Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redogörelse
1975/76:10

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Redog. 1975/76:10

1 Riksdagen 1975176. 2 sami. Nr 10

Innehåll

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Skrivelse till riksdagen 9

Inspektionsverksamheten under år 1975 15

I DOMSTOLAR m. m.

Framställning till regeringen med anledning av upptäckta fel vid tillämpningen
av reglerna om avräkning av häktningstid m. m 19

Åtal mot polisintendent m. fl. för tagande av muta m. m 20

Åtal mot vaktkonstapel för misshandel i förening med åsidosättande av

tjänsteplikt 39

Åtal mot poliskommissarie för tillfälligt omhändertagande av fyra socialarbetare
i Humlegården utan att i första hand söka vinna rättelse genom

upplysningar och anmaningar 42

Tillämpningen av lagen om tillfälligt omhändertagande (LTO) 50

Polisförhör med barn under 15 år 82

Felaktig avräkning av häktningstid 87

Behandling av häktad i IB-målet 89

Fråga om jäv för ledamot i hyresnämnd på grund av anknytning till intresseorganisation
på bostadsmarknaden 100

Vissa övriga ärenden 103

II FÖRSVARET m. m.

IB-affären 132

Åtal mot löjtnant för missbruk av förmanskap 169

Dröjsmål med hänskjutande av militärt mål till åklagaren 172

Utdelningen av tidningen Värnplikts-Nytt till värnpliktiga 178

Omhändertagande och förstörande av skrift utdelad inom militärt förband 180
Förbud mot opinionsyttring på militärt förband angående beslut vid värnpliktsriksdag
181

III VÅRDOMRÅDET
Kriminalvård

Disciplinär åtgärd mot t.f. styresman för fångvårdsanstalt för att denne
genom dröjsmål med insändande av dom till kriminalvårdsstyrelsen förorsakat
att intagen frigivits tre dagar för sent 188

Verkställighet av frihetsstraff 190

Fråga om beviljande av frigivningspermission för intagen i kriminalvårds anstalt

193

Beledsagning vid permission från kriminalvårdsanstalt 199

Enskilt samtal med anstaltsläkare för intagen i kriminalvårdsanstalt .... 200

Förtroenderåd och dess verksamhet 201

Visitation av intagnas i kriminalvårdsanstalt bostadsrum 202

Visitation av besökande till intagen i kriminalvårdsanstalt samt förfarandet
i samband därmed 203

Övervakningsnämnds besök på kriminalvårdsanstalt inom dess verksamhetsområde
205

Skyddskonsulents skyldighet att vidta åtgärder för att fä övervakare, vars
lämplighet för att inneha övervakaruppdrag måste ifrågasättas, entledigad 206
Skyddskonsulents rätt till uppgifter av sjukvårdspersonal 207

Socialvård

Framställning till regeringen om ändring av 14 § bamavårdslagen

(1960:97) 208

Biologisk förälders företrädesrätt till vårdnaden om barn 212

Föräldrars vårdnadsansvar, barns självbestämmanderätt och barnavårdsnämnds
skyldigheter 218

Förtäckt socialhjälp 224

Omhändertagande av rusdrycker på ålderdomshem och vårdanstalter ... 229

Beslut om förlängning respektive upphörande av övervakning enligt nykterhetsvårdslagen
239

Sjukvård m. m.

Framställning till regeringen om lagändring till möjliggörande av brevcensur
vid rättspsykiatrisk undersökning 241

Framställning till regeringen angående ändring i abortlagen 244

Disciplinförfarande mot överläkare för åsidosättande av skyldigheter enligt
lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall 253

Inställelse till allmän domstol av patient 261

Läkares ansvar vid förskrivning av icke registrerat läkemedel för vilket

socialstyrelsen beviljat licens av humanitära skäl 272

Ändring i sjukjournal 279

Utskrivningsnämndemas verksamhet 280

IV FÖRVALTNINGEN I ÖVRIGT

JO:s tillsynskompetens m. m 283

Frågor om myndighets organisation, jäv, arbetets gång m. m.

Landshövding bör ej vara ordförande i styrelsen för stiftelse som står under
länsstyrelsens tillsyn 288

I vad mån kan myndighet ompröva sitt beslut när besvär anförts däröver? 291
Till länsstyrelse inkommet erbjudande om ackord rörande skatt måste behandlas
snabbt 295

När generaldirektör ensam avgör brådskande ärende som eljest skolat avgöras
av verkets styrelse, förblir ärendet i princip ett styrelseärende och

får alltså ej delegeras till tjänsteman under generaldirektören 296

Fråga om myndighets skyldighet att lämna kvitto på mottagna handlingar 297
Diarieföring och dokumentation när länsstyrelse fått tillfälle yttra sig över
ett betänkande men avstår från yttrande 298

Offentlighet och sekretess m. m.

Myndigheternas tillhandahållande av information för rundradio 300

Tjänstemans yttrandefrihet visavi massmedia 314

Skydd av personuppgifter i vämpliktsverkets register 326

Elevs rätt att ta del av skolhälsovårdens hälsokort/journal beträffande honom
330

Personundersökares rätt att få del av handling hos värnpliksverket om
varför den som var föremål för personundersökning undantagits från

tjänstgöringsskyldighet 333

Bandinspelning av telefonsamtal 333

Exekution

Felaktigt förfarande vid exekutiv auktion å fastighet 336

Upphör kvarstad, om gäldenären försätts i konkurs? 340

Frågor sammanhängande med utbetalning av pension och därvid företagna
avdrag för införsel av underhållsbidrag samt skatteavdrag för preliminär
och kvarstående skatt 342

Vissa övriga ärenden 347

Taxering och uppbörd

Får häradsskrivare, som varit ordförande i taxeringsnämnd, pröva fråga

om skattetillägg för person som han taxerat? 353

Taxeringsnämndsordförande har mot ersättning hjälpt skattskyldiga inom

det egna distriktet att upprätta självdeklarationer 355

Vissa övriga ärenden 361

Kommunal självstyrelse

Kommunal renhållning 378

Kommunal bostadsförmedling har tillämpat en sorts spärr mot inflyttning

av socialt icke önskvärda personer. Kritik härav 388

Kommunal myndighets ansvar för bostadsanskaffning åt person som frigivits
från kriminalvårdsanstalt 395

Fråga om lämpligheten av att kommunalråd företar utrikes studieresa bekostad
av en av kommunen anlitad entreprenör 396

Gatunämnd har avstyrkt ansökan från en FNL-grupp att få uppsätta affischryttare.
FNL-gruppen har anfört besvär över beslutet. Kritik av

länsstyrelsens handläggning av besvärsmålet 397

I ett kommunalbesvärsmål har klaganden förväxlats med annan person
med påföljd bl. a. att handlingar tillsänts den senare 402

Fråga om skyldighet för ordförande i kommunal nämnd att kalla nämnden

till extra sammanträde 406

Förfarandet vid omedelbar justering av hälsovårdsnämnds protokoll.... 407

Personalrepresentation i social centralnämnd 409

Tjänstemannafrågor

Förekomsten av särskilda personalakter i utrikesdepartementet 416

Diskriminering i platsannonser 426

Vissa övriga ärenden 436

Byggnads- och planväsendet

Ansökan om byggnadslov aktualiserar behov av byggnadsförbud. Kan
byggnadsnämnden då bordlägga ansökningen till dess förbudsfrågan avgjorts?
Vidare fråga om länsstyrelsen - sedan frågan om byggnadslov genom
besvär dragits under dess prövning - är oförhindrad att i anledning
a''1 besvären ta initiativ till införande av byggnadsförbud och i avbidan på

så fant förbud låta anstå med besvärsprövningen 438

Olämplig behandling av byggnadsärende hos kommunala organ 442

Vissa övriga ärenden 446

Skolärende

Får skolöverstyrelsen använda sin befogenhet att meddela närmare bestämmelser
om avgångsbetyg till att ge föreskrifter om frånvaroanteckning
för elever som deltar i strejkaktion? 450

Övrigt

Frågor om rättelse av fel som förelupit vid allmänt val m. m 455

Vid länsstyrelses granskning av inkomna valförsändelser befanns bl. a.
att ett omslag saknade sigill. Fråga om hur länsstyrelsen bort förfara i anledning
härav . 464

Framställning till regeringen om översyn av reglerna angående kungörande
och delgivning av beslut som rör en större persongrupp 468

Åtal mot två tjänstemän vid länsarbetsnämnd för att de bestyrkt uppgifter
i närvarorapporter avseende arbetsmarknadsutbildning utan att kontrollera
dem och utan att äga personlig kännedom om förhållandena. Tillika
fråga om arbetsmarknadsstyrelsens handläggning av disciplinärende i saken
475

Får i lokal hälsovårdsordning upptagas föreskrifter till skydd mot vattenförorening?
483

Livsmedelslagstiftningen lämnar inte stöd för hälsovårdsnämnds åtgärd

att förbjuda överlåtelse av livsmedelslokal 487

Principerna för förordnande av offentligt biträde i ärenden om utlännings

avlägsnande från riket 490

Onödiga remisser av besvärsinlagor 496

V REMISSYTTRANDEN

Yttrande över domstolsväsendets organisationsnämnds promemoria

”Översyn av rättshjälpssystemet” 499

Yttrande över 1972 års domarutrednings betänkande ”En öppnare domarbana”
501

Yttrande över arbetsrättskommitténs betänkande ”Demokrati på arbetsplatsen”
508

Yttrande över betänkandet ”Särskilda regler för handläggning av anmälan
mot polisman” 512

Yttrande över offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs betänkande
”Lag om allmänna handlingar” 516

Yttrande över massmedieutredningens betänkande "Massmediegrund lag”

536

Yttrande över statens trafiksäkerhetsverks förslag ang. belastningsuppgifter
i körkortsregistret 546

BILAGOR

1. Redogörelse för justitieombudsmännens och deras ställföreträdares
tjänstgöring samt för personalorganisationen 551

2. Förteckning över ärenden, som varit anhängiga hos regeringen under år
1975 genom skrivelser från justitie- och militieombudsmännen före den I
januari 1975 553

3. Sakregister till ämbetsberättelserna 1967—1975/76 557

4. Summary in English 611

Till RIKSDAGEN

Jämlikt 2 § lagen (1967:928) med instruktion för riksdagens ombudsmän
överlämnas härmed ämbetsberättelse avseende ombudsmännens verksamhet
år 1975.

Beträffande de under år 1975 anhängiga ärendena antecknas
Balans från år 1974 968

Nya ärenden

Administrativa ärenden 35

Remisser och andra skrivelser från myndigheter 12

Klagomål och andra framställningar från enskilda 3 025

Initiativärenden med anledning av inspektioner o. d. 384

Initiativärenden på grund av tidningsartiklar			26
Summa balanserade och nya ärenden			4450
Härav avgjorda under år 1975			3655
Balans 31.12.1975			795
Månadsöversikt över ärendena
	Nya	Avgjorda	Balans
Januari	301	387	882
Februari	281	277	886
Mars ''	289	340	835
April	323	357	801
Maj	241	225	817
Juni	284	320	781
Juli	257	254	784
Augusti	212	216	780
September	357	330	807
Oktober	383	342	848
November	252	342	758
December	302	265	795
	3 482	3 655

Av antalet ärenden i balans den 31 december 1975 var 464 inkomna sista
kvartalet. Omkring 255 var föremål för remissförfarande eller annan utredning,
varför cirka 540 var beroende på prövning.

Antalet ärenden år 1975 är något lägre än föregående år. Antalet klagoärenden
uppgick till 3 025 mot 3095 år 1974. Antalet initiativärenden nedgick
till 410 mot 566 föregående år, då antalet sådana ärenden var osedvanligt
högt.

Nedanstående uppställning visar antalet klago- och initiativärenden under
åren 1968-1975

År Klagoarenden Initiativärenden

1968 2120 494

1969 2708 393

1970 2606 457

197

1972 3187 357

1973 3 219 445

1974 3095 566

1975 3025 410

Under år 1975 avgjordes sammanlagt 3 655 ärenden. Av dessa utgjordes
3 202 av klagoärenden och 400 av inspektions- och andra initiativärenden.
Härtill kom 53 som administrativa ärenden diarieförda saker. De sistnämnda
hänförde sig i 43 fall till personal- och organisationsfrågor m. m., medan
10 avsåg remisser från statsråd, vilka besvarades genom följande utlåtanden.

JO Lundvik och JO Wennergren

dels tillsammans över PM angående publicering av referat av rättsfall
med utnyttjande av ADB-teknik,
och dels var för sig över Fri- och rättighetsutredningens betänkande
”Medborgerliga fri- och rättigheter. Regeringsformen”.

JO Lundvik

1) Över strukturarbetsgruppens rapport ”Taxinäringen - förslag till
ändrad företagsstruktur m. m.”,

2) Över arbetsrättskommitténs betänkande ”Demokrati på arbetsplatsen”.

JO Thyresson

1) Över domstolsväsendets organisationsnämnds promemoria ”Översyn
av rättshjälpssystemet”,

2) Över det av utredningen om förfarandet vid brott eller förseelse i
tjänsten av anställda inom polisväsendet avgivna betänkandet ”Särskilda
regler för handläggning av anmälan mot polisman”.

JO Wennergren

1) Över offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs betänkande
”Lag om allmänna handlingar”,

2) Över massmedieutredningens betänkande ”Massmediegrundlag”,

3) Över statens trafiksäkerhetsverks förslag ang. belastningsuppgifter i
körkortsregister.

Ställföreträdande JO Wigelius

Över 1972 års domarutrednings betänkande ”En öppnare domarbana”.

Sju av remissutlåtandena återges i det följande i ämbetsberättelsen. Två
av utlåtandena - om utnyttjande av ADB-teknik för referat av rättsfall och
om taxinäringen - har inte ansetts vara av så allmänt intresse att de bort
medtagas i ämbetsberättelsen. Utlåtandena om de medborgerliga fri- och
rättigheterna har avgivits så sent under året att de av tidsskäl inte kunnat
införas i berättelsen. Det är emellertid att förvänta att dessa utlåtanden redovisas
i nästkommande ämbetsberättelse.

Samtliga ombudsmän och ställföreträdare har vidare på anmodan av
riksdagens konstitutionsutskott var för sig yttrat sig över riksdagens JOutrednings
betänkande ”JO-ämbetet. Uppgifter och organisation”. Yttrande
häröver har avgivits även av företagsnämnden vid ombudsmannaexpeditionen.
Yttrandena, som i vissa delar redovisats i konstitutionsutskottets
betänkande 1975/76:22, har ej tryckts i ämbetsberättelsen.

Här skall även antecknas, att JO Lundvik och JO Wennergren samt ställföreträdande
JO Wigelius på hemställan av riksdagens revisorer yttrat sig
över en inom revisorernas kansli upprättad granskningspromemoria ”Effekterna
av förvaltningslagen”.

Tablå över utgången i de under år 1975 hos riksdagens ombudsmän avgjorda
inspektions- och övriga initiativärendena

Sakområde	Avgjorda efter utredn. utan slutlig anledning till kritik	Erinran el. annan kritik	Åtal eller disciplinär bestraffning	Framställn. till riks-dagen eller regeringen	Summa ärenden
Domstolsväsendet	9	23		1	33
Åklagarväsendet	2	4			6
Polisväsendet	5	7			12
Försvarsväsendet	2	11			13
Kriminalvård	19	10			29
Bama- och ungdomsvård ..	14	17		i	32
Social- och sjukvård	15	12		2	29
Exekutionsväsendet	22	23			45
Taxerings- och uppbördsvä-
sendet	29	24			53
Övriga förvaltningsärenden	75	71		2	148
Summa ärenden	192	202		6	400

Tablå över utgången i de under år 1975 hos riksdagens ombudsmän av -

gjorda klagoärendena

Sakområde	Avvisn.	Överläm-	Avgjor-	Erinran	Åtal eller Fram-	Summa
	eller av-	nande	da efter	el. annan	discipli- ställning	ärenden
	görande	enl. 9 §	utredn.	kritik	när be- till riks-
	utan sär-	instr.	utan att		straff- dagen el-
	skild ut-		fel fun-		ning ler rege-
	redning		nits		ringen
Domstolsväsendet	88	1	171	23		283
Åklagarväsendet	24	29	133	22		208
Polisväsendet	78	7	190	47		322
Försvarsväsendet	14	2	56	36	1	109
Kriminalvård	42	7	127	40		216
Barna- och ungdomsvård	28	1	66	8		103
Socialhjälp och åldringsvård ..	40	3	48	11		102
Nykterhets- och narkomanvård	3		16	2		21
Sjukvård	109	15	lil	38	1	274
Allmän försäkring	26	10	39	10		85
Arbetsmarknaden m. m	11	2	26	2		41
Byggnads- och vägärenden ....	50		36	26		112
Exekutionsväsendet	30		30	9		69
Kommunal självstyrelse	100	1	22	23		146
Övriga länsstyrelse- och kom-
munikationsärenden	72	4	46	18		140
Taxerings- och uppbördsväsen-
det	112	1	113	41		267
Utbildnings-, kultur-, kyrkofrå-
gor m. m	76	9	41	18		144
Jordbruksärenden, miljövård,
hälsovård m. m	39	1	54	20		114
Tjänstemannaärenden	87	2	36	6		131
Offentlighetsärenden	22		35	12		69
Övriga förvaltningsärenden1...	49		57	25	1	132
Frågor utanför kompetensområ-
det och oklara yrkanden ....	114					114
Summa ärenden	1214	95	1453	437	3	3 202

1 Gruppen Inrikesärenden i tidigare års statistik har sammanförts med Övriga förvaltningsärenden.

Till regeringen har gjorts sex framställningar:

1) av JO Lundvik angående tillägg till vallagen,

2) av JO Lundvik angående översyn av reglerna om kungörande och
delgivning av beslut som rör en större persongrupp,

3) av JO Thyresson angående upptäckta fel vid tillämpningen av reglerna
om avräkning av häktningstid,

4) av JO Wennergren angående lagändring till möjliggörande av brevcensur
vid rättspsykiatrisk undersökning,

5) av JO Wennergren angående ändring av 14 § barnavårdslagen och

6) av JO Wennergren angående ändring i abortlagen.

Under år 1975 har åtal anställts i tre fall. Åtalen har riktats mot:

1) löjtnant i reserven för missbruk av förmanskap,

2) ordförande i styrelsen för ett riksbankens avdelningskontor för brott
mot tystnadsplikt och

3) överläkare vid psykiatriskt sjukhus för beviljande av frigång för person,
som varit att bedöma som farlig för annans personliga säkerhet.

Den möjlighet 9 § instruktionen för riksdagens ombudsmän ger att överlämna
klagomål till annan myndighet för prövning och avgörande har som
framgår av tablån utnyttjats i 95 ärenden. Av dessa har 29 överlämnats till
riksåklagaren eller annan åklagare, omkring 20 till länsstyrelse, cirka 15 till
socialstyrelsen eller medicinalväsendets ansvarsnämnd och 7 till kriminalvårdsstyrelsen.
I övrigt har några eller enstaka ärenden gått till skilda myndigheter.

Beträffande inspektionsverksamheten under år 1975 hänvisas till särskild
redogörelse som följer efter denna skrivelse.

Sammanträde med riksdagens JO-delegation ägde rum den 16 april 1975
närmast med anledning av det då nyligen framlagda betänkandet av riksdagens
JO-utredning.

Personalorganisationen vid ombudsmannaexpeditionen är i stort sett
oförändrad jämfört med föregående år, dock att ytterligare en föredragande
anställts på grund av arbetsbelastningen. Ställföreträdarna har under
året förutom vid ombudsmännens semestrar och under tjänstledighet för
dem tagits i anspråk för dubbleringar under 126 dagar. Motsvarande siffra
för 1974 var 273 dagar.

Den 28 och 29 april 1975 hölls i Köpenhamn det andra mötet mellan de
nordiska ombudsmännen. Det forsta ägde rum i Stockholm den 17 och 18
november 1972. I Köpenhamnsmötet deltog: från Danmark Folketingets
ombudsman Lars Nordskov Nielsen, från Finland justitieombudsmannen
Jorma S. Aalto och biträdande justitieombudsmannen Aapo Lehtovirta,
från Norge Stortingets ombudsman for förvaltningen Erling Sandene samt
från Sverige justitieombudsmännen Ulf Lundvik och Bertil Wennergren.
Vid mötet behandlades i förväg uppgjorda överläggningsämnen.

Intresset för den svenska ombudsmannainstitutionen är alltjämt mycket
stort utomlands. Från ett stort antal länder har kommit besökare, bland
vilka kan nämnas justitieministern i Schweiz.

JO Lundvik har på inbjudan av Europarådet deltagit i en av rådet anordnad
konferens i Rom den 5-8 november 1975 om skyddet för de mänskliga
rättigheterna. Konferensen hölls i anledning av att 25 år förflutit från
undertecknandet av den Europeiska konventionen i ämnet.

JO Wennergren deltog som svensk representant vid möten den 14—17
april och den 24-27 november 1975 i Strasbourg med den av European

Committee on Legal Co-operation (CCJ) tillsatta Sub-Committee for the
study of the protection of the individual in relation to acts of administrative
authorities. JO Wennergren deltog vidare i en av Österreichische JuristenKommission
anordnad konferens om Datenschutz i Wien den 18 och 19 april
1975 och i Nordisk konferanse om persondata og integritet på Voksenåsen
den 24—26 september 1975.

Som bilagor till denna skrivelse med hithörande redogörelse för ärenden
av mera allmänt intresse fogas dels en redogörelse för justitieombudsmännens
och ställföreträdarnas tjänstgöring samt för personalorganisationen
(bil. 1), dels en förteckning över ärenden, som varit anhängiga hos regeringen
under år 1975 genom skrivelser från justitie- och militieombudsmännen
före den 1 januari 1975 (bil. 2), dels ett sakregister till ämbetsberättelserna
1967-1975/76 (bil. 3)och dels en kortfattad redogörelse på engelska
språket för innehållet i ämbetsberättelsen m. m. (bil. 4). Sakregistret kommer
senare att ges ut separat.

Riksdagen harden 19 november 1975 beslutatom ny instruktion för riksdagens
ombudsmän (SFS 1975: 1057). I lag om instruktionen har i anslutning
till de nya regler om ansvar i offentlig tjänst som trädde i kraft den 1
januari 1976 fastställts nya föreskrifter till bestämmande av JO:s tillsynskrets.
Vidare har beslutats om ny organisation av JO-ämbetet, innebärande
bl. a. att ombudsmännens antal skall vara fyra, varav en skall vara
administrativ chef, samt att systemet med ställföreträdande ombudsmän
avskaffas. Slutligen har riksdagen bestämt, att ombudsmännens ämbetsberättelse
skall avges årligen till riksdagen senast den 15 oktober och avse tiden
den 1 juli närmast föregående år-den 30 juni innevarande år. Stadgandena
i instruktionen om JO-ämbetets organisation och om avgivandet av
ämbetsberättelsen träder i kraft dagen efter den då val av justitieombudsmän
förrättats under 1975/76 års riksmöte. Sådana val beräknas äga rum i
början av år 1976. Det är således sista gången ombudsmännens ämbetsberättelse
avser ett kalenderår. Nästa ämbetsberättelse kommer att övergångsvis
avse endast första halvåret 1976.

Stockholm i riksdagens ombudsmannaexpedition i januari 1976

ULF LUNDVIK GUNNAR THYRESSON BERTIL WENNERGREN

K. E. Uhlin

Inspektionsverksamheten under år 1975

En redogörelse för de regler som enligt 1967 års JO-instruktion gällt för
inspektionsverksamheten har lämnats senast i ämbetsberättelsen för 1974.
Till denna må här hänvisas.

Under år 1975 har inspektioner förrättats i stort sett i samma utsträckning
och efter samma riktlinjer som under de närmast föregående åren.

JO Lundvik inledde inspektionsverksamheten med ett besök hos statens
livsmedelsverk, bildat den 1 januari 1972 genom sammanslagning av delar
av flera andra myndigheter. Av centrala verk och myndigheter inspekterade
JO Lundvik vidare konsumentverket och statens va-nämnd, båda relativt
nyligen tillkomna. Syftet med inspektionerna var att förskaffa JO en
inblick i myndigheternas uppgifter och sätt att arbeta.

Ett stort antal klagomål mot renhållningsväsendet i Norrtälje föranledde
JO Lundvik att besöka kommunen för samtal med kommunstyrelsens ordförande
och flera andra befattningshavare. På annat ställe i denna berättelse
redogörs närmare för dessa frågor.

I ämbetsberättelsen lämnas också en redogörelse för ett ärende rörande
förekomsten av särskilda personalakter i utrikesdepartementet. Som ett
led i handläggningen av detta ärende besökte JO Lundvik - i samband
med det nordiska JO-mötet - svenska ambassaden i Köpenhamn för att få
ett intryck av arbetsförhållandena och miljön på en ambassad.

Inspektionerna inom JO Lundviks tillsynsområde har vidare omfattat
länsmyndigheter i Jämtlands, Göteborgs och Bohus samt Blekinge län.

I Jämtlands län besökte JO länsbostadsnämnden, vägförvaltningen, lantbruksnämnden,
skogsvårdsstyreisen, lokala skattemyndigheten i Östersunds
fögderi, kronofogdemyndigheten i Östersunds distrikt samt hälsovårdsnämnden
och byggnadsnämnden i Östersunds kommun.

I Göteborgs och Bohus län omfattade inspektionerna länsstyrelsen, vägförvaltningen,
länsbostadsnämnden, skogsvårdsstyrelsen, lantbruksnämnden,
kronofogdemyndigheterna i Göteborgs och Uddevalla distrikt, lokala
skattemyndigheterna i Uddevalla, Munkedals och Strömstads fögderier
ävensom hälsovårdsnämnden och byggnadsnämnden i Göteborg. I besöken
hos länsstyrelsen, vägförvaltningen, länsbostadsnämnden, kronofogdemyndigheten
i Göteborg samt hälsovårdsnämnden och byggnadsnämnden
i Göteborg deltog JO personligen, medan övriga myndigheter inspekterades
å JO:s vägnar av utsända tjänstemän.

I Blekinge län inspekterade JO Lundvik personligen vägförvaltningen,
länsbostadsnämnden, lantbruksnämnden, skogsvårdsstyrelsen, kronofogdemyndigheten
i Karlskrona distrikt och lokala skattemyndigheten i Karls -

krona fögderi. Kronofogdemyndigheten i Karlshamns distrikt samt lokala
skattemyndigheterna i Ronneby och Karlshamns fögderier inspekterades
genom utsända tjänstemän.

Vad som framkom vid inspektionerna föranledde JO att upptaga ett flertal
ärenden, s. k. inspektionsanmärkningar.

JO Thyresson har under år 1975 inspekterat
Västerås tingsrätt.

Allmänna advokatbyrån i Västerås,

Polismyndigheten i Stockholms polisdistrikt,

Hallands regemente samt
Flygvapnets Halmstadsskolor.

Ställföreträdande JO Wigelius har under år 1975 inspekterat
Örebro tingsrätt.

Malmö tingsrätt.

Malmö marina bevakningsområde.

Malmö försvarsområde.

Skånska luftvärnsregementet.

Södra skånska regementet samt

Södra militärområdets tygverkstad i Ystad.

På uppdrag av Wigelius har utsända tjänstemän gjort särskilda inspektioner
vid Kalmar tingsrätt. Möre och Ölands tingsrätt, Oskarshamns tingsrätt,
Svartlösa tingsrätt samt Södra Roslags tingsrätt såsom led i en undersökning
angående tillämpningen av reglerna om avräkning av häktningstid.

Vid de allmänna inspektionerna av domstolarna har särskilt uppmärksammats
handläggningstider, användning av straffprocessuella tvångsmedel,
offentlighet och sekretess samt förmynderskapskontroUen. Vid de särskilda
inspektionerna angående tillämpning av avräkningsreglerna har genomgåtts
brottmålsakter för åren 1973-1975. Beträffande vad som därvid
framkommit hänvisas till den i denna berättelse å s. 19 intagna skrivelsen
till regeringen.

Inspektionen av polismyndigheten i Stockholm har innefattat besök på
olika enheter och avdelningar, varvid särskild uppmärksamhet har ägnats
åt tillämpningen av lagen om tillfälligt omhändertagande, LTO. JO har
vidare följt polismyndighetens verksamhet i skilda avseenden bl. a. genom
att övervara trafikkontroller.

Vid inspektion av truppförband och andra militära enheter har uppmärksamhet
i likhet med tidigare år särskilt ägnats åt rättsvården, beskaffenheten
av förläggnings- och fritidslokaler för de värnpliktiga, mathållningen
och personalvården samt säkerhetsföreskrifter och anordningar till förekommande
av olyckshändelser under militärtjänsten. De värnpliktiga ledamöterna
i förbandsnämndema har beretts tillfälle att framföra synpunkter
varjämte upplysningar inhämtats från personalvårdsofficerare samt personalvårdskonsulenter
och personalvårdsassistenter.

De allmänna inspektionerna har vanligtvis avslutats med en genomgång
med chefen för den inspekterade myndigheten och övrig berörd personal,
varvid JO:s iakttagelser redovisats med de påpekanden och anmärkningar
som iakttagelserna ansetts påkalla. Tillfälle har givits till meningsutbyte
om de aktuella frågorna. Det som förekommit har - utom då det varit fråga
om mera bagatellartade förhållanden — återgivits i inspektionsprotokollen.
Inspektionerna har givit upphov till särskilda ärenden endast då mera
allvarliga fel påträffats eller fråga uppkommit som krävt närmare utredning.

JO Wennergren har under år 1975 inspekterat arbetarskyddsstyrelsen,
riksförsäkringsverket, länsstyrelsen i Blekinge län och rättspsykiatriska
kliniken vid kriminalvårdsanstalten Långholmen. Kommissionärsverksamheten
vid skolöverstyrelsen och socialstyrelsen har inspekterats av
tjänsteman på JO:s uppdrag. Inspektionerna fördelar sig i övrigt enligt följande.

Kriminalvården: Kriminalvårdsnämnden, interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden,
personalutbildnings- och bevakningsenheterna vid
kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsdirektören i Malmöregionen, kriminalvårdsanstalterna
Hall, Tidaholm, Mariestad, Malmö, Skenäs, Skänninge
och Roxtuna samt allmänna häktet i Stockholm.

Socialvården: Socialförvaltningen i Stockholm, juridiska sektionen.

Sjukvården: Säters sjukhus. Gullberna sjukhus, Östra klinikerna vid Vänersborgs-Trollhättans
lasarett, Karsuddens sjukhus, Västerviks sjukhus
psykiatriska kliniker. Bollnäs sjukhus psykiatriska kliniker, långvårdsklinikerna
vid Malmö allmänna sjukhus, St Jörgens sjukhus, Lillhagens sjukhus
samt utskrivningsnämnderna vid Bollnäs sjukhus och för Älvsborgs
län.

Omsorgsvården: Omsorgsvården i Blekinge län.

Allmän försäkring: Göteborgs samt Blekinge läns allmänna försäkringskassor.

Arbetsmarknad: Länsarbetsnämnderna i Göteborgs och Bohus län samt i
Blekinge län.

Skolväsendet: Länsskolnämndema i Blekinge län och i Göteborgs och
Bohus län.

Inom JO Wennergrens tillsynsområde har vidare ställföreträdande JO
Sverne inspekterat kriminalvårdsanstalterna Mäshult, Singeshult och
Halmstad, skyddskonsulenten i Halmstad och socialförvaltningen i Göteborg.

Inspektionerna av arbetarskyddsstyrelsen och riksförsäkringsverket
omfattade verksledningarna, samtliga avdelningar och flertalet byråer och
enheter hos myndigheterna. Syftet var att få en initierad bild av organisationen,
arbetsläget, arbetsrutinerna samt medlen för samråd, information,

2 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

instruktion och rättslig kontroll. Särskild uppmärksamhet ägnades åt diarie-
och registersystem, arbetsordningarna och övriga interna tjänsteföreskrifter
samt tillämpningen av förvaltningslagen. Övriga inspektioner har
följt gängse mönster. Inspektionerna av sjukhus har tagit särskilt sikte på
vården av de särskilt vårdkrävande som av domstol överlämnats till sluten
psykiatrisk vård.

I. Domstolar m. m.

Framställning till regeringen med anledning av upptäckta fel vid tilllämpningen
av reglerna om avräkning av häktningstid m. m.

1 en den 12 september 1975 dagtecknad framställning till regeringen anförde
JO Thyresson följande.

1 33 kap. 5-6 §§ brottsbalken lämnas bestämmelser enligt vilka tid för
häktning m.fl. straffprocessuella frihetsberövanden i vissa fall skall tillgodoräknas
som verkställighet av brottspåföljd. Besked angående sådant
tillgodoräknande skall lämnas i dom. Åklagare har viss uppgiftsskyldighet
enligt 45 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken. Enligt ”Bestämmelser
om avfattning av dom och slutligt beslut i brottmål vid tingsrätt” skall villkorlig
dom och dom på skyddstillsyn innehålla anteckning om de straffprocessuella
frihetsberövanden som kan bli tillgodoräknade i en senare dom
(jfr. DON informerar 1973: 2 s. 23, prop. 1972: 146 s. 64 och JuU 1973: 3 s.
9).

Ifrågavarande lagbestämmelser gäller från och med den 1 april 1973.

Från JO-ämbetets sida har, främst vid inspektioner och särskilda undersökningar
vid några tingsrätter och vid inspektioner av de centrala nämnderna
inom kriminalvården, iakttagits att angivna bestämmelser i åtskilliga
fall inte synes ha följts. En sammanställning med uppgifter om de iakttagna
fallen bilägges här''.

Felen hänför sig i stort sett till två typer, den ena att tillgodoräknande ej
skett, när det sköldt ske, och den andra att anteckning om frihetsberövande
ej gjorts. I en del fall har för lång tid tillgodoräknats eller beräkningen
eljest blivit oriktig. Vidare har åklagarna ej alltid fullgjort sin uppgiftsskyldighet.

Om fel av ifrågavarande slag inte upptäcks och rättas kan de — som skett
i vissa av de i sammanställningen angivna fallen — leda till att anstaltstiden
för den som dömts till fängelse på viss tid, ungdomsfängelse eller internering
blir längre eller kortare än den lagligen skall vara eller att motsvarande
inträffar beträffande verkställigheten av böter, suspension eller disciplinstraff.
Det kan anmärkas att i samtliga fall i sammanställningen utom tio felen
varit sådana som i princip verkar till den dömdes nackdel. I många fall
har den dömde redan till fullo avtjänat påföljden.

1 sammanställningen har i korthet antecknats vad som sedermera skett i
de där upptagna fallen, däri inbegripna de åtgärder JO-ämbetet hittills vidtagit
för att få rättelse till stånd. Arbetet därmed kommer såvitt gäller fal -

‘Här utesluten.

len i sammanställningen att fullföljas härifrån. I den mån det finns anledning
antaga att ersättning kan utgå enligt lagen (1974:515) om ersättning
vid frihetsinskränkning eller att eljest skadeståndsskyldighet för det allmänna
kan ifrågakomma får även bedömas vad som behöver göras med
hänsyn härtill.

De iakttagna fallen härrör bl. a. från samtliga sex domstolar, där granskning
skett med inriktning på ifrågavarande slag av fel, nämligen Örebro
tingsrätt. Svartlösa tingsrätt, Södra Roslags tingsrätt. Kalmar tingsrätt.
Möre och Ölands tingsrätt samt Oskarshamns tingsrätt. Jag nödgas härav
dra slutsatsen att likadana fel kan ha förekommit i vilken domstol som
helst i brottmål. Det synes mig då alldeles nödvändigt att en fullständig undersökning
göres med syfte att förekomna fel uppdagas och åtgärder vidtagas
för tillrättaläggande. JO-ämbetets resurser är inte tillräckliga härför.
Det synes därför påkallat att en undersökning och de vidare åtgärder den
bör föranleda kommer till stånd genom särskilda initiativ, som det närmast
torde ankomma på regeringen att överväga. Med stöd av min befogenhet
enligt 2 § tredje stycket instruktionen (1967:928) för riksdagens ombudsmän
får jag alltså framlägga spörsmålet härom för regeringen.

Härjämte får jag föreslå att regeringen överväger att genom närmare bestämmelser
eller på annat sätt skapa bättre säkerhet för att avräkningsreglerna
tillämpas rätt.

Regeringen beslutade den 16 oktober 1975 att JO Thyressons skrivelse
och en inom justitiedepartementet upprättad promemoria angående bl. a.
granskning av tillämpningen av bestämmelserna om avräkning av häktningstid
m. m. skulle översändas till samtliga tingsrätter. I promemorian
framhölls att det låg i rättsordningens intresse att fel som verkat till den
dömdes nackdel upptäcktes och rättades till. Det var därför angeläget att
tingsrätterna granskade egna avgjorda mål. Med tanke på möjligheten till
rättelse genom resning föreslogs att det i förekommande fall skulle ske rapportering
till riksåklagaren. Då fråga om ekonomisk ersättning kunde uppkomma,
ansågs lämpligt att den dömde eller justitiekanslern underrättades.
Det utsädes också i promemorian att frågan om ytterligare åtgärder
för att motverka riskerna för uppkomsten av fel av hithörande slag övervägdes
inom justitiedepartementet.

Åtal mot polisintendent m. fl. för tagande av muta m. m.

I en till riksdagens ombudsmannaexpedition inkommen klagoskrivelse
uppgavs bl. a. att polisintendenten vid polismyndigheten i Malmö polisdistrikt
Ragnar Albin under lång tid lånat pengar ur olika kassor hos polisen
och av personal vid polismyndigheten.

Med anledning av dessa uppgifter begärde JO Thyresson att rikspolisstyrelsen
skulle verkställa utredning och avgiva yttrande i saken. Rikspolisstyrelsen
meddelade sedermera att vid verkställd utredning framkommit
sådana omständigheter att det fanns anledning att inleda förundersökning i
ärendet.

JO Thyresson uppdrog åt chefsåklagaren i Ystads åklagardistrikt Sten
Malmström att verkställa förundersökning för utrönande av om Albin kunde
misstänkas för tjänstefel eller annat brott innefattande åsidosättande av
tjänsteplikt. Om det under förundersökningen skulle framkomma att andra
tjänstemän vid polismyndigheten kunde misstänkas för åsidosättande av
tjänsteplikt skulle utredning ske även därom.

Sedan förundersökning sålunda verkställts uppdrog JO Thyresson åt
Malmström att vid Malmö tingsrätt väcka och utföra åtal
mot Albin för anstiftan av olovligt förfogande i förening med åsidosättande
av tjänsteplikt, tjänstefel och tagande av muta,

mot envar av kommissarierna Gösta Ahlm, Gösta Eriksson, Arne Sjöö
och Allan Thuresson samt kriminalinspektören Karl Mellander för olovligt
förfogande i förening med åsidosättande av tjänsteplikt

och mot kriminalinspektören Seved Anderberg för tagande av muta.

Mot Eriksson skulle i ett fall framställas alternativt yrkande om ansvar
för anstiftan av olovligt förfogande i förening med åsidosättande av tjänsteplikt.

Åtalen skulle grundas på följande gärningsbeskrivningar.

/./. Olovligt förfogande i förening med åsidosättande av tjänsteplikt
(Ahlm, Eriksson, Sjöö och Thuresson) samt anstiftan av olovligt förfogande
i förening med åsidosättande av tjänsteplikt (Albin)

Ahlm, Eriksson, Sjöö och Thuresson har från en kassa i centralvakten
hos polismyndigheten i Malmö lånat ut pengar till Albin personligen. Ahlm
300 kr. vid ett tillfälle under åren 1970- 1972, Eriksson 200 kr. vid ett tillfälle
troligen under våren 1972, Sjöö 200 kr. vid ett tillfälle under 1972 och
Thuresson 500 kr. den 25 januari 1974. Kassan, vars medel tillhört statsverket
och varit avsedda för vissa tjänsteutgifter, har Ahlm, Eriksson,
Sjöö och Thuresson haft i sin besittning vid lånetillfällena. Utlåningarna
har skett i strid med de ändamål för vilka medlen i kassan varit avsedda
och har inneburit att statsverket vid varje lånetillfälle undandragits ett kontant
belopp motsvarande vad som utlånats.

Albin har förmått Ahlm, Eriksson, Sjöö och Thuresson att låna ut pengarna
till honom från kassan.

Genom sina förfaranden har Ahlm, Eriksson, Sjöö, Thuresson och Albin
jämväl åsidosatt sin tjänsteplikt.

(Åberopade lagrum: 10 kap. 4 § och 20 kap. 5 § brottsbalken samt i fråga
om Albin även 23 kap. 4 § 1 st. brottsbalken.)

/ .2. Olovligt förfogande i förening med åsidosättande av tjänsteplikt alternativt
anstiftan av sådant brott (Eriksson) samt anstiftan av olovligt
förfogande i förening med åsidosättande av tjänsteplikt (Albin).

Eriksson har den 1 februari 1974 från den i punkt 1.1 angivna kassan,
som han haft i sin besittning, lånat ut 300 kr. till Albin personligen. Utlåningen
har skett i strid med de ändamål för vilka medlen i kassan varit avsedda
och har inneburit att statsverket vid lånetillfället undandragits ett
kontant belopp om 300 kr. — Om Eriksson inte kan anses som gärningsman
i fråga om sitt handlande, göres i andra hand gällande att Eriksson förmått
en kollega, som haft kassan i sin besittning, att förfoga över den på sådant
sätt att Eriksson fått eller själv kunnat ta 300 kr. ur kassan.

Albin har förmått Eriksson att lämna 300 kr. från kassan som ett privat
lån ti 1 honom.

Genom sina förfaranden har Eriksson och Albin jämväl åsidosatt sin
tjänsteplikt.

(Åberopade lagrum: 10 kap. 4 §, 20 kap. 5 § och 23 kap. 4 § 1 st. brottsbalken.
Sistnämnda lagrum åberopas i fråga om Eriksson endast beträffande
andrahandsyrkandet mot denne.)

2. Olovligt förfogande i förening med åsidosättande av tjänsteplikt (Mellander)
samt anstiftan av olovligt förfogande i förening med åsidosättande
av tjänsteplikt (Albin)

Mellander har vid ett tillfälle 1971 från en kassa på kriminalavdelningen
hos polismyndigheten i Malmö lånat ut 100 kr. till Albin personligen. Kassan,
vars medel tillhört statsverket och varit avsedda för vissa tjänsteutgifter,
har Mellander haft i sin besittning vid lånetillfället. Utlåningen har
skett i strid med de ändamål för vilka medlen i kassan varit avsedda och
har inneburit att statsverket vid lånetillfället undandragits ett kontant belopp
om 100 kr.

Albin har förmått Mellander att låna ut detta belopp till honom från kassan.

Genom sina förfaranden har Mellander och Albin jämväl åsidosatt sin
tjänsteplikt.

(Åberopade lagrum: 10 kap. 4 § och 20 kap. 5 § brottsbalken samt i fråga
om Albin även 23 kap. 4 § I st. brottsbalken.)

3. Tjänstefel

Albin har under de senaste fem åren i ett stort antal fall lånat sammanlagt
omkring 15000 kr. av honom underställd personal vid polismyndigheten
i Malmö polisdistrikt. Härigenom har Albin av oförstånd åsidosatt vad
som ålegat honom enligt polisinstruktionen (14 § 2 st.) och enligt tjänstens
beskaffenhet.

(Åberopat lagrum: 20 kap. 4 § brottsbalken.)

4. Tagande ar muta

Albin har vid ett flertal tillfällen under de senaste fem åren av disponenten
Lars Sjöberg i Malmö mottagit handlån å belopp som vatje gång varierat
mellan 100 och 200 kr. Vidare har Albin vid ett par tillfällen under de
senaste fem åren fått förskott av Sjöberg å lotterikontrollantarvoden med
500 -700 kr. varje gång. Härjämte har Albin vid två tillfällen, ena gången
1972 och andra gången 1973. av Sjöberg erhållit kontantlån om tillhopa
11 000-12000 kr. Slutligen har Albin vid sju tillfällen under 1970-1973 fått
Sjöbergs påskrift på tillsammans sju låneväxlar om sammanlagt 23 200 kr.
På grund av Albins tjänsteställning och arbetsuppgifter vid polismyndigheten
i Malmö och med hänsyn till att Albin brukat åtaga sig uppdrag som
kontrollant för lotterier som Sjöberg omhänderhaft har lånen och förmånerna
kunnat påverka Albin i hans tjänsteutövning. Dessa har därför varit
otillbörliga.

(Åberopat lagrum: 20 kap. 2 § brottsbalken.)

5. Tjänstefel

Albin har vid ett tillfälle 1972 i samband med att han på polishuset i
Malmö sammanträffat med disponenten Malte Svensson, som han förut inte
kände, begärt och erhållit ett handlån av Svensson å 500 - 700 kr. Senare
samma år har Albin lånat ytterligare 500 kr. av Svensson. Vidare har Albin i
november 1972 utverkat Svenssons påskrift på en låneväxel å 4 500 kr. Genom
sitt handlande har Albin av oförstånd åsidosatt vad som ålegat honom
enligt tjänstens beskaffenhet.

(Åberopat lagrum: 20 kap. 4 § brottsbalken.)

6. Tjänstefel

Albin har under de senaste fem åren vid en mängd tillfällen, ofta flera
gånger vatje vecka, utnyttjat vid Malmö polisdistrikt anställda expeditionsvakter
för privata uppdrag under tjänstetid. Härigenom har Albin av
oförstånd åsidosatt vad som ålegat honom enligt tjänstens beskaffenhet.

(Åberopat lagrum: 20 kap. 4 § brottsbalken.)

7. Tagande av muta

Anderberg har efter erbjudande av disponenten Lars Sjöberg medföljt
på tre av denne anordnade och bekostade utlandsresor, nämligen till Hamburg
den 22—24januari 1971 och den 4—6 februari 1972 samt till Budapest i
september 1971. Resorna har betingat en sammanlagd kostnad av omkring
1 000 kr. Anderberg har under tiden den 1 november 1970—den 3 april 1972
tjänstgjort vid Malmöpolisens juridiska avdelning, tillståndsgruppen, med

placering på lotteridetaljen. 1 hans arbetsuppgifter har bl a. ingått att förbereda
ärenden angående lotteritillstånd och fördelning av försäljningsplatser.
Sjöberg har under nämnda tid såsom förmedlare omhänderhaft ett
stort antal lotterier i Malmö. Reseförmånerna har varit otillbörliga därför
att de kunnat påverka Anderberg i hans tjänsteutövning.

(Åberopat lagrum: 20 kap. 2 § brottsbalken.)

Malmström väckte åtal vid Malmö tingsrätt i enlighet med det uppdrag
som lämnats honom av JO Thyresson. Samtidigt väcktes åtal mot Sjöberg
för bestickning i fyra fall avseende dels lämnande av otillbörlig belöning till
Albin (åtalspunkten 8) och till Anderberg (åtalspunkten 9), dels erbjudande
av sådan belöning till två andra polistjänstemän (polisassistenten Knut
Hansson och assistenten Leif Norrman, åtalspunkterna 10 och 11).

Malmström justerade vid huvudförhandlingen det i åtalspunkten 4 angivna
växelbeloppet 23 200 kr. till 19000 kr.

Tingsrätten meddelade dom i målet den 3 december 1974 och dömde
därvid - såvitt nu är i fråga - Albin för anstiftan till olovligt förfogande,
tagande av muta och tjänstefel till avsättning från tjänsten som polisintendent,
Anderberg för tagande av muta till suspension en månad från tjänsten
som kriminalassistent samt envar Ahlm, Eriksson. Sjöö, Thuresson
och Mellander för olovligt förfogande till 10 dagsböter.

Domskälen i här aktuella delar angavs av tingsrätten sålunda.

Åtalspunkt /. I

Envar av de tilltalade har bestritt ansvar. Hörda över åtalet har Ahlm,
Sjöö, Thuresson och Mellander samstämmigt uppgivit, att de vid de med
åtalet avsedda tillfällena tjänstgjort i centralvakten och där i sin besittning
haft en kassa avsedd för vissa tjänsteutgifter. De har vidare berättat:

Ahlm: Vid något tillfälle under åren 1970—1972 uppsökte Albin honom i
centralvakten och sade att han behövde pengar. Ahlm minns inte hur Albin
framställde sin begäran men fick den uppfattningen att det gällde ett privat
lån till Albin. I Albins närvaro tog Ahlm 300 kr ur kassan och överlämnade
till Albin. Som säkerhöt för lånet överlämnade Albin en check på motsvarande
belopp. Enligt vad Ahlm kan erinra sig var checken framdaterad
några dagar och på grund av detta förhållande gjorde Ahlm förmodligen
den reflexionen att täckning för checken saknades vid utställandet. Någon
eller några dagar efter lånet löste Ahlm in checken och lade tillbaka de 300
kronorna i kassan. — Ahlm tyckte det var otrevligt att låna Albin pengar ur
kassan men kände sig vara beroende av Albin och hade svårt att neka denne
såsom överordnad ett lån. Dessutom ansåg Ahlm att den check han
mottagit var inlösbar och att lånet därför ej varit till förfång för kassan.
Därest checken ej gått att inlösa, hade Ahlm själv svarat för beloppet.

Eriksson: En dag i början av 1972 besökte Albin honom i centralvakten.
Efter ett kort samtal sade Albin, att han ville ha ett lån på 200 kr ur kassan.
Som säkerhet för lånet lämnade Albin en check och uppgav att han skulle
lösa checken efter någon dag. Då Albin ännu efter en vecka inte löst in
checken, ombesöijde Eriksson att den blev inlöst i bank. - Vid lånetillfäl -

let diskuterades inte vad pengarna skulle användas till. Eriksson trodde att
det rörde sig om en utgift i tjänsten och ansåg dessutom att han inte kunde
ifrågasätta Albins begäran om lån, eftersom Albin var överordnad och väl
kände till reglerna för kassans användning. — Vid ett senare tillfälle, i december
månad 1973, kom Albin ånyo till centralvakten och begärde att få
låna 300 kr av kassan. Då Eriksson gick till kassaskåpet för att hämta det
begärda beloppet observerade han att Albin skrev ett uttagskvitto som säkerhet
i stället för en check. Eftersom Eriksson var osäker om möjligheten
att få ut pengar mot ett sådant kvitto, tog han i smyg fram 300 kr ur sin
plånbok och lånade Albin.

Sjöö: Vid tjänstgöring i centralvakten någon gång under år 1972 blev
Sjöö en eftermiddag uppsökt av Albin. Denne sade att bankerna var stängda
och frågade om han fick lösa in en check på 200 kr. Sjöö, som betraktade
checken som ett betalningsmedel, tog emot den och gav Albin 200 kr ur
kassan. Påföljande dag löste Sjöö in checken med egna medel. När han efter
ytterligare några dagar skulle lösa in checken i bank, befanns att det
saknades täckning för den. Sjöö behöll checken och på avlöningsdagen
fick han den inlöst i bank. — Sjöö utgick från att det fanns täckning för
checken och ansåg att denna fyllde samma funktion som kontanta medel.
Checken kunde t. ex. användas vid betalning till läkare som tagit ett blodprov.
Sjöö upplevde inlösningen som litet obehaglig av den anledningen att
kassan inte borde fyllas med checkar. Han ansåg sig emellertid inte kunna
vägra Albin att få lösa checken med hänsyn till dennes överordnade ställning.
Om Sjöö vid lånetillfållet hade haft sin plånbok tillgänglig, hade han
själv löst checken.

Thuresson: Fredagen 25.1.1974 strax före kl. 14.00 kom Albin ner till honom
i centralvakten. Albin omtalade att han bytt bank och att detta byte
medfört att han kunde lyfta sin avlöning först på måndagen. Han ville låna
500 kr ur kassan och eftersom denna vid tillfället innehöll 5 000 kr i kontanter
ansåg Thuresson det inte möta något hinder att bifalla Albins önskan.
Som säkerhet lämnade Albin ett uttagskvitto, vilket av Thuresson i första
hand uppfattades som en verifikation till kassan. När Thuresson nästa
gång tjänstgjorde i centralvakten, på måndagen eller tisdagen, var uttagskvittot
ersatt med kontanter. — Thuresson fann det svårt att neka Albin
det begärda lånet. Dessutom var det avlöningsdag, varför Thuresson utgick
från att det fanns täckning för uttagskvittot.

Albin har uppgivit: Han har inget minne av de särskilda lånetillfällena
men det är riktigt att han lånat pengar ur kassan. Det finns ingen anledning
för honom att ifrågasätta vad envar av Ahlm, Eriksson, Sjöö och Thuresson
uppgivit. De har på Albins framställning beviljat honom de begärda lånen
och Albins överordnade ställning har därvid spelat en viss roll. Han
har dock vinnlagt sig om att ej trycka på eller truga för att få låna. Vid lånetillfällena
har täckning alltid funnits på Albins konto och checker och uttagskvitton
har daterats så att likvid alltid kunnat utfås första banköppna
dag efter respektive lånetillfälle. Lånen ur kassan har i huvudsak föranletts
av bekvämlighet från Albins sida. I stället för att själv gå till banken har
han lånat ur kassan. Albin anser att hans förfarande stridit mot god kassadisciplin
men att det inte kan betecknas som brottsligt.

Åtalspunkt 1.2

Eriksson och Albin har bestritt ansvar. Hörda över åtalet har de uppgivit: -

Eriksson: 1.2.1974 vid 13-tiden kom Albin och hälsade på Eriksson i
centralvakten. De samtalade och efter en kort stund kom Erikssons avlösare.
Albin och Eriksson lämnade centralvakten och på väg därifrån sade
Albin, att han behövde låna 300 kr. Det var ingen diskussion om vad Albin
skulle ha pengarna till men andemeningen i hans begäran var att lånet skulle
ske ur kassan. Eriksson, som ännu icke ”lämnat över” fullständigt till
sin avlösande kollega, återvände till centralvakten och tog själv 300 kr ur
kassan. Då han lämnade pengarna till Albin, fick han ett uttagskvitto, som
han senare lade i kassan. Eriksson hade efter lånet i december 1973 förvissat
sig om att uttagskvitton var inlösbara på bank. Vid överlämnandet av
kvittot sade Albin, att han kunde vänta sig en kontrollringning från banken
om kvittot löstes in.

Albin har uppgivit att Erikssons uppgifter om händelsen är riktiga.

Åtalspunkt 2

Mellander och Albin har bestritt ansvar. Hörda över åtalet har de uppgivit: Mellander:

Någon gång 1971 eller på våren 1972 kom Albin in på Mellanders
tjänsterum. Det var strax efter tjänstgöringens slut. Albin frågade om
han fick låna 100 kr. Mellander, som vid några tillfällen av egna medel lånat
Albin pengar, svarade att han inte hade några pengar på sig. Albin genmälde
då ”Du harju i kassan” och bad därefter att få de 100 kronorna ur
kassan. Mellander begärde en verifikation. Albin gick in på sitt rum och
återvände efter en kort stund med en check på beloppet. Därefter gav Mellander
Albin 100 kr ur kassan och lade checken i kassaskrinet. Då Albin inte
löst in checken efter några dagar, vilket han lovat att göra, löste Mellander
checken i bank. - Mellander ansåg det inte ankomma på honom att
fråga om pengarna skulle användas i tjänsten eller för privat bruk. Albin
var chef för kriminalavdelningen och Mellander kunde inte vägra honom
att få pengar ur kassan.

Albin: Med kännedom om Mellanders karaktär håller Albin det för uteslutet
att Mellander medvetet lämnat felaktiga uppgifter. Då Albin emellertid
har ett positivt minne av att aldrig ha lånat ur kassan på kriminalavdelningen,
måste Mellander ha missuppfattat en framställan från Albin om ett
privat lån av Mellander.

Tingsrättens bedömning av åtalspunkterna 1.1, 1.2 och 2

Ahlm, Eriksson, Sjöö och Thuresson har vid de i åtalspunkt 1.1 avsedda
tillfällena haft centralvaktens kassa i sin besittning. Av Erikssons egna
uppgifter framgår, att han vid lånetillfället 1.2.1974, åtalspunkt 1.2, egenhändigt
tagit pengar ur kassan och däri lagt det av Albin erhållna uttagskvittot.
Med hänsyn härtill och då Eriksson vid ifrågavarande tillfälle enligt
egen uppgift ännu icke blivit helt avlöst, får Eriksson anses ha haft kassan
i sin besittning. - Mellanders uppgifter inför tingsrätten har lämnats
tveklöst och burit sanningens prägel. De överensstämmer också i allt väsentligt
med hans berättelse under förundersökningen. Albin har beträffande
övriga lån ur tjänstekassa sagt sig hava mycket oklara minnesbilder.
Vid nu angivna förhållanden finnér tingsrätten sig böra fästa tilltro till Mellanders
berättelse. Mellander har haft kriminalavdelningens kassa i sin besittning
vid utlåningen till Albin.

Albin har vitsordat att utlånandet av beloppen till honom har utgjort pri -

vata lån ur kassorna. Med hänsyn till vad som förekommit vid lånetillfällena,
därvid tingsrätten särskilt beaktar att varje belopp utlämnats i utbyte
mot postdaterad check eller uttagskvitto i bank i stället för mot vederbörlig
utgiftsverifikation, finner tingsrätten utrett, att envar av Ahlm, Eriksson,
Sjöö, Thuresson och Mellander måste ha insett att utlämnandet av beloppen
utgjort lån, avsedda för Albin personligen. Utlåningarna har inneburit
att kassorna vid varje lånetillfälle, i strid med de föreskrifter som gällt för
dessa, frånhänts ett kontantbelopp motsvarande det utlånade beloppet.
Det från försvarets sida åberopade avgörandet från högsta domstolen, H
1959 s. 723, ger därför icke stöd för något analogislut till de tilltalades förmån.
Den omständigheten att det som Albin påstått redan vid lånetillfällena
kan ha funnits täckning för lånebeloppen och att envar av Ahlm, Eriksson,
Sjöö, Thuresson och Mellander varit beredd att med egna medel ersätta
kassorna de belopp som lånats ut till Albin är utan betydelse för frågan
om olovligt förfogande kan anses föreligga. På grund av vad sålunda
anförts finner tingsrätten förfarandet vara att bedöma, beträffande Ahlm,
Eriksson, Sjöö, Thuresson och Mellander som olovligt förfogande i förening
med åsidosättande av tjänsteplikt samt beträffande Albin som anstiftan
av olovligt förfogande i förening med åsidosättande av tjänsteplikt.

Ahlm, Eriksson, Sjöö, Thuresson och Mellander har samtliga tjänstgjort
längre tid än trettio år inom polisväsendet. De har uppnått ansvarsfull
tjänsteställning och måste antagas vara väl utbildade i fråga om förmögenhetsbrott
och ha god kännedom om vad som gäller i fråga om förvaltning
av tjänstekassor. Deras utlåning av statliga medel till Albin framstår mot
bakgrund av dessa förhållanden som synnerligen anmärkningsvärd. Oavsett
att Albin varit dem överordnad har de tveklöst haft att under hänvisning
till de för kassan gällande föreskrifterna avslå hans begäran om lån. Å
andra sidan är det ofrånkomligt att de genom Albins framställningar försatts
i en situation som för dem kan ha känts obehaglig. Vidare måste beaktas
att de hyst respekt för Albin och att denne på grund härav och sin
tjänsteställning förmått dem till utlämnande av lånen. Nu anförda omständigheter
är dock icke av beskaffenhet att kunna fritaga Ahlm, Eriksson,
Sjöö, Thuresson och Mellander från ansvar för de klara lagöverträdelser
de gjort sig skyldiga till, men vid bestämmande av påföljd för överträdelserna
måste för dem omständigheterna betraktas såsom synnerligen förmildrande.

De omständigheter som är förmildrande för Ahlm, Eriksson, Sjöö, Thuresson
och Mellander är emellertid för Albins del försvårande. Han har genom
att utnyttja sin höga tjänsteställning förmått sina underordnade till
brottslig gärning, som varit till gagn för honom själv och endast inneburit
obehag för de underordnade. Vad Albin sålunda låtit sig komma till last utgör
tjänstefel av allvarlig beskaffenhet.

Åtalspunkt 3

Åklagaren har i målet redovisat de olika tillfällen, uppskattningsvis omkring
55, då Albin under de senaste fem åren lånat pengar av underställd
personal, kommissarier, kriminal- och polisinspektörer, en assistent och
en byråsekreterare. Enligt åklagaren har lånen till Albin lämnats av 11 olika
långivare med belopp varierande mellan 50 och 800 kr. Vissa långivare
har endast vid något enstaka tillfälle lämnat Albin lån, medan andra lånat
honom pengar vid ett flertal tillfällen, vissa upp till 15 gånger. Samtliga lån

utom två är numera återbetalda. Ett av dessa två oreglerade lån upptogs
redan 1971.

Albin har erkänt, att han lånat pengar av honom underordnad personal
på sätt åklagaren påstått, men har sagt sig icke kunna minnas detaljerna i
fråga om de olika lånen. Han har emellertid bestritt ansvar under hänvisning
till att han icke genom lånetransaktionerna kommit i något beroendeförhållande
till personalen.

Tingsrätten finner i målet styrkt, att Albin i den omfattning åklagaren påstått
lånat pengar av honom underställd personal. Enligt 14 § 2 st. polisinstruktionen
får polisman icke mottaga lån eller annan förmån, varigenom
han kan bli beroende av underlydande. Syftet med detta stadgande måste
vara att skapa förutsättningar för att polisbefälet skall intaga en fri och
oberoende ställning i förhållande till de underordnade. Även om Albin icke
genom ett enstaka lån, särskilt sådant som avsett obetydligt belopp, kan
anses ha brutit mot nämnda stadgande, har han genom den synnerligen
omfattande låneverksamheten och med hänsyn till sin höga tjänsteställning
inom polisväsendet i hög grad skadat tjänstens anseende och handlat på ett
sätt som varit ägnat att beröva honom de underlydandes aktning och förtroende.
Han har således genom sitt förfarande åsidosatt vad som på grund
av tjänstens beskaffenhet ålegat honom och är därigenom förfallen till ansvar
för tjänstefel.

Åtalspunkterna 4 och 8

Albin och Sjöberg har bestritt åtalet. Av åklagarens sakframställning
skall här återgivas följande: Sjöberg äger och driver i Malmö ett företag
benämnt Aktiebolaget Skånes Lotterikonsult. Sjöbergs företag har hand
om en mycket stor del av de tombolalotterier i Malmö, beträffande vilka
tillstånd lämnas av polismyndigheten. Albin har i stor utsträckning fungerat
som kontrollant bl. a. i lotterier som Sjöberg haft hand om. Sålunda hade
Sjöberg 1972 hand om 122 lotterier, av vilka Albin varit kontrollant för
32. Bekantskapen mellan Albin och Sjöberg går tillbaka till omkring 1968.
De har uteslutande träffats i lotteriangelägenheter och har inte haft något
privat umgänge. - Beträffande växelaffärerna förhöll det sig på det sättet,
att under den med åtalet avsedda tiden diskonterats låneväxlar med Albin
som acceptant och Sjöberg som utställare, fem i Svenska Handelsbanken å
tillhopa 13600 kr och två i Skandinaviska Enskilda Banken å tillhopa 5400
kr. Den första växeln i Handelsbanken var å 1 500 kr och förföll till betalning
1.12.1970, den andra å 3000 kr med förfallodag 1.5.1971, den tredje å
3 500 kr med förfallodag 1.12.1971 och den fjärde med förfallodag 1.8.1972
å 4 000 kr, däri dock ingick en omsättning av föregående växel å 1 700 kr,
samt den femte växeln med förfallodag 1.9.1973 å4 500 kr, däri dock inberäknat
ett omsättningsbelopp å 1 200 kr från föregående växel. Av växlarna
i SE-banken förföll den första till betalning 1.1.1973 och lydde å I 900 kr
medan den andra förföll till betalning 5.1.1973 och var å 4 800 kr i vilket belopp
dock ingick omsättning av föregående växel med 1 300 kr. Utöver de
nu nämnda växlarna hade förekommit åtskilliga omsättningsväxlar och
växlarna vore ännu icke slutbetalda. - Det kan enligt åklagaren hållas för
visst att det funnits ett orsakssamband mellan å ena sidan Albins tjänsteställning
och de uppdrag som lotterikontrollant, vilka han brukat åtaga sig,
samt å andra sidan Sjöbergs villighet att låna Albin pengar och ge honom
vissa andra förmåner. Sjöberg kan med andra ord anses ha räknat med att
hans hjälpsamhet mot Albin kunde ha betydelse för hans verksamhet inom

lotteribranschen. Albin måste ha insett detta. Vidare kan det antagas att
Albin på grund av de tjänster som Sjöberg gjort honom kommit i ett visst
beroendeförhållande till denne, vilket kunnat påverka Albin i hans tjänsteutövning.
Som polisintendent och chef för kriminalpolisen har Albin kunnat
ta befattning med anmälningar mot Sjöberg. Utredningen visar att sådana
anmälningar förekommit hos Malmöpolisen. Som tf polismästare har
Albin haft att utfärda förordnanden för lotterikontrollanter. När Albin
tjänstgjort som polismästare får han också anses ha haft det yttersta ansvaret
för tillsynen över lotterier. Som kontrollant har Albin kommit i direkt
kontakt med Sjöbergs verksamhet. Det är mot bakgrund av här angivna
omständigheter som Albins ekonomiska samröre med Sjöberg skall ses.

Albin har uppgivit: Han har uppfattat lånen från Sjöberg och dennes påskrift
på växlarna som en rent privat affär, grundad på deras vänskap och
utan samband med hans tjänst som polismästare och uppdrag som lotterikontrollant.
Albin kunde inte säga från vilken tid bekantskapen med Sjöberg
härledde sig men antagligen hade den uppkommit i lotterisammanhang.
Han kände nu Sjöberg som en oöm, frän herre, affärsman ut i fingerspetsarna,
men mot Albin hade han alltid handlat hyggligt och som en
präktig och god vän. En förklaring till hans hjälpsamhet mot Albin kunde
också vara att han velat visa Albin att han är en person som kan ordna saker
och ting. Albin hade först under förundersökningen i detta mål fått reda
på att det förekommit polisanmälan mot Sjöberg. Att denne varit dömd
för förskingring hade han ej erhållit kännedom om förrän inför tingsrätten.
- Albin hade varit kontrollant för ett betydande antal lotterier och av tradition
hade han fått en del av Sjöbergs lotterier utan att dock be om det.
Sjöberg hade varit angelägen att få erfarna kontrollanter och sådana som
han lätt kunde träffa i samband med sina besök på polishuset. Lotterikontrollen
vore som den nu är anordnad och i betraktande av vad som kunde
göras för det obetydliga arvodet, normalt 50 kr, icke effektiv och det vore
uppenbart att en oärlig lotterianordnare skulle kunna föra kontrollanten
bakom ljuset, särskilt i fråga om vad som upptogs som svinn. — Sjöberg
hade alltid skött sina lotterier utmärkt, och Sjöberg och Albin hade arbetat
mycket väl tillsammans. Albin skulle inte kunna tänka sig att Sjöberg velat
lura Albin. Sjöbergs skicklighet framgick bl. a. därav att de lotterier, där
han varit kommissionär, i allmänhet hade haft ett resultat som varit ett par
hundra kronor bättre än andra. Albin hade icke haft någon praktisk möjlighet
- om han skulle velat det, vilket dock varit honom fullständigt främmande
- att ge Sjöberg någon förmån vare sig då Albin varit kontrollant
eller vid de enstaka tillfällen då Albin tjänstgjort såsom polismästare. Det
är med vetskap härom som Albin ansett sig oförhindrad att låna pengar av
Sjöberg. Albin vore medveten om att den som inte kände till hans ”totalt
obefintliga möjligheter att gynna Sjöberg” kan missuppfatta att Albin lånat
pengar av Sjöberg. Albin hade som kontrollant aldrig behövt ingripa mot
denne. Anledningen till att Albin vänt sig till Sjöberg med begäran om lån
var förutom Albins behov av pengar att man gärna vänder sig till en människa
som man vet har kredit- och diskonteringsmöjligheter. Albin hade
besökt Sjöberg flera gånger i dennes bostad men det hade då gällt något
lotteriärende. Privat umgänge mellan Albin och Sjöberg hade icke förekommit
men de hade under sina sammanträffanden i lotteriärenden ofta
pratat om andra saker, t. ex. idrott o. d.

Beträffande de särskilda ekonomiska transaktionerna har Albin uppgivit:
Handlån från Sjöberg hade han erhållit vid flera tillfällen. Det hade rört sig
om belopp på mellan 200 och 600 kr. I allmänhet hade Albin lämnat check

eller uttagskvitto som säkerhet för dessa lån. Lånen hade ofta återbetalts
genom avräkning på de kontrollantarvoden, Albin varit berättigad till. Sålunda
hade Albin på flera år ej erhållit ett kontrollantarvode kontant av
Sjöberg. Med jämna mellanrum, kanske en gång per år, hade Albin och
Sjöberg kollat att de var ense om den ekonomiska ställningen beträffande
lån och kontrollantarvoden. - Vid ett tillfälle för några år sedan var Albin i
stort behov av pengar för en avbetalning på en inteckning i hustruns fastighet
i Ystad. Han fick då låna 7500 kr av Sjöberg i kontanter. I samband
med lånet utväxlades inga papper och diskuterades icke närmare återbetalningsvillkoren
eller räntan. Albin tror emellertid att han visade Sjöberg en
uppställning över inteckningsförhållandena i fastigheten i Ystad. Först någon
tid efteråt blev det tal om att Albin skulle lämna någon inteckning som
säkerhet för lånet. Det hade emellertid stannat vid resonemanget. Omkring
ett år senare hade Albin åter behövt pengar till fastigheten i Ystad och
ånyo vänt sig till Sjöberg, som då icke kunnat låna honom hela det önskade
beloppet. Sjöberg, som förstått att Albin befunnit sig i verklig knipa, hade
emellertid lämnat Albin hälften av vad denne behövde i check och andra
hälften hade Albin erhållit genom en växel. Inte heller denna gång hade det
skrivits några handlingar eller lämnats någon säkerhet för lånet. Albin och
Sjöberg hade nämligen ”100-procentigt förtroende för varandra”. Detta
lån vore fortfarande oreglerat men Albin trodde sig om att kunna betala lånet
vid en försäljning av fastigheten i Ystad. Vid återbetalningen skulle givetvis
även ränta betalas.

Sjöberg har berättat: Hans rörelse består i att biträda föreningar som vill
arrangera lotterier. Han är föreningarna behjälplig med upprättande av ansökningshandlingar,
anskaffande av vinster och försäljning av lotteriet.
Han hade träffat Albin första gången i slutet av 1960-talet, och låneverksamheten
hade börjat före de nu åtalade händelserna genom att Sjöberg
gått in i stället för en annan person vid omsättning av en av Albins växlar.
Sjöberg hade vid 10—15 tillfällen lämnat Albin handlån mot check eller uttagskvitto.
Vid tre tillfällen hade han lämnat Albin förskott på lotteriarvoden,
vilka förskott uppgått till 500 - 700 kr. Albin hade ibland fått förskott
på arvoden redan innan tillstånd för lotteriet meddelats. Under slutet av
1972 hade Sjöberg lånat Albin 7500 kr kontant. Albin hade sagt sig behöva
pengar till en fastighet i Ystad. Det skrevs inga handlingar i samband med
detta lån, och det var icke något tal om säkerhet förrän en tid efteråt, då
Sjöberg föreslog att han skulle få en inteckning som säkerhet. Diskussionen
om detta och om hur återbetalning skulle ske hade emellertid inte
mynnat ut i någonting. Det hade då ej heller varit tal om ränta. - Omkring
ett år efter det första lånet ville Albin låna ytterligare 7 500 kr till fastigheten.
Han fick då låna 4000 kr kontant av Sjöberg och återstoden genom att
den växel i Handelsbanken som förföll till betalning 1.9.1973 skrevs upp
med 3 300 kr. Det hade då också varit tal om säkerhet, men det blev inte
något av. Sjöberg hyste inga betänkligheter att låna Albin så stora belopp
och gör det inte heller nu. Albin var en ”rekorderlig karl”, som alltid skött
sina affärer helt korrekt. Så var också fallet med Albins kontroll av lotterierna.
Sjöberg har aldrig haft några baktankar med sin kreditgivning åt Albin
och hade inte funnit det känsligt eller haft något obehag av detta. Albin
kunde ju icke påverka lotteri verksamheten.

Sedan åklagaren för Sjöberg framhållit att denne under förundersökningen
på fråga, hur han uppfattat Albins låneverksamhet, svarat (s. 219):
”sorn en ganska egendomlig sak och givetvis känsligt för mig”, har Sjöberg
sagt, att han ville ”nog stryka vad där är sagt”. Som förklaring till sitt

svar vid förundersökningen har Sjöberg sagt, att han vid förhörstillfållet
varit trött.

Tingsrättens bedömning

Det är i målet klarlagt, att Albin förskaffat sig avsevärda ekonomiska
förmåner av Sjöberg, att Albin och Sjöberg uteslutande haft förbindelse
med varandra — förutom beträffande de ekonomiska transaktioner varom i
målet är fråga - i samband med att Albin varit kontrollant för lotterier,
som omhänderhafts av Sjöberg, samt att sådan kontakt förekommit under
åtskilliga år och i stor utsträckning.

Albin har till sitt fredande från ansvar bl. a. anfört, att hans ekonomiska
mellanhavanden med Sjöberg varit något från tjänsten helt avskilt och att
det för övrigt varit honom fullständigt främmande att på grund av de ekonomiska
förmåner Sjöberg beredde honom göra något oriktigt.

För ansvar enligt de av åklagaren åberopade lagrummen är det utan betydelse
om det föreligger något orsakssammanhang mellan den erhållna
förmånen och det sätt varpå tjänstemannen utövar sin syssla. Det måste
dock föreligga ett faktiskt samband; det skall sålunda vara fråga om ”belöning
för sin tjänsteutövning”.

Det har i målet icke visats, att Albin i sin tjänst som polisintendent haft
något att göra med Sjöberg. Uppdragen som lotterikontrollant har icke ingått
i Albins tjänst som polisintendent och han har i denna tjänst icke haft
befattning med tillstånd till lotterier och kontroll av dessa. Den omständigheten
att uppdragen som lotterikontrollant enligt fast praxis vid polismyndigheten
i Malmö tilldelats intendenter och kommissarier efter tur kan icke
medföra att Albins uppdrag som kontrollant kan vara att hänföra till hans
tjänst som polisintendent. Vid de tillfällen då Albin i anledning av förfall
för den ordinarie polismästaren tjänstgjort som tillförordnad polismästare
har han visserligen haft det yttersta ansvaret för tillståndsgivningen och
tillsynen över lotterierna, men med hänsyn till vad som i målet blivit upplyst
om rutinerna för denna kontroll inom polismyndigheten måste Albins
möjligheter att såsom tf polismästare bereda Sjöberg några förmåner rörande
dennes lotteriverksamhet anses som praktiskt taget obefintliga. Att
Albin såsom chef för kriminalpolisen kunnat komma att ta befattning med
anmälningar mot Sjöberg kan icke - så länge det icke visats att han verkligen
tagit eller haft att taga befattning med någon sådan anmälan - innebära
att det föreligger det samband mellan Albins tjänst och låneverksamheten
som måste förutsättas för tillämpning av mut- och bestickningsreglema.

Tingsrätten finner således i målet icke ådagalagt, att de ekonomiska
transaktionerna mellan Albin och Sjöberg haft samband med Albins tjänst
som polisintendent.

Frågan är därefter om samband föreligger mellan transaktionerna och
Albins uppdrag som lotterikontrollant. Innehavaren av uppdrag som lotterikontrollant
är enligt tingsrätten att hänföra till dem som i 20 kap. 12 §
brottsbalken avses med uttrycket ”andra som förordnats att förrätta ämbets-
eller tjänsteärende” och är därför att jämställa med ämbetsman (jämför
JO:s ämbetsberättelse 1967 s. 354).

Det är med hänsyn till Albins ställning som kontrollant för ett betydande
antal av de lotterier, som Sjöberg hade hand om, naturligt att Sjöberg velat
hålla sig väl med Albin för att därigenom skapa förutsättningar för att lotteriverksamheten
skulle löpa friktionsfritt. Att de förmåner Sjöberg lämnat

Albin haft samband med Sjöbergs lotteriverksamhet framgår bl. a. därav,
att Sjöberg uppgivit att pengar till försträckningarna till Albin hade han tagit
ur sitt företag. När Albin hänvänt sig till Sjöberg för att erhålla lån. måste
han ha insett att Sjöberg hade intresse av att hålla sig väl med Albin. Albin
har i målet gett uttryck för sin höga uppskattning av Sjöberg både som
person och som anordnare av lotterier och han har vidare sagt, att han hade
fullständigt förtroende för Sjöberg. Det är icke osannolikt att denna Albins
uppfattning av Sjöberg påverkats av dennes välvilja mot Albin och att
denna uppfattning i sin tur kan ha haft inflytande på Albins sätt att kontrollera
Sjöbergs lotteriverksamhet. Med hänsyn till det nu anförda finner
tingsrätten att lånetransaktionerna haft sådant samband med Albins uppdrag
som lotterikontrollant som förutsättes för tillämpning av straffstadgandena
om bestickning och muta.

Vad härefter angår frågan om de förmåner Albin erhållit av Sjöberg är
att anse som otillbörliga, är det enligt tingsrättens mening tydligt, att mottagandet
av förmånerna — oavsett att åklagaren icke vederlagt Albins uppgift
att Albin aldrig eftersatt kontrollen av Sjöbergs lotterier - äventyrat
en helt korrekt tjänsteutövning och oberoende därav allmänhetens tillit till
den av Albin utövade kontrollen. Ehuru uppdragen som lotterikontrollant
icke ingått i Albins tjänst såsom polisintendent, har kontrollantuppdragen
getts till polismän i hög tjänsteställning för att därigenom skapa förutsättningar
för en opartisk och effektiv kontroll. Det är mot bakgrund av det nu
sagda uppenbart, att de väsentliga ekonomiska förmåner, som Albin erhållit
av Sjöberg, är att bedöma som otillbörliga.

Albin - som vidgått att transaktionerna kunnat uppfattas på oriktigt sätt
av den som icke varit insatt i Albins och Sjöbergs förhållanden — måste ha
insett att sådana omständigheter förelåg som gjorde transaktionerna otillbörliga.
Även Sjöberg måste ha förstått detta. Detta framgår bl. a. av att
han under förundersökningen till en början helt förnekat att det förekommit
några lånetransaktioner för att senare under denna, då bevis om dessa
förebragts, medgiva dessa med tillägg att transaktionerna var något känsligt.
Inför tingsrätten har han icke velat stå för sistnämnda omdöme. Den
förklaring han inför tingsrätten givit till sin ändrade ståndpunkt finner
tingsrätten icke förtjäna tilltro.

På grund av vad sålunda upptagits finner tingsrätten, att Albin och Sjöberg
är förfallna till ansvar, Albin för tagande av muta och Sjöberg för bestickning.

Åtalspunkt 5

Albin har medgivit att han på sätt åklagaren påstått lånat pengar av Malte
Svensson men har bestritt, att han därigenom gjort sig skyldig till något
brottsligt. Albin har vidare uppgivit: Han hade aldrig haft att göra med
Svensson i tjänsten och hade första gången träffat Svensson, när denne var
på besök i polishuset hos en kommissarie. Något privat umgänge mellan
Albin och Svensson hade aldrig förekommit. När Albin andra gången träffade
Svensson, hade Albin varit hos en annan kommissarie i polishuset, då
Svensson kommit dit. Dessförinnan hade Albin begärt ett lån av kommissarien,
men denne hade hänvisat Albin till Svensson. Svensson hade vid
Albins förfrågan varit något tveksam men dock icke värre än att Albin ansett
sig kunna upprepa sin begäran och Svensson hade då lånat honom ett
belopp, uppgående till 500 —700 kr., i utbyte mot en fördaterad check. Något
senare har Albin lånat ytterligare 500 kr. av Svensson. Troligen i slu -

tet av 1972 vände Albin sig ånyo till Svensson och föreslog ett nytt lån, vilket
ledde till att Svensson skrev på en växel på 4 500 kr. Vid ett tillfälle hade
Albin haft svårigheter med omsättningen av växeln och Svensson hade
då betalat 500 kr. vid omsättningen. Dessa 500 kr. är Albin fortfarande
skyldig Svensson, medan övriga lån reglerats.

Svensson har såsom vittne i tillämpliga delar berättat i överensstämmelse
med Albin. Svensson har därjämte uppgivit, att han icke hade någon
baktanke med lånen till Albin, eftersom han icke hade något med denne att
göra. Lånen var uteslutande dikterade av humanitära skäl.

Tingsrätten finner att Albin genom att taga upp lån av en person, som
tillfälligt besökte polishuset och som han icke hade annan förbindelse med,
åsidosatt vad som ålegat honom enligt tjänstens beskaffenhet och att han
därför gjort sig skyldig till tjänstefel.

Åtalspunkt 6

Albin har erkänt vad åklagaren lagt honom till last. Han har tillika framhållit,
att han icke varit någon ”pionjär på området” samt att han aldrig givit
privatuppdrag till andra expeditionsvakter än sådana som vid tillfället
varit sysslolösa. Privätuppdragen hade därför icke kunnat inkräkta på deras
tjänst. De hade också fått utföra uppdragen i samband med någon
tjänsteförrättning. Han hade aldrig givit dem order att utföra privatuppdragen
utan de hade gjort detta frivilligt. De hade gjort det på tjänstetid och
ibland med användande av polisens tjänstefordon.

Tingsrätten finner genom Albins erkännande och utredningen i övrigt
styrkt, att han på sätt åklagaren påstått anlitat expeditionsvakter för privatuppdrag
under tjänstetid. Även om sådant förfarande som nu påtalats
förekommit tidigare, är detta icke ägnat att fritaga honom från ansvar utan
det har ålegat Albin, i synnerhet med hänsyn till hans ställning som näst
högste chef för polisväsendet i Malmö, att reagera mot ett sådant påtagligt
missbruk av överordnad tjänstemans ställning. Albin är således förfallen
till ansvar för tjänstefel.

Åtalspunkterna 7, 9, 10 och II

Anderberg och Sjöberg har bestritt ansvar. Hörda över åtalet har de
uppgivit.

I. Anderberg: Undertiden 1.11.1970—3.4.1972 tjänstgjorde Anderberg
på lotteridetaljen, där även Hansson var placerad. Anderbergs huvudsakliga
arbetsuppgifter bestod i att gå igenom lotteriansökningar och kontrollera
att erforderliga handlingar fanns med. När detta gjorts, lämnades ansökningarna
in till kansliet för registrering, varefter Anderberg handlade
ansökningarna i kronologisk ordning. Han kontrollerade att sökanden redovisat
eventuella tidigare lotterier och angav därefter på ansökningen att
något hinder mot beviljande av lotteriet ej förelåg. Vidare föreslog han tillståndstid
för lotteriet och de allmänna platser på vilka lotteriet skulle få
försäljas. Därefter var Anderbergs handläggning av ärendet avslutad. Vid
fördelning av försäljningsplatser använde sig Anderberg av en förteckning
över de kommissionärer, som vanligen anlitades av sökandena för att
handha de praktiska detaljerna i samband med lotteriets genomförande.
Denna förteckning hade upprättats redan 1956 och användes oförändrad
under Anderbergs placering vid lotteridetaljen. I förteckningen fanns upptagna
lotterikommissionärer och det antal lotterier vaije kommissionär ägde
påbörja försäljning av under en tidrymd av en månad. För Sjöbergs vid -

3 Riksdagen 1975176. 2 sami. Nr 2

kommande uppgick antalet tilldelade platser till 20 per månad. Detta innebar
att Sjöberg kunde starta 20 nya lotterier på en månad. Sjöberg hade
den största tilldelningen av ”startdagar”. För att försäkra sig om att fördelningen
av försäljningsplatser blev så rättvis som möjligt, vissa platser
var ur försäljningssynpunkt mer attraktiva än andra, upprättade Anderberg
en tablå av vilken han kunde utläsa vem som vid vaije tillfälle tilldelats
viss plats.

Då Anderberg började sitt arbete på lotteridetaljen rådde där stor oordning.
Sjöberg var en daglig gäst och tog sig vissa friheter som t. ex. att rota
i de arkivpärmar som förvarades där. Anderberg sade till Sjöberg, att denne
inte fick gå igenom handlingarna på egen hand och detta respekterade
Sjöberg. Då Anderberg varit en tid på lotteridetaljen, avtog Sjöbergs besök
och blev mera sällsynta. I samband med att Sjöberg hade något ärende
på lotteridetaljen brukade han och Anderberg talas vid. Vid något tillfälle
omtalade Sjöberg att han var med i ett gäng som då och då brukade resa utomlands.
En dag i januari 1971 uppsökte Sjöberg Anderberg och Hansson
på deras tjänsterum och yttrade något i stil med ”Grabbar, jag har några
biljetter till Hamburg över. Skall Ni följa med?” Anderberg frågade vad
det var för människor som skulle följa med på resan och fick svaret att det
bl. a. var folk från lärarhögskolan, skolstyrelsen, en resebyrådirektör och
en målarmästare. Då sällskapet verkade respektabelt ansåg Anderberg, att
han kunde följa med på resan. Han frågade Sjöberg om det skulle bli dyrt
och fick då beskedet att de skulle komma i åtnjutande av rabatter varför
det inte skulle bli så dyrt. Anderberg bestämde sig för att följa med på resan,
som anordnades 22.1 —24.1.1971. Han tog med sig gott om pengar och
vände sig till Sjöberg för att betala resan. Denne ville inte lämna någon
prisuppgift och slog ifrån sig Anderbergs erbjudande om betalning och sade
att det skulle ordna sig. Det var aldrig tal om att Sjöberg skulle bjuda på
resan och Anderberg försökte vid upprepade tillfällen göra rätt för sig. Sjöberg
undvek var gång att lämna besked om priset och Anderberg fick den
uppfattningen, att hans kostnader fördelats på de övriga deltagarna i resan
och att Sjöberg inte ville riva upp den fördelningen.

I september 1971 skulle fotbollsföreningen MFF spela en match i Budapest.
Fyra—fem dagar innan matchdagen fick Anderberg av Sjöberg erbjudande
om att följa med på en charterresa, som anordnats i anledning av
matchen. Sjöberg uppgav att det var en deltagare i resan som lämnat återbud.
Anderberg fick ingen uppfattning om vad resan skulle kosta men antog
att den inte kunde bli så dyr och bestämde sig för att följa med. Under
resan och under uppehållet i Budapest förekom ingen diskussion om finansieringen
av resan. Efter hemkomsten stötte Anderberg vid ett flertal tillfällen
på Sjöberg och ville betala för sig. Sjöberg bara föll undan och lämnade
inget besked om vad Anderberg var skyldig.

Sjöberg frågade i februari 1972 om Anderberg ville följa med på en
veckoslutsresa till Hamburg. Resan skulle äga rum några dagar efter Sjöbergs
erbjudande till Anderberg. Frågan om kostnaderna för resan berördes
inte och det var inget tal om att Sjöberg skulle bjuda på resan. I likhet
med vid övriga resetillfällen har Anderberg flera gånger av Sjöberg begärt
besked om hur mycket Anderberg blivit skyldig för resan men inte fått något
svar.

Anderberg hade och har fortfarande den uppfattningen att hans deltagande
i resorna inte hade något som helst samband med hans tjänst. Han
diskuterade vid något tillfälle med Hansson Sjöbergs erbjudande att följa
med på en resa och Anderberg gjorde den reflexionen, att det var att be -

trakta som en privat resa utan anknytning till tjänsten. Sjöberg har inte bjudit
på resorna utan Anderberg häftar fortfarande i skuld till Sjöberg för vad
denne lagt ut. - Anderberg hade inte någon möjlighet att göra avvikelser
till förmån för Sjöberg vid handläggningen av lotteriärenden. Det var på
förhand bestämt hur många lotterier Sjöberg fick starta vaije månad och
Anderberg kunde inte påverka detta. Han har aldrig gynnat Sjöberg vid
handläggningen av lotteriärenden.

2. Sjöberg: I sin yrkesverksamhet har han vid många tillfällen haft anledning
att besöka lotteridetaljen och han har där lärt känna Anderberg och
Norrman. Sjöberg har blivit bekant med Hansson genom att denne många
gånger anvisat Sjöberg till föreningar som önskat anordna lotterier. Däremot
har Sjöberg inte träffat Hansson på lotteridetaljen utan hela tiden
trott att Hansson arbetade på vapendetaljen.

Tillsammans med några affärsbekanta och andra bekanta brukade Sjöberg
då och då resa utomlands. I samband med en resa till Hamburg
22.1-24.1.1971 blev det några biljetter över på grund av att några som anmält
sig till resan lämnade återbud. Sjöberg erbjöd Hansson och Anderberg
att följa med på resan. Han har inget minne av att erbjudandet framfördes
samtidigt till Hansson och Anderberg. Hansson tackade av någon
anledning nej men Anderberg följde med. Det förekom ingen diskussion
om kostnaderna före resan. Sjöberg kan inte erinra sig att Anderberg efter
resan tagit upp frågan om betalning. Från Sjöbergs sida har det varit klart
att han bjudit Anderberg på resan.

I september 1971 skulle Sjöberg tillsammans med några bekanta resa till
Budapest för att se på en fotbollsmatch där. Beställningen omfattade ursprungligen
nio platser men på grund av återbud kom sällskapet, som skulle
resa, att utgöras av sex personer. Var och en betalade sin biljett som
kostade 600-700 kr. 1 priset ingick flygresa tur och retur, två övernattningar,
måltider och entré till fotbollsmatchen. Några få dagar före avresan,
då biljetterna redan var betalda, meddelade en av deltagarna att han
hade fått förhinder och inte kunde följa med. Han gav sin biljett till Sjöberg,
som fick disponera över den utan vederlag. Sjöberg ansåg att han lika
gärna kunde skänka biljetten till någon som att låta den förbli oanvänd.
Han frågade några bekanta om de ville följa med men de tackade nej. Vid
ett ärende på polishuset tillfrågade han Norrman, om denne var intresserad
att följa med. Norrman avböjde erbjudandet och Sjöberg frågade då
Hansson om denne ville åka med. Då även Hansson tackade nej, lät Sjöberg
erbjudandet gå vidare till Anderberg som tackade ja. Det var inte något
tal om betalning för biljetten och Sjöberg minns inte att Anderberg efter
resan tagit upp frågan om betalning.

4.2—6.2.1972 företog Sjöberg och några bekanta en ny resa till Hamburg.
Då biljetterna redan var beställda, lämnade en deltagare återbud och
Sjöberg erbjöd Anderberg att utnyttja den överblivna biljetten. Anderberg
accepterade erbjudandet. Det förekom vid tillfället ingen diskussion mellan
Sjöberg och Anderberg om betalning för resan och Sjöberg kan inte erinra
sig att Anderberg senare velat göra upp resekostnaderna. Dessa har
betalats av Sjöberg och han har således bjudit Anderberg på resan.

Vid alla tre resetillfällena har återbud lämnats kort före avresedagen och
Sjöberg har bara haft några dagar på sig att bli av med biljetterna. Han har
inte haft någon baktanke då han erbjudit biljetter till Anderberg, Hansson
och Norrman. Anledningen till att Norrman erbjöds följa med på Budapestresan
var att Sjöberg visste att Norrman var fotbollsintresserad. Dessutom
ansåg Sjöberg att han ville göra Norrman en gentjänst. Sjöberg brukade

nämligen ringa till Norrman och få besked om visst lotteritillstånd hade beviljats
och vem som hade utsetts till kontrollant. Så snart Sjöberg fått
dessa uppgifter, kunde han bölja förbereda lotteriet. Om han väntade till
dess sökanden hade löst ut tillståndet, kunde det dra ut på tiden och Sjöberg
var angelägen att sätta igång lotterierna så snart som möjligt. Erbjudandena
till Hansson var att betrakta som en gentjänst från Sjöbergs sida. I
sitt arbete som skjututbildare kom nämligen Hansson i kontakt med många
föreningar, huvudsakligen skytteklubbar, och Hansson hade förmedlat
kontakt mellan Sjöberg och en mängd sådana föreningar som ville anordna
lotterier. Genom sina besök på iotteridetaljen hade Sjöberg blivit bekant
med Anderberg, och Sjöberg ansåg att Anderberg lika väl som någon annan
bekant kunde få de överblivna biljetterna.

Sjöbergs erbjudande till Anderberg, Hansson och Norrman att kostnadsfritt
följa med på utlandsresor har inte på något sätt föranletts av att de
i sin tjänst haft att syssla med lotterier. Beträffande Hansson har Sjöberg
inte ens varit medveten om att denne handlagt lotteriärenden. Sjöberg har
haft ett fastställt antal dagar för igångsättande av lotterier och Anderberg
och Norrman har på intet sätt kunnat påverka fördelningen av dagarna eller
på något annat sätt kunnat gynna Sjöberg vid lotteriärendens handläggning.

På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med assistenten Leif
Norrman och polisassistenten Knut Hansson. De har därvid uppgivit:

Norrman: På uppdrag av polismästaren föreslog han kontrollanter till de
olika lotterierna. Kontrollantuppdragen fördelades mellan 25—30 tjänstemän
vid polisen. Riktlinjen vid fördelning var att kontrollanterna skulle erhålla
så många uppdrag att de fick lika mycket i arvode. Ersättningen för
kontrollantskapet varierade något beroende på lotteriets storlek. Det förekom
ytterst sällan att någon speciell kontrollant föreslagits i den på ansökningsblanketten
därför avsedda rutan. De av Norrman föreslagna kontrollanterna
brukade regelmässigt erhålla polismyndighetens förordnande. I
Norrmans arbetsuppgifter ingick också att tillse att vederbörliga redovisningar
över avslutade lotterier ingavs till polismyndigheten. Han hade så
gott som varje vecka kontakt med Sjöberg per telefon. Denne ville ha reda
på om tillstånd till visst lotteri beviljats, och vem som i så fall hade förordnats
som kontrollant.

Vid ett besök på Norrmans tjänsterum frågade Sjöberg, om Norrman
ville följa med på en resa till Budapest. Sjöberg sade att han hade en biljett
över och Norrman fick den uppfattningen att Sjöberg skulle bjuda på resan.
Norrman var inte intresserad av att följa med och tackade nej. Skälet
till att han avböjde erbjudandet var att han inte visste vilka som ingick i
sällskapet som skulle resa och att han inte tyckte om s. k. idrottsresor.
Han tyckte dessutom att det för honom som tjänsteman var känsligt att
tacka ja till ett sådant erbjudande som Sjöberg gav.

Hansson: Under tiden mars 1970—januari 1972 var han placerad på lotteridetaljen.
Ungefär fyra-fem månader vaije år hade han dock sin tjänstgöring
förlagd till vapendetaljen. När han var på lotterienheten tjänstgjorde
han i samma rum som Anderberg. Hansson sysslade huvudsakligen
med att förbereda yttranden i lotteriärenden, där länsstyrelsen var tillståndsgivare.
Ibland hände det dock att han vikarierade för Anderberg
t. ex. vid dennes semestrar. I sitt arbete med lotteriärenden träffade Hansson
flera gånger Sjöberg på lotteridetaljen och Sjöberg kan inte ha varit
ovetande om att Hansson var placerad där.

Omkring årsskiftet 1970-1971 var Sjöberg i något ärende i Anderbergs

och Hanssons gemensamma tjänsterum. Vid tillfället var såväl Hansson
som Anderberg inne och Sjöberg sade då, att det hade varit en jäktig tid
och att det skulle vara trevligt att träffas under litet lättare former och
koppla av i Hamburg. Av Sjöbergs sätt att uttrycka sig framgick att han
skulle bjuda på resan till Hamburg. Efter att ha funderat på saken meddelade
Hansson Sjöberg att han inte hade tillfälle att följa med. Hans beslut
föregicks inte av någon diskussion med Anderberg om lämpligheten av att
acceptera erbjudandet. Skälet till att Hansson tackade nej var att han inte
hade tid att åka med.

Vid en senare tidpunkt uppgav Sjöberg att han skulle fara till Budapest
och att han hade biljetter över. Hansson blev erbjuden, förmodligen vid
samma tillfälle som Anderberg, att följa med på resan. Hansson fick det intrycket
att Sjöberg skulle bjuda på resan. Efter att ha rådgjort med sin familj
gav Hansson Sjöberg det beskedet att han inte hade tillfälle att följa
med. Någon tid efter det att Sjöberg talat om Budapestresan nämnde Hansson
vid ett sammanträffande med polisintendenten Gustav Andersson i
förbigående Sjöbergs erbjudande. Förmodligen omtalade Hansson saken
för Andersson för att få höra dennes mening om lämpligheten av att acceptera
erbjudandet. Andersson tyckte inte det var så bra att följa med. Den
uppfattning Andersson gav uttryck för inverkade inte på Hanssons ställningstagande,
då han skulle bestämma sig för om han skulle följa med eller
ej. Skälet till att han inte följde med var att han inte hade tillfälle. Hansson
omnämnde inte för Anderberg vad Andersson sagt om lämpligheten av att
deltaga i resan.

Hansson uppfattade inte att Sjöberg skulle ha någon baktanke med sina
erbjudanden om resor. Sjöberg gav intryck av att vara ekonomiskt framgångsrik
och Hansson trodde detta var anledningen till att han ville bjuda
på resorna. Den enda möjlighet Hansson och Anderberg hade att på något
vis favorisera Sjöberg vid behandlingen av lotteriärenden var att ge något
av hans ärenden förtur. Av lotteriansökningarna kunde man indirekt sluta
sig till vem som var kommissionär för lotteriet. Något gynnande av Sjöberg
har inte förekommit.

Tingsrättens bedömning

Som ovan upptagits har Sjöberg medgivit, att han svarat för kostnaderna
beträffande Hamburgresorna och att han erbjudit Anderberg att följa med
på båda resorna och Hansson på en av dem. Han har även vidgått att han
erbjudit envar av Anderberg, Hansson och Norrman biljett till Budapestresan.
Beträffande denna resa har Sjöberg hävdat, att han ej själv betalt den
biljett som erbjudits Anderberg, Hansson och Norrman. Oavsett riktigheten
av detta Sjöbergs påstående har hans möjlighet att fritt förfoga över biljetten
inneburit tillfälle för honom att bereda någon, efter Sjöbergs fria val,
en ekonomisk förmån.

Såväl Norrman som Hansson har i sina vittnesmål förklarat att de uppfattat
Sjöbergs erbjudanden till dem att medfölja på resor som att Sjöberg
skulle svara för kostnaderna. Sjöberg har uppgivit sig icke ha något minne
av att Anderberg med honom diskuterat betalningen för resorna. Tingsrätten
finner vad sålunda förekommit klart ge vid handen att Sjöbergs erbjudanden
till Anderberg att medfölja på resorna haft ett sådant innehåll att
Anderberg inte kunnat undgå att förstå att han skulle bjudas på resorna.
Anderberg har enligt vad han själv uppgivit varken i samband med resorna

eller senare erlagt någon betalning för dem till Sjöberg. Han måste därför
också ha insett, att han blivit bjuden på resorna av Sjöberg.

Anderberg, Norrman och Hansson har i sitt arbete på lotteridetaljen
handlagt bl. a. de ärenden där Sjöberg varit kommissionär. Det är enligt
tingsrättens mening tydligt att de kunnat utöva visst inflytande på de ärenden
de handlade, bl. a. att helt allmänt verka för att handläggningen av de
ärenden, som berörde Sjöberg, gick komplikationsfritt. Sjöberg, som varit
den störste förmedlaren av lotterier, har haft ett uppenbart intresse av att
handläggningen av hans ärenden skulle ske smidigt och snabbt.

Sjöberg har inte haft något privat umgänge med Anderberg, Norrman
och Hansson. Han har inte kunnat lämna något godtagbart motiv för sina
erbjudanden till Anderberg och Norrman utan erbjudandena måste enligt
tingsrättens mening ha dikterats av en önskan från Sjöbergs sida att stå väl
med dem i deras egenskap av tjänstemän på lotterienheten och därigenom
kunna påräkna en fördelaktig behandling av sina lotteriärenden. Erbjudandena
till Anderberg och Norrman har därför och med hänsyn till det icke
obetydliga värdet av resorna varit otillbörliga. — Sjöbergs erbjudanden till
Hansson har i varje fall till väsentlig del haft samma grund som erbjudandena
till Anderberg och Norrman, ehuru en bidragande orsak kan ha varit
att Sjöberg velat visa sin tacksamhet mot Hansson för dennes förmedling
av kontakter mellan Sjöberg och olika föreningar i lotteriärenden. Av
Hanssons vittnesmål framgår, att han i fråga om det ena erbjudandet med
hänsyn till sina tjänsteuppgifter på lotterienheten varit i vaije fall något
tveksam om lämpligheten att mottaga detta. Det har enligt tingsrättens mening
icke heller förelegat ett så klart samband mellan Sjöbergs erbjudanden
och vad Hansson kan ha gjort för Sjöberg vid sidan av tjänsten att Sjöbergs
erbjudanden till denne av de icke obetydliga förmånerna kan anses
tillbörliga.

