Riksdagens protokoll 1975/76:16

Nr 16

Onsdagen den

5 november 1975
Onsdagen den 5 november

Kl. 10.00 Fyllnadsval till

utskott ■

§ 1 Fyllnadsval till utskott

Företogs val av en suppleant i socialutskottet och en suppleant i Jordbruksutskottet.

Hen TALMANNEN:

De på föredragningslistan upptagna valen är föranledda av alt ersättarna för herrar Gustavsson i Alvesta och Wachlmeisier i Johannishus skall beredas plats i utskott.

Vid valen tillämpas acklamationsförfarande, om ledamot ej begär att valen skall förrättas med slutna sedlar, vilket i så fall kommer att äga rum vid ett följande sammanträde.

Valberedningen har enhälligt föreslagit till suppleant i socialutskottet herr Olsson i Markaryd och till suppleant i jordbruksutskottet herr Bengtsson i Sölvesborg.

Kammaren utsåg till suppleant i socialutskottet herr Olsson i Markaryd (c)

suppleant i jordbruksutskottet herr Bengtsson i Sölvesborg (m)

§ 2 Föredrogs och hänvisades

Propositioner

1975/76:32 lill jordbruksutskottet

1975/76:46 till socialförsäkringsutskottet

1975/76:47 till justitieutskottet

1975/76:62 till näringsutskoitet

§ 3 Föredrogs och hänvisades

Moiioner

1975/76:31 till skaiteulskoitet

1975/76:32 och 33 lill nnansutskoitei

§ 4 Föredrogs och bifölls interpellationsframslällningarna 1975/76:469.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Arbetstagaies rätt till ledighet för studier

§ 5 Arbetstagares rätt till ledighet för studier

Föredrogs inrikesutskollets betänkande 1975/76:1 med anledning av molion om arbetstagares rätt till ledighet för studier.

I detta belänkande behandlades motionen 1975:1725 av herr Nordgren m. fl. (m), vari yrkats att lagen (1974:981) om arbetstagares räll till ledighet för utbildning skulle ändras på följande punkter:

1. kvalifikationstiden för rätt lill ledighet skulle vara 12 månaders anställning,

2. räll lill ledighel för utbildning skulle gälla utbildning i högst 18 månader,

3. objektanslälld personal, praktikanter, vikarier och liknande skulle endast i undantagsfall ha rätt till ledighet för utbildning,

4. företrädesrätt lill ledighel skulle ej gälla för utbildning som avsåg fackliga eller med facklig verksamhet sammanhängande frågor.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå motionen 1975:1725.

Reservation hade avgivits av herrar Nordgren (m) och Strindberg (m) som ansett atl utskottet bort hemställa

atl riksdagen med anledning av motionen 1975:1725 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört om utvärdering av hur lagstiftningen om rätl lill ledighet för utbildning fungerat.

Hen NORDGREN (m):

Herr talman! 1974 års höstriksdag antog, enligt förslag i proposition 148, lagen om rätt lill ledighet för utbildning. Vid behandlingen av ärendet då framhöll jag från den här talarstolen all det ökade intresset för vuxenstudier är positivt och medverkar till utvecklingen av såväl den enskilde individen som företagsamheten. Delta gäller alldeles speciellt på yrkesutbildningens område där vi nu - liksom under tider med ännu större arbetslöshel inte minst bland ungdomen - haft anmärkningsvärt stor brist på kvalificerad yrkesuibildad arbetskraft. Det är därför värdefullt atl en viss reglering av de anställdas möjligheler lill sludieledighet lagfästs.

Det är emellertid också angeläget att lagar som föreslås och antages av riksdagen ges en sådan utformning att de medger god anpassning lill såväl lokala som branschspecifika förhållanden. Om så ej sker kan lagarna bli ett allvarligt hot mot vissa branscher eller sektorer inom näringslivet. Det kan bli fallet med den från den 1 januari 1975 i kraft varande lagen om rätt till ledighel för utbildning vad gäller speciellt de mindre och medelstora företagen och deras anställda. Dessa företag har, av naturliga skäl, inte samma omplaceringsmöjligheter i samband med eventuell sludieledighet som t. ex. större förelag. De mindre företagen kan genom lagen få dels personalrekryieringsproblem, dels problem i

samband med ålerintagning av studieledig anställd på grund av lagens krav att vederbörande skall erbjudas likvärdig anställning efter studieledigheten.

Andra problem för de mindre förelagen och deras anställda är t. ex. all lagen ej anger någon maximerad längd på studieledighelen och att företag kan tvingas medge fierårig sludieledighet. Det bör enligt min mening endast förekomma i undantagsfall. Viss lidsbegränsning borde ha föreskrivits.

Studieledighet borde vidare ifrågakomma försl då ett långsiktigt anställningsförhållande etablerats eller konsoliderats. En kvalifikationstid på förslagsvis tolv månader synes lämplig. Extraanslälld personal, praktikanter, vikarier och liknande borde vidare vara undantagna från lagen. I dessa anställningsformer förutsätts en begränsad lid. Del är rimligt atl hela den tiden fullföljs av båda parter. Någon företrädesrätt för viss facklig utbildning bör inte heller förekomma.

De här synpunkterna framförde jag och flera andra ledamöier motionsvägen redan i fjol. Ulskoltsmajoriteten sade sig ha viss förståelse för motionärernas synpunkter när del gällde vikarier m. fl. men var inte beredd att föreslå någon ändring.

I motionen 1725 vid 1975 års riksdag har herrar Oskarson, Strindberg och Jag ånyo påtalat dessa problem. I den vid utskottsbeiänkandet fogade reservationen av herr Strindberg och mig i anslutning till motionen konstaterar vi att lagstiftningens generella karaktär kan innebära sådana svårigheter inom vissa branscher och mindre företag som Jag här påtalat. Lagstiftningen har emellertid endast varil i kraft sedan årsskiftet, varför någon större erfarenhet ännu ej vunnits.

Det kan inte heller överblickas i vad mån del är möjligt alt genom kollektivavtal anpassa lagstiftningen till förhållandena i de skilda branscherna. Det är emellertid ytterst angeläget att man så snart som möjligt försöker få en bild av hur lagen verkar, så alt det blir möjligt att ta ställning till behovet av ändringar. Vi reservanter föreslår därför atl regeringen lar initiativ till en sådan utvärdering, atl den görs under medverkan av arbetsmarknadens parter och att resultatet redovisas för riksdagen.

Jag tycker det är en rimlig och rättvis önskan, och med lanke på den klart posiliva inställning till den här betydelsefulla sektorn inom svenskt näringsliv som bl. a. framkom från såväl regeringens representant handelsminister Kjell-Olof Feldt som de tre partiledarna Gösta Bohman, Thorbjörn Fälldin och Gunnar Helén vid den nyligen avhållna SHIO-kongressen hoppas jag verkligen att riksdagens ärade ledamöter bifaller förslaget.

Med det anförda, herr lalman, ber Jag att få yrka bifall lill reservationen av herr Strindberg och mig.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Arbetstagaies rätt till ledighet för studier

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Arbetstagares rätt tiil ledighet för studier

Hen NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Den lag som vi diskuterar - om arbetstagares rätt till ledighet för studier - har varil i kraft endast sedan årsskiftet. Moderalerna återkommer med samma krav som i fjol: man vill begränsa lagen på fyra viktiga punkter. För del första vill man förkorta kvalifikationstiden förrätt till ledighet förstudier. Fördel andra vill man begränsa studietiden lill högst 18 månader. Fördel tredje vill man uteslutas, k. objektanställd personal, vilket i praktiken bl. a. skulle innebära alt en stor grupp av byggnadsarbetare skulle ställas vid sidan om den här lagstiftningen. För del fjärde vill man la bort den företrädesrätt lill ledighel för fackliga studier som finns i lagen.

I reservationen nöjer man sig med att kräva en utvärdering av denna lagstiftning.

I sakfrågan är att säga all utskottet har samma mening nu som i fjol, nämligen för det första att sådana begränsningar skulle innebära väsentliga försämringar för de anställda. För det andra är lagen disposiliv på flera punkter. Den kan alltså genom förhandlingar anpassas efter olika branscher och olika storlekar på företagen. För det tredje anser utskottet att vi har alltför kort praktisk erfarenhet av denna lagstiftning - den har knappast trätt ut i del praktiska livet - för att nu göra en utvärdering av lagen.

Med della som bakgrund yrkar utskottet avslag på motionen 1975:1725, och jag ber, herr talman, atl få yrka bifall till utskottets hemställan.

Hen NORDGREN (m):

Herr talman! Herr Nilsson i Östersund säger atl vi kommer lillbaka med samma krav. Del stämmer emellertid inte riktigt överens med reservationen - och det medgav också herr Nilsson sedan. Vad vi är angelägna om - och detta hoppas jag framgick av mill lidigare anförande - är atl snarast möjligt få en utvärdering av hur lagen inverkar på de mindre och medelstora företagens möjligheter all driva sina rörelser någol så när kontinuerligt. Det kan bli till nackdel för de anställda i de företagen, om t. ex. en verkmästare vill med kort varsel ta ut sludieledighet men det inte går atl få någon ny verkmästare eller vikarie på obestämd lid. Då kan det uppslå problem även för de övriga anställda. Det är sådana saker som vi är rädda för att lagen kan medverka till. Likadant är del då det gäller praktikanter, elever, lärlingar eller objektanställd personal. Efter viss tid skall de i sin tur också kunna begära studieledighet. Vad det gäller är om delta är lämpligt för företaget, för dem själva och för företagets övriga anställda; det är delta vi vill ha en utvärdering av och del är del som vi begär i reservationen.

Det är inte vår mening atl försämra förhållandena för de ansiällda. Både de siora och de små förelagen är lika myckel beroende av de anställda som dessa är av företagen.

Hen NILSSON i Östersund (s):

Herr lalman! För atl kunna göra en utvärdering av en lag behöver man ha en längre tids erfarenhet av hur den har verkat i prakliken. Det har vi inte hunnit få i det här fallet, och därför tycker vi all en utvärdering nu skulle vara meningslös.

Jag ber alt få yrka bifall lill utskotlets förslag.

Hen NORDGREN (m):

Herr talman! Vi begär inte atl en utvärdering skall företas nu, ulan att regeringen vid lillfälle skall la inilialiv till en sådan. Regeringen borde kunna bedöma när en sådan utvärdering är lämplig alt göra.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Arbetstagares rätt till ledighel för studier

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till dels utskottels hemställan, dels reservationen av herrar Nordgren och Strindberg, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Nordgren begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill all kammaren bifaller inrikesutskollets hemställan i betänkandet nr 1 röstar Ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herrar Nordgren och Strindberg.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fierialel av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Nordgren begärt rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 272

Nej - 46

Avstår - 2

§ 6 Föredrogs

Inrikesutskollets betänkanden

1975/76:2 med anledning av motion om tillsättningen av högre tjänster

inom statsförvaltningen 1975/76:3 med anledning av motion om ett personalpolitiskt program

för statsförvaltningen

Kammaren biföll vad utskottet i dessa beiänkanden hemställt.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Utskottssammanträde under kammarplenum

§ 7 Utskottssammanträde under kammarplenum

Föredrogs konstiluiionsutskollels betänkande 1975/76:16 med anledning av motion om utskotlssammanträde under kammarplenum.

I detta betänkande behandlades motionen 1975:305 av herr Ahlmark m. fi. (fp), vari hade framlagts förslag lill ändring i tilläggsbestämmelsen 4.11.2 riksdagsordningen, innebärande att utskott ej fick sammanträda samtidigt med kammaren.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå motionen 1975:305.

Reservation hade avgivits av herrar Boo (c), Werner i Malmö (m). Fiskesjö (c), Jonnergård (c), Björck i Nässjö (m), Nordin (c) och Molin (fp) som ansett atl uiskoltet bort hemställa

atl riksdagen med bifall lill motionen 1975:305 skulle anta av reservanterna föreslagen lydelse av tilläggsbestämmelsen 4.11.2 riksdagsordningen.

Hen MOLIN (fp):

Herr talman! I den nya riksdagsordning som infördes 1974 finns en bestämmelse som ger utskotten rätt alt hålla sammanträde samtidigt som kammaren sammanträder, under föruisällning alt kammarbehandlingen inte avser avgörande av ärenden. Dessutom krävs i denna bestämmelse atl utskotten dessförinnan fattat ett enhälligt beslut härom.

Detta är enligt min uppfattning en felaktig bestämmelse, eftersom den kan hindra kammarledamot som så önskar atl i kammaren avlyssna eller della i debatt av allmänt intresse. Denna bestämmelse bör därför, som yrkats i en motion av herr Ahlmark m. fl., upphävas.

Även om denna nya bestämmelse används ganska sparsamt har den tillämpats på ett sådant sätt all utskottet ofta fortsatt pågående sammanträde när plenum har böriat, ulan att utskottet har fattat något formellt protokollfört beslut härom. Man har helt enkelt släckt lampan "Sammanträde pågår" och sedan fortsatt sammanträdet som om ingenting hänt. Ett betydande tryck har därmed uppstått på den ledamot som önskat bryta sammanträdel för att bege sig till kammardeballen. Något fall där förslag om fortsatt utskottssammanträde under plenum har avslagits finns heller inle.

Jag tror inte atl den här bestämmelsen fyller någol behov. Det är i allmänhet inte möjligt för ett utskott alt i förväg avgöra när kammaren ägnar sig åt frågesvar och när kammaren ägnar sig åt avgörande av ärenden. För utskottens planering av sitt arbete vore det därför en fördel alt få en entydig bestämmelse härvidlag.

Jag anser alltså att man inte genom bestämmelser av något slag skall begränsa riksdagsledamöternas möjligheter atl få information i politiska ärenden och yrkar därför bifall till reservationen vid konstitutionsulskot-

tets betänkande nr 16, som innebär att denna bestämmelse får lydelsen: "utskott får ej sammanträda samtidigt med kammaren."

Hen WERNER i Malmö (m):

Herr lalman! Jag kunde inskränka mig lill alt instämma i vad herr Molin har sagl. Del var onekligen ett steg lillbaka när man inle i den nya riksdagsordningen tog in förbudet mot alt sammanträda i utskott under plenitid. Del måste tillhöra riksdagsledamöternas demokratiska rättigheter all inle känna sig förhindrade atl närvara vid plena. Som herr Molin har nämnt är det ju inte alltid möjligt för en utskottsledamot atl påverka ett beslut om utskottssammanträde på plenitid. Jag tror att man får finna andra vägar.

Problemet hänger förslås ihop med den stora riksdagen, som ofta ger oss långa debatter, vilket resulterar i atl vi kommer i lidsnöd, och så kommer problemet med utskottssammanträden.

Konstilutionsulskottet har varit ute och rest och setl på andra parlament. En av anledningarna lill utskottsresorna ärju atl man skall lära sig ett och annal. I folketingei i Köpenhamn hade man stort besvär med utskottssammanträdena. De var ofta förlagda lill plenitid då ärenden avgjordes, och det var ingen som var lill freds med det, vill Jag minnas. Inte ens herr Glisirup var av annan mening.

Sedan kom vi till stortinget i Norge. Där planerade man i förväg de stora debatterna. Man bestämde hur lång lid de skulle ta, och sedan portionerade man ul debattid till de olika partierna proportionellt. Det tyckte jag var en bra åtgärd. Då visste man när och var en debatt slutade, och man kunde planera in andra sammanträden och verksamheter. Det vore något att tänka på. Jag tror att det är riktigare alt gå sådana vägar än att inskränka på riksdagsmannens möjlighel alt närvara i kammaren. Nu kan man tycka atl viljan till sådani inle är så stor ändå, så det gör kanske delsamma. Men man skall inle beträda den breda vägen med lagens slöd.

Herr talman! Jag vill varmt yrka bifall till den reservation som är fogad lill utskotlets betänkande.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Utskottssammanträde under kammarplenum

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Del är i och för sig en myckel liten fråga vi nu diskuterar. Utskotten kan säkerligen fullgöra sina uppgifter även om reservationen skulle bifallas. Å andra sidan skulle detta i vissa sällsynta fall försämra arbetsmöjligheterna för utskotten.

Låt mig få erinra om all den nuvarande bestämmelsen föreslogs av grundlagberedningen. Ärendet hade där förberetts av en särskild arbetsgrupp som sysslade med riksdagens arbetsformer och som leddes av konsliiutionsuiskottets dåvarande ordförande Georg Pettersson. Den tog sikle på de sällsynta fall då ett utskott är starkt arbeisbelastat och kan behöva få ytterligare tid föratt kunna fullgöra sina beredande uppgifter.

Ser vi på den ordning som hittills har tillämpats i riksdagen måsle

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Utskottssammanträde under kammarplenum

vi konstatera alt man har begagnat möjligheten att hålla utskottssammanträde under vissa plena med den allra största försiktighet. Det stora flertalet utskott har aldrig ansett sig behöva tillgripa denna utväg. Några utskott har gjort det men i sällsynta undantagsfall.

Herr Molin lät förstå alt utskotten ofta fortsatt sammanträdena under sådana här förhållanden. Det stämmer inte med de reella förhållandena. Del är ytterst sällan ett utskott har fortsatt sitt sammanträde.

Skulle reservationen bifallas kan del uppslå besväriigheter för utskotten, framför allt i slutet av en termin - i slutet av höstterminen eller i slutet av vårterminen. Då ordnas ibland interpellaiionsdebatter på fredagar och måndagar, Det är nödvändigt.

Ett utskott kan behöva fortsätta någol över den tid utskottet från början har tänkt sig genom beslut som man då fattar i förväg och som skall vara enhälligt. Man kan börja ett interpellationsplenum kl. 10 en fredag. Det är inte säkert atl utskottet kan räkna med att bli färdigt till kl. 10; kanske beslutar man från början att hålla på till kl. II. Det skulle vara omöjligt med den ordning som kommer atl gälla om reservationen bifalles.

Det kan naturiigivis invändas all ulskollen kan starta lilet lidigare på morgonen. Och vissl kan ulskollen del - de kan börja kl. 5 eller kl. 6 på morgonen. Men sådana förslag brukar inte tas emot med någon större entusiasm; hittills har Jag inte märkt alt de som nu ivrar för sådant här absolut förbud omfattat förslag atl böria ens kl. 8 med någon större entusiasm.

Man kan naturligtvis också säga atl utskotten kan börja tidigare på måndagen. Inlerpellationsdebatien börjar kl. 11 - utskotten kan starta kl. 7 eller kl. 6 på måndagsmorgonen. Men jag är inle säker på all del är en metod som utskotten tillgriper.

Vi som har tillhört fri- och rättighetsutredningen kan också rekommendera en annan metod, nämligen alt man lägger sammanträden på lördag och söndag. Det är naturligtvis helt möjligt för utskotten alt sammanträda på lördagar och söndagar, medan inlerpellalionsdebatterna med stort antal närvarande pågår på fredagar och måndagar vid de aktuella lidpunkterna på året. Men då kommer vi in på en fråga som vi väl får anledning att diskutera ganska mycket i fortsättningen, nämligen hur man skall kunna bereda riksdagsledamöterna möjligheter till kontakter utanför detta hus. Det är inget tvivel om all lördagssammanlräden försvårar detta. Åtminstone jag tvangs avsäga mig föredrag och konferenser under den lid fri- och rätlighetsutredningen arbetade på lördagar och söndagar.

Då åberopar man att den enskilde ledamoten inle skall vara förhindrad att lyssna till inlerpellalionsdebatterna och delta i dem. Några sådana hinder föreligger inte för en enskild riksdagsledamot. Om en ledamot av ett utskott anmäler att han inte kan delta i ett utskottssammanträde, så blir det heller inle någol uiskottssammaniräde anordnat under den aktuella tiden. Och så mycket moraliskt mod har säkert varje riksdags-

ledamot all han eller hon anmäler delta. Ledamoten kan då säga att detta är en så viktig fråga alt han vill sitta och lyssna på debatten. Eller han kan säga atl i den interpellationsdebatten tänker han gå upp. Möjligen kan del bli besvärligheter om en kammarledamot har tagit som sin ambition alt delta i alla interpellationsdebaiier, och i så fall får del utskott han tillhör låla bli alt sammanträda under den tiden. Men detta bör ju inle hindra andra utskott från all sammanträda. F. ö. har jag aldrig träffat någon sådan riksdagsledamot, och kammarens ledamöter är kanske lika glada för alt del inte finns någon som går upp i varje interpellaiionsdebatt som förs här i kammaren.

Sedan lät herr Molin förstå att den enskilde inle kunde bedöma när del var arbeisplenum och när det var interpellationsplenum, men det måste väl ändå vara ett misstag. Det sätts ju ut när del hålls arbeisplenum, och jag förutsätter alt kammarens ledamöter noggranl studerar de dagordningar som upprättas.

Vidare har det hänvisats lill att den enskilde riksdagsledamoten kan ha stor nytta av informationerna under inlerpellalions- och frågedebatter. Del vill jag inle förneka. Men om man vart femte år har ett utskottssammanträde just då, så finns det möjligheter atl läsa debatten i del tryckta protokollet.

Herr Mårten Werner tog oss sedan med på en nordisk utflykt, och det var inlressanl alt återuppliva de erfarenheter vi gjorde tillsammans under vår resa. För Danmarks del är det alldeles påtagligt att man där knappasi skulle våga framställa ett förslag om absolut förbud mot utskottssammanträde under pågående plenum. Det står i de danska bestämmelserna alt utskottssammanträde inte bör anordnas på tid då plenum pågår. Till vad Mårten Werner redan anfört,kan jag foga att del danska finansutskottet sammanträder varje onsdag kl. 14, alldeles oberoende av vad som försiggår i kammaren eller i landet i övrigi. Och den ordningen har hiiiills ingen vägat rubba.

Det norska systemet har säkert stora fördelar, men del eliminerar inte de besvärligheter som i sällsynta situationer kan uppstå för ett utskott, och det är för dessa sällsynta situationer som undanlaget finns. Den enskilde har möjligheter atl påverka det. Beslutet skall vara enhälligt, och det skall vara fattat på förhand.

Herr talman! Del finns emellertid ett mera principiellt perspektiv på denna fråga, och Jag vill sluta med det. När vi diskuterade fri- och rättigheterna förra veckan blev Kari Boo och jag överens om att grundlagar inte borde ändras med lottens hjälp. Jag vill fråga: Skall vi låta fru Fortuna avgöra den arbetsordning vi skall ha, när den är reglerad i tilläggsbestämmelser? Borde inte det förnuftiga resonemanget att grundlagar inte skall ändras med lottens hjälp - som jag utgår från atl alla här i kammaren omfattar - kunna utsträckas också lill tilläggsbestämmelserna? Borde man inle vara försiktig med att ändra dessa bestämmelser med lottens hjälp, så mycket mera som man i detta fall inte har kunnal påvisa några egentliga praktiska olägenheter av det system som vi nu har? Man må gärna driva

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Utskottssammanträde under kammarplenum

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Utskottssammanträde under kammarplenum

principen, men kan man inte nöja sig med atl slå fast den och sedan låla oss i lugn och ro resonera om huruvida det finns möjligheler all hitta andra lösningar och alt därför inle nu överlämna - som del kanske blir - till fru Fortuna att avgöra vilken ordning vi här skall tillämpa? Herr lalman! Med del anförda yrkar jag bifall till utskotlets hemställan i konstitulionsulskottets betänkande nr 16.

Hen WERNER i Malmö (rh):

Herr talman! Man får väl ändå säga all utskottets ordförande spelar över något fruktansvärt när han utmålar alternativet till den nuvarande ordningen: Om reservanterna skulle vinna får vi stiga upp kl. 5 om morgnarna och gå till riksdagen. Det är väl ändå inle herr Johanssons i Trollhättan allvarliga mening? I slutet av sitt anförande sade herr Johansson i Trollhättan att möjligheten bör finnas för alla eventualiteters skull; det kan inträffa någon gång all man behöver utnyttja den, behovet är inte så slort osv. I så fall skall man väl inle måla upp en sådan karikatyr. Jag blir förbluffad över all en så stringent herre som herr Johansson gör sig skyldig till någol sådant.

Herr Johansson nämnde också vårt besök i Danmark och sade att där inte fanns någon som skulle våga rubba den ordning man har. Nåja, det sade man väl ingenting om. Men del väsentliga är att ingen var till freds med ordningen. Alla framhöll den som ett problem.

Del är underligt alt ordningen med ett förbud fungerade i gamla riksdagen, herr Johansson. Jag vill minnas atl vi aldrig steg upp tidigt på morgnarna och gick lill något utskott. Del gick bra att ha förbud mot utskottssammanträde på plenitid.

Herr Johansson vet också all del vissl inle är sä atl riksdagsmannen alltid kan påverka silualionen. När det sitter en suppleant i utskottet då utskottet beslutar om ett sammanträde har den ordinarie ledamoten inte möjlighel all göra sin stämma hörd. Den här ordningen inskränker därför verkligen den demokratiska friheten.

Jag tycker inte att del har anförts några skäl som ger oss anledning att frångå vår reservation. Vi är tyvärr i det lägel att lotten får avgöra saken, men det kan ju ordnas på annat sätl, t. ex. genom att någon klok man - eller kvinna får det kanske vara - röstar med oss i den kommande voteringen.

fundera över när kammaren ägnar sig åt frågesvar och när kammaren ägnar sig åt alt besluta i ärenden. Jag tror alltså att det för utskotten skulle vara en fördel att få en klar bestämmelse härvidlag.

Hen JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Låt mig försl erinra om atl arbetsbördan ökat år för år. Del är riktigt all den situation som Jag talar om kan inträda vid några tillfällen för ett utskott. Men då är den så mycket besvärligare.

Jag har inte velat hota med morgontidiga sammanträden. För mig ter del sig ingalunda som ell hol. Inte ens lördagssammanträden gör del. Jag har velat peka på denna utväg. Men Jag skulle tro all många tycker att del är en onödig utväg och all man i stället bör ha möjligheten atl någon enstaka gång sammanträda medan interpellationer besvaras.

Herr Mårten Werner talade om den demokratiska friheten. Ja, den som slår vakt om den demokratiska friheten bör allt ha moraliskt mod alt säga: Jag vill lyssna på en inlerpellalionsdebatl, så nu kan utskottet inle sammanträda. De allra flesta svenskar, som dock lever i demokratisk frihet, får inte ens vara närvarande i denna sal och delta i interpella-tionsdebalterna. Ändå kan vi inte säga atl dessa människor har förlorat sin demokratiska frihet.

Mårten Werner vädjade lill några socialdemokrater atl följa reservationen. Jag vågar inte komma med en vädjan till dem som tillhör de borgediga partierna att slödja ulskottsförslaget -det antar jag aren omöjlighet för dem all göra. Men skulle någon av dem vilja lägga ned sin röst skapar han möjligheler för oss i fortsättningen atl lugnt och sansat överlägga om hur vi skall kunna lösa dessa frågor - kanhända efter det norska mönster som Mårten Werner har skildrat för kammaren.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Utskottssammanträde under kammarplen[im

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Förbud för politiskt parti att inneha ägarintressen i direktreklamföretag

Beträffande lollsituationen är det hell enkelt så att det gäller ett krav som har förts fram i en folkpartislisk molion. Vi har inte föreslagit någon ändring. Det är den som vill ändra som vet att det måhända blir fru Fortuna som avgör ärendet.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av herr Boo m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande Ja besvarad. Sedan herr Molin begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill atl kammaren bifaller konslituiionsutskotiets hemslällan

i betänkandet nr 16 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herr Boo m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades tvekan kunna råda angående resultatet, varför votering med omrösiningsapparal verkställdes. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 162
Nej - 159
Avslår - 2 1

§ 8 Föredrogs

Konstitutionsutskottets betänkanden

1975/76:17 med anledning av motion om dagstidningarnas möjligheter att via telefon följa riksdagsdebatterna

1975/76:18 med anledning av moiioner om riksdagsledamöternas pensioner m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa beiänkanden hemställt.

§ 9 Förbud för politiskt parti att inneha ägarintressen i direktreklamföretag

Föredrogs konstitulionsulskottets betänkande 1975/76:19 med anledning av motion om förbud för politiskt parti atl inneha ägarintressen i direktreklamförelag.

I detta betänkande behandlades motionen 1975:987 av herr Danell (m), vari hemställts att riksdagen beslutade atl politiskt parti ej skulle tillåtas att inneha ägarintressen i direkireklamföreiag.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå motionen 1975:987.

Reservation hade avgivits av herrar Werner i Malmö (m). Fiskesjö (c), Jonnergård (c), Björck i Nässjö (m), Nordin (c), Molin (fp) och Olsson i Sundsvall (c), vilka ansett all utskottet bort hemställa

all riksdagen skulle förklara motionen 1975:987 besvarad med vad reservanterna anfört.

Hen BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Direktreklamen har expanderat myckel kraftigt under senare år. Den beräknas i dag ta i anspråk inte mindre än en femtedel av alla reklamutgifter. Dalatekniken har gett stora möjligheler atl nå medborgare med direktstyrd information. Vi slår sannolikt inför en mycket betydande expansion på den dalabaserade direktreklamens område.

Detta kan leda lill att medborgarnas integritet i olika sammanhang hotas. Dalaregistren innehåller ibland känslig och detaljerad information om den enskilde. Del finns all anledning atl i de här sammanhangen vara på sin vakt, och vi har här i kammaren åtskilliga gånger haft anledning atl diskutera just integriteisskyddet för den enskilde i samband med datafrågorna.

Ägandet till direktreklamföretagen är då naturligtvis av speciellt intresse. Särskilt känsligt blir del om politiska intressen är inblandade i direktreklambranschen. Det politiska parti som kontrollerar ett marknadsledande direktreklamföretag har alldeles speciella förutsättningar atl påverka medborgarna. Del ger naturligtvis också partiet i fråga ekonomiska fördelar. Andra partier anser sig kanske inte ha möjlighel all använda sig av företagets tjänster, därför all den egna planerade verksamheten då röjs för politiska motståndare.

Läget i Sverige i dag är all Sveriges största direktreklamförelag ägs av del socialdemokratiska partiet. Förelaget - Direktus AB - inköptes 1971 av Arebolagen, som lill 75 % ägs av del socialdemokratiska partiet. Resten ägs av den partiet mycket närstående Folkparkernas centralorganisation.

För atl kunna bedriva en systematisk och effektiv direklreklamverk-samhet krävs stora resurser. Sådana har i vårt land endasi del socialdemokratiska partiet. Detta partis ekonomiska resurser står i en alldeles speciell klass, långl över vad de andra politiska partierna, representerade i denna kammare, tillsammans kan prestera. Del finns då naturligtvis en risk för atl de politiska partierna i sin verksamhet, t. ex. i valrörelsen, tvingas arbeta under väsentligt olika villkor.

Riksdagen har tidigare varit mycket restriktiv när del gällt att lagstifta om de politiska partiernas verksamhet. Det finns enligt mitt sätt att se ingen anledning att nu frångå denna princip. Däremot finns del anledning att instämma i den allmänna bedömning av ägarintressen för politiskt parti i direkireklamföreiag som utvecklas i motionen 987 av herr Danell. Det är i ett sådani här fall lämpligt och tillbörligt att riksdagen ger sin principiella uppfattning till känna.

Den reservation som är fogad till konstitulionsulskottets betänkande

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Förbud för politiskt parti att inneha ägarintressen i direktreklamföretag

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Förbud för politiskt parti att inneha ägarintressen i direktreklamföretag

nr 19 finns del all anledning för kammaren all ställa sig bakom. Där uttalas nämligen, utan krav på lagstiftning, betänklighet inför en ulveckling, där ett politiskt parti har betydande intressen i ett marknadsledande företag inom direktreklambranschen. Om reservationen om en stund bifalles, bör det ankomma på det parti som här avses alt självt vidta lämpliga åtgärder för atl avveckla innehavet. Herr talman! Jag ber att få yrka bifall lill reservationen.

Hen NORDIN (c):

Herr talman! Frågan om politiska partier skall förbjudas inneha ägarintressen i direkireklamföreiag blir av naturliga skäl i första hand en bedömning av vilket svängrum som partier och organisationer skall ål-njuta i en demokrati. I en diktaturstat - oavsett om det rör sig om en persondiktalur, en militärdiktatur eller en enpartidiklatur - är frågan enkel. Där finns ingen av staten okontrollerad föreningsverksamhet. Hela den del av medborgarnas aktivitet som kan vetta mot politiken är hårt reglerad.

I en demokrati är fria partier och fri föreningsverksamhet tvärtom själva livsluften, själva förutsättningen för det demokratiska systemet. Men denna frihet kan, om den drivs till sin ytterlighet, också bli en fara. I varje fall riskerar man oarter.

För flera tiotal år sedan kom jag att studera hur religiösa samfund i USA lade upp sin verksamhel. Där fanns inte bara den egna tidningsverksamheten och del egna bokförlaget. Nej, där fanns också en hel affärskoncern som rymde nästan allt från bank- och försäkringsverksam-hel till detaljhandel - radioverksamhet ej att förglömma. För en person som är fostrad i del ideella Folkrörelsesverige blev reflexionen: Sådant sker bara i USA - sådant händer inte här. Men det gör det!

Det finns också i vårt land religiösa samfund med en starkt kommersialiserad verksamhel. Det har sina förklaringar som jag inle skall gå in på nu och här. Och vi har Ju åtminstone ett parti i vårt land som utvecklat kommersialiteten ganska långl -ålminstone indirekt. Del ärende vi nu diskuterar handlar i själva verket om del socialdemokratiska företagsengagemanget i AB Förenade Arebolagen, även om det inle står rakt ul i utskollsbetänkandel.

Vad är då Arebolagen? Arebolagen ägs till 85 % av det socialdemokratiska partiet. Det är en koncern med mer än dussinet dotterbolag, alla verksamma i reklambranschen. Går vi ut på gatan hittar vi affischpelare som ägs av AB Utereklam, och åker vi tunnelbana möts vi av AB Tunnelbanereklam, för atl nämna ell par exempel. Men låt mig säga all del inte är denna del av affärsengagemanget som är diskutabel. Vad man blir betänksam inför är dotterbolaget Direktus, som sysslar med adresser, distribution av direktreklam och registeruppläggningar, ett relativt stort företag på direktreklamsidan.

Direktreklamen i allmänhet tenderar atl bli ett problem i vårt land. Den är uppbyggd på idén att Ju mer man vet om oss konsumenier.

desto lättare är det all komma åt oss med reklam. Genom att lägga upp detaljrika register över våra vanor, intressen, åldersgrupper, yrken och inkomster blir del lättare för reklamen att välja "målgrupp" och träffa prick. Flera företag, inte bara Direktus, ijänar pengar på atl sälja oss som konsumentgrupper till affärsföretagen.

Man samlar in adresser på alla nygifta - en viktig grupp för affärsmän som säljer möbler, husgeråd, böcker, frysboxar osv. Man tar reda på alla nyblivna mammor,såatl de kan bearbetas med reklam om småbarnskläder, barnvagnar och barnmat. Del har t. o. m. hänt att nyblivna mammor, vars barn dött, uppvaktals med "gratulationer" i samband med reklam för babyarliklar. Man uppvaktar folk som fått tillbaka på skatten. Man delar upp dem i grupper. De som fåll över 1 000 kr. tillbaka kanske resebyråerna vill ha en förteckning på; det går ofta atl övertala dem till atl köpa en resa.

I den mån vår ännu så länge föga prövade dalalag tillåter det kan man med registers hjälp snabbt ta fram den rätta målgruppen.

Många medborgare är obehagligt berörda av direktreklam. De känner sig utlämnade åt tekniken. De kan inte förslå hur det gått till att någon har så god kännedom om deras familjeförhållanden och ekonomi. Ännu värre blir det, då familjen utsätts för ell partipolitiskt utbud av just denna typ. Man observerar atl man tillhör en viss målgrupp. Hur har man kommit in i den?

Atl det socialdemokratiskt ägda Direktus är aktivt i denna ömtåliga bransch kan ännu så länge verka lolerabelt - men hur blir det på sikt? Vart bär det hän om ett parti genom ett företag blir ensam herre på täppan? Borde inte den debatt som pågår om monopoltendenserna i massmediebranschen mana till viss försiktighet också på direklreklamområ-det?

Del ligger inte för oss i centern alt ropa på lagstiftning, så fort en utveckling ser illavarslande ut. Här kan man cilera ordspråket "ju mera lag, ju mindre rätl". Vi vill i första hand lita till självsanering, och vi gör del också i del här fallet.

Visst kan det förefalla tröttsamt att år efter år ta upp frågan. Men vill man inte lagstifta, återstår endast att driva den offentliga kritiken, driva den här i kammaren såsom det enda korrigeringsinstrument som f n. står till buds. Det är det vi gör. Ett uttalande av det slag reservationen förespråkar är därför på sin plats såsom ett varnande finger åt den s. k. utvecklingen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation som är fogad till utskottets betänkande.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Förbud för politiskt parti att inneha ägarintressen i direktreklamföretag

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Förbud för politiskt parti att inneha ägarintressen i direkireklamföreiag

och datainspektion. Egentligen är deras inlägg här, speciellt herr Nordins, ett allvarligt underbetyg åt de borgerliga ledamöterna i dalainspektionen. Om de bestämmelser som vi i dag har och som reglerar direktreklam-förelagens användning av dataregister inte är tillräckliga, varför har dä de borgerliga representanterna i datainspektionen inte tagit initiativ till ytterligare restriktioner? Det är ju inte första gången detta ärende är uppe. Sköter de borgerliga ledamöterna inle sina uppgifter eller kan det möjligen vara så atl de är bälire informerade än vad herr Nordin och herr Björck förefaller alt vara?

Jag vill i alla fall uttrycka tacksamhet för en sak och det är att vi denna gång slapp höra herr Björck påstå alt genom Direktus ligger eti omfattande dataregister i händerna på ett enda parti. Det felaktiga påståendet förekom i förra årets debatt. Men i övrigi tvingas jag konstatera atl del är en vrångbild som de borgerliga talarna här tar fram.

