instämma i vad fru Jonäng här har sagl. Vid en lunch som FN:s generalsekreterare anordnade och där säkerhels-rådels samiliga medlemmar var med framförde jag identiskt samma synpunkter om nödvändigheten av att kunna tolerera en majoritet, även om den fattar okloka beslut, och atl inte vända sin naturliga vrede mot institutionen som sådan, där beslutet har fattats.

Självfallet fördömer jag alla som hävdar att sionismen är en form av rasism, vare sig det är PLO, enstaka arabländer eller de mycket lärda arabiska professorerna som har skrivit i ämnet, eller om del är FN:s generalförsamling som gör det - även om del ju får en särskild dignitet när FN gör del.

Detta hindrar inte atl man kan erkänna det palestinska folkets legitima rättigheter, all det har en nationell ideniiiet och alt det också har rätt lill självbestämmande och måsle ha företrädare som driver det palestinska folkels syften.

Jag tycker atl beslutet är djupt beklagligt, men jag vill ändå understryka att tendensen går i riktning mot en förståelse för atl sådana extrema åtgärder är okloka. I somras, i Siockholm - premiärminister Rabin var då med - tog vi mycket kraftfullt ställning mol alla tankar på atl utesluta Israel ur FN. Den tanken har sedan kommit bon. Även vid beslutsfattandet om den här resolutionen i FN röstade snan sagl hälften av medlemsstaterna emot den eller avstod från au rösta. Jag tror au man med tålmodigt arbete och ulan att så att säga förfalla lill molkonfrontaiion i FN kan skapa den atmosfär av saklighet som är en förutsättning för au Mellersta Östern-konflikten skall kunna lösas.

Hen AHLMARK (fp):

Herr lalman! Siaisministern och Jag är överens om palesliniernas rätt till självbestämmande och om atl de har en nationell identitet. Vi har

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om följderna av FN-uttalande om sionism

diskuterat detta tidigare i kammaren. Palestinierna har rätt till en stal, eller del av en stat, vid sidan av Israel och i fred med Israel.

.Men som vi känner till har ju PLO etl helt annat program. Och vi tycks vara överens om att påståendet all sionismen är rasistisk är orimligt. Då är det viktigi att vi ständigt kritiserar ett sådant påstående och röstar emot det.

När FN:s generalförsamling säger alt sionismen är rasistisk har man övertagit påståendet från PLO:s program. Var och en som har följt debatten inom de mest militanta palestinska terrorgrupperna finner atl tanken atl sionismen är rasistisk rymmer i sig själv grunden för deras verksamhet. Den tanken är en krigsförklaring mot Israel: om sionismen är rasistisk, måsteju Israel försvinna, eftersom man skall bekämpa rasismen!

Mitl tillägg lill statsministerns svar, vars värderingar jag delar, är att man inte enbart kan rösta emot en FN-resolution i ämnet och sedan i andra sammanhang stödja PLO eller lägga ner sin röst när PLO och dess program kommer upp. Sverige bör i stället konsekvent kritisera varje resolution och varje organisation som påslår atl sionismen är rasistisk och rösta i enlighet därmed.

Hen KORPÅS (c):

Herr talman! Statsministern underströk ytlerligare i sitt andra anförande vad han sagl i sitt första, nämligen alt tendensen går mot en större förståelse folken emellan inom Förenta nationernas ram. Jag vill också gärna betona del, men del är då angeläget all vi inte menar alt vi gynnar den tendensen genom atl släta över - och Jag tror inte heller alt detta är statsministerns mening - utan alt vi bäsl gagnar den tendensen även i fortsättningen genom att tala rent ul när sädana här saker inträffar.

Sedan vill Jag säga all del också för mig är klart atl delta inte får leda till atl vi förtröttas i själva kampen mot rasdiskriminering men alt vår kamp möjligen får finna andra former.

Hen SIEGBAHN (m):

Herr talman! Jag tror att regeringen ändå har sett på delta problem på ett något för begränsat sätt. Det är klart all den definitiva lösningen uppnås först genom all del blir fred i Mellanöstern och alt vi bör göra allt vad vi kan för atl medverka lill det. Men tiden går. Jag tror inte det är riktigt atl säga all man nu kommit lill klarhet om att man inte kan utesluta Israel ur FN; vi kommer säkerligen atl få uppleva försök till det nästa år i de former som kan befinnas lämpliga, liksom det hände med Sydafrika förra året. Under mellantiden är det - inte bara .sett ur Israels synpunkt, utan även ur både FN och FN-stalernas synpunkt -av intresse au en riklig politik bedrivs för alt förhindra detta förpestande av inlernationella organisaiioner.

Herr Palme sade i en intervju med Newsweek häromdagen atl det ibland gäller att ta till hårda och starka ord - och del vet vi ju att herr Palme har gjort vid olika tillfällen - men vi borde i detta sammanhang

kanske inte bara konstalera alt vi håller på FN och all vi inte låter denna inställning påverkas av den här resolutionen utan också försöker skapa en strategi för hur vi politiskt skall uppträda i olika sammanhang för all aktivt och på olika sätt - och självfallet inte bara med hårda ord - inge de berörda parterna en känsla för vad vi tycker är en rimlig politik. Del är alldeles klart, som herr Rydbeck på regeringens vägnar sade, all man måste besinna att FN inte är något annat än sina medlemsstater. Ja, del är just det vi måsle besinna. Det är alliså mol medlemsstaterna kritiken skall rikta sig, i ell försök all hjälpa dem ur del moras som har skapats genom dessa ständiga uttalanden mot Israel, och inte mol FN som sådant.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om följderna av FN-uttalande om sionism

Hen SVENSSON i Eskilstuna (s):

Herr lalman! Jag delar statsministerns uppfattning au man bör iaktta tålmodighet - en reformistisk tradition - då det gäller atl åstadkomma en dialog mellan länderna i Mellersta Ösiern och atl det inie hjälper med några hårda ord. Jag håller också med statsministern om alt det var värdefullt alt notera all Israel vid omröstningen i FN för första gången på tre år fick praktiskt tagel alla västeuropeiska länder bakom sig när del gällde att motarbeta den här resolutionen.

Jag uppfattar också regeringsdeklarationen av den 22 november 1974 som inte förenlig med etl fullföljande av PLO:s program. Men Jag förutsätter atl när regeringen vill verka för fred i Mellersta Östern kan en utgångspunkt vara alt även PLO kan ändra sin inställning. Förutsättningen för en dialog är ett bevarande av Israels rätt atl leva. Palesliniernas krav på nationell identitet kan givelvis inte tillgodoses genom att de får skapa en stal på Israels område.

Fru JONÄNG (c):

Herr lalman! FN-beslutet underlättar sannerligen inte någon lösning av konfiikien i Mellersta Östern. Jag kan instämma i statsministerns ord atl det är ell oklokt beslut, och enligt min mening binder araberna ris åt sin egen rygg. Man kan naturligtvis se deras agerande i FN som en följd av deras tidigare misslyckanden under året både vid OAU:s möte i Kampala och vid de alliansfria staternas möte i Lima; de ansåg väl alt deras prestige var i fara. Det är emellertid intressant au konslatera den faktiska splittring som skedde i del afrikansk-arabiska blocket. Del var ju hälften av de afrikanska icke-arabiskh staterna som antingen röstade mot resolutionen eller avstod från att rösta.

Naturligtvis är del en spekulation, men personligen kan jag tänka mig att sionismbeslutel kommer att bli en död bokslav. Genom beslutet kommer av alll all döma en ekonomisk åtstramning all ske när det gäller FN:s möjligheter alt bekämpa rasism, och då iir del väl troligt atl med de medel som man har tillgängliga går man in i tidigare påbörjade arbeten, t. ex. bekämpande av rasismen i Sydafrika. Jag tror alltså atl både ekonomiska och andra praktiska svårigheter skulle bli oöverstigliga för FN-

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om föhderna av FN-uttalande om sionism

organen, om de försökte sälla in sina resurser på att bekämpa sionism i stället. För oss är det givelvis omöjligt alt gå in i några som helsi sådana aktioner.

Statsministern är i sill svar liiei grand tveksam om vårt framtida agerande, och del kan jag själv förslå, eftersom mycket är öppet i dessa frågor och vi måste följa utvecklingen. Men jag vill understryka att när det gäller vår grundinställning får i varje fall ingen tveksamhet råda om vår solidaritet med alla människor som lever under rasförtryck och om vår vilja att bekämpa rasismen.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Dessa anklagelser mot sionismen framförs ju inte bara från palestinaaraberna ulan från alla arabiska länder. Del är en stor vetenskaplig apparat, som jag har studerat med förvåning.

Del är nödvändigt att i denna situation lala klarspråk och säga all vi från vår ulgångspunkl omöjligen kan acceptera delta. Än mindre kan vi acceptera våldet och terrorn som metod för alt nå resultat. Däremot kan vi acceptera - och aktivt verka för - en fredlig lösning som tillgodoser det palestinska folkets nationella krav och intressen. I det syftet - med klart vidhållande av vår principiella inställning - är vi självfallet beredda au diskutera med företrädare för detta palestinska folk.

Men just i kombinaiionen klarspråk i grundfrågor och öppenhet i fredsfrågor tycker Jag mig se tecken pä att del tålmodiga arbetet börjar ge effeki.

Hen AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag delar helt statsministerns förhoppning om en fredlig lösning av Mellersta Östern-konfiikten och om samtal med palestinier som vill ha en fredlig lösning.

Däremot är jag nog mer pessimistisk i fråga om lägel än vad statsministern är. Om man följer vad ledande företrädare för PLO säger om Israel i dessa dagar, så finner man alt deras hållning inte har undergått någon förbättring. Jag hänvisar bl. a. lill del senaste numret av Newsweek, där PLO:s s. k. utrikesminister och ledare för FN-delegationen Kaddoumi förklarar atl sionismen är rasistisk. I en lång intervju kommer han lill slutsatsen alt "delta sionistiska getlo Israel måsle förstöras". Del är PLO:s officiella politik.

Därför menar jag alt vi med samma lydlighel med vilken vi nu har röstat emot FN-resolutionen om sionismen skall rösta emot resolutioner som ger PLO och dess program ökat siöd i iniernaiionell politik.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Om inrättande av ett statligt centralt personuppdateringsregister

Herr finansministern STRÄNG erhöll ordet för att besvara herr Hugossons (s) den 19 november anmälda fråga 1975/76:109, och anförde:

Herr talman! Herr Hugosson har frågat mig om regeringen avser au förelägga 1975/76 års riksmöte förslag om inrättande av etl statligt centralt personuppdateringsregister i enlighet med dalasamordningskommitténs förslag.

Som svar till herr Hugosson vill jag anföra att frågan f n. bereds inom berörda departement. Jag räknar med alt regeringens ståndpunkt skall vara klar inom den närmaste tiden.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Ont Inrättande av ett statligt centralt personuppdateringsregister

Herr HUGOSSOM (s):

Herr talman! Samtidigt som jag tackar finansministern för svaret på min fråga konstaterar Jag att del ändå inte är elt entydigt och klart svar huruvida vi får elt förslag lill etl statligt centralt personuppdateringsregister under innevarande riksmöte.

Frågan om etl statligt personregister har en lång lidandes historia. År 1972 lade finansministern fram en proposition med förslag till etl statligt uppdateringsregisler. Jag förutsätter att finansministern i dag har samma uppfattning som han hade 1972, när han lade fram denna proposition. Olyckligtvis fälldes propositionen av riksdagen med hänvisning lill inlegritetsskyddet. Jag hävdade då i debatten - och det gjorde även finansministern - atl om vi icke fick elt centralt register, skulle det uppslå en mängd olika personregister hos olika statliga inyndigheter och hos privata företag. Det är precis vad som har hänt.

Redan 1974 skrev datainspektionen till regeringen och krävde att ell statligt centralt personregister skulle upprättas. Det är intressant atl det var en enig daiainspekiion som gjorde delta - sammansatt av representanter för de olika politiska partierna.

Statskontoret konstaterade i år atl elt sådant här register behövs. Da-tasamordningskommillén har gått in lill regeringen och sagl all man snarast möjligt bör upprätta registret, och jag tror det är väldigt viktigi alt man gör det, för om vi skall faen möjlighet atl följa integriieisfrågorna från datainspektionens sida måste vi ha ett register.

Det föreligger i dag önskemål från ett flertal olika statliga myndigheter att upprätta ytterligare sådana här centrala personregister, och ett flertal privata företag ligger i startgroparna för atl inrätta register. Vi har från datainspektionens sida försökt alt hålla igen. Men del föreligger alltså etl uppenbart behov av sådana här register, och då menar vi att Just med tanke på angelägenheten av au skapa garantier för den personliga integriteten är det bättre atl det finns ett siailigt register som kan kontrolleras. Därför är det min förhoppning all finansministern har samma inställning i dag som han hade 1972 och atl riksdagen snarast möjligt får ett förslag i den här frågan.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Otn parlamentarisk kontroll av statsverkets datorköp

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Herr Hugosson har en klart deciderad uppfattning i den här frågan, och min mening skiljer sig inte nämnvärt från herr Hugossons.

Emellertid är själva problemet litet mera komplicerat nu. Som herr Hugosson själv påpekade har det släppts fram en del privata dataregister, och en del ämbetsverk är ute på samma väg. Vi har då sagl oss alt vi behöver göra en inventering och se över vilka verkningar del får. I och med atl man gör etl enda centralt dataregister måste ju, om det skall bli någon effekt av det och ordning på del hela, alla andra register förbjudas. Detta förbjudande av alla andra register vill vi ha en litet bättre överblick över innan vi tar den slutliga ståndpunkten. Men jag hoppas kunna ge herr Hugosson ett svar inom den närmaste liden.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Jag tackar finansministern för det kompletterande svaret, som Ju litet mera entydigt pekar mot att vi så småningom får etl förslag.

Jag är medveten om att det blir vissa komplikationer för redan inrättade register, men det gäller ju en lillständsgivning enligt datalagen. Från dalainspektionens sida har vi, då vi tvingats ta ställning i sådana här fall på grund av atl del föreligger skäl för denna typ av register, sagt att man får tillstånd t. v. Vi har också i de senaste besluten sagt all därest ett statligt register inrättas kommer vi på nytt all ta upp frågan med de registeransvariga som har fått tillstånd.

Jag tror icke alt det blir några komplikationer. Men det är viktigi för alla de institutioner och företag som nu ligger i startgroparna alt de relativt snart får ett besked. Annars är del risk att det görs en mängd felinvesteringar och all man startar nya register som - enligt milt förmenande -uppenbarligen icke behövs och dessutom icke är lämpliga, om vi skall ha en chans lill kontroll när del gäller riskerna för den personliga integriteten.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5 Om parlamentarisk kontroll av statsverkets datorköp

Herr försvarsministern HOLMQVIST erhöll ordet för atl besvara herr Danelis (m) den 14 november anmälda fråga, 1975/76:102, och anförde:

Herr talman! Herr Danell har frågat mig om Jag - för alt undvika en upprepning av tidigare misstag med datorköp - före regeringens beslut i den nu aktuella datoraffären avser erbjuda en parlamentarisk kontroll UV tillgängligt beslutsunderlag.

Som herr Danell säkert vet har riksdagen i samband med budgetarbetet gett bemyndigande till regeringen för bl. a. anskaffning av datamaskiner. Detta innebär alt riksdagen tagit ställning lill behovet och inriktningen av dalamaskinanskaffningen.

Inom försvaret svarar försvarets rationaliseringsinstitut gentemot statskontoret för samordning i fråga om anskaffning och utnyttjande av datamaskiner. Vid en anskaffning bedömer institutet i samråd med statskontoret behovet av datamaskinuiruslning. På grundval av dessa bedömningar görs tekniska och ekonomiska värderingar som underlag för regeringens beslut.

Jag finner inga skäl atl frångå denna ordning.

Hen DANELL (m):

Herr talman! Jag ber all få lacka för svaret.

Dalorköpen till försvaret har på grund av en rad misslag blivit en långrandig, stundom skandalartad affär. Det arbeie som startades omkring 1970 för atl köpa två datorer fördröjdes ett år av regeringens osäkerhet, innan beslut 1972 fattades om en leverans, som borde ha skett 1972/73 men som blev av först i Januari och augusti 1975. Innan de båda maskinerna ens var på plats meddelade användarna att de var obrukbara och snarast måsle bytas ul mol maskiner av annat fabrikat. Det är alltså denna nu fem år gamla affär jämte order om en tredje maskin som nått sin upplösning med regeringens beslut i torsdags.

För den personal som misshandlats genom byten till datasystem som inte fungerat är naturligtvis ett beslut i sig elt steg framåt med hänsyn lill den tidigare ovissheten. Men myckel måsle ändå göras för all denna personal skall kunna orka med att under en tvåårsperiod arbeta in sig i del fjärde datasystemet under en tioårsperiod.

Min fråga, som framställdes för snart två veckor sedan till försvarsministern, var föranledd av atl Jag väl kände lill den dalaskandal som innebar alt regeringen mot alla sakskäl valde ell fabrikat som sedan inte alls fungerade. För atl undvika ell liknande felsteg, och med hänsyn till alt Jag hade tillgång lill det hemligstämplade underlag som fanns för regeringens beslut och däri hade upptäckt en rad underligheler, ansåg jag alt det skulle vara av värde om regeringen förankrade sitt ställningstagande genom alt erbjuda en parlamentarisk kontroll. Min fråga skulle ha behandlats positivt, om elt uns av vilja till detta hade funnits, eftersom försvarsutskottet hade inplanerai en information om just datorköpen fem dagar efter det nu fattade regeringsbeslutet.

Herr lalman! Med anledning av del nu fattade beslutet har Jag ett par frågor att ställa lill försvarsministern:

För det första: I valet mellan två leverantörer, där del finns två mellan berörda myndigheter olika uppfattningar om hur en värderingsanalys skall konstrueras och myndigheterna kommer till motsatta resultat i val av maskintyp, och drift- och sysiemutvecklingskostnader för den tioåriga livstiden är omkring en halv miljard kronor, frågar Jag mig hur regeringen med utgångspunkt i en förhållandevis liten skillnad även enligt den ansvariga myndigheten kan välja en datortyp just på grund av ekonomiska aspekter på själva inköpskostnaderna.

För det andra: Beredskapssynpunkterna har av beslutsunderlaget att

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om parlamentarisk kontroll av statsverkets datorköp

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om parlamenlansk kontroll av statsverkets datorköp

döma vägt lätt i statskontorets behandling av ärendet. Eftersom man nu har valt en maskin som endast finns i ell mindre antal exemplar i vårt land och i sitt senaste utförande bara finns i ett exemplar i USA, så undrar jag när försvarsministern tror att vi med hänsyn lill krigets krav, beredskapsplanering m. m. kan ha fått en tillräcklig beredskap inom dataområdet.

För del tredje och sista: Med hänsyn till de enorma svårigheter som personalen haft alt brottas med, och då även valet av maskin kommer att innebära en lång övergångsperiod till denna, frågar Jag nu om försvarsministern avser alt på något sätt vidta åtgärder för all personalen skall kunna genomföra sina nya åligganden.

Herr försvarsministern HOLMQVIST:

Herr talman! Försl och främst vill jag säga att herr Danelis tanke att tillsätta en parlamentarisk kommission med uppgift atl utvärdera ett material som är under behandling i ämbetsverken är ganska förbryllande. Om vi tillämpade den metoden på flertalet områden inom statsförvaltningen skulle vi hamna i en mycket underlig situation.

Jag kan heller inte se alt del är något fel på den nuvarande ordningen. Om herr Danell tar fram årets budgetproposition och läser vad som där sagts om datamaskinköpen, så skall han finna att där döljes inte på något sätt all detta är en svår fråga. Alt vi har haft svårigheter med det datasystem som vi valde 1973 redovisas också för riksdagen. Utskollel har möjligheter alt fordra in handlingarna i ärendet, och jag undrar om inte utskollel också under hösten har utnyttjat möjligheten au träffa representanter för de olika ämbetsverken. Jag tycker som sagl att denna herr Danelis tanke är mycket märklig.

Vad sedan herr Danelis frågor angår är del svårt för mig all ge utförliga svar på dem på den korta tid som här slår mig lill buds. Men vad den första frågan angår kan jag ändå säga atl vi ofta ställs i den situationen alt vi får värdera två olika bedömningar som ämbetsverken har gjort och att vi ju ändå måsle träffa elt avgörande. Det är inte någon unik situation.

Hen DANELL (m):

Herr talman! Vad beträffar den parlamentariska kontrollen vill Jag säga att jag aldrig krävt någon kommission. Jag frågade försvarsministern om man i det myckel förvirrade läge som rådde för ett par veckor sedan inte kunde länka sig att erbjuda en parlamentarisk kontroll i exempelvis försvarsulskollet - ett sammanträffande i ärendet var också inplanerat före regeringsbeslutet - för att försöka få bredaste möjliga underlag för ett vettigt ställningstagande. Det är enorma belopp som på grund av tidigare misstag har förlorats på detta område under senare år.

Jag vill ge försvarsministern möjlighet att också svara på mina övriga frågor. Vad tänker man göra för all ge personalen en chans au genomföra det mycket lunga arbeie som ligger framför den? Jag frågar mig också:

Vad avser man all göra för atl få lill stånd en tillräcklig beredskapsplanering? När kan den komma? Jag frågar detta med hänsyn till de problem som i dag finns. Vi har i Sverige endast ell mycket litet antal maskiner av den typ som man nu valt vilka skulle kunna användas som utbytesmaskiner i ett krigsläge.

En rad olika omständigheter visar alt regeringen haft ett svagt beslutsunderlag. Därför lycker jag alt man borde kunna få svar på de rader av frågor som anmäler sig. Vi fick det dess värre inte i försvarsutskottet häromdagen, och därför hade Jag hoppats att få det i dag.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om parlamentarisk korihroll av statsverkets datorköp

Herr försvarsministern HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Danell säger nu alt han med formuleringen av sin fråga inte menat annat än att regeringen skulle ge utskottet information innan avgörandet träffades. Men även det menar Jag skulle innebära au man inför en ny princip på ett speciellt område.

Beträffande personalens möjligheter atl anpassa sig till det nya systemet hyser jag inte några betänkligheter. Jag har en bestämd känsla av att del är möjligt för personalen alt växla över från ett syslem lill ett annat. Det finns mycket som är gemensamt, och såvitt Jag förslår är delta inte en avgörande svårighet.

Man har också alt se lill framtiden. En av de bedömningar som regeringen haft att göra har varit: Hur skall vi försäkra oss om etl syslem som hör framliden lill? Vi har kommit till den uppfattningen att det val vi nu har gjort representerar den bästa lösningen. Svårigheterna att skola om personalen bedöms alltså inte som så stora att del skulle vara omöjligt att klara del.

Hen DANELL (m):

Herr lalman! Än en gång: Mitl önskemål om en parlamentarisk kontroll i någon form framställdes med utgångspunkt i au det rådde en extraordinär situation; i bakgrunden fanns många dyra tidigare misslag, och del fanns risk för att några av dessa misstag skulle upprepas med hänsyn lill del beslutsunderlag som fanns inför regeringens beslut i torsdags.

Statsrådet var i våras optimistisk och trodde att de båda inköpta datorerna, som kom från Datasaab, skulle kunna fungera något så när -och optimistisk skall man vara. Nu gick det ju dess värre mycket illa.

Det fanns redan tidigare skadeståndskrav som också delvis hade tillgodosetts. Men nu har del gått ännu värre än vad man då befarade. Det heter i beslutsunderlaget från statskontoret att en slutlig reglering skall ske av problemen med D 23-orna. Vad är det för slutlig reglering? Skall man kräva ytterligare miljoner utöver de skadeståndskrav som framfördes vid årsskiftet och som sedan också fanns med i den kalkyl som regeringen fått på sitt bord inför det beslut som fattades i torsdags?

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om parlamentarisk kontroll av statsverkets datorköp

gick av vår förra debatt att herr Danell är en klar motståndare till Datasaab och ingalunda sparar på kritiken mot Datasaab. Och del är inget ovanligt all människor engagerar sig för ett visst företag eller mot etl visst förelag.

Jag redovisade då - och det vill jag gärna upprepa - atl när regeringen på sin tid valde ell svensktillverkat system så var del en sammanvägning av synpunkter som gjordes. Man såg detta som något positivt för utvecklingen inom landei.

Efteråt kan del sägas atl vi inte har lyckats. Saab har fått söka kontakter ute i väriden för att kunna erbjuda tillfredsställande utrustning på detta område. En sådan lösning är vi beredda all acceptera. Just genom att vi håller oss till delvis samma företag finns det också förutsättningar att lösa problemen och åstadkomma förbättringar på del gamla maskinbeståndet, och del är positivt från vår synpunkt. Ell annat förelag kunde knappast ha gjort en insats här.

Sedan kan jag självfallet inte här i detalj redogöra för hur många tusental kronor det ena och del andra kan kosta. Vi får överlåta något ål våra ämbetsverk och tjänstemän atl sköta. Del är omöjligt all på detta stadium ge en sådan redovisning som herr Danell begär. På beredskapssidan blir det ingen skillnad om vi väljer del ena eller det andra alternativet.

Hen DANELL (m):

Herr lalman! Jag är varken för eller emot det ena eller det andra förelaget. Vad som intresserar mig är de olika punkter som Jag har tagit upp: ekonomi, beredskapssynpunkter, hänsyn till personalen. Eftersom olika remissinstanser har salt rader av frågetecken inför delta köp lycker jag att man skulle ha tagit större hänsyn till det.

Beträffande personalen har statsrådet inte givit mig någoi som helst svar. Vilka möjligheter har personalen alt få lättnader för att genomföra delta mycket tunga arbete, det fjärde systemet inom försvaret på tio år? Jag har mött anställda som haft 200 övertidstimmar bara i sommar med allt det krångel som har varit med Daiasaab:s tidigare maskiner. Jag vet också atl en rad löntagarorganisationer har uppvaktat myndigheter och verk. Dess värre framgår delta inte av beslutsunderlaget i regeringen, vilket jag beklagar.

Självklart önskar man denna affär lycka till och hoppas all denna gång elt företag har valts som klarar av all göra dessa maskiner till skillnad mol vad som hände förra gången beslut fattades i denna fråga. Man vet ganska litet också om den maskintyp som nu har valls, men kunskapen hos leverantören finns som sagt, och det kommer nog alt gå bra. Men del hade varit värdefullt för alla inblandade parter om alla fakta hade lagts på bordet. Då hade många kunnat besparas de farhågor de hyser med anledning av regeringens beslut i torsdags.

som herr Danell tycks mena. Även i den utvärdering som materielverket har gjort finns positiva synpunkter när det gäller det val som har träffats. Man menar all nu skall man kunna gå in i en lugnare period av utvecklingen, och projekt som har fått gå på sparlåga skall nu kunna drivas med full kraft.

Även om Jag känner all respekt för att man skall la hänsyn till personalens in.slällning har jag väldigt svårt att länka mig all den skulle vara sådan att vi var helt förhindrade alt välja någon annan maskintyp. Jag tror inte att förhållandel är sådant. Del skulle vara väldigt olyckligt om det var så inom svensk dalaindustri och bland dem som använder dessa maskiner alt personalen är så hårt uppbunden alt man inte kan frångå ett visst system och gå över till ett annat. Här underskattar onekligen herr Danell förutsättningarna.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om parlamentarisk kontroll av statsverkets datorköp

Hen DANELL (m):

Herr talman! Jag säger inte all personalens synpunkter skulle avgöra vilken maskin man skulle välja. Vad jag säger är atl i dagens läge, när man skall gå över lill det fjärde systemet på tio är och när del finns personal med hundratals övertidslimmar under första halvåret, krävs del åtgärder för att hjälpa personalen och understödja dess arbeie inför den forcering - del blir ingalunda etl lugnare arbetstempo - som nu krävs för all få de nya maskinerna i verksamhet. I vissa fall skall personal t. o. m. flyttas från Siockholm till Karlstad och där möta en helt ny maskintyp. Allt delta gör all del krävs speciella insatser.

Det är alltså inte fråga om all personalen förordar den ena eller den andra maskinen, utan i det läge vi nu har gäller del all göra någonting för atl underiälla personalens arbeie. Det är därför jag nu tre gånger frågat om statsrådet har för avsikt atl på något sätt försöka mildra det otroligt tunga arbete som personalen haft de senaste fem åren och som man räknar med att den skall ha också under de två kommande åren.

Herr försvarsministern HOLMQVIST:

Herr talman! Del här skall bli milt sista inlägg; jag vet att herr Danell har sin uppfattning och att han kommer att driva den. Jag kan hänvisa till atl ansvariga myndigheter, såsom statskontoret, försvarets rationaliseringsinstitut och överbefälhavaren, har anslutit sig till den här lösningen, men den tilltalar inte herr Danell.

Låt oss inte fastna alltför mycket i detta med personalen och flyttningen till Karistad. Jag besökte nyligen Karisiad. Dagarna dessförinnan hade man haft besök av den personal som skall flytta till Karlstad. Man sade att det var de mest positiva människor man någon gång mött. De var direkt optimistiska och det fanns inte några invändningar mot den här flyttningen.

Herr Danell och Jag har helt olika bedömningar. Jag tror alt personalens förutsättningar atl klara det nya systemet bör vara ganska stora.

Överläggningen var härmed slutad.

Torsdagen den 27 november 1975

Om åtgärder mot den s. k. sjukhussjukan

Herr socialministern APSLING erhöll ordet för alt besvara fru Nordlanders (vpk) den 20 november anmälda fråga, 1975/76:116, och anförde:

Herr talman! Fru Nordlander har frågat om Jag vill lämna en redogörelse för den behandling som frågan om sjukhusinfektioner fåll hos sjukvårdshuvudmännen, inom socialstyrelsen och övriga ansvariga instanser samt vilka åtgärder som har vidtagits och planerats.

Socialstyrelsen har under senare år i ett flertal cirkulär lill landstingens sjukvårdsstyrelser och läkare fäst uppmärksamheten på åtgärder av olika slag mol spridning av smitta på sjukhus. En del cirkulär har haft en generell innebörd, medan andra har lagit upp åtgärder mot någon speciell smitta, t. ex. gulsot. Vidare har socialstyrelsen under år 1973 efter en omfattande ulredning publicerat en vägledande information om förebyggande av smittspridning inom hälso- och sjukvården. Dessutom har socialstyrelsen i oktober i år skickat ut en enkät angående sjukhusinfektioner m. m. lill samtliga lasarett för somatisk akutsjukvård och till vissa sjukhus för vård av långvarigt kroppssjuka. Syftet med enkäten är bl. a. alt få en uppfattning om hur frekvenserna av sådana infektioner skall kunna analyseras bättre och få en aktuell överblick över organisation och ulbildning inom hygienområdel samt att tillgodogöra sig de erfarenheter som finns inom hygienområdel ute i landet. Den information som socialstyrelsen får genom enkätsvaren skall ligga till grund för styrelsens fortsatta arbeie med alt bekämpa sjukhusinfektionerna.

Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) har i flera olika sammanhang behandlat frågan om sjukhusinfektioner. Sålunda har Spri utgivit råd om bl. a. utformningen av operationsavdelningar och ventilationsanläggningar samt om golvmaterial, städning på sjukhus, rengöring av instrument, avfallshantering och märkning av sterilt, rent, smutsigt och smittat gods. Vid Akademiska sjukhuset i Uppsala pågår i samarbete med Spri en studie som syftar till att ytterligare förbättra de hygieniska förhållandena i operationssalar. Inom Spri planeras vidare en undersökning för au närmare klarlägga effekterna av olika metoder för rengöring m. m.

Även sjukvårdshuvudmännen bedriver en betydande verksamhet i syfte att förebygga sjukhusinfektioner. För au samordna del infektionsförebyggande arbetet har vid fiera sjukhus inrättats särskilda hygienkommittéer med representanter för bl. a. olika personalgrupper. Vid vissa sjukhus har dessutom utsetts en särskild läkare med uppgift att i egenskap av sjukhushygieniker ha fortlöpande tillsyn över hygienen inom sjukhuset.

Del är .självfallet angeläget att alll görs för alt så långt som möjligt förebygga sjukhusinfeklioner. Av vad jag här har anfört framgår au riskerna för sjukhusinfektioner alllid måste beaktas både vid planeringen av vårdinrättningar av olika slag och i det dagliga arbetet inom hälso-och sjukvården.

Fru NORDLANDER (vpk):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Del är bra att denna fråga har uppmärksammats och att socialstyrelsen försöker få fram uppgifter om omfattningen och atl sjukvårdshuvudmännen är medvetna om de risker som finns.

Av och till blossar debatten om den s. k. sjukhussjukan upp i pressen. De fall som beskrivs berör oss väldigt illa, därför atl vi måsle ifrågasätta om alll som kan göras har gjorts för atl förhindra atl patienter och sjuk-husansiällda smittas av siafylokocker av denna typ.

Stafylokockinfektioner kan börja ganska enkelt med en böld, som man inte vet orsaken till, eller ett infekterat operalionssår. Sedan sprider sig infektionen i kroppen och leder ofta lill atl människor invalidiseras i varierande grad. Ett bagatellartat operativt ingrepp kan leda till livslång invaliditet. En nyfödd som fått siafylokocker vid förlossningen - inte från mamman ulan från instrument eller personal - kan smitta ner en hel familj.

Del är delta som gör oss oroliga.

Antibiotika biter inte längre på siafylokocker. Den ökade användningen av olika antibiotiska preparat har lett till ätt resistenta slammar kan frodas på operationsavdelningar och förlossningsavdelningar.

Vi vet att med grundlig hygien på avdelningarna och utbildning av anställd personal kan den fruktade sjukdomen till stor del förebyggas. Men ekonomiska hänsyn i landstingen har lett lill att av besparingsskäl städning lämnas ut till städbolag, som inte alllid har de rätta kunskaperna, i stället för att egen städpersonal utbildas. Samma gäller vårdpersonalen, vars löne-och arbetsförhållanden är sådana att omsättningen på personal är helt oacceptabel. Del innebär all av den verksamma personalen saknar en stor del erforderlig utbildning.

Om inte personalsituationen - och däri ingår utbildningen - förbättras finns det inte stora förutsättningar för alt komma lill rätta med sjukhussjukan. Måsle man då inte se till atl i varje fall de som smittas under sitt arbete hålls skadeslösa? Enligt uppgift kommer en förordning med elt komplement om alt siafylokocker skall inordnas under yrkessjukdomar från den 1 juli 1977. Jag vill då fråga om statsrådet lycker all del är tillfredsställande från personalens synpunkt all det dröjer ytterligare ett och elt halvt år innan förordningen träder i kraft.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om åtgärder mot den s. k. sjukhussjukan

Nr 30 När del gäller patienter som har drabbats av sjukhusinfektioner vill

Torsdagen den J erinra om alt sådana skador numera täcks av den allmänna palient-

T-, . ict-ic försäkringen, som införts fr. o. m. den I januari 1975.1 detta sammanhang

2/november 19/j

_____________ vill jag också erinra om att yrkesskadeförsäkringskommitién i etl nyligen

Om miljöskydds- avlämnat betänkande föreslagit all personal inom hälso- och sjukvården prövning av väg- som drabbas av sjukhussjukan skall kunna få ersättning från yrkesska-och flygplatsbyggen deförsäkringen. Efter remissbehandling av förslaget avses proposition i denna fråga föreläggas riksdagen under våren.

Slutligen, herr talman, vill jag bara understryka alt olika fackliga organisationer självfallet ägnar denna viktiga fråga stor uppmärksamhet. Sålunda har Kommunalarbetareförbundet hållit en konferens där man diskuterat sjukhusinfektioner från olika synpunkter. Det är givelvis viktigt atl de fackliga organisationerna följer denna fråga på olika sätt inte minst i del dagliga arbetet och i arbetet inom skyddskommittéerna. Pä detta område är den fackliga rörelsen i hög grad aktiv.

Fru NORDLANDER (vpk):

Herr lalman! Jag är helt medveien om Kommunalarbetareförbundets insatser eftersom jag själv tillhör förbundet och har god kontakt med Just de här frågorna.

Professor Lars Olof Kallings vid statens bakteriologiska laboratorium har sagt atl sjukhussjukan är elt symtom på en tröltkörd sjukvård, en varningssignal att resurserna är överansträngda. Det går inte atl genom rationalisering överbelasla sjukvården. Då följer i stället problem som sjukhusinfektioner.

Jag har redan förul nämnt all arbetsförhållandena för de sjukhusan-ställda, som ingen torde vara ovetande om i dag, spelar en negaliv roll i denna fråga.

I dag förekommer del alltför ofta att anställda med egna infektioner fortsäller att arbeta dels beroende på alt deras arbetsinsats annars läggs över på de kvarvarande på avdelningen, dels beroende på det inkomstbortfall som drabbar den anställde vid sjukfrånvaron. Just detta gör all man så fort som möjligt måsle lösa dessa frågor så all de som arbetar på sjukhus kan sköta sitt arbete pä etl tillfredsställande sätt och inte tvingas atl ställa upp på villkor som är helt otillfredsställande.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7 Om miljöskyddsprövning av väg- och flygplatsbyggen

Herr Jordbruksministern LUNDKVIST erhöll ordet för atl besvara herr Strömbergs i Botkyrka (fp) den 18 november anmälda fråga, 1975/76:105, och anförde:

Herr talman! Herr Strömberg i Botkyrka har frågat mig vilka åtgärder
24 som jag har vidtagit med anledning av all riksdagen i december 1974

biföll motion 1974:326, vari hemställdes om sådan ändring i miljöskyddslagen atl lillslåndsplikt infördes för byggandet av vägar och flygplatser. Under de senaste åren har i flera sammanhang framförts önskemål om olika ändringar i miljöskyddslagen. Del gäller bl. a. formerna för lillållighetsprövningen och förprövningsskyldighetens omfattning. Jag avser all inom den närmaste liden la initiativ lill en översyn av mil-jöskyddslagsiiftningen. Frågan om den närmare omfattningen och utformningen av förprövningsskyldighelen för vägar och flygplatser skall la.s upp i del sammanhanget.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om miljöskyddsprövning av väg-och ,flygplaisbyggen

Hen STRÖMBERG i Botkyrka (fp):

Herr talman! Jag ber att få lacka statsrådet för svaret, men jag är inte nöjd med det. Det är nu elt år sedan riksdagen begärde en ändring i miljöskyddslagsiiftningen just vad angår lillslåndsplikt för byggande av vägar och flygplatser. En sådan ändring borde därför kunnat ske nu. Den är vad jag förstår lekniskl setl ganska enkel.

Den översyn av hela miljöskyddslagsiiftningen som statsrådet nu aviserar kan del inte riktas någon kritik mol. Jag tror att den är angelägen. Men den kommer all la lid.

Riksdagen har ändå uttalat atl del är angeläget med en prövning enligt miljöskyddslagen när man bygger vägar och flygplatser, och del fanns klara motiveringar fördel i motionen och utskousbetänkandel. Det gäller här så stora investeringar atl om något blir fel kan det inte rättas till. Vägar byggs det kontinuerligt här i landet, flygplatser däremot inte så ofta.

Denna som jag uppfattar del tekniskt sett ganska enkla ändring som innebär lillslåndsplikt vid byggande av vägar och flygplatser borde därför införas omedelbart - speciellt mol bakgrund av riksdagsbeslutet - och jag vill fråga statsrådet om han inte trots utredningen anser sig kunna genomföra denna ändring för vägar och flygplatser.

Herr jordbruksministern LUNDKVIST:

Herr lalman! Jag har funnit det värdefullt med en samordnad bedömning av de förändringar som bör ske i miljöskyddslagen. Jag har faktiskt en hel katalog på sådana förändringar. När vi skriver direktiven för den här översynen kommer vi självfallet atl beakta del beslut som riksdagen har tagit.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om åtgärder mot vålds- och egendomsbrott av bilburen ungdom

samordning som också är nödvändig så borde den genomföras nu. Det finner jag angelägel mot bakgrund av den diskussion som fördes för etl år sedan här i kammaren.

Herr Jordbruksministern LUNDKVIST:

Herr talman! Del är väl på den punkten som vi möjligen har olika bedömningar. Jag menar all den här ändringen bör genomföras i samband med alla de övriga förändringarna för att man skall faen riklig lagstiftning till stånd.

Sedan har vi redan med den gällande lagstiftningen möjligheter all beakta de här miljöfrågorna. Jag är som sagt på det klara med att en förbättring är önskvärd, men den bör ske i samband med övriga ändringar, som kommer att göras.

Hen STRÖMBERG i Botkyrka (fp):

Herr talman! Det är alldeles riktigt alt man har möjlighet alt beakta de här synpunkterna, men inte på så sätt all man kan göra den miljöskyddsprövning som riksdagen har begärt. När nu statsrådet ytterligare skjuter på del - ett år har faktiskt gått sedan riksdagen gjorde sin begäran - är jag rädd för all del hinner byggas vägar och flygplatser som, enligt min uppfattning, rätteligen borde ha prövats enligt den av riksdagen begärda lagstiftningen.

Om det inte går att ändra statsrådets inställning ulan statsrådet vill ha den samlade översynen - ur vilken jag lycker all man skulle kunna bryta ut flygplatser och vägar - vill jag ändå säga atl del är mycket angeläget alt översynen inte dröjer. Statsrådet får förstå att man är orolig när man hör talas om översyn och samordning, kanske en ulredning, och anar att del kan ta flera år.

Herr jordbruksministern LUNDKVIST:

Herr lalman! Om jag bara skall ge ett uttryck för den positiva inställning jag har lill de här frågorna kan jag nämna att vi när vi i fjol ändrade naturvårdslagen beträffande strandskyddei tog in också exempelvis vägarna.

Jag tror inte att del kommer all föreligga olika meningar om vad som bör ske. Del är tydligen bara våra bedömningar av vad som är lämpligt när del gäller alt finna rätta vägar till en bra utformning av lagen som skiljer sig ål.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talman! Herr Fågelsbo har- med förmälan alt den laglösa bilburna ungdomens uppträdande nu urartat i sådan grad alt man inte längre får fasthålla vid den utslätande attityd som han tidigare mött då han ställt frågor om vilka åtgärder som kan sällas in mol dessa ligister -frågat statsministern vilka åtgärder han anser bör vidtas för all komma till rätta med den laglösa bilburna ungdomens uppträdande. Frågan har överlämnats lill mig för besvarande.

Jag ber all få erinra om inierpellaiionsdebaiien den 23 oktober i år, då jag med herr Fågelsbo diskuterade samma ämne.

Som jag sade då, har jag svårt atl se all några särskilda lagstiftningsåtgärder behövs. Åverkan, skadegörelse, misshandel etc. ärju enligt gällande lag straffbara handlingar och leder också till skadeståndsskyldighel. Detsamma gäller olika former av medverkan till sådana brott.

Min bedömning har inte ändrats sedan den 23 oktober.