Anderberg måste ha insett att resorna givits honom för hans tjänsteutövning
och att omständigheterna även i övrigt varit sådana att gåvorna — låt
vara att han själv kan ha haft annan uppfattning - kunde bedömas som
otillbörliga.

På grund av vad sålunda upptagits finner tingsrätten Sjöberg och Anderberg
i enlighet med åklagarens påståenden förvunna till ansvar, Sjöberg för
bestickning och Anderberg för tagande av muta.

Påföljdsfrågorna

Albin

Albin är förfallen till ansvar för brott som förskyller suspension eller avsättning.
Av de brott Albin förövat framstår tagandet av muta som det allvarligaste.
Såsom förut anförts har Albin emellertid begått detta brott, icke
i sin tjänst som polisintendent, utan såsom lotterikontrollant. Brottsligheten
är dock av sådan beskaffenhet, icke minst genom det yttre samband
som förelegat mellan lotterikontrollen och polisverksamheten, att Albin
genom sitt förfarande i avsevärd mån skadat det anseende som innehavaren
av en hög tjänst inom polisväsendet bör äga.

Även om Albins brottslighet huvudsakligen har sin grund i - som han
själv uppgivit - hans bohemnatur och bekvämlighet i samband med lösandet
av ekonomiska svårigheter är det enligt tingsrättens mening tydligt
att Albin genomgående visat synnerligen dåligt omdöme genom att icke
klart skilja på affärerna och tjänsten. Särskilt påtaglig är denna omdömes -

löshet när han för egen fördel förmått underordnade till brottslig gärning.

Det ligger i sakens natur att det i fråga om oförvitligt uppträdande i tjänsten
måste ställas synnerligen stora krav på en polisman i hög tjänsteställning.
Genom den brottslighet varom Albin i målet övertygats har det klart
ådagalagts att han icke uppfyller sådana krav. Han har genom sin brottslighet
icke blott i avsevärd mån skadat det anseende innehavaren av en tjänst
som polisintendent bör äga utan fastmera visat sig uppenbarligen icke vara
skickad att innehava befattningen.

Anderberg

De brott varom Anderberg övertygats är - även om han blivit lockad av
Sjöberg och även om han fallit för dennes erbjudanden på grund av bristande
insikt om de krav på oförvitlighet och korrekt uppträdande som ställs på
en polisman — av allvarlig beskaffenhet. Anderberg kan därför icke undgå
suspension från sin tjänst som kriminalassistent.

Övriga tilltalade

Såsom förut anförts är omständigheterna för dem förmildrande. Försvararen
har hävdat att omständigheterna är sådana att påföljd för de tilltalade,
om de fälldes till ansvar, borde kunna eftergivas enligt brottsbalken 33
kap. 4 § sista stycket. Vissa skäl kan otvivelaktigt synas tala för en sådan
lösning, särskilt om man tar i betraktande det i förhållande till deras brottslighet
oproportionerliga obehag de tillskyndats genom den omfattande och
i fråga om deras roll i vissa fall grovt missvisande publicitet som förekommit.
Vad tingsrätten i det föregående anfört om att de tilltalade gjort sig
skyldiga till ett klart åsidosättande av tjänsteplikt måste emellertid, bl. a.
med hänsyn till deras ställning av polismän, medföra att de icke kan undgå
påföljd för vad de nu låtit komma sig till last. Annan påföljd än ett ringa bötesstraff
kan dock icke ifrågakomma.

Tingsrättens dom vann laga kraft, såvitt avser åtalen mot Anderberg,
Ahlm, Eriksson, Sjöö, Thuresson och Mellander. Albin vädjade hos hovrätten
över Skåne och Blekinge. Sedan han återkallat sin vadetalan avskrev
hovrätten den 4 april 1975 målet i denna del från vidare handläggning.
Hovrättens beslut vann laga kraft.

Åtal mot vaktkonstapel för misshandel i förening med åsidosättande
av tjänsteplikt

I en till JO den 3 september 1973 inkommen skrivelse klagade Hans Sjöström
över att polisen den 28 augusti 1973, då han tillsammans med Osmo
Keränen och Mats Hansson besökte Stockholm, omhändertagit honom
och de båda övriga och fört dem till polisstationen i första vaktdistriktet
”anklagade för stöld”. Keränen och Hansson uppgav i en samma dag till

JO inkommen skrivelse att polispersonal misshandlat en berusad person
på polisstationen under tiden de uppehöll sig där. Själva hade Keränen och
Hansson fått var sitt slag i bakhuvudet av en polisman.

Efter utredning i saken meddelade JO Thyresson beslut i ärendet den 11
oktober 1974. I beslutet förordnades att åtal skulle väckas vid Stockholms
tingsrätt mot vikarierande vaktkonstapeln Rolf Jansson för misshandel i
förening med åsidosättande av tjänsteplikt enligt följande gärningsbeskrivning.

Jansson har den 28 augusti 1973 vid 17.00-tiden på polisstationen i första
vaktdistriktet i Stockholm under tjänsteutövning som vaktkonstapel tilldelat
envar av Keränen och Hansson ett slag med ena handen, vilket träffat i
huvudet och förorsakat smärta. (Åberopade lagrum: 3 kap. 5 § och 20 kap.
5 § brottsbalken.)

JO Thyresson uppdrog åt kammaråklagaren Göran Salmonsson vid riksdagens
ombudsmannaexpedition att väcka och utföra åtalet mot Jansson.

Salmonsson ansökte den 23 oktober 1974 om stämning å Jansson i enlighet
med JO Thyressons uppdrag.

Keränen och Hansson yrkade vid tingsrätten skadestånd av Jansson
med vardera 2 000 kr. för sveda och värk samt psykiskt lidande.

Tingsrätten meddelade dom den 17 januari 1975.

I domen antecknades följande under rubriken Domskäl.

Jansson har förnekat, att han gjort sig skyldig till vad som lagts honom
till last. Han har vidare uppgivit: Han hade som åliggande att hålla ordning
på införda personer. Erfarenhetsmässigt brukar sådana personer på ett
störande sätt röra sig i lokalen och det förekommer under dylika omständigheter
att Jansson fattar tag i en störande person och med milt våld förmår
honom att sätta sig. Jansson har intet minne av att han handlat på detta
sätt mot vare sig Keränen eller Hansson.

Keränen och Hansson har hörts i anledning av åklagarens talan.

Keränen har uppgivit, att Jansson tilldelat honom ett kraftigt slag, som
träffat i bakhuvudet, samt att han sett att Jansson omedelbart därefter tilldelat
Hansson ett knytnävsslag i huvudet. Han har vidare uppgivit, att
han, som tidigare drabbats av hjämskakningar, av slaget orsakats huvudvärk,
som kvarstod i ett par veckor.

Hansson har uppgivit, att han, sedan han fått ett intryck av att ett slag
tilldelades Keränen, själv av Jansson fått ett kraftigt slag, som träffat i bakhuvudet
eller i nacken och vilket efter den uppkomna smärtan att döma
måste ha utdelats med knuten hand, och Hansson har tillagt, att han, som
lider av en sjukdom, som föranlett läkarbesök, kände smärta och hade yrsel
och susningar efter slaget.

Keränen och Hansson har vidare uppgivit, att de inte sökt läkare i anledning
av vad som förekommit.

Tingsrätten finnér det genom Keränens och Hanssons utsagor, sammanställda
med vad Jansson uppgivit, vara styrkt, att Jansson övat våld
mot Keränen och Hansson på sätt mot honom påståtts. Jansson är då förvunnen
till misshandel som inte kan bedömas som ringa.

Enligt tingsrätten skulle påföljden bestämmas till fängelse. Som skäl
åberopade tingsrätten brottslighetens art och hänsynen till vad som krävs
för upprätthållande av allmän laglydnad.

Jansson hade bestritt skadeståndsskyldighet och vitsordat 75 kr. som
skäligt skadestånd till envar av Keränen och Hansson i händelse äv bifall
till åtalet.

Tingsrätten fann att Keränen och Hansson inte visat fog för yrkandet
om gottgörelse för psykiskt lidande och att de måste anses skäligen gottgjorda
för sveda och värk med 150 kr. vardera.

Tingsrätten dömde Jansson jämlikt 3 kap. 5 § brottsbalken för misshandel
till fängelse en månad. Härjämte förpliktades Jansson att utge skadestånd
till envar av Keränen och Hansson med 150 kr.

Jansson vädjade mot domen i Svea hovrätt och yrkade att mot honom
förd ansvars- och skadeståndstalan skulle ogillas och i andra hand att han
skulle dömas till böter. Om Jansson skulle anses förvunnen till ansvar för
misshandel som inte kunde bedömas som ringa, yrkade han att påföljden
skulle bestämmas till villkorlig dom, möjligen i förening med böter.

JO Thyresson, Keränen och Hansson bestred ändring.

Hovrätten meddelade dom den 17 oktober 1975.

I domen antecknades följande under rubriken Hovrättens domskäl.

Hovrätten harförehaft målet vid huvudförhandling, varvid Keränen och
Hansson på nytt hörts som målsägande.

De har därvid berättat i huvudsaklig överensstämmelse med sina i tingsrättens
dom antecknade uppgifter samt sammanstämmande tillagt: De hade
strax före det aktuella tillfället blivit införda på polisstationen tillsammans
med en kamrat för att enligt uppgift höras angående misstanke om ett
stöldförsök. Sedan Keränen och Hansson blivit hörda blev de anvisade att
sitta på en bänk i vaktlokalen medan deras kamrat hördes. De satt bredvid
varandra med Hansson till höger. Bänken var försedd med ett högt ryggstöd,
som var gemensamt för denna bänk och en bänk på andra sidan av
ryggstödet. Medan Keränen och Hansson satt på bänken, hörde de snett
bakom sig ljud som de ansåg tyda på att en berusad man, som hade blivit
införd på polisstationen och låg på golvet, blev misshandlad. Keränen och
Hansson reste sig ungefär samtidigt upp för att över ryggstödet försöka se
vad som hände. Jansson gav då först Keränen och sedan Hansson ett slag i
bakhuvudet. Enligt Hanssons uppfattning satte Jansson därvid ena knät på
bänken bakom ryggstödet för att han skulle kunna komma åt Hansson. Efter
tillsägelse av Jansson satte de sig åter på bänken. Efter en kort stund

var förhöret med deras kamrat avslutat och alla tre frigavs.

Utöver det sagda har Keränen yppat osäkerhet om huruvida det slag
som träffat Hansson var utdelat med knuten hand och Hansson tillfogat att
han under någon dag känt ömhet efter detta slag och att hans sjukdom var
en öronsjukdom.

Jansson, för vilken påtalade händelsen aktualiserades först efter mer än
två och en halv månader, har härstädes vidhållit sina i tingsrättens dom redovisade
uppgifter.

Genom målsägandenas berättelser är utrett att Jansson tilldelat envar av
dem ett slag i huvudet och att deras uppträdande icke motiverat ett sådant
ingripande från Janssons sida. Jansson är följaktligen förfallen till ansvar
för misshandel av Keränen och Hansson. Det kan emellertid icke anses
styrkt, att någotdera slaget utdelats med knuten hand. Med hänsyn till vad
målsägandena uppgett. Keränen angående sina tidigare hjämskakningar
och Hansson beträffande sin öronsjukdom, behöver de av dem angivna effekterna
av slagen inte heller betyda att dessa varit särskilt hårda.

På grund härav och då omständigheterna i övrigt ej föranleder till annat
bör misshandeln bedömas som ringa och påföljden bestämmas till böter.

I skadeståndsfrågan finner hovrätten ej skäl att frångå tingsrättens bedömning.

Hovrätten ändrade på det sätt tingsrättens domslut att påföljden bestämdes
till 75 dagsböter å 10 kr.

En ledamot i hovrätten var skiljaktig och fann att misshandeln inte kunde
bedömas som ringa.

Hovrättens dom vann laga kraft.

Åtal mot poliskommissarie för tillfälligt omhändertagande av fyra socialarbetare
i Humlegården utan att i första hand söka vinna rättelse
genom upplysningar och anmaningar

I anmälan till JO uppgav Christer Rooth bl. a. följande. Han tjänstgjorde
som mentalskötare vid Långbro sjukhus narkomanvårdsenhet och hade
huvuddelen av sin tjänstgöring förlagd till eftervårdande verksamhet. Den
26 juni 1973 hade han tillsammans med kollegan Taimi Holopainen-Kivi
befunnit sig i Humlegården. Med dem hade också varit två socialassistenter,
anställda vid Byrå Långbro (filial till Rådgivningsbyrån för läkemedelsmissbrukare),
nämligen Lisbeth Åström och Ragnhild Stamsäter. De var
där som led i den uppsökande verksamhet de hade att bedriva bland personer
som tidigare vårdats vid narkomanvårdsenheten och hade stämt träff
med ett antal sådana i Humlegården för att sedan med dem bege sig till en
badplats. Medan de satt med några av dem på en gräsmatta i Humlegården
och väntade på de övriga, uppmärksammade de att en polisbil kört fram i

närheten på en gång i parken. Bakom dem uppträdde så plötsligt en polisman,
som sedan visade sig vara poliskommissarien Karl-Erik Stenbäck,
och uppmanade samtliga i gruppen att stiga upp och följa med till polisbilen.
De hade försökt få visa sina tjänstekort och förklara anledningen till
sin närvaro i Humlegården men förvägrats detta. Rooth ville understryka
att omhändertagandet ej föregicks av någon som helst anmaning att lämna
platsen, skingra gruppen eller liknande. Aktionen gick mycket snabbt. De
hade sedan i polisbilen transporterats till polisstation, varifrån de efter
några timmar släppts. Rooth anhöll att JO skulle undersöka om det beskrivna
frihetsberövandet och den därefter följande handläggningen skett
enligt gällande lagar och föreskrifter. Holopainen-Kivi, Åström och Stamsäter
ingav också anmälningar om händelsen med i allt väsentligt samma
innehåll.

Efter utredning, som innefattade hörande av Stenbäck, Rooth och
Åström, delgav JO Wennergren Stenbäck en skrivelse angående misstanke
om tjänstefel. I skrivelsen anförde JO Wennergren bl. a. följande.

Till ett omhändertagande enligt 17 § polisinstruktionen hörde flera faser,
nämligen dels själva ingripandet, dels transporten till polisstationen, dels
hållandet i förvar där och förhöret och dels frigivningen. Vad gäller de tre
senare faserna har jag i det aktuella fallet beträffande transporten till Östermalms
polisstation och vidaretransporten av de kvinnliga omhändertagna
till kriminalavdelningen inte fäst mig vid något som det framstår som
påkallat att jag tar upp till närmare prövning. I fråga om hållandet i förvar
och förhör med de omhändertagna är utrett att några förhör aldrig kom till
stånd med de tre kvinnliga omhändertagna. Anledningen härtill har förklarats
av Stenbäck och jag kan låta bero vid den lämnade förklaringen. Huruvida
förhör verkligen hållits med Rooth och hur detta förhör i så fall gått till
har det inte gått att vinna fullständig klarhet om. Jag anser inte att tillräckliga
skäl föreligger för mig att söka ytterligare utreda denna sak utan låter
det stanna vid vad som kommit fram genom polisinspektören Curt Nilssons
och Rooths berättelser. Det finns så mycket mindre anledning att gå
vidare på denna punkt som klara och entydiga regler numera gäller i fråga
om förhörsåliggandet enligt 6 § lagen om tillfälligt omhändertagande. Där
föreskrivs också att den omhändertagne i samband med förhöret skall underrättas
om anledningen till omhändertagandet. Någon häremot svarande
föreskrift fanns inte i 17-21 §§ polisinstruktionen men det måste ändå anses
ha legat i sakens natur att en omhändertagen, åtminstone om han direkt
frågade om det, skulle få en sådan underrättelse. Omhändertagandena bestod
omkring två timmar. Mot tidrymden som sådan synes med hänsyn till
vad som upplysts om arbetssituationen m. m. någon anmärkning i detta fall
inte kunna riktas mot bakgrund av att frigivning enligt föreskrifterna inte
kunde ske förrän förhör hållits och det beträffande förhör inte ställts längre
gående krav än att det skulle hållas så snart det kunde ske. Kvar att närmare
pröva är då själva ingripandet.

Det har inte gjorts gällande att ingripandet skett i syfte att avvärja straffbelagd
gärning. Ingripandet har alltså grundats enbart på överväganden om
att de omhändertagna genom sitt uppträdande stört allmän ordning eller utgjort
omedelbar fara för denna. Omhändertagandet skedde som led i en

större samlad aktion för tillsyn av den allmänna ordningen i Humlegården.
Även om det vid en sådan aktion gäller att handla snabbt och utrymme för
muntlig kommunikation mellan polismän och allmänhet därigenom blir
mindre än vad som vanligen är fallet, skall dock de grundläggande bestämmelsernaför
ett ingripande iakttas.

Såsom framhölls av brottskommissionen i dess redogörelse för bestämmelserna
i 17-21 §8 polisinstruktionen måste frågan om ett visst uppträdande
stör den allmänna ordningen avgöras efter vad som på objektiva
grunder framstår som anmärkningsvärt och störande. Stenbäck bedömde i
det aktuella fallet uppträdandet hos gruppen på gräsmattan som anmärkningsvärt
och störande. Bedömningen kan naturligtvis diskuteras men den
kan med hänsyn till vad som upplysts om förhållandena inte läggas Stenbäck
till last som fel. Jag utgår alltså från att det första rekvisitet för ett ingripande
var uppfyllt.

Såsom också framhållits av brottskommissionen gällde som ytterligare
förutsättning för att ingripandet skulle få ta formen av ett omhändertagande
att just den åtgärden verkligen var nödvändig för ordningens upprätthållande.
Härvid skulle iakttas föreskriften att man inte fick använda strängare
medel än förhållandena krävde och att man i första hand skulle söka vinna
rättelse genom upplysningar och anmaningar. 1 denna del föreligger
motstridiga uppgifteromdetfaktiska händelseförloppet.

Enligt vad Stenbäck själv uppgivit skulle han ha förklarat för gruppen att
de genom att sitta som de gjorde på gräsmattan störde den allmänna ordningen
och att de därför skulle ”vara vänliga och försvinna därifrån”. Detta
skulle han ha upprepat flera gånger och tillfogat att, om de inte efterkom
hans anvisningar, de skulle bli omhändertagna. Då han inte därmed vunnit
åsyftad rättelse, hade han förklarat dem omhändertagna med hänvisning
till 17 § polisinstruktionen.

Enligt vad de omhändertagna socialtjänstemännen å sin sida uppgivit
skulle Stenbäck däremot direkt ha anmodat dem att stiga upp och följa
med till polisbussen. De skulle inte ha fått tillfälle att förklara sin närvaro
på platsen eller att legitimera sig.

Jag kan på detta utredningsstadium inte ifrågasätta trovärdigheten hos
de fyra socialtjänstemännen. Vad de samstämmigt uppgivit innebär att
Stenbäck handlat på ett sätt som innefattat ett överskridande av de befogenheter
till omhändertagande som 17 § polisinstruktionen gav i det att
Stenbäck enligt deras utsagor omhändertagit dem utan att det objektivt
sett var nödvändigt för ordningens upprätthållande. Han använde nämligen
i så fall strängare medel än förhållandena krävde och han sökte ej i
första hand att vinna rättelse genom upplysningar och anmaningar. Ett sådant
omhändertagande som det var fråga om innebär ett allvarligt ingrepp i
den personliga integriteten. Man kan inte ta lätt på en sådan sak. Jag anser
mig därför nu böra delge Stenbäck misstanke om att Stenbäck skäligen
misstänks för att ha begått tjänstefel enligt 20 kap 4 8 brottsbalken genom
att omhänderta de fyra socialtjänstemännen utan att de författningsenliga
förutsättningarna härförförelåg.

Sedan Stenbäck genom sin offentlige försvarare advokaten Ingemar
Wahlquist svarat härpå och bestritt, bereddes på begäran polismästaren
Kurt Lindroth tillfälle att inkomma med yttrande i ärendet. Förhör hölls
vidare också med Holopainen-Kivi och Stamsäter. Till Lindroths yttrande
var fogad en av polisintendenten Åke Åkesson upprättad promemoria,

vars innehåll Lindroth förklarade sig helt ansluta sig till. 1 Åkessons promemoriaanfördes
bl. a. följande.

Av 16 § PI framgår bl. a. att vid verkställandet av tjänsteåtgärd får polisman
inte använda strängare medel än förhållandena kräver samt att han i
första hand bör söka vinna rättelse genom upplysningar och anmaningar.
Lokutionen ”i första hand bör" ger enligt min mening vid handen att bestämmelsen
om att ge upplysningar och anmaningar inte är att anse som
under alla förhållanden tvingande. Lagstiftaren har uppenbart förutsett fall
då tillsägelser kan underlåtas med hänsyn till omständigheterna. Självfallet
måste i normalfallen rättelse i första hand söka vinnas genom anmaningar
innan beslut fattas om omhändertagande. 1 det praktiska polisarbetet ställs
emellertid polismän ibland inför situationer där det står klart att tillsägelser
inte kommer att åtlydas eller att de tillsagda i vart fall så gott som omedelbart
kommer att återvända till den plats varifrån de uppmanats avlägsna
sig och där de inneburit en fara för ordningen.

I Humlegården och för övrigt också på flera andra platser i Stockholms
innerstad har situationen varit den att flera hundra personer och då ofta
samma individer så gott som dagligen samlats på ett begränsat område och
där uppträtt allmänt ordningsstörande samt deltagit i olagliga förehavanden
av skilda slag. Under sådana förhållanden dådet med visshet kan fastslås
att nästan alla de närvarande personerna vid flera tillfällen tidigare fått
tillsägelser om att ej uppehålla sig på platsen torde en sådan situation föreligga
som berättigar polisen att göra omhändertaganden även om dessa ej
omedelbart innan föregåttsav individuellaanmaningar att avlägsnasig.

Lindroth anförde för egen del bl. a.

Poliskommissarie Stenbäck är en kunnig och erfaren polisman som bl. a.
anförtrotts uppdraget att under en längre period tjänstgöra som lärare i polisskolan.
Hans befälsföring och förhållande till allmänheten har alltid utmärkts
av balans och gott omdöme. Med den kännedom jag har om Stenbäcks
person anser jag att han bör vinna tilltro då han säger, att han gett
den anvisning som polisinstruktionen rekommenderar. Skulle Ni mot
Stenbäcks bestridande finna det styrkt att så inte har skett, anser jag med
hänsyn till tidigare redovisade förhållanden en sådan underlåtenhet vara
försvarlig. Polisen hade gång efter annan genomfört rensningsaktioner i
parken. De personer mot vilka dessa aktioner riktade sig, och som trots
detta ständigt återvände till parken, måste självfallet ha varit väl medvetna
om målsättningen för det polisiära handlandet. Skulle Ni emellertid vid
Edert slutliga ställningstagande fästa större avseende vid klagandens uppgifter
samt finna att anmaning borde ha getts, kan försummelsen enligt min
mening inte falla inom ramen för vad som anses vara straffbart tjänstefel.

JO Wennergren ansökte härefter om stämning på Stenbäck vid Stockholms
tingsrätt under yrkande om ansvar för tjänstefel enligt 20 kap. 4 §
brottsbalken beträffande följande gärning.

Som ett led i tillsynen över ordningen bland ungdomar som uppehöll sig i
Humlegården företogs den 26 juni 1973 en "samlad aktion” därstädes av

ordningsavdelningen, andra vaktdistriktet, hos Stockholmspolisen under
ledning av bl. a. Stenbäck. Vid tillfället uppehöll sig målsägandena sittande
på en gräsmatta sydost om Kungliga Biblioteket under s. k. eftervårdande
verksamhet för att samla ett antal klienter för att med dem bege sig till
Smedsuddsbadet. De blev då omkring kl. 13.45 omhändertagna av Stenbäck
enligt 17 § polisinstruktionen (1972: 511), i polisbuss förda till skilda
polisstationer och frigivna först efter omkring två timmar. Omhändertagandet
skedde utan att Stenbäck först sökt vinna rättelse genom upplysningar
och anmaningar på sätt sägs i 16 § polisinstruktionen. Stenbäck har
härigenom åsidosatt sin tjänsteplikt.

Efter huvudförhandling i målet meddelade tingsrätten dom den 26 mars
1975 och dömde Stenbäck jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken för tjänstefel till
tiodagsböter å tjugofem kronor. I domskälen anförde tingsrätten följande.

Stenbäck har bestritt ansvar, varvid han uppgivit, att han visserligen
omhändertagit de fyra personerna men att han dessförinnan sökt vinna rättelse
genom anmaning till dem att avlägsna sig. I andra hand har Stenbäck
hävdat, att hans förfarande med hänsyn till omständigheterna varit försvarligt
och därför inte bör föranleda ansvar.

Stenbäck har vidare uppgivit: Det hade visat sig nödvändigt för upprätthållande
av ordningen i Humlegården med samordnade polisinsatser, och
dessa brukade föregås av att civilklädd polispersonal lokaliserade speciella
orosmoment. Som huvudregel gällde, att de mest störande skulle omhändertagas
och att övriga skulle avvisas från parken. Vid i målet ifrågakomna
tillfälle tjänstgjorde Stenbäck som ställföreträdande vaktdistriktschef på
Östermalm. I sista skedet av polisaktionen fick Stenbäck syn på en grupp
människor på en gräsmatta. Han närmade sig gruppen och sade på 3—4
meters avstånd med hög röst: ”Var vänliga och res på er och lämna parken.
” Stenbäck kan inte nu med säkerhet minnas ordalydelsen i sin uppmaning,
men han brukar i sådana situationer yttra sig på angivet sätt. Personerna
i gruppen samlade ihop sina tillhörigheter men en yngling som
tycktes vara ”ordentligt påverkad”, låg kvar. Stenbäck ruskade honom
och då detta inte hade någon verkan reste han upp ynglingen. Fröken
Åström och fröken Stamsäter frågade då, vad Stenbäck hade med ynglingen
att göra, och sade vidare, att ”honom skall vi ta hand om”. Detta avvisades
av Stenbäck och endera av fröken Åström och fröken Stamsäter frågade
då: ”Vad har ni för rätt att säga till oss att lämna parken?” Ingen av
dem sade något om kompetens att ta hand om ynglingen eller visade någon
legitimationshandling. När Stenbäck förde ynglingen mot polisbussen följde
de fyra ifrågavarande personerna med och frågade efter Stenbäcks
kompetens och hans skäl för ingripandet. Stenbäck upplyste om att det var
fråga om en aktion för att återställa ordningen och tilläde, att om de inte
gav sig iväg så kunde de bli omhändertagna. Då detta inte ledde till resultat
förklarade Stenbäck dem omhändertagna och anmodade dem att ta plats i
polisbussen. Han fattade därvid tag i Rooths ena arm med anledning av att
denne ”stod och argumenterade” och uttryckte sitt ogillande av polisens
ingripande och Stenbäck var osäker om huruvida Rooth skulle gå in i bussen.
Stenbäck meddelade en polisman, som stod vid bussen, att han hade
verkställt omhändertagandet med stöd av 17 § polisinstruktionen. Såvitt
Stenbäck kan minnas visade han inte med åtbörder vart de omhändertagna
skulle gå. Han visste inte att de omhändertagna var under tjänsteutövning.

Härom fick han kännedom genom meddelande från en polisman senare på
dagen och han blev då mycket förvånad.

Utredning har förebragts genom målsägandeförhör med Rooth, fru Kivi,
fröken Stamsäter och fröken Åström samt genom vittnesförhör med polisassistenterna
Berndt Olof Sundqvist och Lennart Tony Nordén och polisinspektören
Curt Gustaf Georg Nilsson.

Förhören har - synbarligen för att pröva vederbörandes tillförlitlighet -från försvarets sida i väsentlig omfattning kommit att gälla vad som inträffat
efteromhändertagandet.

Rörande det påtalade förfarandet har de hörda personerna uttalat i huvudsakföljande.

Rooth: Stenbäck kom fram till den grupp som utgjordes av målsägandenaoch
några av deras klienter. Han tillsade dem att resa sig och följa med
till bussen. Rooth hörde inte Stenbäck säga något dessförinnan. Rooth tog
fram sitt tjänstekort från Långbro narkomanvårdsklinik och uttryckte en
undran om vad det var fråga om men Stenbäck vägrade att lyssna. Härvid
fattade Stenbäck tag i Rooths högra arm, vilket föranledde Rooth att säga.
att han ”kunde gå själv”. Stenbäck blev arg och ”kastade in” de fyra
målsägandena i bussen.

Fru Kivi: Hon såg en polisbuss föras in i Humlegården och en polisman
prata med en cyklist. I den grupp, vari målsägandena ingick, talades det
om att en polisrazzia ägde rum. När samtalet mellan polismannen och cyklisten
avslutats vände fru Kivi sin uppmärksamhet därifrån. Därefter såg
hon Stenbäck med utsträckta armar komma emot dem. På normalt samtalsavstånd
tillsade han dem att resa sig och gå till bussen samtidigt som
han visade mot denna. Fru Kivi blev förvirrad och samlade ihop sina tillhörigheter
— det var skräpigt omkring dem — och började gå mot bussen
samtidigt som hon försökte förklara, att hon och de övriga arbetade i Humlegården,
och tog fram sitt tjänstekort. Hon fick emellertid inte gehör hos
Stenbäck, som endast svarade: ”Det har vi inte tid till.” Några som ingått i
gruppen lämnade platsen troligen samtidigt med att fru Kivi varseblev
Stenbäck. Fru Kivi tror inte, att detta föranleddes av något som Stenbäck
sade.

Fröken Stamsäter: Hon varseblev Stenbäck när denne var på 1 -2 m avstånd,
och han kom då med armarna utsträckta och sade till dem att resa
sig och gå till bussen. Såvitt fröken Stamsäter kan minnas använde Stenbäck
följande ordalag: ”Upp med er. Packa ihop era grejor och in med er i
bussen.” Hon är dock inte helt säker på den inbördes ordningsföljden mellan
de olika uppmaningarna. Stenbäck föreföll mycket upprörd. Fröken
Stamsäter sade, att hon arbetade där, och ville visa upp en legitimationshandling
men Stenbäck lyssnade inte till henne. 1 gruppen ingick en sovande
och två vakna klienter. Först när hon började gå mot bussen såg hon.
att de två vakna hade försvunnit. Stenbäck reste upp den sovande och någon
av målsägandena, möjligen Stamsäter, anmärkte på att det gick hårdhänt
till.

Fröken Åström: Hon såg inte Stenbäck komma utan varseblev honom
först när han befann sig stående på platsen och uppmanade dem att resa sig
och plocka ihop sina saker. Sedan de rest sig tillsade han dem att bege sig
till bussen. Fröken Åström innehade inte någon tjänstelegitimationshandling
men hon såg Rooth taga fram en handling för att legitimera sig. Målsägandena
sade, att de arbetade i Humlegården, men några detaljer härom
lämnades inte. Stenbäck tycktes inte lyssna utan yttrade: ”Inget snack
nu.” På väg till bussen fortsatte målsägandena sina försök att klargöra an -

ledningen till sin närvaro på platsen. Stenbäck tog tag i axeln på en sovande
yngling, vilket föranledde fröken Åström att yttra: ”Ni behöver väl inte
vara så hårdhänt.” Stenbäck tog också tag i Rooths ena arm och knuffade
till honom.

Sundqvist: Han och Nordén omhändertog en troligen finsk flicka, som
föreföll att vara "påverkad” och som uppehöll sig på en gräsmatta. Hon
placerades i polisbussen. Dessförinnan hade Sundqvist sett Stenbäck gå
fram till en grupp om c:a 10 personer som - troligen sittande — uppehöll
sig på en gräsmatta. När Stenbäck närmade sig gruppen eller redan kommit
fram till denna avlägsnade sig några därifrån. När Sundqvist och
Nordén genomfört sitt omhändertagande var Stenbäck nästan framme vid
bussen. Sundqvist vill minnas, att Stenbäck därvid hade fyra personer med
sig.

Nordén: Han uppmärksammade Stenbäck när denne närmade sig en
klunga människor på en gräsmatta. Några av dessa reste på sig och avlägsnade
sig. När Stenbäck därefter kom fram till bussen fanns inga människor
kvar på gräsmattan. Stenbäck sade till Nordén, att de personer, som han
medtagit till bussen, var omhändertagna enligt 17 § polisinstruktionen.
Nordén följde händelseförloppet ”sporadiskt”.

Nilsson: Han tjänstgjorde vid ifrågavarande tid som biträdande vakthavande
befälhavare på Östermalms polisstation. Rooth infördes dit och legitimerade
sig med ett körkort och uppgav sin bostadsadress och arbetsanställning.
Vid två tillfällen sade han, att han varit i Humlegården för att
träffa kamrater, och härav fick Nilsson den uppfattningen, att Rooth var
narkotikamissbrukare. Senare på dagen fick Nilsson höra, att flickorna,
som befunnit sig i Rooths sällskap, var socialarbetare i tjänsteutövning och
först påföljande dag erfor han, att Rooth varit i Humlegården i samma
ärende.

Enligt målsägandenas utsagor har Stenbäck inte före omhändertagandet
anmanat dem att avlägsna sig eller på annat sätt sökt vinna rättelse i ett förhållande,
som han uppfattade som ordningsstörande. Detta har inte vederlagts
genom vittnesbevisningen. Vid förhören med målsägandena har intet
framkommit, som tyder på att de skulle vara ovederhäftiga i sina uppgifter.
Det vore inte i och för sig anmärkningsvärt, om den grupp, vari målsägandena
ingick, av Stenbäck under de rådande förhållandena uppfattades som
tredskande och om han därvid kom att åsidosätta sin skyldighet enligt polisinstruktionen
att söka vinna rättelse genom upplysningar och anmaningar.
Vid övervägande av angivna omständigheter måste enligt tingsrättens
mening målsägandenas utsagor vinna tilltro, och åtalet är härigenom
styrkt. Med hänsyn till konsekvenserna för målsägandena kan Stenbäck
inte undgå ansvar för det fel som blivit begånget, vilket på sätt åklagaren
påstått är att bedöma såsom tjänstefel.

Med beaktande av att omhändertagandet sannolikt skulle ha kunnat
undvikas om målsägandena mer bestämt klargjort innebörden av sin verksamhet
i Humlegården i stället för att — som synes ha varit fallet - uttala
sig i allmänna ordalag bör som påföljd väljas ett tämligen ringa antal dagsböter.

Tre nämndemän var skiljaktiga och ansåg att åtalet skulle ogillas helt
med följande motivering.

Med hänsyn till det speciella tillståndet i Humlegården, polismästarens

direktiv om hög aktivitet och stor fasthet. Stenbäcks mångåriga yrkeserfarenhet,
hans kännedom om bestämmelser m. m. och hans stora erfarenhet
av Humlegårdens klientel samt till övriga omständigheter kan vi ej till fullo
vara övertygade om att Stenbäck handlat annorlunda än vad som i bestämmelseroch
föreskrifter angi vits som riktlinjer för polismans agerande.

Målsägandenas uppgifter utesluter inte att Stenbäck kan ha förfarit med
anmaning etc. så som han själv anger.

Mot tingsrättens dom anförde Stenbäck vad hos Svea hovrätt med yrkande
att åtalet skulle ogillas, medan JO Wennergren anförde anslutningsvad
med yrkande att dagsbotsantalet skulle höjas.

Efter huvudförhandling meddelade hovrätten dom den 23 september
1975 och ogillade med ändring av tingsrättens domslut åtalet. I domskälen
anförde hovrätten.

Hovrätten har förehaft målet vid huvudförhandling och därvid hållit förnyade
förhör med de vid tingsrätten hörda personerna. Vad dessa uppgivit
här överensstämmer i allt väsentligt med deras vid tingsrätten lämnade berättelser
såsom de redovisats i tingsrättens dom.

Vid tiden för åtalade händelsen rådde i Humlegården mycket svårbemästrade,
ordningsstörande förhållanden. Polisledningen i Stockholm hade
- som framgår av ett utav polismästaren Kurt Lindroth till Wennergren
6.11.1974 avgivet yttrande - beordrat befälet för andra vaktdistriktet att
med fasthet och hög aktivitet ingripa mot de oefterrättliga förhållandena på
platsen. Ingripandet 26.6.1973 företogs som en samlad polisaktion under
Stenbäcks ledning. Han omhändertog själv målsägandena, vilka jämte
andra i en grupp uppehöll sig på en gräsmatta, belägen — rätteligen - sydostom
Kungliga Biblioteket.

Åklagaren har förklarat sig godtaga att den förutsättningen för Stenbäcks
ingripande förelåg att gruppens vistelse på gräsmattan utgjorde en
ordningsstjjyning. Han har vidare i målet inte påtalat omhändertagandet
som sådant ''men väl att detta, i strid med 16 § i då gällande polisinstruktion,
skett utan att Stenbäck först försökt på annat sätt vinna rättelse.

Även om målsägandena naturligen funnit hela händelseförloppet, till
dess de släpptes, som en kränkning av deras integritet har hovrätten således
icke att pröva huruvida skäl förelegat för ingripandet eller om det formella
förfarandet efter beslutet om omhändertagandet varit riktigt eller om
frihetsberövande!, som efter transporten till polisstationen kom att bli ett
allvarligt ingrepp i den personliga integriteten, kunnat väsentligen förkortas
genom utrönande av målsägandenas verksamhet på platsen eller på annat
sätt.

Vad hovrätten har att pröva i målet är endast om Stenbäck vid omhändertagandet,
på sätt ålegat honom, i första hand sökte vinna rättelse genom
upplysningar och anmaningar. Åklagaren har därvid anmärkt att omhändertagandet
företagits innan förflyttningen till polisbussen började.

Målsägandena har sammanstämmande uppgivit att Stenbäck, utan att
dessförinnan anmoda dem att lämna området, uppmanat dem att resa sig
och gå till bussen. Stenbäck, å sin sida, har hävdat att han i inledningsskedet,
på sätt han brukade göra, uppmanade medlemmarna i gruppen att resa
sig och lämna parken.

4 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

Den omständigheten att alla i gruppen, utom målsägandena och en som
låg och sov, omedelbart lämnade platsen ger visst stöd för att Stenbäck givit
sådan uppmaning som han påstått. Att målsägandena inte uppfattat en
sådan uppmaning kan ha berott på samtal och rörelse i gruppen eller andra
förhållanden. Med hänsyn till vad ovan upptagits och i övrigt förekommit
finnér hovrätten inte styrkt, att Stenbäck underlåtit att ge sådan anmaning,
som i enlighet med 16 § polisinstruktionen ålegat honom. Åtalet kan därför
inte vinna bifall.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

Tillämpningen av lagen om tillfälligt omhändertagande (LTO)

Efter ikraftträdandet av lagen om tillfälligt omhändertagande (LTO) den
1 oktober 1973 har till JO inkommit åtskilliga klagomål rörande omhändertagande
med stöd av denna lag, kvarhållande på polisstation och förvaring
i arrest av omhändertagen samt olika andra frågor angående lagens tillämpning.
Härjämte har vid inspektioner hos polismyndigheter, särskilt polismyndigheten
i Stockholms polisdistrikt under år 1975, ägnats stor uppmärksamhet
åt tillämpningen av LTO. Här nedan återges sex LTO-fall
som kan vara av mera allmänt intresse.

I en den 7 maj 1974 till JO inkommen skrivelse klagade en man över att
hans son, L., född 1952, blivit omhändertagen av polis.

Till skrivelsen var fogad en av L. lämnad redogörelse i saken, vari anfördes
följande.

Den 28 mars 1974 satt L. på en soffa i Humlegården. Han hade stämt
möte med en kamrat för att tillsammans med denne gå och äta på en restaurang.
Omkring klockan 15.10 lämnade han Humlegården. När han kom
fram till Sturegatan, efter att ha gått ca 30 meter, stannade en polisbil. En
polisman hoppade ur och bad L. att stiga in i bilen, vilket han också gjorde.
Polismannen slängde omedelbart igen bildörren efter L. Han fick därvid
ena handen i kläm och hade sedan värk och obehag av detta i över två veckor.
Poliserna i bilen ”plockade upp” ytterligare en person, varefter färden
ställdes till polisstationen i andra vaktdistriktet (VD2. Östermalm). På
polisstationen fick L. legitimera sig, han blev visiterad och tillfrågad vad
han gjort i Humlegården. När han berättade hur det förhöll sig skrattade
poliserna bara åt honom. Han bad att få låna en telefon men poliserna svarade
honom inte ens. Han bad en gång till och då sade en av poliserna till
honom att vara tyst. Man svarade honom inte heller när han begärde att få
ett kvitto på de pengar som han hade med sig, när han frågade varför han
omhändertagits och när han bad att få ha en tröja på sig i cellen som han
sattes in i. Efter ca två timmar ville L. gå på toaletten. Detta fick han göra

men däremot vägrades han att få dricka vatten i samband med toalettbesöket.
Utan att svara drog polismannen ut honom från toaletten och låste in
honom igen i cellen. Efter fem och en halv timme frigavs L. utan att ha blivit
förhörd. När han frågade om det var möjligt att få någon ersättning, eftersom
han förlorat en arbetsdag, sade man till honom att "sticka”.

Efter remiss inkom polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt med utredning
och ett av polisöverintendenten Åke Åkesson avgivet yttrande, till
vilket styrelsen anslutit sig. Kompletterande utredning verkställdes genom
riksdagens ombudsmannaexpeditions försorg. Klaganden avgav påminnelser.

I Åkessons yttrande anfördes bl. a. följande:

Till ledning för bedömande av i ärendet berörda spörsmål må inledningsvis
framhållas att Humlegården under våren, sommaren och hösten
1973 samt tidigt under våren 1974 utgjort en ur ordningssynpunkt ytterst
besvärlig plats. Stora skaror alkohol- och narkotikapåverkade personer,
ofta kriminellt belastade, frekventerade så gott som dagligen under denna
tid parken med svåra störningar av ordningen och en ej obetydlig brottslighet
i form av främst handel med narkotika, skadegörelse och ofredanden
som följd. Klagomålen från allmänheten — såväl närboende som andra -över de oefterrättliga förhållandena i parken och den ökade brottsligheten i
omgivningarna tvingade polisen att redan under försommaren 1973 vidta
speciella åtgärder för att åstadkomma bättre förhållanden i området. Bland
annat anordnades fortlöpande varje vecka vid ett eller flera tillfällen speciella
polisinsatser (razzior) under medverkan av såväl uniformerad som civilklädd
polis jämte representanter för de socialvårdande myndigheterna.
Därvid omhändertogs ett stort antal personer bl. a. med stöd av 3 § LTO.
Nämnas kan att omhändertagandet av L. skedde vid en i Humlegården särskilt
anordnad razzia. Dessa speciella polisinsatser upphörde med utgången
av april 1974 sedan situationen i Humlegården sannolikt främst som
följd av de vidtagna polisiära åtgärderna avsevärt förbättrats.

I upprättat arrestantblad hade antecknats att L. omhändertagits den 28
mars 1974 kl. 15.10 i Humlegården, att han kl. 15.20 inforts till polisstationen
i VD2, att han kl. 15.35 insatts i arrest samt att han frigivits kl. 20.30.

I arrestantbladet hade vidare antecknats följande beträffande L.: ”Omhändertagen
med stöd av LTO § 3 enär han uppehöll sig bland öl- och narkotikapåverkad
ungdom i Humlegården och därmed utgjorde en omedelbar
fara för den allmänna ordningen. Underrättad om anledningen till omhändertagandet
och uppger att han bara satt på en bänk och solade sig.”

Det kan nämnas att samma dag, den 28 mars 1974, mellan kl. 13.35 och
16.25 omhändertogs elva personer i Humlegården, 10 med stöd av 3 §
LTO och en enligt 22 § utlänningslagen.

Vid förhör som hölls med L. på ombudsmannaexpeditionen vidhöll denne
i allt väsentligt sina i redogörelsen lämnade uppgifter, dock med följande
tillägg och ändringar. Han satt 5-10 minuter på en bänk i det hörn av
Humlegården som ligger närmast Stureplan. Det fanns inte någon i närhe -

ten av honom. Det var väldigt lite folk i Humlegården vid tillfället. Han såg
varken några polismän eller gäng av ungdomar. Det är således helt fel att
han skulle ha uppehållit sig bland öl- och narkotikapåverkade ungdomar.
L. hade aldrig brukat uppehålla sig i Humlegården. Efter en stund slog sig
en yngling ned på samma bänk som L. satt på. De bytte några ord om vädret
och strax därefter gick L. Han hade gått 50-75 meter på Sturegatan när
polisbilen kom. Han var även då helt ensam. Det hölls aldrig något förhör
med L. på polisstationen. Uppgiften i arrestantbladet att han satt och solade
sig på en bänk var en upplysning som L. lämnade helt spontant i samband
med avvisiteringen.

Ett flertal polismän, bl. a. de som omhändertog L. och den polisman
som beslöt att insätta honom i arrest, hördes under utredningen som polisstyrelsen
lät verkställa. Samtliga hörda förklarade att de inte hade något
minne av fallet L.

JO Thyresson anförde följande i beslut den 25 november 1975.

Det är otillfredsställande att ingen av de hörda polismännen kunnat lämna
några uppgifter till ledning för bedömandet av klagomålen. Vad gäller
själva omhändertagandet av L. står mot hans uppgifter i stort sett endast
anteckningarna på arrestantbladet om anledningen till omhändertagandet.
Något direkt skäl att sätta mindre tilltro till dessa anteckningar än till uppgifterna
från L. föreligger dock inte. Anteckningarna kan således i och för
sig ge anledning att ifrågasätta riktigheten av L:s uppgifter om hans besök
i Humlegården och om platsen för polisens ingripande mot honom. Skulle
L:s uppgifter vara korrekta framstår för övrigt omhändertagandet av L.
som närmast oförklarligt. Det kan dock inte uteslutas att omhändertagandet
skett på grund av något misstag från polisens sida. Såvitt jag kan bedöma
skulle en fortsatt utredning inte kunna ytterligare klarlägga under vilka
omständigheter L. vistades i Humlegården och var han omhändertogs. Jag
anser mig därför inte nu kunna vidtaga någon åtgärd med anledning av klagomålen
över själva omhändertagandet.

Innan jag går in på frågan om förhör med L. och om längden av frihetsberövande!
av honom vill jag framhålla följande.

Vid större razzior, t. ex. av det slag som polisen brukade företaga i
Humlegården, ofta med ett förhållandevis stort antal omhändertaganden
som följd, torde det tyvärr inte kunna undvikas att det en eller annan gång
görs felaktiga eller mindre välbetänkta omhändertaganden. Förväxlingar
och andra misstag kan förekomma och det kan helt naturligt inte ställas
krav på att polisen ute på platsen skall göra merä långtgående prövningar
beträffande varje enskild person om det föreligger fullgoda skäl för ett omhändertagande.
Visserligen bör polisen regelmässigt i första hand anmoda
dem vilka betraktas som ordningsstörare eller som en omedelbar fara för
den allmänna ordningen att avlägsna sig från platsen (jfr 16 § andra stycket

polisinstruktionen), men trots detta kan det givetvis förekomma omhändertaganden
som inte bör bestå. Det är självfallet av stor vikt att man från
polisens sida har detta klart för sig och att man inriktar sig på att så skyndsamt
som möjligt undersöka om det gjorts några misstag. Vid omhändertaganden
enligt 3 § LTO - av naturliga skäl begränsar jag mig här till ingripanden
med stöd av detta lagrum - gäller att polisen skall hålla förhör så
snart som möjligt med den som är omhändertagen och fortlöpande bedöma
förutsättningarna för frigivning av honom. I regel bör det således finnas relativt
goda möjligheter att uppmärksamma om ett omhändertagande skett
av misstag.

Härutöver vill jag anföra följande.

När någon omhändertagits med stöd av LTO skall polismannen som
verkställt åtgärden så skyndsamt som möjligt anmäla denna till sin förman
(5 § LTO). Enligt samma lagrum åligger det förmannen, som regel vakthavande
eller biträdande vakthavande befäl på polisstationen, att omedelbart
pröva om omhändertagandet skall bestå. I förarbetena till LTO (prop.
1973: 115 s. 143) har framhållits att den första åtgärd som hör vidtagas sedan
det står klart att omhändertagandet skall bestå är att förhör hålles med
den omhändertagne. Som nyss sagts skall förhör hållas så snart som möjligt
(6 § första stycket LTO). Enligt min mening bör förhöret, som i första
hand skall avse de faktiska omständigheter vilka föranlett omhändertagandet,
egentligen helst hållas i ett så tidigt skede att förmannen har tillgång
även till den omhändertagnes uppgifter när han prövar om omhändertagandet
skall bestå. I annat fall kommer ju prövningen att i stort sett grundas
enbart på de omhändertagande polismännens rapport, och möjligheterna
att då uppmärksamma eventuella misstag vid omhändertagandet torde vara
förhållandevis små.

I fråga om förhör med den omhändertagne vill jag tillägga att de uppgifter
som denne lämnar vid förhöret bör dokumenteras på lämpligt sätt. Det
torde i de flesta fall inte vara erforderligt att upprätta särskilt protokoll
över förhöret. Enligt min mening räcker det med att uppgifterna antecknas
i arrestantbladet/primärrapporten, eventuellt med fortsättning på en därtill
fogad bilaga. Från kontrollsynpunkt anser jag att det vore värdefullt om
det antecknades vem som hållit förhöret och när detta ägt rum.

Så snart förhör och eventuell utredning om den omhändertagnes personligalevnadsförhållanden,
s. k. social utredning, har slutförts (6 § LTO), och
anledning föreligger att den omhändertagne ej längre kommer att utgöra en
omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet skall han friges, dock senast
inom sex timmar efter omhändertagandet (8 § LTO). Rikspolisstyrelsen
har i föreskrifter för tillämpningen av LTO (Allmänna meddelanden nr
1973: 29) framhållit att den omhändertagne får kvarhållas om omständigheterna
tyder på att han t. ex. kan förväntas återvända till platsen för omhändertagandet
och där fortsätta med sitt ordningsstörande beteende eller begå
straffbelagd gärning (s. 8). I motsatt fall, om han är lugn och det inte

finns något som tyder på att han tänker bege sig tillbaka till platsen där han
blev omhändertagen, måste han regelmässigt friges omedelbart efter förhör
och eventuell social utredning.

Jag är fullt medveten om att det många gånger måste vara svårt att bedöma
om en omhändertagen kan förväntas återvända till platsen eller ej direkt
efter frigivningen. En omständighet som kan tala i sådan riktning är att
den omhändertagne tidigare, kanske flera gånger, omhändertagits vid razzior
på platsen. Inte sällan är det väl så att polisen gjort den erfarenheten
efter ett antal razzior på en och samma plats att många av dem som därvid
omhändertagits brukar återvända till platsen så fort som de frigivits. Det
kan emellertid inte godtagas att polisen utifrån en sådan erfarenhet mer eller
mindre generellt fastställer hur lång tid de som omhändertagits vid en
sådan razzia bör kvarhållas. Sorn förut framhållits skall förutsättningarna
för frigivning av den omhändertagne bedömas fortlöpande (se s. 8 i rikspolisstyrelsens
förutnämnda föreskrifter). Och bedömningen skall ske individuellt.

Jag känner till den personalbrist som råder inom Stockholmspolisen och
jag är också medveten om att det ej sällan måste sättas in en betydande
styrka när polisen företar razzia för ordningens upprätthållande på platser
där alkohol- och narkotikapåverkade eller eljest ordningsstörande ungdomar
uppehåller sig. För att förhör skall kunna hållas så snart som möjligt
med dem som omhändertagits vid en razzia och för att i största möjliga utsträckning
undvika kvarhållanden av de omhändertagna på grund av misstankar
om att de skall återvända till platsen för omhändertagandena bör
det dock i möjligaste mån. Såsom säkerligen också oftast sker, eftersträvas
att man har en så stor styrka i tjänst inne på polisstationen att förhör med
de omhändertagna kan hållas i omedelbar anslutning till att de införes på
stationen och att man kan sätta in en styrka för efterbevakning på platsen.

För att återgå till L:s fall och då först till frågan om förhör med honom på
polisstationen har L. i den till klagomålen fogade redogörelsen uppgivit att
han i samband med visiteringen på polisstationen tillfrågats vad han gjort i
Humlegården och att han berättat hur det förhöll sig. Enligt L. hade det
emellertid inte hållits något förhör med honom på polisstationen. Vid förhör
som hållits med L. i detta ärende genom ombudsmannaexpeditionens
försorg har L. upprepat att det aldrig hölls något förhör med honom på polisstationen.
Uppgiften i arrestantbladet ”att han bara satt på en bänk och
solade sig” var en upplysning som han lämnade helt spontant i samband
med avvisiteringen.

Jag kan på den utredning det varit möjligt att göra inte taga ställning till
hur det förhåller sig i frågan om förhör med L. av polisen. Jag utgår från att
befälet, som på polisstationen prövat om omhändertagandet av L. skulle
bestå, tagit del av arrestantbladet och räknat med att förhör hållits med L.
Sannolikt har befälet också räknat med att L. inte haft några andra uppgifter
att lämna om sitt besök i Humlegården än att han bara suttit där på en

bänk och solat sig. För egen del är jag dock närmast av den uppfattningen
att denna uppgift borde ha väckt tvekan om inte L. måhända blivit felaktigt
omhändertagen och att det därför funnits skäl för befälet att höra L. närmare
om hans besök i Humlegården. Skulle L. därvid ha lämnat samma
uppgifter som vid förhöret i detta ärende, antar jag att det inte skulle ha ansetts
föreligga förutsättningar att kvarhålla L. på polisstationen. Å andra
sidan måste man givetvis räkna med att ett kompletterande förhör med L.
inte skulle ha givit till resultat att han ansetts ha blivit felaktigt omhändertagen.
Jag kan t. ex. inte utan vidare hävda att blott ett upprepande av uppgiften
att L. endast suttit och solat sig på en bänk i Humlegården borde ha
föranlett befälet på stationen att omedelbart frige L. Jag förmodar att det
var ganska vanligt att omhändertagna vid razziorna i Humlegården lämnade
liknande förklaringar till sin vistelse där.

Den viktigaste frågan är av vilken anledning L. inte frigavs förrän efter
ca fem timmar. Ingenting tyder på att L. uppträdde på sådant sätt inne på
polisstationen att han inte kunde friges av hänsyn till den allmänna ordningen.
Ej heller utvisar handlingarna i detta ärende att det förelåg någon
omständighet som tydde på att L. kunde förväntas återvända till Humlegården
och utgöra en fara för ordningen. Att L. skulle ha blivit bortglömd
under tiden som han vistades på polisstationen framstår som mindre troligt.
Jag vill i stället ifrågasätta om inte förklaringen till det långa kvarhållandet
av L. helt enkelt kan vara att polisen tillämpade den ordningen att
de som omhändertagits vid razzior i Humlegården som regel borde kvarhållas
under en viss tid för att de inte skulle återvända till Humlegården direkt
efter frigivningen. Tiden för L:s kvarhållande skulle måhända enligt
en sådan ordning inte ha varit onormalt lång.

Som förut framhållits kan det inte godtagas att polisen mer eller mindre
generellt fastställer hur lång tid en omhändertagen skall kvarhållas; förutsättningarna
för frigivning av honom skall bedömas fortlöpande. Att L.
kvarhölls under så lång tid som skedde framstår enligt min mening som
högst anmärkningsvärt. Ingenting i utredningen motsäger att det en kortare
tid efter införandet av L. till polisstationen förelåg anledning att antaga
att han inte skulle komma att utgöra en omedelbar fara för allmän ordning
och säkerhet.

Den långa kvarhållandetiden måste emellertid, även om den inte kan
godtagas, ses mot bakgrund av de utomordentligt svåra ordningsproblem
som polisen under 1973 och våren 1974 ställdes inför i Humlegården. Den
allmänna ordningen och säkerheten i parken stördes långa tider allvarligt
av ett relativt stort antal asociala och kriminella personer, ofta alkohol- eller
narkotikapåverkade, som samlades där i olika gäng. Förhållandena var
tidvis sådana att många människor på grund av risken att bli ofredade helt
enkelt inte vågade gå genom Humlegården, än mindre vistas där. Även för
polisen med dess begränsade resurser var situationen mycket besvärlig när
det gällde att söka skapa lugn i parken. Det är därför ganska förståeligt,

ehuru samtidigt beklagligt, om polisen under dessa förhållanden en eller
annan gång kom att i överkant utnyttja möjligheten att kvarhålla omhändertagen
i syfte att hindra honom att återvända till orosplatsen.

Det bör noteras att polisstyrelsen i sitt i ärendet avgivna yttrande inte
framfört någon anmärkning mot tiden för L:s kvarhållande på polisstationen.

Sammanfattningsvis vill jag säga att övervägande skäl talar för att L.
kvarhållits i strid mot bestämmelsen i 8 § LTO att omhändertagen, sedan
förhör och eventuell social utredning slutförts, skall friges om anledning
föreligger att antaga att han inte kommer att utgöra en omedelbar fara för
allmän ordning och säkerhet. Ehuru jag självfallet har anledning att se allvarligt
på ett dylikt kvarhållande, får omständigheterna dock anses vara
sådana att det inte finns tillräckliga skäl för mig att överväga ett ingripande
mot någon enskild befattningshavare vid polisen vad gäller kvarhållandet
av L. på polisstationen.

Klagomålen i övrigt är obestyrkta och torde inte heller kunna bekräftas
genom fortsatt utredning. De föranleder därför inte någon ytterligare åtgärd
av mig.

I en den 7 maj 1974 till JO inkommen skrivelse klagade en kvinna över
att hennes son, D., född 1956, blivit omhändertagen av polis. Hon anförde
följande. Den 11 april 1974 mellan kl. 15.00 och 15.30 skulle hon möta D.
på Östermalms tunnelbanestation, vid uppgången till Stureplan. När hon
kom dit kl. 15.15 fanns D. inte där. Hon väntade till kl. 16.30 men han kom
inte. Senare fick hon reda på att polisen omhändertagit honom.

Efter remiss inkom polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt med utredning
och yttrande. Kompletterande utredning verkställdes genom riksdagens
ombudsmannaexpeditions försorg. Klaganden avgav påminnelser.

Av utredningen framgick bl. a. följande.

Under 1973 och 1974 hade polisen vissa tider stort besvär med ordningshållningen
i Humlegården och på Östermalms tunnelbanestation. Företrädesvis
ungdomar, ofta missbrukare av alkohol och narkotika, uppehöll sig
på dessa platser och vållade mycken oordning. För att komma till rätta
med problemen organiserade och genomförde polisen ett stort antal aktioner
på dessa platser, varvid det regelmässigt förekom ingripanden. Den 11
april 1974 ägde en sådan aktion rum på Östermalms tunnelbanestation. I
aktionen deltog enligt uppgift fem polismän jämte det s. k. yttre befälet,
poliskommissarien Olof Gråberg. Under aktionen omhändertogs två personer
med stöd av 3 § LTO. En av dessa var D.

Av upprättat arrestantblad framgick att D. omhändertagits den 11 april
kl. 15.10 i Östermalms T-banestation (Parkaden) av poliskommissarien
Olof Gråberg, att han införts till polisstationen i andra vaktdistriktet (VD

2, Östermalm) kl. 15.15 av extra polismännen Anders Olof Holm och Ulf
Tomas Sparrfelt, att han insatts i arrest kl. 15.40 enligt beslut av vakthavande
polisinspektören Ingemar Månsson samt att han frigivits kl. 16.50.
Vidare fanns följande antecknat på arrestantbladet: ”LTO § 3. D. har omhändertagits
emedan han vistades på Ö-malms T-banestation som är känt
tillhåll för sprit- och narkotikapåverkad ungdom. Han utgjorde därmed en

omedelbar fara för den allmänna ordningen. D. är underrättad om

orsaken till omhändertagandet. D. uppger att han stod och väntade på sin
moder som han hade bestämt att träffa därstädes. D. uppger att han aldrig
använt knark, hasch eller dylikt i hela sitt liv.” Det hade också antecknats
i arrestantbladet att D. kl. 16.30 samtalat med en socialinspektör Schmid
från barnavårdsnämnden. Såvitt arrestantbladet utvisade innehade D. vid
avvisiteringen inte något av intresse.

D. uppgav följande vid förhör som hölls med honom på ombudsmannaexpeditionen.
Den 11 april 1974 kl. 15.15 skulle han möta sin mor på Östermalms
tunnelbanestation, mitt emot affären T-Jarlen. Han kom dit omkring
kl. 15.00. Från sin uppehållsplats såg D. fem polismän. Efter cirka 10
minuter omhändertogs en yngling av två polismän. Omedelbart därefter
gick ett polisbefäl, som senare visade sig vara poliskommissarien Olof
Gråberg, fram till de två polismännen samtidigt som två andra polismän
gick i riktning mot D. De stannade ett stycke från honom men efter en
stund kom de fram och frågade varför han uppehöll sig på platsen. D. talade
om att han stod och väntade på sin mor. En av polismännen uppgav att
de skulle vänta och höra vad poliskommissarien hade att säga. Gråberg
kom därefter fram till D. och frågade om anledningen till att han uppehöll
sig i tunnelbanan. Han lämnade samma svar han nyss givit till de båda polismännen.
Gråberg tog tydligen inte någon notis om D:s förklaring utan
sade att D. skulle medfölja till polisstationen. D. protesterade. Han uppgav
att det endast var fem minuter kvar tills hans mor skulle komma och han
bad att de skulle vänta på henne. Gråberg förklarade dock att de omgående
skulle åka till polisstationen. D. hade hela tiden stått mitt emot T-Jarlen
och han hade inte samtalat med några andra än poliserna. Gråberg medföljde
transporten till polisstationen. Vid framkomsten dit fick D. gå in i ett
rum där hans namn antecknades och där han fick visa upp vad han hade i
sina fickor. Polismannen som antecknade namnet uppgav att D. omhändertagits
med stöd av 3 § LTO. Vad detta innebar fick D. dock inte reda
på. D. bad att få bli körd tillbaka till tunnelbanan så att han kunde bevisa
att hans mor stod och väntade på honom där. Polismännen hämtade ett befäl
som D. fick tala med. Han redogjorde ånyo för anledningen till att han
uppehållit sig i tunnelbanan. Polisbefälet förklarade att D. skulle få avvakta
i en cell och under tiden skulle befälet se vad som kunde göras i saken.
D. ringde ett flertal gånger på klockan i cellen och varje gång en polisman
kom bad han om hjälp att få komma i kontakt med sin mor. Ingen kunde
dock hjälpa honom. Redan när D. efter införandet på stationen fick lämna

uppgifter om sitt namn hade en polisman försökt att ringa till D:s hem men
inte fått något svar. När D. blev utsläppt från cellen fick han under en kortare
tid samtala med en representant för barnavårdsnämnden. Denne förklarade
efter samtalet att D. måste återvända till cellen men att han skulle
försöka ordna en frigivning snarast möjligt. Några minuter senare fick D.
lämna cellen och han kunde då bege sig från polisstationen. D. hade aldrig
brukat uppehålla sig i tunnelbanan annat än i samband med resor.

Poliskommissarien Olof Gråberg, som var chef för aktionen i tunnelbanan
den 11 april 1974, uppgav vid förhör att han inte hade någon klar minnesbild
av fallet. Gråberg uppgav vidare följande. Han minns att han vid
ett tillfälle, som kan ha varit den 11 april 1974, observerade en yngling som
stod intill telefonhytterna i närheten av T-Jarlen och såg sig omkring. Möjligen
var det D. som han iakttog. Vid åtminstone två tillfällen var ungdomar
framme och pratade med ynglingen. Ungdomarna avlägsnade sig dock
omgående, som Gråberg antog, på grund av att de fick syn på honom. Efter
en kort stund gick ynglingen upp mot Birger Jarlsgatan. Gråberg gick
också upp från tunnelbanan men en annan väg än ynglingen och kom upp
på Grev Turegatan. Han fick nästan omedelbart syn på ynglingen som stod
stilla invid en husvägg. Strax därefter begav sig ynglingen ner i tunnelbanan
igen. Gråberg återvände också dit. Nerkommen i hallen fick han ånyo
syn på ynglingen som nu stod på samma plats som tidigare. Gråberg minns
vidare att han talade med två polismän om en yngling, som kan ha varit
den han nu berättat om, vilken haft kontakter med andra ungdomar och
vilken han misstänkte för brott mot narkotikaförordningen. Eventuellt sade
Gråberg till polismännen att det var ett barnavårdsärende (33 § barnavårdslagen)
eller att ett tillfälligt omhändertagande var aktuellt. Vad som
sedan hände vet Gråberg inte, eftersom han lämnade hallen på grund av att
polisen någon eller några minuter tidigare omhändertagit en ung man som
innehade narkotika. Gråberg vill inte bestrida att D. omhändertagits på beslut
av honom. Han tror dock inte att han själv talat med D. Han minns inte
att han haft någon kontakt med D. på polisstationen, inte ens att han
följt med till stationen. Det är enligt Gråberg vanligt att ungdomar som polisen
ingriper mot i tunnelbanan uppger att de står och väntar på en kamrat
eller på sina föräldrar. Beklagligtvis kan det någon gång inträffa att en person
som inte borde ha omhändertagits får följa med till polisstationen.

Som framgått omhändertogs D. av extra polismännen Anders Olof Holm
och Ulf Tomas Sparrfelt.

Holm kunde vid förhör inte lämna några uppgifter om ingripandet mot

Sparrfelt uppgav vid förhör följande. Han kommer väl ihåg omhändertagandet
av D. Tillsammans med andra polismän tjänstgjorde han ifrågavarande
dag i Östermalms tunnelbanestation för att tillse ordningen där. Han
iakttog en yngling som senare visade sig vara D. Sparrfelt frågade D. om anledningen
till att denne uppehöll sig på platsen. Vad D. svarade minns inte

Sparrfelt längre, men han fann inte skäl att ingripa mot D., inte ens att avvisa
denne från tunnelbanan. Gråberg kom senare fram till Sparrfelt och
Holm, pekade ut D. och gav order om att D. skulle omhändertagas. Gråberg
nämnde inte enligt vilket lagrum omhändertagandet skulle ske, men
Sparrfelt antog att Gråberg gjort sådana iakttagelser beträffade D. att det
var fråga om ett omhändertagande jämlikt 3 § LTO. Sparrfelt och Holm
förde därefter D. till polisstationen. Där underrättade han D. om att denne
omhändertagits med stöd av nämnda lagrum och i det arrestantblad som
han upprättade antecknade han grunden för omhändertagandet. D. uppgav
att han stått i tunnelbanan och väntat på sin mor och att han aldrig använt
narkotika. Dessa uppgifter antecknade Sparrfelt också i arrestantbladet
och med detta i handen gick han till vakthavande befäls rum. Vem som
tjänstgjorde som vakthavande befäl minns inte Sparrfelt. I rummet befann
sig förutom befälet även Gråberg. Sparrfelt redogjorde för vad D. sagt och
frågade om D. skulle sättas in i arrest eller frigivas. Han fick svaret att D.
skulle insättas i arrest. Vem som gav svaret kommer inte Sparrfelt ihåg.
Därefter förde han D. till arresten.

T.f. polisinspektören Ingemar Månsson tjänstgjorde som vakthavande
befäl på polisstationen och vardén som enligt arrestantbladet beslutade att
D. skulle insättas i arrest. Månsson uppgav vid förhör på ombudsmannaexpeditionen
att han inte kunde erinra sig händelsen. Enligt Månsson
brukade han alltid personligen sammanträffa med dem som omhändertagits
innan han ”satte in” dem i arrest.

JO Thyresson beslöt den 2 juli 1975 att delge Gråberg och Månsson
misstanke om tjänstefel jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken. Härom anförde
JO Thyresson följande.

Beträffande Gråberg kunde det skäligen misstänkas att han av försummelse
dels inte gjort klart för sig om det verkligen förelåg skäl att omhändertaga
D. med påföljd att Gråberg kommit att oriktigt besluta om D:s omhändertagande
och dels underlåtit att meddela till de polismän som skulle
verkställa omhändertagandet eller till vakthavande/biträdande vakthavande
befäl på polisstationen av vilken orsak han beslutat omhändertaga D.

I fråga om Månsson kunde det skäligen misstänkas att han av försummelse
inte beaktat D:s uppgifter om att han stått i tunnelbanan och väntat
på sin mor och att han aldrig använt narkotika, resultatet av avvisiteringen
samt D:s ålder (17 år), med påföljd att han kommit att oriktigt besluta om
D:s insättande i arrest. Enligt föreskrifter av rikspolisstyrelsen för tillämpningen
av LTO, Allmänna meddelanden nr 1973: 29. sid. 9, får person under
18 år förvaras i polisarrest endast om synnerliga skäl kan åberopas, såsom
att den omhändertagne på grund av sitt uppträdande eller levnadssätt
är farlig för sig själv eller annan.

I beslut den 25 november 1975 anförde JO Thyresson följande, efter att i
beslutet ha återgivit yttranden den 10 september 1975 av advokaten Ingemar
Wahlquist i egenskap av offentlig försvarare för Gråberg och Månsson.

D:s uppgifter innebär att han vid ifrågavarande tillfälle uppehållit sig i
Östermalms tunnelbanestation endast av den anledningen att han väntat på
sin mor som han bestämt att träffa där. I ärendet har inte framkommit någon
omständighet som gör att jag finnér mig ha orsak betvivla riktigheten
av D:s uppgifter. Enligt min mening får därför antagas att det inte förelegat
något skäl att omhändertaga D. Det torde således ha varit fråga om ett i
och för sig felaktigt omhändertagande. Ansvarig för omhändertagandet är
poliskommissarien Olof Gråberg.

Av utredningen finner jag det framgå att den polisaktion vid vilken D.
omhändertagits varit av mindre omfattning. Förutom Gråberg synes endast
fem polismän ha deltagit i aktionen. Under aktionen har inte omhändertagits
flera än två personer, D. och en annan yngling. Ingenting i utredningen
tyder på att ordningsläget i tunnelbanestationen varit särskilt besvärligt
vid tillfället. Ett felaktigt omhändertagande borde rimligtvis inte ha
behövt ske.

Av vilken anledning lät då Gråberg omhändertaga D.? Beklagligtvis talade
Gråberg inte om för de två polismän som hade att verkställa omhändertagandet
varför åtgärden skulle vidtagas. (Jag återkommer senare till Gråbergs
underlåtenhet härvidlag.) Den ene av de två polismännen, Spanrfelt,
antog att Gråberg hade gjort sådana iakttagelser att det var fråga om ett
omhändertagande jämlikt 3 § LTO. Fallet kom därför i fortsättningen att
handläggas som ett LTO-ärende. Vid förhör den 5 juli 1974 uppgav Gråberg
att han inte hade någon klar minnesbild av omhändertagandet av D.
Hans uppgifter vid förhöret präglades av osäkerhet. Gråberg talade om en
yngling som enligt honom kunde vara D. och som han misstänkte för brott
mot narkotikaförordningen. Nu hävdar Gråberg med ganska stor bestämdhet,
vilket framgår av advokaten Wahlquists yttrande, att han lät omhändertaga,
egentligen gripa D., därför att han ansåg denne skäligen misstänkt
för sådant brott. Vilka omständigheter som låg till grund för den misstanken
anges däremot inte i yttrandet.

Tyvärr kan nog frågan om orsaken till omhändertagandet av D. aldrig
besvaras utan tvekan. För egen del finner jag det inte osannolikt att D. gripits
därför att han av Gråberg ansågs misstänkt för något slag av narkotikabrott.
Närmare än så torde frågan inte kunna besvaras. I vart fall kan det
inte visas att Gråberg låtit omhändertaga D. av den anledning som senare
antecknades av Sparrfelt på arrestantbladet.

I avsaknad av närmare utredning vågar jag inte med bestämdhet påstå
att Gråberg förfor direkt försumligt när han beslöt om ingripandet mot D.
Jag kan inte utesluta att Gråbergs beslut härvidlag berott på ett till övervägande
delen ursäktligt misstag - exempelvis till följd av att Gråberg olyckligtvis
kommit att förväxla D. med någon annan person - även om man nu
efteråt kan tycka att något sådant inte borde ha kunnat inträffa. I samband
med denna bedömning vill jag framhålla följande, vilket dock inte haft någon
avgörande betydelse för min bedömning. D. har uppgivit att han inför

Gråberg protesterat mot att han skulle omhändertagas och omtalat att han
stod och väntade på sin mor som skulle komma om fem mmuter samt bett
polismännen att de skulle vänta på henne. Det finns i och för sig inte något
skäl att ej sätta tilltro till D:s uppgifter, men enligt min mening torde det
likväl inte, mot Gråbergs uppfattning att han troligtvis inte samtalat med

D. före omhändertagandet och utan annan utredning, kunna hållas för visst
att Gråberg vid tillfället fått reda på anledningen till D:s vistelse på platsen
och tagit del av D:s protester och begäran att man skulle vänta tills modem
inom kort kom tillstädes.

Gråberg har, vilket också framgår av advokaten Wahlquists yttrande,
oförbehållsamt vidgått att han gjort fel när han inte för polismannen Sparrfelt
omtalade orsaken till sitt beslut om ingripandet mot D. Gråberg har
framhållit att han är ”fullt medveten om nödvändigheten att den det vederbör
får fullt klart för sig vad som ligger till grund för en åtgärd av här förevarande
slag”. Enligt Gråberg har han på grund av den s. k. mänskliga faktorn
kommit att ”begå en miss”.

Det behöver knappast sägas att den polisman som beslutar om ett omhändertagande/gripande
alltid måste avrapportera fallet på föreskrivet sätt
eller lämna uppgifter om detta till annan polisman, så att denne kan upprätta
rapport i saken på det sätt som skall ske. Jag tänker nu helt naturligt i
första hand på vikten av att själva grunden för ingripandet blir korrekt angiven
i rapporten. Att rapporteringen är av vital betydelse beror givetvis
främst på att den skall ligga till grund för ärendets fortsatta handläggning.

I det föreliggande fallet underlät sålunda Gråberg dels att upplysa Sparrfelt
om anledningen till ingripandet dels att tillse att saken avrapporterades
på ett sätt som klart angav vad som förevarit. Eftersom Gråberg ensam
satt inne med alla relevanta uppgifter i ärendet och med tanke på att frihetsberövande!
enligt vad utredningen visar verkställdes av altemeringstjänstgörande
polismän, alltså ännu inte fullt färdigutbildade, framstår
Gråbergs underlåtenhet som högst anmärkningsvärd. Även om jag ser allvarligt
på det inträffade finner jag dock att det fel som Gråberg här begått
— och som medgivits av honom - inte är av den beskaffenhet att någon åtgärd
från min sida, utöver gjorda påpekanden, är påkallad.

Vad sedan gäller polisassistenten Ingemar Månsson, vilken tjänstgjorde
som biträdande vakthavande befäl på polisstationen när D. infördes dit,
får jag, på grund av den avrapportering som skett för Månsson, vid bedömningen
av hans handlande utgå från att D. skall betraktas som omhändertagen
med stöd av 3 § LTO därför att han ansetts ha utgjort en omedelbar fara
för den allmänna ordningen.

Med hänsyn till de synnerligen besvärliga ordningsförhållanden som vid
tiden för omhändertagandet av D. ofta rådde i bl. a. Östermalms tunnelbanestation
kan jag inte utan vidare kritisera ett omhändertagande, som ägt
rum därstädes på sådan grund som angivits i D:s arrestantblad, och då ej
heller ett beslut om att omhändertagandet skulle bestå i avvaktan på förhör

med den omhändertagne och eventuell utredning om hans levnadsförhållanden.
Jag vill dock i detta sammanhang understryka att det är ett oavvisligt
krav att vederbörande befäl på polisstationen, vilket har att fatta beslut
om det fortsatta förfarandet med en omhändertagen, söker noggrant pröva
om förutsättning för omhändertagandet förelegat och därvid har sin uppmärksamhet
riktad på frågan om det kan befaras att det skett något misstag
vid själva omhändertagandet. Vid razzior av de slag som ordningspolisen
brukat företaga på platser som Östermalms tunnelbanestation, Humlegården
m. fl. ställen torde det tyvärr vara ofrånkomligt att det vid något enstaka
tillfälle kan göras felaktiga omhändertaganden: att någon som inte utgör
en omedelbar fara för den allmänna ordningen blir omhändertagen. Sådana
misstag kan förekomma just vid omhändertagande av personer som
anses utgöra en ordningsfara enbart genom att uppehålla sig på platsen
i fråga, dvs. utan att i ord eller handling uppträda direkt ordningsstörande.
Att omhändertagande regelmässigt bör föregås av uppmaning att lämna
platsen utesluter inte risken för misstag. Det är därför av stor vikt att det
verkställs en noggrann prövning av varje omhändertagande.

I fråga om D. torde det ha förhållit sig så att Månsson, när Sparrfelt avrapporterat
fallet för honom, på en gång beslutat att D. skulle insättas i arrest.
Beslutet har då givetvis också innefattat att omhändertagandet skulle
bestå och att D. skulle kvarhållas på polisstationen. Jag utgår från att
Månsson före sitt beslut fått del av den i arrestantbladet för D. angivna
grunden för omhändertagandet och av D:s uppgifter, lämnade vid det kortfattade
förhör som Sparrfelt synes ha hållit med D. Jag tänker nu i första
hand på uppgifterna att D. stämt möte med sin mor i Östermalms tunnelbanestation
och att han stått där och väntat på henne när han blev omhändertagen.

Enligt min mening kan det inte anses ha förelegat skäl att kvarhålla D. på
polisstationen. Med hänsyn till omständigheterna - framför allt till D:s
uppgifter om orsaken till att han uppehöll sig på Östermalms tunnelbanestation
- borde Månsson ha insett att det kunde befaras att D. omhändertagits
av misstag. Det måste antagas att Månsson av försummelse inte insett
detta och att han på grund härav inte vidtagit åtgärder för att undersöka
hur det verkligen förhöll sig med omhändertagandet. Försummelsen har
lett till att D. kvarhållits.

Såvitt framgår av utredningen har Månsson inte själv hållit något förhör
med D. Hade han gjort det, är det inte uteslutet att han övertygats om att

D. talade sanning och att han frigivit D. Vidare borde det ha varit möjligt
för polisen att kontrollera om det förhöll sig på det viset att D. stämt möte
med sin mor i tunnelbanan. Om det av någon anledning inte hade varit möjligt
att vidtaga några undersökningsåtgärder, hade man från polisens sida
fått taga konsekvensen därav och frige D. En sådan åtgärd torde i praktiken
inte ha inneburit något annat än att en utredning om D:s personliga
levnadsförhållanden (6 8 andra stycket LTO) ej kunnat verkställas innan

frigivningen. Förhör enligt första stycket i nämnda lagrum hade ju tydligen
hållits med D., av Sparrfelt, och ingenting av utredningen i detta ärende visar
att det förelåg anledning att D. skulle komma att utgöra en omedelbar
fara för allmän ordning och säkerhet om han frigavs (8 § LTO).

Några förutsättningar enligt rikspolisstyrelsens föreskrifter i Allmänna
meddelanden 1973: 29 s. 9 att förvara D., som var 17 år. i arrest har uppenbarligen
inte förelegat i förevarande fall. Utredningen får anses visa att
Månsson av försummelse underlåtit att kontrollera D:s ålder med påföljd
att han låtit insätta och i strid med nämnda föreskrifter förvara D. i arrest.

Jag anser sålunda att Månsson ådagalagt försumlighet i två avseenden.
Enligt min mening har Månsson genom sina försummelser i dessa avseenden
gjort sig skyldig till tjänstefel jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken.

D., som enligt vad utredningen visar ej kan anses ha utgjort någon ordningsfara
vid omhändertagandet, hade med normal noggrannhet från
Månssons sida lätt kunnat besparas obehaget av att bli kvarhållen hos polisen
och förvarad i arrest. Månssons försumlighet är därför betänklig. Jag
anser dock inte att omständigheterna är sådana att det är påkallat att väcka
åtal mot Månsson. Härvid har jag framför allt beaktat, förutom att Månsson,
enligt vad som framgår av Wahlquists yttrande, i stort synes ha medgivit
den misstanke om tjänstefel som jag delgivit honom, att det trots allt inte
varit längre tid än en timme och 35 minuter som D. kvarhållits hos polisen
och en timme och 10 minuter (i själva verket sannolikt kortare tid) som
han förvarats i arrest. Dessutom vill jag framhålla att just biträdande vakthavande
befäl på polisstationer i Stockholm som regel, enligt vad som är
mig bekant, har mycket ansträngda tjänstgöringsförhållanden. På grund av
det sagda finnér jag mig kunna låta bero vid de gjorda anmärkningarna mot
Månsson.

III

I en den 18 november 1974 till JO inkommen skrivelse klagade S. över
att han blivit omhändertagen av polis.

Han anförde följande.

Den 7 november 1974 kl. 18.40 kom han med tåg till Blackebergs tunnelbanestation.
Han skulle fortsätta till bamavårdsbyrån i Blackeberg, där
han arbetade som socialassistent, för att delta i en kurs i dövstumspråket.
Kursen skulle börja kl. 19.00. Denna dag skulle en ny deltagare börja i kursen.
Hon hade tidigare inte varit vid byrån. S. hade därför bestämt träff
med henne strax före kl. 19.00 vid pressbyråkiosken i tunnelbanehallen.
De skulle sedan följas åt till kursen. S. ställde sig på den överenskomna
platsen och väntade. Han stod där helt ensam. Den stora vänthallen var
tom så när som på två ordningsvakter och två polismän samt en och annan
förbipasserande resenär. Efter ca sju minuter kom ordningsvakterna och
polismännen fram till S. och sade: ”Det här är ingen värmestuga.” S. svarade
att han kände till detta och talade om att han väntade på en resenär

som snart skulle komma. Vakterna frågade när denne skulle komma. På
detta svarade S. att han inte kände till den exakta tidpunkten men han upprepade
att hon snart skulle komma. Vakterna anmodade då S. att lämna
hallen och vänta utanför. S. blev mycket förvånad och frågade om anledningen.
Vakterna förklarade att S. störde den allmänna ordningen och att
de hade order att hålla rent i hallen. S. sade till vakterna och polismännen
att han var i sin fulla rätt att stå kvar i hallen, att han inte alls störde ordningen
och att det var besvärande att bli antastad av vakter och polis när
man stod tyst och lugn på allmän plats och väntade på en person. En av
vakterna fattade då tag i S:s högra arm, bröt upp den på ryggen och föste
honom ut ur hallen. Vid dörren knuffade vakten S. så att han var nära att
falla omkull. S. blev mycket upprörd och återvände genast in i hallen. Han
upprepade för vakterna och poliserna att han hade rätt att stå i hallen och
att han måste stå där. eftersom han bestämt träff med en person. S. hann
inte säga mera förrän polismännen tog tag i hans bägge armar och sade att
nu fick han åka med till polisstationen. På stationen frågade S. om han fick
låna en telefon och ringa ett samtal men det fick han inte göra. Efter att ha
tillfrågats om namn och yrke placerades S. i en cell. Där tvingades han att
sitta i en och en halv timme.

Efter remiss inkom polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt med utredning
och ett av polisöverintendenten Åke Åkesson avgivet yttrande, vilket
styrelsen åberopat som sitt yttrande.

I Åkessons yttrande anfördes bl. a. följande.

Det har under senare år varit svårt att upprätthålla ordningen på många
platser inom Stockholms polisdistrikt. Vissa områden inom distriktet samt
tunnelbanans tåg och stationer har inneburit speciellt svåra ordningsproblem.
Tunnelbanevagnar har utsatts för omfattande skadegörelse, passagerare
och personal har utsatts för misshandel och ofredanden och i många
fall har främst äldre personer funnit att förhållandena varit så otillständiga
att de undvikit att resa med tunnelbanan. AB Stor-Stockholms Lokaltrafik
(SL) upprättar månatligen statistik över ordningsbefrämjande ingripanden
i tunnelbanan, som kan ge viss uppfattning om dessa problems omfattning.
Det svåra ordningsläget har upplevts som besvärande inte bara av den resande
allmänheten utan även av SL:s ledning och personal. SL och polisen
har i samråd sökt lösa dessa problem. Som ett resultat av dessa strävanden
får bl. a. ses insättandet av ordningsvakter för begränsade polisiära uppgifter
i anslutning till tunnelbanespärrarna.

Blackebergs tunnelbanestation har under senare år varit en av de från
ordningssynpunkt besvärligaste stationerna inom tunnelbanenätet. På denna
station och i dess närmaste omgivningar har periodvis förekommit ordningsstömingar
av sådan omfattning att de nödvändiggjort speciella polisiära
insatser. Under hösten 1974 har sålunda ett stort antal ungdomar haft
Blackebergs tunnelbanestation och det framförliggande torget som samlingsplats.
Många av ungdomarna har använt narkotika och uppträtt ordningsstörande
på platsen. Ett stort antal klagomål avseende dessa ungdomars
uppträdande har framförts till 6:e vaktdistriktet inom vilket Blackebergs
tunnelbanestation är belägen. Bl. a. framförde affärsinnehavare i
Blackeberg i slutet av oktober 1974 till vaktdistriktsledningen önskemål om
att få diskutera åtgärder med anledning av det besvärliga ordningsläget i
anslutning till Blackebergs tunnelbanestation. Motivet för denna framställ -

ning var att frekvensen av kunder minskat märkbart till följd av att presumtiva
kunder inte vågat passera platsen på grund av risken för att bli
ofredade.

I en annan skrivelse hemställer vidare 33 hyresgäster i Blackeberg om utökad
polisbevakning på platsen. Som skäl för denna hemställan angavs
bl. a. att narkotikaförsäljning förekom i stor omfattning i och omkring fastigheterna
i Blackebergs centrum, att ungdomarna rökte hasch och injicerade
narkotika och att de i narkotikapåverkat tillstånd uppträdde störande
för omgivningen. Från fackligt håll inom SL har även framställningar
gjorts till SL:s ledning om att verka för bättre ordningsförhållanden vid
Blackebergs tunnelbanestation.

Inom 6:e vaktdistriktet (VD 6) har man sökt lösa ordningsproblemen i
Blackeberg på många olika sätt. På grund av den tidvis mycket besvärande
personalbristen har det varit svårt att upprätthålla kontinuitet i övervakningen
av Blackebergs tunnelbanestation. Med anledning av personalläget
fick andra lösningar övervägas. Bl. a. ingavs en skrivelse till Stor-Stockholms
Lokaltrafik med förslag till stängning av en ingång samt viss ombyggnad
som skulle medföra bättre möjligheter att upprätthålla ordningen
på platsen. Ombyggnadsarbetet ägde rum under hösten 1972. Periodvis har
det varit förhållandevis lugnt men vid många tillfällen har ordningsläget
krävt speciella polisiära aktioner. Det har vidare förekommit samråd med
företrädare för de sociala myndigheterna i Västerort i avsikt att komma till
rätta med ordningsstömingarna. Det har därvid rått enighet om nödvändigheten
av att insatser görs för att bemästra de aktuella problemen.

För att komma tillrätta med störningarna och söka förhindra fortsatt
brottslighet har vidare den arbetsledande polispersonalen på skilda nivåer
av polisledningen erhållit direktiv om att främst ingripa mot företeelser
som bedömts vara till särskilt men för allmänheten och då i första hand olika
former av angrepp mot person. Det har därvid även tillråtts tillämpande
i ökad omfattning av ingripandemöjligheterna enligt 3 § LTO - varvid de
lagliga förutsättningarna härför självfallet skall beaktas - för att från de
platser som från ordnings- och brottssynpunkt bedömts som riskabla kunna
avlägsna personer som ansetts utgöra en akut fara för den allmänna ordningen.

Av upprättat arrestantblad framgick att S. den 7 november 1974 kl. 18.55
omhändertagits i Blackebergs tunnelbanehall, att han kl. 19.05 införts till
polisstationen i VD 6, Vällingby, att han kl. 19.10 insatts i arrest och att
han frigivits kl. 21.00. Vidare hade i arrestantbladet antecknats följande.

Rapporterande polismän observerade S. stå bredvid pressbyråkiosken
på Blackebergs tunnelbanestation. Han uppehöll sig där ca 15 minuter. Under
denna tid passerade ett tåg i vardera riktningen. S. gjorde ingen antydan
att medfölja något av dessa. När ABAB-personal tillfrågade honom i
vilket ärende han var där, svarade han att han väntade på en bekant. Han
skulle vänta på personen tills denne kom. Någon bestämd tidpunkt var ej
avtalad för sammanträffandet. Rapporterande polismän som åhört samtalet
mellan ABAB-personalen och S. uppmanade honom att vänta på sin bekant
utanför T-banehallen. Han vägrade att efterfölja uppmaningen och sade
att han skulle stå kvar i hallen och vänta. Han "föstes” ut ur hallen och
tillsades att han skulle bli omhändertagen om han återvände in i hallen. S.

5 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

gick omedelbart in i hallen igen, varvid han omhändertogs enligt LTO 3. S.
uppgav aldrig sin identitet och för övrigt uppträdde han mycket provokativt.
Blackebergs tunnelbanestation är sedan flera år tillhåll för narkotikaförsäljare
och andra oroselement. Tunnelbanehallen är endast till för resande.
Den är ej någon uppehållsplats. S. utgjorde en omedelbar fara för
den allmänna ordningen och säkerheten genom att uppehålla sig i T-hallen
då ofta ungdomar samlas i hallen för att förtära sprit och narkotika. Ungdomarna
brukar trakassera förbipasserande genom att skrika och bråka
samt kasta glåpord efter dem. S. uppmanades vid ett flertal tillfällen att
han skulle lämna platsen vilket han vägrade varför han omhändertogs enligt
LTO 3.

Under den utredning som polisstyrelsen låtit verkställa hade hållits förhör
med den flicka som S. skulle möta i vänthallen samt med de ordningsvakter
och polismän som ingrep mot S. Förhör hade även hållits med den
polisman som på polisstationen beslöt om S:s insättande i arrest och senare
om hans frigivning.

JO Thyresson anförde bl. a. följande i beslut den 25 november 1975.

Ordningsstadgan för tunnelbane- och spårvägstrafiken i Stockholms län
(Stockholms läns allmänna kungörelser nr 405/1973) lägger i princip inte
hinder i vägen för någon att vistas inom tunnelbanans område, förutsatt att
det är upplåtet för allmänheten och att ordningen inte störs. De få undantag
härifrån som finns är utan betydelse i förevarande sammanhang.

Såvitt gäller S:s vistelse i Blackebergs tunnelbanestation vid det tillfälle
som avses med klagomålen kan jag inte finna att S. utgjort en omedelbar
fara för den allmänna ordningen än mindre stört denna innan ordningsvakterna
tog kontakt med honom. S. får därför anses ha varit i sin fulla rätt att
uppehålla sig på platsen där han stod och någon egentlig orsak att gå fram
till honom och fråga om anledningen till att han vistades i tunnelbanan har
inte förelegat enligt min mening.

Att S. likväl tillfrågades i saken kan dock knappast betecknas som ett direkt
fel. Åtgärden kan förefalla väl nitisk men sedd mot de uppenbarligen
mycket besvärliga ordningsförhållanden som rått i och kring tunnelbanestationen
i Blackeberg får åtgärden förmodas ha varit vidtagen av rena försiktighetsskäl.
Det är väl så att man för att vara säker på att kunna upprätthålla
ordning i vänthallen inte vågat taga några risker och låta andra än
dem som kunde antagas vara resenärer få uppehålla sig i hallen.

En annan sak är att S. helt naturligt blev förnärmad över att han tillfrågades
och måhända över att det kanske nära nog på en gång gjordes klart för
honom att han inte fick vistas i vänthallen. Jag har förståelse för att S., innan
han första gången avfördes från hallen, kan ha känt sig provocerad att
handla på det sätt som ansågs motivera åtgärden att föra ut honom. Samtidigt
får emellertid utredningen anses visa att S. efter hand kom att uppträ -

da på sådant sätt att det till slut inte fanns någon möjlighet att undvika att
omhändertaga honom med stöd av 3 § LTO såsom störande av den allmänna
ordningen och att föra honom till polisstationen.

Jag finner ej skäl att vidtaga någon ytterligare åtgärd på grund av omhändertagandet
av S. och vad som därvid förekommit.

I en den 7 november 1974 till JO inkommen skrivelse klagade en kvinna
över att hennes son. M., född 1957. blivit omhändertagen av polis.

Hon anförde följande.

Den 1 november 1974 skulle M. åka och besöka en kusin som bodde i
Smedslätten. Han gick hemifrån omkring kl. 18.30, köpte blommor och
begav sig tillsammans med en flickvän till Blackebergs tunnelbanestation.
När de stod nere på perrongen kom de på att de skulle köpa något att dricka
för att taga med sig till kusinen. De gick därför upp från perrongen. Vid
utgången från vänthallen blev de anmodade att stiga in i en polisbil. Därefter
fördes de till Vällingby polisstation. På stationen bad M. att få ringa till
sin kusin men det fick han inte. Eftersom han var förkyld bad han att få sin
näsduk men inte heller det fick han. En barnavårdstjänsteman tillkallades.
Efter 2 1/2-3 timmar blev sonen frigiven.

Efter remiss inkom polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt med utredning
och ett av polisöverintendenten Åke Åkesson avgivet yttrande, vilket
styrelsen åberopade som sitt yttrande. Kompletterande utredning verkställdes
genom riksdagens ombudsmannaexpeditions försorg.

Av utredningen framgick att polisen i VD 6, Vällingby, på eftermiddagen
och kvällen den 1 november 1974 utförde en samlad aktion i Blackebergs
centrum, där bl. a. tunnelbanestationen är belägen. Aktionen hade det
dubbla syftet att uppdaga narkotikabrottslighet och att upprätthålla allmän
ordning på platsen. Två polismän hade ”satts ut” i förväg i tunnelbanehallen
för att ”avvisa sådana som inte hade någonting där att göra”. Vid aktionen
omhändertogs ett 20-tal ungdomar med stöd av 3 § LTO. Samtliga
var kända till namn eller utseende av kvarterspolisen. En av dessa omhändertagna
var M.

Av ett beträffande honom upprättat arrestantblad framgick att han den 1
november 1974 kl. 18.40 omhändertagits på ”Blackebergs plan”, att han
kl. 18.50 införts på polisstationen i VD 6, att han kl. 19.05 insatts i arrest
samt att han frigivits kl. 21.00. Vidare hade i arrestantbladet antecknats
följande: ”Omhändertagen med stöd av LTO 3, då han uppehållit sig på
Blackebergs plan, som är känd som tillhåll för ordningsstörande ''element’.
M. har tillsammans med de övriga vid tillfället omhändertagna utgjort en

omedelbar fara för den allmänna ordningen. M. är medveten om

varför han omhändertagits. Han ''röker någon pipa’ ibland. Ej någon annan

narkotika. Med anledning av M:s egna uppgifter om sina levnadsförhållanden
kontaktades socialjouren och Peter Sångberg som omedelbart skulle
bege sig till VD 6. På VD 6 hölls socialförhör av ass. Sångberg.”

M. hade vid förhör i anledning av klagomålen uppgivit följande. Han hade
tidigare brukat uppehålla sig i tunnelbanestationen men försökte numera
att hålla sig borta därifrån. När han och hans flickvän gick ut från vänthallen
togs de omhand av polis och föstes in i en polisbuss. De fick inte något
svar när de frågade om anledningen till ingripandet. På polisstationen
bad han att få ringa till sin kusin och tala om att de blivit försenade, men
det fick han inte göra. Polisen talade dock senare med hans flickvän om saken.
Hon lämnade kusinens telefonnummer till polisen, som efter ett tag
ringde till kusinen och sade att M. och flickan blivit fördröjda, men att de
skulle komma om en halvtimme. Efter visitering insattes han i en arrest.
Omkring en timme senare blev han förhörd och fick då reda på anledningen
till omhändertagandet.

M. omhändertogs på Blackebergs plan av polismännen Börje Lars-Åke
Eriksson och Jens Magnus Einar Andersson.

Eriksson har vid förhör uppgivit följande. Vid den utsättning som ägde
rum på polisstationen i Vällingby före razzian i Blackebergs centrum gavs
direktiv om att polismännen skulle inrikta sig på dem som vanligtvis brukade
uppehålla sig i tunnelbanan i Blackeberg. Enligt direktiven skulle samtliga
dessa omhändertagas direkt utan föregående tillsägelse att lämna området.
På planen utanför tunnelbanestationen, alldeles vid ingången till denna,
fick Eriksson se M. och 3—4 andra ungdomar som stod stilla där. Han
hade tidigare sett M. i både Blackeberg och Vällingby. Eriksson visste om
att det fanns en polispatrull inne i stationsbyggnaden. M. och de andra
ungdomarna anmodades att stiga in i en polisbuss. De hade inte dessförinnan
uppmanats att lämna planen framför tunnelbanestationen. Såvitt
Eriksson minns var det inte någon av dem som protesterade. Förmodligen
redan i bussen fick de reda på anledningen till omhändertagandet. Detta
fick de också på polisstationen.

Andersson har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med Eriksson.
Andersson har tillagt följande. Polispatrullen inne i tunnelbanehallen skulle
säga till de ungdomar som befann sig i hallen att ge sig iväg därifrån.
Samtliga de ungdomar som sedan stannade på planen utanför hallen skulle,
enligt de direktiv som lämnades vid utsättningen, omhändertagas av polisen
utan uppmaning att lämna platsen. En av de omhändertagna ungdomarna
uppgav att han var på väg till någon - han hade blommor med sig -men på grund av direktiven kunde polismännen inte göra annat än omhändertaga
honom.

Utredningen omfattade förhör med ytterligare ett antal polismän som
deltagit i aktionen, bl. a. med polisinspektören Mats Bertil Hansson som
ledde aktionen.

Polisassistenten Nils Bertil Nordberg, vilken tjänstgjorde som biträdan -

de vakthavande befäl på polisstationen i VD 6 när M. och hans flickvän infördes
dit, hade vid förhör uppgivit följande. M. fördes in på polisstationen
tillsammans med en flicka som enligt vad han uppgav var hans fästmö eller
en flickbekant till honom. De påstod att de var på väg till bekanta i Smedslätten
och de hade en blombukett med sig. Hon fick en vas eller ett glas
att ställa blommorna i samt vatten till dessa. M. bad att få ringa till dem
som de var på väg till. Nordberg frågade om det gick bra att flickan, som
omedelbart skulle frigivas, skötte om telefonsamtalet. Detta accepterade
M. Flickan fick därefter låna telefonen och ringa. Nordberg minns inte att
M. skulle ha nekats att få ha sin näsduk. Man hade en man ”enkom för
skytteltrafik mellan toaletten och arrestavdelningen”. Nordberg förmodar
att även M., om han önskat, hade fått besöka toaletten. M. var en av de
första som Nordberg höll förhör med. Vid förhöret uppgav M. att han var
vanerökare av hasch. På grund härav tog Nordberg kontakt med jourhavande
barnavårdstjänsteman som bad att polisen skulle hålla kvar M., eftersom
man var angelägen att få ett samtal med honom. 1 avvaktan på barnavårdstjänstemannen
sattes M. i arrest. Att M. fick stanna kvar på polisstationen
berodde helt och hållet på att en social utredning skulle verkställas
beträffande honom.

1 det förutnämna yttrandet av polisöverintendenten Åke Åkesson har
vidare anförts bl. a. följande.

Av utredningen synes framgå att M. omhändertagits utan att godtagbara
skäl förelåg för åtgärden. De polismän — Eriksson och Andersson — som
omhändertagit M., har uppgivit att som grund för frihetsberövandet låg att
de erhållit direktiv av Hansson att omhänderta de personer som befann sig
på platsen och då företrädesvis de som var kända sedan tidigare såsom störare
av ordningen och som brukade uppehålla sig inom området.

Polismännens uppgift om att de av sitt befäl erhållit direktiv av det innehåll
de redogjort för vid förhören har inte styrkts genom den företagna utredningen.
Det torde ha förelegat en missuppfattning hos de båda polismännen
angående de givna direktivens innebörd som i kombination med
deras ringa tjänsteålder och erfarenhet ledde fram till tjänsteåtgärden. De
båda polismännen fullgjorde vid det aktuella tillfället fortfarande alterneringstjänstgöring,
d. v. s. den introduktion i verksamheten som numera är
en förutsättning för att polismännen skall kunna anförtros självständiga arbetsuppgifter.
Eriksson och Andersson hade dock på grund av den rådande
personalbristen genom särskilt beslut bemyndigats att arbeta självständigt.
Med stöd av de anvisningar om alterneringstjänstgöringen som utfärdats
av rikspolisstyrelsen har sådana beslut fattats beträffande ett visst antal
polismän i distriktet. Med hänsyn till främst deras mycket begränsade
erfarenhet från praktisk ordningspolistjänst - Eriksson påbörjade sin
tjänstgöring vid ordningsavdelningen den 1 april och Andersson den 29 juli
1974 — och övriga omständigheter i ärendet finner jag polismännens åtgärd
inte böra föranleda ansvar för tjänstefel.