Vi fick ju slående exempel på hur vårdslöst man handskas med fakta. Herr Björck yttrade atl socialdemokraterna äger 75 % av Arebolagen, herr Nordin säger 85 %. Någon av er måste ju ha fel.

Herr Björck talar om atl direktreklamen expanderar alldeles särskilt starkt. Ja, men vad säger moderatmotionerna om detta? I 1973 års mo-deratmolion sägs atl direktreklamen utgör en fjärdedel av alla reklam-utgifter. I motionen i år sägs att direktreklamen bara tar i anspråk omkring en femtedel av alla reklamuigifter. Men kan inte ha en särskilt stark expansion och samtidigt en kraftigt sjunkande andel i de totala reklamutgifterna. Ni lämnar motstridande uppgifter och handskas ovarsamt med fakta.

Utgångspunkten för reservationen är motionen av herr Danell. Det är en mycket märklig motion. 1 texten tar motionären klar ställning på den avgörande punkten, men tre rader längre ned hemställer han om raka motsatsen. Motionen mynnar ut i ett krav på lagstiftning med förbud för politiskt parti att inneha ägarintressen i direkireklamföreiag. Men i stycket ovanför hemställan säger herr Danell: "Riksdagen har av tradition avstått från åtgärder som innebär lagstiftning när det gäller de politiska partiernas verksamhel. Det finns enligt min mening ingen anledning att frångå denna princip."

Enligt motionären finns del alltså ingen anledning att föreslå del han föreslår. Ändå gör han del. Att tala om en logisk kullerbytta räcker knappast till för att beskriva den avancerade akrobatik som del är fråga om och där motionären mer eller mindre slår knut på sig själv. Det är klart att vi alla kan begå misstag. Moiioner arbetas ofta fram under stark tidspress. Det är därför inte underligt om det kan insmyga sig fel i en molion. Men herr Daneils motion i år är ju en ordagrann avskrift av motionen från förra året. Herr Danell har alltså haft ett år på sig för atl rätta eventuella fel. Hur är det då möjligt att han i motionen frångår en princip som han säger att det enligt hans egen uppfattning inte finns anledning att frångå? Och hur kan han göra det två år å rad?

Nu är utskottet enigt om alt motionen bör avslås, men tyvärr vill

de borgerliga stryka den litet medhårs, och de vill atl riksdagen skall göra ett uttalande. I herrar Björcks i Nässjö och Nordins inlägg kom del fram framför allt tre huvudargument lill förmån för delta.

Det första huvudargumentet är: Direktreklam med hjälp av dataregister kan vara ett hot mot den enskilda människans integritet. Ja, visst kan del vara så. Det är därför vi har infört dalalagen och datainspektionen. Och anser vi all skyddet ändå inte räcker skall vi naturligtvis skärpa lagen och skärpa kontrollen. Men man löser inte det problemet genom att ändra ägarintressena i ett'av de direktreklamförelag som finns. För de enskilda människorna, som får direktreklamen, märks del ingen skillnad mellan om avsändaren köper sina tjänster av förelagen eller skickar i väg material från ett företag där han har ägarposilion.

Jag delar på många punkter herr Nordins kritiska syn på direktreklam. Jag anser att den bör hållas i myckel strama tyglar. Men låt oss då göra det och låt oss inte förvilla bilden genom alt tala om någonting annat. På det här området är det alldeles uppenbart alt förändring av ägarförhållandena i ell av de många direklreklamföretagen inte löser de problem som kan vara förenade med direktreklam.

Det andra huvudargumentet innebär att man säger: Om ett politiskt parti har ägarintressen i ett direktreklamföretag kan det ge ekonomiska och andra fördelar till det partiet. Det är naturligtvis riktigt, på samma sätl som moderalerna kan ha ekonomiska fördelar av att de äger fastigheter, på samma sätt som ett borgerligt parti kan ha ekonomiska och andra fördelar av atl del äger en monopoltidning. Del gör de i mycket stor omfattning som bekant. Skall vi också uttala betänkligheter mot att partierna äger fastigheter, tidningar och andra lillgångar som kan ge fördelar? Skall vi kanske rent av tillsätta en grupp som går igenom partiernas lillgångar och ser efter vilka av dem som kan tänkas ge fördelar åt partierna och om partierna i så fall skall avhända sig äganderätten till dem?

Det tredje huvudargumentet som man för fram formuleras i reservationen på detta sätt:

"Dessutom kan en situation lätt uppstå där övriga partier inte anser sig kunna utnyttja företagets tjänster ulan risk för att deras planerade verksamhet kommer till ägarens kännedom."

Har ni tänkt på att man med samma rätt kan använda den här formuleringen om t. ex. socialdemokraterna vill annonsera i en borgerlig monopoltidning? Jag vill inte slälla mig bakom den här formuleringen, därför att den bygger på förutsättningen att de anställda inle upplräder på ell korreki sätl, men om man använder formuleringen om direkt reklamförelag kan man med minst lika stor räll göra det när det gäller monopoltidningar och annonsering. Formuleringen skulle i det fallet bli: En situation kan lätt uppslå där övriga partier inte anser sig kunna utnyttja tidningens annonsljänster utan risk för atl deras planerade verksamhel kommer till ägarens kännedom.

Har ni dessuiom tänkt på alt en annan konsekvens av ert resonemang

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Förbud för politiskt paiti att inneha ägarintressen i direktreklamföretag

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Förbud för politiskt parti att inneha ägarintressen i dhvktreklamföre-tag

är följande. Ni säger att om en politisk motståndare visserligen inle driver men i alla fall äger ell direkireklamföreiag, kan del hända atl man drar sig för alt använda det. Del kan komma till ägarens kännedom. Tänk om alla partier skulle resonera så! Del är Ju ingen hemlighet atl privata ägare till reklamföretagen som regel har borgerliga sympatier. Det finns t. o. m. exempel på all myckel aktiva representanter för ett borgerligt parti haft intima relationer med direktreklamföretag.

Hur skall man slälla sig i sådana fall? Hur skall ell parti ställa sig till reklamförelag som ägs av privatpersoner, som mycket väl kan vara starkt intresserade av all partiet råkar ut för allvarliga motgångar? Kan inte konsekvensen av ert eget resonemang bli motsatsen till det ni säger? Kan man inle lila på att de anställda upplräder korrekt, borde egentligen varje parti skaffa sig ett eget reklamförelag för alt trygga sina intressen.

Del kunde vara frestande atl säga all vad det här är fråga om är att under principiell täckmantel försöka ge socialdemokraterna ett tjuvnyp och att det är ungefär vad de borgerliga kan enas om i nuvarande läge. Men så enkell får det väl inle lov att vara, och jag vill inte heller göra påslåendet, ty vi har ändå seriösa partier här i riksdagen. Men vi måste göra klart rent konkret - och det har ni inte gjort - vad det är i Direktus reklambrev som är eller kan bli ett hot mot integriteten eller demokratin. Vi måste försöka alt ge en konkret beskrivning av vad del är som utgör hotet.

Herr talman, jag ber all få yrka bifall till utskotlets hemställan.

Hen BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Herr Bergqvist måsle ha en myckel otacksam uppgift här i kammaren. Såvitt Jag kan förslå har herr Bergqvist en radikal grundinställning och är kritisk mot en rad företeelser i samhället. Reklam är någol som vi i andra sammanhang hört herr Bergqvist vara kritisk mot. Men så snart socialdemokratiska partiet är involverat är alla betänkligheter bortblåsta hos herr Bergqvist, oavsett vilka frågor del gäller. Då är han den nitiske försvarsadvokaten, en Henning Sjöström i miniatyr, här i kammaren.

Herr Bergqvisls anförande handlade Ju inte om det som motionen tar upp. Han gjorde svepande generaliseringar och han talade om andra företeelser, men han vägrade att gå in i en sakdiskussion. Han talade om detaljer i stället för om det principiellt intressanta.

Jag har i min hand, herr Bergqvist, ell intressant aktstycke, en bok med titeln DR-guiden, utgiven av Direktus AB. Jag skall cilera ur den för alt visa vilka metoder och vilken inställning ett nära nog helägt socialdemokratiskt reklamföretag har Just till reklamen.

På s. 11 slår del: "Direktus näringsregister är en ny typ av register som ger dig utökade möjligheter atl arbeta bättre och effektivare med

direktreklam.-- Du kan i princip skräddarsy dina målgrupper helt

enligt egna önskemål."

Och vad är det för målgrupper? Ja, det är en lång rad målgrupper

som man erbjuder företagen all köpa. En intressant målgruppsuppräkning finns på s. 97. Den har rubriken "Ideella och kulturella organisationer", och där finns organisationer angivna i följande ordning: "religiösa organisationer, svenska kyrkans församlingar, frikyrkliga församlingar, övriga ideella och kulturella organisationer, politiska organisationer, nyk-terhetsorganisalioner samt konsument- och moiororganisationer. Man skulle kunna fortsätta att läsa en hel del och plocka fram särskilda register för hund- och hästkapplöpningar, djurparker och nöjesfält och allt annat som Direktus erbjuder sina kunder.

Så sade herr Bergqvist någonting om dala och menade au det väl inte var så farligt, i alla fall inte när det gällde Direktus. Men vad slår det på s. 105 i Direktus egen reklambroschyr? Jo, att "byggfaktaregistret ger dig tillgång till en hell unik dalabank som innehåller kompletta uppgifter om alla planerade och pågående byggprojekt här i landet". Man exemplifierar vidare vad man kan klara av på det här området: "Du kan t. ex.", skriver man på s. 108, "beställa etiketter på alla skolor med utlyst entreprenad som ligger i Stockholms län. Du kan också beställa adress-elikell till byggherrar, som planerar alt bygga till industrilokaler eller lager." Om vi går lill s. 112 - och nu lycker jag det börjar bli verkligt intressant! - finner vi där "Konsumenlregistrets innehåll". Det upptar 8,3 miljoner människor enligt den här braskande reklamen. Vad är det för uppgifter, herr Bergqvist, som man lämnar där? Jo, man erbjuder följande selekteringsmöjligheter: Personnummer, namn, bostadsadress, postnummer och ortsadress, kön, civilstånd, egen inkomst eller familjeinkomst, barnens anlal och ålder, län/kommun/församling, blockregion, tätorlsgrad. Man talar om - fortfarande på s. 112 - följande: "Registret ger t. ex. möjligheter att selektera på gifta kvinnor i åldrarna 255 år boende i orter med 50 000-100 000 invånare. Genom att kombinera rned fastighelsägarregistret" - här är man också duktig! - "kan man dessutom lägga till någol kriterium, exempelvis atl de ska bo i enfa-miljsvilla." Och då kan man också bryta ner på hustyp. På s. 116 talar man om hur bra man är i del fallet. Detta har verkligen en slor betydelse för den principfråga som vi diskuterar. På den sidan bryter man i det här företaget, som ägs av det socialdemokratiska partiet, ner så här långt: "En våning utan källare och inredd vind En våning med källare men utan inredd vind

En våning med källare och inredd vind eller suterrängvåning". - Jag skall inte forisälla att räkna upp alla de noggranna klassificeringstyper som fortsätter på s. 116.

Jag skall inte läsa mer ur den här DR-guiden, även om del där vimlar av uppgifter av del här slaget, som del sannerligen skulle vara intressant att fortsätta att titta på.

Om man nu, herr talman, har en kritisk inställning till direktreklam eller till reklam över huvud taget, är del naturligtvis särskilt intressant, om ett politiskt parti som här i riksdagen har ett ston inflytande går in och engagerar sig så kraftigt som man har gjort på detta område och

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Förbud för politiskt parti att inneha ägarintressen i direktreklamföretag

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Förbud för politiskt parti att inneha ägarintressen i direktreklamföretag

har sådana selekteringsmöjligheter alt man i en valrörelse - eller i bearbetningen av väljarna mellan valrörelserna - kan ha i stort setl varenda medborgare på dala, eller vad del nu kan vara fråga om, in i minsta detalj.

Det är därför, herr talman, som vi i utskottet har sagl alt vi känner oro inför denna utveckling, med ett politiskt parti involverat. Vi vill inte lagstifta, men vi har ansett atl det borde ankomma på del politiska partiet självt att kritiskt granska sin egen verksamhet och vidta de åtgärder som kan behövas.

Den självkritiken har vi emellertid på intel sätl fåtl höra någonting om i dag av herr Bergqvist; enligt hans resonemang lycks problemen vara minimala - så länge det är fråga om ett socialdemokratiskt företag!

Hen NORDIN (c):

Herr talman! Till skillnad från herr Björck i Nässjö vill Jag inte använda tiden här i talarstolen lill alt göra reklam för Direktus. Jag har för min del sett den här frågan mera ur principiell synpunkt, och det ger mig anledning lill några kommentarer till herr Bergqvisls inlägg.

Herr Bergqvist sade rent allmänt att herr Björck och Jag är vårdslösa med fakta och nämnde såsom ett exempel på detta atl jag gjorde gällande att socialdemokraterna äger 85 "i av Arebolagen, medan herr Björck ansåg att det bara är 75 %. Men den siffra jag har nämnt liksom de uppgifter i övrigt jag gett om förelaget har jag hämtat ur de handelskalendrar som finns i biblioteket, och kalendrarna bygger i sin lur på uppgifter från de förelag som de omfattar. Finns det felaktiga siffror i dem på den här punkten, lär det i så fall vara företagets fel. Jag ger gärna herr Bergqvist tillfälle au nu tala om, vad som är den rätta siffran. Om 85 "<) är fel. så säg ål företaget att rätta sina uppgifter till nästa kalender, så kommer vi ifrån det felet!

Man kan bedriva direktreklam på flera sätt. Det är ju inte alls nödvändigt att göra det med användning av dataregister, men om man gör del gäller självfallei dalalagen, och daiainspekiionen kopplas in. Vi vei all denna inle har exisieral så länge. Herr Bergqvisl och jag har lill-sammans va"il på siudiebesök hos daiainspekiionen, och där fick vi lära oss atl vad man i första omgången framför allt får syssla med är alt granska de nya register som läggs upp. Sedan är frågan hur dessa register används, och det är där direklreklamföretagen kommer in.

Som jag sade är det här för mig mera en principiell fråga - eller en moralisk fråg.. Vad skall politiska partier egentligen ägna sig åt? Skall de syssla med allting, skall de vara en diversehandel?

Jag fäste mig speciellt vid att herr Bergqvist avslutningsvis sade atl han delade min kritiska syn på direktreklamen. Men samtidigt tycker han att det är helt okej att socialdemokralin - ett av de gamla folkrörelsepartierna i vårt land - så djupt och så starkt har involverat sig i den här typen av affärsverksamhet. Har herr Bergqvisl aldrig någon gång funderat över det gamla manande ordspråket: "Där lagen lar slut, där lar hedern vid"?

Hen BERGQVIST (s):

Herr talman! Herr Nordin sade nu atl det här företaget kanske lämnat felaktiga uppgifter om sin egen situation. Men vad jag i all enkelhet tillät mig påvisa var att herr Nordin lämnade en siffra och herr Björck i Nässjö en annan, och jag påstod att båda siffrorna inte kunde vara riktiga på samma gång. Delta tog jag som ell exempel på atl man i den borgerliga propagandan handskas litet vårdslöst med uppgifterna; Jag lämnade också ett par andra exempel. 1 och för sig skulle jag kunna gå tillbaka till 1973 års motion och rada upp det ena exemplet efter det andra på felaktiga uppgifter från borgerligt håll.

Jag lycker inte alt herr Nordin klart skiljer ut vad den här diskussionen handlar om. En sak är ju frågan om partiernas engagemang i affiirs-verksamhet över huvud taget. Skall och bör partier köpa tidningar, äga fastigheter och ha andra lillgångar? Om det kan man ha en diskussion. En annan diskussion gäller direktreklamen. Bör den begränsas? Bör vi införa restriktioner för den? Finns det anledning att rikta kritik mot utformningen av direktreklamen? Vi måste göra grundläggande distinktioner när vi för vår debatt.

Herr Björck gick upp och sade att herr Bergqvist brukar i andra sammanhang tala kritiskt om reklam osv., men så fort socialdemokraterna är inblandade är alla betänkligheter bortblåsta. Då är det plötsligt bra med reklam, då har han inga som helst hämningar.

Herr Björck och Jag har haft fiera debatter i kammaren, och Jag vill inte säga alt de har varil av särskilt god kvalitet. Del har lyvärr varil rena sluggerfesierna ibland, och Jag vill inte gå ifrån mitt ansvar i sammanhanget. Men hur skall vi över huvud taget kunna föra en vettig dialog, om herr Björck kan komma med sådana påståenden trots att jag i mill tidigare inlägg uttalade att Jag är kritisk mot reklam? Jag lycker att reklamen - budskap om varor och tjänster - totalt sett har för stor plats i det svenska samhället, och jag är intresserad av all man håller reklamen i schack på olika säll. Efter del all jag i mitt- första inlägg hade gjort denna mycket klara deklaration kom alltså herr Björck upp och sade att herr Bergqvisls betänkligheter, som han yppar i andra sammanhang, är fullständigt bortblåsta. Då frågar man sig: Hur skall vi kunna föra en saklig diskussion i fortsättningen, om vi inle ändå försöker lyssna och förstå lilet grand av vad som sägs i inläggen?

Nu citerar herr Björck en reklambroschyr från Direktus. Jag förstod inte alls vad delta all man kan få information om byggföretag - vad del är för entreprenader på gång - har att göra med den personliga integriteten. Det är väl en hell annan diskussion. Det är egentligen inte något negativt ur den personliga integritetens synpunkt att det kommer fram upplysningar om byggprojekt osv. Det avgörande är sådan direktreklam som riktar sig till enskilda människor.

Herr Björck citerade alltså ur denna broschyr och talade om ett kon-sumentregisier på 8,3 miljoner människor - inte dåligt med tanke på våra befolkningstal i Sverige. Men vad han inte sade är del helt avgörande

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Förbud för politiskt parti att inneha ägarintressen i direktreklamföretag

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Förbud Jör politiskt parti att inneha ägarintressen i direktreklamföretag

i sammanhanget, nämligen atl Direktus inte förfogar över det konsumentregistret. Del är DATEMA - ell av Johnsonkoncernen ägt företag - som har delta register. Dit kan Direktus vända sig och få uppgifter, och dit kan även moderata samlingspartiet vända sig för att få uppgifter. Atl herr Björck inte nämnde detta i.sitt inlägg är desto mer beklagligt som han förra året lämnade en direkt felaktig uppgift på denna punkt. I riksdagsdebatten sade han då: "Det kan inte vara en lämplig lingens ordning att omfattande dataregister på delta sätt ligger i händerna på ett enda politiskt parti." Skall man här söka en spindel i nätet, så måsle det bli Johnsonkoncernens företag DATEMA, som har 8 miljoner adresser, inklusive hemadresser. Del är dit som alla partier får gå om de vill göra personligt riktad reklam.

Direktus har inget personligt dalaregister. Del har ett adressregister -ell företags- och yrkesregister. Det finns inga hemadresser i den vanliga meningen. Man har en sextondel så många adresser som DATEMA har. Ur integritetssynpunkt är detta register inte alls av samma allvarliga typ som ett personregister. Datainspektionen har klart slagit fast atl ett adressregister av Direktus typ icke är ell hot mot den personliga integriteten.

Min fråga kvarstår: Om det här verkligen hade varit risker för den personliga integriteten, varför har de borgerliga representanterna i datainspektionen då inle inskridil och krävt ylteriigare restriktioner? Era inlägg innebär ju ell underkännande av deras handlande eller brist på handlande, såvida del inte är på det sättet att ni har en felaktig verklighetsbeskrivning.

Jag skall med tanke på herr Björcks beskrivning av Direktus också med ytterligare några ord ange vad det egentligen är fråga om.

Direktus är inget slort företag i och för sig. Det är ändå ett välskött företag, och själva finessen med det ligger i alt man där har samlat tryckning, kuvertering och frankering - allt i ett paket. Del är det som man ofta trycker på i sammanhanget. Men förelaget förfogar inle över några register som skulle vara speciellt anmärkningsvärda.

Vad företaget framför allt sysslar med är att skicka information från producenter till andra producenter, att sända ut fakturor, att sända ul prenumererade tidningar och atl sända ut fackliga medlemsbevis. Valinformation som sådan är en liten del av den totala verksamheten. Inom parentes kan Jag säga att när det gäller valmaterial över huvud taget som kommer i brevlådorna, så är det mesta oadresserat och del är hell enkell valarbetare som delar ui det ulan au det är kopplat med utsändning via posten.

Del går alltså inte att hävda att något slags direktreklamkapacitet här håller på att byggas upp på ett skadligt sätt - någol slags kapacitet som kan utnyttjas som ett hot mot medborgarna, en syslemalisk påverkan.

Pågår del en monopolisering av direklreklambranschen? Della har de borgerliga partierna här inte påståll. Borde inle socialdemokraterna ha större räll all klaga över alt kanske 80 % av dagslidningsexemplaren slöder borgerliga partier och intressen, alt vi har borgerliga monopoltidningar i stora städer och i vikliga regioner i det här landet''

Herr BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! För att inte locka fram herr Bergqvisls sluggerinslinkter skall jag fatta mig kort.

Jag tycker att det är svagt av herr Bergqvist all uppehålla sig så mycket som han gör vid frågan om det är 75 eller 85 % ägarintressen för SAP. Resten ligger ju i vilket fall som helst på del närstående Folkparkernas centralorganisation. Det kan väl ändå inle vara någol särskilt seriöst argument i den här debatten.

Dessuiom instämmer jag med herr Nordin: Säg då själv vilken procentsiffra som är den korrekta! Den upplysningen borde väl herr Bergqvisl lämna kammaren, eftersom det nu kanske är lilet svårt atl få reda på vad som egentligen gäller. Men det är alltså av underordnad betydelse.

Jag har, herr lalman, citerat ur boken DR-guiden därför all den bl. a. visar att del socialdemokratiska partiet på direktreklamområdet är minst lika framme som vilket prival förelag som helst när det gälleratt använda metoder som det i andra sammanhang kritiserar. Jag tycker att kritiken mot reklamen på de socialdemokratiska partikongresserna eller i andra sammanhang måste klinga väldigt ihåligt när man ger ut sådana här broschyrer, när man bedriver en verksamhet - som Jag här har visat med citat från det egna materialet - som säkerligen av många, många människor uppfattas som närgången eller t. o. m. otrevlig. Man kan inte både äta upp kakan och ha den kvar, herr Bergqvist. Men del är vad socialdemokraterna försöker göra i reklamfrågan.

Min respekt för det socialdemokratiska partiets syn på reklamen i del här landet skulle vara betydligt större om man levde som man lärde. Men det har man uppenbarligen ingen lanke på alt göra. Då måste det väl finnas någon motivering för det, och den motiveringen är med all säkerhet alt del från olika synpunkter innebär så stora fördelar att inneha ett marknadsledande direktreklamföretag atl socialdemokraterna har gjort bedömningen alt det är värt risken och kritiken. Man har i sin bearbetning av svenska folkel med hjälp av direktreklam en så stor fördel av Direktus atl man har beslutat sig för att inle bara behålla företaget utan också satsa på all där använda sig av det absolut modernaste inom direktreklamområdet.

Slutligen talade herr Berqvist om datainspektionen. Jag tror atl den gör vad den kan för att hindra avarter på detta område. Men vad reservationen gäller, herr Bergqvist, är inte reklamen som sådan eller in-legriletsfrägorna som sådana, ulan det är kopplingen mellan reklam-iniegrilet och del socialdemokratiska partiets ägarintressen i ett marknadsledande företag. Del är den kopplingen som gör denna fråga beiydligi mera känslig än om det hade varil ett annal företag. Men det är den kopplingen som herr Bergqvist inle vill eller inte kan förslå.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Förbud för politiskt parti att inneha ägarintressen i direktreklamföretag

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Föl-bud för politiskt parti att inneha ägarintressen i direktreklamföretag

som reguljär verksamhet. Man innehar ägarintressena. Självklart är del min bestämda uppfattning att om det finns anledning atl kritisera bolagets reklam, så skall man kritisera den lika hårt som man skall kritisera missförhållanden över hela fältet. Jag lycker atl man skall la ett gemensamt grepp på reklamen, ivinga den tillbaka i omfattning och över huvud tagel se lill att sådana fall inte inträffar som herr Nordin talade om, alltså att mödrar vilkas barn har avlidit får reklamförsändelser som gratulerar dem lill att ha blivit mödrar osv. Sådani skall inle få förekomma. Det skall man ingripa emot. Det finns på reklamens område mycket all göra för alt komma till rätta med sådana avarter.

Men vad ni har hängt upp denna fråga på är, all ni har sagl atl här finns det stora dataregister som systematiskt kan utnyttjas föratt påverka människorna politiskt på ett sätl som innebär ell hot mot den personliga integriteten. Och då har jag påpekat alt Direktus inte har några sådana dataregister. De registren finns i det av Johnsonkoncernen ägda företagel DATEMA. Del är där man har de personligt känsliga uppgifterna.

Visst är delta någol som vi har anledning att se upp med, alltså atl det finns stora register som kan kombineras på olika sätl och därigenom utgöra ett hot mot medborgarnas integritet. Del är eti mycket allvariigi problem. Och om vi inte har funnit de rikliga kontrollerna för hur DATEMA skall få lämna ut sina uppgifter - ja, då får vi skärpa de kontrollerna. Då får dalainspektionen kopplas in. Och jag har då bara noterat alt de borgerliga ledamöterna i datainspektionen inte har tagit några initiativ för att skärpa restriktionerna utöver vad som redan gäller.

Vad är del konkret ni uttalar betänkligheter mot i reservationen? Är del betänkligheter mot ägarkoncentraiion? Är det betänkligheter mot monopoliseringslendenser? Är det betänkligheter mot direktreklamens utformning? Nej, det är ingenting av delta. Vad som anförs i reservationen är betänkligheter mot alt ell politiskt parti innehar ägarintressen i ell förelag. Men ni uttalar inte betänkligheter mot atl personer som är starkt partipolitiskt engagerade innehar ägarintressen. Ni uttalar inte betänkligheter mot att bolag som ger stöd åt politiska partier innehar ägarintressen i direkireklamföreiag. Ni sätter över huvud taget inle in era betänkligheter i en diskussion om makten över opinionsmedlen.

Jag har ingen anledning att tala för vänsterpartiet kommunisterna, eftersom vi är motståndare lill det partiet. Men låt mig ändå ta det partiet som ett exempel. Om det är så att er analys är riktig - den bygger på förutsättningen atl de anställda i ell direkireklamföreiag inle upplräder korreki utan läcker förtrolig information till ägarna - hur blir då lägel för vänsterpartiet kommunisterna? Kommunisterna har såvitt Jag vet inga ägarintressen i reklamföretag. De kanske rent av har anledning alt tro att samtliga som har ett dominerande ägarinflytande i direklreklamföretagen är motståndare till kommunisterna. I varje fall kan del vara svårt för dem att veta någonting om motsatsen. Hur skall då de göra för alt med trygghet kunna utnyttja direktreklamen? Konsekvensen av ert resonemang borde då vara att vänsterpartiet kommunisterna borde

skaffa sig ett eget förelag för atl vara på den säkra sidan. Men vad ni gör är att uttala betänkligheter mot en ulveckling där politiskt parti över huvud taget innehar ägarintressen i direkireklamföreiag.

Hen NORDIN (c):

Herr talman! Herr Bergqvisls senaste anförande ger mig tyvärr anledning att förlänga den här debatten. Han ställde en rad frågor till reservanterna, och de tarvar faktiskt svar.

Först lill datalagen. Det borde vara herr Bergqvisl välbekant att centern motionerade om en översyn av datalagen. Det sade konstitutionsutskottet och riksdagi-n Ja till. Vi vill alltså ha en fortsatt och hårdare kontroll på del området. Erfarenheterna av hur lagen har verkat måsle fram.

Cenlern tillhör inte de partier som lar emot anslag från företag över huvud taget, allra minst från dem som bedriver direktreklamverksamhet. Jag vet inte hur herr Bergqvisls parti gör.

Cenlern är motståndare till maktkoncentration över huvud taget. Det är inte heller herr Bergqvist obekant. Ändå rabblar han upp alla dessa frågor. Är del inte, herr Bergqvist, den ömma tån i den här debatten som är skälet till dessa många frågor?

1 den politiska debatten, den som förs ute i buskarna, framställer socialdemokraterna, och kommunisterna också för all del, det som något suspekt alt driva företag och vara företagare. Är det därför detta känns lite besvärande? Hur går lära och leverne ihop?

Del må vara hänt om man har den inställningen att politiska partier skall vara företagare i största allmänhet, aktieägare i en rad förelag. Men la då konsekvenserna av det och sluta upp med atl ute på fältet vara kritiska mot företagsvärlden i allmänhet!

Herr BERGQVIST (s):

Herr talman! Även centerpartiet har vissa tillgångar, såvitt mig är bekant. Det händer t. o. m. atl man köper monopoltidningar och att dessa delas ut som gralisexemplar i brevlådorna och därmed får utformning som direktreklam.

Om vi skall diskutera partiernas förhållande lill affärsverksamhet, skall inte den har frågan tas upp i den meningen att man skall uttala betänklighet mot ett enda direktreklamföretag, utan då måste man ta upp frågan om partiernas tillgångar över huvud laget. Det är detta som jag har velat framhålla med mina inlägg.

Om personuppgifter från data lämnas ut till direktreklamföretag på ett sätt som kan utgöra ett hol mot den personliga integriteten är det dalainspektionens skyldighet atl inskrida. Då är det dess skyldighet att se till att det inte förekommer genom att föreskriva skärpta bestämmelser. Den verkligt stora frågan blir i så fall: Om del nu är så allvarligt som herr Nordin och herr Björck i Nässjö har sagl, varför har då inte centerpartiets och moderaternas representanter i datainspektionen tagit initiativ för att komma till rätta med detta?

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Förbud för politiskt parti att inneha ägarintressen i direktreklamföretag

Nr 16 Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels re-

Onsdaeen den servationen av herr Werner i Malmö m. fi., och förklarades den förra

5 november 1975 propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Björck i

--------------- Nässjö begärt votering upplästes och godkändes följande voteringspro-

Mihtärs niedver- position:

kan vid stillande av

upplopp i samband Den som vill alt kammaren bifaller konslituiionsutskotiets hemställan

med arbetskonfiikt i betänkandet nr 19 röstar ja,

m. m. den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herr Werner i Malmö

m.n.

Vid omröstning genom uppresning förklarades tvekan kunna råda angående resultatet, varför votering med omröstningsapprat verkställdes. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 161 Nej - 161

Då sålunda de avgivna rösterna var lika delade, gavs propositioner på att ärendet skulle dels återförvisas till utskottet, dels avgöras omedelbart, och förklarades den senare proposiiionen vara med övervägande ja besvarad.

Herr talmannen nedlade i rösiurnan en ja-sedel och en nej-sedel, varefter på herr talmannens anmodan herr Andersson i Edsbro (c) ur urnan upptog den ena av dessa båda sedlar, och befanns denna innehålla nej.

Kammaren hade alltså i enlighet med nej-propositionens innehåll bifallit reservationen av herr Werner i Malmö m. fi.

§ 10 Föredrogs Justiiieutskotteis betänkande

1975/76:1 med anledning av motion om försöksverksamhet med ordningshållning i nöjesarrangörs egen regi

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11 Militärs medverkan vid stillande av upplopp i samband med arbetskonfiikt m. m.

Föredrogs jusiitieutskottets belänkande 1975/76:3 med anledning av moiioner om militärs medverkan vid stillande av upplopp i samband med arbetskonfiikt m. m.

I detta betänkande behandlades motionerna

1975:718 av herr Hermansson m. fl. (vpk), vari hemställts alt riksdagen
32 hos regeringen begärde utredning och förslag hur i lag skulle införas

bestämmelser som omöjliggjorde all militär användes mot fredliga arbetare vid arbetskonflikter, samt

1975:720 av herrar Olsson i Kil (fp) och Petersson i Röstånga (fp), vari hemställts att riksdagen hos regeringen skulle anhålla om en översyn av lagstiftningen angående militärs medverkan vid stillande av upplopp.

Utskottets hemställde

1. att riksdagen skulle avslå motionerna 1975:718 och 1975:720,

2. atl riksdagen skulle ge regeringen till känna vad utskottet anfört om kungörelsen (1969:856) om militär räddningstjänst m. m.

Reservation hade avgivits av herr Petersson i Västerås (vpk) som ansett att utskottet under I bort hemställa

alt riksdagen med bifall till motionen 1975:718 och med anledning av motionen 1975:720 hos regeringen begärde utredning och förslag syftande till lagstiftning som omöjliggjorde att militär personal användes vid arbetskonflikter.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Militärs medverkan vid stillande av upplopp i samband med arbetskonfiikt

m. 777.

Hen SVENSSON i Malmö (vpk):

Herr talman! Staten är aldrig neutral. Staten är part i varje social konflikt. Historiskt har svensk och internationell arbetarrörelse varit helt på det klara med detta. Hjalmar Branling, som en gång motionerade i samma ärende som delta, talade om arméns dubbla uppgift, dvs. alt den hade som ett ändamål all i den härskande klassens intresse kunna sättas in mot arbetarklassen. Karl Liebknechl myntade det berömda uttrycket att den tyska armén såg sin främsta fiende i det egna landet - der Feind steht im eigenen Lande - dvs. hos Tysklands arbetarklass och folkflertal.

Del har därför alltid varit en strävan från arbetarrörelsen att genom olika lagreformer söka begränsa möjligheterna för myndigheter atl sälta in militär i sociala konflikter på inrikesplanet. Modernt och förnuftigt länkande yrkesmilitärer av i dag med sinne för den allvadiga konstitutionella sidan av detta problem inser sannolikt dess natur och betackar sig för att dras in i den typen av konflikt.

Också konstitutionellt sett är mililäranvändning i inrikeskonflikter en ytterst allvarlig fråga. Tvångsmekanismer och Ivångsorgan finns naturligtvis i varie samhälle, som bygger på klasser och där det finns skilda intressen. Del svenska klassamhället har - och måste ha - sin speciella vålds- och ivångsapparat. Men det är skillnad på civilt våld och militärt våld. Den civila - dvs. polisiära - apparaten bygger på delvis andra principer och har andra kontroller över sig än den militära. Polisiära förband har mindre möjligheter alt agera självständigt. De är mer bundna av fortlöpande politisk insyn. De representerar inle samma massiva typ av maktfaktor som den tungt beväpnade militären.

Överanlvardar man civila uppgifter till militära myndigheter är alltid risken stor alt de civila myndigheterna tappar greppet och tvingas följa kommenderande militärs dispositioner. Därtill kommer all militärs in-

Nr 16 sättande alltid uppfattas som en utmanande och kvalificerad form för

Onsdagen den maktkamp, som snabbi kan leda lill upptrappningar och okontrollerbara

5 november 1975 situationer. Dessa ökar vanligtvis ylteriigare militärens makt över si-

--------------- luationen och de civila myndigheternas faktiska undanträngande från

Militärs medver- scenen.

kan vid stillande av Herr talman! Länge har Ådalshändelserna 1931 utgjort en polilisk-
upplopp i samband psykologisk barriär mot tanken på atl sälta in militär exempelvis vid
med arbetskonfiikt strejker här i Sverige. Men året 1931 blir allt avlägsnare. En ny generation
m. 777. politiker och ämbetsmän träder till. 1 ett skärpt läge kan den inte vänlas

ha samma reaktion inför problemet som de vilka fick uppleva den okontrollerade militära skottlossningen i Lunde.

Lagar skrivs inle för de normala situationerna. De skrivs för att tjäna som vägledning i tveksamma eller onormala lägen. Man kan dä formulera lagarna på två sätt beroende på vilken maktgrupp man representerar och vill främja. Man kan formulera lagen så, att den ger myndigheterna själva möjligheter atl bestämma, när militär kan inkallas i civila konfiikter. Man kan också skriva lagen så, alt den klart säger i vilken typ av konfiikt militär får och icke får användas.

Herr talman! Det är farligt och otillfredsställande atl det i förarbetena till gällande lag tyvärr har kommit in ett generellt kryphål. Detta kryphål ger en regering rätt att på grundval av sin egen subjektiva bedömning påkalla militär aktion i en inrikes konfiikt. Ingenslans är del i förarbetena kommenterat vad för slags konflikt del skall röra sig om, inte i någon preciserad form i varje fall. Ingenstans står att det måste vara någon speciellt farlig konflikt. Det slår heller ingenstans att det måsle vara en konflikt där öppet eller väpnat våld kan väntas komma till användning. Bedömningen av vilken konflikt som enligt lagen rättfärdigar militärs insättande ligger uteslutande på den för tillfället sittande regeringens gotlfinnande.

Vänsterpartiet kommunislerna kritiserar detta juridiska och politiska tillstånd. Enligt vår mening är det en fara att en så viktig lagstiftning, gjord för så ödesdigra situationer, är så svävande och subjektiv. Enligt vår mening bör bestämda typer av inrikes konflikter uttryckligen undantas från de fall när militär över huvud taget kan sältas in. Dit hör, anser vi, alla slag av fackliga arbetskonflikter. Varje möjlighet atl sätta in militär vid en facklig konflikt är förkastlig. Det finns ingen saklig anledning all ha kryphål i lagstiftningen härom. Militär bör alltid generellt hållas ifrån den typen av situationer.

Vidare bör militär uttryckligen hållas utanför alla slag av konflikter,
där inte väpnat våld används eller löper uppenbar risk atl komma lill
användning och där det väpnade våldet i sä fall är relativt massivt eller
löper risk atl utövas av betydande grupper människor. Denna gräns
dragning bör uttryckligen fastslås i den av oss fordrade nya lagstiftningen.
Militärt manskap skall inte missbrukas för överklassens och arbetskö-
parnas intressen. Gällande lag tillåter detta. Den tillåter i princip an-
34 vändning av militär både för ordningsändamål och för strejkbrytare.