Jag vill också erinra om atl jag i debatten den 23 oktober inskärpte atl vi inte skall tillåta raggarungdomarna atl störa ordningen på del sätt som skett. Del är polisens uppgift all upprätthålla ordningen. Polisen har tillräckliga resurser för atl kunna genomföra sina uppgifter.

En händelse som väckt stort uppseende är den när ett antal ungdomar lördagen den 15 november störde ordningen i Eskilstuna. Trots att polisen försökte leda raggarkaravanen bort från staden, tog sig dessa ungdomar in i Eskilstuna och störde ordningen.

Utredningen av de brott som begicks i Eskilstuna har inletts, enligt vad jag har inhämtat. Ett femtiotal ungdomar har varit i förhör. En del av de förhörda har medgett vissa brott. Flera av ungdomarnas föräldrar har visat stor tacksamhet över all polisen uppmärksammat dem på att deras barn varit med.

Jag harockså inhämtat att länspolischeferna i Södermanlands, Uppsala, Örebro, Västmanlands och Stockholms län samt ordningspolisöverinien-denien i Stockholm haft överläggningar i syfte all samordna polisens insatser för all komma till rätta med de ordningsproblem som raggarna förorsakar. Eftersom dessa problem förekommer även på andra håll i landet kommer rikspolisstyrelsen all överlägga med samtliga länspolischefer och polismästare om bl. a. dessa frågor vid det polismäs-larmöie som styrelsen har kallat lill den 10-11 december.

Jag vill slutligen upplysa att socialborgarrådet Segerström i Stockholm har sammanträffat med vissa raggare för atl utröna vilka åtgärder som kan vidtas för atl de skall kunna sysselsätta sig på ett meningsfullt sätt på sin fritid. Även representanter för polisen har haft upprepade kontakter med olika grupper av raggare.

Det är sådana konstruktiva åtgärder som på sikt ger utdelning.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om åtgärder mot vålds- och egendomsbrott av bilburen ungdom

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om åtgärder mot vålds- och egendomsbrott av bilburen ungdom

Då jag för omkring en månad sedan, som herr Geijer också sade, hade en debatt med honom med anledning av en annan interpellation gällde det vilka åtgärder regeringen kunde väntas vidta för alt nedbringa den tilltagande brottsligheten och om det med nuvarande lagstiftning finns möjligheter all hindra enskilda individer från alt skjutsa sina kamrater i s. k. raggargäng, därest del kan antas alt föraren har anledning tro alt dessa kamrater skall komma all begå brottsliga handlingar. Jag ifrågasatte om det inte med nuvarande lagstiftning skulle vara möjligt att återkalla körkortet för bilföraren vid etl sådant tillfälle eftersom han, som Jag ser del, är medhjälpare vid en brottslig handling.

På denna fråga fick jag inte något entydigt svar; jusiiiieminisiern sade att körkortsfrågor egentligen inte ligger inom hans ansvarsområde. Och när de inte gjorde del den 23 oktober gör de väl det inte i dag heller. Jag har därför ställt min fråga lill statsministern. Anledningen lill frågan är den i svarei nämnda raggarkaravanen som lördagen den 15 november invaderade Eskilstuna men också de raggaruppträden som har förekommit på en hel del andra orter. Bl. a. har etl sådant uppträde inträffat i Sala, där två damer fick söka lasarellsvård för sina blessyrer efter de bilburna ungdomarnas framfart.

Jag har alltså ställt frågan om körkortet kan dras in i sådana fall. Jag anser all den som medverkat som bilförare vid sådana händelser skall få körkortet indraget. Föraren är nog i regel nykter, eftersom han är rädd om sitt körkort.

Förra gången framhöll statsrådet Geijer atl man inte generellt kan säga alt körkortet skall dras in därför atl innehavaren medverkat som förare i raggargäng. Jag har dock här pekat på ett speciellt fall, där det bl,a. finns ett uttalande från en polisinspektör Svärd i Eskilstuna om att del inte bara var fråga om dråpförsök utan t. o. m. gällde mordförsök.

Jag ställer därför följande fråga till statsrådet Geijer: Delar statsrådet uppfattningen atl den som medverkar som bilförare vid sådana händelser som jag här relaterat bör få sin rätt lill körkortsinnehav omprövad av vederbörande länsrätt?

Herr justitieministern GEIJER:

Herr talman! Herr Fågelsbo erinrar om atl han förra gången inte tyckte atl han fick något entydigt svar. Men del beror ju på, som vi dä talade om, att medverkan av detta slag måste bedömas från fall lill fall. Jag kan alltså inte svara generellt. Men visst finns del möjligheter alt här tillämpa de regler som gäller för medverkan.

Nu ställer herr Fågelsbo en konkret fråga i etl reellt fall. I och för sig, herr Fågelsbo, kan varken en domstol eller en länsrätt bindas av det som ett statsråd eller en riksdagsman säger eftersom länsrätter och domstolar självständigt skall tolka bestämmelserna. Om herr Fågelsbo tror all etl uttalande från min sida skulle ha något juridiskt värde i frågor som skall bedömas av domstolar så misstar han sig alltså. Men visst vill jag gärna säga atl del har förekommit fall där jag rent personligen lycker att det vore rimligt atl länsrätten drar in ell körkori.

Hen FÅGELSBO (c):

Herr lalman! Jag känner mig mera nöjd med del svar som Jag i dag har fått av statsrådet Geijer än med del svar jag fick förra gången.

I körkortskungörelsens 51 f; 6 mom. står all körkon skall indragas "om körkortshavaren genom brottslig gärning visal påtaglig brist på hänsyn till andra eller på grund av personliga förhållanden i övrigt ej kan anses lämplig som förare av körkortspliktigi fordon".

1 mitten på förra veckan läste jag i tidningarna och hörde också talas om det i radio - onsdag eller torsdag - att man i rikspolisstyrelsen hade diskuterat frågan om körkorisindragning som en preventiv åtgärd. En person som hade gjort detta uttalande namngavs också. Men en eller ett par dagar senare meddelades alt delta var fel.

Det är litet förvånande med dessa uppgifter som går isär. Har statsrådet möjlighet atl ge besked om detta har diskuterats i samband med den kallelse till vissa länspolischefer som nämns i del svar som jag fått?

Herr Justitieministern GEIJER:

Herr lalman! Det är rikligt atl vissa enskilda polismän har krävt utvidgade legala möjligheter för polisen. Några polismyndigheter har emellertid inte instämt i det, inte heller såvitt jag vet rikspolisstyrelsen. Vid de kontakter som Jag haft med ansvariga polisledningar har jag inte fåll intrycket atl de anser sig sakna befogenheter. Jag vill alltså hänvisa till att polisen i dag har lagliga befogenheter alt ingripa och all vi i varje fall f n. inte kan se att det är behövligt med några lagändringar.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om planerna på ett nytt polishus i Sollentuna

§ 9 Om planerna på ett nytt polishus i Sollentuna

Herr Justitieministern GEIJER erhöll ordet för all besvara herr Romanus (fp) den 20 november anmälda fråga, 1975/76:114, och anförde:

Herr talman! Herr Romanus har frågat mig dels om regeringen är beredd all snarast lämna projekieringsuppdrag för nytt polishus i Sollentuna, dels när polisens anställda i Sollentuna kan räkna med atl få arbeta i godtagbara lokaler i elt nytt polishus.

Regeringen har i dag gett byggnadsstyrelsen i uppdrag att projektera nytt polishus i Sollentuna. Om byggnadsarbetena kan sällas i gång enligt föreliggande planer, dvs. den 1 oktober 1976, kan lokalerna vara färdiga i juni 1978.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om planerna på ett nytt polishus i Sollentuna

erforderligt av sysselsältningsskäl. Jag påpekade atl förhållandena i Sollentuna polishus inte kan accepteras.

Nu har yrkesinspektionen avlämnat en rapport om polisens lokaler i Norrviken, som är ett av de två arbetsställen som polisen har i Sollentuna. I rapporten sägs bl,a. följande:

Barack avsedd för matrum är ej möblerad och är i mycket dåligt skick.

Piketrum skall ej användas som matrum.

Telefonväxelns rum är alldeles för litet och saknar fläktventilation.

Mottagningen för allmänheten är för liten och är olämpligt placerad alldeles invid entrédörren, som även används som intag för häktade personer, som skall placeras i cell.

Rum för avvisiiering är olämpligt placerat intill allmänhetens utrymme. Stor risk för skador föreligger på grund av rummets inventarier.

Glasvägg mellan irappaoch allmänhetens utrymme skall vara av split-lerfrill glas. Vilket den alltså inte är.

Hela cellavdelningen är dåligt ventilerad. Stark lukt av föroreningar kändes trots all cellerna vid inspektionen var rengjorda och lomma.

Celldörrarna saknar spärr mot uppslagning inifrån cellen, varför stor risk föreligger för skador på personalen.

Cellavdelningen saknar skyddslarm.

Omklädningsrummen saknar tvättmöjligheter och ventilationen är närmast obefintlig. Ett omklädningsrum användes även som vapenvårds-rum.

Förhörsrummet är olämpligt placerat en trappa upp. Person som skall förhöras måsle föras upp genom en trång svängd trappa.

Den kvinnliga personalen saknar kapprum och toalett med förrum.

Läkarens rum skall förses med tvättställ.

Nivåskillnad i gången mellan nya och gamla byggnaden skall varnings-markeras.

Rapporten fortsatte med ytterligare några punkter. Slutsatsen är au man uppmanar polisen alt skaffa nya och ändamålsenliga lokaler och begär besked före den 30 november 1975.

Herr lalman! Jag beklagar att projekteringen inte har satts i gång tidigare. Del måste vara pinsamt för en statlig myndighet atl få en sådan rapport från yrkesinspektionen, och det borde inte heller ha behövts. Hur skall staten kunna ställa krav på de enskilda arbetsgivarna, när siaten själv erbjuder sin personal sådana arbetsförhållanden?

Jag ber all få lacka för svaret som Jag har fått av justitieministern. Det är bra alt ett sådant projekteringsuppdrag nu har lämnats. Men jag skulle vilja ställa ytlerligare en fråga, mol bakgrund av den rapport som jag här har läst upp: Finns det inte någon möjlighet atl få lokalerna färdiga snabbare än lill Juni 1978? Jag skulle vara tacksam, ifall sådana möjligheter kunde prövas.

Herr jusiiiieminisiern GEIJER:

Herr talman! Del var inga nyheier som herr Romanus kom med här - vi har länge känt till all lokalerna varit dåliga.

Nu är det ofta emellertid så att man måsle samordna sådan byggnadsverksamhet, och i del här fallet hardet varit nödvändigt att samordna den med vissa problem på domstolssidan. Det är förklaringen till att det inte har fallats något beslut i ärendet förrän i dag.

På den fråga som herr Romanus ställde sist här är svarei nej. Del går inte alt göra byggnadsarbetet fortare.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om åtgärder mot luftföroreningar från bilar

Hen ROMANUS (fp):

Herr lalman! Det lönar sig väl inte au rota för myckel i historieskrivningen här. Jag har nog den uppfattningen, att del borde ha kunnat gå alt lösa dessa samordningsproblem snabbare, varför arbetena skulle ha kunnat sältas i gång tidigare. Då hade del inte varit nödvändigt att t. o. m. - så som man har gjort nu - gå förbi Sollentuna och släppa fram projekt som legat efter Sollentuna på myndigheternas lista över angelägna nybyggnader. - Men det är som det är med den saken.

Nu har i alla fall projekieringsuppdrag lämnats i dag, och om och i den mån yrkesinspektionens rapport eller de frågor som jag har ställt här har kunnat bidra till det är jag nalurliglvis glad.

Jag skulle ytterligare vilja säga all del enligt min uppfattning, som Jag fått vid mina kontakter med myndigheterna, finns möjlighet atl, om man verkligen vill, snabbare få fram nya lokaler genom att man överväger olika former alt gå lill väga, kanske genom alt försl projektera en del av byggnaden och starta byggnadsarbetet där. Jag skulle därför vilja vädja till justitieministern alt pröva frågan en gång till mol bakgrund av den så ovanligt skarpa rapport som yrkesinspektionen här har lämnat. Justitieministern måste väl ändå erkänna atl det är sällan man får en så entydig rapport från yrkesinspektionen om statlig arbetsplats- lyckligtvis, vill jag tillägga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10 Om åtgärder mot luftföroreningar från bilar

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för att besvara herr Magnussons i Kristinehamn (vpk) den 14 november anmälda fråga, 1975/76:101, till herr jordbruksministern, och anförde:

Herr talman! Herr Magnusson i Kristinehamn har frågat jordbruksministern, om han anser all kontrollen av bilavgasbesiämmelsernas efterlevnad måste förstärkas och om regeringen har övervägt all skärpa lagstiftningen på området. Frågan har överlämnats lill mig för besvarande.

På uppdrag av regeringen träffade statens irafiksäkerheisverk i november 1974 en överenskommelse med AB Svensk Bilprovning, enligt

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om åtgärder mot luftföroreningar från bilar

vilken Svensk Bilprovning skulle undersöka avgasutsläppen från ett representativt urval begagnade bilar och serietillverkade nya bilar. Undersökningarna, som skulle omfatta ca 1 800 prov, är avsedda atl pågå till utgången av år 1976.

Undersökningarna har satts i gång med hänsyn lill atl en utökad kontrollverksamhet på bilavgasområdet ulgör en naturlig konsekvens av de åtgärder som hiiiills har vidtagits i Sverige för att begränsa luftföroreningar genom bilavgaser. En utökad avgaskontroll ulgör vidare en förutsättning för alt de införda bestämmelserna, framför allt de skärpta bestämmelserna för 1976 års och senare års bilmodeller, skall få avsedd effekt. Undersökningsverksamheten skall ge underlag för bedömningar i fråga om utformningen av en utökad kontroll.

Undersökningarna har hittills redovisats lill ungefär en tredjedel. Resultaten bekräftar enligt min mening, liksom resultaten av vissa undersökningar som har ulförts genom naturvårdsverkels försorg, behovet av en skärpt kontroll av avgasbestämmelsernas efterlevnad. Jag kan därför försäkra herr Magnusson - även om jag inte delar den av honom citerade uppfattningen atl det skulle vara tveksamt om avgasbestämmelserna över huvud laget har gett någon effekt - atl bilavgasfrågan och särskilt kontrollfrågan kommer atl följas med största uppmärksamhet av regeringen.

Herr MAGNUSSON i Kristinehamn (vpk):

Herr lalman! Jag ber atl få lacka kommunikationsministern för svaret på min fråga, som jag uppfattar som mycket positivt.

Vid två tillfällen har naturvårdsverket utfört undersökningar på del här-området, och de har redovisats i tidningen Miljöakiuellt. Man har granskat 1974 och 1975 års modeller, och vid den första undersökningen visade del sig alt 47,5 % av bilarna släppte ul mer koloxid och kolväte än vad som är tillåtet.

Vid den andra undersökningen granskades enbart bilar av 1975 års modell. 38 % släppte nu ut koloxid och kolväte över de gränsvärden som finns angivna i bilavgaskungörelsen. Från naturvårdsverkets sida bedömer man resultaten som väldigt nedslående och anser atl bestämmelserna efterlevs så dåligt att det är tvivelaktigt om de ger någon luft-vårdseffeki alls.

Det här innebär Ju i stort all varannan bil inte klarar avgaskraven. Delta leder lill, menar naturvårdsverket, all kontrollen av atl bestämmelserna efterlevs måste skärpas betydligt för att effekten av lagstiftningen skall bli vad man väntat sig, inte minst med tanke på att det nu kommer strängare krav pä 1976 års modeller. Och det ärju helt klart att om inte ens de nuvarande bestämmelserna följs, så blir lägel ännu mera bekymmersamt när de strängare kraven träder i kraft.

Samma tidning framhåller också atl bilarna svarar för ungefär hälften av de luftföroreningar som släpps ul i Sverige. Det visar all det är inget litet problem det handlar om. Nog måste det vara en väldigt angelägen uppgift alt försöka begränsa avgaserna så långt det är tekniskt möjligt;

Jag finner det lillfredsslällande alt kommunikationsministern här ger uttryck för den tanken.

Efter vad jag förstår är det ett stort problem all följa upp kontrollen. Naturvårdsverket har gett vissa exempel på vad man menar borde göras. Man anser bl. a.:

1. Bilfabrikanterna måsle ta ell siörre ansvar för all bilarna klarar kraven även i praktiken och inte bara vid typbesiktningen.

2. Avgaskonlrollen vid de årliga kontrollbesiklningarna måsle förbättras sä att de bilar som har för höga utsläpp upptäcks.

3. Verkstädernas service på del här området måsle förbättras. Testresultat från bl. a. USA har visat atl avgasreningssysiemen kan ge dåliga resultat på grund av bristande service.

Jag vill fråga, om del ar sådana här åtgärder statsrådet har i tankarna när han talar om atl regeringen nu skall följa upp kontrollen och göra den effektivare.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om indragningen av SJ:s sovvagns förbindelse Nässjö -Jönköping-Falköping-Stockholm

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Jag är helt överens med herr Magnusson i Kristinehamn om all det här är en allvarlig fråga, som man måste ägna all tänkbar uppmärksamhet; det framgick Ju också av milt svar.

De resultat som hittills lagts fram inom ramen för den pågående undersökningsverksamheten avser s. k. efterkonlroll av nya bilar av årsmodell 1975 och av sju olika fabrikat. Del har konstaterats all 38 % av fordonen inte uppfyller de avgaskrav som gäller för nya fordon. Tra-fiksäkerhetsverkel kommer nu att med berörda tillverkare och generalagenter ta upp frågan om de åtgärder som är nödvändiga med hänsyn till undersökningarnas resultat. Jag har själv för avsikt atl från irafiksäkerhetsverket begära en redogörelse för dessa kontakter som verket skall ha med tillverkarna och agenterna - och för de resultat som man därvid har uppnått - för alt vi i regeringen hela tiden skall kunna följa frågan i samma takt som irafiksäkerhetsverket nu ämnar agera.

Det får utgöra svaret på herr Magnussons tilläggsfråga - och om de åtgärder som han nu räknar upp skall innefattas i denna verksamhei. Självfallet skall man inte försumma någon åtgärd som kan tänkas göra nytta.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 11 Om indragningen av SJ:s sovvagnsförbindelse Nässjö-Jönköping-Falköping-Stockholm

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om indragningen av SJ:s sovvagnsförbindelse Nässjö -Jönköping-Falköping-Stockholm

lämpligt att SJ har dragit in viss sovvagnsförbindelse Nässjö-Stockholm samt om jag ämnar vidta några åtgärder för att återupprätta förbindelsen.

Genom bl. a. omlokaliseringen av tre statliga verk till Jönköping har SJ:s resandeunderlag i Jönköpingsområdei ökat. SJ har därför förbättrat dagtågförbindelserna mellan Jönköping och Stockholm dels via Nässjö, dels via Falköping.

Samtidigt med dessa förbättringar har SJ dragit in viss sovvagnsförbindelse mellan Nässjö och Stockholm via Jönköping och Falköping. Indragningen har skett med beaktande av del resandeunderlag som om-lokaliseringen medfört.

Jag vill i sammanhanget påpeka au SJ enligt uppgift i god tid informerade bl. a. berörda kommunerom irafikomläggningen. Jag vill också framhålla att det faller inom SJ:s eget ansvarsområde att besluta om irafikomläggning av det här slaget.

Hen BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr lalman! Min fråga lill herr kommunikationsministern - och jag ber alt få lacka för svarei på den - är föranledd av ell, som människorna uppfattar del, typiskt exempel på hur den ena handen inte vet vad den andra gör inom den statliga sektorn.

Bakgrunden är atl samtidigt som tre statliga verk startar sin verksamhet i Jönköping, den I Juli, drar SJ in - icke "en viss sovvagnsförbindelse" som det slår i svaret, utan den enda sovvagnsförbindelsen Jönköping-Stockholm och åter. Elt fjärde statligt verk kommer dessuiom lill Jönköping 1977. Det är sålunda etl stort antal människor med behov av goda kommunikationer med huvudstaden som här drabbas.

När inrikesutskotlel besökte Jönköping för fjorton dagar sedan, besöktes också de statliga verken. Vi riksdagsmän från länet som var med då fick från de utlokaliserade verkens ledningar höra hur man ogillade att den här förbindelsen hade försvunnit. Man tyckte från deras sida atl det var olyckligt, och man pekade på att utlokaliseringen har medfört all en hel del lid förspills till resande - tid som man förut kunde använda till arbeie i arbetsrum eller sammanlrädesrum. Genom denna indragning har, påpekade man, arbetsmöjligheterna ytterligare försämrats.

Herr lalman! Det talas ofta i sådana här sammanhang om atl resandeunderlaget har försämrats. Detta är ofta en sanning med modifikation. Vad har hänt i detta fall? Det är möjligt atl det har blivit en sänkning av resandeunderlagel, men det är i så fall delvis SJ:s eget fel. Tidigare gick denna förbindelse från Jönköping lill Siockholm kl. 22.45. Det var en bra tid. Man kunde ha sammanträden på kvällen och ändå hinna med förbindelsen, och man kunde även ha sammanträden eller möten i orter som låg en bit ifrån Jönköping. Sedan tidigarelades den här förbindelsen med ungefär en timme, så atl möjligheterna alt utnyttja den minskade. Då minskas nalurliglvis resandeunderlagel samtidigt.

Herr lalman! Jag lycker all deua är beklagligt, och jag tror att det är många i de aktuella bygderna som hoppas atl vi skall återfå sovvagnsförbindelsen Nässjö-Jönköping-Stockholm och vice versa.

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Jag har inte mycket att tillägga utöver det svar som Jag har lämnat till herr Björck i Nässjö. Möjligen skulle del vara all vi, inom ramen för den knappa tid som elt frågesvar ger oss, kanske lättare hade kunnat diskutera saken om herr Björck kommit med någon siffra berörande reseunderlaget.

Herr BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr lalman! Jag är medveten om att resandeunderlaget när det gäller den här förbindelsen väl inte har varit så stort som man kanske kunnat önska. Men del har, herr lalman, sina förklaringar, och Jag har angett en av dem, nämligen alt tiderna för förbindelsen har passat sämre och sämre. Orsaken till tidlabellförändringarna har jag inte fått klar för mig.

Jag vill i sammanhanget påpeka atl del är tacknämligt alt dagtågförbindelserna mellan Stockholm och Nässjö-Jönköping har förbättrats. Det är vi tacksamma för, och förbindelserna utnyttjas också i hög grad. Men det löser inte alla de problem som finns. Nu blir resultatet att människorna utnyttjar flyget i långt större utsträckning än vad som hade varit nödvändigt.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om indragningen av SJ:s sovvagnsförbindelse Nässjö -Jönköping-Falköping-Stockholm

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Herr Björck i Nässjö säger atl han inte kan förslå detta med att man ändrat avgångstiden för tåget. Jag tror atl herr Björck har rest med både tåg, flyg och andra kommunikationsmedel i så pass många år att han har hunnit lära sig, liksom vi andra har lärt oss, all vid tid-labellsändringar som SJ tvingas göra av en rad skäl, uppslår del situationer som innebär atl man måsle - av orsaker som inte direkt kan härledas till den aktuella orten eller det aktuella området - ändra avgångs- eller ankomsttider.

Det är bara så att man inte kan räkna med all en fastlagd lid skall vara oförändrad för all framtid. Jag tror alt vi måste ta med det också i en sådan här bedömning.

Hen BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr lalman! Jag har haft anledning atl resa mycket under många år och har självfallet haft möjligheter att studera hur tidtabeller har förändrats. Tyvärr har jag då och då varit med om atl tidtabellerna förändrats i sämre riktning, och då har som elt brev på posten också kommit nedläggningar.

Det är den tendensen som jag lycker är litet sorglig i detta sammanhang. Människorna har i vissa sammanhang fått intrycket alt man medvetet sökt slå ihjäl en viss förbindelse. Del är möjligt att del i en del fall inte alls har förhållit sig på det sättet, men del är alltså etl mycket olyckligt intryck som Jag och många med mig dess värre har fått.

Nr 30 Herr kommunikationsministern NORLING:

Torsdagen den ''' ''''''*'''' Herr Björck i Nässjö är väl litet splittrad. I sin förra

27 november 1975 replik uiialade han en mängd beröm över alla de förbäiiringar som har

--------------- skett i fråga om dagförbindelserna. Nu har han snabbi konstaterat all

Om åtgärder för att de flesta förändringarna har blivit till det sämre. Jag skulle tro au san-

fÖrhindra avbe- ningen ligger någonstans mitl emellan.

manning av

Simpnäs lotspass- Överläggningen var härmed slutad.

ningsställe

§ 12 Om åtgärder för att förhindra avbemanning av Simpnäs lotspassningsstäile

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet förati besvara herr Johanssons'] Hållsta (c)den 19 november anmälda fråga, 1975/76:110, och anförde:

Herr talman! Herr Johansson i Hållsta har frågat mig om jag är beredd all medverka till att planerna på avbemanning av Simpnäs lotspassningsstäile inie kommer till utförande.

Som ell led i den fortgående anpassningen av sjöfarlsverkets service lill utvecklingen inom sjöfarten har verket föreslagit viss omorganisation av loispassningsverksamheten beträffande norra infarlsleden till Stockholm, den s. k. Furusundsleden. Förslaget innebär bl. a. alt den lotspass-ning som f n. sker vid Simpnäs överförs till Svartklubbens lotsplats.

Flera berörda myndigheter och organisationer har yttrat sig över sjöfartsverkets förslag. Ärendet bereds f n. inom kommunikationsdepar-temeniei. Jag vill därför inie nu uiiala mig i frågan.

Herr JOHANSSON i Hållsta (c):

Herr talman! Svarei säger ju inte någonting direkt, men jag vill ännu så länge vara optimist och tolka svarei på del sättet, atl kommunika-lionsminislern myckel noga kommer all länka över frågan. Därför vill jag också lacka för svarei.

Loispassningssiället vid Simpnäs är bemannat med lots och sju båtsmän, och man har en utrustning med god teknisk standard. Så sent som 1973 investerades med AMS-medel 250 000 kr. för lolsnings- och sjöräddningsverksamhet samt enligt uppgift ytterligare ca 200 000 kr. för förbättringar i bostadsbyggnader. Från såväl försvars- som sjöräddnings-synpunkt är detta bemannade passningsställe myckel angelägel. Det kan framhållas alt Simpnäs på grund av sin strategiska placering i ylterskär-gården i anslutning lill miliiän skyddsområde vid elt flertal lillfällen har kunnat lämna upplysningar lill försvaret om okända utländska fartygs rörelser i området. Motsvarande informationer kommer inte au kunna lämnas från Svartklubbens passningssiälle.

Även vad gäller sjöräddning och allmän kusiövervakning med hänsyn till bl. a. bofast kust- och skärgårdsbefolkning samt ell ökande antal fri-

tidsbålar med alll längre brukssäsong är en avbemanning av Simpnäs oförsvarlig.

Sedan flera år avsätter länsstyrelsen och andra regionala organ, exempelvis företagareföreningen, lantbruksnämnden, länsarbetsnämnden m. fl., betydande personella resurser förarbetet med länets skärgård. Bakgrunden är den kraftiga befolkningsminskningen i skärgården. Folkmängden på de ca 115 bebodda öarna uppgår f n. till ungefär 6 000, mol 12 000 invånare 1945. Utflyttningen har framför alll orsakals av ett minskal antal arbetstillfällen. Lönsamheten i de traditionella skärgårdsnäringarna jordbruk, fiske och sjöfart har successivt försämrats. Utvecklingen har medfört atl servicen för de kvarboende har försämrats i många avseenden. Skolor och butiker har lagts ned, och vissa reguljära kommunikationer har dragits in.

I länsstyrelsens skärgårdsulredning. En levande skärgård, som lades fram 1974, har konstaterats alt del finns många viktiga skäl som lalar för all denna negativa befolkningsutveckling nu måste brytas och åtgärder sältas in som garanterar fortsatt bosättning i skärgården. I en skrivelse till regeringen i mars 1974 har länsstyrelsen redovisat dessa skäl och förslag till åtgärder. På statsministerns initiativ har därefter tillsatts en arbetsgrupp inom jordbruksdepartementet med uppgift alt utarbeta en proposition avseende landets skärgårdar.

Förutsättningarna för att ha kvar en bofast befolkning i skärgården är givetvis direkt avhängiga av möjligheterna all erhålla meningsfulla och angelägna sysselsättningstillfällen. För all följa upp skärgårdsuired-ningens förslag i dessa frågor har länsstyrelsen bildat etl s. k. skärgårdsråd. I rådet finns represenlanter för länsstyrelsen, landstinget, kommuner och skärgårdens intresse- och koniaklorganisation SIKO. Arbetet i rådet innebär bl. a. att slå vakt om den sysselsättning som finns i dag men också att skapa förutsättningar för tillkomsten av nya arbeisiillfällen. Förslaget om alt avbemanna Simpnäs går därför i rakt motsatt riktning mol skär-gårdsrådels intentioner.

Herr talman! Eftersom den tillmäiia taleiiden nu är ute skall jag sluta med att bara framhålla vikten av alt lotsbevakningssiällei vid Simpnäs får bli kvarjust med hänsyn till den pågående avfolkningen av skärgården.

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Herr Johansson i Hållsta läste här ur bl. a. länsstyrelsens yttrande och andra handlingar som jag också kände igen och som vi har i departementet. Jag kan försäkra herr Johansson all både del materialet och andra handlingar kommer all las i beaktande den dag då regeringen fållar sitt beslut.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Ont åtgärder för att JÖrhindra avbemanning av Simpnäs lotspassningsstäile

Torsdagen den 27 november 1975

Om den svenska vetehjälpen till Bangladesh

Fru statsrådet SIGURDSEN erhöll ordet för att besvara herr Börjessons i Falköping (c) den 19 november anmälda fråga, 1975/76:111, och anförde:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping har bett mig redogöra för hur den svenska vetehjälpen lill Bangladesh organiserats och resultatet av hjälpen.

Sveriges velehjälp lill Bangladesh uppgick till sammanlagt 50 000 lon under budgetåret 1974/75. Därav lämnades 40 000 ton som katastrofhjälp, medan återstoden lämnades inom ramen för del reguljära biståndet. Innevarande budgetår har inget svenskt velebisiånd hittills utlovats.

I Bangladesh har siaten hand om all livsmedelsimport, både den bi-ståndsfinansierade och den som upphandlas på kommersiella villkor. Staten har också ensamrätt på distributionen inom landei av del importerade vetet. Eftersom det svenska vetet ingår i det allmänna distributionssystemet är det inte möjligt au följa dess väg till konsumenten.

Enligt tillgänglig siatistik för första halvåret 1975 från Bangladeshs regering och från inlernationella livsmedelsprogrammet såldes drygt hälften av det importerade vetet mol ransoneringskort lill subventionerade priser till befolkningen i de fem största städerna och till behövande grupper på landsbygden. Vid sidan härav går ca 30 % lill kategorier för vilka staten har försörjningsansvar och som inte på annat sätt får ransoneringskort, bl. a. polis, militär och övriga statsanställda. Ransoneringskorten lill dessa grupper har närmast karaktären av löneförmån in naiura. Omkring 10 % av det importerade vetet användes för ulspisningsprogram i bristområden. Alt det inom distributionssystemet förekommer svinn kan befaras.

Vi är medvetna om alt den utländska vetehjälpen på grund av utformningen av ransoneringssystemei endast i begränsad omfattning har nått fram till de mest behövande människorna på landsbygden. Detta har vid olika lillfällen påtalats av Sverige och andra länder som ger Bangladesh livsmedelshjälp.

Som svar på frågan om resultatet av hjälpen vill jag framhålla att ulan det omfattande internationella livsmedelsbiståndet till Bangladesh, varav de svenska veieleveranserna utgör en mindre del, hade Bangladesh under åren 1974 och 1975 troligen drabbats av en allvarlig hungerkatastrof

Hen BÖRJESSON i Falköping (c):

Herr lalman! Lål mig allra först lacka fru statsrådet Sigurdsen för den redogörelse jag erhållit för den svenska vetehjälpen till Bangladesh.

Bakgrunden till min fråga är vissa pressuppgifter som den senaste tiden förekommit rörande vetehjälpen lill Bangladesh. I dessa pressuppgifter görs del gällande att huvudparten av det svenska vetebiståndet inte nått fram lill de svältande människorna. Det är självklart all sådana informationer skapar oro och beklämning, inte minst bland alla dem som i skrivelser och manifest krävt atl riksdag och regering skulle gå in med

elt katastrofbistånd till Bangladeshs svällande människor för alt rädda dessa människor från svältdöden.

Jag vill erinra om den debatt som fördes i riksdagen den 12 december i fjol. Med hänsyn lill vårt svenska veteöverskou och den katastrofsituation som rådde i Bangladesh ansåg man atl extra hjälpinsatser borde sällas in där.

Del kan också finnas anledning alt påminna om den kraftiga manifestation - i form av namnlistor med 250 000 underskrifter från bl. a. kyrkorna - som krävde ökade hjälpinsatser i form av veteleveranser till Bangladesh för att därmed rädda människoliv. Dessa opinionsyttringar bars fram av en vilja av att hjälpa de hungrande människorna i Bangladesh från svältdöden.

Vi har genom statsrådets redogörelse fått klart besked om alt hjälpen endast i begränsad omfattning nått fram till de mest behövande människorna på landsbygden. Det är beklämmande - säkert är det många människor som hade kunnat räddas undan svältdöden om de hade fått vetet.

Lål oss ta lärdom av det skedda. Vi måste fortsättningsvis skärpa vår vaksamhet så alt det inte upprepas. Målsättningen i biståndsarbetet måsle vara atl om hjälp skall lämnas, hjälpen verkligen skall nå fram till dem som hjälpen avser och inga andra.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om statsbidraget till enskilda organisationers u-landsprojekt

Överläggningen var härmed slutad.

§ 14 Om statsbidraget till enskilda organisationers u-Iandspro-jekt

Fru statsrådet SIGURDSEN erhöll ordet för all besvara herr Wikströms (fp) den 20 november anmälda fråga, 1975/76:115, och anförde:

Herr talman! Herr Wikström har frågat mig dels om Jag bedömer alt SIDA skall kunna upprätthålla principen atl inga välmotiverade ansökningar om bidrag till enskilda organisationers u-landsprojeki skall behöva avslås detta budgetår av brist på pengar, dels huruvida jag, om så inte är fallet, avser atl föreslå tilläggsanslag.

Enligt vad jag har erfarit från SIDA har de enskilda organisationerna kommit in med framställningar som sammanlagt skulle medföra siörre utbetalningar under innevarande budgetår än som slår till SIDA:s förfogande för ändamålet.

Inom verket genomförs f n. en omsorgsfull bedömning av de inkomna bidragsansökningarna. Detta arbete beräknas vara klan i januari 1976. Försl vid denna tidpunkt torde det vara möjligt att bedöma om välmotiverade projekt riskerar att avslås på grund av brist på pengar.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om statsbidraget till enskilda organisationers u-landsprojekt

andra, gör viktiga insatser i faltiga länder. Ofta förskräcks vi av väldigheten i den misär som är verklighet för huvuddelen av Jordens befolkning. Men vi får aldrig glömma atl del är enskilda människor det handlar om. Om vi lill en myckel låg kostnad via frivilliga insatser kan borra brunnar så att en by får vatten, rädda barn från atl bli mentalt störda av undernäring och ge ungdomar yrkesutbildning, betyder del oerhört myckel för de människor som nås av insatserna. Dessutom är u-ländernas kanske största utmaning alt skapa förutsättningar för elt aktivt folkligt dellagande i arbetet på utveckling. Kyrkor, fackföreningar, ungdomsrörelser, kooperation kan genom sina insatser stärka de folkrörelser som byggs upp i u-länderna. Del har en betydelse som för långt utöver de konkreta projekten.

Också för att hålla uppe och öka stödet i Sverige för en mera solidarisk u-landspolilik är de frivilliga organisationernas insatser i u-länderna oerhört viktiga. Den statliga biståndspolitiken bygger på alt vi ger stöd lill u-ländernas egna utvecklingsplaner, alll oftare i form av finansiell förstärkning. Det aren riklig utveckling. Men samtidigt blir biståndet alltmer anonymt. Det går i allt högre grad in i en allmän budget i de länder vi stöder. Därmed blir det för den svenska opinionsbildningen allt viktigare all det vid sidan om det statliga biståndet finns frivilliga organisationer som gör egna insatser på fältet och som direkt och påtagligt kan föra in u-landsvardagen i vår svenska verklighet.

Därför är del glädjande atl intresset från enskilda organisationer för alt göra insatser i u-länderna växer. Förutom kyrkorna är också humanitära organisationer, solidaritetsrörelser och fackföreningar villiga att göra siörre insatser än tidigare.

Regeringen och riksdagen konstaterade i våras atl inga ansökningar som uppfyller de krav SIDA ställer behövt avslås av brist på medel. Regeringen bedömde att den föreslagna ramen på 35 milj. kr. skulle vara tillräcklig för all alla projekt som uppfyller de allmänna kraven också del här året skulle få bidrag. Nu är läget det alt de 35 miljonerna redan har fördelats. Del finns ansökningar om ytterligare 17 milj. kr. under behandling. Större delen av dem torde vara väl motiverade. Nästa ansökningstillfälle infaller i mars 1976. En rad nya ansökningar kommer då in. Är nu statsrådet Sigurdsen beredd alt acceptera atl SIDA omfördelar sina anslag för atl kunna bifalla dessa ansökningar? Om det inte går, är fru Sigurdsen då beredd atl föreslå tilläggsanslag?

samheten inom olika länder. Det måste givetvis vara så också när det gäller de enskilda organisationerna. Men Jag instämmer i vad herr Wikström säger, alt de enskilda organisationernas verksamhet i u-länderna utgör ett myckel värdefullt komplement till den statliga biståndsverksamheten.

Enligt etl meddelande som jag i dag har fått från SIDA bedömer man vid en preliminär genomgång av ansökningarna att de tillgängliga medlen torde komma att räcka. Jag vet inte vilka möjligheter SIDA har all göra omfördelningar inom budgeten om del skulle visa sig att medlen inte räcker. I princip lycker Jag emellertid alt del är rikligt att vi har fastställt ekonomiska ramar som måsle vara avgörande för den hjälp som vi ger.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om statsbidraget till enskilda organisationers u-landsprojekt

Hen WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är rikligt all vid riksdagens behandling i våras förelåg en folkpariireservation där man krävde alt riksdagen direkt skulle ultala alt inga välmotiverade insatser av missionen och andra frivilliga organisationer heller i fortsättningen skall bli utan bidrag på grund av brist på medel. Hittills har de anslagna medlen räckt, men av debatten framgår klart att man från regeringens och riksdagsmajoritelens sida hävdade att om del skulle visa sig atl det fanns välmotiverade ansökningar så skulle dessa bifallas. Jag tycker att del är ett ganska märkligt resonemang att man får nöja sig med de medel som anslagits. Så fastlåst kan del naturligtvis inte vara att biståndsministern inte skall vara beredd all pröva projekt som de fackliga organisationerna och kyrkorna planerar och som bedöms vara välmotiverade. Jag har uppfattat det så atl en av biståndsministerns väsentligaste uppgifter måste vara att verka för ell ökat bistånd. Den här administrativa synpunkten atl vi fastlagt ett visst belopp kan man avdela någon administratör pä lägre nivå att tala för.

Jag skulle alltså vilja offerera bistånd till biståndsministern när det gäller att hävda möjligheterna inom regeringen att ge tilläggsanslag när det nu visar sig all del finns välmotiverade ansökningar. Jag är glad om beskedet från SIDA i dag skall tolkas så alt man kan hitta andra vägar för att lillmölesgå de här ansökningarna. Men skulle så inte vara fallet måste det vara en gemensam uppgift för oss alt se till au väl motiverade ansökningar från fackligt och kyrkligt håll och från andra organisationers sida verkligen kan bifallas under detta budgetår.

Fru statsrådet SIGURDSEN:

Herr lalman! Jag vill ge herr Wikström rätt i atl mina uppgifter inom regeringen är att ha ansvaret för biståndet och att verka för etl ökat bistånd. Här har herr Wikström gjort en alldeles riklig bedömning.

Att pröva dessa ansökningar är just vad SIDA skall göra. Man håller nu på att gå igenom alla ansökningar, och givelvis skall de prövas. Men man kan i dag inte säga atl alla ansökningar är välmotiverade. Det går i dag heller inte au säga om de disponibla medlen kommer atl räcka. Men enligt de uppgifter jag fåll i dag på förmiddagen verkar del som

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om alkohotforsk-ningsinstitutets beroende av forskningsanslag från biyggeriindu-strin

om anslaget skulle räcka lill.

Jag vill alltså hävda all för all verksamhet måste de ekonomiska ramarna vara avgörande.

Jag hälsar också med tillfredsställelse det ökade intresset från bl. a. fackligt håll för biståndsverksamhet i u-länderna. Delta har jag särskilt noterat i budgetpropositionen.

Hen WIKSTRÖM (fp):

Herr lalman! Rent allmänt gör Jag den bedömningen att de ansökningar som lämnas in lill SIDA från kyrkliga och fackliga organisaiioner är myckel väl underbyggda. Om man ser lill utfallet under de senaste åren tror jag att beträffande de ansökningar på 17 milj. kr. som nu ligger inne är rimligen ca II å 12 milj. kr. väl motiverade. Jag har bara tagit del av några av ansökningarna, men jag tror all man vågar göra detta påslående.

Vi är alltså överens både om principerna för prövningen och om det önskvärda i att man kan tillgodose välmotiverade ansökningar. Jag lycker faktiskt atl fru Sigurdsen låter myckel bättre när hon talar som biståndsminister än då hon är elt eko av finansministern.

Herr utbildningsministern ZACHRISSON erhöll ordet för atl besvara herr WestbergsLjusdal (fp) den 19 november anmälda fråga, 1975/76:112, till herr finansministern, och anförde:

Herr Westberg i Ljusdal har frågat finansministern om han anser det tillfredsställande all det enda svenska alkoholforskningsinsiilutei under en följd av år varit beroende av forskningsanslag från bryggeriindustrin. Frågan har överlämnats lill mig för besvarande.

Till den forskning som bedrivs vid institutionen för teoretisk alkoholforskning vid Karolinska institutet utgår jämförelsevis slora externa forskningsanslag. Dessa anslag utgår lill övervägande del från statens medicinska forskningsråd. De anslag som utgått lill institutionen från bryggerinäringen upptar knappt 7 % av de externa medlen. I relalion till de totala resurserna vid institutionen är andelen lägre än 3 %. Jag har vidare upplysts om att dessa medel inte är förbundna med villkor i något hänseende. Medel utdelas från bryggeriindusirin efter granskning av ansökningarna av etl särskill vetenskapligt råd. Detta råd - Mali-drycksforskningsrådei - har under de senaste åren delat ut ca 130 000 kr. per år lill olika alkoholforskningsprojekt, därav även sådana av samhällsvetenskaplig natur. Medicinska forskningsrådets anslag till alkoholforskning har under de senaste åren belöpt sig lill ca 1,5 milj. kr. årligen.