Efter kallelse inställde sig polisinspektören Mats Bertil Hansson på ombudsmannaexpeditionen
och uppgav därvid följande. Han var den som

ledde razzian. Kort före den utsättning som ägde rum på polisstationen innan
razzian påbörjades hade Hansson varit nere och kontrollerat ordningsläget
i Blackebergs centrum. Enligt Hanssons bedömning var förhållandena
på tunnelbanestationen och på planen där utanför sådana att det var påkallat
med en razzia. I och kring tunnelbanan uppehöll sig ca 40 ungdomar,
till övervägande delen sådana som Hansson kände igen sedan tidigare tillfällen
och som jämt och ständigt av såväl resenärer som polismän ansågs
utgöra en omedelbar fara för ordningen på platsen och i området. Vid utsättningen
angav Hansson syftet med razzian och vilka olika uppgifter som
de deltagande polismännen skulle ha. Till sitt förfogande hade Hansson 19
man. Han gick igenom olika bestämmelser som kunde bli aktuella att tilllämpa
(2 § polisinstruktionen. 2 och 3 §§ LTO och 33 § barnavårdslagen).
Han talade också om polisens skyldigheter och rättigheter i olika situationer
som kunde uppstå under razzian. Hansson minns inte precis hur han
uttryckte sig när han gav sina direktiv. Han kommer emellertid ihåg att han
framhöll att polismännen, när det gällde sådana personer som man kände
igen sedan tidigare tillfällen och som man visste inte brukade lyda polisens
anmaningar att avlägsna sig, kanske 90—95 procent av dem som uppehöll
sig på planen utanför tunnelbanestationen, fick omhändertaga dessa utan
föregående tillsägelse att lämna platsen. Samtidigt framhöll Hansson att
polismännen noga måste tänka på att det på platsen kunde finnas ett mindre
antal personer som det inte utan vidare fanns lagliga förutsättningar att
omhändertaga. Beträffande dessa senare personer måste polismännen anmoda
dem att avlägsna sig eller resonera med befäl på platsen om det fanns
skäl för omhändertagande, enligt vad Hansson också påpekade vid utsättningen.
Före själva razzians början hade två polismän skickats ut för att
från vänthallen i tunnelbanestationen avvisa alla obehöriga; de som inte
var resenärer och inte skulle handla i något försäljningsställe i hallen. Avvisningen
innebar inte något annat än att de obehöriga skulle gå ut från hallen.
Polismännen som omhändertog M. handlade i den anda som anbefalldes
vid utsättningen. Däremot ingrep polismännen självständigt mot M.
utan att Hansson beordrat omhändertagandet eller lagt sig i detta. Enligt
den kvarterspolis som deltog i razzian och som hade tjänstgjort i området
ca tio år brukade M. uppehålla sig tillsammans med andra ungdomar på
tunnelbanestationen.

Kompletterande upplysningar inhämtades från polisassistenten Nils Bertil
Nordberg, vilken därvid uppgav följande. Han talade med samtliga de
personer som omhändertogs vid razzian på kvällen den 1 november 1974.
Dessa samtal hölls i anslutning till att de omhändertagna infördes på Vällingby
polisstation. M. uppgav därvid att han hade varit på väg till en be.
kant i Smedslätten då han blev omhändertagen. Han ville dock inte namnge
den person han enligt egen uppgift skulle besöka. Uppgiften om M:s
avsikt att besöka en person i Smedslätten verifierades visserligen av en
flicka men motsades av åtminstone en av de övriga omhändertagna som

uppgav att M. skulle vara ihop med de övriga i gänget. Med hänsyn till de
föreliggande uppgifterna fanns det inte någon anledning att ifrågasätta riktigheten
av omhändertagandet av M. På grund av att det var ett ganska
stort antal personer som omhändertagits och införts till polisstationen kunde
polisen inte klara bevakningen av de omhändertagna på annat sätt än att
placera dem i arrester. Inte heller i M:s fall fanns det sålunda personal att
tillgå för särskild bevakning av honom. Nordberg nödgades därför att placera
även M. i arrest.

JO Thyresson anförde följande i beslut den 25 november 1975.

Enligt 16 § polisinstruktionen gäller att polisman för att verkställa tjänsteåtgärd
ej får använda strängare medel än förhållandena kräver; han bör i
första hand söka vinna rättelse genom upplysningar och anmaningar.

Den som anses störa allmän ordning eller utgöra en omedelbar fara för
denna bör regelmässigt inte omhändertagas med mindre han anmodats att
sluta med sitt ordningsstörande uppträdande eller att avlägsna sig från
platsen. Det får anses ligga i sakens natur att det är av särskild vikt att sådan
anmodan ges till den eller dem som endast bedöms utgöra en omedelbar
fara för ordningen och som sålunda ej direkt stör denna genom ord eller
handling.

Polisinspektören Mats Bertil Hanssons inställning att polisen vid en razzia
skulle vara berättigad att utan föregående tillsägelse omhändertaga personer
som anses utgöra en omedelbar fara för den allmänna ordningen, om
polisen känner igen dessa och vet att de inte brukar lyda tillsägelser från polisen
att avlägsna sig, kan enligt min mening inte godtagas annat än i undantagsfall.
Det är för det första otillfredsställande om den omhändertagne,
oavsett hur han tidigare reagerat när anmaning lämnats till honom, inte
ges tillfälle att frivilligt lämna platsen. Polisen kan ej heller vara säker på
att anmaningen inte kommer att åtlydas. För det andra - och det är väl det
viktigaste — är förhållandena vid en av ordningsskäl företagen razzia merendels
sådana att polisen kan misstaga sig på person och omhändertaga
någon som i själva verket inte alls utgör en omedelbar fara för ordningen.
Anmodar polisen honom att lämna platsen får han en ordentlig möjlighet
att förklara varför han uppehåller sig där. Särskilt när det gäller fall där någon
anses utgöra en omedelbar fara för den allmänna ordningen har jag
över huvud taget svårt att inse varför polisen skulle avstå från en anmaning,
en åtgärd som knappast kan innebära något merarbete eller besvär
för polisen men som däremot kan vara av stor betydelse för den enskilde.

Det synes något tveksamt hur pass långtgående direktiv som Hansson
givit vid utsättningen. Hans egna uppgifter i saken står i någorlunda samklang
med de uppgifter som lämnats av den ene av de två polismän som
omhändertog M. men däremot i sämre överensstämmelse med den andre

polismannens uppgifter. Till bilden hör ju också att det är ovisst hur Hansson
uttryckt sig och hur de båda polismännen uppfattat honom. Med den
osäkerhet som råder enligt det anförda har jag av hänsyn till Hansson ansett
mig böra godtaga hans uppgifter om vilka direktiv han givit till polismännen.

Hanssons förutnämnda inställning, att polisen vid en razzia skulle vara
berättigad att utan föregående tillsägelse omhändertaga personer som anses
utgöra en omedelbar fara för den allmänna ordningen, om polisen känner
igen dessa och vet att de inte brukar lyda tillsägelser att avlägsna sig,
måste naturligtvis ses mot bakgrund av de synnerligen besvärliga ordningsförhållanden
som rått i och kring Blackebergs tunnelbanestation och
de stora svårigheter som polisen haft att upprätthålla ordningen där. Jag
finner därför ej skäl att vidtaga någon åtgärd gentemot Hansson även om
jag inte finner det anmärkningsfritt att han vid utsättningen gav sådana direktiv
som han får anses ha gjort beträffande omhändertaganden utan föregående
anmodan att lämna platsen. Min uppfattning i fråga om dessa direktiv
rubbas inte nämnvärt av att Hansson samtidigt, enligt vad han uppgivit,
särskilt framhöll för polismännen, som skulle ingå i kommenderingen, att
de noga måste tänka på att det på platsen kunde finnas ett mindre antal
personer som det inte utan vidare fanns lagliga förutsättningar att omhändertaga
och att polismännen beträffande dessa personer måste anmoda
dem att avlägsna sig eller resonera med befäl på platsen om det fanns skäl
för omhändertagande.

Beträffande M. torde det i och för sig inte förekomma anledning att betvivla
att han vid tillfället för omhändertagandet hade för avsikt att bege sig
till en släkting i Smedslätten. Oaktat detta kan M. strax före omhändertagandet
mycket väl ha befunnit sig i en sådan situation att polisen — med
hänsyn jämväl till omständigheterna i övrigt, främst till att M. var känd till
utseendet - med fog kunnat bedöma läget så att M., tillsammans med andra
ungdomar på platsen, utgjorde en omedelbar fara för den allmänna ordningen
och inte borde få uppehålla sig där.

Polismännen som omhändertog M. borde dock ha anmodat honom att
lämna platsen. Det är högst beklagligt att de inte gjorde detta. De har uppenbarligen
ansett sig handla i enlighet med givna direktiv men möjligen
missförstått dessa i något avseende eller kommit att tillämpa dem mindre
försiktigt. Med hänsyn till de två polismännens bristande erfarenhet — de
var ännu inte färdigutbildade - och till de direktiv som Hansson får anses
ha givit finnér jag att något ansvar inte bör utkrävas av polismännen för deras
omhändertagande av M.

Biträdande vakthavande befäl på polisstationen, polisassistenten Nils
Bertil Nordberg, som hade att pröva huruvida omhändertagandet av M.
skulle bestå (5 § andra stycket LTO), har på anförda skäl förklarat att han
inte funnit någon anledning att ifrågasätta riktigheten av omhändertagandet.
Nordbergs egna uppgifter i ärendet vittnar dock enligt min mening om

att det förelegat omständigheter vilka talat i motsatt riktning - att M. vid
omhändertagandet inte utgjorde en omedelbar fara för den allmänna ordningen
utan i stället blivit omhändertagen av misstag — omständigheter
som därför borde ha föranlett en skyndsam undersökning hur det förhöll
sig och en efterföljande prövning av förutsättningarna för M:s kvarhållande
hos polisen. Samtidigt måste jag dock medge att det inte helt saknats utrymme
för den bedömning som Nordberg gjort och jag har i fråga om denna
bedömning inte ansett att det förekommer skäl för någon åtgärd mot
Nordberg.

Ett anmärkningsvärt förhållande är däremot att M., som endast var 17 år
gammal yid omhändertagandet, insattes och förvarades i arrest på polisstationen.
(Se rikspolisstyrelsens under II angivna föreskrifter i Allmänna
meddelanden 1973: 29 s. 9.) Några förutsättningar att förvara M. i arrest har
uppenbarligen inte förelegat. Han har således felaktigt och i strid med givna
föreskrifter förvarats i arrest, vilket jag finner betänkligt. Ansvarig härför
är Nordberg. Jag har dock med hänsyn till omständigheterna — särskilt
till vad Nordberg uppgivit om anledningen till att M. förvarades i arrest -inte funnit tillräckliga skäl föreligga att aktualisera ett tjänstefelsansvar för
Nordberg enbart på grund av det felaktiga förvarandet av M. i arrest utan
låter bero vid att kraftigt understryka vikten av att nyssnämnda föreskrift
om förvaring i arrest av personer under 18 år noggrant iakttages.

I anslutning härtill vill jag tillägga följande. Skall ett omhändertagande
av den som är under 18 år bestå och saknas förutsättningar att förvara honom
i arrest, får ett kvarhåilande på polisstationen ordnas på annat sätt än
genom förvaring i arrest, t. ex. genom placering under övervakning i ett
väntrum eller någon expeditionslokal. Går detta inte att ordna, torde man
från polisens sida vara tvungen att frige den omhändertagne, även om det i
och för sig kan finnas skäl för ett fortsatt kvarhåilande enligt LTO.

I en den 14 juni 1974 till JO inkommen skrivelse kritiserades två ingripanden
av Stockholmspolisen med stöd av 3 § LTO. Ingripandena, som
avsåg en man. T., och en kvinna. B., hade ägt rum den 29 maj 1974 utanför
Grand Hotel i Stockholm i samband med demonstrationer mot USA:s nye
ambassadör i Sverige. I skrivelsen klagades även på den behandling som
T. utsatts för på polisstationen, dit han införts efter omhändertagandet.

Av utredningen framgick bl. a. följande. Den 29 maj 1974 togs fyra, i
Sverige nytillträdande ambassadörer emot av konungen på Stockholms
slott. Dessutom - med anledning av prinsessan Christinas förestående giftermål
— avlämnades samma dag lysningspresenter i Östra valvet på slot -

tet. I en s. k. erfarenhetsberättelse från den poliskommendering som ägde
rum talades om en ”stor publikinvasion av turister och hitresta skolklasser
med ca. 1.000 ungdomar". Ambassadörerna färdades var för sig i sjuglasvagnen
från Grand Hotel till slottet. En av ambassadörerna var den amerikanske
som åkte kl. 11.17 från hotellet, som nummer tre i ordningen. Vid
avresan och under färden till slottet förekom demonstrationer mot honom.
Ambassadören lämnade slottet kl. 11.56 efter audiensen hos konungen och
for sedan i bil till amerikanska ambassaden, dit han anlände strax efter kl.
12.00. Under färden till och från slottet eskorterades han av polis. Enligt
erfarenhetsberättelsen upplöstes kommenderingen kl. 12.45.

Förutom T. och B. hade vid ifrågavarande tillfälle utanför Grand Hotel
omhändertagits ytterligare tre demonstranter med stöd av 3 § LTO, nämligen
A. och Z. samt en 15-årig flicka, L. De omhändertagna insattes i arrest,
T., A., och Z. kl. 11.30 på polisstationen i första vaktdistriktet (VD 1,
Norrmalm) samt L. kl. 12.00 och B. kl. 12.15, båda på kvinnliga avdelningen
på allmänna häktet i Stockholm. Beslut härom fattades av biträdande
vakthavande befäl på polisstationen, polisinspektören Hans Johansson.

JO Thyresson fann i beslut den 25 november 1975 att klagomålen inte
föranledde någon åtgärd från hans sida.

Vad som framkommit under utredningen hade emellertid givit JO Thyresson
anledning att ifrågasätta riktigheten av det fortsatta frihetsberövande!
av de omhändertagna sedan de införts till polisstationen. JO Thyresson
anförde härvid följande.

Jag vill inte rikta någon kritik mot att de omhändertagna inte omedelbart
frigavs av ansvarigt befäl på polisstationen, förutnämnde Hans Johansson.
Det var alltså i och för sig inte något fel att låta omhändertagandena bestå
(5 § andra stycket LTO). Mitt ifrågasättande gäller däremot riktigheten av
det fortsatta frihetsberövandet av de omhändertagna.

Jag har den 2 juli 1975 beslutat att delge Johansson misstanke om tjänstefel
jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken. Det kunde skäligen misstänkas att
Johansson av försummelse underlåtit att taga reda på tiderna för den amerikanske
ambassadörens avfärd från slottet och ankomst till ambassaden
med påföljd att de omhändertagna utan skäl insatts eller kvarhållits i arrest.
De hade frigivits, A. kl. 13.15, Z. kl. 13.20, T. kl. 13.40, B. kl. 16.45
och L. kl. 17.05. Ifråga om L. grundade sig misstanken även på att Johansson
förbisett den betydelse som hennes ålder haft i sammanhanget. L. var
vid omhändertagandet endast 15 år gammal. (Se rikspolisstyrelsens under
II angivna föreskrifter i Allmänna meddelanden 1973:29 s. 9.)

Sedan i JO:s beslut den 25 november 1975 återgivits ett av advokaten
Ingemar Wahlquist i egenskap av offentlig försvarare för Johansson den 14
augusti 1975 avgivet yttrande, fortsatte JO Thyresson.

Den som är omhändertagen med stöd av 3 § LTO skall förhöras så snart

som möjligt (6 § första stycket LTO). Sedan förhör och eventuell utredning
om den omhändertagnes personliga levnadsförhållanden (6 § andra stycket
LTO) slutförts, skall den omhändertagne friges om anledning föreligger att
han ej längre kommer att utgöra en omedelbar fara för allmän ordning och
säkerhet (8 8 LTO). Såvitt utredningen visar har de omhändertagna i förevarande
fall förhörts först strax innan de skulle frigivas. Ett sådant förfarande
bör givetvis inte tillämpas. Jag anser att den omhändertagne egentligen
helst bör höras i ett så tidigt skede att hans uppgifter kan läggas till
grund för prövningen om omhändertagandet skall bestå. I förarbetena till
LTO (prop. 1973: 115 s. 143) har å andra sidan framhållits att den första åtgärd
som bör vidtagas sedan det står klart att omhändertagandet skall bestå
är att förhör hålles med den omhändertagne. Man måste fråga sig om
det inte hade varit möjligt att förhöra de omhändertagna i nära anslutning
till att de införts på polisstationen och att sedan frige dem. Man måste också
fråga sig om Johansson inte borde ha insett eller lätt kunnat taga reda
på att den amerikanske ambassadören inom kort skulle vara ur bilden för
eventuella ordningsstörande uppträdanden från de omhändertagnas sida.
När ambassadören strax efter kl. 12.00 återvänt till ambassaden torde det
inte längre ha funnits anledning att kvarhåila de omhändertagna hos polisen.
Det kan knappast antagas att de, som såvitt visats endast haft för avsikt
att demonstrera mot ambassadören i samband med dennes audiens
hos konungen, skulle ha utgjort någon fara för allmän ordning och säkerhet
efter nämnda tidpunkt.

Johansson hävdar, vilket framgår av advokaten Wahlquists yttrande, att
han vidtagit rimliga åtgärder för att hålla sig underrättad om händelseutvecklingen.
I yttrandet beskrivs närmare vilka åtgärder Johansson vidtagit.
Enligt yttrandet har Johansson beslutat om T:s, A:s och Z:s frigivande
när polismän som ingått i kommenderingen återkommit till polisstationen
omkring kl. 13.00 och då omtalat att kommenderingen var upplöst.

Av vad som tidigare antecknats framgår att poliskommenderingen upplösts
kl. 12.45 och att A., Z. och T. frigivits kl. 13.15, 13.20 respektive
13.40.

Det är möjligt att Johansson förbisett att poliskommenderingen inte avsåg
ordningshållning enbart med anledning av den amerikanske ambassadörens
besök på slottet och att ett kvarhållande av de omhändertagna inte
behövde bestå under hela kommenderingstiden.

Jag finner det högst otillfredsställande att de omhändertagna - efter
förhör — inte frigivits i samband med att den amerikanske ambassadören
återkom till ambassaden. Med hänsyn till vad Johansson uppgivit i saken
och till vad eljest framkommit genom utredningen i ärendet låter jag
dock bero vid vad som förevarit beträffande förhör med de omhändertagna
och ifråga om själva kvarhållandet av dem, såvitt avser tiden från någon
gång mellan kl. 12.00—12.30 och fram till frigivandet av T., A. och Z.

B. och L. borde självfallet ha frigivits samtidigt med T., A. och Z. Som

framgått frigavs de först kl. 16.45 respektive 17.05. Oaktat B. och L. inte
förvarades på polisstationen i VD 1 utan på kvinnliga avdelningen på allmänna
häktet, var Johansson enligt då rådande ordning ansvarig för kvarhållandet
och frigivandet av dem. Jag vågar inte ha någon bestämd mening
i frågan om Johansson helt enkelt glömt bort B. och L. eller om han förlitat
sig på att annan personal svarade för hur länge dessa skulle kvarhållas. För
det sistnämnda talar vissa uppgifter som Johansson lämnat vid förhör som
hållits med honom i detta ärende. I allt fall måste anses att Johansson av
försummelse underlåtit att föranstalta om frigivning av B. och L. när han
vidtog motsvarande åtgärder med T., A. och Z. Genom denna försummelse
hgr Johansson enligt min mening gjort sig skyldig till tjänstefel jämlikt 20
kap. 4 § brottsbalken.

Jag anser vidare att Johansson gjort sig skyldig till tjänstefel enligt samma
lagrum också genom att han insatt och förvarat L. i arrest. Som framgått
var hon endast 15 år gammal vid omhändertagandet. Några förutsättningar
att förvara henne i arrest har uppenbarligen inte förelegat. (Se förutnämnda
föreskrifter av rikspolisstyrelsen i Allmänna meddelanden
1973:29 s. 9.) Utredningen får anses visa att Johansson av försummelse
underlåtit att kontrollera L:s ålder med påföljd att han inte insett att hon ej
borde insättas och förvaras i arrest. I den mån det varit erforderligt att
kvarhålla L. hade det fått ordnas på annat sätt än genom att förvara henne i
arrest.

Beträffande de fyra andra omhändertagna har jag med hänsyn till omständigheterna
inte funnit anledning att framföra någon särskild kritik mot
att de förvarats i arrest.

Såsom framgår av det föregående har jag funnit att Johansson av försummelse
gjort sig skyldig till tjänstefel i två avseenden beträffande L. och

B. Johanssons försummelser har lett till att L. insatts och under cirka fem
timmar förvarats i arrest i strid med rikspolisstyrelsens nyssnämnda föreskrifter
samt till att B. och L. inte frigivits samtidigt med T., A. och Z. utan
kvarhållits till kl. 16.45 respektive 17.05 utan att skäl därtill förelegat.

Det finns givetvis inte någon som helst orsak att bagatellisera Johanssons
försumlighet. Tvärtom förekommer anledning att se allvarligt på denna
med hänsyn till de följder den fått. Samtidigt anser jag det dock påkallat
att beakta följande omständigheter.

Biträdande vakthavande befäl på polisstationen i ett vaktdistrikt av VD
l:s storlek har som regel en omfattande och krävande arbetsbörda. Bl. a.
ankommer det på honom att — förutom vitt skilda uppgifter av ganska rutinbetonad
karaktär - fatta en mångfald beslut av ingripande natur, oftast
under tidspress, och att ha ansvaret för ett merendels stort antal frihetsberövade.
Jag har i samband med inspektion i Stockholms polisdistrikt under
innevarande år haft tillfälle att följa verksamheten i VD I. Enligt min mening
är arbetsförhållandena för just biträdande vakthavande befäl där sådana
att det inte torde gå att helt undvika s. k. olycksfall i arbetet. Det är

dock ytterst beklagligt att enskilda till följd härav kan komma att drabbas
mer eller mindre hårt.

Det ligger vidare i sakens natur att misstag lätt kan förekomma med ett
system där ett hårt ansträngt befäl på en polisstation i ett vaktdistrikt skall
svara för kvarhållande och frigivning av kvinnliga omhändertagna som förvaras
pä allmänna häktet. Ett sådant system är ju också otillfredsställande
från den synpunkten att befälet måste ha mycket små möjligheter att fortlöpande
pröva om det föreligger förutsättningar för frigivning av en sålunda
omhändertagen. Dessbättre har detta system avskaffats. Numera gäller
den ordningen att vakthavande kriminalinspektör i den s. k. kriminaljouren
skall ansvara för den fortsatta förvaringen av kvinnliga omhändertagna
som efter beslut av biträdande vakthavande befäl i ett vaktdistrikt placerats
på allmänna häktet. Detta befäl har sålunda inte längre samma ansvar
som tidigare för dessa omhändertagna. (Se A-order nr 766. utfärdad den 28
november 1974 av polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt.)

Med det anförda har jag velat visa under vilka förhållanden Johansson
haft att arbeta och vari hans försumlighet troligtvis haft sin grund. Enligt
min mening saknas anledning antaga att försumligheten bottnat i ren nonchalans
hos Johansson utan något direkt samband med hans arbetssituation.
Betydligt mer sannolikt är att försumligheten bestått i en, låt vara
oförlåtlig glömska som helt eller delvis berott på att arbetsläget varit mycket
ansträngt för Johansson.

Som framgått av advokaten Wahlquists yttrande har Johansson medgivit
de försummelser som han enligt min mening ådagalagt.

Vid en samlad bedömning, där jag huvudsakligen vägt Johanssons försummelser
och följderna av dessa mot de omständigheter som kan räknas
som mildrande för Johansson och mot hans medgivande av försummelserna
ifråga, har jag, ehuru med ganska stor tvekan, ansett mig kunna avstå
från att väcka åtal mot Johansson. Jag har ej heller funnit skäl till annan åtgärd
mot Johansson på grund av hans försumlighet. På grund härav låter
jag bero vid gjorda anmärkningar mot honom.

Svetsaren E. C. greps den 11 oktober 1974 av polis på sin arbetsplats i
Höganäs för fylleri på enskilt område. Under avförandet från arbetsplatsen
användes s. k. handkedja. Det har uppgivits, att E. C. härvid ådragit sig en
nervskada i ena handleden.

I två till JO i november 1974 inkomna skrivelser begärdes under hänvisningar
till artiklar i dagspressen att JO skulle utreda vad som sålunda förevarit
och besvara vissa frågor angående polismans befogenheter.

Länspolischefen i Malmöhus län avgav efter remiss yttrande, vartill -förutom arrestantblad - bl. a. fogades, dels ett av polisstyrelsen i Helsingborgs
polisdistrikt avgivet yttrande, dels ock protokoll över förhör hållna

med E. C. och polisassistenten Nils-Gösta Lundgren, vilken företog ingripandet.

Under hand inhämtades härjämte vissa kompletterande upplysningar
från Lundgren.

E. C. uppgav i huvudsak följande. Under kvällen den 10 oktober 1974
förtärde han tillsammans med två kamrater en helbutelj starksprit och några
flaskor öl. Påföljande morgon drack han vid sju-tiden en flaska öl och
under förmiddagen ytterligare någon flaska. Han kände sig påverkad av
den förtärda alkoholen. Han arbetade vid tillfället på 25 meters höjd. Efter
en dispyt med en förman i anledning av att E. C. ej fått de regnkläder han
begärt, yttrade förmannen att E. C. skulle ”få på käften” om han inte gick
därifrån. Under lunchpausen hade Lundgren kommit till platsen. Lundgren
uppmanade E. C. att ”följa med honom därifrån”. Då E. C. vägrade,
tog Lundgren omedelbart upp ett handfängsel, lade det om E. C:s ena
handled och vred till. Det gjorde mycket ont i handleden. E. C. fördes till
en polisbil och placerades i baksätet. Polisbilen kördes till polisstationen
av en av E. C:s förmän. Under färden satt Lundgren bredvid E. C. och
behöll handfängslet kring hans handled. Under införandet till polisstationen
kände han en kraftig smärta i handleden. Sedan handfängslet avlägsnats
inne på polisstationen, försvann smärtan. Efter sju timmar försattes
E. C. på fri fot. Några dagar senare fick han värk i handleden och vid läkarundersökning
befanns att en nerv var skadad.

Lundgren uppgav i huvudsak följande. Vid lunchtid kallades han per telefon
till en arbetsplats i Höganäs för att avhysa E. C., vilken uppgavs vara
berusad och i sitt tillstånd utgöra en påtaglig fara för sig själv och sina arbetskamrater.
Ytterligare polispersonal fanns ej att tillgå, varför Lundgren
ensam begav sig till arbetsplatsen i fråga. Härvid upplystes, att arbetsledarnaoch
arbetskamraterna förgäves hade sökt förmå E. C., som arbetade
på hög höjd, att lämna arbetsplatsen. E. C. satt vid Lundgrens ankomst i
en arbetsbod. Han skrek, svor, spottade och fräste och föreföll vara kraftigt
berusad. E. C. kallade Lundgren ”nazistdjävul" m. m. och uttalade,
att han skulle slå Lundgren "sönder och samman” om denne närmade sig.
Plötsligt rusade E. C. upp och tilldelade Lundgren ett slag mot ena axeln.
Såväl Lundgren som E. C. föll därvid omkull på golvet. E. C. tog nu tag
om Lundgrens testiklar och knep till. Detta gjorde mycket ont. Samtidigt
spottade E. C. Lundgren ett flertal gånger i ansiktet. Lundgren belade nu

E. C. med handfängsel — en s. k. handkedja - åtta-tio cm ovan handleden.
Uppenbarligen på grund av den smärta kedjan orsakade, upphörde E.

C. med sitt motstånd men fortsatte att missfirma Lundgren. Då E. C. fördes
till polisbilen, började han på nytt att göra motstånd, varför Lundgren
måste ”draga åt” kedjan något. En av E. C:s förmän förde bilen till polisstationen.
Under färden lät Lundgren handfängslet hänga löst på E. C:s
vänstra arm. E. C. spottade upprepade gånger på Lundgren och försökte
vidare att sparka och ”skalla” honom. Under införandet till polisstationen

tvingades Lundgren återigen att ”draga åt” kedjan. Inne i arresten hotade

E. C. att mörda Lundgren, hans hustru och hans barn. Ytterligare polispersonal
fanns fortfarande ej tillgänglig och Lundgren bedömde att han ej
ensam skulle kunna avvisitera E. C. Lundgren lade därför ner E. C. på golvet
och bytte kedjan mot handbojor, vilka regelmässigt ej förorsakar någon
smärta. Efter någon minut anlände två polismän, varefter de omedelbart
tog av handbojorna och avvisiterade E. C. Denne var ytterst uppretad och
bankade och slog under flera timmar i det närmaste oavbrutet mot celldörren
med sina knytnävar. Det kan antagas, att E. C. härunder ådragit sig
skadan i handleden. — Lundgren har ej för avsikt att rapportera E. C. för
våldsamt motstånd m. m.

Länspolischefen i Malmöhus län Christer Horn af Rantzien anförde i sitt
yttrartde följande.

Utredningen ger enligt min uppfattning klart vid handen att E. C. ej blivit
omhändertagen med stöd av lagen om tillfälligt omhändertagande utan
att omhändertagandet skett för fylleri på enskilt område. Han kvarhölls i
förvaringsarrest i 5 timmar och 45 minuter.

Vid omhändertagandet synes E. C. ha gjort ett sådant motstånd, att vederbörande
polisman varit tvungen att använda handkedja för att kunna
föra E. C. från platsen. Det kan inte uteslutas, att E. C. ådragit sig skadan
i vänstra handleden i samband härmed. Uppkomsten av sådan skada kan
inte förutses vid användande av handkedja.

Någon anmärkning synes inte kunna riktas mot de åtgärder som vidtagits
av befattningshavare vid arbetsgruppen i Höganäs. Helsingborgs polisdistrikt.

Enligt ifrågavarande arrestantblad omhändertogs E. C. för fylleri på enskild
plats. Vidare antecknades, att tydlig spritlukt kunde förmärkas från
hans andedräkt vid införandet på polisstationen och att han var ”bråkig,
högljudd och hotande”. Beträffande graden av alkoholpåverkan ansågs
han vara ”berusad”. E. C. insattes i arrest den 11 oktober 1974 kl. 12.45
och försattes på fri fot samma dag kl. 18.30.

Till länspolischefens yttrande fogades också en av E. C:s arbetskamrater
undertecknad skrift, vari bl. a. uttalades, att man stödde företagets åtgärd
att kalla polis till arbetsplatsen.

Vid ärendets avgörande den 26 augusti 1975 anförde JO Thyresson följande.

Allmänna regler om polismans maktbefogenheter är givna i polisinstruktionen
(PI). I 16 8 PI anges att polisman vid verkställande av tjänsteåtgärd
inte får använda strängare medel än förhållandena kräver samt att han i
första hand bör söka vinna rättelse genom upplysningar och anmaningar.
Våld får sålunda tillgripas endast när tjänsteuppgiften ej kan lösas på annat

sätt. Om våld tillgripes skall den lindrigaste form som kan leda till det avsedda
resultatet användas. Våld får ej brukas längre än som är oundgängligen
nödvändigt.

De grundläggande bestämmelserna om polismans befogenhet att bruka
våld återfinns i 24 kap. 2 § brottsbalken. Enligt första stycket i detta lagrum
må polisman, som skall verkställa tjänsteåtgärd, om han mötes eller angripes
med våld eller hot om våld, för åtgärdens genomförande bruka det våld
som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Enligt andra
stycket i samma lagrum må samma mått av våld även brukas bl. a. om någon
som skall häktas, anhållas eller eljest berövas friheten söker undkomma
eller hindra den som äger verkställa åtgärden.

Lundgren har vid sitt ingripande uppenbarligen tillämpat 2 § PI och ej -såsom bl. a. i tidningspressen gjorts gällande — 3 § lagen om tillfälligt omhändertagande
(LTO).

Med hänsyn till den uppmärksamhet saken rönt, finner jag emellertid anledning
att något uppehålla mig vid spörsmålet huruvida laglig grund i och
för sig förelegat för tillämpning av sistnämna lagrum.1

Enligt första punkten i detta lagrum skall polisman, om det är nödvändigt
för att upprätthålla allmän ordning, omhändertaga den som genom sitt
uppträdande stör ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Omhändertagandet
skall enligt andra punkten i lagrummet även ske när det
fordras för att avvärja straffbelagd handling.

En motsvarande bestämmelse om denna av ålder polisman tillkommande
befogenhet att verkställa omhändertagande fanns intagen i 1972 års PI
(17 §). När bestämmelsen den 1 oktober 1973, efter förslag av den s.k.
brottskommissionen, överfördes från PI till en särskild lag, underströks i
lagens förarbeten att någon ändring i sak ej avsågs.

Omhändertaganden enligt första punkten 3 § LTO till skydd för den allmänna
ordningen kan i princip endast ske på allmän plats. Bestämmelsen
får emellertid även anses tillämplig på vissa — ej straffbelagda — ordningsstömingar
som är att hänföra till platser som, ehuru enskilda, frekventeras
av en vidare krets människor. Om sålunda en berusad anträffas t. ex. i en
trappuppgång till ett större hyreshus och hyresvärd eller hyresgäst påfordrar
hans avlägsnande därifrån bör förevarande bestämmelse kunna åberopas
om den berusade stör ordningen. Däremot kan ej komma i fråga att i
ordningsfrämjande syfte taga någon om hand på en plats, dit endast en begränsad
personkrets har tillträde, t. ex. en lägenhet eller — såsom nu är i
fråga - en byggarbetsplats. Vad gäller omhändertaganden enligt andra
punkten i 3 § LTO till förebyggande av straffbelagda gärningar däremot,
föreligger ej någon begränsning, med avseende å vare sig platsen för omhändertagandet
eller gärningens svårhet.

Av utredningen i ärendet framgår att överhängande fara förelåg för att

1 Spörsmålet debatterat i riksdagen, se Riksdagens protokoll 1974: 130 s. 17.

E. C., som arbetade i byggnadsställningar högt ovan marken, skulle göra
sig skyldig till i vart fall skadegörelse eller vållande av kroppsskada, alltså
straffbelagd gärning. Vid angivet förhållande och då rättelse ej stod att vinna
genom anmaningar, hade E. C. i och för sig kunnat omhändertagas med
stöd av andra punkten i 3 § LTO.

Såsom anförts har Lundgren vid sitt ingripande mot E. C. uppenbarligen
tillämpat 2 § PI. Enligt detta stadgande åligger det polisen att upprätthålla
allmän ordning och säkerhet och därvid bl. a. hindra att den allmänna ordningen
och säkerheten störes genom brott eller på annat sätt. Vidare har
polisen enligt samma stadgande att vidtaga erforderliga åtgärder när den
allmänna ordningen och säkerheten kränkts på annat sätt än genom brott
och i övrigt lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp.

Av allmänna tolkningsprinciper torde få anses framgå, att polisens på 2 §
PI generellt grundade ingreppsrätt upphör att gälla eller inskränkes när en
bestämmelse i en specialförfattning — såsom 3 § LTO — berör ett skyddsintresse,
t. ex. allmän ordning, som formellt omfattas av 2 § PI. Av det sagda
skulle följa att omhändertagande enligt 2 § PI kan ske om det endast syftar
till att lämna någon skydd eller hjälp, t. ex. när någon - på enskild eller
allmän plats - anträffas i sådan grad påverkad av alkohol eller narkotika
att det bedömes lämpligt att han kommer under vård eller uppsikt.

Förebragd utredning ger tveklöst vid handen att E. C. i sitt alkoholpåverkade
tillstånd utgjorde en uppenbar fara för sig själv och sina arbetskamrater.
Lundgren har sålunda haft laglig grund för att med stöd av 2 § PI omhändertaga
E. C.

Med hänsyn till graden av det våld med vilket E. C. mötte Lundgrens
ingripande, kan någon kritik ej riktas mot Lundgren vare sig för att han beläde
E. C. med handfängsel - s. k. handkedja - eller för att han införde E.

C. till polisstationen med sådant fängsel.

Lundgren får vidare anses ha haft grundad anledning till sitt antagande
att han ej ensam skulle kunna avvisitera E. C. Mot bakgrund härav kan ej
heller Lundgrens åtgärd att i arresten belägga E. C. med handbojor och låta
honom ha kvar dessa under någon minut i avvaktan på hjälp av andra
polismän för avvisiteringen föranleda någon anmärkning från min sida.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det våld Lundgren använt till
lösande av sin tjänsteuppgift ej pågått under längre tid än som varit oundgängligen
nödvändigt eller gått utöver vad som med hänsyn till omständigheterna
kan anses försvarligt.

Till besvarande av frågor som framställts må nämnas, att fylleri på enskild
plats ej är belagt med straff och att anledningen till att E. C. ej lagförts
för vad han i övrigt låtit sig komma till last är att Lundgren ansett sig
kunna underlåta att rapportera honom. Övriga frågor som SSU-föreningen
framställt är — i den mån de ej besvarats i det föregående - allmänt hållna
och avser rent hypotetiska situationer, varför de endast föranleder det uttalandet
att den polisman som — av privatperson eller annan - anmodats

6 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

att företaga ett ingripande givetvis har att självständigt pröva huruvida omständigheterna
är sådana att ett ingripande bör ske.

Polisförhör med barn under 15 år

I ett ärende angående polisförhör med barn under 15 år uttalade JO Thyresson
den 8 juli 1975 bl. a. följande.

Har lagstridig gärning blivit begången av barn under 15 år, kan straffrättslig
påföljd för gärningen ej ådömas. Eftersom en förutsättning för att
förundersökning skall inledas är att anledning förekommer att brott som
hör under allmänt åtal förövats, saknas i regel från straffprocessuell synpunkt
anledning att. då gärningsmannen är ett minderårigt barn. med barnet
hålla förhör, som ledes av polis eller åklagare. Med mindre särskilda
skäl föreligger skall således lagstridiga gärningar av icke straffmyndiga
barn över huvud taget icke böra föranleda polisförhör med sådana barn.
För handläggningen av dylika fall ankommer det i stället på vederbörande
barnavårdsnämnd (social centralnämnd) att verka.

Såsom framgår av 93 § bamavårdslagen har myndigheter, vilkas verksamhet
berör barnavården, samt befattningshavare hos sådana myndigheter
att ofördröjligen till barnavårdsnämnd anmäla sådant som de i sin verksamhet
erhållit kännedom om av beskaffenhet att föranleda nämndens ingripande.
Till följd av tillämpning av denna bestämmelse kommer således
barnavårdsnämnd (social centralnämnd) att från polisen erhålla underrättelser.
som kan föranleda nämnden att företa utredning och eventuellt vidta
åtgärder enligt barnavårdslagen.

Ehuru således utredning rörande barn under 15 år huvudsakligen kommer
att äga rum inom barnavårdsnämndens verksamhet har polisen dock
viss befogenhet att hålla förhör med barn, som är under 15 år. Det gäller
när förhör inte kan eller lämpligen inte bör hållas av barnavårdsnämnd.
Har straffmyndig medverkat i brottslighet kan det sålunda vara nödvändigt
att höra barn under 15 årom dess gärning för att kunna bedöma den äldres
brottslighet. Även i vissa andra fall, då det är av särskild vikt att erhålla
uppgifter av barnet angående gärningen och dessa uppgifter ej lämpligen
kan erhållas på annat sätt än genom förhör med barnet, kan det erfordras
att polisförhör äger rum med barn, som ej fyllt 15 år. Som exempel — hämtat
ur förarbetena till förundersökningskungörelsen — kan nämnas att det
när minderårig bragt annan om livet eller vållat brandskada kan vara av
stor vikt att erhålla närmare kännedom om hur gärningen utförts för att
kunna fastställa dödsorsaken eller brandens uppkomst och vidare förlopp,
enär detta i sin tur kan vara avgörande för bedömandet av vissa försäkringsfrågor.

Avgränsningen av polismyndighetens befogenheter i nu nämnda hänseenden
har kommit till uttryck i 15 § första stycket förundersökningskungörelsen.
vari föreskrives att om det förekommer anledning antaga att
brottslig gärning blivit begången av barn som ej fyllt femton år. förhör ej
må hållas med barnet annat än för att utröna, huruvida någon som uppnått
nämnda ålder är delaktig, eller för att efterforska gods som åtkommits genom
brottet eller om det eljest är av särskild vikt att erhålla uppgifter av
barnet angående gärningen samt dessa uppgifter ej lämpligen kan erhållas
på annat sätt än genom förhör med barnet. Sådana förhör får - enligt andra
stycket samma bestämmelse - ej hållas utan särskilt medgivande därtill
av undersökningsledaren.

1 övrigt gäller för dessa förhör, har det uttryckts i förarbetena, att förhören
bör hållas i den ordning som är föreskriven för förhör under förundersökning.
dvs. enligt 23 kap. rättegångsbalken (RB), och att dessutom givetvis
de allmänna föreskrifterna angående tillvägagångssättet vid förhör med
barn. dvs. 16—19 §§ förundersökningskungörelsen. skall tillämpas.

Vad nu sagts om polisförhör med barn under 15 år har avsett ett mera
fullständigt utfrågande rörande de närmare omständigheterna vid den lagstridiga
gärningen och motiven därtill samt därjämte inhämtande av uppgifter
rörande den felandes personliga förhållanden. Det är, uttalades det i
förarbetena till förundersökningskungörelsen. denna mera ingående utredning
som det bör ankomma på barnavårdsnämnden att verkställa. Att i undantagsfall
förhörsverksamheten får bedrivas av polismyndighet också i
vissa sådana fall har nyss nämnts. I övrigt har polismyndighet således inte
befogenhet att hålla mera fullständigt polisförhör med barn under 15 år.

Bestämmelserna i första och andra styckena 15 § förundersökningskungörelsen
skall emellertid - enligt tredje stycket samma författningsrum
- ej utgöra hinder för att i annat fall till barnet rikta fråga som oundgängligen
erfordras för att utröna om barnet begått gärningen. Av förarbetena till
förundersökningskungörelsen framgår att denna bestämmelse motiverats
bl. a. med att det i ett remissvar i författningsärendet framhållits att under
spaningsverksamhet kan uppkomma behov av att till barnet ställa frågor
för att få konstaterat, om barnet begått den ifrågavarande gärningen. Något
förbud för polisen att verkställa förhör av sådan art - som regelmässigt
kunde göras mycket kortfattat - borde, uttalades det i förarbetena, uppenbarligen
ej uppställas. Ett fall, då bestämmelsen skulle tillämpas, har — av
en sakkunnig i författningsarbetet - ansetts vara det, då barn anträffades
på brottsplatsen. I det nämnda remissvaret upptogs eljest det fallet att då
det vid efterspaning av gärningsmannen framkom att denne var under 15
år, barnet vanligtvis uppsöktes i bostaden av vederbörande kriminalpolisman
eller polissyster och i närvaro av barnets föräldrar eller målsman hördes
upplysningsvis och endast i sådan omfattning att det kunde fastslås, att
barnet haft med brottet att skaffa. 1 departementsbehandlingen av förslaget
till förundersökningskungörelsen upptogs att det lämpligen borde före -

skrivas, att förhöret skall begränsas till vad som är oundgängligen nödvändigt
för uppnående av angivna syfte.

Av de gjorda uttalandena torde framgå att dylika kortfattade förhör får
begagnas i syfte att underlätta spaningsverksamheten hos polisen, dvs. ge
ett underlag för bedömningen huruvida spaningsverksamheten kan avbrytas
eller skall fortsätta. Däremot torde syftet med bestämmelsen om dylika
förhör inte i första hand vara att, ehuru det resultatet ofta torde följa, få
fastställt någon straffrättslig kvalificering av gärningens lagstridighet eller
av den underåriges gärningsmannaskap. De närmare omständigheterna
kring gärningen, framför allt de sociala förhållandena men också den unges
medverkan i själva gärningen, skall i stället utredas av vederbörande barnavårdsnämnd.

Enligt 16 § förundersökningskungöreisen skall förhörsledaren, om förhör
skall hållas med barn under femton år i anledning av lagstridig gärning
av barnet, där hinder ej möter, underrätta barnavårdsnämnden därom. Underrättelse
bör om möjligt lämnas i så god tid att nämnden kan genom ombud
närvara vid förhöret. Bestämmelsen torde avse sådana mera omfattande
förhör som enligt 15 § första stycket förundersökningskungöreisen undantagsvis
kan äga rum med barn under femton år. I förarbetena till kungörelsen
beskrives nämligen det läget att polisen jämlikt bamavårdslagen redan
gjort anmälan till barnavårdsnämnden med anledning av vunnen kännedom
om förhållanden som bör föranleda nämndens ingripande och det
uttalas att en sådan anmälan uppenbarligen inte är tillräcklig om den lagstridiga
gärningen föranleder ytterligare åtgärder från åklagarens eller polismyndighetens
sida. Barnavårdsnämnden borde då, uttalades det. bli i
tillfälle att följa de vidare åtgärderna dels för att tillvarata barnets intresse
och dels för att från början kunna delta i utredningen och erhålla kännedom
om vad som därvid framkommer om barnet och dess förhållanden,
varigenom man kunde undgå att senare bli tvungen att anställa kompletterande
utredningar genom nämndens försorg. Vidare möjliggjordes härigenom
ett snabbt ingripande från nämndens sida, där sådant var erforderligt.

Av 18 § förundersökningskungöreisen framgår att förhör med barn bör
hållas av person med särskild fallenhet för uppgiften. I förarbetena till förundersökningskungöreisen
diskuterades möjligheten att införa föreskrift
om vem som borde leda förhör med barn och det uttalades bl. a. att det endast
i de större städerna förekom att barnavårdsnämnderna hade tillgång
till bampsykologiskt utbildad personal. Det ansågs inte möjligt att föreskriva
såsom allmän regel att sakkunnig skulle vara närvarande vid eller medverka
vid alla straffprocessuella förhör med barn. Rörande underrättelse
till barnavårdsnämnd uttalades att sådan underrättelse också hade till uppgift
att, där så kunde ske, tillförsäkra förhörsledaren sakkunnigt bistånd.

Även om det således av förarbetena till förundersökningskungöreisen
inte kan anses framgå att bestämmelsen i 17 § i kungörelsen om underrättelseskyldighet
i förhållande till barnavårdsnämnd också skulle avse de

kortfattade förhör som avses med bestämmelsen i 15 § tredje stycket kungörelsen
torde det dock ofta vara lämpligt, om detta låter sig arrangeras,
att personal från barnavårdsnämnden deltar. De fall, där detta främst skulle
förekomma, är de där utfrågningen äger rum vid tillfälle, som i förväg
planerats, t. ex. vid besök i barnets hem eller när barnet utfrågas på polisstationen.
Personalen från barnavårdsnämnden kan i sådana fall, förutom
att vara närvarande vid förhöret, lämna värdefullt bistånd genom att t. ex.
ordna för barnet i praktiskt hänseende och, om så erfordras, träda i kontakt
med föräldrar eller lärare. Överhuvudtaget gäller att vid förhör med
barn det hela skall försiggå utan någon dramatik och barnavårdsnämndens
personal har därvid enligt min mening en stor uppgift i att klara av många
känsliga frågor som berör inte bara direkt barnet utan också omvärldens
attityder. Framför allt gäller att man av hänsyn till barnet och dess personlighetsutveckling
på allt sätt söker åstadkomma att förhörsverksamheten
och omständigheterna kring denna inte medför - som det uttrycks i 17 §
förundersökningskungörelsen - fara för att barnet tager skada därav. För
tillgodoseende härav gäller att samtliga de, som i egenskap av personal hos
de myndigheter, som blir inkopplade på en förhörsverksamhet med barn,
gemensamt strävar efter att finna lämpliga lösningar för verksamheten.
Det är självfallet polismyndigheten som har det yttersta ansvaret för och
bestämmanderätten rörande formerna för förhörsverksamheten.

När det gäller skolbarn må nämnas att det i förarbetena till förundersökningskungörelsen
fanns ett förslag om att, när skäl därtill förekom, underrättelse
om förhör med elev vid skola skulle, förutom till barnavårdsnämnden.
ske till rektor, överlärare eller föreståndare för skolinrättningen. Förslaget,
som motiverades med framför allt att det vid förhöret kunde framkomma
omständigheter som borde föranleda stödjande eller tillrättaläggande
åtgärder, ledde inte till någon föreskrift i kungörelsen. Mot förslaget
anförde advokatsamfundets styrelse (TSA 1947 s. 305 f) bl. a. att innan förhör
hållits, man ofta inte visste, om barnet verkligen begått det påstådda
brottet och att man ej heller i övrigt kände de närmare omständigheterna.
Att på detta stadium underrätta skolledningen var enligt styrelsens mening
olämpligt. Det kunde, anförde styrelsen, hända att undersökningen ej föranledde
samhällsingripande och hade då saken det oaktat bragts till skolans
kännedom, var det inte uteslutet att därav kunde för barnet följa skada.
som bort undvikas. Ifall omständigheter framkom, som skolans ledning
borde underrättas om, var det enligt styrelsens mening väl tillräckligt att
detta skedde sedan dessa omständigheter verkligen framkommit.

Mot bakgrund av vad sålunda framgår ur förarbetena till förundersökningskungörelsen
torde få anses gälla att polisen inte regelmässigt bör och
än mindre har skyldighet att underrätta skolledningen om att skolelev
misstänks för brottsligt handlande eller eljest skall underkastas förhör av
polisen. Det är också angeläget att sådan skolelev inte onödigtvis blir utsatt
för andra elevers uppmärksamhet på grund av polisens förhörsverk -

samhet. Förhör bör därför i princip inte anställas i skola och inte heller bör
hämtning ske i skolan eller kallelse äga rum med inblandning av skolpersonal.
Som regel torde det inte heller möta svårigheter att hålla förhör på annan
plats än i skola och även i övrigt undvika att låta förhörsverksamheten
ingripa i elevens skolsituation. I de flesta fall torde förhör säkerligen kunna
hållas i skolelevens hem och annars hos polisen. Skulle det emellertid bli
nödvändigt - t. ex. om saken brådskar - att nå kontakt med elev under
femton år i skolmiljön eller t. o. m. att hålla förhör i skolan finns enligt min
mening också utrymme för att, om detta kan ordnas, underrättelsen till
skolledningen, som eljest får lämnas av polisen, ombesörjes av personal
hos vederbörande barnavårdsnämnd, eftersom det ju blir nämnden som i
förekommande fall har att göra erforderliga bedömningar i fråga om åtgärder
med anledning av lagstridig handling av barnet.

Beträffande underrättelse till barns föräldrar om polisförhör med barn
gäller enligt RB 23: 10 tredje stycket att, ifall den som höres är under femton
år, den som har vårdnaden om barnet bör vara närvarande vid förhöret.
om det kan ske utan men för utredningen. 1 en departementspromemoria
i författningsärendet rörande förundersökningskungörelsen uttalades
följande.

I regel torde förhör med barn, åtminstone då barnet är under pubertetsåldern,
underlättas om någon av barnets föräldrar eller annan nära anhörig
är närvarande. Därigenom åstadkommes lättare den atmosfär kring förhöret
som gör det möjligt för förhörsledaren att hos barnet väcka det förtroende
som är en viktig förutsättning för ett gott resultat av förhöret. Ej
alltför sällan kan emellertid läget i stället vara det att barnet om någon av
föräldrarna (eller annan närstående) är närvarande, drar sig för att tala så
fritt som det skulle ha gjort om det varit i enrum med förhörsledaren eller
om åtminstone ingen närstående kunnat höra barnets berättelse. Detta kan
gälla även om förhållandet mellan barnet och dess föräldrar är helt gott.
Stundom kan föräldrars närvaro vid förhör vara till olägenhet på annat
sätt. Många föräldrar kunna ej tänka sig att deras barn kunna ha gjort sig
skyldiga till någon orätt handling eller också vilja de till varje pris hindra
att sanningen kommer fram. De kunna då med allehanda inpass och frågor,
tillsägelser till barnen att tiga osv. störa förhöret. Andra kunna hindra förhöret
genom sin antipatiska inställning till barnet. Undersökningsledaren
har en mycket grannlaga uppgift, då det gäller att avgöra huruvida fader eller
moder eller annan nära anhörig skall utestängas från förhöret. Avgörandet
tillkommer honom enligt RB 23: 10 andra stycket. Han torde i regel böra
iaktta rätt stor försiktighet och icke förbjuda de anhöriga att vara närvarande
om det ej kan med ganska stor säkerhet sägas att deras närvaro skulle
vara till skada. Han kan i stället, om det sedermera under förhörets gång
skulle visa sig olägligt att ha dem närvarande, låta dem avträda. Hålles förhöret
med barn under 15 år, gäller stadgandet i 23: 10 tredje stycket att den
som har vårdnaden om barnet bör vara närvarande vid förhöret om det kan
ske utan men för utredningen. Har vårdnaden fråntagits föräldrarna, torde
förhållandena ofta vara sådana att deras närvaro vid förhöret är till föga
gagn. Kan det emellertid antagas att förhöret skulle på något sätt underlättas
genom föräldrarnas närvaro, får den omständigheten att de ej utöva

vårdnaden om barnet ej tillmätas någon avgörande betydelse. Undersökningsledaren
har här en diskretionär prövningsrätt.

De i departementspromemorian angivna synpunkterna på föräldrars närvaro
vid polisförhör med barn torde alltjämt äga giltighet. De förtjänar också
beaktande när det gäller frågan huruvida förhörsverksamheten bör bedrivas
i barnets hem eller annorstädes, t. ex. i polismyndighetens lokaler. 1
sistnämnda fråga får självfallet också beaktas de lokala betingelserna och
framför allt tillses att valet av förhörsplats inte medför att den unge — och
inte heller hans anhöriga - riskerar att utsättas för uppmärksamhet, som
kunnat undvikas om förhöret ägde rum annorstädes. Något generellt uttalande
om vilken plats som kan anses utgöra bästa förhörsplats kan uppenbarligen
inte göras utan det får ankomma på polisen att i varje enskilt fall ta
ståndpunkt härtill med beaktande av de olika omständigheter som föreligger.

Några närmare föreskrifter, anvisningar eller råd om huru det lämpligen
bör från polisens sida tillgå när underåriga utfrågas av polisen har inte lämnats
centralt från rikspolisstyrelsen. Med hänsyn härtill och till att avfattningen
av förundersökningskungörelsens och rättegångsbalkens hithörande
regler inte kan anses lämna all den ledning som synes erforderlig och
även med hänsyn till vad jag erfarit om innehållet i förekommande undervisningslitteratur
rörande underrättelser från polisens sida till barnavårdsnämnd,
”målsman, skola eller annan” finner jag det lämpligt att ge rikspolisstyrelsen
kännedom om de i ärendet aktualiserade frågeställningarna.
Enligt min mening synes behov föreligga av att råd och anvisningar på området
utges centralt och i samråd med socialstyrelsen och skolöverstyrelsen.
Jag överlämnar därför ett exemplar av beslutet till envar av styrelserna.

Felaktig avräkning av häktningstid

Vid ställföreträdande JO Wigelius inspektion av Borås tingsrätt
antecknades bl. a. följande.

M. anhölls den 26 februari 1973 och häktades den 2 mars 1973 såsom
misstänkt för grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning. Hon dömdes i
dom den 13 april 1973 för bl. a. detta brott till skyddstillsyn med anstaltsbehandling
och försattes på fri fot. I domen hade bl. a. antecknats det frihetsberövande
som föregått domen. Genom nåd beviljad den 14 juni 1973 erhöll
M. sedermera befrielse från anstaltsbehandlingen. M. häktades ånyo
den 21 februari 1974 och i dom den 13 mars 1974 (ordförande f. d. rådmannen
Ante Beck-Friis) dömdes hon med undanröjande av skyddstillsynen
enligt domen den 13 april 1973 till fängelse 10 månader. Fängelsestraffet

skulle anses verkställt i anstalt till en tid av 28 dagar, nämligen det antal
dagar hon varit berövad friheten i det senare målet.

Wigelius anförde: Föreskrifter om obligatorisk avräkning av straffprocessuella
frihetsberövanden infördes genom ändringar i 33 kap. 5-7 §§
BrB, som trädde i kraft den I april 1973. Enligt 5 § andra stycket skall om
skyddstillsyn undanröjes och det istället dömes till fängelse avräkning ske
beträffande frihetsberövande, som föregått domen på skyddstillsyn. Enligt
övergångsbestämmelser till den nya lagstiftningen gäller sistnämnda regel
- utom i visst fall - ej vid undanröjande av skyddstillsyn, som meddelats
före ikraftträdandet. Meddelas däremot skyddstillsynsdomen efter ikraftträdandet,
skall regeln tillämpas även om frihetsberövandet ligger före
ikraftträdandet (prop. 1972: Mös.61). Enligt det sagda har således i domen
bort förordnas att M. skulle få avräkna även de dagar, då hon varit berövad
friheten före domen på skyddstillsyn den 13 april 1973, nämligen 46
dagar.

Yttrande inhämtades från tingsrätten.

Beck-Friis vitsordade riktigheten av den gjorda anmärkningen och uppgav
att den felaktiga avräkningen berott på ett förbiseende.

Tingsrätten (borgmästaren Gudmund Ernulf) yttrade bl. a.

Det nu skedda bör ses som ett tillfälligt förbiseende, låt vara ett beklagligt
sådant. En bidragande förklaring kan vara att det var fråga om en tämligen
ny lagstiftning. För Beck-Friis del tillkommer den omständigheten att
han avgick med pension från sin rådmanstjänst redan med utgången av år
1972 men inträtt i tjänst som extra domare vid tillfällen då arbetsläget i
tingsrätten varit så ansträngt att de ordinäre ledamöterna icke medhunnit
göromålen.

Wigelius uttalade vid ärendets avgörande den 10 februari 1975 följande.

I enlighet med vad jag uttalat i inspektionsprotokollet borde tingsrätten i
domen den 13 mars 1974 ha förordnat om avräkning av de 46 dagar, under
vilka M. före domen den 13 april 1973 varit berövad friheten.

Ansvaret för den rätta tillämpningen av avräkningsreglerna har i första
hand åvilat Beck-Friis såsom tingsrättens ordförande. Det är av vikt att yttersta
noggrannhet iakttages vid all tillämpning av regler om frihetsberövanden.
Då det förelupna felet varit ägnat att leda till ett oriktigt frihetsberövande
finner jag därför att Beck-Friis genom underlåtenheten att i domen
1974 avräkna förenämnda 46 dagar gjort sig skyldig till tjänstefel.

Med hänsyn till de omständigheter, som anförts i tingsrättens yttrande,
anser jag mig dock kunna underlåta att väcka åtal. Beträffande Beck-Friis''
befattning med målet låter jag därför bero vid vad som förekommit i ärendet.

Enligt utdrag ur kriminalregistret började verkställigheten av straffet enligt
1974 års dom den 15 mars 1974. M. meddelades villkorlig frigivning den
19 september 1974 med en återstående strafftid av 2 månader 26 dagar.
Hon har därefter den 10 januari 1975 av Borås tingsrätt dömts för häleri.

begånget under prövotiden, till fängelse 3 månader, varvid den villkorligt
medgivna friheten förklarats förverkad. Fängelsestraffet skulle till en tid
av 22 dagar, motsvarande anhållnings- och häktningstid i det sista målet,
anses verkställt i anstalt. Domen har vunnit laga kraft och verkställigheten
påbörjades den I2januari 1975.

Att den anhållnings- och häktningstid, som föregått 1973 års dom. inte
avräknades i 1974 års dom torde innebära rättstillämpning, som uppenbart
strider mot lag. M. torde därför ha möjlighet att efter ansökan hos högsta
domstolen beviljas resning och ändring av 1974 års dom enligt 58 kap. 2 $
4. rättegångsbalken. Då emellertid sådan ansökan även kan göras av riksåklagaren
översänder jag ett exemplar av detta beslut till denne för kännedom.

Jag har inte funnit anledning att i detta ärende närmare utreda vilken inverkan
det felaktiga avräkningsbeslutet haft på verkställigheten av fängelsestraffet
beträffande bl. a. frågan om tidpunkten för villkorlig frigivning. I
den mån felaktigheten medfört skada för M. i det avseendet torde hon enligt
skadeståndslagen ha möjlighet att utfå ersättning från staten på grund
av fel vid myndighetsutövning. Jag företar dock i denna del ej annan åtgärd
än att M. erinras om möjligheten att - om beslutet upphävs och ändras -efter hänvändelse till justitiekanslern aktualisera sådant ersättningsanspråk.

Sedan M. med hänvisning till JO-anmärkningen hos regeringen anhållit,
att regeringen av nåd skulle förordna att det henne den 10 januari 1975
ådömda straffet till en tid av ytterligare 46 dagar skulle anses verkställt i
anstalt, biföll regeringen den 20 februari 1975 hennes ansökan härom.

Riksåklagaren meddelade därefter att han mot bakgrund av regeringens
beslut inte fann tillräckliga skäl att hos högsta domstolen ansöka om resning.

Behandling av häktad i IB-mälet

JO Thyresson meddelade den 12 september 1975 följande beslut med anledning
av klagomål från Jan Guillou och Sixten Arozenius.

Den 22 oktober 1973 grep polisen Jan Guillou som sedan den 19 oktober
var anhållen i sin frånvaro misstänkt för spioneri. Efter förlängning av anhållningstiden
förklarades Guillou den 9 november häktad av Stockholms
tingsrätt, trettonde avdelningen. Genom dom den 4 januari 1974 dömde
tingsrätten Guillou för spioneri till fängelse ett år med viss avräkning för
den tid denne varit berövad friheten i målet. Efter överklagande gjorde
Svea hovrätt genom dom den 14 mars 1974 vissa ändringar i tingsrättens
dom och nedsatte fängelsestraffet till tio månader samt föreskrev ytterligare
avräkning för häktningstid. Hovrätten beslöt även att försätta Guillou

på fri fot. Domen vann laga kraft, sedan högsta domstolen den 17 september
1974 ej funnit skäl att meddela Guillou prövningstillstånd.

Efter gripandet infördes Guillou samma dag till dåvarande allmänna häktet
i Stockholm och förvarades där fram till den 12 november 1973. Han
överfördes då till häktesavdelningen på fångvårdsanstalten å Långholmen,
där han hölls förvarad till dess han efter domstolsbeslut försattes på fri fot
den 14 mars 1974. Under anhållnings- och häktningstiden var Guillou naturligtvis
underkastad skilda inskränkningar i sin frihet. Guillou fick sålunda
bl. a. inte utan prövning avsända eller motta brev. Vid kontroll av Guillous
post gjordes flera beslag. Åklagaren förordnade även om husrannsakan
i Guillous cell på Långholmen.

I flera skrivelser hit klagade Guillou i fråga om den brevgranskning han
var utsatt för under anhållnings- och häktningstiden. Åklagaren hade förbjudit
Guillou att avsända vissa brev. Guillou uppgav vidare i en klagoskrivelse
att han haft sexton minuters förbud att inneha tidningar och radio
samt anförde att han fann åtgärden egenartad.

I klagomål av Sixten Arozenius, som i tidningarna läst att Guillou var
fullständigt isolerad och inte fick ta emot besök av sin fru. ställdes frågan
om försvaret för sådana extrema åtgärder och om de vilade på juridisk
grund.

Beträffande de brev Guillou av åklagare förbjudits avsända lämnas här
följande redogörelse.

Guillou klagade i skrivelser hit den 29 och 31 oktober 1973 över att
chefsåklagaren C. A. Robért ej för vidarebefordran godkänt ett brev daterat
den 25 oktober 1973 från Guillou till tidningen Aftonbladets chefredaktör
Gunnar Fredriksson. Brevet var bifogat den förstnämnda klagoskrivelsen.
Guillou, som uppgav att kriminalkommissarien K. E. Friberg lämnat
den motiveringen för åtgärden att Robért ”inte gillade tonen i brevet”,
ifrågasatte om de bestämmelser för brevcensur, vilka gav Robért rätt att
granska Guillous korrespondens och att eventuellt hindra vidarebefordrandet
därav, även kunde sägas omfatta rätt att göra ingrepp på grund av stilistiska
invändningar. Guillou anförde vidare i huvudsak följande. Det var
fullt begripligt och acceptabelt att brevcensur kom i bruk under omständigheter
som hans egna. Han hade också skriftligen godkänt förfarandet i sig.
Det var däremot djupt olustigt och förnedrande att en åklagare skulle kunna
utnyttja sin makt i detta avseende att efter fyra dagar låta meddela att
han stoppat ett brev därför att dess formella utformning inte fallit honom i
smaken. Guillou fann det självklart att Robért i detta fall överskridit sina
formella befogenheter. Guillou underställde JO ärendet, då saken syntes
ha principiell vikt.

Guillou klagade vidare i skrivelse den 10 december 1973 över att Robért
gjort censuringripande i fråga om ett odaterat brev från Guillou till Jan
Stolpe. Brevet var bifogat klagoskrivelsen. Guillou anförde härom följande.
Robérts motivering för ingreppet var att brevet innehöll smädliga ytt -

randen om utrikesminister Sven Andersson. Om detta var att säga att åtminstone
ett tjugotal större tidningar jämte Sveriges Radio-TV vid åtskilliga
tillfällen påpekat att utrikesministern ljugit. Det torde vara den påstått
smädade själv som har att avgöra sakfrågan i detta stycke. Vidare torde
det vara särskilt viktigt att påtala när ministrar ljuger. Guillou ansåg att
ingreppet inte syntes ha samband med censurreglema i hans och andra
fångars fall och ville att JO undersökte om Robért överskridit sina befogenheter
vad gällde censurrätten.

1 skrivelse den 8 januari 1974 klagade Guillou över att chefsåklagaren
Torsten Engelberth förbjudit vissa yttranden gjorda som skriftliga frågesvar
avsedda att ingå i en artikel i tidningen Lektyr. I skrivelsen lämnade
Guillou exempel på de ej godkända svaren från hans sida samt bemötte de
motiveringar som lämnats för ingreppen. Härutöver anförde Guillou bl. a.
följande. Han ville starkt ifrågasätta om den förhandscensur av tidningsmaterial
som Engelberth utövat kunde anses försvarlig. Guillou kunde inte
inse censuringrepp av detta slag som seriöst menade. Ingreppen hade karaktären
enbart av obstinata trakasserier. Guillou fann det angeläget att JO
uttalade sig.

Guillou klagade i skrivelse den 23 januari 1974 över att Robért låtit censurera
och beslagta de tre första sidorna till en artikel avsedd för tidningen
Dagens Nyheter. Artikeln bar rubriken ”Påståenden om IB och utrikes förhållanden"
och behandlade vissa av de påståenden om IB:s verksamhet
som tidigare publicerats i Folket i Bild/Kulturfront samt vad som enligt
Guillou från officiellt håll bl. a. bekräftats därom. I skrivelsen hit återgav
Guillou ordagrant den text som censurerats och beslagtagits av Robért.
Vissa delar av klagoskrivelsen hemligstämplades jämlikt 4 § sekretesslagen
(1937:249) enligt beslut av mig den 29 januari 1974. Guillou uppgav i
skrivelsen att Robért mot den beslagtagna och censurerade texten riktat
dessa anmärkningar:

a) texten röjer hemliga uppgifter och utgör spioneri.

b) texten röjer uppgifter angående den av Robért utförda undersökningen
kring IB:s brottsliga verksamhet som är hemlig och för vilken Guillou
har tystnadsplikt.

Rörande ifrågavarande anmärkningar anförde Guillou bl. a. följande.
Texten innehöll ingenting som inte var känt och ej heller någonting som inte
tidigare varit publicerat i svensk press eller blivit tillgängligt som offentlig
handling på JO-ämbetet. Det måste stå fullt klart att den censur som
Robért givit sig in på dels varit av okynneskaraktär och dels omöjligen
kunnat motiveras av en brottsrubricering som spioneri. - I klagoskrivelsen
uppgav Guillou vidare att åklagaren kommenderat polisen att utföra
husrannsakan i Guillous cell i syfte att beslagta kopia på den redan beslagtagna
texten. Guillou ifrågasatte starkt detta förfarande och gjorde gällande
att razzian varit av okynneskaraktär och således genomförts på bristande
grunder. - Guillou påtalade ävenledes att åklagaren i samband med

censureringen av artikeln beslagtagit skriftliga svar på intervjufrågor som
ställts av Dagens Nyheter med samma motivering. Guillou hävdade att det
var tjänstefel att motivera beslaget med spioneri. Guillou menade avslutningsvis
att Roberts ingrepp skett på felaktiga grunder.

Med anledning av innehållet i Guillous sålunda framförda klagomål beträffande
brevkontrollen infordrades yttranden från dels Robért och dels
Engelberth.

Robért anförde i sitt yttrande följande.

Beträffande Guillous skrift den 29 oktober 1973. Under tid Guillou varit
berövad sin frihet har hans post kontrollerats. Kontrollen har skett genom
vederbörande utredningspersonal i polisen, och jag har personligen tagit
befattning därmed endast för de fall att man ifrågasatt huruvida skriftliga
meddelanden till eller från Guillou skulle få vidarebefordras. Det i Guillous
skrift omnämnda brevet föredrogs för mig den 26 oktober 1973. varvid jag
beslöt att detsamma icke fick avsändas med hänvisning till att Guillou i
brevet omnämner och beskriver mig som en ”fifflande åklagare”. En befordran
av brevet till adressaten skulle enligt min uppfattning ha fått den
följden, att Guillou därigenom kommit att göra sig skyldig till förtalsbrott,
och jag fann det vara ett rimligt antagande, att lagstiftaren icke avsett att så
skulle kunna ske under medverkan av polis- och åklagarmyndighet eller
med godkännande av den ämbetsman mot vilken förtalsbrottet riktade sig.
Enligt 8 § lagen den 25 april 1958 om behandlingen av häktade och anhållna
m. fl. skall som villkor för rätten att avsända eller mottaga brev bland annat
gälla att ordning eller säkerhet därigenom icke äventyras. Vad som avses
med äventyrande av ordning och säkerhet är måhända icke helt klart,
men uppenbart bör uttrycket tolkas extensivt. Justitieombudsmannen synes
i beslut den 27 september 1971. dnr 208/70, ha givit uttryck åt samma
uppfattning. - Beträffande Guillous skrift den 31 oktober 1973. Givetvis är
jag helt likgiltig för den ton eller möjligen brist på ton som präglar Guillous
skrivsätt. Jag har därför ej heller gjort något uttalande, att jag ”tyckte inte
om tonen i brevet", utan jag har i stället klart angivit för de föredragande
polismännen kriminalkommissarierna Tage Lindgren och Thure Norberg,
att brevet skulle återlämnas till Guillou med det besked, som senare skriftligt
angivits i mitt brev av den 31 oktober 1973. Om vederbörande polisman
vid återlämnandet av brevet till Guillou därvid till äventyrs skulle ha använt
det uttryck, som Guillou lägger i min mun, känner jag icke till, och jag
har ej heller aktat nödigt verkställa någon utredning i saken. — Beträffande
Guillous skrift den 10 december 1973. Det är riktigt att jag efter föredragning
beslutat, att det av Guillou i klagoskriften omnämnda brevet icke fick
avsändas på grund av att detsamma innehöll smädliga uttalanden om utrikesministern
Sven Andersson. Som framgår av akten erhöll Guillou besked
härom - denna gång skriftligt — av kriminalkommissarie Norberg.
Stöd för mitt beslut utgör förut åberopade stadgande i 8 § lagen den 25 april
1958 om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. - Beträffande Guillous
skrift den 23 januari 1974. Jag, som tagit del av klagoskriften i dess
fullständiga skick (enär den ansetts hemlig), kunde konstatera att skriften
ordagrant överensstämde med texten i den beslagtagna handlingen, rubricerad
Påståenden om IB och utrikesförhållanden. Ett offentliggörande av
de censurerade uppgifterna skulle uppenbart ha kunnat medföra men för
rikets försvar, och en underlåtenhet från min sida att beslagtaga handling -

en skulle därför självklart ha inneburit en försummelse. I skrivelse till Svea
Hovrätt den 12 februari 1974 anmäldes beslaget och framställdes yrkande
att handlingen måtte förklaras förverkad jämlikt 36 kap 3 § brottsbalken. I
dom den 14 mars 1974 biföll hovrätten mitt yrkande härom liksom även
mitt yrkande om förverkande av visst annat skriftligt material avsett att
tillställas journalisten Gudrun Ryman i Dagens Nyheter. I samma skrivelse
anmälde jag beslag av ett brev från Guillou till Gudrun Ryman dagtecknat
den 18 januari 1974. och åberopade detsamma som bevisning till styrkande
av Guillous uppsåt att skada rikets försvar. 1 domen förklarade, hovrätten
att detta beslag liksom övriga beslag skall bestå till dess lagakraftägande
dom föreligger. Guillou har visserligen icke funnit lämpligt att framställa
klagomål över att brevet beslagtagits men med hänsyn till dess nära samband
med den handling, som klagoskriften avser, bifogar jag för kännedom
och den åtgärd som eventuellt därav kan föranledas en fotostatkopia av
brevet. Som framgår av detsamma förutser Guillou möjligheten av att sammanställningen.
dvs. den aktuella beslagtagna handlingen, genom censurens
ingripande icke skulle få avsändas, för vilken händelse han uppmanar
adressaten att uppsöka JO och där kräva att få taga del av en anmälan, i
vilken Guillou ”i tur och ordning skriver ut de ord eller passager som censurerats”.
Efter mitt beslut om beslag handlade även Guillou i överensstämmelse
härmed och avlät till JO sin klagoskrift, som enligt vad ovan
framhållits överensstämde med texten i den beslagtagna handlingen. Den
omständigheten att även klagoskriften således måste anses hemlig jämlikt
4 § sekretesslagen - och icke enbart jämlikt 10 § - kunde emellertid förhindra
ett utlämnande till adressaten och allmänheten. - I klagoskriften s
5-6 påtalar även Guillou att jag ”i samma försändelse” även skulle ha beslagtagit
Guillous skriftliga svar på ett antal intervjufrågor, vilka rimligen
icke kunde ha inneburit något brott i sekretesshänseende. Guillou misstar
sig. Som framgår av beslagsprotokoll avseende beslagstillfället den 22 januari
1974 (vilket närslutits yttrandet) beslagtogs endast brevet och sammanställningen.
Säkerhetspolisen har på min förfrågan meddelat att skriften
med svaren på intervjufrågorna efter viss fördröjning vidarebefordrats
till adressaten.

Guillou bereddes tillfälle att bemöta Roberts yttrande med påminnelser,
men lät sig ej avhöra.

Engelberth anförde i sitt yttrande hit följande.

Vederbörande journalist hos veckotidningen var synnerligen angelägen
att få kontakt med Guillou och att få sin artikel så snart som möjligt. För
att tillmötesgå honom och Guillou ordnade jag så att hämtning och avlämning
av breven skedde med bud. Av praktiska skäl och för att vinna tid
överenskom de båda också därom att Guillou skulle författa såväl frågorna
som svaren i intervjun. Så skedde också. Slutligen ställde Guillou också
det absoluta kravet att intervjun skulle publiceras i sin helhet utan strykningar
eller ändringar. Jag har gjort den bedömningen att delar av vad Guillou
skrivit under punkterna 3, 4 och 7 innebar men som omnämnes i 19
kap. 5 § BrB. Även om samma eller liknande påståenden gjorts tidigare och
framförandet av dem varit föremål för prövning i mål mot Guillou, har
Guillou genom upprepandet och genom sitt skrivsätt givit sken av att hans
påståenden var riktiga och att de styrkts genom rättegången. Jag ansåg mig

icke kunna eller ha rätt att medverka till att de fördes vidare. Vad punkten
15 beträffar var dess innehåll avsett att föras vidare till journalisten vid
veckotidningen och därefter i oförändrat skick ut till allmänheten. Den
som valt åklagarens yrke får naturligtvis finna sig i ett och annat i fråga om
otidigheter och smädelser och jag fäster personligen icke större avseende
vid sådant men jag ansåg mig inte böra eller behöva medverka till att en
kollega smädades eller beljögs. Guillou gjorde omgående vissa ändringar i
texten och handlingarna vidarebefordrades därefter omedelbart. Då Guillou
nu riktar anmärkningar mot mig. vore det enligt min uppfattning av
visst intresse att Guillou tillhandahöll artikeln i dess helhet jämte följebrevet
för att ge en riktig bakgrund till mina bedömningar.

Guillou inkom med påminnelser över Engelberths yttrande.

Beträffande behandlingen av häktade och anhållna finns föreskrifter i lagen
(1958:213) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. och i kungörelsen
(1958:214) angående tillämpningen av sagda lag. Enligt lagen, som
genomgående likställer häktad och anhållen, skall den som på grund av
misstanke om brott eller av annan anledning häktats behandlas med tillbörlig
hänsyn, så att skadliga verkningar av frihetsförlusten såvitt möjligt förebyggs.
Den häktade får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än
som påkallas av ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet. I
den mån det är förenligt med god ordning och i övrigt ej föranleder olägenhet
må häktad anskaffa eller motta underhåll och bekvämlighet utöver vad
som eljest bestås honom. Enligt 8 § i lagen får häktad ej avsända eller motta
brev eller annan försändelse med mindre det prövas kunna ske utan att
äventyra ordning och säkerhet eller medföra fara för att bevis undanröjs eller
utredning om brott eljest försvåras. Utan sådan prövning får häktad
emellertid alltid avsända skrift till vissa angivna myndigheter, bl. a. JO och
JK. 1 9 § tillämpningskungörelsen stadgas att intagen i den utsträckning det
kan ske utan olägenhet får skaffa sig eller motta böcker, tidskrifter, tidningar
och annat som kan bereda honom lämplig förströelse. Undersökningsledaren
eller, om förundersökningen avslutats, åklagaren äger dock
föreskriva, att den som är intagen på grund av misstanke om brott inte får
läsa tidskrifter eller tidningar eller inneha radioapparat. 12 § tillämpningskungörelsen
reglerar närmare den intagnes rätt att avsända eller motta
brev. Där stadgas att brev eller annan försändelse, som intagen vill avsända
eller som ankommer till honom, skall kvarhållas, men inte får utan den
intagnes medgivande öppnas. När brev eller annan försändelse kvarhålls,
skall den intagne så snart lämpligen kan ske underrättas därom, såframt ej
särskilt skäl är däremot. Medger intagen, som erhållit dylik underrättelse,
att brevet får läsas eller försändelsen öppnas och konstateras därvid att
brevet eller försändelsen ej innehåller något som kan äventyra ordning och
säkerhet eller medföra fara för att bevis undanröjs eller utredning om brott

eljest försvåras, får tillstånd att avsända eller motta brevet eller försändelsen
ej vägras. Enligt 11 § tillämpningskungörelsen meddelas tillstånd för
intagen att avsända eller motta brev eller annan försändelse av föreståndaren
för förvaringslokalen. Därjämte erfordras i fråga om den som är intagen
på grund av misstanke om brott tillstånd av undersökningsledaren eller,
omförundersökningen avslutats, åklagaren. I 13 § tillämpningskungörelsen
stadgas att tillstånd att motta besök ej får vägras, med mindre besöket
kan antas äventyra ordning och säkerhet eller medföra fara för att bevis
undanröjs eller utredning om brott eljest försvåras. Den som häktats eller
anhållits är skyldig att ställa sig till efterrättelse de ordningsregler som
gäller för förvaringslokalen ävensom de föreskrifter och tillsägelser som
meddelas av personalen.

Som framgår av denna redogörelse för i förevarande hänseende tillämpliga
bestämmelser medverkar åklagare i behandlingen av de anhållna och
häktade, såvitt rör de intagnas kommunikationer med yttervärlden. Det
åligger sålunda åklagare efter beslut om frihetsberövande att i varje särskilt
fall bestämma i fråga om den intagnes rätt till brevväxling och annan
kontakt utåt.

Ett frihetsberövande innebär i allmänhet en icke ringa påfrestning för
den som drabbas av åtgärden. Anhållande och häktning av utredningsskäl
innebär nödvändigtvis i sig också ett extra mått av isolering. Den grundläggande
regeln i häktesbehandlingslagen är emellertid att den intagne skall
ha så stor frihet som möjligt i sin rätt till kontakt med yttervärlden. Andra
inskränkningar får inte ske än som är klart påkallade med hänsyn till omständigheterna
i det enskilda fallet, och de inskränkningar som är ofrånkomliga
får inte göras mera omfattande eller fortgå längre tid än nödvändigt.

Vid bedömningen av vad som kan tillåtas den intagne är givetvis främst
brottets beskaffenhet och grunderna för frihetsberövandet av betydelse.
Guillou misstänktes för ett allvarligt brott, nämligen spioneri. Skälen för
att Guillou var berövad friheten var enligt handlingarna i målet att han på
fri fot kunde försvåra förundersökningen, fortsätta brottslig verksamhet eller
fly ur landet. De två sist nämnda skälen bedömdes kvarstå, sedan tingsrättens
dom i målet meddelats.

Guillou och de medmisstänkta fick efter beslut av Robért som förundersökningsledare
inte lyssna på radio eller läsa dagspress förrän de enligt 23
kap. 18 § rättegångsbalken delgivits förundersökningen. De var vidare underkastade
brevgranskning och fick till en början inte motta besök. För
Guillous del inträdde en lättnad i be söksförbudet i och med att hans barn
av medicinska skäl fick tillåtelse att besöka honom. Besöksförbudet avseende
Marina Stagh hävdes sedermera av riksåklagaren efter det att tingsrättens
dom i målet fallit. Robért har upplyst att några andra direktiv inte
lämnats av honom och att han naturligtvis inte föreskrivit att Guillou skulle
behandlas på ett särskilt hårt sätt. I övrigt gällde för de spionerimisstänkta

vad häktesföreståndaren inom sitt ansvarsområde meddelade.

Av vad som återgivits av bestämmelserna rörande behandlingen av anhållna
och häktade framgår att det tillkommer åklagare att meddela beslut i
här berörda frågor. Mot bakgrund av det brott Guillou misstänktes för och
med hänsyn till att han under förundersökningen och därefter hävdade att
han hade tillgång till handlingar med för främmande makt betydelsefulla
uppgifter, ligger det i sakens natur att långtgående inskränkningar gällde
för Guillou i fråga om besök, brevväxling, tidningsläsning samt innehav av
radioapparat m. m. Mot vad Robért i förevarande hänseenden föranstaltat
om kan enligt min mening någon kritik ej riktas. Undersökningen visar att
Guillou inte saknat möjlighet att, som det heter, motta ”bekvämlighet” utöver
vad som eljest bestås de intagna. Guillou har sålunda bl. a. haft möjlighet
att läsa böcker och att ha skrivmaskin i cellen.

Guillou påtalade i en av klagoskrivelserna att han den 25 januari 1974
haft sexton minuters förbud att inneha tidningar och radio. Han uppgav att
ifrågavarande föremål beslagtogs ”enligt direktiv från åklageriet”, men att
han sexton minuter senare återfick rätten att inneha radio och tidningar.
Jag har inte funnit skäl föreligga att närmare undersöka vad Guillou här påtalat.
Upplyst är att sedan förundersökningen delgivits Guillou förbud inte
rådde för honom att lyssna på radio och läsa tidningar. Det inträffade måste
därför bero på missförstånd. Med anledning härav finner jag saken inte
böra föranleda något ytterligare.

Vad angår Guillous brevväxling framgår av utredningen att Guillou
skriftligen på därför av kriminalvårdsverket fastställd blankett lämnat
medgivande att brev och andra försändelser, som avlämnades av och ankom
till honom under den tid han var berövad friheten, fick öppnas och
granskas. Öppning och granskning fick enligt blankettens ordalydelse göras
av styresmannen, åklagaren och förundersökningsledaren. Gällande
bestämmelser om brevkontrollen omfattar dock inte uttryckliga regler om
vem som får läsa ett med stöd av medgivande öppnat brev. Enligt bestämmelserna
skall tillstånd att avsända eller motta brev meddelas av föreståndaren
för förvaringslokalen, varjämte i fråga om den som är intagen på
grund av misstanke om brott fordras tillstånd av förundersökningsledaren
eller, om förundersökningen avslutats, av åklagaren. Det är självklart att
de tillståndsgivande personerna är behöriga att granska med stöd av medgivande
öppnade brev.

Undersökningen visar att brevgranskningen i Guillous fall i första hand
utförts av polispersonal och att Robért eller annan åklagare personligen tagit
befattning därmed endast i de fall, då vederbörande polisman ifrågasatt
om visst brev till eller från Guillou kunde vidarebefordras.

Med hänsyn till åklagarnas arbetsbörda torde det vara omöjligt för dem
att med önskvärd skyndsamhet själva utföra all den brevgranskning som
kan komma i fråga enligt häktesbehandlingslagen. Jag har mig bekant att
åklagarna i praktiken brukar delegera brevgranskningen till den polisper -

sonal som handhar brottsutredningen, därvid åklagarna dock förbehåller
sig att besluta i de fall, då tillstånd att avsända eller motta brev eventuellt
skall vägras. Det får också enligt min bedömning anses ändamålsenligt att
åklagarna inte betungas med handhavandet av brevgranskning i vidare
mån än att de ytterst ansvarar för tillståndsprövningen. Visst stöd för den
sålunda tillämpåde ordningen torde finnas i 23 kap. 3 § rättegångsbalken,
som medger att åklagare, som leder förundersökning, anlitar biträde av polismyndighet
och även uppdrar åt polisman att vidta särskild till undersökningen
hörande åtgärd, om dess beskaffenhet tillåter det. Det förfarande i
fråga om brevgranskningen som i detta fall tillämpats föranleder på grund
av det anförda ej erinran från min sida.

Beträffande den nyss nämnda blanketten bör påpekas att dess text inte
innehåller något om att brevgranskningen i praktiken kan utföras genom
medhjälpare till de personer som formellt medges att göra granskningen.
Måhända vore det av integritetsskäl lämpligt att den anhållne eller häktade
upplystes härom. Jag utgår från att denna och andra hithörande frågor närmare
uppmärksammas i pågående utredningsarbete beträffande behandlingen
av häktade m. fl.

Enligt gällande bestämmelser får tillstånd att avsända eller motta brev
eller försändelse vägras, bara om brevet eller försändelsen innehåller något
som kan äventyra ordning och säkerhet eller medföra fara för att bevis
undanröjs eller utredning om brott på annat sätt försvåras.

Riksåklagaren har i cirkulär den 29 mars 1972 (C 72) meddelat råd och
anvisningar såvitt angår åklagares tillämpning av hithörande bestämmelser.
Enligt cirkuläret bör det i första hand ankomma på häktesföreståndaren
att beakta ordnings- och säkerhetssynpunkterna. Men även åklagaren,
som oftast har den bästa kännedomen om den misstänkte och omständigheterna
kring brottet, har enligt cirkuläret att vid sin prövning beakta sådana
synpunkter.

Vad som får förstås med uttrycket ordning och säkerhet är oklart. I förarbetena
till häktesbehandlingslagen framhölls att någon principiell rätt för
åklagaren att ta del av anhållna eller häktade personers korrespondens inte
syntes böra stadgas, samt att tillståndsprövningen borde avse frågan huruvida
försändelsen kan antas äventyra ordning och säkerhet - i förvaringslokalen
eller utanför densamma — eller medföra fara för att bevis undanröjs
eller utredning om brott eljest försvåras.

Enligt min mening bör uttrycket ordning och säkerhet i häktesbehandlingslagen
inte ges en alltför snäv tolkning. Ordning torde väl närmast syfta
på förhållandena inom förvaringslokalen medan säkerhet torde syfta på både
inre och yttre säkerhet. Som exempel på verksamhet som kan sätta säkerheten
i fara och därför bör föranleda ingripande vid brevgranskningen
kan anföras att någon i brev instruerar om rymningshjälp, försöker att
smuggla in narkotika i häktet eller ger medbrottsling del av planer på allvarligt
brott.

7 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

I vissa fall torde säkerhetsbegreppets innehåll delvis framgå direkt av
den åberopade häktningsgrunden. Jag finner det sålunda självklart att den
som är anhållen eller häktad av det skälet, att viss fortsatt brottslighet från
hans sida kan befaras, får hindras att brevledes fortsätta med liknande
brottslighet. (Jfr. det av Robért åberopade fallet i JO:s ämbetsberättelse
1972 s. 167 ff, där JO Bexelius uttalade att ordningen och säkerheten på
häkte måste anses äventyrad om häktad tilläts korrespondera i syfte att
tillgodogöra sig resultatet av ett grovt stöldbrott).

Att hindras från att avsända eller motta brev är emellertid ett betydande
ingrepp i den personliga integriteten. När det gäller brev som ifrågasätts innefatta
brott av mindre allvarlig art måste därför en noggrann prövning
ske. Vad då särskilt gäller det fallet att ett brev kan tänkas innefatta förtalsbrott,
ett fall som är av intresse här, måste beaktas att bedömningen av
om ett yttrande utgör förtal eller ej i sig själv innefattar inte bara en klassificering
av yttrandet som sådant utan även en avvägning mellan motstående
intressen, nämligen yttrandefrihetens och personlighetsskyddets. När
det förra intresset är starkt, får nog det senare ofta efterges. För att ett i
och för sig nedsättande yttrande skall vara straffritt fordras också att den
som fäller yttrandet kan visa åtminstone att han haft skälig grund för sina
uppgifter. Också på denna punkt är rekvisitet för förtalsbrottet sådant att
det många gånger, när intressekollission föreligger, är svårt eller omöjligt
att utan rättegång fastslå att ett yttrande innefattar förtal. Allmänt kan nog
sägas att rättsordningen kan väntas förhålla sig tolerant, när någon som anklagas
för allvarliga brott går till motangrepp genom att bestrida att grunden
för anklagelserna är vederhäftig.

I sammanhanget bör också nämnas att det finns särskild anledning till
försiktighet med att stoppa meddelanden från anhållen eller häktad till tidningsredaktion
eller enskild journalist, nämligen med hänsyn till tryckfriheten.
Jag tänker här både på de grundläggande principerna i tryckfrihetsförordningens
inledande paragrafer och på dess bestämmelser om ansvarighet
och meddelarskydd.

Det av Engelberth gjorda ingripandet mot intervjusvar som var avsedda
att ingå i en artikel i tidningen Lektyr har bl. a. avsett vissa uppgifter i svaren,
vilka enligt åklagarens bedömning innebar sådant men som omförmäles
i 19 kap. 5 § brottsbalken. Engelberth har härom yttrat att, även om
samma eller liknande påståenden gjorts tidigare och framförandet av dem
varit föremål för prövning i mål mot Guillou, har denne genom upprepandet
och genom sitt skrivsätt givit sken av att hans påståenden var riktiga
och att de styrkts genom rättegången. Engelberth ansåg sig icke kunna eller
ha rätt att medverka till att de fördes vidare.

De förhållanden som Guillou behandlar i sina intervjusvar rör den hemliga
underrättelsetjänsten och rättegången i anledning av de avslöjanden
som gjorts därom. Vad som rör underrättelsetjänsten är till stor del sekretesskyddat.
På grund härav har rättegångsförhandlingama med hänsyn till

rikets säkerhet delvis hållits inom stängda dörrar. Vad som därvid förekommit
får naturligtvis ej uppenbaras. Oaktat viktiga uppgifter om underrättelsetjänstens
verksamhet skall hållas hemliga, har stor publicitet ägt
rum i och kring IB-afFären. Att uppgifterna i intervjusvaren redan må ha
varit offentliggjorda har dock inte uteslutit att ett återupprepande kunnat
medföra men för rikets försvar. Om Guillou tillåtits ge ytterligare spridning
åt ifrågavarande uppgifter hade detta inte utan fog kunnat betecknas som
sådan fortsatt brottslig verksamhet som häktningen bl. a. var till för att
hindra. 1 ett sådant fall är det som jag här förut hävdat självklart att censuringripande
får ske. Min uppfattning är alltså att Engelberth handlade riktigt
då han på nu berörda grunder stoppade intervjusvaren.

Angående ingripandet mot vissa brevsidor, avsedda för en artikel för
Dagens Nyheter, delar jag Roberts uppfattning att det måste ha inneburit
en försummelse att ej ingripa mot vad Guillou där skrivit. Texten i handlingen
skall till viss del otvivelaktigt hållas hemlig. Mot bakgrund av att ett
återupprepande i tryckt skrift av eljest hemliga uppgifter inte automatiskt
medför att uppgifterna blir ofarliga och med hänvisning till vad jag förut uttalat
om tillståndsprövningen finner jag inte fog för någon som helst kritik
mot Robért i detta hänseende.

Guillou har också påtalat stoppandet av vissa skriftliga svar på intervjufrågor
som ställts av Dagens Nyheter. Detta skulle ha skett samtidigt med
ingripandet mot artikeln. Enligt Robérts yttrande däremot har skriften med
svaren på intervjufrågorna efter viss fördröjning vidarebefordrats till
adressaten. Det måste enligt min uppfattning antas att så är fallet och jag
ingår ej vidare på saken.

Utredningen ger vidare inte underlag för anmärkning såvitt avser de i
Guillous cell företagna husrannsakningarna och de beslag som gjorts vid
granskning av Guillous post. I övrigt har Guillou klagat över censuringripandena
i vad de motiverats med att hans brev innehållit uttalanden av
kränkande karaktär om Robért och utrikesministern. Av vad jag förut
framhållit torde framgå att man enligt min mening bör vara ytterst försiktig
med att hänföra befarat förtalsbrott till sådana störningar av ordning och
säkerhet, som brevgranskningen är avsedd att förebygga. Till de åsyftade,
mera allmänna synpunkterna kan läggas att Guillous uttalanden inte - på
det sätt som är vanligt vid straffbart förtal - innebar att besvärande faktiska
omständigheter av personlig art avslöjades. Om uttalandena nått ut, är
det mindre sannolikt att mottagarna och allmänheten kunnat uppfatta dem
som annat än uttryck för Guillous egna värderingar i en olustig situation.
Uttalandena kan därför inte antas ha varit i högre grad ägnade att utsätta
Robért och utrikesministern för andras missaktning. Jag anser mot den
angivna bakgrunden att censuringripandena mot ifrågavarande uttalanden
i Guillous brev skett på tämligen svaga grunder. Enligt min mening hade
det varit lämpligt om åklagarna låtit uttalandena passera. I det osäkra rättsläge
som råder enligt vad jag förut anfört kan jag däremot inte finna att

100

åklagarnas bedömningar i det nu berörda hänseendet kan läggas dem till
last som lagstridiga.

Jag har härmed avslutat min prövning av klagomålen angående Guillous
behandling i häkte. Jag har inte funnit skäl till klander mot åklagarna för
deras medverkan i behandlingen och för de beslut de därvid haft att fatta.
Undersökningen visar emellertid att vad som gäller i här behandlade hänseenden
inte är helt klart och entydigt fastlagt. På kriminalvårdens område
har sedan lång tid ett omfattande reformarbete pågått. Uppmärksamhet
har också ägnats lagstiftningen om behandlingen av anhållna och häktade
m.fl. En utredning ser för närvarande över bestämmelserna om häktning
m. m. Utredningen gäller främst förutsättningarna för användningen av
skilda personella tvångsmedel i straffprocessen, men en väsentlig uppgift
är även att ta upp frågan om behandlingens utformning till prövning om föreslagna
ändringar påkallar det. Inom justitiedepartementet övervägs nu
fråga om vissa omedelbara ändringar i bestämmelserna om behandling av
häktade m.fl. Detta hälsas med tillfredsställelse. En promemoria innehållande
förslag till ändrade bestämmelser såvitt avser behandlingen har upprättats
(Ds Ju 1975:8). Mot bakgrund av det lagstiftningsarbete som pågår
finnér jag vad som framkommit här ej påkalla vidare uttalanden eller annat
från min sida än att jag låter tillställa justitiedepartementet mitt beslut.

Fråga om jäv för ledamot i hyresnämnd på grund av anknytning till
intresseorganisation på bostadsmarknaden

I ett mål vid hyresnämnden för Stockholms län angående prövning av
vissa hyror, som överenskommits mellan hyresgästföreningen och Hyresgästernas
Sparkasse- och Byggnadsföretag (HSB) i Stockholm, deltog såsom
ledamot i hyresnämnden en person E., som var styrelseledamot i en
av HSB:s bostadsrättsföreningar och i en av hyresgästföreningens lokalavdelningar.
En av hyresgästerna uppgav vid sammanträdet att han till protokollet
ville ha antecknat att E. på grund av sin anknytning till hyresgästföreningen
och HSB ej var lämplig att deltaga i handläggningen av ärendet.

Övriga närvarande hyresgäster instämde i det anförda.

Ordföranden uppgav enligt protokollet härtill:

E. är förordnad av Kungl. Maj:t att vara ledamot i hyresnämnd på grund
av sin förtrogenhet med bostadshyresgästemas förhållanden. Nämndledamot
uppträder i nämnden aldrig som representant för sin organisation och
har inte till uppgift att tillvarataga sin organisations intressen. Nämndledamots
uppgift är i stället att med kännedom om förhållandena på hyresmarknaden
kunna medverka till att nämndens beslut får en ur juridisk och
saklig synvinkel så riktig utformning som möjligt.

101

Något ytterligare angående jävsfrågan antecknades inte i protokollet.

Hyresnämnden uttalade i yttrande till JO att det syntes sakna praktisk
betydelse att jävsfrågan sålunda inte avgjorts enligt bestämmelserna i 4
kap. 15 § rättegångsbalken eftersom hyresärendet slutbehandlats av nämnden
i annan sammansättning.

Vid ärendets avgörande uttalade JO Thyresson bl. a. följande.

Part, som vill göra jäv mot domare, skall enligt 4 kap. 14 § rättegångsbalken
(RB) framställa invändning därom, då han första gången för talan i målet,
sedan han erhöll kännedom om att domaren sitter i rätten eller eljest tager
befattning med målet eller, om den omständighet, varå jävet grundas,
då ej var känd för parten, sedan han erhöll sådan kännedom. Underlåter
parten det, är hans rätt att framställa invändningen förfallen.

Förenämnda bestämmelser äger enligt 28 § arrende- och hyresnämndslagen
motsvarande tillämpning på ledamot i arrende- och hyresnämnd.

Anmärkningarna mot E:s deltagande såsom ledamot i hyresnämnden
måste anses ha utgjort jävsinvändning enligt det förut sagda.

Det är av betydelse att formligt beslut fattas beträffande jävsinvändning,
så att part, om hans invändning ej vinner bifall, har möjlighet att - efter
hyresnämndens bestämmande — omedelbart eller i samband med talan
mot det beslut varigenom nämnden skiljer sig från ärendet föra jävsfrågan
under överinstansens prövning (Söderlund, Rättegångsbalken s. 91 och
Gad-Stark, Hyresregleringen s. 163).

Hyresnämnden borde därför omedelbart ha meddelat särskilt beslut i anledning
av jävsinvändningen. Reglerna om domaijäv äger tillämpning på
all handläggning och den omständigheten att ärendet ej avsågs bli slutbehandlat
vid sammanträdet utgör sålunda ej något godtagbart skäl till nämndens
underlåtenhet att meddela sådant beslut.

Beträffande jävsfrågan i sak må här nämnas följande.

Enligt 4 kap. 13 § 4. RB är domare jävig att handlägga mål bl. a. om han
är ledamot av styrelsen för förening som är part. Enligt samma lagrum 9. är
domare jävig om särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba
förtroendet till hans opartiskhet i målet.

Hyresnämnd skall enligt 5 § arrende- och hyresnämndslagen bestå av
lagfaren ordförande och två andra ledamöter. Sistnämnda ledamöter, intresserepresentanter,
skall vara väl förtrogna, den ene med förvaltning av
hyresfastigheter eller, när ärendet rör bostadsrättsfastighet, med förvaltning
av sådan fastighet och den andre med bostadshyresgästers förhållanden,
eller när ärendet rör annan lägenhet än bostadslägenhet, med näringsidkande
hyresgästers förhållanden. Ledamöterna utses av regeringen och
när annan ledamot än ordföranden förordnas skall sådan riksorganisation
av fastighetsägare, hyresgäster eller näringsidkare som med hänsyn till

102

medlemsantal, verksamhet och övriga omständigheter kan anses väl företräda
den intressegrupp som det är fråga om beredas tillfälle att avge förslag.
Till tjänstgöring i nämnden skall ordföranden kalla de ledamöter, som
han med hänsyn till ärendets beskaffenhet och övriga förhållanden finnér
lämpligast.

I förarbetena till de motsvarande bestämmelser, som tidigare fanns intagna
i hyresregleringslagen, har uttalats att den omständigheten att en ledamot
av nämnden är styrelseledamot eller tjänsteman i en organisation av
fastighetsägare eller hyresgäster i och för sig inte anses utgöra jäv. Ett
jävsförhållande kan emellertid föreligga i det enskilda fallet. Den som varit
juridisk rådgivare åt part i ett visst hyresärende - vare sig såsom funktionär
i någon intresseorganisation eller eljest - måste anses jävig att tjänstgöra
som ledamot i nämnden, då ärendet handläggs där. (Se Gad-Stark,
Hyresregleringen s. 162 med där anförda källor.)