Hela lagens anda är ju märklig så till vida att den utgår ifrån att faran, som man säger sig skola ingripa emot, alltid förutsältes komma från arbelarsidan eller från människor som demonstrerar, människor som har en avvikande uppfattning, som är oppositionella. Det är alltid därifrån faran kommer, enligt lagstiftarnas sätt att tänka. Vi menar att detta är ytterst farligt och förkastligt och dessutom i sak fel. Det kan precis lika gärna vara - och i regel är det på det sättet - de härskande intressena som genom provokationer eller genom att vidmakthålla olika former av sociala och Juridiska missförhållanden framkallar eller skärper konflikten. Därför är hela del juridiska tänkandet bakom denna lagstiftning felaktigt i så måtto att det utgår ifrån alt det härskande tillståndet och den härskande klassen i princip och i grunden har rätt.

Bakom vårt krav på en lagändring i det här stycket ligger inte bara den viktiga klassiska arbetarrörelseprincipen: Ingen militär mot fredliga arbetare. Där ligger också, som Jag antydde, en annan princip, nämligen att i en social konflikt är det inte bara fråga om atl skydda prival egendom och upprätthålla vad som ibland på ell mycket ytligt sätt definieras som lugn och ordning, ulan del är framför allt fråga om att söka roten och upphovet till konflikten. Dess lösande kan mycket väl kräva all privategendom och privata klassintressen får träda tillbaka. En regering, som ständigt insisterar på atl förbehålla sig rätten att i sociala konflikter sätta in militär, visar dels att den står på de konservativas och etablerades sida, dels att den inle är beredd atl inse konfliktens verkliga natur. En sådan regering är omogen all handha så farliga maktmedel i inrikespolitiken som väpnat manskap. Den bör följaktligen inte få någon laglig möjlighet härtill.

Herr talman! Jag yrkar bifall lill vpk-reservalionen.

Herr PETERSSON i Röstånga (fp):

Herr lalman! Efter att dels ha varit med om att behandla delta ärende i utskotlei och dels ha lyssnat till herr Svenssons i Malmö anförande, är min reaktion intresse och beklämning. Den intressanta delen har sin grund i herr Svenssons formfulländade framställning och de beröringspunkter som flnns mellan den kommunistiska motionen av herr Hermansson m. fl. och den liberala av herr Olsson i Kil och mig. Båda motionerna syftar - med delvis olika motiveringar - till att bringa klarhet i della ärende och till att förhindra atl militär trupp kan användas för att lösa sociala konflikter.

Beklämningen härrör i synnerhet från insinuationen atl liberaler i eventuell regeringsställning skulle kunna medverka lill att militär trupp användes för atl lösa konflikter. Det känns uppriktigt sagl rätt ruskigt atl läsa sådana insinuationer efter att själv ha varit med om alt bringa oklarheten ur världen så atl del entydigt fastslås att del inte är möjligt att använda militär trupp för sådant ändamål.

Därefter, herr lalman, vill jag deklarera min syn på frågan om att använda militär trupp för att stilla upplopp i samband med arbetskonflikter.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Militäi'S medverkan vid stillande av upplopp i samband med arbetskonfiikt m. m.

Nr 16 Alltsedan detta ärendes riksdagsbehandling 1969 har det funnits en

Onsdagen den oklarheter som i den allmänna debatten gett intryck av atl myn-

5 november 1975 digheter i vissa trängda lägen skulle kunna få använda militär trupp

--------------- för atl lösa sociala konflikter. När justitieutskottet har behandlat de två

Militärs medver- nu aktuella motionerna har ingen av de 13 remissinstanserna funnit något
kan vid stillande av som tyder på att sådan möjlighet finns. Men utskottet har, alla remiss-
upptopp i samband instanser till trots, funnit en kungörelse som i ett kritiskt läge kan ge
med arbetskonfiikt anledning lill feltolkning från myndighelsutövarens sida. Denne skulle
IV. m. ha kunnat bryta mot kungörelsens anda men knappasi mot dess bokstav.

Det har ändå funnits ett korn av sanning i den tveksamhet som oklarheten givit upphov till.

Det är närmast lagrådets yttrande 1969 som har vållat oklarhet. I della finns ett påpekande om att Kungl. MaJ:l kan bli nödsakad atl använda militär personal om polisens resurser inle är tillräckliga. Detta påpekande togs inte upp 1969 av dåvarande justitieministern. I riksdagens båda kamrar lämnades likalydande motioner. Motionärerna var alltså inte övertygade om klarheten. Det fanns enligt deras uppfattning fortfarande vissa luckor.

Vad lagrådet menade verkar fortfarande oklart. Det ser man t. ex. av Justitiekanslerns remissvar, där han säger atl lagrådets yttrande i 1969 års lagstiftningsärende torde ha tillagts vidare innebörd än vad som varit lagrådets avsikt med yttrandet.

JK är alltså inte helt säker på om lagrådet menade vad det skrev. Därav formuleringen "torde ha tillagts vidare innebörd". Är det då underligt att bl. a. vi motionärer har ställt oss frågande?

En annan oklarhet från behandlingen 1969 är första lagutskottets utlåtande där man säger: "Utskottet delar den åsikt som kommit till ullryck i lagrådets yttrande." Man frågar sig vilken åsikt det rör sig om. För det kan väl inte vara den som hävdar att Kungl. Maj:t kan sätta in militär trupp då polisens resurser inte är tillräckliga.

Del är klart, herr talman, atl detråder omfattande enighet om all del åligger polis atl upprätthålla ordning, liksom det är en vedertagen uppfattning alt militär inte kan och inte får sällas in för alt lösa sociala konflikter. Just därför måste vi, i synnerhet vid så här känsliga beslul, ha skrivningar som aldrig kan misstolkas och som är fria från oklarheter. Jag snuddar naturligtvis inte för ett ögonblick vid tanken att någon regering i vårt land skulle komma på en så befängd idé som att använda militär personal för alt lösa sociala konflikter. Över huvud taget tror Jag aldrig del skulle kunna fungera.

Däremot har jag ansett det vara viktigt med en omprövning av beslutel i riksdagen. Det gäller ju att en gång för alla få borl misstanken om att det över huvud tagel går att använda militär trupp i dessa sammanhang. Oklarheterna från 1969 måsle försvinna.

Efiersom nu alla remissinstanser klart deklarerar alt de finner alt militär
trupp inte kan användas mot t. ex. strejkande arbetare så anser Jag för
36 min del att dessa oklarheter är upplösta.

Dock, det måste Jag erkänna, har Jag blivit en aning förvånad över alt alla dessa instanser helt förbigått den kungörelse som Jusiitieutskottets kansli tagit fram och som i varje fall hypotetiskt skulle kunna ge anledning till tveksamhet i ett trängt läge. Någon gång har Jag kanske funderat över om det möjligtvis finns fler papper i delta ärende som skulle kunna ge anledning till misstolkning. Jag tror emellertid inte, herr talman, atl så är fallet.

Jag är nöjd med att utskottet genom många remissinstanser väl belyst delta ärende. Motionerna har, tycker jag, bidragit till att rätta till rådande oklarheter från föregående riksdagsbehandling och i den nu aktuella kungörelsen. Jag har därför kunnat ansluta mig till majoritetens skrivning i utskottsbetänkandet.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Militärs medverkan vid stillande av upplopp i samband med arbetskonfiikt m. m.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag beklagar att herr Svensson i Malmö inle har gjort sig besvär atl sälta sig in i det här ärendet på ett tillfredsställande sätt. Hans inlägg manar ju fram spöken från en situation som över huvud taget inte existerar, från en verklighet som är fiktiv.

Jag påslår all juslitieutskottet vid behandlingen av det här ärendet verkligen har gjort en noggrann rättsutredning och den rättsutredningen framgår med önskvärd tydlighet av betänkandet. Det finns alltså inle någon laglig grund för alt militär personal i dag skulle kunna användas mot, som det slår i motionen "fredliga arbetare vid arbetskonfiikter".

Jag vill erinra herr Svensson i Malmö om vad utskottet anför när det gäller lagreglering av de här frågorna. Vi hänvisar först till bestämmelserna i nya regeringsformen, som tillförsäkrar varje medborgare demonstrationsrätt, rörelsefrihet och skydd mot alt utsättas för påtvunget kroppsligt ingrepp. De regler som kan begränsa denna frihet får endasi stadgas i av riksdagen antagen lag. Exempel på sådana inskränkningar utgör självfallet brottsbalkens och rättegångsbalkens regleringar när det gäller beivrande av brottsliga förfaranden.

Vi kan således slå fast all ingrepp som sker i en enskild persons frihet utan stöd av lag som antagits av riksdagen är lagstridigt. Vi menar i utskotlei, med instämmande i det som justitiekanslern har anfört i sitt remissyttrande, att starkare legala garanlier mot obefogade inskridanden från regeringens och myndigheternas sida inte kan tänkas. Det motionärerna lalar om, nämligen att nuvarande lagstiftning inte är tillräckligt klar och således skulle medge alt militär insätts för att häva en strejk eller annan arbetskonfiikt, är alltså ett påslående som saknar verklighetsförankring.

Emellertid tog herr Svensson i Malmö själv upp ett problem: den konstitutionella nödrätten. Jag vill erinra om atl både utskotlsmajoriteten och reservanten refererar till den konstitutionella nödrätten och vi accepterar båda att en sådan nödräll finns. På den punkten råder det alltså inga delade meningar.

Men Jag tycker att det finns anledning att för det första påpeka för

Nr 16 herr Svensson i Malmö att vad ni benämner "lagen" i det här hänseendet

Onsdagen den är fel, för det finns ingen sådan lag. Det anses bara föreligga en konsti-

5 november 1975 tutionell nödräti för regeringen. Det finns alltså ingen lag som riktar sig

--------------- mot arbetarklassen, mot demonstranter och övriga som herr Svensson

Mditärs medver- Malmö nämnde.

kan vid stillande av För det andra vill Jag bestämt säga ifrån att den konstitutionella nöd-

upplopp i samband rätten på intet sätt berör den fråga som motionärerna tar upp, nämligen

med arbetskonfiikt hur man skall kunna förhindra att militär personal används mot fredliga

m. m. arbetare vid arbetskonfiikter. Den konstitutionella nödrätlen avser frågor

som gäller statskupper eller andra därmed jämförbara situationer. Jag

tror inte ens att herr Svensson i Malmö menar att det skulle föreligga

någon analogi mellan de situationer som motionen lar upp och dem som

den konstitutionella nödrätlen är avsedd att reglera.

Jag vill alltså be herr Svensson i Malmö att sätta sig in i lagstiftningsfrågan. Jag tror att ni då måste erkänna alt uiskoltet har gjort en grundlig rättsutredning. Det visar inte minst det exempel som herr Petersson i Röslånga log fram, nämligen alt vi, t. o. m. i en sådan detaljfråga som den kungörelse han nämnde, ber atl få ett förtydligande av texten så att det inte på något sätl skall kunna uppstå missförstånd.

Jag skulle till slut, herr lalman, vilja ställa en fråga till herr Svensson i Malmö. Ni står visserligen inte själv bakom reservationen, men i den finns en formulering, på s. 13 i mitten, där man talar om arbetarklassens berättigade anspråk på inflytande och makt. Man rekommenderar strejker, demonstrationer, generalstrejker och fabriksockupationer. Fabriksockupationer är, såvitt Jag förslår, en klart lagstridig åtgärd vare sig det sedan skall betecknas som egenmäktigt förfarande eller hur det skall rubriceras. Jag skulle vilja påpeka för kammarens ledamöter att vpk-reservalionen alltså innehåller en uppmaning till klart lagsiridiga beteenden, och jag skulle vilja höra förklaringen till att man menar sig kunna göra en sådan uppmaning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemslällan.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först säga lill herr Petersson i Röslånga att jag inte har insinuerat att någon speciell typ av regeringar skulle vara beredd atl använda militär personal på detta sätt. Jag har påpekat förhållandet att del ligger inom varje regerings gotlfinnande alt tillgripa denna typ av åtgärder i icke närmare specificerade fall. Det är en specificering av fallen som vi i första hand eftersträvat.

Lagrådets uttalande, som är ytterst intressant, ärju upphovet till själva kryphålet. Det kan knappasi vara så att ett "torde" som insmugit sig i en i sammanhanget rätl ovidkommande juridisk ämbetsmans utläggning om problemet kan vara någol skydd mot ett missbruk av detta. Hela den uppfattningen faller.

Vidare är det inle så, och det vill vi betona, att del är i lägen där
38 vedertagna uppfattningar råder som den här frågan kan aktualiseras, utan

den aktualiseras just vid sådana sociala konflikter där s. k. vedertagna uppfattningar faller eller där fördomsfria politiker är beredda att offra vedertagna uppfattningar till förmån för vad som är politiskt lämpligt och därför också har tillskansat sig ett kryphål för alt göra detta.

Del är de situationerna vi skall diskutera och inle dagens ur social synpunkt relativt lugna tillstånd.

Sedan kommer ett mycket inlressanl inlägg av fru Kristensson. Hon talar om den konstitutionella nödrätten. Ja, existensen av en konstitutionell nödräll bestrider vi naturligtvis inle heller. Vad del gäller är den konstitutionella nöd rätlens omfång, hur den är definierad och om den skall definieras av varje regering i den särskilda silualionen efter vad den regeringen finner lämpligt. I en artikel i Svensk Jurisltidning av jur. dr Sjöholm, betitlad Den statliga nödrätlen och dess problematik, nämns uttryckligen som exempel på att sådan nödräti kan föreligga: Andra händelser som i fredslid kan innebära fara för den inre säkerheten är exempelvis arbetskonflikter, olagliga demonstrationer.

Jag frågar: Skall vi ha det kryphålet eller skall vi täppa till det? Låt oss i så fall täppa till del inle med juristernas "torde" och med allmänna försäkringar om att en sådan här situation är alldeles orimlig i Sverige, ulan med klar blick för att detta kryphål vid andra förhållanden, vid onormala förhållanden, kan aktualiseras och bli utomordentligt fariigt.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Militärs medverkan vid stillande av upplopp i samband med arbetskonfiikt m. m.

Fru KRISTENSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad herr Svensson i Malmö senast sade vill jag, med all respekt för jur. dr Sjöholm som aren kunnig person, återigen rekommendera herr Svensson i Malmö atl la del av utskotts-betänkandet. Del är det vi skall diskutera här i dag och del är om detta vi skall rösta.

F. ö. vidhåller Jag all hur intressant problemet än är om den konstitutionella nödrällens omfång så kan det aldrig bli så slort enligt ulskolls-majoritetens mening att det på någol sätt kommer i närheten av de problem som tas fram i vpk-motionen.

Jag noterar med intresse att herr Svensson i Malmö icke kunnat ge någon som helst förklaring lill hur det kan vara möjligt atl man i den reservation som är fogad lill utskottsbeiänkandet liksom i vpk:s parlimotion kommer med en direkt uppmaning lilllagslridiga beteenden och menar alt sådana måste tryggas med lagliga medel.

Nr 16 samhällelig konflikt utbryter, där den privata egendomsrätten till pro-

Onsdagen den duktionsmedel ställs mot andra och berättigade sociala och politiska krav

5 november 1975 folkflertalets sida, där menar vi att folkflertalets krav skall erkännas

--------------- som legitima.

Militärs medver- Det är skillnaden mellan oss och fru Krislensson. För fru Kristensson

kan vid sållande av är egendomsrätten heligare än både demokratin och den fredliga sam-

upplopp i samband hällsomvälvningens genomförande.

rhed arbetskonfiikt

m. m. Fru KRISTENSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag delar helt uppfattningen att det är folkflertalels synpunkter som skall genomföras - folkflertalets synpunkter som kommer till uttryck i de allmänna val vi har här i landei vart tredje år. Skulle det genom allmänna val visa sig att de intressen som herr Svensson i Malmö företräder får majoritet måsle man accepiera konsekvenserna av detta. I mitt parti,det vet herr Svensson myckel väl, företräder vi den självklara demokratiska inställningen alt folkflertalets vilja också skall ta sig uttryck i riksdagens handlingssräll.

Men vad man säger i reservationen är att berättigade anspråk på inflytande och makt skall kunna hävdas. Delta gäller strejker, demonstrationer, generalstrejker och fabriksockupationer, vilka man alltså betecknar som berättigade anspråk som man måste få hävda. Det är det jag vänder mig emot.

Hen LARFORS (s):

Herr lalman! Justitieutskottet har vid behandlingen av motionerna 718 och 720 nära nog enhälligt hemställt om all riksdagen avslår yrkandena i dessa motioner. Endast herr Pettersson i Västerås har anmält reservation mot utskottets hemslällan.

I utskottels betänkande har klart redovisats skälen för utskottets ställningstagande. Jag skulle därför ha kunnat nöja mig med atl yrka bifall lill utskottets hemslällan under hänvisning lill vad som anförts i utskottets betänkande. Men lill följd av den debatt som nu pågårom ärendet här i kammaren vill jag ändock anföra några synpunkter.

Jag vill börja med att hänvisa till remissvaren från LO och TCO. Båda dessa löntagarorganisationer anser att motionerna bör avslås. LO säger all lagbestämmelserna om militärhandräckning i samband med arbets-konflikt upphävdes 1969, och del är alldeles rätt. Samma uppfattning har TCO, som även erinrar om alt det fr. o. m. i år fordras riksdagens medgivande i form av lag för att regeringen skall kunna använda militär i sådana situationer som avses i motionerna. Också detta är alldeles rätl.

I ett interpellationssvar den 20 februari i år har justitieministern vidare bekräftat all del fr. o. m. i år inte finns någon lag som ger möjlighel att använda militär i samband med t. ex. arbetskonfiikter.

Såvitt jag kan förstå skulle det krävas atl riksdagen stiftade en be
redskapslag för atl regeringen skulle få möjlighel att använda militär
40 trupp i sådana situationer som avses i motionerna. Något sådant har

inte ens diskuterats eller antytts. Jag finner det självklart att så inte skett. En sådan beredskapslag vill ingen av oss ha.

Utskottet har också i betänkandet klart uttryckt sin ställning i delta hänseende. Där sägs på s. 11 följande: "Någon möjlighet för polismyndighet att vid uppgiftens fullgörande begära och erhålla hjälp av militär personal föreligger inte. För sådan användning av militär personal saknas laga stöd."

Justitieutskottet har - liksom justitieministern i sitt interpellationssvar i februari i år - fastslagit, atl del är en polisiär uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet och alt det inte numera finns någon som helst lag som ger möjlighel alt använda militär för sådana uppgifter.

Vad rör den konstitutionella nödrätlen har Jag ingel behov av alt närmare ta upp den frågan. En omfattande debatt fördes om den konstitutionella nödrätten så sent som i april detta år i anslutning till riksdagens behandling av konstitulionsulskoltets dechargebetänkande. Jag vill hänvisa till vad herr Johansson i Trollhällan anförde i den debatten. Som namnes i Juslitieutskoltels belänkande är dessuiom frågan om översyn av den konstitutionella nödrätlen föremål för regeringens prövning.

Därför, herr talman, saknas också enligt ulskoltels mening skäl för bifall lill yrkandena i motionerna 718 och 720.

För utskottet har under behandlingen av detta ärende antytts att kungörelsen (1969:856) om militär räddningstjänst möjligen skulle kunna misstolkas vad gäller militär hjälp för att avvärja överhängande fara för liv och hälsa etc. Jag vill här erinra om atl del rör sig om en kungörelse, inle en lag, och att en kungörelse inle kan ersätta en upphävd lag.

För mig är en så vidsträckt tolkning av kungörelsen, all den skulle kunna medge militär trupps användning för annat än ren räddningstjänst, orimlig. Men helt i överensstämmelse med vad jag tidigare anfört om atl militär inle får användas för polisiära uppgifter vid upprätthållande av ordning och säkerhet, anser jag det angeläget atl all antydan om atl så skulle kunna ske undanröjs.

Därför anser jag atl ett förtydligande av lydelsen i kungörelsens 1 !; bör göras, såsom också påtalats i utskottets betänkande. Varje möjlighel atl ens antyda att denna kungörelse skulle kunna åberopas för alt begära militärs insättande vid t. ex. arbetskonfiikt måsle undanröjas. Som jag redan sagl är del min uppfattning att kungörelsen i sin nuvarande lydelse inle medger det. Men finns på någol håll den minsta misstanke eller antydan om att så skulle kunna ske, bör den eventuella grunden för sådana misstankar eller antydningar undanröjas.

Med della, herr lalman, yrkar jag bifall lill utskottets hemställan.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Militärs medverkan vid stillande av upplopp i samband med arbetskonfiikt m. m.

Nr 16 medge - från ulskoltels sida atl redan kungörelsen som sådan innehåller

Onsdaeen den oklarheter som man nu genom uttalanden ansett sig böra täppa lill. För

5 november 1975 andra har vi det som gäller den mer allmänna problemaliken, näm-

--------------- ligen militärs användning i sådana fall som anses falla under den konsti-

Militärs medver- lulionella nödrätlen. Fortfarande uttryckligen stödjande sig på lagråds-
kan vid stillande av uttalandet från 1969, som alltjämt lillhör gällande rätt, medger man
upplopp i samband Kungl. Maj:t rätt alt använda militär personal för den händelse polisens
med arbetskonfiikt samlade resurser skulle visa sig otillräckliga. Del farliga är alt man inte
777. /77. preciserar den typ av situationer där denna nödrält skall kunna användas

resp. skall vara otillåten. Det betyder all man juridiskt måste anse det vara rätl att sätta in militär personal om regeringen i det givna läget själv bedömer att den bör göra det. Däri ligger oklarheten. Sedan hjälper det inte, därför all det inte har någon Juridisk relevans, alt tala om att den eller den enskilda personen eller de och de enskilda intresseorganisationerna anser alt den eller den lagtolkningen är den rimliga. Vi anser väl alla att del socialt och politiskt inte är någon rimlig lagtolkning att man har tillåtelse atl sätta in militär vid inrikeskonflikter.

Men vi talar Ju inte om det normala, inle om det regelmässiga, om det som vi sä att säga med vårt nuvarande förnuft kan fatta utifrån den rådande sociala verkligheten, ulan vi talar om den extrema sociala konfliktsituationen och vad som kan hända där. Då är varje typ av kryphål av den generella natur, som ger en regerings subjektiva vilja karaktären av lag, oerhört farlig. Del kryphålet vill vi täppa igen, och del borde även utskottet ha bemödat sig om.

Hen LARFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingen anledning alt i dag ta upp en ingående diskussion om den konstitutionella nödrätten. Jag har redan tidigare motiverat varför jag inte anser mig ha anledning alt göra det här i dag.

Herr Svensson i Malmö talar om atl det inte är den eller den personens eller institutionens uttajande som skall ligga lill grund för någol ställningslagande om hur lag skall tolkas, men själv citerar han vissa personer och deras bedömningar av den lagstiftning som vi nu diskuterar. Jag har åberopat LO:s, TCO:s och någon persons bedömning av ifrågavarande lagstiftning. Herr Svensson har en annan tolkning än t. ex. LO och TCO, och det är hans fulla räll. Lika väl har vi andra räll alt göra vår tolkning.

I grundfrågan, militärs användning i samband med t. ex. arbetskonflikter, är vi helt överens. Där finns det inga motsättningar. 1 sådana situationer får icke militär användas.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Jag vill än en gång understryka det förhållandet atl det

inte med någon juridisk relevans går alt åberopa vad LO och TCO som

enskilda organisationer lycker år 1975 som grundval för hur gällande

rätt skall tolkas i ett onormalt läge, exempelvis år 1980 eller 1985. En

42 sådan tolkning är ju ingen garanti. Del är bara ordgarantier eller pap-

persgarantier, vilkas svagheter uppenbarar sig i en trängd situation. Vi vill ersätta dem med Juridiska garanlier.

Hen GUSTAVSSON i Eskilstuna (s):

Herr talman! Jag har lidigare intresserat mig en del för det problem som nu behandlas. Det aktualiserades för mig yllerligare förra hösten, då en tidning frågade ledamöier av försvarsutskottet om militärt ingrepp mot strejkande arbetare kunde få förekomma. Mitt svar var nej. Delta ifrågasattes av författaren Birger Norman i hans "Vinkelskott" i tidningen Metallarbetaren. Efter en så seriös författares ifrågasättande av garantierna mot en sådan företeelse förstod jag all en oro kunde finnas i djupa led och inle bara hos konspirationsteoretiker.

Jag började länka grundligare på frågan med praktiska utgångspunkier, och jag ställde en interpellation till justitieministern. I den egna tankeverksamheten försökte jag finna modeller då militära företag mot svenska landsmän över huvud tagel kunde länkas. I två fall är dylika tillåtna: krigsskepp har på internationellt vatten rätt att ingripa mot sjö-röveri och mot slavhandel, enligt en mycket gammal internationell konvention. Dessa föga aktuella fall är faktiskt de enda undantagen.

Finns det risker? Risker för överträdande av bestämmelser finns i alla sammanhang, men här är de faktiskt särskilt små. Finns militära resurser för insatser av ifrågasatt slag? Knappast i vårt värnpliklsförsvar. Någon motsvarighet lill den slamanslällda ryttarlruppen i Ådalen 1931 finns inte i vårt försvar. Branling har citerats. Låt mig också föredra ett Bran-tingcilat från år 1901. Han skrev då i tidningen Social-Demokralen: "Partiet måste sträva till ett folk i vapen, en härordning oduglig till anfall, utåt, liksom inåt, men desto starkare till försvar, en armé, buren upp av äkta medborgaranda, men också utrustad efter militärteknikens krav så långt våra lillgångar medgiva och med tillräcklig övning atl varje man är väl förtrogen med sitt vapen."

Jag skulle vilja betrakta det här som målsättningen för den praktiska socialdemokratiska politiken på området - och här utesluts uttryckligen uppbyggandet av ett försvar, användbart för företag inåt, mot det egna folket.

Herr Svensson i Malmö har uttalat sig uppskattande om den nuvarande yrkesmilitärens kynne. Han förutsätter atl man på del hållel avvisar insalser av det här slaget. Förmodligen har Jag mer kontakt med vår militärledning än herr Jörn Svensson har, och Jag kan - på grundval av den erfarenhet Jag har - intyga atl herr Jörn Svensson har rätt på den punkten.

Resurserna för ordningens upprätthållande finns hos polisen. Jag kan knappast länka mig en situation där polisens resurser i detta avseende skulle vara otillräckliga. Det kunde inte heller Justitieministern länka sig, del framhöll han i ett interpellationssvar som jag har fåtl av honom. Det närmaste man kan komma militärt ingrepp mot landsmän är vid en quislingkupp, men då är det fråga om krig, och det är inte den si-

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Militärs medverkan vid stillande av upplopp i samband med arbetskonfiikt m. m.

Nr 16 luationen denna debatt gäller.

Onsdagen den Finns del då, slutligen, här i Sverige lagrum för rätl att använda militär

5 november 1975 personal för våld mot landsmän? På den punkten fick Jag som väntat

--------------- ett klart och otvetydigt nej som svar av Justitieministern på min in-

Militärs medver- terpellation till honom, i våras. Han stödde sig främst på den nya re-
kan vid stillande av geringsformen, som garanterar medborgarna skydd mot påtvingat kropps-
upplopp i samband ligt ingrepp av myndighet. Justitieministern ansåg att starkare rättslig
med arbetskonfiikt garanti än grundlagens skydd - i förening med det förhållandet att varje
m. 777. avvikelse därifrån får beslutas endasi av riksdagen - inte kunde tänkas.

Så är det hell enkell, och någon anledning alt tillsätta en utredning som skulle fundera på Juridiska spetsfundigheter och formuleringsfrågor kan inte Jag finna. Däremot kan del vara anledning för regeringen - då den härnäst har att fästa något på papper rörande detta ärende, som skall gå till riksdagen - alt söka finna en enda klar och undantagsfri mening, som så tydligt uttrycker förbudet mot militär medverkan vid stillande av upplopp i samband med arbetskonfiikt m. m. atl den inle kan missförslås av någon.

Hen SVENSSON i Malmö (vpk) kort genmäle: Herr lalman! Del här är intressant. Den senaste talaren åberopar sig på ell interpellationssvar som Justitieministern har gett. Justitieministern har visligen aktat sig för att åberopa gällande rätt i den här detaljen, utan han har mer svepande hänvisat till de allmänna konstitutionella garantierna. Redan ett sådant undanglidande visar att här finns en oklarhet, vilket också den allra sisla delen av den senaste talarens anförande klart medgav. Möjligheten att använda militär personal i speciella nödsituationer är nämligen inte på något sätt berörd i de konstitutionella fri- och rätiigheterna. Del är Ju inte demonslrationsrälten som sådan i författningens mening som vi här talar om, utan det är fråga om fall där en konfliktsituation uppstår till följd av demonstration eller strejk. Där finns det fortfarande ett kryphål. Hänvisningen lill de allmänna konstitutionella garantierna, som dessutom kan upphävas genom ett vanligt enkelt lagbeslui, är knappast relevant i detta sammanhang. Den är bara ell ytterligare erkännande av att det finns ett kryphål. Varför vill man då inte täppa till det?

Hen GUSTAVSSON i Eskilstuna (s) kort genmäle:
Herr talman! Nej, herr Svensson i Malmö, justitieministern var inte
i något avseende oklar i sill interpellationssvar till mig. Hans tolkning,
att militärt ingrepp mot det egna folket inte får förekomma, var klar
som glas. Men Jag medger att det finns möjligheter atl driva denna debatt
vidare. Det har herr Svensson i Malmö illustrerat på sedvanligt skickligt
säll. Jag har ingenling att invända mot att ännu klarare formuleringar
sätts på pränt i detta avseende, men jag tycker att uppgiften är så enkel
44 att en utredning inte alls är nödvändig för att åstadkomma detta.

Herr PETERSSON i Röstånga (fp):

Herr lalman! Enligt debatlreglerna hade Jag ingen möjlighet att svara herr Svensson i Malmö då han förnekade att hans parti framfört insinuationer. Jag hävdade i mitt anförande alt kommunislerna tillgriper ruskiga insinuationer, bl. a. om atl mina liberala partikamrater i en eventuell regeringsställning skulle kunna använda militär trupp för atl lösa sociala konflikter. I reservationen av herr Pettersson i Västerås sägs i andra stycket på s. 13 följande: "Så länge vi har en socialdemokratisk regering är väl också risken för alt militären skall användas mot fredliga arbetaVe begränsad. De politiska konjunkturerna kan emellertid växla. Rättsliga garantier som i lag hindrar en framlida regering att använda militären i klasskampen är därför ovillkorligen nödvändiga."

Är inte delta något av en förtäckt insinuation av värsta slag? Jag har som liberal motionär försökt medverka till all undanröja de oklarheter som finns, så att man är säker på att militär trupp inle kan sättas in mot t. ex. strejkande arbetare. Mot den bakgrunden reagerar Jag därför mycket starkt mot de antydningar som gjorts. Jag är förvånad över att man vill använda ett ordval av denna typ.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Militärs medverkan vid stillande av upplopp i samband med arbetskonfiikt m. m.

Hen SVENSSON i Malmö (vpk):

Herr lalman! Jag ber kammarens ledamöier om ursäkt för att herr Petersson i Röstånga nu uppkallar mig till ylteriigare en replik.

Ingen vill på något sätl - inte heller jag - insinuera atl herr Petersson i Röstånga någonsin skulle vilja rösta för ett användande av militär vid en inrikes konfiikt. Må det vara nog sagl just på den speciella punkten.

När det gäller vad han citerade - inte ur mitt anförande utan ur reservationen -är det knappast någon insinuation utan bara ett påpekande av atl rjsken för all sådana oklarheter i en lagstiftning som vi här har påvisat skall användas av en regering med en rätl stark arbetarrörel-seanknytning är mera begränsad. Vi säger dock inle att den är utesluten

- risken finns alltid i och för sig. Men vi säger atl den normall är mindre

- och det är väl rikligl - än om man har en regering som representerar grupper i samhället som i alla fall i vår traditionella politiska historia har brukat uppleva en rätt stark motsättning till de lönarbetande, alltså lill arbetarorganisationernas intressen. Del var bara fråga om ett påpekande av all risken i det ena fallet kan så att säga sannolikhetsmässigl beräknas vara större än i del andra fallet.

I övrigt tror Jag inle vi behöver ge oss in på vad speciellt liberala regeringar och regeringskolleger skulle göra i ett sådant fall. Vore herr Petersson i Röslånga justitieminister iror jag inte atl faran skulle vara särdeles slor, ulan då vore den väl minimal. Men alla liberaler är inte likadana, herr Petersson!

Överläggningen var härmed slutad.

Den som vill att kammaren bifaller justitieulskottets hemställan i betänkandet nr 3 mom. 1 röstar Ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herr Pettersson i Västerås.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Då herr Svensson i Malmö begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 303 Nej - 15

Mom. 2

Ulskoltels hemställan bifölls.

§ 12 Ansvar för ekonomiskt förtal

Föredrogs jusiitieutskottets betänkande 1975/76:5 med anledning av motioner om ansvar för ekonomiskt förtal.

1 detta betänkande behandlades motionerna

1975:200 av herrar Fridolfsson (m) och Nordgren (m), vari yrkats att riksdagen hos regeringen skulle anhålla om utredning av frågan om lagstiftning rörande s. k. ekonomiskt förtal, samt

1975:1125 av herr Schölt m: fl. (m, c, fp), vari yrkats alt riksdagen hos regeringen skulle anhålla om en förutsättningslös utredning av frågan om lagstiftning rörande ekonomiskt förtal.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå motionerna 1975:200 och 1975:1125.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Rättsläget när det gäller ansvar för ekonomiski förtal är oklart. Del flnns många komplicerade och dunkla gränsdragningsfrågor inrymda i del här problemet. Man kan redan nu i viss utsträckning komma åt några former av ekonomiskt förtal genom atl tillämpa en s. k. extensiv lagtolkning, varvid lagen om ärekränkning, lagen om konkurrensbegränsning eller lagen om otillbörlig marknadsföring kan tänkas komma in i bilden. Detta innebär naturligtvis också att praxis på det här området blir oklar, och problemet med alt skapa någorlunda entydiga regler har, vilket kammarens ledamöier är väl medveina om, varit aktuellt i riksdagen under en följd av år.

Den konfliktsituation som den här frågan rymmer gäller egenlligen problemet om gränsdragning mellan intresset av atl etablera ell tillfredsställande skydd mot skadeverkningar av ekonomiskt förtal och intresset av att bevara de nuvarande vida gränserna för yttrande- och tryckfriheten.

Att den här oklarheten rättsligt setl vållar problem har flertalet av de många remissinstanser vitsordat som yttrade sig över en molion i samma ärende vid förra årets riksdag. Justitiekanslern, riksåklagaren, näringsfrihelsombudsmannen, konsumentombudsmannen. Industriförbundet och SACO biträdde utredningsförslaget, medan det avstyrktes av hovrätten över Skåne och Blekinge, Pressens samarbelsnämnd och TCO.

Som jag ser det är det naturligt alt departementet så småningom försöker reda ut vad som egentligen är gällande rätt. Jag vill be kammarens ledamöter vara vänliga atl la del av utskottsbeiänkandet litet mera noggranl än ni måhända har gjort tidigare, ty då konstaterar ni att skillnaden mellan utskoltsmajoritelen och reservanten faktiskt är ganska liten. Utskotlsmajoriteten vidhåller det ställningstagande som riksdagen har gjort under tidigare år och som innebär att man vitsordar atl rättsläget är oklart och erinrar om att departementschefen ansett att frågan om införande av allmänna bestämmelser i ämnet borde tas upp till prövning, dock inte i det aktuella sammanhanget. Utskottets konklusion och riksdagens beslut har blivit atl man förutsätter all de här frågorna, dvs. också frågor om ärekränkning av juridisk person, ägnas tillbörlig uppmärksamhel.

Detta är ulskottsmajorilelens ställningstagande. Reservanten menar all del är hög lid all nu vidta åtgärder föratt skapa klarhet i vad gällande rätt egenlligen avser och för att ge möjligheter till ökat skydd mot ekonomiskt förtal. I reservationen klarläggs de frågor som en utredning särskilt bör fästa avseende vid. Den bör ta upp de skadeståndsrältsliga aspekterna, och den bör bedöma frågan om ärekränkning av juridisk person. Självfallet måste en sådan bedömning begränsas av gällande ytlrande-och tryckfrihetslagstiftning.

Reservanten framhåller också att man bör beakta endasi uppenbart straffvärda beteenden, dvs. sådana som atl en person i syfte atl skada sprider medvetet oriktiga uppgifter. Jag skulle vilja fråga er: Är del någon

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Ansvar för ekonomiskt förtal

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Ansvar för ekonomiskt förtal

här i kammaren som egentligen tycker annal än att man bör förhindra att någon i syfte atl skada sprider medvetet orikliga uppgifter? Vi skall väl ändå komma ihåg vad sådana osanna uppgifter kan få för praktiska konsekvenser. Det kan i många fall leda lill alt företagare får permillera sina anställda, att man kanske t. o. m. får lägga ned sill företag. Kan det verkligen vara försvarbart all lämna frågan öppen om möjligheterna att komma åt rykleskampanjer och andra förlalskampanjer där medvetet oriktiga uppgifter sprids?

I reservationen föreslår Jag således att en utredning nu får pröva rättsläget på detta område och att utredningen får de uppgifter som anges i reservationen. Jag vill, herr talman, yrka bifall lill denna.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Jag har för avsikt att fatta mig ytterligt kort, och jag anser att del finns anledning lill denna restriktion. Detta är nämligen det sjätte riksmötet då frågan om ansvar för ekonomiskt förtal är föremål för en kammardebatt. Vi började 1970, då vi fick moiioner lill propositionen om otillbörlig marknadsföring. Sedan har vi 1971, 1972, 1973, 1974 och nu till riksmötet 1975/76 fått moiioner som kräver utredning angående ansvar för ekonomiskt förtal.