Alkoholforskningen vid Karolinska institutet är sålunda inte beroende av forskningsanslag från bryggerinäringen.

Hen WESTBERG i Lju.sdal (fp):

Herr talman! Jag tackar utbildningsministern för svaret på min fråga. Jag är själv inte beredd att ta lika lätt på detta problem som jag tycker mig finna att statsrådet gör.

Under åren 1968 - 1975 har alkoholforskningsinstitulet fått ca. 150 000 kr. från Maltdrycksforskningsrådel,som ärett av bryggeriindustrin tillsatt och finansierat organ. Det är enligt min bedömning en avsevärd del av institutets externa forskningsanslag som Maltdrycksforskningsrådei svarar för. Statsrådels procenisiffror synes från denna utgångspunkt inte vara helt rättvisande. Enligt uppgifter som jag har fått måsle del röra sig om åtminstone ca 10 % av de externa anslagen.

Nu säger statsrådet atl han upplysts om all medlen från bryggeriindusirin inte är förbundna med villkor i något avseende. Det tycker Jag är en egendomlig upplysning. Fattas bara annat, skulle jag vilja säga. Hur skulle över huvud tagel något annat vara möjligt?

Det finns ingen anledning all ifrågasätta forskningsresultaten som sådana. Vad man kan ifrågasatta är i stället om bryggeriindusirin genom sina forskningspengar har kunnat påverka valet av frågeställningar för den vetenskap som bedrivs vid institutionen för teoretisk alkoholforskning. Chefen för institutionen har ansett sig kunna fastslå alt alkohol pä fastande mage verkar flerdubbelt starkare berusande om den inläs i form av sprit än om den inläs i form av öl. Maltdryckerna innehåller ämnen som i likhet med fast föda dämpar blodalkoholhalien. När dryckerna inläs tillsammans med mat försvinner emellenid i ston setl skillnaden mellan öl och sprit. Samme forskare har - med utgångspunkt i experimenten med alkoholfönäring på fastande mage - konstruerat en formel. Jämförelsen mellan maltdrycker och spritdrycker blir ytterst gynnsam för maltdryckerna enligt denna formel.

I den alkoholpolitiska debatten har dessa forskningsresultat generaliserats. Man har talat om maltdryckernas låga berusningseffekt ulan att klargöra atl man dåjämför med starksprit på fastande mage. Observera att jag inte alls ifrågasätter forskningsresultaten som sådana. Men det kan inte undvikas att man får intrycket atl bryggeriindusirin här fått argument mol restriktioner i fråga om maltdrycker.

Jag flnner det myckel olyckligt all man har denna koppling närdet gäller forskningen, och jag vill därför fråga utbildningsministern: Har statsrådet några förslag lill hur man skall komma till rätta med detta problem?

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om alkoholfbrsk-ningsinstitutets beroende av forskningsanslag från biyggeriindu-strin

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om alkoholfoisk-ningsinsliluleis beroende av forskningsanslag från bryggeriindu-strin

de är del. Vad man nu kan se av de uppgifter som är framtagna förhåller del sig så att under de nio år som institutet funnits har det sammanlagt av externa medel fått 2,2 milj. kr. Därav har under dessa år 150 000 kr. kommit från Maltdrycksforskningsrådet. Del är alltså en helt försumbar andel jämfört med den totala budgeten. Och då är ändå inte de medel som kommer direkt över statsbudgeten medräknade.

Jag vill också tillbakavisa den insinuation som herr Westberg i Ljusdal gör sig skyldig till när han beskyller forskarna för atl gå bryggerinäringens ärenden. Det finns såvitt Jag vet ingenting som ger anledning atl uttrycka sig så. Tvärtom är all den forskning som bedrivs vid delta institut atl beteckna som grundforskning, som därmed kommer vetenskapen lill godo på alla nivåer.

Jag vill också som en väsentlig vägledning för diskussioner i både riksdag och kanslihus hävda alt forskarna - inte minst på grundforsk-ningsområdel - måste vara fria all själva välja sina projekt.

Hen WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr lalman! Jag har sagt klart ifrån att jag inte ifrågasätter forskningsresultaten, men när man studerar dessa problem kommer man inte ifrån att de resultat som nåtts har kunnat utnyttjas av bryggeriindusirin. Det är del förhållandet jag vill föra fram i blickfiillet - för det innebär alt man lätt får ett intryck av beroende, som kan vara omotiverat och inte underbyggt, men som ändå finns där genom atl dessa anslag tas emot. Enligt uppgifter som jag har fått från riksdagens upplysningsijänst kommer ca 10 % av de externa anslagen från bryggeriindustrin, och det är ingen försumbar del av medlen.

För min del anserjag del mycket allvariigi alt institutionen för teoretisk alkoholforskning vid Karolinska institutet tagit emot så stora anslag från alkoholindustrin både i vårt land och i USA. Samhällets alkoholforskning får inte ha den typen av beroende. Det är mycket angeläget att se till att det inte finns några som helst skäl lill funderingarom all forskningen påverkas av ovidkommande intressen.

Herr utbildningsministern ZACHRISSON:

Herr talman! Herr Westbergs uppgift om 10 % är fel. Jag antar att han liksom jag kan räkna. Om institutet från Maltdrycksforskningsrådei har fått 150 000 kr. av 2,2 milj. kr. så blir det inga 10 %. Men det är i och för sig en detalj.

Det väsentliga är alt denna forskning är obunden och att den är grundforskning. Självfallet slår det sedan alla i samhället fritt atl dra lärdomar av forskningsresultaten. Om vi går in i detalj finns det säkert många positiva följder på en rad samhällsområden av denna forskning.

egentliga forskning som del här är fråga om får ca 250 000 kr. per år av statliga medel och ca 25 000 kr. från bryggerinäringen - den andelen har upplysningstjänsien beräknat lill ca 10 % och det stämmer rätt väl med min egen räkning. Sedan får utbildningsministern anse atl det är fel.

Vad jag med kraft vill stryka under i den här debatten är att samhällets alkoholforskning måsle vara helt fri och oberoende av alkoholindustrin, och Jag hoppas atl utbildningsministern delar den uppfattningen.

Överiäggningen var härmed slutad.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om differentieringen av det statliga stödet till fölkbild-ningsorgansationer-na

§ 16 Om differentieringen av det statliga stödet till folkbildningsorganisationerna

Herr utbildningsministern ZACHRISSON erhöll ordet för all besvara herr Nordsirandhs (m) den 19 november anmälda fråga, 1975/76:113, och anförde:

Herr talman! Herr Nordstrandh har frågat mig om Jag verkligen anser all del statliga stödet till folkbildningsorganisaiionerna exempelvis bör differentieras så alt huvudparten av studieförbunden ytlerligare förhindras att bedriva sin verksamhei på lika villkor och för alla medborgare.

Regeringen har nyligen bemyndigat mig alt tillkalla sakkunniga för att utreda vissa folkbildningsfrågor m. m. Direktiven offentliggjordes förra veckan. Av dessa framgår atl målen för folkbildningen alltjämt skall vara de som 1963 års riksdag lade fast. Därav följer bl. a. alt när studieförbunden i sin sludiecirkelverksamhei tar upp etl visst studieområde skall de ha samma statliga stöd för delta, oavsett vilket studieförbund det gäller, förutsatt atl studieområdet är bidragsberäiiigat.

Hen NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag ber atl få tacka utbildningsministern för svaret.

Orsaken lill min fråga är, som framgår av motiveringen till den, alt utbildningsministern synes ha talat mot principen att stödet till folkbildningsorganisationerna skall ges lika lill alla. Det skedde, efter vad jag kan se, på SAP-kongressen i höstas. I en diskussion om hur man skall stödja folkrörelserna skulle det där ha sagts, enligt uppgifter som kommit mig till hända, atl man inte kan vara med om elt generellt stöd, som också skulle gå till exempelvis den moderata Medborgarskolan. Det är klart atl jag reagerade när jag såg sådana uppgifter.

Jag kan ur svaret utläsa alt direktiven lill den nya utredningen inte skall ge sådana effekter. Samma statliga stöd skall, enligt svaret, ges för elt visst studieområde "oavsett vilkel studieförbund del gäller, förutsatt alt studieområdet är bidragsberäiiigat". - Det är gott och väl, om det bara blir så.

Jag vill gärna påtala, herr utbildningsminister, all del redan finns en

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om differentieringen av det statliga stödet tid folkbild-ningsoigansationer-na

viss differentiering - åtminstone har del blivit så i praktiken på grund av de arrangemang som gjorts och de förutsättningar som givits för vissa studieområden genom framlagda propositioner.

Jag vill ju erinra om att genom olika kringgärdande bestämmelser praktisk tagel endast etl studieförbund - del utbildningsministern närstående ABF - har fått chans och möjlighet all bedriva den lagstadgade undervisningen i svenska för invandrare. Jag vill också erinra om atl vårriksdagens beslut måste innebära atl utbildningen på arbetsplatserna kommer att läggas huvudsakligen i händerna på ett, eller möjligen två, studieförbund - icke de andra studieförbunden. Jag menar alt det är mycket allvarligt, då del tidigare alllid har varit en princip atl statsbidragen utgår på lika villkor till alla studieförbund. Detta har tidigare varit en kungsväg i bidragsgivningen. Jag är rädd för att vi nu är på väg åt annat håll.

Jag skulle därför vara lacksam om utbildningsministern vill säga mig att uppgifterna om atl sådana tendenser kan utläsas ur yttranden på partikongressen är oriktiga.

Herr utbildningsministern ZACHRISSON:

Herr lalman! Herr Nordstrandh är ju väl tränad i exegelikens konst och borde därför direkt kunna läsa det uttalande del gäller. Den diskussion som vi förde på partikongressen gällde i vad mån man i det ulbildningspolitiska arbetet skall satsa på eftersatta grupper. Jag tror att riksdagen kommer all få leva med begränsade resurser på alla områden, och när vi har tagit principiell ställning i utbildningspolitiken har vi varit överens om alt se till atl de grupper som är särskill eftersatta verkligen blir prioriterade med de åtgärder som vi vidtar. Men självfallet skall alla de studieförbund som går in i denna verksamhei arbeta på helt lika villkor. Jag har alltså på intet sätt talat emot en sådan princip. Vad Jag önskar är bara att vi i allt utbildningspolitiskl arbeie måsle bli myckel mera konkreta när det gäller en uppsökande verksamhei för att nå fram lill de grupper som är verkligt utsatta.

Vad gäller den fråga om invandrarutbildningen som herr Nordstrandh log upp vill jag erinra om alt i de direktiv som Jag nämnde i mitt svar har jag bett utredningen alt studera också del spörsmålet.

Hen NORDSTRANDH (m):

Herr lalman! Jag har noterat herr utbildningsministerns besked och hoppas, all man skall behandla denna fråga på etl sådant sätl all verksamheten för de övriga studieförbunden kommer att bedrivas på något mera likvärdiga villkor än som f n. faktiskt är fallet. Jag konstaterar alt de uttalanden som utbildningsministern, kanske i diskussionens hetta, kunnat göra kan misstolkas och slår alltså fast, att stödet åt folkbildningsverksamheten skall ges på sådant sätt alt Medborgarskolan och andra studieförbund får samma möjligheter till stöd som ABF. Är vi överens om att del bör vara på det sättet skall jag vara nöjd.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordet för alt besvara herr Heléns (fp) den 15 oktober anmälda interpellation, 1975/76:13, lill herr statsministern, och anförde:

Herr lalman! Herr Helén har frågat statsministern om regeringen är beredd att föreslå en snabb extra insats - i storleksordningen 500 milj. kr. - för energisparande. Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

Grundläggande för det energipolitiska program som riksdagen fastställde i våras är en stram hushållning med energi. Vår målsättning är atl begränsa Ökningen av energikonsumtionen i Sverige från tidigare ca 4,5 % till 2 % per år i genomsnitt t. o. m. år 1985 och därefter nå en nolltillväxt omkring år 1990. Inget annat industriland har ell så långtgående mål för sitt energisparande.

Jag bedömer liksom herr Helén atl främjandet av en god hushållning med energi är en mycket viklig del i vår energipolitik. Liksom herr Helén anser Jag vidare atl intresse och engagemang för energisparande från allmänhetens sida spelar en stor, för att inte säga avgörande, roll för all nå del ambitiösa mål angående energikonsumtionen som vi har satl upp.

I syfte atl nå delta mål har etl flertal såväl kortsiktigt som långsiktigt verkande åtgärder satts in. Bland dessa kan nämnas utredningar angående förbättrad energistaiisiik, industrins energianvändning, kommunal energiplanering och energibeskattningen. Genom bestämmelser i byggnadslagen regleras vidare tillkomsten och lokaliseringen av energikrävande industrier. Nya anvisningar och föreskrifter angående byggnadsuiform-ning från energihushållningssynpunkt håller på au utformas. Ett omfattande forsknings-och utvecklingsprogram-lill stor del avseende frågor rörande energihushållning - har fastställts. Energisparkommillén har fått sill uppdrag utvidgat och förlängt. Kommittén har bl. a. fält i uppdrag att följa energiförbrukningens utveckling och redovisa sina bedömningar offentligt. En första rapport väntas den 1 december i år. Kommittén har vidare inlett en omfattande informationskampanj inför vintern.

Bland åtgärderna som satts in i syfte atl minska energiförbrukningen ingår även energisparsiödei som en viktig del. Riksdagen har hittills anvisat sammanlagt 824 milj. kr. för bidrag och lån m. m. till energibe-sparande åtgärder i bostäder, näringslivet m. m. Av beloppet faller på bostäder 617 milj. kr., varav 6 milj. kr. avser demonsiraiionsverksamhei m. m. Av återstoden avser 5 milj. kr. allmänna samlingslokaler, 50 milj. kr. kommunala och landslingskommunala byggnader, 35 milj. kr. civila statliga byggnader och 117 milj. kr. näringslivet. Av det sistnämnda beloppet faller 60 milj. kr. på industriella processer samt prototyper och demonstrationsanläggningar och 57 milj. kr. på näringslivets och trädgårdsnäringens byggnader.

Beslut om lån och bidrag till energibesparande åtgärder i bostäder för innevarande budgetår får fattas inom en ram av 300 milj. kr. Den 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om energisparande

Nr 30 september i år hade länsbostadsnämnderna, sedan stödet infördes våren

Torsdagen den 914, fattat beslut om bidrag och lån på sammanlagt ca 400 milj. kr.,

27 november 1975 arav ca 100 milj. kr. innevarande budgetår. Inneliggande ansökningar

--------------- uppgick till sammanlagt ca 190 milj. kr. Enligt vad Jag inhämtat finns

Om energisparande medel för energisparstöd hos samtliga länsbostadsnämnder.

Till allmänna samlingslokaler hade praktiskt taget inga bidrag beviljats vid nämnda lidpunkt.

Bidrag lill kommunala och landstingskommunala byggnader hade beviljats med ca 15 milj. kr., och byggnadsstyrelsen hade vid samma tidpunkt tecknat in ca 25 milj. kr. för energibesparande åtgärder i civila statliga byggnader. Kostnader för sådana åtgärder bestrids också från de invesieringsanslag som slår lill byggnadsstyrelsens förfogande för ny-och ombyggnader.

Bidrag till energibesparande åtgärder inom näringslivet hade vid samma tidpunkt beviljats med ca 16 milj. kr. för åtgärder i byggnader. Några bidrag för åtgärder i industriella processer samt prototyper och demon-sirationsanläggningar hade ännu inte hunnit beviljas. Inneliggande ansökningar uppgick till ca 108 milj. kr., varav 106 milj. kr. avsåg processer samt prototyper och demonstralionsanläggningar och resten byggnader.

Mot bakgrund av efterfrågan på energisparstöd och med hänsyn till de positiva effekter som delta stöd medför för sysselsättningen har regeringen i propositionen 1975/76:25 hemställt att ytterligare medel för energibesparande åtgärder- I50milj. kr. förbosiäderoch SOmilJ. kr. för näringslivet-anvisas av riksdagen på tilläggsbudget I innevarande budgetår.

Om del framöver visar sig alt energikonsumtionen trots alla insatser ändå ökar myckel snabbare än förutsett, måste en beredskap finnas atl ingripa med direkta begränsningar. En arbetsgrupp inom regeringskansliet kommer all under våren 1976 lämna förslag lill ramlag med bemyndigande för regeringen att vid behov under icke-krisförhållanden införa reglering eller förbud mot energianvändning för vissa ändamål eller under vissa tider.

I del nämnda uppdraget lill sparkommittén ingår även att undersöka vilka åtgärder som skulle kunna komma i fråga under en sådan ramlag och för varje sådan ålgärd bedöma spareffeki, konsekvenser för konsumenterna samt inverkan på produktion och sysselsättning.

Enligt vad jag inhämtat från kommittén undersöker den sådana åtgärder som exempelvis begränsning av uppvärmning av obebodda fritidshus, införandel av obligatoriska lidur för elektriska motorvärmare, begränsning av skylibelysning m. m.

Som svar på herr Heléns fråga om en snabb extra insats för energisparande vill jag svara följande.

Sedan herr Helén ställde sin fråga har en hel del åtgärder föreslagils och vidtagits med syfte atl stimulera ekonomin, skapa sysselsättning och spara energi.

Det finns fortfarande medelsreserver för energisparstöd. Regeringen
48 har dock bedömt atl ytlerligare 200 milj. kr. behövs under innevarande

budgetår. Denna bedömning har skett på grundval av uppgifter som lämnats av berörda myndigheter.

Hen HELÉN (fp):

Herr talman! Del är en i och för sig imponerande sparkatalog som industriministern redovisar i sitt fylliga svar. Här finns forskning, här finns satsningar på lån och bidrag samt en rad informationsåtgärder. Jag vill på inget sätt förringa detta sparprogram, utan det är vi överens om. Jag vill inte alls heller påstå atl industriministern skulle vara den syndare som har vaknat senast. Jag lackar statsrådet för svaret och för den goda viljan. Men jag tror alt det går all göra mer. Om inte Stålverk 80 och varvsnäringen rent arbetsmässigt dränker industridepartementet, tror Jag att också industriministern måste se all del går att göra mer, och del är det Jag vill diskutera en stund.

Det energiprogram som riksdagen har antagit bygger på alt vi skall lyckas hålla nere ökningen i energiförbrukningen. Folkpartiet har efter förmåga försökt driva på i det avseendet. Vi har också en högre ambitionsnivå när del gäller det långsikliga sparandet. Nu skall jag inte än en gång alltför mycket i detalj gå in på det som har varit. Jag bara konstaterar att det dröjde innan regeringen vaknade. Det glädjande är alltså att det som för bara några år sedan ansågs omöjligt nu håller på att ske. Men då uppstår lätt en ny risk: att vi tror att det går galant för oss att uppnå de långsiktiga målen bara därför atl inledningen, på något undantag när, ser ul alt bli lyckosam. Jag tror all vi allesammans måsle försöka att energiskt övertyga människorna - i de enskilda hushållen, i företagen, i samfärdseln, i handeln - om fördelarna med en bättre energihushållning. Detta är inte omöjligt, eftersom det finns en rad människor som ser ideellt på det här och som därför är villiga all hjälpa till, och eftersom del också finns andra människor, som man kan påverka med det mest effektiva medlet, nämligen omsorgen om den egna plånboken; det hjälper! Men det är från mina utgångspunkter för miljön och för människorna själva och för vår gemensamma välfärd som energisparandel är myckel viktigt, och detta är också ett av skälen lill interpellationen.

När vi har sett närmare på hur regeringen har handhaft sina uppdrag från riksdagen i denna fråga lycker vi nog alt man även under den gångna sommaren varit litet för passiv. Nu kan naturligtvis industriministern, som han gör här, hänvisa till det svar i sak på interpellationen som lämnades någon månad efter det att Jag den 26 september offentligt hade redovisat samma syn som i interpellationen; regeringen satte sig väl ner måndagen den 29 september för all behandla den och lade sedan efter någon vecka fram sitt förslag om ytterligare 200 milj. kr. i energisparstöd. Vi menar all den summan från våra utgångspunkter tyvärr är alltför begränsad. Vi har motionerat om mera nödvändiga pengar, och nu får vi avvakta och se vad utskottsbehandlingen leder lill. Jag vill därför inte föregripa den delen av diskussionen.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om energisparande

Nr 30 Vad frågan nu gäller är t. ex. vilket resultat hushållsansträngningarna

Torsdagen den 27 november 1975

redan har gett. Det finns naturiigtvis en rad faktorer som har spelat in, i synnerhet om man lar in även förelagen i bilden. Vi hade kvarvarande effekter av lageruppbyggnaden, av själva industrins kapacitetsuinyttjan-Om energisparande de, som nu har varit lågt under en period, och vi har kvar vissa effekter av den milda vintern. Men den klara minskning av oljeförbrukningen som vi fick från 1973-1974 är ändå inte lika stor här som i andra Jämförbara industriländer - det finns länder som har haft betydligt större minskning.

Elförbrukningen minskade för första gången på årtionden, vilket i och för sig är mycket glädjande. Utvecklingen under år 1975 lyder på att industrin faktiskt lyckats hålla kvar något av den minskningen, men för de övriga sektorerna går utvecklingen åt alldeles fel håll. Oljeförbrukningen ser ut alt bli ungefär lika stor som 1974 eller kanske t. o. m. något mindre - där har vi gynnats av klimatet. På den s. k. övrigsektorn, där alltså hushållen och handeln dominerar, har elförbrukningen emellertid ökat kraftigt. Ell färskt papper från statens industriverk bekräftar detta, och det finns de som menar atl om det vill sig illa kan den ökningen bli bortåt 15 % för kalenderåret 1975. Då gäller det verkligen för regeringen och energisparkommillén att se upp med detta!

öm man ser på den totala elförbrukningen finner man atl ökningen visseriigen är måttlig - den håller sig inom de ramar som riksdagen har satt upp - men del är stor risk för all man bara ser på totalsiffrorna och glömmer att del finns vissa tendenser på en del viktiga områden -Jag upprepar: inom hushållen och handeln - som går åt precis felaktigt håll. Del är särskill viktigt att man genom all i lid ta itu med dessa tendenser hindrar dem alt slå igenom ännu kraftigare.

Vad jag emellertid är mest inriktad på Just nu är att få regeringen och energisparkommillén atl tillsammans söka finna ännu fiera möjligheter atl förmå oss alla alt spara myckel mer energi. Jag tror då att arbetet på atl isolera och energisanera de äldre fastigheterna är någonting som man måste säga ännu bara har börjat. Det är, som Jag ser det, mycket allvarligt att under år 1975 en rad ansökningar från enskilda husägare har blivit liggande mycket länge utan att slutligt beslut fattats därför alt pengar inte har funnits, trots att alla villkor i övrigt har varit uppfyllda. Det har alltså varit klara bifallsärenden, som har blivit liggande månadsvis i länsbostadsnämnderna just med hänvisning till alt pengar fallas.

Så sent som i dag upplyser bostadsstyrelsen atl om inte regeringen i december lalar om att styrelsen får mer pengar, måste vissa länsbostadsnämnder avslå ansökningar om pannbyien som var inlämnade i god tid föreden 31 maj, dårespilen gick ut-också de klara bifallsärenden. Jag undrar om inte industriministern känner lill detta.

När det gäller atl finna nya objekt, där åtskilligt är att hämta, är sam
lingslokalerna alltför litet uppmärksammade. Kyrkor och frikyrkor har
såvitt jag vet ännu inte möjligheter atl få del av de här lånen och bidragen,
50 och det bör man snarast rätta till.

Jag skulle också vilja ta upp en detalj. Byten lill treglasfönster är ändå någonting som har rekommenderats myckel intensivt i den statliga upplysningsverksamheten, men på den punkten är poängsältningen, såvitt Jag kan se, på tok för låg i de regler som är utfärdade av bosiadsstyrelsen och genom länsbostadsnämnderna - tvångsregler för kommunerna att följa när de yttrar sig över ansökningarna. Det där måsle rättas till när det gäller de äldre fastigheterna, och det är också viktigi atl man i de nya byggnormerna får in skärpta bestämmelser om både fönslerplacering och treglasfönster.

Innan jag lämnar frågan om lånen och bidragen skulle jag vilja säga, att kommunerna säkert gör en utomordentligt bra insats för att hjälpa fastighetsägarna lill rätta både vid själva ansökningarna och i arbetet på atl förbereda ombyggnaderna. Jag har själv ställt mig i kön för all se hur det fungerar, och Jag har fåll en utomordentlig service från den kommunala sidan. Del finns kommunala ingenjörer som alldeles frivilligt gör en fin insats för att se lill, alt de som söker lån och bidrag använder pengarna på bästa sätt. Men när reglerna är fel tänkta, som i fråga om ireglasfönsiren, kan man inte göra någonting - och därför kan jag inte bjuda hem industriministern, för fortfarande drar det i etl hörn i vardagsrummet, där vi skulle sitta. Jag får alltså lov att vänta lill dess att det antingen blir möjligt att klara saken själv eller kommer ändrade regler från den statliga sidan.

Energisparkommillén har ju så småningom fått fart på sig och åstadkommit en hel rad bra resultat, men Jag undrar: När nu statistiken håller på atl bli så myckel bättre, skulle man inte kunna tänka sig att energisparkommillén faktiskt fick medel lill atl för allmänheten synligt redovisa uppställda mål för exempelvis elförbrukningen i hushåll och handel och hur man regionsvis klarar det hela, räknat per halvår eller kvartal? Jag tror alt en annonsering eller t. o. m. affischpelare på offentliga platser skulle vara motiverade.

Nu kanske industriministern invänder, alt sådant kan man bara gripa till under mycket dramatiska skeden när oljeschejkerna härjar som värst. Jag tror inte det. T. o. m. en vanlig vinters inbrott i Sverige är en tillräckligt dramatisk period för atl människor skall titta på en sådan annons eller affisch, om de känner att den är en del i en gemensam, siörre ansträngning.

Vad gäller de företag som borde kunna spara energi tror jag atl de allra fiesta vid del här laget har gjort sina kalkyler på möjliga investeringar, som skulle föra med sig en högre energieffekiivitet. Jag tror också all de ganska exakt kan räkna ut vad det kostar och hur snabbt investeringarna skulle betala sig för företagel i fråga. Men ändå finns hos många av företagen en betydande tvekan: Skall vi slå lill, skall vi göra del här eller skall vi låta bli? Det är viktigt atl man griper lag i det här problemet, för många av dessa investeringar borde göras nu, när vi har undersysselsätining i vissa delar av landet och vi därmed också skulle kunna hjälpa upp sysselsättningen.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om energisparande

Nr 30 Ett av skälen till all företagen är rädda är atl de inte vill försämra

Torsdagen den 27 november 1975

sin likviditet just nu under lågkonjunkturen. Därför tror Jag atl bidragsgivningen är realistisk i del här fallet. Man kan skjuta fart på etl projekt som annars skulle dröja för länge. Genom bl. a. Ångpanneföreningens

Om energisparande inventering vet man alt del går alt spara myckel genom ell samarbeie mellan företagen och kommunerna för alt utnyttja spillvärmen. Industriministern har ju personligen intresserat sig för hur man i Luleåregionen skall kunna få in ett sådant samarbeie i de nya projekt som skall lill där, men det gäller också i många fall att sikta på förelag som har haft elt dåligt utnyttjande av spillvärmen och som ligger så nära tätorter att relativt blygsamma investeringar skulle kunna öka deras bidrag till den kommunala uppvärmningen.

Sedan är det elt avsnitt i industriministerns svar som gör mig litet förbryllad. Jag vet inte riktigt hur jag skall tolka det. Det verkar näsian som om industriministern ville hota - visserligen ganska diskret - med nya regleringar och direkta begränsningar. Jag lycker alt del är alldeles för tidigt all utgå ifrån atl frivilliglinjen skulle ha misslyckats. Det är klart all vi måste ha en viss säkerhelsberedskap inför skärpta lägen. Men det viktiga ärju att slippa utnyttja den beredskapen genom positiva ål-gärder i tid. Vad skulle det vara för energipolitik au vi.sa sig njugg i fråga om stöd lill frivilligt energisparande och samtidigt vifta varnande med ransoneringar? Därför skulle jag vilja be industriministern all här tala om all'regeringen forlfarande satsar hårt och envist på frivilliglinjen och att det inte är tal om någon ransonering nu i vinter.

Om jag får sammanfatta: Jag tror all det är stort intresse hos allmänheten all bygga på. Del finns folk som har ont om jobb och som kan få jobb just när del gäller au åstadkomma ell vettigare utnyttjande av dyrbar energi. Det finns ledig kapacitet i själva byggandet, del finns maskiner och arbetslag som man skulle kunna sälta in. Samtidigt finns del slora underskott i utrikeshandeln, underskott som inte bör växa ytlerligare genom onödig import av olja. Del finns också ell behov all snabbi göra det mesta möjliga för energisparandet just för all klaradel långsiktiga energiprogram som riksdagen har uppställt. Jag lalar då inte om det mera ambitiösa program som vi från vårt håll har ställt upp.

Allt talar alltså för alt del är viktigi att stimulera fram ytterligare sparåtgärder och att del är viktigt all inte dröja. Jag skall, som Jag sade förut, inte föregripa diskussionen om riksdagens beslut om själva anslagen. Men jag tror atl det vore en skandal om spontana ansökningar för bättre hushållning i energislösande industri inte fullt ut kunde bifallas. Jag hoppas att industriministern håller med om den grundläggande bedömningen, även om vi hittills är oense om beloppens storlek.

Del finns en glädjande och alldeles färsk sak alt ta fasta på. Jag fick i min brevlåda häromdagen en mycket bra broschyr från energisparkommillén. Den är såvitt jag vet riktad till alla småhusägare, och den är kopplad till det stora informationsprojekt som kallas EPD - ekonomisk

52 panndrift. Jag tror all broschyren kommer atl ytterligare öka intresset

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr lalman! Jag vill gärna ge herr Helén elt erkännande för hans tidigt dokumenierade intresse för energisparandet. Jag skall kanske säga alt samhällets kvarnar mal långsamt, men de mal dock, och vi har Ju egentligen samma principiella ståndpunkt. Nödvändigheten av etl sparande som går långt, som måste gå väsentligt längre än hittills, är vi också helt övertygade om. Vi har, som Jag redovisade, vidtagit en rad åtgärder. Jag skulle kunna räkna upp fler - uppdrag lill industriverket, kommunala energiplaner osv. - men detta är känt för herr Helén.

Herr Helén har frågat: Vilka resultat har energisparkampanjen gett? Jag skulle vilja omformulera frågan och ställa den i relation till de erfarenheter vi gjorde under den s. k. oljekrisen. Som en följd av de krisproblem som vi då upplevde har också intresset för sparandet ökat.

Nu är det mycket svårt atl göra en exakt bedömning av exempelvis industrins energianvändning. Del har samband med alt vi har en kon-junkiuravmaiining, som medför atl en del industrier, även om det inte är så många ännu, har arbete bara halva veckan och kör mer eller mindre på sparlåga. Därför kan man inte exakt mäta energiförbrukningen sådan sorn den skulle le sig i ell normalläge.

Däremot instämmer jag helt i herr Heléns anmärkning atl vi måsle vara uppmärksamma på vad som sker inom hushållen, handeln och Jordbruket, där vi vissa månader i relation till i fjol har haft en ökning som legat uppe vid 13 %. Såvitt jag kommer ihåg är det totalt för året hittills en ökning på 9 %, framför allt på elsidan, och den siffran ligger Ju väsentligt över vad vi uppställt som mål, nämligen högst 6 %.

Nu kan man fråga: Vad beror del på? Ja, Jag tror att då det gäller de enskilda hushållen är det bostadsuppvärmningen som spelar en stor roll. Jag hade tillfälle all tidigare anföra all av de i våras planerade småhusbyggena var ca 90 % avsedda för uppvärmning med elektrisk kraft. Det visar alltså en väldig övergång från tidigare mera traditionell oljeuppvärmning och annan uppvärmning.

Här spårar vi nog kosinadsfakiorn som någonting väsenlligl. Man mötte efter oljekrisen med dess oljeprisstegringar de stigande kostnaderna för uppvärmning, och innan vi hade hunnit justera ellaxorna gick man över lill eluppvärmning. Framför allt vid planeringen av nya bostäder kom eluppvärmningen in som ell mycket väsenlligl inslag.

Ur den synpunkten blir det vad vi gör långsiktigt som kommer atl spela den avgörande rollen. Jag skulle vilja säga all tyvärr anpassar vi oss gärna till en stigande kostnad. Vi har gjort det när del gäller bensinen.

Nr 30 Vi märkte alt bilåkningen gick ned när priserna på bensin steg, men

Torsdagen den 27 november 1975

de senaste månadernas siffror visar alt vi har "återhämtat" detta.

Vi vänjer oss alltså så småningom vid en kostnad. Industrin har där lättare för all göra en analys av den faktiska kostnaden, som för industrins Om energisparande vidkommande är stor. Då gör industrin en bedömning: Vad skulle del innebära om vi investerade i en processanläggning? Vilket sparande -dvs. minskade utgifter- skulle detta innebära? Därav kommer del stora intresset för inte minst nya processanläggningar inom industrin.

Industriverket har nu börjat fatta besluten på detta område. Det har krävts mycket av tekniskt arbeie för att gå igenom och analysera del hela. Jag hoppas atl del nu kommer att fattas beslut mer eller mindre på löpande band för alt just tillmötesgå industrins intresse och också för all skapa mer sysselsättning, eftersom flertalet av dessa processanläggningar utgörs av utrustning som kan beställas här i Sverige.

Men hur gör vi då i fråga om medborgarnas allmänna intresse? På bostadsområdet kan vi - precis som herr Helén här sagl - lämna upplysning på olika sätt. Vi kan via broschyrer lala om vad det betyder om man isolerar bättre i bostäderna. Här finns också etl myckel stort intresse, och det är långsiktigt mer eller mindre avgörande för vår energiförbrukning alt vi vidtar åtgärder i delta avseende. Jag menar atl vi måste hålla på, såvitt jag kan bedöma, de närmaste tio åren med etl sådant ombyggnadsprogram för våra äldre fasligheter, samtidigt som vi i den nya bygglagstiftningen lagt in som en förutsättning alt man har väl isolerade bosläder, all man där det finns möjligheter utnyttjar fjärr-värmesysiem osv.

Jag kan förstå herr Helén när han beträffande den lagstiftning som vi utreder ställer frågan: Innebär inte detta ett hot? Ja, jag menar inte all vi skall gå ut och hota med en lagstiftning, en regleringsåtgärd. Men jag skulle finna del orimligt all inte undersöka på vilka vägar vi kan komma fram till en begränsning, om vi alltså inte når den genom de vädjanden vi gjort och genom alla de stimulansåtgärder vi vidtagit för att påverka enskilda människor och industrier.

Beträffande det långsiktiga arbetet är jag alltså i viss mån optimist. Jag tror atl det här kan finnas mycket att vinna och atl del går atl klara det sparprogram vi ställt upp. Men jag anser atl del kan behöva vidtagas fiera åtgärder för atl komma in i en fruktbärande diskussion om de här sakerna. Jag tycker t. ex. alt herr Heléns uppslag om en redovisning av energisparkommillén var bra. I departemeniei skall vi ta upp den saken med sparkommittén och undersöka om inte de planerade offentliga redovisningarna kan göras som redovisningar enligt den linje som herr Helén här har angivit.

Vidare tror Jag inte att våra möjligheter att nå ut lill medborgarna

i allmänhet är uttömda på något sätl. Vi lyckades ju gemensamt alt

via folkrörelserna, partierna och folkbildningsorganisaiionerna nå ul med

en stor diskussionskampanj kring energiproblemen innan vi här i riks-

54 dagen fattade beslut i den frågan. Jag kan försäkra alt det var något

som väckte oerhört stor internationell uppmärksamhet, och åtskilliga delegationer har kommit och kommer alltjämt hit för att studera hur en så omfattande och demokratisk diskussionsverksamhet lades upp. Med de erfarenheter vi fick av den kampanjen borde det enligt min mening vara möjligt att på nytt gå ul lill våra folkbildningsorganisalioner, folkrörelser och fackliga organisationer och ställa frågan på vilkel sätt de skulle kunna ge etl bidrag till energisparandet. Då kan också hela den frågan sältas in i perspektivet av vår ekonomi och vår framtid. Nu har vi ju myckel dryga kostnader för framför alll oljeimporten. Den belastar vår bytesbalans myckel hårt. I ljuset av vad den energin kostar kan vi säkerligen föra en diskussion dels om hur vi skall kunna medverka till att stimulera medborgarnas enskilda sparande, dels om hur man skulle kunna begränsa kostnaderna för energianvändningen ute i förelagen, där medborgarna är sysselsatta. På det sättet kan vi säkert få alla all bidra till att vi så småningom kommer till rätta med våra valutaproblem.

Del finns där, menar Jag, slora möjligheter att föra en öppen och rejäl diskussion. Och det borde kunna betraktas som en gemensam uppgift för oss alla; vi kan där ge varandra råd. Där kan det väl heller inte i stort sett föreligga något pariiskiljande. Naturligtvis kan vi komma in i en diskussion om hur mycket pengar vi skall anslå till del ena eller det andra ändamålet, men som herr Helén sade skall vi väl inte ta upp någon diskussion om den proposition som nu lagts fram. Del har jag heller inte för avsikt att göra. Jag har bara velat peka på all vi i regeringen helt ansluter oss lill den principiella uppfattning som herr Helén här har deklarerat och som han har angivit i sin interpellation.

Herr talman! Jag har alltså här velat förklara att vi är på samma linje i detta fall och all det finns åtskilligt mer atl göra samt alt vi får undersöka alla de möjligheter som här kan stå till buds.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om energisparande

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Del var ett utomordentligt intressant uppslag industriministern redovisade i slutet av sitt anförande, då han talade om försöken att samla Folkrörelsesverige kring en gemensam insats. Jag tycker all grunden till del är lagd genom de energisamråd som för ell år sedan gjordes inom de olika partierna. Man kunde då upptäcka au intresset var myckel större för denna typ av samråd än för många andra, just därför att människorna kände atl de själva hade möjlighet all påverka någonting som mycket nära angick dem personligen. Under min långa tid i politiken har jag aldrig varit med om så lediga och glada möten som dessa, när elverksingenjören fick på nöten av montören för att han inte insåg atl man skulle trappa ned belysningen från storstadsgatan ut på motorvägen, eller när en husmor tog itu med sin fastigheisskötare. Del är sådant som folkrörelser av de mest skilda slag har stor glädje av.

Jag hoppas alt man nu inte ger tappt därför atl en del professionellt massmediefolk kommer att hävda alt man inte skall gå ut och moralisera.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om energisparande

att man över huvud laget aldrig skall låta staten dra de goda intressenas vagn. Jag tror alt det vore myckel värdefullt om regeringen fullföljde denna tanke. Jag tror alt man från många håll kommer all möta den med intresse, och Jag lovar stöd från den liberala folkrörelsen.

När det gäller hushållssidan förstår jag att industriministern vill använda den statistik som finns litet försiktigt. Den har varit myckel otillfredsställande uppbyggd. När det gäller just hushållen och handeln är det forlfarande så att det är vissa upplysningar som vi inte får färdigräknade av SCB förrän två år efter det au materialet insamlats. På den punkten har SCB givit nya direktiv, så del kommer alt rättas till. Men det betyder ändå alt vi hittills har måst arbeta med stor osäkerhet.

Ett annat konkret uppslag, som jag hoppas att man inte tappar bort och som redan har tagils lill vara i anslutning lill etl riksdagsbeslut i form av ell uppdrag lill konsumentverket, är alt ta fram energideklarationer på hushållsmaskiner. Där har ökningen av inköpen varit myckel stor. Och det är i och för sig glädjande atl hushållen nu har råd all köpa elradiatorer, diskmaskiner och annat. Ökningen uppgår totalt till ca 20/6. Därför är det också viktigt alt man får fram energidekla-raiioner så att köparen kan se vilken vara som är mest energisparande. Del är likaså viktigt alt det finns ordentliga energideklaralioner för oljeaggregaten vid pannorna. Jag hoppas atl konsumentverket lyckas med del.

Om delta är vi, såvitt Jag förstår, i stort setl ense. Del är bara fråga om all se till atl statens kvarnar fortsätter alt mala effektivt. Däremot är Jag forlfarande inte riktigt på del klara med vad som avses med utredningen om eventuella begränsningar. Är del fråga om en ren beredskapsplanering är det fullständigt all right. Men är del fråga om alt så atl säga använda morot och piska samtidigt, tror Jag man gör ell psykologiskt misstag. Just nu är chansen störst om den berörda allmänheten känner atl vi verkligen litar på atl vi skall nå resultat frivilligvägen. Jag hoppas, herr industriminister, alt del inte är herr Feldis misslyckade bensinransonering för något år sedan som leker med i tankarna. Lägg den i så fall i en vedbod - den har ingenting här atl göra!

Herr GRANSTEDT (c):

Herr lalman! Det är angenämt att lyssna på hur industriministern och herr Helén utbyter älskvärdheter och gratulerar varandra lill goda uppslag. Men jag kan ändå inte låta bli att göra några konstateranden.

Om man vill nå verklig effeki när det gäller energisparande, om man på ett radikalt sätl vill ändra effektiviteten i vårt energiutnyttjande, då är det annat som skall till än broschyrer, annonspelare och diskussioner i folkrörelserna, även om alla dessa saker är värdefulla och nödvändiga. Vad som behövs om man verkligen radikalt vill påverka vår energianvändning är ell massivt investeringsprogram. Del är alltså framför allt fråga om atl ställa kapitalresurser till förfogande, och mycket stora kapitalresurser. Vill vi ha en verkligt stor effekt räcker det inte alt vi får

folk alt släcka lampor och sådant, ulan då måsle vi vidta åtgärder på bred skala - isolera våra hus, bygga om industriella processer så att de blir mer energieffektiva osv. För detta måste mycket stora belopp ställas lill förfogande.

Men där är naturligtvis problemet såväl för industriministern som för herr Helén. Om man samtidigt skall genomföra ett myckel omfattande kärnkraftsulbyggnadsprogram har man därmed låst myckel slora kapitalresurser och har motsvarande mindre resurser atl ställa till förfogande för energibesparande investeringar. Det är kanske det som gör att den debatt som vi nu har lyssnat till i så hög grad har kretsat kring mindre kostnadskrävande insatser, såsom annonskampanjer, broschyrer och liknande.