Beträffande intresserepresentantemas tjänstgöring i hyresnämnd har departementschefen
i proposition med förslag till lag om hyresnämnd bl. a.
uttalat:

Vid förordnande av ersättare bör tillses att skilda grupper av intressenter
blir representerade. När ärendets beskaffenhet ger anledning till det
bör ordföranden äga rätt att i ordinarie ledamots ställe kalla den ersättare
som kan anses företräda en viss berörd intressegrupp. Är fastighetsägaren
exempelvis ett allmännyttigt bostadsföretag, bör i allmänhet den kallas att
tjänstgöra i nämnden som företräder de SABO-anslutna bostadsföretagens
intressen (prop. 1967: 171 s. 15); SABO = Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag.

I proposition 1974: 151 med förslag till lag om bostadsdomstol har departementschefen
om intresserepresentantema i den nya bostadsdomstolen
uttalat att dessa ledamöter inte är och inte skall uppfattas som intresserepresentanter
i egentlig mening, dvs. som företrädare för endera partens intressen.
De är enligt vad departementschefen uttalat meddomare, som har
att företa en objektiv bedömning av samtliga fakta i målet utifrån sina särskilda
kunskaper och erfarenheter (s. 89).

I samma proposition (s. 115) har departementschefen vidare uttalat:

I likhet med den praxis som har utbildats inom statens hyresråd och hyresnämnderna,
bör intresseledamot, som medverkat på riks- eller lokalplanet
i förhandlingsöverenskommelse om schabloner för ändring av bashyra,
inte anses vara av jäv hindrad att deltaga i beslut som gäller bostadslägenhet
som berörs av förhandlingsöverenskommelsen. Har däremot ledamoten
som företrädare för fastighetsägaren eller hyresgästförening förhandlat
om hyresersättningen eller annat hyresvillkor för just det hus eller den lägenhet
målet rör, torde i allmänhet en jävssituation föreligga. Det sagda
äger självfallet tillämpning också i fråga om ledamot som deltar i andra liknande
förhandlingsöverenskommelser.

103

I det hyresärende som avses med förevarande klagomål var hyresgästföreningen
ej part. Redan på grund härav kan den omständigheten att E.
var styrelseledamot i en föreningens lokalavdelning ej medföra att han på
grund av jäv enligt 4 kap. 13 § 4. RB varit hindrad att deltaga i handläggningen
av ärendet. Enär han ej var ledamot i styrelsen för just den HSBförening
som var part i ärendet och i enlighet med vad som i det föregående
sagts angående jävsreglemas tillämplighet i detta sammanhang torde ej
heller hans engagemang i HSB ha grundat sådant jäv. I frågan huruvida det
eljest av skäl som framförts vid sammanträdet förelegat sådant jäv som
omtalats i 4 kap. 13 § 9. RB kan jag ej uttala annat än att den prövning av
jävsinvändningen, som faktiskt får anses ha ägt rum, ej kan läggas någon
tjänsteman vid nämnden till last såsom fel eller försummelse.

Vissa övriga ärenden

Om prövning av vittnes anmälan om hinder för inställelse på grund av
sjukdom m.m.

En tingsrätt hade kallat en polisman att inställa sig som vittne. Sedan polismannen
på förhandlingsdagens morgon anmält till tingsrätten att han på
grund av sjukdom var förhindrad att infinna sig, begärde tingsrätten att han
skulle inkomma med läkarintyg till styrkande av att han var förhindrad att
inställa sig. Polismannen begärde att JO skulle pröva om tingsrättens krav
på att han skulle förete läkarintyg var korrekt.

Ställföreträdande JO Wigelius uttalade vid ärendets avgörande bl. a. följande.

Vittne kan dömas till böter om han utan laga förfall uteblir från domstolsförhandling.
Har förhandlingen i förväg inställts på grund av att vittnet
anmält att han är hindrad att hörsamma kallelsen, kan däremot någon
påföljd för utevaro inte ifrågakomma och rätten har då inte heller anledning
att vidare pröva de hinder som vittnet åberopat. I de fall då påföljd
kan komma i fråga ankommer det på rätten att självmant beakta om det
förekommer anledning att laga förfall föreligger. Om det då visar sig att det
visserligen inte finns tillräckliga skäl att antaga att sådant förfall är för handen
men det ändå finns det som talar för detta, torde domstolen, liksom i
övriga fall där man inte nöjer sig med endast ett påstående om laga förfall,
ofta böra bereda den det gäller tillfälle att yttra sig i saken och att inkomma
med den bevisning han vill åberopa.

I frågor av hithörande slag råder fri bevisprövning och domstolen kan
därför, när det gäller att ta ställning till om påstående om sjukdom skall accepteras,
ta hänsyn även till andra omständigheter än läkarintyg. Om exempelvis
den kallade under tjänsteansvar gjort sjukanmälan till arbetsgiva -

104

re torde detta i regel för domstolen kunna utgöra tillräcklig anledning att
antaga att sjukdom verkligen också föreligger. Vad särskilt angår polismän
som skall vittna i brottmål om iakttagelser i tjänsten så torde även inställelsen
vid domstolen vara att anse som tjänstgöring. Härav torde också följa
att uppgifter till domstolen om hinder för inställelse lämnas under tjänsteansvar.

Fråga om beaktande av polismans fridag vid utsättande av mål vari polisman
skall vittna

I föregående ärende aktualiserades också vissa allmänna frågor rörande
polismäns inställelse vid domstol. Sålunda hade klaganden framhållit det
angelägna i att det visas förståelse för polismäns behov av orörda fridagar.

Ställföreträdande JO Wigelius uttalade härom bl. a. följande.

Enligt svensk rätt är det en allmän medborgerlig skyldighet att vittna inför
domstol. För att framtvinga inställelse till rätten och för att förmå vittne
att avlägga vittnesmål finns för domstolen olika i rättegångsbalken angivna
tvångsmedel. Det ankommer på domstolen att bestämma när ett mål
skall företagas till muntlig förhandling. I sakens natur ligger därvid att tidpunkten,
givetvis med beaktande av de tidsfrister som må vara föreskrivna,
i första hand måste bestämmas utifrån domstolens egna arbetsrutiner.
Härtill kommer att hänsyn också måste tas till försvarare, ombud och åklagare.
Redan det förhållandet att tidpunkten för en förhandling således måste
bestämmas med hänsyn till flera faktorer medför svårigheter för domstolarna
när det gäller att sätta ut målen. Mot denna bakgrund är det under
nuvarande förhållanden ofta nog ogörligt för domstolarna att ta hänsyn till
önskemål jämväl från andra berörda personer. Såsom lagmannen (i ifrågavarande
tingsrätt) framhållit är det dock både i domstolarnas eget intresse
och av hänsyn till den allmänhet som berörs angeläget att hänsyn i möjlig
mån tas till den enskildes berättigade önskemål i fråga om tidpunkten för
inställelsen.

För polisens del föreligger en speciell situation när det gäller att inställa
sig som vittne vid domstol. Polisen har till uppgift att bl. a. uppdaga och utreda
brott. Polisen skall därvid samarbeta med åklagarmyndigheter och
andra myndigheter vilkas verksamhet berör polisverksamheten. I sin
brottsutredande funktion har polisen inte endast att medverka i förundersökning
och därmed sammanhängande verksamhet utan även att biträda
vid sakens behandling vid åklagar- och domstolsväsendet. Till polistjänsten
hör således också, som förut nämnts, att i brottmål vittna inför domstol
om sådant som erfarits i tjänsteutövning. För den enskilde polismannen
kan denna verksamhet komma att bli mer eller mindre omfattande beroende
bl. a. på vilket slags tjänstgöring han har. Vaije polisman skall
tjänstgöra visst antal timmar per vecka. Det ankommer på polischefen att
efter samråd med personalen fastställa tjänstgöringslistor upptagande
tjänstgöringstid, fridagar m. m. Däremot är det domstolen som bestämmer
när polisman har att inställa sig som vittne. Det kan därför förekomma vittnesinställelser
t. ex. på fridagar eller efter nattjänstgöring.

Det ligger som förut sagts i polistjänstens natur att vittnesinställelse
förekommer förhållandevis ofta. Även om det därav kan följa olägenheter
för enskilda polismän i form av bl. a. förstörda fridagar och inställelse efter

105

nattjänstgöring, är det såsom lagmannen framhållit inte helt invändningsfritt
att polismän av domstolen ges en särställning i förhållande till andra
vittnen. Här kan för övrigt nämnas att polismans semester som regel godtas
av domstol som skäl för att inställelse ej skall behöva ske. - Eftersom
hithörande spörsmål ytterst hänger samman med polisverksamheten synes
det mig som om problemen huvudsakligen också måste lösas internt inom
polisväsendet. Vid domstolarna kan emellertid en del även göras i syfte att
minska olägenheterna. Jag vill här särskilt nämna att mål vari polisman
skall höras borde - om det ej är fråga om mål med häktade eller ungdomar
- kunna sättas ut i mycket god tid så att man får rådrum för möjliga anpassningsåtgärder
på polissidan. Då ett utsatt mål inställs och ett annat
med kort varsel skall sättas i stället torde domstolarna ha goda skäl att inte
utan vidare välja ett mål vari polisman skall höras. När det blir aktuellt att
ta ett sådant mål är det enligt min mening lämpligt att man förvissar sig om
att det inte blir för stora olägenheter för polismannen.

Redovisning i dom av undanröjd påföljd

Vid inspektion av en tingsrätt observerades följande.

Genom dom den 21 april 1971 dömdes L. till fängelse 8 månader. Han
dömdes därefter den 10 september 1971 till fängelse 4 månader, vilket sistnämnda
straff enligt dom den 15 december 1971 jämväl skulle avse ytterligare
brott. L. påbörjade den 14 juli 1971 verkställigheten av förenämnda
domar och frigavs villkorligt den 2 juni 1972 med en återstående strafftid
av 3 månader och 16 dagar och en prövotid av 1 år. Han dömdes därefter
den 11 december 1972 till fängelse 3 månader, varvid den honom villkorligt
medgivna friheten förklarades förverkad. Han frigavs villkorligt från avtjänande
av sistnämnda straff den 6 april 1973. Den inspekterade tingsrätten
dömde därefter den 20 juli 1973 L. till internering. Det den 11 december
1972 ådömda fängelsestraffet undanröjdes och interneringen skulle avse
även brotten i domen denna dag.

Ställföreträdande JO Wigelius påpekade att ådömt fängelsestraff, som
sammanlagts med förverkad straffåterstod, ej kan anses till fullo verkställt
förrän slutlig frigivning skett från kriminalvårdsanstalt eller prövotiden utgått
efter villkorlig frigivning från det sammanlagda straffet. Wigelius ifrågasatte
därför om inte tingsrätten i domen den 20 juli 1973 borde ha undanröjt
också de L. tidigare ådömda straffen som ej varit till fullo verkställda.

Vid ärendets avgörande uttalade Wigelius följande.

Straffåterstoden vid den villkorliga frigivningen den 6 april 1973, som
vid tillämpning av 34 kap. brottsbalken skulle behandlas som en del av det
tidigare ådömda fängelsestraffet (Beckman m. fl. Brottsbalken III 2 uppl. s.
314), härrörde från samtliga L. ådömda fängelsestraff, som ej var till fullo
verkställda dvs. straffen enligt domarna den 21 april 1971, den 10 september
1971, den 15 december 1971 och den 11 december 1972. Vid tillämpning
av 34 kap. 1 § 3. brottsbalken har tingsrätten därför haft att undanröja
dessa straff och bestämma annan påföljd för samtliga de brott, som avses
med dessa domar. I domen den 20 juli 1973 borde därför enligt gällande be -

106

stämmelser om avfattning av dom ha angetts att intemeringspåföljden
skulle avse även dessa brott. De angivna domarna borde också ha anmärkts
i domen under rubriken ”Förordnande angående tidigare ådömd
påföljd”.

Förverkande i mål angående narkotikabrott

I ett klagoärende ifrågasattes huruvida det i mål angående narkotikabrott
var möjligt att flera gånger förverka vederlag för samma mängd försåld
narkotika.

Ställföreträdande JO Wigelius uttalade vid ärendets avgörande bl. a. följande.

Bestämmelser om förverkande av narkotika m. m. finns i 6§ narkotikastrafflagen.
I lagrummet föreskrivs att narkotika som varit föremål för
brott enligt nämnda lag skall förklaras förverkat. I stället för narkotikan
kan dess värde förverkas. Vinning av narkotikabrott kan också förverkas.

Då värdet av narkotika som varit föremål för brott skall förverkas, får givetvis
det belopp som skall utges inte uppgå till mer än narkotikans värde.
Detta även om flera personer medverkat till brottet eller flera gärningar begåtts
berörande samma narkotikaparti. Härtill kommer emellertid att ett
mot vinningen av narkotikabrottet svarande belopp också kan förverkas.
Sålunda kan t. ex. den som sålt narkotikan åläggas att utge värdet av sin
vinning och den som köpt narkotikan förpliktas utge denna eller dess värde.
Det kan många gånger vara omöjligt för de brottsutredande myndigheterna
att klarlägga varifrån ett bestämt narkotikaparti kommer, vilka personer
som tagit befattning med detta etc. I sakens natur ligger därför att
det inte kan uteslutas att t. ex. värdeförverkande av ett parti narkotika eller
delar därav kan förekomma flera gånger.

Underrättelse angående utdömt vite för utevaro

Vid inspektion av en tingsrätt iakttogs att underrättelse om beslut angående
utdömande av vite för förfallolös utevaro ej brukade lämnas till den
som uteblivit.

Med anledning härav uttalade ställföreträdande JO Wigelius följande.

Enligt rättegångsbalken finns inte någon direkt skyldighet för domstol
att underrätta den som uteblivit om ett vid förhandling meddelat beslut av
förevarande slag. Det finns emellertid enligt min mening goda skäl att, inte
minst ur rättssäkerhetssynpunkt, lämna den dömde underrättelse om beslutet
med fullföljdshänvisning. En sådan ordning torde dessutom medföra
större eftertryck åt en ny kallelse. Underrättelsen kan för övrigt lämpligen
också lämnas på den nya kallelsen, om denna utfärdas i god tid före fullföljdstidens
utgång.

Underrättelse till parterna m. m. då mål ej kan påropas å utsatt tid

I ett klagoärende framkom bl. a. följande.

I en tingsrätt hade utsatts 35 mål till handläggning en dag. H. hade kal -

107

lats att inställa sig kl. 11.00 och inställde sig i enlighet härmed. Före H:s
mål fanns 15 mål upptagna på uppropslistan. Då H. inställde sig hade tingsrätten
avslutat handläggningen av det forsta målet. Efter handläggning av
ytterligare mål stod det klart för rättens ordförande M. att de mål som skulle
handläggas under förmiddagen inte skulle hinnas med. M. lät därför,
omkring klockan 11.50, meddela de personer som satt i väntrummet att
återstoden av förmiddagens mål skulle komma att ropas upp efter lunchuppehållet
eller tidigast kl. 13.15. Målet mot H. påropades omkring klockan
13.40. H. var då inte närvarande och målet företogs till huvudförhandling i
hans utevaro.

H. uppgav i en klagoskrift till riksdagens ombudsmannaexpedition att
han varit nödsakad att återgå till sitt arbete och att han förväntat sig ny kallelse
till annan tid.

Ställföreträdande JO Wigelius uttalade vid ärendets avgörande bl. a. följande.

Den som kallats att infinna sig i rätten kan inte alltid räkna med att målet
kommer att tagas till handläggning vid den tidpunkt till vilken han kallats.
Från rättens sida bör man dock inte utan vidare låta den kallade underkasta
sig att vänta längre än vad som är rimligt med hänsyn till målet, inställelsens
syfte m. m. Enligt 32 kap. 1 § rättegångsbalken skall den som kallats
till rätten erhålla skäligt rådrum. Om den kallade måste vänta längre än vad
som ter sig rimligt innebär detta i praktiken för honom att de förutsättningar
som han haft att räkna med då han mottog kallelsen ändrats. I sådana
fall finns det, bl. a. med tanke på nyssnämnda bestämmelses syfte, god anledning
för rätten att inte bara underrätta den kallade om den fördröjning
som inträtt utan också aktivt bereda honom tillfälle att yttra sig däröver.

I detta fall har M., när tidsschemat inte kunnat hållas, genom expeditionsvakten
låtit meddela de väntande att återstoden av förmiddagens mål
skulle företagas till handläggning med början tidigast kl. 13.15. Jag anser
att det hade varit lämpligt om väntande parter och vittnen i stället kallats in
i sessionssalen och där informerats om tidsförskjutningen. Förhållandena i
detta fall var sådana att det enligt min mening kan ifrågasättas om inte
tingsrätten också borde ha efterhört om det för någon skulle innebära särskild
olägenhet att målet togs till handläggning senare än planerat. Hur
man från rättens sida skall förfara i en situation som denna är dock ytterst
en omdömesfråga. Jag vill därför inte klandra M. för det sätt på vilket han
skött saken.

Beslut i dom om fortsatt reseförbud

Vid inspektion av én tingsrätt iakttogs att i en dom den 30 maj 1974, varigenom
A. dömts till fängelse ett år, intagits beslut om att i målet tidigare
meddelat reseförbud skulle bestå. Förbudet var förknippat med skyldighet
för A. att vaije måndag anmäla sig hos polisen. Varken A. eller åklagaren
hade fört talan mot domen.

Under hand inhämtades att A. fortsatt att anmäla sig hos polisen vaije
måndag fram till dess att han den 30 oktober 1974 började undergå straffet.

108

Ställföreträdande JO Wigelius uttalade härom.

Av 25 kap. 7 § sista stycket jämfört med 24 kap. 21 § rättegångsbalken
framgår att ett reseförbud på samma sätt som ett beslut om häktning endast
kan avse tid till dess domen i målet vunnit laga kraft (se NJA 1969 s.
310). Avfattningen av föreskriften om reseförbud i tingsrättens dom är
mindre lämplig och i viss mån ägnad att inge, i vart fall den oinvigde, föreställningen
att reseförbudet skulle bestå till dess den ådömda påföljden
började verkställas. Uppenbarligen har A. uppfattat tingsrättens förordnande
på detta sätt. Beslut om reseförbud bör sålunda i förevarande situation
ges sådan utformning att därav klart framgår att reseförbudet skall bestå
till dess domen vunnit laga kraft.

Givetvis skall vederbörande polismyndighet underrättas när ett reseförbud
med anmälningsskyldighet hävts genom särskilt beslut av domstolen.
Fastän någon direkt föreskrift därom ej finnes, synes det lika tydligt att,
om det i dom förordnats att sådant förbud skall bestå till dess domen vunnit
laga kraft, polismyndigheten bör underrättas när så skett. Ett kortfattat
meddelande att domen vunnit laga kraft och att reseförbudet därigenom
upphört torde av flera skäl vara att föredraga framför att domen expedieras
i sin helhet med påteckning att vad ej anförts. Även i det fall att part vädjat
mot domen torde det till förekommande av missförstånd vara lämpligt att
myndigheten underrättas huruvida reseförbudet alltjämt består.

Fråga om avvisning av åtal mot utlänning som lämnat riket

Vid inspektion av en tingsrätt uppkom fråga huruvida domstolen skulle
kunna avvisa stämningsansökan i sådana brottmål där den tilltalade var utländsk
medborgare och hade lämnat riket.

Ställföreträdande JO Wigelius uttalade härom.

Enligt 2 kap. 1 § brottsbalken skall den som begått brott här i landet dömas
enligt svensk lag och vid svensk domstol. Den omständigheten att den
som misstänks för brott begånget i Sverige vistas utom riket utgör inte i
och för sig hinder mot att lagföring sker vid svensk domstol. Frågan huruvida
rättegång kan genomföras och dom meddelas mot utlänning som vistas
utom riket skall, i likhet med vad som gäller beträffande svenska medborgare
som uppehåller sig utomlands, avgöras enligt vanliga processuella
regler.

Enligt 45 kap. rättegångsbalken (RB) krävs som regel att stämning delges
den tilltalade. För att rätten skall kunna pröva och avgöra målet fordras
vidare, med undantag som framgår av 21 kap. 2 § och 46 kap. 15 § RB, att
den tilltalade infinner sig personligen vid huvudförhandling i målet. — Om
rätten finner det uppenbart att målet på grund av rättegångshinder inte kan
upptagas till prövning skall åklagarens stämningsansökan avvisas, 45 kap.

8 § RB. Om rättegångshinder finns bestämmelser i 34 kap. RB. Med rättegångshinder
avses sådan brist i processförutsättningama som medför att
rätten utan prövning av saken skall avvisa den väckta talan. Omständigheter
som endast hindrar företagandet av rättegångshandlingar men inte
medför att målet skall avvisas utgör däremot inte rättegångshinder enligt
34 kap. RB.

Enligt min mening bör den omständigheten att tilltalad inte kunnat del -

109

ges stämning och kallelse eller att han inte efterkommit föreläggande att infinna
sig till huvudförhandling normalt inte anses innebära att rättegångshinder
föreligger. Svårigheterna att inleda och genomföra rättegången är
emellertid ibland av sådan icke övergående natur, att det praktiskt sett är
utsiktslöst att få målet avgjort inom preskriptionstiden eller eljest inom
överskådlig tid. I sådana fall torde med rättegångshinder jämställda förhållanden
kunna anses föreligga till följd varav åtalet skulle kunna avvisas
med stöd av 45 kap. 8 § RB. (Jfr NJA I 1963 C 594.)

Prövningen av hithörande frågor måste ske utifrån omständigheterna i
varje enskilt fall. Även om det faktum att den tilltalade inte befinner sig i
Sverige härvid är av betydelse, kan detta inte utan vidare anses medföra
att avvisning av åtalet får ske. I sammanhanget måste beaktas i vad mån
det är möjligt att delge stämning och kallelse med den tilltalade. Avsaknad
av tvångsmedel för att framtvinga en inställelse gör givetvis att det i många
fall saknas anledning att räkna med att den tilltalade hörsammar en kallelse
till huvudförhandling. Det kan emellertid inte alltid helt uteslutas att den
tilltalade likväl infinner sig till rättegången. Av olika skäl kan han finna det
angeläget att inte undandra sig lagföring här i riket. Den tilltalade kanske
har anledning att regelbundet besöka Sverige, han kan ha ekonomiska intressen
att bevaka i målet etc.

Vilandeförklaring av tvistemål för förlikningsförhandlingar mellan
parterna

Vid inspektion av en tingsrätt uppmärksammades beträffande flera tvistemål
att handläggningen av målen fått anstå i avbidan på förlikningsförhandlingar
mellan parterna.

Ställföreträdande JO Wigelius uttalade med anledning härav bl. a. följande.

Även om det av hänsyn till parterna ibland kan vara lämpligt att låta anstånd
med vidare handläggning förekomma i ordinära tvistemål när förlikningsförhandlingar
pågår mellan parterna, gäller dock som huvudprincip
för rättegångsförfarandet att rätten har att tillse att förekommande mål
icke i onödan uppskjutes och att uppskoven ej blir längre än som oundgängligen
erfordras. Ifall rätten låter målets återupptagande bli beroende
av anmälan av part avhänder sig rätten i viss mån ledningen av processen.
Ehuru vilandeförklaring stundom kan vara lämplig, såsom när förlikningsförhandlingarna
är beroende av utgången i annan tvist eller hör samman
med fråga, som är föremål för prövning i annan ordning, torde det oftast
vara mera lämpligt att rätten direkt förelägger parterna viss tid, inom vilken
de har att inkomma med besked rörande resultatet av sina förhandlingar.
Enligt min mening borde årslånga uppskov med ett ordinärt tvistemåls
handläggning sällan förekomma, om från början föreliggande hinder blott
är att förlikningsförhandlingar pågår.

Upptagande av kostnadsyrkanden i tvistemål

Vid en inspektion av en tingsrätt observerades följande.

En man yrkade i ansökan om stämning mot hustrun att tingsrätten skulle
döma till äktenskapsskillnad mellan makarna. Vid muntlig förberedelse

110

den 2 juli 1974 inställde sig mannen jämte advokaten H., underombud för
mannens ombud och biträde enligt rättshjälpslagen. Hustrun inställde sig
personligen och var ej åtföljd av ombud eller biträde. Sedan hustrun medgivit
mannens yrkanden företogs målet till omedelbar huvudförhandling.
Advokaten H. uppgav att han inte kände till huvudombudets arvodeskrav
och att han inte denna dag kunde inge kostnadsräkning. Han anhöll att
dom skulle meddelas först senare genom att hållas tillgänglig på rättens
kansli så att han hann inkomma med kostnadsräkning. Hustrun förklarade
å sin sida att hon inte kunde precisera sina kostnadsyrkanden utan måste
vända sig till den av henne anlitade advokaten A. dels för att kunna förete
bevis om rättshjälp, dels för att efterhöra dennes kostnader; själv hade hon
kostnader för resa och traktamente, som hon samtidigt avsåg att uppge.

Förhandlingen förklarades avslutad med tillkännagivande att dom skulle
meddelas genom att hållas tillgänglig på rättens kansli den 12 augusti 1974.

Advokaten A. ingav därefter den 5 och den 9 juli 1974 besked om allmän
rättshjälp och kostnadsräkning för biträde åt hustrun. Hustrun ingav den 8
juli 1974 ersättningsanspråk avseende resa och traktamente vid inställelsen
den 2 juli 1974. Mannens huvudombud och underombud ingav därefter den
11 juli 1974 kostnadsräkningar.

Tingsrätten meddelade dom den 12 augusti 1974 och utdömde därvid yrkade
ersättningar enligt rättshjälpslagen.

Under hänvisning till att ersättningsyrkandena borde ha framställts senast
då handläggningen av målet avslutades den 2 juli 1974 beslöt ställföreträdande
JO Wigelius att yttrande skulle inhämtas från tingsrätten.

Tingsrätten yttrade bl. a. följande.

Om uppgift om ersättningsyrkandena i målet icke kunnat inhämtas innan
sammanträdet avslutades, skulle med en strikt tillämpning av gällande regler
ett nytt sammanträde ha blivit oundvikligt. Rätten vill dock ifrågasätta
om det icke i undantagsfall bör vara tillåtet att rätten ger part möjlighet att
framställa ersättningsyrkande efter det att handläggningen i sak har avslutats.
Högsta domstolens beslut 3.4.1969 (NJA avd. I 1969 not C 476) förefaller
genom sin motivering ge stöd härför. Ett sålunda framställt ersättningsyrkande
synes böra delges motparten för eventuellt yttrande innan
rätten prövar det.

Wigelius uttalade vid ärendets avgörande bl. a. följande.

Det torde stå klart att regeln är att ersättningsyrkande skall framställas
innan handläggningen av målet avslutas (18 kap. 14 § första stycket rättegångsbalken,
jfr. prop 1972:4 s. 340) och det i tingsrättens yttrande åberopade
notisfallet kan enligt min mening knappast anses ge stöd för en uppmjukad
tillämpning av denna regel.

Skriftligt eller muntligt förfarande i rättegång enligt lagen om rättegången
i tvistemål om mindre värden

I ansökan om betalningsföreläggande hos en tingsrätt i Mellansverige yrkade
H., som var bosatt i södra Sverige, åläggande för ett bolag att utge

lil

sammanlagt 35 kr. 30 öre jämte ränta och ersättning för inkasso- och rättegångskostnader.
Bolaget bestred ansökningen och målet hänsköts på H:s
begäran till rättegång enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre
värden. Parterna kallades till sammanträde å tingsställe inom domsagan.

I klagoskrift till JO ifrågasatte H. att målet bort avgöras på handlingarna.
Tingsrätten yttrade bl. a. följande.

Då parterna redan i målet om betalningsföreläggande skriftligen redogjort
för sina ståndpunkter, beslöts utsätta målet till sammanträde utan ytterligare
skriftväxling. Något försök att förlika parterna annat än vid sammanträde
ansågs, självfallet, ej kunna göras.

Ställföreträdande JO Wigelius uttalade vid ärendets avgörande bl. a. följande.

I lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden stadgas bl. a. följande.

5 §. Mål beredes för avgörande vid sammanträde eller genom skriftlig
handläggning. Med iakttagande av 15 och 27 §§ bestämmer rätten efter
omständigheterna i vilken mån handläggningen skall vara muntlig eller
skriftlig.

Dom skall grundas på vad som förekommit vid sammanträde och vad
handlingarna innehåller.

6§. Rätten skall vägleda parterna vid talans utförande samt skall tillse
att tvistefrågorna blir klarlagda och målet utrett efter vad dess beskaffenhet
kräver.

Rätten skall söka förlika parterna, om ej särskilda skäl föranleder annat.

15 §. Sammanträde skall hållas, om ej enbart skriftlig handläggning
med hänsyn till målets beskaffenhet finnes lämpligare.

16 §. Part skall kallas att inställa sig till sammanträde vid påföljd att
tredskodom annars kan meddelas mot honom. Föreligger särskilda skäl
får part i stället kallas vid påföljd att annars tredskodom kan meddelas
mot honom eller målet avgöras utan hinder av hans utevaro.

Om part skall inställa sig personligen, skall rätten förelägga honom
sådan inställelse vid vite.

Avfattningen av 6§ första stycket avser enligt departementschefen
(prop. 1973: 87 s. 182) att klarlägga att rätten har att verka å ena sidan för
att målet tillförs material, som är tillräckligt för ett säkert avgörande i sak,
och å andra sidan för att målet inte drar allt för höga kostnader.

Förfarandet enligt lagen skall enligt det ovan sagda i princip vara muntligt
och målen skall som regel avgöras efter ett sammanträde. I övrigt har
domstolen tillagts stor frihet att utforma förfarandet efter vad som är mest
ändamålsenligt i vaije särskilt fall. Vad beträffar valet mellan muntlighet
och skriftlighet har departementschefen (prop. 1973:87 s. 146) uttalat att
skriftlig handläggning närmast bör komma i fråga när saksammanhanget är
ostridigt och endast rättsfrågor skall prövas. Sådan handläggning bör enligt
departementschefen användas med försiktighet.

Den av departementschefen förordade försiktigheten vid utnyttjandet av
enbart skriftlig handläggning kan enligt min mening vara väl motiverad
från rättssäkerhetssynpunkt, men bör dock inte utesluta att sådan hand -

112

läggning eftersträvas då kostnaderna för ett muntligt förfarande ej står i
rimlig proportion till tvisteföremålets värde. Domstolen har då enligt min
mening särskild anledning att överväga möjligheterna att avgöra målet
utan sammanträde. Rättens aktivitet enligt 6 § att tillse att tvistefrågorna
blir klarlagda kan ju ske genom förordnande om ytterligare skriftväxling
mellan parterna samt genom skriftliga frågor till dem. Hinder torde ej heller
föreligga för att domstolen genom telefonsamtal med partema söker bilda
sig en uppfattning om parternas inställning. I sistnämnda fall måste naturligtvis
inhämtade upplysningar bringas till motpartens kännedom (jfr
JuU 1973:36 s. 17f). Ett klarläggande genom rättens försorg av partemas
inställning i tvistefrågan kan ju vara ägnat att underlätta en förlikning mellan
dem.

I förevarande fall var tvisteföremålets värde mycket lågt och kostnaderna
för H:s inställelse — personligen eller genom ombud - skulle uppenbarligen
vida överstiga detta värde.

Av vad jag förut anfört framgår att tingsrätten enligt min mening, främst
med hänsyn till tvisteföremålets ringa värde i förevarande fall, i stället för
att utsätta sammanträde lämpligen borde ha förordnat om fortsatt skriftväxling
mellan partema.

Tingsrättens förfarande att utsätta målet till sammanträde strider ej mot
bestämmelserna i lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden och
kan med hänsyn till den frihet som lämnats domstolen i valet mellan muntlighet
och skriftlighet absolut ej läggas någon tjänsteman vid tingsrätten till
last såsom tjänstefel.

Handläggning av mål angående tvistiga fordringar i konkurs

Ett aktiebolag försattes i konkurs den 24 november 1972. Sedan förvaltaren
i konkursen framställt anmärkningar mot vissa bevakade fordringar,
hölls den 28 februari 1973 förlikningssammanträde inför rättens ombudsman.
Då förlikning inte kunde träffas beträffande samtliga tvistiga bevakningar,
hänsköts dessa tvister till tingsrätten. Bland de bevakade fordringar
som tingsrätten hade att pröva fanns tre förutvarande styrelseledamöters i
bolaget krav avseende lån till bolaget, växlar för bolagets räkning m. m.
(bevakningarna nr 10, 12 och 14). Anmärkningarna mot dessa fordringar
gällde såväl betalningsrätt som förmånsrätt.

Tvistefrågorna skulle, enligt vad som var bestämt i konkursen, företas
till förberedelse av tingsrätten den 12 mars 1973. På begäran av förvaltaren
inställde tingsrätten emellertid denna förhandling. Sedan de förutvarande
styrelseledamöterna begärt att målet skulle upptas till förhandling, hölls
första inställelse den 21 maj 1973. Förvaltaren hemställde därvid att målet,
såvitt avsåg bevakningarna nr 10, 12 och 14, skulle företas till omedelbar
huvudförhandling, något som de bevakande borgenärerna motsatte sig med
hänsyn till att de ämnade anlita juridiskt biträde i målet. Tingsrätten tillkännagav
då att beslut om målets vidare handläggning i denna del skulle
meddelas efter den 15 juni 1973. Borgenärerna anmälde den dagen vem de
anlitat som ombud. Två av borgenärerna begärde sedan den 15 november
1973 att tingsrätten skulle besluta om målets fortsatta handläggning. Sedan
det framkommit att borgenärerna anlitat ett nytt ombud, föreläde tingsrät -

113

ten den 3 december 1973 denne att inkomma med bevisuppgift. Borgenärernas
ombud meddelade då tingsrätten att han och förvaltaren före den 1
februari 1974 skulle inkomma med förslag rörande målets fortsatta handläggning,
något som dock inte skedde. Efter ytterligare ett föreläggande
därom inkom bevisuppgift från borgenärernas ombud den 18 februari 1974.
Tingsrätten utsatte härefter målet i denna del till fortsatt förberedelse den
5 april 1974, vilken förhandling dock måste inställas på grund av förhinder
för borgenärernas ombud.

I en den 3 april 1974 till tingsrätten inkommen skrivelse begärde förvaltaren,
med hänsyn till främst pågående förlikningsförhandlingar, att målet
såvitt avsåg bevakningarna nr 10, 12 och 14 skulle förklaras vilande åtminstone
till utgången av maj månad samma år. Fortsatt förberedelse i
denna del av målet hölls härefter den 3 september 1974. Därvid upplystes
att två av borgenärerna, som av vederbörande hovrätt dömts för brott mot
uppbördsförordningen, hade överklagat domen. I anslutning till denna
upplysning hade i tingsrättens protokoll också antecknats att förvaltaren i
nyssnämnda skrivelse som sin mening angett ”att det för en eventuell förlikning
var av intresse att avvakta” hovrättens avgörande. Tingsrätten
fann skäl avvakta utgången av den mot hovrättens dom förda talan och förklarade
därför målet vilande.

Från tingsrättens ordförande infordrades yttrande angående tidsutdräkten
vid handläggningen av bevakningarna.

Vid ärendets avgörande uttalade ställföreträdande JO Wigelius bl. a. följande.

I 109 § konkurslagen föreskrivs att tvistefrågor angående bevakade fordringar
skall ofördröjligen av rätten företagas till prövning. Som framgått av
det som tidigare upptagits har handläggningen av tvistemålet i här aktuella
delar tagit mer än två år i anspråk. Att märka är därvid särskilt följande. I
målet, som kom in i början av mars 1973 och där förberedelse enligt utfärdad
kungörelse skulle äga rum den 12 mars, hölls första inställelse först
den 21 maj 1973. Därefter och fram till mitten av november 1973, då två av
borgenärerna begärde besked om målets fortsatta handläggning, finns inga
handläggningsåtgärder redovisade. Efter det att ett planerat förberedelsesammanträde
den 5 april 1974 inställts, förekom i denna del av målet till synes
inget ytterligare förrän den 3 september 1974 då ett andra sammanträde
hölls. Därvid beslutade tingsrätten att målet skulle vila.

Tingsrättens ordförande har huvudsakligen hänvisat till att såväl bevakande
borgenärer som förvaltaren i konkursen funnit det ändamålsenligt
att i tvistemålet avvakta utgången av det mål om brott mot uppbördsförordningen
som två av borgenärerna var inblandade i. Brottmålet skulle ha
ansetts få prejudicerande betydelse i väsentliga avseenden för bevakningstvisterna.

Någon förklaring här inte lämnats till att första inställelsen i målet uppsköts
till den 21 maj 1973, omkring två och en halv månad efter det att målet
hade anhängiggjorts. Enligt vad handlingarna i tingsrättens akt synes ge
vid handen har tingsrätten, så länge parterna i målet var ense därom, här

8 Riksdagen 1975176. 2 sami. Nr 2

114

ansett sig böra avvakta en eventuell återkallelse av förvaltarens anmärkningar.
Jag vill därför inte knyta någon direkt kritik till den tidsutdräkt som
här förekommit. Däremot synes mig den passivitet som tingsrätten visat
efter första inställelsen i maj 1973 och fram till mitten av november samma
år klart otillfredsställande. Den fortsatta handläggningen fram till vilandeförklaringen
har också gått långsamt. Delvis men inte helt torde detta kunna
anses ursäktat med att man från tingsrättens sida ansåg sig ha anledning
räkna med en förlikning som skulle kunna fastställas.

Vad angår åtgärden att vilandeförklara målet uttalade Wigelius vidare
bl. a. följande.

Om det för prövning av mål är av synnerlig vikt att fråga, som är föremål
för annan rättegång, först avgörs eller möter mot handläggningen annat
hinder av längre varaktighet, får rätten enligt 32 kap. 5 § rättegångsbalken
förordna att målet skall vila i avbidan på hindrets undanröjande. Även om
parternas inställning i frågan måste tillmätas betydelse, skall rätten alltid
självständigt bedöma om skäl till vilandeförklaring föreligger. Den ledande
principen skall därvid vara att vilandeförklaring bör förekomma endast i
sådana fall då den är påkallad av starka processekonomiska eller andra
processuella skäl eller hinder av allvarlig beskaffenhet. Lagrummet har ansetts
tillämpligt också beträffande mål om tvistiga fordringar. Mot bakgrund
av kravet på snabb handläggning av sådana mål torde det emellertid
enligt min mening endast i undantagsfall kunna vara befogat att vilandeförklara
ett mål om tvistiga fordringar.

Wigelius fann på anförda skäl att tingsrättens ordförande i förevarande
fall i alltför hög grad tillmätt parternas uppfattning betydelse för frågan om
målet skulle vilandeförklaras.

Domförhet vid beslut om ändrad tid för dom

I 1975 års ämbetsberättelse, s. 115 f, uttalade ställföreträdande JO Wigelius
att motiven till domförhetsreglerna i rättegångsbalken ej gav stöd för
att ensamdomare skulle kunna på egen hand besluta om ändring av den tid
för doms meddelande, som rätten - ordföranden och nämnd - bestämt
och lämnat underrättelse om till parterna.

Med anledning av detta uttalande begärde rådmannen i Umeå tingsrätt
Sture Hedberg JO:s synpunkter bl. a. på frågan huruvida överläggningen
kan ske genom s. k. telefonsammanträde. Wigelius uttalade härom.

Även om rättegångsbalken inte i och för sig innehåller några uttryckliga
bestämmelser i ämnet är det dock förutsatt att överläggning hålls vid sammanträde
med rättens ledamöter (jfr t. ex. 5 kap. 5 §, 16 och 29 kap. rättegångsbalken).
Härav behöver emellertid inte dragas den slutsatsen att det
skulle vara otillåtet att överläggning i vissa frågor organiseras på annat
sätt. När rätten består av lagfarna ledamöter förekommer t. ex. att beslut
fattas efter en enbart skriftlig procedur. Det torde enligt min mening inte
heller inge några betänkligheter att, då nämnd medverkar, beslut i frågor
av huvudsakligen formell natur fattas efter samråd per telefon. Sådant

115

samråd torde kunna ske inte bara då ny tid för doms meddelande skall beslutas,
utan också t. ex. då det befinns att någon detaljfråga av mindre vikt
glömts bort vid överläggningen. Jag vill dock framhålla att om skiljaktig
mening yppas måste överläggning och omröstning ske vid sammanträde.
Det är självfallet inte heller lämpligt att det sker samråd eller överläggning
med nämnden per telefon i frågor, där det över huvud taget kan ha någon
betydelse att nämndeman direkt tar del av kollegernas uppfattningar.

När det gäller rättens beslut om ny tid för doms meddelande måste det,
oavsett hur överläggningen med nämnden skett, givetvis av akten framgå
att nämnden deltagit i beslutet. Hur redovisningen i akten praktiskt skall
ske ankommer det på domstolen att avgöra. För egen del anser jag att det
kan vara tillfyllest med en anteckning på dagboksbladet.

Inhämtande av yttrande från social centralnämnd i icke tvistigt vårdnadsärende Vid

inspektion av en tingsrätt uppmärksammades bl. a. följande.

I samband med upplösning av ett äktenskap förordnades att fadern skulle
ha vårdnaden om en underårig son. Sedan sonen flyttat hem till modem
hemställde makarna samfällt, att vårdnaden om sonen - då 17 år gammal
- måtte överflyttas till henne. I skrivelse till vederbörande sociala centralnämnd
hemställde härefter tingsrätten om utredning huruvida en överflyttning
av vårdnaden var förenlig med sonens bästa.

JO Thyresson uttalade.

Även om tvist ej förekommer i vårdnadsfrågan har rätten ex officio att
beakta barnets bästa. Stundom kan redan avtalets innehåll ge rätten anledning
ifrågasätta lämpligheten av överenskommelsen. Om makar exempelvis
avtalat att vårdnaden av syskon, som ännu ej kommit upp i tonåren,
skall delas mellan föräldrarna, synes rätten i allmänhet böra inhämta upplysningar
om skälen till överenskommelsen. Dessa upplysningar kan med
fördel inhämtas från makarna eller deras ombud. Någon gång är förhållandena
sådana att rätten har anledning inhämta yttrande från social centralnämnd.
När det gäller barn i tonåren synes dock endast undantagsvis böra
ifrågakomma att yttrande från social centralnämnd inhämtas, när makarna
är ense i vårdnadsfrågan. Det är tyvärr ej ovanligt att en remiss till social
centralnämnd fördröjer vårdnadsfrågans avgörande upp till ett år. En ändamålsenlig
ordning i normalfallet synes därför vara att rätten, när makar
inkommer med gemensam ansökan, underrättar vederbörande sociala
centralnämnd härom och om att rätten efter viss kortare tid, förslagsvis
fjorton dagar, kommer att meddela förordnande i enlighet med makarnas
överenskommelse om ej nämnden, eller företrädare för denna, påkallar utredning
i vårdnadsfrågan. - Givetvis är det varje domstol obetaget att införskaffa
den utredning den finner erforderlig för bedömande av frågan huruvida
makarnas överenskommelse i vårdnadsfrågan är uppenbart stridande
mot barnets bästa. Det kan sålunda ej komma i fråga att rikta någon kritik
mot tingsrätten för att den i förevarande vårdnadsärende hemställt om
utredning hos vederbörande sociala centralnämnd, men jag har ändå velat
framföra några synpunkter i saken.

116

Domförhet vid muntlig förhandling i tvistigt ärende om umgängesrätt

A. ansökte hos en tingsrätt om stämning mot sin frånskilda hustru D.
med yrkande om rätt till umgänge med parternas son. Saken upptogs som
tvistemål, stämning utfärdades och målet utsattes till muntlig förberedelse.
Härefter omregistrerades saken till domstolsärende och företogs till muntlig
förhandling. D., som bestred A:s yrkanden, inställde sig ej och rätten
(ensamdomare) utdömde henne förelagt vite.

Klagomål anfördes mot ärendets handläggning.

Vid ärendets avgörande uttalade JO Thyresson inledningsvis bl. a. följande.

Det är mig bekant att frågor om umgängesrätt med barn stundom handlägges
som tvistemål och stundom som domstolsärende. Avgörande för
domstolarnas ställningstagande härvidlag synes vara det sätt varpå talan
anhängiggöres, varvid saken regelmässigt handlägges som tvistemål om
part väcker talan genom att inge stämningsansökan och som domstolsärende
när talan anhängiggöres på annat sätt.

Av 6 kap. 6, 7 och 12 §§ föräldrabalken framgår klart att lagstiftaren avsett
att i lagrummen angivna vårdnadsfrågor - varmed torde böra jämställas
frågor om umgängesrätt - skall handläggas i den för domstolsärende
stadgade ordningen. Rätten bör sålunda, även om talan om umgängesrätt
anhängiggöres genom ansökan om stämning, handlägga frågan enligt reglerna
om domstolsärenden. Att vid angivet förhållande avvisa stämningsansökan
kan givetvis ej komma i fråga.

Med hänsyn emellertid till den praxis som sålunda kommit att utvecklas
vid domstolarna, anser jag mig ej kunna rikta någon kritik mot att talan inledningsvis
handlagts som tvistemål. Givetvis kan någon kritik ej heller
riktas mot tingsrätten för att tvistemålet inför den muntliga förberedelsen
omregistrerades till domstolsärende.

Vidkommande därefter rättens domförhet vid utdömandet av vitet uttalade
Thyresson bl. a. följande.

I 4 § andra stycket ärendelagen uttalas, att rätten - därest för ärendets
prövning sökanden eller annan som ärendet angår finnes böra höras muntligen
- äger utsätta tid och ställe för förhandling inför rätten och utfärda
härför erforderliga kallelser. Härvid må sökanden eller annan vid vite föreläggas
att infinna sig personligen. Av 6 § samma lag framgår, att underrätt
vid annan handläggning än som sägs i 4 § är domför med en lagfaren domare
och nämnd, när ärendet skall prövas enligt föräldrabalken.

Redan av berörda lagrum torde få anses framgå att ensamdomares behörighet
i vad gäller muntlig förhandling enligt ärendelagen är inskränkt till
att endast avse rent förberedande åtgärder. Vad beträffar själva förhandlingen
vid förevarande art av ärende skall rätten för att vara domför bestå
av domare jämte nämnd.

Förberedelse enligt ärendelagen

I ansökan till en tingsrätt hade en moder hemställt om rättens förklaring
enligt namnlagen att det var förenligt med hennes dotters bästa att antaga

117

modems släktnamn. Ansökan hade bestritts av fadern, vars namn barnet
bar. Tingsrätten hade hållit muntlig förhandling med ensamdomare och hade
därefter vid handläggning med ordförande och nämnd men utan parternas
närvaro upptagit ärendet till avgörande. Sedan besvär anförts mot
tingsrättens beslut fann vederbörande hovrätt att tingsrättens förfarande
att avgöra ärendet efter föredragning av vad som förekommit vid den
muntliga förhandlingen måste anses oriktigt och borde bedömas som sådant
rättegångsfel som avses i 50 kap. 26 § 2 st. rättegångsbalken.

Tingsrättens ordförande begärde att JO i vissa avseenden skulle pröva
målets handläggning vid tingsrätten.

Vid ärendets avgörande uttalade ställföreträdande JO Wigelius bl. a. följande.

Enligt 4 § första stycket ärendelagen skall rätten utan dröjsmål meddela
beslut bland annat om vidtagande av förberedande åtgärder. Enligt andra
stycket samma paragraf äger rätten utsätta förhandling inför rätten och utfärda
erforderliga kallelser. Rätten är vid dessa åtgärder jämlikt 6 § första
och andra styckena ärendelagen domför med en lagfaren domare. Vid annan
handläggning än som avses i 3 och 4 §§ ärendelagen - exempelvis vid
förhandling - gäller för rättens domförhet reglerna i 6 § andra och tredje
styckena ärendelagen, vilket i förevarande fall, då ärendet varit tvistigt, innebar
att rätten ej kunde bestå av ensamdomare.

Enligt 5 § andra stycket ärendelagen skall vid förhandling i tillämpliga
delar gälla vad i rättegångsbalken är stadgat om huvudförhandling i tvistemål.
I förarbetena till detta lagrum uttalade lagberedningen bland annat
följande (NJA II 1947 s. 100 f).

Såsom framgår av 4 § är särskild förberedelse icke erforderlig för att
ärendet må upptagas till slutlig prövning. Skulle något behov av förberedelse
ej föreligga, bör sådan prövning omedelbart äga rum. Erfordras för
ärendets prövning, att part eller annan höres muntligen, komma vissa
särskilda regler att gälla. För sådant fall bör förhandling utsättas att äga
rum; utsättande av förhandling och kallelse å dem, som skola tillstädeskomma,
ingår bland de åtgärder, som rätten har att vidtaga enligt 4 §.

Enligt förevarande § skola om förhandlingen i tillämpliga delar gälla
reglerna om huvudförhandling. Förhandlingen skall vara muntlig och
omedelbar samt om möjligt koncentrerad till ett enda rättegångstillfålle.
Rätten har att enligt 4 § vidtaga de åtgärder, som erfordras härför.

Av detta uttalande får enligt min mening anses framgå att lagstiftaren ej
räknat med muntlig förberedelse i domstolsärenden utan att muntlig förhandling
- motsvarande huvudförhandling i tvistemål - om sådan erfordras,
skall äga rum endast inför fullsutten rätt. Det av tingsrätten i detta
ärende tillämpade förfarandet överensstämmer därför inte med gällande
rätt.

Domförhet i ärende om tillstånd till försäljning enligt
samäganderättslagen

Vid inspektion av en tingsrätt uppmärksammades att en tingsnotarie såsom
ensamdomare avgjort ett ärende angående ansökan enligt lagen om

118

samäganderätt att rätten skulle förordna att en fastighet skulle utbjudas till
försäljning på offentlig auktion m. m.

Ställföreträdande JO Wigelius ifrågasatte med hänvisning till förarbetena
till 1969 års ändringar i ärendelagen (prop. 1969:44 s. 351, 383-384) om
ärendet kunnat avgöras av ensamdomare och uttalade vid ärendets avgörande
bl. a. följande.

Tingsrättsreformen ledde bl. a. till ändringar i lagen om handläggning av
domstolsärenden. Enligt den uppräkning som tidigare gjordes i 6 § ärendelagen
ingick särskilt ärende angående ”tillstånd till försäljning av samfälld
egendom enligt lagen om samäganderätt”. Ändringarna medförde emellertid
att dylikt ärende ej medtogs i den nya uppräkningen i 6 §, enär ärende
av detta slag ansågs vara täckt av punkt 6 i den nya lydelsen, som avser
ärenden angående tillstånd till viss förvaltningsåtgärd i annat fall än som
avses under övriga punkter i 6 § andra stycket.

Ärenden angående tillstånd till försäljning av samfälld egendom enligt lagen
om samäganderätt kan alltså inte avgöras av ensamdomare och tingsrätten
har ej varit domför vid sin slutliga handläggning av ärendet.

Skolungdomars studiebesök vid rättegång

I en klagoskrift uppgavs bl. a. att ett antal skolelever tillhörande årskurs
sju blivit avvisade från en tingsrätts lokaler, där de hade infunnit sig för ett
studiebesök.

Ställföreträdande JO Wigelius uttalade vid ärendets avgörande bl. a. följande.

En grundläggande regel för det svenska rättegångsförfarandet är att förhandling
vid domstol skall vara offentlig. Från denna regel, som återfinns i
5 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken, har emellertid gjorts åtskilliga
undantag. Bl. a. kan offentligheten inskränkas såtillvida att yngre åhörare
kan avvisas. Enligt 2 § samma kapitel får nämligen tillträde till offentlig
domstolsförhandling — när rättens ordförande finner skäl till det - vägras
den som enligt vad är känt eller kan antagas ej har fyllt 18 år. När det gäller
ordningen vid rättens sammanträden så ankommer det på rättens ordförande
att upprätthålla denna och att meddela för ordningen nödiga föreskrifter
(5 kap. 9 § första stycket rättegångsbalken).

Enligt de nu återgivna bestämmelserna ankommer det på rättens ordförande
att från fall till fall bedöma om skolklasser kan beredas tillträde till
rättens förhandlingar. Studiebesök av skolklasser bör därför planeras i förväg
av vederbörande lärare och rättens ordförande gemensamt. Så brukar
också ske i praktiken. Hänsyn bör bl. a. tas till målens beskaffenhet, parter
och vittnen samt antalet åhörarplatser i rättssalen. Härigenom begränsas
antalet för studiebesök lämpade förhandlingar avsevärt. Eleverna bör
enligt min mening vid studiebesöken åtföljas av lärare.

I förevarande fall avvisade lagmannen i tingsrätten från tingsrättens lokaler
25 elever, som var i 13-årsåldem och tillhörde årskurs sju. Besöket
hade inte föregåtts av samråd med lagmannen eller någon av dem som
tjänstgjorde som rättens ordförande. Ungdomarna hade vid besöket inte
sällskap av någon lärare. De avvisades sedan lagmannen hade varit i kontakt
med de ordförande som skulle leda förhandlingar vid tingsrätten den

119

aktuella dagen. Enligt lagmannens uppgift som jag anser mig böra godta
var ingen av den dagens förhandlingar lämplig för det tilltänkta studiebesöket.

Att ungdomarna sålunda avvisades kan inte föranleda kritik från min sida.
Däremot finnér jag det naturligtvis beklagligt att åtgärden behövde vidtas.

Avslutningsvis vill jag anföra följande. Av lagmannens yttrande i ärendet
framgick att han i princip var negativt inställd till skolklassbesöken och
helst skulle se att skolungdomarna på något annat sätt får inblick i rättsväsendet.
Han hänvisade därvid till följande uttalande i betänkandet Lag och
rätt i grundskolan (SOU 1973:26 s. 162 och 163).

I fråga om nu förekommande studiebesök vid domstol för att övervara
rättegångar anser gruppen (d. ä. arbetsgruppen inom samarbetsorganet
för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten) det vara tveksamt om dessa
har något större värde från lag- och rättssynpunkt. Besöken är inte alltid
samordnade med övriga lag- och rättsstudier. En sådan samordning synes
också vara svår att genomföra eftersom den skulle kräva en omfattande
samplanering mellan skola och domstolar liknande den som för
närvarande förekommer mellan skola och polis. Det finns inte heller någon
klart uttryckt målsättning för besöken. Vidare synes domstolarna
ha svårt att finna brottmål som är både intressanta från studiesynpunkt
och, ännu viktigare, lämpade att visas för en skolklass med beaktande
av bl. a. den tilltalades intresse. - Enligt gruppens mening bör därför
övervägas om inte studiebesök vid domstol med fördel kan ersättas av
en instruerande film för klassrumsbruk. Fördelen med en film är enligt
gruppens mening att den dels eliminerar studiebesökens nackdelar, dels
ger en bättre uppfattning av rättegången genom en autentisk men samtidigt
pedagogiskt tillrättalagd framställning samt låter eleverna följa rättens
överläggningar och bedömningar kring skuld- och påföljdsfrågan.
En lämplig sådan torde därför framställas. Medel härför måste i det fortsatta
arbetet efterfrågas, t. ex. inom det brottspreventiva rådet. Autentiska
domstolsförhandlingar har vid olika tillfällen sänts i TV som rättegångsspel.
Det bör vid kontakter med Sveriges Radio undersökas om en
lämplig sådan filmupptagning kunde ställas till skolornas förfogande eller
om Sveriges Radios skolprogramenhet kunde verka för en nyproduktion
med avseende på skolan.

Dessa synpunkter kan väl vara värda beaktande. Jag vill dock understryka
att gällande regler innebär att skolklasser måste tillåtas bevista
domstolsförhandlingar, i den mån fråga är om offentlig förhandling och det
vid denna inte kan antas förekomma sådant som det är olämpligt att skoleleverna
bevittnar samt ordningsskäl ej heller lägger hinder i vägen.

Rättens ombudsmans kontroll över konkursförvaltningen

I ett aktiebolags vid en tingsrätt anhängiga konkurs inkom till konkursdomaren
från förvaltaren berättelse enligt 55 § konkurslagen om konkursboets
tillstånd. Berättelsen var försedd med påteckning av rättens ombudsman
att den var granskad utan anmärkning. Till berättelsen var fogad en
balansräkning, som bl. a. upptog tillgångar som ej fanns med i konkursbouppteckningen,
över vilken bolagets styrelseledamöter tidigare avlagt föreskriven
ed.

120

Sedan det från en konkursborgenärs sida hos konkursdomaren framställts
anmärkningar mot förvaltningen uttalade rättens ombudsman i yttrande
till konkursdomaren bl. a. följande.

I av mig granskad och godkänd berättelse enligt 55 § konkurslagen har
förvaltaren anfört att anmärkning ej kunnat framställas mot bolagets bokföring.
Härmed har avsetts att bolaget fört föreskrivna handelsböcker.
Förvaltaren saknade vid denna tid kännedom om att bolagets funktionärer
i vissa fall underlåtit att rapportera vissa utgifter och inkomster. Den nu
föreliggande utredningen ger emellertid vid handen att bristfälligheter förekommit
i bokföringen på grund av att ofullständigt underlag lämnats till revisionsbyrån.
Med anledning härav inger jag samtidigt separat komplettering
till 55 §-berättelsen.

I kompletteringen till 55 §-berättelsen anförde rättens ombudsman att
anledning förelåg till antagande att styrelsen av oaktsamhet åsidosatt sin
bokföringsskyldighet.

Hos riksdagens ombudsmannaexpedition framfördes klagomål mot
handläggningen av konkursen.

Rättens ombudsman uppgav i yttrande till JO bl. a. att konkursbolaget ej
hade andra tillgångar än de som upptagits i bouppteckningen och att den
felaktiga uppgiften, som fogats till 55 §-berättelsen, enligt bokföringsbyrån
uppkommit genom sammanblandning av räkenskaperna för konkursbolaget
och ett annat bolag.

Vid ärendets avgörande uttalade ställföreträdande JO Wigelius bl. a. följande.

Kontroll över konkursförvaltning utövas i första hand av rättens ombudsman.

I 59 § konkurslagen stadgas att rättens ombudsman skall göra sig noga
underrättad om boets tillstånd och under konkursen hålla noggrann uppsikt
över förvaltningen samt att han, när helst han finnér lämpligt, kan
verkställa inventering av boets kassa och övriga tillgångar ävensom fordra
redovisning av förvaltaren. Rättens ombudsman skall vidare ha tillgång till
böcker och andra handlingar som rör boet och äger att på begäran erhålla
upplysningar av förvaltaren om boet och dess förvaltning.

Enligt 55 § konkurslagen skall förvaltaren under rättens ombudsmans
inseende så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om
bl. a. boets tillstånd. I berättelsen skall upptagas en översikt över tillgångar
och gäld av olika slag ävensom särskilt anmärkas, huruvida skälig anledning
förefinnes till antagande att gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt
förhållande mot sina borgenärer. Är gäldenären köpman skall i berättelsen
anmärkas vilka handelsböcker han hållit och huru de blivit förda och skall i
sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen.

Såsom sålunda framgår av 55 § konkurslagen skall berättelse enligt stadgandet,
när gäldenären är köpman, innehålla anmärkning ej blott om vilka
handelsböcker gäldenären hållit utan även om hur de blivit förda. I yttran -

121

de till konkursdomaren den 18 november 1974 har rättens ombudsman anfört
att förvaltarens uppgift i 55 §-berättelsen, att anmärkning ej kunnat
framställas mot bolagets bokföring, avsett att bolaget fört föreskrivna handelsböcker.
Ifall rättens ombudsman, då han godkände berättelsen, varit
medveten om att förvaltarens uttalande om bokföringen inte avsåg den i
konkurslagen föreskrivna prövningen hur böckerna blivit förda, tycker
man dock att han borde ha reagerat, i synnerhet som han, enligt yttrande
hit, av förvaltaren fick veta att bokföringsbyrån uppgivit att sammanblandning
skett i räkenskaperna.

Till detta, att 55 §-berättelsen inte synes ha omfattat den i konkurslagen
föreskrivna prövningen av huru handelsböckema förts, kommer att berättelsen
med den bifogade, mot konkursbouppteckningen stridande balansräkningen
måste anses som helt undermålig som underlag för en bedömning
från borgenärernas sida av boets ställning och utsikterna till gottgörelse.
De från byrån erhållna uppgifterna medförde vidare att tillräckligt entydigt
underlag inte fanns för ställningstagande i frågan, om anledning fanns
till antagande att gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt förhållande mot
sina borgenärer.

Det är mot bakgrunden av dessa ofullständigheter förvånande att rättens
ombudsman utan vaije reservation eller tillägg ansåg sig kunna påteckna
55 §-berättelsen att denna var ”granskad utan anmärkning”.

När förvaltaren i anslutning till 55 §-berättelsens avgivande - enligt
uppgift av förbiseende - inte verkställde erforderlig utredning för att
bringa klarhet om boets tillstånd, hade det dessutom ålegat rättens ombudsman,
som enligt 59 § konkurslagen bland annat haft att göra sig noga
underrättad om boets tillstånd, att tillse att utredning kom till stånd. Såsom
rättens ombudsman uppgivit i yttrande till konkursdomaren hade utredningen
bort företagas på tidigare stadium än som blev fallet.

Jag finner således att befattningen som rättens ombudsman i angivna
hänseenden inte skötts så att det kan gå fritt från anmärkningar. Med framhållande
av att det är väsentligt - ej blott för parternas ställningstaganden i
en konkurs utan även för konkursdomarens och rättens handläggning av
konkursen - att rättens ombudsmans tillsyn över konkursutredningen blir
tillräckligt noggrann, lämnar jag saken i denna del.

Inhämtande av kompletterande upplysningar vid skattläggning av bouppteckning I

ett klagoärende framkom bl. a. följande.

Enligt en bouppteckning, som ingivits till en tingsrätt för registrering, hade
den ende arvingen av sin arvslott avstått en fjärdedel av en fastighet till
förmån för sin dotter. I stället för att skattlägga i enlighet härmed hade
tingsrätten för dottern utlagt endast en fjärdedel av den avlidnas andel i
fastigheten, som utgjorde tre fjärdedelar av denna. Genom detta kom arvsskatten
att bli för hög.

Av utredningen i ärendet framkom vidare att tingsrätten bestämt arvsskatten
enligt en i bouppteckningen gjord tjänsteanteckning av innebörd
att arvsavståendet skulle omfatta endast en fjärdedel av den avlidnas andel
i fastigheten. Tjänsteanteckningen, som gjorts av ett kanslibiträde, hade

122

tillkommit efter muntliga uppgifter lämnade per telefon av annan än den
som enligt bouppteckningen uppgivit boet.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde vid ärendets avgörande bl. a. följande.

För att ett avstående från arv skall kunna beaktas vid arvsskattens bestämmande
torde krävas bl. a. att avståendet blivit tillförlitligen dokumenterat.
Oavsett hur det förhåller sig med den aktuella tjänsteanteckningens
riktighet har den, med tanke på bl. a. hur den tillkommit, enligt min mening
inte varit av sådan beskaffenhet att den bort vinna beaktande vid arvsskattens
bestämmande.

Beaktande vid prövning av inskrivningsärende av handlingar som ingivits
efter inskrivningsdagens avslutande

Vid inspektion av en inskrivningsmyndighet uppmärksammades ett lagfartsärende
som gällde en fastighetsförsäljning där förutsättningar för förköpsrätt
förelåg. Lagfart för köparen hade beviljats på inskrivningsdagen
den 4 december 1974. I ärendet fanns en den 10 december 1974 från kommunen
inkommen skrivelse, dagtecknad den 5 december 1974, vari kommunen
förklarade sig avstå från förköpsrätten.

Ställföreträdande JO Wigelius uttalade med anledning därav följande.

Inskrivningsärenden får upptas endast på inskrivningsdag. Sådan hålls
varje onsdag med avslutning kl. 12.00. Fastän det förhåller sig så att ärendena
faktiskt behandlas en tid efter inskrivningsdagen, är inskrivningsmyndighetens
beslut att anse som meddelade på inskrivningsdagen. Av
detta följer också att myndighetens prövning måste ske med hänsyn till det
skick i vilket ärendena befinner sig på inskrivningsdagen. I fall en ansökan
är ofullständig eller hinder eljest föreligger mot den sökta åtgärden, får således
en efter inskrivningsdagen inkommen komplettering inte, såsom i
detta fall, beaktas vid ärendets prövning. Att frångå denna regel kan få
olyckliga konsekvenser vid t. ex. fall av tvesalu.

Inskrivningsmyndighets behandling av för sent inkommen förköpsanmälan Vid

försäljning av fast egendom har kommun enligt förköpslagen i vissa
fall förköpsrätt. Denna förköpsrätt utövas genom att kommunen bl. a. anmäler
sitt beslut i saken till inskrivningsmyndigheten. Sådan anmälan skall
ske inom viss i 7 § förköpslagen angiven tid. Utövas förköpsrätten inte
inom den föreskrivna tiden, är förköpsrätten förlorad.

En inskrivningsmyndighet hade i ett fall ansett att anmälan om kommunens
beslut att utnyttja förköpsrätten inkommit efter utgången av den föreskrivna
tiden. Anmälan hade föranlett att kommunens beslut anmärkts i
fastighetsboken.

123

Ställföreträdande JO Wigelius anförde vid ärendets avgörande bl. a. följande.

Kommuns beslut att utöva förköpsrätt skall handläggas som inskrivningsärende.
Syftet med att ett sådant beslut skall antecknas i fastighetsboken
är bl. a. att beslutet skall ges publicitet (jfr prop. 1967:90 s. 135f).
Vidare utgör anteckningen ett bevis om tidpunkten för kommunens anmälan.
Anteckningen i fastighetsboken har däremot inte någon självständig
betydelse i förköpsrättsfrågan.

Innan anmälan upptages, har inskrivningsmyndigheten att göra viss
prövning i ärendet. Sålunda skall anmälan avvisas om den inte åtföljs av
bevis om att säljare och köpare underrättats om beslutet (jfr NJA 1972 s.
176). Däremot synes det mig inte klart att inskrivningsmyndighetens prövning
redan vid detta tillfälle också skall gälla frågan om anmälan skett inom
föreskriven tid. Frågan om förköpsrätten utövats inom rätt tid skall dock,
liksom vissa andra hinder mot förköp, prövas av inskrivningsmyndigheten
när lagfart söks, vare sig det är av kommunen eller av den ursprunglige köparen.
Tvist om huruvida förköpsrätt utövats inom rätt tid kan för övrigt
också bli föremål för domstols prövning i tvistemål. För min del är jag närmast
av den uppfattningen att även en för sent gjord anmälan skall upptagas
och antecknas i fastighetsboken.

Upptagande av polisanmälan från underårig

I en klagoskrift uppgav E., som var 17 år gammal, i huvudsak följande.

Sedan han till en polismyndighet insänt en brottsanmälan mot två personer,
blev han kallad till polisstationen för att underteckna anmälan, eftersom
det rörde sig om angivelsebrott. När E. infann sig på polisstationen,
fanns inte någon anmälan klar att undertecknas. En polisinspektör ”provocerade”
honom att underlåta att ange brottet till åtal.

Vederbörande polisinspektör uppgav att E:s föräldrar begärt att dennes
anmälningar inte skulle upptagas och att det därför bedömdes som olämpligt
att upptaga dem. E. hade därför vid besöket på polisstationen underrättats
om att anmälan ej skulle upptagas.

Vid ärendets avgörande uttalade ställföreträdande JO Wigelius bl. a. följande.

E. har till polisen ingett en skriftlig anmälan om brott. Anmälan har dock
inte upptagits av polisen. Sålunda har anmälan inte uppsatts på anmälningsblankett
och någon registrering av anmälan har därför inte heller
skett.

Polisen är i princip skyldig att ta emot anmälningar om brott. Att en sådan
skyldighet föreligger har fastslagits i flera tidigare här avgjorda ärenden
(se bl. a. JO:s ämbetsberättelse 1968 s. 172 och 1975 s. 138). Härav följer
att polisen borde ha iakttagit gängse anmälningsrutiner också beträffande
E:s anmälan. Detta i synnerhet som denna var skriftlig och diarieföring
redan av den anledningen var nödvändig. Det hade sedan varit undersökningsledarens
sak att pröva om förundersökning skulle inledas eller ej.

E:s skrift omfattade anmälan om ofredande, hemfridsbrott, olaga hot

124

och brott mot vapenförordningen. Eftersom anmälan således delvis gällde
angivelsebrott, har polisen kallat E. till polisstationen för att ”underteckna
anmälan”. Därmed får förstås undertecknandet av den blankett, på vilken
polisen skulle uppteckna hans anmälan. De gärningar som var att anse som
angivelsebrott synes ha rört E:s person. Eftersom han var under aderton
år ankom det, enligt 20 kap. 14 § rättegångsbalken, på hans vårdnadshavare
att ange brotten. Åtgärden att kalla E. till polisstationen för undertecknande
av anmälan synes mig därför ha saknat fog. För övrigt vill jag här
också påpeka att om en målsägande skriftligen anmält angivelsebrott till
polisen, torde detta som regel också kunna anses innefatta angivelse till
åtal. Att i sådant fall särskilt införskaffa målsägandens underskrift på polisens
anmälningsblankett framstår därför som en onödig åtgärd.

Tillsyn av berusad arrestant hos polismyndighet

En person P. hade kl. 21.15 omhändertagits av två polismän för fylleri
på allmän plats. P. hade vid omhändertagandet legat på en gräsmatta. Efter
beslut av vakthavande befäl hade P. inlagts i en arrest på polisstationen. I
arrestantbladet hade antecknats att P. var redlöst berusad. Under vistelsen
i arresten hade P. avlidit. Dödsfallet hade uppmärksammats av polispersonal
påföljande dag kl. 02.05. Tillkallad läkare ansåg kl. 02.55 att dödsfallet
inträffat två till fyra timmar tidigare. I utlåtande över obduktionen av P:s
kropp uttalades att akut alkoholförgiftning med åtföljande hjärtsvikt för sig
eller i kombination med inandning av uppkräkt magsäcksinnehåll mycket
väl förklarade dödsfallet och att vid obduktionen inte framkommit något
som talade för att dödsorsaken varit en annan.

Vederbörande länspolischef riktade efter utredning viss kritik mot polisens
befattning med P. men ansåg - med hänsyn till svårigheten för polispersonalen
att göra medicinska bedömanden samt frånvaron av lokala föreskrifter
- att vad som lagts polispersonalen till last inte var av den art att
disciplinärt förfarande kunde bli aktuellt.

Ställföreträdande JO Wigelius tog del av utredningen och länspolischefens
beslut samt inhämtade yttrande från länspolischefen.

Vid ärendets avgörande uttalade Wigelius bl. a. följande.

När det gäller en berusad person som inte befinner sig i vaket tillstånd
måste det för den som saknar medicinsk utbildning och erfarenhet vara
väldigt svårt att avgöra om den berusade endast sover tungt eller om han är
i ett tillstånd som närmar sig det medvetslösa. En felbedömning kan mycket
lätt ske. Polisen bör därför regelmässigt, såvida den berusade inte med
lätthet kan väckas, transportera honom till läkare för undersökning. Överhuvudtaget
bör polisen enligt min mening föranstalta om läkarundersökning
av en berusad så snart som det kan finnas minsta anledning därtill på
grund av bestämmelserna i föreskrifter och anvisningar för polisväsendet
(FAP). En god regel kan vara att polisen inom ramen för dessa tillser att läkarundersökning
kommer till stånd så snart det inte framstår som helt klart
att en undersökning är onödig. När en berusad person införts till po -

125

lisstationen måste vakthavande befäl genom en ordentlig undersökning av
honom bilda sig en egen uppfattning om graden av berusning, hur den berusade
reagerar etc. I de fall när en kraftigt berusad inläggs i arrest är det
av stor vikt att vakthavande befäl ger direktiv till bevakningspersonalen
om skärpt tillsyn av den berusade. Jag vill rekommendera att tillsyn äger
rum så ofta som varje kvart och att den sker genom att personal går in i arresten
till den berusade och förvissar sig om att denne inte är eller kan antagas
vara i behov av särskild vård. Överhuvudtaget måste det alltid förekomma
regelbundna och noggranna kontroller av berusade personer som
förvaras i arrest.

Skyldighet för polismyndighet att ofördröjligen underrätta nykterhetsnämnd
då någon misstankes för trafiknykterhet sbrott

I ett klagoärende framkom följande.

A. greps såsom misstänkt för trafiknykterhetsbrott och underkastades
blodprovstagning. Vid en samtidigt företagen läkarundersökning bedömdes
han vara lätt påverkad av alkohol. Polismyndigheten underrättade härefter
vederbörande nykterhetsnämnd om att A. var misstänkt för trafiknykterhetsbrott,
varefter han kallades till nämnden för utredning. Sedan
polismyndigheten meddelats att analys av blodprovet givit vid handen att
alkoholkoncentrationen i A:s blod vid provtagningstillfållet uppgått endast
till 0,28 promille, nedlades förundersökningen.

A. påtalade att polismyndigheten innan resultat över blodprovsanalysen
erhållits underrättat nykterhetsnämnden om att han var misstänkt för trafiknykterhetsbrott.

Yttrande inhämtades från vederbörande polisstyrelse.

Ställföreträdande JO Wigelius uttalade vid ärendets avgörande bl. a. följande.

I 10 § lagen om nykterhetsvård (NvL) har föreskrivits skyldighet för
bl. a. polis- och åklagarmyndighet, som erhåller kännedom om att någon
gjort sig skyldig till fylleri eller eljest använt alkoholhaltiga drycker till uppenbar
skada för sig eller annan, att ofördröjligen göra anmälan därom hos
nykterhetsnämnden. Har nykterhetsnämnd fått anmälan om dylikt förhållande,
skall nämnden enligt 12 § NvL skyndsamt låta verkställa erforderlig
undersökning för fallets bedömande.

Såsom ovan angivits skall anmälan till nykterhetsnämnden ske ofördröjligen,
dvs. så snart som möjligt efter det att polisen fått kännedom om den
alkoholbetingade händelsen. JO har i tidigare avgjorda ärenden (se JO:s
ämbetsberättelse 1969 s. 255 och 1972 s. 228) framhållit vikten av skyndsamhet
i berört hänseende. Anmälan får således inte anstå till dess polisutredningen
slutförts.

A. var i förevarande fall - sedan tagen alcotest visat positivt utslag —
misstänkt för trafiknykterhetsbrott. Fråga var sålunda om något som kunde
tyda på alkoholmissbruk i lagens mening. Mot bakgrund av det förut
sagda kan jag inte finna annat än att det ålegat polisen att ofördröjligen an -

126

mäla det inträffade till nykterhetsnämnden och att polisen härvid inte ägt
dröja med anmälan till dess utredningen angående misstanken om trafiknykterhetsbrott
slutförts.

Uppehållande av sjuktransport för undersökning av alkoholpåverkan hos
misstänkt rattfyllerist

I ett klagoärende framkom bl. a. följande.

En personbil hade kört av vägen i hög fart och slagit runt. Föraren J.
och en passagerare A. hade skadats, A. så svårt att han var medvetslös.
De skadade hade hämtats av ambulans och förts till sjukhus för viss behandling,
varefter de vidaresänts till ett annat sjukhus. A. hade under den
sistnämnda transporten alltjämt varit medvetslös. Under transporten hade
ambulansen stannat vid en polisstation för tagande av alcotestprov och inhämtande
av personuppgifter beträffande J.

Från polisen uppgavs att polisen ej beordrat ambulansen att stanna vid
polisstationen utan endast frågat om detta var möjligt med hänsyn till de
skadades tillstånd samt att åtgärderna verkställts utan dröjsmål och endast
medfört ett kort uppehåll för ambulansen.

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande bl. a. följande.

Det behöver knappast sägas att det regelmässigt inte får vidtagas några
åtgärder från polisens sida, vilka kan försena erforderlig undersökning och
behandling av en svårt skadad. Under inga omständigheter får utredningsåtgärder
på grund av misstanke om brott, som inte hör till de allra svåraste,
t. ex. trafiknykterhetsbrott, förorsaka sådan försening. Insamlande av
uppgifter och säkrande av bevisning i och för utredning om brottet måste
självfallet stå tillbaka för intresset av att rädda människoliv.

I förevarande fall synes polisens intresse ha varit koncentrerat främst till
J. Något utandningsprov eller några uppgifter från A. kunde helt naturligt
inte fås till följd av hans medvetslösa tillstånd.

Förfarandet att uppehålla transporten av A. till sjukhus för att på polisstationen
ta alcotestprov på J. och inhämta uppgifter från honom var enligt
min mening felaktigt.

Jag kan visserligen inte visa att det korta uppehållet på stationen faktiskt
medförde någon direkt fara för A:s liv eller hälsa. Därmed är inte sagt att
jag utan vidare anser att uppehållet var helt ofarligt för A. Vad jag emellertid
framför allt vill understryka är att polisen i ett fall som det föreliggande
överhuvudtaget inte bör inlåta sig på frågan om en sjuktransport kan avvakta
en utredningsåtgärd från polisens sida. Aktualiserar man en sådan
fråga och får till stånd ett uppehåll med transporten kan det utan tvekan
under olyckliga omständigheter få ödesdigra konsekvenser, såsom att den
skadade avlider eller får sitt sjukdomstillstånd försämrat, eller i vart fall,
om något dylikt inträffar, helt i onödan väcka misstanke om att det varit
polisen som genom uppehållet förorsakat detta.

127

Fråga om polisens våldsanvändning mot person som misstänkesför trafiknykterhetsbrott
och vägrar medfölja för blodprovstagning

I ett klagoärende framkom bl. a. följande.

C. hade stoppats i en trafikkontroll. Han hade misstänkts för trafiknykterhetsbrott
och fått genomgå alcotestprov, som visat positivt utslag. Det
hade därför beslutats om förhör och blodprovstagning. I väntan på transport
till polisstationen hade C. tillåtits att under polisens uppsikt sitta i sin
bil tillsammans med en passagerare. C. hade emellertid låst bildörrarna
och vägrat att öppna, när transporten till polisstationen skulle ske. Efter
upprepade anmaningar och försök att övertala C. att öppna någon av bildörrarna
hade polisen med en hammare slagit in bilens sidoruta närmast
förarplatsen, där C. suttit. Bildörren hade därefter kunnat öppnas. C. hade
förts till polisbilen och transporterats till polisstationen, där vidare undersökning
företagits.

C. klagade över polisens handlande att slå in bilrutan.

Vederbörande länsstyrelse avgav yttrande och uppgav bl. a. följande.

C. kunde skäligen misstänkas för trafikonykterhetsbrott. Han luktade
alkohol och taget alcotestprov gav positivt utslag. Vid sådant förhållande
beslutades fortsatt undersökning med blodprovstagning.

1 befogenheten att föranstalta om blodprov måste enligt sakens natur ligga
rätten att vidta alla erforderliga åtgärder för provtagningens genomförande.
C. måste medtagas till platsen för provtagningen. Denna åtgärd kan
anses som ett nödvändigt led i förfarandet vid kroppsbesiktningen. För att
kunna genomföra detta var polisen tvungen att slå in glasrutan. C. försökte
tydligen hålla sig undan polisen genom att låsa dörren till bilen. Hans förklaring
att vilja vara i fred några minuter för att reda upp sitt mellanhavande
med passageraren M. L. kan med hänsyn till vad som förekommit lämnas
utan avseende. De närvarande polismännen gjorde enligt utredningen
upprepade försök att övertala C. att öppna. M. L. tillsade också C. att öppna.
När så inte skedde tvingades polisen tillgripa våld.

Tjänsteuppgiften kunde inte lösas på annat sätt. Polismännen använde
inte strängare medel än förhållandena krävde. Glasrutan slogs in först sedan
man försökt öppna med hjälp av ståltråd. Detta lyckades dock inte på
grund av motåtgärder från C:s sida. Denne måste ha insett att erforderligt
våld skulle komma att användas, om inte bildörrarna öppnades. Vid utredningen
har också gjorts gällande att han blivit förvarnad.

Även om polisens handlande formellt skulle bedömas som en personell
husrannsakan måste den vidtagna åtgärden anses tillåten i det här aktuella
fallet. Misstanken om trafikonykterhetsbrott var välgrundad och C:s undanhållande
indicerade kollusionsfara. Blodprovsanalysen utvisade sedermera
att C. hade en alkoholkoncentration i blodet på 0,5 promille. Med
hänsyn till förbränningen i kroppen inses lätt vad det i bevishänseende
skulle ha inneburit, om C. fått stanna kvar ytterligare i bilen. Uppenbarligen
förelåg fara i dröjsmål.

Ställföreträdande JO Wigelius uttalade vid ärendets avgörande bl. a. följande.

128

En allmän grundsats vid all våldsanvändning är att endast det våld får
brukas som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Polisman
får enligt 16 § polisinstruktionen för att verkställa tjänsteåtgärd ej använda
strängare medel än förhållandena kräver och han bör i första hand
söka vinna rättelse genom upplysningar och anmaningar. Det stadgas vidare
i paragrafen att våld får tillgripas endast när tjänsteuppgiften ej kan lösas
på annat sätt och att - om våld tillgripes - den lindrigaste form som kan
leda till det avsedda resultatet skall användas.

Polisen har redovisat ingripandet mot C. i dennes bil som personell husrannsakan
samt fört protokoll däröver. Jag vill med anledning härav framhålla
följande. En person, som misstänks för rattfylleri eller rattonykterhet
och som anträffas i omedelbart samband med körningen, får vid vägran att
följa med till förhör medtagas till sådant enligt 23 kap. 8 § rättegångsbalken.
För att verkställa medtagandet kan våld få tillgripas enligt det ovan
sagda. Något utrymme för att härjämte tillämpa rättegångsbalkens bestämmelser
om husrannsakan synes inte ha funnits i förevarande fall.

Medan man väntade på den tillkallade polisbilens ankomst låste C. och
dennes passagerare in sig i C:s bil. Av utredningen framgår att C. vägrade
öppna trots upprepade uppmaningar från polisens sida att öppna någon av
bildörrarna. Det får vidare anses utrett att C. förvarnades att bilrutan skulle
komma att krossas, om C. inte frivilligt öppnade. Polisen har i den uppkomna
situationen haft rätt att bruka våld för att lösa tjänsteuppgiften. Jag
delar länsstyrelsens mening att uppgiften inte kunde lösas på annat sätt än
som skedde och att strängare medel än förhållandena krävde därvid inte
använts.

Anstånd med åtals väckande efter beslag

Vid inspektion av en tingsrätt iakttogs att åklagare i ett par fall begärt
och erhållit förlängning av tiden för åtals väckande efter beslag, så att tiden
uppgått till ett halvt år mot då generellt gällande en månad. Beslaget avsåg
delar till mopeder.

Riksåklagaren anförde i avgivet yttrande bl. a. följande.

Handläggningsrutinema i mål rörande brott, som kan beivras genom
strafföreläggande och som är förenade med förverkande av föremål under
beslag, är inte helt enhetliga vid de olika åklagarmyndigheterna. En tillämpad
rutin är att som regel väcka åtal, varigenom man slipper bevakning av
beslaget. Vanligen förekommande är också att begära anstånd med åtals
väckande enligt 27 kap. 7 § rättegångsbalken i samband med att strafföreläggande
utfärdas. Enligt stadgad praxis anses sådant anstånd kunna meddelas
även i fall då väl åtal kan väckas men åklagaren vill söka slutföra

målet genom strafföreläggande. Anståndstidens längd varierar. Att

tämligen långa anståndstider begärs motiveras av den omgång det innebär
att bevaka beslagstiden i de nu tillämpade rutinerna för uppföljningen av
strafföreläggande. Från principiell synpunkt kan det väl ifrågasättas om
dessa långa anståndstider är förenliga med grundtankarna bakom bestämmelserna
om åtalstiden vid beslag. Oftast är det emellertid fråga om egendom
av mindre värde och förverkandefrågan är helt klar. Enligt av riksdagen
nyligen fattat beslut (prop. 1974:124) skall den i 27 kap. 7 § rättegångsbalken
stadgade tiden för åtals väckande inte gälla om den beslagtagna

129

egendomens värde understiger ettusen kronor. Efter denna lagändring blir
förlängning av åtalstiden i anledning av att strafföreläggande utfärdas mera
sällan aktuell, eftersom åklagarna i allmänhet inte bör och ej heller torde
använda strafföreläggande då det är fråga om förverkande av större värden.
I sistnämnda fall bör under alla omständigheter enligt min mening förverkandefrågans
avgörande inte få lämnas utan kontroll genom att långa
anståndstider med åtal meddelas i anledning av att strafföreläggande utfärdas.

Ställföreträdande JO Wigelius uttalade vid ärendets avgörande.

Såsom riksåklagaren anfört har enligt stadgad praxis anstånd med åtals
väckande ansetts kunna meddelas även i fall där åklagaren velat slutföra
saken genom strafföreläggande. Den lagändring som skett med ikraftträdande
den 1 januari 1975 medför att de allra flesta fall där nämnda praxis
förekommit inte längre är bundna av tidsfristerna enligt 27 kap. 7 § rättegångsbalken.
Med hänsyn härtill anser jag mig numera inte ha anledning
att gå in på en bedömning av praxis och därmed sammanhängande rutiner.

Jag instämmer i riksåklagarens uttalande mot att långa anståndstider
meddelas fortsättningsvis.

Fråga om övervakares och frivårdstjänstemans rätt att besöka häktad

I ett klagoärende framkom bl. a. följande.

H. hade då han varit häktad förvägrats besök av sin övervakare G.S.
Vidare hade besöken från en assistent hos skyddskonsulenten A.S. villkorats
av åklagaren.

Beträffande sistnämnda förhållande inhämtades yttrande från riksåklagaren,
som anförde.

Enligt 8 § lagen (1958:213) om behandling av häktade och anhållna m. fl.
får häktad inte mottaga besök med mindre det prövas kunna ske utan att
äventyra ordning och säkerhet eller medföra fara för att bevis undanröjes
eller utredning om brott eljest försvåras. Som särskilt angivet undantag
gäller offentlig försvarares oinskränkta rätt att sammanträffa med sin huvudman.
I 11 § kungörelsen (1958:214) angående tillämpningen av nämnda
lag föreskrivs, att tillstånd till besök meddelas av föreståndaren för häktet
och att även åklagarens tillstånd fordras för att den som häktats som misstänkt
för brott skall få mottaga besök.

Det ligger i sakens natur att ifrågavarande bestämmelser inte äger tilllämpning
på befattningshavare inom kriminalvården som i sin tjänst har att
ta befattning med den häktade. Detta gäller såväl häktets fasta personal
som andra, exempelvis tjänstemän inom frivårdsorganisationen. I vilken
utsträckning och under vilka förutsättningar sådana tjänstemän skall få besöka
häktad är i princip en intern fråga för kriminalvården. Självfallet kan
åklagaren om han beträffande viss häktad anser att särskild försiktighet
bör iakttas med hänsyn till brottsutredningen framhålla detta för häktesföreståndaren.
Det kan förutsättas att sådana synpunkter beaktas av kriminalvårdspersonalen.

Jag vill erinra om att spörsmålet har berörts i justitiedepartementets promemoria
(Ds Ju 1975:8) angående ny lagstiftning om behandling av häktade
m. fl. (s. 91) och att jag i cirkulär C 55 angående besök hos häktade av

9 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

130

personer med uppgift att utöva andlig vård utgått från angivna princip.

Eftersom åklagarens tillstånd inte behövs för besök hos häktad av angivna
tjänstemän, kan åklagaren inte heller föreskriva några villkor för besöket.
Vederbörande åklagare har därför enligt min mening inte ägt befogenhet
att som skett meddela föreskrifter för A.S:s besök hos den häktade.

Ställföreträdande JO Wigelius uttalade vid ärendets avgörande bl. a. följande.

I 8 § lagen om behandling av häktade och anhållna m. fl. stadgas bl. a. att
häktade och anhållna inte får mottaga besök med mindre det prövas kunna
ske utan att medföra fara för att bevis undanröjes eller utredning om brott
eljest försvåras. I 11 § kungörelsen angående tillämpningen av nämnda lag
föreskrivs, att i fråga om den som häktats som misstänkt för brott tillstånd
till besök erfordras av åklagaren. G.S:s egenskap av övervakare för H. ger
honom i och för sig inte någon ovillkorlig rätt till besök. Åklagaren har sålunda
ägt pröva om G.S. fick besöka H. i häktet. Självfallet har han då också
haft rätt att förbehålla sig sådan prövning.

Emellertid förhåller det sig annorlunda beträffande A.S:s rätt att besöka

H. i häktet. Jag delar riksåklagarens uppfattning att det ligger i sakens natur
att ifrågavarande bestämmelser inte äger tillämpning på befattningshavare
inom kriminalvården som i sin tjänst har att ta befattning med den
häktade. A.S. tillhör angivna kategori, varför åklagarens tillstånd inte behövts
för hennes besök hos H. i häktet. Jag finner alltså att åklagaren förfarit
felaktigt genom att meddela föreskrifter för hennes besök.

Häktning av moder till spädbarn

I ett klagoärende framkom bl. a. följande.

O., en då 26-årig kvinna med ett 4 månader gammalt barn, anhölls den 22
mars 1973 under pågående rättegång av en åklagare såsom misstänkt för
mened. Hon överfördes omedelbart till häkte. Åklagaren ingav den 27
mars 1973 häktningsframställning beträffande O. med angivande av risken
för undanröjande av bevis och försvårande av utredningen såsom häktningsskäl.
Vid häktningsförhandling den 30 mars 1973 hemställde 0:s offentlige
försvarare att rätten för det fall att O. ej kunde försättas på fri fot
skulle bevilja uppskov med häktningsförhandlingen till den 2 april 1973 för
att låta undersöka möjligheterna att för O. anordna betryggande övervakning
och i andra hand låta henne vistas på anstalt, där hon kunde ha sitt
barn hos sig.

Rätten beviljade uppskov och vid fortsatt häktningsförhandling den 2
april 1973 upplyste åklagaren att plats kunde beredas O. och hennes barn
på fångvårdsanstalten Hinseberg samt att transport kunde ske dit senast
den 3 april 1973.

Tingsrätten fann O. vara på sannolika skäl misstänkt för mened. Enär
det skäligen kunde befaras att hon skulle undanröja bevis eller på annat
sätt försvåra utredningen och då betryggande övervakning ej kunnat
anordnas förklarade tingsrätten henne häktad.

131

Vid ärendets avgörande uttalade JO Thyresson bl. a. följande.

Enligt 23 kap. 4 § rättegångsbalken (RB) får kvinna som är havande i
framskridet tillstånd eller som fött så kort tid förut att häktning kan antagas
medföra allvarligt men för henne eller barnet ej häktas med mindre det är
uppenbart, att betryggande övervakning ej kan anordnas. Vill den misstänkte
ej underkasta sig övervakning skall häktning ske.

Vidare föreskrivs i 26-28 §§ förundersökningskungörelsen bl. a. följande.

26 §. Föreligger med hänsyn till vad i 24 kap. 3 § rättegångsbalken
stadgas anledning antaga att häktning ej må ske, om övervakning ordnas,
skall undersökningsledaren så snart det kan ske söka ordna erforderlig
övervakning.

Övervakning må anordnas i den misstänktes hem eller annat enskilt
hem eller genom att den misstänkte intages på lämplig anstalt. Är den
misstänkte redan intagen på anstalt, har undersökningsledaren att överväga,
huruvida särskild övervakning kan vara erforderlig på anstalten,
samt att i samråd med anstaltens styrelse eller föreståndare söka få till
stånd dylik övervakning.

27 §. Har övervakning beslutats, må den misstänkte åläggas skyldighet
att å vissa tider vara tillgänglig i sin bostad eller å sin arbetsplats så
ock annat villkor, som finnes erforderligt för hans övervakande.

28 §. Anordnas övervakning av anhållen person, skall anhållandet hävas.

Beslut om och anordnande av övervakning enligt RB 24:3 ankommer i
första hand på åklagaren (se JO:s ämbetsberättelse 1974 s. 36). O. anhölls
den 22 mars 1973. Åklagaren har uppgett att han då ej kände till att hon var
spädbamsmoder. Av en samma dag av polismyndigheten upprättad levnadsberättelse
framgår emellertid att O. var moder till ett då 4 månader
gammalt barn. Detta borde därför ha varit bekant för åklagaren, när häktningsframställning
ingavs den 27 mars 1973. Såvitt utredningen visat har
det dock innan dess ej gjorts några undersökningar för att utröna möjligheten
av övervakning enligt RB 24:3. Sådana undersökningar synes ha inletts
först i samband med häktningsförhandlingen den 30 mars 1973. Undersökningarna
föranledde uppskov med häktningsförhandlingen till den 2 april
1973. Såvitt jag kunnat finna har det emellertid varit möjligt att långt tidigare,
i allt fall senast i samband med ingivande av häktningsframställningen,
inleda undersökningar rörande övervakning av O. Om sådana kommit till
stånd på ett tidigare stadium hade det måhända funnits större möjligheter
att undvika häktning eller i allt fall undvika det uppskov med häktningsförhandlingen
som blev erforderligt. Enär anordnande av övervakning enligt
det förut sagda i första hand ankommit på åklagaren såsom förundersökningsledare
anser jag att han i detta avseende förfarit försumligt.

132

II. Försvaret m. m.

IB-affären

JO Thyresson meddelade den 12 september 1975 följande beslut med anledning
av en av honom företagen utredning rörande den s. k. IB-afFåren.

1. Inledning

Den uppmärksammade s. k. IB-affären föranledde ett mycket stort antal
anmälningar till riksdagens ombudsmannaexpedition. I det följande redovisas
den granskning jag - dels på grund av anmälningarna och dels av
eget initiativ — företagit i saken och mina därav föranledda bedömanden.

Inledningsvis må erinras om att riksdagens försvarsutskott under hösten
1973 med anledning av IB-affären genomförde en ingående granskning av
Sveriges militära underrättelsetjänst vilken redovisades i betänkandet FöU
1973: 25. I samband med sin redovisning framlade utskottet vissa förslag
till riksdagen beträffande vilka allmänna krav som bör ställas på den hemliga
underrättelsetjänsten samt den framtida inriktningen av denna verksamhet.
Utskottets betänkande godkändes av riksdagen.

I januari 1974 tillsatte regeringen tre utredningar med anledning av vad
som förekommit, nämligen

1. 1974 års underrättelseutredning med uppgift att dra upp riktlinjer för
framtidens underrättelseverksamhet.

2. utredning om anonymitetsskydd vid beslag och husrannsakan med
uppgift att göra en avvägning mellan behovet av skydd för pressens informationskällor
och samhällets intresse av effektiva medel för brottsbekämpningen
och

3. utredning angående brottsbalkens bestämmelser om brott mot rikets
säkerhet med uppgift att göra en översyn av dessa bestämmelser.

Slutligen anmodades massmedieutredningen genom tilläggsdirektiv att
undersöka gränsdragningen mellan tryckfrihetsprocess och vanlig brottmålsprocess,
bl. a. för att i möjlig mån undvika att personer som är indragna
i samma brottslighet får sin sak prövad enligt skilda processuella regler.

IB-affären blev också föremål för granskning av konstitutionsutskottet
vid 1974 års riksdag. Granskningen avsåg frågor om handläggningen inom
regeringen av militära underrättelsefrågor samt den tillsyn av tryckfrihetsförordningens
efterlevnad som ankommer på chefen för justitiedepartementet
att utöva. Utskottets granskning avsåg däremot inte frågor rörande
IB:s operativa verksamhet. Utskottets betänkande, KU 1974:22, godkändes
av riksdagen i de delar, som här är av intresse.

133

2. IB-affären i sammandrag

Uppgifterna i det följande bygger dels på utredningsmaterial som sammanbragts
inom ombudsmannaexpeditionen och dels på uppgifter hämtade
från bilaga 4 A till KU:s betänkande 1974:22.

Under sommaren 1972 informerades försvarsministern av militärledningen
om att viss verksamhet riktad mot IB pågick. Under hösten skedde
viss omorganisation av IB som delvis föranleddes av denna verksamhet.
Sedermera kom det fram att det var några till tidskriften Folket i Bild/Kulturfront
knutna journalister som bedrev verksamheten.

Den 3 maj 1973 utkom nr 9 av Folket i Bild/Kulturfront. Tidskriften innehöll
ett tiosidigt reportage om den svenska underrättelsetjänsten kallat
Sveriges spionage. Reportaget innefattade ett stort bildmaterial. Som textförfattare
angavs Peter Bratt och Jan Guillou och som ansvariga för foto
Ove Holmqvist, Anders Petersen, SAFTRA m.fl. Tidningen Aftonbladet
publicerade redan den 2 maj 1973 uppgifter ur reportaget.

Den 10 maj 1973 erhöll dåvarande försvarsministern Sven Andersson ett
brev daterat den 8 maj från förre IB-medarbetaren Håkan Isacson med påståenden
om att befattningshavare hos IB i flera fall gjort sig skyldiga till
brottslig verksamhet. Den 11 maj 1973 överlämnade försvarsministern brevet
till riksåklagaren som i sin tur överlämnade det till chefsåklagaren
C. A. Robért för handläggning. Robért inledde i omedelbar anslutning härtill
förundersökning med anledning av Isacsons brev till försvarsministern.

Den 17 maj 1973 utkom nr 10 av Folket i Bild/Kulturfront med ytterligare
uppgifter om IB:s verksamhet med samma textförfattare och fotografer
som i nr 9. I uppgifterna angavs att IB genom en person vid namn Gunnar
Ekberg infiltrerat svenska vänsterorganisationer och att IB samarbetat
med utländsk underrättelsetjänst.

Den 15 juni 1973 beslutade JK med anledning av en till honom inkommen
anmälan att inte väcka tryckfrihetsåtal mot ansvarige utgivaren av
tidskriften för innehållet i första artikeln i nr 9.

Den 24 september 1973 publicerade Aftonbladet uppgifter ur en artikel i
nr 17 av Folket i Bild/Kulturfront som enligt uppgift i tidskriften utkom den
27 september. Artikeln innehöll ytterligare uppgifter om IB och redovisar
det huvudsakliga innehållet i Peter Bratts samtidigt utkommande bok: IB
och hotet mot vår säkerhet.

Den 27 september 1973 överlämnade justitieministern till JK tidskriften
nr 17 och Bratts bok med anmälan enligt 9 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen.

Den 18 oktober 1973 meddelade Robért beslut med anledning av den förundersökning
som föranletts av Isacsons brev till försvarsministern och av
uppgifterna i tidskrifterna; ärendet avskrevs på i beslutet anförda skäl.

Den 19 oktober 1973 beslutade Robért att anhålla Bratt, Guillou och
Isacson som misstänkta för spioneri. Anhållningsbeslutet verkställdes den
22 oktober och samma dag gjordes husrannsakan bl. a. på Folket i
Bild/Kulturfronts redaktion.

134

Sedan Robért den 5 november till Stockholms tingsrätt, trettonde avdelningen,
ingivit häktningsframställning mot Bratt, Guillou och Isacson hölls
häktningsförhandling den 9 november, varvid samtliga tre förklarades häktade.

Bratt överklagade häktningsbeslutet i Svea hovrätt och sedan även i
högsta domstolen. Bratts besvär lämnades utan bifall, av Svea hovrätt i beslut
den 21 november och av högsta domstolen i beslut den 5 december
1973.

Genom beslut den 5 december 1973 förordnade JK om åtal mot Bratt för
tryckfrihetsbrott jämlikt 7 kap. 5 § andra stycket tryckfrihetsförordningen
och 19 kap. 5 § brottsbalken.

Sedan Robért den 6 december 1973 beslutat om åtal mot Bratt, Guillou
och Isacson ingav han den 10 december stämningsansökan till tingsrätten.

Efter huvudförhandling den 18-20 december meddelade tingsrätten
dom den 4 januari 1974. Bratt och Guillou dömdes jämlikt 19 kap. 5 §
brottsbalken för spioneri till fängelse ett år vardera. Isacson dömdes, såvitt
nu är i fråga, jämlikt 19 kap. 5 § och 23 kap. 4 § brottsbalken för spioneri
och medhjälp till spioneri till fängelse ett år.

Den 8 januari 1974 nedlade JK tryckfrihetsåtalet mot Bratt.

Svea hovrätt, dit Guillou fullföljt talan mot tingsrättens dom, meddelade
dom den 14 mars 1974. Guillou frikändes av hovrätten, såvitt åtalet gällde
anskaffande av uppgifter rörande påstådd IB-verksamhet i Finland och
FRA:s verksamhet.1 I övrigt fastställdes tingsrättens dom för spioneri.
Straffet bestämdes till fängelse 10 månader.

Guillou begärde prövningstillstånd. Genom beslut den 17 september
1974 vägrade högsta domstolen Guillou prövningstillstånd.

3. Anmälningarna till JO och JO:s utredning

Till JO inkom ett sjuttiotal anmälningar rörande IB-affären och vad därmed
sammanhänger. En del av dessa anmälningar härrör från personer
som berörts av åtgärder av myndigheter eller eljest varit personligen inblandade
i saken. Huvudparten av anmälningarna kommer emellertid från
utomstående och är grundade på uppgifter som hämtats från press, radio
och TV.