I fjol hade vi en ganska grundlig och inträngande debatt kring denna fråga, och del berodde självfallet på att juslitieutskottet vid det tillfället ansåg att man skulle ha ett mer omfattande remissförfarande för att få frågan belyst.

I den reservation som är fogad lill jusiitieutskottets belänkande nr 5 påpekar reservanten, fru Kristensson, atl "behovei av allmänna bestämmelser i ämnet belystes av de remissyttranden som utskottet föregående år inhämtade över molionsspörsmålel. Remissyttrandena pekade samtidigt på den svårbedömda frågan om gränsdragning mellan intresset av att etablera ett tillfredsställande skydd mot skadeverkningar av ekonomiskt förtal och intresset av att bevara de nuvarande vida gränserna för yttrande- och tryckfrihet."

Ja, de slutsatserna kan man självfallet dra, ålminstone av en del av de remissvar som fru Kristensson åberopade. Men justitieulskottets minoritet och riksdagen - som år efter år har vänt sig mot tanken på alt företa en utredning kring dessa frågor-drog ändå slutsatsen atl remissyttrandena var så entydiga all det inte fanns någon anledning atl tillstyrka förslaget om en utredning om ansvar för ekonomiskt förtal.

Jag skall inte citera vad Pressens samarbelsnämnd sade. Jag kan peka på all hovrätten över Skåne och Blekinge ytterst bestämt tog avsiånd. TCO log bestämt avstånd från motionärernas förslag och sade atl det

skydd som f n. finns mot ekonomiskt förtal är tillräckligt, särskilt mot bakgrund av att det inle torde finnas exempel på att förtal av ifrågavarande art medfört skada av sådan omfattning alt det motiverar en så vittomfattande straffbestämmelse som motionärerna föreslår. TCO säger vidare atl del finns en uppenbar risk för all en bestämmelse om ekonomiskt förtal "kan medföra en oacceptabel inskränkning i pressens nuvarande informationsfrihet samt en icke oväsentlig hämsko på konsument- och kreditupplysningen samt på arbetstagarorganisationernas förelagsupplysning".

Det finns liknande tankegångar i många av de andra remissyttrandena i den långa rad som avstyrkte förslägel.

Enda skillnaden i år mot i fjol är väl all utskottets majoritet nu vänder sig mot tanken. Fru Kristensson är i dagsläget ensam reservant, och vi från vårt parti, som hela tiden mycket kraftigt har vänt oss emot tanken att man på detta sätt skall försöka ulreda frågan och därmed kanske också inskränka på yttrandefriheten, är glada över atl våra åsikter alltmer har vunnit spridning.

Jag ber alltså att på utskottsmajoritetens vägnar få yrka bifall lill Jusiitieutskottets hemslällan, vilket innebär avslag på den reservation som fru Kristensson fogat till betänkandet.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Ansvar för ekonomiskt förtal

Fru KRISTENSSON (m) kort genmäle:

Herr lalman! Jag är på ett sätl litet förvånad över ert inlägg, fröken Maltson. Del är riktigt som ni säger att utskotlsmajorileten slår kvar på den ståndpunkt som riksdagen lidigare år har intagit, men den ståndpunkten innebär Ju att man konstaterar alt rättsläget är oklart och att man alltså utgår från att departementschefen skall ägna frågan lillböriig uppmärksamhet. Del är vad riksdagen har uttalat under en lång följd av år, och det är vad utskottet i dag också slår bakom. Jag känner således inte alls igen de påståenden som fröken Mattson gjorde i sitt inlägg, när jag läser ulskottsmajorilelens yttrande och när jag lar del av vad riksdagen tidigare år har beslutat.

Jag vill ändå erinra om alt flertalet remissinstanser ansåg all rättsläget var oklart och att frågan borde utredas. Många tidigare utredningar som sysslat med närliggande frågor har också ansett all man borde utreda frågan om ansvar för ekonomiskt förtal. Utredningen om illojal konkurrens uttalade för sin del att det var viktigt all de återstående betydelsefulla frågorna om ekonomiskt förtal utreddes. Konsumentupplysningskommittén ansåg att problemet med ekonomiskt förtal var en lagstiftningsfråga som snarast borde få en positiv lösning.

Vidare vill jag säga, herr talman, att frågan om ekonomiskt förtal inte enbart får betraktas från den utgångspunkten, all man kan råka i kollision med den av oss alla värnade tryckfriheten. Del blir ju alltmer vanligt alt man genom förlalskampanjer, cirkulärbrev och på annal sätt försöker komma åt företagare, och att förhindra sådant kan ju inle inkräkta på tryckfriheten. Jag vill också påstå atl en systematisering av de här för-

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Ansvar för ekonomiskt förtal

talskampanjerna håller på all växa fram. Del är numera ligor som opererar och ägnar sig åt sådan här ekonomisk brottslighet. Internationellt är man alltmer oroad över denna typ av verksamhet, som man menar måsle beaktas.

Min bedömning, herr talman - även om jag av olika skäl råkar vara ensam om reservationen - är alltså att den här frågan kommer vi icke förbi. Det är en fråga som vi måste ta itu med. Och jag tror att fröken Mattson liksom jag ändå inser att del kan finnas skäl att ingripa just när del gäller denna typ av ekonomisk brottslighet som i allt slörre utsträckning sätts i syslem.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill, fru Kristensson, peka på vad vi inom utskottsmajoriteten skriver i betänkandet:

"Utskottets minoritet ansåg att det föreliggande materialet" - det är alltså de olika remissyttranden som har åberopats - "inte gav anledning till annat ställningstagande än det som gjorts vid de tre närmast föregående årens riksdagar, och i en reservation avstyrktes bifall lill motionen. Riksdagen beslöt i enlighet med reservationen.

Då frågan nu åter är föremål för utskottets prövning finner utskottet inte anledning föreslå riksdagen att frångå sill ställningstagande föregående år."

Låt mig också framhålla all i de remissyttranden som avgavs föregående år talades det i alla fall en del om de möjligheter vi har. Vi har Pressens opinionsnämnd och vi har Allmänhetens pressombudsman. Det finns alltså vägaratt gå,och utskottet föreslåratl riksdagen vidhållersitl beslut från tidigare år.

Fru KRISTENSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt som fröken Mattson säger, atl utskotlsmajoriteten har åberopat sill ställningstagande under flera år tidigare och framhållit att utskottet i år tycker detsamma som tidigare år. Men vad har man då tyckt? Det är där som jag undrar om fröken Mattson har riktigt klart för sig vad riksdagens ställningstagande har varit. Man har erinrat om att departementschefen ansåg alt frågan om införande av allmänna bestämmelser i ämnet borde tas upp i något sammanhang, men inte i det just då aktuella sammanhanget. Man har också erinrat om att departemenlschefen är införstådd med au ekonomiski förtal kan medföra skada för dem som drabbas därav. Likaså är man införstådd med atl dessa frågor torde bli föremål för tillbörlig uppmärksamhel i departementet, och därför har man inte ansett sig behöva begära någon särskild utredning. Delta är vad riksdagen under flera år har uttalat. Och jag påslår fortfarande att skillnaden mellan ulskoiismajoritet och reservant endasi är alt reservanten menar att en utredning nu bör tillsältas, så alt man klarar ut rättslägel.

Fröken Mattson har själv sagt alt man genom atl handla efter praxis

kan komma åt vissa fall av ekonomiskt förtal. Jag vill då fråga om det inte är riktigare atl man försöker få en lagstiftning som är helt klar och som ger ledning för domstolarna vid deras bedömning av de här fallen, så all vi slipper denna extensiva lagtolkning och den oklarhet när det gäller praxis som alla i dag är överens om råder.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Kristensson citerade en del av vad utskotlsmajoriteten har skrivit, och då vill Jag peka på vad som står i den avslutande meningen i näst sista stycket på s. 6, där utskottet skriver: "Någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna ansågs på grund härav inle påkallad." Detsamma sade tredje lagutskottet och så småningom även riksdagen 1970.

Sedan dess har denna fråga återkommit riksdag efter riksdag och riksmöte efter riksmöle. Vad vi i utskoltsmajoritelen sisl och slutligen säger är alt utskottet inte finner anledning all föreslå riksdagen atl frångå sitt ställningstagande föregående år. Detta riksdagens ställningstagande har varit delsamma år efter år, och del baserar sig på vad riksdagen uttalade 1970.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Ansvar för ekonomiskt förtal

Hen FRIDOLFSSON (m):

Herr lalman! Efter fru Kristenssons inlägg, som innehöll den nödvändiga argumenteringen för atl stödja reservationen i juslilieutskoitets förevarande betänkande, finns det inle så myckel att tillägga. Jag vill bara än en gång underslryka att vad vi motionärer vill är att frågan om lagstiftning rörande ekonomiskt förtal utreds. Jag kanske också skall upplysa kammarens ledamöier om alt del föreligger två moiioner i denna fråga, en av herr Nordgren och mig och en fierpartimotion med herr Schölt som första namn.

Del är riktigt som fru Krislensson sagt, alt flera remissinstanser har understrukit nödvändigheten av all en utredning företas. Vi motionärer och fru Kristensson som reservant är alltså i gott sällskap.

Man blir, herr talman, en aning konfunderad när man noterar att de ledamöter av justitieutskottet som i fjol stödde kravet på en utredning - som kammarens ledamöter lorde påminna sig bildade de utredningsvilliga ledamöterna i utskottet majoritet - nu av någon outgrundlig anledning hoppat av och icke är intresserade av att frågan utreds. I sakfrågan har ingenling förändrats från riksdagens behandling av den här frågan i november i fjol.

I fjol slog utskotlsmajoriteten fasl: "Del rör sig här enligt utskotlets mening om ett svårbedömt spörsmål som bör bli föremål för en närmare utredning. En sådan utredning bör inle vara bunden till några särskilda

förutsättningar- . Det bör överlåtas åt Kungl. MaJ:l atl besluta om

formerna för utredningens bedrivande." Detta uttalade man i fjol - i år finner man ingen anledning att utreda frågan. Jag begriper inte hur man kan byta fot på det sättet.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Ansvar för ekonomiskt förtal

I dag finns det ingen grundlagsfäst rätl till genmäle eller berikligande i pressen eller i radio och TV. Man kan nalurligivis åberopa presseliska synpunkter. Man kan vända sig till Pressens opinionsnämnd och på den vägen försöka få möjlighet lill genmäle.

Massmedieutredningen har nyligen avgivit ett belänkande -del hörde vi i morgonekol i morse. Men där föreslås inle heller någon grundlagsfäst rätt lill berikligande. En folkpartist i utredningen, Sven Gustafson, har reserverat sig för en sådan rätt. Man är alltså inne på della frågekomplex. Det visar, herr talman, atl denna fråga behöver utredas. Del är en svår fråga - del är vi medvetna om. Men att man för den skull icke skulle närmare utreda den, förstår jag inte.

I det betänkande som vi nu behandlar finns alltså en reservation av fru Krislensson. I år har - tydligen i ell försök alt samla en majoritet kring en utredning - en yllerligare precisering skett. Före reservationens kläm slår följande alt läsa: "Härvidlag bör en riktpunkt för utredningen vara att - om en kriminalisering av ekonomiskt förtal finnes böra genomföras - del straffbara området noggranl avgränsas lill atl avse endasi uppenbart slraffvärda beteenden, t. ex. sådana där någon i syfte att skada sprider medvetet oriktiga uppgifter."

Reservationen slutar med att överlåta åt regeringen alt besluta om formerna för utredningens bedrivande. Det finns - del är jag väl medveten om - inte minst här i kammaren de som anser att regeringen är en garanti för objektiviiel och klarsyn. För att underlätta atl en utredning kommer till stånd, en utredning som fiera remissinstanser tillstyrkt, är reservanten så här generös. Men det räcker tydligen inle. Del räcker alltså inle ens att precisera sig så atl man överlåter lill regeringen alt besluta om formerna.

Hur som helst, vi är medvetna om att detta är en svår fråga, men det är också en angelägen fråga, en fråga av format, som borde utredas. Jag yrkar bifall till den reservation som är fogad lill utskottets betänkande.

Hen NYQUIST (fp):

Herr lalman! Del är en självklar rältspolilisk princip att oklara rättslägen skall undvikas. Sådana inte önskvärda situationer föreligger bl. a. då olika lagbestämmelser - förvisso oavsiktligt - kan tänkas tillämpliga på ett och samma fall eller då fallet ligger på eller intill gränsen, osäkert på vilken sida, av ett lagreglerat område. Under vissa förutsättningar kan fallet kanske fiyta ut i en rätlens ingenmansland med vaga gränser och av diffus omfattning.

Helt oavsett den allmänpolitiska frågan om behovet av en särskild lagstiftning beträffande ekonomiskt förtal är det uppenbart, som här tidigare har framhållits, all stor osäkerhet råder i vad mån redan existerande lagstiftning är tillämplig i de fall ett förtal riktar sig mot en fysisk eller Juridisk person och medför ekonomiska skadeverkningar för denne utan att förtalet samtidigt innefattar angrepp mot någons personliga heder. Delta framgår inte minst av näringsfrihetsombudsmannens remissyttrande.

På sätt som närmare utvecklats i de senaste årens justitieulskotlsbe-länkanden i frågan kan en rad applikationer och konkurrenssituationer tänkas. Utöver brottsbalkens bestämmelser om ärekränkning kan i vissa speciella fall uppkomma frågan om tillämpning av bestämmelserna om t. ex. mened, oredligt förfarande, svindleri, samhällsfarlig ryktesspridning, vissa ämbetsbrott samt tillämpning av reglerna om otillbörlig konkurrensbegränsning och otillbörlig marknadsföring. Vidare kan självfallet aktualiseras tillämpning av tryckfrihetsförordningen och ingripande från Pressens opinionsnämnd och Allmänhetens pressombudsman. I sammanhanget bör man inte glömma radioansvarighetslagen.

Med anledning av herr Fridolfssons inlägg kanske Jag upplysningsvis skall understryka att det föreligger inget som helst simband mellan herr Sven Gustafsons reservation till det nyss avgivna massmediegrundlagsförslaget och det vi nu debatterar och som gäller ekonomiski förtal. Herr Gustafsons reservation avser helt andra frågor.

Då och då hänvisar man vid oklara rättslägen till atl rättspraxis så småningom får ge svar på de många frågorna. Det kan i och för sig vara motiverat i Je fall där det föreligger en klart definierad ramlagstiftning men där det kan vara svårt för lagstiftaren att på förhand närmare ange alla länkbara fall. Det kan emellertid rimligen inle vara en riktig rältspolilisk princip atl fiytta även övergripande policyfrågor från den lagstiftande församlingen till de dömande och verkställande organen. Och då det gäller ekonomiskt förtal är det i allra högsta grad fråga om intressekonflikter som inte bör avgöras genom vare sig en extensiv eller restriktiv tolkning av gällande, eventuellt tillämpliga lagbestämmelser.

Under lång tid har man varil medveten om de motstridiga intressena vid ekonomiskt förtal och därav betingade komplikationer, och från tid till annan har man också varit beredd att på allvar ta itu med den här frågan. Som framgår av justitieulskottets belänkande har frågan emellertid bollals från den ena utredningen till den andra, frän det ena föreslagna lagkomplexet till det andra, från den ene justitieministern till den andre - bortsett från de senaste åren dock i den konstruktiva andan att nu skulle spörsmålet verkligen genomlysas och, om erforderligt, lämpliga åtgärder vidtas. I dagsläget har emellertid handlingsberedskapen helt upphört. Och det sker med hänvisning lill att det fria ordet, främst den fria debatten i konsumentfrågor, skulle kunna allvarligt äventyras av en särskild lagstiftning om ekonomiskt förtal.

I någon mån är delta att slå in öppna dörrar. Del är till en början möjligt alt det inte föreligger något behov av en särlagstiftning. Jag utesluter personligen inle den möjligheten utan bedömer den snarare som ganska sannolik. Men - även om delta skulle visa sig vara förhållandel - vad skall vi utifrån den angivna utgångspunkten göra med alla de fall där onekligen ekonomiskt förtal kan tänkas medföra påföljd enligt redan gällande bestämmelser, åtminstone om vi pressar tolkningarna? Är vi verkligen beredda att sanktionera en extensiv, dvs. en generös lagtolkning? Eller vill vi propsa på en utomordentligt restriktiv lagtill-

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Ansvar Jör ekonomiskt förtal

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Ansvar för ekonomiskt förtal

lämpning i del fria ordels intresse? Den frågan tycker Jag nog att man under alla förhållanden bör klara ut.

Man bör förstås också ha klart för sig vad det är för typ av ekonomiskt förtal som man vill, alternativt inte vill, acceptera. För egen del anser jag att en rättsordning inte kan tolerera ett ekonomiskt förtal som är uppenbart sanningslöst, illvilligt och framfört mot bättre vetande. Det är ett självklart rättssäkerhetsintresse för både företag och anställda att de inte opåtalt skall behöva drabbas av sådana yttringar som förvisso intet har atl göra med en seriös konsumentupplysning. Jag är i dessa fall, herr talman, inte beredd alt offra rättssäkerheten för någon yrkesgrupp på det fria ordels altare.

Garantier för att denna inställning inte skall verka hämmande på den allvariigi menade konsumentupplysningen ligger i den oavvisliga skyldigheten för den som påslår sanningslöshel, illvillighel och ond tro alt bevisa alt så är fallet. "Olycksfall i arbetet", ja t. o. m. oaktsamhet och vårdslöshet, bör-såvitt intesärskilt graverande omständigheter föreligger - med denna inställning lämnas ulan åtgärd. Endast förtal i ont uppsåt kan ge anledning lill ingripande. Och, som sagt, bevisbördan skall vara den gängse i brottmål. En helt annan sak är alt brottsbalkens nuvarande regler om förtal av fysisk person alllid ger den åtalade rätlen till sanningsbevisning.

I sammanhanget är det angeläget att framhålla att svensk rätt inte medger att ett företag eller annan juridisk person uppträder som målsägande. Den rätlen föreligger emellertid bl. a. i de övriga nordiska länderna, ett förhållande som talar för skäligheten av att just denna fråga närmare utreds. 1 det fall ett företag hårt drabbas av ett uppsåtligt, helt sanningslöst ekonomiski förtal med kanske produktionsstopp och friställning av arbetskraft som följd förefaller det rimligt alt företagel ålminstone skall ha möjlighelen all i flagranta fall anhängiggöra en skadeståndstalan, även om del i dessa fall inle kan bli tal om annat än mer eller mindre symboliska skadestånd.

Med detta har Jag velat ha sagl all jag flnner det djupt otillfredsställande att utskottets majoritet inte kunnat sträcka sig till ett förslag om en förutsättningslös utredning. Jag tror uppriktigt atl en sådan utredning skulle ha rensat luften. Jag finner del märkligt - något märkligt i varje fall - atl man under åren inom justiliedepartemenlet inte tagit något initiativ till atl närmare ulreda frågan om ekonomiskt förtal över hela fältet. Olika utredningar har som bekant begränsat sysslat med frågan, men den övergripande genomlysningen har inle kommit till stånd. Delta förhällande förklarar kanske varför frågan bollats från den ena utredningen till den andra, fram och tillbaka. Det borde ha räckt med att en särskilt tillkallad sakkunnig utrett frågan utifrån de rätispolitiska synpunkter jag redovisat. Däremot anser jag intevall en parlamentarisk undersökning varit särskilt påkallad - i varje fall inte i första omgången.

Jag släpper emellertid inte hoppet, herr talman, att vi så småningom skall få den begärda utredningen, och - skämtsamt sagl - i värsta fall

får jag väl göra den utredningen själv. Den internationella utvecklingen mot allt hårdare och oförsonligare metoder på del ekonomiska området - fru Kristensson var inne på del - med raffinerade metoder mot konkurrenssvaga företag på nationell basis talar också föratt frågan förr eller senare måste utredas. Jag betraktar det som någol av den obotfärdiges förhinder när man som reservanterna till juslitieutskoUels utredningsförslag förra året säger att visst är man medveten om atl ekonomiskt förtal kan medföra skada för den som drabbas därav men att motverkande ålgärder kan bli till men för yttrande- och tryckfriheten. Det gäller ju också, herr talman, att se till att man inte äventyrar den allmänna tilltron till yttrande- och tryckfriheten och de oavvisliga värden som ligger däri genom att låta del fria ordet - utan rimliga gränser - omfatta även helt sanningslösa påståenden uttalade i ond tro och i uppsåt atl skada.

I år har förståndigt nog hänvisningen lill att man är medveten orh skadekonsekvenserna - men underförstått av allmänpolitiska skäl inte anser sig kunna göra något ät saken - utelämnats. Det uttalas nu helt kort och gott - med hänvisning lill vad som hänt vid behandlingen av frågan vid de tre närmast föregående årens riksdagar - att man inte finner anledning att frångå kammarens tidigare ställningstagande. För egen del ärjag ståndaktig och menar alltjämt -främsl utifrån rätispolitiska synpunkter, huvudsakligen rättssäkerhetsskäl - atl spörsmålet om ekonomiskt förtal föruisäiiningslöst bör utredas.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Ansvar för ekonomiskt förtal

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av fru Kristensson, och förklarades den förra proposiiionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan fru Kristensson begärt voiering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller justitieulskottets hemställan i betänkandet nr 5 röstar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av fru Krislensson.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för Ja-propositionen. Då fru Kristensson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 260

Nej - 50

Avstår - 7

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Hälsocentrum i Vindeln

§ 13 Hälsocentrum i Vindeln

Föredrogs socialutskottets betänkande 1975/76:1 med anledning av motioner om ett hälsocentrum i Vindeln.

Hen ÅNGSTRÖM (fp):

Herr lalman! Delta är ett gammalt ärende, där det nu har kommit fram ett visst resultat. Motionerna har överlämnats till en utredning som tillsatts av socialdepartementets sjukvårdsdelegalion och Landstingsförbundet i förening. Utredningen har också varit på plats. Man har varit i Umeå och i Vindelnområdet och tagit del av de synpunkter och förslag som har framförts från olika håll.

Vi som är intresserade av frågan känner alltså lill alt en utredning arbetar. Att vi ändå har en någol reserverad inställning beror på alt motioner lidigare har överlämnats till utredningar, men sedan har vederbörande utredning funnit atl den inte haft kompelens att la upp saken, och ärendet har då fallit. Nu hoppas vi att ärendet till sisl har kommii rätl och alt vi så småningom skall få ett positivt förslag.

Del oroar kanske något atl den nuvarande utredningen, när den var på besök i området, inte tog en tillräckligt bred kontakt. Representanter för en organisation som är verksam på rekreationssidan, Åmsele Kanotcentrum, begärde företräde inför utredningen men fick inte komma till tals och framföra sina synpunkter. Det lär ha berott pä atl utredningen, som har en i huvudsak social inriktning, inte tyckte att den rekreationsverksamhet som Åmsele Kanotcenlrum representerar ligger inom utredningens kompetensområde. Jag vill alltså något varna för atl den utredningens kompetensområde. Jag vill alltså varna för att den utredning som nu arbetar ser alltför snävt på den sociala sidan i sammanhanget.

Tills vidare får jag väl tacka för utskottets positiva skrivning och för beskedet att den åberopade utredningen är i gäng.

Hen NILSSON i Agnas (m):

Herr talman! I Januari 1970 väcktes i första kammaren en motion, 976, som hade Gunvor Stenberg och Per Jacobsson som upphovsmän. Där begärdes en undersökning om anläggandet av en rekreationsorl i Vindelådalen. En liknande motion väcktes i andra kammaren av oss som då var borgeriiga ledamöter på Västerbottensbänken. Bakgrunden var till största delen den strid om Vindelälven som nyss var avslutad och efter vilken del följde slarka krav på sysselsättning i trakten.

I allmänna beredningsutskottets utlåtande nr47,som kom i maj samma år, citerades remissvar från bl. a. Umeå universitets medicinska fakultet och länsstyrelsen i Västerbottens län, som båda var myckel posiliva till förslaget.

Allmänna beredningsutskottet tillstyrkte motionen, men de socialdemokratiska ledamöterna reserverade sig, och reservationen vann i båda kamrarna den gången, vilket Jag beklagar.

Del är rätt mycket som man kunde citera ur vad som skrevs den gången, men Jag skall inte göra del, därför att jag anser det onödigt. Jag vill emellertid i dag med anledning av det betänkande vi nu behandlar, 1975/76:1, frän socialutskottet anföra några ord.

Vid lokaliseringen av en anläggning av det slag det är fråga om kan man knappast förbigå Vindeln eller ort i Vindelådalen. Del är min bestämda mening och den vill jag ha uttryckt.

Även om utskottets skrivning förefaller mig positiv när jag läser den i dag, anser jag det dock nödvändigt all starkt understryka den uppfattningen att frågan om lokalisering till denna ort av en sådan anläggning måste bli föremål för särskild uppmärksamhet under utredningsarbetet.

Med skäl kan man ännu andra samma motiveringar som finns i allmänna beredningsutskottets utlåtande i maj 1970 eller i motionerna -miljö, läge, sysselsättningseffekter.

Med della korla anförande vill jag med kraft framhålla atl jag hoppas atl ulskoltels skrivning realiter skall visa sig vara positiv när del nu är tid för handling.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Hälsocentrum i Vindeln

Hen NILSSON i Tvärålund (c):

Herr talman! Vi behandlar nu ett enhälligt utskottsbetänkande som är positivt - så har föregående talare också bedömt del. För min del hoppas Jag all den positiva skrivningen skall av utredningen uppfattas som förpliktande. Som Vindelbo och mångårig motionär vill Jag emellertid säga några ord trots atl betänkandet är positivt och enhälligt.

Herr Ångström nämnde att detta våren gammal fråga, som kom upp första gången 1970. År 1971 biföll riksdagen första gången yrkandet om utredning rörande ett hälsocenter i Vindeln. Den s. k. turistutredningen fick uppdraget, men redan vid den lidpunkten hyste jag farhågor för att denna utredning inle hade tillräckliga direktiv och tillräcklig kapacitet för att utföra utredningsuppdraget. Utskottels talesman, herr Karlsson i Huskvarna, betygade då att turistutredningen hade erforderliga förutsättningar.

Trots delta ställde jag i ärendet en enkel fråga veckan efter riksdagsbehandlingen, alltså i slutet på maj 1971, och en ny fråga i november 1972. Jag ville veta om frågan om ett hälsocenter i Vindeln kunde prövas seriöst med hänsyn lill föreliggande direktiv och utredningens resurser. Statsrådet svarade vid båda tillfällena all nya direktiv inte behövdes -att turistutredningen alltså skulle kunna utreda frågan.

När turistutredningens betänkande kom, visade det sig att mina farhågor var berättigade. En grundlig utredning kunde inte göras, sade utredningsmannen. Man saknade resurser för det och direktiven var för begränsade. Turistutredningen föreslog en ny utredning, samiidigl som man ullalade sig myckel posilivi för länken på hälsocenler över huvud.

Nu har de föreliggande molionerna i sak redan lidigare fåll en posiliv behandling så lill vida som all regeringen i mars har uppdragii ål so-cialdepartementets sjukvårdsdelegation att i samråd med Landsiingsför-

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Hälsocentrum i Vindeln

bundet utreda denna fråga. Jag förutsätter alt denna delegation har resurser och direktiv för atl seriöst och grundligt ulreda frågan, efter alla dessa år av väntan.

När utredningen i september besökte Umeå och Vindeln, hade jag inte tillfälle atl närvara på grund av utskottsresa till utlandet. Jag hoppas emellertid att utredningen fick tillfredsställande material.

Slutligen, herr lalman, tycker jag det är anledning atl erinra om att del 1974 här i riksdagen fanns reell majoritet för byggande av ett hälsocenter i Vindeln. En ledamot anmälde då felröstning. Om han hade röstat rätt, skulle riksdagen ha bifallit förslaget om atl bygga ett hälsocenter i Vindeln. Jag tror inte att stämningslägel har förändrats sedan dess. Jag tyder utskoltsskrivningen på det sättet. Jag tolkar den mycket positivt, och jag tolkar den också så att den ger uttryck för ambitionen atl komma fram till ell posilivi resullal.

Mot den bakgrunden har Jag inget annat yrkande än om bifall till ulskoltels hemställan.

Fru HANSSON (s):

Herr lalman! Del är tydligen Västerbottens dag i dag.

Socialulskoilel har i sill betänkande nr 1 behandlat även en motion av herr Nygren m. fi. angående hälsocentrum i Vindeln, där jag är med-molionär. Det har även tidigare motionerats och arbetats för ett hälsocentrum, vilket också har relaterats av tidigare talare. Jag vill därför bara här kort uttrycka min tillfredsställelse över att frågan ändå ser ut alt gå mot en lösning.

Självfallet är det min förhoppning att utredningen kommer fram till att Vindeln är lämplig ort forell sådant centrum. Utredningens ledamöter har för övrigt varit på ort och ställe och bör ha kunnal konslaiera att Vindeln ur många synpunkter är väl lämpad för förläggandet av ett hälsocentrum. Utskottet har också ullalat som sin mening att frågan om ett hälsocentrum i Vindeln bör komma all bli föremål för särskild uppmärksamhet under utredningsarbetet. Jag har full förståelse för att utskottet inte nu kan ta ställning till någon viss ort för ett hälsocenirum, eftersom utredningen arbetar och det ärden som skall lägga fram förslag.

Låt mig bara än en gång uttrycka min tillfredsställelse överalt frågan fåtl ell ordentligt fall framåt. Jag hoppas nu bara atl utredningen verkligen kommer atl arbeta snabbt.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

eller dess omgivning som kunde ge utredningen de uppgifter den be- Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Tillsättning av tjänster hos bl. a. social centralnämnd

hövde. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14 Tillsättning av tjänster hos bl. a. social centralnämnd

Föredrogs socialutskottets betänkande 1975/76:2 med anledning av motion om ordningen för tillsättning av tjänster hos bl. a. social centralnämnd.

1 detta betänkande behandlades motionen 1975:1291 av herr Strömberg, i Vretstorp (s) och fru Andersson i Kumla (s), vari hemställts atl riksdagen hos regeringen skulle anhålla om förslag till ändring i socialhjälpslagen och lagen om social centralnämnd m. m. av innebörd, att kommunfull-; mäktige fick föreskriva att personal hos socialnämnd, social centralnämnd och social distriktsnämnd fick anställas av annan kommunal nämnd än socialnämnden och den sociala centralnämnden.

Utskottet hemställde

au riksdagen med anledning av motionen 1975:1291 skulle ge regeringen till känna vad utskottet anfört om tillsättning av tjänst hos bl. a. social centralnämnd.

Reservation hade avgivits av herrar Carlshamre (m) och Åkerlind (m) som ansett au utskottet bort hemställa att riksdagen skulle avslå motionen 1975:1291.

Hen CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Del slår en doft av beskäftighel omkring socialutskottets belänkande nr 2. Del handlar om vilken nämnd i en kommun som skall ha rätt att tillsätta tjänstemän, befattningshavare, inom socialförvaltningen. F. n. är det så att både socialhjälpslagen och lagen om social centralnämnd tillförsäkrar den sociala centralnämnden rätten att tillsätta personal. Nu vill man på många håll ha möjlighet att centralisera personaladministrationen till en särskild personalnämnd eller förvaltning. Det går alltså inte f n. på det här området, där man har social centralnämnd.

Den här frågan är emellertid under utredning. Socialutredningen arbetar med den. Socialutredningen skall vara färdig i mars 1976, och avsikten är att den lagstiftning som kan följa med anledning av utredningens förslag skall kunna träda i kraft 1977.

Också inom kommundepartementel har del pågått ett utredningsarbete

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Tillsättning av tjänster hos bl. a. social centralnämnd

på samma område. Där är frågan behandlad i en promemoria, som just nu remissbehandlas. Den remissbehandlingen skall vara avslutad den 15 november, alltså inom mindre än två veckor. Därefter kommer väl så småningom förslag alt läggas fram.

Nu har utskotlsmajoriteten av någon anledning funnit det nödvändigt atl i det här lägel - där vi inom några veckor resp. några månader väntar genomarbetade förslag - föreslå riksdagen alt skriva till regeringen och säga att regeringen gärna kan skynda på. Regeringen skall själv få lov att avgöra om den anser sig behöva vänta på utredningsresultaten eller inle innan den lägger fram förslag i denna angelägna fråga.

Nu lär regeringen verkligen få skynda sig, om den ens skall hinna utarbeta någol förslag innan utredningarna föreligger. Vad i all sin dar skall då socialutskottet och riksdagen på den arenan att göra?

Det är litet värre än så, eftersom utskoltsmajoritelen faktiskt tar ställning i sakfrågan. Majoriteten finner det angelägel att kommunerna får möjligheten att centralisera personaltillsättningarna till en särskild nämnd i kommunen. Jag håller inte med om au del är så angeläget, i varje fall inte utan atl frågan ganska grundligt övervägs. Den är i själva verket mer invecklad och mer långlsyflande än vad man kan tro, när man läser utskottets i della fall ganska lättvindiga rekommendation. Del är inte alls så självklart alt det är bäst atl någon annan nämnd än den som har ansvar för området, alltså den sociala nämnden, får lov atl tillsälta personal vid nämnden.

Utskottet, ambitiöst som alltid, har låtit remissbehandla de moiioner som ligger lill grund för belänkandet. Man får av remissinstanserna ett klart avstyrkande både i sak och i procedurfrågan, nämligen från SACO/SR, samt ett tillstyrkande både i sak och vad gäller brådskan från Kommunförbundet. Övriga remissinstanser säger naturligt nog atl detta är värt atl överväga, men att vi i all sin dar skall vänta tills utredningsresultaten föreligger när de nu ändå kommer så snabbi. Men utskottet vill alltså dels skynda på frågan, dels atl riksdagen redan nu i sak skall uttala sig för en förändring.

Sveriges socialchefer har skrivit till utskottet, och de är mycket betänksamma inför den lagändring som här aktualiseras. Delsamma är, som jag nämnt, fallet med SACO/SR. Anledningen är - och jag tycker att det är goda skäl alt vara betänksam - alt man anser all personalpolitiken är ett av de viktigaste styrmedlen en nämnd har när det gäller att driva en verksamhel på del sätt som man tycker är riktigt. Dessutom finns det faktiskt andra aspekter på denna fråga, som hittills med det underlag som stått utskotlei lill buds över huvud laget inte är berörda. Jag tänker särskilt på sekretessfrågorna. Socialnämnder och socialförvaltningar arbetar i mycket hög grad under sträng sekretess. Nu är det inte alls otänkbart alt ett personalärende kan komma i konflikt med sekretesskravet, om det skall handläggas utanför den ansvariga nämnden. Man kan t. ex. länka sig ett disciplinärende, där en tjänsteman som fått anmärkning för någonting han gjort i tjänsten har att försvara sig inför

personalmyndighelen. Om denna personalmyndighel i kommunen aren annan nämnd än den som slår undersamma sekretess som tjänstemannen själv, vad händer då? Ja, Jag vet faktiskt inte. Men del är sådant som verkligen borde grundligt funderas igenom innan man går till beslut. Därför har herr Åkerlind och jag tyckt atl del i varje fall inie kan vara brållom med atl just nu springa till regeringen och be om förslag, för den händelse regeringen nu anser sig kunna lägga fram sådant förslag utan alt avvakta utredningarna. Del kan inte heller vara nödvändigt att utskottet och riksdagen nu uttalar sig i sakfrågan. Därför har herr Åkerlind och jag reserverat oss för avslag på motionen 1291, och Jag ber, herr talman, alt få yrka bifall till reservationen.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Tillsättning av tjänster hos bl. a. social centralnämnd

Hen KARLSSON i Huskvarna (s):

Herr talman! Herr Carlshamre tyckte atl utskottet har handlat beskäftigt. Det omdömet blir inte sakligt bättre därför att del fälls av herr Carlshamre, utan del är lika osant för del.

Enligt min uppfattning har utskottet handlat logiskt. Menar vi allvar med talet om kommunal självstyrelse måste vi också ha förtroende för kommunerna och respektera deras rätl att själva välja den form de vill ha när del gäller organisationen för anställning av medarbetare.

Motionen av herr Strömberg i Vretstorp och fru Andersson i Kumla har tagit upp ell problem som de mött i sin egen omgivning: enligt den nu gällande - men enligt min uppfattning föråldrade - lagen får endast socialnämnd tillsätta tjänster som avser socialförvaltningen:

En del kommuner har sökt lösa personalproblemen genom tillskapandet av en central personaladministration med uppgift att bl. a. tillsätta befattningshavare vid olika organ inom kommunen. Utskottet finner för sin del att detta är rimligt. Vi tycker inle det finns anledning att i del fallet invänta socialutredningens förslag, allra helst som man, såsom ju herr Carlshamre pekade pä, inom kommundepartementet utarbetat en promemoria för ell lösande av denna fråga i ungefär den riktning som motionärerna önskar. De remissvar som utskottet begärt och erhållit bestyrker i stort sett vad man i detta fall önskar.

Utskottet redovisar som sin syn atl man förutsätter alt den nämnd som skall ha tjänstemannen eller -kvinnan i sin tjänst skall delta i samråd med tillsältarna - detta anser vi vara självklart. Dessutom har utskottet uttalat atl det får bli regeringens sak att avgöra om och när en ändring av lagen skall ske. Vill regeringen vänta till dess att socialutredningen blir färdig går det bra, och vill den ta upp frågan innan dess går det också bra. Uiskoltet har gjort en viljeyttring.

Vad skall vi på arenan atl göra, undrar herr Carlshamre. Jo, just för all markera att vad utskottet här har uttalat är en viljeyttring: det är rimligl atl någonling görs. Tidpunkten när det skall ske låter vi däremot regeringen avgöra. Vill regeringen som sagt vänta lill dess att socialutredningen är klar. kan den självfallet göra del.

Talet om att endast en facknämnd skulle kunna värdera den kompetens

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Tillsättning av tjänster hos bl. a. social centralnämnd

som krävs tycker jag är litet märkligt. Vad är det för speciella egenskaper som skulle finnas hos en social nämnd men som inte också kan finnas i en central personalnämnd?