Hen HELÉN (fp):

Herr talman! Det är naturligtvis alllid intressant när det kommer inlägg från publiken - den är ju inte så stor i kammaren så här dags - och Jag uppskattar myckel att herr Granstedi ville gå in i debatten. Om herr Gransledt hade lyssnat på den första delen av replikväxlingen tror jag inte atl han kunde ha undgått alt märka att det var fråga om att öppna för elt rejält utnyttjande just av industrins investeringsmöjligheter. Det var fråga om alt åstadkomma en satsning på de energisnåla processerna, att åstadkomma all industrin själv lägger om sin produktion med sikte på atl ta fram en sådan tillverkning av produkter som i sig är förutsättningen för de mera energisnåla processerna.

Om herr Gransledt hade varit närvarande i kammaren - vilkel han möjligen var - när vi första gången röstade om elt bättre utnyttjande av mottryckskraften, kunde herr Gransledt tillsammans med centerns grupp i övrigt ha röstat på delta i stället för alt fälla förslaget vid en tidpunkt då man kunnat vinna åtskilliga hundra miljoner i ell bättre utnyttjande av elkraft.

Men jag är ändå mycket glad över herr Gransledis intresse. Jag fruktade nämligen när han begärde ordet all han skulle tala om del illgröna lokalsamhället, där del över huvud tagel inte finns utrymme för några vettiga indusirisatsningar.

Herr GRANSTEDT (c) kon genmäle:

Herr talman! Jag hörde också början på replikväxlingen, även om jag hörde den genom den förnämliga högtalaranläggning vi har här i huset. Jag vet alltså alt herr Helén även talade om industrin.

Men vad Jag vill notera är att här är del fråga om ekonmiska resurser. Vilka ekonomiska resurser är man beredd all sälla in för att åstadkomma alla de i och för sig goda saker som herr Helén talade om? Del räcker inte med att påpeka för industriägarna atl del vore bra om de använde mera energisnåla processer, ulan det gäller att se till atl man vill och kan ställa till förfogande det kapital som erfordras. Det är där det kan uppstå problem om man i stället använder pengarna för andra ändamål, som herr Helén och industriministern vill.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om energisparande

Nr 30 Hen industriministern JOHANSSON:

Torsdagen den_ ' lalman! Herr Gransledt kommer väl så småningom tillbaka i la-
27 november 1975 'itrsiolen, eftersom vi har en interpellation som vi skall resonera om
_____________ tillsammans. Därför kanske jag också blev litet överraskad när herr Gran-
Om energisparande siedi nu begärde ordet.

Del förefaller mig som om herr Granstedi lever i en egen för att inte säga egendomlig föreställningsvärld när han skall diskutera energipolitik. Han lar upp frågan om nödvändigt ekonomiskt utrymme men lappar bort att vad industrin behöver för atl kunna fungera och vidareutvecklas är energi och arbetskraft. Här är det avvägningen mellan båda dessa förutsättningar för produktion som vi måste ägna oss åt. Vi är beredda all så långt det är möjligt bistå industrin när del gäller all spara energi, t. ex. genom processomläggningar, och vi anslår nu medel. Diskussionen huruvida detta är tillräckligt får vi ta i anslutning lill behandlingen av den proposition vi lagt - jag vet atl centern med anledning av propositionen har väckt en motion som går längre. Men det går inte atl komma förbi att vi har tagit upp denna fråga och begärt atl riksdagen skall bevilja medel för de här aktiviteterna.

Jag har i mitt tidigare samtal med herr Helén sagl alt vi i långa stycken har industrin med, eftersom vi här dessutom har atl göra med en kostnadsfaktor som man inom industrin har alt observera; industrin kan genom åtgärder för att spara energin begränsa sina utgifter, och del är man intresserad av atl göra. Tyvärr är del svårare alt nå fram lill de enskilda medborgarna och hushållen för all förmå dem till etl sparande, som ändå ger effekter. Vi kan göra en del på bostadsområdet, men det är svårare att komma någonstans när det gäller den enskilde, hans användning av bilen, belysning osv. Därför måsle vi bedriva en verksamhei av den art som herr Helén och Jag har talat om. Alt vi här är i fullt samförstånd hoppas jag all herr Granstedi inte behöver stå och gråta över - det är bara alt notera. Jag har noterat det med den allra största tillfredsställelse, och Jag skulle hälsa det med ännu större tillfredsställelse om herr Gransledt och andra centerpartister ägnade mer lid och uppmärksamhet åt den här delen av problematiken.

Herr Helén sade att han sökte efter bättre möjligheter att åstadkomma en bättre isolering i sin egen fastighet. Han var litet bekymrad över atl han inte skulle kunna inbjuda mig därför att det inte är så varmt i lägenheten. Låt inte det störa - Jag är inte så ömtålig!

Herr GRANSTEDT (c):

Herr lalman! Industriministern sade atl jag inte behövde gråta över den samstämmighet som råder mellan herr Helén och industriministern utan all den bara är att notera. Jag vill uppmärksamma herr industriministern på all Jag inte gräl ulan noterade - del var precis vad jag gjorde i milt inlägg.

Sedan är del nalurliglvis alldeles riktigt som industriministern säger
58 all industrin för att kunna utvecklas förutom arbetskraft behöver energi.

Men del ärju precis det vi diskuterar. Del finns huvudsakligen två sätt på vilka man kan förse industrin med den energi som behövs. Det ena sättet är alt producera mer energi. Det andra sättet är atl utnyttja den energi som redan producerats på ell effektivare sätt. När vi lalar energisparande är det just den senare metoden vi menar - ett effektivare sätt att utnyttja energin. Det är också elt sätt alt förse industrin med mer nyttiggjord energi än vad den tidigare haft till sill förfogande. Vi är alltså helt eniga om behovet av alt tillföra industrin mera nyttiggjord energi. Frågan är bara vilka metoder vi skall använda, och del är där meningsskiljakligheierna finns mellan industriministerns parti och mitt parti.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om uranförsöij-ningen

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordet för alt besvara herr Sjönells (c) den 16 oktober anmälda interpellation, 1975/76:23, och anförde:

Herr talman! Herr Sjönell har frågat mig

1. hur Jag ser på de uppkomna problemen med leveranser av uran från Westinghouse mot bakgrund av den starka bindning av vår energiproduktion till kärnkraft som riksdagsmajoriielen beslutat,

2. om del finns någon beredskapsplan uppgjord exempelvis beträffande alternativa leveranser av anrikat uran, om leveranserna frän nuvarande huvudleverantörer skulle allvarligt störas,

3. om det finns planer på ett anrikningsverk i Sverige Och i så fall hur långt planeringen har fortskridit, och

4. hur jag ser på de otillräckligt undersökta miljöeffekterna av Ran-stadsulbyggnaden i skenet av den snäva lidsram för beslut som finns i frågan.

Jag skall först ge en kort beskrivning av vårt försörjningsläge beträffande naturligt uran, som Ju är grunden för framställningen av kärnbränsle.

År 1972 träffade de svenska krafiförelagen långtidskontraki med utländska leverantörer som innebar täckning av hela del då beräknade uranbehovet för elva reaktorer t. o. m. år 1980 och för en stor del av delta behov under perioden 1981-1985. Dessa kontrakt omfattar sammanlagt ca 9 000 ton uran. Leverantörer är dels det amerikanska företaget Westinghouse, dels det av franska staten kontrollerade företaget Uranex. Dessa förelag svarar vartdera för ungefär halva kvantiteten.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om uranförsöij-ningen

Det totala behovet under perioden 1975-1985 för de 13 reaktorer som riksdagen nu beslutat om uppgår till 16 500 lon, inkl. reservlager. Delta behov kan tillgodoses med 2 000 lon om kraftföretagen får tillbaka uran och plutonium från upparbelningen utomlands av det använda bränslet. Av tekniska skäl är del emellertid tveksamt om detta kan ske före år 1985. Del beräknade behovet överstiger alltså kontrakterade leveranser med ca 7 000 ton t. o. m. år 1985.

Under hösten har det tillkommit en ny faktor. Westinghouse har meddelat sina kunder alt företaget inte kan leverera mer än knappt 20 % av vad som har kontrakterals. Som förklaring anges all marknadsvillkoren förändrats radikalt, vilkel tagit sig uttryck bl. a. i kraftigt höjda uranpriser, och alt vissa slora producenlländer infört exportrestriktioner. Diskussioner i frågan pågår nu mellan Westinghouse och de svenska kraftföretagen. Enligt vad jag erfarit är kontrakten utformade så all det amerikanska företagets åtaganden är ovillkorliga. Från svensk sida måsle också förutsättas all de kvantiteter som anges i kontrakten kommer att levereras.

Under alla förhållanden kommer del dock atl behövas vissa tillskott av naturligt uran i början av 1980-talei. Kraftindustrin undersöker nu genom sitt samarbeisorgan Svensk kärnbränsleförsörjning AB möjligheterna till uranköp på den internationella marknaden. Jag har själv under hösten vid sammanträffande med regeringskolleger i Australien, Frankrike och Mexico diskuterat frågan om leveranser av uran till Sverige. Trots den besvärliga marknadssituation som råder i dag torde det finnas möjligheter att få sådana leveranser lill stånd i början av 1980-lalet.

Enligt min uppfattning finns det emellenid starka skäl mot all vårl land baserar sin långsiktiga uranförsörjning på import. Man måste räkna med att uranmarknaden även i framliden kommer all präglas av handelshinder och häftiga prissvängningar. Det är mot denna bakgrund som riksdagen i samband med vårens energipoliliska beslut har anvisat särskilda medel lill LKAB för projektering av Ranstadsverket. Parallellt härmed intensifieras SGU:s uranprospektering i Norrland. Denna verksamhet har under del senaste året gett intressanta resultat som nu är föremål för kommersiell bedömning av LKAB. Sverige torde alltså ha goda förutsättningar att uppnå självförsörjning med naturligt uran inom den närmaste tioårsperioden.

I delta sammanhang vill Jag även ta upp den del av frågan som gäller miljöeffekterna av en utbyggnad av Ranstad. Herr Sjönell är säkert medveten om den ändring av tidsplanen för Ranstadsprojektet som nyligen beslutats. En redovisning av motiven för ett uppskov med prövningen av projektet lämnades av statsministern i riksdagen den 29 oktober, och jag behöver inte upprepa vad han då sade. Låt mig bara understryka all de försörjningspolitiska motiven för Ranstadsprojektet alltjämt är mycket starka. Det är därför angelägel alt arbeiet med all ge projektet en miljömässigt godtagbar utformning drivs vidare. Detta förutsätter betydande insatser från såväl sökanden som berörda myndigheter och kom-

muner.

Vad gäller frågan om anrikning av uran vill jag säga följande. I propositionen 1975:30 om energihushållning lämnades en redovisning av regeringens syn på anrikningsfrågan. Grunden för vår försörjning utgörs, som framgår av propositionen, av etl avtal med amerikanska regeringen som för perioden fram till år 1996 garanterar tillförsel av anriknings-tjänster. Inom avtalets ram tecknas kommersiella kontrakt som reglerar de närmare villkoren för leveranserna till varje särskild reaktor. F. n. har sådana kontrakt tecknats för 12 av de 13 reaktorer som ingår i del svenska programmet.

Sverige har ell motsvarande regeringsavial med Sovjetunionen. Inom ramen för detta avtal kontraklerades i juni detta år anrikningsljänsler till bl. a. den trettonde reaktorn. Enligt ett tidigare kontrakt skall Sovjetunionen redan år 1979 tillhandahålla vissa anrikningsljänsler. Den svenska kraftinduslrin kommer härigenom att kunna bygga upp etl reservlager anrikat uran. Därmed blir det möjligt alt upprätthålla driften av kärnkraftverken under ett ä två år även vid elt fullständigt avbrott i tillförseln utifrån. Detta kan jämföras med vår beredskapslagring av olja, som siktar till att bygga upp lager motsvarande några månaders normal förbrukning. Man kan alltså konstatera alt en fullgod beredskap är betydligt lättare att uppnå i fråga om kärnbränsle än när det gäller andra bränslen. I sammanhanget vill jag erinra om att 1975 års olje-lagringskommillé (H 1975:03), som nyligen har tillsatts av handelsministern, enligt sina direktiv skall pröva frågan om en reglerad beredskapslagring av kärnbränsle.

Trots de goda lagringsmöjligheterna skulle det självfallet vara önskvärt om vår försörjning med anrikningstjänster kunde baseras på flera leverantörer. Av alll alt döma kommer den nuvarande slormaklsdomi-nansen på området att försvagas under de närmaste åren i och med alt det tillkommer nya anrikningsanläggningar bl. a. i Västeuropa. Vi följer denna utveckling myckel noga.

Vad slutligen gäller frågan om en anrikningsanläggning i Sverige vill jag understryka alt denna fråga saknar aktualitet. I propositionen 1975:30 redovisades den bedömningen att tekniska och ekonomiska förutsättningar för en sådan eventuell anläggning i Sverige kan komma att föreligga först under senare hälften av 1980-talet. Vidare framhölls att insatserna på anrikningsområdet inom Sverige t. v. borde begränsas lill forsknings- och utvecklingsarbete med syfte atl bygga upp viss kompelens bl. a. för att bedöma olika anrikningsmeloder.

Detta är alltjämt regeringens uppfattning. Del finns inga planer på elt svenskt anrikningsprojekt. Vi får t. v. inrikta oss på all klara försörjningen genom långtidskontraki och, om detta visar sig fördelaktigt, genom att delta i inlernationella projekt.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om uranförsöij-ningen

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om uranförsörjningen

Herr SJÖNELL (c):

Herr talman! Jag får framföra milt lack till industriministern för hans utförliga svar på min interpellation om den svenska uranförsörjningen och dess framtida möjligheter.

Del är med missmod och oro - stark oro - som jag har tagit del av de besked eller snarare den brist på besked som återfinnes i interpellationssvaret. Den livsviktiga energiförsörjningen i vårl land, som regeringen gradvis bundit allt starkare vid produktion av atomkraft, kan uppenbariigen inte grundas och vila på önsketänkande vad det gäller atl i verkligheten och ulan hotfulla störningar föra ul det energiförsörjningsprogram som regeringen och moderaterna bundit sig för. Och verklighetens bistra krav i del här sammanhanget - verkligheten ärju enligt herr Palme socialdemokratins svåraste motståndare - kan koncentreras lill ett enda ord, urantillgången. Dessutom en jämn och siörningsfri tillförsel av uran. Och, herr talman, det är om denna verklighet min interpellalion handlar.

Regeringens svar genom industriministern ulvisar två saker. På den ena saken är man osäker, på den andra säker. När det gäller möjligheterna atl tillföra det kommande svenska kärnkraftssamhällel en Jämn och ekonomiskt rimlig tillgång på bränsleråvaran är man av interpellationssvaret alt döma myckel osäker - möjligheterna till en tryggad uranförsörjning i framtiden är för regeringen uppenbarligen en fråga mer om tro än om velande. I interpellationssvaret förekommer i fråga om uranförsörjningen ymnigt ord och uttryck sådana som "tveksamt", "måsle förutsättas", möjligheter "torde" finnas, "av alll atl döma" etc. Sammanställes dessa olika vaga och i stor utsträckning på önsketänkande grundade uttalanden finns det sannerligen anledning lill oro beträffande möjligheterna alt på längre sikt klara vår energiförsörjning och därmed jobben med den linje som regeringen valt.

Troisallt är regeringen säker på en annan sak, något som tydligt framgår av interpellationssvaret. Den långsikliga målsättningen och färdriktningen är atl göra Sverige till elt kärnkraflssamhälle. Vårt lands möjligheter till fort- och överlevnad skall vila på atomkraft. Enligt regeringens program skall landei redan 1985 för sin elproduktion till ca 40 % vara beroende av kärnkraflproduklion, innebärande dels atl uranet blir vår viktigaste basråvara, dels all vi avsvurii oss vår handlingsfrihet att välja etl annat, säkrare, miljövänligare och mer ekonomiskt energiförsörjningsalternativ.

Och hur ser nu verkligheten ut? Ja, enligt amerikanska rapporter har det på bara elt par år hänt tre ting med uranet, samtliga utomordentligt olycksbådande.

För del första har uranet snabbi blivit en bristvara, med fyr- och fem-dubblade priser på några år och uppsagda leveranskontrakt som följd. Jag syftar här på Westinghouse uppsägning av sitt leveranskontrakt med vaiienfallsverket och andra.

För det andra börjar kapaciteten vid de amerikanska anrikningsan-

läggningarna att bli otillräcklig. Det finns bara tre anrikningsanläggningar i USA, och redan före 1980 behövs enligt gjorda beräkningar ytterligare en. Del tycks emellertid bli svårigheter atl få till stånd denna anläggning, eftersom privata finans- och andra intressen vägrat alt tillmötesgå president Fords begäran om atl bygga detta ytterligare anrikningsverk. Atomkraftsdrift är icke längre en lönsam affär, utan ekonomiskt alltmer riskfylld.

För det tredje har problemet med utbränt reaktorbränsle växt till närmast kaiaslrofnivå eftersom det f n. i USA icke finns någon fungerande upparbelningsanläggning i drift. Den av General Electric i fjol startade upparbetningsanläggningen fick man icke alt fungera. Det snabbi växande hotet från det olösta upparbetningsproblemet har kastat sin skugga även över den svenska scenen. Både regeringen och AKA-utredningen som utreder frågorna om upparbetning och avfallshantering har föreslagit ål-gärder som har drag av desperation över sig. Regeringen föreslår i till-läggspropositionen bl. a. atl ett organ skall inrättas som skyndsamt tar hand om avfallsfrågorna. Brådskan är så överhängande atl man icke hinner avvakta vare sig AK A-utredningens förslag eller ens riksdagens beslut rörande avfallshanteringen. AKA-utredningen på sin kant föreslår att åtgärder, bl. a. byggande av upparbelningsanläggning, skall vidtas innan utredningen ens hunnit slutföra och redovisa sitt uppdrag.

Hur ser då regeringen på dessa med hänsyn till uranförsörjningen så illavarslande och hotfulla utvecklingstrender? Av interpellationssvaret all döma så "hoppas" man i ston sett och "förutsätter" alt allt skall ordna sig. Man vet icke särskilt myckel konkret i dessa ting och har t. ex. icke någon genomtänkt beredskapsplan uppgjord för den händelse uranförsörjningen, t. ex. anrikningen, på allvar skulle komma i farozonen.

Industriministern meddelar i svaret några intressanta - och avslöjande - fakta. Det beräknade svenska behovet av uran fram lill 1985 överstiger kontrakterade leveranser med icke mindre än 7 000 ton. Han anmärker atl del totala behovet, 16 500 ton, skulle kunna tillgodoses om kraft-förelagen fär tillbaka uran och plutonium från upparbetningar utomlands av det använda bränslet. Han anser emellertid alt det är "tveksamt" ' om detta kan ske före år 1985. Ja, herr lalman, med det sammanbrott som upparbelningen utomlands uppvisar lorde herr Johanssons uttryckssätt vara en praktfull underdrift. Del finns fog Tor frågan vilka skäl man har för antagandel att situationen efter 1985 skulle vara bättre och problemet kanske löst. Jag får hemställa att industriministern redovisar vilka tekniska skäl som lalar för ett bättre läge efter 1985!

Westinghouse uppsägning av kontraktet om uranleverans kan bli ett dråpslag mot del svenska atomkraftsprogrammei, men det hela kan även stanna vid kraftigt förhöjda priser. Industriministern säger att diskussioner pågår mellan Westinghouse och de svenska krafiförelagen och alt kontraktsvillkoren är ovillkorliga. Hans slutsats blir alt del från svensk sida måste "förutsättas" att de kvantiteter som anges i kontrakten kommer att levereras.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om uranförsörjningen

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om uranförsörjningen

Herr lalman, atl förutsätta är en sak när det gäller en avtalstvisi, att veta är en helt annan. Enligt vad jag erfarit kommer amerikanska köpare som också fått sina kontrakt uppsagda att öppna processer mot Westinghouse. Det är icke uteslutet alt även de svenska kraftföretagen får börja processa. Men processer brukar ta flera år och tvingar icke en ired-skande motpart, i det här fallet Westinghouse, att fullgöra sina åtaganden förrän en eventuellt fällande dom föreligger. Jag vill då fråga: Vad tänker regeringen göra om Westinghouse skulle börja tredskas på allvar och efter en eventuellt påbörjad process, som ofta blir fallet i processituationer, helt inställa sina leveranser i avvaktan på domslutet? Har man några beredskapsplaner uppgjorda och i så fall vilka? I vilket läge befinner sig förhandlingarna med Westinghouse? Svarei på den sistnämnda frågan är inte minst intressant rör dagen.

Industriministern säger vidare atl "i dag lorde del finnas möjligheter all få sådana leveranser" - uranleveranser - "lill stånd i början av 1980-talel". Det blir från andra länder än de hittillsvarande leverantörländerna. Industriministern har varit på besök i Australien och i andra länder och där haft diskussioner. Det är av stor vikt all få delta uttalande mer konkret belyst, och jag frågar därför om det bygger på mer än välvilliga uttalanden från de tänkta leverantörernas sida. Finns del några preliminära avtal uppgjorda?

I fråga om den för atomkraftsprogrammet och därmed energiförsörjningens säkerställande livsviktiga urananrikningen är industriministern optimistisk. Jag delar inte hans optimism och hänvisar bl. a. till den otillräckliga anrikningskapacileten i USA som jag nyss talat om. Som vi från centern påvisat tidigare är det dessutom utomordentligt oroande, icke minst ur neutraliietssynvinkel, au regeringen gör vårt land så beroende av två supermakter och längre fram EG när del gäller den vitala försörjningen med råvaror till energiproduktionsställena - med andra ord kärnreaklorerna. Såvitt jag förstår har regeringen ingen beredskap därest den viktigaste leverantören av anrikningstjänster, dvs. i sista hand den amerikanska staten, på grund av t. ex. en konfiiktsituation mellan supermakterna gör som Westinghouse och säger upp kontrakten. Det räcker inte i ett sådant läge att man lagrat uran för ett eller kanske två år.

Industriministern sammanfattar emellertid sin och regeringens principiella inställning till uranimporten i orden att del finns "starka skäl mot atl vårt land baserar sin långsiktiga uranförsörjning på import". Han säger därför all vi måste rikta in oss på att uppnå självförsörjning med naturiigt uran och atl vi har goda förutsättningar atl uppnå delta mål på tio år. Härvid kommer självfallet Ranstad med en gång in i bilden och beskedel om Ranstad är klart. Delta ur miljöeffektsynpunkt förskräckande projekt har ingalunda slopats. Det har bara temporärt lagts ål sidan i avvaktan på nya utredningar. Jag skall här, herr talman, inte föregripa någon debatt om Ranstad, en debatt som uppenbarligen kommer igen, utan bara komma med en stilla undran. Hur skall regeringen tackla del icke obetydliga hinder som kan uppkomma, därest kommunerna runt

Ranstad och även runt andra tänkbara brytningsslällen för uran eventuellt skulle lägga in veto mot elt beslut om uranbrytning?

Något anrikningsverk för Sverige är icke aktuellt, säger industriministern. Det är klart besked. Man kan då fråga sig vem som i en global krissituation - del är alldeles uppenban all de globala krissituationerna inte år 1975 har upphört för all framlid ulan kan återkomma - skall anrika del uran som framställs i Ranstad och annorstädes. Del är tydligen en Öppen fråga.

Herr lalman! Dagens interpellationsdebatt har kraftigt förstärkt den slutsats som kunde dras av regeringens energiprogram som presenterades i propositionen nr 30 i år. Programmet vilar på en ytterst bräcklig grund därför att den svenska energiförsörjningen i avgörande grad görs beroende av atomkraft. Centerns program vilar på en mycket säkrare grund. Genom utbyggnad av kraflvärme och mollryckskraft och genom hushållning och bättre utnyttjande av tillgänglig konventionell energi behövs inga kärnkraftverk för vår energiförsörjning. Vi klarar oss ändock med god marginal. Och. vi säkrar och skapar många nya jobb med vårl energiförsörjningsprogram.

Herr lalman! Jag har varit tvungen att ställa en del frågor. De har föranlells av all del egentligen varit så litet konkretioner i de svar som industriministern välvilligt har lämnat. Jag kan förslå all det varit svårt därför att det här är en besväriig materia som istor utsträckningar mycket diffus och svårangripbar när del gäller alt analysera den bakomliggande verkligheten. Jag skall be atl få repelera vad jag frågat om.

Jag vill ha reda på vilka tekniska skäl som talade för all det skulle bli ett bättre läge efter 1985 i fråga om upparbeiningsanläggningarnas effektivitet.

Jag frågade om regeringen har några planer för hur man skall handla om Westinghouse och de svenska krafiförelagen hamnar i en process och i samband med del leveransen av uran helt enkelt ställs in. Del är hotfullt nog atl företagel säger att del bara kan leverera 20 % av vad som kontrakterals - del är t. o. m. nästan katastrofalt eftersom Westinghouse är den slora leverantören i dag.

Jag frågade i vilket läge de förhandlingar befinner sig som självfallet måsle föras och som har förts med Westinghouse.

Jag frågade om del finns någonting mera konkret uppgjort med de tänkta leverantörerna i Australien och andra länder som industriministern nämner, om det finns några preliminära avtal eller om det bara är välvilliga uttalanden som dessa länder har gjort.

Jag frågade vad regeringen tänker göra om det kommunala vetot används mot uranbrytningen.

Detta var, herr talman, de frågor jag hoppas alt få svar på.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om uranförsörjningen

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om uranförsörjningen

projektet, som industriministern konstaterar alltjämt är myckel starka, dels meddelandet atl SGU arbetar med uranprospektering i Norrland och all det arbeiet har gett myckel lovande resultat. Försl vill jag emellertid göra några konstateranden.

Industriministern har sagl alt vi har vår uranförsörjning i stort sett tryggad genom kontrakt med utländska leverantörer. Del finns vissa orosmoln i sammanhanget, som herr Sjönell pekade på, genom alt Westinghouse krånglar med det kontrakt som vi har med företaget.

Del finns också enligt utländska källor möjligheter alt upphandla uran på världsmarknaden, men då får man räkna med alt betala världsmarknadspriser.

Beträffande de farhågor som herr Sjönell framfört mot prispressen -jag förmodar alt han velat sälla den i relation till energikostnaden -vill jag säga att enligt de utredningar som har gjorts i sammanhanget påverkar priset på uran i myckel liten grad den totala energikostnaden vid kärnkraftverk.

I Sverige har vi stora uranfyndigheter. Per capita räknat är de faktiskt de största hittills kända i världen, men eftersom del pågår intensiv jakt världen över efter uran kan det förhållandet ändras myckel snabbi. All vi inte har forcerat en närmare karlläggning och prospekiering av våra uranfyndigheter och satt i gång drift i siörre skala tidigare beror på alt världsmarknadspriserna har varit så låga genom de gynnsamma dagbrott som har kunnat utnyttjas på etl par andra ställen i världen. Därigenom har inte svensk gruvdrift varit lönsam.

Nu har läget blivit ett annat. Genom den stora utbyggnad av kärnkraft världen över som nu sker har förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på världsmarknaden blivit elt annat. Priserna har skjutit i höjden, och nu menar experterna atl vi här i Sverige har passerat nollinjen för en lönsam uranbryining.

Jag delar industriministerns bedömning av skälen lill alt vi bör ha en egen uranbryining och så långt möjligt vara självförsörjande. Det stärker vårt ekonomiska och politiska oberoende, och vi kan också få kvantiteter över för export, vilket har god effekt på ekonomi och sysselsättning.

Av de här skälen fäster jag kanske den största vikten just vid det oberoende gentemot andra länder som det kan innebära att ha en egen drift av en urangruva - som kan göra oss självförsörjande.

Redan under 1950-talel började man uppföra en mindre urangruva i Ranstad i närheten av Skövde. Mellan åren 1965 och 1968 bröt man uran, och man kom upp i en kapacitet av ca 60 lon per år. 1968 upphörde man med brytningen och gruvan lades "i malpåse" - kanske främst för att den med dåvarande uranpriser på världsmarknaden visade bristande lönsamhet.

Men Ranstad var - del skall konstateras - från början planerat och byggt för en kraftigare utvinning. LKAB har fortsatt sin prospekterings-verksamhet och gjort en ny förelagsekonomisk utredning, som visar att nu kan Ranstadsprojektet bli lönsamt. Man har projekterat för en års-

produktion som skall ligga på ca I 300 ton. Delta läcker - t. o. m. med litet råge - in hela vårl eget behov. Men samtidigt måste man konstalera att Ranstadsprojektet innebär en gigantisk miljöförstöring i ett mycket känsligt område. Uranhallen är låg i skiffern i Ranstad - mellan 250 och 325 gram uran per lon. Det betyder alt för en årsproduktion som man har talat om här på 1 300 ton måsle nära 6 miljoner ton skiffer brytas, dvs. över 20 gånger mer per år än vad som hittills brutits.

Jag har själv varit i Ransladsområdel ell flertal gånger under del senaste året, och jag måste erkänna att Jag inte med egen föreställningsförmåga kan sätta mig in i vad dessa väldiga massförflytiningar kommer alt innebära.

Del finns också andra miljöhinder. Det blir problem med grundvattnet, del kommer all bli mer svaveldioxid och stoft i luften än Skövdes nuvarande storindustrier tillsammans släpper ul. Del är väl också av de skälen som naturvårdsverket har sagt nej till projektet.

Sedan bör man kanske också föra in en annan synpunkt. Ranstad ligger i ett område där del redan finns fiera stora industrier. De industrierna har - efter vad som upplysts mig - redan nu problem med arbetskraften, och rörligheten är siörre än vad som är normalt på andra håll i landet. Del kan alltså bli etl besvärligt arbelsmarknadsproblem och andra till-växlproblem om man ytterligare ökar temperaturen i del här tillväxtkraftiga området.

Därför lycker jag att industriministerns konstaterande alt SGU:s uranprospektering i Norrland har varit mycket lovande är någonting som man på allvar måsle ställa mot Ranstadsprojektet.

Jag hoppas all den här positiva bedömningen som SGU nu har gjort och som industriministern tydligen delar efter genomgång av de handlingar som har lagts fram skall resultera i en mycket kraftig statlig satsning på alt undersöka de uranfyndigheter som finns i den norrländska fjällkedjan. De här fyndigheterna ligger främst i Arjeplog-Arvidsjaurområdet, och man har också upptäckt mycket lovande fyndigheler i Tåsjö-Do-roleaområdet. De här fyndigheterna är av en helt annan typ än Ran-stadsskiffern och uranhalterna är fiera gånger högre. Detta kan inte enbart tolkas positivt. Del finns vissa tekniska svårigheter alt ta itu med då del gäller uranbryiningen i Norrland lika väl som i Ransladsområdel. Del är dock alt konstatera atl den högre uranhalten gör all miljöförstöringen blir myckel mindre, och de områden det gäller är dessutom mindre känsliga ur nalurvårdssynpunkl.

Jag vill lill slut framhålla alt SGU:s anslagsäskanden vad gäller pro-spekteringsverksamhet av ifrågavarande slag i den norrländska fjällkedjan bör behandlas med prioritet. Jag vill, som Jag också inledningsvis gjorde, se Ranstadsprojektet mot bakgrunden av fyndigheterna i Norrland och hoppas, att regeringen inte fattar någor definitivt beslut om brytningen i Ranstad förrän alla handlingar ligger på bordel beträffande möjligheterna att få till stånd en brytning i den norrländska fjällkedjan. Jag tror att en tidsplanering, innebärande all man tar upp en brytning av de norr-

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om uranförsörjningen

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om uranförsörjningen

ländska fyndigheterna, i alla avseenden skulle vara lill fördel för folkhushållet.

Till miljösynpunkterna kan man också lägga de arbetsmarknadspo-liliska synpunkterna. En sysselsättningsökning i Norriands inland skulle vara en välbehövlig injektion och skulle utgöra en god motvikt till den trend lill orientering mol kusten som t. ex. Stålverk 80 innebär. Vi söker ju objekt i Norrland för atl få fram en viss balans och motvikt mot denna stora satsning, och Jag tror att denna brytning på ell myckel bra sätl skulle kunna komplettera den. Jag hoppas alltså att vi inte skall försitta chansen till en gruvbrytning i norr genom att fatta ell förhastat beslut om en alltför tidig gruvbrytning i Ranstad.

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill gärna ta upp herr Ångströms sista fråga. Vi har ju ingen anledning att så forcera utredningsarbetet beträffande Ranstad all vi inte parallellt med del har möjligheter atl bedöma vad som är möjligt atl utvinna i Norriand. Tvärtom kommer vi att öka ansträngningarna i fråga om uranletning och i fråga om bedömning av möjligheterna att bryta uran i Norriand. Men de totala kvantiteterna är, som herr Ångström framhållit, mycket skiljaktiga. Under det att man i Ransladsområdel har uppmätt en förekomst av 300 000 lon uran rör vi oss med några lusental ton i de områden som f n. undersöks uppe i Norrland. Men del kan som sagt väl länkas atl man tidigare kommer i gång med brytningen i Norriand, bl. a. av sysselsällningspolitiska skäl och också därför all del tycks finnas ell siörre intresse uppe i Norriand för att verkligen få i gång denna verksamhei.

Jag tror all jag därmed också kan svara på herr Sjönells fråga om vetorätten. Del är inte för regeringen aktuellt alt på något sätl tumma på den vetorätt som tillkommit kommunen.

Herr Sjönells inlägg i övrigt är på något sätt intressant. Han ägnar sig ål försörjningstryggheien vad gäller vår energi, och del är bra. Men herr Sjönell talade som i ett lufttomt rum, som om vi skulle ha en trygghet i fråga om leveranser av energi, som det bara gäller för oss atl ta vara på. Kärnkraften skulle där komma in såsom någonting ovidkommande, som försöker tränga undan något som vi redan förfogar över. Han upplyser inte de ärade åhörarna om alt vi för vår totala energiförsörjning till 75 % är beroende av olja, som vi importerar praktiskt taget varenda liter av. Jag säger "praktiskt laget" därför alt man hittills har funnit några kubikmeter på Gotland, men kvantiteten är så ovidkommande att vi tyvärr inte kan föra in den i bilden.

Ärade kammariedamöter! Vi är beroende av all oljan kommer till vårt land från Mellanöstern, i någon mån kanske också från Sovjetunionen. Förhoppningsvis - jag säger förhoppningsvis - kanske vi kan få något av tillgångarna i Nordsjön, men om det har vi ännu inget avtal.

Om detta säger alltså herr Sjönell inte etl enda ord. Han avfärdar mitt uttalande om alt vi på kärnkraftsområdel med lagring av uran skulle

kunna skapa oss en beredskap som läcker vårt behov under en tid av upptill två år, underdel att vi hittills inte lyckats med etl lagringsprogram för olja som sträcker sig Över mer än två ä tre månader. Del är en myckel stor ambition som vi har och som innebär all vi skall bygga bergrum för atl lagra olja och därmed söka tillmötesgå anspråken på beredskap för en rimlig tid. Men detta ställer herr Sjönell ål sidan. Herr Sjönell vill i stället här och så snart han är ute och håller föredrag - det är Ju hans rätt och skyldighet atl göra - inge en föreställning om all Sverige genom del beslut som har tagits av majoriteten i riksdagen är på väg in i vad herr Sjönell kallar kärnkraftssamhället.

Vad är det fråga om? Efter det beslut som riksdagen har fattat och när vi någon gång 1985, som Jag hoppas, har byggt de tretton reaktorerna och har dem i drift, kommer dessa alt svara för cirka 15 % av det totala energibehovet i landet. Ärade kammarledamöter, lägg märke lill vad jag säger! Det aren sjundedel av vårl totala energibehov som vi kan få fram av kärnkraften 1985.

Det är det "kärnkraflssamhälle", som centern reser land och rike runt och predikar om och försöker skrämma medborgarna med.

Jag läste i en tidning ett referat av elt möte som herr Sjönell hade deltagit i. Nu skall man vara försiktig i fråga om vad som slår i tidningar, så Jag säger bara all jag återger ur tidningarna. Vid mötet fick herr Sjönell motstånd även från sina egna beträffande möjligheterna atl klara vår energiförsörjning utan kärnkraften. Herr Sjönell säger alt vi klarar energibehovet utan kärnkraft. Därför borde vi ha tillräckligt mod att hoppa över den 10-15-åriga parentes som kärnkraften representerar. Men eftersom herr Sjönell uppenbarligen inte förklarade på vilkel sätt vi skulle klara detta ulan kärnkraft - kom ihåg atl föregående månad svarade kärnkraften för 19 % av vår elproduktion - fick han frågan: Vad skall vi säga lill väljarna? Folk kräver atl få veta hur centerns kärnkraftsfria samhälle skall se ul.

På det svarade herr Sjönell, fortfarande enligt tidningsreferatet: Vi håller på all ställa samman en kalender med argument, av vilken bl. a. skall framgå hur många nya jobb centerns energiprogram skall skapa. Denna argumentsamling skall bli klar lill Jul.

Min reflexion var alt det skall alltså bli en julklapp - lill alla snälla barn som tror på tomten, kanske man bör tillägga.

Nå, herr Sjönell, vi skall gå tillbaka till frågan om försörjningsberedskapen och våra möjligheter att klara energiförsörjningen. Vi haren möjlighet att på elkraftssidan bli praktiskt taget självförsörjande.

Eftersom vi kommer att producera ca 65 miljarder kWh elkraft från vår vattenkraft och eftersom vårl kärnkraflsprogram enligt riksdagens beslut innefattar au vi år 1985 får en ungefär lika stor produktion av elkraft från kärnkraftsverken, dvs. att vi kommer upp lill 130 ä 135 miljarder kWh, så återstår bara 20 ä 25 miljarder kWh:s behov år 1985, vilkel vi kan ta fram från mottrycksverk osv.

Jag vågar hävda att vi - eftersom vi har vattenkraften inom landei

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om uranförsörjningen

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om uranförsörjningen

och eftersom vi också har uraniillgångar inom landei - skulle kunna bli praktiskt taget självförsörjande då del gäller elkraft. Del är sannerligen inte många länder som befinner sig i en så gynnsam situation. Men det är klart all det förutsätter alt vi bygger ut Ranstadsverket, eller, om vi hittar större uranfyndigheter uppe i Norrland, alt vi tillvaratar dem. Man kan också länka sig att göra bådadera; Jag skall senare återkomma lill frågan om Ranstad.

Nu har herr Sjönell kommit in på frågan om uranförsörjningen ur be-redskapssynpunki. Ja, Jag anser alt det är viklig fråga, herr Sjönell, så jag underskattar den inte, och Jag vill inte skämta bon den; jag vill bara sätta in den i sitt sammanhang när herr Sjönell lalar om beredskapspolitiken, försörjningstryggheten och kärnkraftssamhället som det som enligt hans uppfattning är det slora. Ge det rimliga proportioner, herr Sjönell!

Herr Sjönell frågar hur vi skall få uran, om inte det förelag med vilket vi har avtalat fullföljer sina förpliktelser. I första hand - och det borde väl ändå herr Sjönell som företrädare för industrisammanslutningar veta - är det så, atl om en part bryter ett kontrakt eller försöker komma ifrån det, anhängiggör man förhandlingar, eventuellt process. Medan de förhandlingarna pågår - vilket på vårt håll sker från kraftverksbolagens sida - vore det en alldeles orimlig ståndpunkt att lämna en redogörelse för hur del ligger till med förhandlingarna. Jag måste hävda att kontraktet ger Westinghouse ovillkorlig rätt och skyldighet att leverera uran. Där finns ingenting atl tumma på.

Men vi har ell behov som går utöver kontrakten och avtalen. Därför måsle vi i avvaktan på beslut om huruvida vi själva skall bryta vårl uran - där kvarstår ju elt om - undersöka förutsättningarna att få uran från annat håll och ställa frågan, varifrån vi skall få detta uran. Det finns stora tillgångar av uran runt om i världen: i Australien, i Afrika, i Canada och i en rad andra områden och kontinenter. Vi skulle inte svara mot det ansvar vi har om vi inte undersökte och diskuterade förutsättningarna för en import. Vår resa lill Australien hade bl. a. del syftet. Vad jag kan säga nu är bara all det besked vi fick vid våra förhandlingar med regeringen där var i det här avseendet positiva, framför alll därför atl vi kunde komma överens om atl gå in i förhandlingar om sådana leveranser. - Vi skall ju ändå beakta alt del är försl in på 1980-talei som vi behöver dessa uranleveranser.

Vi har förhandlingar, som jag har nämnt om i milt svar, med Mexico, och vi har det också med Frankrike, som förfogar över betydande urantillgångar. Nå, säger då herr Sjönell, men om vi nu får uran, hur har vi del då med anrikningen? Vi ärju beroende av anrikningstjänster från USA och Sovjet. Ja, det är alldeles riktigt. Herr Sjönell söker ge en framställning som går i den riktningen, all det nu håller på all ramla ihop i USA - man skulle där inte kunna tillgodose vårl behov enligt det avtal som slutits. Från USA:s sida har ingenting anmälts av den arten. Del vi har haft besvärligheter med - och jag har själv fått uppleva en

del av de besväriigheterna - är all vi inte hade tecknat avtalen med Sovjetunionen tidigare. Sovjetunionen hade ledig kapacitet i fråga om anrikningsljänsl, och i skyndsamma förhandlingar som vi genomförde med ryssarna kunde vi komma lill resultatet, atl de tog på sig anrikningsuppdrag ål oss. De är också intresserade av alt vi utvidgar vårl program när det gäller all ianspråkla deras tjänster.

Som jag har sagt i milt svar är vi emellertid intresserade av alt också ha andra alternativ än de två stormakterna, och därför har vi förhört oss om planerna på olika håll. Vilka är planerna i Australien? Kommer man där alt - eventuellt tillsammans med Japan - bygga ell anrikningsverk? Del är inte uteslutet. Och vilka är planerna i Frankrike? Jo, all man undersöker förutsättningarna för en fortsatt utbyggnad är alldeles klart. Vi har självfallet sagl alt vi är intresserade av atl diskutera möjligheterna au få kontrakt om anrikningsljänsler också från dessa håll.

Nu kan man invända: Skall vi då inte bygga en egen anläggning? Av kommersiella och tekniska skäl krävs det elt relativt betydande underlag för att driva en sådan verksamhet, ett underlag som är mera omfattande än vad vi har förutsättningar för nu. Därför har vi ingen anledning, så länge som del finns anrikningsanläggningar från vilka man erbjuder oss sina tjänster, all planera någon egen sådan anläggning.