Anmälningarna kan vad gäller deras syfte i stort sett indelas i tre grupper.
Till den första gruppen kan hänföras anmälningar, vari görs gällande
att chefsåklagaren Robért begått fel eller försummelser vid utredningen om
de påstådda brotten av befattningshavare knutna till underrättelseorganisationen.
Sålunda ifrågasätts bl. a. om inte Robért varit alltför godtrogen
vad gäller de uppgifter som under förhören lämnats av medarbetare inom
IB. Även i andra hänseenden görs gällande att utredningen var bristfällig.

Den andra huvudgruppen av anmälningar är också riktade främst mot

1 FRA = Försvarets radioanstalt.

135

Robért och avser hans handläggning av utredningen om spioneri och hans
åtalsbeslut. Härvidlag har anmärkningar riktats mot Robért bl. a. för att
denne inte ingripit tidigare mot de personer som sedermera åtalades för
spioneri och för att Robért inte tidigare än som skedde delgav dem misstanke
om brott. I denna grupp märks också ett flertal anmälningar rörande
de under spioneriutredningen företagna husrannsakningarna och beslagen.
Några av dessa härrör från personer som berörts av åtgärderna.

Den tredje gruppen av anmälningar avser IB och dess verksamhet, dess
förbindelser med främmande underrättelseorganisationer m. m.

Slutligen skall nämnas, att det inkom ett antal anmälningar från Guillou
under den tid han satt anhållen och häktad avseende frågor om brevcensur,
förbud att inneha radio, besöksförbud m. m. Dessa anmälningar har
brutits ut och prövas i ett särskilt ärende som avgörs samtidigt med detta.

I det följande kommer i allmänhet anmälningar från inblandade personer
att redovisas individuellt och övriga anmälningar endast översiktligt i den
mån de berör de frågor som jag funnit mig böra pröva. Samtliga anmälare
kommer att som svar tillställas föreliggande beslut.

Vad angår den utredning jag låtit verkställa har denna måst begränsas till
vissa frågor. Under utredningen har samtal och förhör hållits med riksåklagaren
Holger Romander, f. d. chefsåklagaren Carl-Axel Robért, avdelningschefen
Hans Holmér och byråchefen Olof Frånstedt, båda vid rikspolisstyrelsen,
f. d. chefen för IB Birger Elmér och förre IB-medarbetaren Håkan
Isacson. Vissa av dessa samtal och förhör har upptagits på band. Från
utskrifter av banden har sammanställts i promemorieform de uppgifter
som jag funnit vara av betydelse för min prövning. Bandutskrifterna är att
betrakta som arbetsmaterial och kommer ej att bevaras. I andra fall har endast
gjorts minnesanteckningar, vilka bifogas akten till detta ärende. I detta
sammanhang bör nämnas, att samtal också förekommit med överbefälhavaren
och andra. Jag har tagit del av åtskilligt skriftligt material. Sålunda
har jag låtit personal från ombudsmannaexpeditionen genomgå det material
hos rikspolisstyrelsen som utgör grunden för de s. k. 38 punkterna, vilka
bifogades försvarsutskottets betänkande. Jag har likaledes tagit del av
ett stort antal regleringsbrev och jämförliga handlingar avseende underrättelseorganisationen
— material som tillhandahållits mig av försvarsutskottet
och försvarsdepartementet.

4. Förundersökningen angående ifrågasatt brottslighet i IB:s verksamhet

4.1. Åklagarmyndighetens utredningar och beslut rörande påståendena
om olagligheter i IB:s verksamhet

Som inledningsvis nämnts överlämnade riksåklagaren den 11 maj 1973
till åklagarmyndigheten i Stockholm ett brev som försvarsministern erhållit
från den tidigare vid IB anställde medarbetaren Håkan Isacson. Överlämnandet
skedde genom skrivelse nämnda dag av följande lydelse:

136

Överlämnas till åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt för
handläggning med chefsåklagaren Carl-Axel Robért som undersökningsledare.
I den mån Robért inte på grund av sin tjänst skulle vara behörig förordnas
han härmed att handlägga ärendet som extra åklagare.

Isacsons brev till försvarsministern var dagtecknat den 8 maj 1973 således
några dagar efter det att nr 9 av Folket i Bild/Kulturfront utkommit, innehållande
det första reportaget om underrättelsetjänsten. I brevet förklarade
Isacson under hänvisning till tidskriftsartikeln att han kunde bekräfta
att olagligheter ägt rum. Sålunda förklarade han sig själv ha bearbetat materialet
från ett inbrott i FNL-rörelsens kontor i Göteborg, då bl. a. alla
handlingar avfotograferades. Ett andra inbrott — uppgav Isacson - var i
kårhuset i Göteborg, då en förteckning av medlemmar i SDS ”lånades”
några timmar för fotografering.1 Inbrott hade vidare begåtts hos en kvinnlig
statslös medborgare i hennes våning i Hägersten. Därifrån stals post
samt inmonterades en mikrofon, först i en radioapparat, sedan i en telefonapparat.
Slutligen hade inbrott begåtts hos en jordansk medborgare.

1 nr 10 av Folket i Bild/Kulturfront lämnades ytterligare uppgifter om
olagligheter från IB-agenters sida. Det gällde till att börja med den s. k. infiltrationen
i vänsterorganisationer i Göteborg, därvid IB skulle ha använt
sig av en agent vid namn Gunnar Ekberg. Vidare omtalades inbrott på
egyptiska ambassaden (omnämnt redan i nr 9) och på Iraks och Algeriets
ambassader. Slutligen skall nämnas uppgifter i nr 9 om att IB deltagit i en
av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA anordnad landstigningsövning
på finsk kust och om att IB upprättat ett vänsterregister samt i nr 10
om att IB efterforskat och avslöjat uppgiftslämnaren till en artikel i Aftonbladet
om amerikansk transport av ammunition genom Israel till Jordanien.

I brev till åklagarmyndigheten den 6 juni 1973 upptog Bratt fråga om
förefintligheten av personregister inom IB, valjämte han uppgav att han hade
kunskap om att medel till IB:s verksamhet inte bara kom från försvarsdepartementet
utan även via andra poster på riksstaten och hemställde att
åklagaren måtte undersöka om detta innebar brott mot grundlagen.

Vid förhör med Guillou uppgav denne att IB i inte mindre än sex fall
medverkat till inbrott hos arabiska eller andra utländska medborgare.

Sedan förundersökningen rörande dessa påståenden avslutats meddelade
Robért beslut den 18 oktober 1973. I beslutet uttalades, att vad som
förekommit under utredningen och den bedömning densamma föranlett
samt det beslut som på grund härav meddelats redovisades punktvis med
beaktande av innehållet i 4 och 10 §§ sekretesslagen. Beslutet var i dessa
delar av följande innehåll.

1 SDS = Studerande för ett demokratiskt samhälle.

137

1) FNL-rörelsens kontor i Göteborg:

Isacson har i brevet den 8 maj 1973 uttalat följande: ”För att återgå till
artikeln ifråga kan jag bekräfta att olagligheter har ägt rum. Själv har jag
bearbetat materialet från ett inbrott i FNL-rörelsens kontor i Göteborg, då
bl. a. alla handlingar avfotograferades”.

Folket i Bild/Kulturfront nr 10 innehåller följande uppgift: ”Våren 1969
var Gunnar med om ett inbrott i FNL-rörelsens lokaler i Göteborg. Samtliga
inbetalningskort som fanns där fotograferades”.

Vid förhör med Isacson har denne meddelat, att operationen möjliggjordes
genom att en infiltratör - Gunnar Ekberg - genom sin förtroendeställning
hade tillgång till nyckel till lokalen, och att materialet fotograferades
på platsen. Isacson anser därför, att han i brevet till statsrådet använt fel
uttryck, då han betecknat operationen som inbrott. Guillou har vid förhör
uppgivit, att det är möjligt att det var han själv som använt uttrycket inbrott,
då han talat med Ekberg om saken, och att denne då invänt, att han
hade ju tillgång till nyckeln till lokalen. Guillou hade i tidningsartiklarna
icke ägnat sig så mycket åt den juridiska terminologin utan beskrivit händelserna
mera generellt.

De i saken hörda befattningshavarna vid IB hava samstämmigt uppgivit,
att inbrott icke ägt rum.

Genom vad som utretts har påståendet om inbrott vederlagts. Då ej heller
i övrigt föreligger anledning till antagande, att straffbar gärning förövats,
föranleder ärendet i denna del icke någon åklagarens ytterligare åtgärd.

2) SDS.s lokaler i Göteborg:

I brevet den 8 maj 1973 har Isacson anfört: ”Ett andra inbrott var i kårhuset
i Göteborg, då förteckningen av medlemmar i SDS ''lånades’ några
timmar för avfotografering”. Vid förhör har Isacson därefter förklarat, att
han även i detta fall använt uttrycket inbrott utan grund, enär operationen
genomförts medelst utnyttjande av det förtroende infiltratören Ekberg åtnjöt
i vänsterkretsar. Denne har vid förhör uppgivit, att SDS:s medlemsförteckning
förvarades öppet i en korg avsedd för handlingar, placerad på
ett bord, att studentkårens medlemmar hade fri tillgång till rummet, där
handlingarna fanns, att han omhändertagit förteckningen under någon timme
för fotografering och därefter återställt densamma utan att någon upptäckt
att den varit borta. Övrig utredning har bestyrkt riktigheten av denna
berättelse. Full klarhet har icke stått att vinna beträffande tidpunkten för
den aktuella händelsen, som dock icke synes ha inträffat senare än år 1970.

Liksom i fallet nr 1 innebär handlingen i första hand att Ekberg utnyttjat
sin förtroendeställning, vilket emellertid icke i och för sig är straffbart, eftersom
förtroendeställningen avsett varken ekonomisk eller rättslig angelägenhet.
Emellertid har genom vad som förekommit en viss, om ock obetydlig
rubbning av besittningen till förteckningen skett. Frågan huruvida
handlingen härigenom, trots att besittningsrubbningen såsom sådan knappast
kan tänkas ha förorsakat någon skada eller olägenhet, innefattar ansvar
för egenmäktigt förfarande, kan dock icke underställas domstols
prövning med hänsyn till gällande preskriptionsbestämmelser. Ärendet
skall därför i denna del icke föranleda någon åklagarens ytterligare åtgärd.

138

3) KFML.s lokaler i Göteborg:

Folket i Bild/Kulturfront nr 10 innehåller följande uppgift: ”Senare på
våren 1970 deltog Gunnar i ett inbrott i KFML:s lokaler i Nordostpassagen
i Göteborg. Alla viktiga dokument fotograferades och dessutom installerades
mikrofoner”. Guillou har därefter vid förhör uppgivit, att han icke ifrågasätter,
att Ekberg med hänsyn till sin ställning haft möjlighet att fritt röra
sig inom KFML:s lokaler, varför uttrycket ”inbrott” i artikeln icke synes
adekvat.

Genom vad övrigt under utredningen förekommit synes icke kunna styrkas
annat än att Ekberg på eget initiativ tillställt IB sådana handlingar från
KFML, över vilka Ekberg i sin egenskap av medlem ägde förfoga. Straffbart
förfarande kan således icke styrkas. Ärendet skall därför i denna del
icke föranleda någon åklagarens ytterligare åtgärd.

4) Inbrott hos en kvinna E.:

Isacson har i brevet till statsrådet Sven Andersson uppgivit, att befattningshavare
hos IB gjort sig skyldiga till inbrott i en kvinnlig statslös medborgares
lägenhet i Stockholm, där man dels stulit post och dels inmonterat
en mikrofon för hemlig avlyssning.

Genom Isacsons sedermera vid förhör lämnade uppgift och utredningen
i övrigt finnes emellertid icke stöd för misstanke om annat brott än hemfridsbrott.
Huruvida befattningshavare hos IB i sådant avseende ådragit sig
straffrättsligt ansvar genom vad som förekommit kan icke underställas
domstols prövning på grund av gällande preskriptionsbestämmelser. Ärende
skall därför i denna del icke föranleda någon åklagarens ytterligare åtgärd.

5) Inbrott hos en jordansk medborgare F.:

Isacson har i brevet den 8 maj 1973 påstått att IB:s befattningshavare begått
inbrott hos en jordansk medborgare, av Isacson namngiven men här
endast benämnd F. Vid förhör har emellertid Isacson uppgivit, att han
tror, att det var en medlem av den israeliska säkerhetstjänsten, som varit
inne i den lägenhet, som disponerades av F., ”möjligen” tillsammans med
någon från den svenska underrättelsetjänsten, och att han icke vet hur man
bar sig åt för att komma in i lägenheten. F. var enligt Isacson känd såsom
aktiv palestinier och misstänkt för att här i landet syssla med sabotage- eller
terrorhandlingar.

Olika befattningshavare hos IB, som hörts i saken, hava icke medgivit
något handlande, som skulle hava inneburit inbrott eller medverkan härtill
eller varigenom de på annat sätt skulle hava ådragit sig straffrättsligt ansvar.
Guillou och Bratt hava visserligen vid förhör vidhållit Isacsons ursprungliga
påstående om inbrott men har å andra sidan icke kunnat eller
velat angiva källan till denna kunskap. Deras påståenden saknar därmed
beviskraft.

Genom utredningen kan således icke styrkas, att någon befattningshavare
gjort sig skyldig till brottslig handling, och ärendet skall därför i denna
del icke föranleda någon åklagarens ytterligare åtgärd.

6) Inbrott hos två arabiska medborgare:

Guillou har vid förhör uppgivit, att IB i åtminstone sex olika fall medverkat
till inbrott här i riket hos arabiska eller andra utländska medborgare.
Endast två av dessa fall kände Guillou närmare till, och i de övriga fal -

139

len hade han icke brytt sig om att skaffa fram namn eller andra uppgifter på
de berörda personerna. 1 ett av de båda fall Guillou närmare undersökt hade
Guillou sammanträffat med den person, som varit föremål för IB:s aktivitet,
och omtalat för honom, att agenter berett sig tillträde till hans lägenhet,
vilket personen ifråga icke hade märkt. Guillou kunde icke lägga fram
någon bevisning, eftersom hans kunskap härrörde från befattningshavare,
vilka han icke ville avslöja.

Vid förhör har chefen för IB:s operationsavdelning ställt sig helt främmande
för Guillous uppgifter och förklarat, att en av de personer, som enligt
Guillou skulle ha varit utsatt för IB:s aktivitet, var ej ens känd till namnet
för IB.

Någon upplysning i övrigt har icke kunnat erhållas, och Guillous påståenden
synas icke kunna styrkas. Ärendet skall därför i denna del icke föranleda
någon åklagarens ytterligare åtgärd.

7) Inbrott hos egyptiska ambassaden:

I Folket i Bild/Kulturfront nr 9 och nr 10 hava Guillou och Bratt uppgivit,
att IB tillsammans med agenter från den israeliska underrättelsetjänsten
sommaren 1970 begått inbrott på den egyptiska ambassaden i Stockholm.
Vid förhör den 6 juni 1973 rörande den närmare information de kunde lämna
i saken har Guillou och Bratt i huvudsak endast förklarat, att de kände
till att det tillgått så som i tidningen uppgivits men icke kunde avslöja namnet
på någon annan uppgiftslämnare än Isacson, som dock dessförinnan
vid förhör den 15 maj 1973 förnekat all kännedom i saken trots att han vid
tiden för den påstådda händelsens inträffande var anställd på IB:s operationsavdelning.

Chefen för IB har vid förhör försäkrat, att något inbrott med IB:s medverkan
eller vetskap icke ägt rum, och betecknat enbart tanken på motsatsen
som vettlös.

Genom utredningen i övrigt, omfattande bl. a. förhör med ett flertal befattningshavare
hos IB, har icke kunnat erhållas full klarhet om vad som inträffat,
dock att övervägande skäl tala mot antagandet att befattningshavare
hos IB skulle ha medverkat till inbrott eller eljest gjort sig skyldiga till
någon lagstridig handling.

Med anledning av uttalande av Guillou vid förhöret den 6 juni 1973, att
därest bevisningen icke skulle räcka för åtal, Guillou skulle återkomma
och söka ge åklagaren den erforderliga bevisningen, kallades Guillou till
nytt förhör den 10 augusti 1973, vid vilket undersökningsledaren framhöll
för Guillou, att det förelåg avsevärda bevissvårigheter, och att det därför
och med hänsyn till allvaret i de framförda beskyllningarna vore synnerligen
angeläget att Guillou uppfyllde sin utfästelse. Guillou förklarade emellertid,
att han alltjämt icke var beredd härtill.

Samma dag hördes även Isacson ytterligare. Isacson hade nämligen
översänt ett den 21 juni 1973 dagtecknat brev till undersökningsledaren,
vari han meddelade, att han numera erinrat sig, att han kände till inbrottet
mot egyptiska ambassaden. Närmare hörd härom uppgav Isacson, att han
redan någon gång sommaren 1969 hört talas om en aktion mot ambassaden,
som sannolikt ägt rum före det Isacson den 8 januari 1969 börjat sin
anställning hos IB. Befattningshavare hos IB skulle ha ombesörjt vakthållning
på gatan under det att några israeler, en eller två eller kanske tre, besökt
ambassaden. Man hade icke berättat för Isacson på vilket sätt israelerna
kommit in i ambassaden, men Isacson hade likväl, av skäl han icke

140

kunde närmare angiva, den uppfattningen att detta skett genom inbrott.

Genom sistnämnda förhör med Guillou och Isacson har någon förstärkning
av bevisningen icke skett, och förhören har ej varit ägnade att ändra
bedömningen av vad som kunnat utredas.

Enär således icke kan styrkas att någon befattningshavare gjort sig skyldig
till brottslig handling, skall ärendet i denna del icke föranleda någon
åklagarens ytterligare åtgärd.

8) Inbrott i Iraks och Algeriets ambassader:

I Folket i Bild/Kulturfront nr 10 har Guillou och Bratt uppgivit, att IB
även begått två inbrott mot Iraks ambassad och ett inbrott mot Algeriets
ambassad i Stockholm. I brev till åklagaren dagtecknat den 6 juni 1973 och
vid förhör samma dag har Bratt tillagt, att inbrotten ägt rum, i Iraks ambassad
sensommaren 1970 och sensommaren 1971 och i Algeriets ambassad
någon gång 1970, samt att inbrotten skett i samverkan med den israeliska
underrättelsetjänsten och att svenskarnas medverkan bestått i vakthållning.

Samtliga hörda befattningshavare vid IB hava samstämmigt förnekat all
kännedom om de påstådda aktionerna.

Isacson, som var anställd vid IB:s operationsavdelning under tid då inbrotten
skulle ha ägt rum, har vid förhör förklarat, att han icke känner till
något om en aktion mot Algeriets ambassad. Beträffande Iraks ambassad
har Isacson vid förhöret till en början uppgivit, att han hört två befattningshavare
vid IB berätta om en sådan aktion mot ambassaden. Med anledning
av Isacsons uppgift tillkallades under förhöret de två av Isacson omnämnda
befattningshavarna, och Isacson fick inför dem upprepa vad han sagt
sig hava hört dem berätta. Då dessa vidhöll att de, såsom de uppgivit vid tidigare
förhör, saknade all kännedom om någon aktion mot Iraks ambassad,
förklarade Isacson omedelbart, att han måste ha misstagit sig, och
uppgav, att han icke vare sig själv deltagit i en aktion mot ambassaden eller
kände till att någon sådan skulle ha ägt rum. De båda befattningshavarna
uppgåvo, att de icke hade fällt något yttrande, som kunde förklara Isacsons
misstag, och Isacson, som upprepade gånger uttalade, att han måste
ha misstagit sig, kunde icke finna någon annan förklaring till misstaget, än
att ”det är så pass länge sedan”.

Guillou har vid förhör den 6 juni 1973 förklarat, att uppgifterna i tidningen
kommit från inbördes oberoende sagesmän, vilka det kunde bli fråga
om att dra fram som vittnen endast för det fall, att IB-personal i ansvarig
ställning skulle förneka aktionerna. Även vid senare förhör har dock Guillou,
trots att han underrättats om det negativa resultatet av utredningen,
vägrat namngiva sina uppgiftslämnare.

Genom vad som förekommit saknas anledning till antagande att brott
förekommit i påstått hänseende. Ärendet skall därför i denna del icke föranleda
någon åklagarens ytterligare åtgärd.

9) CIA:s landstigningsövning på finsk kust:

Folket i Bild/Kulturfront nr 9 lämnar följande uppgift i en av Guillou och
Bratt författad artikel: ”IB ÖVADE ANGREPP PÅ FINLAND - ÅT
USA: Operationsavdelningen utför alltså spionage utomlands, antingen på
egen hand eller tillsammans med exempelvis det amerikanska CIA (för ett
par år sedan genomförde CIA en hemlig landstigningsövning på finsk kust
- det var IB som planerade operationen och personal från IB deltog också i
den).”

141

Vid förhör har Bratt förklarat, att allt han kan säga är, att uppgiften kommit
från IB:s chef Birger Elmér. Bratt hade visserligen icke själv hört Elmér
berätta detta, utan hört det i andra hand av en person, vars namn han icke
kunde avslöja.

Chefen för IB:s operationsavdelning har vid förhör betecknat uppgiften
som ren fantasi. IB:s personal har icke deltagit i eller eljest medverkat till
någon dylik landstigningsövning.

Någon omständighet, som stöder uppgiften i tidningen, har icke framkommit
under förundersökningen, och grund för misstanke om brottsligt
förfarande föreligger icke.

Ärendet skall i denna del icke föranleda någon åklagarens ytterligare åtgärd.

10) Avslöjande av källa till tryckt skrift:

Folket i Bild/Kulturfront nr 10 innehåller följande artikel:

”ISRAEL PÅ JAKT EFTER AFTONBLADETS KÄLLOR. Vad som
intresserade israelerna var bl. a. vilka kontakter svenska Palestinaaktivister
hade med personer i Israel. Gunnar kunde avslöja mycket, också källor
till tidningsartiklar i exempelvis Aftonbladet. Ett sådant exempel är källan
till en uppgift som visserligen var korrekt, men som röjde ett så hemligt
förhållande att israelerna absolut ville ha fram den israeliska källan. Det
var när en artikel i Aftonbladet avslöjade att amerikansk ammunition
transporterades från den israeliska hamnstaden Eilat till - Kung Hussein i
Jordanien, på israeliska lastbilar, tvärs över israeliskt territorium.”

Guillou har därefter i brev till undersökningsledaren anmält, att Gunnar
Ekberg avslöjat meddelaren till tryckt skrift, och vid förhör kompletterat
sin anmälan med ytterligare uppgifter i saken, bland andra att meddelaren
var en israelisk vetenskapsman, som Guillou kände, och att Ekberg på
uppdrag av IB avslöjat dennes identitet, vilket Ekberg kunnat göra utan
svårighet genom utnyttjande av det förtroende han åtnjöt i palestinakretsar
i Sverige.

Guillous anmälan torde vara grundad på den uppfattningen, att Ekbergs
påstådda handlande inneburit en kränkning av den anonymitetsrätt, som
omförmäles i eller kan härledas från 3 kap. tryckfrihetsförordningen.
Dessa regler erbjuder emellertid inget absolut eller totalt skydd för meddelare
och har icke en sådan omfattning eller innebörd som Guillou synes förutsätta.
Eftersom Guillous anmälan ej heller i övrigt innefattar påstående
om brottslig handling kan den icke utgöra grund för inledande av förundersökning.
Ärendet skall alltså icke föranleda någon åklagarmyndighetens
åtgärd.

11) Förande av personregister och undanhållande av uppgift härom:

I Folket i Bild/Kulturfront nr 9 finnes följande uppgift: ”På Grevgatan 24
har IB sitt eget vänsterregister - som IB upprättat delvis med hjälp från
SÄPO och delvis på egen hand. Registret omfattar ungefär 20000 namn,
vilket naturligtvis innebär att här finns större delen av aktivisterna i organisationer
som DFFG och andra anti-imperialistiska grupper likaväl som
SKP, Vpk och andra grupperingar. Men även socialdemokrater registreras.
Registret är givetvis i teknisk mening olagligt.”

I brev till undersökningsledaren den 6 juni 1973 anför Bratt: ”1 JO:s ämbetsberättelse
1973 sidan 89 förnekar JO att det finns ett personregister
inom försvarsstaben. Men den 4 maj meddelade försvarsministern på en

142

presskonferens, att det finns ett personregister inom försvarsstaben, som
handhaves av IB och som omfattar uppgifter om både svenskar och utlänningar
med ''positiva och negativa upplysningar om folk’. Med anledning
av dessa motstridiga uppgifter hemställer jag, att åklagaren undersöker om
JO svikligen undanhållits informationer samt i vad mån detta är olagligt.”
Uppgifterna i tidningsartikeln och vad Bratt anfört utgör icke grund för
inledande av förundersökning och föranleder icke någon åklagarens åtgärd.

12) Medel till IB även via andra poster på riksstaten än försvarsdepartementet: I

förenämnda brev till undersökningsledaren anför Bratt ytterligare: "Jag
har vidare kunskap om att medel till IB:s verksamhet inte bara kommer
från försvarsdepartementet, utan även via andra poster på riksstaten, vilket
hållits hemligt för riksdagens ledamöter, som har trott att anslagen gått
till helt andra ändamål. Jag hemställer, att åklagaren undersöker om detta
innebär brott mot grundlagen.”

Bratts hemställan föranleder icke någon åklagarens åtgärd.

På grund av vad sålunda förekommit beslutar jag, att ärendet skall avskrivas
från åklagarens vidare handläggning, i vad det avser
punkterna 1, 8 och 9, enär brott ej blivit begånget;
punkterna 3, 5, 6 och 7, enär brott ej kunnat styrkas;
punkterna 2 och 4, enär frågan om ansvar förfallit på grund av preskription;
samt

punkterna 10, 11 och 12, enär vad som anförts icke utgör grund för inledande
av förundersökning.

Vid förhör den 6 juni 1973 inför Robért med Guillou uppgav denne att
Ekberg under våren 1969 intelefonerat ett bombhot riktat mot ett israeliskt
flygplan i Frankfurt arn Main. Samma påstående framfördes sedan i Bratts
bok och i nr 17 av tidskriften.

Vid förhör med Ekberg i saken uppgav han, att han den 20 mars 1969 på
uppdrag av annan ringt till ifrågavarande flygplats och omtalat att det skulle
finnas en bomb ombord på ett El-Al-plan som samma dag skulle lyfta
från flygplatsen. Ekberg uppgav också att han den 7 juni 1970 på uppdrag
av annan genom ett telefonsamtal till flygplatsen i Köpenhamn meddelat
att sprängmedel skulle finnas ombord på ett flygplan som samma dag skulle
lyfta från flygfältet.

Efter utredning meddelade t. f. chefsåklagaren K-G Svensson den 19
mars 1974 beslut rörande händelsen 1969.1 beslutet uttalades:

Genom utredningen har ej styrkts, att Ekbergs meddelande genom telefonsamtalet
inneburit en uttalad, straffbar hotelse eller att Ekberg haft
uppsåt att framställa ett sådant hot. Vidare utvisar besked genom Interpol i
Tyskland, att meddelandet ej synes ha förorsakat någon skada genom försening
av avgångstid för flygplan eller andra vidtagna åtgärder.

Det är således ej styrkt, att meddelandet inneburit olaga hot eller oredligt
förfarande.

Förundersökningen i den delen skall således nedläggas.

143

Rörande händelsen 1970 meddelade chefsåklagaren A. Morath beslut
den 18 juni 1974. I beslutet uttalades:

Av den verkställda utredningen framgår att Ekberg vid tillfället inte haft
anledning utgå från att telefonsamtalet av personalen på flygplatsen skulle
uppfattas som allvarligt menat.

Det är således inte styrkt, att meddelandet inneburit olaga hot eller annat
brott.

Förundersökningen nedlägges.

I flera av de klagomål som inkommit till ombudsmannaexpeditionen har
gjorts gällande att Robért begått fel och försummelser vid utredningen om
de påstådda brotten av befattningshavare knutna till IB. Det har sålunda
ifrågasatts om inte Robért varit för godtrogen vad gäller uppgifter som lämnats
av IB-medarbetare och om inte Robért bort vidtaga tvångsåtgärder för
att klarlägga de allvarliga misstankarna om brottslig verksamhet av befattningshavare
vid IB m. m.

Vad gäller Ekbergs operationer i Göteborg har i anmälningar påpekats
att under åklagarens utredning inte hörts några personer i ansvarig ställning
inom de sammanslutningar som varit föremål för Ekbergs uppmärksamhet.
De uppgifter som finns om Ekbergs förehavanden har hämtats
från Ekberg själv samt från Isacson och andra befattningshavare inom IB.

Tillfrågad härom har Robért uppgivit följande:

Verksamhet av det slag som Ekberg bedrivit går ju ut på att inte lämna
några spår efter sig och inte åstadkomma någon skada. Det hade ju gått flera
år sedan Ekberg var aktiv i detta hänseende och någon polisanmälan eller
liknande hade inte inkommit från organisationerna. Det fanns föga anledning
att antaga att Ekberg åstadkommit någon sådan ekonomisk skada
för organisationerna, att det förelåg något målsägandeintresse som åklagaren
hade att bevaka. Det som återstod var då att bedöma om ett hörande
av representanter för organisationerna kunde bidraga till någon bevisning.
Robért hade bedömt att så inte var fallet. För övrigt hade ju Ekberg själv
lämnat uppgifter om sina intrång eller vad man nu vill kalla dem för. Det
syntes också föga troligt att ett hörande av representanter för de berörda
organisationerna skulle ge någon annan bild av Ekbergs förfarande. Uppgifter
härom hade ju lämnats av bl. a. Isacson och det fanns ju ingen anledning
att tro att Isacson skulle lämna några uppgifter till förmån för IB eller
vilja undanhålla något som var till nackdel för IB. Robért hade därför ansett
att den utredning som verkställts rörande Ekbergs förehavanden var
så fullständig som den över huvud kunde åstadkommas. Det kan för övrigt
nämnas att det efter Robérts beslut inkom en anmälan av en representant
för en av de berörda organisationerna. Vid förhör med honom kunde han
emellertid inte komma med några nya uppgifter.

4.2. JO:s bedömning

Jag har tagit del av de förundersökningar rörande påstådda olagligheter i
IB:s verksamhet som utförts av Robért, Svensson och Morath.

144

Vad gäller den av Robért ledda förundersökningen, sorn är den mest omfattande,
har ingående och delvis upprepade förhör hållits såväl med de
personer som framträtt och påstått att olagligheter förekommit som med
åtskilliga befattningshavare knutna till IB. Vid förundersökningar som
verkställts av Svensson och Morath rörande de påstådda bombhoten har
utöver motsvarande förhör även företagits annan utredning.

Den av mig verkställda granskningen har ej givit vid handen annat än att
de olika förundersökningarna verkställts med den grundlighet som saken i
varje ärende påkallat och omständigheterna medgivit och att vad som
framkommit genom förundersökningarna utgjort tillräcklig grund för den
bedömning som ankom på åklagarna.

Mot de av Robért och övriga åklagare gjorda bedömandena i meddelade
beslut finnér jag ej anledning till erinran.

5. Spionerimålet

5.1. Allmänt om klagomålen i denna del

Åtskilliga av de till ombudsmannaexpeditionen inkomna klagomålen
hänför sig till förundersökningen i spionerimålet och det därpå följande
åtalet. I stort sett kan dessa anmälningar indelas i tre huvudgrupper.

I ett flertal klagoskrifter riktas sålunda anmärkningar mot åklagaren för
dröjsmål med igångsättandet av förundersökningen i spionerimålet.

En andra grupp av anmälningar avser de tvångsåtgärder i form av husrannsakan
och beslag som verkställdes under förundersökningen i spionerimålet.

Slutligen har i några anmälningar upptagits frågor om åklagarens brottsrubricering
i samband med åtalet mot Bratt, Guillou och Isacson.

Spörsmålen kommer att i det följande behandlas i denna ordning.

5.2. Igångsättandet av förundersökningen angående spioneri

Som tidigare redovisats utkom numren 9 och 10 av Folket i Bild/Kulturfront
- innehållande reportagen om den svenska underrättelsetjänsten —
den 3 respektive den 17 maj 1973. Chefsåklagaren Robért inledde omgående
förundersökning rörande de i reportagen lämnade uppgifterna om
brottslig verksamhet av medarbetare inom IB. Under denna förundersökning
hölls förhör med Bratt, Guillou och Isacson i syfte att utreda om grund
fanns för påståendena om brottslig verksamhet från IB:s sida. Däremot
upptogs under dessa förhör med dem inte frågan huruvida de själva gjort
sig skyldiga till brott genom sina avslöjanden av IB. Förhör med Bratt,
Guillou och Isacson avseende misstanke om spioneri inleddes först efter
anhållandena av dem den 19 oktober 1973.

I ett flertal anmälningar till JO ifrågasätts om inte Robért gjort sig skyldig
till tjänstefel vid handläggningen av spioneriutredningen. Anmärkning -

145

ar har sålunda riktats mot Robért för att denne inte på ett tidigare stadium
ingripit mot de för spioneri misstänkta och för att denne underlåtit att underrätta
Bratt, Guillou och Isacson om misstanke om spioneri vid de förhör
som hölls med dem i anledning av påståendena om lagstridiga handlingar
från IB:s sida.

Robért har hörts på ombudsmannaexpeditionen rörande överväganden
som föregick igångsättandet av förundersökningen i spionerimålet. Robért
har härom uppgivit följande.

Tanken på att Bratt, Guillou och Isacson möjligen gjort sig skyldiga till
spioneri genom sina förfaranden började nog växa fram ganska tidigt i samband
med att Robért tog itu med utredningen om påståendena rörande IB:s
verksamhet. Han hade redan då börjat studera spioneriparagrafen och förarbeten
och kommentarer till densamma. Han har ett minne av att han
tämligen snabbt kommit till klarhet om att det med lagens konstruktion
knappast skulle bli något problem vad gällde frågan om uppsåt. Å andra sidan
fick han intrycket att spioneriparagrafen rent språkligt inte passade så
väl in på vad som hade hänt och att detta kanske kunde vara förklaringen
till att gärningsmännen uppträtt så öppet. Robért diskuterade spionerifrågan
vid flera tillfällen under denna tid med riksåklagaren. De frågor som
därvid kom upp gällde bl. a. vilka krav på uppsåt som lagen uppställde för
att det skulle vara fråga om fullbordat spioneribrott. Man hade också diskuterat
huruvida de aktuella gärningarna kanske vore att bedöma som obehörig
befattning med hemlig uppgift och inte som spioneri. Frågan var ju
av betydelse bl. a. ur den synpunkten att obehörig befattning med hemlig
uppgift inte ingår i de undantag som anges i 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen.

Det första sammanträdet med riksåklagaren i saken ägde säkerligen rum
den 17 maj för dagen därefter besökte Robért justitiekanslem. Anledningen
till detta besök var att Robért ville om möjligt få del av JK:s uppfattning
huruvida de begångna gärningarna var att bedöma som spioneri eller som
obehörig befattning med hemlig uppgift. Skulle JK stanna för den senare
bedömningen skulle detta naturligen vara av väsentlig betydelse för
Robérts egen bedömning. Robért blev allt efter tiden gick emellertid själv
allt mer övertygad om att gärningarna var att bedöma som spioneri.

I och för sig hade det naturligtvis varit möjligt att delge Bratt, Guillou
och Isacson misstanke om brott redan under våren 1973. Att så inte skedde
hade flera orsaker. För en bedömning av de av Bratt, Guillou och Isacson
begångna gärningarna ur spionerisynpunkt krävdes en s. k. menbedömning
från militärt håll. Robért hade visserligen redan den 23 maj 1973 fått en
preliminär sådan från ÖB. Den var inte tillkommen på initiativ av Robért
och uppfyllde heller inte de krav Robért ansåg böra ställas. Denna preliminära
menbedömning behandlade endast de verkliga men som avslöjandena
ansågs ha åstadkommit. För att spioneri skall föreligga krävs dock inte någon
bevisning om att man åstadkommit skada, det räcker med att man kan
ha åstadkommit skada. Vid en menbedömning måste detta beaktas, vilket
Robért framhöll för ÖB. ÖB utfäste sig då att inkomma med en ny menbedömning.
Denna nya menbedömning förelåg inte förrän den 13 juli.

Andra skäl till att vänta med delgivningen av misstanke vägde tyngre.
Till att börja med inställde sig frågan om det fanns andra läckor inom IB.
Inte minst ÖB tryckte hårt på denna synpunkt. Om ytterligare läckor fanns

10 Riksdagen 1975176. 2 sami. Nr 2

146

skulle möjligheterna att utröna detta avsevärt försvårats om misstanke delgivits
dem redan under våren. För det andra måste Robért beakta, att det
för utformningen av gämingsbeskrivningen, för prövningen av hur allvarliga
gärningarna var och för bedömningen av den kriminalpolitiska påföljden
var av betydelse hur gärningsmännen arbetat. Hade de övertalat andra
anställda inom IB att lämna uppgifter, hade de byggt upp någon organisation,
hade Isacson trängt sig på Bratt och Guillou med sina upplysningar
om IB eller hade de med olika medel lockats ur honom.

Robért stod här inför en intressekollision. Han hade bedömt läget så att
de ovan angivna hänsynen vägde tyngre och därför ansett sig böra vänta
med att delge Bratt, Guillou och Isacson misstanke om brott. Vad gäller sådan
delgivning är ju också att märka att den inte behöver innefatta någon
brottsrubricering utan kan inskränkas till en gämingsbeskrivning och om
sina gärningar var ju Bratt, Guillou och Isacson väl medvetna.

Robért hade under våren tillfälle att upprepade gånger rådgöra med riksåklagaren
i dessa saker och denne torde ha delat Robérts bedömanden. Beslutet
att avvakta med delgivningen av misstanke var dock uteslutande
Robérts eget.

I anmälningar till JO har ifrågasatts om inte en delgivning av spionerimisstanken
under våren skulle ha förhindrat fortsatt brottslighet, med andra
ord stoppat bl. a. utgivningen av boken. Robért har uppgivit härom:

Det är en fråga som han naturligtvis haft anledning att fundera på och det
är svårt att nu rättvist bedöma hur han såg på saken. Han vill dock minnas
att han inte trodde att riskerna för landet var stora. Det talades visserligen
om att Bratt och Guillou skulle göra nya avslöjanden. Det är emellertid att
observera att de avslöjanden som gjorts i tidskriften gällde två helt skilda
delar av IB:s verksamhet, nämligen dels den militära underrättelseverksamheten
och dels det som gått under namnet det politiska spionaget. Han
bedömde det som mindre sannolikt att de nya avslöjandena skulle gälla
den militära sidan utan i stället den politiska. Avslöjanden av det senare
slaget av verksamheten var inte något som angick åklagaren.

Riksåklagaren Romander har vid samtal uppgivit:

Den första kontakten med IB-ärendet fick jag den 11 maj 1973, när jag
kallades till justitieminister Lennart Geijers tjänsterum. Vid detta tillfälle
överlämnades för åtgärd Isacsons brev till dåvarande försvarsministern
Sven Andersson. Det bedömdes som lämpligt att Robért fick i uppdrag att
undersöka gjorda påståenden om brottslig verksamhet från IB:s sida. Samma
dag förordnade jag Robért att leda undersökningen. Jag gjorde först
den bedömningen att skriverierna om IB i princip borde bedömas tryckfrihetsrättsligt.
Som jag såg det var den primära uppgiften att söka reda ut påståendena
om brottslig verksamhet av befattningshavare knutna till IB.
Detta poängterades vid flera tillfällen för Robért. Under våren 1973 hade
nämligen både jag och byråchefen Claes Zeime flera samtal med Robért
om utredningen angående IB. Dessa samtal hade inte direkt karaktären av
sådant bistånd som stadgas i 4 § åklagarinstruktionen. Ehuru samtalen närmast
var föranledda av förordnandet för Robért att handlägga IB-utredningen,
kan därvid ha diskuterats huruvida journalisternas intresse för IB
möjligen kunde rubriceras som spioneri. Jag informerades först senare om

147

att Robért inlett förundersökningen angående spioneri. Några samtal mellan
mig och Robért fördes ej rörande de överväganden som ledde till att de
misstänkta delgavs misstanke om spioneri först på hösten. Jag har den
principiella uppfattningen att det här rörde sig om två skilda mål och att det
med hänsyn härtill inte förelåg en ovillkorlig skyldighet att delge misstanke
vid förhören i IB-delen. Enligt min mening kan man i detta fall inte ge ett
entydigt svar på detta svåra rättsliga problem. Robért ledde förundersökningen
angående spioneri helt självständigt utan inblandning från min sida.
Konkreta diskussioner förekom endast när det gällde inhämtande av ett
sakkunnigutlåtande.

5.2.1. JO:s bedömning

1 23 kap. 18 § rättegångsbalken stadgas, att då förundersökningen fortskridit
så långt att någon skäligen misstänkes för brottet, skall han, då han
höres, underrättas om misstanken. För den misstänkte är det naturligen av
mycket stor betydelse att han så snart som möjligt får kännedom om vilken
misstanke som föreligger mot honom. I praktiken torde emellertid regeln
inte alltid vara lätt att tillämpa på ett sätt som tillgodoser både utredningsintresset
och hänsynen till den enskildes rättssäkerhet och särskilt torde
detta gälla vid utredning av misstanke om spioneri.

Vad gäller Robérts handlande torde inte kunna bestridas att det var mycket
tungt vägande skäl som föranledde uppskovet med anhållandet av
Bratt, Guillou och Isacson och delgivningen av misstanken med dem. Jag
är inte beredd att framställa någon erinran mot Robért, som förklarat sig
ensam ansvarig för åtgärderna, för att han löste den uppkomna intressekollisionen
på sätt som skedde. Det kan tilläggas att jag granskat de förhör
som hölls med Bratt. Guillou och Isacson under IB-utredningen bl. a. med
särskild tanke på denna intressekollision. Ingenting har därvid framkommit
som tyder på att vid förhören med dem på obehörigt sätt ställts frågor
vilkas besvarande senare möjligen kunde användas för att förstärka misstankarna
om spioneri eller i övrigt användas mot de hörda.

Sammanfattningsvis finner jag således de anmärkningar som riktats mot
Robért i dessa hänseenden inte föranleda någon åtgärd från min sida.

5.3. Husrannsakan och beslag vid förundersökningen

Sedan förundersökning inletts angående spioneri beslöt Robért den 19
oktober 1973 om anhållande av de misstänkta. Anhållningsbeslutet verkställdes
genom att de misstänkta greps på morgonen den 22 oktober 1973.

I samband med beslutet om anhållande förordnade Robért om husrannsakan
hos de misstänkta. Sedan dessa gripits, företogs därför den 22 oktober
husrannsakan på skilda platser. Vid de företagna husrannsakningarna
gjordes omfattande beslag av olika föremål.

De sålunda vidtagna tvångsåtgärderna redovisas i förundersökningsprotokollet
den 3 december 1973 med därtill hörande bilagor, därvid bilaga F
och dess komplement omfattar protokoll över husrannsakningar och beslag
ävensom de beslut varigenom beslag successivt hävdes.

148

Av förundersökningsprotokollet framgår bl. a. följande om de här angivna
åtgärderna.

Husrannsakan verkställdes av polisen med början på morgonen den 22
oktober 1973 bl. a. i Bratts, Guillous och Isacsons bostäder. Vid förrättningen
hos de båda förstnämnda var bl. a. vederbörandes hustru tidvis närvarande.
Lägenheterna genomsöktes, därvid skilda föremål anträffades
och beslagtogs.

Husrannsakan verkställdes även samma dag på Guillous, Isacsons och
fotografen Holmqvists arbetsplatser. Guillou hade sin arbetsplats på Folket
i Bild/Kulturfronts redaktion, som då var belägen i Haga skola, Solna.
Förrättningen påbörjades klockan 07.45 av ett flertal polismän i närvaro av
två personer från redaktionen. Guillous skrivbord genomsöktes bl. a. och
föremål togs i beslag ur detta, en papperskorg, ett glasskåp samt från en
hylla. Även redaktionens fotoarkiv innehållande 74 stycken mappar beslagtogs.

Enligt särskild anteckning i förundersökningsprotokollet skulle undersökningen
på redaktionen enligt direktiv av Robért begränsas till att omfatta
Guillous tjänsterum, eller, om eget tjänsterum inte disponerades, hans
skrivbord och de övriga utrymmen intill dess närhet som disponerades av
Guillou.

I bildbyrån SAFTRA AB:s lokaler i fastigheten Tegnérgatan 55 i Stockholm
ägde husrannsakan rum, enär Holmqvist var knuten till denna bildbyrå.
Härifrån skedde också beslag av föremål. En representant från bildbyrån
var närvarande under förrättningen.

Vid husrannsakan på Isacsons arbetsplatser togs ävenledes gods i beslag.

Över åtgärderna förde polisen protokoll på vanligt sätt och på därför
avsedda blanketter med bilagor. De beslagtagna föremålen finns däri noga
beskrivna med angivande av var de anträffades. Någon av de vid förrättningarna
deltagande polismännen avdelades som protokollförare med ansvar
för protokollets innehåll och utformning.

Sedan polisen verkställt beslagen prövade Robért om de skulle bestå. På
sätt närmare framgår av de särskilt upprättade protokollen över husrannsakningarna
och beslagen fastställde Robért den 25 och 26 oktober 1973
vissa beslag och hävde beslagen på föremål som saknade betydelse för utredningen.
Efter hand som denna fortskred skedde successiva omprövningar,
därvid ytterligare beslag hävdes. Den 25 oktober hävdes t. ex. beslaget
på fotoarkivet från tidskriftsredaktionen, frånsett två stycken mappar,
och samma dag återlämnades fotoarkivet utom dessa mappar till redaktionen.

Beslagsreglema i rättegångsbalken öppnar möjlighet för den som drabbats
av sådant beslag, som verkställts utan rättens förordnande, att begära
rättens prövning därav. Folket i Bild/Kulturfront begagnade sig härav och
begärde prövning av beslaget med yrkande att detta skulle hävas, enär laga

149

grund saknats för den husrannsakan som föregått beslaget. Stockholms
tingsrätt, trettonde avdelningen, lämnade efter beslagsförhandling den 30
oktober 1973 genom beslut samma dag ansökningen utan bifall.

Många av de till JO ingivna klagomålen gäller de företagna husrannsakningarna
och de därvid verkställda beslagen. Härom må följande särskilt
nämnas.

Folket i Bild/Kulturfront begärde genom sin ansvarige utgivare Greta
Hofsten att JO skulle pröva, om tjänstefel förekommit i samband med beslaget
av bildarkiv och övrigt material tillhörigt tidningen. Greta Hofsten
anförde att beslag lagts på material som inte kunde ha betydelse för utredning
om brott, att protokoll i strid mot bestämmelserna i 27: 13 RB inte
förts över beslaget och att bevis om beslaget ej erhållits.

Kooperativa journalistklubben genom dess ordförande Britta Ring påtalade
att ingreppet på Folket i Bild/Kulturfronts redaktion varit av sådan
omfattning att åtgärden enligt 28:4 RB inte borde ha vidtagits utan rättens
förordnande och att protokoll över ingreppet borde ha upprättats i omedelbart
samband med husrannsakan under överinseende av representanter för
redaktionen.

Holmqvists försvarare advokaten Hans Göran Franck ingav till JO ett
uttalande av Fotografernas förbund med protest bl. a. mot att polisen utfört
husrannsakan utan skriftlig order, att polisen beslagtagit arkiv och originalnegativ,
att polisen beslagtagit föremål som inte haft ett skäligt samband
med utredningen samt att polisen inte fört protokoll och inte kan bevisa
att samtliga beslagtagna föremål återlämnas i oskadat skick.

Tony Rosendahl klagade över att av honom skrivna brev till Guillou och
hans hustru togs i beslag vid husrannsakan hos dem. Rosendahl hävdade
att beslaget saknade laglig grund och hemställde att det hävdes.

Guillous hustru Marina Stagh anförde i sin klagoskrivelse i huvudsak
följande. I deras gemensamma bostad gjordes flera märkliga beslag. Det
märkligaste beslaget var en medlemsförteckning för ”Aktionsgruppen Palestinsk
Front”. Den togs vid hennes skrivplats, oaktat de hade skilda
skrivbordsplatser. Hon betonade för polisen att hon i egenskap av styrelsemedlem
i Palestinagruppen och redaktör för tidningen Palestinsk Front
var ansvarig inför föreningens medlemmar för denna lista. Hon motsatte
sig på denna grund beslaget, men polisen beslagtog ändock listan. Polisen
beslagtog också privata brev till henne, till maken och till dem båda från
Tony Rosendahl. Polisen tog vidare en pärm, på ryggen märkt KFML,
som innehöll internt material samt böcker och tidskrifter. Hon anmärkte i
klagoskrivelsen på att endast summariska anteckningar fördes av polisen
under själva husrannsakan. Efter sju dagar hade hon inte erhållit protokoll
över beslagen. Hon uppgav även att hon inte fick något som helst bevis
angående husrannsakan och ingen kännedom om möjligheten att besvära
sig. Hon hemställde om JO:s prövning.

Fotografen Paolo Rodriquez anmälde att vid husrannsakan i bildbyrån

150

SAFTRA:s lokaler en polisman beslagtog en filmrulle ur den kamera Rodriquez
var utrustad med som fotograf anställd vid tidningen Aftonbladet.
Rodriquez uppgav att han av tidningen fått uppdraget att bildmässigt skildra
aktionen mot bildbyrån i IB-affären och därför under förmiddagen begav
sig till platsen. Han blev insläppt i bildbyråns lokaler. Han tog en bild av en
av de agerande polismännen. Denne ryckte åt sig kameran och förklarade
att några bilder inte fick tas. Inför hotet att polisen kunde komma att förstöra
kameran under försöken att få ut filmen hjälpte Rodriquez till att
öppna den. Filmrullen beslagtogs av den polisman som ryckt till sig kameran.
Rodriquez avkrävdes legitimation och han visade därför bl. a. sitt
presskort. Han krävde att få tillbaka filmen, men vägrades utan motivering.
Han vägrades också ett kvitto på beslaget. När han ringde redaktionsledningen
och begärde instruktioner, bröt polismannen samtalet genom
att lägga handen på telefonklykan. Rodriquez avvisades härefter från
bildbyrån. Efter framställning från redaktionsledningen återlämnades filmen
långt senare i framkallat skick. Rodriquez betraktade detta som censur
av nyhetsmaterial och hemställde att JO utredde om den polisman, enligt
uppgift Erik Hellström, som beslagtog filmen hade begått tjänstefel.

Robért har om dessa tvångsåtgärder uppgivit följande.

Vid sammanträde den 19 oktober 1973 med den för förundersökningen
ansvariga utredningspersonalen redogjorde Robért för sitt anhållningsbeslut.
Det bestämdes att detta skulle verkställas den 22 oktober och att husrannsakan
och beslag skulle göras samtidigt. Sistnämnda åtgärder måste
synkroniseras och utredningspersonalen måste få tillfälle att noga planera
tvångsingripandena. Åt kriminalkommissarien Tage Lindgren uppdrogs
att utarbeta en promemoria. Denna lämnades sedan till de olika befattningshavarna
som skulle delta i förrättningarna för att de skulle ordentligt
kunna sätta sig in i ärendet. Åtgärderna skulle vidtagas på flera olika ställen
bl. a. i fem bostäder och på Guillous och Isacsons arbetsplatser samt
påbörjas tidigt på måndagsmorgonen. Robért hölls fortlöpande under morgonen
underrättad per telefon om vad som skedde. Han underrättade i sin
tur riksåklagaren om vad som pågick. - Order om husrannsakan sker aldrig
skriftligen och någon skriftlig order lämnades inte heller i förevarande
fall. Ordergivningen skedde muntligen och Robért framhöll att det var angeläget
att särskilt kvalificerad personal verkställde tvångsåtgärderna på
tidningsredaktionen. Robérts önskemål härutinnan tillgodosågs genom att
en polisman som tjänstgjorde vid statens polisskola som lärare i fråga om
tvångsmedel och som var känd för smidigt uppträdande ledde förrättningen
på redaktionen. I övrigt gavs inga direktiv, eftersom det ankom på polisen
att verkställa åtgärderna enligt sina rutiner. Robért framhöll dock vikten
av att polisen inte sökte efter annat än föremål och handlingar av betydelse
för misstanken om spioneri. Beträffande ingripandet på tidningsredaktionen
erinrade han om att polisen endast fick befatta sig med det arbetsområde
inom lokalerna som disponerades av Guillou. Det omdiskuterade
beslaget av bildarkivet kom också att göras i anslutning till Guillous
arbetsplats. — Enligt Robérts mening saknades det grund för att begära
rättens tillstånd i fråga om husrannsakan på tidningsredaktionen. Denna
husrannsakan var visserligen en ovanlig åtgärd men den antogs inte bli av

151

speciellt stor omfattning eller förorsaka någon speciell olägenhet. Det saknades
vidare anledning att misstänka att anonymitetsrätten skulle trädas
för när. - Protokollföringen över åtgärderna berörde Robért ej alls under
ordergivningen, ty han förutsatte att den kvalificerade polispersonalen
skulle komma att sträva efter att följa lagens bestämmelser så noga som
möjligt. Robért kände numera till att protokoll inte överlämnades vid
själva husrannsakningstillfällena. Han hade full förståelse för att detta inte
lät sig göras helt enkelt därför att det gällde att åstadkomma så litet obehag
som möjligt. Man kunde inte granska vaije handling på platsen. Man fick
hellre ta för många föremål än för få. I annat fall blev man tvungen att dröja
sig kvar längre på platsen och mer noggrant granska materialet med större
obehag och kraftigare störningar till följd. Polisen tog därför mycket material
som var onödigt men detta återställdes ju senare. En del av materialet
visade sig dock värdefullt. Husrannsakningarna var icke i något fall onödiga.
De föremål som enligt rättens beslut inte alltjämt är under beslag har
återställts. - Den formella underrättelseskyldigheten enligt rättegångsbalken
fullgjordes genom att vederbörande tillställdes protokollet över företagna
beslag. Beträffande husrannsakan och beslag på tidningsredaktionen
fick såväl Guillou som Greta Hofsten beslagsprotokoll. Expeditionerna
med dessa underrättelser skickades i väg så fort det någonsin var möjligt.
Utredningspersonalen arbetade natt och dag. — Robért hade i efterhand inte
erfarit att polisen handlat fel annat än i några enstaka avseenden. Dessa
fick dock betraktas som olycksfall i arbetet. Robért hade beslutat om förbud
mot fotografering under förrättningarna. Om fotografering ändock
förekom skulle vederbörande fotograf avföras eller kameran fråntas denne
under förrättningen. Detta medförde i ett fall att kameran fråntogs den fotograf
som trotsade förbudet, därvid filmen togs ut och framkallades. Saken
påtalades för Robért och vederbörande fotograf fick då tillbaka kameran
och en ny film. - Ett brev från Tony Rosendahl till Marina Stagh togs i
beslag av polisen. När Robért fick kännedom om detta, undersökte han genast
saken. Han fann att brevet saknade betydelse för utredningen. Brevet
återställdes därför omedelbart till Rosendahl.

Den i Robérts utsaga omnämnda promemorian av Lindgren har jag tagit
del av. Jag har också haft tillgång till en av kriminalkommissarien Erik
Hellström den 26 oktober 1973 upprättad skriftlig redogörelse över beslaget
av filmrullen från Rodriquez.

5.3.1. JO:s bedömning

Användningen av tvångsmedel under förundersökning i brottmål är noga
reglerad. Föreskrifter om olika tvångsåtgärder finns i första hand i rättegångsbalken
(RB). När det gäller vissa brott av allvarlig natur har möjligheterna
att vidta tvångsåtgärder vidgats genom lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Den är tillämplig vid förundersökning
angående bl. a. spioneri. Den är utformad som tilläggs- och
undantagsbestämmelser till RB.

Beslagsinstitutet regleras sålunda i 27 kap. RB och om husrannsakan
stadgas i 28 kap. RB. För att husrannsakan skall få företas måste enligt 28
kap. 1 § RB anledning finnas att brott förövats, varå fängelse kan följa. Än -

152

damålet med åtgärden skall vara att eftersöka föremål, som är underkastat
beslag, eller eljest att utröna omständighet, som kan ha betydelse för utredning
om brottet. Husrannsakan får företas i hus, rum eller slutet förvaringsställe.
Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får
husrannsakan företas endast om brottet förövats hos honom eller den
misstänkte gripits där eller eljest synnerlig anledning förekommer att föremål,
som är underkastat beslag, skall anträffas eller annan utredning om
brottet vinnas genom rannsakningen. 128 kap. 6 § RB framhålls att vid husrannsakan
olägenhet eller skada ej får förorsakas utöver vad som är oundgängligen
nödvändigt. Enligt 28 kap. 7 § 2 st. skall den, hos vilken husrannsakan
företas, eller hans hemmavarande husfolk erhålla tillfälle att övervaka
förrättningen. De skall också få tillfälle att tillkalla vittne, dock utan att
undersökningen uppehälles därigenom. Har ingen av angivna personer
varit närvarande vid förrättningen, skall den hos vilken rannsakan företagits
underrättas om den vidtagna åtgärden, så snart det kan ske utan men
för utredningen.

Beslag kan i princip vidtas oberoende av brottets svårhetsgrad. Föremål
och skriftliga handlingar får enligt 27 kap. 1 § RB tas i beslag bl. a. om
de skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller vara på
grund av brott förverkade. Beträffande handlingar gäller dock vissa inskränkningar
i beslagsrätten med hänsyn till en del förtroendesituationer
m. m. på samma sätt som inskränkningar finns i fråga om vittnesplikten. I
27 kap. 11 § RB stadgas att, om den som drabbats av beslag inte själv varit
närvarande, han skall utan dröjsmål underrättas om beslaget och om hur
det förfarits med det beslagtagna. Enskilda handlingar, som anträffas vid
husrannsakan eller som tas i beslag, får enligt vad som framgår av 27 kap.
12 § och 28 kap. 8 § RB i allmänhet inte närmare undersökas samt brev eller
annan sluten handling inte heller öppnas av annan än rätten, undersökningsledaren
eller åklagaren.

Förordnande om husrannsakan meddelas av undersökningsledaren,
åklagaren eller rätten. Kan husrannsakan antas bli av stor omfattning eller
medföra synnerlig olägenhet för den, hos vilken åtgärden företas, bör, om
ej fara är i dröjsmål, åtgärden inte vidtas utan rättens förordnande. Bestämmelsen
härom finns i 28 kap. 4 § RB. Den som verkställer husrannsakan får
lägga beslag på föremål, som påträffas därvid. Görs detta av annan än undersökningsledaren
eller åklagaren och har denne ej beslutat beslaget,
skall anmälan skyndsamt göras hos honom, som har att omedelbart pröva
om beslaget skall bestå. Har beslag verkställts utan rättens förordnande,
kan den som drabbats av beslaget begära rättens prövning därav.

Över husrannsakan och beslag skall protokoll föras, vari ändamålet med
åtgärden och vad därvid förekommit skall anges samt beslagtaget föremål
noga beskrivas. Den hos vilken husrannsakan företagits och den som drabbats
av beslag har rätt att på begäran få bevis om den vidtagna åtgärden
med uppgift på det brott misstanken avser.

153

Som framgår av den lämnade redogörelsen för klagomålen i vad dessa
avser de vidtagna tvångsåtgärderna beslag och husrannsakan innefattar
dessa klagomål kritik i många olika avseenden. Kritiken kan sammanfattas
så att den främst gått ut på att ifrågasätta dels om åtgärderna varit lagligen
grundade dels om de i övrigt varit berättigade.

Vad angår frågan om laga förutsättningar förelegat för de av Robért tillgripna
tvångsmedlen beslag och husrannsakan ger utredningen enligt min
mening klart vid handen att så varit fallet. Anledning att diskutera Roberts
beslut om åtgärderna finns endast i vad avser husrannsakan på tidskriften
Folket i Bild/Kulturfronts redaktion.

Kritiken i denna del har gått ut på att husrannsakan på en tidningsredaktion
ej bort vidtas utan rättens förordnande. Om det inte är fara i dröjsmål
bör ju sådant förordnande enligt 28 kap. 4 § RB inhämtas om det kan antas
att husrannsakan kommer att bli av stor omfattning eller medföra synnerlig
olägenhet för den, hos vilken åtgärden skall företas. I motiven till stadgandet
har som exempel på fall, då rättens tillstånd i regel torde böra inhämtas,
angivits att husrannsakan skall äga rum i större affärslokaler, kontor
eller hotell eller att åtgärden eljest kan medföra väsentligt intrång för de
berörda. Enligt anteckning i förundersökningsprotokollet skulle husrannsakan
på tidskriftsredaktionen enligt direktiv av Robért begränsas till att
omfatta Guillous tjänsterum eller, om eget tjänsterum inte disponerades,
hans skrivbord och de övriga utrymmen intill dess närhet som disponerades
av honom. Robért har som sin mening uttalat att åtgärden visserligen
var ovanlig, men inte av speciellt stor omfattning, och att den inte skulle
förorsaka speciell olägenhet. Grund för att begära rättens tillstånd saknades
enligt Robért.

Till en början vill jag nämna att det självfallet hade funnits särskild anledning
för Robért att gå via rätten, om han haft orsak att vara tveksam beträffande
brottsmisstankens styrka eller behovet av husrannsakan. Med
den kännedom jag skaffat mig om dåvarande utredningsläge kan jag då genast
säga att någon sådan orsak till tveksamhet knappast kan ha förelegat.
Det är också självfallet att tidsfaktorn varit av betydelse för Robérts beslut;
det var ett ganska stort antal åtgärder som skulle vidtas i ett sammanhang
och en försening på en punkt kunde vara olycklig.

Att husrannsakan på en tidningsredaktion är en exceptionell åtgärd behöver
knappast påpekas. Vid ingrepp på en tidningsredaktion bör försiktighet
visas av flera skäl, bl. a. att risk kan föreligga att den eller de som företar
åtgärden kan komma att ta befattning med material som är anonymitetsskyddat
enligt tryckfrihetsförordningen. Som man ser av det förevarande
fallet kan det också bli svårt för de verkställande polismännen att begränsa
undersökningen på det sätt som avsetts. Vidare kan det vid beslag
inom redaktionslokaler möta hinder mot att genast sålla bort sådant neutralt
material som är av betydelse för det löpande arbetet på redaktionen.
Närmare undersökning av handlingar får ju, som framgått, inte göras av

154

polismännen. Husrannsakan på Folket i Bild/Kulturfronts redaktion resulterade
ju också i att beslag lades på tidskriftens hela bildarkiv. Att en tidning
även under kort tid tvingas avvara ett dylikt arkiv, måste bedömas
som ett icke oväsentligt intrång. Jag är för min del benägen inta den principiella
ståndpunkten att rannsakan på tidningsredaktion inte utan angelägna
tidsskäl bör företas utan rättens förordnande. Det får emellertid anses ha
förelegat tidsskäl av tvingande natur och det kan därför under inga förhållanden
läggas Robért till last som tjänstefel att han fann sig oförhindrad att
besluta själv. Vad som förevarit föranleder därför inte något ytterligare
uttalande från min sida. I sammanhanget vill jag erinra om att sakkunniga
har tillkallats för att utreda frågan om skydd för meddelares anonymitet
vid beslag och husrannsakan.

Kritik har också framförts mot att polisen utfört husrannsakan utan
skriftlig order. Förordnande om husrannsakan meddelas enligt 28 kap. 4 §
RB av bl. a. undersökningsledaren eller åklagaren. Skriftlig form för dylikt
förordnande är inte föreskriven. Åklagarens begäran att polisen skall verkställa
beslutad husrannsakan görs vidare i praktiken formlöst. Någon
skriftlig order om husrannsakan förekommer alltså knappast. (Jfr JO:s ämbetsberättelse
1969 s. 87.) Jag finnér ingen anledning till anmärkning i berört
hänseende.

I klagomålen har riktats kritik mot protokollföringen vid förrättningarna,
varvid främst påtalats att den egendom, som polisen beslagtog och förde
bort, ej omedelbart förtecknades vid förrättningarna. Enligt rättegångsbalkens
bestämmelser skall protokoll över beslag och husrannsakan föras. I
protokollet skall ändamålet med åtgärden och vad som förekommit vid
förrättningen anges. Vidare skall beslagtaget föremål noga beskrivas i protokollet.
Hur detta i övrigt skall föras regleras inte närmare i rättegångsbalken.
Av förarbetena till bestämmelserna framgår att det inte är nödvändigt
att protokoll över åtgärden föres särskilt. Det är tillfyllest att anteckningar
om beslutade och verkställda åtgärder sker i förundersökningsprotokollet.
Eftersom förundersökningsprotokollet, varmed avses den slutliga sammanställningen
och redovisningen av förundersökningsmaterialet, oftast
färdigställes i ett sent skede av förundersökningen, kan vad som föreskrivits
i rättegångsbalken om protokoll över beslag och husrannsakan inte anses
innebära ett absolut krav på omedelbar dokumentation. Det får anses
så gott som ogörligt att uppsätta protokoll omedelbart på platsen vid förrättningar,
där omfattande material skall beslagtas. Detta skulle nämligen,
som Robért påpekat, medföra långa och utdragna ingrepp till nackdel för
den som tvångsåtgärden berör. Det väsentliga i föreskriften att protokoll
skall föras är att ingreppen redovisas och beslagtagna föremål noga anges
så snart det kan ske, oavsett om det sker i särskilt uppsatta protokoll eller
på annat nöjaktigt sätt. Därest redovisningen av vidtagna tvångsåtgärder
inte omedelbart erhåller slutlig utformning är det dock av största vikt att
noggranna memorialanteckningar föres.

155

Av mig företagen undersökning i denna del visar att protokoll över de i
målet använda tvångsmedlen beslag och husrannsakan har upprättats. Protokollsblanketterna
är så utformade att beslag och husrannsakan, som sker
vid ett och samma tillfälle, upptas i ett enda protokoll över åtgärderna, vilket
kan sägas innebära att gjorda beslag med beskrivning av föremålen antecknas
i protokollet över husrannsakan. Det framgår visserligen inte av
protokollsblanketterna när protokollen uppsatts, men övervägande skäl talar
för att upprättandet och förtecknandet av beslagtagna föremål skett så
snart det varit möjligt med hänsyn till omfattningen av beslagen. Jag har
vid min granskning inte funnit belägg för att vidtagna tvångsåtgärder inte
antecknats eller att föremål som beslagtagits inte upptagits i de protokoll
som ingår i förundersökningsmaterialet. Såvitt jag kan finna saknas det
alltså anledning till anmärkning mot protokolleringen.

Att det får anses godtagbart att vid beslag, som avser ett stort antal föremål
av skiftande slag, upprättandet av en detaljerad förteckning sker först
vid senare tidpunkt, sedan egendomen förts till den verkställande myndighetens
lokaler, har JO för övrigt tidigare hävdat (JO:s ämbetsberättelse
1963, s. 111 ff). JO Bexelius har härvid uttalat att när förteckningen sedan
upprättas, denna åtgärd bör anses vara en fortsättning på den ursprungliga
förrättningen. Bexelius har ansett det tveksamt hur denna fortsatta förrättning
skall betecknas, men ansett det mest tillfredsställande att betrakta
förrättningen som en fortsatt husrannsakan, varav följer att reglerna i 28
kap. RB skall tillämpas. Enligt min mening finns självfallet utrymme för olika
synsätt i denna fråga. Jag utgår från att den tas upp i samband med översynen
av reglerna om beslag och husrannsakan.

Kritik har vidare riktats mot att polisen ej utfärdat bevis till dem som
drabbats av beslag och husrannsakan. Greta Hofsten har bl. a. i sin anmälan
påtalat att föreningen Folket i Bild/Kulturfront ej fått bevis om de beslag
som ägde rum på tidskriftsredaktionen. Vidare har Marina Stagh påtalat
att hon inte fått bevis om den husrannsakan som företogs hos henne.

Av bestämmelser som förut återgetts framgår att den som utsatts för
tvångsåtgärd i form av beslag eller husrannsakan kan begära bevis om åtgärden.
Sådan begäran kan vid beslag framställas av den som drabbats och
vid husrannsakan av den hos vilken åtgärden företas. I första hand ankommer
utfärdandet av bevis på den som verkställt åtgärden.

Med utgångspunkt i bestämmelserna vill jag till en början anmärka att
bevis enligt dessa endast behöver utfärdas på begäran. I vad mån uttrycklig
begäran om bevis gjorts av klagandena i här aktuella fall är inte klarlagt.
Jag har inte funnit det meningsfullt att närmare söka utreda saken. Jag nöjer
mig med att konstatera följande. En granskning av protokollsblanketterna
visar att det i flertalet fall finns kryss i de rutor som avses för markering
av att bevis utfärdats. På protokollet över beslag och husrannsakan
vid förrättningen på Folket i Bild/Kulturfronts redaktion har särskilt anmärkts
att ”F1B/K” erhållit bevis jämlikt 27 kap. 13 § 2 st. och 28 kap. 9 § 2

156

st. RB. På protokollet över beslag och husrannsakan i Guillous och Marina
Staghs gemensamma bostad har också bevis förkryssats. Utformningen av
dessa bevis har jag inte funnit anledning utreda. Enligt min mening torde
lagstiftaren avsett att beviset skall utgöras av en omedelbart på förrättningsplatsen
utfärdad, skriftlig bekräftelse rörande den åtgärd som vidtagits,
i förekommande fall med uppgift på beslagtagna föremål. En kopia av
det i efterhand uppsatta protokollet över åtgärden kan enligt min uppfattning
inte anses utgöra sådant bevis som stadgandet avser. Vid omfattande
beslag kan svårigheter visserligen uppkomma att utfärda bevis, vari beslagtagna
föremål noga identifieras. I dylika fall får väl då godtas att beviset
ges en mer summarisk utformning. Beviset bör åtminstone översiktligt
kunna utvisa vad som beslagtagits på förrättningsplatsen.

Jag utgår från att de speciella tillämpningssvårigheterna vid omfattande
beslag uppmärksammas i det pågående utredningsarbetet. Jag saknar därför
anledning att nu närmare uppehålla mig vid ifrågavarande spörsmål.
Jag får avslutningsvis endast erinra om att vid förrättningen ansvarigt befäl
är skyldigt tillse att bevis utfärdas, om begäran därom framställes.

I den förut gjorda redogörelsen för klagomålen har redovisats att Marina
Stagh uppgivit att hon ännu efter sju dagar inte erhållit protokoll över beslagen
hos henne och Guillou samt att hon inte heller fått kännedom om
möjligheten att anföra besvär däröver. Under utredningen har upplysts att
föreskrivna underrättelser om husrannsakan och beslag normalt brukar
ske genom att en kopia av det särskilda protokollet över den vidtagna åtgärden
delges den berörde. Av protokollsblanketten framgår därvid hur
den berörde i händelse av missnöje skall göra anmälan till rätten för att få
beslag prövat. Underrättelseskyldigheten omfattar i och för sig inte den
som varit närvarande vid åtgärden. Någon skyldighet för den som verkställer
beslag att upplysa den berörde om möjligheten att begära rättens
prövning är inte heller föreskriven. Enligt min mening är det dock lämpligt
att sådan upplysning lämnas liksom att protokoll över åtgärden alltid tillställes
den från vilken beslag sker. Så synes det också gå till i praktiken. På
protokollsblanketterna för beslag och husrannsakan i målet har kryssning
skett i de rutor som avser den föreskrivna underrättelseskyldigheten. Vid
sådant förhållande förefaller det sannolikt att underrättelseskyldigheten
också fullgjorts i laga ordning. Robért har uppgivit att protokollen över åtgärderna
översänts så fort de uppsatts och expeditionerna hunnit färdigställas.
Någon anledning att misstänka att onödig tidsutdräkt förekommit
synes ej föreligga.

Vad beträffar den framförda kritiken mot att egendom som inte kunde
anses ha ett skäligt samband med utredningen togs i beslag, har Robért i
och för sig vitsordat att så kommit att ske. I den föregående framställningen
har upptagits hur Robért sett på detta spörsmål. Man måste hålla i minnet
att förundersökningen gällde ett så ovanligt brott som spioneri och att
de vidtagna tvångsåtgärderna var ovanligt omfattande. Som Robért fram -

157

hållit har polisen strävat efter att göra be slagsförrättningarna så kortvariga
som möjligt för att minska det intrång och obehag som självfallet var förenat
därmed. Enligt min mening är det vid beslag av omfattande material
ofrånkomligt att beslagen kan komma att omfatta även föremål som i efterhand
visar sig sakna värde för den fortsatta brottsutredningen. Det är då
angeläget att prövningen av gjorda beslag sker skyndsamt och att först
fastställda beslag hävs så snart det visar sig möjligt. Utredningen visar att
detta i stort sett har iakttagits. Beträffande beslaget på tidskriften Folket i
Bild/Kulturfronts fotoarkiv bör dock följande sägas. Att frånhända en tidning
ett bild- och fotoarkiv är ett allvarligt ingrepp. Det kan kanske i och
för sig ifrågasättas om det var nödvändigt att beslagta hela fotomaterialet.
Den förut nämnda regeln att verkställande polismän inte får granska enskilda
handlingar torde böra tillämpas även i fråga om fotografiskt o. dyl.
material. Om beslaget på sådant material skulle begränsas på det sätt som
hävdats i klagomålen hade det alltså fordrat att Robért själv inställt sig på
redaktionen och utfört en första genomgång där. Jag saknar emellertid underlag
för att uttala mig om det fanns praktiska möjligheter att på detta sätt
komma till ett avgörande på platsen angående vad som kunde lämnas, då
det helt saknade betydelse för brottsutredningen. Om det inte gick att göra
en grovgallring genast hade det emellertid varit önskvärt att avskiljandet
gjorts snarast och om möjligt i ett sammanhang, sedan materialet överförts
till polisens lokaler. Det dröjde nu till eftermiddagen den 25 oktober 1973,
innan merparten av det på tidskriften beslagtagna fotomaterialet kunde
återlämnas. Jag har dock förståelse för de svårigheter som förelegat med
hänsyn till beskaffenheten av de brott utredningen gällde och till det stora
antal husrannsakningar som ägde rum den 22 oktober 1973 och som resulterade
i att mängder av föremål beslagtogs. Vad som förevarit föranleder
därför ej något klander från min sida.

Vad gäller klagomålen av Rosendahl om att brev skrivna av honom till
Guillou och Marina Stagh vid husrannsakan hos dem tagits i beslag framgår
av utredningen att breven snarast återställdes. Jag vidtar därför ingen
åtgärd i saken.

I anmälan av Rodriquez har vissa förhållanden som skulle ha inträffat i
samband med husrannsakan i bildbyrån SAFTRA:s lokaler påtalats. Utredningen
ger vid handen att inskränkningar gällde i rätten att erhålla tillträde
till bildbyrån medan husrannsakan pågick där, samt att förbud rådde
att fotografera den pågående förrättningen. Mot detta kan anmärkning ej
göras. Beträffande vad som har tilldragit sig, sedan Rodriquez anlänt till
bildbyrån, står uppgift mot uppgift. Jag har bedömt det som utsiktslöst att
få klarlagt vad som faktiskt hänt. Jag nöjer mig med att konstatera att någon
skada ej synes ha skett. Omhändertagandet av filmrullen var givetvis
ett missgrepp. Saken får, som Robért framhållit, ses som ett olycksfall i arbetet.
Mot bakgrund av att Rodriquez ej var berättigad att uppehålla sig i
lokalen under pågående förrättning finner jag att vad Rodriquez anfört ej

158

bör föranleda ytterligare åtgärd från min sida.

Sammanfattningsvis får jag beträffande de nu berörda husrannsakningarna
och beslagen konstatera att åtgärderna i allt väsentligt företagits i
överensstämmelse med rättegångsbalkens stadganden om dessa tvångsmedel.
Vid omfattande beslag kan av naturliga skäl eljest tillämpade rutiner
inte alltid följas. Det torde vara sällsynt att polisen har att samtidigt verkställa
så omfattande tvångsåtgärder som i detta fall. Jag vill därför särskilt
framhålla att polisen förefaller att ha löst de vanskliga tjänsteuppgiftema
på ett riktigt och lämpligt sätt.

5.4. Åklagarens åtalsbedömning

Robért beslöt den 6 december 1973 om åtal mot Bratt, Guillou och Isacson.
1 stämningsansökan som den 10 december 1973 ingavs till Stockholms
tingsrätt yrkade åklagaren ansvar på Isacson, såvitt nu är i fråga, för medhjälp
till spioneri och spioneri samt på envar av Bratt och Guillou för spioneri.
Åklagarens åtalsbedömning väckte på vissa håll stark kritik, vilket
också avspeglar sig i anmälningar till JO.

Isacson har i anmälan anfört att Robért åsidosatt stadgandet i 19 kap.
14 § andra stycket brottsbalken, enligt vilket ansvar kan följa för den som
underlåter att avslöja spioneri. I anmälan anför Isacson, att flera personer
på Folket i Bild/Kulturfronts redaktion hade kännedom om reportagen om
IB innan dessa publicerades. Även om dessa redaktionsmedlemmar inte insåg
att spioneribrott var å fårde, borde de ha insett detta och ställas till ansvar
enligt det nämnda lagrummet.

5.4.1 JO:s bedömning

Som tidigare redovisats godtog domstolarna genom numera lagakraftvunna
domar åklagarens brottsrubriceringar. I detta avseende föreligger
därför ej utrymme för någon prövning från min sida. Vad gäller den av
Isacson väckta frågan om tillämpning av stadgandet i 19 kap. 14 § andra
stycket brottsbalken kan ifrågasättas om detta spörsmål över huvud övervägts
av Robért. Jag har ej funnit anledning till ytterligare utredning på
denna punkt. Någon anmärkning kan i alla händelser med hänsyn till omständigheterna
inte riktas mot Robért i detta hänseende.

6. Underrättelsetjänsten

6.1 IB och dess verksamhet

Den i debatten använda beteckningen IB åsyftar den funktion inom försvaret
som officiellt har benämningen försvarsstabens särskilda byrå eller
alternativt den särskilda verksamheten vid försvarsstaben.

Som inledningsvis erinrats genomförde riksdagens försvarsutskott under
hösten 1973 en ingående granskning av Sveriges militära underrättelsetjänst,
vilken redovisades i betänkandet FöU 1973:25.

159

I betänkandet lämnas vissa uppgifter till belysning av uppkomsten, behovet
och organisationen av den militära underrättelsetjänsten i dess helhet.
Utskottet går därpå in närmare på den särskilda verksamheten vid försvarsstaben.
Utskottet redovisar därvid uppgifter om storleken av budgetmedel
som anvisats för den särskilda verksamheten budgetåren 1971/72,
1972/73 och 1973/74, om instruktioner för verksamheten, om hur redovisningen
av anslagna medel sker osv.

Jag finner inte påkallat att för mitt bedömande i saken gå ytterligare in på
dessa ting eller komplettera de av utskottet lämnade uppgifterna utan hänvisar
till utskottets betänkande.

Utskottet har också ingått på granskning av en del påståenden som riktats
mot underrättelsetjänsten. Då flera av dessa påståenden även upptagits
i somliga av de till ombudsmannaexpeditionen inkomna anmälningarna,
skall jag därför här i korthet återge utskottets betänkande i dessa delar.

Den första frågan gäller huruvida underrättelsetjänstens inriktning strider
mot vår alliansfria politik. Det hänvisas härvid inledningsvis till påståendena
om att underrättelsetjänsten är ensidigt inriktad och så nära
knuten till underrättelseorganisationer i vissa länder att man kan tala om
ett militärt samarbete.

Efter att ha berört innebörden av landets neutralitetspolitik anför utskottet: Beträffande

den militära underrättelsetjänsten har utskottet inhämtat att
något avtalsbundet samarbete med underrättelseorganisationer i andra länder
inte förekommer. Däremot förekommer samarbete och kontakter från
fall till fall med sådana organisationer i ett stort antal länder. Om det blir
aktuellt att ta kontakt med underrättelseorganisationen i ett land - som
man tidigare inte har kontaktat på detta sätt - avgör försvarsministern om
det får ske, efter samråd med stats- och utrikesministrarna. Utskottet har
informerats om vilka kontakter som har medgetts i denna ordning. Bland
de länder som f. n. kommer i fråga finns både alliansfria nationer och stater
som är medlemmar i skilda pakter. Utskottet har vidare fått redogörelse
för varför samarbete och kontakter med annat lands underrättelseorganisation
äger rum samt viss inblick i hur det kan te sig i praktiken.

Sveriges militärpolitiska läge karakteriseras av att vi tillsammans med
Finland befinner oss i gränszonen mellan två militära block. Underrättelsetjänsten
liksom försvarsplaneringen måste beakta bl. a. var det finns militära
resurser som kan sättas in mot Sverige, vilka transportmedel som
står till förfogande och vilka tidsförhållanden som kan bli aktuella vid
krigshandlingar som berör vårt land.

Både i fråga om förvarning vid ”temperaturhöjning” i vårt närområde
och när det gäller teknikutvecklingen på det militära och närliggande fält
har vårt land tillgång till en mängd underrättelser genom öppna källor. I
viktiga avseenden finns det emellertid stora skillnader mellan vad olika nationer
låter offentliggöra eller meddela på diplomatisk väg. Detta faktum
sätter självfallet sin prägel på hur man fördelar insatserna av vår internationellt
sett föga resursstarka underrättelsetjänst.

Beträffande teknikutvecklingen gäller att underrättelser som är värdefulla
för vårt land ibland kan inhämtas relativt långt från Sverige.

160

En viss byteshandel i fråga om underrättelser är en naturlig del av underrättelseverksamheten
världen över.

Utskottet uttalar avslutningsvis:

Utskottet anser mot denna bakgrund att landets underrättelsetjänst inte
bedrivs på ett sätt som strider mot vår deklarerade utrikespolitiska linje.

En annan fråga som utskottet tog upp till granskning avser påståendena
att den hemliga underrättelsetjänsten bedriver otillbörlig verksamhet inom
landet.

Utskottet framhåller att i IB-affåren förts fram misstankar om att den
hemliga underrättelsetjänsten har använts av regeringen i rent partipolitiskt
syfte och att underrättelsetjänsten infiltrerat svenska organisationer
för att skaffa underrättelser för försvarets och polisens räkning.

Utskottets utredningar och bedömande vad avser frågan om förbindelserna
mellan underrättelsetjänsten och regeringen gäller spörsmål som i
huvudsak ligger utanför JO:s kompetens och skall därför inte närmare beröras.

Vad angår infiltrering av svenska organisationer åsyftas främst den
verksamhet som bedrivits i Göteborg av den tidigare omnämnde Gunnar
Ekberg. Beträffande Ekbergs verksamhet anför utskottet i sitt bedömande:

Om Ekberg har inhämtats att han efter att till en början ha gjort tjänster
åt försvarsstabens särskilda byrå en tid framåt arbetade åt såväl särskilda
byrån som säkerhetspolisen. Det är genom allmän åklagare utrett att Ekberg
under åren 1969 och 1970 medverkade vid fotografering av medlemsuppgifter
m. m. som han kommit över genom att nästla sig in i olika organisationer
i Göteborg. Dessa åtgärder har inte såvitt visats skett på föranstaltande
av eller efter medgivande av någon Ekberg överordnad. Åtgärderna
har inte heller, såvitt utskottet kunnat finna, ingått som led i någon systematisk
kartläggning av medlemmarna i organisationerna och torde inte heller
ha upprepats. Med undantag för nämnda fotografering finns enligt försvarsutskottets
bedömande ingen anledning till annat antagande än att Ekbergs
rapportering från politiska och andra organisationer - bl. a. den
svenska palestinarörelsen - har legat inom ramen för den av uppdragsgivarna
utstakade verksamheten, sådan den beskrivits i dåvarande försvarsministerns
uttalanden i riksdagen.

Inte heller i övrigt har för den tid granskningen huvudsakligen har avsett
enligt utskottets mening kommit fram någonting som ger belägg för eller
ens tyder på att den särskilda byråns verksamhet har utnyttjats i partipolitiskt
syfte.

Utskottet vill i detta sammanhang närmare behandla gränsdragningen
mellan å ena sidan den militära säkerhets- och underrättelsetjänsten
och å andra sidan den polisiära säkerhetstjänsten. Sven Andersson
har i den delen uppgivit bl. a. följande: Den gällande uppgiftsfördelningen
har tillämpats fr. o. m. år 1970 efter diskussioner och beslut år
1969. Hela regeringen var engagerad i beslutet. Sven Andersson gav Stig
Synnergren och Birger Elmér klara direktiv om att polisen ensam skulle
svara för åtgärder som gällde rikets inre säkerhet. Vidare ålades försvars -

161

stabens säkerhetsavdelning att förstöra de dubletter av personuppgifter
från säkerhetspolisens register som hade förvarats där efter genomförda
personalkontroller. I samband härmed gjordes en omorganisation inom
försvarsstabens särskilda byrå. Anteckningar som hade gällt den tidigare
inrikes verksamheten förstördes.

Stig Synnergren har bl. a. uppgivit att det inte längre sker någon övervakning
av misstänkta terrorister från försvarsstabens sida. Uppgiftsfördelningen
gentemot polisen är klar men ett visst samarbete måste äga rum,
eftersom hela basen för den särskilda byråns verksamhet ligger i Sverige.

Carl Persson har bl. a. uppgivit: Gränsdragningen år 1969 var angelägen
och riktig. Den innebär att polisen svarar för säkerheten inom landet. Ett
samarbete måste finnas mellan polisen och försvarsstabens organ för säkerhets-
och underrättelsetjänst. Polisen måste för sitt arbete kunna ta
emot uppgifter där de står att få. Vidare måste polisen självständigt bedöma
uppgifternas värde och besluta om åtgärder med anledning av inkomna
uppgifter. Polisen arbetar inte genom att ge personer direktiv att gå in i organisationer
för att rapportera därifrån. I fallet Gunnar Ekberg befanns det
mycket angeläget att ta emot de upplysningar som försvarsstabens särskilda
byrå erbjöd sig att förmedla. Rikspolisstyrelsen betalade byrån 1 800 kr.
per halvår för detta material, senare ökat till 2400 kr. per halvår. Rapporteringen
till polisen avbröts när polisen inte längre bedömde materialet vara
lika intressant.

Birger Elmér har bl. a. uppgivit: År 1969 fick särskilda byrån order att
avveckla den inrikes verksamheten. I samband därmed förstördes registeranteckningar
som hade samband med denna verksamhet. Det kan vara
svårt att draga en skarp gräns mellan polisiär spanings- och utredningsverksamhet,
som säkerhetspolisen svarar för, och militär underrättelseverksamhet,
som handhas av försvarsstabens särskilda byrå. Gränsdragningen
förutsätter samarbete mellan rikspolisstyrelsen och byrån. Detta
samarbete har varit gott men bör kunna fördjupas ytterligare. Gunnar Ekberg
anlitades av särskilda byrån för olika uppdrag. Han gick på eget initiativ
in i organisationer och fann där uppgifter som han erbjöd byrån information
om. Dessa vidarebefordrades till polisen, som även stod för en del
av ersättningen till Ekberg.

Utskottet anser det vara klarlagt att det fr. o. m. år 1970 har skett en uppgiftsfördelning
mellan rikspolisstyrelsen och överbefälhavaren som innebär
att försvarsstabens särskilda byrå inom landet endast bedriver verksamhet
som har klart samband med den utåtriktade underrättelseverksamheten.
Fallet Gunnar Ekberg är i viss mån ett undantag. Uppgifter från
Ekberg som gällde rikets inre säkerhet förmedlades emellertid till polisen.
Utskottet har beretts tillfälle att ta del av ett 60-tal exempel på uppgifter
som förmedlades på detta sätt och även fått en redogörelse för uppgifternas
bedömda värde för polisen. Utskottet anser att det är av allmänt intresse
att huvuddelen av detta material redovisas öppet. Rikspolisstyrelsen
har på utskottets begäran utarbetat en sammanfattning, i vilken tidsangivelser,
namn m. m. av sekretesskäl har utelämnats. Sammanfattningen bifogas
som bilaga 3.

Beträffande registren vid rikspolisstyrelsens och försvarsstabens
säkerhetsavdelningar och vid försvarsstabens särskilda byrå vill utskottet i
första hand hänvisa till den utredning som förra året gjordes av riksdagens
justitieombudsman och redovisades genom beslut den 9 augusti 1972. Utskottet
har genom företrädare besökt de tre berörda organisationsenhe -

11 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

162

terna och därvid särskilt noga studerat förhållandena vid försvarsstabens
säkerhetsavdelning och särskilda byrå. Besöket vid försvarsstabens säkerhetsavdelning
gav bekräftelse på de iakttagelser och omdömen som redovisades
av justitieombudsmannen. Något åsiktsregister förekommer inte.
Inte heller särskilda byråns sökregister har i något avseende denna karaktär.

Jag får anledning att i fortsättningen återkomma till vad sålunda återgivits
ur betänkandet.

6.2. lB:s verksamhet inom landet. Ekbergs roll.

Förhållandet till säkerhetspolisen

Under avsnitt 4. har i korthet redovisats den av åklagare verkställda utredningen
om påståenden angående olagligheter i IB:s verksamhet och
åklagarnas beslut i anledning härav. Jag har inte för egen del funnit påkallat
att låta verkställa någon ytterligare utredning rörande dessa förhållanden.
I detta sammanhang skall dock redovisas vissa uppgifter jag inhämtat
om Ekbergs roll och IB:s förhållande till säkerhetspolisen.

Byråchefen Frånstedt är den inom säkerhetspolisen som främst svarat
för kontakterna med IB och har härom uppgivit följande:

Huvuddelen av säkerhetspolisens samverkan med krigsmakten sker via
försvarsstabens säkerhetsavdelning. Denna samverkan är spridd till
många intresse- och ansvarsområden. Säkerhetspolisens målsättning när
det gäller utformningen av samarbetet med krigsmakten är att detta så
långt som möjligt skall kanaliseras till försvarsstabens säkerhetsavdelning
där en samlad överblick över krigsmaktens problem bör finnas och för att
lättare kunna omsätta en gemensam policy och samtidigt ge ömsesidig information.
Det kan för övrigt erinras om att Wennerströmkommissionen på
sin tid slog fast kravet på god och effektiv samverkan mellan den polisiära
och militära säkerhetstjänsten.

Skiljelinjerna mellan säkerhetspolisens verksamhetsområde och den militära
underrättelsetjänstens var länge oklara och diskuterades i många år.
För en del år sedan - 1969 - träffades en överenskommelse mellan överbefälhavaren
och rikspolischefen om en gränsdragning mellan de båda organisationernas
verksamhetsområden i huvudsak innebärande att polisen
svarar för säkerheten inom landet. Rikspolischefen har - på sätt framgår
av försvarsutskottets betänkande - närmare redogjort härför.

Vad gäller Ekbergfallet tillgick så att säkerhetspolisen i mitten av år 1968
- således före den förut nämnda överenskommelsen — av IB erbjöds att få
del av material från en för IB redan verksam agent. Hans namn uppgavs inte
men vi fick veta att han under en mellanperiod skulle vara verksam i Göteborg
för att sedan sättas in i helt andra arbetsuppgifter. Det uppgavs också
att Ekberg hade legitima kontakter i revolutions- och terroristkretsar.
Efter att ha tagit del av visst provmaterial som visade sig vara av värde
med hänsyn till de direktiv vi då hade att arbeta efter beslöt säkerhetspolisen
att av IB så att säga abonnera på material från denna agent. Beloppet utgjorde
först 1.800 kronor per halvår och sedan 2.400 kronor per halvår. Det
var fullt klart att dessa belopp endast var en blygsam andel av de kostnader

163

IB hade totalt för denna agent. Ekberg har således aldrig - som det gjorts
gällande - varit avlönad av säkerhetspolisen och det redan av det skälet
att vi inte kände till hans namn. Att hans namn inte uppgavs för oss är inte
något märkligt. Organisationer av det slag det här gäller måste vara mycket
varsamma när det gäller uppgifter om deras agenter och andra uppgiftslämnare
och avslöjar i allmänhet inte namnen för varandra även om de eljest
samarbetar.

Det material säkerhetspolisen från denna IB-agent erhöll bestod av något
hundratal numrerade rapporter, dock med betydande luckor för sådant
som tydligen inte av IB bedömdes vara inom säkerhetspolisens intresseområde.
Vidare förekom stora mängder stencilerat material, propaganda etc.
Beträffande värdet kan sägas att vi fick uppgifter om olika långt gångna terroristaktiviteter,
om mer eller mindre avancerade sabotageplaner mot
hamnar och fartyg i Göteborg m. m. När det gäller frågan om materialets
värde för säkerhetspolisen måste man komma ihåg att bedömningen skedde
mot bakgrunden av de direktiv som då gällde för säkerhetspolisen och
de regler som då gällde för antecknande i säkerhetspolisens register. Det
bör också framhållas att det i materialet aldrig någon gång förekom uppgifter
av så konkret natur att de skulle ha kunnat läggas till grund för ett åtal.
Så småningom blev Ekberg-materialet av olika skäl av allt mindre intresse
för säkerhetspolisen. Rapporteringen upphörde i början av 1970.

Från materialet gjordes en del registreringar i säkerhetspolisens register.
I den mån dessa registreringar inte stått i överensstämmelse med de regler
som nu gäller för säkerhetspolisens register har de utrensats i samband
med den stora gallringen av registret i samband med ikraftträdandet av de
nya reglerna. Grundmaterialet är numera av föga eller intet värde för polisen
och kommer att gallras sedan samtliga utredningar rörande IB-affåren
avslutats.

Det bör nämnas, att jag låtit göra en genomgång av det hos säkerhetspolisen
förvarade Ekberg-materialet och funnit Frånstedts uppgifter och bedömanden
i allt väsentligt riktiga. Jag har också tagit del av verifikationer
avseende de till IB utbetalade beloppen för Ekberg-materialet.

6.3. Uppgifter till utländska underrättelseorganisationer om svenska medborgare I

anmälan till JO har journalisten Göran Rosenberg uppgivit följande:

I Dagens Nyheter för den 17 mars 1974 uttalade sig Isacson om IB:s samarbete
med utländska underrättelseorganisationer. Isacson uppgav därvid
att IB vaije dag fick förfrågningar från utlandet. Uppgifter om utlänningar
lämnades alltid ut. Gällde det förfrågningar om svenskar så lämnades i regel
bara ut uppgifter om utlandet kände till deras namn. Israel fick t. ex.
biografier över författaren Staffan Beckman och journalisten Göran Rosenberg.
Är Isacssons uppgifter riktiga — har Rosenberg vidare framhållit -har alltså personuppgifter om Rosenberg lämnats ut till främmande makt.
Rosenberg har inte gjort sig skyldig till något brott vare sig här eller i Israel.
Några misstankar om brott har heller aldrig framförts. Frågan måste
därför ställas om svensk myndighet haft rätt att lämna ut dessa uppgifter.
Rosenberg hemställde att JO måtte undersöka om personuppgifter rörande
svenska medborgare i hemlighet lämnats ut till främmande lands underrättelsetjänst.

164

Isacson har för ombudsmannaexpeditionen meddelat:

IB hade som allmän regel att inte lämna uppgifter om svenska medborgare
om dessa inte var kända för den främmande makten och denna hade
visst intresse för vederbörande. Det var undantag att uppgifter utlämnades
om svenska medborgare. Det skedde endast sporadiskt. När det skedde
var det i regel uppgifter som hämtades ur det material som Ekberg levererade.
Genom Ekbergs rapportering fick IB uppgifter om svenskar som reste
ned till mellanöstern, t. ex. till palestinska utbildningsläger och till Israel.
Uppgifter brukade lämnas ut. Eljest var det som sagt sällsynt att uppgifter
om svenska medborgare lämnades ut.

Förre chefen för IB Birger Elmér har härtill förklarat:

Principiellt lämnade IB inte uppgifter om svenska medborgare till utländska
tjänster. Å andra sidan kan naturligen ha inträffat att IB tillhandagått
med identifikationsuppgifter och liknande rörande svenska medborgare
i samband med operationer som berört svenska säkerhetsintressen. Så
torde ha varit fallet då det gäller Rosenberg.

6.4. IB:s register

I några anmälningar har begärts att JO undersöker huruvida IB fört
”åsiktsregister”.

Isacson har såväl till pressen som vid samtal med utredningspersonal
från ombudsmannaexpeditionen lämnat uppgifter om IB;s register. Isacson
har sålunda uppgivit att i IB:s dåvarande lokaler fanns ett kortregister upptagande
cirka 20000 namn. På korten fanns uppgifter om vederbörande
persons namn, födelseår, adress och dylika upplysningar som man kunde
få via mantalsregistret. I den mån en akt var upplagd för personen i fråga
fanns också uppgift om aktens diarienummer. Utöver detta stora register
fanns ett s. k. flexo-register upptagande omkring 3-4 000 namn. Detta register
hade samband med övervakningen av utländska ambassader och deras
personal m. m.

Elmér har om registren uppgivit följande:

Registret var ett operativt register i kortsystem där korten upptog namn,
adress osv men ej några sakuppgifter. I övrigt kan hänvisas till den av försvarsutskottet
gjorda undersökningen av registret.

En fråga som uppkommit i detta sammanhang gäller huruvida IB haft tillgång
till uppgifter i rikspolisstyrelsens register.

Frånstedt har för rikspolisstyrelsens del uppgivit följande:

I och med tillkomsten av 1969 års personalkontrollkungörelse har IB inte
kunnat få uppgifter från rikspolisstyrelsens register i annan ordning än som
stadgas i kungörelsen. Framställningar om sådan personalkontroll har
skett genom försvarsstaben, som enligt kungörelsen får företaga personalkontroll.

165

6.5. Samarbetet med Svante Winqvist

Isacson har i anmälan till JO uppgivit:

I månadsskiftet januari/februari 1974 utkom från trycket en bok ”IB - i
vems intresse” författad av Svante Winqvist i Göteborg. Winqvist arbetade
i flera år åt IB. Han var inte fast anställd utan arbetade utifrån rent ideella
motiv. Winqvist registrerade helt privat människor, vilka hyste politiska
åsikter som han inte själv delade, något som han hade full frihet till. Emellertid
fick Winqvist också del av den rapportering som inkom från Ekberg,
med vilken Winqvist var bekant. Av varje rapport som Ekberg tillställde IB
fick Winqvist en kopia. Winqvist förvarade dessa kopior i ett speciellt kassaskåp
som IB ställt till hans förfogande. Han upprättade även ett speciellt
register på alla de i Ekbergs rapporter förekommande personerna. Isacson
önskade få utrett om en svensk myndighet, i detta fall försvarsstaben,
har rätt att till utomstående personer lämna hemligstämplade uppgifter om
andra människor på ovan angivet sätt och om myndigheten har rätt att i efterhand
utnyttja detta register.

Elmér har förklarat:

Det här är en känslig fråga. Med den organisatoriska uppbyggnad IB hade
var det nödvändigt att i betydande utsträckning anlita frivilliga medhjälpare.
Alternativet hade varit att bygga upp en egen mångdubbelt större apparat.
Anlitar man som skett frivilliga medhjälpare måste dessa emellertid
förses med erforderliga uppgifter för att kunna utföra sina uppdrag. Samarbetet
med Winqvist måste ses mot denna bakgrund.

6.6. JO:s bedömning

I de anmälningar som inkommit hit rörande IB och dess verksamhet behandlas
ett flertal frågor. Sålunda har upptagits frågor om IB:s kontakter
med främmande underrättelseorganisationer, om IB:s verksamhet utom
landets gränser, om IB:s effektivitet, om utbildningen av IB:s personal
m. m. Av dessa spörsmål ligger en del utanför JO:s konstitutionella kompetens
och andra är av den natur att jag saknar faktiska möjligheter eller
saklig kompetens att bedöma dem. En del frågor t. ex. vad gäller kontakter
med utländska organisationer har varit föremål för granskning inom
konstitutions- och försvarsutskotten.

Av de frågor jag funnit mig kunna och böra taga upp - IB:s inrikesverksamhet
särskilt vad gäller Gunnar Ekberg, utlämnande av uppgifter om
svenska medborgare, IB:s register och förbindelserna med S. Winqvist -har några avhandlats i försvarsutskottets betänkande och jag har ej funnit
anledning att annat än i mindre mån komplettera sålunda redan föreliggande
redovisning i dessa hänseenden.

Då jag nu går att taga upp till bedömning IB:s verksamhet i dessa begränsade
delar vill jag börja med några allmänna reflexioner.

Polisen — även säkerhetspolisen — bedriver sin verksamhet inom ett
ramverk av normer nedlagda i lagar och andra författningar. Polisen kan

166

därutöver falla tillbaka på oskrivna regler som fyller ut det lagfästa normsystemet,
regler som ofta prövats av domstolar och tillsynsorgan som JO
och JK. I detta normsystem finns noga angivna de förutsättningar under
vilka polisen får ingripa mot personer och egendom. Regler ang. spaningsoch
övervakningsmetoder ingår också i detta normsystem. Även för säkerhetspolisens
del är det därför möjligt för t. ex. JO att - trots att säkerhetspolisens
verksamhet i huvudsak är hemlig — enligt sedvanliga rättsliga
principer pröva rättsenligheten av dess handlande.