Skrivelsen från Sveriges socialchefer är en partsinlaga och skall ses som en sådan. Talet från reservanterna om atl de sociala nämnderna arbetar under sekretess och lystnadsplikt har ingenting med personalanställningen att göra. Det är först i egenskap av tjänsteman som den anställde skall arbeta inom sekretessens ramar; inte innan han anställs. En central personalnämnd har enligt vår uppfattning lika stora möjligheter alt ta vederbörlig hänsyn lill meriter och kvalifikationer som en speciell socialnämnd.

För utskollsmajoriteten har delta varil tämligen självklart, och därför har vi sagl ja lill motionen. Jag yrkar bifall till den. Jag vill understryka att bland de remissinstanser vi hört har Kommunförbundet mycket klart uttalat sitt ja lill förslaget - och Kommunförbundet kan man inle nonchalera i det här sammanhanget, efiersom det ju ändå är det förbundet som har med det kommunala arbetet att göra - och följaktligen har det förbundet velat se frågan löst på del sättet.

Bifall, herr talman, lill ulskoltels förslag.

Hen STRÖMBERG i Vretstorp (s):

Herr talman! I motionen 1975:1291 föreslår vi motionärer att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag av sådan innebörd atl kommunfullmäktige får föreskriva att personal hos socialnämnd, social centralnämnd och social dislriktsnämnd får anställas av annan kommunal nämnd än socialnämnden och den sociala centralnämnden.

Anledningen lill motionen är alt kommunerna genom sin ökade servicefunktion också fått ett ökal anlal tjänster inom olika förvaltningsområden. 1 kommuner som inle är av sådan storleksordning alt det inom varie förvaltning finns en speciell avdelning för handläggande av personalärenden pågår en utveckling i riktning mot en central personaladministration för alt kunna få en samordning av personalärendena. När del gäller ärenden rörande exempelvis utbildning eller arbetsanpassning och när det gäller anställningar kan det vara till fördel inte minst för personalen atl de samordnas och löses gemensamt inom kommunens förvaltning. Men genom den lagstiftning som vi f n. har, och som ger de sociala nämnderna rätl alt själva besluta om anställning av personal, försvåras denna samverkan, trots att kommunen som enhet belraktas såsom en arbetsgivare oavsetl under vilken förvaltning en person är anställd.

Det kan vara skäl atl nämna alt de sociala nämnderna är de enda nämnder som inom kommunerna har en sådan särställning. Tidigare hade också skolstyrelsen samma befogenheter, men efter förslag till lagändring i proposilion 1972:14 beslöt riksdagen att kommunfullmäktige skulle ges rätt att besluta atl annat organ än skolstyrelse får tillsätta sådan personal som inte tillsätts av annan skolmyndighet och att mot-

svarande skulle gälla i fråga om landsting och landstingskommuns gymnasieskola.

Socialutskottet har till sin behandling av motionen inhämtat yttranden från fem olika instanser, som på ett eller annat sätt kan länkas vara berörda av den i motionen föreslagna ändringen. Det är Kommunalarbetareförbundet, Kommunaltjänstemannaförbundet, SACO/SR, Svenska kommunförbundet och socialstyrelsen, varav samtliga utom en, SACO/SR, ställer sig positiva till förslaget.

Socialutskottet tillstyrker också motionen och ger i sin skrivning till känna att starka skäl talar för att kommunerna bör ges möjligheter att själva besluta om ordningen även för lillsältande av tjänster inom de nämnder som handhar socialärenden. Om en lagändring kommer till slånd förutsätter utskottet emellertid all reglerna för tjänstetillsättningen utarbetas så atl denna sker efter ett samråd med den berörda nämnden. Jag delar helt denna ulskottsmajorilelens uppfattning.

Men det är inte ett hell enigt utskott som slår bakom belänkandet. Till detta har fogats en moderat reservation. Där avstyrks vår motion med bl. a. den motivering som framfördes i remissyttrandet från SACO/SR, nämligen alt kommunen kan ha en gemensam personaladministration ulan atl behöva centralisera tjänstetillsättningen och all endast facknämnden kan värdera den kompelens som krävs för tjänsten.

Det är viktigt atl den kommunala personalpolitiken utformas så att den ger trygghet i anställningen och att anställningar sker efter samråd mellan olika organ. Oftast råder ett mycket gott samarbete mellan olika kommunala förvaltningar, men nuvarande lagstiftning innebär atl finns inte viljan till samråd så behöver samråd inle ske. Man har alltså i princip i lagen ett stöd för alt inte behöva samråda. Därför bör också ett centralt personalorgan ges möjligheler alt efter samråd fatta beslut rörande anställningar.

Del anförs vidare i reservationen all de förslag till ändringar som framlagts i motionen skulle kunna innebära konflikt med sekretessbestämmelserna i exempelvis disciplinärenden. Jag vill framhålla att sekretessbestämmelserna regleras i annan lag. Disciplinärenden är dessutom reglerade i avtal och har inget samband med vilket kommunalt organ som fattar beslut rörande tjänsletillsältningar.

Med del anförda, herr talman, ber jag att få yrka bifall till social-utskotiets hemslällan.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Tillsättning av tjänster hos bl. a. social centralnämnd

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Tillsättning av tjänster hos bl. a. social centralnämnd

Det är självklart att samma avvägning skall gälla i fråga om socialnämnderna Det spelar i och för sig ingen roll om hela kontorspersonalen och all hjälppersonal anställs genom en central personalnämnd, men just när det är fråga om den egentligt socialt arbetande personalen - socialchefer, socialinspektörer, socialassistenter, kuratorer - som har med människorna att göra hävdar Jag fortfarande alt det faktiskt finns egenskaper, eller kanske rättare kunskaper, hos den sociala centralnämnden som ingen annan har och som är värdefulla när det gäller att få rätl människa på rätl plats. Del är därför som Jag vill all vi ålminstone skall lugna ner oss.

Del är rikligl atl den här promemorian finns -jag nämnde den själv. Den är alliså inte ännu remissbehandlad. Utskotlei har inle tagit del av den, och inte heller riksdagen. Vi uppmanas här att fatta ett beslut därför atl vi vet atl det finns en promemoria som, enligt vad ordföranden i socialutskottet säger alldeles riktigt, går i den riktning som utskottet har föreslagit. Men vi har ingenting av underlaget - hur man har resonerat sig fram lill del ställningstagandet. Del är alltså därför som jag fortfarande tycker atl vi kan vänta något.

Jag sade i mitt tidigare inlägg alt jag faktiskt inte riktigt vet vilken kollision som uppstår mellan olika tillsättningsmyndigheter när del gäller t. ex. hanterandet av disciplinärenden i sekretessbelagda angelägenheter. Men jag uppfattar det så alt i och med att man överför även själva till-sältningsrällen lill en cenlral personalnämnd så blir den nämnden i alla avseenden personalmyndighel. Den är så all säga arbetsgivarens företrädare gentemot den anställde över hela fältet, såvitt Jag begriper.

Det är rikligl all det är reglerat i både lag och avtal hur disciplinmål skall handläggas. Men de skall ändå handläggas, och de skall handläggas av någon som företräder arbetsgivaren. Vad jag menar kan hända är att kretsen av dem som får del av materialet i ett sekretessbelagl ärende hell enkelt växer om det blir två nämnder i stället för en som skall handskas med ärendet. Del är en fråga som jag åtminstone vill ha grundligt genomlyst innan jag utan vidare accepterar att man på detta sätt skall överföra själva "chefandet" över personalen i socialförvaltningen till en cenlral personalnämnd.

Det är också min erfarenhet - den lilla jag har - atl del i verkligheten går ganska bra som det nu är. Många kommuner, kanske de flesta, har ju en central personalnämnd i dag, och man har just del där samrådet som det talas om. Jag har i varje fall aldrig hört - därmed inle sagt att det inte kan ha skett - att någon facknämnd skulle ha vägrat att samråda med den cenirala personalnämnden i kommunen. Jag tvivlar på alt det någonsin har skett.

För mig är det naturligare att länka sig atl vi har en nämnd och en förvaltning - en "personalchef - som är specialist på personalfrågor och som står till förfogande som ett serviceorgan i samrådels form, medan det avgörande beslutet fattas av facknämnden. Skillnaden kanske inte är så stor, men i vissa fall kan den bli betydelsefull.

Den skrivelse från Sveriges socialchefer som Jag nyss nämnde har utskottet inle tagit upp, men herr Åkerlind och jag har tagit oss friheten atl i stort sett återge den i reservationen. Det framgår bl. a. av skrivelsen att om kommunerna får denna möjlighel atl fritt centralisera personal-tillsättningen så kommer det med all sannolikhet i de flesta fall att ske mot den sociala centralnämndens vilja. Man kommer inle att frivilligt lämna ifrån sig den rätten, utan det kommer atl av det övergripande organet, kommunfullmäktige, beslutas - med all sannolikhet mot den sociala centralnämndens bestämda avstyrkande. Men den lagstiftning som utskottet här är ute för att främja kommer naturligtvis att möjliggöra att del går till på det sättet. Jag tvivlar på att vi får se några - det blir i varje fall inte många - sociala nämnder som frivilligt avhänder sig rätten att få det avgörande ordet när del gäller vilka personer som skall ha de i förhållande till allmänheten viktiga befattningarna i förvaltningen.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Tillsättning av tjänster hos bl. a. social centralnämnd

Hen STRÖMBERG i Vretstorp (s):

Herr talman! När man ändrat på de här bestämmelserna på skolans område har samarbelet fungerat mycket bra, och del finns väl ingenting i dag som säger att en skolstyrelse skulle vilja återta rätten att själv besluta i personalärenden. Jag förutsätter att del kommerati gå lika friktionsfritt och all man även beträffande de sociala nämnderna får det samarbete som man nu har på skolsidan.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av herrar Carlshamre och Åkerlind, och förklarades den förra proposiiionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Carlshamre begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller socialutskottets hemställan i betänkandet nr 2 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herrar Carlshamre och Åkedind.

§ 16 Förbud mot epoximaterial

Föredrogs socialutskottets betänkande 1975/76:4 med anledning av motion om förbud mot epoximaterial.

I detta betänkande behandlades motionen 1975:1298 av herrar Ulander (s) och Olsson i Edane (s), vari hemställts all riksdagen hos regeringen begärde att förbud utfärdades mot epoximaterial när annat ofarligt er-sältningsmaterial fanns.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå motionen 1975:1298.

Reservation hade avgivits av herr Hagberg i Borlänge (vpk) som ansett att utskottet borl hemställa

att riksdagen med anledning av motionen 1975:1298 skulle ge regeringen till känna vad reservanten anfört.

Hen OLSSON i Slockholm (vpk):

Herr talman! Epoximaterial har kommit alt användas alltmer, främst pä byggarbetsplatserna. Det förekommer i lim, färger och fogmalerial. Det är ett tämligen nytt material, och del blir som sagt allt vanligare. Del blir också allt vanligare att byggnadsarbetare, främst målare, drabbas av epoxiallergi. Det lar sig uttryck i att dagen efter användningen uppstår rodnader, eller kanske snarast sår, som liknar brännskador. De som har blivit drabbade under bara en limmes användning eller mindre, riskerar att det lar upp till ett halvår atl bli botad från de uppkomna skadorna. Allergin kvarstår sedan hela livet, varför en ofrivillig kontakt med epoxi direkt utlöser allergi igen. Och även om den som en gång har blivit skadad skolar om sig, så kan han ju hell ofrivilligt komma i kontakt med epoximaterial. Epoxi anses från experthåll vara ett av de mest al-lergiframkallande ämnen som används i indusirin.

Detta kan också utläsas i krav från arbetsplatserna och fackföreningarna. Så har exempelvis Byggellans represenlantskap ullalat sig för förbud mot epoximaterial. Förutom alt man beskriver hur farligt del är och atl det därför bör förbjudas hänvisar man till att ett förbud tvingar projektorer och konstruktörer atl redan på planeringsstadiet undersöka alternativa, hälsovänligare produkter. Ell förbud har sålunda en förebyggande eflekt så att säga vid källan av riskproblemaliken.

Den grupp som drabbats hårdast är målarna, och där har man också från ett fiertal fackliga organisationer uttalat sig för ett förbud. 1 ett uttalande från Målaretian tar man sålunda upp de preliminära anvisningar som yrkesinspektionen har utfärdat när det gäller användningen av epoxi-färger. I de anvisningarna står det atl man skall undvika alt färgen kommer i kontakt med huden, men i uttalandel från nämnda fackförening framhåller man alt del är omöjligt att undvika få färg på huden. Därför kräver man atl epoxifärger - som innebär en stor hälsorisk för alla berörda - skall förbjudas.

Målareförbundet har vid kongress ullalat sig för ell förbud mot epoxifärger.

Man har också beskrivit hur del i verkligheten går till när någon bestämmer sig för sädana färger. Vederbörande besiämmer materialet utan någon föregående kontakt med dem som ansvarar för arbetsmiljön. De konsulter som har bestämt att det skall vara just epoximaterial slingrar sig och säger atl riskerna är överdrivna, och dessutom är de inle tillfredsställande styrkta. Och teknikerna skyller ifrån sig och hänvisar lill konsullen. Andra ansvariga beställare, om det nu är kommunala förtroendemän eller andra, slår också ifrån sig och säger atl de kan inle göra något åt detta. Även yrkesinspektionen säger att man inle kan ingripa och all man inte finner sig ha någon laglig grund all ingripa mot epoxi-färgerna.

Jag vill här citera vad man på ledarplats i Målareförbundels tidning säger om della:

"Målarna på arbetsplatsen och facket är ense: krassa ekonomiska intressen går före arbetskraftens hälsa. Det är detta som vi, med fjolårels kongressbeslut i ryggen, måste slåss för att ändra på. Målareförbundet har nyligen, i yttrandet över en riksdagsmotion om förbud mot epoximaterial, understrukit all ett generellt förbud med det snaraste bör införas."

Den motion som har varit föremål för utskottels behandling är i detta avseende begränsad. I den begärs bara ett förbud mot att använda epoximaterial när annat ofarligt ersättningsmaterial finns. Det har från många håll - bl. a. av Målareförbundet och i LO:s remissvar på motionen -sagts atl del är uppenbart att man i mycket stor utsträckning använder epoximaterial och epoxifärger trots att det finns andra material. Det är i själva verket så att epoxifärgerna iränger ul de andra, beprövade materialen, därför att de nya kostnadsmässigi ter sig mer lilltalande för dem som beställer materialen.

Reservationen går något längre och förordar ell förbud mot epoximaterial med möjlighel alt meddela dispens om synnerliga skäl föreligger. Villkoren skall vara för del första att ofadiga ersättningsmaterial saknas och för del andra atl stränga arbetarskyddsföreskrifter tillämpas.

Man frågar sig vilken inställning myndigheterna har till farliga ämnen. Mig förefaller ordningen vara den här: Skadorna skall först uppslå. Därefter skall de bli statistik, som det tar flera år att få fram. Statistiken

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Förbud mot. epoximaterial

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Förbud mot epoximaterial

skall visa på skadefall och allra helst dödsfall för all del skall bli någon reaktion. Därefter skall sambandet mellan den farliga produkten och skadan vetenskapligt bevisas, innan myndigheten vidtar någon åtgärd.

På en fråga i riksdagen i mars 1974 om regeringen var beredd alt förbjuda epoximaterial svarade arbetsmarknadsminister Bengtsson att anvisningar var under utarbetande i arbetarskyddsstyrelsen. Det är alltså ett och ett halvt år sedan. Man frågar sig hur många som skadats under liden och hur lång lid yllerligare det skall ta innan dessa anvisningar utfärdas.

Man kommer osökt att tänka på behandlingen av asbest. Där har del gått så långl atl del inträffat ett stort antal dödsfall och en mängd skador som vi inle ens vet omfattningen av, utan alt några åtgärder vidtagits. Även när del gällde asbest fanns bestämmelser om atl andra material skulle användas om de var mindre hälsofarliga. Men inte heller de bestämmelserna efterlevdes. Tvärtom användes asbest i mycket stor och ökande utsträckning. Och denna rekommendation fanns ändå inskriven i de föreskrifter som arbelarskyddsstyrelsen då hade utfärdat och som gällde.

Det borde vara så alt en produkts ofadighet skall bevisas om misstanke om skadeverkningar föreligger, och inte som det är nu au man får fortsätta att använda materialet även om misstanke finns. Helst skall det uppslå en mängd skadefall och en opinion i pressen innan myndigheterna eventuellt vidtar några ålgärder, om man gör del ens då. Del räcker inte med all en massa människor bevisligen blir skadade och förstörda för livet. Krassa ekonomiska vinstmotiv går före arbetarnas hälsa.

Jag ber med detta, herr lalman, alt få yrka bifall lill den reservation som är fogad till utskottets betänkande.

Hen ULANDER (s):

Herr talman! Arbetarskyddet på arbetsplatserna har under senare år fått en välbehövlig uppmärksamhet. Inte minst del arbete som f n. bedrivs på företagen av skyddsombuden gör naturligtvis arbetsplatserna säkrare för arbetstagarna. En tendens som trots stora satsningar på arbetarskydd inger farhågor är den ökade användningen av kemiska produkter, som vräks ut på arbetsplatserna. När dessa produkter kommer ut i praktisk användning är den första erfarenheten att de som arbetsmaterial är effektiva och ger ett gott arbetsresultat. Men inte sällan blir del, som i fallet med epoxi, så au materialets farlighet inte uppmärksammas förrän det har gett skador som för vissa arbetstagare varar livet ut.

Som jag ser det måste vi mer definitivt komma till rätta med dessa problem. Rätten alt i effektivitetsjagande syfte ge ul produkter som skadar människor måsle upphöra. Det kan inte vara vettigt att skaderisker skall upptäckas på arbetsplatserna. Dessa risker måste naturligtvis uppmärksammas och elimineras redan när teknikerna experimenterar fram nya produkter.

Epoxi t. ex., som vi diskuterar här i dag, har funnits i Sverige i många år och under många år använts på olika lyper av arbetsplatser. Denna kemiska produkt är, det är bevisat, farlig för människor bl. a. genom sin allergiframkallande effekt. Men inte förrän nu kommer godtagbara skyddsföreskrifter för detta ämne. Den riktiga ordningen måste i framtiden bli alt inget material får föras ut förrän tillverkaren kan bevisa att produkten är ofarlig för dem som skall arbeta med den. Om del krävs skyddsåtgärder skall dessa också naturligtvis vara utforskade innan en produkt får föras ul på arbetsplatserna. I anslutning härtill måste kravet bli att produktkontrollnämnden byggs ut så att samhället får en över-kontroll av de produkter som släpps ut på marknaden.

När det gäller dagens ärende i anledning av motionen av herr Olsson i Edane och mig kan jag vara nöjd med utskottets skrivning, som i allt väsentligt har instämt i mina krav.

Den tyngsta anledningen till alt jag ger uttryck för tillfredsställelse är egentligen arbeiarskyddsstyrelsens förslag lill anvisningar, som f n. är ute på remiss. Förslaget tillfredsställer hyggligt stora krav på åtgärder för atl göra arbetet säkrare. Användandet av epoxi föreslås också begränsas till områden där inget annat material kan användas.

I förslaget lill anvisningar står del i 1 § att epoxiprodukl får användas endast om tillfredsställande resultat enligt fackmannamässig erfarenhel icke kan uppnås med annan mindre hälsofarlig produkt. 1 p. 4 sägs att vid planering av arbete, arbetsmetod etc. där hantering av epoxi produkter väljs skall arbetsgivare samråda med arbetstagarparten om behovet av epoxiprodukl. När epoxiprodukler används finns detaljerade anvisningar i 19 punkter. Viktigt i sammanhanget är, som utskottet också har skrivit, att man följer upp anvisningarna. Men även om det skulle bli renodlat förbud måste man naturligtvis kolla upp att förbudet efterlevs.

Jag hoppas att den sittande arbetsmiljöulredningen lar radikala grepp när det gäller straffsanktioner vid brott mot arbeiarskyddslagen och dess anvisningar. Utan sådana sanktioner måste fackföreningen ständigt Jaga på.

Herr talmani Efter vad som har hänt sedan jag skrev min molion och efter uiskoiieis skrivning kan jag med goil samveie avslå från alt yrka bifall till motionen och i slällel förklara mig nöjd med ulskollets skrivning.

I detta anförande instämde herrar Augustsson (s) och Olsson i Edane (s).

Hen JOHNSSON i Blentarp (s):

Herr talman! I socialutskottets betänkande 1975/76:4 behandlas motionen angående förbud mot epoximaterial. I motionen 1298 av herr Ulander och herr Olsson i Edane hemställs atl riksdagen hos regeringen begär att förbud utfärdas mot epoximaterial där annat ofariigi ersättningsmaterial finns. Motionen har varit föremål för en omfattande remissbehandling.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Förbud mot epoximaterial

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Förbud mot epoximaterial

Arbetarskyddsstyrelsen utfärdade i okiober 1974 anvisningar om hygieniska gränsvärden för luftföroreningar. Anvisningarna innehåller gränsvärden för bl. a. ett antal lösningsmedel som kan ingå i epoxiprodukler. Enligt vad som inhämtats har-som också framförts häri debatten - inom arbetarskyddsstyrelsen nyligen utarbetats ett förslag till nya anvisningar om epoxiprodukler. Förslaget är i första hand inriktat på användning av epoxi på tillfälliga arbetsplatser men skall i tillämpliga delar även kunna gälla andra arbetsplatser. Förslaget är f n. föremål för remissbehandling.

Redan 1971 utfärdade arbelarskyddsstyrelsen limningsanvisningar mot hälsorisker i vissa arbeten med epoxiprodukler. Dessa anvisningar har varil i tillämpning, men man kan ifrågasätta om uppföljningen och kontrollen enligt dessa anvisningar varil tillräckliga.

Alt epoxiharts, härdare och reakiiva lösningsmedel kan orsaka allergiska kontakteksem är känt. Hell uthärdade epoxiplaster som tillverkas med exakt rätta proportioner mellan harts och härdare medför såvitt känt är inga hälsorisker. Däremot kan nytillverkad epoxiplast innehålla ohärdade rester, som frigörs vid slipning, filning, sågning och borrning. Därmed kan de förorsaka skador.

Allergin förvärvas i regel efter en lids arbete. Hos dem som förvärvat allergin reagerar huden varje gång den kommer i kontakt med ämnet.

Utskottet har vid behandlingen av motionen och de remissyttranden som inkommit bedömt frågan om åtgärder mot användandet av epoxi som ytterst viktig och förutsätter att tillräckligt skärpta anvisningar snarast utkommer.

I likhet med motionären och fiera remissinstanser anser utskottet atl slarka skäl talar för atl ålgärder snarast vidtages i syfte all starkt begränsa användandet av epoxiprodukler och att införa betryggande skyddsföreskrifter för de fall produkterna inte kan undvaras. Enligt ulskoltels mening är sådana åtgärder väl ägnade att direkt motverka hälsoriskerna vid hanteringen. Det är också nödvändigi alt genom forskning stimulera framtagandet av ofarliga ersättningsmaterial.

Som framgår av arbetarskyddsstyrelsens remissyttrande syftar anvisningsarbetet till att användning av epoxiprodukler skall begränsas till områden där lämpligt ersältningsmaleriafsaknas. Nödvändigt är också att vid bedömning av användningsområde, där lämplig ersättning saknas, arbetstagarens synpunkter kommer in i bedömningen.

Enligt vad utskottet inhämtat har inom arbetarskyddsstyrelsen det utarbetade förslaget till anvisningar om epoxi slor överensstämmelse med de synpunkter som framförts av olika remissinstanser. Motionärernas önskemål synes därmed i allt väsentligt vara tillgodosett. Det har här också understrukiis av herr Ulander.

Utskottet vill i delta sammanhang understryka vikten av alt del pågående anvisningsarbetet fullföljs så snabbt som möjligt. Angelägel är vidare enligt utskotlets mening atl tillsynsorganen noga övervakar efterlevnaden av anvisningarna, så att erforderliga ålgärder snabbt kan sältas

in i de fall anvisningarna ej följs eller om anvisningarna behöver skärpas. Man bör också på sikt överväga skärpta föreskrifter inom ramen för lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor. Jag delar herr Ulanders synpunkter i det avseendet.

Till utskottsbeiänkandet har fogats en reservation av herr Hagberg i Borlänge. Reservationen överensstämmer i stort med vad som framförts i utskottsbetänkandet liksom med de synpunkter som herr Olsson i Stockholm här framfört. Herr Olsson uppehöll sig i stort vid de olika uttalanden som gjorts av olika organisationer, men någol nytt i sak framkom inte. Skillnaden mellan reservationen och utskottsbeiänkandet är atl reservanten och herr Olsson i Stockholm tror mera på en förbudslagsiiftning med otaliga dispenser än vad utskottet gör. Utskottet förordar anvisningar och en skärpning av föreskrifterna inom ramen för lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor, vilket är en mera smidig och anpassningsbar väg för atl snabbt komma till rätta med frågan och åstadkomma de skyddsåtgärder som är erforderiiga.

Med det anförda, herr lalman, ber jag atl få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Förbud mot epoximaterial

Hen OLSSON i Stockholm (vpk):

Herr talman! Till utskottets talesman, herr Johnsson i Blentarp, vill jag säga att jag och vpk tror på förbudsbestämmelser när del gäller material som skadar arbetarna. Vi skall vara på del klara med att det är fråga om ett material som allvarligt skadar arbeiarna för bestående tid.

Jag kan inle undgå alt dra en parallell med asbestprodukterna. Även vid de tillfällen då vi behandlade motioner om förbud mot asbest var herr Johnsson fullkomligt nöjd med myndigheternas handläggning. Allt var tillfredsställande. Alla åtgärder hade vidtagits vid räll tidpunkt och var till fyllest. De bestämmelser som skulle komma var så bra och skulle eliminera alla risker.

Men verkligheten är annorlunda. Det har hänt så stora tragedier att det finns skäl alt tänka om när det gäller farliga produkter. Det gäller ändå bara de fall som man kommit på genom alt gå igenom ett statistiskt material. Troligen är asbestskadornas omfattning mycket större. Genom denna parallell vill jag påvisa att utskottet har den inställning som jag beskrev i milt föregående anförande. Först skall skadorna uppstå. Sedan skall stalistikmaterial samlas in och vetenskapliga bevis läggas fram, innan förbudsbestämmelser införs.

Under den lid som arbetarskyddsstyrelsen har sysslat med dessa bestämmelser har del skett en oerhörd ansvällning av epoxiprodukler på marknaden. Varenda mening som arbetarskyddsstyrelsen har författat i dessa bestämmelser har kanske inneburit att tio människor har skadats mer eller mindre allvarligt. Jag vänder mig mot denna ordning. Vi i vpk förordar en annan ordning, där materialet skall bevisas vara ofarligt innan det får användas.

Jag beklagar alt herr Ulander inte ville yrka bifall till sin egen molion.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Fölbud mot epoximaterial

Han har fått ett väldigt fint stöd i sin egen fackförening och dess represenlantskap, som anser att molionsförslagel är realistiskt och snarast borde genomföras. Man säger också: "Endasi genom förbud som föreslås i motionen kan utvecklingen styras på projekterings- och konstruktions-nivån." Den organisationen har insett vad som behövs för att skyddet för arbetarna skall vara verkningsfullt.

Herr Johnsson påstod atl det inte fanns någonting nytt i mitt anförande och all jag bara citerade vad fackliga organisationer har skrivit och sagt. Om herr Johnsson har läsl det materialet och inte drar andra slutsatser, är det beklagligt. Jag hoppas att en ändring kommer till stånd. Jag trodde ganska naivt all detta med asbest skulle medföra all en del politiker vaknade upp, men så har tydligen inte skett.

Hen ULANDER (s):

Herr talman! Herr Olsson i Stockholm beklagade alt jag inle yrkade bifall lill min motion. Jag måste säga alt det är otacksamt atl stå här och lala för döva öron, för jag tycker nog atl jag i min motivering till atl jag inle yrkade bifall lill motionen var så utförlig och klar att även Sune Olsson borde ha förstått varför. Men jag skall dra de viktigaste skälen.

I de anvisningar som nu kommer och som är på slutändan i en remiss till bland andra fackförbunden har man stannat för en annan lösning än den jag föreslagit i motionen, men den får samma resultat som ett förbud. Det kanske inte hade varit så dumt om Sune Olsson gått till riksdagens upplysningstjänsl och bett all få fram förslaget till anvisningar innan han skrev sitt anförande, för då hade han förmodligen hamnat på samma ståndpunkt som jag gjort när det gäller den här bilen.

Sune Olsson säger all vpk har den uppfatlningen all man försl måsle bevisa all ell medel är oskadligt innan man får föra ul det i produklionen. Jag uttryckte samma sak i mitt inlägg här, men det gick naturligtvis inte heller in. Det är inte någonling speciellt kommunistiskt atl ha den uppfattning Sune Olsson talar om.

Hen JOHNSSON i Blentarp (s):

Herr talman! Ja, herr Olsson i Stockholm, ni är tydligen naiv. När jag hör del resonemang som ni gjorde i ert senasie inlägg måste jag göra det konstaterandet. Vpk tror mer på förbud, säger ni. Det kan man göra, men om vi tittar på hur förbudslagstiftningen fungerar på de områden där vi har en sådan, finner vi alt det förekommer otaliga dispenser. I er reservation signalerar ni också alt del skall ges dispenser. Uiskoltet har funnit att anvisningar är ett mera smidigt sätl att snabbt komma till rätta rned problemen. En lagstiftning, som ni har yrkat på, måste behandlas av riksdagen och godkännas den vägen. Hade ni, precis som herr Ulander sade, studerat de anvisningar som nu är ute på remiss, så skulle ni ha funnit att önskemålen tillgodoses där.

Herr Olsson pekade på asbestlragedin. Jag delar hans uppfattning alt

del aren tragedi, men skadorna har uppkommit långt innan vi diskuterade dem här. Anvisningarna på det området, vilka trädde i kraft den 1 oktober i år och som herr Olsson tydligen inte heller har reda på, innebär betydande skärpningar. Och när det gäller epoxi pekade Jag på i mill inledningsanförande att det har kommit ut limningsanvisningar som behandlar epoxin och de lösningsmedel som finns lill epoxin, men de har tydligen inle efterlevts på rätl sätt. Det spelar ingen roll om vi har lagstiftning eller anvisningar, när de inte följs. Tillsynsmyndigheten måste här skärpa sig på hela fältet.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Fölbud mot epoximaterial

Hen OLSSON i Stockholm (vpk):

Herr lalman! De nuvarande asbeslanvisningarna tror jag att jag kan lika bra som herr Johnsson i Blentarp. Men frågan är ju: Hur många skador har uppstått under tiden från riksdagsbehandlingen och till dess bestämmelserna trädde i kraft alldeles nyligen?

Herr Johnsson säger att de skador som man har konstaterat har uppstått mycket tidigare, och han menar för 15 ä 20 år sedan. Det stämmer i stort sett, men del kan ju inle förnekas alt riksdagsmajoriteten och däribland herr Johnsson i Blentarp bär ansvar för de skador som uppstått från 1972 fram lill hösten 1975, då bestämmelserna trädde i kraft. De skadorna kan bara utläsas om ytterligare 15-20 år. Det är beklagansvärt att man inte är villig att slå lill en broms - låt oss säga en nödbroms - när man kommer underfund med alt material är farliga. Det verkar som om den behandlingen av en farlig produkt inte var en tillfällig lapsus. Den kommer att fortsätta. Det ärjag i och för sig övertygad om. Åtskilliga katastrofer kommer alt inträffa därför alt man negligerar uttalanden på arbetsplatserna och från fackliga organisationer.

Herr Ulander säger att han talar för döva öron. Jag frågar mig varför herr Ulander skrev denna molion. Redan på det stadiet kunde han ha inhämtai upplysningarom vad bestämmelserna skulle innebära. Antingen från riksdagens upplysningstjänst eller direkt hos arbetarskyddsstyrelsen kunde herr Ulander ha fått detta klart för sig. Det är inte så, herr Ulander, alt del beträffande epoximaterial har inträffat något alldeles speciellt nytt med de anvisningar som är under utarbetande. Det har de varit länge. Det sade jag redan i mitt inlägg. Jag hoppades att herr Ulander skulle höra del.

Redan då motionen skrevs kunde man alltså få veta vad anvisningarna skulle innebära.

Man måste väl ändå tolka en motion på det sättet att motionären har tagit reda på de sakskäl som finns och utifrån delta formulerat eii krav. Jag var övertygad om alt det var så del hade gått lill med herr Ulanders motion. Jag tror i varje fall att Byggetlans represenlantskap trodde att det förhöll sig så. Annars kunde herr Ulander ha sagt lill dem: "Det kommer nya fina bestämmelser, så det finns ingen anledning att stödja min motion." 1 så fall skulle han naturligtvis över huvud taget inte ha skrivit motionen.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Förbud mot epoximaterial

Hen ULANDER (s):

Herr talman! Man skulle kunna stå hela eftermiddagen och diskutera med herr Olsson i Stockholm. Låt mig bara ta upp det sista som herr Olsson säger om anledningen till alt Jag skrev min molion. Det var helt enkelt därför atl jag har iniresse för frågor som sammanhänger med skydd för människorna på arbetsplatserna. Alt man i januari månad skulle kunna sia om vad del skulle komma för förslag lill anvisningar i september samma år är olänkbart. Det fanns nämligen inget förslag, utan man talade om att det skulle komma förslag lill anvisningar.

Nu har sådani förslag kommii. Jag ställde som krav i min motion alt "förbud utfärdas mot epoximaterial när annat ofarligt ersäiinings-maierial finns". Jag har i förslaget till anvisningar från arbelarskyddsstyrelsen fåtl detta krav intäckt. Dessutom innebär anvisningarna andra fördelar, t. ex. det som jag berörde förut, nämligen all arbetsgivaren tvingas samråda med arbetstagaren innan man börjar använda de här materialen.

Jag vidhåller fortfarande atl det hade varit lill fördel för debatten om herr Olsson i Slockholm hade gjort sig omaket att plocka fram de här uppgifterna själv.

Hen JOHNSSON i Blentarp (s):

Herr lalman! Jag skall inte fortsätta denna debatt längre. Jag vill bara göra ett par korta kommentarer. Herr Olsson i Stockholm menar tydligen atl vi måste vara beredda på katastrofer, med den inriktning som utskottets behandling av dessa frågor har.

Är det absolut omöjligt, herr Olsson, att någon kan komma till skada när man beviljar dispens? Herr Olssons partikamrater i utskottet förordar möjlighet att meddela dispens i vissa fall. Då är tydligen produkten fullständigt ofarlig. Så är Ju inte alls fallet. Produkten är precis lika farlig under alla omständigheter. Det gäller för tillsynsmyndigheten atl hela liden följa upp denna fråga. Vårt förtroende för tillsynsmyndigheten är slörre än vår tilltro till en förbudslagsiiftning med dispens.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs pä bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av herr Hagberg i Borlänge, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Olsson i Stockholm begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

§ 17 Vissa frågor rörande psykiskt utvecklingsstörda

Föredrogs socialutskottets betänkande 1975/76:5 med anledning av motioner om vissa frågor rörande psykiskt utvecklingsstörda.

I delta belänkande behandlades molionerna

1975:346 av fru Hjalmarsson (s) och herr Karlsson i Malung (s), vari hemställts atl riksdagen hos regeringen begärde en utredning om

1. tillämpningen av omsorgslagens intentioner i vad gällde normalisering och integrering av vissa utvecklingsstörda,

2. upphävande av landstingskommuners rätl att uppbära folkpensioner och barnbidrag,

3. överförande av huvudmannaskapet för särskolorna lill primärkommunerna, samt

1975:1254 av herr Helén m. fl. (fp), vari, såvitt här var i fråga, hemställts att riksdagen hos regeringen begärde en översyn av omsorgslagen i enlighet med vad som anförts i motionen.

Utskottet hemställde

att riksdagen skulle avslå motionen 1975:346 och motionen 1975:1254, såvitt här var i fråga.

Reservation hade avgivits av herrar Romanus (fp) och Hagberg i Borlänge (vpk) som ansett att utskottet bort hemställa

all riksdagen med anledning av motionen 1975:346 och motionen 1975:1254, såvitt här var i fråga, gav regeringen till känna vad reservanterna anfört om en översyn av lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Vissa frågor rörande /}sykiskt utvecklingsstörda

I ett remissyttrande som socialulskoilel fick från Föreningen för utvecklingsstörda barn förra året, när vi skickat några motioner för yttrande, påpekar föreningen att del är många utvecklingsstörda barn och ungdomar som inle får så mycket träning som de skulle kunna tillgodogöra sig. Man pekar framför allt på att utvecklingsstörda, som också har kroppsliga handikapp, faktiskt får sämre service för sina kroppsliga handikapp än vad normalbegåvade personer får med samma kroppsliga handikapp. En del av deni som är på vårdinstitutioner får lägga sig tidigt på eftermiddagen. De kommer sällan utomhus lördagar och söndagar, och väldigt många är utan sysselsättning, helt enkelt därför att det finns för litet av kvalificerad personal.

Familjer som själva tar hand om sina utvecklingsstörda barn har ofta en myckel pressad situation. Vi vet alla atl otn familjen själv kan ta hand om ett utvecklingsstört barn, är denna lösning oftast att föredra framför institutionsvård. Men då måste den familjen verkligen fä ett stöd. Ett barn som kanske både är svårt handikappat fysiskt och dessutom utvecklingsstört medför oerhörda påfrestningar, naturligtvis framför allt för föräldrarna. Därför måste de få ett stöd av en helt annan omfattning än vad som är fallet många gånger i dag.