Men upparbelningen då? frågar herr Sjönell och menar att del Ju inte finns några verksamheter i gång. Men, snälla herr Sjönell, Jag kom för en vecka sedan från England, där Jag hade besökt anläggningen i Wind-scale med ca 4 000 människor anställda och i full verksamhet dels med upparbetning av använt uran, dels med utbyggnad av sina institutioner. Varför upparbetar då inte engelsmännen vårt material, alltså det bränsleavfall som vi skickar? Jo, det är därför atl de har en sådan egen kapacitet inom kärnkraftsområdet att den anläggning som de f n. har i första hand tas i anspråk för all genomföra en upparbetning av det avfall som kommer frän deras egna anläggningar. De har 25 kärnreaklorer i oavbruten verksamhet som naturligtvis lämnar åtskilligt avfall. Under tiden lagrar de det avfall som enligt kontrakt är placerat vid Windscale - enligt deras egna uttalanden utan några svårigheter. Men inom det område som Windscale omfattar bygger man just nu en ny upparbelningsanläggning, som också med hänsyn lill de tekniska förutsättningarna utformas så, all den skall kunna upparbeta det avfall som kommer bl. a. från Sverige.

Vi skulle också i det här avseendet vara intresserade av alternativ, vilkel vi har. Om allt går bra är en anläggning färdig i Frankrike 1976, och enligt del avtal som vi har med United Reprocessors kommer en del av avfallet från de svenska kärnkraftsanläggningarna att kunna föras dit för upparbetning.

Situationen är alltså inte så dramatisk som herr Sjönell här och ute på fältet gör gällande. Jag skulle ha velat se herr Sjönell ställd inför de 3 000-4 000 människor som arbetar vid Windscale med den uppfattning som han torgför inför sina åhörare här. Jag undrar om de inte skulle

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om uranförsörjningen

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om uranförsörjningen

bli utomordentligt förvånade inför de uttalanden som herr Sjönell och andra gör om dramatiken i fråga om avfallshanteringen. Den är inte så dramatisk som ni gör gällande. När man kommer till dessa anläggningar får man ändå en känsla av hur avdramatiseral, hur avslressat del hela är. Del är en kemisk-ieknisk process under full vetenskaplig kontroll - också fram lill den slutgiltiga deponeringen av avfallet. Man planerar nu att bygga en anläggning, i vilken avfallsmassan för den slutliga deponeringen skall inmängas i glas.

Beträffande Ranstad lalar herr Sjönell om "detta förskräckande projekt". Vi har där, som Jag har sagt, tillgångar av uran på minst 300 000 lon och åtskilligt av annat mineral som enligt LKAB kan bli utomordentligt gångbart för andra industriella aktiviteter. Det är inte uteslutet all vi har ett utgångsmaterial för aluminiumproduklion som tillgodoser hela del behov av aluminium som vi har inom vårt land. Det är i fråga om detta "förskräckande projekt" - enligt herr Sjönell - som vi nu dis-kulerar om man eventuellt skall kunna ta upp brytningen, och på vilket sätt. Jag delar naturvårdsverkels uppfattning alt man här måsle gå varsamt fram. Här måste man göra undersökningar-om man kan tillgodose en del av de miljömässiga anspråk som vi har rätt atl ställa. Del är framför allt fyra krav som naturvårdsverket har rest: atl underjordsgruvan i största möjliga utsträckning placeras under Sydbillingens diabasplalå, att någon dagbrollsverksamhet inte tillåts österut, atl mängden läitlösliga beståndsdelar i neulralisationsslammet minskas väsentligt före deponeringen, all utsläpp av förorenat vallen, som kan bedömas medföra vattenförorening av betydelse, underkastas långtgående rening med tillämpning av modernaste teknik.

Vad säger då LKAB om detta? En myckel preliminär bedömning från LKAB lyder på alt naturvårdsverkets villkor skulle kunna uppfyllas på alla punkter.

Detta ser Jag för min del som så utomordentligt angeläget alt ingen möda får sparas när det gäller all klara det. Därför var vi överens med LKAB om atl nu gå in på utredningar, analyser och diskussioner med naturvårdsverket om förutsättningarna för atl klara dessa problem så att man tillgodoser inte bara naturvårdsverkets anspråk utan, som Jag hoppas, de kring Ranstad boende medborgarnas intressen.

Jag tror att medborgarna i närheten av Ransladsområdel besitter elt förnuft som ger dem förutsättningar all göra en bedömning av dels de miljömässiga problemen, som vi nu lagit upp, dels de ekonomiska -försörjningsmässiga - problemen ur landels synpunkt, och atl därefter fälla sitt avgörande. Men de har rätt alt ställa anspråk på alt allt del material som de begär för atl göra sin bedömning skall ställas lill förfogande. Och det är ju just det som sker. Vi skall ta den lid på oss som behövs för alt få fram materialet.

Jag skulle också vilja erinra om alt statsministern här i riksdagen sagl att Ranstad inte är för vårl energiprogram på något sätt en avgörande faktor. Det skulle för försörjningstryggheien ha en utomordentlig be-

Hen SJÖNELL (c):

Herr talman! Industriminister Rune Johansson brukar - han är känd för del - föra debatterna i en lågmäld, saklig och kanske också intensiv ton. Vi är vana vid det och vi har satt värde på det. 1 dag har jag svårt atl känna igen honom; i dag är tonfallet gällt och närmast aggressivt. Det tyder - när jag nu också bedömer de sakliga synpunkter som förts fram - inte på någonting annat än en myckel besvärande brist på argument.

Denna kritik drabbar inte bara industriministerns inlägg nu senast -bristen på argument drabbar hela regeringens energiprogram. Och Jag har inte anledning all la tillbaka ett uns av vad jag sade i mitt inledande anförande, all del är för mycket antaganden, för myckel förutsättningar, för mycket önsketänkande för att man skall kunna anse all det finns en trygg garanti för alt regeringens energiförsörjningsprogram håller. Det senaste inlägget har ytlerligare understrukit, lycker jag, atl den garantin inte finns.

Rune Johansson hetsar närmast upp sig när han talar om atl jag far land och rike runt och förleder folkel och att jag hävdar all del inte behövs någon kärnkraft under mellanperioden fram lill 1990, då regeringen och vi är överens om att nolltillväxt kan länkas inträffa och då vi även är överens om att de alternativa energikällorna på allvar måsle börja las i anspråk. Han säger med väldig indignation au jag talar inte ell ord om att vi i så hög grad är beroende av oljan. Ja, men snälla Rune Johansson, del är Ju bara att läsa innantill i vår partimotion och att höra litet bättre upp på vad jag har sagl i olika sammanhang och inte bara tro på tidningarnas referat.

Vi inom centern grundar fortfarande vårt energiprogram i största utsträckning på oljeimporten och på användningen av olja och fossila bränslen. Det har gjoris gällande, inte minst av statsministern i olika sammanhang, när man angripit centerns energiprogram, att vi för atl kunna klara de olika utfästelser vi gör beträffande energiförsörjningen, beträffande tillgodoseendet av den ökade efterfrågan på energi och beträffande möjligheterna alt klara den ökade elproduktionen skulle behöva göra av med enorma mängder importolja. Jag har anledning att här i dag, herr talman, en gång för alla med kraftiga streck understryka att i den mån den propagandan förs ul från talarstolar och på annat sätt - och del är inte bara fråga om tidningsreferat, för jag har själv hört delta - är del en lögnaktig propaganda. Vi gör enligt vårl energiförsörjnings-

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om uranförsörjningen

program i partimolionen icke av med en enda droppe olja mer än vad regeringen räknar med.

Jag vill vidare erinra industriministern om atl del finns en annan viklig faktor på del fossila området som för bara tre veckor sedan behandlades på ell av Vetenskapsakademien anordnat symposium. Där ägnades mycken tid åt denna faktor, nämligen kolet. Centern har sagt, och det upprepar jag: Vi kommer för lång tid framåt all vara beroende av de fossila bränslena och i första hand av oljan. Men vi skall åstadkomma en bättre användning av energin och av oljan och där kommer centerns krav in rörande användningen av kraftvärmeverken i siörre utsträckning och framför alll kraven på en utbyggnad på mottryckskraften. I STAL-LA-VAL, etl Wallenbergsföretag som nu går in för mollryckskraft, beräknar man all en närmast försiktig utbyggnad av mottryckskraften kan ge oss en energi- och elproduktion som motsvarar ungefär en tredjedel av produktionen i våra större älvar i dag. Del har centern påvisat, och det är en mycket väsentlig synpunkt i sammanhanget. Men vi blir beroende av olja och fossila bränslen. Enligt vad Vetenskapsakademien säger kan vi också så småningom i siörre utsträckning ta vara på kolet och använda del, eftersom ,det nu kommer fram tekniska metoder med vilka man kan förgasa kol och neutralisera de värsta miljöeffekterna av kolbrytningen.

De fossila bränslena skall vi därför använda, och en bättre användning av dem gör au vi enligt centerns program sparar in fiera kärnkraftverk. Och om man dessutom sätter in den utbyggnad som bl. a. Kraftvär-meföreningen nyligen visade på att man kan göra, när man bygger ut kraflvärmen här i landet, så kan vi spara in hela kärnkraflsprogrammei. Det är den enkla sanningen, herr Johansson!

När industriministern sedan gjorde en stor affär av att jag, som han sade, närmast föraktade den lagring av radioaktivt uran som kan ske ändå upp till två år, så slog han in öppna dörrar. Industriministern påstod alt Jag inte har sagl någonting om den saken, men Jag har ingen anledning alt säga något annat än vad jag redan framhållit i andra sammanhang, nämligen att en sådan lagring är bra, och det är utmärkt all ha möjligheter till den. Men, som jag underströk i mitl huvudinlägg, det räcker inte. Om det blir så atl uranbristen växer och anrikningskapacileten ute i världen blir mindre och mindre - och tyvärr tyder tecknen på det; jag har sett del i rapporter från USA - så föreligger det risk för atl vi kommer in i en ren krissituation när det gäller vår försörjning med uran till kärnkraftverken. Då klarar ingen lagring i världen den efterfrågan som uppstår.

Och industriministern sade mycket litet om problemet med uppar-beiningsanläggningarna. Han är bara optimistisk. Alll det där går så bra. Industriministern har varit i England och studerat dessa saker, och han har mött många entusiastiska människor där. Men då måste jag dra den slutsatsen atl vad som skrivits i tidningarna är felaktigt, nämligen all engelsmännen har sagt ifrån att de sannolikt inte kan klara denna sak längre än fram till någon gång i början på 1980-talel. Och likaså är det

lögnaktigt vad man kunnat läsa i tidningarna om alt befolkningen har börjat reagera myckel kraftigt mol denna verksamhei i England. Jag skall återkomma något lill detta.

Vidare sade industriministern - och där vet Jag inte om del var verklig eller spelad indignation - alt centern har gjort gällande all Sverige kommer att bli ell kärnkraftssamhälle, vilkel enligt industriministern är en fruktansvärd överdrift. Men industriministern underströk själv, förmodligen ofrivilligt, i en bisals litet längre fram rikligheten av vad jag sagl. Där talar industriministern nämligen om att redan nu står kärnkraften för 19 % av elproduktionen här i landet. Och Jag vill påstå atl redan omkring 20 procents beroende av en viss energiprodukiionskälla innebär atl man i mycket stor utsträckning är beroende av den produktionen.

Nej, vad vi har sagt och vad jag nu har anledning upprepa är, att enligt regeringens program som varken Rune Johansson eller herr Palme eller någon annan har förnekat kommer Sverige 1985 att till ungefär 40 % vara beroende av kärnkraften för sin elproduktion. Och jag vill påstå all om man inte fattar atl världens högst industrialiserade samhälle - som så till den milda grad bygger på industriproduktion för expon och hemmaförsörjning - i etl läge då vi blivit beroende till 40 % av en viss energiproduktionskälla, i detta fall kärnkraft, har blivit ell kärnkraflssamhälle, så har vi olika uppfattningar om innebörden av svenska ord och uttryck! 40 procents beroende gör man sig inte av med på en eftermiddag, herr Rune Johansson! Verkningarna av del sitter i många år för elt sådant samhälle.

Dessutom vill Jag erinra om all per capita är vårt land redan nu mera beroende av kärnkraft och producerar mera kärnkraft än vad som är fallet inom EG-länderna. Det finns uppgifter, som Jag här inte skall gå i god för, enligt vilka vi är det samhälle som kommer all producera mest kärnkraft per capita i världen när regeringens kärnkraftsprogram är färdigt.

Uppgifien om all Jag gått ut och talat om atl centern skall presentera en argumenlsamling är väl hämtad från något tidningsreferat och får stå för vad den är värd. Vi presenterar ständigt argument och behöver inte gå särskilt långt för den sakens skull. Vi går till vår energimotion, som behandlades i maj. Del kommer emellertid fram fakta hela liden som gör vår position starkare och starkare och regeringens bräckligare öch bräckligare, vilket inte minst dagens debatt visar.

Att man skulle tro på tomten - det är väl ett sådant där enkelt skämt, industriministern, som inte hör hemma i en sådan här debatt. Vi kan väl avfärda del. Svenska folket kanske i viss utsträckning tror på den potentaten, men man tror i varje fall inte på den socialdemokraliska regeringen när det gäller att trygga energiförsörjningen - så myckel kan jag lugnt säga.

Industriministern anser atl Jag måste veta att processer tar lång tid. Självfallet vet jag - jag råkar vara jurist och har suttit i domstol - att en process kan ta lång tid. Det är del värsta i den här saken, och det

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om uranförsörjningen

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om uranförsörjningen

var del jag ville ha fram. Jag ville också ha ett svar så långt det var möjligt alt ge del om förhandlingslägel.

Det är myckel sannolikt alt bråket mellan Westinghouse och den svenska kraftleverantören kommer atl resultera i en process-det brukar sådana här angelägenheter göra när man inte kommer överens, framför allt om den ena parten vill ha myckel mer betalt än överenskommet och dessuiom säger att han inte har tillgång till den vara som han åtagit sig all leverera. Min enkla fråga var: Om del skulle bli så, som är vanligt i sådana här processer, att motparten, i detta fall Westinghouse, helt enkelt vägrar all leverera innan processen är avgjord, vad gör man då?

Del har inte Rune Johansson svarat på. Han försöker slingra sig undan med att säga: Jag kan nalurliglvis inte - det borde herr Sjönell vela - tala om hur förhandlingsläget är. Nej, det har Jag inte heller begärt. Del är självklart all industriministern inte kan göra det. Men Jag vill veta om del över huvud laget pågår några förhandlingar i dag. Enligt tidningsuppgifter häromdagen var förhandlingarna avbrutna och de amerikanska förhandlarna hade åkt hem till Amerika ulan att någonting hade uppnåtts och ulan all någon lidpunkt fastställts för ett nytt förhandlingssammanträde. Om del över huvud taget är utsatt något nytt förhandlingssammanträde och om tidningsuppgifterna är felaktiga - så myckel går del ändå att lala om för svenska folkel och kammaren, herr industriminister!

När det gäller anrikningen säger Rune Johansson med indignation i rösten att del inte har anmälts några anrikningssvårigheier från USA. Jag har ändå här refererat rapporter ur olika tidningar, bl. a. ur tidningen Affärsvärlden, som uppger alt anrikningskapacileten i USA blivit otillräcklig och atl de privata finansiärerna vägrat att på president Fords an-maning bygga ytterligare anrikningsverk. Det är uppenbart alt svårigheter med anrikningen hos vår största leverantör måsle komma atl inverka även på våra förhållanden och våra möjligheter atl klara programmet. Jag tycker att del är för primitivt av industriministern atl försöka vifta bort den saken.

industriministern säger alt man undersöker förutsättningarna all få i gång anrikningsverk på andra håll i världen. Del vet vi väl alla att man gör. Men hur lång lid lar det innan de undersökningarna är klara? Och hur lång lid tar det innan man från svensk sida undersökt möjligheterna att få leverans därifrån och t. o. m. skrivit kontrakt med dessa alternativa leverantörer? Det är Ju det som är knuten.

Vi måste ha uran för alt klara regeringens program. Men när man nu lalar om atl det blir uranbrisi i världen och atl den ytterligare ökar, att vi kommer att få svårigheter med anrikningskapacileten och alt dessa svårigheter kanske också kommer att skärpas, då viftar industriministern bort del och säger: Det där är inga svårigheter. Regeringen håller på och undersöker förutsättningarna atl klara krisen.

Men vad händer under tiden, innan dessa förutsättningar är färdig-undersökia, om det blir ytterligare stopp, om fiera leverantörer säger

upp kontrakten? Det är den frågan Jag gärna skulle vilja ha svar på men inte får.

Sedan säger industriministern all han skulle önskat all Jag hade varit med i England och setl alla nöjda och belåtna människor som arbetade vid upparbetningsanläggningen och hön deras entusiasm över jobbet. Jag kan kasta tillbaka den bollen. Det hade varit intressant om Rune Johansson hade träffat de människor som protesterar, som är indignerade, förfärade och oroliga inte bara för sig själva ulan för sina barn och efterkommande för den här anläggningens skull. Jag har rapponer från kolleger, bl. a. i Europarådskommitléerna, som berättat om våldsamma protester. Det vore angeläget för ett svenskt statsråd som är ute och reser alt titta på reaktioner inte bara på den ena ulan även på den andra sidan. Res till Västtyskland, Rune Johansson, och pråla med de människor som sätter sig i vägen på den plats där man tänker bygga ett kärnkraftverk! De protesterna har föranlett myndigheterna att uppskjuta byggandet.

När del gäller Ranstad fortsätter industriministerns indignation. Han säger atl "herr Sjönell talar om alt det är detta förskräckande projekt". Industriministern har tydligen hört dåligt på vad jag sade, och sådant kan Ju hända på grund av högtalaranläggning och annat. Vad jag sade var "detta ur miljöeffektsynpunkl förskräckande projekt". Varför betecknade jag det så? Ja, inte bara på grund av utredningar som Jag har tagit del av utan framför allt på grund av skakande personliga upplevelser.

Näringsutskottel var för någon månad sedan inbjudet lill Ranstad, och vi fick då ta del av hela detta projekt. Vi åkte bl. a. ut i bussar och tittade runt om i terrängen. Och jag säger som herr Ångström, all även om jag ibland har livlig fantasi räcker den inte till för att jag skall kunna föreställa mig de förskräckande effekter som dessa miljontals lons omflyttningar i landskapet kommer atl innebära. Jag tillåter mig, herr lalman, att forlfarande hysa uppfattningen alt ur miljösynpunkt är delta ett förskräckande projekt.

När sedan Rune Johansson säger all LKAB har förklarat att företaget kan tillfredsställa naturvårdsverkets krav stämmer del inte med mina erfarenheter från Ranstad. Den frågestund vi hade med den kommande chefen för LKAB gav inte alls vid handen, som jag upplevde del, att företaget hade förutsättningarna klara och kunde ge bestämda löften att uppfylla de kraven. Framför allt gällde detta på en väsentlig punkt, nämligen arbetarskyddet. Man skulle nu enligt naturvårdsverkets planer gå längre in under berget med ty åtföljande siörre risker för dem som skall jobba där. Och det gäller även projektet i Norrbotten. Hur mycket man än talar om alt man skall kunna återställa ingrepp i naturen, i miljön osv., kvarstår som en av de olösta frågorna hur man skall kunna skydda dem som skall arbeta där och utsättas för risker av radioaktiv strålning.

Del skall bli myckel intressant alt se hur arbetarskyddsslyrelsen, LO och andra i framliden kommer alt tackla den problematiken. Den är nämligen inte lätilösi - sannolikt blir den inte lösi alls. Den kan bli en tuva som stjälper hela lasset.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om uranförsörjningen

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om uranförsörjningen

Herr lalman! Jag återkommer lill frågorna jag ställde. Jag fick svar på en del av dem men inte alla. Jag frågade t. ex.: Finns det några preliminära avtal uppgjorda med Australien eller andra? Eller föreligger det bara välvilliga uttalanden om leveranser? Det är en väsentlig fråga som jag skall be att få svar på.

Vilka tekniska skäl är det mera preciserat som industriministern talar om, som innebär att man både här och ute i världen efter 1985 kan få etl bättre läge rår det gäller upparbeiningsanläggningarna?

Hen ÅNGSTRÖM (fp):

Herr lalman! Jag lackar industriministern för hans positiva reaktion på min Jämförelse mellan Ranstad och en eventuell uranbryining i Norrland. Mina skäl var Ju farhågor för den miljöförstöring som skulle uppstå i Ranstad, och industriministern har inte undanskymt atl han delar min oro i det avseendet. Jag vill i det sammanhanget också säga all LKAB, som har hand om anläggningen här nere och som har presenterat en del utredningsmaterial, inte verksamt har bidragit till alt undanröja den oron, utan det har förekommit molstridande uppgifter som gjort alt man måste sälla frågetecken i kanten, vilka fortfarande kvarstår.

Till detta skall också, som jag tidigare sade, läggas de rent arbeis-marknadspolitiska övervägandena. 1 Ransladsområdel har vi en arbetsmarknad som redan.nu kan betraktas som något överhettad.

Jag tolkar industriministerns kommentarer lill fyndigheterna i Norrland som positiva. Det var en mycket värdefull deklaration som industriministern gjorde när han lovade att salsa de nödvändiga resurserna för alt snabbi få fram resultat från fyndigheterna i Arjeplog-Arvidsjaur-omrädel och i Täsjö-Doroteaområdet och från de andra fyndigheler som eventuellt kan komma in i bilden. Även här finns det ju andra synpunkter än miljösynpunkter att anlägga. Dessa är i detta fall positivare än när det gäller Ransladsområdel, men jag vill också understryka de sysselsättningseffekter som en gruvbrytning i norr skulle få för de människor som nu går utan arbete.

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! Jag är ledsen om jag på något sätt stört herr Sjönells sinnesro genom att tala i en ton som han ogillar. Jag skall försöka tala litet mera lågmält, eftersom herr Sjönell nu begär det. Men mitt tonläge hade ett samband med det faktiska förhållandel alt energiproblemet är en viklig fråga, en avgörande fråga där beslut som regeringen föreslagit riksdagen alt fatta har en utomordentligt långtgående effekt.

Vi skall fortsätta att bygga ut vår industri för att om möjligt hävda vår konkurrenskraft. Den industriella konkurrenskraften är en förutsättning för vårt välstånd, för våra fortsatta möjligheter atl bygga ut välståndet inom vårl land, något som jag tror att vi alla har ett intresse av. Här har vi då alt göra bedömningen vilken energi som krävs för att vi skall kunna fortsätta utbyggnaden av industrin. Jag delar herr Sjö-

nells uppfattning - det har jag deklarerat tidigare i debatten - all vi har ett intresse av all söka spara och bättre utnyttja de energitillgångar vi har. Det är nödvändigt att i det fallet göra åtskilliga ansträngningar, och så långt som möjligt skall vi försöka göra dem gemensamt. Det kommer all kosta åtskilligt med pengar.

Men även med beaktande av de möjligheter som en sparverksamhet kan ge är del enligt vår uppfattning ofrånkomligt atl öka konsumtionen av elektrisk kraft, framförallt inom industrin. Jag har heller inte kunnat finna i centerns program alt man där kunnat undvika alt klart ange att del föreligger ett ökningsbehov under de närmaste åren, även om den ökningstakt ni räknar med på elkraftsidan bara är hälften så stor som den som förutsatts i det beslut riksdagen har fallat. Ni anger en ökningstakt på 3 96, medan riksdagsbeslutet förutsatte en ökningstakt på 6 96. Då får vi självfallet ta vårt ansvar. Regeringen har gjort det genom att presentera sitt program som också har godtagits av riksdgen. Det innefattar en utbyggnad av kärnkraften, som enligt vår uppfattning kommer att vara nödvändig och självfallet spela en betydande roll. Inte ett ögonblick vill jag bortskymma det!

Vad vi måste undersöka är naturiigtvis på vilket sätt vi kan tillgodose energibehovet. När vi nu har lagit beslutet om en utbyggnad av kärnkraften kommer vi att ta konsekvenserna av det. fråga om urantillförsel, anrikning, upparbetning och hanteringen av avfallet. Inte ett ögonblick har vi vikit undan från den problematiken. Vi har också förmenat all det är klart tekniskt. Vid våra besök i Sovjetunionen, i England och i andra länder har vi fåll delta bekräftat. Det var det som jag ville nämna när jag redovisade vårt besök vid Windscaleanläggningen.

Det är riktigt som herr Sjönell säger att det förekommer opinionsyttringar i andra delar av världen än Sverige, Del intressanta är atl engelsmännen säger atl opinionen är starkare ju längre avståndet är från institutionerna. Det är väl ungefär samma upplevelser vi har i Sverige. Vi kan lyssna till kommunalråden i Varberg, Väröbacka, och kommunalråden i kommunen där Forsmark ligger. De ställer sig positiva lill kärnkraften -jag skall inte åberopa det som argument, bara notera det - under det att vi från folk på längre avstånd från anläggningarna, där man inte på samma sätt har kännedom om vad det här innebär, får veta att man känner tveksamhet. Man lar självfallet intryck av opinionsbildare som naturligtvis också finns på andra håll. Därför menar jag alt del skall lill saklig upplysningsverksamhet som motargument. Det är denna upplysningsverksamhet som vi har gett oss i kast med.

Jag blev litet förvånad när jag lyssnade lill herr Sjönell och han sade att opinionen växer mol vårt energipolitiska program. Vi har den rakt motsatta uppfattningen, att förståelsen för del energipoliliska program som regeringen presenterade och som riksdagen antog efter hand har ökat.

Ängslan och rädslan för kärnkraften såsom medel för att tillgodose vissa utomordentligt viktiga behov i ell samhälle har efter hand ökat.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om uranförsörjningen

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om uranförsörjningen

Men med drygt I 000 reaktorår runt om i väriden bakom oss utan allvarliga olyckshändelser kan ändå bevis framläggas om hur driften kan klaras och upparbetning, transporter och avfallshantering skötas utan att det är till skada för medborgarna. Det har inneburit en efter hand växande tilltro till de möjligheter som kärnkraften ändå innebär.

Detta till trots gör vi inte hårdare ansträngningar än vi utifrån de energipolitiska behoven ser som nödvändiga, och vi kombinerar de energipolitiska behoven med våra försök att garantera sysselsättning och rimlig standardutveckling för vårt folk. Denna avgörande fråga kan man inte komma förbi.

Herr talman! Jag skall inte upprepa mina argument om varför Jag tog upp oljeproblematiken. Men herr Sjönell nämnde aldrig ordet olja. Den reflexion jag kopplade till herr Sjönells resonemang var att det gjordes en stor sak av problemet med försörjningen med uran men att oljan, som står för 75 % av vår totala energiförsörjning, inte nämndes.

Herr Sjönell menade att Jag inte hade svarat tillräckligt ulföriigt på två frågor, bl. a. om avtal med Australien. Nej, herr Sjönell, vår resa till Australien gjordes i avsikt att undersöka förutsättningarna för att gå in i förhandlingar om import av uran också från Australien. I det avseendet var resan positiv. Den ger oss förutsättningar för förhandlingar om uran även från Australien.

Herr Sjönell frågar vilka tekniska skäl jag kan åberopa för optimismen beträffande upparbetningsmöjligheterna på 1980-talet. Där kommer Jag in på Windscale, där vi såg den upparbelningsanläggning som finns i drift men som nu i huvudsak används för bränslet från den egna kärnbränsleanläggningen. Man visade oss också den upparbelningsanläggning av större format som häller på att byggas och som kommer att om två tre år göra det möjligt att ta hand om avfall för upparbetning även från annat håll enligt avtal. I mitt tidigare anförande nämnde jag också att man i Frankrike är i färd med att bygga en upparbelningsanläggning som beräknas tas i drift 1976 - man kan vara försiktig och säga 1976-1977. Vi har etl avtal som ger oss möjligheter att sända bränsle också dit för upparbetning.

Låt mig sedan ta upp frågan om ytteriigare mineraler. Herr Sjönell inbegriper där också kolet. Det är riktigt. Kol kommer atl spela en utomordentligt viktig roll framöver. Och det finns mycket kol i väriden. Men kol är i dag dyrt. Det är svårt att hämta fram det och det är också ur miljösynpunkt ytterst besvärande. Att i samma ögonblick som man talar om åtgärder för förbättring av miljön vända sig mot kärnkraften och föra fram oljan och kolet är för mig underligt. Herr Sjönell beskyller mig för alt tro, för att göra antaganden. Men vad är det herr Sjönell gör i fråga om avfallsprodukterna från olja och kol? Jo, han hyser en förhoppning om att man skall kunna klara reningen av avgaserna! Det hoppas jag också, men vi har ännu inte detta i hamn och Jag har svårt att tro på att vi skulle komma så långt att vi skulle kunna undvika ett utfall av besvärande avfallspartiklar från de anläggningar i vilka vi

använder olja och kol.

Herr lalman! Jag skall bara till sist säga att jag självfallet inte fäster så förfärligt stort avseende vid tidningsreferaten. De kan vara felaktiga, det är Jag helt medveien om. Det råkar Jag ut för, och det kan andra råka ut för. Jag sade klart ifrån atl Jag hämtade mitt material ur en tidningsartikel om etl möte. Jag skall inte pressa ytterligare på den punkten. Jag bara noterar rubriken i tidningen, där del slår: Vi avvecklar kärnkraften så snart vi fått maklen. Om centern kommer i regeringsställning efter valet nästa höst kommer det ganska omgående att bli ett nytt beslut i kärnkraftsfrågan när vår avvecklingsplan sätts i verket.

Det här är naturligtvis utomordentligt intressant. Vad är det för tidrymd man tänker sig? Ni beskyller oss för att vi binder oss, när vi arbelat med kärnkraften och kommit upp i en omfattning av 17-19 96 av elproduktionen. Men ni går ut och säger att ni skall avveckla den. Ni skall trygga sysselsättningen, även om vi nu skall ställas inför en avveckling, men ni har hittills inte presenterat någon plan för hur del skall gå till utan störningar i fråga om sysselsättningen. Det är väl ändå det viktiga i sammanhanget: Hur skall vi klara en sådan process utan alt vi får en störning - en allvarlig störning - i fråga om sysselsättningen? Det är klart atl vi kan gå tillbaka till andra arbetsmetoder, flytta över mer manuellt arbete på arbetskraften också inom de områden där vi har sökt oss därifrån för atl göra det bekvämare för människorna med del lunga arbetet. Visst kan vi göra det. Men är det den utvecklingen ni tänkt er tycker jag atl ni skall säga ifrån det äriigt, när ni nu går ut med ett energipolitiskt program som ni förmenar är helt annorlunda än det riksdagen har beslutat om.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om uranförsörjningen

Hen SJÖNELL (c):

Herr talman! Jag vill börja med atl säga atl inte stör det min sinnesro att industriministern blev för exalterad. Jag bara saknade den fridsamma och sakliga debattatmosfär som vi två brukar föra de här debatterna i. Jag är utomordentligt glad atl jag nu kan konstalera alt Rune Johansson i sitt senaste inlägg hade återställt den fridsamma debattnivån. Jag skall också försöka hålla mig lill den - i den mån Jag i mitl förra inlägg möjligen gjorde något övertramp.

Herr talman! Den fortsatta välfärdsutvecklingen förutsätter att vi gör en industriell utbyggnad, säger industriministern. Ja, självfallet är detta en förutsättning som vi i centern har varit de första att understryka - och är del i dag också. Del är bara fråga hur man gör den här industriella utbyggnaden och med vilka medel. Det är där våra meningar stundom har skilts - ibland marginellt, på vissa punkter på ett grundläggande sätl. När det gäller energiförsörjningen och dess egenskap av bas för den industriella utbyggnaden har våra uppfattningar skilt sig på etl fundamentalt sätt och gör så fortfarande vilket inte minst dagens debatt ulvisar. Vi har sagt, och Jag upprepar det än en gång: Vi behöver inte detta kärnkraftsprogram för den parentes som kärnkraften onekligen mås-

6 Riksdagens protokoll 1975/76:30-31

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

0/77 uranförsörjningen

te bli inte bara här i landet utan över huvud laget i världen.

Alla är överens om - och jag tror att också industriministern kan bekräfta det - atl vi har att göra med s. k. ändliga råvarutillgångar på energiområdet. Olja, kol och uran är ändliga tillgångar, som tar slut inom en mer eller mindre nära framtid. Om man inte får de snabba s. k. brid-reaktorerna, vilket verkar ogörligt, är det 'uppenbart alt man i fråga om uranet, med nuvarande prisläge och med nuvarande tillgång, om 15-25 år kommer i en sådan bristsituation alt del blir en mer eller mindre oåtkomlig råvara.

Oljan kommer enligt uppgifter all förbrukas inom loppet av 25-30 år. Det kommer visserligen alt finnas olja kvar även då, men lill vida högre pris, och den får då lov att användas för helt andra och nyttigare ändamål än i dag. Men regeringen menar atl vi intill dess att den tiden är inne måste ha kärnkraft. Vi menar att man måsle ha annat än kärnkraft intill dess att den liden kommer då vi måste ersätta allt detta med alternativa energikällor.

Vi är alltså överens, herr lalman, på alla håll, inte bara i Sverige utan runt om i världen, alt del förr eller senare krävs alternativa produktionsformer i världen, som bygger på de oändliga förnyelsebara energitillgångarna, dvs. i första hand på solenergin.

Den andra tunga punkten i vårt energiprogram, som industriministern inte har velat omnämna i dag - han har kanske inte haft anledning till det och inte heller jag har gjort del, men jag gör det nu - är att man skall göra en våldsam satsning på alt få fram de alternativa energikällorna. Situationen är där i dag ulan tvivel lovande. Den är mera lovande än den var i maj månad, eftersom den lid rycker alll närmare då de alternativa energikällorna i väsentlig utsträckning kan överta de fossila bränslenas andel i dag. Huruvida del dröjer 15, 20 eller 25 år kan man tvista om, men all expertis säger atl man senast på 1990-talet i stor och förmodligen avgörande utsträckning bör kunna ta dessa energikällor i anspråk.

Milt uttalande all utvecklingen redan nu är lovande grundar jag på fiera faktorer. Jag skall inte tynga debatten med en redogörelse för dessa annat än i så måtto atl det redan i dag finns i serieproduktion aggregat för villauppvärmning som bygger på den i det ytliga jordskiktet lagrade solenergin och med en problemlösning som för tanken lill Kolumbi ägg. Del är en produkt som åtminstone ell par av de slora multinationella förelagen i vårt land i dag är djupt intresserade av. Del gäller alltså kontinuerlig uppvärmning av villor och av andra lokaler där, som alla vet, enorma besparingar av energi kan göras.

Det har funnits anledning för mig atl i dag illustrera de besparingar som kan göras inte bara på bostadsområdet utan också på industriområdet via denna mycket lovande teknik, som visserligen inte är helt färdig men som har kommit så långt all den lett till en serieproduktion. Vi har vidare från centern visat på exemplet Vallvik. Det gäller en ombyggnad av en massafabrik som gav -jag tvekar inte atl begagna uttrycket

- sensationella resultat i fråga om energibesparingar.

Den gamla fabriken producerade 75 000 ton massa per år. Efter ombyggnaden produceras 175 000 ton massa per år, alltså bortåt halvannan gång mer. Dessutom har ytterligare 100 man fått sysselsättning i den nya fabriken. Men vad har hänt på energiområdet i detta sammanhang? Jo, den gamla fabriken gjorde av med 35 000 m' olja för att producera 75 000 ton massa. Den nya fabriken gör av med 20 000 m' för att producera 175 000 ton massa. Den gamla fabriken förbrukade 40 miljoner kWh elenergi. Den nya fabriken förbrukar inte en enda kilowattimme, eftersom man har tagit till vara de enastående sparmöjligheterna, som vi har pekat på så många gånger förul, vad gäller energi. Dessa föreligger inte minst eller kanske framför allt på industriområdet.

Detta är bara elt exempel. Det bekräftas av alt Stora Kopparberg enligt uppgifter har fått ungefär samma värden på sin ombyggnad i Skutskär. De här siffrorna gäller alltså massainduslrin. Del finns dock utomordentligt stora mängder energi att spara även t. ex. inom verkstadsindustrin. Vallviksexemplet innebär att man kan spara 15 000 m' olja, dvs. lika med 40 miljoner kWh elenergi. Del är, herr industriminister Johansson, bara etl litet exempel på all det inte är några Sörgårdendrömmar som sysselsätter oss när vi talar om all del finns möjligheter att bättre utnyttja den energi och den olja som är tillgänglig i dag. Det är där vi vill göra en jättesatsning, liksom på de alternativa energikällorna.

Det är vår övertygelse - en övertygelse som vi har lika stor rätt all hysa som ni har beträffande ert program - att med centerns program klarar vi en god energiförsörjning med god marginal för ökat behov inte minst av elenergi i fortsättningen.

Rune Johansson säger: Vi tar vårt ansvar för riksdagsbeslutet om utbyggnad av kärnkraften. Självklart får regeringen la sitt ansvar, när den har lagt fram ett förslag och fått igenom del. Men vad jag har talat om här är de oroande konsekvenser av delta beslut som börjar visa sig. Jag har hela liden i dag velat göra gällande att det ligger för mycket önsketänkande i del slags garantier som man från regeringens sida redovisar när det gäller uranförsörjningen och möjligheten att få anrikat uran.

Rune Johansson talar vidare om den entusiasm som vissa grupper av befolkningen i England har visat och att det finns andra grupper som har reagerat på motsatt sätt. Reaktionerna blir större ju längre bort man bor från kärnkraftverket och mindre ju närmare man bor. Detta är inte särskilt märkvärdigt. Det är ett gammalt och mycket intressant psykologiskt fenomen. Människor vänjer sig vid riskerna i rent psykologiskt självförsvar, för att över huvud laget kunna uthärda som vanliga vardagsmänniskor. Ell berömt exempel i litteraturen är att de människor i Holland som levt nära dammarna har varit mycket mindre oroade än de som bott längre in i landet. Skräcken hos de människor som bodde nära bombhärdarna under andra väridskriget var - ehuru tillräckligt stor i och för sig - mycket mindre än den rent panikartade skräcken hos

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om uranförsörjningen

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om uranförsörjningen

dem som bodde längre bort.

Detta är som sagt ett gammall intressant fenomen. Men det är ingenting som man kan åberopa som sakligt argument. Det som är sakligt är verkligheten, det är att folk i ökande utsträckning ute i Europa reagerar mot kärnkraftsulbyggnaden, sätter sig i vägen för planerade byggen etc.

Industriministern framhåller att del har varit så många invändningsfria reaktorår. Ja, med hjälp av statistik kan man även hävda att en bil av den nya modellen kan gå 30 000 mil innan den råkar ut för någon skada eller något stopp. Det finns emellertid något som heter den mänskliga faktorn och den rår ingen statistik på. Hur många invändningsfria reaktorår man än kan uppvisa så finns riskerna med driften med upparbetning och deponering av avfall kvar. Det är del som vi slagit ned på.

Dessutom har på senare tid tillkommit en faktor som är nästan avgörande, nämligen ekonomin. Varför drar de amerikanska finansinstituten tillbaka sin kreditgivning? Varför vill de inte satsa på kärnkraften? Därför atl det är alltför riskabelt och lönsamheten för dålig.

Jag fick, herr lalman, svar på frågorna om del förelåg uppgörelser med Australien och andra länder. Jag hade inte väntal mig all det skulle finnas något preliminärt kontrakt. Del hade varit orimligt alt begära på detta stadium. Men det bara bekräftar vad Jag sade inledningsvis, nämligen all talet om att man skall kunna klara det här försörjningsproblemet är grundat på förhoppningar. Ännu så länge har man inga realiteter atl stödja sig på. Jag hoppas också att del skall bli en framgång och jag lyckönskar industriministern om han snart får etl kontrakt, men i dag är det ingenting att bygga på. Andra omständigheter gör all man har anledning alt vara orolig.

När det sedan gäller kolet förutsätter inte vi, herr industriminister, atl man nu helt plötsligt skall föra in olja och kol i diskussionen; olja och kol har Ju funnits med i diskussionen hela tiden, och både ni och vi grundar en god del av vår energiförsörjning i framliden på tillgången till de fossila bränslena. Men vad vi har sagt är atl det med modern teknik håller på all skapas avgörande möjligheter att lösa föroreningsproblemen. Jag har fåll den uppgiften från tekniker, herr industriminister, att det i dag går atl klara avsvavlings- och andra problem hundraprocentigt när det gäller olja - svårigheten är bara all detta kostar en faslig massa pengar, men tekniskt sett är det möjligt atl göra del. Vad som inte går att klara är däremot koldioxidproblemet, som dock är av den arten all klimatforskarnas uppfattningar står emot varandra i två olika skolor. Oljans avfallsprodukter är ett problem som med modern teknik kan lösas, om man bara sätter in tillräckligt myckel pengar, och det är del vi vill göra. Om vi avstod 35 atomkraftsmiljarder lill en satsning på atl rena olja, skulle vi få en förfärlig massa pengar över för alt bl. a. kunna åstadkomma rening av fossila bränslen.

Industriministern slutade sitt anförande med atl tala om centerns avvecklande av kärnkraften, och han citerade också ur en tidning. Jag vill

säga att det citatet på något sätt var tendentiöst - som det ju ofta är och som Rune Johansson själv har sagl atl han ibland råkar ut för; det gör man tyvärr när man deltar i politiska debatter. Jag talade om att vi har en beredskapsplan som vi, om vi skulle få ansvaret i regeringsställning, avser att utarbeta och sätta i verket. Mera sade jag inte. Jag behöver inte göra mera än alt referera till vår pariimolion i maj, där vi har anfört att vi vill ha en beredskapsplan för avveckling av de här reaktorerna. Sedan har man i pressen översatt detta lill en avvecklingsplan

- och del må vara hänt; jag skall inte strida om ordet. Men varför har
vi sagl del? Jo, just för att eliminera vad Rune Johansson i sitt senaste
inlägg kritiserade oss för, nämligen för att eliminera risken för atl del
uppslår störningar i industrins drift och industrins möjligheter att ut
veckla sig vidare och för att eliminera de störningar som kan uppslå
på sysselsättningsområdet. Därför måste man ha en beredskapsplan. När
den beredskapsplanen kan komma att verka och hur länge den skall
verka kan självfallet ingen människa säga, men del är högst nödvändigt
att ha en sådan beredskapsplan. Jag tycker det hade varit tacknämligt,
när ni nu håller på alt satsa på kärnkraften, om även ni hade haft en
beredskapsplan, nämligen för alt klara den sviktande uranförsörjningen
och den otillräckliga anrikningsförsörjningen.