För JO är läget i mycket annorlunda när det gäller en organisation av det
slag IB representerar. Som försvarsutskottet redovisat i sitt betänkande
fastlägger regeringen i samband med anslagstilldelningen allmänna riktlinjer
för den verksamhet som skall bedrivas av försvarsstabens särskilda byrå.
Riktlinjerna gäller verksamhetens inriktning och huvudsakliga uppgifter.
Det ankommer sedan på överbefälhavaren såsom ansvarig för verksamheten
att lämna ytterligare instruktioner för verksamheten, vilka i huvudsak
behandlar frågor om uppgifter, organisation och ledningsförhållanden.

Föreskrifter och instruktioner av detta slag ger emellertid föga ledning
då det gäller att avgöra vilka metoder som får användas för att fullgöra de
uppgifter som åligger verksamheten. Naturligtvis kan hävdas att medarbetarna
i organisationen inte får använda metoder som innefattar handlingar
som är kriminaliserade i allmän lag. Att sedan inom denna mycket vida
ram gå vidare och försöka att närmare precisera vad som bör vara tillåtet
och vad som ej kan accepteras möter betydande svårigheter. Det ligger i
sakens natur att en underrättelseorganisation måste få använda sig av metoder
som inte kan förekomma inom den ordinarie statsverksamheten eller
överensstämmer med allmänt godtagen umgängesetik enskilda medborgare
emellan. Å andra sidan framstår det som naturligt att göra skillnad mellan
verksamhet som av organisationen utövas utom landets gränser och
mot utländska medborgare inom landet samt verksamhet riktad mot svenska
medborgare inom landets gränser. När det gäller organisationens så att
säga yttre verksamhet är denna naturligen i första hand bestämd av dels
dess såväl geografiskt som på annat sätt begränsade uppgifter och dels
dess begränsade resurser. Därav följer också en begränsning i valet av de
metoder som kan komma till användning. En annan begränsande faktor är
de risker av olika slag som organisationens medarbetare löper vid utförandet
av sina uppdrag. En ytterligare omständighet som bör omnämnas i detta
sammanhang är att den svenska underrättelseorganisationen i sin verksamhet
och inte minst då det gäller förbindelserna med främmande länders
motsvarande organisationer måste anpassa sig till de oskrivna lagar och
regler som gäller på detta internationella fält.

Beträffande den inre verksamheten, varmed således åsyftas verksamhet
inom landet riktad mot personer bosatta här i landet, är det ägnat att väcka
oro att sådan verksamhet förekommit från IB:s sida. Det räcker med att er -

167

inra om händelser utomlands, som visar vilken fara för den enskildes rättssäkerhet
det kan innebära när en underrättelseorganisation ger sig in på
fält som tillkommer polismakten. Något ens tillnärmelsevis jämförligt har
naturligtvis inte inträffat här och riskerna att så skall ske måste bedömas
som minst sagt små. Jag är medveten om — något som ju också framgår av
försvarsutskottets betänkande — att det kan vara svårt eller kanske omöjligt
att draga en alldeles strikt gräns mellan polisens och underrättelseorganisationens
verksamhetsfält. Det är dock angeläget att få så fasta gränser
som det är praktiskt möjligt att åstadkomma. Ett försök till sådan gränsdragning
gjordes enligt vad som blivit upplyst år 1969 och torde också haft
effekt. Frågan är nu föremål för underrättelseutredningens uppmärksamhet
och jag har därför inte anledning att längre uppehålla mig vid detta
spörsmål.

Jag har i avsnitt 4 i korthet redovisat den utredning som åklagarmyndigheten
verkställt rörande påståendena om olagligheter i IB:s verksamhet
och därvid uttalat att jag ej funnit annat än att utredningen verkställts med
den grundlighet som saken påkallat och omständigheterna medgivit. Av
vad som framkommit vid denna utredning skall jag här uppehålla mig endast
vid två fall. Det gäller Ekbergs verksamhet i Göteborg och intrånget i
en bostad tillhörig en kvinnlig statslös medborgare kallad E. 1 båda fallen
rör det sig om arbetsmetoder som är ägnade att väcka betänkligheter.

I Ekbergs fall har väl inte ådagalagts att han i sin berörda verksamhet begått
några straffbelagda handlingar. En infiltration - för det är ju dock
trots allt vad det här rör sig om — i politiska och andra sammanslutningar,
som inte är olagliga, framstår alltid som en kränkning av den föreningsfrihet
som är tillförsäkrad svenska medborgare.

Vad gäller intrånget i E:s bostad har åklagaren, som det synes riktigt,
bedömt detta som hemfridsbrott, ehuru numera preskriberat. Man kan göra
den reflexionen att det rör sig om en åtgärd som säkerhetspolisen inte
skulle ha kunnat företaga utan att överskrida sina rättsliga befogenheter.

IB har i båda fallen åberopat skäl för sitt agerande. Beträffande Ekbergs
verksamhet har det sålunda hävdats att det inte varit fråga om någon systematisk
kartläggning av medlemmarna i de berörda organisationerna och
deras politiska åsikter utan att verksamheten måste ses mot bakgrund av
den ständigt pågående övervakningen av internationella terroriströrelser.
Försvarsutskottet har i sitt betänkande uttalat att det enligt utskottets bedömande
inte finns anledning till annat antagande än att Ekbergs rapportering
har legat inom ramen för IB:s verksamhet och jag har inte anledning att
komma till ett annat bedömande. Utskottet har emellertid vid sitt bedömande
gjort undantag för Ekbergs medverkan vid fotografering av medlemsförteckningar
och liknande. Från IB:s sida har förklarats att dessa åtgärder
inte skett på föranstaltande av eller efter medgivande från någon
Ekberg överordnad. Jag vill inte betvivla detta men kan å andra sidan inte
underlåta att påpeka faran ur rättssäkerhetssynpunkt av att alltför själv -

168

ständiga agenter får arbeta utan tillräcklig styrning från underrättelseorganisationens
sida. Frågan torde tillhöra de problem som är föremål för underrättelseutredningens
prövning och jag finnér ej anledning till vidare åtgärd
då saken torde ha varit en engångsföreteelse.

Vad gäller intrånget i E:s bostad har under åklagarens utredning från
IB:s sida gjorts gällande att åtgärden vidtagits för att skydda en annan persons
säkerhet. Uttalandet synes vara att tolka så att man menat att det
förelåg en intressekollision, måhända en nödsituation, som motiverade att
det mindre intresset, E:s hemfrid, fick vika för ett större, den andra personens
säkerhet. Den föreliggande utredningen medger inte ett allsidigt bedömande
av saken och det synes mycket litet sannolikt att fortsatt utredning
från min sida skulle numera kunna bringa klarhet härutinnan. Jag utgår
ifrån att underrättelseorganisationen får regler som framledes ger ledning
för bemästrandet av liknande situationer inom rättsordningens ram.

Avslutningsvis vill jag i detta avsnitt tillägga att någon anmärkning inte
kan riktas mot säkerhetspolisen för det intresse den visade Ekbergmaterialet
med tanke på de direktiv som vid den tidpunkten gällde för säkerhetspolisens
verksamhet.

Jag övergår nu till övriga av mig upptagna frågor rörande IB:s verksamhet.

Vad gäller påståendena om att IB till den israeliska underrättelsetjänsten
utlämnat uppgifter angående bl. a. journalisten Göran Rosenberg står väl i
viss mån uppgift mot uppgift. Jag anser mig emellertid inte ha anledning att
betvivla vad Elmér uppgivit om karaktären av de utlämnade upplysningarna
och saken torde därmed ha varit av jämförelsevis oskyldig natur. Sakens
principiella sida är emellertid - inte minst sett ur rättssäkerhetssynpunkt
- betydelsefull och det synes mig angeläget att underrättelseorganisationen
även i detta hänseende får regler till ledning för sitt handlande.

I fråga om IB:s register har försvarsutskottet i sitt tidigare omnämnda betänkande
meddelat, att företrädare för utskottet studerat förhållandena vid
den särskilda byrån, alltså IB, och funnit att något åsiktsregister inte förekommit.
De av Elmér till mig lämnade uppgifterna rörande IB:s register bekräftar
uppgifterna i betänkandet och jag har inte anledning till annat bedömande
än försvarsutskottets. Med anledning av det ofta hörda talet om att
det råder förbud mot s. k. åsiktsregistrering vill jag erinra om att de regler
som finns i detta hänseende - intagna i personalkontrollkungörelsen —
formellt gäller endast säkerhetspolisens register.

Jag går slutligen över till frågan om IB:s förbindelser med Svante Winqvist.
Av vad jag inhämtat härom framgår, att Winqvist, som varén av IB:s
frivilliga medarbetare, av IB försetts med uppgifter vilka av Winqvist upptagits
i ett av honom fört privat register. Winqvist har naturligen i och för sig
varit lagligen oförhindrad att föra register av den natur det här synes vara
fråga om. Någon utredning om innehållet i Winqvists register kan därför inte
ske. Inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt är det emellertid ägnat att

169

väcka mycket stora betänkligheter att IB på sätt tydligen ägt rum överlämnat
uppgifter som IB inhämtat i sin verksamhet till en privatperson, varigenom
IB förlorat kontroll och rådighet över uppgifterna. Elmér har också
medgivit att frågan är känslig. Det synes knappast meningsfullt att söka
forska vidare i vad som förevarit. Jag anser mig ha anledning att antaga att
frågan vad gäller underrättelseorganisationens handlande i framtiden i detta
hänseende är föremål för underrättelseutredningens uppmärksamhet.
Jag vidtager därför ej ytterligare åtgärder i saken.

Ärendet angående IB-affåren är därmed avslutat.

Åtal mot löjtnant för missbruk av förmanskap

I en skrift, som kom in till JO den 1 augusti 1974, anförde Rolf Holmberg,
som fullgjorde värnpliktstjänstgöring vid Livregementets grenadjärer
(I 3), i huvudsak följande. Den 30 juli 1974 hade pansarvämskompaniet vid
I 3, vilket kompani Holmberg tillhörde, övning med pansarvärnspjäs på
förbandets korthållsbana i Örebro under befäl av löjtnanten Olavi Halttunen.
Efter två timmars övning utan rast frågade Holmberg om de värnpliktiga
fick ta en rökpaus bakom skjutvallen. Halttunen frågade vem som hade
yttrat sig, vacpå Holmberg svarade att det var han. Holmberg beordrades
då av Halttunen att göra tio armhävningar. Efter att Holmberg åtlytt
ordern tillfogade Halttunen, att om detta varit i Danmark hade Holmberg
varit tvungen att säga: ”Tack”. När Holmberg därefter undrade om det
var något mer beordrades han att göra ytterligare armhävningar, vilket
Holmberg åtlydde. Bestraffningen utdelades inför trupp, vilket Holmberg
upplevde som förnedrande. Han hemställde om besked från JO om Halttunens
förfarande stod i överensstämmelse med reglementet. - Holmberg
åberopade vissa värnpliktiga som vittnen.

Efter remiss inkom sekundchefen för I 3, översten Åke Hultin, med utredning
och yttrande. Därvid bifogades en av Halttunen upprättad skriftlig
redogörelse av följande innehåll.

På eftermiddagen tisdagen den 30 juli 1974 ledde jag en övning omfattande
skottställning samt inskjutning av pansarvärnspjäs. Under det övningsmoment
där inskjutningsförfarandet övades på korthållsbanan deltog omkring
20 befålselever fördelade vid fem pansarvärnspjäser uppställda på en
bredd av 20 meter. Övningen var den första med skarp ammunition som
genomfördes med detta vapen.

Under övningen observerade jag att några av befälselevema ej ägnade
uppmärksamhet åt de instruktioner och order som jag gav, varför jag avbröt
övningen och uppmanade dem att sluta prata. Senare lade jag märke
till att en av befälselevema, Holmberg, fortsatte att vara ouppmärksam
och också störa de omgivande kamraterna genom att dra uppmärksamhe -

170

ten till sig. Jag ansåg att risk förelåg att de instruktioner och order jag gav
ej uppfattades av alla och att därför också säkerheten under skjutningen
var i fara. Jag avbröt därför än en gång övningen med en uppmaning att ägna
all uppmärksamhet åt övningen.

Då jag senare stod vid en av pjäserna för att kontrollera att befälseleverna
vid den inte hade några problem, hörde jag bakom ryggen en röst som
jag igenkände som tillhörande befålselev Holmberg. Pratet var för övningen
helt ovidkommande och bl. a. uppfattade jag honom säga: ”Nu kan vi
väl röka?” Jag vände mig om och gick mot den plats varifrån jag hört rösten
och frågade: ”Vern var det som yttrade sig?” Befålselev Holmberg
kom fram och svarade: ”Det var jag.”

Jag bedömde att ytterligare tillsägelser inte skulle vara tillräckligt för att
förmå befålselev Holmberg att sluta störa övningen med påföljande fara
för säkerheten på skjutplatsen. Jag övervägde därför att sända hem honom
till kompaniet och anmäla honom för kompanichefen. Men då detta skulle
ha inneburit att han ej tillgodogjort sig en viktig detalj för den fortsatta vapenutbildningen
beslöt jag att beordra honom att göra tio armhävningar.
Syftet var, då uppmaningar inte förslog, att göra något drastiskt för att få
honom att förstå allvaret i att hans ouppmärksamhet inte kunde tolereras.
Befålselev Holmberg lade sig ner och gjorde sex armhävningar, varefter
han sade: ”Varé nåt mer?” Jag svarade: ”Ja, fyra armhävningar till.” Då
han gjort dessa yttrade jag: ”Om det varit i Danmark, hade man också fått
tacka.” Därefter slutfördes övningen i god ordning.

Jag kunde inte förutse att befålselev Holmberg skulle uppfatta åtgärden,
inte som en handgriplig uppmaning att skärpa uppmärksamheten, utan
som en tillrättavisning. Jag är och var fullt medveten om att tillrättavisningsrätt
tillkommer lägst kompanichef.

Något senare framförde kompaniassistenten som också deltog i övningen
och på nära håll åsett det inträffade att den vidtagna åtgärden ej var tilllåten.
Efter övningen uppsökte jag därför kompanichefen och lämnade
muntligen en redogörelse om det inträffade.

Hultin anförde följande.

Under utredningen kunde konstateras att sakförhållandena såsom de beskrivits
av Holmberg i stort bekräftas av Halttunen. Även de av Holmberg
åberopade vittnena har lämnat i huvudsak samstämmiga redogörelser för
det inträffade. Endast i ett avseende skiljer sig beskrivningen av händelseförloppet
åt i nämnvärd grad. Halttunen anger att Holmberg, då han erhöll
order att utföra tio armhävningar endast utförde sex vilket föranledde att
Holmberg fick utföra ytterligare fyra. Holmberg vidhåller att han utförde
beordrat antal 1 :a gången (10 st) och att han därefter beordrades utföra ytterligare
fyra. Av vittnena är Wennström och Claesson ej säkra på hur
många armhävningar Holmberg genomförde första gången. Andersson anser
att det var tio men säger sig inte ha räknat dem och Olsson anger att
Holmberg först gjorde tio armhävningar och därefter ytterligare fyra på
särskild order.

Holmberg anger att han känt sig illa berörd av att behöva utföra armhävningama
inför sina kamrater.

Såväl Holmberg som vittnet Wennström (kompaniassistent vid pvkomp)
angav att förhållandet mellan Halttunen och avdelningen hade varit
”spänt” den första tiden sedan Halttunen övertagit befälet. Halttunen,

171

som är reservofficer, påbörjade frivillig tjänstgöring vid regementet 1974-07-15. Holmbérg och Wennström uppgav vidare att detta förhållande efter
hand förbättrats och Wennström ansåg detta bero på den respekt Halttunen
förskaffat sig genom sin yrkeskunnighet och sitt, bortsett från den aktuella
händelsen, korrekta uppträdande.

Jag anser att Halttunen överträtt sina befogenheter i och med att Holmberg
beordrats utföra armhävningar med det syfte och i det sammanhang
som föreligger. Jag vill dock erinra om det ansvar som åvilar en övningsledare
vid skjutning med skarp ammunition och kravet att all personal som
deltar i övningen kan meddelas gällande säkerhetsbestämmelser. Svårigheten
för Halttunen att påkalla erforderlig uppmärksamhet härvidlag torde
vara den grundläggande orsaken till händelseförloppet.

Holmberg bereddes tillfälle att avge påminnelser men lät sig inte avhöra.

Genom skrivelse den 27 januari 1975 underrättades Halttunen, som då
tjänstgjorde vid Svenska FN-bataljonen Cypern, om att han var skäligen
misstänkt för missbruk av förmanskap. Samtidigt bereddes han tillfälle att
inkomma hit med uppgift om den ytterligare utredning han kunde finna erforderlig
ävensom det yttrande han kunde finna anledning till.

I en skrivelse, som kom in hit den 11 mars 1975, förklarade sig Halttunen
erkänna vad som lagts honom till last. Han förklarade även att han inte
åberopade någon vittnesbevisning. Som försvar för sitt handlande angav
han att övningen hade varit av sådan art att samtliga måste iaktta skärpt
uppmärksamhet.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
ställföreträdande JO Wigelius i en den 8 april 1975 dagtecknad, till
länsåklagaren i Örebro län överlämnad åtalsinstruktion följande.

Utredningen ger vid handen att Halttunen beordrat Holmberg att utföra
åtminstone tio armhävningar som påföljd för att denne inte iakttagit anbefalld
tystnad under ifrågavarande övning. Halttunen har vid tillfället inte
varit berättigad att bestraffa eller tillrättavisa Holmberg. Åläggandet för
Holmberg att utföra armhävningama måste därför anses ha skett otillbörligen.
Halttunen har således gjort sig skyldig till missbruk av förmanskap.
Även om gärningen med hänsyn till omständigheterna får anses vara av
tämligen ringa natur, finner jag att Halttunen inte bör undgå ansvar därför.
Straff för missbruk av förmanskap får ej åläggas i disciplinmål.

På grund av det anförda beslutar jag att åtal mot Halttunen skall väckas
vid Örebro tingsrätt enligt 21 kap. 5 § brottsbalken för missbruk av förmanskap,
bestående i att Halttunen den 30 juli 1974 i Örebro under tjänstgöring
vid Livregementets grenadjärer i egenskap av övningsledare vid skjutövning
otillbörligen ålagt värnpliktige Rolf Holmberg att utföra tio armhävningar
för att Holmberg inte iakttagit tystnad under övningen.

Ställföreträdande JO uppdrog åt länsåklagaren att föranstalta om att åtal
väcktes och utfördes i enlighet med åtalsinstruktionen.

172

Tf. distriktsåklagare!! K. G. Rångeby yrkade vid tingsrätten ansvar å
Halttunen i enlighet med åtalsinstruktionen.

Tingsrätten meddelade dom i målet den 2 september 1975 och dömde
därvid Halttunen jämlikt 21 kap 5 § 1 st brottsbalken för missbruk av förmanskap
till tio dagsböter å fem kronor.

I domskälen anförde tingsrätten att det genom Halttunens erkännande
och övriga omständigheter var styrkt att Halttunen gjort sig skyldig till åtalade
gärningen.

Domen har vunnit laga kraft.

Dröjsmål med hänskjutande av militärt mål till åklagaren

Tisdagen den 8 april 1975 på eftermiddagen hölls övning med tio värnpliktiga
ur 6:e kompaniet vid Svea ingenjörregemente (Ing 1) under befäl
av ställföreträdande kompanichefen, kaptenen Erik Bylund. Övningen avsåg
grupps förflyttningssätt och genomfördes med oladdade vapen. Under
övningen avlossade en av de värnpliktiga, här kallad M., ett skott (kammarammunition)
med sin automatkarbin. Skottet träffade marken någon
eller några meter från Bylund. Denne avbröt övningen och marscherade
med truppen tillbaka till kompaniet. Händelsen rapporterades till kompanichefen,
majoren Jan Johansson, som beslöt att anmäla saken till regementschefen.
Anmälan hade följande lydelse.

Kn Bylund övade grp former med delar ur 3. plut på em den 8 april.
Plötsligt hördes en knall och ett nedslag observerades ca 1,5 m vid sidan av
kn Bylund. Det visade sig vara vpl M. som, enligt egen redogörelse, avlossat
ett skott av ”misstag”. Kn Bylund visiterade omedelbart vpl M:s vapen
(AK 4) och framväskor på stridsselen, varvid han fann ett löst skott i ena
framväskan. Kn Bylund hade inte delat ut någon arn, inte gett order om att
vapnen skulle vara osäkrade eller att eld fick öppnas.

Före kn Bylunds grupperingsövning hade vpl M:s avd haft skjutning med
kammaram på eldexbanan under befäl av plutch, lt Jakobsson. Lt Jakobsson
säger sig ha utfört visitation efter skjutning utan anmärkning.

Kn Bylund och lt Jakobsson orienterade mig om ovanstående händelse
och jag finner händelsen så allvarlig att jag härmed ber att få vidarebefordra
rapporten till Regch.

Anmälan avgick från 6:e kompaniet med den interna postgången på förmiddagen
den 9 april 1975. Den inkom till regementets rättsvårdsdetalj på
förmiddagen den 11 april 1975 och föredrogs för regementschefen, översten
Kåre Svanfeldt, måndagen den 14 april 1975. (Svanfeldt hade semester
den 11 april 1975.) Med anledning av innehållet i anmälan beslutade Svan -

173

feldt om militärförhör. Förhör med M. hölls den 17 april 1975 av den vid
regementet förordnade förhörsledaren, chefen för grundutbildningsbataljonen,
överstelöjtnanten Henry Larsson. Vid förhöret uppgav M. att
han hade blivit arg på Bylund, varför han tagit fram en kammarpatron, satt
in den i vapnet och avfyrat detta för att skrämma Bylund, men att han inte
hade riktat vapnet mot Bylund. Larsson vidarebefordrade omedelbart uppgifterna
till Svanfeldt. Denne beslöt efter kontakt med militäråklagaren att
fortsätta militärförhöret.

Vid en sammankomst måndagen den 21 april 1975 med bl. a. Svanfeldt,
Bylund och M. närvarande förklarade Bylund att han ansåg misstanke föreligga
om ett mot honom riktat mordförsök och att han önskade få saken
prövad i domstol. Med anledning härav hänsköt Svanfeldt målet till åklagare.
Efter att ha underrättats om misstanke om framkallande av fara för
annan, anhölls M. samma dag av distriktsåklagaren Jan Kalte. Senare
delgavs M. också misstanke om hot mot krigsman. Han frigavs den 23 april
1975.

I dom den 24 juni 1975 dömde Södertälje tingsrätt M. för framkallande
av fara för annan och hot mot krigsman till fängelse tre månader. Målet
bragtes efter fullföljd under Svea hovrätts prövning.

I en skrivelse, som kom in till JO den 22 april 1975, anförde värnpliktige
Lars Hedström, som var kompaniassistent vid 6:e kompaniet, klagomål
mot handläggningen vid regementet av anmälan mot M. Hedström ansåg
bl. a. att anmälan hade behandlats alltför långsamt med hänsyn till att M.
kunde tänkas ha börjat skjuta även mot andra personer och till att övriga
värnpliktiga kände stark oro över M:s närvaro vid kompaniet. Hedström
menade att det hade varit rimligt att M. fråntagits sitt vapen efter ett första
förhör som borde ha hållits omedelbart och att hänskjutande till åklagare
borde ha gjorts betydligt tidigare än vad som nu hade skett. Det var enligt
Hedström anmärkningsvärt att regementsledningen den 21 april 1975 alltjämt
försökte bagatellisera händelsen.

Hedströms skrivelse remitterades till överbefälhavaren för utredning
och yttrande. Denne överlämnade remissen till chefen för armén för handläggning.
Den verkställda utredningen omfattade en skriftlig redogörelse
av Svanfeldt samt förhör med bl. a. Bylund, Johansson, Larsson och kaptenen
Börje Wallgren, som tjänstgjorde som chef för rättsvårdsdetaljen. Yttranden
avgavs, förutom av chefen för armén, av militärbefälhavaren för
Östra militärområdet.

Hedström inkom med påminnelser.

Förundersökningsprotokollet och tingsrättens dom i målet mot M. införskaffades.

I beslut den 29 september 1975 anförde ställföreträdande JO Wigelius
följande.

174

Av tillgänglig utredning framgår att det inte förrän den 17 april 1975 stått
klart för vederbörande befattningshavare att M. avsiktligt avlossat ifrågavarande
skott för att skrämma övningsledaren. M:s uppgifter till Bylund
omedelbart efter avlossandet av skottet synes närmast ha gått ut på att detta
gått av på grund av ett misstag från M:s sida. Jag finnér mig böra utgå
från detta förhållande vid bedömningen av målets handläggning under tiden
fram till den 17 april 1975.

Enligt uppgift under utredningen av expeditionsföreståndaren vid Ing 1
stabsavdelning, fanjunkaren Eriksson, fanns vid förbandet inrättad en intern
postgång, som fungerade på i huvudsak följande sätt. Post, som på ett
kompani hade lagts i utgående fack en morgon, nådde normalt mottagaren
under eftermiddagen samma dag. Förseningar var inte ovanliga. Eriksson
sorterade och fördelade posten till bl. a. regementschefen. Han hade därvid
uppdraget att när det gällde klara ”rättsmål” sända dessa till chefen för
allmänna detaljen. Detta tillgick så att Eriksson lade sådan handling i nytt
budkuvert, adresserat till chefen för allmänna detaljen, och placerade den i
lådan för utgående post. Eriksson såg till att denna låda var tömd vid arbetsdagens
slut. I det aktuella fallet kunde Johanssons anmälan ha nått
chefen för rättsvårdsdetaljen tidigast den 10 april på eftermiddagen.

Enligt kap. 20 mom 9 tjänstereglementet för försvarsmakten (TjRF)
skall vid behandlingen av rättsärenden - utan att gällande bestämmelser
åsidosätts - skyndsamhet iakttas av all personal som har att ta befattning
med sådana ärenden. I överbefälhavarens anvisningar rörande den militära
rättsvården (Anv Rättsvård), mom 6, uttalas att brott (misstanke om brott)
ofördröjligen skall anmälas och att anmälan snarast skall vidarebefordras
till bestraffningsberättigad befattningshavare om ärendet kräver handläggning
av denne. Även i övrigt finns ett antal bestämmelser som anger att militära
brottmål skall behandlas skyndsamt (se t. ex. 22 § första stycket och
24 § första stycket militära rättegångslagen (MRL) samt Kungl. Maj:ts cirkulär
den 11 maj 1951 till domstolarna, åklagarna och polismyndigheterna
om vikten av att särskild skyndsamhet iakttages vid behandlingen och avgörandet
av militära brottmål). Grunden för kravet på skyndsamhet är att
det ansetts vara av synnerlig vikt för bl. a. upprätthållande av disciplinen
inom försvarsmakten att militära brottmål avgörs skyndsamt. Denna synpunkt
har även legat till grund för bestämmelsen i 53 § MRL om att beslut
om disciplinstraff skall verkställas utan hinder av att beslutet ej vunnit laga
kraft, om inte annorledes förordnats.

Mot denna bakgrund kan det enligt min mening inte rimligen godtas att
en anmälan från en kompanichef angående ifrågasatt brottslighet inkommer
till regementschefen först två dagar efter anmälans avsändande. Om
den interna postgången inte fungerar bättre måste det krävas att anmälningar
om brott överbringas genom särskilt bud. En brottsanmälan, som
avsänds från kompani på morgonen bör, om inte särskilda förhållanden
lägger hinder i vägen, kunna föredras för bestraffningsberättigad chef re -

175

dan samma dag för dennes ställningstagande angående det fortsatta förfarandet.
En översyn av rutinerna vid Ing 1 härvidlag synes således vara påkallad.

Wallgren har uppgivit att han under regementschefens kortare ledigheter,
i enlighet med normal praxis vid förbandet, avvaktar dennes återinträde
i tjänst för handläggning av rättsmål och att han i förevarande fall inte
fann rapportens innehåll så alarmerande att det förelåg skäl att frångå denna
praxis. Johanssons anmälan lades därför till övriga mål att föredras för
regementschefen den 14 april 1975. Det kan måhända anses godtagbart att
handläggningen av vissa mål av enklare beskaffenhet uppskjuts någon dag
av hänsyn till det övriga arbetets behöriga fortgång. Det synes mig emellertid
inte tillfredsställande att rättsvårdsbefälet på egen hand avgör vilka mål
som skall anses brådskande och som omedelbart bör föredras för tjänstgörande
chef. I vart fall en enklare föredragning av brottsanmälan bör alltid
ske så snart omständigheterna medger, så att den bestraffningsberättigade
chefen kan ta ställning till den vidare handläggningen.

Efter föredragningen av anmälan från Johansson den 14 april 1975 beslutade
Svanfeldt att militärförhör skulle hållas. Angående sina överväganden
i detta sammanhang uppgav Svanfeldt i sin redogörelse följande. Johansson
hade avslutningsvis anfört att han blivit orienterad om händelsen och
funnit den så allvarlig att han velat vidarebefordra rapporten till regementschefen.
Detta hade Svanfeldt ansett tyda på att Johansson övervägt
att handlägga målet som ett tillrättavisningsärende, men att han funnit händelsen
så allvarlig att han trots allt ville vidarebefordra rapporten. Svanfeldt
hade inte ansett att någonting i anmälan hade tytt på att inte ärendet
skulle kunna handläggas som disciplinmål. Han hade därför förordnat om
militärförhör.

I 22 § MRL anges i vilka fall bestraffningsberättigad befattningshavare,
som på grund av anmälan eller eljest erhållit kännedom om brott som är av
beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål,
skall hänskjuta målet till åklagare. Bland de förhållanden som därvid
nämns är att straff för brottet inte må åläggas i disciplinmål, att det finns
skäl antaga att straffet ej kommer att stanna vid disciplinstraff eller böter
eller att det kan förutses att nöjaktig utredning om brottet ej skulle kunna
åstadkommas genom den bestraffningsberättigades försorg.

Avfattningen av 22 § MRL kan i förstone synas ge vid handen att det för
hänskjutande till åklagare erfordras att det är klarlagt att brott föreligger.
Detta kan emellertid inte vara avsett. Den bestraffningsberättigade chefen
har ju normalt endast en tämligen kortfattad anmälan från underordnad
chef som underlag för den bedömning som måste göras. Om anmälan otvetydigt
ger vid handen att det beskrivna förfarandet inte utgör brott kan naturligtvis
målet skrivas av omedelbart. I fall, då det av anmälan framgår att
brott av inte alltför ringa beskaffenhet kan misstänkas ha begåtts, har chefen
att avgöra, om saken enligt reglerna i 22 § MRL skall lämnas till åklaga -

176

ren. De bedömningar som härvidlag kan erfordras är inte av det slaget att
det är så lätt att uppställa några generella hjälpregler härför. Å ena sidan
måste det beaktas att resurserna på ett förband är avpassade så att bara
mål av enklare beskaffenhet skall kunna utredas och avgöras utan att civila
myndigheter anlitas. Å andra sidan bör inte åklagare och domstolar tas i
anspråk för fall som kan avgöras i disciplinär väg. Jag vill här endast framhålla
att det i tveksamma fall är tillrådligt att den bestraffningsberättigade
chefen inhämtar auditörens mening i saken.

Svanfeldt synes vid sin bedömning av innehållet i Johanssons anmälan
ha tagit fasta på den uppgift som M. lämnat om att skottet avlossats av
misstag och därför ansett att brottet var av sådan beskaffenhet att det kunde
beivras i disciplinmål. Jag finnér inte skäl att rikta någon kritik mot
Svanfeldt härför. Däremot anser jag att Svanfeldt med hänsyn till övriga
förhållanden som redovisades i anmälan, nämligen att M. haft ammunition
i sitt vapen, trots att order därom inte givits och trots att visitation efter
skjutning företagits i anslutning till den tidigare övningen, samt att kompanichefen
ansett händelsen vara av allvarlig art, bort tillse att utredningsåtgärder
vidtogs omedelbart så att ett klarläggande skulle kunna uppnås så
snart som möjligt.

Jag anser således att alltför lång tid förflutit innan militärförhöret inleddes.
Som arméchefen uttalat i sitt yttrande överensstämmer det dröjsmål
som uppstått inte med föreskriften i Anv Rättsvård, mom 7, att militärförhör
skall hållas utan dröjsmål. 1 ärendet har uppgift lämnats om att inkomna
anmälningar, som föranlett beslut om militärförhör, har sparats så att
förhör hållits en gång i veckan. Svanfeldt har bestritt att så varit fallet. Jag
finner inte skäl att företa någon närmare undersökning av förhållandet utan
stannar vid konstaterandet att ett sådant uppsamlande inte är förenligt med
gällande föreskrifter om iakttagande av skyndsamhet vid handläggningen
av militära brottmål.

Sedan förhörsledaren den 17 april 1975 till Svanfeldt anmält M:s uppgift
vid förhöret om att skottet avlossats i avsikt att skrämma Bylund, beslutade
Svanfeldt att målet alltjämt skulle handläggas som disciplinmål och att
ytterligare utredning skulle ske den 21 april 1975. Angående grunden härför
har Svanfeldt i sitt i ärendet avgivna yttrande anfört följande. Efter att
ha fått del av M:s uppgifter vid förhöret ringde Svanfeldt militäråklagaren
och meddelade att han avsåg att hänskjuta målet. Åklagaren uttalade emellertid
som sin mening att det inte fanns någon anledning för Svanfeldt att
hänskjuta målet. Eftersom M. skjutit skottet i avsikt att skrämma, så måste
risken rimligtvis ha varit mindre än om han skjutit av våda. Om skrämskottet
riktats på ett sådant sätt, att det inte funnits risk för att någon skulle
komma till skada, borde målet alltjämt kunna handläggas som disciplinmål.
Om skottet däremot riktats så vårdslöst att t. ex. en rikoschett kunde
ha träffat någon person, så borde målet hänskjutas. Svanfeldt fann detta
åklagarens resonemang logiskt och beordrade förhörsledaren att snarast

177

möjligt samla den personal, som måste vara närvarande på platsen, för att
utreda om risk för skada förelegat. Denna sammankomst kunde av olika
skäl inte äga rum förrän på morgonen måndagen den 21 april 1975.

Chefen för armén anförde i sitt yttrande att de order och åtgärder som
regementschefen enligt utredningen vidtagit efter militärförhöret syntes
riktiga med hänsyn till de uppgifter och upplysningar som efter hand hade
tillförts målet.

Innan jag går in på bedömningen av Svanfeldts åtgärder i detta skede av
målet, vill jag framhålla att ansvaret för dessa helt ligger hos Svanfeldt.
Det förhållandet att han rådgjort med militäråklagaren gör därvidlag i princip
ingen skillnad. Jag har inte funnit skäl att inhämta yttrande från åklagaren,
eftersom hans vid telefonsamtalet med Svanfeldt redovisade åsikt närmast
synes vara att betrakta som ett diskussionsinlägg och knappast kunna
föranleda påstående om fel i tjänsten.

Den av M. vid militärförhöret lämnade uppgiften att han uppsåtligen laddat
sitt vapen med en patron och avlossat skottet för att skrämma Bylund
innebar att målet tog en helt ny vändning. M:s uppgift krävde en förnyad
prövning av hur förfarandet straffrättsligt skulle kunna bedömas. Jag kan
medge att det resonemang som låg bakom Svanfeldts beslut att fortsätta
handläggningen kan verka bestickande. Emellertid finner jag övervägande
skäl tala för att Svanfeldt bort hänskjuta målet till åklagare den 17 april
1975. Denna min uppfattning grundar sig främst på att den fortsatta utredningen,
vilket Svanfeldt också insåg, främst måste inriktas på att skaffa underlag
för en prövning av faromomentet. Det kunde därvid bli fråga om besvärliga
undersökningar av ett slag som den militära rättsvårdsorganisationen
inte är anpassad för. Målet borde således enligt min mening ha
hänskjutits på grund av att det kunde förutses att nöjaktig utredning inte
skulle kunna åstadkommas genom den bestraffningsberättigades försorg.

Jag kan inte här gå in på frågan om rubriceringen av den gärning, som M.
gjort sig skyldig till; denna fråga har ännu inte slutbehandlats av domstolarna.
Emellertid måste det enligt min mening anses vara tämligen uppenbart
att det funnits skäl anta att straffet inte skulle komma att stanna vid
disciplinstraff eller böter. Hänskjutande borde således ha skett även på
denna grund.

Ifrågavarande mål har som framgår av det föregående vid olika tillfällen
ställt Svanfeldt inför tämligen svåra bedömningar av juridisk natur. Mot
bakgrund härav framstår det som förvånande att han, enligt vad som kan
utläsas av hans redogörelse, inte haft någon kontakt med sin auditör angående
handläggningen av målet. Auditör harju till uppgift att biträda bestraffningsberättigad
befattningshavare vid handläggningen av disciplinmål.
Det måste anses lämpligt att auditörens mening inhämtas i mål av mer
ovanlig beskaffenhet, där svårare juridiska avvägningsfrågor kan uppkomma.

Vad i övrigt förekommit i ärendet föranleder inte något uttalande från
min sida.

12 Riksdagen 1975176. 2 sami. Nr 2

178

Utdelningen av tidningen Värnplikts-Nytt till värnpliktiga

I en skrivelse som kom in till JO den 23 september 1974, klagade värnpliktiga
Lennart Lööw och K. O. Wennström på de begränsningar i rätten
att sprida tryckt skrift som fanns vid Livregementets grenadjärer (13). De
anförde i huvudsak följande. De värnpliktiga vid 13 fick sprida tidningen
Det Nya Eldröret endast genom utläggning i lektionssalar och dagrum.
Denna inskränkning i spridningsrätten var inte av generell natur, gällande
för alla tidningar. Tidningen Värnplikts-Nytt, som bekostas av statsmedel
och administreras av försvarsstabens personalvårdsbyrå, lades ut direkt
på logementen. Man kan ifrågasätta om inskränkningen av spridningsmöjlighetema
för viss skrift överensstämmer med tryckfrihetsförordningens
anda och mening. Enligt en dom av högsta domstolen (Nytt Juridiskt Arkiv
1973 avd. I s. 29 ff) har regementschef rätt att hindra spridning av tryckt
skrift ”endast i fall när ordningen med nödvändighet kräver det”. Hinder
får inte läggas på grund av skriftens innehåll. I Nisser och Sandström ”Yttrandefrihet
i tryck och andra massmedier” anfores bl. a.: ”Däremot kan
spridningen vara begränsad genom ordningsbestämmelser, t. ex. om torghandel.
Därvid har det betydelse hur bestämmelserna är utformade. Ett
generellt förbud mot försäljning på en viss plats lär ofta böra godtas. Ett
förbud strider däremot klart emot TF, om det bara gäller vissa skrifter.”

Yttrande inhämtades från sekundchefen, överste Åke Hultin.

Klagandena avgav påminnelser.

Genom generalorder nr 241 den 28 juni 1974 utfärdade Kungl. Majt bestämmelser
angående försök med mötesverksamhet m. m. vid militära förband
(TKG 921:740173). I bestämmelserna, som skulle tillämpas på försök
fr. o. m. den 1 september 1974, föreskrives följande beträffande skrifter.

Inom kasemområdet får tidningar, flygblad, stenciler och andra skrifter
som inte gäller tjänsten läggas ut endast på särskilda platser inom kompanilokal
eller motsvarande lokal. Sådana platser anvisas av kompanichef
(motsvarande). För att annan än tryckt skrift skall få läggas ut skall framgå
vilken person inom förbandet som ger ut eller på annat sätt svarar för skriften.

Överbefälhavaren utfärdade den 26 augusti 1974 tillämpningsföreskrifter
till Kungl. Maj:ts förenämnda bestämmelser (TKG 921:740220). I föreskrifterna
angavs bl. a. följande.

Med ”skrifter som inte gäller tjänsten” avses alla skrifter som inte är
tjänstemeddelanden, (reglementen, instruktioner, order, rapporter, övningsbestämmelseroch
utbildningsanvisningar m. m.).

Förbandschef samordnar - lämpligen efter hörande av förbandsnämnd
- antalet och typen av platser (”Tidskriftshylla” eller ”Bord”) där skrifter
får läggas ut och förvaras, företrädesvis i gemensamt dagrum (korridor). I
anslutning till plats för utlagda skrifter bör finnas läsplatser. Kompanichef

179

utser befattningshavare - lämpligen en värnpliktig - att se till ordningen
vad avser utläggning och förvaring av skrifter.

I skrivelse till sekundchefen den 18 september 1974 anhöll Lööw och
Wennström om tillstånd att fritt få sprida Det Nya Eldröret inom regementet.
Beträffande rätten att sprida tidningen anförde de i huvudsak detsamma
som i klagoskrivelsen till JO.

Med anledning härav tillskrev sekundchefen överbefälhavaren, som i
svar den 18 oktober 1974 meddelade bl. a. följande. Generalordern nr 241
avsåg inte, enligt uppgift från försvarsdepartementet, att reglera rätten till
prenumeration av tidningar. Det finns självfallet inget hinder för en värnpliktig
att prenumerera på vilken tidning han vill. En sådan tidning tillställs
honom med den vanliga posten och förvaras av honom. Han har givetvis att
följa utfärdade ordningsföreskrifter beträffande tidningens och tidskriftens
förvaring. Tidningen Värnplikts-Nytt är att betrakta som en av myndigheterna
för de värnpliktiga kollektivt prenumererad tidning. Den får alltså delas
ut och förvaras i likhet med övriga av enskilda värnpliktiga prenumererade
tidningar.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

I 1 kap. 2 § andra stycket tryckfrihetsförordningen stadgas bl. a. att det
ej är tillåtet för myndighet eller annat allmänt organ att på grund av skrifts
innehåll, genom åtgärd som inte äger stöd i tryckfrihetsförordningen, hindra
skriftens spridning bland allmänheten. Spridningsrätten är emellertid
inte obegränsad. Vid tillkomsten av tryckfrihetsförordningen och i rättspraxis
har det nämligen ansetts att inskräkningar i spridningsrätten måste
göras av hänsyn till den allmänna ordningen (se t. ex. den av klagandena
åberopade domen av högsta domstolen, NJA 1973 s. 29).

Kungl. Maj:ts bestämmelse att inom kasemområde tidningar får läggas
ut endast på särskilda platser är uppenbarligen betingad av ordningsskäl.
Bestämmelsen avser inte prenumererade tidningar.

Något undantag har i bestämmelserna om utläggande av tidningar inte
gjorts för Värnplikts-Nytt. Jag har svårt att förstå att tidningen skulle kunna
anses vara kollektivt prenumererad av myndigheterna för de värnpliktiga.
Att den bekostas av statsmedel för att gratis utdelas till de värnpliktiga
kan enligt min mening inte gärna medföra att kollektiv prenumeration skulle
kunna anses föreligga.

Enligt min mening finns det ingen anledning att Värnplikts-Nytt i fråga
om utläggandet av den på förbanden skall behandlas på annat sätt än andra
tidningar.

Med detta uttalande är ärendet av mig avslutat.

180

Omhändertagande och förstörande av skrift utdelad inom militärt
förband

I en skrivelse, som kom in till JO den 19 september 1974, klagade värnpliktiga
R. Nyström, A. Hanberger, L.-E. Nylander och L. Lind på att ca
600 exemplar av tidningen Kökarlen, nr 2 för 1974, som den 22 april 1974
delats ut på Livgrenadjärregementet, omhändertagits av dagofficeren och
sedan bränts upp. Klagandena ansåg att åtminstone följande fel begåtts.
Inget beslut hade fattats om att tidningen skulle tas i beslag. Åklagarmyndigheten
hade också konstaterat att tidningens innehåll inte var olagligt.
De omhändertagna tidningsexemplaren hade inte lämnats tillbaka utan
bränts upp.

Efter remiss inkom regementschefen med upplysningar och yttrande.

Klagandena bereddes tillfälle att avge påminnelser men lät sig inte avhöra.

Av utredningen framgick följande.

På kvällen den 15 april 1974, som var annandag påsk, verkställde dagofficeren,
löjtnanten Tommy Öhlin, en rutinkontroll av kompanilokalema; de
flesta värnpliktiga var lediga till följande morgon. Öhlin upptäckte att ifrågavarande
tidning lagts ut på sängar och bord i alla logement. Vem eller
vilka som gjort det visste han inte. Eftersom det enligt regementsinstruktionen
var förbjudet att utdela tidningar inom kasemområdet utan regementschefens
medgivande och sådant medgivande inte inhämtats samlade
Öhlin, med hjälp av två värnpliktiga ur kasemvakten, ihop tidningarna, ca
600 st. En del av de omhändertagna tidningarna hade legat under sängar
och på logementsskåp. Ett par värnpliktiga hade fått lämna ifrån sig tidningen.
På morgonen anmälde Öhlin sina åtgärder till dagmajoren, majoren
C. J. Hamilton. Denne gav order om att tidningarna skulle gå till soporna.
De lades i en sopsäck och avsändes för bränning. Ett tiotal exemplar behölls
dock. Två exemplar sändes till högre myndighet och ett exemplar
överlämnades till auditören. Öhlin hade den 16 april 1974 anmält det inträffade
till regementschefen. Denne fann inte skäl vidta några särskilda ytterligare
åtgärder i saken. Klagandena hade till regementschefen anmält att
Öhlin förfarit felaktigt genom att ta tidningar ur handen på värnpliktiga.
Öhlin hade medgivit att han gjort det i ett par fall och att han sålunda gått
väl bryskt till väga. Klagandena hade känt till förbudet att dela ut tidningar
utan regementschefens tillstånd men hade ansett sig inte kunna rätta sig
därefter.

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande följande.

Om vid avdelning av försvarsmakten anträffas tryckt skrift eller skrift,
som mångfaldigats på annat sätt än genom tryckpress, och spridningen innefattar
uppenbart sådan enligt lag straffbar uppvigling att krigsman därigenom
kan förledas åsidosätta sin tjänsteplikt, får skriften, om den är

181

tryckt, tas i förvar i avbidan på förordnande om beslag (10 kap. 11 § tryckfrihetsförordningen)
och, om den inte är tryckt, tas i beslag (lagen den 22
april 1949 angående beslag å vissa skrifter).

Ifrågavarande exemplar av Kökarlen har inte tagits i förvar eller beslag
på grund av sitt innehåll. Innehållet i tidningen har över huvud taget inte
prövats. Frågan är då om tidningen kunde omhändertas på annan grund än
den nyss angivna.

Regementschefen har såsom ansvarig för ordningen inom förläggningsområdet
ägt bestämma att skrifter inte fick utdelas inom kasemområdet
utan regementschefens medgivande (jfr MO:s ämbetsberättelse 1950 s. 276
ff och JO:s ämbetsberättelse 1975 s. 169 ff). Det må vidare framhållas att
Kungl. Maj:t den 28 juni 1974 utfärdat bestämmelser i vilka bl. a. föreskrives
att tidningar som inte gäller tjänsten får läggas ut endast på särskilda
platser inom kompanilokal eller motsvarande lokal; för att annan än tryckt
skrift skall få läggas ut skall framgå vilken person som ger ut eller på annat
sätt svarar för skriften (TKG 921: 740173 och 740220).

Enär Kökarlen hade lagts ut i strid mot den tidigare nämnda bestämmelsen
i regementsinstruktionen kan det inte riktas någon anmärkning mot
Öhlin för att han omhändertog de tidningar som han såg vara utlagda. Däremot
hade Öhlin inte rätt att ta tidningen från värnpliktiga som redan fått
den i sin besittning. Att han gjort det bör dock under förevarande omständigheter
inte medföra ansvarspåföljd för honom.

Det finns inga bestämmelser om hur det skall förfaras med skrifter som
omhändertagits därför att de utlagts i strid med gällande ordningsföreskrifter.
Eftersom omhändertagandet här egentligen hade karaktär av städningsåtgärd
kan det tyckas ligga närmast till hands att anse att skrifterna
utan vidare kunde förstöras. Det kan emellertid enligt min mening ifrågasättas
om det inte, för att undvika onödig irritation bland de värnpliktiga,
hade varit lämpligare att ge utgivaren av tidningen tillfälle att inom viss tid
avhämta de omhändertagna tidningsexemplaren. Att så inte skett kan givetvis
dock inte föranleda ansvar, eftersom det uppenbarligen i förevarande
fall inte funnits något lagligt hinder mot att förstöra tidningsexemplaren.

Förbud mot opinionsyttring på militärt förband angående beslut vid
värnpliktsriksdag

I en skrift, som kom in till JO den 8 maj 1973, anförde Bengt Wiraeus och
Isak Abramowicz, vilka fullgjort sin värnpliktstjänstgöring vid Älvsborgs
regemente (115), i huvudsak följande. Ett av besluten vid 1973 års värnpliktskonferens
var att utryckningsbidrag^ skulle höjas till 1000 kr. Enligt
den aktionsplan konferensen ålade ombuden att följa i arbetsmarknadsfrågan,
vilken innefattade bl. a. kravet på höjningen av utryckningsbidrag^,

182

bestämdes att man i samband med informationen om vämpliktsriksdagen
på förbanden skulle läsa upp dess uttalande i denna fråga samt att ombuden
skulle uppmana de värnpliktiga att anta uttalandet som sitt. När ombuden
på 115 efter flera påstötningar två dagar före åldersklassens utryckning
gavs tillfälle att lämna information, förbjöds ombuden med hot om
sanktioner av regementschefen att läsa upp uttalandet, detta trots att regementschefen
kände till att chefen för försvarsstabens personalvårdsbyrå
inte hade något att erinra mot en uppläsning av uttalandet och att uppläsning
skett på andra förband. Klagandena ställde frågan om en förbandschef
hade rätt att företa inskränkningar i order givna av överbefälhavaren.
Vidare frågade klagandena vems åsikt de värnpliktiga skulle följa när förbandschefen
och chefen för försvarsstabens personalvårdsbyrå hade olika
åsikter i samma sak. - Den 23 mars 1973 beslöt regementsnämnden vid
115 att ombuden vid vämpliktsriksdagen skriftligen skulle få sammanställa
konferensens beslut och att denna sammanställning skulle medfölja protokollet
från förbandsnämndens sammanträde. Eftersom regementschefen
krävde att få godkänna sammanställningen innan den fick sändas ut, hann
man inte med utsändningen före de värnpliktigas utryckning. Klagandena
ifrågasatte om det kunde anses överensstämma med bestämmelserna för
vämpliktsriksdagen att regementschefen förhandsgranskade en rapport
från den av förbandets ombud och, för det fall förfarandet kunde anses riktigt,
om en förbandschef kunde avgöra vilken information som de värnpliktiga
skulle få tillgång till från värnpliktskonferensen och helt hindra att
skriftlig information lämnades de värnpliktiga om konferensens beslut och
förlopp.

I remiss till överbefälhavaren anhöll JO Thyresson att överbefälhavaren
måtte inhämta yttrande från chefen för 115, översten Gunnar Lundquist,
och inkomma med detta yttrande jämte eget yttrande i saken.

Lundquist anförde i sitt yttrande till överbefälhavaren följande.

7. Allmänna synpunkter

1973 års värnpliktsriksdag ägde mm den 28 februari-den 2 mars. Information
om vad som förevarit vid vämpliktsriksdagen lämnades regementsnämndens
ledamöter av regementets riksdagsombud vid nämndsammanträde
den 23 mars och regementets övriga värnpliktiga av samma ombud
kompanivis, en timma per kompani, under tiden den 26-den 28 mars.

Det hade i och för sig varit lämpligare att informera om vämpliktsriksdagen
i närmare anslutning till denna än vad som nu blev fallet. Detta lät sig
dock inte göra, dels då ombuden behövde tid för att förbereda informationen
och dels då den omfattande och intensiva övningsverksamheten, till
stor del utanför förläggningsorten, under de sista veckorna av åldersklassens
grundutbildning försvårade ett ordnat genomförande av informationen.
Nackdelarna av dröjsmålet syns dock ha varit små, då vämpliktsriksdagen
ägnats avsevärt utrymme i press, radio och TV. I bestämmelserna
för genomförande av information efter vämpliktsriksdagen (TKO 72047)
anges för övrigt inte någon tidrymd inom vilken informationen skulle vara
lämnad.

183

2. Värnpliktsriksdagens uttalande i arbetsmarknadsfrågan

Efter regementsnämndens sammanträde den 23 mars lät jag genom personalvårdschefen,
major C-F Holmqvist, meddela regementets ombud vid
värnpliktsriksdagen, att värnpliktsriksdagens ”beslut” att de värnpliktiga
vid regementet skulle uppmanas att anta uttalandet i arbetsmarknadsfrågan
som sitt inte finge verkställas. Det är således inte riktigt, att jag förbjudit
ombuden att läsa upp uttalandet som sådant.

Att så är förhållandet vitsordas såväl av min ställföreträdare, överstelöjtnant
Widberg, som var närvarande då jag gav direktiv till personalvårdschefen
i ärendet, som av personalvårdschefen själv. Att ombuden
likafullt uppfattat begränsningen såsom avseende ett förbud även mot att i
övrigt informera de värnpliktiga om värnpliktsriksdagens uttalande i arbetsmarknadsfrågan
syns ha berott på att Holmqvist uttryckt sig oklart, då
han delgivit de värnpliktiga mitt beslut; även detta vitsordas av Holmqvist.

Möjligen borde jag ha kontrollerat att mina direktiv uppfattades och utfördes
av ombuden på rätt sätt. Det pressade arbetsläget under utryckningsveckan
medgav dock inte en sådan kontroll.

Mitt beslut att inte medge ombuden att uppmana de värnpliktiga vid 115
att anta värnpliktsriksdagens uttalande i arbetsmarknadsfrågan som sitt
grundar sig på att en sådan åtgärd inte kan anses utgöra i TKO 72047 angiven
”information om värnpliktsriksdagen” och således inte av överbefälhavaren
ålagd mig att genomföra. Det syns också kunna ifrågasättas, om
en demonstrativ opinionsyttring av detta slag står i överensstämmelse med
bestämmelserna i tjänstereglementet för krigsmakten (TjRK) 6: 26 och 27
angående klagan. Ett ställningstagande i sistnämnda avseende från justitieombudsmannens
sida framstår som angeläget och betydelsefullt, inte
minst med hänsyn till bedömningen av likartade situationer vid kommande
vämpliktsriksdagar.

Vid tidpunkten för ombudens kommunikation med chefen för försvarsstabens
personalvårdsbyrå via den av värnpliktsriksdagen utsedda arbetsgruppen
befann jag mig under tjänsteförrättning utom regementets förläggningsort.
Tjänsteförrättande regementschefen, överstelöjtnant Widberg,
lät härvid genom personalvårdskonsulent Mars ta kontakt med försvarsstabens
personalvårdsbyrå och erhöll då av förste byråsekreteraren Roos
därstädes beskedet, att min ståndpunkt i frågan om ombudens uppmaning
till 115:s värnpliktiga att anta uttalandet inte stod i strid mot de av överbefälhavaren
utfärdade bestämmelserna för information om vämpliktsriksdagen.
Widberg hade därför inte rimlig anledning att ändra mitt beslut eller
kontakta mig i frågan under min bortovaro.

Hot om sanktioner mot ombuden, därest de trotsade förbudet att uppmana
de värnpliktiga att som sitt anta uttalandet i arbetsmarknadsfrågan,
har inte uttalats vare sig av mig eller - såvitt kunnat utrönas - av något
annat befäl vid 115.

Påståendet att ombuden först efter flera påstötningar gavs tillfälle att informera
saknar fog. Information om värnpliktsriksdagen kunde på grund
av större övningar och därav betingade svårigheter att samla de värnpliktiga
inte genomföras i nära anslutning till dess avhållande utan var avsiktligt
inplanerad till senare delen av mars. ”Påstötningar” har inte gjorts vare
sig till mig, personalvårdschefen eller veterligen någon annan befattningshavare
vid regementet.

184

3. Förbandsnämndens protokoll

Regementets ombud vid vämpliktsriksdagen bereddes redan den 3 mars
1973 — första arbetsdagen efter vämpliktsriksdagen - tillfälle att på tjänstetid
sammanställa sitt material och förbereda information till övriga värnpliktiga.
Vid förbandsnämndens sammanträde fredagen den 23 mars lämnade
ombuden - som ovan anförts - en första information om vad som förevarit
vid vämpliktsriksdagen. Nämnden enades därvid om att informationen
skulle sammanställas av ombuden och biläggas sammanträdesprotokollet.
Ombuden friställdes av mig måndagen den 26 mars från övrig
tjänst för att ges ytterligare möjligheter att sammanställa och bearbeta informationsmaterialet.

Trots att materialet sålunda redan fanns sammanställt och ombuden
kände till att de värnpliktiga skulle rycka ut den 29 mars, kom det inte mig
tillhanda förrän på förmiddagen den 28 mars, dvs. dagen före åldersklassens
utryckning, därtill utan att ha passerat sekreteraren i regementsnämnden,
protokollförare vid dess sammanträden (personalvårdskonsulent
Mars). (Jag befann mig den 27 mars hela dagen på tjänsteförrättning i Vänersborg.
)

Som ordförande i regementsnämnden ålåg det mig att genomläsa och
granska inte bara själva protokollet utan också bilagorna till detsamma, innanjagjämte
av nämnden utsedda justeringsmän kunde justera handlingarna.
Under det att jag på förmiddagen den 28 mars höll på att läsa protokollsbilagan
angående vämpliktsriksdagen, nåddes jag av meddelandet att
de värnpliktiga ledamöterna i nämnden uttalat önskemål att bilagan skulle
utgå, eftersom den inte skulle komma kompanierna tillhanda och kunna
delges de värnpliktiga förrän under senare delen av den 28 mars eller under
den 29 mars, dvs. utryckningsdagen. På grund härav och på grund av att de
utryckande värnpliktiga redan hade fått information muntligen och genom
massmedia om vämpliktsriksdagen, accepterade jag förslaget och lät bilagan
utgå ur protokollet.

4. Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan konstateras att någon inskränkning från min sida
av informationen om vämpliktsriksdagen inte ägt rum. Detta gäller såväl
ombudens muntliga information till övriga värnpliktiga vid regementet
som den skriftliga redogörelse för vämpliktsriksdagen, vilken var avsedd
att bifogas protokollet från regementsnämndens sammanträde.

Genom ett missförstånd mellan personalvårdschefen och ombuden kom
ett mindre avsnitt av informationen, rörande uttalandet i arbetsmarknadsfrågan,
dock inte till stånd. Vidare fann jag inte skäl att verkställa vämpliktsriksdagens
”beslut” att de värnpliktiga av ombuden skulle uppmanas
anta uttalandet som sitt, då det dels inte var att anse såsom ingående i den
anbefallda informationen (vilket har bekräftats av försvarsstabens personalvårdsbyrå),
dels det är tveksamt om en demonstrativ opinionsyttring av
detta slag står i överensstämmelse med bestämmelserna i TjRK.

Min genomläsning av bilagan till regementsnämndsprotokollet var en rutinåtgärd
av det slag som normalt ankommer på en ordförande innan han
justerar ett sammanträdesprotokoll och således inte någon form av granskning
i syfte att inskränka informationen om vämpliktsriksdagen. Någon
ändring i manuskriptet gjordes för övrigt inte. Att bilagan uteslöts från det
utsända protokollet berodde på de värnpliktiga ledamöterna i regementsnämnden
själva framfört önskemål härom.

185

Ombudens påståenden att de först efter flera påstötningar fått tillfälle att
lämna information om värnpliktsriksdagen är grundlösa. Samma är förhållandet
med uppgiften att de skulle ha hotats med sanktioner.

Vid Lundquists yttrande fanns fogade bl. a. redogörelser från överstelöjtnanten
Kjell Widberg och personalvårdskonsulenten Per Mars.

Överbefälhavaren anförde följande i sitt yttrande.

Genom generalorder givna bestämmelser och av försvarsstabens personalvårdsbyrå
enligt order av överbefälhavaren utfärdade tillämpningsföreskrifter
för 1973 års värnpliktsriksdag är intagna i Tjänstemeddelanden för
krigsmakten, TKO 72047. I 20 § behandlas informationen efter vämpliktsriksdagen.
Någon begränsning i denna information med hänsyn till informationens
innehåll och syfte har inte ålagts ombuden vare sig i generalorderns
bestämmelser eller i överbefälhavarens tillämpningsföreskrifter. De
sistnämnda anger endast att information lämnas om värnpliktsriksdagens
förlopp och beslut. Detta innebär i det aktuella fallet att även uttalandet i
arbetsmarknadsfrågan bort kunna få läsas upp. Vid de allra flesta förbanden
har även en total information lämnats av de värnpliktiga ombuden. Vid
förfrågan till personalvårdsbyrån från vissa förbands sida om den rätta
tolkningen av denna paragraf har också, som uppgivits av Wiraeus och Abramowicz,
framhållits att några inskränkningar inte angivits för information
och att sålunda intet hindrade att uttalandet lästes upp. I dessa sammanhang
diskuterades icke frågan om ett verkställande av värnpliktsriksdagens
uppmaning att de värnpliktiga skulle anta uttalandet i arbetsmarknadsfrågan
som sitt.

Som framgår av chefens för 115 yttrande har han icke förbjudit ombuden
att läsa upp uttalandet i arbetsmarknadsfrågan. Vad han har förbjudit -och som chefen för personalvårdsbyrån icke uttalat sig om - är att de
värnpliktiga vid 115 genom någon demonstrativ opinionsyttring skulle få
anta uttalandet som sitt. Chefen för 115 har sålunda i sin tolkning av tilllämpningsföreskrifterna
skilt på uppläsandet av värnpliktsriksdagens uttalande
och själva verkställandet av uppmaningen i detsamma.

I bestämmelser och tillämpningsföreskrifter för värnpliktsriksdagen är
icke utsagt att efter dennas avslutande ett kollektivt, av alla värnpliktiga
omfattat beslut skall kunna få fattas på förbanden för att ge eftertryck åt
värnpliktsriksdagens beslut. Överbefälhavaren anser att ett sådant förfarande
vore felaktigt och i vissa fall skulle kunna få oacceptabla följdverkningar.

Som sammanfattning får överbefälhavaren framföra att han stöder chefens
för 115 tolkning av de aktuella bestämmelserna. Chefen för 115 har
dock ej kontrollerat att hans direktiv uppfattats riktigt av den som hade att
vidarebefordra dem till de värnpliktiga ombuden.

Lundquist inkom därefter med ytterligare en skrivelse, vari han bl. a.
uppgav att personalvårdschefen vid regementet inte hade missuppfattat
Lundquists direktiv - det hade personalvårdschefen själv vitsordat under
utredningen i ärendet — utan att missuppfattningen uppstått då direktiven
delgavs de värnpliktiga ombuden.

Wiraeus avgav påminnelser, vari han bl. a. uppgav att direktiven från re -

186

gementschefen till de värnpliktiga ombuden var att de ej tilläts att läsa upp
uttalandet i arbetsmarknadsfrågan, medan de däremot tilläts informera om
de krav som antagits på arbetsmarknadsområdet, samt att rapporten från
värnpliktsriksdagen var en från protokollet vid ifrågavarande förbandsnämndssammanträde
fristående handling, som inte var avsedd att justeras
av ordföranden vid sammanträdet.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

I de genom generalorder utfärdade bestämmelserna för anordnandet av
1973 års konferens för värnpliktiga (värnpliktsriksdag), TKO 72047, stadgades
i 20 § att förbandsombud efter värnpliktsriksdagen skulle lämna information
härom till de värnpliktiga vid sitt förband på tjänstetid. Tillämpningsföreskrifterna
därtill, vilka utfärdades av försvarsstabens personalvårdsbyrå,
innehöll bl. a. att det vid informationsmöte skulle lämnas information
om värnpliktsriksdagens förlopp och beslut och att för informationsmöte
beräknades omkring en timme.

Av utredningen framgår att chefen för 115, översten Lundquist, inte utfärdat
förbud för de värnpliktiga ombuden från regementet vid vämpliktsriksdagen
att vid informationsmöten på regementet läsa upp värnpliktsriksdagens
uttalande i den s. k. arbetsmarknadsfrågan, närmare bestämt
kravet på höjning av utryckningsbidraget. Däremot har Lundquist beordrat
personalvårdschefen vid regementet att meddela ombuden att vämpliktsriksdagens
beslut att de värnpliktiga vid regementet skulle uppmanas
att antaga sagda uttalande som sitt inte fick verkställas. Att ombuden fått
uppfattningen att uttalandet inte ens fick uppläsas kan, enligt vad som
framkommit under utredningen, inte bero på annat än att personalvårdschefen
uttryckt sig i något avseende oklart, när han framförde meddelandet
från regementschefen till ombuden. Vari oklarheten närmare bestod
ger utredningen inte besked om och ytterligare utredning skulle sannolikt
inte heller kunna ge svar på frågan. Tillräcklig grund saknas således för ett
säkert bedömande av huruvida personalvårdschefen vid framförandet av
meddelandet gjort sig skyldig till fel eller försummelse av beskaffenhet att
böra medföra ansvar. Jag får därför inskränka mig till att framhålla att vad
som förevarit utgör en påminnelse om vikten av att ge värnpliktiga klara
besked.

Lundquists direktiv till personalvårdschefen om vad denne skulle meddela
ombuden har, såvitt utredningen ger vid handen, inte missuppfattats
av honom. Att Lundquist inte kontrollerade att meddelandet framförts så
att det inte kunde vålla missförstånd kan, bl. a. på grund av vad Lundquist
uppgivit om sin pressade arbetssituation vid tillfället, inte föranleda någon
kritik mot honom.

Vad härefter angår Lundquists förbud mot att de värnpliktiga vid rege -

187

mentet skulle få underställas frågan om de ville antaga värnpliktsriksdagens
uttalande angående utryckningsbidrag^ som sitt är att märka att varken
i de grundläggande bestämmelserna om värnpliktsriksdagen eller i tilllämpningsföreskrifterna
till dessa, såvitt här är av intresse, talas om annat
än information till de värnpliktiga vid förbanden om vad som förekommit
vid värnpliktsriksdagen. Det är vidare att beakta att informationen enligt
bestämmelserna skulle ske på tjänstetid. Ingenting sägs om att de värnpliktiga
i samband med informationen skulle få uttryckligen ta ställning till sagda
uttalande, som uppenbarligen avser en politisk fråga.

Enligt 6 kap. 11 § stycket tjänstereglementet för krigsmakten är det förbjudet
att under tjänsteutövning avhandla politiska tvistefrågor. När det,
som i förevarande fall, genom en generalorder tillåtes en sådan sammankomst
av värnpliktiga, som faktiskt inkräktar på den reguljära tjänsteutövningen,
är det självklart att i generalordern får göras begränsningar i vad
som får förekomma vid sammankomsten, t. ex. att liksom vid tjänsteutövning
politiska frågor inte får avhandlas. Genom att det i förevarande generalorder
talas endast om information av vad som förevarit vid värnpliktsriksdagen
får en sådan begränsning anses ha gjorts.

Av det anförda framgår att Lundquist, när han beslöt att förbud skulle
meddelas mot en manifestation av de värnpliktiga i frågan om utryckningsbidraget,
handlat helt i överensstämmelse med då gällande föreskrifter.

Av handlingarna i ärendet framgår att de värnpliktiga ledamöterna i förbandsnämnden
inte avsett att den skriftliga rapporten från vämpliktsriksdagen
skulle ingå i protokollet från nämndsammanträdet eller fogas till
protokollet såsom bilaga utan menat att rapporten endast skulle utdelas i
samband med distributionen av protokollet. Lundquists yttrande ger vid
handen att han haft den uppfattningen att rapporten skulle fogas till protokollet
som bilaga och därför justeras av honom i egenskap av ordförande
vid sammanträdet. Lundquist kan inte härigenom anses ha gjort sig skyldig
till fel i tjänsten. Ej heller har, såvitt utredningen visar, förekommit något
som skulle kunna läggas Lundquist till last i fråga om förseningen av rapportens
distribution.

Vad i övrigt förevarit föranleder inte något uttalande eller någon åtgärd
från min sida.

188

III. Vårdområdet

Kriminalvård
Disciplinär åtgärd mot t. f. styresman för fångvårdsanstalt för att
denne genom dröjsmål med insändande av dom till kriminalvårdsstyrelsen
förorsakat att intagen frigivits tre dagar för sent

F., som varit intagen i fångvårdsanstalten Ulriksfors, anförde i en icke
undertecknad skrivelse, som inkom till JO den 5 oktober 1973, att han efter
att ha avtjänat en månads fängelsestraff skulle ha frigivits den 26 augusti
1973 men frigavs först den 29 augusti 1973.

Yttrande inhämtades från t. f. styresmannen för anstalten, t. f. anstaltsdirektören
Ivar Frisk, som uppgav bl. a. följande:

Den 7 augusti 1973 införpassades F. till fvanst Ulriksfors för att avtjäna
fängelse 1 månad-7 dagar för undanhållande och rymning. Dom den
1973-08-02 av Östersunds tingsrätt.

Behandlingen av ärendet planerades enligt den förutsättningen att F.
skulle friges efter en månad - 7 dagar för avräknad häktningstid. Enligt
denna beräkning skulle alltså F. friges den 1973-09-01. Dylik preliminär beräkning
är nödvändig för behandlingen av ärendet även om det normalt inte
ankommer på anstalten att uträkna strafftid.

Den 1973-08-29 inkom telefonmeddelande från kriminalvårdsstyrelsens
verkställighetssektion om att F. redan suttit över tiden och att vi omedelbart
skulle frige honom. Enligt ny lagstiftning, som trädde i kraft 1973-04-01 har kriminalvårdsstyrelsen skyldighet att avräkna anhållningstid. Den
tid (5 dagar) som F. satt i förvarsarrest på regementet skulle jämställas
med sådan tid.

På grund av flera omständigheter, bl. a. semestrar, sjukdom och arbetsanhopning
sändes domen för strafftidsresolution in senare än vanligt, men
dock i god tid enligt beräknad frigivning 1973-09-01.

Omedelbart efter samtalet med verkställighetssektionen kallade jag in F.
till min expedition och förklarade att han skulle ha frigivits tidigare. Jag
förklarade också varför och hur felet uppstått. Samtidigt meddelade jag
honom hans rätt att kräva ersättning för den tid han suttit för länge. Några
sådana krav sade han sig icke ha. F. verkade helt förstå situationen och var
inte på något sätt avogt inställd. Samtalet skedde i lugn och avspänd atmosfär.
Vid samtalet var berörda handläggare närvarande.

Av i ärendet införskaffade verkställighetshandlingar framgick bl. a. att
F. dömts den 2 augusti 1973 till fängelse en månad, att F. varit intagen i
förvarsarrest sedan den 26 juli 1973, att i domen förordnats att straffet till
en tid av sju dagar skulle anses verkställt i anstalt och att F. skulle i förvarsarrest
avbida att domen vann laga kraft, att F. avgav nöjdförklaring

189

den 6 augusti 1973 samt att F. den 7 augusti 1973 införpassades till fångvårdsanstalten
Ulriksfors.

I beslut den 30 november 1973 anförde JO Wennergren följande.

Med hänsyn till den oklarhet som måste anses råda beträffande hur 16 §
behandlingslagens regler om beräkning av strafftid skall tolkas, kan det inte
läggas Frisk till last som fel eller försummelse att han inte jämställt tid
för hållande i förvarsarrest efter domen med tid för hållande i häkte. (Ärendet
föranledde i denna del en framställning till Konungen; se JO 1974 s.
197.)

Enligt kriminalvårdsstyrelsens rundskrivelse nr 107/1964 skall styresman
omedelbart efter den dömdes intagande i fångvårdsanstalt insända domen
till kriminalvårdsstyrelsen, detta för att styrelsen enligt föreskrifterna
i 17 § behandlingslagen skall kunna fastställa de tidpunkter, som är av betydelse
för den intagnes frigivning.

Domen beträffande F. insändes till kriminalvårdsstyrelsen, enligt vad
Frisk uppgivit, ”senare än vanligt men dock i god tid före beräknad frigivning”.
Domsbeviset beträffande F. torde ha inkommit till fångvårdsanstalten
Ulriksfors samtidigt som F. den 7 augusti 1973 intogs där. Ett exemplar
av domen har på anstalten inkomststämplats den 9 augusti 1973 och ett
dagen därpå. Det senare exemplaret av domen har därefter hos kriminalvårdsstyrelsen
inkomststämplats den 29 augusti 1973 varefter strafftidsresolution
utfärdats samma dag, angivande att hela straffet, efter ytterligare
avräkning för tiden 2.8-7.8, verkställts den 26 augusti 1973. Med reservation
för den tidrymd, under vilken domen kan ha varit under befordran av
postverket, har Frisk således dröjt med insändandet av domen beträffande
F. från den 9 till den 28 augusti 1973. Dröjsmålet har fått till följd att F. frigivits
först den 29 augusti 1973 i stället för den 26 augusti 1973.

Jag finnér att Frisk, genom att han inte omedelbart då domen beträffande
F. inkom till anstalten, utan först avsevärd tid därefter, sänt in domen
till kriminalvårdsstyrelsen, av försummelse åsidosatt vad som enligt utfärdad
föreskrift ålegat honom.

Enligt 2 § instruktionen för riksdagens ombudsmän äger jag, när någon
sorr^står under min tillsyn under sin tjänsteutövning brutit mot lag eller annan
författning eller på annat sätt åsidosatt något tjänsteåliggande och gärningen
kan beivras genom disciplinärt förfarande, göra anmälan till den
som har disciplinär bestraffningsrätt. I detta fall har kriminalvårdsstyrelsen
sådan bestraffningsrätt. Jag beslutar därför med bifogande av handlingarna
i ärendet göra anmälan till kriminalvårdsstyrelsen angående nyssnämnda
förhållande för handläggning och prövning i disciplinärt förfarande.

190

I beslut den 8 februari 1974 yttrade kriminalvårdsstyrelsen:

Frisks underlåtenhet att omedelbart insända domen beträffande F. till
styrelsen för strafftidsberäkning är enligt styrelsens mening av så allvarlig
art - framför allt med hänsyn till att F. till följd av nämnda underlåtenhet
frigivits tre dagar för sent - att strängare påföljd än varning är påkallad.

Styrelsen dömde med stöd av 19 § statstjänstemannalagen Frisk för
tjänstefel att vidkännas löneavdrag femton dagar.

Frisk besvärade sig över beslutet.

Kammarrätten i Stockholm beslöt i dom den 21 februari 1975 att ej göra
ändring i kriminalvårdsstyrelsens beslut (en ledamot var skiljaktig och ansåg
inte strängare påföljd än varning påkallad).

Frisk överklagade domen. Regeringsrätten beslöt den 17 april 1975 att ej
meddela prövningstillstånd.

Verkställighet av frihetsstraff

1. Tillämpningen av 10 § sista stycket strafftidsberäkningslagen

Den 1 juli 1974 trädde lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m.
(strafftidsberäkningslagen) i kraft. Därigenom kom i vissa hänseenden nya
bestämmelser att gälla angående förfarandet vid befordran till verkställighet
av dom innefattande frihetsstraff. Rikspolisstyrelsen lämnade i information
den 2 juli 1974, utarbetad i samråd med kriminalvårdsstyrelsen, vissa
uppgifter om hur polisen skall förfara i samband med en begäran av kriminalvårdsstyrelsen
om förpassning till anstalt av en dömd. I den ifrågavarande
informationen angavs bl. a. följande.

Enligt 10 § i lagen om beräkning av strafftid m. m., skall kriminalvårdsstyrelsen
utfärda föreläggande att inställa sig på kriminalvårdsanstalt för
den som inte är häktad eller intagen på sådan anstalt, när domen får verkställas.
Sådant föreläggande har hittills utfärdats av polisstyrelse.

Föreläggandet kommer att tillställas adressaten genom rekommenderat
brev med mottagningsbevis. Utlöses inte försändelsen eller inställer sig
adressaten inte på anstalten kommer verkställighetshandlingarna att sändas
till vederbörande polisstyrelse med begäran om förpassning (kriminalvårdsstyrelsen
gör i princip inte mer än ett försök till delgivning - rekommenderat
brev med mottagningsbevis).

Kriminalvårdsstyrelsens begäran om förpassning är inte ovillkorlig. Enligt
10 § sista stycket lagen om beräkning av strafftid m. m., får polisstyrelse
nämligen förelägga den dömde att inställa sig vid kriminalvårdsanstalt i
stället för att förpassa honom dit under förutsättning att detta bedöms kunna
ske utan fara för att den dömde avviker. I sin begäran om förpassning
anger kriminalvårdsstyrelsen orsaken härtill. Denna bör kunna vara till
viss ledning för polisstyrelsens bedömning huruvida nytt föreläggande
skall utfärdas eller om förpassning skall ske direkt.

191

I skrivelse till JO begärde en person, här kallad P., utredning mot bakgrund
av att han hade hämtats i sin bostad och transporterats till anstalt för
att undergå straff utan att först ha erhållit något föreläggande om att inställa
sig. Av remissyttrande i ärendet av kriminalvårdsstyrelsen framgick att
rekommenderad försändelse med mottagningsbevis innehållande föreläggande
för P. att inställa sig på anstalt ej utlösts eller avhämtats på posten
av P. inom föreskriven tid, varför styrelsen hos polismyndighet begärde
förpassning av P. Av remissyttrande från vederbörande polisstyrelse framgick
att något nytt föreläggande inte utfärdades för P. utan att han genast
förpassades till anstalt sedan han påträffats i sin bostad.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande, med syftning på bestämmelsen
i 10 § strafftidsberäkningslagen, bl. a. följande.

Som framgår av lagen är ingalunda kriminalvårdsstyrelsens begäran hos
polisstyrelse om förpassning för verkställighet av frihetsstraff ovillkorlig,
utan polisstyrelsen äger under förutsättning att detta bedöms kunna ske
utan risk för avvikande i stället förelägga den dömde att inställa sig. Lagens
förarbeten ger inte någon säker vägledning för bestämmelsens närmare
tolkning. Genom sin utformning kan den ge intryck av att vara en undantagsbestämmelse
avsedd att kunna tillgripas för att undvika en alltför
stelbent tillämpning. Det bör i sammanhanget observeras att enligt sin ordalydelse
förutsätter överlämnandet till polisstyrelsen för förpassning —
bortsett från avvikandesituationen - att den dömde ej efterkommit ett
föreläggande och således att han delgivits detta.

Redan av den anledningen att rekommenderad försändelse med föreläggande
om inställelse på anstalt ej utkvitterats begär således kriminalvårdsstyrelsen
hos vederbörande polismyndighet förpassning av den dömde.
Styrelsen har med andra ord jämställt underlåtenhet att utkvittera föreläggande
med underlåtenhet att efterkomma föreläggande om inställelse (jfr
10 § anställningsskyddslagen). Jag ställer mig för min del något tveksam till
den tolkning som styrelsen gjort. Den synes mig inte vara helt förenlig med
ordalydelsen av 10 § andra stycket strafftidsberäkningslagen. I propositionen
(1974:20) med förslag till bl. a. den ifrågavarande lagen anförs emellertid
i samband med redogörelsen för innehållet i den departementspromemoria
som låg till grund för lagförslaget (s. 75), att om den dömde efter
föreläggande inte inställer sig på utsatt tid eller ”om det redan från början
kan befaras att den dömde inte kommer att rätta sig efter ett föreläggande,
skall kriminalvårdsstyrelsen hos polismyndighet kunna begära förpassning
till anstalten”. Föredragande departementschefen anslöt sig till promemorieförslaget
i denna del (s. 76). Med utgångspunkt häri saknas inte helt fog
för uppfattningen, att man på grund av en utebliven utkvittering av ett
föreläggande kan sägas befara risk för att föreläggande icke efterkoms och
därför skall hos polismyndighet begära förpassning. Resonemanget förefaller
dock inte helt övertygande. Emellertid finns onekligen praktiska skäl
som talar för att styrelsen redan på detta stadium skall överlämna ärendet

192

till vederbörande polisstyrelse. Om man från polisens sida noga observerar
och tar hänsyn till varför kriminalvårdsstyrelsen begärt förpassning och utnyttjar
möjligheten att utfärda nytt föreläggande i stället för att automatiskt
verkställa förpassning, bör systemet kunna fungera tillfredsställande.
Rikspolisstyrelsen har i sin ovan återgivna information om vad som gäller
på området också antytt detta för polisstyrelserna.

Enligt min mening bör möjligheten att gå vägen via ett nytt föreläggande
med de fördelar det innebär för såväl den dömde som för statsverket utnyttjas
såvida inte omständigheterna i det särskilda fallet talar mot att en
sådan åtgärd är tillfyllest. I och för sig kan visserligen redan den omständigheten
att den dömde erhållit avi om rekommenderad försändelse innehållande
föreläggandet men inte utkvitterat denna sägas tala mot att ett
nytt föreläggande skall vara verkningsfullt. Att utgå från att nytt föreläggande
i de fallen inte skulle kunna komma ifråga synes mig dock vara att gå
för långt. Det kan exempelvis tänkas förhålla sig så, att någon avi aldrig
nått den dömde. Å andra sidan behöver inte nödvändigtvis nytt föreläggande
först utfärdas i samtliga fall då försändelsen ej blivit utkvitterad, exempelvis
då med hänsyn till polismyndighetens kännedom om den dömde och
hans tidigare visade obenägenhet att efterkomma förelägganden.

1 P:s fall stod möjligheten att utfärda nytt föreläggande öppen. Som ovan
angivits är det emellertid ingen skyldighet för polisen att gå den vägen även
om det med hänsyn till den ordning kriminalvårdsstyrelsen tillämpar vid
överlämnande för förpassning många gånger bör vara befogat. Även om
jag således inte finner handläggningen hos polisstyrelsen av förpassningsärendet
vara felaktig hade det enligt min mening varit lämpligt att ett föreläggande
hade utfärdats för P. i samband med att han påträffades. Jag noterar
med tillfredsställelse att polisstyrelsen numera regelmässigt utfärdar
nytt föreläggande om inställelse i de fall då orsaken till kriminalvårdsstyrelsens
begäran om förpassning är att den dömde är okänd av posten eller
ej utkvitterat föreläggandet, såvida ej den dömde på grund av andra omständigheter
bör förpassas genast.

2. Tolkningen av avvikandebegreppet i 13 § strafftidsberäkningslagen

Enligt 13 § strafftidsberäkningslagen gäller att med verkställighet av
fängelse skall anstå om den dömde, innan verkställigheten börjat, visar att
han ingivit ansökan om nåd av visst slag, om han inte är häktad eller intagen
i kriminalvårdsanstalt samt nåd ej tidigare sökts i målet. Detta gäller
dock ej om det finns skälig anledning antaga att den dömde avviker.

Fråga om tolkningen av detta avvikandebegrepp uppkom i ett ärende. I
remissyttrande uppgav kriminalvårdsstyrelsen att den tolkade uttrycket
”avvika” i 13 § strafftidsberäkningslagen så, att därunder kan inbegripas
att den dömde ”håller sig undan”. Vid ärendets avgörande ansåg sig JO
Wennergren inte kunna rikta någon kritik mot styrelsens ifrågavarande
tolkning av avvikandebegreppet (jfr prop. 1974:20 s. 75—76).

193

Fråga om beviljande av frigivningspermission för intagen i kriminalvårdsanstalt W.

dömdes den 11 december 1973 av Svea hovrätt för häleri, som var
grovt, i två fall till fängelse ett år och avsättning från bl. a. sin tjänst som distriktsåklagare.
Fängelsestraffet skulle till en tid av en dag anses verkställt
i anstalt. Högsta domstolen fann genom beslut den 29 maj 1974 ej skäl att
meddela prövningstillstånd, varför domen stod fast. En ansökan av W. om
nåd lämnades den 22 november 1974 utan bifall av Kungl. Maj:t. W. ansökte
därefter på nytt om nåd och åberopade därvid den svåra situation och
den skada som skulle bli följden för hans barns del om han nödgades avtjäna
straffet. Från justitiedepartementet inhämtades yttrande av statens socialvårdskonsulent
i Stockholm, vilken efter utredning tillstyrkte att W.
med hänsyn till barnens särskilda förhållanden befriades från ådömt straff
och i stället erhöll villkorlig dom. Regeringen biföll i beslut den 6 mars 1975
W:s framställning på det sätt, att tiden för fängelsestraffet av nåd bestämdes
till tre månader. W. inställde sig den 10 mars 1975 på kriminalvårdsanstalten
Asptuna för undergående av straffet. Inför det förestående straffavtjänandet
hade han redan då i en den 13 januari 1975 dagtecknad framställning
till övervakningsnämnden för Stockholms södra förorter hemställt om
medgivande att få vistas utanför anstalten jämlikt 34 § lagen (1974: 203) om
kriminalvård i anstalt (kriminalvårdslagen) alternativt om frigivningspermission
enligt 33 § samma lag. Som skäl åberopade han bl. a. att han erhållit
och påbörjat arbete som biträdande jurist vid en advokatbyrå samt att
hans barn var i stort behov av hans stöd. Vid sammanträde inför övervakningsnämnden
den 13 mars 1975 inskränkte W. sin framställning till att avse
blott frigivningspermission. Vid sammanträdet yttrade sig socialvårdskonsulenten
i anslutning till sitt till departementet avgivna yttrande. Övervakningsnämnden
(byrådirektören Arne Friberg, kontorsföreståndaren Karl
Eric Larsson och förste inspektören Stig Gustafsson) fattade följande beslut.

Med hänsyn till vad som framkommit om W:s förhållanden finnér övervakningsnämnden
sådana synnerliga skäl föreligga att W. kan beviljas frigivningspermission.

W. beviljas därför med stöd av 33 § andra stycket lagen om kriminalvård
i anstalt frigivningspermission från och med den 13 mars 1975 till och med
den dag som fastställs för hans frigivning från anstalt.

W. föreläggs att under den tid frigivningspermissionen löper hålla den
kontakt med anstaltsdirektören som denne föreskriver.

Övervakningsnämndens ordförande, f. d. biträdande häradshövdingen
Karl W. Modigh vtu- skiljaktig från beslutet och anförde: ”Enär i ärendet ej
framkommit omständigheter, som lagligen kan utgöra grund för frigivningspermission,
finnér jag sådan permission ej kunna beviljas.”

13 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

194

I skrivelse begärde tillsynspersonal vid anstalten undersökning av JO
angående lagligheten av det av övervakningsnämnden fattade beslutet om
frigivningspermission för W.

Efter remiss inkom övervakningsnämnden med följande yttrande.

Klagoskriften innehåller inte någon närmare motivering varför beslutet
inte skulle vara lagligt. Förmodligen förmenas att beslutet skulle stå i strid
med 33 § första stycket lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.

Enligt nämnda lagrum skulle intagen kunna beviljas frigivningspermission
till förberedande av frigivning. I det föreliggande fallet var permission
i mycket hög grad motiverad av den närmast katastrofartade situation som
eljest skulle uppkomma för W:s barn. Det är uppenbart att förhållandena
för barnen, därest W. måste tillbringa de tre månaderna på anstalten, kunde
antagas bli så besvärliga att situationen för W. personligen torde bli synnerligen
pressande och således försvåra för honom att återgå till ett normalt
liv efter frigivningen.

På grund härav fann nämnden första stycket i 33 § lagen om kriminalvård
i anstalt vara tillämpbart i ärendet.

Att sådana synnerliga skäl som avses i andra stycket i 33 § nämnda lag
förelåg får anses uppenbart.

I en härefter inkommen skrivelse anförde lokalavdelningarna i Malmö
av riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM) och riksförbundet
för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL) bl. a. följande. Förbunden
var i princip tacksamma för en generös tillämpning av bestämmelserna
om frigivningspermission men reagerade mot att övervakningsnämnden
genom sitt beslut brutit mot principen om likhet inför lagen. De skäl
övervakningsnämnden åberopat gällde en hel mängd intagna i hela landet
tillhörande andra socialgrupper än W. men för dessas del tillämpades inte
bestämmelserna lika generöst som i W:s fall.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande följande.

Betraktat enbart med den allmänna laglydnaden för ögonen framstår det
som oegentligt att en dom å, förutom avsättning, fängelse ett år lett till ett
frihetsberövande för W. om sammanlagt blott tre dagar. De omständigheter
som framkommit rörande W:s familjs förhållanden väger dock från individualpreventiv
och mänsklig synpunkt onekligen mycket tungt och betraktat
ur den synvinkeln framstår det hela i en annan dager. Det var också den
individualpreventiva och mänskliga sidan som blev beaktad nådevägen.

Den fråga som i första hand väckts i ärendet är emellertid om övervakningsnämndens
beslut hade täckning i lag och praxis angående frigivningspermission.
1 33 § kriminalvårdslagen stadgas följande.

Till förberedande av frigivning eller överförande till vård utom anstalt
kan intagen som undergår fängelse eller dömts till ungdomsfängelse eller
internering beviljas permission under viss längre tid (frigivningspermission).

195

Den som undergår fängelse på sådan tid att villkorlig frigivning icke kan
komma i fråga får beviljas frigivningspermission endast om synnerliga skäl
föreligger. Annan som undergår fängelse och den som dömts till internering
får ej beviljas frigivningspermission före den dag då villkorlig frigivning
eller överförande till vård utom anstalt tidigast kan ske.

För frigivningspermission får ställas de villkor som kan anses erforderliga
beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.

Kriminalvårdslagen trädde i kraft den 1 juli 1974. Dessförinnan gällde
bestämmelserna i lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt (behandlingslagen).
Enligt 50 § den lagen gällde, att om det prövades erforderligt
för ordnande av de förhållanden, i vilka den intagne kom att försättas
vid frigivningen, kunde han få tillstånd att efter den dag då två tredjedelar
av strafftiden, dock minst fyra månader, gått till ända lämna anstalten för
en tid av högst 14 dagar. Det ifrågavarande institutet brukade benämnas
långtidspermission. Före behandlingslagens tid fanns inte någon motsvarande
möjlighet att ge andra än till ungdomsfängelse dömda permission för
angivet ändamål. Genom kriminalvårdslagen ändrades behandlingslagens
begränsningar beträffande såväl den tidsrymd under vilken permission av
angiven beskaffenhet kunde beviljas som den tidigaste tidpunkt under
verkställigheten från vilken sådan permission kunde beviljas.

Vad gäller den senare delen har således nu öppnats en möjlighet att ge
frigivningspermission inte bara då den intagnes strafftid är sådan, att villkorlig
frigivning kan komma i fråga, utan även för det s. k. korttidsklientelet.
I den departementspromemoria (Ds Ju 1973:9) som låg till grund för
propositionen med förslaget till bl. a. kriminalvårdslagen anfördes — i
överensstämmelse med vad kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården
(KAIK) anfört i sitt betänkande SOU 1971:74 - att permission
för frigivningsförberedelser/ undantagsfall borde kunna komma ifråga för
även detta klientel. Föredragande departementschefen anslöt sig i propositionen
(prop. 1974:20 s. 95 -96) till departementspromemorians förslag i
denna del.

Som nyss nämnts infördes möjligheten att ge intagen som avtjänade
fängelsestraff s. k. långtidspermission genom behandlingslagen den 1 januari
1965. I propositionen (1964:76) med lagförslaget upptogs bl. a. följande
(s. 42).

Eftervårdsutredningen har i sitt betänkande Kriminalvård i frihet (SOU
1961: 16) förordat en viss utvidgning av gällande permissionsregler. Utredningen
har härutinnan anfört att fakultativ villkorlig frigivning ganska ofta
förskjuts eller helt hindras av svårigheten att lösa den intagnes bostadsfråga
och av problemet att skaffa honom lämpligt arbete. Intagen som uppnått
eller närmar sig tidpunkten för erhållande av fakultativ villkorlig frigivning
borde, för att bli i tillfälle att ordna sina bostads- och arbetsförhållanden,
kunna medges permission under längre tid än som nu är möjligt.

Föredragande departementschefen uttalade bl. a. följande (s. 43-44).

196

Vid prövning av fråga om fakultativ villkorlig frigivning skall beaktas
bl. a. de förhållanden i vilka den intagne skulle komma att försättas efter
frigivningen. Det torde icke så sällan förekomma att intagen - trots att han
förhållit sig väl under anstaltstiden — icke kan erhålla fakultativ villkorlig
frigivning, emedan han saknar ordnade bostads- eller arbetsförhållanden.

Gällande permissionsbestämmelser — — — torde medge att intagen under
kortare tid erhåller permission även för att söka arbete. Det torde dock
ofta vara svårt för den intagne att under en korttidspermission ordna sina
förhållanden i frihet. Erfarenheten visar att intagen, även om han lyckas
skaffa arbete, ofta går miste om detta av den anledningen att han ej omedelbart
kan tillträda anställningen. Behovet av en smidigare övergång från
anstaltsvård till vård i frihet för intagna av nu ifrågavarande kategori torde
därför ej kunna tillgodoses inom ramen för bestämmelserna om korttidspermission.
Ej heller tillgodoses detta behov genom reglerna om s. k. frigångsarbete,
vilka ju förutsätter att arbetsfrågan redan är ordnad, eller genom
en — i och för sig tänkbar — utvidgning av nämnda regler. I stället torde
en ordning, i någon mån liknande den som i praxis utbildats för ungdomsfängelseklientelet
- s. k. principutskrivningsbeslut med därpå följande
långtidspermission — erbjuda en lämplig lösning av nu ifrågavarande
spörsmål. Utredningens förslag om en utvidgning av permissionsinstitutet
torde därför i princip böra följas.

I departementspromemorian som låg till grund för förslaget till kriminalvårdslag
föreslogs långtidspermission under benämningen frigivningspermission
kunna beviljas som ett led i förberedelse för villkorlig frigivning eller
övergång till vård utom anstalt (promemorian s. 191). I promemorian
uttalades också, att i överensstämmelse med KAIKrs förslag borde vidare
i undantagsfall permission förfrigivningsförberedelser kunna beviljas även
för den som undergår fängelse på så kort tid att villkorlig frigivning inte
kan komma i fråga. I specialmotiveringen till förslaget till 33 § kriminalvårdslagen
uttalade föredragande departementschefen bl. a. följande
(prop. 1974: 20 s. 146).

Frigivningspermission utgör ett led i förberedelserna för den intagnes
frigivning eller övergång till vård utom anstalt. Genom sådan permission
bereds den intagne möjlighet att själv medverka aktivt i detta förberedelsearbete.
Närmast gäller det här frågor om arbetsanskaffning eller andra
praktiska angelägenheter vars ordnande ingår bland förutsättningarna för
beviljande av villkorlig frigivning eller övergång till vård utom anstalt. Eftersom
frigivningspermission normalt bör kunna övergå direkt i vård i frihet
bör i princip sådan permission inte beviljas förrän det kan bedömas att
övriga förutsättningar för övergång till frivård föreligger, dvs. sådana förutsättningar
som inte direkt hänger samman med de angelägenheter som
frigivningspermissionen syftar till att ordna.

Enligt förevarande paragraf krävs synnerliga skäl för att korttidsintagen
skall kunna beviljas frigivningspermission. Sådana skäl kan föreligga om
situationen exempelvis är den att den intagne genom sådan permission kan
få en arbetsanställning, undervisning, utbildning e.d. som är alldeles särskilt
lämpad för honom och som han skulle gå miste om i fall permissionen
inte beviljades.

197

Institutet frigivningspermission skall kunna användas för att göra övergången
från vistelsen i anstalt till vistelse under ordnade förhållanden utom
anstalt smidig. Som framgår av de återgivna uttalandena torde det inte ha
varit lagstiftarens avsikt att ändamålet med frigivningspermission nämnvärt
skulle skilja sig från ändamålet med långtidspermission. En viss uppmjukning
av bestämmelsen kan dock sägas ha skett genom att det i behandlingslagen
upptagna ändamålet ”ordnande av de förhållanden, i vilka
den intagne kommer att försättas vid frigivningen” i kriminalvårdslagen
ersatts av det något mindre specificerade ändamålet ”till förberedande av
frigivning” osv. Föredragande departementschefen har dock i sitt uttalande
i propositionen gått så långt - beträffande de korttidsdömda - att han
som förberedande av frigivning även räknat exempelvis att den intagne före
frigivningsdagen påbörjar en sysselsättning särskilt lämpad för honom
och som han inte skulle kunna få om han var tvungen att vänta till frigivningsdagen.
Ett visst utrymme kan mot bakgrund härav anses finnas för
den uppfattningen, att inte blott åtgärder av i egentlig mening förberedande
karaktär får läggas till grund för beslut om beviljande av frigivningspermission.
Att frigivningspermission för korttidsdömdas del skall fungera som
ett surrogat för villkorlig frigivning kan fördenskull inte antas vara meningen
med uttalandet. Detta torde i stället böra läsas så att undantagsvis också
frigivningsförberedelser i mera vidsträckt betydelse kan utgöra synnerliga
skäl för frigivningspermission. Frigivningspermissionen är vidare konstruerad
på det sättet, att de förberedelser som den syftar till att underlätta
eller åstadkomma förutsättningar för skall hänföra sig till den intagnes egna
förhållanden.

Frigivningspermission skall således typiskt sett syfta till att den intagne
under permission får tillfälle att utom anstalten vidta åtgärder till förberedande
av den förestående frigivningen. Då den tidsmässigt fixerade permissionen
lider mot sitt slut bör övervakningsnämnden, om den har att avgöra
frigivningsfrågan, pröva om tiden bör förlängas eller om den dömde
skall erhålla villkorlig frigivning eller återgå till anstalten (jfr KAIK s. 156).
KAIK föreslog i sitt betänkande, att det ifrågavarande permissionsinstitutet
för fängelsedömda och internerade skulle kunna användas som ett led i
återanpassningen i stort för den intagne (s. 156). Denna senare del av förslaget
kom emellertid att i departementspromemorian och senare i kriminalvårdslagen
upptas i en särskild bestämmelse, nämligen 34 § kriminalvårdslagen,
enligt vilken det finns möjlighet att ge intagen tillstånd att vistas
utanför anstalten om han där kan bli föremål för särskilda åtgärder ägnade
att underlätta hans anpassning i samhället.

För de internerades del har jag i ett tidigare här handlagt ärende (dnr
3227/74) berört den nu aktuella frågeställningen. Intemeringsnämnden redovisade
i det ärendet som sin praxis, att den beträffande de internerade
inte beviljade frigivningspermission enbart som ett led i arbetet med att anskaffa
bostad och sysselsättning åt den intagne, dvs. de rena fallen av fri -

198

givningsförberedelser, utan även i de fall där dessa frågor redan var lösta
men där en osäkerhet förelåg huruvida vad som planlagts skulle komma att
följas och frågan om övergång till vård utom anstalt var beroende av att så
skedde. Jag uttalade i det ärendet att en viss presumtion gör sig gällande
för att frigivningspermission ej skall föregå ett överförande till vård utom
anstalt om de angelägenheter som en frigivningspermission syftar till att
ordna redan är ordnade då sådant överförande eller frigivningspermission
kan medges. Jag ansåg dock att gällande lag måste ge rum förde beaktansvärda
skäl som interneringsnämnden anfört för sin inställning. Interneringsnämndens
sålunda av mig gillade inställning var emellertid inskränkt
till det angivna ändamålet med frigivningspermissioner och avsåg blott interneringsklientelet
med den särskilda problematik som gör sig gällande
beträffande detta. Därmed är inte omedelbart uteslutet att det någon gång
skulle kunna äga viss motsvarande tillämpning beträffande fängelsedömda.

W:s arbetssituation varvid tiden ifråga ordnad och så även hans bostadssituation,
låt vara att W. sökte en större bostad. Läget skulle inte komma
att förändras om frigivningspermission uteblev. De skäl som låg bakom
permissionsbeslutet hänförde sig i första hand till W:s barn och således endast
indirekt till W:s egen situation. Åtgärder som kan understödja eller
åstadkomma stabila familjeförhållanden är dock onekligen i hög grad ägnade
att verka i positiv riktning för en intagens återanpassning i stort i samhället.
I W:s fall låg det vidare till så att en stabilisering av förhållandena genom
att låta W. få vistas utom anstalt med stor sannolikhet skulle vara ägnad
att bryta en mycket ogynnsam utvecklingstendens för i synnerhet hans
äldsta barn och skulle på sikt därigenom troligen vara ägnad att gynna inte
bara barnen utan också samhället. Anförda synpunkter är i och för sig synnerligen
beaktansvärda. Man måste emellertid fråga sig om det inom ramen
för gällande lagstiftning finns utrymme för att låta synpunkter av ifrågavarande
beskaffenhet bli utslagsgivande i ärende om frigivningspermission.
Jag kan inte finna annat än att frågan måste besvaras nekande.

Det torde knappast vara vanligt att en så omfattande utredning rörande
en intagens familjeförhållanden som var tillgänglig vid prövningen av W:s
frigivningspermissionsärende förekommer vid prövningen av andra ärenden
rörande motsvarande sak. Det förefaller inte helt uteslutet att lika
tungt vägande omständigheter skulle kunna komma i dagen vid en motsvarande
utredning i andra ärenden. Eftersom emellertid dylika omständigheter
enligt vad jag ovan kommit fram till inte är av beskaffenhet att kunna
läggas till grund för beslut om frigivningspermission saknar jag anledning
att närmare gå in på denna fråga.