Även vuxna utvecklingsstörda får för lilet fysisk träning och för små möjligheter lill vuxenundervisning. Folkpartiet framför i den partimoiion om de utvecklingsstörda som vi väckte i våras ivå förslag. Vi föreslår för det första atl man skall höja anslagel för vuxenundervisning för utvecklingsstörda till det belopp som skolöverstyrelsen hade föreslagit. Vi röstade i våras om detta anslag i anslutning lill budgetbehandlingen. För det andra föreslår vi att riksdagen skall begära en översyn av omsorgslagens tillämpning och en karlläggning av dagens situation och av landstingens planer på området.

Vi är i utskottet och var redan förra året ense om att en översyn av omsorgslagen måste komma till slånd. Det är åtta år .sedan lagen antogs, och utskotlets ordförande sade vid förra årets debatt atl en sådan översyn borde göras inom ett par år. Jag vill instämma i det uttalandet, dock med den skärpningen alt översynen bör göras redan nu. Det är visserligen ett år sedan det gjordes, och vi närmar oss följaktligen den punkt där vi är helt överens, men det finns ingen anledning att vänta med denna översyn. Vi kan redan se att lagen behöver omarbetas.

En ny syn på de utvecklingsstörda sprider sig alltmer. Atl man så långt som möjligt skall integrera de utvecklingsstörda med andra människor i samhällslivet och försöka komma bort från institutioner var i och för sig ingen okänd tanke 1967 när lagen antogs, men den har nu slagit igenom myckel mer i det allmänna medvetandet. Lagen och bidragsbestämmelserna är dock inte anpassade till den synen. Man kan t. ex. få stöd till vårdhem men inle på samma säll till ett integrerat boende.

En annan viktig punkt, där vi redan nu kan säga alt en omedelbar översyn behövs, är de oklara förhållandena när del gäller primärkom-

munernas ansvar. Landstingets ansvar är angivet, men de utvecklingsstörda själva, barnfamiljerna och landstingen upplever del i ålskilliga fall så att primärkommunerna tar ett mindre ansvar för utvecklingsstörda barn och ungdomar än för de andra, och det var inte meningen med omsorgslagens bestämmelser. Man känner t. ex. inte ansvar för att ordna fritidsaktiviteter och liknande verksamheter för utvecklingsstörda, och del gör att dessa kommer i kläm.

Vid en sådan översyn - som bör komma snabbt - bör man också ta upp de problem när det gäller de utvecklingsstördas ekonomiska självständighet och annat som behandlas i motionen 1975:346. Självfallet bör man när man gör en sådan översyn engagera dem som är verksamma här, alltså inte bara landsting, läkarvetenskap och andra personalkategorier, utan också Föreningen för utvecklingsstörda barn, som har gjort en pionjärinsats på detta område. Vi anser alt översynen kunde börja med en kartläggning av siiuationen och en samlad redovisning av de planer som landslingen nu har gjort upp samt den utomordentligt värdefulla inspektionsverksamhet som socialstyrelsen utövar. En samlad redovisning av detta skulle kunna komma rätt snabbt såsom en första etapp i ett utredningsarbete. På det sättet skulle man få underlag för en diskussion samtidigt som en utredning arbetar vidare. Det är en metodik som vi i folkpartiet många gånger har förordat som önskvärd när del gäller reformarbetet i samhället.

Herr talman! Med detta ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Vissa .frågor rörande psykiskt utvecklingsstörda

Fru HJALMARSSON (s):

Herr talman! Ove Karlsson och Jag häri motionen 346 begärt en översyn av omsorgslagsiiflningen bl. a. då det gäller utvecklingsstörda boende på inackorderingshem.

Dagens lagstiftning utgör ell hinder framför allt då det gäller att träna den ulvecklingsstörde till ekonomisk självständighet. Utskottet säger i sitt betänkande atl en översyn av omsorgslagen torde bli aktuell inom en inie alltför avlägsen framlid. Utskottet säger vidare all den då kommande översynen även bör ta upp frågan om den utvecklingsstördes ekonomiska självständighet lika väl som andra frågor av betydelse för handikappgruppens normalisering och integrering. Vidare påpekas att frågan om rätt för huvudman att uppbära pension för dem som är intagna på institutioner har behandlats vid den karlläggning som föregått till-sätlandet av den utredning som skall se över samordningsfrågorna i det socialpolitiska bidragssystemet.

Della skulle alltså vara ett svar på vår molion, som därmed föreslås bli avslagen.

Vi vill framhålla au vi är helt på det klara med att tiden kanske inte är helt mogen för en genomgripande översyn av hela omsorgslagen, men då det gäller inackorderingshemmen har man i dag erhållit så stor erfarenhet att man snarast bör göra denna begränsade översyn. Lagstiftningen utgör ett så slort hinder för den uivecklingsstördes möjligheler

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Vissa frågor rörande psykiskt utvecklingsstörda

lill ekonomisk självständighet och därmed ökad jämställdhet med andra människor i samhället alt för varje år som lagen bibehålls i sin nuvarande utformning många utvecklingsstörda hindras från del som vi anser vara väsentligt i livet: social och ekonomisk självständighet.

Vi har inte i det här sammanhanget tagit upp frågan om huvudmans rätt att uppbära pension för den som är inlagen på institution. Vi har nämligen haft den uppfattningen att inackorderingshemmen ej enligt lagen skulle fungera som institution. Men utskottet gör tydligen den tolkningen av lagen all de är en inslitulionsform.

Jag skulle för kammarens ledamöter vilja ge en beskrivning av hur lagen på detta område fungerar i piaktiskt arbete. De flesta som i dag flyttar lill inackorderingshem kommer från institutioner, men allt fler kommer från föräldrahem eller annat enskilt hem. Utvecklingsstörda som flyttar till inackorderingshem har erhållit och tillägnat sig oerhört varierande grad av social träning. Därför är också inackorderingshemmen uppbyggda för alt fortsätta den sociala träning som syftar lill att så många som möjligt skall kunna klara sitt sociala liv i ett egel boende. Här har man ofta utarbetat ett mycket fint träningsprogram, och man har också erhållit mycket goda resultat.

Då det gäller den ekonomiska träningen har däremot ingen av de utvecklingsstörda som kommer från en institution kunnat erhålla någon sådan, eftersom huvudmannen har hand om pensionen. De utvecklingsstörda som kommer frän föräldrahem eller annat enskilt hem har mycket bristfällig träning. Många av dem känner inle ens till alt de har pension.

Omsorgslagen är oerhört detaljreglerad. Detta är naturligtvis en bidragande orsak till atl omsorgsverksamheten nått en så positiv ulveckling under de få är lagen varil i kraft. Då det gäller inackorderingshem för vuxna finns det i lagen normer angivna för hemmens utformning, ytinnehåll, placering i samhället, antal boende, personalkategorier som skall vara verksamma där och vad som skall ingå i den utvecklingsstördes omvårdnad. Den utvecklingsstörde har enligt lagen avgiftsfria resor till och från dagcenlerverksamhet liksom avgiftsfri sjukvård, tandvård, tal-behandling och sjukgymnastik samt skälig beklädnadsutrustning. Eftersom lagen ej är detaljreglerad beträffande omvårdnad på inackorderingshem och skälig beklädnadsuirustning har socialslyrelsen utformat direktiv för dessa två områden. I omvårdnade ingår gratis glasögon, fotvård och artiklar för personlig hygien. Beklädnadsutrustningen omfattar kläder för alla årstider, och de skall vara moderna och väl utprovade. Den ulvecklingsstörde som bor på inackorderingshem har Ju dessutom mat och hyra betalda.

I prakliken fungerar del hela så, att maten och andra hushållsartiklar inhandlas av personalen på räkning. Kläderna och de personliga hygienartiklarna inhandlas även de tillsammans med personalen och på räkning. Det enda den ulvecklingsstörde behöver tänka på är alt hans pensionsandel plus eventuell habiliteringsersättning, som varierar mellan 300 och 500 kr. per månad, skall räcka till kosmetika, tidningar, bio och

andra fritidsintressen liksom om han vill köpa några prydnadsföremål lill sitt rum. Själva inventarierna i rummet lillhör huvudmannen och har ofta inhandlats utan samråd med den ulvecklingsstörde. Även detta är oerhört negativt i en integrerings- och normaliseringsfas.

Kan någon av kammarens ledamöter tro att en människa som så väl omhändertagits av samhället i ekonomiski hänseende har en möjlighel att klara sig i ett egel boende? Jag har personlig erfarenhet av att delta är oerhört svårt och au del uppstår många och långvariga ekonomiska och därmed ibland också sociala problem. Jag har vid fiera tillfällen varit med om atl utvecklingsstörda fått flytta lillbaka till inackorderingshem, därför atl den psykiska påfrestningen blev alltför stor då de i det egna boendel skulle ta ansvar för och planera sin ekonomi.

Del är väl inte meningen atl en människa på grund av dålig ekonomisk träning skall behöva utsättas för så drastiska metoder som lillbakaflyl-tande till ett inackorderingshem, om man i övrigt fungerar i samhället både arbetsmässigt och socialt. Det är väl heller inte meningen atl man skall behöva gå till socialvården varje månad och begära tillskott lill sin ekonomi för att man inle fått lära sig alt mat, hyra och kläder skall inrymmas i budgeten.

Det syslem som Kopparbergs län på försök provat, och som innebär alt den ulvecklingsstörde har samma rättigheter lill bostadsbidrag som andra i samhället och tillsammans med personalen på inackorderingshemmet lär sig lägga upp sin budget och i denna la med alla de utgifter som finns för oss andra, har fungerat mycket bra. Kopparbergs län har för avsikt att överföra detta system till alla sina inackorderingshem. En sådan verksamhet ligger dock f n. ulanför de befogenheter lagen ger och måste i fortsättningen bedrivas försöksvis.

Personalen upplever den här försöksverksamheten som arbetsam men oerhört stimulerande. De anser atl denna träning är verkligt meningsfull, och de ser även goda resultat. Del har också visat sig att ett myckel större antal utvecklingsstörda än man från början trodde har förmåga till ett självständigt liv och till ett eget boende. Då bör man ge dem en allsidig träning, och man skall vara klar över att en bristfällig ekonomisk träning får sociala konsekvenser av rätl stora mått. Även de utvecklingsstörda som kanske i hela sill liv måsle bo kvar på inackor-deringshemmel bör väl ha kännedom om vad mal, hushållsartiklar, kläder och personliga hygienartiklar kostar och få lära sig att dessa utgifter bör rymmas inom deras ekonomiska möjligheter.

Man bör därför snarast göra en översyn av lagen i fråga om utvecklingsstörda boende på inackorderingshem och upphäva rätten för huvudman alt uppbära pensionen för denna boendekategori.

Vi har i vår motion även tagit upp landstingskommunens rätt atl uppbära barnbidrag för barn inskrivna vid iniernatsärskolorna saml därmed sammanhängande skyldighet att ge barnen skälig beklädnadsuirustning. Vi anser att samhället har utvecklats mot en slörre självbestämmanderäll for individen, men omsorgsstadgans 106 § fråntar föräldrarna rätten atl

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Vissa frågor rörande psykiskt utvecklingsstöida

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Vissa frågor rörande psykiskt utvecklingsstörda

själva ombesörja inköp av sina barns kläder, och det uppfattas i mänga fall som en omyndigförklaring av dem.

Samhället har andra former av skolinternat, men vid ingen av dessa finns del någon rättighet för huvudman att uppbära barnbidrag eller skyldighet all utrusta barnen med kläder. Man särskiljer alltså en grupp barn, där man tydligen anser att föräldrarna ej är kapabla att ombesörja deras klädinköp. Vi anser för vår del atl rätl för landstingskommun att uppbära barnbidrag bör begränsas lill alt endast gälla i de fall då föräldrarna själva önskar erhålla hjälp med barnens klädnadsutrustning.

En begränsad översyn av de här två rättigheterna för landstingskommun, att uppbära dels pension, dels barnbidrag, behöver utredningsmäs-sigt ej bli omfattande eller tidskrävande, och på de fiesta lagstiftningsområden förekommer ju partiell översyn och partiell relbrmlagstiftning.

En annan fråga som vi tagit upp i motionen är huvudmannaskapet för särskolorna, men då det i remissvaren framkommer en hel del oklarheter på såväl särskolesidan som grundskolesidan, är del möjligt all man ytterligare någon lid måste föra en principdiskussion och finna lösningar som är acceptabla för såväl grundskola som särskola inför ett gemensamt huvudmannaskap. Vi kommer därför inte att yrka bifall till denna del av vår motion.

Vi kan inte heller ansluta oss lill reservationen av herrar Romanus och Hagberg i Borlänge, då del i den yrkas på en total översyn av omsorgslagen. Vi anser att det finns områden inom omsorgsverksamhelen där man ännu ej vunnit tillräcklig erfarenhet för den utvärdering som bör ligga lill grund för en utredning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till första och andra attsatserna i vår molion nr 346.

Hen KARLSSON i Huskvarna (s):

Herr talman! Jag vill gärna ansluta mig till de grundsynpunkier som herr Romanus redovisade i inledningen av sitt anförande där han log upp frågan om de utvecklingsstörda, deras situation och problem i samhället. Jag vill understryka atl sedan vi fick omsorgslagen har landstingen i vårt land gjort ett utomordentligt gott arbete när det gällt att ge denna minoritet bälire levnadsvillkor. På ganska kort lid - det rör sig om sju år - har stora förbättringar skett i levnadsförhållandena för dessa människor. Men det var också nödvändigt alt så skedde eftersom de tidigare var otroligt eftersatta.

Nu har man genom landstingens stora satsning på delta område fåll helt andra möjligheler. De detaljer som fru Hjalmarsson tog upp beträffande barnbidragen, dvs. att föräldrarna skulle få uppbära dem i stället för landstingen, menar Jag är detaljer i del hela som man kan diskutera lösningen av. Vad som måste slås fast är atl de svenska landslingen verkligen har gjort en utomordentligt fin insats på detta fält - det måsle

ligga i bollen på varje konstaterande i sammanhanget.

Del innebär naturligtvis inte att man inte kan behöva reformera ytterligare på detta fäll. Uppbyggnadsliden är emellertid ännu inte slut, och därför vill inle uiskoltet all det nu görs någon ändring i den gällande ordningen.

I den av fru Hjalmarsson och herr Karlsson i Malung väckta motionen vill man ha en översyn av omsorgslagen, och folkpartiets gruppmoiion är ute i samma ärende. Redan förra året fastslog utskottet i ett betänkande att en översyn av omsorgslagen kan bli aktuell inom en inle alltför avlägsen framlid. Herr Romanus nämnde all jag hade sagt atl del kunde röra sig om ett par år. Jag tror att den tidpunkten kan vara eti lämpligt rättesnöre, men det innebär inle all 1976 bör fastslås som ett startår för en ny utredning. Att en utredning måste komma till slånd, därom är utskottet enigt med både motionärer och reservanter. Vi vill emellertid all uppbyggnadsskedet skall vara mera klart än vad det f n. är, innan vi kan rekommendera en översyn av lagen.

Självfallet skall man sträva efter alt integrera gruppen utvecklingsstörda i samhället. Så har också skett och så sker i ökad utsträckning. Den nuvarande lagen har i stort sett inte varit något hinder för detta, men den har samtidigt gett en trygghet ål de utvecklingsstörda. Den saken skall man ha klar för sig.

De synpunkter som Jag här redovisat ligger alltså i botten för utskottets yrkande om avslag på motionerna.

Om jag sedan skulle ge mig in på några få detaljer, så vill jag konstatera att det som i motionen av fru Hjalmarsson och herr Karlsson i Malung begärs när det gäller de utvecklingsstördas ekonomiska självständighet är en fråga som kommer att uppmärksammas av den kommitté som tillsatts för att se över samordningsfrågorna inom det socialpolitiska bidragssystemet. Den frågan är alltså redan föremål för uppmärksamhet.

Jag vill gärna vitsorda atl fru Hjalmarssons inlägg gav uttryck för både erfarenhel och kunnighet. Med anledning av vad herr Romanus sade om de insatser som FUB gjort vill jag också framhålla atl del är givetvis genom personligt engagemang på olika håll i landet som man verkligen har kunnal åstadkomma resultat som inneburit förbättringar för denna tidigare så eftersatta grupp. Jag tycker alt alla som har möjlighel skall engagera sig i det här arbetet. Men det betyder naturligtvis inte alt man kan gå med på reformkrav av olika slag. Det finns ändå en bakgrund som säger oss att försl skall vi veta exakt hur del nuvarande läget är - sedan kan vi ge oss in på atl reformera den gällande lagstiftningen.

Frågan om atl överföra huvudmannaskapet för särskolorna till primärkommunerna är också uppmärksammad i ell utredningsbetänkande. Betänkandet gäller ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna i fråga om grund- och gymnasieskolorna, och där redovisas en principdiskussion om huvudmannaskapet för den del av den obligatoriska skolan som kommunerna nu inle är huvudmän för.

Reservationen av herrar Romanus och Hagberg i Borlänge ger mig

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Vissa frågor rörande psykiskt utvecklingsstörda

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Vissa .frågor rörande psykiskt utvecklingsstörda

inte anledning till några längre kommentarer. Utskottet har, som jag sagt, lämnat en klar redovisning av lägel. Just nu finns det enligt utskottets mening inle anledning att genomföra några nya utredningar. Låt oss vänta ylteriigare en kort lid innan så sker. Under den tiden kan vi räkna med atl omsorgen byggs ut ytterligare, och när della är mera klart än i dag skall vi pröva erfarenheterna. Därefter kan det vara dags att företa den utredning som reservanterna nu vill ha men som ulskottsmajoriteten inte anser att tiden är mogen för.

Herr lalman! Jag ber atl få yrka bifall till utskotlets förslag.

Hen ROMANUS (fp):

Herr talman! Skillnaden i ståndpunkt är ju inte så stor att del finns anledning till någon mera våldsam debatt. Men Jag har litet svårt alt följa Göran Karlsson när han säger alt först skall vi veta exakt hur det nuvarande lägel är - sedan kan vi börja fundera över vad man skall göra åt del. Del är just en sådan metodik som vi föreslagit, nämligen att man skulle börja utredningsarbetet genom en samlad karlläggning i vilken utsträckning omsorgslagens målsättningar har uppnåtts och en samlad redovisning av socialstyrelsens inspektionsverksamhet och de planer som landstingen nu har gjort upp. Genom all en sådan redovisning publicerades skulle det bli tillfälle lill en offentlig debatt omkring den samtidigt som utredningen fortsatte sitt arbeie med att fundera på hur omsorgslagen bättre skulle bringas i överensstämmelse med den nya synen på de utvecklingsstördas integration i samhället.

Vi är väl ändå ense om alt en hel del inte är tillfredsställande på detta område, inte bara delta alt man i brist på resurser inte har lyckals förverkliga sina strävanden ulan också t. ex. all det inte är klargjort vad primärkommunerna har för ansvar för de utvecklingsstörda eller all bidragssystemet inle får motverka den integration som alla önskar åstadkomma.

Till fru Hjalmarsson vill jag bara säga atl det är synd alt hon inte anser sig kunna stödja reservationens förslag om en översyn av omsorgslagen. Hon menar atl beträffande vissa delar av omsorgslagen behöver ytterligare erfarenheter inväntas. Men lagen har ju ändå varil i kraft i sju år - del är åtla år sedan den antogs - och om man startar med en redovisning av hur målsättningarna har uppnåtts, så får man ju under tiden ytterligare erfarenheter, om della anses vara behövligt.

Det är svårt att förslå de socialdemokratiska motionärerna. När man nu önskar en utredning om lillämpningen av omsorgslagens intentioner belräffande normalisering och integrering av vissa utvecklingsstörda, varför kan man då inte ansluta sig lill reservationen, som Just begär en översyn av omsorgslagens tillämpning och förslag om hur den skall göras bättre på de punkter där den nu inte har fungerat väl? Det är för mig en gåta alt motionärerna inte kan stödja vår reservation, och jag lycker inte att vi har fåtl någon bra förklaring på det här i dag.

Fru HJALMARSSON (s):

Herr talman! Vi motionärer är ute efter en partiell översyn i delta fall. Vi anser inle alt tiden är mogen all göra en hel översyn av hela omsorgslagen. Del finns områden som man fortfarande inte kan utvärdera rikligl, bl. a. dagcenterverksamheten och det som herr Romanus berörde, primärkommunernas ansvar när det gäller fritidsverksamheten. Det pågår försöksverksamheter, men de är inle utvärderade, och med de små erfarenheter som ännu finns är det omöjligt all göra en ulvärdering. Men just på del område som jag har tagit upp, inackorderingshemmen, har man i dag skaffat sig erfarenheter, och jag anser au för varje år som vi där avvaktar med en översyn hindras många utvecklingsstörda från en ekonomisk självständighet och Jämställdhet med oss andra i samhället.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Vissa frågor rörande psykiskt utvecklingsstöida

Hen KARLSSON i Huskvarna (s):

Herr talman! Jag kan insiämma i herr Romanus konstaterande att det egentligen inte är så förfärligt stor skillnad i våra uppfattningar. Reservationen kunde därför ha varit oskriven. Nästa år kan vi kanske samlas om gemensamma lag för en utredning. Men nu, när ulbyggnadsarbetel ännu inte är klart, tycker Jag det är onödigt atl reservera sig lill förmån för den utredning som herr Romanus föreslår i reservationen.

Del är inle så gåtfullt om de socialdemokratiska motionärerna inte kan följa med riktigt i herr Romanus galopp. Jag har full förståelse för dem i det fallet. Sett från de utvecklingsstördas egen synpunkt tycker Jag del är viktigt att det råder enighet i en sådan här fråga, när man skall ta ett ordentligt lag. Då vinner man myckel mer i styrka och respekt än om ett eller annat parti skyndar före och reserverar sig.

Reservationen har inte fört denna fråga framåt, det är min uppfattning.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Del är klart atl herr Karlsson i Huskvarna lycker all reservationen kunde ha varit oskriven och att den är onödig - jag vet inte vilken av våra reservationer som herr Karlsson har någon annan mening om; del vore roligt att höra. Men det är väl en sjuka som de flesta socialdemokratiska utskollsordförande delar med honom.

Det är emellertid inle en sådan bedömning som ligger lill grund för vårt handlande. Vi anser alt den föreslagna utredningen är angelägen och att den bör komma till stånd snabbi.

Det är utmärkt om man kan samlas om ulredningskravet nästa år; herr Karlssons uttalande tyder Ju på det. Men vi anser inte det är nödvändigt att vänta till nästa år. Och all vi nu har reserverat oss och tagit upp en debatt i frågan kan ju inte försvåra möjligheterna alt få lill stånd en samling nästa år. Tvärtom måste det underlätta den saken, ty något blir väl ändå herr Karlsson påverkad av oss, får vi hoppas.

Självfallet är det bra att del flnns en allmän uppslutning kring kravet att det skall göras mer för de utvecklingsstörda.

Men jag tror inte de utvecklingsstörda - lika litet som någon annan

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Vissa frågor rörande psykiskt utvecklingsstörda

grupp i samhället - är betjänta av alt del aldrig förs en debatt, all det aldrig är några som vill driva utvecklingen snabbare. Vore det så tror jag lyvärr att mindre skulle hända på detta område. Det finns många exempel på att politiska motsättningar - i den formen all någol parti vill gå fram snabbare - sätter i gång en ulveckling på ett område där det länge stått stilla, vilket ju inte är fallet på della område. Till fru Hjalmarsson vill jag säga all vi tydligen är ense om all omsorgslagen inle fungerar bra när det gäller fritidsverksamheten, därför att primärkommunerna inte är medvetna om exakt vilka skyldigheter de har eller i varje fall inle ställer upp på samma sätt för utvecklingsstörda som för normala barn och ungdomar. Det är väl ingel skäl mot en översyn. Det är väl ett skäl för en översyn av lagen. Vid de kontakter Jag har haft på landstingshåll har man varit angelägen om all få delta ändrat; man ser det otillfredsställande förhållandel som ell skäl för att så fort som möjligt få en ändring till stånd och inle för atl vänta ytterligare en lid. Om del nu är så att man kan göra reformer snabbare på Just de punkter som ni har tagit upp i er motion därför atl man där redan vet vad man vill så behöver del inte vara något hinder för en översyn av lagen också på andra punkter. Del ärju inle förbjudet, får vi hoppas, för en utredning att föreslå delreformer på mindre avsnitt. Det har hänt förr.

Herr KARLSSON i Huskvarna (s):

Herr talman! Jag bestrider all fjolårets motion eller årets reservation och moiioner skulle ha någon som helst betydelse för utvecklingen när det gäller de utvecklingsstördas silualion. Del cenirala har varil den gemensamma samling som förekommil Jusi i denna fråga, där del verkligen gjorts fina insalser i landslingen från alla partiers sida. Sedan kan man naturligtvis önska alt del skall göras mer. Men för del fordras också resurser Del kan däför bara ske i den läkt som de olika krafter, som på olika håll ute i landet verkar för detta, lyckas få fram medel.

Ta nu inte del jag sade om ett år alltför bokstavligt, herr Romanus! Jag menar att vi måste få en översyn av lagen så småningom. Om det skall ske genom beslut vid 1976 eller vid 1977 års riksdag vill Jag inte ta ställning lill i dag. Det får de faktiska förutsättningarna då bestämma.

Herr Romanus undrade, i vilka frågor en socialdemokratisk utskotts-ordförande över huvud laget tycker att folkpartiet skall reservera sig. Ja, del tillkommer inle oss all bestämma. Men nog vågar jag påstå, herr Romanus, att det förekommer en del okynnesreservationer - okynnes-reservationer så till vida atl man vill peka pä vissa politiska insatser. Eftersom vi i det nu aktuella fallet dock har en reservation för översyn av omsorgslagen vill Jag säga att den reservationen gott kunde ha fått förbli oskriven. Herr Romanus kunde naturligtvis ändå ha verkat för en översyn. Reservationen har varken gjort till eller ifrån för utvecklingen - del vågar Jag säga.

Hen ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag vill bara i all korthet peka på att om inte motionerna hade väckts och om inte reservationerna hade avgivits i utskottet, så hade vi inte fåll det uttalande som herr Karlsson gjort både förra året och i år, nämligen atl en sådan utredning som där föreslås bör sällas i gång omkring 1976. Del lycker Jag är ett viktigt resultat, eftersom jag utgår ifrån att herr Karlsson har ett undedag för sina uttalanden och atl han har inflytande nog all se till all utredningen också blir av.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Överförande av apoteksverksamhet på landstingen

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till l:o) ulskollets hemställan, 2:o) reservationen av herrar Romanus och Hagberg i Borlänge samt 3:o) utskotlets hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall till all-satserna 1 och 2 i motionen nr 346, och förklarades den förstnämnda proposiiionen vara med övervägande ja besvarad. Då herr Romanus begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig.

I enlighet härmed blev följande voleringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren bifaller socialutskottets hemställan i betänkandet nr 5 röstar Ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herrar Romanus och Hagberg i Borlänge.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöier ha röslal för Ja-propositionen. Då herr Romanus begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resullal:

Ja - 261

Nej - 47

Avslår - 9

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Överförande av apoteksverksamhet på landstingen

staten och Apoteksbolaget AB. I betänkandet redogöres också för den utökning och de förbättringar som redan genomförts inom verksamheten. Apoteksbolaget har visat utomordentligt god vilja, och jag vill på intet sätt förringa dess insatser. Men de problem med åtkomligheten av förskriven medicin på jourlid som påpekats i motionen 1972:205 kvarstår alltfort.

Utskottet omnämner atl Apoteksbolaget förutom atl svara för atl en god läkemedelsförsörjning uppräithålles samtidigt skall bedriva verksamheten så att bolaget får kostnadstäckning och skälig förräntning på insatt kapital. Del är förmodligen detta ekonomiska tänkande som är styrande när det gäller den alltmer utbredda tendensen atl föriägga apoteken lill kommunernas köpcentra. Där är de lättillgängliga för de kunder som i huvudsak efterfrågar det receptfria sortimentet.

Så är - för att la ett konkret exempel - fallet i Burlöv i Skåne, där man i en vårdcentral för fem läkare beräknas få ta emot 12 000-15 000 besök årligen. Många av dessa patienter har stora svårigheter alt förflytta sig, att ta sig i och ur bilar och dylikt, och för dem hade problemen minskats om apoteket varit placerat i anslutning till vårdcentralen.

Pågående försök med kvällsöppet på distriktsläkarmottagningar har slagit mycket väl ul och kommer alt utökas. Del ställs därmed också stora krav på ökat öppethållande på apoteken.

Den nuvarande jourordningen upplevs av den vårdsökande som ytterligt besvärlig. Först får man ofta åka lång väg till en jourläkarcentral och sedan yllerligare flera mil till ell apotek som har Jour i sådan ordning att kunden möts av ett meddelande, all man måsle leta upp en telefonkiosk för atl ringa och väcka apotekaren, som kanske bor i en annan del av staden. Står man då t. ex. med ett sjukt barn i famnen, är det troligen svårt atl vara entusiastisk över den goda servicen.

Landstingen har nyligen fåll överta hanteringen av tekniska hjälpmedel för handikappade. Här har man varil överens om att ordinationsansvar, tillhandahållandeansvar och distributionsansvar skall ligga hos samma huvudman. Det borde vara samma sak när det gäller läkemedelshanteringen på lokal nivå.

Det är den gemensamma planeringen inom ansvarsområdet som är väsentlig för att denna hantering skall fungera på ett för alla parter tillfredsställande sätt.

Herr talman! Jag har f n. inget yrkande utöver utskottets men har för avsikt atl återkomma i ärendet.

§ 19 Vissa läkemedelsfrågor

Föredrogs socialutskouets betänkande 1975/76:7 med anledning av moiioner om vissa läkemedelsfrågor.

I detta betänkande behandlades molionerna

1975:34 av fru Anér (fp),

1975:152 av herr Carlshamre m. fl. (m, s, c, fp, vpk),

1975:484 av fru Jonäng (c),

1975:771 av fru Fredrikson m. fl. (c),

1975:1250 av herr Glimnér (c) och fru Karisson (c) samt

1975:1255 av herr Helén m. fl. (fp), vari, såvitt här var i fråga (yrkande 2), hemställts alt riksdagen hos regeringen begärde en översyn av systemet för läkemedelsrabattering i syfte all motverka nuvarande tendenser lill onödig förskrivning av läkemedel.

Utskottet hemställde

1. att riksdager, skulle avslå motionen 1975:34,

2. atl riksdagen skulle avslå motionen 1975:152,

3. att riksdagen skulle avslå motionen 1975:484,

4. all riksdagen skulle avslå motionen 1975:771,

5. att riksdagen skulle avslå motionen 1975:1250,

6. att riksdagen skulle avslå motionen 1975:1255, såvitt här var i fråga.

Reservation hade avgivits belräffande läkemedelsrabatteringen av herr Romanus (fp) som ansett att utskottet under 6 bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionen 1975:1255, såvitt här var i fråga, gav regeringen till känna vad reservanten anfört om översyn av reglerna för läkemedelsrabatteringen.

Hen ROMANUS (fp):

Herr talman! Svenska folkel har mycken gammal medicin liggande hemma i sina skåp och lådor. Hur mycket är del väl ingen som vet, men varje gång apoteken gör en ny drive för atl gammal medicin skall lämnas tillbaka, så kommer det in stora mängder. Vi vet alla hur vanligt det är atl man, när en människa dött, finner väldiga lager av oanvända mediciner. Detta har naturligtvis många orsaker. En är atl mänga inle tar den medicin de blivit ordinerade, och det kan bero på otillräcklig information eller andra omständigheter. En annan orsak är att man först får en typ av läkemedel och att läkaren sedan finner atl denna inte har effekt. Man får då en ny medicin och lämnar inte tillbaka det som blev kvar av den första.

Det är ganska naturliga förklaringar, men det är också obestridligt alt det skrivs ul ganska stora doser av läkemedel. Del är mycket troligt alt läkemedelsrabaitens konstruktion bidrar till en sådan förskrivning av för stora kvantiteter, eftersom man aldrig behöver riskera all betala

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Vissa läkemedelsfrågor

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Vissa läkemedelsfrågor

mer än 15 kr., från årsskiftet 20 kr., för varje recept även om det är olika läkemedel och ganska stora kvantiteter på receptet. Del betyder att det blir ett tryck från patienternas sida på läkaren att på receptet gärna ta med en del sådana mediciner som kan vara bra alt ha hemma när man ändå måste få ett visst läkemedel. Del blir ett tryck att hellre skriva ul läkemedel för en längre tid än för en kortare lid och delta ökar naturligtvis sannolikheten för atl man får stora lager av läkemedel som inle kommer lill användning över huvud taget. Del ökar naturligtvis också läkemedelskostnaderna, som har gått upp myckel kraftigt under senare år.

Detta förhållande bestrids knappast av någon som sysslar med de här frågorna. Många läkare intygar att del finns ett sådant här önskemål från patienternas sida. När socialutskottet för en lid sedan hade ett informationsmöte med Apoteksbolaget sade man där hell öppet att det var klart att det fanns ett sådant här förhållande. T. o. m. i går när socialutskottet var på informalionssammanlräde hos läkemedelsindustrins företrädare ville man inte bestrida att läkemedelsrabalten kunde fungera på del här sättet, även om man där naturligtvis inte ser detta som något slörre problem. Del är inte att förvänta sig atl de skall beklaga att det säljs läkemedel. Man påpekade också att den ekonomiska effekten av delta inte skall överdrivas. Läkemedelskostnaderna är bara ca 10 "> av de totala sjukvårdskostnaderna. Del kan vara sant, men det rör sig ändå om totalt ungefär 2 miljarder kr. om året. Del är i alla fall en stor summa pengar och stora resurser. Det är naturligtvis angeläget alt de används på det mest effektiva sättet, efiersom vi vet all vårdsektorn som helhet alltid har en bristsituation. Därför anser inte vi att man kan vifta borl det här problemet.

Det är självklart att man skall behålla kostnadsskyddet för dem som behöver mycket läkemedel och som annars skulle få höga kostnader. Men det borde gä att konstruera läkemedelsrabatten så atl man inle fick della tryck från patienterna på läkarna, vilket leder till en onödig förskrivning av läkemedel. Dessutom kan man ifrågasätta om det slöd som från årsskiftet kommer att utgå för läkemedelsinköp mellan 5 och 20 kr., där man får hälften av kostnaden betald, verkligen är så angelägel.

Är det i en situation där sjukvården dras med stora problem för atl få resurserna atl räcka lill angelägel all ge stöd för läkemedelsinköp som ligger någonstans mellan 5 och 20 kr. och som natudigtvis innebär alt alla de inköpen också medför en större administrativ kostnad? Är det verkligen så vi skall använda de knappa resurserna för sjukvårdssiödet? Del vore angeläget om man gjorde en översyn av läkemedelsrabatten och log sig en funderare på om man inle kunde la borl den delen och införa en högre självrisk. Upp till 20 kr. är ändå för de flesta människor, som inte är stora läkemedelskonsumenter ulan som köper enstaka läkemedel då och då, ingenling märkvärdigt. Man har ofta normala hushållskostnader av en helt annan storleksordning. Därför skulle man nog, om man visste att chansen atl få hjälp när man blev verkligt sjuk skulle

öka, offra slödel för dessa ganska billiga läkemedel.

Det är delta del hela liden gäller: Hur skall vi använda de knappa resurserna på bästa länkbara säll? Skall vi sprida ul dem i ett stöd för något som inte är särskilt angelägel eller skall vi koncentrera dem på del som är mycket angeläget? Jag anser alt det är hög lid att vi får en konstruktion av läkemedelsrabalten som inte driver fram en onödigt hög läkemedelskonsumtion och inte heller en onödigt hög andel bortkastade läkemedel. Jag ber därför all få yrka bifall lill den reservation som är fogad vid socialutskottets betänkande nr 7.

Sedan skall jag också be att få säga ett par ord om fru Anérs motion, där hon föreslår generösare instruktioner för hur myckel man för personligt bruk skall få föra in i landet av läkemedel av sådana slag som inte är inregistrerade i Sverige. Bakgrunden till förslaget i den här motionen är naturligtvis den debatt som har förts om naturläkemedel och det faktum all det i Sverige inte längre går att köpa vissa naturläkemedel som förut var tillgängliga. Många människor som anser sig vara beroende av de här medlen reser utomlands för alt hämta hem vissa kvantiteter. Del gäller medel vars effekter inte är styrkta enligt de regler som finns i Sverige. Men i de flesta fall råder det en allmän enighet om att de inte rimligtvis kan ha några skadliga effekter därför atl de är så utomordentligt utspädda.

Då det som bekant pågår en utredning om vilken inställning som vi bör inta till de här läkemedlen, anser Jag alt under den tid utredningen pågår flnns det alla skäl att tillämpa reglerna generöst när det gäller människor som anser sig vara så beroende av dessa medel alt de t. o. m. är beredda att resa utomlands för att skaffa dem. Vi vet atl den här utredningen skall lägga fram sitt belänkande före årsskiftet. Därför har utskottet inle ansett all någon ändring av reglerna bör göras nu.

Utskottet sade däremot redan förra året - och hänvisar till det uttalandet nu - all socialstyrelsen när utredningens förslag kommer omedelbart, alltså utan att avvakta slutbehandlingen av utredningens förslag, skall överväga vad som kan göras för att lösa de här människornas problem. Det är ett viktigt påpekande som uiskoltet gjort.

Dessutom vill jag framhålla alt de regler som nu tillämpas när det gäller införsel av läkemedel utifrån föranleds av ett uttalande av socialslyrelsen efter en förfrågan av generallullstyrelsen atl del bör vara tillåtet atl införa läkemedel som motsvarar två å tre månaders förbrukning. Jag vill understryka att delta inle är någon fastlagd regel utan en tolkning som socialstyrelsen gjort på förfrågan. Socialstyrelsen är givetvis oförhindrad alt göra en generös tolkning av bestämmelserna beträffande de här medlen, som uppenbart inie har några allvarligare skadeverkningar. Vi har i utskottet varit ense om att socialslyrelsen givelvis fortfarande är oförhindrad att göra en sådan mera generös tolkning om man finner anledning härtill. Jag vill tillägga alt Jag anser att så bör ske så länge det klart framgår att det är fråga om införsel för personligt bruk och inte för försäljning.