Slutligen, herr talman, vill jag säga att vi inte har tänkt gå tillbaka till några gammalmodiga arbetsmetoder. Det är den primitiva argumentation som många av er för mol oss men som jag vill hålla Rune Johansson räkning för att han inte drev, atl vi skulle vara någon sorts Sörgården-fantaster, som tänker börja spinna och karda och lysa oss med stearinljus

- eller snarare talgljus! - och alll vad det är. Vi tänker utveckla den
moderna industrin i precis den takt som i dag kan noteras, men vi tänker
göra del med andra metoder än ni. Vi tänker nämligen avstå från detta
våldsamma kärnkraftssalsande, vi tänker sälta in alternativa energikällor
så snart detta blir möjligt och vi tänker framför alll begagna alla tänkbara
sparmöjligheter för atl bättre la till vara den energi som slår lill vårl
förfogande. Del finns anledning alt understryka den saken och på en
gång säga ifrån mol demagogiska angrepp på oss av ren Greuel-karaktär,
med beskyllning för 1700-talsmetoder och annat orimligt. Den ambition
och det ansvar som återfinns hos oss kan vara och är lika bra och lika
hederliga som den ambition och del ansvar som ligger hos er!

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om uranförsörjningen

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr lalman! Jag skall inte förlänga debatten så mycket; beträffande ändliga tillgångar tror jag inte all det behöver råda några delade meningar. Jag vill bara framhålla att om vi tar Ranstad i anspråk lorde urantillgångarna räcka för åtminstone 200-250 år framåt med den utbyggnad av kärnkraftskapacilelen i vårt land som vi hittills har beslutat om.

När herr Sjönell säger att våra tillgångar på uran är otillräckliga kan del vara skäl att upprepa, att vi har några avtal som sträcker sig så långt som fram lill 1985. Jag förmenar att vi måsle hävda dessa avtals helgd.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om uranförsörjningen

Men parallellt med det är det också vår skyldighet att undersöka andra förutsättningar.

Jag har försökt alt presentera fakta i förhållande till en del av de påståenden som herr Sjönell har gjort. Fakta är ibland obehagliga ting, men de står där. Det är klart att man kan vifta bort resonemanget om de 1 000 reaktoråren och man kan också hänvisa till hur mänga år som helst - del ger ändå etl besked om förutsättningarna för att ha en drift i dessa kärnkraftverk som löper friktionsfritt utan alt vara till skada för omgivningen. Det säger också en del om den utomordentligt noggranna skyddsverksamhet som skall till - del är vi helt medvetna om - men detta visar samtidigt atl det fungerar.

Vi får väl slå här med delade meningar. Jag hyser tilltro lill alt det program för energipolitiken som riksdagen har beslutat om skall kunna fullföljas, även om jag vet att vi kommer atl möta problem, sådana som Westinghouseaffären och frågan hur vi skall göra med Ranstad. Men jag upprepar: Vi skall inte ta några beslut förrän vi är helt säkra på det vi kommer alt föreslå, och vi skall inte göra miljöingripanden som kan betraktas som besvärande för människorna i Ranstads omgivning.

Herr SJÖNELL (c):

Herr lalman! Jag skall inte heller förlänga debatten så mycket, ulan vill bara göra elt par korta anmärkningar.

När det gäller Ranstad säger industriministern - för alt vederlägga min kritik av den otillräckliga uranförsörjningen - atl om man tar urantillgångarna i Ranstad i anspråk så räcker de 200-250 år. Ja, herr industriminister, skall man utnyttja så myckel av Ranstadsregionens uranmalm att del skall räcka 200-250 år och inte ha bridreaktorer, ulan bara tillgodogöra sig 3 gram per ton malm som bryts, då ber jag Gud bevara svenska folkel och framför alll de människor som bor omkring Ranstad för så fruktansvärda perspektiv. Men det är väl ändå inte meningen ulan herr Rune Johansson log del som ett mera teoretiskt exempel; han försäkrar ju också alt man noga skall pröva frågan innan man går till något beslut. Jag noterar det.

I frågan om urantillförseln är otillräcklig eller inte vill jag bara citera en mening ur interpellationssvaret, där industriministern sade: "Det beräknade behovet överstiger alltså kontrakterade leveranser med ca 7 000 lon t. o. m. år 1985." När man nu har fåll den största leverantörens uppsägning - vederbörande säger sig i bästa fall kunna klara 20 % av kontrakterade leveranser - fattar Jag inte hur man över huvud taget som ansvarig industriminister kan påstå all lägel är godtagbart. Jag tycker att det är alarmerande.

all vi förhandlar om uranleveranser in på 1980-lalet och att jag med Nr 30

stor förhoppning ser på de möjligheterna. Torsdagen den

27 november 1975 Överläggningen var härmed slutad.

Om Gotlands energiförsörjnings -problem

§ 19 Om Gotlands energiförsörjningsproblem

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordet för att besvara herr Gustafssons i Stenkyrka (c) den 16 oktober anmälda interpellation, 1975/76:25, och anförde:

Herr lalman! Herr Gustafsson i Stenkyrka har frågat mig om Jag vill medverka lill all skyndsamma åtgärder vidtas avsedda all uppnå dels varaktiga tekniska, organisatoriska och ekonomiska lösningar på Gollands energiförsörjningsproblem, dels elpriser motsvarande dem som gäller inom merparten av de mellansvenska områdena samt - om svarei på denna fråga är ja - redogöra för vilka åtgärder som hittills vidtagits och som regeringen ämnar vidta för att lösa Gotlands energiförsörjningsproblem.

Frågan hur elförsörjningen på Gotland på sikt skall lösas bereds f n. inom regeringskansliet. Förhandlingar och överläggningar har tagits upp med berörda kraftföretag och med Gotlands kommun i syfte att pröva lämpliga vägar lill en utjämning av de priser som förelag och enskilda konsumenier får betala för elenergin på Gotland och de priser som betalas på fastlandet. En särskild framställan om leverans- och prisgarantier har ingivits av etl på Gotland etablerat företag, vilken prövas i sammanhanget. De här angivna frågorna är komplicerade eftersom de kräver överväganden av såväl teknisk som organisatorisk och ekonomisk art.

I nuvarande utrednings- och förhandlingsläge finner jag det inte möjligt uttala mig om resultatet och således inte heller om vilka lösningar som slutligen kan erbjuda sig.

Hen GUSTAFSSON i Stenkyrka (c):

Herr lalman! Jag tackar statsrådet för svaret, som jag uppfattar som i sina grunddrag positivt.

Statsrådet säger att frågan hur Gollands elförsörjning "på sikt skall lösas bereds f n. inom regeringskansliet" och alt frågan befinner sig i etl utrednings- och förhandlingsläge. För min del vill Jag givetvis inte medverka till att störa pågående förhandlingar eller föregripa möjliga resultat.

Jag är medveten om att de frågor vi här behandlar är av komplicerad natur. Vi vet emellertid all även om etl beslut om en mera långsiktig lösning av elförsörjningen för Gotlands del fattas inom den närmaste liden - vilket vi hoppas - så dröjer del åtskillig tid innan effekterna av delta kan komma Golland lill del. Det förefaller mig inte rimligt att Gotland under längre lid skall behöva vänta på en Kostnadsutjämning.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om Gotlands energiförsörjningsproblem

Det är Just nu som Gotland i stället för extra pålagor av olika slag skulle behöva en extra stimulans för utvecklingen.

Därför skulle jag vilja ställa en följdfråga lill statsrådet: Vilka åtgärder bedömer statsrådet möjliga att vidta för alt på kortare sikt åstadkomma en prisutjämning?

Hen SCHÖTT (m):

Herr lalman! Som medmotionär i Januari lill herr Gustafsson i Stenkyrka i frågan om Gotlands energiförsörjning ber jag att få göra ell kort inlägg i denna interpellationsdebatt.

En regions utvecklingsmöjligheter är beroende av fiera faktorer, av vilka kommunikationerna och energiförsörjningen tillhör de viktigaste. Alla är vi medvetna om atl Gotland i båda dessa avseenden är missgynnat beroende på sitt geografiska läge. Dess bättre har lack vare riksdagsbeslut de senaste åren en avsevärd, om också icke tillräcklig, förbättring ägt rum i fråga om Gollands kommunikationer.

Energifrågan är däremot fortfarande ytterst bekymmersam. Belysande härför är de i vår motion och i interpellationen lämnade uppgifterna att fiertalet gotländska elkonsumenier torde få betala 40-70 96 högre elpriser än elkonsumenterna inom övriga mellansvenska områden och att merkostnaden för Golland innevarande år kan beräknas lill ca 20 milj. kr.

Vår fyrpartimotion fick dess bättre en helt positiv behandling av näringsutskottel och riksdagen, vilket noterades med tacksamhet.

Statsrådets interpellationssvar här i dag vill jag gärna söka tolka så positivt som möjligt. Jag utgår då ifrån att pågående utredning och förhandlingar kommer all drivas med all kraft, så all de i många avseenden hårt drabbade gotlänningarna snarast möjligt får den hjälp i sin energiförsörjning som vi motionärer syftat till.

I vår motion uttalade vi avslutningsvis bl. a. att det inte längre gick att skjuta ell avgörande på framtiden utan att skyndsamma åtgärder måsle sättas in för atl lösa de gotländska energiförsörjningsfrågorna. En utjämning av elpriserna mellan Gotland och övriga delar av landet borde snarast komma till stånd.

Herr talman! Jag slutar med all vädja till industriministern alt med all kraft verka för att frågan om Gollands energiförsörjning snarast lyckligt förs i hamn.

riministern söker ge något svar på den fråga som herr Gustafsson ställde om vad man kan göra för att få någon hjälp mot den starka prisdiskrepans som finns f n. Jag tror all det vore ytterst värdefullt för Gotland.

I övrigt vill jag helt instämma i det som föregående talare har sagt i denna fråga.

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! Jag tror inte all det är obekant för någon av de ärade talare som nu har hållit anföranden all Cementa planerat en utomor-denligl omfattande investering på Golland och all denna utbyggnad har etl direkt samband med dels tillstånd all ta i anspråk vissa kalkstensområden rörande vilkas miljö- och bevarandevärde del råder delade meningar, om Jag nu skall uttrycka mig ytterst försiktigt, dels vissa under hand begärda garantier om elleveranser och priset härför. Diskussionerna kring kalkstensområdena är ännu inte klara. Remissförfarandet är väl nu i del närmaste klart, och synpunkterna blir föremål för prövning.

Men vi har också frågan om elkraftpriset i allmänhet på Gotland. Det är under diskussion. Vi kan säga atl det pågår förhandlingar med kraftbolaget om förutsättningarna; kommunen är involverad i sådana förhandlingar. Men til syvende og sidst är vi utomordentligt beroende av vad som kan komma atl hända med de investeringar som jag här åberopat

- om de blir genomförda och i vilken omfattning de kommer all ta i anspråk mer kraft. Jag hoppas emellertid, för att nu svara herr Gustafsson i Stenkyrka, alt vi in på nyåret - Jag vågar inte ange någon exakt tidpunkt

- skall ha ett bättre underlag för alt göra bedömningarna och om möjligt söka.slutföra diskussionerna.

Nr 30

Torsdagen den 27 novernber 1975

Om åtgärder för att säkerställa driften vid Surte, Hämmats och Limmareds glasbruk

Hen GUSTAFSSON i Stenkyrka (c):

Herr talman! Jag lackar för denna senare del av svaret.

När det gäller Cemenias utbyggnad, sä är ju Gotlands kommun en av remissinstanserna. Jag kan meddela atl vi behandlade frågan vid det senaste fullmäktigesammanträdet och då enhälligt beslöt alt tillstyrka att denna lokalisering kommer lill stånd och att företaget får ta i anspråk den råvara som det behöver.

Vi hoppas att lokaliseringen kommer till stånd. Just norra delen av Gotland är beroende av de sysselsättningstillfällen som finns i detta sammanhang.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 20 Om åtgärder för att säkerställa driften vid Surte, Hammars och Limmareds glasbruk

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om åtgärder för att säkerställa driften vid Surte, Hammars och Limmareds glasbruk

Herr talman! Herr Hallgren har frågat mig om Jag har för avsikt att vidtaga sådana åtgärder att driften vid Surte glasbruk kan säkerställas och hur jag ser på förutsättningarna för samhället all med medel ur AP-fonden överta Surte, Hammars och Limmareds glasbruk och att ge de anställda ett verkligt inflytande på produktionen.

Beträffande den första delen av frågan vill jag hänvisa lill ett svar som lämnades av arbetsmarknadsministern för några veckor sedan och som anknyter till samma ämnesområde. Han nämnde därvid att något varsel ännu inte har utfärdats om inskränkning i driften vid Surte glasbruk. Skulle en inskränkning bli aktuell kommer statsmakterna i så fall att utnyttja alla tillgängliga arbetsmarknadspoliliska medel för att trygga sysselsättningen förde berörda. Arbetsmarknadsministern uttalade också att del kunde bli nödvändigt med särskilda åtgärder för alt skapa nya arbetstillfällen med tanke på arbetsmarknadsläget för kvinnor i Göteborgsområdet. Jag delar denna uppfattning.

Jag vill understryka alt del i första hand bör ankomma på del företag som äger bruket all skaffa fram ny verksamhet lill de anställda i orten om del skulle bli aktuellt med en total nedläggning i Surte eller vid någon annan fabrik som företaget äger. Jag förutsätter därför liksom arbetsmarknadsministern att AB Plåtmanufaktur visar ansvar för sina anställda och förlägger utbyggnad av någon av förelagets expansiva verksamhetsgrenar till en sådan ort.

Beträffande AP-fondens möjlighet att överta Surte, Hammars och Limmareds glasbruk tillkommer del fondens styrelse att bedöma denna fråga.

Regeringen följer med största uppmärksamhet utvecklingen vid Surte glasbruk och kommer vid behov att använda de arbetsmarknadspolitiska medel som slår till buds för atl så långt möjligt trygga sysselsättningen för de människor som kan komma att drabbas.

Hen HALLGREN (vpk):

Herr talman! Jag lackar industriministern för svaret.

De kortfattade svar som jag fått på de frågor Jag ställt till industriministern måste betraktas som till intet förpliktande. På min första fråga, huruvida industriministern har för avsikt all vidta åtgärder för att säkerställa driften vid det nedläggningshotade glasbruket i Surte, hänvisar industriministern lill vad arbetsmarknadsministern sade den 12 november i år, och det svaret innebär alt del inte kommer att vidtas några sådana åtgärder som garanterar fortsatt glasproduktion vid nämnda bruk. Däremot är man tydligen beredd all sätta in - och utnyttja - alla tillgängliga arbetsmarknadspoliliska medel för alt trygga sysselsättningen för dem som berörs av den nu beslutade nedläggningen.

Både industriministern och arbetsmarknadsministern är inne på atl det kan bli nödvändigt med särskilda åtgärder för alt skapa nya arbetstillfällen - då i första hand med tanke på det svåra arbetsmarknadsläget, speciellt för kvinnor, i Göteborgsområdet. Delta betyder att man på regeringshåll - jag får väl se det så, när två statsråd har uttalat en sam-

slämmig mening - i själva verket accepterar en nedläggning av glasbruket. Industriministern förväntar sig alt det multinationella PLM skall skaffa fram ny verksamhet som ersättning för glasproduktionen, och båda statsråden förutsätter att PLM visar ansvar för sina anställda och föriägger en utbyggnad av någon av företagets expansiva verksamhetsgrenar lill orten.

Osökt dyker då frågorna upp: Vilket ansvar har PLM hittills visal? Hur gick det s. k. samrådet till med de ansfåUdas represenlamer? Hur ser fackets represenlanter på PLM:s agerande? Har det varit av del slaget atl del ingivit något förtroende? Kan motiven för beslutet om nedläggning godtas? Har PLM lagt alla papper på bordet och givit de anställdas förtroendemän en korrekt bild av det ekonomiska läget - PLM har som bekant anfört olönsamhet och ordernedgång som skäl för sitt beslut, i första hand då minskad efterfrågan på engångsglas - eller är det andra aspekter som förelaget har grundat sitt beslut på? Man måste också ställa frågan hur PLM:s kontakter med Ale kommun varit. Har de varit acceptabla? På vilkel sätt fick kommunen meddelande om nedläggningen? Jo, genom ett meddelande i radio att man beslutat lägga ned bruket.

Det är många frågor som kan ställas i samband med koncernens beslut om nedläggning av Surte glasbruk, frågor som lönearbetarna inte på långt när har fått tillfredsställande svar på.

I tidningen Arbetet av den 20 november kunde man läsa följande rubrik: "PLM ljuger - Surte går med vinst." I artikeln redovisade de tre fackklubbarna på glasbruket all företaget gått med en nettovinst på 30 milj. kr. de senaste sex åren. Helt naturligt har den verkliga vinsten varit väsentligt siörre. Fackklubbarnas representanter har också vid en eflergranskning fåll fram uppgifter som visar alt nettovinsten för del sämsta året, 1974, som PLM redovisat till I miljon, i själva verket ligger runt 3 miljoner - detta beroende på internleveranser på ca 2 miljoner till koncernens glasbruk i Holland. Men även om man bortser från denna manipulation har Surte gått med en vinst på 1 milj. kr, 1974 och 29 milj, kr, de fem föregående åren. Kan det då på allvar hävdas att företaget är olönsamt? Att det inte längre är lönt all uppehålla produktionen?

Svarei på den frågan är säkerligen beroende av vem man frågar. Frågar man jobbarna på glasbruket eller facket, blir svaret - vilket redan framgått av offentliga uttalanden - all produktionen självfallet borde fortsätta. PLM:s ledning har redan gett sill svar, nämligen att det från företagsekonomisk synpunkt inte är tillräckligt lukrativt atl uppehåll produktionen, dvs. del privata profitintresset kan inte tillgodoses på ett tillfredsställande sätl.

Ställer man frågan till kommunalpolitikerna får man samma svar som från de anställda. Ale kommun drabbas oerhört hån och hänsynslöst av en nedläggning av glasbruket, som är den enda egentliga industrin i kommunen. Det är i första hand 350 anställda som berörs, men på sikt kommer 630 personer alt ställas utan jobb. Av dem som arbetar på glasbruket är 42 % över 45 år, och då är man svårplacerad på den

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om åtgärder för att säkerställa driften vid Surte, Hammars och Limmareds glasbruk

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om åtgärder för att säkersfälla diJften vid Surte, Hammars och Limmareds glasbruk

hårda arbetsmarknaden. Dänill kommer att många är kvinnor och invandrare, som har ännu svårare alt erhålla nya jobb.

De insatser som kommunen stått för i fråga om service vid del lilla brukssamhället och de kalkyler som gjorts för framtiden kommer helt att kullkastas på grund av nedläggningen. Kommunen kommer att drabbas av ett kraftigt inkomstbortfall, dels på grund av bortfallet av beräknade skatteinkomster från företaget, dels på grund av bortfallet av skatteintäkter från de anställda; sådana skatteintäkter uteblir nu nära nog helt. Del kan också hända atl kommunen måste träda emellan med socialunderstöd till dem som på grund av nedläggningen blir arbetslösa.

Del är oerhörda problem som hopas över elt samhälle som drabbas på detta sätt av kapitalets härjningar. Vilkel ansvar har PLM visal kommunen och samhället? Inget alls. Nej, PLM har uteslutande gått efter sina egna kalkyler med del krassa profitintresset som ledmotiv.

Går man tillbaka och tittar på det s, k, samråd som föregick beslutet blir del ännu tydligare all PLM inte visat något som helst ansvar för de anställda. Det kan vara av intresse atl citera vad den kommitté har sagl som tillsattes av represenlanter från de tre olika fackorganisationerna och som kallar sig arbeiarkommiiiéen vid Surte glasbruk:

"I PLM:s pressmeddelande lill TT 21,10 heter det så vackert atl man efter 'samråd' med personalen beslutat detta. Dessa s. k. diskussioner har bara varit lill för syns skull. Beslutet att lägga ned Surte glasbruk var fattat redan innan samrådsgruppen träffades för första gången den 8 oktober. Detta framgårav en intervju med div.chef Lars Hinsell i Närkes Allehanda redan den 4 oktober. Där sägs klart ut all Hammars glasbruk inte kommer att beröras av driftsinskränkningen utan vad det rör sig om är au driften vid Surte glasbruk skall läggas ned. Efter förfrågan hos tidningen har dessa uppgifter ånyo bekräftats. Hinsell har heller inte i press dementerat påståendena. Detta är alltså den verklighet som döljer sig bakom vackra fraser om medinflytande och företagsdemokrati. I ett pressmeddelande från Svenska fabriksarbetareförbundet. Svenska indu-stritjänslemannaförbundet och Svenska arbetsledareförbundet sägs att beslutet all lägga ned Surte glasbruk grundar sig på alltför bristfälliga underlag såväl ekonomiskt som när det gäller formerna för samråd. Vi instämmer i detta."

Det var de anställdas syn på och mening om det s. k. samrådet. Del understryker bara behovet av ett väsentligt siörre inflytande för de anställda över produktionen. Nog slår det helt klart att PLM:s agerande i denna fråga inte kan inge förtroende vare sig bland de anställda eller hos kommunledningen - och Jag tror inte heller hos industriministern eller andra regeringsrepresentanler. Grunden för beslutet att lägga ned Surte glasbruk har således underkänts av samtliga berörda fackförbund.

Vilka bedömningar skall då gälla för att elt företag skall få läggas ned? Skall det vara de sociala och samhällsekonomiska aspekterna eller skall del vara del privata kapitalets krassa profitinlressen som skall få avgöra? Här gäller det ett förelag som inte har gått med förlust, utan

vinsten har del senaste året sjunkit en aning. Är del då det skälet som egentligen ligger i grunden för beslutet?

Eller är det så att PLM:s beslut att nu lägga ned Surte glasbruk bara är första steget till en total avveckling av koncernens glasproduktion här i landet? Är det kanske fråga om all försöka styra produktionen över lill plast- och plåtförpackningsindustrin där PLM:s monopolställning är otvetydig? Del finns många som i dag bedömer en sådan utveckling som trolig. Plast- och plåtförpackningsinduslrin är långt mer profitgi-vande än glasproduklion. Att det från miljö- och samhällsekonomisk synpunkt vore bättre att i största möjliga mån producera glasförpackningar i stället för plast- och plålförpackningar, som alltid är slii-och-släng-varor, tas ingen som helst hänsyn till.

Aftonbladet hade den 17 i denna månad en ledare med rubriken: "Offras 630 arbetare för att ge PLM monopol?" I ledaren redovisas PLM:s ovilja att utveckla glasindustrin i Sverige. Bl. a. klargörs att PLM sålt en förpackningsmaskin, som man var ensam om alt äga, lill den värsta konkurrenten i branschen, nämligen Möss glasbruk i Norge. Om PLM hade för avsikt atl fortsätta och vidareutveckla sin glasproduklion här, skulle man väl inte sälja en så värdefull förpackningsmaskin som man dessutom var ensam om atl äga till en av de svåraste konkurrenterna. Varför investerar man i utlandet i stället för atl investera väsentligt mer i de glasbruk som finns här. Det kan nämnas att man under åren 1970-1974 investerade 72 milj. kr. i glasbruk i Holland och Västtyskland, medan man investerade 57 milj. kr. i de tre glasbruk man har i Sverige.

Nej, alll lyder på atl PLM i och med beslutet att lägga ned Surte glasbruk också tänker avveckla produktionen i Limmared och Hammar. Sedan kan koncernen satsa ännu mera på den skräpförpackningsindusiri man har både här hemma och i ullandel, exempelvis i Danmark, samtidigt som PLM kan utveckla den återvinningsindustri som man också har slagit sig på. Man avvecklar en miljövänlig produkt för alt i stort setl ersätta denna med engångsprodukter, som i sin tur medför slora miljöproblem. Skräpet måsle tas om hand. PLM ställer då upp och startar en ny industrigren för att ta hand om del skräp som man själv har producerat. På så sätt har PLM försäkrat sig om profiter i båda ändarna.

Frågan är bara om denna anarki i produktionen skall accepteras. Skall multinationella förelag få härja hur som helst i de svenska samhällena?

Borde inte staten ingripa och helt ta över när det står klart all det bara är profitinlressena som styr utvecklingen inom en näringsgren? Jag har ställt frågan till industriministern hur han ser på förutsättningarna för samhället att med medel ur AP-fonden överta Surte, Hammars och Limmareds glasbruk och alt ge de anställda ett verkligt inflytande på produktionen. På det svarar statsrådet att del ankommer på fondens styrelse all bedöma denna fråga. Men jag föreställer mig att fondstyrelsen säkerligen är lyhörd för regeringens agerande. Om regeringen anser det nödvändigt att dessa tre glasbruk överförs i samhällelig ägo, har säkerligen inte fondstyrelsen några siörre invändningar att komma med.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om åtgärder för att säkerställa driften vid Surte, Hammars och Limmareds glasbruk

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om åtgärder för att säkerställa driften vid Surte, Hammars och Limmareds glasbruk

I svarei heter del vidare atl regeringen "kommer vid behov att använda sig av de arbetsmarknadspolitiska medel som står till buds för att så långt möjligt trygga sysselsättningen för de människor som kan komma atl drabbas". I den meningen kan man naturligtvis tolka in en hel del. Menar industriministern att samhället skall gå in och rätta till de förhållanden som uppstått efter det alt PLM lagt ned glasbruket? Då kan det röra sig om beredskapsarbeten och om omskolning av dem som mister sina jobb. Många kommer inte att kunna placeras i vare sig det ena eller det andra utan kommer alt slås ut av den kapitalistiska uislag-ningsmekanismen. Sjukskrivningar på grund av nervbesvär samt förtidspensioneringar blir i regel resultatet. Det är det enda som väntar de svårplacerade. Många kommer att tvingas bryta upp från samhället och söka jobb på andra håll. Det skapar naturligtvis stora problem, och det är ingen lycklig lösning.

Skall regeringen skaffa en ersättningsindustri? Det kan man också tolka in i svarei all så kan bli fallet. Vad händer då? Det kommer atl kosta samhället myckel stora pengar i form av lokaliseringsstöd, utbildningsbidrag och andra bidragsformer som ett nyeiablerat företag kan utnyttja. Del kan t. o. m. gå så långt atl PLM själv kan utnyttja detta för eiablering av återvinningsindustri i Surte. Det har faktiskt varit på tal sedan man ställt både de anställda och kommunen inför etl faktum och en katastrof

Med stor välvilja kan man också tolka svaret så att om del inte går på annat sätt att rädda sysselsättningen för de 630 arbetare, som hotas av avsked och arbetslöshet, kommer samhället alt gå in och ta över produktionen. Det är en, som Jag nyss sade, välvillig tolkning. Men det är den lösningen som arbetarna i dag hoppas på. De har helt naturiigt tappat alll förtroende för PLM och dess ledning. Arbetarna vid Surte glasbruk har också i sitt meddelande till pressen,som jag tidigare citerade, klart uttryckt denna mening. Jag skall återigen citera:

"Man kan inte i längden ersätta basindustrier med beredskapsarbeten. Del måste bli elt slut på företagens utlandsinvesteringar och kapitalflykt. Samhället som helhet och Ale kommun i synnerhet har inte råd atl förlora en industri av Surte glasbruks typ. Surte kommer om PLM får

råda att förvandlas från idyll till ett spöksamhälle. Det får inte ske.

Vi kräver av Palme och regeringen att de garanterar vår fortsatta anställning vid Surte glasbruk så att inga avskedanden kommer att ske, genom att staten lar över driften vid Surte glasbruk. På sikt anser vi alt staten skall ta över hela glasindustrin i Sverige, som nu hotas av

multinationella förelags profitintressen samt kapitalflykt. Det skulle

kunna vara en början till en produktion inom förpackningsindustrin som främst såg till miljö- och samhällsintresset, i stället förati som nu styras av monopolbolagens hämningslösa profiljakt."

Jag vill bara ställa frågan till industriministern: Delar industriministern arbetarnas uttryckta mening? I så fall är vi helt överens. Jag instämmer i och vill ytteriigare understryka rikligheten och del berättigade i arbetarnas krav på elt samhälleligt övertagande.

Förutsättningarna för den svenska glasinduslrin kan inte betraktas som negativa. Om man följer de råd som arbetarna vid Surte glasbruk gett, skulle nuvarande produktion kunna ökas på bekostnad av annan miljöfientlig förpackningsindustri. Det skall heller inte bortses från att del i dag importeras väsentliga mängder engångs- och relurglas som med fördel skulle kunna framställas här i landet och då i statlig regi. Del är ytterligare elt skäl för alt samhället borde ta över och även här gå in med styrmedel.

Fru RADESJÖ (s):

Herr lalman! Jag vill bara helt kort gå in i den här debatten och slå fast att Ale socialdemokratiska arbetarekommun och Ale kommun är helt överens med regeringen i handläggningen av frågan om nedläggning av Surte glasbruk. Jag vill därmed ta tillfället i akt atl läsa upp valda delar av ell uttalande som antogs av Ale socialdemokratiska arbetarekommun vid ett möte måndagen den 24 november 1975:

"PLM:s handlande i Surte visar en kortsiktig planering, styrd av privata vinstintressen, som ej är förenlig med det samhällsintresse som måste vara vägledande för svenskt näringsliv. PLM:s agerande är klara argument i kampen för ell samhälle uppbyggt genom den demokratiska socialismens väg, där en planmässig hushållning är ett nödvändigt medel.

PLM har också gett argument för det rikliga i att lagar stiftas som
ger de anställda rätt till all den information som är nödvändig för atl
kunna delia i viktiga beslut som rör företagel. Även när del gäller frågan
om lagstiftning som gör det möjligt för kommunerna att få full insyn
i privata företag som är vikliga för den kommunala planeringen har PLM
gett klara argument.-

Ale arbetarekommun kräver atl PLM visar samhällsansvar och genom ersättningsindustri skapar nya fullgoda arbetstillfällen i samma takt som man friställer frän Surte Glasbruk. I den mån tillfredsställande garantier ej lämnas för detta, accepterar inte Ale arbetarekommun all PLM låser mark, bosläder och andra lokaler så att andra industrier förhindras alt etablera sig i Surte."

Detta är vad Jag ville tillägga i den här debatten angående PLM:s agerande vid den aviserade nedläggningen av Surte glasbruk.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om åtgärder för att säkerställa driften vid Surte, Hammars och Limmareds glasbruk

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! Jag skulle kunna instämma med fru Radesjö och det uttalande som är gjort, men låt mig anföra etl par synpunkter i anslutning till herr Hallgrens anförande.

Jag har självfallet ingen anledning att på något sätt uppträda som försvarsadvokat för PLM. Jag kan dock inte bortse ifrån vissa fakta som har presenterats. Det har i PLM:s promemoria kring nedläggningen i sammanfattningen anförts, att produktionskapaciteten vid de tre svenska förpackningsglasbruken överstiger avsättningsmöjligheterna med ca 300 miljoner enheter. Produktionsapparaten måste därför dimensioneras ned

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om åtgärder för att säkerställa driften vid Surte, Hammars och Limmareds glasbruk

med ca en tredjedel.

I protokollet för sammanträdet med samrådsgruppen, där företrädare för företagsledningen och de anställda och även en representant från LO deltog, säger man, att samrådsgruppen är i princip enig om att ur förelagsekonomisk synpunkt det är riktigt all upphöra med glasiillverk-ning vid ett av de tre glasbruken jämfört med atl långsiktigt arbeta med reducerad kapacitet vid samtliga bruk.

Sunes representanter uppträdde där som reservanter och ansåg atl man borde försöka en neddragen produktion vid samtliga tre bruken.

Herr lalman! Det är inte en diskussion omkring detta jag vill ta upp, utan del strukturproblem som man uppenbarligen slår inför. Med all välvilja mot överlagandet från andra företag eller från statens sida kommer vi inte förbi omfattningen av konsumtionen och därmed också ett rättande av produktionen. Vi kan diskutera om åtgärder från företagets egen sida medverkar. Företaget har anfört en del beslut som fattats på förpackningsindustriområdet. Men vad vi har all hålla oss till är att man uppenbariigen inte kan fortsätta att producera glasenheter i den omfattning man gjort hittills, ulan måste minska med 300 miljoner enheter.

Hur skall då denna diskussion föras? Där delar jag den uppfattning som framkom i den upplästa resolutionen och herr Hallgrens mening att det skall vara en ordentlig informalion. Det skall vara en ordentlig diskussion inom förelagsledningen med de anställdas representanter om vad man gör i det aktuella läget. Det är där vi ställer anspråket på företaget atl informationen skall vara tillfredsställande, att diskussioner skall föras på ell sådant sätl att de anställdas uppfattningar inte bara kommer fram, ulan nogsamt beaktas innan man fattar beslut. Både arbetsmarknadsministern och jag ser del i första hand som en skyldighet för företaget alt i den mån man inte kan fortsätta med produktion av de artiklar man nu håller på med, skall man undersöka möjligheter för annan produktion för att garantera sysselsättningen. Enligt vår mening är det förelagets oavvisliga plikt att gå in i en sådan debatt. Jag tror också atl de anställda skulle haft mycket atl bidra med i den diskussionen.

Jag har Ju varit med om åtskilliga diskussioner kring eiableringar och lokaliseringar. Jag vill hävda att med ansträngningar bör man kunna finna etableringsobjekl som man kan överta för att ingå i den verksamhet som man bedriver.

Jag delar herr Hallgrens uppfattning atl PLM nog har de ekonomiska förutsättningarna att skapa en sådan trygghelsgaranti för sysselsättningen, även om det kommer atl bli inom annan produktionsverksamhet än den man i nuet bedriver. Anser man sig inte orka med det ensam, slår vi öppna för diskussioner om hur vi skall kunna medverka. Det är detta såväl arbetsmarknadsministern som jag givit uttryck för när vi säger att del är självklart atl de lokaliseringspolitiska och andra resurser vi har till förfogande skall komma till användning i syfte att så långt möjligt är trygga sysselsättningen för de anställda. Detta betyder ju oändligt myckel inte bara för de anställda, ulan också för kommunerna, för de

anställdas familjer och för hela regionen.

Jag hoppas att inte sista ordet är sagt från företagets sida i detta avseende. Vi kommer att delge företaget den uppfattning regeringen har om del ansvar man bör ta på sig i en situation som den nuvarande.

Jag erinrar om problemet Cementa och diskussionen kring nedläggningen i Hällekis. Där gick vi in i en diskussion och avtalade att ingen nedläggning fick beslutas förrän man var överens om ersättningsindustri - en fråga som nu är på väg mot sin lösning.

Jag tror del finns goda möjligheter för PLM alt gå in i en sådan allvarlig diskussion om eiablering av annan verksamhei. Jag tror man också är beredd på detta. Skulle det finnas förutsättningar för vår medverkan på annat sätt än genom åtgärder av ren stödkaraktär, lån och bidrag, kommer vi självfallet atl stå öppna för överläggningar om detta.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om åtgärder för att säkerställa driften vid Surte, Hammars och Limmareds glasbruk

Herr HALLGREN (vpk):

Herr talman! Det förtydligande som industriministern gjorde i sill senaste anförande var väsentligt mer positivt än det svar jag tidigare har kommenterat.

Jag vill bara säga några saker om industriministerns påslående att det f n. finns en överkapacitet i fråga om produktion av den här typen av glas och att det skulle vara ett bärande argument för alt lägga ned driften. Det är naturligtvis då bestickande att med siffror visa att del över huvud taget inte går att finna avsättning för dessa produkter. Efterfrågan har minskat på engångsglas, som Surte och PLM-ledningen envisats med att fortsätta att producera trots att man borde varit på det klara med alt det skulle uppstå en minskning i efterfrågan. Man har inte planerat alt ersätta den typen av produkter med något annat. Man skulle mycket väl kunna - i stället för att vi nu importerar exempelvis medicinglas - tillverka sådana här. Vi importerar t. o. m. engångsglas och returglas från övriga Europa, Västtyskland, Polen, Frankrike. Man har också på Sune glasbruk lagt ner tillverkningen av vin- och spritfiaskor samtidigt som importen av den typen av flaskor ökar från Frankrike och Polen.

Arbetarna frågar sig naturligtvis om det är en riklig politik atl öka importen av sådana varor som man tidigare framställt här och som man skulle kunna fortsätta alt tillverka.

Del är möjligt att det skulle vara nödvändigt att för tillfället pressa ner kapaciteten något. Men på sikt måsle det med hänsyn till miljöfrågorna bli nödvändigt att avslå från att tillverka alla dessa plåtburkar och engångsemballage av plast som slängs överallt i naturen och ersätta dem med del mera miljövänliga glaset som del finns möjlighet att lämna tillbaka. Vi har diskuterat sparsamhet med energi här förut. Del lar energi atl framställa dessa plast- och plåtvaror. Del tar energi att också förstöra dem - materialet går inte att återvinna, möjligen med undantag av plåten.

Om man gick över lill en sådan glasproduklion i siörre skala skulle faktiskt glasinduslrin i Sverige kunna öka kapaciteten. Det är jobbarna överens om och Jag vill livligt instämma. Vi har för övrigt från väns-

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om åtgärder för att underlätta kommunala investeringar i kraftvärmeverk och fjärivärmenät

lerpartiel kommunisterna motionerat om förbud mol engångsförpack-ningar men tyvärr inte vunnit något gehör för vårl förslag. Det är väl ett alltför radikalt grepp ännu, men förr eller senare kanske man blir överens om att man måste ta det greppet.

Med detta anförande, under vilket herr förste vice talmannen övertog ledningen av kammarens förhandlingar, var överläggningen slutad.

§ 21 Om åtgärder för att underlätta kommunala investeringar i kraftvärmeverk och fjärrvärmenät

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordet för atl besvara herr Gransiedts (c) den 4 november anmälda interpellation, 1975/76:49. och anförde:

Herr lalman! Herr Gransledt har frågat mig om Jag är beredd att la initiativ till förmånliga lånemöjligheter eller andra stimulansåtgärder för atl underlätta kommunala investeringar i kraflvärmeverk och fjärrvärmenät.

Under år 1974 uppgick kraflvärmeproduklionen av el till drygt 3 lerra-watlimmar (TWh), dvs. 3 miljarder kilowatlimmat. För år 1975 beräknas motsvarande elproduktion till ca 4 TWh. Som jämförelse kan nämnas att landets totala kraftproduktion under år 1975 beräknas uppgå till 80 TWh.

I den av riksdagen i våras behandlade propositionen 1975:30 om energihushållning m. m. förutses all elproduktionen år 1985 skall uppgå lill 159 TWh varav 15 TWh beräknas falla på kraflvärmedrift. Delta innebär en jämförelsevis snabb utveckling för denna typ av kraftproduktion.

Eftersom ulnylljningsgraden i befintliga kraflvärmeverk väntas öka kan dessa år 1985 antas ge en elproduktion om närmare 7 TWh - en ökning med 3 TWh. Den utbyggnad som f n. pågår eller är fast planerad motsvarar en produktion av ca 2,5 TWh el år 1985. Det fattas således drygt 5,5 TWh. Lånevillkoren för kraflvärmeverk är fullt jämförbara med dem som gäller för andra kraftanläggningar.

I den nämnda propositionen om energihushållning understryks all målet för kraflvärmeutbyggnaden är myckel ambitiöst och atl utvecklingen på området bör följas uppmärksamt. Regeringen har därför gett statens industriverk i uppdrag att bl. a. studera möjligheterna all bygga ul produktionen av mollryckskraft, dvs. såväl kraftvärme som industriell mollryckskraft. Vidare skall verket på grundval av studierna ange typ och omfattning av de åtgärder som eventuellt kan behöva vidtas för alt uppnå det av statsmakterna angivna målet för elproduktionen i kraftvärmeverk.

Uppdraget lill industriverket omfattar den typ av problem angående utbyggnader av kraflvärmeverk som tagils upp i interpellationen. Industriverket väntas redovisa resultatet av arbetet senast den 1 Juni nästa är. Resultatet bör föreligga innan statsmakterna tar ställning till frågan.

Vad gäller fjärrvärmen synes dess ekonomiska förutsättningar vara goda på grund av den höga verkningsgraden och därav följande relativt låga bränslekostnader. Kommunerna bör därför kunna genomföra den utbyggnad av fjärrvärmenät de bedömer vara lämplig.

Hen GRANSTEDT (c):

Herr lalman! Jag vill börja med all lacka industriministern för svaret på min interpellation. Tyvärr måsle jag konstatera att svaret inte gav någon särskilt klar uppfattning om regeringens ambitionsnivå när del gäller utbyggnaden av kraftvärme.

Jag behöver kanske inte orda så mycket om de fördelar som kraftvärmeverken har framför allt i jämförelse med andra sätt atl med oljans hjälp producera elektrisk kraft. Vi kan bara konstatera att kraftvärmeverkens mycket höga verkningsgrad medför att det sättet att producera elektrisk kraft dels är energisparande, dels också är relalivi miljövänligl eftersom oljeålgången är måttlig i förhållande lill den mängd elektrisk kraft och värme man får ut i kraftvärmeverken.

Vi vet att förutsättningarna i vårt land för att bygga ut kraflvärme är myckel goda. Del finns alltså etl myckel stort värmeunderlag som kan utnyttjas. Värmeverksföreningen har relalivi nyligen publicerat en rapport, där man säger att det borde vara möjligt - om tillräckliga stimulansåtgärder sätts in - att den totala produktionen av kraftvärme-framsiälld elektrisk kraft år 1985 uppgår till 31 TWh.

Ansvaret för kraflvärmeutbyggnaden faller i stor utsträckning på kommunerna. De har ju ell ansvar för värmeförsörjningen, och då är det också naturligt att de tar ställning lill om kraftvärmeverk eller vanliga värmeverk skall byggas. De kapitalresurser som erfordras för en utbyggnad av kraflvärme i stor skala är mycket betydande. Siffran 18 miljarder kr, har nämnts för en maximal utbyggnad. Vi vet också atl kommunerna i varie fall f n. och antagligen under de närmaste åren har en mycket ansträngd ekonomisk situation. Det gör att många av de kommuner som i och för sig har förutsättningar för atl bygga kraftvärmeverk i dag tvekar inför atl salsa de resurser som fordras för att bygga dessa. Ofta har kommunerna redan ansträngt sina lånemöjligheter i stor utsträckning.

Om man vill genomföra ett ambitiöst utbyggnadsprogram för kraftvärme är det alltså nödvändigt att kapital ställs till kommunernas förfogande för det ändamålet och alt det sker på någorlunda förmånliga villkor så att inte kommunernas budgetar ansträngs alltför mycket under framför allt uibyggnadsskedet.

Mol den bakgrunden skulle det vara önskvärt alt få elt något klarare ställningstagande från industriministern om vilken ambitionsnivå man verkligen har. Vad innebär i del här fallet den utredning som industriverket skall genomföra? Vilken nivå kan man tänka sig att de förslag verket lägger fram skall hamna på?