Med utgångspunkt i vad som framkommit om grunderna för frigivningspermissionen
för W. kan jag således inte finna annat än att övervakningsnämndens
majoritet genom sitt beslut gått utanför de ramar inom vilka det
finns förutsättningar för att bevilja sådan permission, nämligen de ramar

199

som tecknas av syftet att förbereda en intagens frigivning. Beviljandet av
frigivningspermission utgjorde därför enligt min mening ett tjänstefel, men
jag anser mig med hänsyn till de bevekelsegrunder nämnden haft för sitt
handlande kunna låta bero vid en erinran.

Beledsagning vid permission från kriminalvårdsanstalt

Enligt 32 § lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt kan för att underlätta
anpassningen i samhället intagen beviljas tillstånd att lämna anstalten
för viss kort tid (korttidspermission) om ej avsevärd fara för missbruk föreligger.
Korttidspermission får också ges om annan särskild anledning föreligger
därtill. För korttidspermission får ställas de villkor som kan anses
erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat. Är
noggrann tillsyn behövlig, kan föreskrivas att den intagne under permissionen
skall vara ställd under bevakning.

Kriminalvårdsstyrelsen har i sitt cirkulär nr 1/1974 (vårdcirkuläret) givit
ytterligare föreskrifter i anslutning till nyssnämnda författning. Enligt
114 § vårdcirkuläret skall, innan föreskrift meddelas att den intagne under
permission skall vara ställd under bevakning (bevakad permission), noga
övervägas om ej ändamålet med permissionen kan tillgodoses på annat
sätt. Är bevakning ej erforderlig kan som villkor för permission ställas att
den intagne under denna eller del därav åtföljs av tjänsteman inom kriminalvårdsverket
(beledsagad permission).

I ett till JO anmält fall framkom bl. a. följande. En intagen i en sluten lokalanstalt
hade beviljats en beledsagad permission. Med hänsyn till den
höga frekvensen av beledsagade permissioner förslog inte kriminalvårdens
tjänstemän för att täcka behovet av beledsagare och anstaltens styresman
hade därför liksom i många tidigare fall valt att anförtro uppgiften
åt den intagnes egen övervakare. I det aktuella fallet hade övervakaren under
den intagnes permission skilts från denne med överenskommelse att
träffas senare under dagen. Den intagne höll dock inte avtalet och återkom
inte heller till anstalten vid permissionstidens utgång.

I remissyttrande anförde anstaltens styresman bl. a. att han, trots att i
begreppet beledsagning enligt hans mening ganska självklart låg att beledsagaren
uppehåller sig i rumslig närhet till den beledsagade, ville tillskriva
det gjorda misstaget bristande instruktion till beledsagaren från anstaltsledningens
sida. Styresmannen hade därför låtit utfärda en skriven instruktion
att överlämna till varje beledsagare, vilkens vana och insikter i dessa
sammanhang kunde vara begränsade.

200

Vid ärendets avgörande konstaterade JO Wennergren att, eftersom den
person som skulle åtfölja den intagne inte var tjänsteman inom kriminalvården,
fråga formellt inte var om beledsagad permission i vårdcirkulärets
mening utan snarare ett villkor för permissionen, som i sak dock innebar
detsamma. Han uttalade vidare följande.

Det måste för anstaltens styresman ha framstått som klart att, då någon
som inte är fast knuten till kriminalvården eller eljest kan antas ha särskilt
god kännedom om föreskrifter och arbetsförhållanden inom vårdområdet
utnyttjas för uppdrag som ”beledsagare”, denne behöver instruktion för
fullgörande av uppdraget. Styresmannen har medgivit att det brustit i instruktionen
till ”beledsagaren”. Enär anstalten numera i motsvarande fall
tillställer ”beledsagaren” en skriftlig instruktion med erforderliga anvisningar
låter jag bero vid den rättelse som skett.

Enskilt samtal med anstaltsläkare för intagen i kriminalvårdsanstalt

En intagen i en kriminalvårdsanstalt framförde klagomål över att intagna
vid besök på anstalten hos anstaltsläkaren hade nekats att få tala i enrum
med denne. Eftersom enligt klaganden endast läkaren var ålagd tystnadsplikt
skulle integritetsskyddet vid närvaro av annan person komma att åsidosättas.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande följande.

Enligt 8 § allmänna läkarinstruktionen (1963:341) får läkare ej yppa vad
honom i denna hans egenskap blivit i förtroende meddelat, ej heller i
oträngt mål uppenbara vad han själv funnit angående sjukdom eller dess
uppkomst. Enligt 8 § reglementet (1957:656) för sjuksköterskor gäller en
motsvarande tystnadsplikt för legitimerade sjuksköterskor. Det kan här
nämnas, att regeringen nyligen i proposition till riksdagen (1975:8) lämnat
förslag till bl. a. lag med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och
sjukvården, i vilken även tystnadsplikten regleras. Således anges i lagförslaget
att den som utövar eller har utövat verksamhet inom bl. a. sjuk- och
hälsovård, för vilken gäller föreskrifter som regeringen enligt lagförslaget
bemyndigas meddela, ej får yppa något som har meddelats honom i förtroende
i verksamheten eller obehörigen uppenbara vad han däri erfarit om
enskilds hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt. Det är emellertid
att märka, att i såväl den nu gällande som i den föreslagna tystnadspliktsbestämmelsen
intagits en regel av innehåll, att vad sålunda stadgats
inte medför någon inskränkning i den skyldighet att meddela uppgift som
kan följa av annan författning.

201

För samtlig kriminalvårdspersonal gäller enligt 35 § instruktionen
(1974: 555) för kriminalvårdsverket, att tjänsteman ej får obehörigen yppa
vad han erfarit i tjänsten om enskilds personliga förhållanden.

Eftersom samtliga kriminalvårdstjänstemän således även de är underkastade
en tystnadsplikt, är eventuella betänkligheter mot att låta sådan
tjänsteman närvara vid samtal mellan intagen och läkare naturligtvis mindre
framträdande än vad som eljest hade varit fallet. Det är emellertid att
märka att någon särskild, kvalificerad tystnadsplikt motsvarande den som
läkare och legitimerad sjuksköterska har rörande något som meddelats i
förtroende inte finns för kriminal ''årdstjänsteman i allmänhet. Intagen som
besöker läkare kan säkerligen någon gång ha goda skäl för att vilja att det
som han önskar samtala med läkaren om skall stanna mellan honom och läkaren.
Det behöver inte heller nödvändigtvis röra sig om något som kräver
behandling under anstaltsvistelsen och intresset av att annan personal
omedelbart genom närvaro vid samtalet kan få upplysningar därom saknas
i så fall. Om säkerhetsskäl inte lägger hinder i vägen och läkaren inte motsätter
sig enskilt besök bör därför sådant få komma till stånd. En intagen
bör inte förmenas den möjlighet till förtroendekonsultation som eljest står
till buds inom läkarvården (jfr JO:s ämbetsberättelse 1974 s. 155). Någon
skyldighet för anstaltsläkare att motta enskilt besök av en intagen finns
emellertid inte föreskriven utan saken skall i vanlig ordning prövas av läkaren
enligt eget bedömande och på eget ansvar.

Förtroenderåd och dess verksamhet

1 kriminalvårdsstyrelsens rundskrivelse om samrådsorgan och förtroenderåd
vid fångvårdsanstaltema (numera kriminalvårdsanstalterna),
BV: 18-71, sägs inledningsvis bl. a. att enligt allmänna principer för förenings-
och församlingsfrihet inget hinder finns för de intagna att bland sig
bilda förtroenderåd, ehuru inskränkningar i möjligheten att utöva förtroenderådsverksamheten
kan göras för att upprätthålla ordning och säkerhet
på anstalterna. Vidare framgår att förtroenderådet skall ges möjlighet att
utöva medinflytande på behandlingsarbetet. Om förtroenderåd sägs också
att lika viktigt som det är att anstaltsledningen och personalen stöder och
uppmuntrar väl fungerande förtroenderåd lika angeläget är det att ledningen
ingriper mot förtroenderåd, som bryter mot meddelade föreskrifter. Det
ankommer på styresmannen att tillse att förtroenderådens verksamhet inte
bedrivs på ett sådant sätt att ordning och säkerhet på anstalten äventyras
eller behandlingsarbetet eljest menligt störs.

I ett ärende där en intagen, som var sekreterare i de intagnas i anstalten

202

förtroenderåd, framförde klagomål i vissa hänseenden mot bl. a. anstaltsledningen,
uttalade JO Wennergren följande rörande förtroenderådsverksamheten
och förtroenderådens funktionärer.

Förtroenderådsverksamheten på anstalterna utgör allmänt sett ett mycket
värdefullt inslag där och det finns allt skäl att ta till vara de initiativ och
förslag som kan komma från ett förtroenderåd eller någon av dess funktionärer.
Samtidigt som det sålunda är angeläget att förtroenderådens verksamhet
främjas och dess funktionärer ges tillfälle att framföra sina synpunkter,
kan emellertid av ordnings- och säkerhetsskäl förtroenderåden ej
lämnas utan tillsyn och om dessa ej följer givna spelregler måste åtgärder
vidtas för att återföra vederbörande till ordningen. Förtroenderåden arbetar
sålunda under andra och snävare betingelser än t. ex. en fackförening. Utrymme
finns enligt spelreglerna t. ex. inte för strejker eller andra stridsåtgärder.
En förtroenderådsfunktionär åtnjuter heller inte några särskilda
privilegier för sin personliga del utan är liksom övriga intagna skyldig underkasta
sig de föreskrifter som meddelats till främjande av ordningen och
säkerheten på anstalten och av behandlingsarbetets behöriga gång.

Visitation av intagnas i kriminalvårdsanstalt bostadsrum

Sedan de intagnas förtroenderåd vid en kriminalvårdsanstalt framfört
klagomål över att de intagna inte fått vara personligen närvarande vid en
visitation av deras bostadsrum anförde JO Wennergren i beslut bl. a. följande.

Enligt 131 § första stycket kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 1/1974,
vårdcirkuläret, skall vid visitering av personliga tillhörigheter jämte den visiterande
annan tjänsteman vara närvarande, om ej med hänsyn till nödvändigheten
av skyndsamhet eller eljest vittne måste avvaras. Den som,
förutom vittnet, omnämns i stadgandet är således den tjänsteman som företar
visitationen och inte den intagne vars tillhörigheter blir föremål för
visitation. Någon föreskrift som rör intagens närvaro vid dylik visitation
har inte upptagits i det nu gällande vårdcirkuläret. 1 ett tidigare vårdcirkulär
(34 § cirkulär 2/1968) föreskrevs att den intagne skulle om möjligt ges
tillfälle att närvara. Denna föreskrift utgick emellertid och frågan lämnades
oreglerad i senare vårdcirkulär. Därigenom har naturligtvis inte uteslutits
att en intagen tillåts närvara vid en visitation. Om en visitation utan men
kan genomföras i den intagnes närvaro är det enligt min mening naturligt
att han bereds tillfälle att närvara när det i övrigt låter sig göra. Någon rätt
härtill kan han emellertid som föreskrifterna är avfattade inte göra gällande
utan det ankommer på den visiterande att göra en lämplighetsbedömning.

203

Visitation av besökande till intagen i kriminalvårdsanstalt samt förfarandet
i samband därmed

Hustrun till en intagen i kriminalvårdsanstalten Hall framförde klagomål
i flera hänseenden angående en företagen visitation av besökande till intagna
i anstalten. Vid ärendets avgörande anförde JO Wennergren bl. a. följande.

Enligt 29 § tredje stycket lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (kriminalvårdslagen)
kan som villkor för besök till intagen i kriminalvårdsanstalt
av säkerhetsskäl föreskrivas att den besökande underkastar sig
kroppsvisitation eller medger undersökning av väska, kasse eller annat dylikt
som han vill medföra vid besöket. I 100 § kriminalvårdsstyrelsens cirkulär
nr 1/1974, vårdcirkuläret, har föreskrivits att kroppsvisitation enligt
nyssnämnda lagrum endast får ske vid anstalt eller avdelning av anstalt
som kriminalvårdsstyrelsen beslutat samt att vid undersökningen bör företrädesvis
metalldetektor användas. I övrigt hänvisas till föreskrifterna i
131 § vårdcirkuläret angående kroppsvisitation av intagen. I den bestämmelsen
anges bl. a. att vittnen enligt huvudregeln skall närvara vid visitationen
samt att undersökning ej får verkställas eller bevittnas av annan än
läkare, sjuksköterska eller tjänsteman av samma kön som den visiterade.

En visitation av en besökande får således ske endast om det är påkallat
av direkta säkerhetsskäl och en förutsättning för att en visitation skall få
genomföras är att besökanden går med på den. 1 förarbetena till kriminalvårdslagen
har föredragande departementschefen uttalat att kroppsvisitation
i största möjliga utsträckning i nu avsedda fall bör inskränka sig till en
undersökning med hjälp av elektrisk metalldetektor eller liknande teknisk
anordning (prop. 1974: 20 s. 144).

Den ifrågavarande visitationen har enligt vad som upplysts i ärendet
kommit till stånd efter direktiv av kriminalvårdsstyrelsen. Redan vid min
inspektion av styrelsens bevakningsenhet den 6 mars 1975 erfor jag att
man med hänsyn till den narkotikainförsel som förekom på anstalten särskilt
under den senaste tiden övervägde att införa en dylik visitationsordning.
Det direkta ändamålet med visitationen var således att stävja narkotikainförseln
till anstalten. Den första fråga som då reser sig är om befarad
narkotikasmuggling är en sådan säkerhetsrisk som enligt 29 § tredje stycket
kriminalvårdslagen skall vara en förutsättning för att visitation skall få
genomföras. Kriminalvårdsstyrelsen har synbarligen i förevarande fall och
styrelsen har senare även uttryckligen i ett på begäran lämnat besked den
27 juni 1975 till anstaltens styresman (dnr VVR 1840-75) funnit så vara förhållandet.
Jag kan ansluta mig till kriminalvårdsstyrelsens bedömning på
denna punkt.

Möjligheten att visitera besökande är avsedd att tillgripas endast i rena
undantagsfall. I första hand skall vid visitationen tekniska hjälpmedel användas.
Jag finnér mig inte kunna göra gällande att åtgärden inte skulle ha

204

varit befogad i klagandens fall. Ett användande av tekniska hjälpmedel torde
vidare med hänsyn till den företagna visitationens syfte ha varit otjänligt.

Som förutsättning för att visitation av besökande skall få genomföras
gäller också som förut sagts att den besökande gått med på denna. Varje
enskild besökande måste således uttryckligen underrättas om visitationen
och om sin möjlighet att ej behöva underkasta sig denna genom att avstå
från besöket.

Efter en redogörelse för det aktuella bevisläget och med ett konstaterande
av att det inte med säkerhet kunde uteslutas att viss information lämnats
men att den av någon anledning ej uppfattats av klaganden uttalade JO
Wennergren fortsättningsvis bl. a. följande.

Hur det än förhåller sig härmed finns det anledning att för framtiden förebygga
risken för utebliven eller ej uppfattad information genom effektiva
garantier för att varje besökande före en visitation får en fullständig och
lättfattlig information om saken. Som jag uttalade vid min inspektion av
Hallanstalten den 16 juli 1975 kan det vara lämpligt att förutom muntlig information
i dessa fall även lämna den besökande en skriftlig sådan. Jag vill
med detta understryka vikten av att erforderlig information lämnas och
verkligen också når fram.

Avslutningsvis vill jag med anledning av den företagna visitationen upprepa
att visitationer av angiven beskaffenhet skall förekomma endast i rena
undantagsfall. Som huvudregel för visitation av besökande måste trots allt
gälla att blott den, mot vilken misstanke om insmuggling av otillåtet föremål
av beskaffenhet att innebära säkerhetsrisk föreligger, skall bli föremål
för visitation. Särskilda omständigheter kan dock någon gång göra det motiverat
att utvidga visitationen till även andra personer, exempelvis eftersom
insmuggling av narkotika kan ske medelst eljest utanför narkotikasammanhang
stående personer, eventuellt då utsatta för påtryckningar.

I samband med den ovannämnda inspektionen av kriminalvårdsanstalten
Hall uppkom i anslutning till diskussion om det återgivna ärendet fråga
om hur man lämpligen skall förfara med föremål som påträffats vid besöksvisitation.
JO Wennergren lät därvid till inspektionsprotokollet anteckna
följande.

Några särskilda föreskrifter rörande handhavandet av egendom som påträffats
vid visitation av besökande fanns inte. Någon rätt för befattningshavare
vid anstalten, utöver vad som anges i 27 kap. rättegångsbalken om
beslag vid misstanke om brott och regeln i 63 § lagen (1974: 203) om kriminalvård
i anstalt beträffande påträffade berusningsmedel m. m., att omhänderta
egendom förelåg därför inte. Det förtjänade dock tilläggas, att den
som med laga rätt griper någon också äger förordna om beslag (27 kap. 4 §
rättegångsbalken) och att envar får gripa den som påträffas å bar gärning
eller flyende fot efter att begått brott varå fängelse kan följa (24 kap. 7 § 2

205

st. rättegångsbalken). På grund av innehållet i 62 § lagen om kriminalvård i
anstalt erhålls utsträckta möjligheter till beslag enligt 27 kap. rättegångsbalken.

Vid sidan av beslagsreglerna faller att som villkor för besöket kan föreskrivas
att besökanden lämnar ifrån sig viss egendom under detta. Efter
besöket skall egendomen då enligt huvudregeln återställas till besökanden.
Om det emellertid finns ett positivt stöd för att egendom som tillfälligt omhändertagits
tillhör icke besökanden utan den intagne ligger saken annorlunda
till. (Se JO:s ämbetsberättelse 1972 s. 182.) Rör det sig om exempelvis
alkoholhaltiga drycker får med stöd av 63 § lagen om kriminalvård i anstalt
egendomen omhändertas. Är egendom som tillhör den intagne eljest
otillåten för honom att inneha men är innehavet ej straffbart, exempelvis
om det är en vanlig kniv, torde denna få inläggas i förrådet bland den intagnes
övriga tillhörigheter.

Om inte något av det ovan sagda är tillämpligt men innehavet av egendomen
ändå kan antas vara brottsligt bör polisen kontaktas. Att så också
måste ske vid beslag enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken framgår av sista
stycket i detta stadgande.

Då anstaltens styresman framhöll att det kan vara svårt att avgöra vad
som är narkotika och vad som är medicin menade JO Wennergren att man
oftast kan omhänderta t. ex. medicin under besöket för att sedan återlämna
den. Han tilläde.

Det synes finnas ett visst behov av protokoll beträffande de omhändertaganden
som gjorts i de fall där föremålen inte återlämnats. Ett sådant
protokoll, som kunde förarbetas i form av en stencil, borde undertecknas
av den visiterade som bevis för att denne tagit del av protokollet och till förebyggande
av att det ifrågasätts från vem ett visst omhändertagande
gjorts.

Övervakningsnämnds besök på kriminalvårdsanstalt inom dess verksamhetsområde Vid

en av ställföreträdande JO Sverne företagen inspektion av en kriminalvårdsanstalt
framkom att den övervakningsnämnd, inom vars verksamhetsområde
anstalten låg, inte hade sammanträden på anstalten eftersom
nämnden inte funnit det rimligt att hela nämnden med sekreterare jämte
eventuellt även representanter för skyddskonsulenten reste till anstalten
för att tala med en eller två intagna i frigivningsärenden. Istället transporterades
de intagna som önskade sammanträffa med nämnden till nämndens
kansliort. Ersättaren för ordföranden åkte dock ut till anstalten och sammanträffade
med intagna och såg på anstalten, något som dock vid inspek -

206

tionstillfållet inte skett på en tid. Med anledning härav lät ställföreträdande
JO Sverrie till inspektionsprotokollet anteckna följande.

I 4 § instruktionen (1964:628) för övervakningsnämnderna föreskrivs,
att övervakningsnämnd genom besök på anstalt som hör till nämndens
verksamhetsområde skall skaffa sig kännedom om förhållandena i anstalten.
Därvid skall tillfälle beredas intagna till samtal med nämnden eller ledamot
av denna. I den genom justitiedepartementets försorg utgivna systematiska
redogörelsen för övervakningsnämnderna (Romander—Bergström,
Övervakningsnämnderna, organisation och arbetsuppgifter, 3 u
1968) utsägs bl. a., att nämnden lämpligen minst en gång varje år bör göra
en allmän rundvandring i anstalten och att därvid särskilt de hygieniska
förhållandena bör uppmärksammas (s. 16). I annat sammanhang utsägs
vidare bl. a., att ärenden rörande intagna i anstalt i regel skall handläggas i
anstalten (s. 18). Även om det av bl. a. kostnadsskäl kan vara motiverat att
sammanträden inte varje gång äger rum på anstalten, då ett så ringa antal
ärenden handläggs som det synbarligen är fråga om på denna anstalt, och
att besök i stället görs av ersättaren för ordföranden i nämnden, torde det
emellertid med tanke på vad sålunda anförts kunna begäras, att nämnden i
allt fall några gånger årligen förlägger sammanträden till anstalten och
lämpligen i samband med något sådant sammanträde företar en sådan
rundvandring som nyss nämnts. De möjligheter som finns för ordförande i
övervakningsnämnd att handlägga ärenden på nämndens vägnar enligt 37
kap. 4 § 2 st. brottsbalken torde inte ge denne möjlighet att i samtliga nu
avsedda fall ensam handlägga alla de arbetsuppgifter som ifrågakommer i
samband med anstaltsbesök.

I remissyttrande meddelade övervakningsnämnden att den fortsättningsvis
ämnade förlägga några sammanträden årligen till anstalten och i
samband därmed verkställa inspektion av denna.

Vid ärendets avgörande uttalade ställföreträdande JO Sveme att han
fann det anmärkningsvärt att nämnden inte hade brukat sammanträda på
anstalten eller företa någon rundvandring på densamma, men lät, främst
med hänsyn till att ersättaren för ordföranden i nämnden brukat besöka anstalten,
bero vid lämnad utfästelse från övervakningsnämnden om att
framdeles besöka anstalten.

Skyddskonsulents skyldighet att vidta åtgärder för att få övervakare,
vars lämplighet för att inneha övervakaruppdrag måste ifrågasättas,
entledigad

I ett av JO Wennergren handlagt ärende uppkom, med hänsyn till i det
ärendet redovisade omständigheter, fråga om inte åtgärder hade bort vidtagas
tidigare än vad som blev fallet för att skilja en viss övervakare från
övervakningsuppdrag. I remisspromemoria till vederbörande skyddskon -

207

sulent anfördes, efter en redogörelse för vissa aktuella omständigheter,
följande.

1 3 § kungörelsen (1964: 632) med vissa bestämmelser om vård i frihet av
den som dömts till påföljd för brott (frivårdskungörelsen) anges att till
övervakare förordnas skyddskonsulent, skyddsassistent eller annan lämplig
person. I 21 § samma kungörelse föreskrivs bl. a. att övervakaren skall
samarbeta med skyddskonsulenten och hålla honom underrättad om allt av
vikt rörande övervakningen. Övervakningsnämnd äger enligt 7 § kungörelsen
entlediga övervakaren och förordna annan i hans ställe. Det åligger enligt
32 § kungörelsen skyddskonsulent som i anledning av anmälan av övervakaren
eller eljest finner att fråga som rör övervakningen bör upptagas av
övervakningsnämnd att anmäla detta till nämnden.

Vid ärendets avgörande instämde JO Wennergren i skyddskonsulentens i
avgivet remissyttrande gjorda beklagande av att ifrågavarande person
inte tidigare blev entledigad från övervakningsuppdraget men fann med
hänsyn till vad som upplysts i yttrandet inte anledning att företa någon
vidare åtgärd i ärendet.

Skyddskonsulents rätt till uppgifter av sjukvårdspersonal

En till skyddstillsyn dömd person som stod under övervakning, här kallad
G., anmälde i skrivelse till JO förste skötaren S. vid en psykiatrisk klinik
vid ett sjukhus för brott mot tystnadsplikt bestående i att S. med anledning
av en förfrågan lämnat upplysningar till en assistent vid skyddskonsulentexpedition
om att G. återintagits på kliniken för abstinensbesvär efter
narkotikabruk. JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande följande.

Enligt 3 § lagen (1975: 100) med vissa bestämmelser för personal inom
hälso- och sjukvård m. fl. gäller numera att den som utövar eller har utövat
verksamhet inom hälso- och sjukvård ej får yppa något som har meddelats
honom i förtroende i verksamheten eller obehörigen uppenbara vad han
däri har erfarit om enskilds hälsotillstånd eller personliga förhållanden i
övrigt.

Vid tiden för den i anmälan påtalade händelsen gällde bestämmelser i
35 § sjukvårdslagen (1962: 242), vari stadgades att den som var anställd i
sjukvårdande verksamhet ej fick obehörigen yppa något om patients sjukdom
eller personliga förhållanden i övrigt, om vilka han i denna egenskap
erhållit kunskap. För bedömning av frågan om S. genom att lämna ut ifrågavarande
uppgifter gjort sig skyldig till brott mot tystnadsplikt är således
avgörande om uppgifterna lämnats obehörigen.

Mot bakgrund av vad i ärendet blivit upplyst kan jag inte finna att S.
obehörigen yppat något om G:s sjukdom eller personliga förhållanden.

208

Socialvård

Framställning till regeringen om ändring av 14 § barnavårdslagen
(1960: 97)

I skrivelse till regeringen den lOjuli 1975 anförde JO Wennergren.

I förvaltningslagen (1971:290) finns dels allmänna bestämmelser (4-13
§§) och dels särskilda bestämmelser (14-20 §§). Enligt 1 § första stycket
gäller lagen handläggning av ärende hos förvaltningsmyndighet. I 2 § 2 undantas
dock från lagens tillämpning ärende hos kommunal myndighet, om
ärendet avgörs genom beslut som överklagas genom kommunalbesvär eller
besvär hos kommunal besvärsnämnd. 1 3 § föreskrivs att de särskilda
bestämmelserna skall gälla endast i den mån fråga är om utövning av befogenhet
att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd,
avskedande eller annat jämförbart förhållande, s. k. myndighetsutövning.

Beträffande förvaltningslagens tillämpning stadgas vidare — i 1 § andra
stycket - att, om i lag eller i författning som beslutats av regeringen eller
riksdagen meddelats bestämmelse som avviker från förvaltningslagen, den
bestämmelsen skall gälla. Sådan särbestämmelse tar alltså över förvaltningslagens
motsvarande bestämmelse, vare sig denna hör till de allmänna
eller de särskilda bestämmelserna. Denna lagtekniska lösning nödvändiggjorde
vid förvaltningslagens tillkomst en genomgång och översyn av olika
specialförfattningar för att få en ändamålsenlig samordning till stånd. Av
intresse är här att se på hur de tre sociallagarna - socialhjälpslagen, nykterhetsvårdslagen
och barnavårdslagen - behandlades. I 4 § socialhjälpslagen
infördes en föreskrift att utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen 4 och
5 §§ nämnda lag skall äga tillämpning i samtliga ärenden hos socialnämnd.
En motsvarande föreskrift infördes i 5 § nykterhetsvårdslagen och 8 § barnavårdslagen.
I barnavårdslagen tillädes emellertid i 3 kap. Förfarandet i
ärenden hos barnavårdsnämnd den ytterligare föreskriften i dess 14 § att
utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen 6, 8—10, 14, 15, 17, 19 och 20 §§
nämnda lag skall äga tillämpning i samtliga ärenden hos barnavårdsnämnd
och att bestämmelserna i 17 § förvaltningslagen skall äga motsvarande tilllämpning
på barnavårdsnämnds beslut under ärendets handläggning.

I motiven till den sistnämnda föreskriften (prop. 1971: 30 s. 622) anförde
departementschefen att de dåvarande bestämmelserna i 3 kap. barnavårdslagen
om förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd i stor utsträckning
ägde tillämpning vare sig barnavårdsnämnds beslut kunde överklagas genom
förvaltningsbesvär enligt barnavårdslagen eller genom kommunalbesvär
enligt kommunallagarna. Enligt 2 § 2 förslaget till förvaltningslag skulle
förvaltningslagen däremot inte gälla i ärende hos kommunal myndighet,

209

om ärendet avgjordes genom beslut som överklagas genom kommunalbesvär.
Denna begränsning syntes inte böra få föranleda att rättsskyddet på
barnavårdsområdet avsevärt inskränktes. För att förebygga att detta blev
fallet men ändå i möjligaste mån skapa en samordning mellan bamavårdslagens
och förvaltningslagens regler föreslog departementschefen att i ett
nytt stycke i 14 § barnavårdslagen skulle föreskrivas att utan hinder av 2 §
2 förvaltningslagen bestämmelserna i sistnämnda lag om ombud och biträde,
vägledning av part, tolk, remiss, partsinsyn, kommunikation, beslutsmotivering
och rättelse av förbiseendefel skulle äga tillämpning i samtliga
ärenden hos barnavårdsnämnd.

Departementschefen konstaterade vidare efter genomgång av övriga
samordningsändringar att begränsningen enligt 2 § 2 förvaltningslagen i lagens
tillämpningsområde således skulle i fråga om barnavårdsnämnd omfatta
bara lagens besvärsbestämmelser (11-13 §§) och bestämmelser om
parts rätt att lämna muntliga uppgifter (16 §) och om underrättelse om beslut
m. m. (18 §).

I min bok Handläggning (femte uppl. s. 118) har jag uttalat att, i betraktande
av var i barnavårdslagen hänvisningen till förvaltningslagen placerats
och till ändamålet därmed, övervägande skäl syns tala för att den inte
anses tillämplig annat än i rena barnavårdsärenden och inte i direkta självstyrelseärenden,
t. ex. personalärenden. Samma uppfattning har uttalats i
den av justitiedepartementet utgivna skriften Myndigheten och människan
(s. 39). Jag har tillfogat att en annan tolkning skulle leda till att barnavårdsnämnd
i fråga om sina självstyrelseärenden skulle inta en annan ställning
än övriga sociala nämnder, vilket skulle komplicera situationen när social
centralnämnd inrättas. Jag har också ansett mig böra tillägga att bestämmelsen
i 14 § fjärde stycket bamavårdslagen skall läsas så att 14, 15, 17, 19
och 20 §§ förvaltningslagen skall tillämpas i samtliga ärenden, där paragraferna
gäller enligt vad därom sägs i 3 § förvaltningslagen, dvs. endast i sådana
ärenden som utgör myndighetsutövningsärenden.

Regeringsrätten har nu meddelat två domar som bygger på andra tolkningar.
Den första meddelades den 24 februari 1975 på besvär av Gun-Mari
Lindblad över länsstyrelsens i Stockholms län beslut angående klander av
social centralnämnds yttrande till tingsrätt i umgängesrättsmål. Fråga var
om kommunalbesvär eftersom sådant yttrande inte kan överklagas genom
förvaltningsbesvär enligt barnavårdslagen. Regeringsrätten fann att jämlikt
14 § fjärde stycket bamavårdslagen jämförd med 1 § lagen om social
centralnämnd sociala centralnämnden haft att i ärendet iaktta föreskrifterna
i 15 § förvaltningslagen och därmed också i 19 § barnavårdslagen. Enär
sociala centralnämnden underlåtit att erinra Gun-Mari Lindblad om rätten
att begära muntlig förhandling och nämndens beslut således inte kunde anses
ha tillkommit i laga ordning, upphävde regeringsrätten sociala centralnämndens
beslut. Domen innebär att de i 14 § fjärde stycket nämnda paragraferna
från förvaltningslagens särskilda bestämmelser skall tillämpas

14 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

210

utan hänsyn till föreskriften i 3 § förvaltningslagen och sålunda inte bara i
barnavårdsnämnds myndighetsutövningsärenden.

Den andra domen av regeringsrätten meddelades den 24 april 1975 på
besvär av Margareta Byström över länsstyrelsens i Stockholms län beslut
angående klander av barnavårdsnämnds beslut i ärende angående av enskilda
kommunmedlemmar ifrågasatt ändring av en i statförslaget för år
1974 redovisad omdisponering inom bamstugeverksamheten. Med anledning
av kommunmedlemmarnas framställning hade nämnden från bamstugeavdelningen
inhämtat en redovisning i promemorieform av behovssituationen
inom det aktuella området och från bamavårdsdirektören mottagit
ett tjänsteutlåtande i saken. Nämnden beslöt att inte göra någon ändring i
statförslaget, utan att först ha låtit de kommunmedlemmar som tillskrivit
nämnden ta del av promemorian och tjänsteutlåtandet. Regeringsrättens
dom löd sålunda:

Klandrade beslutet har föranletts av den framställning Margareta Byström
gjorde hos barnavårdsnämnden den 4 april 1973. Vid sådant förhållande
hade Margareta Byström jämlikt 15 § förvaltningslagen och 14 § fjärde
stycket barnavårdslagen skolat beredas tillfälle yttra sig över bamstugeavdelningens
promemoria den 9 maj 1973 innan ärendet avgjordes av
nämnden. Enär så icke skett kan nämndens beslut icke anses ha tillkommit
i laga ordning. Regeringsrätten upphäver därför, med ändring av länsstyrelsens
beslut, barnavårdsnämndens klandrade beslut.

Den senare domen innebär att hänvisningen i 14 § fjärde stycket bamavårdslagen
till där uppräknade bestämmelser i förvaltningslagen skall anses
tillämplig inte bara i rena bamavårdsärenden utan i barnavårdsnämnds
ärenden över huvud taget.

Regeringsrättens domar väcker frågan om den form för samordning av
barnavårdslagens och förvaltningslagens bestämmelser som valts i 14 §
fjärde stycket barnavårdslagen med regeringsrättens tolkning är den bästa
och mest ändamålsenliga. Särskilt märks de komplikationer som kan uppstå
hos kommuner med social centralnämnd, eftersom någon motsvarighet
till 14 § fjärde stycket bamavårdslagen inte finns i socialhjälps- och nykterhetsvårdslagarna
eller i övriga vårdlagar inom sådan nämnds verksamhetsområde.

Med anledning av vad sålunda antecknats beredde jag Svenska kommunförbundet
tillfälle att yttra sig. Förbundets juridiska avdelning (Rolf
Romson och Gunnar Thollander) svarade sålunda.

Svenska kommunförbundet kan i huvudsak ansluta sig till den tolkning
av samordningsbestämmelsema mellan bamavårdslagen och förvaltningslagen,
som JO givit uttryck för. Av förarbetena till förvaltningslagen framgår
sålunda att avsikten med de nya bestämmelserna i bamavårdslagen var
att rättsskyddet på barnavårdsområdet inte skulle inskränkas. Det rättsskydd,
som den enskilde redan tidigare åtnjöt på grund av bamavårdslagens

211

utförliga reglering av förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd, borde
sålunda bestå även efter genomförandet av förvaltningslagen. Oavsett om
barnavårdsnämnds beslut kunde överklagas genom förvaltningsbesvär enligt
barnavårdslagen eller genom kommunalbesvär enligt kommunallagarna
skulle bestämmelserna i 3 kap. barnavårdslagen äga tillämpning.

Genom de båda regeringsrättsavgöranden, som JO nu åberopar, har
emellertid rättsläget förändrats. Den först meddelade domen, som gäller
ett av social centralnämnd avgivet yttrande till domstol i fråga om umgängesrätt
med barn. får anses innebära att barnavårdsnämnd har att iaktta
de i 14 § Qärde stycket barnavårdslagen angivna särskilda bestämmelserna
i förvaltningslagen även i fråga om andra ärenden än barnavårdsnämnds
myndighetsutövningsärenden. Denna dom kan dock icke anses innebära
någon direkt förändring av rättsläget i förhållande till tidigare, eftersom
den som ärendet rörde kunde beredas tillfälle att yttra sig och påkalla förhör
inför nämnden på grund av uttryckliga bestämmelser härom i 19 § barnavårdslagen.
Den andra domen går jämförelsevis längre och innebär att
förvaltningslagen skulle vara tillämplig inte bara i rena barnavårdsärenden
utan även vid barnavårdsnämnds handläggning av ärenden över huvud taget.

Den tolkning, som de båda regeringsrättsdomarna och då främst den senare
meddelade domen ger uttryck för, föranleder komplikationer. Om de i
14 § flärde stycket barnavårdslagen åberopade paragraferna i förvaltningslagen
skulle vara tillämpliga i samtliga barnavårdsärenden skulle följden bli
att förvaltningslagens bestämmelser skulle gälla bara vid barnavårdsnämnds
och social centralnämnds handläggning av dessa ärendegrupper
men däremot ej då annat kommunalt organ, t. ex. socialnämnd, nykterhetsnämnd
eller fakultativt organ beslutar i sådant ärende. Olika förfaranderegler
skulle bli tillämpliga beroende på vilket kommunalt organ som
handlägger ärendet. En sådan ordning skulle vara stridande mot grundtanken
i förvaltningslagen att samma bestämmelser skall gälla vid handläggning
av ett och samma ärende. Även ur rättssäkerhetssynpunkt framstår
det såsom stötande att olika förfaranderegler skall kunna tillämpas vid behandlingen
av samma slag av ärenden. En sådan tillämpning av förfarandereglerna
är ej heller ägnad att stärka den enskildes rättssäkerhet i förhållandet
till de kommunala myndigheterna.

Vidare får de båda regeringsrättsdomarna sedda tillsammans anses innebära
att förvaltningslagens särskilda bestämmelser skulle bli tillämpliga i
samtliga ärenden som barnavårdsnämnd handlägger och sålunda även i
självstyrelseärenden. Såsom tidigare framhållits får emellertid hänvisningen
i 14 § gärde stycket barnavårdslagen till förvaltningslagen trots sin allmänna
utformning enligt vår mening endast anses avse sådana ärenden hos
barnavårdsnämnd, som eljest åsyftas i 3 kap. bamavårdslagen. En utvidgning
av gruppen ärenden till att omfatta även självstyrelseärenden kan ej
anses motiverad med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet och skulle
dessutom innebära en avvikelse från vad som eljest gäller vid behandlingen
av sådana ärenden inom övriga nämnder och styrelser där rättsmedlet
är kommunalbesvär. Följden skulle sålunda bli att förvaltningslagens särskilda
bestämmelser skulle bli tillämpliga vid barnavårdsnämnds och social
centralnämnds handläggning av personalärenden, ärenden angående
barnstugeverksamhet, uppsökande verksamhet o.dyl., men däremot ej i
sådana fall då annat kommunalt organ handlägger sådant ärende. En sådan
ordning skulle slutligen även innebära en betydande administrativ merbelastning,
som i många fall skulle framstå såsom helt omotiverad.

212

Sammanfattningsvis är vi sålunda av den uppfattningen att den tolkning
som de av JO åberopade domarna av Regeringsrätten ger anledning till, ur
kommunal synpunkt icke är ändamålsenlig. Hänvisningen i 14 § bamavårdslagen
till förvaltningslagen bör icke tolkas generellt utan endast avse
barnavårdsnämnds handläggning av rena barnavårdsärenden. En lagändring
bör därför genomföras i den riktningen att förvaltningslagen blir tilllämplig
vid barnavårdsnämnds handläggning av sådana barnavårdsärenden
endast i samma omfattning som före förvaltningslagens ikraftträdande.

Under hänvisning till det ovan anförda och med stöd av den befogenhet
som enligt 2 § tredje stycket lag (1967:928) med instruktion för riksdagens
ombudsmän tillkommer mig att göra framställning om författningsändring
får jag härmed väcka fråga om ändring av 14 § bamavårdslagen.

* *

Framställningen har lett till att regeringen framlagt prop. 1975/76:69
med förslag till lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97).

Biologisk förälders företrädesrätt till vårdnaden om barn

B. F. födde den 28 mars 1974 utom äktenskap två flickor, Sara och Emma.
Hon avled den 26 april 1974. L. M. erkände sig den 25 april 1974 vara
far till barnen. Dessa omhändertogs för samhällsvård enligt 31 § första
stycket barnavård slagen och vistades från den 21 maj 1974 på spädbamshem.
B. F. och L. M. hade aldrig sammanbott och en brytning mellan dem
ägde rum före barnens födelse. L. M. är sedan den 18 maj 1974 gift med
M.M.

B. F. efterlämnade också dottern Susanne, född 1965, för vilken hon efter
äktenskapsskillnad var ensam vårdnadshavare. Till vårdnadshavare för
Susanne hade efter modems frånfälle förordnats hennes morfar. Från ingången
av höstterminen 1974 bodde Susanne hos B. F.:s syster I. S. i Vaxholm.
Denna bor sedan tre år samman med S. J. och har en tioårig son,
Mattias.

Ärende rörande vårdnaden om Sara och Emma anhängiggjordes den 16
maj 1974 vid Handens tingsrätt genom en anmälan från Tyresö kommun. I
sin anmälan framhöll kommunen att det såvitt upplysts icke förelåg skäl
emot att tillerkänna L. M. vårdnaden om barnen. L. M. begärde i ansökan
som ingavs den 17 maj 1974 att få vårdnaden om barnen. I ansökan den 29
maj 1974 ansökte I. S. om rätt för sin del att få utöva vårdnaden såsom särskilt
förordnad förmyndare.

Med anledning av ansökningarna inhämtade rätten från barnavårdsnämnden
i Stockholm yttrande enligt följande. ”Huruvida det är förenligt

213

med barnens bästa att vårdnaden om dem anförtros fadern L. M. eller om
vårdnaden bör utövas av särskilt förordnad förmyndare. Härvid bör barnavårdsnämnden
- efter samråd med barnavårdsnämnden i Vaxholms kommun
- jämväl yttra sig över I. S.:s och S. J.:s lämplighet som vårdnadshavare.
”

I skrivelse till JO hemställde Jörn Svensson att JO skulle granska
Stockholms barnavårdsnämnds handläggning av vårdnadsärendet. Enligt
Svensson hade barnavårdsnämnden i yttrandet till tingsrätten ingått i en
lämplighetsjämförelse mellan fadern och mostern. Man hade ansett fadern
i och för sig vara lämplig som vårdnadshavare men menade att det var med
barnens bästa mer förenligt att vårdnaden anförtroddes barnens moster.
Enligt Svenssons uppfattning strider det mot gällande lag att nämnden ingår
på en gradering av lämplighet mellan efterlevande förälder och tredje
person. Svensson bilade och hänvisade till ett utdrag ur riksdagens snabbprotokoll
den 23 januari 1975, varav framgår att han ställt en fråga till föredragande
statsrådet i familjerättsfrågor ”om det strider mot gällande lag att
en efterlevande fader till utomäktenskapligt barn som fram till moderns
död sammanlevt med henne och som i och för sig är lämplig som vårdnadshavare,
kan få sin företrädesrätt ifrågasatt genom att en tredje person begär
att få vårdnaden”. Statsrådets svar var att ”det i fall då fadern eller
modern till ett barn ensam har vårdnaden om barnet och vårdnadshavaren
dör, kan det bara i rena undantagsfall komma ifråga att någon annan än den
efterlevande föräldern får hand om vårdnaden. Detta gäller vare sig barnet
är fött inom eller utom äktenskap”. Efter detta svar anförde Jörn Svensson
vidare: ”Men nu förekommer det tydligen i praxis en annan tolkning,
enligt vad jag har inhämtat. Lagen säger, att myndigheterna är skyldiga att
överföra vårdnaden på efterlevande förälder, om den inte med hänsyn till
barnets bästa finnes böra anförtros åt förmyndare. Detta tolkas så att vem
som helst som är lämpligare än föräldern kan begära och få vårdnaden med
brytande av förälderns rättsliga företräde. Man läser alltså inte lagtextens
huvudsats, utan endast dess bisats. Följden blir att man i praktiken avskaffar
föräldraföreträdet. Detta är en helt godtycklig och oacceptabel tolkning.
En sådan gradering skall inte göras. Är föräldern olämplig, skall han
avföras ur diskussionen. Är han i och för sig lämplig, skall vaije annan person
avföras ur diskussionen.” Statsrådet lät i en kommentar förstå att detta
skulle vara ”en alldeles riktig tolkning av föräldrabalken”.

Efter remiss överlämnade och åberopade Stockholms sociala centralnämnd,
socialdelegerade, som remissvar en av socialinspektören Gerhard
Bungerfeldt upprättad promemoria jämte bilagor. I promemorian uppgavs
bl. a. följande.

Uppdraget att verkställa utredning i vårdnadsfrågan överlämnades av
byrån för adoptioner och vårdnadsärenden som arvodesuppdrag till socialinspektören
Ulla Troéng, som den 14 september 1974 avlämnade sin utredning
med slutsatserna att mostern I. S. och hennes fästman S. J. i Vaxholm

214

finge bedömas ha förutsättningar att ta ansvar för tvillingarna ”om behov
av utomstående person som förmyndare och vårdnadshavare skulle anses
föreligga” samt att det vore ”tveksamt om L. M. på lång sikt har personliga
förutsättningar att ge dem en trygg och stimulerande uppväxtmiljö”
men att han hade ”praktiska möjligheter att med stöd av sin hustru ta ansvar
för barnen”. Utredaren rekommenderade nämnden att i yttrande till
rätten förklara ”att det inte är uppenbart stridande mot barnens bästa att
vårdnaden anförtros åt fadern”.

Efter utredningens avlämnande inkom till nämnden i oktober 1974 ett
längre brev från barnens moster K. S. i Stockholm. Brevet innehöll en del
uppgifter som föranledde viss kompletterande utredning, vilken utfördes
av socialinspektören Kerstin Brandmann vid byrån för adoptioner och
vårdnadsärenden. Kompletteringen, som bl. a. medförde nya kontakter
med fadern och mostern, var färdig den 7 november 1974. Kerstin Brandmann
ansåg det för sin del ”tveksamt, om fadern har förutsättningar att på
längre sikt ge barnen en trygg och stimulerande uppväxtmiljö”. Enligt de
uppgifter hon inhämtat kunde tvillingarna bli särskilt vårdkrävande, de var
för tidigt födda och den ena, som under sensommaren vårdats på barnsjukhus,
hade nyligen genomgått en operation. Uppgifter hade från flera håll
lämnats att L. M.:s hustru skulle vara gravid - vilket emellertid tillbakavisades
av L. M. — och Kerstin Brandmann ansåg att ”för den händelse tvillingarnas
skötsel skulle komma att sammanfalla med vården av egna barn,
kan uppgiften bli dem övermäktig”. Hon föreslog därför att vårdnaden om
tvillingarna skulle anförtros I. S., som undertiden tagit hand om deras nioåriga
halvsyster Susanne och som bedömdes ”ha goda personliga och
praktiska förutsättningar att vårda barnen väl”. Inför barnavårdsnämndens
vårddelegerades sammanträde den 26 november 1974 lade undertecknad
- i egenskap av föredragande — tillsammans med Kerstin Brandmann
fram ett förslag till yttrande, där osäkerhet uttalades rörande faderns förutsättningar
som vårdnadshavare, medan mosterns förutsättningar härför
betecknades som mycket goda, och där slutsatsen var att vårdnaden om
tvillingarna med hänsyn till deras bästa borde anförtros mostern såsom
särskilt förordnad förmyndare. Både L. M. och I. S. - samt hennes fästman
S. J. - företrädde inför vårddelegerade vid sammanträdet och fick sina
synpunkter nedtecknade i en PM till protokollet. Inför vårddelegerade
uppgav L. M. att hans hustru var gravid med beräknad nedkomst i
mars—april 1975. Vårddelegerade beslöt på grundval av det samlade utredningsmaterialet
enhälligt avge yttrande till tingsrätten i enlighet med det av
undertecknad framlagda förslaget.

I sitt yttrande gav barnavårdsnämnden svar på de frågor tingsrätten
ställt och tog i enlighet med detta uppdrag ställning till faderns respektive
mosterns förutsättningar som vårdnadshavare för tvillingarna samt frågan
huruvida vårdnaden med hänsyn till barnens bästa borde utövas av särskilt
förordnad förmyndare. Nämnden utgick vid sin prövning från 6 kap. 12 § 2
st. föräldrabalken.

Eftersom det faktiska läget i ärendet är dels att barnens föräldrar aldrig
sammanlevt och dels att barnavårdsnämnden i sitt yttrande till rätten uttalat
osäkerhet rörande faderns förutsättningar som vårdnadshavare för barnen,
saknas anledning att ställa det av statsrådet i familjerättsfrågor givna
interpellationssvaret i motsats till nämndens lagtolkning i ärendet.

Som framgår av den redogörelse för handläggningen av det aktuella
ärendet som här lämnats hade barnavårdsnämnden i sitt yttrande inte bedömt
fadern vara i och för sig lämplig som vårdnadshavare för barnen utan

215

tvärtom uttalat viss osäkerhet i det avseendet. Vad som ”är barnets bästa”
är inte definierat i lagtexten utan blir en bedömningsfråga från fall till
fall. För barnavårdsmyndigheterna blir den frågan givetvis det väsentliga
när domstol i ett enskilt fall begär yttrande hur vårdnaden lämpligen skall
anordnas. I detta sammanhang betraktas de lokala barnavårdsmyndigheterna
av domstolarna som sakkunniga i frågor som rör barnets bästa. När
domstol begär yttrande från barnavårdsmyndighet i vårdnadsfrågor åberopas
också ofta 40 kap. I § rättegångsbalken som behandlar inhämtande av
sakkunnigyttrande. Yttranden i vårdnadsfrågor bör alltså främst ta sikte på
vad som är bäst för det barn det gäller, inom de ramar som vårdnadskapitlet
i föräldrabalken anger. Stockholms barnavårdsnämnds yttrande avsåg
att ge uttryck för nämndens uppfattning om vad som under dessa mycket
speciella omständigheter på lång sikt borde vara bäst för barnen, i full
överensstämmelse med lagtexten och med de överväganden som gjorts under
förarbetena i 12 § föräldrabalken i dessa nuvarande lydelse.

I sitt slutliga beslut i vårdnadsärendet den 25 februari 1975 uttalade Handens
tingsrätt följande.

Av utredningen i målet framgår ej att L. M. - om hans nuvarande levnadsförhållanden
tas i beaktande - allmänt sett skulle vara olämplig som
vårdnadshavare. Tingsrätten bygger denna slutsats på sin bedömning av
förhöret med L. M. inför tingsrätten. Med sitt förflutna och inberäknat att
oklarhet alltjämt måste anses vidlåda frågan om grundad anledning funnits
till uppgifterna under utredningen och inför rätten om att L. M. ännu under
våren 1974 skulle ha sysslat med narkotikalangning framstår L. M. som
varken sämre eller bättre än andra som - utan att saken ställts på sin spets
— handhar vårdnaden om barn.

L. M. har gjort gällande att tingsrätten vid denna bedömning av hans
person skall utan vidare på hans ansökan tillerkänna honom vårdnaden.
Enligt tingsrättens mening är vad svensk rätt innehåller på denna punkt ej
uttömmande angivet därmed. Såväl lagens ordalydelse (6 kap. 12 § 2 st.
föräldrabalken) som förarbetena till gällande lag (se SOU 1972:41 s. 206 ff
och 240) ställer i sammanhanget barnets bästa i förgrunden.

Av vad som framkommit under utredningen finnér tingsrätten barnens
bästa kräva att I. S. får vårdnaden om dem. Härvid beaktar tingsrätten att,
såsom också barnavårdsnämnden funnit, I. S. har mycket goda personliga
och praktiska förutsättningar att tillgodose barnens behov. Också den av
barnavårdsnämnden framhållna omständigheten att barnen blir infogade i
ett väl sammansvetsat släktsammanhang blir enligt tingsrättens mening av
betydelse. Moderns släkt har under barnens första levnadsår oförminskat
ägnat dem intresse och omsorger. Att L. M. upphört därmed - om än bara
till en tid - ter sig svårförståeligt om inte saken får förklaras av att hans
engagemang i barnen inte är jämförbart med det som moderns släkt har.

På grund av det anförda finner tingsrätten L. M.:s ansökan böra ogillas
och I. S,:s ansökan böra bifallas.

Svensson anförde i påminnelser bl. a. följande.

Det är fullständigt irrelevant för frågan om föräldraföreträdet, huruvida
föräldrarna sammanbott eller ej. Efterlevande förälder har i händelse av

216

vårdnadshavarens död samma företräde oavsett tidigare samlevnadsform
mellan föräldrar och oavsett om de över huvud sammanlevat. I samtliga
fall kan företrädet brytas endast om föräldern ifråga är i lagens mening
olämplig att handha vårdnaden. Olämplighet föreligger enligt utskottsutlåtandet
och propositionen även i det fall då den efterlevande föräldern inte
önskar ta hand om barnet - föräldern behöver alltså inte allmänt vara någon
dålig människa; olämpligheten som vårdare kan bestå i annat.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande.

Enligt gällande rätt kan föräldrar ha gemensam vårdnad om sina barn endast
om de är gifta med varandra. Reglerna om föräldrarnas gemensamma
vårdnad om barn i äktenskap bygger på förutsättningen att de lever tillsammans.
Upplöses familjegemenskapen skall enligt 6 kap. 7 § föräldrabalken
rätten förordna vem av föräldrarna som skall ha vårdnaden om barnen eller
om inte alla barnen bör stå under den enes vårdnad, hur de skall fördelas
mellan föräldrarna. Redan den omständigheten att föräldrarna lever åtskilda
på grund av söndring kan utlösa sådant förordnande men härför
krävs ansökan av endera. Dömer rätten till äktenskapsskillnad skall den
självmant förordna om barnen. När vårdnaden om barn i äktenskap tillkommer
föräldrarna gemensamt och den ene dör, blir den efterlevande ensam
vårdnadshavare direkt på grund av lag (6 kap. 8 § föräldrabalken). Har
vårdnaden vid upplösning av äktenskapet eller i följd av särlevnad tillagts
den ene och dör denne, krävs rättens förordnande för den andre att utöva
vårdnaden. Sådant förordnande skall ges, såvida inte vårdnaden med hänsyn
till barnets bästa finnes böra anförtros åt särskilt förordnad förmyndare
(6 kap. 9 § föräldrabalken).

För barn utom äktenskap gäller enligt 6 kap. 12 § föräldrabalken att det
står under modems vårdnad. Är föräldrarna ense om att fadern i stället
skall ha vårdnaden, skall han på anmälan förordnas av rätten att överta
vårdnaden, om det ej är uppenbart stridande mot barnets bästa. Dör den
av föräldrarna som har vårdnaden om barnet utom äktenskap skall rätten
förordna den andre att utöva vårdnaden, såvida vårdnaden inte med hänsyn
till barnets bästa finnes böra anförtros åt särskilt förordnad förmyndare.
12 § erhöll i denna del sin nuvarande lydelse genom lag som trädde i
kraft den 1 januari 1974. Dessförinnan gällde att om modem dog vårdnaden
skulle överflyttas ”på fadern eller särskilt förordnad förmyndare”.
Fadern hade då alltså inte någon som helst företrädesrätt att bli vårdnadshavare.

Familjelagssakkunniga uttalade i sitt betänkande Familj och äktenskap 1
(SOU 1972:41 s. 240) i specialmotivering till lagen om ändring i föräldrabalken:
”Har exempelvis modem vårdnaden om ett barn utom äktenskap
och avlider hon, står alltså fadern närmast till att överta vårdnaden. Är han
inte villig att överta denna, torde det inte vara förenligt med barnets bästa

217

att anförtro honom vårdnaden. I sådant fall får vårdnaden överflyttas till
en särskilt förordnad förmyndare.”

1 proposition (1973: 32 s. 129) med förslag till ändring av bl. a. 12 § föräldrabalken
anförde departementschefen bl. a.: ”Det är rimligt att fadern
till ett barn utom äktenskap uttryckligen ges företräde till att överta vårdnaden
om modern dör, i likhet med vad som gäller beträffande barn i äktenskap
enligt 6 kap. 9 § föräldrabalken.”

Stadgandet i 6 kap. 9 § föräldrabalken upptogs oförändrat från motsvarande
stadgande i lagen om barn i äktenskap. Lagberedningen (NJA II
1921 s. 255) uttalade beträffande det senare stadgandet. Det torde i fall då
vårdnaden tillerkänts den ene av föräldrarna i anledning av att de lever åtskilda
på grund av söndring eller i samband med äktenskapsskillnad mellan
dem ofta inträffa, att barnet står främmande för den andre av föräldrarna
och att omständigheterna även i övrigt är sådana att, om vårdnadshavaren
blir olämplig att utöva vårdnaden eller avlider, vårdnaden hellre bör anförtros
någon annan, exempelvis någon anhörig till den förre vårdnadshavaren,
än den andre av föräldrarna. Denne bör därför enligt beredningens
mening i omförmälda fall ej vara självskriven att övertaga vårdnaden, om
han ock på grund av det naturliga bandet mellan honom och barnet skall ha
ett visst företräde därtill; domstolen bör äga att träffa ett avgörande härutinnan
med hänsyn främst till barnets bästa.

Det har vid upprepade tillfällen rests krav på att även ogifta eller frånskilda
föräldrar skall få möjlighet att gemensamt utöva vårdnaden om sina
barn. I första hand har man därvid uppehållit sig vid de sammanboende föräldrarnas
situation (jfr exempelvis Familjelagssakkunnigas betänkande s.
206 ff).

I PM med förslag till ändrade faderskaps- och vårdnadsregler m. m. (Ds
Ju 1975: 17) är utgångspunkten när det gäller vårdnadsreglema att gifta föräldrar
liksom nu skall ha gemensam vårdnad om sina barn. En nyhet är att
den gemensamma vårdnaden inte nödvändigtvis skall behöva upplösas vid
en skilsmässa. Också föräldrar som inte är eller har varit gifta med varandra
skall enligt promemorian kunna få gemensam vårdnad om sina barn. Det
skall därvid i princip vara utan betydelse om de bor tillsammans eller inte.
Skulle det visa sig att en ordning med gemensam vårdnad inte fungerar,
har vardera föräldern rätt att gå till domstol och begära att den gemensamma
vårdnaden upplöses. Domstolen skall då bestämma vem som skall vara
vårdnadshavare. På denna punkt behålls nuvarande principer. Vägledande
blir alltså vad som är skäligt med hänsyn till barnets bästa. Liksom hittills
skall enligt förslaget i promemorian gälla att när barn står under vårdnad
av bägge föräldrarna och en av dem dör, vårdnaden skall tillkomma den
andre medan när barn som står under vårdnad endast av den ene av föräldrarna
och denne dör, den andre skall forordnas att utöva vårdnaden, såvida ej
denna med hänsyn till barnets bästa finnes böra anförtros åt särskilt förordnad
förmyndare (6 kap. 10 § förslag till lag om ändring i föräldrabalken).

218

Som framgår av ovanstående gäller nu för såväl barn i äktenskap som
barn utom äktenskap att om förälder som ensam utövar vårdnaden avlider
den andre föräldern skall förordnas att utöva vårdnaden, såvida ej denna
med hänsyn till barnets bästa finnes böra anförtros åt särskilt förordnad
förmyndare. Någon ändring i dessa bestämmelser har inte föreslagits. För
Svenssons uppfattning, att den efterlevande förälderns företräde att förordnas
till vårdnadshavare inte kan brytas utan att denne förklarats vara
olämplig att handha vårdnaden finns inte stöd i förarbetena till gällande
lag. Vad som sagts är att den efterlevande föräldern på grund av det naturliga
bandet mellan honom och barnet skall ha ett visst företräde att överta
vårdnaden men att domstolen bör äga att träffa ett avgörande med hänsyn
främst till barnets bästa. Stockholms barnavårdsnämnds beslut att föreslå
tingsrätten att tillerkänna I.S. vårdnaden om flickorna Sara och Emma
fastän deras far L. M. ej befunnits olämplig som vårdnadshavare kan alltså
inte anses strida mot gällande lag och dess förarbeten.

Föräldrars vårdnadsansvar, barns självbestämmanderätt och barnavårdsnämnds
skyldigheter

Av handlingar i socialvårdsakt framgick bl. a. följande. Makarna H:s
dotter Lena, född den 7 juli 1958, omhändertogs den 3 september 1973 enligt
31 § andra stycket barnavårdslagen och placerades som fosterbarn i enskilt
hem. Orsaken till placeringen var familjeproblem. Den 4 juli 1974 begärde
föräldrarna att samhällsvården skulle upphöra. Enligt journalanteckning
den 8 juli 1974 var Lena ”mycket upprörd och nere över att hon måste
återvända hem till föräldrarna och uppgav att hon inte kände sig tillräckligt
i psykisk balans för att klara av detta”. För att underlätta Lenas återkomst
avtalades med föräldrarna att de skulle ”hålla sig borta från hemmet en
tid”, dvs. bo hos goda vänner. Lena var då villig ali försöka bo hemma.
Den 13 juli flyttade föräldrarna hem. Lena fick intrycket att fadern inte
längre såg hennes vistelse i hemmet som ett försök utan som en definitiv
hemflyttning. Hon rymde hemifrån den 15 juli och begav sig till Britta
Hansson, Nyboda gård. Därifrån hämtades Lena under dramatiska omständigheter
av föräldrarna och fördes på inrådan av socialassistenten
Charlotte Linton till Danderyds sjukhus, psyk. akutmottagningen. Lena
blev inlagd på sjukhuset och fick kontakt med doktor Tervalampi på barnpsykiatriska
avdelningen. Enligt doktor Tervalampi hyste Lena stor oro
för att fadern skulle hämta henne på sjukhuset. För att förhindra att Lena
hämtades av föräldrarna mot sin vilja, något som enligt doktor Tervalampi
skulle vara psykiskt skadligt för henne, kontaktade Tervalampi socialinspektören
Ernst Kärrman, som i sin tur kontaktade sociala centralnämndens
ordförande Lars Starkerud och meddelade att Lenas föräldrar ”avsåg

219

att mot flickans vilja hämta henne från sjukhuset påföljande dag”. Starkerud
beslöt den 16 juli 1974 med stöd av 6 § lagen om social centralnämnd
och 11 § barnavårdslagen omhänderta Lena för utredning enligt 30 § bamavårdslagen,
”enär det i ärendet förelåg sannolika skäl för att ingripande
med stöd av 25 § bamavårdslagen var påkallat”. I samband med ordförandebeslutet
placerades Lena hos Britta Hansson, Nyboda gård.

Sociala centralnämnden beslutade vid sammanträde den 24 juli ”att fastställa
ordförandens beslut beträffande omhändertagande av Lena för utredning
enligt 30 § bamavårdslagen. då det i ärendet föreligger sannolika
skäl, att ingripande med stöd av bestämmelserna i 25 § a barnavårdslagen
är påkallat med hänsyn till att det föreligger risker för flickans själsliga hälsa
om ingripande ej sker”. Tre ledamöter reserverade sig mot beslutet.
Vid sammanträdet beslutades att Lena skulle placeras i enskilt hem hos
makarna Arne och Britta Hansson, Nyboda gård. Makarna H. och Lena
gav sitt samtycke till att beslutet verkställdes. I särskild motivering till
samtycket angav makarna H. att de lämnade sitt godkännande efter stor
tvekan. Efter företagen utredning fann socialassistenten Charlotte Linton
ej indikationer för ett ingripande enligt 25 § a barnavårdslagen föreligga.
Hon föreslog sociala centralnämnden att omhänderta Lena för samhällsvård
enligt 31 § bamavårdslagen med placering hos makarna Arne och Britta
Hansson, Nyboda gård, samt att ersättning skulle utgå till makarna
Hansson med 1 000 kronor per månad.

Vid sociala centralnämndens sammanträde den 12 augusti 1974 yrkade
makarna H. omhändertagande enligt 31 § andra stycket bamavårdslagen
men motsatte sig en definitiv placering hos makarna Hansson. Sociala
centralnämnden fann ej sannolika skäl för ett ingripande med stöd av 25 § a
bamavårdslagen utan beslutade ”att omhänderta Lena med stöd av 31 §
andra stycket bamavårdslagen under förutsättning att erforderligt samtycke
lämnades, att i avvaktan på ytterligare utredning angående placering i
enskilt hem, placera Lena hos makarna Hansson samt att ersätta makarna
Hansson med 1 000 kronor per månad". Beslutet skulle ofördröjligen delges
Lena och hennes vårdnadshavare med anmodan att skriftligen förklara
huruvida de samtyckte till att det verkställdes.

Vid sammanträde den 29 augusti 1974 konstaterade sociala centralnämnden
enligt anteckning i protokollet § 1008, att nämnden vid sammanträde
den 12 augusti 1974 ”beslutade att Lena skulle få vara placerad i enskilt
hem hos makarna Hansson i avvaktan på ytterligare utredning i ärendet”.
Vidare antecknades i protokollet ”Vid den företagna utredningen har det
framkommit att makarna H. är positiva till ett omhändertagande jml 31 §
2 st bamavårdslagen. Däremot motsätter de sig en placering hos makarna
Hansson. De kan möjligen acceptera en tidsbegränsad placering under en
utredningstid. Av den nu vidtagna utredningen framgår även att Lena
kommer att överklaga sociala centralnämndens beslut att ej omhändertaga
henne med stöd av bestämmelserna i 25 § a och 29 § bamavårdslagen. Le -

220

na kan dock tänka sig lämna samtycke till omhändertagande jml 31 § 2 st
bamavårdslagen under förutsättning att hon får stanna hos makarna Hansson.
Det faktiska läget är däremot sådant att något omhändertagande för
samhällsvård ej kunnat komma till stånd. Makarna Hansson erhåller således
f. n. ingen ersättning för Lena. Lenas föräldrar motsätter sig också
att sociala centralnämnden skall utge ersättning för flickans vistelse hos
makarna Hansson. Efter överläggning beslutar sociala centralnämnden,
att uppdra till socialförvaltningen att uppta förhandlingar med makarna
Hansson rörande ersättning för Lenas vistelse hos dem. Ärendet skall därefter
redovisas till sociala utskottet för ställningstagande.”

Efter ytterligare utredning behandlade sociala centralnämnden ärendet
vid sammanträde den 26 september 1974, varvid makarna H., som begärt
företräde inför nämnden, begärde svar på bl. a. frågan ”Vern har för närvarande!
det formella ansvaret för Lena, juridiskt och ekonomiskt?”
Nämnden konstaterade ”att den ej finner anledning besvara ovannämnda
frågeställningar”. - Lena beviljades vid sammanträdet med stöd av bestämmelserna
i 13 § socialhjälpslagen kompletterande bidrag till uppehälle
med 355 kronor per månad.

I skrivelse, som kom in den 11 november 1974, samt vid personligt besök
på JO-expeditionen den 28 november 1974, anförde makarna H. klagomål
mot ärendets handläggning. Särskilt ansåg de grunden ofullständig för
Starkeruds beslut den 16 juli 1974 att omhänderta Lena för utredning samt
ifrågasatte om nämnden handlat rätt när den inte besvarade frågorna som
ställdes av dem vid sammanträdet den 26 september 1974. Vidare ansåg de
att det var olämpligt att placera Lena hos makarna Arne och Britta Hansson
på Nyboda gård mot bakgrund av vad som inträffat och då enligt deras
uppfattning Britta Hansson i förevarande fall medvetet arbetat på att skilja
barn och föräldrar åt i stället för att skapa goda relationer dem emellan.
Klagomål riktades även mot befattningshavare vid Danderyds sjukhus. (I
den delen har klagomålen med stöd av 9 § instruktionen för riksdagens ombudsmän
överlämnats till socialstyrelsen för handläggning.)

Yttrande inhämtades från sociala centralnämnden i Vaxholm i anslutning
till en inom ombudsmannaexpeditionen upprättad promemoria.

I remissvaret uttalade sociala centralnämnden.

Sociala centralnämndens beslut av den 12 augusti 1974 innebar att Lena
omhändertogs med stöd av bestämmelserna i 31 § 2 st. bamavårdslagen
under förutsättning av att erforderligt samtycke lämnades.

Enligt vad som framgår av barnavårdsutredningen av den 9 augusti 1974
var Lenas föräldrar medvetna om att dottern var i behov av hjälp och stöd.
De var även införstådda med att de ej kunde tvinga Lena till något mot
hennes vilja. De ifrågasatte dock om Nyboda gård var ett lämpligt ställe för
Lena att vistas på utan önskade att en placering i annat enskilt hem skulle
diskuteras.

I nämndens omnämnda beslut ingår också en att-sats om att ytterligare

221

utredning skulle vidtas angående Lenas placering i enskilt hem. I avvaktan
på nämnda utredning och en ev. omplacering ansåg nämnden att Lena
skulle, i enlighet med hennes egen önskan, kvarbli hos makarna Hansson
vid Nyboda gård.

Under den fortsatta utredningen framkom det att makarna H. var positiva
till ett s. k. frivilligt omhändertagande. De vägrade emellertid godtaga
en placering hos makarna Hansson. De skulle möjligen kunna acceptera en
tidsbestämd placering under en utredningstid.

Lena å sin sida anförde att hon endast kunde tänka sig att lämna samtycke
till ett frivilligt omhändertagande om hon fick kvarbli hos makarna
Hansson. I och med nämnda ställningstagande kunde ej någon åtgärd med
stöd av barnavårdslagens bestämmelser ifrågakomma.

Ärendet utvecklades så att Lena i enlighet med sina egna önskemål
kvarblev på Nyboda gård. Lena började även praktisera vid ett daghem
beläget i Stockholm. Lenas inkomst var låg så att den ej förslog till hennes
kostnader för bostad och uppehälle. Sociala centralnämnden beslöt vid
sammanträde den 20 september 1974 att med stöd av 13 § socialhjälpslagen
lämna kompletterande bidrag till uppehället. Nämndens beslut av den 29
augusti 1974 avsåg uppdrag till socialförvaltningen att utreda Lenas behov
av ekonomiskt stöd ävenledes i enlighet med socialhjälpslagens bestämmelser.
Beklagligtvis kom protokollspunkten från nämnda sammanträde
att få en olycklig formulering. Nämndens beslut avsåg sålunda ej placering
av Lena vid Nyboda gård. Däremot ansåg nämnden att den med hänsyn till
Lenas utsatta läge hade skyldighet att ekonomiskt bidra till hennes försörjning.
I och med att något beslut om samhällsvård ej tillkom var bestämmanderätten
över flickan föräldrarnas. Det föreföll dock ej nämnden rimligt
att föräldrarna, med hänsyn till Lenas ålder och mognad, mot hennes
vilja skulle ta henne därifrån.

Nämnden har vid sin handläggning funnit att Lena är mogen och självständig
och att stor hänsyn måste tas till hennes klart uttalade önskemål.
Fortfarande kvarstår dock förhoppningar om att vi i samverkan med Barnoch
ungdomspsykiatriska kliniken vid Danderyds sjukhus skall kunna
medverka till att lösa konflikten mellan Lena och föräldrarna. Nämnden
kan väl förstå att situationen varit påfrestande och irriterande för föräldrarna.
Det är dock ej ovanligt att barn i tonåren, efter att en tid varit avvisande,
spontant kan återvända till föräldrarna.

Sociala centralnämnden vill beträffande det lämpliga i att placera Lena
hos makarna Hansson på Nyboda gård anföra följande.

Nyboda gård är ett behandlingshem vilket är godkänt av Socialstyrelsen.
Britta Hansson, vilken är socionom, har en grundlig erfarenhet av ungdomar
med relationsproblem. Nämnden, vilken har god kännedom om makarna
Hanssons insatser vid behandlingshemmet, bedömde det vara positivt
för Lena att vistas där.

Vidare förhöll det sig så att Lena på eget initiativ begav sig från sitt eget
hem till Nyboda gård. I bamavårdsutredning av den 22 juli 1974 uppger
Lena att hon sedan ett år tillbaka känt Britta Hansson. Lena har hos makarna
Hansson upplevt gemenskap och trygghet och säger sig ha fin kontakt
med Britta Hansson och övrig personal i kollektivet. Lena framhåller i
utredningen att hon önskar kvarbli på Nyboda hos makarna Hansson.

I intyg av den 16 juli 1974 anför dr Tervalampi vid PBU, Danderyds sjukhus,
att man under utredningen bör pröva möjligheten av att Lena i fortsättningen
får vistas hos Britta Hansson, som ställt sig positiv till detta.

222

I intyg av den 22 juli 1974 anför drTervalampi att han senare besökt Lena
och Britta Hansson vid två tillfällen och funnit att Lena trivs utomordentligt
väl där. ”Jag anser det självklart att hennes önskan att vilja fortsätta
bo där respekteras”.

Vidare kan nämnas att dr Reichard vid Danderyds sjukhus i uttalande
vilket ingår i den omnämnda barnavårdsutredningen stött dr Tervalampis
åtgärder innefattande placeringen hos Britta Hansson. Lenas placering vid
Nyboda gård tillkom i samband med ordförandebeslutet. Placeringen rekommenderades
och stöddes som tidigare nämnts med läkarintyg av dr
Tervalampi, Danderyds sjukhus. Nämnden fann det också orealistiskt att
omplacera Lena mot hennes vilja.

Sociala centralnämnden har sålunda med stöd av sin kännedom om makarna
Hansson och ovan relaterade uttalanden funnit den vidtagna placeringen
vara väl motiverad. Nämnden har vid sitt ställningstagande tagit
hänsyn till Lenas ålder, utveckling och egenskaper i övrigt.

Makarna H. inkom med påminnelser.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande.

Inledningsvis kan erinras om att enligt 6 kap. 2 § föräldrabalken det åligger
föräldrarna att sölja för barnets person och att ge det sorgfällig uppfostran.
Enligt 6 kap. 3 § föräldrabalken skall föräldrarna utöva den uppsikt
över barnet som är erforderlig med hänsyn till barnets ålder och övriga
omständigheter. Av vårdnadsplikten och vårdnadsrätten följer i princip att
vårdnadshavaren bestämmer över barnets vistelseort och personliga förhållanden.
I enlighet härmed kan enligt 21 kap. 6 § föräldrabalken den som
har vårdnaden, när barnet vistas hos annan, påkalla länsrättens åtgärd för
att barnet skall överflyttas till honom. Samtidigt skall emellertid beaktas
att hänsyn allt efter barnets ålder, mognad och omständigheterna i övrigt
skall tas till barnets egen vilja och önskemål. Det framgår indirekt redan av
6 kap. 3 § föräldrabalken. Barnets självbestämmanderätt blir visserligen
under omyndighetstiden legalt sett aldrig fullständig, men den skall alltid i
tillbörlig mån beaktas. Naturligen ökar måttet av självbestämmanderätt ju
närmare myndighetsåldern barnet kommer. Som bekant inträder myndighet
numera vid 18 års ålder. Vad nu sagts om barns bestämmanderätt illustreras
bl. a. av att länsrätten i mål om överflyttning till vårdnadshavaren
av barn, som vistas hos annan, inte får besluta om sådan överflyttning mot
barnets vilja om det fyllt 15 år utan att länsrätten finnér det nödvändigt av
hänsyn till barnets bästa.

Ser man saken ur barnavårdsorganens synvinkel märks att barnavårdsnämnden
(sociala centralnämnden) skall lämna den som har vårdnaden om
barnet stöd och hjälp vid utövandet av vårdnaden. Uppgiften erbjuder påtagliga
problem i fall där motsättningar uppkommer mellan vårdnadshavaren
och barnet och barnet nått sådan ålder och mognad att dess vilja skall
beaktas. Barnavårdsnämnden harju då å ena sidan att bistå vårdnadshavaren
och å andra sidan att se till barnets rätt och bästa. Det kan inte undvi -

223

kas att barnavårdsnämnden i sådana fall ibland kan komma att handla på
ett sätt som av vårdnadshavaren uppfattas som att barnavårdsrlämnden tar
parti för barnet och sviker vårdnadshavaren eller av barnet som att barnavårdsnämnden
tar parti för vårdnadshavaren och inte tillbörligen beaktar
barnets vilja och önskemål.

På sätt framgår av 25 § a barnavård slagen har barnavårdsnämnd — varmed
i sammanhanget även förstås social centralnämnd - att vidta åtgärder
enligt 26—29 §§ nämnda lag om någon som ej fyllt 18 år misshandlas i hemmet
eller eljest där behandlas på sådant sätt, att hans kroppsliga eller själsliga
hälsa utsätts för fara, eller om hans utveckling äventyras på grund av
föräldrarnas eller annan fostrares olämplighet som fostrare eller bristande
förmåga att fostra honom. Bland de ingripanden som därvid kan komma
ifråga nämns i de angivna bestämmelserna (26-29 §§) som exempel hjälpåtgärder,
föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden, övervakning
eller om särskilda skäl föreligger omhändertagande för samhällsvård.
Emellertid kan förhållandena i en given situation vara sådana att barnet
måste tagas om hand redan innan nämnden kan slutligt avgöra frågan.
För sådant ändamål stadgas i 30 § barnavårdslagen att nämnden får omhänderta
den underårige för utredning. Som förutsättning för sådant tillfälligt
omhändertagande, som för övrigt ej får bestå längre än högst fyra veckor,
gäller dels att sannolika skäl för ett ingripande med stöd av 25 § barnavårdslagen
föreligger, dels ock att omhändertagandet anses nödvändigt på
grund av förefintliga risker för den underåriges hälsa och utveckling. Bedöms
förhållandena så alarmerande att ej ens detta provisoriska ställningstagande
från nämndens sida kan avvaktas, äger nämndens ordförande att
omhänderta barnet. Som förutsättning härför gäller dock att barnavårdsnämndens
prövning inte kan avvaktas utan fara eller allvarlig olägenhet. 1
sådant fall skall frågan underställas nämndens prövning utan dröjsmål och
senast inom tio dagar från ordförandens beslut.

Jag vill framhålla att det inte ankommer på JO att överpröva myndighets
bedömningar och därpå grundade beslut eller åtgärder. Med hänsyn härtill
och då såväl Lena som makarna H. samtyckte till att sociala centralnämndens
beslut att omhänderta Lena för utredning verkställdes, finner jag inte
skäl att själv pröva sociala centralnämndens beslut därom. I fråga om ordförandens
tidigare åtgärd den 16 juli 1974, att, utan att invänta nämndens
ställningstagande, omhänderta Lena för utredning, får denna ses mot bakgrund
av att Lena föregående dag begett sig hemifrån till Nyboda gård och
vägrade att återvända till hemmet, där hon efter en fosterhemsvistelse på
omkring tio månader bott endast en knapp vecka, att fadern agerat kraftigt
för att få Lena att lämna Nyboda gård och att Lena befarade och oroade
sig för att fadern skulle hämta henne från sjukhuset mot hennes vilja. Under
angivna förhållanden och då det för Lena enligt uttalande av läkare
skulle vara psykiskt skadligt att bli hämtad av fadern mot sin vilja kan jag
inte göra annan bedömning än att ordföranden handlade i överensstämmel -

224

se med intentionerna i nyssnämnda bestämmelser när han omhändertog
Lena och inledde utredning.

Vad härefter rör frågan om Lenas placering under utredningstiden är att
märka att det i 41 § barnavårdslagen bl. a. stadgas: ”Är den omhändertagne
icke elev vid ungdomsvårdsskola, ankommer det på barnavårdsnämnden
att själv eller genom den åt vilken nämnden anförtrott vårdnaden öva
uppsikt över honom samt att, i den mån behandlingen så kräver, bestämma
rörande hans person och personliga förhållanden.” Föräldrarna har således
då inte längre någon rätt att bestämma över behandlingen av sitt barn.
En annan sak är att nämnden, när det låter sig göra, tar dem med vid planeringen
för barnet och beaktar deras synpunkter. Var Lena skulle placeras
var alltså en bedömningsfråga. Man stod inför en svår bedömning vid vilken
olika skäl och omständigheter måste vägas in och hänsyn tas. Lena var
vid omhändertagandet 16 år gammal. Stor hänsyn måste därför tas till hennes
mening om var hon ville vistas. Så som förhållandena gestaltade sig
kan enligt min mening placeringen av Lena under utredningstiden hos makarna
Arne och Britta Hansson inte läggas någon till last som fel.

Vad slutligen gäller den nämndens vägran att besvara frågor som makarna
H. påtalat, hade mot bakgrund av bl. a. den olyckliga protokollsformulering
varom talas i remissvaret ett klargörande besked enligt min mening
lämpligen bort ges, åtminstone på makarna H:s fråga om ”vern som hade
det formella ansvaret för Lena, juridiskt och ekonomiskt?”. Att så icke
skedde kan emellertid inte läggas någon till last såsom fel eller försummelse.

Förtäckt socialhjälp

Sociala centralnämnden i Älvdalen beslöt den 19 april 1971 under § 380
att uppdra till ordföranden att söka förmå en viss kvinna A. att ta emot socialhjälp
till uppehälle m. m. ”enär hennes ekonomiska situation syntes
vara en stor bidragande orsak till hennes akuta situation”. - Kvinnan var
vid tillfället sjukskriven på grund av djup depression. Hon hade en negativ
inställning till socialförvaltningen och hade vid flera tidigare tillfällen kategoriskt
vägrat att ta emot erbjuden socialhjälp. - Dåvarande ordföranden i
nämnden Lennart Södersten kvitterade dagen därpå ut 2 700 kr. för hennes
räkning, varav 200 kr. angavs vara obligatorisk socialhjälp enligt 12 § socialhjälpslagen
och 2500 kr. s. k. frivillig socialhjälp enligt 13 § socialhjälpslagen.
Södersten kontaktade i sin tur en person utan anknytning till
socialförvaltningen, Holger Ehrner, som överlämnade pengarna till kvinnan.
Hon fick därvid den uppfattningen att den obligatoriska hjälpen om
200 kr. var en direkt gåva från Ehrner och att den frivilliga hjälpen om
2 500 kr. utgjorde ett lån från en viss nybildad politisk organisation i Älvda -

225

len. Hon hade därefter vid ett tillfälle under hösten 1971 återbetalat 800 kr.
till Ehrner och under våren 1972 ytterligare 400 kr. Hon var därvid och
fram till dess hennes ekonomiska situation utreddes i anledning av ett annat
ärende 1973 i den tron att de 2500 kr. utgjorde ett lån och hade för avsikt
att betala tillbaka hela summan till Ehrner. - Den 8 oktober 1973 beslöt
emellertid sociala centralnämnden att efterge återbetalning av hela beloppet
2 500 kr. Genom ordförandebeslut hade då redan till A. återbetalats
de 1 200 kr. som hon genom Ehrner dessförinnan hade betalat tillbaka.

I skrivelse, som kom in den 26 augusti 1974, anhöll Bengt Granqvist, som
då vikarierade som socialassistent vid socialförvaltningen i Älvdalen, att
JO skulle ta upp den handläggning som förevarit i detta ärende till bedömning.
Han anförde att en helhetsbedömning och ett utlåtande från JO av
ifrågavarande ärende torde vara av stort värde för socialvårdstjänstemännens
och de sociala nämndernas handläggning av liknande ärenden. A.
hade kontaktats och likaså uttryckt önskemål om att få ärendet prövat av
JO.

Till skrivelsen var fogad bl. a. en den 31 augusti 1973 av dåvarande socialassistenten
vid socialförvaltningen i Älvdalen Ove Nordengren upprättad
promemoria, vari utförligt redogörs för de närmare omständigheterna
vid överlämnandet av de ifrågavarande medlen till kvinnan och vissa egendomligheter
i samband med de ovan nämnda återbetalningarna till Ehrner.
1 promemorian anfördes vidare följande.

Oberoende av bakomliggande sociala motiv synes formerna för socialhjälpens
överbringande till A. vara synnerligen dunkla och anmärkningsvärda,
särskilt med tanke på de konsekvenser förfaringssättet leder till, både
för hjälptagaren och kommunen i ersättningsfrågan. Sociala motiv får
självfallet ej leda till att socialhjälpslagens regler sättes ur spel.

Kommunförbundets jurist har kontaktats i ärendet och har framhållit att
det är ytterst tveksamt om socialhjälp som utgår till enskild kan rättsligt
betraktas som socialhjälp, om hjälptagaren ej har kännedom om förhållandet.
De medel som återbetalas kan därför ej rubriceras som återbetald socialhjälp.
Det förfaringssätt som använts i fallet A. stöter därför på flera
socialrättsliga och bokföringsmässiga problem.

Justitieombudsmannen har i samband med utlåtande i ett socialhjälpsärende
(Socialförfattningar nr 7/73 s. 145) anfört följande: ”Beträffande frivillig
socialhjälp måste emellertid gälla att den i princip blott kan utgå, om
den är begärd av den hjälpsökande. Socialhjälp, som utgår enligt 13 § socialhjälpslagen
får förutsättas icke kunna påtvingas någon som ej ansökt
därom”.

Ovannämnda uttalanden av juridiska experter påvisar således klart att
det förfaringssätt som kom till användning vid socialhjälpens utgivande till
A. var olämpligt.

Avsaknaden av en ekonomisk utredning i samband med hjälpens beviljande
gör att det i efterhand stöter på svårigheter att bedöma hjälpens obligatoriska
eller frivilliga karaktär. Sannolikt borde större delen av det utgivna
beloppet ha rubricerats som obligatorisk hjälp med hänsyn till A:s dåvarande
ekonomiska förhållanden.

15 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

226

Socialhjälpens överlämnande via en från socialmyndigheten fristående
person är synnerligen diskutabelt även ur sekretessynpunkt särskilt med
tanke på att det här gällde ett mycket känsligt socialt ärende.

Vådorna av förfaringssättet kan vidare belysas genom följande: Kommunen
kan jämlikt 37 § Shjl medge eftergift av en hjälptagares ersättningsskyldighet.
Om kommunen däremot finnér att återbetalning skall ske skall
i första hand en frivillig överenskommelse söka nås med den enskilde. I det
fall hjälptagaren vägrar fullgöra sin ersättningsskyldighet har kommunen
att inom tre år från hjälpens utgivande föra talan till Länsstyrelsen om fastställelse
av ersättningsanspråket. Länsstyrelsen avdömer därvid ärendet
med hänsyn till hjälptagarens dagsaktuella betalningsförmåga. Enl. 39 §
Shjl skall anspråk på ersättning ej bifallas om hjälptagaren genom återbetalningen
kan komma att sakna medel för sig eller de sina, eller eljest synnerliga
skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket. Fastställer Länsstyrelsen
däremot kommunens krav löper tioårig preskriptionstid enligt allmänna
bestämmelser.

Justitieombudsmannen har i flera sammanhang påtalat vikten av att
hjälptagaren ej vilseledes om sina rättigheter i samband med erhållandet av
socialhjälp och vid återbetalning av dylik hjälp, samt att kommunen ej förfar
på ett sådant sätt att den sociala och ekonomiska prövningen av ersättningsanspråket
som utsäges i 39 § Shjl förbigås.

Följderna av det förfaringssätt som tillämpats i samband med hjälpens
utgivande till A. har uppenbarligen lett till att hon vilseletts både om hjälpens
art och rätten till social och ekonomisk prövning av ersättningsanspråket.
A. har således gjort inbetalningar till Holger Ehrner i tron att hon
gjorde amorteringar på ett privat lån. En prövning av hennes återbetalningsförmåga
skulle förmodligen lett till att kommunen beviljat henne eftergift
eller vid krav att Länsstyrelsen befriat henne från ersättningsskyldighet.

Vidare var till Granqvists skrivelse fogad en den 17 september 1973 daterad
skrivelse från socialvårdskonsulenten i länet Olov G. Andersson i
anledning av en begäran från sociala centralnämnden om ett utlåtande från
denne om handläggningen av ärendet. I denna anfördes bl. a. följande.

Som socialassistent Nordengren klargjort och på de grunder han framhåller
är det formellt inte möjligt att utge socialhjälp till en person utan
dennes vetskap. Utom vad Nordengren framför som underlag för denna
slutsats erinras om socialhjälpslagens regler om utredning innan socialhjälp
utges, socialhjälpslagen 16 §, och förvaltningslagens regler om delgivning
och bestyrkande av utredningsmaterialet.

Socialvårdskonsulenten vill dock, i skenbar motsats till det citat av Justitieombudsmannens
uttalande, som gjorts i utredningen, påminna om att
det då och då i det praktiska socialarbetet dyker upp situationer, när denna
formella regel får och måste få stå tillbaka för behovet av att praktiskt lösa
en annars omöjlig situation. Det förekommer exempelvis då och då, att en
sjuk person svälter men vägrar taga emot hjälp, låta tala vid sig eller ens
öppna sin dörr för besökande socialarbetare. Det förekommer även att en
stolt och rigid person lider nöd och låter sina barn svälta hellre än att emottaga
socialhjälp till livets uppehälle. Det måste vara riktigt, att i sådana situationer
uppträda praktiskt och utan överdriven bundenhet vid formalite -

227

ter. Man måste utge socialhjälp direkt till vederbörande eller i värsta fall på
omvägar.

Det torde däremot vara helt olämpligt att låta hjälpen gå via ett politiskt
parti och dess ordförande i dennes egenskap av representant för partiet.

Vad sedan angår sättet hur socialhjälp i dessa undantagsärenden meddelas,
kan det vara lämpligt att ge den via anhörig, övervakare eller annan
person med anknytning till de hjälpbehövande. Det har även i min praktik
förekommit att socialtjänsteman köpt ut matvaror, redovisat detta till
kommunen med butikens kvitto samt placerat matkassarna på den hjälpbehövandes
förstugutrapp.

Vad angår återkraven av den utgivna hjälpen ska följande observeras.

Som Nordengren klargör föreligger icke återkravsrätt av medel utgivna i
form av obligatorisk socialhjälp. Däremot föreligger rätt att efter en social
prövning av betalningsförmågan och med iakttagande av preskriptionsreglerna
på sätt som Nordengren klargör återkräva socialhjälp utgiven enligt
13 § socialhjälpslagen. Dock kan sådan återkravsrätt icke hävdas - utom
när fråga är om förskottering av sociala förmåner såsom exempelvis folkpension
- med mindre än att socialhjälpstagaren vid hjälpens utgivande
bevisligen erhållit delgivning om hjälpens art och att återkrav skulle eller
kunde komma att ske.

Det är inte möjligt att med ledning av handlingarna avgöra huruvida fråga
verkligen är om s. k. frivillig socialhjälp. Inte heller är det möjligt att vid
telefonsamtal med socialbyrån få fram uppgifter som klargör förhållandet.
Enligt uppgift saknas erforderlig utredning från hjälptillfället. Man kan således
inte utesluta att den hjälp som utgivits är att hänföra till obligatorisk
socialhjälp och således icke behäftad med återbetalningsskyldighet. Det
har således icke funnits stöd i gällande lag för att, som här skett, låta A. leva
i den tron att hon var skyldig återbetala de pengar hon erhöll. Hennes
ansträngda situation måste även ha påtagligt försämrats härav. Felaktigheten
är så mycket mer anmärkningsvärd mot bakgrunden av A:s svåra sociala
situation och då hon icke hade skyldighet att återbetala medlen samt
även om så varit fallet hade återbetalningsskyldigheten varit avhängig av
en social prövning av återbetalningsförmågan. Hennes återbetalningsformåga
kan helt icke utläsas av handlingarna som sänts till mig. Dock förefaller
det som om återbetalningsförmåga i socialhjälpslagens mening icke
förelegat.

Sociala centralnämnden beslöt den 8 oktober 1973 efter den av Nordengren
verkställda utredningen och socialvårdskonsulentens utlåtande att
överlämna ärendet till polisutredning. Sedan förhör i anledning därav hållits
med bl. a. Södersten, Ehrner och A., beslöt länsåklagaren i Kopparbergs
län G. Delleryd den 5 april 1974 att avsluta förundersökningen. I beslutet,
som likaledes bifogats Granqvists skrivelse till JO, yttrade länsåklagaren
följande.

Såsom statens socialvårdskonsulent anfört i sitt yttrande i ärendet den
17 september 1973 uppkommer i det praktiska socialarbetet situationer,

228

när den formella regeln om att den person till vilken socialhjälp utges skall
underrättas härom får stå tillbaka för behovet av att praktiskt lösa en annars
omöjlig situation. Av utredningen framgår att Södersten befunnit sig i
en sådan situation. Oavsett lämpligheten av det sätt på vilket han löst denna
situation finner jag utbetalningen till A. via Holger Ehrner icke innefatta
tjänstefel från Söderstens sida.

På grund av vad ovan anförts föranleder ärendet ingen min vidare åtgärd.

I anledning av Granqvists skrivelse till JO infordrades yttrande från sociala
centralnämnden efter hörande av Södersten, som då inte längre var
aktivt verksam i kommunens tjänst.

Från socialförvaltningen inkom därefter dels en till sociala centralnämnden
ställd skrivelse från Södersten, dels ett utdrag ur nämndens protokoll
den 4 november 1974, § 334, och ett av ordföranden, Elsa Grund, på nämndens
vägnar avgivet yttrande.

I skrivelsen från Södersten förklarade denne, att han i polisutredningen
redan upplyst om allt han kunde upplysa om, och hänvisade därför endast
till denna.

Enligt protokollsutdraget ansåg nämnden sig tidigare ha diskuterat detta
ärende tillräckligt och hade inget att tillägga utan uppdrog åt ordföranden
att med stöd av de handlingar som fanns utföra begärt yttrande. I detta anfördes
följande.

Nämnden har i oktober 1973, efter egen utredning, överlämnat ärendet
avseende utbetalningsförfarandet i socialhjälpsdelen till polismyndigheten
för vidare utredning och ställningstagande, huruvida förfaringssättet var
förenligt med gällande lagstiftning inom det straffrättsliga området.

Länsåklagarmyndigheten har sedermera i beslut den 5/4 1974 icke kunnat
finna att något tjänstefel begåtts i ärendet.

Med hänsyn till det slut i ärendet, vartill Länsåklagarmyndigheten kom,
får nämnden för sin del anse sakfrågan nogsamt prövad och jämväl ärendet
för övrigt som avslutat.

Emellertid torde det vara angeläget, såsom i anmälan till Justitieombudsmannen
angivits, att utifrån föreliggande material erhålla en bedömning
över socialhjälpsärendets handläggning i och för vägledning vid likartade
komplexa enskilda livssituationer, som de sociala nämnderna dagligen
konfronteras med.

JO Wennergren lånade också in och tog del av den av länsåklagaren företagna
utredningen och anförde härefter vid ärendets avgörande.

Inledningsvis vill jag bara påpeka att det i Nordengrens promemoria citerade
och sedan i Anderssons utlåtande omnämnda JO-uttalandet inte är
ett sådant utan ett särskilt yttrande av regeringsrådet Petrén i en dom av
regeringsrätten den 21 februari 1973.

Att ärendet handlagts olämpligt och felaktigt i olika hänseenden och var -

229

för så måste anses vara fallet framgår klart av den ovan redovisade utredningen.
Min bedömning sammanfaller därvidlag i allt väsentligt med den
som kommer till uttryck i Nordengrens och Anderssons skrivelser. Som
Andersson likaledes påpekat kan det emellertid uppstå ”omöjliga” situationer,
där man tvingas vara mindre formalistisk och laga efter lägligheten
för att en hjälpbehövande inte skall bli utan den hjälp han eller hon oundgängligen
är i behov av. Klart står dock att ingen med hänsyn till gällande
återbetalningsregler får påtvingas eller på omvägar förses med socialhjälp
enligt 13 § socialhjälpslagen. I princip torde detsamma vara att iaktta beträffande
socialhjälp enligt 12 § socialhjälpslagen, även om den ej är återbetalningspliktig.
Socialhjälp är ju en medborgerlig rättighet, inte något
medborgaren ålagts ta emot. Även om principen sålunda står klar, anser
jag i likhet med Andersson att den ej får tillämpas till sin yttersta konsekvens.
När mänskliga hänsyn gör det nödvändigt, bör det sociala söka finna
praktiska lösningar som möjliggör överbringande till den socialhjälpsnegative
av socialhjälp som han oundgängligen behöver för att klara sig. Ett
sådant handlande måste anses försvarligt enligt nödrättens allmänna regler
(24 kap. 4 § brottsbalken).

Länsåklagaren har redan prövat frågan om handläggningen av detta
ärende varit av beskaffenhet att för Södersten böra medföra ansvar för
tjänstefel och funnit så ej vara fallet. Med hänsyn särskilt till att det av utredningen
inte framgår annat än att Södersten handlat i bästa välmening
och att situationen varit av sådant ovan angeri slag att en formellt riktig
handläggning synes ha varit i det närmaste omöjlig att genomföra gör jag i
denna fråga samma bedömning som länsåklagaren.

Då detta ärendes handläggning som ovan framgår redan före anmälan hit
blivit grundligt utredd, och socialförvaltningen i Älvdalen numera synes
väl medveten om vad som i ett fall som detta bör iakttas och på eget initiativ
synes ha gjort vad på den ankommit för att rätta till och undanröja de
negativa konsekvenserna av den tidigare handläggningen, finner jag inte
skäl till vidare åtgärd eller uttalande från min sida.

Omhändertagande av rusdrycker på ålderdomshem
och vårdanstalter

I skrivelser från ett flertal personer begärdes uttalanden från JO huruvida
och i vilken utsträckning personal vid inackorderingshem för gäster
med alkoholproblem och liknande institutioner äger ta om hand rusdrycker,
som de inneboende medfört till anstalten, visitera deras kläder, väskor,
rum etc.

Med anledning härav begärdes i remiss den 2 augusti 1973 yttrande från

230

socialstyrelsen. I remissvaret, som kom in den 8 januari 1975, anförde socialstyrelsen
följande.

Sedan socialstyrelsen i remiss 1973-08-02 anmodats avge yttrande i rubricerade
fråga, får styrelsen efter hörande av samtliga länsnykterhetsnämnder
och med återställande av remissakten anföra följande.

Styrelsen har funnit det ändamålsenligt att i sin framställning uppdela de
kommunala vårdinstitutionerna i nykterhetsvårdsinstitutioner, ålderdomshem
och övriga socialvårdsinstitutioner och att behandla vaije grupp för
sig.

Nykterhetsvårdsinstitutioner

Till nykterhetsvårdsinstitutionerna hänför socialstyrelsen enskilda vårdanstalter,
varav en del drivs av kommunal nykterhetsnämnd eller social
centralnämnd, och inackorderingshem för alkoholmissbrukare varav det
stora flertalet drivs av kommunal nykterhetsnämnd eller social centralnämnd.
Utmärkande för nykterhetsvårdsinstitutionerna är att samtliga
vårdtagares vistelse där är orsakad av alkoholmissbruk och att den vård
och behandling som ges på institutionerna bland annat syftar till att bota
skadorna av alkoholmissbruket och förebygga fortsatt missbruk. Vårdtagarna
söker sig frivilligt till enskild vårdanstalt eller inackorderingshem,
och måste av behandlingsskäl kunna tillförsäkras en alkoholfri miljö. Fasta
ordningsregler är därför motiverade på nykterhetsvårdsinstitutionerna.

De flesta nykterhetsvårdsinstitutioner har också oftast skrivna, i en del
fall oskrivna, bestämmelser enligt vilka införande, förvaring och förtäring
av berusningsmedel är förbjudna. Överträdelse av bestämmelserna leder i
en del fall ovillkorligt till utskrivning av vårdtagaren medan man i andra
fall söker komma till rätta med svårigheterna med mjukare metoder. Vårdtagaren
ställs ibland inför valet att förstöra införd alkohol eller lämna institutionen
och ta alkoholen med sig. De skriftliga bestämmelserna ger ofta
institutionens föreståndare rätt omhänderta alkohol som påträffas inom institutionen,
ibland också att förstöra sådan vara. Undersökning av vårdtagamas
rum förekommer men i regel endast med vårdtagarens medgivande
och ofta i hans närvaro. Regelrätt kroppsbesiktning tycks inte förekomma
annat än undantagsvis.

De anställda vid nykterhetsvårdsinstitutionerna tycks överlag känna sig
osäkra om sina befogenheter att hindra bruk av alkohol inom institutionen
och efterfrågar riktlinjer från socialstyrelsen. Inom styrelsen förberedes
också sådana riktlinjer.

Enligt socialstyrelsens mening bör vid såväl enskilda vårdanstalter som
inackorderingshem för alkoholmissbrukare finnas skriftliga ordningsregler
som bland annat förbjuder införande, förvaring och användande av alkohol
och andra berusningsmedel vid institutionen. Vaije vårdtagare bör före avresan
till vederbörande institution underrättas om de regler som gäller för
institutionen ifråga och senast vid ankomsten till institutionen underteckna
ett skriftligt medgivande för föreståndaren att omhänderta och förstöra (eller
återsälja till Systembolaget då fråga är om obrutna flaskor innehållande
alkohol) berusningsmedel som kan påträffas hos honom under hans vistelse
vid institutionen. Han bör också skriftligen bekräfta att han är medveten
om att överträdelse mot ordningsreglerna kan medföra utskrivning.

Det har ifrågasatts att ett skriftligt medgivande av nu angiven art verkligen
skyddar en föreståndare som omhändertar alkohol m. m. mot rättsliga

231

följder för den händelse ägaren-vårdtagaren anmäler honom till åtal. Det
har hävdats att, även om ingången vid vårdanstalten eller inackorderingshemmet
formellt sett är frivillig, vårdtagaren befinner sig i en tvångssituation
då han undertecknar medgivandet. I allmänhet saknar han ett godtagbart
alternativ till institutionsplaceringen.

För egen del anser socialstyrelsen att ett skriftligt medgivande av nu antydd
art ger erforderligt rättsligt skydd åt föreståndaren. Styrelsen vill påpeka
att samma förfarande tillämpas vid arbetsmarknadsstyrelsens arbetsplatser
för specialanvisade (AMS cirkulär P: 22). Att, som nu sker vid flera
institutioner, låta vårdtagaren välja mellan förstöring av den omhändertagna
varan och utskrivning och, om han väljer det senare, låta honom gå med
sitt alkoholinnehav är enligt socialstyrelsens mening ytterst otillfredsställande.