Herr talman! Med detta ber Jag alt få yrka bifall till reservationen.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Vissa läkemedelsfrågor

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Vissa läkemedelsfrågor

Herr KARLSSON i Huskvarna (s):

Herr talman! Frågan om överförskrivning av läkemedel är inte ny. Den har tagits upp vid ålskilliga debatter i riksdagen. Och jag vill till herr Romanus säga, atl jag också tror att en viss överförskrivning förekommer. Men hur stor den är, vad den betyder i kostnadshänseende, kan det vara svårt - för att inte säga omöjligt - att få någol grepp om.

Jag tror inte ens att en utredning skulle kunna göra en riktig kartläggning på det här området.

Det är klart att prismedveienheten hos läkare är avgörande för om man skall kunna hålla läkemedelskostnaderna nere. På den punkten finns det inga delade meningar mellan ulskottsmajoriteten och reservanterna.

Men jag får kanske fråga herr Romanus hur han tror att problemen skall kunna lösas genom ändrade regler. Om jag förstod honom rätt skulle det innebära en fördyring av medicinen för de kategorier av människor som inte behöver så mycket, medan de mera högkonsumerande grupperna skulle kunna erhålla rabatt. Det var väl ungefär så herr Romanus ville ha del. Men det kanske inte skulle skada om vi fick en liten redogörelse för hur han i själva verket tror att frågan skulle kunna lösas. Enligt min uppfattning skulle den ändring han förordar bara innebära nackdelar för patienterna. Jag är tveksam lill att genomföra en sådan ordning.

I reservationen talas del om att valet mellan olika synonymer på sitt sätt motverkar den nuvarande ordningen. När utskottet hade tillfälle atl träffa representanter för läkemedelsindustrin i går, så visade det sig atl del finns inle så förfäriigl många synonymer atl välja på. Därför undrar jag om reservanternas redovisning i det här fallet stämmer. Jag är medvelen om att den information vi fick lämnades av läkemedelsindustrin. Men även den har Ju rätt att bli trodd på sina ord.

Det ligger i sakens natur au en läkare inte skall skriva ut större kvantiteter läkemedel än vad som motiveras av sjukdomen. Del ligger också i sakens natur att läkaren, om det finns två likvärdiga preparat, skall använda sig av det billigaste.

Detta innebär all det är viktigt atl läkarna ges all den information som är nödvändig om respektive läkemedel. Vi har fått ett centraliserat apoieksväsen i landet. Det är viktigt au Apoteksbolaget ger den information lill läkarna som behövs. Man håller också inom Apoteksbolaget på alt förbereda en av producentintressen obunden information. Det är enligt min uppfattning viktigt att så sker.

Eftersom Apoteksbolagets verksamhet var uppe tidigare i ett annat inlägg här i dag, vill Jag nu bara säga alt under den tid Apoteksbolaget funnits, så har det verkligen ulförts ett betydande nydanings- och rationaliseringsarbete på det här fältet, som jag lycker all bolagel skall hållas räkning för. Del har beiyli en uppsiramning av den här verk-samhelen. Samiidigl har de synpunkter som bl. a. landstingen fått fram tillgodoselts. Detta har Jag velat säga närmast som en parentes - låt vara en viktig sådan.

För att återgå till vad utskottet skriver så måsle syftet vara att få lill slånd en överskådlig information om olika läkemedel med prisjämförelser. Syftet är vidare att få lill stånd sådana förskrivningsvanor hos läkarna att såväl medicinska som ekonomiska synpunkter - som samhället självfallet måsle ha - tillgodoses.

Utskottet redovisar också i sitt betänkande den verksamhet som bedrivs av landstingens läkemedelskommittéer.

Apoteksbolaget avser också alt fortsättningsvis pröva utformningen av sjukförsäkringens läkemedelsrabattering.

Det är alltså väldigt mycket på gång på del här fältet, och jag tror att det finns anledning atl avvakta det som nu sker innan man företar den undersökning som herr Romanus vill ha.

Den sisla delen av herr Romanus anförande, som handlade om införsel av vissa läkemedel i landei, föranleder ingen kommentar från min sida.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Vissa läkemedelsfrågor

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Herr Karlsson frågar hur jag har tänkt att detta skall reformeras. Jag har inte någon färdig teknisk lösning. I så fall skulle jag fört fram den och inle bara föreslagit en översyn. Men vissa principer är uppenbara.

Det är riktigt, som herr Karlsson säger, att jag har en känsla av att man skulle kunna dra ner litet på stödet till de små läkemedelsinköpen till förmån för ett stöd där det behövs bättre. Det är vad som sker vid årsskiftet. Då blir det dyrare alt köpa läkemedel. Man får betala upp lill 20 kr. i stället för 15 kr. Det är väl ingen som vill påstå att det är en asocial åtgärd utan helt enkelt en rimlig förskjutning av stödet. Jag tror också att de som i dag köper läkemedel för 15 kr. och som alltså får betala en mindre del och får en rabatt på 50 ", mellan 5 och 15 kr., skulle kunna avstå från det slödel lill förmån för dem som är verkligt sjuka. Jag tror inte alt detta skulle kunna anses vara asocialt.

Man kan naturligtvis gå vidare på den vägen och begränsa läkarnas möjligheter att på samma recept skriva ut läkemedel för olika åkommor, vilket de får göra i dag. Man kan tänka sig att begränsa den tid för vilken läkarna får skriva ul läkemedel. Då blir det flera återkommande köp för den som behöver mer, men del är ändå bara fråga om atl betala högst 20 kr. varje gång. Man kan även tänka sig en metod, där patienten i stället för att få betala högst så och så mycket per recept får betala högst så och så mycket per preparat, en metod som används i England.

Jag upprepar att jag inte har någon färdig konstruktion. Men vi kan inte med öppna ögon ha ett system, där alla som sysslar med del är medveina om att del leder till för stor utskrivning och för myckel bortkastande av läkemedel, samtidigt som det finns människor som är svårt sjuka och som vi inte kan hjälpa därför att resurserna är begränsade. Det är inle fråga om alt spara pengar för statskassan, utan det gäller alt använda resurserna på ett bättre sätl. Jag kan hänvisa till ett inlägg

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Vissa läkemedelsfrågor

som utskottet fick lyssna på i går, när information gavs av en nationalekonom, som framhöll just alt vi kanske sprider ut för mycket av de tillgängliga resurserna på ett stöd åt människor med relativt små kostnader i stället för atl hjälpa dem som är svårt sjuka och har stora kostnader. Del kan inle vara en riktig politik.

Denne nationalekonom talade också om alt man skulle införa mer av självrisk i systemet. Har man en bilförsäkring och får en buckla på sin bil, får man kanske betala upp lill 300 kr. i självrisk. Ingen tycker all det är konstigt. Men om vi skulle höja självrisken för mediciner från 20 till 25 kr., då skulle det anses asocialt. Ett sådani synsätt har ingen förankring i vardagen. Även om jag inte har någon färdig konstruktion, tror Jag att det är möjligt att åstadkomma en bättre läkemedelsrabattering som gör slut på det slöseri med läkemedel som nu faktiskt förekommer.

Problemet har inte bara en ekonomisk sida utan även en medicinsk. Det är inte bra att det finns så mycket läkemedel i de svenska hemmen. De kan leda till barnolycksfall och förgiftningar av olika slag. Medicinerna sparas ofta under mycket lång tid och utgör därmed ett riskmoment i hemmet.

Herr Karlsson i Huskvarna frågade vad vi menar med synonymer. Vi påstår inte att det finns många olika synonymer, efiersom vi vei all inslagei av synonymer i den svenska läkemedelsfloran är ganska be-gränsai. Däremol är del klart atl läkaren med dagens system inte har någon anledning att vara kostnadsmedveten, när han väljer mellan besläktade preparat. Både för läkaren och patienten kostar det lika myckel vad läkaren än skriver ul. Del är ingen fördel med atl skriva ut billigare preparat. Patienten får ändå betala högst 20 kr. Del skulle kanske vara bra med ett system som kunde leda till en viss kostnadsmedvetenhet. Men Jag kan medge att det i och för sig är en sekundär synpunkt.

Jag vill göra ett litet tillägg lill vad Jag sade tidigare om införsel av läkemedel. Det är naturligtvis inte - någon kunde kanske få det intrycket - fråga om enbart preparat som är i det närmaste homeopaliska, alltså myckel svaga. Det kan även gälla andra preparat, som man har använt under en längre tid och anser sig vara beroende av. Det krav vi skall ställa är naturligtvis all om ett preparat inte har någon styrkt effekt, får det inle heller finnas någon misstanke om au del har skadeverkningar. Men i övrigi är jag lacksam för alt herr Karlsson på den punkten inte hade några invändningar moi vad Jag har sagt.

turligtvis helt otänkbart all ge en klar redovisning av del på några minuter i kammaren när man inle har kunnat göra det i en reservation. Men med hänsyn till atl herr Romanus använde en stor del av sin tid till att diskutera de läkemedel som kostar mellan 5 och 15 kronor måste Jag ändå säga atl dessa utgör bara en marginell historia. Det är inte på det området som överförskrivningarna föreligger, ulan del är naturligtvis på helt andra områden. Därför kan inle del argument som herr Romanus åberopade ha någon slörre giltighet. Jag tar det närmast som ett försök av herr Romanus att tillgodose min önskan om en mera preciserad argumentation, och jag erkänner att jag begärde mera än man kanske skall begära i en debatt, för det går naturligtvis inte atl lämna de informationerna.

Beträffande synonymerna ärjag tacksam för att herr Romanus erkände att vi egentligen har myckel litet av det problemet i Sverige. Det var egentligendei jag ville ha sagt i mitt lidigare inlägg. Sedan är det självklart atl vi alla, oavsett om vi står bakom utskottsmajoritelens förslag eller reservanternas, är övertygade om alt det förekommer en viss överförskrivning av läkemedel och att det är angeläget att försöka få ner den. Jag tror dock inte att man får ned den på de grunder som reservanten här har gjort sig till tolk för.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Vissa läkemedelsfrågor

Herr ROMANUS (fp):

Herr lalman! Herr Karlsson i Huskvarna begärde en precisering av mig, och jag hade några funderingar om hur man skulle kunna gå till väga. Men det ärju en annan sak som är av större intresse för kammarens ledamöier och för andra: Om herr Karlsson, som han sade i sitt senaste inlägg, är medvelen om att det förekommer överförskrivning och kanske också att vårt nuvarande läkemedelsrabattsystem inte försvårar en sådan, hur vill han då att vi skall göra för att komma till rätta med della förhållande? Utskottsmajorileten har bara avstyrkt motionen - ni har inte anvisat någonting om hur man skall göra, fast ni är medvetna om att det föreligger ett problem.

När det gäller synonymerna vill Jag understryka att det inte står i reservationen och all jag inte har uttalat att del finns för många synonymer. Men det är klart att ett ökat kostnadsmedvetande inte kan skada på det området heller.

Jag begär inte och väntar mig inte alt herr Karlsson skall insiämma i allt vad Jag sagt om dispensgivning för att få föra in läkemedel. Det väsentliga med min kommentar var att konstatera atl vi var ense i utskottet om att utskottets betänkande inte lägger några hinder i vägen om socialslyrelsen skulle vilja göra en mera generös tolkning när det gäller införsel av läkemedel för två ä tre månaders behov. På den punkten hoppas jag att vi fortfarande är överens liksom vi var under utskottsbehandlingen.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Ålderdomshemmens läkemedelsinköp

Herr KARLSSON i Huskvarna (s):

Herr talman! Det finns inga differenser i vår uppfattning om förekomsten av överförskrivning av läkemedel. Men vi är oense om hur man skall kunna komma till rätta med problemet. Här gäller det naturligtvis att få till stånd en bälire information lill läkarna, och jag tror alt Apoteksbolaget har en chans alt göra mycket i fortsättningen. Sedan kan jag väl säga att även om kammaren skulle bifalla herr Romanus reservation så är Jag övertygad om att en kartläggning som vidimerar överförskrivningen är svår atl åstadkomma. Det är mer fråga om en allmän tro som det säkert finns anledning alt hysa, men del är väldigt svårt att bevisa någonling.

Frågan om synonymerna har lagils upp i reservalionen. Med anledning därav har jag bara sagt att vi i Sverige har väldigt få synonymer och atl man därför knappasi kan argumentera på den linjen att dessa fördyrat läkemedlen. Men jag vill gärna understryka atl det är ytterst angelägel för oss alla att försöka nedbringa läkemedelskonsumtionen och framför allt all få borl överförskrivningen. Där är vi helt överens. Sedan kan vi tvista om vilken väg vi skall gå. Jag tror, som sagt, atl en ökad information från Apoteksbolagets sida, en icke företagsbunden information, kan göra myckel för alt vi skall få en bättre balans i del här avseendet.

helst nedsättning av priset via försäkringen. Däremot ges en begränsad kvantiletsrabatt. Detta får den effekten atl en övergång till individuell receptförskrivning kan ställa sig ekonomiski mer fördelaktig för kommunerna, trots högre inköpskostnader för apoteken, visst merarbete för dessa osv.

Ett exempel på delta har jag från min hemkommun, där revisorerna påtalade det oekonomiska med gemensamma inköp i slorförpackningar. En jämförelse med andra ålderdomshem visade att övergång till individuell förskrivning skulle innebära en besparing för kommunen på över 30 000 kr. per år för ett ålderdomshem på 140 platser, just på grund av försäkringsbeslämmelserna. Jag vet att många andra kommuner har motsvarande problem.

Utskottet besvarar motionen med att hänvisa till socialstyrelsens i februari i år utfärdade Råd och anvisningar om läkemedelshanteringen på ålderdomshemmen, där individuell förskrivning rekommenderas. Självfallet delar Jag uppfattningen atl de som bor på ålderdomshemmen i slörsla möjliga utsträckning skall la ansvar för sig själva. Så länge pensionärerna själva kan handha sin medicin och sköta sin medicinering, bör de naturligtvis göra det. Naturligtvis är vi också helt överens om att individuell förskrivning fordras när ålderdomshemmets föreståndare inte har erforderlig utbildning, detta av säkerhetsskäl. Men den höga medelålder och de kvalificerade vårdbehov som alltmer är för handen på ålderdomshemmen gör alt många, kanske ibland de fiesta, inte är i stånd alt själva handha sina mediciner. Atl då, kanske framför allt av renl kommunalekonomiska skäl beställa, etikettera, leverera och förvara också'de vanligast förekommande läkemedlen individuellt för varje patient ter sig inte särskilt rationellt nationalekonomiskt sett. Systemet medför ulan tvivel merarbete för både apoteket och ålderdomshemmet och även högre inköpskostnader för apoteket.

Riksförsäkringsverket, som yttrat sig över motionen, har varit posilivi till en utredning, medan Kommunförbundet och socialstyrelsen avstyrkt en sådan. Utskottet har också följt avslagslinjen. Motionen har i alla fall haft del goda med sig att Kommunförbundet förklarat sig berett alt göra en inventering av problematiken, bl. a. genom atl med Apoteksbolaget förhandla om prissättning, leveransmetoder osv.

Jag har därför i dag, herr talman, inget yrkande, men ämnar givelvis följa frågans utveckling.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Ålderdomshemmens läkemedelsinköp

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Minoritetsoiganisa-tioners ställning enligt vissa arbetsrätlsliga lagar m. m.

§ 21 Föredrogs Socialutskottets betänkanden

1975/76:9 med anledning av motion om inrättande av en medicinsk nomenklaturcenlral 1975/76:10 med anledning av motioner om vissa handikappfrågor 1975/76:11 med anledning av molion om pensionärernas livssituation

Trafikutskottels betänkanden

1975/76:1 med anledning av motion om anslutningen av televerkets planerade datanät till utländska datanät

1975/76:2 med anledning av moiioner angående transport av farligt gods, m. m.

Inrikesutskotteis betänkande

1975/76:4 med anledning av motion om fullständigt föreningsrätlsskydd för arbetstagare

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

§ 22 Minoritetsorganisationers ställning enligt vissa arbetsrättsliga lagar m. m.

Föredrogs inrikesutskotteis betänkande 1975/76:5 med anledning av moiioner om minoriteisorganisationers ställning enligt vissa arbetsrätts-liga lagar m. m.

I detta belänkande behandlades motionerna

1975:940 av herr Hallgren m. fl. (vpk), vari yrkats atl riksdagen med bifall till motionen skulle anta av motionärerna framlagt förslag om ändring av 1 ;? andra stycket lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen, innebärande att med lokal arbetstagarorganisation enligt lagen skulle avses även facklig organisation som företrädde minst en femtedel av arbetslagarna på arbetsplatsen.

1975:1705 av herr Hallgren m. fl. (vpk), vari yrkats att riksdagen med bifall till motionen beslutade om ändring i lagen om anställningsskydd (1973:12) beträffande 10,20 och 32 vji;, innebärande dels att även facklig organisation skulle underrättas om beslut rörande avskedande eller uppsägning, dels atl överläggningsräii enligt lagen borde tillkomma även andra organisationer än kolleklivavtalsbundna under förutsättning atl de representerade minst en femtedel av arbetstagarna på arbetsplatsen, samt

förslag till sådan ändring av 1 S 2 stycket i lagen den 31 maj 1974 om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen atl lagen blev tillämplig på alla fackförbund.

Utskottet hemställde

au motionerna 1975:940, 1975:1705 och 1975:1728 inle skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Hallgren (vpk) som ansett att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionerna 1975:940 och 1975:1705 och med anledning av motionen 1975:1728 skulle anta av reservanten framlagda

1. förslag till lag om ändring i lagen (1974:12) om anställningsskydd,

2. förslag till lag om ändring i lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Minoritetsol ganisa -tioners ställning enligt vissa arbets-- rättsliga lagar m. m.

Hen HALLGREN (vpk):

Herr talman! Lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen och lagen om anställningsskydd har tagils upp av vänsterpartiet kommunisterna i två motioner, nr 940 resp. 1705.

Vi har ansett vissa bestämmelser i lagarna direkt negaliva och felaktigt formulerade. När det gäller lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen har 1 § en sådan formulering atl endast facklig förtroendeman som utsetts av den kollektivavialsslutande organisationen kan tillgodogöra sig det skydd och de förmåner som lagen ger. Alla andra fackliga förtroendemän utestängs därigenom, oavsetl om de representerar majoriteten av de anställda eller - som i vissa fall - samtliga anställda på en arbetsplats. Detsamma gäller överläggningsrätten enligt 32 § i lagen om anställningsskydd.

Rent principiellt måsle det vara felaktigt atl stifta lagar på arbetsrättens område som bara gäller för vissa organisationer och helt utestänger andra. Det har hävdals lidigare att del är minoriletsorganisalioner ulan stabilitet och med mycket lilet inflytande bland de anställda som utestängs - och atl det därmed skulle vara legitimt. Men i år har man inte i utskollsbetänkandel betonat den argumenteringen så starkt, ulan utskollsmajoriteten har anfört bl. a. all del finns fier lagar som innehåller samma bestämmelser och alt alla dessa lagar borde behandlas i ett sammanhang. Det är naturligtvis hell riktigt atl det finns andra lagar som tillkommit de senasie åren och som har samma diskriminerande bestämmelser. Del gäller i vissa avseenden arbeiarskyddslagen, och det gäller den s. k. stu-dieledighelslagen.

Det sägs också i utskollsbetänkandel att dessa frågor borde anstå tills arbelsrältskommilténs arbeie resulterat i ett regeringsförslag, och atl ett sådant är aviserat till våren 1976.

Men med lanke på att alla de på sistone tillkomna lagar som berör

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Minoritetsorganisationers ställning enligt vissa arbetsrättsliga lagar m. m.

arbetsrätten är baserade på de beiänkanden som arbetsräitskommittén framlagt kan man väl inte förvänta sig någon helomvändning från kommittén och regeringen redan 1976. Del är ganska långsökt. Säkerligen kommer det väntade förslaget all ha samma diskriminerande bestämmelser som de som nu finns i de här nämnda lagarna.

Vänsterpartiet kommunislerna har tagit upp tre av dessa lagar i riksdagen, och två av dem behandlas nu. Vi har föreslagit lagändringar som skulle innebära atl alla fackliga organisationer som företräder en femtedel eller mer av de anställda skall ha samma lagliga rätt att företräda sina medlemmar och samma lagliga stöd för att kunna ulföra arbete bland dessa. De diskriminerande bestämmelser som nu finns skapar också stora praktiska problem inte bara för de drabbade organisationerna och medlemmar i dessa ulan också på andra sätt.

Som exempel kan nämnas att de nya bestämmelserna i arbetarskydds-lagen rörande rätten all utse skyddsombud och rätt lill representation i skyddskommittéer har resulterat i att fiera större arbetsplatser helt ställts utan skyddsombud och även utan arbelarrepresentation i skyddskommittéer. Delta har lett till atl man fåtl avslå från att ha sådana kommittéer. Det förhållandet råder i dag i många av de svenska hamnarna.

Detta ohållbara läge har lett lill att arbelarskyddsstyrelsen i vissa fall helt fått gå vid sidan av lagens bestämmelser och lämnat medgivande till att också fackliga organisationer som inte är avtalsslulande parter får utse skyddsombud. I vissa fall har motparten tvingats bilda skyddskommitté med representanter utsedda av Hamnarbetarförbundets medlemmar. Arbelarskyddsstyrelsen har således i sin tillämpning helt lagil avstånd från de stiftade lagarna. Anledningen härtill är att delta varit nödvändigt för att skyddsarbetet över huvud tagel skall kunna bedrivas på ett aktivt och rikligt sätt.

När det gäller rätten alt på betald arbetstid ulföra fackligt arbete enligt lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen måste det anses helt klart, att organisationer som har en någorlunda god stabilitet och som - i likhet med vad vi angivit i vårt förslag - organiserar en femtedel eller mer av de anställda också måste ges samma förmåner som andra organisationer har enligt gällande lag. Del måsle vara fel att stifta lagar som i vissa fall utestänger också majoritelsorganisalioner.

I de lagar som jag här har nämnt åsidosätts helt många fackliga organisationer i de svenska hamnarna, trots att dessa sammanslutningar organiserar de fiesla - och i många fall alla - anställda på arbetsplatsen. Att stifta lagar som ger vissa fackliga organisationer en så stark monopolställning är enligt vår mening helt felaktigt. Vi förväntar oss inte att de fortsatta utredningarna kommer atl ha en annan inriktning än de utredningar haft som hittills arbetat. Därför är det av stort värde om reservationen vid inrikesutskollets belänkande nr 5 bifalles av riksdagen. Dä skulle utredningar och också regeringen tvingas in på en rikligare linje i del fortsatia lagstiftningsarbetet. Herr talman! Med hänvisning till vad som anförts i de åberopade mo-

tionerna och i den kommunistiska reservationen vid inrikesutskollets betänkande nr 5 yrkar Jag bifall till denna reservation.

Hen NILSSON i Kalmar (s):

Herr lalman! Frågan om minoriteisorganisationers ställning enligt vissa arbetsrätlsliga lagar är inle ny. Den har behandlats fiera gånger tidigare i olika sammanhang. I centerpartiets molion begärs alt lagen om facklig förtroendemans siällning på arbelsplalsen skall bli lillämplig på alla fackförbund. Vpk begär i två motioner och i reservationen i princip samma sak som centerpartiet, men med den skillnaden att den fackliga organisationen skall företräda minst en femtedel av arbetslagarna på en arbetsplats. Under samma förutsättningar begär vpk också vissa ändringar i lagen om anställningsskydd.

När det gäller minoritelsorganisationernas ställning på det arbetsrätlsliga området vill jag först säga atl de bör ses i ett slörre sammanhang och inle avgränsas till bara de två lagar som motionärerna tar upp. Samtliga lagar på det arbetsrättsliga området anknyter nu till fackliga organisationer som är eller brukar vara bundna av kollektivavtal på arbetsplatsen. Rätlen au förhandla om kollektivavtal tillkommer alla organisationer, varför del inte finns någonting som hindrar en organisation all förhandla om att få lill slånd ett kollektivavtal. Om del sedan är möjligt för den organisationen att erhålla kollektivavtalet beror på dess egen styrka och dess möjligheter all genomdriva sina önskemål.

Principen atl koppla lagstiftningen lill kollektivavialsslutande organisation har självfallet flera viktiga orsaker. Del krävs försl och främst en stabilitet av den organisation som skall bära ansvaret och atl den därvid får sådan stabilitet som motsvarar vad lagstiftningen initierar till. Har man ett avtal utgör det enligt utskottels mening en garanti för att den stabiliteten flnns. Därutöver förutsätter lagstiftningen, som ofta är dispositiv till stora delar, att komplettering skall ske i kollektivavtal för att precisera den verksamhet man skall bedriva på de olika arbetsplatserna.

Ett kollektivavtal innebär emellertid inle bara fördelar för den fackliga Organisationen; del bör vi vara på del klara med. Det innebär också skyldigheter, och det innebär framför allt ett betydande ansvar, ett ansvar som enligt utskottets mening kommer att öka i och med den reformering av och den utbyggnad på del arbetsrätlsliga området som f n. pågår.

Alt detta system har haft utomordentligt stor betydelse för stabiliteten på svensk arbetsmarknad inser flertalet, och delta är också allmänt omvittnat. Utskottet anser därför att man inte bör bryta mot den här principen just av det skäl som jag här har nämnt. Arbetsräitskommittén har också behandlat den här frågan och kommit till precis samma uppfattning.

Om man lämnade fältet fritt för alla organisationer, dvs. också sådana som inte har avtal, vad skulle då inträffa? Det är klart atl man kan spekulera i mycket, och jag vill la ett exempel: Om någon medlem av

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Minoritetsorganisationers ställning enligt vissa arbetsrättsliga lagar m. m.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Minoritetsorganisa -tioners ställning enligt vissa arbetsrättsliga lagar m. m.

någon anledning inte är nöjd med det beslut som fackföreningen har träffat, så verkar han inle i demokratisk ordning för sina idéer och synpunkter inom den organisation han tillhör ulan bildar i stället en ny fackförening, alltså en utbrytargrupp. Jag härden uppfatlningen atl skulle man släppa allting fritt på det här sättet, skulle det förmodligen av politiska och många andra skäl växa upp fackföreningar som svampar ur jorden, och vissa av dem skulle kanske inte ha någon annan uppgift än att försöka slälla till oro på arbetsplatsen. För fackföreningsrörelsen skulle delia innebära en avsevärd splittring, som ingen är betjänt av. Vi skulle mista den stabilitet som jag förut har talat om. Arbetsgivarna skulle få sitta i förhandlingar oavbrutet, och det skulle betyda en belastning som skulle kunna bli förödande för företagen. Vi skulle få ett förhållande som liknade del som råder i många andra länder, även i Europa, och som verkligen inte manar till efterföljd.

Man kan väl inle undgå att lägga märke till alt herr Hallgren lalar i egen sak i den här frågan som representant för Hamnarbetarförbundei. Jag är inte övertygad om att herr Hallgren skulle ha fört samma argumentation för det fall all han fortfarande hade varit ombudsman i Transportarbetareförbundel; Jag är nästan säker på alt man i så fall hade skickat fram någon annan från del kommunistiska partiet.

Som Jag förut har sagt har arbetsräitskommittén behandlat den fråga som tas upp i molionerna och i reservationen. Kommitténs förslag behandlas f n. av regeringen, och avsikten är att vi skall få en proposition till våren. Då kommer de här frågorna alltså ånyo upp. Utskottet menar därför att molionerna i dag inle bör föranleda någon åtgärd.

Herr lalman! Med delta ber jag alt få yrka bifall till utskotlets hemställan.

100

Hen HALLGREN (vpk):

Herr talman! Del var en fantastisk misstro mot den svenska arbetaren som herr Nilsson i Kalmar här deklarerar. Han tror att nästan alla är beredda alt gå ur fackföreningen, bilda små organisationer och ställa lill stora besvär på arbetsplatserna. Jag tror inte att det är så, utan arbetarna i gemen vill nog ha en organisation på arbetsplatsen.

Herr Nilsson säger nu alt om en organisation skall få sluta kollektivavtal är helt beroende av dess styrka och vad den kan prestera. Det är inle alls så i dagens läge, för genom cenirala överenskommelser om riksavtal kan man utestänga alla arbetare på en arbetsplats. Det har vi exempel på i de svenska hamnarna. Där finns arbetsplatser där arbeiarna lill hundra procent är organiserade i Hamnarbetarförbundet, men den organisationen har ändå inte rätt att sluta avtal därför alt det finns ett riksavtal. Det är alltså inle styrkan hos organisationen som är avgörande, utan del är hur man handlar centralt.

Beträffande påtalandet att det finns flera lagar och alt man inte skall behandla bara två i tagel så vill jag säga att vi inte heller har tänkt göra det. Vi har motionerat om ändringar i arbeiarskyddslagen som går

i samma riktning. Men den frågan behandlas inte nu. Den enda lag som vi har avstått från all ta upp är den s. k. studieledighelslagen. Vi har ansett all man bör pröva den yllerligare ett år för alt se vilka avigsidor den har. Vilka de är har vi ännu inte klart för oss.

Jag anser det vara av stor vikt all reservationen bifalles. Del skulle ge utredarna liksom regeringen en anvisning om i vilken riktning man i fortsättningen skall stifta lagar, dvs. atl de skall gälla lika för alla. Alla skall vara lika inför lagen, brukar man säga, men så är del inle här.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Minoritetsoiganisa -tioners ställning enligt vissa arbetsrättsliga lagar m. m.

Hen NILSSON i Kalmar (s):

Herr talman! Herr Hallgren tycker att jag misstror dessa organisationer. Jag tror del finns anledning atl påpeka - jag understryker det än en gång - alt stabiliteten på svensk arbetsmarknad med all sannolikhet beror på att vi har slarka organisationer bland arbetstagarna och arbetsgivarna. Herr Hallgren lycker atl jag överdriver det här och säger att arbetstagarna vill ha en enda organisation. Låt mig då fråga herr Hallgren varför han gick ur TransporlLrbetareförbundet och var med om alt bilda Hamnarbetarförbundet, som är en utbrytarorganisation från Transportarbetareförbundet.

Om man valde den linje som herr Hallgren förordar, tror jag man skulle riskera att få prejudikat kanske även på andra områden, som kunde bli besvärliga och äventyrliga.

Herr lalman! Jag yrkar alltså bifall lill utskottets hemställan.

Hen HALLGREN (vpk):

Herr talman! Herr Nilsson i Kalmar har fått en felaktig uppfattning i denna fråga. Jag har aldrig gåll ur Transportarbetareförbundel, ulan jag har blivit utesluten ur det. Hamnarbetarförbundet bildades inte heller av några utbrylare. Del var folk som blivit uteslutna därför all de inte ville följa de byråkratiska beslut som fattades i Transportarbetareförbundet. Låt vara att det var ett kongressbeslut, men det innebar i alla fall så stora inskränkningar i förhandlingsrätten för hamnarbetarna lokalt atl man inle kunde acceptera del i Norrland. Därför blev de uteslutna. De har alltså inte själva begärt utträde. Men del hör inte till den här diskussionen, och jag vet inle varför herr Nilsson i Kalmar tar upp del.

Jag kan i alla fall konstatera att herr Nilsson i Kalmar fortfarande hävdar all organisationer på arbetsmarknaden, oavsetl om de företräder samtliga anställda på arbetsplatsen, inle skall ha samma lagliga rätt som de avtalsslulande organisationerna.

Hen HALLGREN (vpk):

Herr talman! Herr Nilsson i Kalmar menar alliså au man skall använda sig av lagsliflning för atl hålla samman de fackliga organisationerna. Är del inle bättre med organisationer som arbetar så all medlemmarna är måna om att stanna kvar i dem? Om man avbyråkratiserar, ger medlemmarna större bestämmanderätt och ökat inflytande för dem på de viktiga besluten, då tror jag inte det finns någon som vill lämna sin fackförening.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottels hemställan, dels reservalionen av herr Hallgren, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Hallgren begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller inrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 5 röstar ja, den del ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herr Hallgren.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för Ja-propositionen. Då herr Hallgren begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 293

Nej - 14

Avslår - 5

§ 23 Kontant stöd vid arbetslöshet

Föredrogs inrikesutskollets betänkande 1975/76:6 med anledning av motioner om kontant slöd vid arbetslöshet.

ningen om allmän arbetslöshetsförsäkring och konstaterar atl samtliga i motionerna aktualiserade problem kommer att behandlas av utredningen. Utskottet har således inte tagit ställning till motionsyrkandena i sak, vilket gör att jag känner mig osäker om huruvida utredningen verkligen kommer alt behandla de frågor som har aktualiserats. I synnerhet anser jag del vara angeläget alt den fråga som jag och några socialdemokratiska medmotionärer har tagit upp i motionen 184 blir föremål för snabba åtgärder.

Det har under de senaste åren talats mycket om jämställdhet mellan män och kvinnor. Onekligen kan man också anlägga Jämställdhetssynpunkter på frågan att en arbetssökande kan avstängas från ersältning från arbetslöshetsförsäkringen eller KAS på grund av brist på barntillsyn. Denna ordning drabbar så gott som uteslutande kvinnor. I princip skall den som uppbär arbetslöshetsersättning vara beredd att varje dag ta lämpligt anvisat arbete, såvida man inte anmält giltigt förhinder. Enligt praxis räknas inte avsaknad av daghemsplats eller annan barntillsyn som sådant giltigt hinder. Den som har blivit arbetslös förlorar inom ganska kort tid daghemsjjlatsen, om inie nytt arbete kan ordnas. Om den arbetslöse därefter inte omedelbart kan ta anvisat arbeie går också arbetslöshetsersättningen förlorad. Och när inte heller arbetslöshetsersättningen utgår återstår, åtminstone för ensamstående föräldrar, all man får anlita den kommunala socialvården.

Det är knappasi möjligt för en arbetslös förälder all hålla sig med en barniillsynsreserv i avvaktan på all arbete erbjuds. Med den brist på daghemsplatser som finns i dag kan man inte heller ha några större förhoppningar om alt kommunerna upplåter en daghemsplais under någon längre lid lill en förälder som går arbetslös. Utskottet har hänvisat lill den kraftiga ulbyggnad av daghem och fritidshem som skall ske, men trols denna ulbyggnad kommer brislen att kvarstå ålskilliga år framåt i tiden. Man kan således inte, som AMS har gjort i sitt remissvar, hävda att denna fråga bör lösas genom utbyggnad av barntillsynen, inte genom ändrad praxis inom arbetslöshetsförsäkringen. Det är enligt min mening mera realistiskt atl lösa frågan genom försäkringen.

Motionen har remissbehandlats, och såväl LO som TCO och SACO/SR har tillstyrkt att frågan utreds, så att den får en lillfredsslällande lösning. På grundval av de remissvaren borde kanske utskottet ha kunnat inta en mer positiv ställning och överlämnat motionen till ALF-utredningen för beaktande.

Jag vill här närmast påpeka att det är ett oeflerrällligt förhållande att en person med kanske bara en dags varsel skall kunna skaffa daghemsplats eller annan barntillsyn efter att ha gått arbetslös kanske i månader. Detta är beklämmande när man vet att många människor har hamnat i en ond cirkel, där de ibland har daghemsplais men inget jobb, ibland erbjuds Jobb men saknar någon som tar hand om barnen. I ett av de fall som Jag mött anvisades en arbetssökande ett treveckorsvikarial med en dags varsel. Hon hade alltså en eftermiddag på sig för all ordna med

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Kontant slöd vid arbetslöshet

103

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Kontant stöd vid arbetslöshet

barnlillsyn för tre barn, varav två i förskoleåldern. Den arbetssökande kunde inte klara detta konststycke, trots alt hon gjorde stora ansträngningar. Hon blev därför avstängd från ersättning. Hon överklagade beslutet men fick inte bifall lill besvären.

Detta är bara ett exempel. Jag skulle kunna räkna upp fiera, eftersom del här rör sig om en ganska vanlig företeelse hos kassorna och arbetsförmedlingen.

Jag hoppas alt den fråga som vi motionärer har lagil upp skall få en lösning så snabbt som möjligt, men jag hyser vissa farhågor för all så inte sker eftersom ALF-utredningen har så pass stora uppgifter att det knappast kommer något förslag från utredningen inom den närmaste tiden. Det skulle dock vara skäligen enkelt atl ändra praxis i tillämpningen - det är Just den det gäller - och räkna brist på barntillsyn som giltigt hinder, som man nu kan göra i andra fall när en arbetssökande avvisar ett arbelserbjudande. Då kan man åberopa för långt pendelavstånd, brist på allmänna kommunikationer, att man saknar bil, atl arbetet är olämpligt m. m.

Denna fråga hade också tagits upp i motioner till den socialdemokratiska partikongressen och lill kvinnoförbundels kongress. Molionerna fick en välvillig behandling, och del ansågs angeläget med en tillfredsställande lösning av frågan.

Vi motionärer kan kanske därför nu hoppas att regeringen snabbt vidtar åtgärder i den riktning vi tänkt oss. Det gäller enligt vår mening en reform som är mycket angelägen ur social synpunkt, men som också i hög grad rör en fråga om Jämställdhet, eftersom det så ofta är Just kvinnorna som drabbas av rådande praxis.

§ 25 Vissa rundradiofrågor

Föredrogs kullurulskottels betänkande 1975/76:7 med anledning av motioner angående vissa rundradiofrågor.

Hen ADOLFSSON (m):

Herr talman! De problem som är förknippade med Sveriges Radio har berörts i en rad motioner som behandlats av kulturutskottet. Samtliga motioner har visserligen formellt avstyrkts av utskottet, men det finns en underton i skrivningen som är positiv.