Regeringens ambition beskrivs av industriministern som hög när det gäller kraflvärmeutbyggnaden. Med de förutsättningar som enligt Vär-

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om åtgärder för att underlätta kommunala Investeringar i kraftvärmeverk och fjäirvärmenät

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om åtgärder för att underlätta kommunala investeringar i kraftvärmeverk och fjärrvärmenät

meverksföreningen finns i vårl land för alt bygga ut kraflvärmen skulle man lika gärna kunna beskriva regeringens ambition som mycket måttfull - om man tar fasta på del program som antagits av riksdagen när det gäller vår framtida energiförsörjning. Det innebär nämligen att vi år 1985 skulle få 15 TWh elkraft från kraftvärmeverk. Del skall alltså jämföras med den siffra som Värmeverksföreningen nämner, 31 TWh. Även centerns förslag, 25 TWh, ligger en bra bit under Värmeverksföreningens siffra.

Men mot bakgrund av det beslut som riksdagen fattal finns det naturligtvis anledning att befara att regeringen egentligen inte är intresserad av en tillräckligt omfattande kraftvärmeuibyggnad - en kraflvärmeul-byggnad som skulle innebära att man tog lill vara huvuddelen av de möjligheter som finns på det här området. När man dessutom vet vilka enorma kapitalresurser som kommer all gå åt för atl finansiera del kärnkraflsprogram som riksdagsmajoriielen har fattat beslut om får man också anledning att fråga sig om regeringen har råd atl ställa de resurser till förfogande som skulle behövas med en mer omfattande kraftvärmeuibyggnad.

Del finns alltså skäl att fråga industriministern, också efter det svar jag har fått här i dag: Vilken ambitionsnivå har man i realiteten? Innebär den ambition man har på det här området att regeringen kan tänka sig att gå ut till kommunerna med stimulans- och stödåtgärder för att göra del möjligt att finansiera kraftvärmeuibyggnad och utbyggnad av fjärrvärme, vilket är en förutsättning? Det är också anledning att fråga om siffran 15 TWh skall ses som en övre gräns för regeringens ambitioner när del gäller kraftvärmeuibyggnad eller om man kan tänka sig gå därutöver om det bedöms som möjligt.

100

Hen TORWALD (c):

Herr lalman! Jag beklagar alt jag sällar mig till de många som deltar i den här debatten. Men jag har med intresse läst industriministerns svar till herr Gransledt med dess uttalat positiva inställning lill kraflvärmedrift och fjärrvärme, och eftersom vi i Göteborg har ganska långt avancerade planer på att bygga etl kraftvärmeverk må det väl vara mig tillåtet all ta tillfället i akt alt dels göra några kommentarer rörande delta projekt, dels ställa två frågor till industriministern.

Planeringen i Göteborg tycks ha utgått från att en förutsättning för ell statligt engagemang i kraflvärmeverkei skulle vara att det utfördes så atl man kunde utnyttja alternativa bränslen - olja resp. kol. Efter hand som vi studerat projektet och dess följder av ekonomisk och miljömässig karaktär, har jag och många med mig blivit allt betänksammare till en utformning för alternativa bränslen.

Göteborgsområdet liksom hela Västsverige är numera extremt illa ute när det gäller försurning av sjöar och mark på grund av nerfallet av olika svavelföroreningar - svavelsyrlighet. svavelsyra etc. Detta beror dels på att vi får mycket svavelföroreningar - ungefär hälften - frän

andra länder, dels på att vi i Västsverige utöver effekterna av den ol-Jebaserade bostadsuppvärmningen har fiera raffinaderier och kemiska industrier, som trots successivt förbättrad rökgasrening ökar försurningen lill stor nackdel för såväl fiskbestånd som skogstillväxl.

Göteborgs kommun lorde vara den kommun i landet som - i gott. samarbeie med bl. a. naturvårdsverket - gått längst när del gällt att med samhälleliga åtgärder och kontroller söka förbättra situationen. Vi har genom användning av lågsvavlig olja, förbättrad rening av rökgaser etc. uppnått markanta förbättringar, men försurningen fortskrider trots detta oroande snabbi.

När det gäller att producera värme och elkraft ger ju kolet såsom bränsle tyvärr betydligt högre svavelföroreningshalt än t. o. m ganska högsvavlig olja. För närvarande synes inte några metoder för en radikal minskning av svaveldioxidutsläppen vid koleldning finnas i praktisk drift.

Mot denna bakgrund har många efter hand kommit fram till den uppfattningen att vi i Göteborg inte bör inrikta oss på ett kraflvärmeverk för alternativa bränslen utan i stället bör salsa på ett sådant för lågsvavlig olja. Vi skulle då radikalt kunna minska nedfallet av svavelföroreningar, eftersom denna utbyggnad av fjärrvärmenälet i västra Göteborg skulle eliminera mängder av äldre lokala, mindre uppvärmningsanläggningar, soin dåligt utnyttjar oljan och dessutom har dålig rening av rökgaserna. Mycket synes också lala för att man i detta sammanhang bör bygga anläggningen så att man även kan producera en del elenergi. Men dimensionerande för ett göteborgskt kraftvärmeverk måste vara det maximala behovet för uppvärmning. Elproduktion får bara vara ett komplement, eftersom vi är angelägna att hålla svavelföroreningarna nere.

Herr talman! Under hänvisning till vad Jag nyss sagt skulle Jag till sist vilja ställa två frågor till herr industriministern:

Kan man räkna med statlig hjälp med finansieringen, t. ex. via Vattenfall, även om kraflvärmeverkei i Göteborg inte utrustas för alternativa bränslen utan bara för olja?

Om svaret - som Jag hoppas - är positivt, kan man då räkna med all staten åtminstone biträder med finansieringen av den del av etl dylikt kraftvärmeverk som erfordras för elproduktionen, eftersom denna ju vanligen inte ombesörjs av kommunerna ulan av Vattenfall och vissa privata bolag?

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om åtgärder för att underlätta kommunala investeringar i kraftvärmeverk och fjärrvärmenät

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om åtgärder för att underlätta kommu nala investeringar i kraflvärmeverk och fjäriyärmenät

102

utveckling för att tillgodose de anspråk på utbyggnad om vilka man här är överens.

Kan då regeringen tänka sig att gå längre i elt sådant program? Ja, jag har i mitt interpellationssvar velat ge uttryck för en mycket positiv hållning lill kraftvärmeverken och till deras betydelse i vår energiförsörjning; Jag anser atl del finns åtskilligt att vinna på en sådan utbyggnad. För perioden 1985 och fram till 1990, då vi hoppas uppnå någon form av nollutvecklingsläge på energiområdet har vi inte täckt in oss för den eventuella ökning av produktionsresurserna som är erforderlig, och del kan väl tänkas att just kraflvärmeverken kommer in i delta skede. Men vi skall inte glömma - och del har ju inte heller herr Gransledt gjort - alt del krävs olja eller kol för att vi skall klara den uppgiften.

Del är ett alldeles obestyrkt påslående som herr Gransledt gör när han säger att regeringen inte är intresserad av ev. utbyggnad av kraft-värmeverken. Vi är ytterst intresserade av det, och vi har i åtskilliga samtal med Vattenfall varit inne på att dess medverkan bör sträcka sig långt. Vattenfall har exempelvis gjort upp med NJA om möjligheterna för en utbyggnad i Luleå. Man för också diskussioner med Eskilstuna kommun liksom med andra kommuner för atl undersöka förutsättningarna att realisera en del av föreliggande program.

Därmed vill jag komma över till de frågor som herr Torwald har ställt om intresset hos regeringen och hos Vattenfall för projektet i Göteborg. Jag har från Vattenfalls generaldirektör Norrby fått den uppgiften att Vattenfall är berett att diskutera ett konkret samarbete med Göteborgs kommun om projektet. Kontakter är sedan fiera år etablerade mellan Vattenfall och Göteborgs kommun.

Nu har herr Torwald gått in i detaljfrågor. Jag kan inte svara på hur Vattenfall ställer sig om man inte har alternativa möjligheter att använda bränsle, men Jag kan inte - del är en personlig deklaration - se att man har anledning all avvisa tanken på en diskussion av den anledningen.

Låt mig också tillägga all vad beträffar Göteborg så har vi diskuterat frågan om del finns förutsättningar all dra en hetvalienledning från Ringhals. Vattenfall undersöker den möjligheten.

Vi har med Göteborgs kommun diskuterat om man kan tänka sig alt använda naturgas om vi skulle kunna få sådan från de norska fyndigheterna i Nordsjön. Det torde vidare vara känt här all i Nordiska rådets regi utreds möjligheterna alt dra ledningar från de norska fyndigheterna i Nordsjön över Danmark och landvägen upp utmed västkusten, eventuellt ända upp till Norge. Detta har samband med alt man inte direkt från fyndigheterna kan föra in olja eller naturgas till Norge. I det sammanhanget kommer man Ju - om jag får uttrycka det så -att passera Göteborg. Jag lycker därför att det skulle vara ett alternativ som man inte omedelbart avvisar.

Jag är alltså positiv till de frågor som herr Torwald har ställt. Jag har också klara besked från Vattenfall atl man delar denna min uppfattning.

Herr GRANSTEDT (c):

Herr talman! Industriministern upprepade alt regeringens program som år 1985 skulle ge 15 terrawattimmar elkraft från kraftvärmeverk var ett ambitiöst program. Ordet ambitiös kan man naturligtvis begagna på många olika sätt. Jag bara konstaterar au av den möjliga utbyggnads-kapacitet som Värmekraflföreningen bedömer som realistisk under ifrågavarande lidsperiod ligger regeringens program på knappt hälften. Att bygga ul hälften av den möjliga kraftvärmen under en tioårsperiod kan jag inte se som så förfärligt ambitiöst. Jag skulle snarare vilja säga all det är etl måttfullt program som regeringen står för. Det var därför som jag tyckte del skulle vara intressant att höra om detta skall ses som ett slags tak och alt regeringen inte är beredd all gå längre. Jag vet inte om jag skall tolka del senaste inlägget från industriministern som att regeringen kan gå längre. Del var en smula oklart.

Det är naturligtvis rikligt, som industriministern säger, alt kraftvärme kostar pengar. Därmed får man också se frågan i något vidare energi-politiskt sammanhang. Det är helt klart att i centerns energipolitiska program finns ett helt annat ekonomiskt utrymme för utbyggnad av kraftvärme än i regeringens program.

Det är också riktigt att olja behövs för kraftvärmeverk. Därför är del även viktigt att se oljeanvändningen för kraftvärmen i ett vidare energipolitiskt sammanhang. Men om man sätter in tillräckliga resurser för att spara olja på annat håll, t. ex. för bosladsuppvärmning där det inte finns Qärrvärme, inom industrier osv., har man också där möjligheter atl tillförsäkra kraftvärmeverken den olja som de behöver ulan att för den skull behöva öka oljeimporten.

Till sist hänvisar industriministern till Vallenfalls intresse för kraftvärmeuibyggnad. Jag kommer från Södertälje kommun, som vid det här laget under ganska många år har försökt all med Vattenfall förhandla sig fram till en lösning om byggande av kraftvärmeverk. Därför är det klart all jag har svårt au tro särskill mycket på Vattenfalls stora intresse för en kraftvärmeuibyggnad. Hittills har del intresset i alla fall visat sig vara ganska svalt - det är vår erfarenhet i Södertälje, och det är en erfarenhet som jag vet atl man har gjort även i många andra kommuner, inte minst i den region där vi nu befinner oss.

Jag hoppas emellertid atl de samtal och diskussioner som industriministern talade om att han hade fört med Vattenfall kommer att leda lill ökat intresse från Vattenfalls sida. Jag vill också uttrycka förhoppningen att de överväganden som tydligen i alla fall pågår inom indu-siridepariemeniet och industriverket skall komma att leda till ett stimulansprogram för kommunernas del så att inte kapilalbrist skall sätta en käpp i hjulet för kraflvärmeutbyggnaden.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om åtgärder för att underlätta kommunala investeringar i kraftvärmeverk och fjärrvärmenät

Nr 30 preciserat svar på en fråga som inte framställts i förväg, och det hade

Torsdagen den J8 heller inte väntat.

27 november 1975 begärde ordet närmast därför att jag tyckte det var intressant alt

_____________ statsrådet log upp frågan om naturgasen som en länkbar energikälla just

Om upprustning av i ett kraflvärmeverk i Göteborg. Man kan väl säga att det handlägg-
länsvägnäten ningsiekniskl inte lär innebära någon fördyrning av anläggningen, om

man skulle få den möjligheten. Tvärtom vore del miljömässigt sett en stor fördel, eftersom naturgasen såvitt Jag vet erbjuder betydligt mindre problem när det gäller svaveldioxidutsläpp. Det vore därför enbart en fördel om den möjligheten kunde komma lill stånd.

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! För att inte herr Gransledt skall behöva sväva i ovisshet vill jag säga att vi kan länka oss att gå längre i fråga om utbyggnaden av kraftvärmeverk. Enligt riksdagens beslut återkommer vi 1978 för alt då redovisa hur vi ser på energiförsörjningen under tiden efter 1985, och det blir i det sammanhanget som vi får göra den bedömningen.

Men inte minst de kontakter som nu tas med kommunerna visar alt det råder fullt samförstånd mellan Vattenfall och oss om angelägenheten av att nu pröva sådana möjligheter. Jag kan inte finna alt Vattenfall har ställt sig avvisande lill detta. Vattenfall har bara atl ta hänsyn lill regeringen och riksdagen i sammanhanget och söka medverka till atl fylla ut programmet.

Skulle man gå in i en diskussion om vad som ekonomiskt sett är det riktigaste att göra skulle vi kanske föra in möjligheten all bygga etl kärnkraftbaseral kraftvärmeverk, vilkel ur ekonomisk synpunkt torde vara det lämpligaste. Jag skall dock inte ta upp den debatten nu, eftersom den frågan är föremål för utredning,, varför vi får avvakta och se vad resultatet blir.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 21 Om upprustning av länsvägnäten

104

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för atl besvara herr Peterssons i Ronneby (c) den 30 oktober anmälda interpellation, 1975/76:44, och anförde:

Herr talman! Herr Petersson i Ronneby har frågat mig om vilka åtgärder Jag avser vidta för alt åstadkomma en upprustning av länsvägnätel och om jag vill medverka till all de sekundära och lertiära länsvägarna prioriteras vid arbetsmarknadspolitiska satsningar på vägväsendet.

Genom den satsning som sker genom byggnads- och förbättringsarbeten på vägnätet, på såväl riks- som länsvägnätet, har vägstandarden successivt förbättrats. Exempelvis omfattar numera asfalt- och oljegrus-belagda vägar drygt 50 96 av vägnätet jämfört med ca 18 96 år 1960.

92 96 av vägnätet är numera upplåtet för tungt axel/boggitryck, dvs. 10 lons axeliryck och 16 tons boggitryck, vilkel innebärati detta axel/boggitryck medges även på övervägande delen av de sekundära och lertiära länsvägarna.

Den inriktning av den långsiktiga vägplaneringen som regering och riksdag år 1972 uttalade sig för innebär all en ökad vikl ges ål länsvägnätets utbyggnad. I regeringens förslag, vilket godtogs av riksdagen, uttalades bl. a. att man särskilt skall beakta behoven av vägförbindelser för t. ex arbetsresor och olika typer av serviceresor - skolskjutsiransporier och resor för att nå olika slag av samhällelig och kommersiell service - inom regioner där alternativa transportmöjligheter saknas. De vägförbindelser som därmed avses är till stor del länsvägar.

Vid den fördelning av planeringsramar som vägverket gjort i anslutning till den nu pågående revideringen av flerårsplanerna för vägbyggandet har länsvägarna i planerna efter hand tilldelats en allt siörre andel av byggnadsanslaget.

För budgetåret 1974/75 har, som jag nämnde, vägförbätlringar för ca 250 milj. kr. utförts som beredskapsarbeten. Fördelningen av beredskapsarbete mellan olika län åvilar arbetsmarknadsstyrelsen. Inom länen fördelas medlen i samråd med vägverket på sådana objekt som förutom alt de tillgodoser de sysselsällningspolitiska aspekterna även är angelägna ur vägpolitisk synpunkt. Objekten hämtas alltså i första hand ur flerårs-och långlidsplaner, där länsstyrelse och kommuner medverkat vid prioriteringen. Reserv av projekterade vägobjekl som är klara för igångsättning flnns i de flesta länen.

Under de senaste åren har ca 40 % av beredskapsarbetena kommit de sekundära och lertiära länsvägarna till godo. Det är en siörre andel än dessa vägars andel av del totala vägbyggandet enligt vägverkels behovsinventering. Detta beror på att det finns en stor geografisk spridning av lämpliga objekt på de sekundära och lertiära länsvägarna och all objekten är av sådan karaktär alt de kan påbörjas och avbrytas efter behov och med kort varsel.

Avslutningsvis vill jag nämna att i regeringens beslut nu i höst om sysselsältningsfrämjande åtgärder ingår lidigareläggning av väg- och bro-projekt på länsvägnätet.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om upprustning av länsvägnäten

Hen PETERSSON i Ronneby (c):

Herr lalman! Jag ber atl få tacka kommunikationsministern för svarei på min interpellation. Som särskill positivt vill Jag beteckna vad statsrådet Norling avslutningsvis konstaterade, atl i regeringens beslut nu i höst om sysselsättningsfrämjande åtgärder ingår lidigareläggning av väg- och broprojekt på länsvägnätel.

Jag vill inte ifrågasätta uppgifien att vägstandarden har successivt förbättrats på såväl riks- som länsvägnätet sedan 1960. Men jag har heller ingen anledning att misstro statens vägverks uppgift, då man i sina petila skriver: De ordinarie anslagen till statligt vägbyggande har reellt ständigt

105

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om upprustning av länsvägnäten

minskat under 15 år från 1960 till 1976. Trots AMS-insatser och lill-läggsanslag, som i varierande grad har utgått under denna period, har en sänkning av framkomligheten skett på slora delar av vägnätet i förhållande till den ökande trafiken.

Inriktningen av den långsiktiga vägplaneringen av 1972, med ökad vikl ål länsvägnätels utbyggnad, hälsades med stor tillfredsställelse när detta beslut togs. Många räknade med bättre vägförbindelser för sina arbetsresor och olika serviceresor, men man är i dag kanske litet besviken då de väntade förbättringarna delvis uteblivit. Man kontaktar genom samhällsföreningar eller andra sammanslutningar vägförvaltningen men får besked om all tillgängliga medel inte tillåter den önskade förbättringen inom tiotals år ännu. I länsvägnämnderna står man inför valet all fullfölja de större planerade objekten, som ofta blivit fördyrade, eller att satsa på de sekundära och lertiära vägarna.

Kanske är vi i Blekinge särskilt missgynnade, då de topografiska förhållandena gör vägbyggena dyrbara och dessuiom karaktären av kustlän medför hård belastning och förslitning av sekundär- och tertiärvägarna - och givetvis även av det enskilda vägnätet - särskill i kustbygden och speciellt under sommarmånaderna.

Kommunikationsministern har upplyst mig om att under de senaste åren ca 40 96 av beredskapsarbetena har kommit de sekundära och teriiära länsvägarna lill godo och atl detta är en större andel än dessa vägars andel av del totala vägbyggandet. Dessutom har han omtalat atl dessa vägar utgör lämpliga objekt genom sin geografiska spridning och att arbetena kan påbörjas och avbrytas efter behov och med kort varsel. Ja, detta är säkeri korrekt, och kommunikationsministern kunde kanske också ha tillagt alt många av dessa vägar är i stort behov av upprustning.

Jag måste tyvärr konstatera atl kommunikationsministern varit extremt försiktig i sill svar på mina frågor. Endast i meningen om att lidigareläggning av väg- och broprojekt på länsvägnätel ingår i regeringens sysselsältningsfrämjande åtgärder kan jag utläsa något positivt.

Frågorna var Ju:

Vilka åtgärder avser statsrådet vidtaga för att åstadkomma en upprustning av länsvägnätet?

Vill statsrådet medverka lill atl del Sekundära och teriiära länsvägnätel prioriteras vid arbetsmarknadspolitiska satsningar på vägväsendet?

Beredskapsarbeten skall ju vara meningsfulla både för samhället och för dem som skall syssla med dem, om delta över huvud tagel är möjligt. Jag kan tänka mig få beredskapsarbeten som skulle kunna vara lika meningsfulla som en välbehövlig upprustning av landsvägsnätet. Även ur irafiksäkerhetssynpunkt har ju en sådan upprustning myckel stor betydelse.

skrivning av del beslut som vi fattade här i riksdagen 1972. Jag säger i mitt svar:

"Den inriktning av den långsikliga vägplaneringen som regering och riksdag år 1972 uttalade sig för innebär att en ökad vikt ges åt länsvägnätets utbyggnad." Så räknar jag upp de olika omständigheter - skolskjuts-transporter och annat - som låg lill grund för regeringens förslag till riksdagen om en sådan ny form av prioritering, som vi kan kalla det.

Herr Petersson har ju frågat vilka åtgärder jag avser vidta för atl åstadkomma en upprustning av länsvägnätet och om jag vill medverka till att de sekundära och lertiära länsvägarna prioriteras. Svaret blir alltså, om jag nu skall förtydliga del, atl vid den revidering av flerårsplanerna för vägbyggandel som äger rum vart tredje år gäller det att i länsstyrelser och i länsvägnämnder arbeta fram förslag som kan sägas leva upp till det riksdagsbeslut vi gemensamt tog 1972. Regering och riksdag har atl ange riktlinjerna för detta planarbete. Om man vid sådana revideringar inte tillräckligt uppmärksammar vad regering och riksdag har beslutat, så kan ju knappast ansvaret falla på vare sig regering eller riksdag. Då får ansvaret sökas där frågorna handläggs, nämligen vid dessa revideringar som jag talade om och som fastställs av länsstyrelser och vägförvaltningar, sedermera vägverket.

Gången är ju att om man vid en revidering blir överens mellan länsstyrelsen och vägverket, är flerårsplanen fastställd. Om man icke blir överens mellan länsstyrelse och vägverk, då - endast då - kommer frågan (ill regeringen för avgörande.

Jag tycker det är viktigt, herr Petersson, att vi slår fast detta, även om jag är helt övertygad om all herr Petersson känner till del. Den enda nytta det kan ha all vi två diskuterar dessa frågor i riksdagen är att vi påminner dem som skall falla besluten ute på det regionala planet om att det finns beslut som ger dem möjlighet lill en ny prioritering i förhållande till dem vi hade under tidigare år. Om den får den nyttan, har vår diskussion fört dessa frågor framåt. Får den inte den effekten, så hjälper det föga att vi diskuterar här. Bollen ligger alltså fr, o. m, nu hos de organ som på det regionala planet arbetar med revideringen av flerårsplanerna. Det är där de nya signalerna och de nya tongångarna skall komma fram. Både herr Petersson och Jag kan ju intensifiera ansträngningarna för all riksdagens beslut skall nå ut dit.

Hen PETERSSON i Ronneby (c):

Herr talman! Jag lackar särskilt för det förtydligande som kommunikationsministern gjorde.

Jag tror inte au det är viljan som fattas hos de regionala organ som har att handlägga de här ärendena, ulan snarare är del väl så att man är bekymrad när det gäller atl få medlen att räcka till för alll vad man vill prioritera i detta avseende. Det är därför Jag velat ta upp saken och ifrågasatt en rekommendation från kommunikationsministerns sida i samband med att man skall ha eventuella AMS-medel för ändamålet.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om upprustning av länsvägnäten

107

Torsdagen den 27 november 1975

0/7? SJ:s busslinjetrafik

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för alt i ett sammanhang besvara dels herr Henmarks (fp) den 20 november anmälda interpellalion, 1975/76:59, dels herr Johanssons i Växjö (c) den 19 november anmälda fråga, 1975/76:108, och anförde:

Herr lalman! Herr Henmark har i en interpellation frågat mig, om jag finner SJ:s begäran om överläggningar med vissa kommuner om ersättning för viss busslinjetrafik vara i överensstämmelse med regeringens beslut den 21 Januari 1972, i vilket SJ ålagts återhållsamhet beträffande begränsningar av närmare angiven regional trafik.

Herr Johansson i Växjö har frågat mig, om jag anser det vara tillfredsställande atl statens järnvägar försöker överföra ökat ekonomiskt ansvar för busstrafiken på kommunerna.

Jag besvarar interpellationen och frågan i etl sammanhang.

Jag vill inledningsvis erinra om innehållet i det beslut som regeringen fattade i januari 1972. I beslutet heter det bl. a.

"I fråga om busslinjetrafik, som med hänsyn till linjesträckningen och trafikförhållanden i övrigt har en regional karaktär genom att i icke oväsentlig utsträckning tillgodose behov av persontransporter mellan centralorter i olika kommunblock, föreskriver Kungl. Maj:l med giltighet tills vidare alt statens järnvägar iakttar återhållsamhet i fråga om begränsningar av trafiken som påtagligt försämrar resemöjlighelerna mellan sådana orter."

I beslut den 7 maj 1975 föreskrev regeringen all beslutet den 21 januari 1972-i avvaktan på utvärderingar och ställningstagande till den regionala trafikplaneringen - alltjämt skall gälla.

Innebörden av besluten är atl, förutsatt atl det är fråga om busstrafik som är regional i den mening som anges i besluten, SJ kan ha alt utföra sådan trafik även om det är fråga om mer än två stalsbidragsberättigade turer.

Det bör i sammanhanget framhållas att det i vissa fall kan förekomma busstrafik i en regional förbindelse med enda eller huvudsaklig uppgift alt tillgodose lokala resebehov. I sådana fall har kommunen ansvaret för såväl planering som genomförande, och irafikutövaren kan då givetvis begära överläggningar om ersättning.

I skrivelsen står det:

"Med hänsyn till atl riksdagen beslutat om förstärkt stöd ål den regionala busstrafiken, har SJ nu för avsikt att anpassa återstående regional busstrafik till de ekonomiska förutsättningar, som därigenom blir skönjbara.

På regionala linjer förekommande bussturer, som till övervägande delen fyller lokala irafikuppgifter, kommer härvid att föreslås medtagas i kommunernas trafikförsörjningsplaner som lokal trafik, för vilken avtal skall träffas med trafikförelagen. Tills vidare avses dock två regionala lurpar bibehållas utan bidrag från kommun.

I den mån överenskommelse icke kan träffas med kommunen och 'regionala' turer - utöver två lurpar - lämnar underskott, nödgas SJ slopa de mest olönsamma turerna. Dessa förändringar skall i så fall ske med början vid tidtabellsskiftet sommaren 1976.

För att belysa tidtabellsförslag och samordningsfrågor mellan olika kommuner, anhåller jag" - skrivelsen är undertecknad av busslinjechefen - "att kommunen föreslår sammanträdesdag snarast möjligt."

Såvitt jag förstår innebär skrivelsen att man för det första ville ändra vissa turer, som tidigare har varit regionala, till att bli lokala. För det andra ville man ha ersättning av kommunen, om turerna skulle vara kvar, och om irafiken trots utgående statsbidrag var förlusibringande.

När det gäller att överföra turer från regional till lokal trafik lycker jag atl kommunikationsministern i årets budgetproposition hargivii ganska lydliga anvisningar för vad som är lokal och vad som är regional trafik. Beträffande regional trafik står det i propositionen att det i regel är trafik mellan kommuncentra inom ett län eller inom län som gränsar till varandra. Och lill lokal trafik hänförs i regel sådan trafik som sker inom en kommun. Men till lokal trafik hänförs även sådan trafik mellan angränsande kommuner som inte är av regional karaktär, exempelvis närtrafik över kommungräns. Men där finns det ytterligare en anvisning i vilken det sägs följande:

"Fråga om avgränsningen mellan regional och lokal trafik kommer närmast upp vad avser trafik mellan ell kommuncentrum och en i samma eller annan kommun belägen ort som inte är kommuncenirum —." Detta står på s. 194 i bilaga 8 till budgetpropositionen. Man kan med andra ord tänka sig att som regional trafik också skall räknas en viss tur inom en kommun, om det gäller elt annat centrum än kommun-centrum och som är av så stor vikt att man anser atl irafiken bör räknas som regional.

När busslinjegruppen vid SJ skickade över denna skrivelse, sände man också över förslag till turlisia för nästa år. Listan gäller de två sträckningarna Hässleholm-Osby och Hässleholm-Helsingborg, Redan där har man i Hässleholm-Helsingborg-luriistan tagit bort två turer i vardera riktningen. Det sägs ingenting om dem. De har helt enkelt bara strukits. Och de turerna kan väl vara diskutabla så lill vida all de bara går mellan Hässleholm och Tyringe, som ligger inom Hässleholms kommun; Tyringe

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om SJ:s busslinjetrafik

109

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om SJ:s busslinjetrafik

110

ligger alltså utefter linjesiräckan Hässleholm-Helsingborg. Men beträffande de övriga linjerna, som alltså skulle vara med på listan, har man begärt alt om trafiken där skall vara kvar, så skall man ha stöd av kommunen för tre av nio planerade turer, alltså en tredjedel. Och två av dessa tre turer gäller sträckor mellan två kommuncenira, Hässleholm och Perstorp. Och i motsatta riktningen är del inte mindre än fyra turer om vilka man säger, att om trafiken där skall upprätthållas, så skall man ha kommunalt stöd. På den andra sträckningen, Hässleholm-Osby, finns en linje som nu är all räkna som lokaltrafik upplagen i planerna. Men sedan har man begärt stöd för fem av totalt nio turer i vardera riktningen, alltså mer än hälften. Och om inte kommunen ger detta stöd, så hotar man med alt dra in trafiken.

Nu ligger saken så lill atl när regeringen med riksdagens godkännande anbefallde uppgörandet av regionala trafikplaner, så gjordes de planerna med SJ:s linjer som bas. Man räknade med atl SJ hade irafiklinjer där och där - och jag förmodar atl man också hade kontakt med vederbörande om vilka linjer som skulle räknas som lokala - och de räknades som bas. De linjerna var man rädd om. De skulle inte naggas i kanten. Deras trafikunderlag skulle inte las bort på något sätt. De låg där som själva grundvalen för hela irafikplanläggningen. Dessa planer är nu insända och under utvärdering. Därefter har kommunerna försökt ordna sin trafikförsörjning på bästa sätt på grundval av dessa regionala trafikplaner.

Det finns egentligen ett nästan obegränsat behov av iransportservice, men kommunerna har med mycken omsorg och med beräkning av vilken insats de orkar med all göra rent ekonomiskt byggt upp ett irafiknät som skulle ge en skaplig service åt hela kommunen. Och precis när detta är färdigt kommer en SJ-avdelning och säger att antingen kommer en del av turerna all dras in - och del är inte småsaker det gäller - eller också får kommunen punga ul med pengar för att det skall gå ihop. Del åstadkommer kaos i hela planläggningen.

Antingen måste kommunen säga att man inte kan anslå mera pengar lill irafiken än man redan gjort; man har ansträngt sig lill det yttersta. Då blir del kaos på hela irafikfronten. Eller också får kommunen ta pengar från någon annan service; och då blir det kaos på den fronten.

I det fall jag har aktualiserat begär man 310 000 kr. Det beloppet skall inte bekostas av Hässleholms kommun ensam ulan på elt eller annat sätt delas upp mellan berörda kommuner. Det är klart att etl sådant meddelande från en SJ-avdelning väcker en chockartad reaktion.

Svenska kommunförbundets avdelning i länet har med tanke på regeringens anvisning att några betydelsefulla inskränkningar inte skall göras i avvaktan på en utvärdering gjort följande uttalande:

"Enligt länsavdelningens mening har inget inträffat som förändrar förutsättningarna för regeringens beslut 1975-05-07. Några förhandlingar nu mellan SJ och kommunerna om förändringar av den regionala busstrafiken bör därför inte komma till stånd." Man säger helt enkelt till kommunerna: Ni skall inte bry er om alt föra sådana här förhandlingar!

Kommunerna har alltså fått en anmaning från SJ all ordna ett sammanträde, och Kommunförbundet säger: Ni skall inte ta upp några förhandlingar. Motiveringen är alt Kommunförbundet tycker att detta inte är i enlighet med regeringens anvisningar.

Jag vill därför fråga hur statsrådet ställer sig till denna sak. Statsrådet har välvilligt uttalat alt "SJ kan ha atl ulföra sådan trafik även om det är fråga om mer än två stalsbidragsberättigade turer". Något annat säger inte heller SJ-avdelningen i fråga. Men man har en känsla av att SJ har en benägenhet att skumma den tjocka grädden av mjölken. De turer som går med förtjänst tar man, men man är inte beredd all salsa på -gungorna vad man lar in på karusellen. Man vill ta de inkomstgivande turerna, men om en lur är förlusibringande vill staten icke ta den förlusten, utan den skall då bäras av kommunen. Det är givelvis inte särskilt attraktivt för kommunerna.

Vi i kommunerna är tacksamma för den anvisning regeringen lämnat om att trafiknälel skall ligga fast under den tid planeringen pågår och tills utvärderingen har gjorts. Sedan får man ta nya tag och förhandla om hur man skall ha del i fortsättningen. Men vi anser icke atl SJ har följt dessa regeringens anvisningar. Därför vill Jag fråga om statsrådet är beredd all se till att de anvisningar som lämnats verkligen efterföljs.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om SJ:s busslinjetrafik

Herr JOHANSSON i Växjö (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret.

Statsrådet hänvisar till del av regeringen fattade beslutet i Januari 1972 av vilket framgår all i fråga om busslinjetrafik som har regional karaktär genom atl den i icke oväsentlig utsträckning tillgodoser behov av per-sontransponer mellan centralorter skall statens järnvägar iaktta återhållsamhet när det gäller begränsningar av irafiken. Vidare framgår det av svarei all statsrådet lägger vikt vid regeringens skrivelse den 7 maj 1975 lill SJ, där regeringen uppmanade till återhållsamhet i avvaktan på utvärderingar och ställningstaganden till den regionala trafikplaneringen.

Del ar naturligtvis tryggt att veta att statsrådet har denna syn, och Jag har ingen erinran mot den. Men, herr statsråd, svarei kunde ha varit ännu bättre, för tydligen räcker det inte med de här påpekandena för alt SJ skall ta skeden i vacker hand. Jag är övertygad om att det behövs ytterligare initiativ från regeringens sida om man verkligen skall slippa de ofta återkommande nålstingen från SJ:s sida mol kommunerna.

Vi vet hur del var i våras. Då kom del elt påbud från SJ:s cenlral-förvaltning bl. a. lill vårt län all all återstående olönsam busstrafik skulle slopas den 1 augusti eller senast den 1 januari 1976. Frågan kom upp i riksdagen, och vidare skrev herr Norling till SJ-ledningen - det brev som jag redan har berört. Allt detta gav resultat. SJ tog tillbaka sitt hot, och man hoppades väl att inga nya orosmoln skulle torna upp sig. Men ack vad man bedrog sig! Nya påbud har utgått från SJ-ledningen - nu är man återigen ute och irriterar kommunerna,

Malmö trafikdisirikt har i skrivelse den 21 oktober i är meddelat att

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om SJ:s busslinjetrafik

man med berörda kommuner "ämnar uppta förhandlingar att icke lönsamma bussturer på regionala sträckor" överförs till lokal trafik. Indragningar blir följden om inte kommunerna lämnar ekonomiskt stöd.

I mitt län har busslinjegruppen i Växjö i skrivelse till kommunerna i Alvesta, Ljungby och Växjö begärt att få diskussioner med kommunerna angående den del av den regionala busstrafiken som man vill betrakta som lokal.

Jag finner framställningen från SJ:s sida mycket illavarslande. Statens järnvägar gör sig med elt sådant här agerande skyldigt till att helt bortse från den regionala trafikplaneringen. Vi vet alt man på länsstyrelsen nu har färdigställt personlrafikplaner - regionala trafikplaner, som herr Henmark talade om - som skall täcka länets behov av irafikservice. Av dessa framgår bl. a. all just de här linjerna i vårt län, som SJ-ledningen nu vill diskutera, från länsslyrelsehåll har bedömts som regionala busslinjer. Vi vet också atl man på departementet har fått det här materialet från de olika länen, och Jag tror att man där håller på med en utvärdering av detsamma och att förslag skall komma under vårriksdagen. Jag menar alt i del här känsliga skedet är det fel all förändra den verksamhei som finns i dag. Kommunernas ekonomiska situation bör också beakias.

Jag vill fråga om herr statsrådet inte är beredd att ta något initiativ för att ännu en gång hejda SJ:s propåer på det här området.

112

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! År 1973 beslutade riksdagen om ändrade bestämmelser för bidrag till olönsam linjeirafik med buss på landsbygden. Innebörden av beslutet var bl. a. atl bidragsgivningen i fortsättningen skulle avse sådan linjetrafik som ingår i en i fråga om trafikens omfattning och inriktning klart preciserad lokal eller regional trafikförsörjningsplan. Den ändrade ordningen genomfördes i två etapper. Den första avsåg stödet till den lokala irafiken och den andra stödet till den regionala trafiken. I sin helhet syftade det här beslutet till att förbättra betingelserna för den kollektiva trafikförsörjningen. Därom var alla eniga.

Det vi i dag diskuterar är i stor utsträckning vad som är atl betrakta som lokal trafik och vad som är atl betrakta som regional trafik. Vi känner alla till alt kommunerna har huvudansvaret för planering och genomförande av den lokala trafiken. Men jag kan ändå säga atl genom ett kraftigt statligt stöd, som för del budgetår vi nu är inne i uppgår lill 35 ä 36 milj. kr., har staten bidragit till au intentionerna i de lokala trafikförsörjningsplanerna i stort kan uppfyllas. Jag är angelägen atl framhålla det mol bakgrunden av vad herr Henmark nyss sade om atl staten inte vill vara med när man börjar märka atl det inte blir någon förtjänst på trafiken.

I fråga om den regionala Irafiken har staten påtagit sig planeringsansvaret. Det har vi gjort bl. a. genom att efter fyra års intensivt arbete slutföra en regional trafikplanering som vi startade 1970. De planer vi nu har på vårt bord från alla län ligger lill grund för bidragen till den

regionala busslinjeirafiken.

På förslag i 1975 års budgetproposition beslutade också riksdagen i våras om en kraftig utbyggnad och en väsentlig anpassning av det statliga stödet lill den regionala irafiken. För täckande av underskott i sådan trafik utgår från bidragsåret 1975/76 ett statligt stöd som för en normal linje är nästan fem gånger så stort som tidigare. Totalt beräknas detta stöd till den regionala trafiken uppgå till ca 17 milj. kr. Del är ett andra svar på vad herr Henmark sade om att staten inte skulle bidra lill trafik som är olönsam. Del är ju sådan trafik som vi stöder med det statliga bidraget.

Förutom dessa konkreta åtgärder har regeringen, såsom här har framhållits, ålagt SJ att iaktta återhållsamhet när del gäller begränsningar av betydelsefull regional trafik. Även genom den viljeyttringen har regeringen bidragit till att trygga en tillfredsställande regional trafikförsörjning.

Sedan dessa grundläggande fakta har upprepals återstår att säga alt den lokala och regionala trafikplaneringen bygger på ett inbördes samspel. Den måste göra det. Syftet härmed är att så långt som möjligt samordna irafikbehov och irafikresurser för att uppnå en rationell ordning. I de allra flesta fall har en sådan samordning kunnat äga rum. I vissa till antalet begränsade fall kan det, som Jag också sade i mitt svar, förekomma en busstrafik i en regional förbindelse som har lill enda eller huvudsakliga uppgift att tillgodose lokala resebehov, där del inte varit möjligt alt samordna irafiken. I sådana fall där alltså en regional linje i stort sett tillfredsställer lokala resebehov är del enligt det beslut vi gemensamt fatlat kommunens uppgift att svara för planeringen och genomförandet. Oftast är det fråga om en eller två dubbelturer per dag, i vissa undantagsfall kanske något mer, som kommunen kan tänkas behöva uppta i sin lokala trafikplan.

För täckande av underskott i sådan trafik utgår statsbidrag - om vi skall lala om del som nu gäller - med 75 % av underskottet i det inre stödområdet och på Gotland samt med 50 96 i del övriga landei.

Om man har dessa fakta klara för sig, och det har mina meddebattörer, återstår frågan hur man från fall lill fall skall se på delta med lokal resp. regional trafik och hur man skall se på regeringens viljeyttring all uppmana SJ all iaktta återhållsamhet i begränsningar av irafiken och vad som sammanhänger med del.

Med utgångspunkt i de här enskilda fallen kan man principiellt säga -Jag lalar nu rent principiellt eftersom vi här i riksdagen inte skall dis-kulera enskilda fall - alt när SJ går ut och i god lid, det vill jag tillägga, anmäler för berörda kommuner att man avser att vidta eventuella förändringar sommaren 1976, eftersom man upptäckt att det är dålig beläggning på etl antal linjer som man från SJ:s sida vill beteckna som i huvudsak svarande för lokalt trafikbehov trots att linjerna när man ser dem på kartan ger intryck av att ha en regional karaktär, då har SJ fram till det ögonblicket agerat helt i linje med det som skall gälla.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om SJ:s busslinjetrafik

113

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

0/77 SJ:s busslinjetrafik

114

Jag har inte haft möjligheter alt kollationera del som herr Henmark sade om Kommunförbundels tankegångar i dessa sammanhang när det gäller alt gå lill förhandlingar eller icke. Men jag kan knappast tro att Svenska kommunförbundet skulle ha avsett ell direkt förhandlingsbud för en eller annan kommun. Jag tror inte det, eftersom det skulle innebära att kommunerna i sitt vardagliga arbete med atl försöka klara sin trafikförsörjning skulle förmenas sin självklara rätt och skyldighet att med trafikavnämarna diskutera hur man skall lösa sina lokala trafikförsörjningsproblem. Det kan alltså inte vara det rätta förhållandet. Självklart måsle kommunerna - och det behöver man inte säga ål dem som någon form av direktiv, utan det måsle vara en ren självbevarelsedrift - gå in och diskutera sådana viktiga frågor med dem som de köper trafik av.

Då kommer jag fram till den andra slutsatsen i den delen: Har dessa förhandlingar över huvud taget börjat? Såvitt jag förslår har de inte gjort del. Vad vi än har för uppfattning om det som skall betecknas som lokal resp. regional trafik och vad vi än har för eventuella skilda uppfattningar om det som borde vara gällande från den eller den tidpunkten i det eller del området måste det vara nästan omöjligt för oss atl här i riksdagen - även om vi lalar rent principiellt - slå fast några nya sanningar, innan ens en första förhandling ägt rum mellan kommunerna och trafikförelagen. Jag skulle ha förstått del bättre om del hade varit så all man förhandlat i botten med varandra och vi skulle ha befunnit oss i etl läge där kommunerna, länsstyrelserna eller vem det kunde ha varit skulle ha sagt: "Hit har vi kommit men vi kommer inte längre." Så tycks inte vara förhållandel. Del får väl vara min sak atl fråga: Är delta riktigt när det gäller själva förhandlingsdelen?