Vad som dessuiom är värt att med tacksamhet notera är del anslag regeringen ställt lill radioutredningens förfogande för alt kartlägga förekomsten av tendentiösa program, bl. a. utrikes- och barnprogram. Man kan i dag på goda grunder förvänta att det nya avtalet med Sveriges Rcdio, som nu förbereds, får en sådan utformning all problemen kring Sveriges Radio får sin lösning.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Vissa rundradio-Jrågor

Hen JOHANSSON i Skärstad (c):

Herr lalman! Det utskottsbetänkande vi nu behandlar rör många motioner. Utskottet har hänvisat till radioutredningen och till del avtal som snart skall ingås, varför jag inte skall beröra en del av de motioner jag väckt i delta sammanhang ulan bara ta upp den som har med själva programutbudet att göra.

Låt mig då säga något om de religiösa programen i TV. Därmed har jag inte glömt de icke-religiösa ideella organisationerna, t. ex. bildningsförbunden. Vilka möjligheter är inte här outnyttjade! Men Jag tänker nu närmast på de program som har religiös anknytning.

Kyrkan och frikyrkorna representerar majoriteten av svenska folkel. Det är därför ett berättigat krav atl de får sin del av programutbudet. Sveriges Radio kan dä antingen göra egna program eller välja ur den rika fiora som i dag finns i den kyrkliga och frikyrkliga verksamheten.

Jag tänker också på gudstjänster i olika stilarter. Det är viktigt att vi även i TV-rutan får del av della. Men det är också viktigt att inte glömma bort de gudstjänster som samlar den stora publiken. En gudstjänst varje vecka är ett rimligt krav, inte minst med tanke på gamla, sjuka och handikappade, som inte kan besöka gudstjänstlokaler. Här kan också nämnas alla de som vill vara anonyma och som av olika skäl inte besöker gudstjänstlokaler men som med tacksamhet skulle hälsa en TV-kyrka i sina hem.

Sångprogrammen är mycket uppskattade, och del finns många sång-och musikkrafter alt använda sig av. Vi noterar med tacksamhet de sångprogram vi får i TV men vi önskar många fler. Det har ju visat sig alt tittarsiffrorna är mycket stora när dessa program sänds.

Vad vi intensivt väntar på är krisina barn- och ungdomsprogram. Det är här det stora missnöjet finns. Man möter ofta föräldrar ute i landet som undrar varför det inte förekommer kristna barn- och ungdomspro-

105

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Vissa rundradio-Jrågor

106

gram i TV. Och vi kan verkligen ställa frågan: Varför sänder TV inle sådana program? Vill man inte eller vågar man inte? Kyrka och frikyrka bedriver en mycket omfattande och uppskattad barn- och ungdomsverksamhet. Hur stor del av Sveriges barn och ungdom som deltar i sådan verksamhet känner jag inte till exakt, men det är en stor procent. Jag tror att jag vågar påstå alt kyrka och frikyrka har den största barn- och ungdomsverksamheten i vårt land.

Jag vill därför vädja till Sveriges Radio att tillmötesgå detta starka önskemål att sända posiliva barn- och ungdomsprogram. Ja, jag vill påstå att om Sveriges Radio följer avtalet kan man inle underlåta all tillmötesgå en så allmänt utbredd önskan bland föräldrarna i vårt land. Varför får inie krisina värderingar och inslag prägla barn- och ungdomsprogrammen när andra, ibland mycket tvivelaktiga, värderingar och inslag tillåts prägla dessa program?

Jag skulle vilja fastslå atl Sveriges Radio spelar en utomordentligt stor roll i vårt samhälle när det gäller utvecklingen på olika områden och alt de som får ansvaret för programverksamhetens utformning mer än lidigare måste ta hänsyn till svenska folkets önskemål. Liksom vi alla måste känna vårt ansvar för de problem som vårt samhälle rymmer, måsle också de som utformar programverksamheten känna siu ansvar. Annars kan man riva ner del som positiva krafter har byggt upp och håller på alt bygga upp i vårt samhälle. Demokratin är beroende av atl massmedia arbetar i demokratisk anda och riktning.

Ulskoitei avslyrker motionen och hänvisar till att man genom avtal har överlåtit åt Sveriges Radio alt utforma programmen. Men när Sveriges Radio inte tillmötesgår önskemålen från en slor majorilel av svenska föräldrar är del både vår räll och vår skyldighei alt reagera och protestera så ofta vi kan. Det är därför som Jag nu har tagit tillfället i akt att uttala mig i detta ämne.

I detta anförande instämde herrar Raneskog, Persson i Heden och Carlsson i Vikmanshyltan samt fru Fredrikson (samtliga c).

Herr LEANDER (s):

Herr lalman! Först noterar jag med tacksamhet herr Adolfssons syn på utskottets betänkande. Uiskoltet har också varit mycket positivt vid behandlingen av den omfattande molion som herr Adolfsson har väckt.

Herr Johansson i Skärstad tog i sitt anförande fasta på en av de motioner som han har väckt, molionen 788 angående de religiösa programmen i radio och TV. Här förhåller del sig hell enkell så, herr Johansson, all så länge vi har det nuvarande avtalet mellan staten och Sveriges Radio kan riksdagen inte göra ett sådani uttalande som herr Johansson vill ha. Låt mig emellertid tillägga alt i radiouiredningen diskuteras denna fråga precis som alla andra program frågor. Radiouiredningen blir färdig nästa sommar. Om herr Johansson inte är nöjd med det förslag till avtal som då läggs fram farväl herr Johansson komma lillbaka i vanlig ordning.

Herr lalman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Skärstad (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag är medveten om att del är svårt för utskottet att göra någonting i delta fall. Men det är inle förbjudet för utskottet atl tycka, även om avtalet ännu inte har gått ut. Jag skulle viija fråga herr Leander: Närden stora majoriteten av svenska folket lillhör kyrkan eller frikyrkorna och när man gång på gång begärt att få kristna barnprogram, är det då riktigt atl Sveriges Radio kategoriskt vägrar alt sända sådana program? Man sänder ju andra program med olika värderingar.

Den frågan ställer sig många, och jag kanske kan få svar på den.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Vissa rund radio-Jrågor

Hen ENLUND (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet för alt göra en mycket kort kommentar angående utskottets skrivning på ett par punkter när det gäller motionen 1312 angående korrekt nyhetsförmedling i krissituationer. Uiskoltet skriver alt man förutsätter att det krav på opartiskhet och saklighet som f n. gäller skall gälla även efter den tidpunkt då del nuvarande radioavtalei löpt ut och att detta inte minst skall avse nyhetsförmedlingen i krissituationer. Utskotlei förutsätter också att de som har ansvaret för nyhetsförmedlingen planerar för hur störningar skall kunna motverkas.

Även Jag tror att man kan utgå från den förutsättningen. Det är väl ingen som befarar - jag gör det i varje fall inte - atl de krav på saklighet som nu gäller skall mildras i ett kommande avtal mellan siaien och Sveriges Radio. Men om sådana nyheishaverier som inträffade i samband med ungdomsradions Barsebäcksprogram och beredskapsövningen i Ringhals kan ske irois de nuvarande besiämmelserna, vore del kanske rimligl all massmedieuiredningen och radiouiredningen finge se lilei närmare på hur man skall kunna slarka garanlierna för en korreki nyhetsförmedling i lägen där en sådan nyhetsförmedling är viktigare än någonsin. Del är det vår motion gäller.

När det gäller massmedieutredningen vill Jag erinra om - och det är min andra kommentar till utskottets skrivning - atl del vid det här laget torde vara för sent all lämna vår motion till den utredningen. Motionen väcktes i januari, och i juni i år avlämnade utredningen sitt betänkande om en ny massmediegrundlag. Utredningens fortsatta arbete kommer att gälla vissa följdförfatiningar till den föreslagna grundlagen.

I del avlämnade betänkandet finns en reservation av herr Sven Gustafson i Göteborg. Han vill alt grundlagen även skall innehålla bestämmelser om rättelse av oriktiga eller ogrundade sakuppgifter i massmedier. Det förslaget har utredningens majoritet avvisat. Enligt min mening skulle herr Gustafsons förslag väsentligt bidra till en lösning av de problem

107

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Vissa rundradio-frågor

angående korreki nyhetsförmedling som vi tagit upp i motionen. När förslag till massmediegrundlag så småningom kommer på riksdagens bord, kan de frågor som vi nu diskuterar tas upp på nytt. Det kan ske bl. a. genom alt herr Gustafsons förslag i utredningen följs upp. Herr lalman! Jag har inget yrkande.

Herr LEANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande det som herr Enlund senast sade om massmedieutredningen vill jag framhålla all del inte finns någon anledning att i dag diskutera den. Det är eti ärende som ligger i ett annat utskott.

När del gäller programmet om Barsebäck skall jag först och främst erkänna att det var ett ovanligt olämpligt program från Sveriges Radios ungdomsredakiion. Det blev också fällt i radionämnden. Jag har svårt att föreställa mig att något liknande kommer atl inträffa.

Då herr Enlund har läst detta enhälliga utskottsbetänkande, har han tydligen tappat borl den väsentligaste saken, nämligen alt vi hänvisar lill det beslul som fattades i våras i samband med behandlingen av propositionen om lokalradion. I denna proposilion föreslogs en ny ordning för samhällsinformation från myndigheter. Skulle ett kataslrofläge verkligen inträffa, kommer naturligtvis denna samhällsinformation, som myndigheterna har rätt atl föra ut i etermedia, att verka.

108

Fru FREDRIKSON (c):

Herr talman! En slor del av svenska folkel protesterar mot våld-, skräck- och porrföreslällningar i radio och TV. Nu senast har många reagerat mot TV-pjäsen "Kärleksföreställningen". Protesterna går dels direkt till Sveriges Radio, dels till pressen. Men en hel del av dem som av olika orsaker varken ringer eller skriver till Sveriges Radio eller tidningarna vänder sig till "sin riksdagsman" per telefon eller brev eller på olika möten och sammankomster. Själv är jag en av dem som har fått många samlal om den pjäs som jag här inledningsvis nämnde.

Jag är väl medveten om atl Sveriges Radio är ansvarig för sin programverksamhet. Men jag vill ändå starkt ifrågasätta om denna föreställning kan anses slå i överensstämmelse med § 7 i avtalet mellan svenska staten och Sveriges Radio, där det bl. a. heter: "Programmen skall skänka god förströelse och underhållning."

Även om vi inte har rätt att här i riksdagen besluta om Sveriges Radios programverksamhel och sålunda om programmens innehåll, har vi vår räll all som enskilda ledamöier framföra våra åsikler. Mångas åsikl är all den TV-pjäs som.jag här har siarki ifrågasatt lämpligheten av inte borde ha visats. Sådana pjäser kan bidra till en snedvriden syn på och inställning till samlevnaden.

I övrigi har jag den bestämda meningen atl våld föder våld och att del är högst olämpligt att på sätt som i många fall sker visa fllmer med sådana inslag, framför allt för barn men även för övriga. Inte på långl

Föredrogs kulturutskottets betänkande 1975/76:10 med anledning av motion om boksamlingarna m. m. i de kommunala biblioteken i Linköping, Skara, Västerås och Växjö.

Fru ÅSBRINK (s):

Herr lalman! De äldre bokbestånden representerar en värdefull del av vårt kulturarv. I proposiiionen 28 år 1974 angående den statliga kulturpolitiken framhålls att kraftfulla åtgärder måsle lill för att föra vidare vårt kulturarv. Vid riksdagsbehandlingen av denna proposition antogs som mål för den statliga kulturpolitiken att denna skall garantera att äldre tiders kultur las till vara.

Vad jag här anfört är, herr talman, direkt hämtat ur kullurulskolleis betänkande nr 8, som nyss ulan debatt klubbades. Jag kunde också citera delar ur utskottets betänkande nr 9 i dag om ålgärder mot utförsel av äldre kulturföremål.

Kulturutskottels betänkande nr 10 behandlar motionen om bestämmelser om skingringsförbud för de äldre samlingarna inom de tidigare stifts- och landsbiblioteken. Samlingar, vilkas värden - om de över huvud taget kan uppskattas i pengar- måste räknas i tiotals miljoner, övergick ur statens ägo till atl bli resp. kommuners egendom. Ingenting hindrar längre att ett dyrbart manuskript försäljs exempelvis av en ekonomiski sinnad majoritet inom kommunens beslutande myndighet som finner atl summan kommer väl till pass vid en kostsam om- eller tillbyggnad osv.

Kulturutskoltet framhåller att departementschefen i propositionen om ändrat huvudmannaskap för de här biblioteken betonade det kommunala

109

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Boksamlingarna m. m. i de kommunala biblioteken i Linköping, Skara, Västerås och Växjö

ansvar som följde med överlåtelsen och förutsatte att splittring av samlingarna skulle undvikas. Jag önskar, herr lalman. au jag kunde vara fylld av samma lyckliga övertygelse som kulturulskoilet om att statsråds ord är kungsord med samma avgörande betydelse som en utfärdad bestämmelse. Men tyvärr, herr talman, delar jag i detta fall den oro som också riksbibliotekarieämbetet har uttalat om risken för en framtida brist på respekt för de värdefulla handskrifts- och bokbestånden.

Utskottets betänkande är enhälligt, varför det är utsiktslöst atl slälla något yrkande. Jag vill bara, herr talman, betyga hur ivrig min förhoppning är att min oro skall visa sig vara ogrundad och utskottets ljusa tilltro lill samhällets intresse för alla gamla och nedärvda kulturföremål skall för överskådlig tid visa sig vara välgrundad och atl nya generationer skall vela att vårda vårt kulturarv.

I detta anförande instämde herrar Carlsson i Vikmanshyltan (c) och Turesson (m).

Hen ANDERSSON i Lycksele (s):

Herr lalman! Kuliuruiskottei behandlade i fjol en motion av fru Ås-brink i samma ärende, och utskottet avstyrkte då enhälligt motionens förslag om särskilda föreskrifter beträffande splittring av samlingarna vid ifrågavarande bibliotek. Utskottet har inte funnit något skäl som skulle motivera ett ändrat ställningstagande vid ärendets behandling i dag. Ell avtal är ingånget mellan staten å ena sidan och å andra sidan kommunerna Linköping, Växjö, Skara och Västerås. Del trädde i kraft den 1 januari i år. Vi finner det vara helt otänkbart att nu ensidigt ändra delta avtal genom särskilda föreskrifter från riksdagens och regeringens sida.

Slutligen vill jag betona all jag inle finner skäl lill att misstro berörda kommuner när det gäller deras kullurpoliliska ansvarstagande. Om kulturpolitiken skall kunna utvecklas, måste folkrörelser och kommuner ta en stor del av ansvaret. Jag tror atl de är villiga att påta sig del ansvaret efter måttet av sin förmåga. Jag har velat markera detta, för jag finner all upprepade motioner i del här ärendet är ett uttryck för en viss misstro mot kommunerna. Jag tror inte vi har anledning att hysa en sådan misstro.

Jag yrkar bifall till vad utskottet har hemställt i sitt enhälliga betänkande.

Jag vill underslryka att det är ingen misstro f n. mot de kommuner som har påtagit sig detta ansvar. Men vi känner den mänskliga naturen, och vi vet inte hur nya grupper och nya kotnbinalioner i vårt samhälles förvaltning kan komma att reagera. Det är då det är tryggt att ha en lag eller direkta statliga bestämmelser alt falla tillbaka på.

Det är alt beklaga att denna uppfattning icke vann gehör redan förra året så att bestämmelser kunnat träda i kraft samtidigt med hela överenskommelsen mellan stat och kommun.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Renhållningen av trottoarer och gångbanor

Herr ANDERSSON i Lycksele (s):

Fru Åsbrink har fullständigt rätt när hon säger alt det inte är någon ovanlighet alt samma fråga väcks ånyo i riksdagen av motionärer som inte har blivit tillgodosedda. Det innebär ju inte atl det är en rekommendabel metod.

Den 12 december förra året behandlade riksdagen delta ärende. Ett enhälligt utskott avstyrkte den molion som fru Åsbrink då hade väckt, och riksdagen följde utskottets förslag. En och en halv månad senare väcktes ånyo en liknande motion.

Jag kan inte länka mig att fru Åsbrink räknade med att utskottet på denna korta tid skulle komma atl inta en annan ståndpunkt i denna fråga. I den deball som förekom den 12 december uttalade fru Åsbrink sin "livliga förhoppning atl den framtida utvecklingen skall visa att kulturulskoilet och departementschefen har rätt i sin glada framtidssyn.

--- ". Men den förhoppningen sträckte sig inte över längre tid än en

och en halv månad.

Fru ÅSBRINK (s):

Herr talman! Skall man replikera bör man göra det med sakskäl och inte bara med formaliteter, dvs. att det inte förfiutit längre lid mellan de båda motionerna.

Jag har även nu uttalat min förhoppning om alt det i fortsättningen skall gå väl. Men det är ingen pessimism att man önskar spika fast förulsätlningen för all della kuliurarv verkligen bevaras intakt.

Man kan ibland vara överdrivet optimistisk och tro att ett utskott också kan ha funderat i en och en halv månad och kanske hittat nya infallsvinklar.

Överläggningen var härmed slulad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 28 Renhållningen av trottoarer och gångbanor

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Renhållningen av troftoaier och gångbanor

112

Hen HENMARK (fp):

Herr talman! Jordbruksutskottets betänkande nr 6 gäller, som framgår av rubriken, renhållning av trottoarer och gångbanor. Enligt den allmänna ordningsstadgan skall allmän plats inom stadsplanelagt område och allmän väg inom byggnadsplanelagt område genom renhållning hållas i sådani skick som omständigheterna på platsen kräver. Med allmän plats menas gata, lorg, park osv.

Enligt den kommunala renhållningslagen åligger del kommun alt fullgöra den skyldighet som föreskrivs i 3 § allmänna ordningssiadgan. Inom stadsplanelagt område skall alltså kommunen svara för renhållningen av trottoarerna. Men i ett särskilt undantagsfall medges kommunen rätt alt överföra den skyldigheten på fastighetsägare. Det här har gällt sedan många år tillbaka, men det har också påtalats ett par gånger lidigare atl utvecklingen har gått i den riktningen atl denna undantagsbestämmelse borde tas borl.

Redan 1970 var denna fråga uppe lill behandling. En molionär begärde då all beslämmelsen om au kommuner skulle få lägga denna renhållningsuppgift på fastighetsägare skulle tas bort. Då framhöll tredje lagutskottet, som hade ärendet att behandla, att den utveckling som ägt rum bl. a. på det tekniska området, där för olika ändamål differentierade renhållningsredskap kommii fram, borde föranleda att frågan om ren-hållningsskyldighel belräffande gångbanorna togs upp till nytt övervägande, då förhållandena bl. a. efter kommunreformens genomförande hunnit stabiliseras.

Det var 1970, och då pågick kommunreformen. Nu är kommunreformen genomförd sedan några år lillbaka. Jag anser alt förhållandena har stabiliserats, så au man borde kunna ta upp frågan på nyil. Jag gjorde det i en motion förra året, och då fann jordbruksulskoitet förslaget i och för sig beaktansväri. Men sedan pekade jordbruksutskottet på tredje lagutskottets yttrande och anförde, au utskottet ansåg del kunna förutsättas att frågan är uppmärksammad och alt den kommer alt tas upp till omprövning när tiden härför anses mogen. Jag förslår inte rikligl vad uttrycket "mogen" skulle innebära.

Faktum är alt renhållningen nu sker på ett myckel orationellt sätl. Varje fastighetsägare måsle ha sina kvastar, spadar och skyffiar under det att kommunerna i regel har en fin park av redskap. Man sveper över marken med maskiner och allt går myckel snabbt och fint, men de enskilda fastighetsägarna får alltjämt använda sina skyffiar för all göra rent.

Jag ansåg 1974 atl de praktiska förhållandena var sådana au del fanns anledning atl ta upp frågan på nytt, men då hänvisade utskottet lill att tiden inte var riktigt mogen.

Jag väckte i år en ny motion och framhöll atl här bara är fråga om praktiska saker och atl del inte kan finnas skäl atl vänta. Jag vill i förbigående säga att jordbruksutskottet behandlat min motion mycket positivt. Det gjorde tredje lagutskottet 1970, det orde jordbruksutskottet

1974 och del har jordbruksutskottet gjort 1975. Jordbruksutskottet säger också i år att motionen är beaktansvärd. Det är andra året i rad som den är beaktansvärd - men det har också stannat vid detta. I år har utskottet anfört ett nytt skäl för att inte tillstyrka min motion, nämligen att den kan få ekonomiska konsekvenser.

I Jordbruksutskottets mycket positiva skrivning har man dragit fram just de motiv som Jag har anfört för att ändra den här lagstiftningen.

För det första är del inte bara ett fastighetsägarintresse alt gångbanorna hålls rena, utan det är ett allmänintresse att man kan gå fram på gångbanorna utan att bli störd av smuts eller snö. Det säger också jordbruksutskottet, och utskottet anför alt det ur den synpunkten är riktigt atl det allmänna lar hand om detta arbete.

För det andra är utskottet fullt medvetet om att den enskilde fastighetsägaren inte kan investera i renhållnings- och snöröjningsmaskiner osv. i sådan utsträckning att arbetet blir rationellt gjort, utan det fordras att det allmänna tar hand om renhållningsarbetet för att det skall bli rationellt.

Sedan finns ett tredje argument, som utskottet inte har anfört och som jag kanske inte heller betonat tillräckligt i min motion, nämligen att frågan om renhållning är av intresse ur alla deras synpunkter som har egnahem och som inte har fastighetsskötare.

De som äger egnahem är i många fall på ett eller annat sätt förhindrade att sköta snöskottningen själva. Det kan gälla gamla, handikappade, sjuka osv. Det är nu för liden inte heller lätt att få lag på någon annan person som kan sköta snöskottningen. När del t. ex. någon gång inträffar ett snöfall nere i Skåne - det sker inle ofta, men del kan ibland komma med besked - kan det vara svårt t. ex. för en ensam kvinna att hålla trottoaren fri från snö.

Även ur denna synpunkt vore del myckel väsentligt att ell beslul fattades i frågan. Del framhålls nu alt en sådan reform skulle få stora ekonomiska konsekvenser. På en del håll har dock delta ordnats genom rent civilrättsliga avtal. Så har skett exempelvis i min hemkommun. Man kan där anmäla till gatukontoret att man vill få snöröjning utförd. Detta kan dock endast ske under en förutsättning, nämligen att alla i kvarteret är eniga om detta. I så fall kan man få denna service för en rätt obetydlig avgift. Jag kan nämna alt del i milt eget kvarter var en fastighetsägare som tyckte, att snöskottning var en lämplig motion för honom och att han därför kunde klara den själv. På del sättet slapp han också ge ut den hundralapp om året som krävs för att få snöröjningen utförd. Härigenom satte han en käpp i hjulet för alla andra fastighetsägare i kvarteret, så atl de inte kunde få snöskottningen utförd.

Förfarandet med civilrättsliga avtal är sålunda förenat med vissa brister, även om det är en möjlig väg. Jag tycker all del vore riktigt atl avskaffa ifrågavarande undantagsbestämmelse inom stadsplanelagt område. Där bör kommunen enligt renhållningslagens bestämmelser helt stå för renhållningen på trottoarer och gångbanor.

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Renhållningen av trottoarer och gångbanor

113

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Renhållningen av trottoarer och gångbanor

När det gäller frågan om detta nödvändigtvis kommer att innebära en ekonomisk påkänning för kommunerna tycker Jag för min del all del, med hänsyn till att fastighetsägaren själv tidigare har stått för denna uppgift, bör finnas möjlighet atl nu ta ut en avgift för dess fullgörande. Jag är inte säker på att de nu gällande bestämmelserna för uttagande av avgifter tillåter della, men i så fall kunde man skapa sådana bestämmelser atl kommunen finge ta ut sådana avgifter, per kvadratmeter eller på annal sätl.

Det namnes i betänkandet au Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges villaägareförbund har uppvaklal jordbruksutskoliel. Del står ingenling i betänkandet om vad de har sagt. Jag saknar det, ty de är ändå målsmän för dem som hittills haft besväret och utgifterna för den uppgift del gäller. Om fastighetsägarna nu lika gärna skulle betala till kommunen vad det kostar att hålla rent på trottoarerna, borde det inte föreligga något hinder för atl övergå från atl bara säga att det gäller en beaktansvärd fråga lill att visa prov på handlingskraft. Om syftet är beaktansväri, bör man också kunna visa någon handlingskraft för atl förverkliga del.

Herr talman! Jag skall inte fresta kammarledamöternas tålamod med alt ställa något yrkande. Del föreligger ell enhälligt uiskoitsbetänkande, som till sitt innehåll är myckel posilivi men som inle ger prov på en sådan handlingskraft som man skulle önska efter en så välvillig skrivning. Jag beklagar att del tydligen måste bli en fortsättning på denna fråga i riksdagen. Jag tycker nämligen inte att man kan låta en sådan angelägenhet som denna förfalla.

Utskottet pekar på all en pågående utredning om avgiftssystemet för kommunalt galubyggande möjligen kan beröra denna fråga. Jag lycker t"Ör min del att del måsle vara ett ganska stort gap mellan en sådan utredning om gatukostnadsbestämmelser och en utredning angående renhållningen av trottoarer. Jag har svårt all tro atl dessa två frågor särskilt nära berör varandra. Jag har sedan Jag fått betänkandet inte haft tid atl ta närmare reda på om den utredningen har tänkt ta upp de här sakerna. Om den gör det är det bra, men jag lycker det hade behövts att jordbruksutskottet i så fall också hade gett en liten anvisning om det. Jag skulle ha varit nöjd med det svarei, eftersom jag tror atl utredningen angående avgifterna måsle göras innan man kan fatta ett beslul i den här frågan. Men när det inte har angivits alt så skulle bli fallet måste jag återkomma i denna sak. Jag beklagar alt det blir som i det förra ärendet: att man anklagas föratt komma med en ny motion i samma ämne alltför snart efter det all man fått en molion avslagen.

ligen i sitt betänkande atl det enligt ulskoltels mening kan antagas att utredningen kommer all få betydelse för de förhållanden som påtalas i motionen. Enligt utskottets uppfattning bör det kunna tillfredsställa herr Henmarks krav på atl de här frågorna blir föremål för övervägande i utredningen. Då skulle herr Henmark alltså kunna vara fullständigt nöjd. Flerr lalman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Hen HENMARK (fp):

Herr talman! Jag skulle vara helt och hållet nöjd, om det inte hade stått att det kan antagas att utredningen kan få betydelse för dessa förhållanden. Jag anser att det är synnerligen vagt sagt att del kan antagas - precis som om del inle vore någonting som jordbruksutskottet vet kommer atl ske. Det vore värdefullt om utskottet i ett sådani fall förvissade sig om alt del verkligen sker, ly då skulle jag som molionär och förespråkare för denna fråga kunna vara fullsländigl nöjd. Men Jag är inle helt och hållel nöjd förrän Jag har setl att det sker.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 29 Föredrogs

Jordbruksutskottets betänkanden

1975/76:9 med anledning av motion om ökad kursverksamhet för jordbrukare

1975/76:10 med anledning av molion om plan för vissa miljö- och landskapsvårdande insatser

Kammaren biföll vad utskottet i dessa beiänkanden hemställt.

§ 30 Anmäldes och bordlades

Propositioner

1975/76:59 om ändringar i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd

1975/76:60 om ändring i lagen (1975:171) om förbud mot nedsmältning av mynt

1975/76:63 om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypo-teksbank och om landshypoteksföreningar

1975/76:68 om ökning av garantin för exportkredit

1975/76:71 om ändring i lagen (1960:22) om statlig krigsförsäkring

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Renhållningen av trottoarer och gångbanor

116

1975/76:50 av herr Takman (vpk) till herr ulrikesminislern om svenska initiativ lill förmån för Angola:

Dagen för Angolas oberoendeförklaring - den 11 november - är nära, och inför detta datum har en samordnad imperialistisk offensiv inletts för au söka isolera och krossa MPLA, den angolesiska befriel.serörelsen, som grundades den 10 december 1956 och började sin väpnade resning mot del portugisiska kolonialväldet den 4 februari 1961 genom alt angripa fängelset i Luanda.

MPLA och motsvarande befrielserörelser i Mozambique (Frelimo) och i Guinea-Bissau (PAIGC) besegrade i utdragen kamp under ytterligt svåra förhållanden den portugisiska kolonialmakten och möjliggjorde därmed den fascistiska regimens fall i Portugal. De yngre officerare som genomförde den oblodiga makterövringen i Portugal den 25 april 1974 hade deltagit i de utsiktslösa och dyrbara kolonialkrigen i Afrika, och många hade fåtl sina första framstegsvänliga idéer i kampen mot befrielserörelserna.

Fram lill april 1974 hade MPLA befriat mer än en tredjedel av Angolas territorium. Under kampen smälte gerillaförband samman och bildade FAPLA, folkets väpnade befrielsesiyrkor. I de befriade områdena har MPLA systematiskt, trots små resurser och trols krigsförhållandena, upprättat civila lokala självförsvarsförband (milis), Jordbrukskooperaiiv, ett hälsovårdssystem och ett skolväsen. Under nära tjugo år har MPLA i sin praktiska politik visat alt den är en rörelse med sina rötter i hela det angolesiska folket, inle bara den ena eller den andra av Angolas många etniska gruppper. MPLA har också under sin långa existens visat att den är en rörelse mot korruption och exploatering, mot alla former av utländsk dominans, för det angolesiska folkets bästa.

Sedan den 25 april har MPLA tack vare sitt slarka slöd från de breda folklagren övertagit administrationen i ytterligare stora delar av landei. I september i år hade MPLA tolv av de sexton provinserna under sin kontroll.

Fåfänga försök har gjorts både före och efter den 25 april 1974 atl få till stånd överenskommelser med FNLA och UNITA och därmed säkra

en fredlig övergång till nationellt oberoende. Båda dessa spliltringsor-ganisalioner har favoriserats och underslötts av USA och de portugisiska kolonialisterna. Deras marioneltroll för Nalostaterna, rasisterna i Pretoria och Mobutus Zaire är i dag mycket väl dokumenterad.

Det senaste halvåret beräknas 20 000 angoleser ha dödats, en stor del av dem i massakrer som genomförts av FNLA:s trupper. FNLA har haft och har sin bas och sina utbildningsläger i Zaire.

Utifrån och inifrån har multinationella företag legat under alla intriger och angrepp mot MPLA och det angolesiska folkets frihetssträvanden. Alla väsentliga delar av Angolas ekonomi har varit under utländska bolags välde. Sålunda är diamantexploaieringen (3 miljoner karat ådigen) behärskad av Diamang Company, vars största akt-eposter innehas av Anglo-American Corporation of South Africa, Morganbankgruppen i USA och del belgiska finansmonopolet Sociélé Générale de Belgique. På senare år har USA-företaget Diamul sökt etablera sig i diamantutvinningen i Angola. Landets oljeproduktion (6 miljoner ton ådigen) är praktiskt taget monopoliserad av USA-bolaget Gulf Oil Corporation. Järn-malmsulvinningei. (7 miljoner ton årligen) är i händerna på den västtyska Kruppkoncernen och Companhia Mineira do Lobilo, som är under brittisk-amerikansk kontroll.

De senasie två veckorna har situationen genomgått en allvarlig förändring. Med slöd från USA och andra Nalostaler har en ansenlig militär potential byggis upp i Zaire: tungt artilleri, pansarförband, bombflyg. Den militära ledningen handhas av portugisiska, sydafrikanska och franska legoknektar. Från USA:s flygbaser i Zaire organiseras under zairisk täckmantel truppernas underhåll med vapen, proviant och ammunition. Uppenbarligen syftar man till atl snabbi erövra huvudsladen Luanda från MPLA. Enligt en korrespondens från Marie-Thérése Goutmann i Paristidningen FHumanité den 29 oktober rycker kolonner av legoknektar, förstärkta med sydafrikanska trupper, fram söderifrån mot det inre av landet. "I norr hotas huvudsladen av en veritabel invasionsarmé. Det uppenbara syftet är att krossa MPLA före den II november."

Med hänvisning till det anförda hemställer jag om kammarens tillstånd att till herr utrikesministern få ställa följande frågor:

1. Är den svenska regeringen beredd alt fördöma den aggression som från Republiken Zaire genomförs mot Angola och i FN aklualisera denna för Angolas folk och världsfreden allvarliga militära intervention?

2. Är regeringen beredd att fördöma de sydafrikanska truppernas invasion i Angola?

3. Är regeringen beredd att handla för atl få till slånd ett slut på vapentillförseln till de organisationer som deltar i invasionen i Angola?

4. Kommer regeringen omedelbart atl erkänna den regering som Agos-linho Neto, MPLA:s ordförande, leder?

5. Kommer regeringen all lillmöiesgå de önskemål om svenskl ekonomiski bisiånd som MPLA har framfört?

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Anmälan av interpellation

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Meddelande om frågor

§ 33 Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 5 november

\915/16:11 av herr Nordstrandh (m) till fru statsrådet Hjelm-Wallén om undervisningen i ämnet religionskunskap på grundskolans högstadium:

En ökande del av undervisningen i ämnet religionskunskap på grundskolans högstadium har kommit att läggas på lärare ulan utbildning i ämnet. Det förekommer skolor där ingen i ämnet undervisande lärare har ämnesbehörighet och timmarna i religionskunskap handhas av lärare i övriga so-ämnen eller t. o. m. av no-lärare. Förhållandena är ur religionsämnets synpunkt myckel oroande.

Vilka ålgärder kan statsrådet länka sig vilja anbefalla för au snabbi förbättra undervisningssituationen i ämnet religionskunskap på grundskolans högstadium?

1975/76:78 av herr Lindahl i Hamburgsund (fp) lill herr utrikesministern om lillämpningen av Helsingforsdeklarationens principer:

1 Östeuropa råder kommunistisk diktatur. Diktaturen har bl. a. inneburit att människor inte kunnat röra sig fritt över gränserna. Detta har lett till många tragedier, särskilt när någon hoppat av i väst, och familjen sedan inte kunnal återförenas. Trots atl de östeuropeiska länderna skrivit under principerna i Helsingforsdeklaraiionen om en mera liberal och human politik i detta avseende sker ständigt nya tragedier. Aktuellt är bl. a. fallet med ingenjören Valentin Agapov, som hoppade av från ett sovjetiskt fartyg i svensk hamn, och vars familj sedan inle fåtl komma till Sverige, utan tvärtom trakasserats av de sovjetiska myndigheterna.

Hur ser utrikesministern mot bakgrund av Helsingforsdeklaraiionen på kommuniststaters vägran atl låla familjer återförenas?

118

1975/76:79 av herr Berndtson (vpk) till herr arbetsmarknadsministern om åtgärder för att trygga sysselsättningen i Norrköping, m. m.:

Uppenbar risk föreligger att produklionen vid Goodyears fabrik i Norrköping upphör och närmare ett lusen anställda blir utan arbete. Det redan svåra sysselsättningsläget i kommunen som följd av textilkrisen skulle ytterligare förvärras. Särskilda åtgärder är nödvändiga för alt lösa sysselsättningsfrågan i det läge som uppstått. Det förhållandet att Goodyear är ett multinationellt företag aktualiserar frågan om åtgärder för atl förhindra liknande förelagsnedläggningar.

Med hänvisning till det anförda vill jag lill arbetsmarknadsministern slälla följande fråga:

Vilka ålgärder är regeringen beredd vidta för all trygga sysselsättningen

i Norrköping och för att begränsa multinationella företags möjligheter till företagsnedläggningar?

1975/76:80 av fru Marklund (vpk) till herr arbetsmarknadsministern om införande av obligatorisk arbetsförmedling:

Konfektionsföretaget Brason i Gällivare, som etablerades med statliga lokaliseringsbidrag och -lån, förbigår vid nyrekrytering av personal ortens arbetsförmedling. Därigenom gör man det omöjligt för tidigare anställda, som deltog i en strejk vid företaget under fjolåret, att få åleranställning. Dessa står anmälda hos arbetsförmedlingen och många av dem har mångårig branschvana. Mot den bakgrunden vill jag fråga herr arbetsmarknadsministern: Vill statsrådet medverka till införande av obligatorisk arbetsförmedling, för atl därigenom förhindra att kvalificerade arbetssökande förbigås vid rekrytering av arbetskraft?

Nr 16

Onsdagen den 5 november 1975

Meddelande om frågor

1975/76:81 av fru Tilländer (c) lill herr socialministern om ökad preventivmedelsrådgivning m. m.:

Trots del beslut om förstärkt preventivmedelsrådgivning som fattades i samband med den nya abortlagen visar statistiken atl antalet aborter bland tonåringar är stort och tenderar alt öka. Atl en ökning skulle ske i och med atl abortlagen antogs och blev allmänt känd hade man förutsett. Del som nu ger anledning lill oro är au myckel lyder på all abori är på väg all bli belrakiad som ell preventivmedel bland många andra. 1 debatten om abortlagen var alla parter angelägna om alt reservera sig mot en utveckling i den riktningen och underströk alt en sådan utveckling lill varie pris måste förhindras.

Skälet för denna ståndpunkt var inte bara kostnadsaspekten - att aborten är ett ovanligt dyrt preventivmedel. Bakom fruktan för att aborten skulle bli eti lättillgängligt preventivmedel ligger, tror jag, framför allt insikten om alt samtidigt en inställning inför havandeskapet kunde spolieras. Jag utgår ifrån att socialministern delar den oro som många känner inför den här utvecklingen.

Med hänvisning till det anförda vill Jag fråga herr socialministern:

1. Ämnar socialministern vidla åtgärder för atl yllerligare nå ut till ungdomen med preveniivmedelsrådgivningen?

2. An.ser socialministern att statsmakterna kan vidta åtgärder för att motverka och begränsa de kommersiella marknadskrafter inom porr- och sexindustrin som av vinstbegär inmutar och exploaterar allt yngre årgångar, bl. a. med hjälp av en syn på sex vars konsekvenser många unga inte själva kan överblicka men som försätter dem i tvångssituationer varur allt oftare ingen annan utväg finns är abort?

119