Jag tror all den trafikplanering som vi nu har sysslat med och delvis slutfört och som vi tagit fyra år på oss för all komma fram till har varit nyttig från många synpunkter. Men den har inte kunnat rubba förhållandet att man i de lokala områdena runt om i landei även fortsättningsvis genom förhandlingar från fall till fall måste söka komma fram till del som är bäsl för kommunen, trafik företaget eller vad vi nu lalar om.

Trafikplaneringen har heller inte haft för avsikt atl låsa fast viss trafik för oöverskådlig tid. Fyra år är en myckel lång lid i dessa sammanhang. Det är ingen hemlighet all under de fyra år som trafikplaneringsarbetet har pågått har det på olika håll i landet skett inskränkningar i busstrafiken exempelvis. Det skulle vara märkligt om irafiksiffror och trafikunderlag helt plötsligt blir statiska därför att man säller i gång en trafikplanering. I vissa områden av landet har man satt in relativt fler bussar på grund av arbetsplatsers läge osv. I andra områden har man fåll göra inskränkningar i trafiken.

Med detta har jag velat säga till herr Henmark alt man inte genom irafikplaneringsarbetet som sådant kan påräkna ell oförändrat läge när del gäller exempelvis busstrafik under hela den tid som arbeiet pågår. Men regeringen har genom alt till SJ anmäla sin uppfattning vid två

olika tillfällen som jag omnämnt i mitt svar ändå velat trycka på i så måtto att vi mol bakgrund av fattade beslui har sagl att man bör vara försiktig och återhållsam fram lilll dess att trafikplaneringen är genomförd.

Herr Henmark nämnde också alt jag i budgetpropositionen för i år har anmält att man i vissa fall kan anse lokal trafik vara regional. Det är riktigt. Men Jag vill förtydliga del en aning. När vi planerade och med riksdagsbeslut genomförde bidrag lill lokal resp. regional trafik lärde vi oss litet själva om hur vårl land ser ut. Del som har gjort del möjligt för oss all i vissa fall betrakta lokal trafik som regional är i det överväldigande antalet fall rådande förhållanden i kommuner med mycket stor geografisk utsträckning. Jag kan direkt påminna mig att Kiruna kommun och andra kommuner uppe i de norra delarna av landei och de inre delarna av Västerbotten är så slora au vissa busslinjer inom en och samma kommun går fram på en sträcka av upp emot 25 mil. I dessa fall är det självklart lättare att betrakta en sådan linje som regional även om den går igenom en och samma kommun, delta på grund av den geografiska utsträckningen av kommunen.

Sammanfattningsvis vill jag anföra all regeringens besked till SJ inte säger något om ett definitivt stopp för diskussioner om begränsningar i trafiken och självfallet inte heller för utvidgningar av den. Det är det första. Man kan alltså inte göra tolkningen alt det skulle bli ell stopp i alla förändringar under trafikplaneringens gång.

Del andra är att man rimligen först måsle studera etl förhandlingsarbete mellan kommunerna, de berörda och SJ innan man kan göra en säker bedömning - vare sig man är inlerpellant eller kommunikationsminister - av de förhållanden som herrar Henmark och Johansson i Växjö har lagit upp till diskussion.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om SJ:s busslinjetrafik

Hen HENMARK. (fp):

Herr lalman! Efter det här senaste anförandet frågar man sig verkligen vad kommunikationsministern menar då han säger: I fråga om busslinjetrafik som med hänsyn till linjesträckning och trafikförhållanden i övrigt har en regional karaktär genom all i icke oväsentlig utsträckning tillgodose ett behov av persontransporter mellan centralorter i olika kommunblock föreskriver Kungl. Maj:t, med giltighet tills vidare, att statens Järnvägar skall iakttaga återhållsamhet i fråga om begränsningar av trafiken som påtagligt försämrar resmöjligheterna mellan sådana orter.

Vad innebär det ullalandet? Är det att uppfatta som en nullitei? Betyder del att regeringen utfärdar bestämmelser och säger atl återhållsamhet skall iakttagas och sedan godtar - efter vad Jag kan förstå av kommunikationsministerns anförande - att SJ ställer krav på att av nio turer få ersättning för sex och, såvitt jag kan förstå, hotar med nedläggning? Del är sålunda två tredjedelar som har ställts under debatt här.

Sedan vill jag redan från början säga atl vi är helt överens om den beskrivning som kommunikationsministern gjorde av grundvalarna för

115

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om SJ:s busslinjetrafik

116

den här trafikplaneringen. Jag har inte ställt den under någon debatt. Jag var inte med i vardagsarbetet i samband med alt planerna gjordes upp och skickades in, men jag har åtminstone den uppfattningen alt planerna gjordes upp i samarbeie mellan SJ och länels planerare. Det som då fastställdes var att vissa turer skulle vara regionala och vissa lokala. Jag utläser det av ell av mina papper, en bussturlisia. SJ själv har markerat lokala turer med bokstaven L. De andra turerna är inte betecknade med L, utan de är regionala. Bland de turer som inie anses bära sig ekonomiskt finns givetvis också de lokala, men dem har kommunen redan lagt in i siu program.

Vissa turer har alltså i samarbeie klassats som regionala. Del jag nu anmärker på - och gärna vill ha en bedömning av - är alt SJ, efter att en gång ha tagit in dessa turer i planerna, ändrar sig innan planerna ens har hunnit utvärderas. Man säger att de turer som tidigare klassats som regionala inte längre skall vara det; de skall vara lokala. Om kommunen ändå vill upprätthålla dessa turer ersätter inte statsbidraget - som kommunikationsministern själv sade - hela förlusten utan 75 %. Statens järnvägar vill inte la den förlust som uppstår utan anser att kommunen skall bära den.

Sedan är det fråga om vad som rent författningsenligt skall kallas regional trafik. Jag tycker alt det står ganska tydligt uttryckt i budgetpropositionen, där principen finns angiven att regional trafik är en ira-fiklinje som förenar tvä kommuncentra. Det är regional trafik. Bedrivs trafiken inom kommunen är det lokal trafik. Det är principen. Sedan finns ett undanlag, nämligen att det kan finnas två centra inom en kommun.

Det framhålls i budgetpropositionen att frågor om avgränsningen mellan lokal och regional trafik närmast kommer upp vad avser trafik mellan ett kommuncentrum och en i samma eller annan kommun belägen ort, som inte är kommuncenirum. Man kan alltså i dessa sammanhang tänka sig all inkludera sådan regional trafik som ligger inom den egna kommunen men som har siu centrum inom dennas gränser. Jag har i flera fall belägg för detta. Således betraktas Tyringe som ett centrum för regional trafik inom Hässleholms kommun, och det finns många andra sådana exempel.

Del första svar Jag fick kunde jag ge ett högt betyg, men det kan jag inte ge det sista inlägget, eftersom del drar undan grunden för regeringens skrivelse. Om man godkänner att två tredjedelar av trafiken på en linje dras in, förstår inte jag vad som menas med uttalandet om alt man skall vara återhållsam i fråga om trafikindragningar som påtagligt försämrar resemöjligheterna mellan orter av det slag det gäller.

Jag har fått i uppdrag att framställa min interpellation, eftersom ingen i kommunen trodde annat än att regeringens uttalande var etl misstag. Om inte så är fallet, blir det en mycket stor besvikelse för alla parter. Då kan alltså mitt under ett planeringsskede en underlydande myndighet inom SJ helt enkelt rycka undan grunderna för hela planläggningen och

skapa kaos.

I frågan huruvida förhandlingar har påbörjats kan jag nämna att min kommun hade ell sammanträde innan den rikligt hunnit studera kommunförbundsavdelningens skrivelse. Man kom dock icke fram till något resultat, eftersom man ifrågasatte om det verkligen var riktigt att planerna skulle ändras innan de var utvärderade. Uppgiften om den kontakt som tydligen förekommit har lämnats mig muntligen.

Jag är besviken på kommunikationsministerns sista inlägg, om det verkligen innebär att vi inte får lill stånd någon ändring. I så fall verkar det som orn regeringen kan utfärda skrivelser utan någon som helst innebörd.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om SJ:s busslinjetrafik

Hen JOHANSSON i Växjö (c):

Herr talman! Också jag vill understryka att jag känner en viss besvikelse över statsrådets sista anförande. Det är fullt klart att statsrådet och regeringen menade något när man skrev brevet i maj i år. Inte menade man väl då alt SJ-distrikteis ledning skulle få gå fram på det vis som skett.

Det är i fråga om den aktuella linjen i Kronobergs län enligt SJ:s framställning två femtedelar av turerna som kommunerna skulle svara för. Kommunförbundets avdelning i Kronobergs län har skrivit ett liknande brev som det som jag förslår har sänts ut till kommunerna i Kristianstads län. I den förra skrivelsen framhålls efter den argumentering som anförts där atl några förhandlingar mellan SJ och kommunerna om förändring av den regionala busstrafiken inte nu bör komma till stånd. När länsavdelningen av Kommunförbundet skriver pä detta sätt är den naturligtvis mycket irriterad över den situation som uppstått.

Jag vädjar till statsrådet all han verkligen lar upp denna fråga, eftersom de nu uppgjorda planeringarna pä länsnivån annars slås,sönder i de fall där man uttalat atl de turer det gäller har regional karaktär. SJ borde mer lägga sig vinn om atl uppträda som hela svenska folkels irafik-försörjningsförelag, men den rollen ikläder man sig tydligen mycket dåligt i sådana här sammanhang.

Jag vill också nämna all man i fråga om Kronobergs län vad gäller järnvägarna har hotat med indragning av en hel del stationer. Nu pågår förhandlingar om detta och det är riktigt, som statsrådet säger, all del är bra om man tar kontakt i tid. Men när det gäller Järnvägsstationerna och när del gäller busslinjerna syftar SJ tydligen till nedläggningar resp. till en siörre kommunal kostnadsandel.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om SJ:s busslinjetrafik

undrar jag om det då inte vore riktigt att ge kommunerna, kanske också SJ, information om hur man skall handskas med de här frågorna. Det är ju faktiskt sä all kommunerna är oroliga, och vi som i egenskap av förtroendemän företräder vissa delar av vårt land får ständigt påstötningar härom. I olika partier och i olika landsändar är det alltid samma frågor.

Skulle man inte kunna mildra den här oron genom alt ge ordentlig information om hur situationen är. Kommunerna skulle då kunna känna sig litet säkrare, får möjligheter att förhandla samt alt, när förhandlingar har strandat, mera på allvar kunna ta upp själva sakfrågorna.

Vore det inte skäl, herr kommunikationsminister, atl lämna sådan information till dess den proposition är skriven, som vi väntar på och som vi hoppas skall ställa alll lill rätta?

118

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Nu tror jag atl vi börjar komma till kärnfrågan i den här diskussionen, nämligen vem som egentligen skall sköta bevisföringen i sådana här fall - om del bara är den ena parten eller om båda intressenterna skall delta i den bevisföringen.

Jag har framför mig en skrivelse som SJ:s trafikdisirikt i Malmö den 21 oktober har sänt till länsstyrelsen i Blekinge län, regionalekonomiska enheten. Jag citerar några rader ur den skrivelsen. Den handlar om regional busstrafik. SJ skriver att man har "undersökt irafiksirukturen på några av de regionala linjer, som visar sämst lönsamhet och därvid funnit, att betydande andelar av irafiken är av lokal karaktär". Sedan namnges

de linjer som avses. Därefter fortsätter skrivelsen: " icke lönsamma

bussturer på regionala sträckor, som till övervägande delen fyller lokala irafikuppgifter, medtages i kommunernas irafikförsörjningsplaner som lokal trafik, för vilken avtal skall träffas med trafikförelagen." Därefter konstaterar man i del här fallet atl tills vidare "avses dock två regionala lurpar bibehållas ulan bidrag från kommunerna".

Här meddelar alltså statens järnvägar en länsstyrelse - och naturligtvis samtidigt också berörda kommuner - all SJ har gjort denna helt riktiga undersökning som jag talade om tidigare. Här kan alltså i vissa fall regionala linjer till sin huvudsakliga del fullgöra lokal trafik.

Alt en linje, som på kartan kan ha regional karaktär och - som i det av herr Henmark anförda exemplet - går mellan två kommuncenira, är ingen garanti för att den skall betraktas som regional ur bidragssyn-punkl. Det är möjligt i vissa fall - och del som jag nu har refererat ur SJ:s skrivelse lill länsstyrelsen i Blekinge är elt sådant exempel -alt regionala busslinjer lill huvudsaklig del fullgör lokal trafik inom speciella kommuners gränser. Typexemplet kan vara alt två kommuner skils åt genom exempelvis ett område på en eller ett par mil utan bebyggelse, där man använder samma busslinje för atl nå från den ena kommunens yttre gräns in i den andra kommunen men där den trafik som går mellan kommunerna i fråga är av ringa storlek.

Jag hoppas att den här diskussionen ändå har skapat klarhet i ell av-

seende. Del förhållandet att en busslinje berör två kommuner konfirmerar inte i sig all den skall betraktas som regional. Och då är min konklusion: Om kommunerna i fråga, eller den kommun som berörs av en sådan ålgärd, i motsats till SJ kan göra veterligt alt den trafik del här gäller är regional - även om SJ hävdar alt den är lokal - då skall man ju förhandla om det. Det kan väl i och för sig inte vara svårt alt se hur en bestämd busslinje uinylijas, och då kan man inte bara dra sig inom sitt skal och påstå alt den busslinjen i en tidtabell si eller så inte har beteckningen L, som herr Henmark här sade. Del är ändå inte beteckningen som avgör om den skall anses vara lokal eller regional i bidragssammanhang, utan del är Ju den trafik som utförs på linjen som skall avgöra bidragsformen. Därför är mitt råd till båda mina meddebattörer: Ta upp SJ:s kastade handske. Överbevisa SJ om atl det här rör sig om regional och icke lokal trafik. Då blir det möjlighet till seriös förhandling. Skulle det visa sig alt SJ har fel och att den huvudsakliga trafiken forlfarande är av regional karaktär, behöver varken jag eller någon annan stå här och försvara SJ:s slåndpunklstagande, utan då talar bidragsformerna om hur det skall fungera. Men all i en diskussion här i riksdagen klargöra alt man lycker och tror och tänker alt regeringens skrivelse till SJ skall ensidigt tolkas så, att befintlig trafik skall vara kvar i sill nuvarande skick, löser vare sig lokala eller regionala trafikproblem. All sådan diskussion måste bygga på elt riktigt sakunderlag. Jag är övertygad om atl SJ, eftersom SJ nu har bett atl få gå in i förhandlingar med kommunerna, vill presentera sitt material. Sedan får kommunerna pre sentera sitt material - eller möjligtvis sitt moimaterial - varvid det i sinom tid kommer atl avgöras vem som har rätt.

Detta måste vara det riktiga sättet att handlägga sådana frågor. Vi lär inte komma ell fjät närmare någon gemensam linje med den diskussion som vi nu har fört, utan del måsle vara, jag upprepar del, de som känner till de här frågorna bättre än vi - och med bättre menar jag då all de sysslar med dessa frågor på platsen, i kommunerna och i länen i fråga - som får söka bevisa, var och en från sin utgångspunkt, vad som är rätt och riktigt i sådana här frågor.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om SJ:s busslinjetrafik

Hen HENMARK (fp):

Herr talman! Min beskrivning av vad som är lokaltrafik resp. regionaltrafik var ju kommunikationsministerns egen beskrivning.

Jag är väldigt rädd för den här nya tydningen av begreppet lokaltrafik, om man skall börja granska vilka det är som reser. När vi gjorde upp våra lokala trafikförsörjningsplaner försökte vi medvetet att mata på just de regionala turerna för att de skulle få så stort resandeunderlag som möjligt. Om man följer andemeningen i kommunikationsministerns senaste inlägg kan man ju komma till resultatet, att luren från Hässleholm till Helsingborg är lokaltrafik. Ser man på trafiken efter hela vägen, finner man kanske all en hel del resande åker från Hässleholm lill Tyringe. Sedan stiger det på andra i Tyringe och far till sin centralort Perstorp,

119

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om SJ:s busslinjetrafik

och så stiger folk av eller på i Klippan osv.

Jag är säker på alt del inte är många som åker från Hässleholm till Helsingborg. Den kategorin kan inte gå upp till över 50 96, utan den utgör en mycket liten andel. De fiesta resenärerna är sådana som vet att här går en buss från Hässleholm så och så dags, och den kan de åka med till Tyringe, Perstorp osv. Frågan är om inte huvuddelen kommer atl vara sådana som reser inom kommunen - men de använder de bussturer som går vid lämplig tidpunkt.

Jag tycker för min del alt del här sättet att definiera lokaltrafik är mycket svävande. Man kan nog få ombyte mellan lokaltrafik och regionaltrafik ganska ofta, om man går in för den tolkningen. Enligt min mening är den beskrivning som kommunikationsministern har gett i budgetpropositionen den riktiga, och den ville jag alltjämt tro på. Men tydligen skall man inte tro på vad kommunikationsministern utsäger i skrift, eftersom han kan tala för en annan lösning vid etl annat tillfälle. Det måste nog bli ett förtydligande på den här punkten.

Jag är väl den förste som önskar att den här trafikfrågan skulle bli föremål för förhandlingar. Vad som har gjort atl kommunalmännen funderar över situationen är ju att regeringen själv har sagt ifrån, alt tills planerna är utvärderade skall man vara återhållsam med större ändringar, men så kommer en myndighet och vill göra så genomgripande ändringar i fråga om en busslinje att del rör sig om inte bara 50 % utan 60 eller 70 96 av irafiken. Det är Ju chockerande på något sätt.

Jag har fått den uppfattningen alt kommunikationsministern inte tänker göra någonting åt det här utan anser att det som har skett är riktigt. Jag skall meddela detta lill kommunalmännen där nere, men jag kan säga alt det beskedet blir en väldigt stor besvikelse för dem. De trodde nämligen atl vad som hänt var ell misslag, inte av kommunikationsministern utan av SJ, som inte hade fallat sin ställning rätt i del här fallet ulan gjorde ändringar trots atl regeringen hade sagl siu.

Så energisk som man måsle vara inom SJ för att få ekonomin alt gå ihop försöker man givetvis angripa de här ärendena rent företagsekonomiskt, men vi som är förtroendemän måste - det har Jag hävdat här tidigare - se dem inte bara företagsekonomiskt utan framför alll samhällsekonomiskt. Del är vad kommunens företrädare gör i detta fall, men de blev fullständigt slagna lill slant när hela deras planläggning plötsligt faller i spillror för atl en myndighet vill ändra de bestämmelser som en gång är givna.

Jag vill sålunda gärna ha detta klariagt. Ämnar kommunikationsministern icke göra någonting åt den här saken? Anser kommunikationsministern atl den är rikligt handlagd av SJ?

alt SJ skulle rätta sig efter intentionerna från skrivelsen i våras.

Nu försöker kommunikationsministern - och del må vara honom förlåtet - hoppas del bästa av den här situationen. Men kommunikationsministern måste väl ändå hålla med om atl det hade varit lyckligt om den planering som har skett i länsstyrelserna fått bestå fram till dess atl man i kanslihuset hade skrivit en proposition, den som vi väntar till våren. Hade del inte varit lugnare, bättre och tryggare atl arbeta med allt detta om del hade fått vara status quo några månader tili?

Sedan kan man nalurliglvis diskutera delia med regional och lokal trafik, herr kommunikationsminister, när det gäller vissa sträckor. Men det var i alla fall onödigt alt la upp del vid del här tillfället.

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Om SJ:s busslinjetrafik

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Herr Johansson i Växjö har ju ändå i sitt senaste inlägg deklarerat att han har förståelse för all det finns olika begrepp - lokal trafik och regional trafik. Det är mycket viktigt att vi har det klart för oss. Det är ingen nyhet, de definitionerna har vi lagt fast, och vi behöver inte vänta på några speciella beslut vare sig här eller någon annanstans. Vi har dessuiom olika bidragsgivning för lokal trafik och regional trafik. Diskussionen om detta behöver vi alltså inte vänta med tills några trafikpolitiska propositioner eller annat har framlagts i riksdagen.

Sedan måste jag ändå - och det är därför soin jag nu begärde ytteriigare en replik - till herr Henmark säga atl när vi har klarat ut i riksdagen vad som skall vara lokal och regional trafik, skall inte det få inträffa som herr Henmark talade om i sill senaste inlägg, där han beskrev hur en busslinje kan utnyttjas. Det tyckte jag var det bästa beviset för all min tes från tidigare repliker har en saklig grund. Herr Henmark sade - och jag tror inte att jag missuppfattade honom - att del är klart atl en buss som går exempelvis mellan två kommuner eller inom två kommuner i myckel kan utnyttjas för lokalt resande, där man alltså stiger på och av inom den egna kommunen. Det var del jag beskrev för en stund sedan och som skulle kunna göra att en viss busslinje, även om den gick genom två eller flera kommuner, kunde betraktas som lokal traflk.

Herr Henmark menade att det förhållandel att linjen används för lokal trafik ändå inte skulle störa den regionala karaktären och därmed heller inte bidragsgivningen. Jo, det är precis vad som skall ske, och del är det som SJ här har uppmärksammat. Om herr Henmarks tes vore riklig, atl en busslinje, som har en regional sträckning, i sina huvuddelar skall få användas för lokal trafik, då skulle jag kunna tänka mig del skräckförhållandet - ur ekonomisk synvinkel - all alla busslinjer i detta land skulle kunna påsättas stämpeln "lokaltrafik". Vad är del som hindrar, utom i speciella fall, att kommunerna skulle kunna låta bussar gå över kommungränserna även för sådan trafik som i huvudsak var av lokal karaktär?

Del kan väl inte vara herr Henmarks mening att vi skall göra våld

121

Nr 30 på de bidragssystem, som vi har beslutat i endräkt här i kammaren.

Torsdagen den genom att på olika sätt kringgå dem. Vi arbetar med två olika begrepp,

27 november 1975 ' ' ' hjälpas åt atl hålla dem isär, eftersom det forlfarande är kom-

_____________ munerna som har ansvaret för trafik inom kommunerna. Det kanske

0/77 SJ:s busslinje- herr Henmark inte har tänkt ändra på. Men man kunde få den upp-
trafik fattningen av hans senaste inlägg atl han t. o. m. skulle kunna sträcka

sig så långt att rent lokal trafik skulle vara bidragsberätligad enligt det regionala bussbidragssystemet.

Det kan vara värdefullt för den fortsatta diskussionen inte bara här i kammaren ulan även ute i landet att de som herr Henmark menar bör upplysas om de rätta förhållandena åtminstone fär klart för sig atl inte herr Henmark slår fast vid den uppfattningen att rent lokal busstrafik, låt vara bedriven på en busslinje som går genom två kommuner, skall betraktas som regional trafik.

Herr HENMARK (fp):

Herr talman! Eftersom jag blev särskill apostroferad i det senaste anförandet vill jag påpeka alt när jag hävdat all trafik som går mellan två kommuner alltid är regional trafik har jag gjort del med stöd av budgetpropositionens lydelse härvidlag. Del är kommunikationsministern som tydligen menar att den lydelsen inte är hållbar, ulan man kan döpa även trafik som går mellan två kommuncentra till lokal trafik. Men enligt budgetpropositionen är det principiellt regional trafik.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 24 Föredrogs och hänvisades

Proposition

1975/76:81 lill lagutskottet

§ 25 Föredrogs och hänvisades

Motioner

1975/76:133 till konstiiuiionsutskottel

1975/76:134 till kulturuiskottel

1975/76:135 till konstiiutionsutskotiet

1975/76:136 till civilutskottet

§ 26 Föredrogs och bifölls inlerpellalionsframställningarna 1975/76: 64-68.

§ 28 Anmäldes och bordlades Nr 30

Lagutskottets betänkanden Torsdagen den

1975/76:1 med anledning av propositionen 1975/76:21 med förslag lill 27 november 1975

lag om ändring i jordabalken

1975/76:2 med anledning av propositionen 1975/76:28 med förslag till

lag om uppgiftsskyldighet rörande mottagande av olja

Socialförsäkringsuiskoltels betänkande

1975/76:14 med anledning av motioner om rätt för offentligt anställd läkare med privatpraktik atl ansluta sig till sjukförsäkringen

Socialutskottets betänkanden

1975/76:14 med anledning av moiioner om mödrahälsovård och förlossningsvård

1975/76:15 med anledning av motion om decentralisering av beslut om sjukhusbyggande

Näringsutskoliets belänkande

1975/76:7 med anledning av motioner om pyrotekniska varor

§ 29 Anmäldes och bordlades Motioner

1975/76:137 av herr Antonsson m. fl. 1975/76:138 av hen Enlund m.jl. 1975/76:139 av herr Krönmark m.fl. 1975/76:140 av herr Olsson i Edane m.jl.

med anledning av propositionen 1975/76:56 om ändring i byggnadslagen (1947:385)

1975/76:141 av herr Nordgren m.fl.

med anledning av propositionen 1975/76:61 om särskilt investeringsavdrag och statligt investeringsbidrag för inventarieanskaffning

1975/76:142 av herr Gustafsson i Säffle 1975/76:143 av herr Söderström m. fl.

med anledning av propositionen 1975/76:72 om ändringar i exportkre-dilsiödet

123

124

1975/76:69 av herr Antonsson (c) lill herr utrikesministern om risken för spridning av kärnvapen vid försäljning av kärnkraftsanläggningar;

Den snabba utbyggnaden av civila kärnkraftsprogram i en lång rad länder över hela världen har på etl dramatiskt sätt aktualiserat frågan om spridningsriskerna för kärnvapen som biprodukt til! uppbyggandet och försäljningen av kärnkraftsanläggningar.

Bara under de senaste månaderna har en lång rad överenskommelser gjorts som tillförsäkrar länder som inte undertecknat icke-spridnings-avlalet tillgång tili kunnande och material för all framställa kärnvapen. Det torde här räcka med alt ange Brasilien och Iran som mottagare av dessa möjligheter.

Den växande kritiken mot fri försäljning av civila kärnkraflsanlägg-ningar lill länder som står utanför icke-spridningsavialei har föranlett en del av de stater som lill nu stått utanför att ansluta sig till avtalet. Sydkorea är här ett exempel. Dess snabba anslutning lill icke-spridnings-avialet har gjort det möjligt för landet att utan någon allvarligare kritik köpa in kärnkraftsaniäggningar från Förenta staterna. Sovjetunionen har aviserat och möjligen redan påbörjat försäljning och överförande av kärnenergianläggningar lill sina allierade i Europa. Västtyska tidningsuppgifter gör gällande au Västtyskland skulle vara engagerat i s. k. samtal med Sydafrika om kärnenergifrågor.

Denna snabbt stigande internationella handel med kärnkraftsaniäggningar inger den största oro.

Vi befinner oss i en situation som tycks vara början till en enormt stegrad handel med civila kärnenergianläggningar. En lång rad industrinationer finner del förenligt med sina nationella handels- och valuta-politiska intressen att uppmuntra export av kärnenergianläggningar för att på så sätt bl. a. förbättra handelsbalansen.

Ingen insiktsfull kärnenergiexpert eller bedömare torde i dag förneka det nära samband som finns mellan innehav av kärnenergianläggningar för civilt bruk och möjlighet att producera kärnvapen. Samma bränslecykel, samma kunnande, samma material, bl. a. plutonium, krävs både när del gäller att hålla i gång etl civilt kärnenergiprogram och när del gäller alt framställa kärnvapen.

.'Ml form av kärnvapenspridning är ett hot mol freden. Den skrämmande utveckling som vi ännu bara sett början av är sålunda också ell direkt hot mot freden, och snabba åtgärder måste nu vidtas på det internationella planet' för alt sätta stopp för denna utveckling.

Det förtjänar givelvis atl påpekas atl det redan i dag finns internationella överenskommelser som innebär alt det internationella atomenergiorganet lAEA skall ha viss kontroll över förekomsten av klyvbart material avsett för fredliga ändamål, och vidare finns andra kontroll funktioner i detta sammanhang.

Men - och detta är det allvarliga - kontroll är en sak, all kunna förhindra spridning av plutonium m. m. en helt annan. lAEA tvingas i stort sett lita lill de uppgifter som varje enskild stal lämnar. Detta innebär att den stat, som finner del förenligt med sina säkerhetspolitiska eller andra intressen all undanta en viss viklsmängd plutonium från IAEA:s kontroll, mycket väl kan göra delta i vetskap om att lAEA knappast har egna resurser atl själv utföra kontrollen. Skulle lAEA trots allt upptäcka denna differens saknar organisationen varje möjlighet att tvinga det aktuella landet atl redovisa sill verkliga pluloniuminnehav. Den nuvarande kontrollen av material för civil kärnenergiproduklion är sålunda helt otillräcklig.

Med all respekt för den svenska regeringens insatser i nedrustnings-arbetet har jag noterat bristen på initiativ när det gäller alt komma till rätta med detta nya fredshot.

Regeringen har ännu inte tagit avstånd från den utveckling som nu pågår om än man i olika sammanhang uttryckt viss oro. Den enda företrädare för regeringspartiet som med skärpa sagl ifrån om de risker för kärnvapenspridning som är förbundna med den snabbt ökande inlernationella handeln med civila kärnenergianläggningar är nedrustnings-delegationens ordförande, statssekreterare Inga Thorsson. Regeringens lystnad eller tvehågsenhet kan tolkas så att man fortfarande vill hålla möjligheten öppen för företag att få rätt att delta i konkurrensen om försäljning av kärnenergianläggningar till andra länder. Regeringen skulle forlfarande, om min tolkning är riklig, överväga om vårl land skall medverka i den utveckling mot ytlerligare spridning av kärnvapen som fri försäljning av civila kärnenergianläggningar innebär.

Vi tvingas alla konstatera att den nuvarande utvecklingen sker helt inom ramen för reglerna i icke-spridningsavlalet. Delta avtal gör en klar boskillnad mellan kärnenergi förs. k. fredliga och krigiska ändamål varför några brott mot delta avtal inte sker när länder som t. ex. Sydkorea. Iran eller Brasilien köper in kärnkraftverk från länder som Västtyskland, Frankrike, Storbritannien, Sovjetunionen och Förenta staterna. Varken köpare eller säljare bryter formellt mot icke-spridningsavtalel.

Skall sålunda kärnvapenspridningen som biprodukt till den starka satsningen på civila kärnenergiprogram världen runt kunna hejdas måsle en revidering av icke-spridningsavialet ske. Det säger sig självt att det kommer all bli oerhört svårt atl kunna uppnå enighet kring en så kontroversiell fråga som det här gäller. I avvaktan på att sådana politiska förhållanden skall ha inträtt alt en revidering av icke-spridningsavtalels innehåll är möjlig att åstadkomma fär man acceptera en stegvis genomförd politik som i första hand syftar till atl begränsa den internationella han-

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Anmälan av interpellationer

125

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Anmälan av inlerpellationer

deln med civila kärnenergianläggningar, dvs. i praktiken införa interna-lionelll förbud mol export av kärnenergianläggningar helt eller delvis. I dagslägel torde del vara fullt möjligt alt åstadkomma en bred internationell uppslutning kring ett sådant exportförbud lill länder som icke ratificerat icke-spridningsavtalel. Målet måste emellertid vara ett totalt stopp för denna handel. För Sveriges del måsle det redan nu vara självklart atl inte medverka till denna spridningsprocess.

Lika viktigt som det är att hejda den fria handeln med kärnkraftsanläggningar runt hela världen är det att nu hejda transporterna av radioaktiva avfallsprodukier från kärnkraftverken och aktiva ämnen avsedda att producera energi i kärnkraftverken, i första hand då det radioaktiva plutoniet. Detta innebär atl det måste skapas en internationell konvention som ålägger de länder som nu -satsar på nationella kärnenergiprogram all själva la hand om såväl anrikning, upparbetning som förvaring av utbränt bränsle liksom av hög- och lågaklivt avfall. En konsekvens härav är all konventionen måste innehålla förbud för varje land all för etl annat lands räkning ta emot avfall m. m. eller anrika kärnbränsle. Kostnader i förening med risker torde, om en sådan konvention vinner bred internationell anslutning, komma att medföra en icke obetydlig nedbantning av många länders planerade storsatsning på civila kärnenergiprogram, vilket i sin tur torde vara av avgörande betydelse för att kunna hindra kärnvapenspridning, bevara freden och trygga mänskligt liv på jorden också i framliden.

Med hänvisning till del anförda hemställer jag om kammarens tillstånd att lill herr utrikesministern få framställa följande frågor:

1. Är utrikesministern beredd alt inom nedrustningsarbetets ram lägga fram förslag som syftar till att åstadkomma en internationell överenskommelse om förbud mot försäljning av civila kärnkraftsaniäggningar till i första hand länder som icke ratificerat icke-spridningsavtalel?

2. Är utrikesministern beredd atl inom nedruslningsarbetets ram ta initiativ till en internationell överenskommelse som syftar lill all förbjuda export eller överföring av hög- och lågaklivt avfall liksom anrikat kärnbränsle från elt land till ett annat?

3. Är utrikesministern beredd att inför riksdagen redogöra för i vilken omfattning och på vilkel sätt den svenska regeringen klargjort för regeringarna i de länder som hittills aktivt medverkat till spridning av kärnenergianläggningar, t. ex. Västtyskland, att dessa affärer innebär risker för spridning av kärnvapen och den oro som den svenska regeringen till följd härav sagt sig hysa?

4. Är utrikesministern beredd alt inför riksdagen redovisa sin syn på möjligheterna all åstadkomma en bred internationell uppslutning kring en revidering av icke-spridningsavtalet syftande till atl den i avtalstexten inskrivna boskillnaden mellan nyttjandet av kärnenergi för fredliga och militära ändamål upphävs?

1975/76:70 av fru Tilländer (c) till herr socialministern om utvärdering av försök med sex limmars arbetsdag:

Försök med sexiimmarsdag i två skift på Volvo Bergslagsverken i Köping har väckt stort intresse och uppmärksammats i radio, TV och press. Alla av försöksverksamheten berörda parter har uttalat sig i mycket positiv riktning:

företagsledning, som fåll sitt behov av arbetskraft tillgodosett genom rekrytering från helt nya grupper;

fackrepresentanter, som med gillande noterat den ökade valfriheten för sina medlemmar;

personalchef, som tolkar den minskade frånvaron (jämförd med fabriken i övrigt) i denna grupp och den minskade personalomsättningen som tecken på trivsel;

de anställda, som plötsligt finner sig hinna med sig själva, hemmen och barnen bättre än tidigare och anser all dessa fördelar väger upp nackdelen med sänkt lön - flertalet kan inte tänka sig all återvända till ålta-timmarsdagen;

barnen lill de anställda, som "vittnat om alt tiden föräldrarna nu kan ägna dem förbättrat samvaron och det ömsesidiga utbytet av den jämfört med tidigare.

De genomgående positiva utlåtandena är naturligtvis preliminära och saknar tillräcklig exakthet och stringens, men väcker ändå genom sin samstämmighet intresse för del utfall en mer noggrann undersökning skulle ge: en riktningsvisare pä en väg framåt.

Även om denna försöksverksamhet inte är helt originell är det såvitt jag vet första gången som liknande experiment gett etl påtagligt och löftesrikt resultat. Det borde inte få rinna ut i sanden utan med riksdagens stöd få studeras ingående. Etl sådant studium skulle också bli ett värdefullt inlägg i den livliga debatten om sexiimmarsdag för småbarnsföräldrar.

Med anledning av del anförda anhåller jag om kammarens tillstånd att till herr socialministern ställa följande fråga:

Är statsrådet villig all initiera en utvärdering av de försök med sexiimmarsdag som gjorts bl. a. vid Volvo Bergslagsverken i Köping för att få en grund för kommande arbetslidsreformer?

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Anmälan av interpellationer

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

.Meddelande om frågor

§ 31 Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 27 november

1975/76:129 av fru Tilländer (c) till herr socialministern om åtgärder för att förbättra personalsituationen i deltidsförskolan:

Beslutet om deltidsförskolan började gälla den 1 juli innevarande år, och redan har missnöjet med de bristande möjligheterna att förverkliga förskolans målsättning tagit sig starka uttryck. Missnöjet härrör från verkligt initierade källor, från personal, verksam i förskolan, och från föräldrar med direkt insyn i verksamheten. Kritiken beror inte på initialsvårigheter utan har sin grund i de bristande resurserna när del gäller personal som oundgängligen är nödvändig för att, om inte förverkliga så åtminstone komma i närheten av de mål man har satl sig före att uppnå med förskolan.

Deltidsförskolans viktigaste motivering är att den är en jämlikhetsreform. Det ställer ovillkorliga krav på kvaliteten. Det kravet har formulerats i målsättningen: "Förskolan har till uppgift att ge varje barn förutsättningar för en allsidig personlighetsutveckling."

Utan dessa kvalitativa krav återstår en deltidsförskola i starkt kvantitativ tillväxt som har förioral sin djupaste motivering. Vad som återstår är en förvaringsplats.

Med hänvisning lill del anförda anhåller jag alt till herr socialministern få ställa följande fråga:

Vilka åtgärder ämnar slalsrädet vidta för att förbättra personalsituationen i deliidsförskolan?

1975/76:130 av fru Andersson i Hjärtum (c) till herr jordbruksministern om lokaliseringen av statens centrala frökonlrollanstalts huvudanstalt:

1960 års riksdag fattade principbeslut om att lokalisera statens centrala frökonlrollanstalts huvudanstalt utanför Stockholmsområdet. En utredning tillsattes 1971 och avlämnade etl belänkande i november 1974, där huvudenheten för utsädeskontrollen föreslås bli enheten i Lund.

.Ämnar jordbruksministern lägga fram en proposition i enlighet med utredningens förslag?

Det är därför angeläget all söka olika möjligheter för all de döva skall kunna utnyttja TV i siörre utsträckning än f n. En möjlighet kan vara all i samband med den aviserade nedläggningen av TV-nylt utnyttja ledig tid för dagliga nyhetsprogram, riktade lill de döva. Även om nedläggningen av TV-nylt inte är omedelbart föreslående bör det vara möjligt atl ulan alltför långt dröjsmål påbörja en försöksverksamhet med nyhetsprogram för de döva i syfte att vinna erfarenheter.

Med hänvisning lill det anförda vill jag fråga herr utbildningsministern: Är statsrådet beredd att medverka till att en försöksverksamhet i TV för döva snarast kan komma till stånd?

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Meddelande om frågor

1975/76:132 av fru Lantz (vpk) till fru statsrådet Leijon om personalförstärkning vid skolor och förskolor i områden med många invandrarbarn:

Det är ell känt förhållande atl särskilt i storstads- och lätorlsregionerna en anhopning av invandrare sker i vissa kommuner och delar av dessa. Förhållandet skapar i motsvarande grad stora svårigheter att på ett tillfredsställande sätt svara för undervisning och pedagogisk tillsyn av invandrarbarnen i skolor och inom barnomsorgen. Lärare och annan personal råkar in i ett ytterst pressande läge. Behov av personalförslärkningar uppslår med därav följande kostnader. Invandrarnas barn kan inte under dessa omständigheter få den kvalitativt erforderliga tillsyn och utbildning som måsle vara målsättningen.

Mol bakgrunden av det anförda vill jag rikta frågan lill fru statsrådet: Har statsrådet uppmärksammat behovet av förstärkt satsning på personal vid skolor och förskolor i områden där många invandrarbarn finns?

1975/76:133 av herr Hagberg i Boriänge (vpk) lill herr arbetsmarknadsministern om användningen av arbetsmiljöfondsmedel:

Stora Kopparbergs Bergslags AB har enligt uppgifter i pressen anslagit pengar ur arbetsmiljöfonden för all bygga fritidshus för kontorsanslällda tjänstemän. Arbetarna vid Kvarnsvedens Pappersbruk inom koncernen uttalar sitt stora missnöje över detta beslut. Klubbordföranden vid bruket betecknar det som "moraliskt förkastligt" att bygga friiidsslugor i fjällvärlden för dessa pengar, när det finns vikliga saker alt göra för all förbättra arbetsmiljön inom industrin.

Mol bakgrund av det anförda vill jag fråga herr arbetsmarknadsministern:

Anser statsrådet att del är riktigt atl arbelsmiljöfondspengar används för alt bygga fritidshus i fjällvärlden medan angelägna miljökrav i industrin eftersatts? Om inte, är statsrådet beredd att stödja en förändring av 8 S lagen om avsättning till arbelsmiljöfond, så atl det blir den lokala fackföreningen och skyddsombuden som avgör pengarnas användning?

9 Riksdagens protokoll 1975/76:30-31

129

Nr 30

Torsdagen den 27 november 1975

Meddelande om frågor

1975/76:134 av herr Norrby (c) till herr arbetsmarknadsministern om åtgärder mot väntad ökad arbetslöshet i Arvika:

På grund av avsättningssvårigheter planerar tre förelag i Arvika driflinskränkningar med åtföljande permitteringar eller avskedanden.

Detta tillsammans med att ungdomsarbetslösheten i Arvika redan förut är besvärande gör atl jag till herr arbetsmarknadsministern vill rikta följande fråga:

Vilka omedelbara åtgärder är statsrådet beredd vidta för all hjälpa Arvika i den uppkomna situationen?

1975/76:135 av herr Henmark (fp) lill herr socialministern om lämpligheten av försök med ungdomar inom alkoholforskningen:

Enligt en tidningsuppgift planerar institutionen för teoretisk alkoholforskning vid Karolinska institutet försök med ungdomar, rörande användning av alkohol. Enligt samma uppgift skall man börja med alkoholförtäring med ungdomar (från början en person) i 18-årsåldern och sedan gå nedåt i åldrarna, närmast för alt konstatera alkoholens verkningar i dessa åldrar. Ingen torde kunna förneka att alkohol har en skadlig inverkan på människor i alla åldrar och särskilt på myckel unga människor, där alkoholförtäring inte alls bör förekomma. Med hänvisning härtill vill jag till herr socialministern rikta följande fråga:

Anser statsrådet det rimligt all ungdomar i yngre tonåren används för försök med alkoholförtäring?

1975/76:136 av herr Wennerfors (m) lill herr handelsministern om sammansättningen av Sveriges turistråd:

Varför har inga kvinnor utsetts till ledamöter i Sveriges turistråd?

1975/76:137 av herr Andersson i Falun (c) till herr socialministern om ökat statsbidrag lill den kommunala nykterhetsvården:

Den kommunala nyklerheisvården har tidigare stimulerats av etl 75-procenligt slalsbidrag. Genom en otillräcklig medelstilldelning har dock inte kommunerna erhållit statsbidrag enligt fastställd kungörelse. Detta har inverkat negativt på den kommunala nyklerheisvården, vilket i sin lur försämrat möjligheterna lill vård för enskilda människor.

Är statsrådet beredd medverka till att statsbidragen lill kommunernas nykterhelsvård, i enlighet med gjorda utfästelser, i fortsättningen kan utgå med de 75 % som anges i slatsbidragskungörelsen?

§ 32 Kammaren åtskildes kl, 19.42.