Efterlevnaden av ordningsreglerna måste kunna kontrolleras. Det kan
därför, enligt socialstyrelsens mening, godtas att någon av personalen som
hastigast känner på en inpasserande vårdtagares kläder för att utröna om
han medför en flaska alkohol i fickan eller gör en snabb granskning av hans
väska eller kasse. Regelrätt kroppsvisitation får dock inte förekomma. Besökare
till vårdtagare, däremot, bör ej utsättas för andra kontrollåtgärder
än avvisning i fall då införande av berusningsmedel kan misstänkas liksom,
naturligtvis, då besökaren är berusad.

Kontroll av vårdtagares bostadsrum inom institutionen bör inte få ske
utan vårdtagarens medgivande. Företas kontrollen, bör vårdtagaren, där
så är möjligt, närvara.

Enligt socialstyrelsens mening bör det ankomma på institutionens föreståndare
att omhänderta och förstöra (försälja) berusningsmedlen. En förteckning
över omhändertagen egendom måste föras. Förstörande bör ske i
närvaro av föreståndare och någon annan av institutionens befattningshavare
samt, om möjligt, av varans ägare. De båda befattningshavarna samt
ägaren, om han är närvarande, bör med ett signum i förteckningen bekräfta
att egendomen förstörts.

Ett alternativ till ordningsregler av nu antydd art vore att genom ett tilllägg
till 63 § nykterhetsvårdslagen (NvL) ge föreståndare vid enskild vårdanstalt
och inackorderingshem för alkoholmissbrukare samma lagliga befogenhet
att omhänderta inom institutionen påträffade berusningsmedel
som föreståndare för allmän vårdanstalt för närvarande har. Ehuru samma
effekt i stort sett kan uppnås med ordningsregler skulle lagregler klargöra
den omhändertagande personalens befogenhet i nu aktuella hänseende.
Lagregler skulle också eliminera den valsituation som en del vårdtagare
för närvarande ställs inför, nämligen att följa ordningsreglerna eller lämna
institutionen tillsammans med sitt innehav av berusningsmedel.

Även om sålunda vissa fördelar skulle ernås genom lagstadgad befogenhet
för föreståndare att omhänderta berusningsmedel, ställer socialstyrelsen
sig tveksam till önskvärdheten av sådana lagbestämmelser. Det är, enligt
styrelsens mening, inte lämpligt att i ett läge då tvångsmedlen finner
allt mindre användning införa nya lagstadgade tvångsmedel inom ett vårdområde
dit vårdtagarna söker sig frivilligt, låt vara att de ofta befinner sig i
ett tvångsläge. Därtill kommer att, till skillnad från vad som är fallet beträffande
de allmänna vårdanstalternas föreståndare, någon i författning reglerad
prövning av kompetensen hos föreståndare för enskilda vårdanstalter
respektive inackorderingshem inte förekommer. Vad gäller inackorderingshemmen
kan också definitionssvårigheter uppstå, svårigheter som
man dock med nu gällande statsbidragsbestämmelser skulle kunna undgå

232

genom att låta en eventuell lagbestämmelse endast gälla statsbidragsberättigat
inackorderingshem.

Socialstyrelsen vill till slut framhålla att den i 63 § NvL stadgade befogenheten
för polisman att omhänderta alkoholhaltiga drycker kan utnyttjas
endast sporadiskt vid nu ifrågavarande nykterhetsvårdsinstitutioner, beroende
på att endast en ringa del av dessa institutioners vårdtagare är underkastade
föreskrift enligt NvL om avhållsamhet från bruk av alkoholhaltiga
drycker.

Ehuru remissen endast avser primärkommunala vårdinstitutioner, vill
socialstyrelsen anföra att vad ovan sagts om införande av ordningsregler
också bör gälla enskilda vårdhem, kategori V (missbrukare av beroendeframkallande
medel). Lagstadgad befogenhet för föreståndare vid enskilt
vårdhem att omhänderta berusningsmedel bör dock, enligt socialstyrelsens
mening, inte ifrågakomma.

Ålderdomshem för normalklientelet

Ålderdomshemmen är i princip avsedda för ett livsvarigt boende, dock
med viss möjlighet till förflyttning av gäst som stör övriga gästers trevnad.
Gästerna söker sig till ålderdomshemmen på grund av behov som sammanhänger
med åldrandet. Hemmen har under senare år ändrat karaktär. Från
att ha varit vårdinstitutioner har de alltmer övergått till att bli en med särskilda
serviceinsatser kompletterad boendeform som garanterar individen
största möjliga frihet och personliga integritet. Det ligger därför i sakens
natur att beträffande gästernas innehav och bruk av alkohol bör gälla samma
rättigheter och skyldigheter som för övriga samhällsmedborgare. Då
emellertid boende i kollektiv kräver ett större hänsynstagande till de medboende
än vad som krävs i andra boendeformer kan ibland vissa regler behövas
utöver dem som gäller för boende i vanliga hyreshus. Ordningsregler
bör emellertid, enligt socialstyrelsens mening, inte föreläggas gästerna.
I den mån särskilda regler anses behövliga för den allmänna trevnadens
skull, bör de ha diskuterats bland gästerna och antagits av dem eller av
representanter för dem, t. ex. av hemmets förtroenderåd.

I den mån alkoholmissbruk förekommer bland ett ålderdomshems gäster,
bör hemmets personal i första hand försöka komma till rätta med missbruket
genom samtal, eventuellt genom överenskommelse med vederbörande
gäst om frivilligt överlämnande av alkohol till hemmets föreståndare.
Skulle personalen ej kunna bemästra missbruksproblem, bör hänvändelse
ske till den kommunala nykterhetsnämnden (sociala centralnämnden).
Vistelse på ålderdomshem fråntar nämligen inte denna nämnd ansvaret
för eventuella nykterhetsvårdande åtgärder. Som en sista utväg kan en
gäst som uppträder störande, bland annat på grund av alkoholmissbruk,
erbjudas vård enligt 21 § socialhjälpslagen.

Av den genomgång av förhållandena på olika primärkommunala vårdinstitutioner,
som socialstyrelsen företagit i anledning av remissen, framgår
att ålderdomshemmen för vad som kan kallas normalklientelet i de flesta
fall utan större svårighet kommer till rätta med de enstaka fall av alkoholmissbruk
som inträffar.

Ålderdomshem för särskilda kategorier

I några få kommuner, framför allt sådana som är eller har varit landstingsfria,
finns ålderdomshem för särskilda kategorier av gäster, i något fall
personer med psykiska störningar (Annetorpsgården i Malmö), i de flesta

233

fall alkoholskadade personer som genom sitt levnadssätt stör trevnaden
för övriga gäster. Till den senare gruppen hör Råcksta ålderdomshem i
Stockholm och Färjestadshemmet i Karlstad, vidare Fjällbohemmet i Göteborg,
Segevångshemmet i Malmö och Fredriksborgshemmet i Helsingborg.
Hemmen fyller i stort samma uppgift som de s. k. 21 §-hemmen, dvs.
de oftast smärre landstingshem som inrättats med stöd av 21 § socialhjälpslagen
för ålderdomshemmens s.k. störande vårdtagare. Detta förhållande
medför att de ålderdomshem som nu är ifråga mera bestämt än övriga ålderdomshem
utgör slutstationer för gästerna.

Råcksta ålderdomshem tillkom såsom en av flera ersättningsinstitutioner
för Högalids vårdhem och fick därför från böljan ta hand om ett
stort antal alkoholmissbrukare. Färjestadshemmet var tidigare ett ålderdomshem
för vad socialstyrelsen här kallar normalklientel. Då kommunen
vid årsskiftet 1969/70 kunde öppna ett nybyggt ålderdomshem flyttades de
s. k. normalt åldrade gästerna över till det nya hemmet medan en grupp
mentalt dementa samt en grupp alkoholskadade äldre män behölls kvar på
Färjestadshemmet. Sedan dess har på Färjestadshemmet placerats ytterligare
ett antal gravt alkoholskadade, huvudsakligen äldre män. Överflyttning
av störande gäster från annat ålderdomshem i kommunen till Färjestadshemmet
har också förekommit.

På såväl Råcksta ålderdomshem som Fäijestadshemmet har förekommit
ett synnerligen besvärande alkoholmissbruk som varit svårt att bryta. På
Råcksta ålderdomshem har ett resultatlöst försök gjorts att införa förbud
mot förtäring av alkohol inom hemmet. Sedermera har man prövat att
komma till rätta med problemen genom personalförstärkning och förflyttning
av en del gäster till annan vårdinstitution. På Fäijestadshemmet nöjer
man sig med att frånta starkt berusade gäster den sprit som de inför på
hemmet och att återlämna den (i den mån gästen inte medger förstöring) då
gästen åter blivit nykter. I Stockholm finns, som framgår av det nyss anförda,
en viss omplaceringsmöjlighet medan Värmlands läns landsting ej
inrättat någon vårdinstitution för s. k. störande vårdtagare.

Ålderdomshem som förbehålls särskilda gästkategorier måste anordnas
med hänsynstagande till den speciella kategori som gästerna representerar.
Är huvudparten av gästerna grava alkoholmissbrukare bör personalen
vara dimensionerad och utbildad med hänsyn härtill. Lika stor omsorg
som vid ålderdomshem för normalklientel måste ägnas åt gästernas allmänna
trivsel. Viktig är frågan om gästernas sysselsättning, både med något
för dem meningsfullt arbete och med sådana fritidsaktiviteter som kan
vinna deras intresse. I den mån sådana åtgärder av gäster och personal inte
anses tillräckliga kan det bli nödvändigt att uppställa regler om förbud mot
införande, innehav och förtäring av alkohol samt om omhändertagande
och förstörande av sådan alkohol som eventuellt påträffas inom hemmet,
m. a. o. regler av samma art som enligt socialstyrelsens åsikt bör gälla vid
primärkommunala nykterhetsvårdsinstitutioner. Liksom vid ålderdomshemmen
för normalklientel bör dessa regler, innan de antas, ha diskuterats
och godtagits av gästerna.

Ett exempel på ålderdomshem för särskild kategori, där regler om förbud
mot införande och förtäring av alkohol råder, är det nyss omnämnda
Fjällbohemmet. Huvudparten av hemmets gäster är alkoholmissbrukare.
Undantag från förbudet mot alkoholförtäring gäller i en inom ålderdomshemmets
område befintlig ”pub”, där gästerna får konsumera högst två
flaskor öl på förmiddagen och högst lika många på eftermiddagen. Den al -

234

kohol som (utan egentlig visitering) påträffas hos en gäst eller tillfällig besökare
tas om hand av personalen, i regel av en vakt vid infarten till området.
Alkoholen återlämnas när ägaren på nytt lämnar området. Om en gäst
uppträder berusad inom området omhändertas eventuell alkohol som återlämnas
när gästen blivit nykter och lämnar området. I enstaka undantagsfall
tillkallas polis. Vid svåra problem i samband med alkoholmissbruk söker
personalen hjälp hos sociala centralnämnden. Någon gång ordnas tillfällig
plats på t. ex. ett natthärbärge. Med dessa rutiner har ordningen på
Fjällbohemmet kunnat hållas relativt god trots ett massivt inslag av gravt
alkoholskadade och utslagna bland gästerna.

På Segevångsbemmet finns inget alkoholförbud men inga nämnvärda
svårigheter förekommer vad gäller upprätthållande av ordningen. De
boendes ålder (minimiåldern är för närvarande 74 år) kan därvid spela en
roll men även de anordningar som vidtagits för gästernas allmänna trivsel.
Vid Fredriksborgshemmet gäller formellt ett alkoholförbud som emellertid
inte kan upprätthållas. De svårigheter som uppstått försöker man komma
till rätta med genom åtgärder i varje enskilt fall.

Socialstyrelsen vill i detta sammanhang anföra att vid de flesta av de omkring
tio hem som anordnats av landsting för att med stöd av 21 § socialhjälpslagen
bereda vård åt ålderdomshemmens s. k. störande vårdtagare
gäller ordningsregler av det slag som enligt socialstyrelsens åsikt i vissa fall
kan behöva inforas vid ålderdomshem som huvudsakligen mottar alkoholskadade.
Av den utredning socialstyrelsen företagit i ärendet framgår att
gästerna i stort respekterar reglerna och att en tillfredsställande ordning råder
vid hemmen, ehuru givetvis en viss tolerans måste visas de gäster som
vid enstaka tillfällen överträder bestämmelserna. Exempel finns dock på
hem utan ordningsregler där ordningen upprätthålles väl med hjälp av fördelning
av gästernas fickpengar per vecka i stället för per månad och med
särskild omtanke om deras trivsel, bland annat genom att erbjuda hemtrevliga
lokaler och tillfälle till en meningsfull sysselsättning åt dem. Avskrift
av föreståndarens redogörelse för ett sådant hem bifogas.

Övriga socialvårdsinstitutioner

Till gruppen övriga socialvårdsinstitutioner hänför socialstyrelsen samtliga
av primärkommun drivna institutioner för vuxna som inte är att betrakta
som nykterhetsvårdsinstitution eller ålderdomshem. Som exempel
vill socialstyrelsen nämna ungkarlshotell och natthärbärgen. Många av
gästerna på dessa institutioner har uttalade alkoholproblem. Till skillnad
från nykterhetsvårdsinstitutionerna bedrivs det på dessa övriga socialvårdsinstitutioner
inte ett aktivt nykterhetsvårdande rehabiliteringsarbete
med syfte att inom en begränsad tidsperiod rehabilitera. Till skillnad från
ålderdomshemmen är de övriga socialvårdsinstitutionerna inte avsedda för
ett livslångt omhändertagande av gästerna.

Vid de socialvårdsinstitutioner där personer med påtagliga alkoholproblem
placeras kan särskilda ordningsregler vara påkallade. Sådana regler
kan exempelvis avse förbud att införa, inneha eller förtära alkohol på institutionen.
Då gästen liksom på de här ovan omnämnda nykterhetsvårdsinstitutionerna
frivilligt underkastar sig vård på institutionen, är gästen också
skyldig att underkasta sig de regler som gäller där. Överträdelse av ordningsreglerna
bör kunna medföra att gästen skrivs ut. Den kommunala socialnämndens
(sociala centralnämndens) skyldighet att bereda samtliga
kommunmedlemmar erforderlig vård som inte ges dem på annat sätt med -

235

för emellertid att kraven på institutionernas gäster inte kan sättas alltför
högt och att nämnden ibland kan tvingas att hos gästerna acceptera en livsföring
som inte bör tolereras på vare sig nykterhetsvårdsinstitutioner eller
ålderdomshem för normalklientel.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande.

Vissa bestämmelser om omhändertagande av rusdrycker återfinns i 63 §
lagen (1954:579) om nykterhetsvård (ändrad 1968:67 och 1969:35). Där
stadgas såvitt nu är ifråga följande.

Påträffas alkoholhaltiga drycker hos den som är underkastad föreskrift
enligt denna lag om avhållsamhet från bruk av sådana drycker, må dessa
av polisman omhändertagas.

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som påträffas hos
eller ankomma till den som är intagen på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
må omhändertagas av föreståndaren för anstalten. Föreståndaren
må även omhändertaga alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel,
som utan att känd ägare därtill finns påträffas inom anstalten.

I Henrik Klackenbergs kommentar till lagen om nykterhetsvård (4:e
uppl. s. 318-319) anförs härom bl. a. följande. Befogenheten enligt första
punkten att omhändertaga alkoholdrycker från sådan alkoholmissbrukare,
som är underkastad lydnadsföreskrift enligt nykterhetsvårdslagen om fullständig
avhållsamhet, är tillagd polisman med tanke på den fysiska maktutövning,
som kan vara erforderlig. Initiativet utgår däremot självfallet i regel
från vederbörande övervakare, ledamot av nykterhetsnämnd eller
tjänsteman hos nämnden. Endast de känner ju vanligen till om dylik lydnadsföreskrift
meddelats för missbrukaren. Så kan ha skett vid beslut om
villkorligt anstånd (36 §), vid beviljande av permission (51 §) eller vid utskrivning
från vårdanstalt (54 §), men ej vid beslut om förebyggande övervakning
(17 §). Sistnämnda beslut medför endast en i lagen ålagd skyldighet
att ”föra ett nyktert liv”, vilket formellt icke innebär förbud att använda
alkoholdrycker. Omhändertagandet av dryckerna kan ske även annorstädes
än å allmän plats och utan att vederbörande är alkoholpåverkad,
men situationen bör vara sådan att den tyder på att dryckerna är avsedda
för missbrukarens egen omedelbara konsumtion. Befogenheten enligt andra
punkten tillkommer anstaltsföreståndare, när alkoholdrycker påträffas
hos den som är intagen på allmän vårdanstalt eller ankommer till sådan
person. ”Intagen” på anstalt torde omfatta inte endast den som befinner
sig på anstalten i fysisk mening utan även den som jämlikt 49 § nykterhetsvårdslagen
fått försökspermission eller tillfällig permission. Föreståndaren
lär alltså äga lägga beslag på alkoholdrycker, som kommer i försändelser
till alla på anstalten inskrivna personer, oavsett om de åtnjuter permission

236

eller ej. Vistas den permitterade å annan ort, ligger det dock närmare till
hands att anlita polishandräckning enligt första punkten, förutsatt att lydnadsföreskrift
om total avhållsamhet meddelats för den permitterade.

Möjligheten att med stöd av nykterhetsvårdslagen omhänderta rusdrycker
från alkoholmissbrukare begränsas sålunda till att avse sådana personer
som är underkastade föreskrift om avhållsamhet från bruk av sådana
drycker, varvid ingripande får ske av polisman. Vidare får föreståndaren
vid allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare omhänderta alkohol som
påträffas hos eller ankommer till den som är intagen på anstalten. Vad
Klackenberg härvidlag anfört kan jag ansluta mig till. Tilläggas kan vidare
att med intagen även får avses den som frivilligt ingått på allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare. Vad som avses med allmän vårdanstalt framgår
av 40 § nykterhetsvårdslagen.

Nykterhetsvårdslagen ger således inga befogenheter till föreståndare eller
annan personal vid övriga vårdanstalter (enskilda vårdanstalter) eller
inackorderingshem för alkoholmissbrukare och olika eftervårdsinstitutioner
att omhänderta rusdrycker. Såvitt framgår av socialstyrelsens yttrande
har man här i viss utsträckning sökt stöd för sådana åtgärder genom
att utfärda ordningsföreskrifter för anstalten eller genom att vårdtagaren
anmodas lämna särskilt medgivande om rätt för personalen att omhänderta
rusdrycker.

Obestridligen torde det inte sällan uppkomma ett faktiskt behov att omhänderta
rusdrycker från alkoholmissbrukare som vistas på anstalter av
olika slag, som tillhör socialvården. Detta torde framför allt vara fallet då
missbrukaren genom sin konsumtion utgör en omedelbar fara för sig själv
eller omgivningen eller eljest grovt stör andra inneboende. Som framgår av
den tidigare lämnade redogörelsen är möjligheterna till sådana ingripanden
med stöd av nykterhetsvårdslagen mycket begränsade. Fråga uppkommer
då huruvida och i vilken utsträckning de kommunala socialvårdsmyndighetema
med stöd av ordningsföreskrifter för vederbörande institution,
t. ex. ett inackorderingshem för alkoholmissbrukare, kan omhänderta
rusdrycker, som innehas av en inneboende. 1 sammanhanget kan först
nämnas att i propositionen (1955: 171) med förslag till lag om socialhjälp
departementschefen uttalade (s. 140), rörande sådana ålderdomshem för
svårskötta vårdtagare som avses i 21 § lagen, att den omständigheten att de
kommunala socialvårdsanstalterna var helt öppna anstalter, på vilka vårdtagama
vistades av fri vilja, enligt hans mening också innebar att vårdtagarna
underkastade sig de regler som var nödvändiga för trevnaden på
hemmet och att den som bröt mot dessa regler utsatte sig för risken att ej
längre få vistas på hemmet. Möjligheten att för dylika institutioner utfärda
ordningsregler har även behandlats av JO Alfred Bexelius (JO 1969 s. 261
ff). I ärendet, som i första hand gällde den vid vårdhemmet Högalid i
Stockholm tillämpade praxisen att i låst rum isolera berusade vårdtagare,
uttalade JO Bexelius såvitt nu är ifråga (s. 271) att det på en anstalt av ifrå -

237

gavarande typ självfallet var oundgängligt med ordningsregler och såsom
understrukits av departementschefen måste vårdtagama underkasta sig de
regler, som var nödvändiga för trevnaden på hemmet. JO Bexelius anförde
vidare att som exempel på sådana regler kunde nämnas det vid Högalid
meddelade förbudet mot medförande och innehav av rusdrycker samt att
någon invändning ej kunde resas mot att detta förbuds efterlevnad kontrollerades
i samband med inpasseringen på hemmet. Socialstyrelsen har också
i sitt yttrande som sin mening uttalat att vid såväl primärkommunala enskilda
vårdanstalter som inackorderingshem för alkoholmissbrukare bör
finnas skriftliga ordningsregler som bland annat förbjuder införande, förvaring
och användande av alkohol och andra berusningsmedel vid institutionen
samt att efterlevnaden av ordningsreglerna måste kunna kontrolleras.
Jag kan i och för sig ansluta mig till vad JO Bexelius och socialstyrelsen
sålunda uttalat och förordat. Samtidigt bör dock framhållas att en sådan
ordning förutsätter en lojalitet från vårdtagarnas sida som det inte alltid
är realistiskt att räkna med. Erfarenheterna från den korta tid då ordningen
prövades på Råcksta ålderdomshem, som dock är ett hem enligt
21 § socialhjälpslagen, visar att ordningen där inte innebar någon ändamålsenlig
lösning av problemet. Svagheten i ordningen ligger framför allt
däri att inga tvångsmedel kan tillämpas för ordningens upprätthållande. En
vårdtagare kan inte mot sin vilja fråntas berusningsmedel annat än i en
nödsituation och inte mot sin vilja underkastas kontroll av bostadsrum,
väska, kasse e. d. Kroppsvisitation är otänkbar även om vårdtagaren skulle
samtycka (jfr 2 kap. 3 § regeringsformen). Vidare står annan sanktion
mot överträdelse av ordningsreglerna inte till buds än utskrivning och avvisning
från hemmet, vilket är en sanktion som med tanke på klientelets utsatta
belägenhet av vårdskäl framstår som inhuman och oftast oacceptabel.
Terapeutiska insatser synes därför vara de enda godtagbara medlen
när det gäller att upprätthålla den eftersträvade ordningen. Sådana är
emellertid mycket resurskrävande och det kan betvivlas att det låter sig
göra att mobilisera tillräckligt med resurser för att komma till rätta med
verkligt svåra situationer.

Socialstyrelsen har också diskuterat möjligheten att som villkor för inskrivning
på ett hem kräva att vårdtagaren undertecknar ett skriftligt medgivande
för föreståndaren att omhänderta och förstöra berusningsmedel
som vårdtagaren i strid mot ordningsreglerna söker införa, förvarar eller
använder på hemmet. Fråga skulle alltså vara om att avtalsvägen införa en
motsvarighet till den i 63 § andra stycket nykterhetsvårdslagen lagstadgade
ordningen. Jag ställer mig mycket tveksam till det tillbörliga i att en sådan
ordning tillskapas annorledes än genom lagstiftning. Vad som framför allt
talar häremot är att som socialstyrelsen själv framhållit vårdtagaren i praktiken
befinner sig i en tvångssituation då hans medgivande begärs. Ofta har
han i realiteten intet val då han inte kan få mat och husrum någon annanstans
än på hemmet ifråga. Det synes stötande att han nödgas avstå från

238

sin personliga bestämmanderätt och mot sin vilja lämna medgivandet för
att komma i åtnjutande av något som kan sägas vara hans sociala rättighet.
Enligt min mening kan beaktansvärda skäl anföras för att man här står inför
sådana föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna,
som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas
personliga eller ekonomiska förhållanden och som enligt 8 kap. 3 § regeringsformen
skall meddelas genom lag. Socialstyrelsen har också varit inne
på huruvida föreskrift i lag bör väljas i stället för ”frivilligt” medgivande
men funnit det ej lämpligt att i ett läge då tvångsmedlen finnér allt mindre
användning införa nya lagstadgade tvångsmedel inom ett vårdområde
dit vårdtagarna söker sig frivilligt. Mot detta resonemang kan invändas att
tvånget inte blir mindre kännbart därför att det utövas under täckmanteln
av en frivillighet som är illusorisk. Ett öppet redovisat tvång är i sådana fall
alltid att föredra. Det maskerade tvånget kan lätt ge upphov till misstankar
om godtycke och självrådighet och det kan dessutom starkt ifrågasättas
om det är förenligt med det allmännas vårdansvar att avvisa en vårdbehövande
på den grunden att han vägrar underteckna ett medgivande om att
honom tillhöriga berusningsmedel får omhändertas och förstöras. Jag vill
tillägga att när det gäller privat drivna enskilda vårdhem saken kommer i
ett annat läge. Här instämmer jag i socialstyrelsens mening att lagstadgad
befogenhet för föreståndare att omhänderta och förstöra berusningsmedel
inte bör ifrågakomma.

Vad jag nu anfört har hänfört sig främst till förhållandena på primärkommunala
nykterhetsvårdsinstitutioner. I princip gör sig resonemanget dock
också gällande på ålderdomshem för särskilda kategorier. Det synes mig
också naturligt att anlägga samma betraktelsesätt på övriga socialvårdsinstitutioner
med motsvarande problem, t. ex. ungkarlshotell och natthärbärgen.
Jag förutsätter dock givetvis att de befogenheter det är fråga om
skall användas med stor urskillning och inte tillgripas annat än då starka
sakliga skäl talar för det. Helt annorlunda ställer det sig beträffande ålderdomshem
med normalklientel. Jag kan här instämma i vad socialstyrelsen
anfört om med vilka medel alkoholmissbruk bör stävjas på sådana hem i
den mån problem undantagsvis uppkommer.

Som med all tydlighet framgått står man inför ett problemkomplex som
det erbjuder betydande svårigheter att komma till rätta med. Såväl praktiska
som principiella avvägningar måste göras som bör stå i samklang med
de allmänna målsättningarna för socialvården. Jag anser därför att frågorna
bör bedömas inom den vidare ram som socialutredningen har för sitt arbete
och ger därför utredningen del av mitt beslut.

239

Beslut om förlängning respektive upphörande av övervakning enligt
nykterhetsvårdslagen

Vid avgörandet av ett vid inspektion av socialförvaltningen i Växjö upptaget
ärende anförde JO Wennergren följande.

I 15 § nykterhetsvårdslagen anges under vilka förutsättningar nykterhetsnämnd
- varmed i detta sammanhang även förstås social centralnämnd
— kan ställa någon under övervakning enligt denna lag. Där sägs
emellertid inget om hur länge övervakningen får fortgå. Härom har i stället
intagits en regel i 16 § nykterhetsvårdslagen, som stadgar att övervakning
får fortgå under högst ett år från beslutet därom dock att, där särskilda förhållanden
påkallar längre övervakningstid, övervakningen får fortgå under
högst två år.

Innebörden av dessa stadganden måste anses vara att en ettårsövervakning
som beslutats enligt 15 § nykterhetsvårdslagen inte kan fortgå under
längre tid än ett år, om inte ett särskilt beslut om förlängning fattats inom
ett år från det tidigare beslutet. Har inte ett sådant beslut om förlängning
fattats upphör således övervakningen automatiskt enligt lagen efter ett år
och ett beslut om dess upphörande därefter torde därför endast ha betydelse
från registrerings- och allmänna ordningssynpunkter. Det kan då inte
heller vara lagligen möjligt att med tillämpning av 16 § nykterhetsvårdslagen
förlänga den ursprungliga övervakningstiden. För att det skall kunna
bli fråga om en verklig omprövning av övervakningen och inte bara ett
konstaterande av att den upphört med entledigande av övervakaren som
följd, måste således omprövningen ske innan ettårsfristen utlöpt.

I ärende 3.4.1. har som skäl till att beslutet om förlängning inte fattades
innan ettårsgränsen överskridits angivits tidsåtgång för delgivning och beredning
av ärendet. Fastän beslutet enligt min mening måste betraktas som
olagligt och, som nämnden själv anfort, nytt beslut enligt 15 § nykterhetsvårdslagen
i stället bort fattas, anser jag med hänsyn till omständigheterna
likväl inte att vad som förekommit i detta ärende är av beskaffenhet att
kunna läggas någon till last som ansvarsgrundande tjänstefel. Jag vill bara i
anledning av vad som anförts av nämnden framhålla följande. Enligt 15 §
första stycket 4) förvaltningslagen får myndighet avgöra ärende utan kommunikation
av utredningen med part om ärendets avgörande inte kan uppskjutas.
Enligt min mening borde denna undantagsregel kunna tillämpas i
ett ärende som detta, om man finnér att nämnden annars inte kommer att
kunna fatta beslut inom ettårsgränsen. En annan sak är att målet måste vara
att dessa omprövningar aktualiseras i så god tid att såväl nödvändig utredning
som kommunikation med vederbörande hinner ske innan nämnden
fattar sitt beslut.

I ärende 3.4.2. fattade nämnden sitt beslut om övervakningens upphörande
och övervakarens entledigande nära fyra månader efter det övervakningen
enligt lag skulle ha upphört. Någon faktisk övervakning hade dock

240

enligt nämndens yttrande inte pågått efter nämnda tidpunkt. Vederbörande
synes därför inte ha lidit någon rättsförlust. Orsaken till att beslutet fattades
så sent har angivits vara sjukdom hos handläggande assistent och övrig
personal. Jag finnér med hänsyn till omständigheterna inte skäl att vidare
uppehålla mig särskilt vid detta enskilda ärende.

I ärende 3.4.4. fattades nämndens beslut om övervakningens upphörande
mer än sju månader efter det den enligt lag skulle ha upphört. Orsakerna
till denna försening anges i nämndens yttrande vara främst förbiseende av
handläggande assistent jämte det förhållandet att övervakningsfrågan på
grund av den övervakades upprepade institutionsvistelser kom i skymundan.
En sådan tidsutdräkt är naturligtvis inte godtagbar. Omständigheterna
i detta ärende synes dock ha varit sådana att vederbörande själv önskade
ha kontakt med övervakaren, och förutsättningar för hjälpåtgärd enligt
14 § nykterhetsvårdslagen i form av frivillig förbindelse med nämnden eller
av nämnden utsedd person synes därför ha förelegat. Detta bestyrks också
av det faktum att nämnden i samband med att den beslöt om övervakningens
upphörande och övervakarens entledigande vidtog just sådan hjälpåtgärd
med förre övervakaren som kontaktman. Övervakarens funktion under
den tid som gått efter ettårsgränsen kan väl därför i praktiken också
närmast antas ha varit just den en kontaktman enligt 14 § nykterhetsvårdslagen
har. Jag finner med hänsyn till omständigheterna inte anledning att
uppehålla mig särskilt ytterligare vid detta enskilda ärende.

Sammanfattningsvis visar vad som förevarit i dessa ärenden att det -trots de i lagen angivna tidsgränserna — i ett enskilt ärende mycket väl kan
uppkomma viss osäkerhet huruvida någon är föremål för övervakning eller
ej om inte ett särskilt beslut om övervakningens upphörande fattas före
övervakningstidens utgång. Med hänsyn framför allt till att en övervakning
enligt nykterhetsvårdslagen måste betraktas som en mycket ingripande åtgärd
för den enskilde är detta ett mycket otillfredsställande förhållande.
Osäkerheten kan också tänkas medföra missförstånd och komplikationer i
olika avseenden för övervakaren och andra berörda personer, myndigheter
och institutioner. Jag vill därför avslutningsvis för nämnden framhålla
det angelägna i att omprövning av övervakningar sker inom ettårsgränsen
både i de fall övervakningen förutses skola förlängas och i de fall den avses
skola upphöra. Såvitt kan utläsas av yttrandet från nämnden synes därvid
främst böra tillses att man får en rutin för bevakning av de ärenden där
tidsfrister måste iakttas, som fungerar oberoende av om den aktuelle handläggaren
i ett sådant ärende råkar bli sjuk eller av annan anledning inte
själv uppmärksammar frågan och som aktualiserar dessa ärenden i så god
tid att de verkligen är klara för beslut innan tidsfristen utlöper.

241

Sjukvård m.m.

Framställning till regeringen om lagändring till möjliggörande av
brevcensur vid rättspsykiatrisk undersökning

I skrivelse till regeringen den 25 mars 1975 anförde JO Wennergren.

I 13 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV)
stadgas att den som är intagen på sjukhus med stöd av lagen får hindras att
lämna sjukhuset och i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt med
hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda honom själv eller
omgivningen.

Det tvång som kan utövas enligt 13 § LSPV innefattar emellertid inte
brevcensur utan i 15 § LSPV har intagits särskilda bestämmelser om överläkares
rätt att ta del av och kvarhålla brev eller andra handlingar som ankommer
till patient eller som patient önskar avsända. Sådan brevcensur
får tillämpas endast om särskilda skäl föreligger och när det gäller handling
som patient önskar avsända fordras därutöver att handlingen kan föranleda
betydande olägenhet för honom eller annan person för att överläkaren
skall få besluta att handlingen skall kvarhållas.

Intagning för sluten psykiatrisk vård enligt LSPV kan ske antingen enligt
8 och 9 §§ LSPV efter ansökan med vårdintyg eller enligt 12 § LSPV sedan
domstol genom lagakraftvunnen dom överlämnat vederbörande till sådan
vård. För att en för brott misstänkt av domstol efter fållande dom som påföljd
skall kunna överlämnas till sluten psykiatrisk vård krävs i regel att
han undergått rättspsykiatrisk undersökning. Han är under den tid undersökningen
pågår antingen häktad eller på fri fot. Den som är på fri fot kan
dock under vissa förutsättningar som framgår av det följande tvångsvis
kvarhållas på rättspsykiatrisk klinik.

Häktad som skall undergå rättspsykiatrisk undersökning kan vara placerad
på rättspsykiatrisk klinik, i häkte eller på kriminalvårdsanstalt. Är han
i oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som ej kan beredas på rättspsykiatrisk
klinik eller på kriminalvårdsanstalts psykiatriska avdelning, måste
han dock intas på sjukhus med tillämpning av ansökningsförfarandet enligt
8 och 9 §§ LSPV.

Lagen (1958:213) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. (häkteslagen)
är tillämplig även på häktad som är intagen på rättspsykiatrisk
klinik eller på sjukavdelning inom kriminalvårdsanstalt. I 8 § lagen stadgas
att häktad ej får avsända eller mottaga brev eller annan försändelse eller
mottaga besök med mindre det prövas kunna ske utan att äventyra ordning
och säkerhet eller medföra fara för att bevis undanröjs eller utredning om
brott eljest försvåras. Tillstånd lämnas av föreståndaren för den förva 16

Riksdagen 1975176. 2 sami. Nr 2

242

ringslokal där den häktade är intagen. Härjämte krävs enligt 11 § kungörelsen
(1958:214) angående tillämpningen av häkteslagen (häkteskungörelsen)
tillstånd av förundersökningsledaren eller åklagaren. Brev som i dessa
fall kvarhålls får inte utan den intagnes medgivande öppnas (12 § häkteskungörelsen).
Om man undantar häktade som beretts vård enligt LSPV
finns inga bestämmelser som medger brevcensur mot psykiskt sjuk häktad
av vårdskäl.

De som är på fri fot och undergår rättspsykiatrisk undersökning kan enligt
9 § första stycket lagen om rättspsykiatrisk undersökning i vissa fall
hållas kvar på rättspsykiatrisk klinik. I 9 § andra stycket samma lag stadgas
att den som är intagen på rättspsykiatrisk klinik med stöd av första
stycket får hindras att lämna kliniken och i övrigt underkastas det tvång
som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med intagningen eller för att
skydda honom själv eller omgivningen. Av förarbetena (prop. 1966: 60 s.
17) framgår att man inte funnit skäl att, i fråga om rätten att avsända och
mottaga brev, behandla tvångsintagen på annat sätt än den som frivilligt
vistas på klinik för undersökning.

I JO:s verksamhet har frågan om brevcensur vid rättspsykiatrisk klinik
aktualiserats vid ett par tillfällen. I ett ärende (dnr 1478/74) angående kvarhållande
av brev från häktad framkom i korthet följande. Den häktade,
som var intagen på rättspsykiatrisk klinik, hade lämnat generellt medgivande
till brevgranskning. Ett från honom till pressen ställt brev hade stoppats
då dess avsändande av psykiatriska skäl bedömts som olämpligt. Vederbörande
överläkare, tf. professor Holmstedt, uppgav i sitt remissvar hit
bl. a. att det redan från början av den häktades vistelse på kliniken stått
klart att han var mycket allvarligt psykiskt störd och med största säkerhet
borde särbedömas rättspsykiatrisk!. Fallet tedde sig unikt och överläkaren
ansåg att risken var stor att vederbörandes hälsa på längre sikt allvarligt
skulle äventyras om massmedia fortsatte torgföra hans sjukliga, helt obestyrkta
föreställningar. Att bryta den sjukligt inspirerade uppmärksamheten
tedde sig oavvisligt ur medicinsk, ävensom ur humanitär synpunkt.
Holmstedt förklarade att en helt unik situation med konkurrens mellan formellt
lagstadgande och medicinsk-humanitära aspekter innebar att han beslöt
att temporärt kvarhålla dylika brev. Ställföreträdande JO Tor Sveme
gjorde i sitt beslut följande uttalande.

Enligt svensk rätt finns också vissa möjligheter att i en nödsituation företaga
åtgärder, som eljest ej är tillåtna. Enligt 24 kap. 4 § brottsbalken är
man nämligen fri från ansvar om man i en nödsituation för att avvälja fara
för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak begår
en eljest ej tillåten handling, om denna med hänsyn till farans beskaffenhet,
den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt måste
anses försvariig. En avvägning måste alltså i dylika fall ske mellan, å ena
sidan, vikten av att ingrepp i enskildas rättigheter ej sker utan lagstöd och,
å andra sidan, intresset av att bl. a. skydda enskilda personer mot att drab -

243

bas av allvarlig skada. I förevarande fall var alltså fråga om att väga intresset
av att upprätthålla yttrandefriheten och rätten att fritt korrespondera
mot intresset av att skydda P. från ett befarat försämrat psykiskt tillstånd.

Vid den avvägning av de olika intressena, som sålunda skall ske, bör enligt
vad som uttalats i förarbetena till brottsbalken den skada som hotar,
om ingripande ej sker, vara väsentligt allvarligare än den som kan beräknas
följa av handlingen (se Beckman m. fl.. Kommentar till Brottsbalken II,
3 u., s. 635). Vad gäller en situation som den aktuella kan sägas, att vad
som åsidosätts genom ett kvarhållande av ett brev är såväl ett allmänt intresse
— rätten till fria kommunikationer - som ett enskilt sådant — avsändandet
av ett visst brev. Vidare måste också beaktas att TF:s bestämmelser
om frihet att lämna uppgifter till pressen ej träds för när. Den skada
som skulle kunna följa om kvarhållande av brevet ej skett gällde en persons
mentala hälsa. Att väga de olika typer av skada som här står mot varandra
är med hänsyn till deras artskilda beskaffenhet synnerligen svårt.
Jag finner emellertid för min del — med hänsyn till vad Holmstedt upplyst
om P:s mentala tillstånd vid tillfället för ingripandet - att risken för hans
hälsa får anses ha vägt så tungt, att ett kvarhållande av det ifrågavarande
brevet måste anses ha varit försvarligt. Detta förhållande har också bekräftats
av resultatet av den företagna rättspsykiatriska undersökningen, enligt
vilken P. befanns vara i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård.
Även om en analog tillämpning ej var möjlig i det aktuella fallet ligger det
nära till hands att göra en jämförelse med 15 § LSPV, vilken bestämmelse
anses gälla utan hinder av stadgandet i 1 kap. 1 § TF (se JO 1969 s. 304).

Sett mot bakgrund av vad sålunda anförts anser jag mig ej ha skäl att ingripa
mot Holmstedt för att denne i den aktuella situationen kvarhöll P:s
brev.

Det är helt klart att det ovan relaterade fallet var särpräglat och att en
nödsituation endast i undantagsfall kan åberopas för att kvarhålla brev.
Vid min inspektion av rättspsykiatriska kliniken på Långholmen den 30 januari
1975 togs frågan om brevcensur ånyo upp till diskussion. Därvid
uppgavs att det inte så sällan förekommer att en psykiskt sjuk intagen vill
avsända brev som under inflytande av hans sjukdom fått sådant innehåll
att det kan komma att medföra betydande olägenhet för honom när hans
tillstånd förbättras.

Det synes oegentligt att personer, som uppenbarligen är psykiskt sjuka
och senare skall överlämnas till sjukhus för vård enligt LSPV, därför att de
befinns vara i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård, under den tid
de som häktade eller tvångsintagna vistas på rättspsykiatrisk klinik inte
när vårdskäl övertygande talar för det kan hindras från att avsända brev
som kan vålla dem betydande olägenheter och obehag. Från humanitär
synpunkt såväl som med tanke på ändamålet med vården synes olyckligt
att det ej är sörjt för att i den intagnes intresse brev han vill avsända kan
kvarhållas. Jag förutsätter då att en kvarhållningsrätt måste strängt begränsas
till situationer då ett ingrepp i den intagnes kommunikation med
yttervärlden framstår som helt nödvändigt med hänsyn till hans psykiska
tillstånd (jfr JO 1974 s. 339). Enligt min mening talar beaktansvärda skäl

244

för att lagändring övervägs i nu angivna syfte. Med den utformning lagstiftningen
på området nu har synes ändring i så fall böra ske såväl i lagen om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål som i häkteslagen.

Under åberopande av det anförda får jag med stöd av den befogenhet
som tillkommer mig enligt instruktionen för riksdagens ombudsmän hemställa
att regeringen överväger åtgärd för ändring i lagen om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål och i häkteslagen.

Framställning till regeringen angående ändring i abortlagen

I skrivelse till regeringen den 14 november 1975 anförde JO Wennergren
följande.

I den till den 1 januari 1975 gällande lagen (1938: 318) om avbrytande av
havandeskap fanns särskilda bestämmelser för fall där havande kvinna led
av rubbad själsverksamhet. I 1 § lagen stadgades att havandeskap fick avbrytas
bl. a. när kvinnan hävdats under förhållande varom förmäles i bl. a.
6 kap. 2 § brottsbalken samt när med skäl kunde antagas att kvinnan eller
det väntade barnets fader genom arvsanlag kom att på avkomlingen överföra
sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller ock svårartad sjukdom eller
svårt lyte av annat slag. I förstnämnda fall krävdes enligt 2 § att brottet åtalats
eller angivits till åtal. Undantag gjordes dock för det fall att kvinnan
var sinnessjuk eller sinnesslö. Vidare märks att enligt 3 § havandeskap fick
avbrytas utan kvinnans begäran, om hon på grund av rubbad själsverksamhet
saknade förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden.

Sedan den 1 januari 1975 regleras avbrytande av havandeskap genom
abortlagen (1974: 595). Denna lag bygger på principen att kvinnan själv inom
vida gränser avgör om abort skall komma till stånd och den innehåller
inga särbestämmelser för det fall att kvinnan har rubbad själsverksamhet.

Genom förfrågan från läkare till riksdagens ombudsmannaexpedition
och genom en artikel av förste sekreteraren i Landstingsförbundet Jan
Sahlin i Läkartidningen nr 8 1975 har frågor väckts om möjligheten till
abortingrepp på icke rättskapabla kvinnor.

Den förfrågan som gjordes av läkare berörde en utvecklingsstörd kvinna
med låg intelligenskvot. Kvinnan, som inte riskerar att på barnet överföra
psykisk sjukdom, tycker om barn och vill ha barn. Enligt uppgift skulle
hon till en kurator ha lämnat medgivande till abort men hon har inte senare
bekräftat detta medgivande. Det ifrågasattes om läkare i sådant fall kan
grunda ett abortingrepp på samtycke från kvinnans förmyndare.

I Sahlins artikel har diskuterats hur det bör förfaras då kvinnan begärt
abort men tvekan uppkommer huruvida hon har rättskapabilitet i detta avseende
och därmed om hennes begäran är att anse som en giltig viljeförklaring.
I sådant fall torde läkare — såsom Sahlin påpekat — ha att samråda

245

med kolleger, bl. a. psykiater, och om det icke heller därefter kan anses
klart att en giltig viljeförklaring föreligger hänskjuta frågan till socialstyrelsen.
Sahlin behandlar också det fall att kvinnans bristande rättskapabilitet
tar sig uttryck i att hon saknar förmåga att framställa en begäran om abort
eller kanske till och med i att hon inte kan uppfatta sin graviditet. Eftersom
kvinnans begäran om abort utgör grundförutsättningen för ett abortingrepp,
torde abort icke vara möjlig i sådana fall. Sahlin påpekar att den nya
lagen, som varit avsedd som en liberalisering, härigenom uppställt ett hinder
för abort som ej förelegat enligt den gamla lagen.

1965 års abortkommitté anförde i sitt betänkande (SOU 1971: 58 s. 113):

Även den nuvarande abortlagen medger att kvinnor underkastas operation
utan att det är nödvändigt för deras egen hälsas skull, och utan att de
har begärt att bli opererade. Enligt gällande lag (1 § 4 p.) är abort sålunda
tillåten för att hindra spridning av vissa arvbetingade sjukdomar. Utan att
kvinnan har begärt att bli opererad får operation utföras, om hon ”på
grund av rubbad själsverksamhet saknar förmåga att lämna giltigt samtycke
till åtgärden” (3 §).

Med nuvarande värderingar ter sig tanken att någon skulle behöva undergå
operation för ett annat ändamål än omsorgen om den egna hälsan
ganska främmande. Att en operation skulle avskära möjligheterna att få
barn, torde de flesta människor numera finna vara ägnat att öka kravet på
att operationen verkligen är nödvändig av hänsyn till hälsan, såframt det
inte är patienten själv som begär att få operationen utförd. Att en kvinna
skulle behöva gå igenom abortoperation utan att hon har begärt det och
utan att hennes egen hälsa är i fara, är med nutida betraktelsesätt inte tilltalande.
Den i 3 § abortlagen inskrivna möjligheten tillämpas inte heller.
Över huvud taget har frågan om abortoperation på grund av risk för arvbetingad
sjukdom, s.k. eugeniska skäl, i praktiken en relativt begränsad
räckvidd. Av de abortoperationer som utfördes 1964 företogs 14 eller
0,3 % av hänsyn till sådana och liknande risker, 1965 inalles 6, dvs. 0,1 %
och 1966 9, vilka även det året utgjorde 0,1 % av samtliga operationer.

I propositionen (1974: 70 s. 79) med förslag till abortlag anförde departementschefen: Enligt

3 § 1938 års lag kan abort företas utan att kvinnan själv har begärt
det, om kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet saknar förmåga att
lämna giltigt samtycke till åtgärden. Kommittén konstaterar att bestämmelsen
inte tillämpas längre och föreslår att den avskaffas. Jag delar kommitténs
uppfattning att det från humanitär synpunkt numera inte kan godtas
att abort får utföras utan kvinnans samtycke. Jag föreslår därför att det
som förutsättning för abort i lagen anges att kvinnan har begärt åtgärden.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att vederbörande läkare vid bedömning
av frågan om giltigt samtycke föreligger alltid har möjlighet att vid behov
komplettera sin egen medicinska bedömning med utlåtande från någon
specialist, t. ex. en psykiater. Frågan i vilken utsträckning en abort som är
nödvändig av hänsyn till kvinnans liv eller hälsa får företas utan uttryckligt
eller presumerat samtycke av kvinnan får lösas efter samma principer som
gäller för operativa ingrepp i allmänhet.

246

Socialstyrelsen har utfärdat cirkulär (MF 1974: 100) med anvisningar till
abortlagen. Dessa anvisningar har ändrats genom cirkulär (MF 1975:55)
och lyder i vad nu är av intresse:

En grundläggande princip i abortlagstiftningen är att abort icke får utföras
utan kvinnans samtycke. Därför stadgas i abortlagen som ett villkor för
abort att kvinnan begärt åtgärden. Denna princip aktualiserar emellertid
frågan, i vilka lägen de abortsökande äger respektive saknar förmåga att
med laga verkan begära abort - eller annorlunda uttryckt gäller det här
frågan om kvinnans rättskapabilitet i en abortsituation. Icke rättskapabel i
förevarande sammanhang är enligt socialstyrelsens uppfattning den som
på grund av psykisk sjukdom eller abnormitet eller annan rubbning av
själsverksamheten saknar rättslig handlingsförmåga beträffande frågan om
hon skall undergå abort. Det ankommer på vederbörande läkare att avgöra
huruvida kvinnans psykiska tillstånd är sådant att hennes begäran om
abort kan tillmätas giltighet. Det avgörande är därvid huruvida hon har insikt
om abortingreppets innebörd och konsekvenser. Härav följer att även
kvinnor som lider av rubbad själsverksamhet och som på denna grund i
många avseenden anses sakna rättslig handlingsförmåga inte för den skull
behöver frånkännas förmågan att ta ställning till frågan om abort. I propositionen
1974:70 med förslag till abortlag erinrade departementschefen om
att vederbörande läkare vid bedömning av frågan om giltigt samtycke förelåg
alltid hade möjlighet att vid behov komplettera sin egen medicinska bedömning
med utlåtande från någon specialist, t. ex. en psykiater. Om tveksamhet
beträffande kvinnans rättskapabilitet i det enskilda fallet icke kunnat
undanröjas genom en eventuell kontakt i ärendet med någon specialist,
skall vederbörandes begäran om abort med bifogande av i ärendet verkställd
utredning och med angivande av skälen för läkarens vägran av denne
omedelbart överlämnas till socialstyrelsen för handläggning. Då det gäller
abortfall efter utgången av 18:e havandeskapsveckan är det alltid socialstyrelsen
som skall avgöra frågan om abort skall tillåtas (om förfarandet i
dessa fall, se sid. 15). I anslutning till vad ovan anförts bör här understrykas,
att bedömningen av frågan om kvinnan kan med laga verkan begära
abort sålunda primärt icke är knuten till spörsmålet om hon är myndig eller
icke. Å ena sidan kan en kvinna som är myndig lida av själslig sjukdom,
som medför att hon saknar rättskapabilitet beträffande frågan om abort. Å
andra sidan kan givetvis den som omyndigförklarats exempelvis på grund
av oförmåga att sköta sina ekonomiska angelägenheter äga förmåga att ta
ställning i denna fråga. Detsamma gäller kvinna som ännu icke uppnått
myndig ålder; hon måste nämligen principiellt anses ha sådan grad av rättslig
handlingsförmåga, att hon själv kan bestämma i abortfråga som gäller
henne.

Med anledning av de uppkomna frågorna upprättades vid riksdagens
ombudsmannaexpedition en promemoria lydande:

Mot bakgrund av Sahlins uttalanden bör socialstyrelsens yttrande inhämtas.
Därvid bör särskilt tas upp dels vilka kriterier som enligt styrelsens
mening bör vara bestämmande för bedömningen att en kvinna ”saknar
rättslig handlingsförmåga beträffande frågan om hon skall undergå
abort” (jfr habilitetsbedömningen i fråga om samtycke enligt 34 § omsorgs -

247

lagen), dels ock frågan om möjligheten och formkraven (samtycke av vårdnadshavare,
förmyndare eller god man) med avseende på abort på kvinna
som bedöms varken kunna ”samtycka” eller vägra ”samtycka” när abort
ej är nödvändig med hänsyn till kvinnans liv eller hälsa men av andra skäl
synes motiverad. Av särskilt intresse är att få belyst hur man bör gå till väga
när kvinnan förklarar sig önska få föda barnet men ställföreträdaren begär
abort.

Socialstyrelsen anförde i sitt yttrande:

Genom en skrivelse den 14 april 1975 till kuratorer och vissa läkare inom
omsorgerna för vissa utvecklingsstörda har socialstyrelsen inhämtat ytterligare
synpunkter på de i ärendet aktuella spörsmålen.

Den nya abortlagen kännetecknas av en liberalare inställning till frågan
om abort. Det kanske mest karakteristiska för den nya lagen och som markant
skiljer den från tidigare lagstiftning på området, är den nu lagfästa
principen att det är kvinnan själv som - inom de gränser lagen dragit upp
- har att bestämma om hon vill ha abort eller ej. Det är sålunda kvinnan
själv som skall begära respektive - i de fall där lagen kräver det - ansöka
om abort. I den nya abortlagen finns ingen motsvarighet till bestämmelsen
i 3 § i 1938 års lag, enligt vilken havandeskapet fick avbrytas utan att kvinnan
själv begärt det, om hon på grund av rubbad själsverksamhet saknade
förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden. Enligt den nya lagen kan
emellertid abort i ett fall få företas utan att kvinnan lämnat sitt samtycke
till åtgärden, nämligen om havandeskapet på grund av sjukdom eller
kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv eller hälsa och
åtgärden icke utan våda för henne kan anstå (6 § andra stycket). Ordalagen
anger att regeln endast skall tillämpas i nödsituationer. Att detta är avsikten
med bestämmelsen framgår av departementschefens uttalande i specialmotiveringen
till 6 § abortlagen (proposition 1974:70, sid. 83). Frågan om
nödfall föreligger i det enskilda fallet får enligt departementschefen avgöras
av vederbörande läkare enligt vanliga normer för läkares handlande,
dvs. enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.

Bakgrunden till den ovan angivna huvudprincipen i den nya abortlagen
att det är kvinnan själv som skall bestämma om hon skall föda sitt barn eller
få graviditeten avbruten anges bl. a. i abortkommitténs betänkande.
Kommittén framhöll att det med nuvarande betraktelsesätt inte kunde anses
vara tilltalande att en kvinna skall behöva genomgå abortoperation
utan att hon begärt det och utan att hennes hälsa vore i fara. Härutöver påpekade
kommittén att den ovannämnda bestämmelsen i 1938 års lag inte
längre tillämpades och därför borde utgå, I proposition 1974:70 (sid. 79)
förklarade departementschefen, att han delade abortkommitténs uppfattning,
att det från humanitär synpunkt numera inte kunde godtas att abort
får utföras utan kvinnans samtycke. I lagen borde därför - som ju också
skett - som en förutsättning för abort anges att kvinnan begärt åtgärden. I
detta sammanhang erinrade departementschefen om att vederbörande läkare
vid bedömningen av frågan om giltigt samtycke föreligger alltid har
möjlighet att vid behov komplettera sin egen medicinska bedömning med
utlåtande från någon specialist, t. ex. en psykiater.

Även socialutskottet uttalade sig för att utgångspunkten för den nya
abortlagstiftningen borde vara kvinnans principiella bestämmanderätt (so -

248

cialutskottets betänkande 1974:21 sid. 26).

Av vad nu anförts framgår att frågan om vilka förutsättningar som skall
vara för handen, för att en kvinna skall anses äga respektive sakna förmåga
att med laga verkan begära abort, är av central betydelse för abortlagens
tillämpning. Bl. a. med hänsyn till att några sådana förutsättningar inte uttryckligen
angivits i lagtexten, ansåg socialstyrelsen det angeläget att i sina
ovannämnda anvisningar närmare diskutera detta spörsmål. Styrelsen utgick
därvid från dels allmänna rättsgrundsatser om förutsättningarna för
rättslig handlingsförmåga och dels de uttalanden som i förarbetena till
abortlagen gjorts med anknytning till denna fråga. Endast om kvinnan är
psykiskt sjuk eller lider av annan själslig störning skulle det enligt socialstyrelsens
uppfattning kunna tänkas, att hon i en abortsituation vore att
betrakta såsom rättsligt sett icke kapabel att själv bestämma i abortfrågan.
Därför blir en mer ingående prövning av kvinnans rättsliga handlingsförmåga
i abortärenden aktuell endast i ett relativt ringa antal fall.

Till förekommande av eventuell oklarhet på denna punkt vill socialstyrelsen
framhålla, att omyndighet i och för sig icke kan betraktas som diskvalifikationsgrund
i förevarande sammanhang. Kvinna, som icke uppnått
myndig ålder, måste enligt styrelsens mening principiellt anses ha en sådan
grad av rättslig handlingsförmåga, att hon själv kan bestämma i abortfråga,
som direkt angår henne. Detsamma gäller enligt styrelsens uppfattning
ifråga om den som är omyndigförklarad på grund av omständighet,
som icke kan anses inverka begränsande på hennes förmåga att förstå sin
belägenhet och fatta adekvata beslut i en abortsituation, t. ex. om omyndighetsförklaringen
beror på kvinnans oförmåga att sköta sina ekonomiska
angelägenheter.

Socialstyrelsen har i sina anvisningar förklarat att icke rättskapabel är
den som på grund av psykisk sjukdom, abnormitet eller annan rubbning av
själsverksamheten saknar rättslig handlingsförmåga beträffande frågan om
hon skall undergå abort. Detta uttalande skall icke tolkas så att vaije kvinna,
som har en psykisk störning av sådan art, därmed skulle vara betagen
möjligheten att få abort. I sina anvisningar, som på denna punkt förtydligats
(MF 1975:55), har socialstyrelsen betonat, att det avgörande här är
huruvida kvinnan har insikt om abortingreppets innebörd och konsekvenser.
Det bör samtidigt understrykas, att bedömningen av frågan om en psykiskt
insufficient kvinna är att anse som rättskapabel i en abortsituation eller
ej är ett medicinskt och icke ett i första hand juridiskt problem. Det ankommer
därför i det enskilda fallet på vederbörande läkare att bedöma om
kvinnans psykiska tillstånd är sådant, att hennes begäran om abort kan tillmätas
giltighet, varvid det avgörande sålunda är om kvinnan kan anses
förstå vad ett abortingrepp egentligen innebär och vilka följder ingreppet
kan få för henne. Att genom anvisningar närmare bestämma vilka medicinska
kriterier som skall föreligga för att tillerkänna respektive frånkänna
en kvinna rättslig handlingsförmåga i abortsituationen låter sig icke göra.
Styrelsen har i sina anvisningar hänvisat till möjligheten för läkaren att vid
behov komplettera sin bedömning med utlåtande från någon specialist
(t. ex. en psykiater) och att - om tveksamhet ändå kvarstår om hennes
rättsliga handlingsförmåga i förevarande avseende - omedelbart överlämna
ärendet till socialstyrelsen för handläggning.

I den till justitieombudsmannens missivskrivelse i detta ärende fogade
promemorian har med tanke på de psykiskt utvecklingsstördas situation i
förevarande hänseende hänvisats till habilitetsbedömningen i fråga om

249

samtycke enligt 34 § lagen den 15 december 1967 (SFS 1967:940) angående
omsorger om vissa utvecklingsstörda. I specialmotiveringen till dessa bestämmelser
(införd i proposition 1967: 142) heter det: ”För att inskrivning i
vårdhem eller specialsjukhus skall kunna grundas på myndig utvecklingsstörds
eget samtycke, fordras att den utvecklingsstörde förstår vad saken
gäller och kan anses vara i stånd att ge ett giltigt samtycke.” Enligt samma
lagrum gäller att den utvecklingsstördes eget samtycke måste inhämtas,
om denne fyllt 15 år och nått en sådan mognad att hans vilja bör beaktas. I
så måtto råder sålunda god överensstämmelse mellan dessa regler och innebörden
av abortlagen med avseende på förutsättningarna för att rättslig
handlingsförmåga i tveksamma fall skall anses vara för handen. Å andra sidan
stannar bestämmelserna i 34 § omsorgslagen inte härvid, eftersom det i
paragrafen intagits ett stadgande om att samtycke till åtgärden skall inhämtas
av den utvecklingsstördes vårdnadshavare eller förmyndare för den
händelse den utvecklingsstörde bedöms själv icke kunna lämna giltigt samtycke.
Härutöver anger ordalagen i 34 § andra stycket omsorgslagen att
psykiskt utvecklingsstörd, som är omhändertagen för samhällsvård, kan,
om denne anses behöva vård i vårdhem eller specialsjukhus, beredas sådan
vård utan att något samtycke inhämtas.

Några särskilda regler beträffande bedömningen av psykiskt utvecklingsstörda
kvinnor i förevarande hänseende har icke intagits i abortlagen.
Inte heller har det i socialstyrelsens ifrågavarande anvisningar införts några
rekommendationer, som tar sikte enbart på dessa kvinnor. De principer
för bedömningen av den rättsliga handlingsförmågan hos kvinnor i abortsituation,
som beskrivits här ovan, är alltså att tillämpa även då fråga är om
psykiskt utvecklingsstörda. Den bakomliggande tanken är den, att de psykiskt
utvecklingsstörda skall så långt det är möjligt behandlas som alla andra
människor. Man måste också ha klart för sig att graden av utvecklingsstörning
varierar från fall till fall, alltifrån lätta och måttliga till svåra och
djupa störningar. Många av de utvecklingsstörda har en sådan mognad, att
de kan och bör få bestämma över sig själva i samma utsträckning som icke
utvecklingsstörda; andra har ej förutsättningar härför. Liksom alltid då någons
rättsliga handlingsförmåga sätts i fråga i abortsammanhang, måste läkaren
i dessa fall sålunda i den samlade bedömningen av den enskilda patientens
särskilda förutsättningar härvidlag slutligen stanna inför den utslagsgivande
frågan, om kvinnan kan anses förstå innebörden av abortingreppet
och följderna av detta. Är läkaren tveksam och kvarstår hans tveksamhet
även efter det att någon specialist konsulterats i fallet, skall ärendet
överlämnas till socialstyrelsen för prövning.

Det är viktigt att fastslå att en utvecklingsstörd kvinnas rättsliga handlingsförmåga
i fråga om abort icke är bunden till någon begåvningsnivå
utan bestäms av den sociala funktionsförmågan och förmågan att förstå
vad som menas med abort och effekten därav. Denna förmåga torde i regel
kunna ökas genom undervisning och rådgivning. Sådan bör ingå i den allmänna
och förebyggande sexualrådgivningen.

Visar det sig att den utvecklingsstörda kvinnan förstår innebörden av ett
abortingrepp och dess följder för henne, är hon sålunda att betrakta som
rättskapabel i abortsituationen och hennes önskan i fråga om abort - i vilken
riktning den än går - måste villfaras, förutsatt att hennes önskan är ett
uttryck för hennes verkliga vilja. Självfallet måste det fordras, att kvinnan
kan avge en klar viljeyttring beträffande sin önskan om abort eller ej. Det
kan understundom vara befogat att låta kvinnan med några lämpliga tidsin -

250

tervall upprepa sin viljeyttring. Föreligger inte någon sådan viljeyttring
kan inte göras gällande, att kvinnan begärt abort eller samtyckt till åtgärden.
Något abortärende i enlighet med lagens fordringar föreligger inte i
sådant fall.

Är den utvecklingsstörda kvinnan att anse som icke rättskapabel i en
abortsituation faller abortfrågan. Någon möjlighet att i ett sådant läge -liksom då någon begäran om eller samtycke till abort icke föreligger från
kvinnans sida - genom ställföreträdare begära eller ansöka om åtgärden
finns inte enligt abortlagen. Det avgörande härvidlag är att — såsom ovan
anmärkts — 3 § 1938 års lag om avbrytande av havandeskap saknar motsvarighet
i gällande abortlag. Abort, där giltig begäran eller samtycke av
kvinnan saknas, eller abort mot kvinnans uttalade vilja, skulle innebära ett
tvång som givetvis inte kan äga rum utan uttryckligt stadgande i lagen. Begäran
av ställföreträdare kan sålunda inte ersätta kvinnans egen begäran
om abort.

Det kan i detta sammanhang påpekas, att lagstiftarnas inställning till frågan
om vilka kontakter, som i ett abortärende bör tas med andra än den
gravida kvinnan, präglas av principiell öppenhet. Å ena sidan skall enligt
departementschefens uttalande i proposition 1974: 70 (sid. 80, specialmotiveringen
till 2 § abortlagen) det förhållandet att den nya lagen bygger på att
kvinnans ställningstagande skall ha avgörande betydelse i abortärendet inte
tolkas så, att det ansvar som följer med graviditeten skall bäras av kvinnan
ensam. Det är uppenbart att det väntade barnets fader liksom hennes
föräldrar och andra närstående många gånger kan lämna kvinnan värdefullt
bistånd och stöd. Socialstyrelsen har i sina anvisningar betonat, att
det som ett normalt led i varje abortärende bör ingå att man med kvinnan
tar upp frågan om fadern till det väntade barnet och, att när kvinnan är
omyndig, hennes föräldrar (vårdnadshavare, förmyndare) bör kontaktas i
ärendet. Å andra sidan ter det sig lika naturligt att kvinnans önskan respekteras
om hon inte vill att någon sådan kontakt skall tas. Dessa principer
bör också kunna tillämpas, när det gäller psykiskt utvecklingsstörda kvinnor
i abortsituation. Deras behov av stöd och hjälp från anhöriga och andra
närstående kan i de flesta fallen säkerligen bedömas som större, än då det
gäller andra kvinnor. Sådan kontakt varom här är fråga bör likväl icke heller
i dessa fall tas utan kvinnans samtycke.

Frågan om ”hur man bör gå till väga när kvinnan förklarar sig önska få
föda barnet men ställföreträdaren begär abort” kan i och för sig sägas redan
vara löst genom abortlagens bestämmelser. För att emellertid belysa
denna fråga, kan styrelsen här ta upp den situationen att den utvecklingsstörda
kvinnan icke uttryckt någon vilja vare sig att begära abort eller att
behålla det väntade barnet samtidigt som exempelvis kvinnans vårdnadshavare
uttalat önskemål om att havandeskapet skall avbrytas. Varken i det
fallet att kvinnan bedöms äga rättslig handlingsförmåga eller då tveksamhet
kan råda på denna punkt, kan det anses strida mot abortlagens bestämmelser
att ta upp frågan om abort med henne. Hon bör kunna meddelas sådan
abortrådgivning, som i motsvarande situation kommer andra
abortsökande till del. Givetvis måste det sätt på vilket informationen ges
anpassas till den utvecklingsstördes mogenhetsgrad. Naturligen kräver situationen
stor varsamhet och uppmärksamhet av den som lämnar informationen,
bl. a. för att undvika att kvinnan blir utsatt för en icke avsedd påverkan.
Kravet på rådgivningens objektivitet måste enligt socialstyrelsens
uppfattning upprätthållas även i dessa fall. Visar det sig efter rådgivningen

251

att kvinnan önskar behålla barnet, kan i enlighet med vad ovan sagts havandeskapet
icke avbrytas. Vill hon å andra sidan ha abort, får ingreppet
företas, dock endast under förutsättning att hon förstår ingreppets innebörd
och konsekvenser. Någon möjlighet för kvinnans ställföreträdare att
på annat sätt än med hennes samtycke delta i samtalen med läkare och kurator
finns sålunda inte.

I vad mån en person - myndig eller omyndig - kan med rättslig giltighet
avge en viljeförklaring i ärende angående personliga angelägenheter är att
bedöma med utgångspunkt i innebörden - med avseende å såväl rättsfaktum
som rättsföljder - av den rättshandling som viljeförklaringen hänför
sig till. Lagrådet uttalade i sitt yttrande över förslaget till omsorgslag (prop.
1967: 142 s. 220) att lagrådet ansåg att, om en utvecklingsstörd, som nått 15
års ålder och har sådan förståndsmognad och omdömesförmåga att han är i
stånd till en rimlig bedömning av ett samtyckes innebörd och verkan, uttryckligen
motsätter sig intagning på vårdhem eller specialsjukhus, den fria
intagningsformen inte får grundas endast på samtycke av vårdnadshavare
eller förmyndare. Vad lagrådet sålunda uttalat kan ses som uttryck för den
allmänna synen i svensk rätt på barns och andras rättsliga handlingsförmåga
i personliga angelägenheter, där denna inte blivit särskilt reglerad. Tilllämpat
på samtycke till abort innebär det att en kvinna, oaktat hon lider av
psykisk sjukdom eller abnormitet eller annan rubbning av själsverksamheten,
kan ge ett giltigt samtycke till abort, om hon kan anses ha sådan förståndsmognad
och omdömesförmåga att hon är i stånd till en rimlig bedömning
av just detta samtyckes innebörd och verkan. Vad socialstyrelsen uttalat
i MF 1975: 55 beträffande kvinnas förmåga att med laga verkan begära
eller samtycka till abort överensstämmer i allt väsentligt härmed. Med anledning
av att styrelsen i sitt remissyttrande till mig understrukit att bedömningen
av frågan om en psykiskt insufficient kvinna är att anse som
rättskapabel i en abortsituation eller ej är ett medicinskt och icke i första
hand ett juridiskt problem, anser jag mig dock för egen del böra betona att
frågan visserligen skall bedömas på medicinska, psykiatriska och psykologiska
grunder men att bedömningen måste göras med utgångspunkt i rättsliga
kriterier. Vad läkare och psykologer skall bedöma är alltså om en kvinna,
som begär eller samtycker till abort, kan anses ha sådan förståndsmognad
och omdömesförmåga att hon är i stånd till en rimlig bedömning av sin
viljeförklarings innebörd och verkan. Finnes hon vid en objektiv, samlad
värdering av hennes förstånds- och omdömesförmåga ur stånd att göra en
sådan bedömning, kan begäran eller samtycke från henne ej tillmätas rättslig
giltighet. Det bör särskilt framhållas att lagen inte ger rum för en liberalare
värdering på grundval av överväganden av om samtycket kan anses
överensstämma med kvinnans bästa. Det måste kunna begäras att ställningstagandet
till kvinnans rättsliga handlingsförmåga med avseende på
samtycke till abort sker strikt enligt rättsligt relevanta grunder. I likhet
med socialstyrelsen vill också jag framhålla att frågan om sådan kvinna

252

som det här gäller är myndig eller omyndig är rättsligt irrelevant. (Jfr betr.
juridiska kriterier JO 1974 s. 24.)

Som socialstyrelsen uttalat i sitt remissyttrande blir följden av gällande
regler i abortlagen att, om en kvinna är att anse som icke rättskapabel i en
abortsituation, abortfrågan faller. Vare sig kvinnan säger sig önska abort
eller ej, går det då inte att genomföra någon abort utom i rena nödsituationer,
utan havandeskapet måste ha sin gång och barnet födas. Abortlagens
förarbeten innehåller ingen närmare diskussion om konsekvenserna för
psykiskt sjuka och utvecklingssstörda kvinnor och för samhället av att någon
motsvarighet till 3 § i den äldre lagen ej bibehållits. Man har i förarbetena
endast hänvisat till att ifrågavarande regel inte tillämpats. Emellertid
kan antas att regeln kan ha haft en indirekt effekt som inte avspeglar sig i
statistiken. Mot bakgrund av regeln fanns inte anledning att ställa så stora
krav på prövningen av ett samtyckes giltighet som blir fallet enligt abortlagen.

Humanitära skäl har i förarbetena anförts för att abort ej skall kunna
komma till stånd utan kvinnans samtycke. Emellertid kan det tänkas fall
där det skulle framstå som högst inhumant att inte låta kvinnan få abort
fastän hon saknar förstånds- och omdömesförmåga till en rimlig bedömning
av ett samtyckes innebörd och följder. Gällande ordning kan sägas
diskriminera de kvinnor som inte kan ge ett giltigt samtycke till abort. Härtill
kommer att det inte heller från barnets synpunkt framstår som humant
att låta det födas, när modern inte kan ge giltigt samtycke till abort och det
med skäl kan antas att barnet kommer att lida av samma sjukdom eller utvecklingsstörning
som modern.

Det kan sålunda konstateras att det, även i sådana extrema fall som då
kvinnan på grund av grav psykisk insufficiens inte förmår fatta saken, inte
annat än i nödsituationer enligt gällande lag är möjligt med abort. Inte ens
om kvinnan hävdats under sådana omständigheter som avses i 6 kap. 1 och
2 §§ brottsbalken, saknar förmåga att inse att hon är gravid och vad detta
innebär, kan antas på barnet komma att överföra psykisk eller fysisk sjukdom
samt måste fråntas barnet när det fötts, kan abort komma till stånd.
Kvinnans liv eller hälsa behöver ju inte på något sätt äventyras genom graviditeten.

Det bör även beaktas att möjligheten till sterilisering utan samtycke alltjämt
kvarstår för de kvinnor det här gäller. Risk föreligger därför att sterilisering
utförs i större utsträckning än tidigare just därför att möjligheten till
abort blivit utesluten för dem.

Det kan visserligen antas att det är förhållandevis få kvinnor som saknar
förmåga att ge ett giltigt samtycke till abort. Enligt min mening är det emellertid
tillräckligt med att ett eller några sådana fall uppkommer årligen för
att avsaknaden av en reglering i abortlagen av sådana fall skall te sig oacceptabel.

En samlad bedömning ger enligt min mening vid handen att en ändring i

253

abortlagen bör ske så att möjlighet ges till abort utan begäran eller samtycke
av kvinna, som på grund av psykisk sjukdom eller utvecklingsstörning
saknar tillräcklig bedömningsförmåga i saken och därmed rättslig handlingsförmåga
beträffande frågan om hon skall undergå abortingrepp eller
ej, då omständigheterna är sådana att abort på objektiva och humanitära
grunder framstår som nödvändig. Frågan om abort i sådana fall bör lämpligen
avgöras av socialstyrelsen.

Under åberopande av det anförda får jag med stöd av den befogenhet
som tillkommer mig enligt instruktionen för riksdagens ombudsmän hemställa,
att regeringen ville överväga åtgärd för sådan ändring i abortlagen
som av mig här förordats.

Disciplinförfarande mot överläkare för åsidosättande av skyldigheter
enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

1 en av socialstyrelsen upprättad rapport angående inspektion vid Långbro
sjukhus den 18 juni 1970 och den 2 april 1971 anfördes sammanfattningsvis
följande.

Vid inspektionen framkom att vid sjukhuset bedrivs vid två vårdavdelningar
en vård- och behandlingsverksamhet med starka inslag av sådana
miljöterapeutiska behandlingsformer som enligt utländska förebilder benämns
”terapeutiskt samhälle”. Vid den ena av dessa (M 16) förekommer
enbart frivillig vård enligt SjvL, och denna är i princip avsedd för vård av
narkotikamissbrukare. Vid den andra avdelningen (M 3) förekommer vård
såväl enligt SvjL som LSPV. Patienterna är som regel yngre och flera av
dem är s. k. nämndfall. Verksamheten bygger på ett ökat engagemang av
hela personalen i det terapeutiska arbetet och på att patienterna får ett ökat
medinflytande med åtföljande ansvarskänsla jämfört med andra vårdformer.
Betydande tid ägnas åt gruppaktiviteter av olika slag. Vid sammankomster
där samtliga av såväl patienter som personal är närvarande, s. k.
”stormöten”, beslutas i avdelningens olika angelägenheter. Därvid synes
enligt socialstyrelsens uppfattning stormötet vid olika tillfällen även ha beslutat
i sådana angelägenheter som enligt SjvL och LSPV åvilar vederbörande
överläkare, exempelvis intagning, utskrivning, olika friförmåner och
medicinering. Även om berörda läkare uppger att de sanktionerat dessa
beslut föreligger risk att ett medicinskt avgörande träffas utan medverkan
av ansvarig läkare, antingen det sker de facto eller genom att läkaren nedröstas.
Detta måste anses strida mot såväl anda som innehåll i gällande författningar
inom området, företrädesvis SjvL och LSPV.

Den övervägande delen av klagomålen mot sjukhuset härrör sig från
dessa två avdelningar. Klagomålen har gällt dels att patienterna erhåller
alltför stor frihet så att de kan störa verksamheten på andra avdelningar
och obehindrat kan lämna sjukhusområdet, dels att de patienter som av en
eller annan anledning ej ansetts passa in i den speciella terapeutiska verksamheten
ej erhållit vård i annan ordning trots att vårdbehov förelegat. Det

254

sistnämnda har som regel skett antingen genom att svårigheter förelegat att
få patient intagen eller genom att patienten utskrivits därför att denne ej
följt avdelningens regler eller avvikit från sjukhuset.

Det kunde konstateras att när den miljöterapeutiska verksamheten infördes
ej tillräckligt beaktats de möjligheter respektive inskränkningar som
gällande lagstiftning innebär för att genomföra en vård- och behandlingsverksamhet
av ifrågavarande art. Avdelningsgruppen har därvid ej i tillräcklig
omfattning fått klargjort för sig i vilken utsträckning stormötets beslut
är att anse som beslut i egentlig mening och där dessa vilar på en från
ansvarig personal på ett formellt riktigt sätt lämnad delegation eller är att
uppfatta som rekommendationer till den eller dem som har att träffa det
slutgiltiga avgörandet.

Vid inspektionen framkom även att sjukhuset saknar tillräckliga vårdresurser
för de patienter som ej bör tillåtas lämna avdelningen utan tillsyn.
Detta gäller i hög grad de s. k. N-fallen. Eftersom sjukhusets grindar m. m.
ej har tillsyn innebär ett beslut att låta en patient vistas på egen hand inom
sjukhusområdet ingen garanti för att patienten inte dessutom vistas utanför
detsamma.

Från sjukhusets sida framhölls att man skulle se över de vårdadministrativa
rutiner som ej står i överensstämmelse med gällande författningar. I
fråga om säkerhetsåtgärder och vård av vissa svårbehandlade patienter var
man i princip ej övertygad om att en avdelning med säkerhetsanordningar,
som är mer omfattande än övriga avdelningars, erbjuder en medicinskt riktig
lösning. Tvivel anfördes även huruvida sjukhusvårdshuvudmannen —
vid fall att förstärkta säkerhetsanordningar i sak skulle bedömas erforderliga
- är beredd att ställa medel till förfogande för ändamålet. Som stöd härför
anfördes det uteblivna resultatet av tidigare skrivelser från sjukhuset
till huvudmannen i likartade ärenden. Man önskade i stället återkomma senare
med konkreta förslag beträffande den närmare utformningen av vården
för dessa patienter.

Uppenbart är att sjukhuset har svårigheter att bereda alternativa vårdformer
för de patienter som ej passar för den behandlingsmetodik som i
angiven omfattning användes vid sjukhuset. Risk föreligger därför att
dessa på olika sätt föres ur ett rationellt behandlingssammanhang och att
de till följd härav ej erhåller den vård deras tillstånd kräver eller som eljest
erfordras. Ansvaret även för vården av dessa patienter åvilar sjukhuset
och sjukvårdshuvudmannen - ett ansvar som enligt socialstyrelsens uppfattning
ej kan anses ha uppfyllts i tillräcklig grad.

Det finns å andra sidan skäl att antaga att den miljöterapeutiska verksamheten
vid sjukhuset innebär så stora fördelar i vård- och behandlingsarbetet
för en stor del av patienterna att vissa av de tillämpade miljöterapeutiska
inslagen i vårdarbetet bör bibehållas. Dessa bör därför med betraktande
av vad gällande tillämplig lagstiftning medger - ytterligare utvecklas
och förfinas i syfte att berika och nyansera vård- och behandlingsarbetet.

I beslut den 10 juli 1972 anförde JO Wennergren med utgångspunkt i inspektionsrapporten
och egen utredning följande.

Enligt 24 § sjukvårdslagen resp. 8 § LSPV tillkommer beslutanderätten i
fråga om intagning vederbörande överläkare, med rätt för denne att, vid
behov resp. om särskilda skäl föreligger, delegera sin beslutanderätt till an -

255

nan läkare vid sjukhuset. Vad sålunda stadgas gäller i princip även i fråga
om utskrivning, dock att utskrivning av patienter, som intagits på grund av
domstolsförordnande, och vissa därmed jämställda patientgrupper enligt
17 § LSPV ankommer på utskrivningsnämnd. Beträffande utskrivning av
övriga tvångsintagna patienter gäller vidare den begränsningen att överläkaren
inte har någon delegationsrätt. Motsvarande bestämmelser äger enligt
19 § LSPV giltighet även för utskrivning på försök. Inom försöksverksamheten
synes de nu skildrade behörighetsreglerna för läkarna i praktiken
ha satts ur spel genom att beslutanderätten övergått på ett s. k. stormöte
med avdelningens personal och patienter. När det gällt utskrivning
av tvångsintagna patienter uppges dock överläkaren åtminstone i vissa fall
ha i efterhand sanktionerat besluten. 1 likhet med socialstyrelsen finnér jag
uppenbart, att nu angivna beslutsförfarande stritt mot bestämmelsernas
anda och innehåll. Vid inspektionen har överläkaren Curt Åmark velat göra
gällande att förfarandet, i vart fall beträffande intagning, faller inom ramen
för överläkarens delegationsrätt. Denna uppfattning låter sig framför
allt inte förena med beslutsbehörighetsreglema i LSPV, vilka enligt förarbetena
utgår från att beslut om intagning är av sådan vikt att ej en delegation
till annan läkare skall ske annat än om särskilda skäl föreligger. Och i
fråga om utskrivning av tvångsintagna patienter medger reglerna överhuvudtaget
inte någon delegation från överläkarens sida. Åmarks uppfattning
är därför inte hållbar. En annan sak är att samråd i dessa frågor kan ske
med personal och patienter.

I fråga om friförmåner stadgas i 14 § LSPV, att tillstånd att på egen hand
vistas utom sjukhusområdet kan beviljas patient, om det inte medför fara
för annans personliga säkerhet eller patientens eget liv. Beslut härutinnan
fattas av överläkaren när utskrivningsnämnden ej är rätt beslutsforum.
Överläkaren kan, om särskilda skäl föreligger, delegera sin beslutanderätt
beträffande viss patient på annan läkare vid sjukhuset. Överläkaren får
återkalla beviljade tillstånd, om förhållandena påkallar det, med rätt för
honom att beträffande viss patient delegera sin beslutanderätt till annan läkare.
då särskilda skäl föreligger. Beslutanderätten angående frigång inom
sjukhusområdet tillkommer i princip överläkaren inom ramen för bestämmelserna
i 13 §, enligt vilka patient som är intagen med stöd av LSPV får
hindras att lämna sjukhuset och i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt
med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda honom
själv eller omgivningen.

Inte heller när det gäller dessa bestämmelser synes tillämpningen inom
försöksverksamheten ha varit tillfredsställande. Av inspektionsrapporten
framgår sålunda att placering av en patient på öppen avdelning, t. ex. M 3,
också inneburit ett medgivande från överläkarens sida att patienten får på
egen hand vistas utom avdelningen men inom sjukhusområdet. I vilken utsträckning
detta medgivande får utnyttjas har bestämts vid stormöte på avdelningen.
Därvid kunde beslutas om inskränkning eller indragning av den -

256

na förmån. I den mån så ej skedde innebar medgivandet att vederbörande
patient i praktiken också kunde lämna sjukhuset, enär sjukhusets grindar
ej är stängda eller bevakade. En sådan tillämpning av bestämmelserna har
givetvis inte varit avsedd av lagstiftaren och strider i vart fall klart mot vad
som föreskrivits i 14 § LSPV om frigång utom sjukhusområdet för patienter,
som faller under utskrivningsnämndens beslutanderätt. Förfarandet
synes också av förklarliga skäl ha lett till samarbetssvårigheter med utskrivningsnämnden.

I detta sammanhang kan erinras om att Åmark i sin med anledning av inspektionsrapporten
avgivna PM anfört bl. a., att den psykiatriska vården
liksom inom andra specialiteter måste upphöra, när medicinska skäl för
behandling på sjukhus ej längre föreligger, varmed Åmark synes avse den
tidpunkt då behandlingen ej längre kan bidra till förbättring av patientens
tillstånd. Åmark anför vidare, att vården av s. k. nämndfall måste fortsätta
även därefter, enär utskrivningsnämnden och psykiatriska nämnden genom
sina beslut om kvarhållande förhindrar patientens utskrivning. Detsamma
gäller enligt Åmark beträffande alkoholister och narkomaner, då
anhöriga eller representanter för sociala eller legala organ påfordrar patientens
kvarhållande. Uttalandet torde få ses i samband med hans nyss påtalade
förfarande beträffande patienter, vilkas utskrivning tillkommer utskrivningsnämnd.

Enligt 16 § LSPV skall tvångsintagen patient ofördröjligen utskrivas, om
förutsättningar enligt 1 § för att bereda honom vård inte längre föreligger.
Oavsett att olika meningar kan råda mellan vederbörande överläkare och
utskrivningsnämnd om patientens sinnestillstånd och vårdbehov, får i detta
sammanhang ej förbises, att vården enligt lagen skall fortsätta inte bara
när patienten kan få sitt tillstånd avsevärt förbättrat utan också när hans
tillstånd kan avsevärt försämras om vården uteblir. Det förefaller som om
Åmark ej tillräckligt beaktat detta.

Vad nu sagts berör den formella sidan av försöksverksamheten. Saken
har emellertid även en reell innebörd såtillvida som de vid försöksverksamheten
tillämpade besluts- och behandlingsprinciperna inom den begränsade
ram för sjukhusets vårdresurser som f. n. föreligger kan leda till
- och av allt att döma även lett till - att patienter som inte passat in i systemet,
inte fått den vård deras tillstånd krävt eller som eljest erfordrats.
Risken härför har särskilt betonats i socialstyrelsens inspektionsrapport. I
sin med anledning av denna rapport upprättade PM har Åmark i detta hänseende
påpekat att till kliniken hör sammanlagt tio vårdavdelningar med
olika terapeutiska miljöer och behandlingsprogram, på grund varav stora
möjligheter föreligger och även utnyttjas för att bereda ifrågavarande patienter
vård på andra avdelningar. Låt vara att detta påpekande är formellt
riktigt, men det praktiska värdet reduceras väsentligt genom de nästan
obegränsade möjligheter att avvika från sjukhuset som dessa avdelningar
synes erbjuda. Vederbörande klinikchefs ansvar för att gällande bestäm -

257

melser på området iakttas blir under sådana omständigheter än mer markerat
inte bara gentemot patienten utan också i förhållande till omgivningen.

Självfallet är det, såsom socialstyrelsen framhållit, av stort värde att försöksverksamhet
i olika former bedrivs inom den psykiatriska sjukvården,
men lika självklart är att gällande bestämmelser därvid måste iakttas och
att. om så ej kan ske, erforderligt medgivande att avvika från desamma
måste utverkas, innan försöken igångsätts. Genom underlåtenhet att vidta
på honom ankommande åtgärder i sådant hänseende och genom att ej heller
på ett tillfredsställande sätt anpassa vården efter tillgängliga vårdresurser
har Åmark handlat felaktigt. Försummelserna framstår i så allvarlig
dager att jag anser mig böra underställa saken medicinalväsendets ansvarsnämnd
för prövning i disciplinärt hänseende. Handlingarna i ärendet skall
därför tillsammans med mitt beslut överlämnas till ansvarsnämnden.

I beslutet anförde JO Wennergren även beträffande en patient — A. —
följande.

När det gäller att mot bakgrunden av det anförda bedöma om utskrivningen
av patienten A. skett i överensstämmelse med gällande bestämmelser
eller eljest lege artis är följande att beakta. Första gången överfördes
A. 20.1.1971 efter suicidalförsök från Södersjukhuset till Långbro sjukhus,
varifrån han påföljande dag utskrevs. Enär han denna gång intogs frivilligt,
kunde han ej vägras att lämna sjukhuset. Vid det senare tillfället 29.1.1971
intogs A. på vårdintyg, sedan han i samband med missbruk av narkotika
och alkohol begått ytterligare två suicidalförsök. Efter endast några dagar
(1.2) ansågs hans tillstånd vara sådant att det inte längre krävde vård på
låst avdelning, varför han överfördes till avdelning M 3. Därifrån avvek
han redan första dagen utan att meddela sig med avdelningen, varefter han
formellt utskrevs.

Åmark anser sig vid båda vårdtillfällena ha handlat i överensstämmelse
med gällande bestämmelser men framhåller samtidigt att, om han haft tillgång
till vårdresurser av mera restriktiv karaktär, skulle han vid det andra
tillfället ha övervägt att utnyttja dessa och föranstalta om efterlysning av
A. genom polisens försorg. Socialstyrelsen har funnit vad i detta ärende
förekommit beträffande utskrivning och underlåtenhet att söka återföra
patienten till sjukhuset kunna i och för sig vara en följd av de principer som
tillämpats i avdelningens arbete, ehuru Åmark själv svarat för det medicinska
ställningstagandet.

Styrelsen har vidare ifrågasatt om utskrivningen i detta fall skett på ett
tillfredsställande sätt, då denna inte synes ha varit vårdmässigt motiverad
utan snarare ägt rum för att bekräfta en redan företagen avvikelse från
sjukhuset.

För egen del kan jag ej finna Åmarks förfarande i detta fall tillfredsställande,
särskilt mot bakgrunden av den specialindikation som år 1969 infördes
i LSPV. Denna indikation avser att bereda ökade möjligheter att under

17 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

258

erforderlig tid kvarhålla narkomaner, som till följd av sitt beroende av narkotika
uppenbarligen inte är i stånd att rätt bedöma sitt behov av vård och
som kan få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt
försämrat om vården uteblir (1 § a). Patienten var känd som missbrukare
av narkotika och hade ett flertal gånger tidigare vårdats på sjukhuset i samband
med olika intoxikationstillstånd. Hans tre sucidialförsök under sammanlagt
tio dagar i januari 1971 borde rimligen gett vid handen att patienten
var ur stånd att rätt bedöma sitt vårdbehov och att hans tillstånd kunde
avsevärt försämras om vården uteblev. Vid sådant förhållande synes A. inte
ha bort överföras till öppen avdelning med dess stora möjligheter att avvika.
möjligheter som han också omedelbart utnyttjade. Tvärtom synes en
skärpt bevakning av A. ha bort framstå som motiverad. Åmark synes också
ha lutat åt denna uppfattning men avstått från att kvarhålla patienten
med tvång under hänvisning till bristande lokala vårdresurser. Jag kan ej
finna denna motivering godtagbar i ett fall som detta. Ärendet bör därför
också i denna del bli föremål för prövning av medicinalväsendets ansvarsnämnd.

Medicinalväsendets ansvarsnämnd meddelade beslut i det av JO Wennergren
anmälda ärendet jämte andra ärenden angående ifrågavarande försöksverksamhet
den 26 november 1974 och tilldelade Åmark varning. I beslutsskälen
anförde ansvarsnämnden bl. a. följande.

Såsom framhållits från olika håll under utredningen är det viktigt att man
ställer sig positiv till praktiska försök med nya behandlingsformer inom
sjukvården. Icke minst gäller detta den psykiatriska sjukvården. Försöken
vid Långbro sjukhus med grupp- och miljöterapeutiska inslag i vård- och
behandlingsarbetet, s. k. terapeutiskt samhälle, är av stort intresse. Behandlingsformen
har avsevärda förtjänster. Främst torde böra nämnas, att
den ifråga om giftmissbrukare och vissa särskilt vårdkrävande patienter
synes inrymma ett eget engagemang från patientens sida i hans anpassningsproblem
och sålunda stärka hans benägenhet att komma till rätta med
sina svårigheter, något som är av största vikt för en framgångsrik behandling.
Patienten kan erhålla värdefull hjälp och betydelsefulla impulser i positiv
riktning från medpatienter. Säkerligen ökar också vårdpersonalens intresse
för uppgiften att nå framgång med vården. Uppenbart är emellertid
att icke alla patienter har förmåga att tillgodogöra sig fördelarna med denna
behandlingsform. Dessa patienter, som kan vara i starkt behov av vård
och behandling kanske just för att symtombilden är akut eller symtomrik,
kan bli ställda utanför eller rent av utstötta ur vårdkretsen. Ytterligare kan
nämnas att vissa patienter kan ha ett mindre gott inflytande på andra, något
som i en sådan vårdform är särskilt svårt att hindra. Nu antydda konsekvenser
är olyckliga och blir särskilt märkbara, när — såsom varit fallet under
ifrågavarande tid på klinik 4 - det miljöterapeutiska arbetssättet är den
huvudsakliga och dominerande vård- och behandlingsformen när det gäller
de särskilt vårdkrävande. Nämnda behandlingsform bör därför av hänsyn
till ansvaret för individuellt avpassad vård praktiseras endast då vissa
grundläggande förutsättningar är uppfyllda, bl. a. att förhållandena medger

259

ett fritt och omsorgsfullt urval av patienter till vårdgruppen. Utredningen
visar, att ett sådant urval ej kunnat ske i detta fall, eftersom alternativa
vårdformer ej stått till buds i tillräcklig utsträckning. Patienter, som ej kunnat
anpassas till terapigruppen, torde därför i viss utsträckning ha måst avskiljas
från gruppen utan att annan erforderlig vård kunnat beredas. En del
av dessa patienter har varit sådana som intagits oberoende av samtycke på
grund av domstols beslut eller efter utfärdande av vårdintyg. Att vissa patienter
avskilts från vård enbart på den grund att de ej passat in i den bedrivna
miljöterapeutiska verksamheten kan ej anses godtagbart. Detta
konstaterande rubbas icke av att patienters avvikningar. permissionssvek
m. m. på sjukhuset tolkats som bristande vårdmotivation, vilket av Åmark
i sin tur ansetts utgöra tillräckligt medicinskt skäl för utskrivning.

På en försöksverksamhet, bedriven i den omfattning och med den konsekvens
som den nu ifrågavarande, måste ställas det bestämda kravet att
den skall vara väl förberedd, såväl med avseende på målsättning som former
för beslut, behörighet att fatta beslut, ansvarsfördelning och sekretessfrågor.
Därvid måste ställning också tas till lämpligheten av att vissa
beslut fattas av personer utan medicinsk utbildning och dessutom till i vad
mån fattade beslut skall äga giltighet utan vederbörande patients samtycke.
En noggrann genomgång och planering av dessa — och andra — betydelsefulla
spörsmål före försöksverksamhetens början framstår i detta fall
som så mycket viktigare som det måste ha stått klart, att verksamheten
skulle komma att omfatta en patientgrupp av oenhetlig sammansättning.

1 detta sammanhang bör starkt understrykas, att beslut av s. k. stormöten
och krismöten uppenbarligen skulle komma att innebära en betydande
press på den för vård och behandling ansvarige läkaren. Att så skulle bli
fallet kunde utan tvivel förutses. Mötesbesluten kunde sålunda i och för sig
väntas leda till svårigheter att hävda läkarens beslutsbehörighet och författningsenliga
ansvar för vårdbesluten. Å andra sidan kunde ett hävdande
av beslutanderätten i vissa fall leda till olägenheter för vården och ordningen
på avdelningen.

Enligt nämndens mening hade det alltså ålegat Åmark såsom ansvarig
överläkare att före inledandet av en försöksverksamhet av denna art noggrant
planera verksamheten i ett flertal avseenden. Ett ingående samråd
borde ha skett med sjukvårdshuvudmannen, sjukhusledningen och vårdpersonalen
till klarläggande av bl. a. arbetsrutiner, arbetsuppgifter för personalen,
lokalernas lämplighet och skötsel, säkerhetsanordningar m. m.
Vidare borde planläggningen ha omfattat förfarandet med de patienter,
som ej skulle kunna anpassas till försöksverksamheten. Det skulle ha
klargjorts hur beslutsprocessen kunde anpassas till gällande författningar.
Genom att underlåta att göra en omsorgsfull planering av försöksverksamheten
har Åmark gjort sig skyldig till försummelse i sin yrkesutövning.

Utredningen — särskilt omnämnda rapport från inspektionen den 2 april
1971 - utvisar, att beslut om intagning, utskrivning och s. k. friförmåner
inom klinik 4 vid ifrågavarande tid i viss utsträckning fattats samfällt av
vårdpersonal och patienter såsom deltagare i olika möten inom ramen för
det s. k. terapeutiska samhället. Enligt 24 § SjvL samt 8 § LSPV tillkommer
emellertid rätten att besluta om intagning överläkaren. Åmark har
gjort gällande att han ägt delegera beslutanderätt ifråga om intagning till
gruppen. Av nyssnämnda lagrum framgår dock att delegation kan ske endast
till annan läkare vid sjukhuset. Beträffande utskrivning gäller enligt
SjvL motsvarande behörighetsbestämmelser som för intagning. Rätten att

260

utskriva eller försöksutskriva patienter som intagits enligt LSPV tillkommer
utskrivningsnämnd ifråga om vissa särskilda i 17 § 2 st LSPV angivna
patienter, (s. k. N-, O- respektive PN-fall). I övrigt tillkommer enligt LSPV
behörigheten att skriva ut patient — slutligt eller på försök - överläkaren.
Denne har i dessa fall ej rätt till delegation men kan hänskjuta frågan till utskrivningsnämnden.
Med anledning av vad tidigare upptagits bör anmärkas,
att det av det aktuella aktmaterialet ej entydigt framgår huruvida —
och i så fall i vilken utsträckning - gruppbeslut om utskrivning skett i de
fall då beslutanderätten tillkommit utskrivningsnämnden. Nämnden har
därför att utgå från att så ej skett. Vad gäller friförmåner ansluter bestämmelserna
i LSPV i huvudsak till utskrivningsreglema. Tillstånd att vistas
på egen hand utom sjukhuset lämnas alltså av överläkaren respektive utskrivningsnämnd.
Om särskilda skäl föreligger får överläkaren i förstnämnda
fall beträffande viss patient överlåta sin tillståndsgivning på annan
läkare. Vad slutligen angår tillstånd till frigång inom sjukhusområdet innehåller
LSPV icke några särskilda behörighetsregler. En rimlig tolkning av
lagtexten härvidlag bör vara, att frigång inom sjukhusområdet i och för sig
är en normal patienträttighet men att ett beslut om indragen eller beviljad
frigång ändock måste ses som en förändring av den medicinskt motiverade
vårdregim, varom överläkaren - med rätt att delegera till annan läkare -har att bestämma. Att tillstånd till frigång skulle kunna ges av ”stormöte”
måste dock anses icke överensstämma med lagens anda och mening.
Långbro sjukhusområdes öppna och obevakade grindar borde ha utgjort
ytterligare skäl för överläkaren att iaktta sitt ansvar för att vårdregimen i
vaije enskilt fall anpassas eftert patientens tillstånd.

Ansvaret för att de i lag meddelade reglerna om intagning, utskrivning
och friförmåner följs vilar på överläkaren. Ansvarsnämnden finnér aktmaterialet
ge stöd för att dessa regler åtminstone delvis åsidosatts under ifrågavarande
försöksverksamhet på klinik 4. I vart fall har Åmark försatt sig i
en sådan situation att han haft svårigheter att hävda sin skyldighet att i alla
delar ta ansvaret för vård och beslut på kliniken. Nämnden finner därför
att Åmark i dessa hänseenden gjort sig skyldig till försummelse i sin tjänst
som överläkare.

Vid bedömningen av Åmarks ansvar för de försummelser som ovan förts
honom till last måste i förmildrande riktning följande tas i betraktande.
Nämnden har ej anledning utgå från annat än att Åmark med försöksverksamheten
avsett att vinna bättre vårdresultat för det stora flertalet patienter
än han kunnat uppnå med tidigare använda vårdformer. Vidare framgår
av ovan intagna handlingar och vad Åmark anfört att resurserna på Långbro
sjukhus - såväl i avseende å lokaler och säkerhetsanordningar som å
personal - varit otillfredsställande, då det gällt omhändertagande av giftmissbrukare
och särskilt vårdkrävande patienter. Detta förhållande har av
Åmark påtalats hos sjukvårdshuvudmannen utan att avsevärda förbättringar
inträtt, i vart fall ej under nu ifrågavarande tid. Dessa brister i de för
vård och behandling väsentliga yttre förhållandena har otvivelaktigt vållat
betydande svårigheter för Åmark i hans arbete som överläkare för kliniken.
De anförda bristerna i fråga om avdelningar med hög rymningssäkerhet
kan dock svårligen ses som förklaring till att Åmark i vissa fall beslutat
eller låtit andra besluta om olika lättnader i vårdregimen, för vilka de berörda
patienterna ännu inte visat sig vara mogna.

Beträffande utskrivningen av patienten A anförde nämnden.

261

Patienterna A och L har utskrivits efter att ha avvikit. A hade strax dessförinnan
företagit ett antal suicidförsök i samband med alkohol-, narkotika-
och läkemedelsmissbruk. L avvek från klinikens låsta intagningsavdelning,
där han tillfälligt vistades. Den av Åmark angivna förklaringen till
L:s utskrivning är ej godtagbar då den grundats på andra hänsynstaganden
är L:s medicinska tillstånd. Genom Åmarks kännedom om A och L borde
det ha stått klart för honom, att erforderlig tid efter senaste missbrukstillfället
ännu inte hade hunnit passera, att dessa patienter därför var ur stånd
att rätt bedöma sitt vårdbehov och att deras tillstånd kunde avsevärt försämras
om vården uteblev. Genom att å tid som skett utskriva dessa patienter
har Åmark förfarit felaktigt.

Ansvarsnämndens beslut har vunnit laga kraft.

Inställelse till allmän domstol av patient

Vid en av JO Wennergren den 13 november 1972 företagen inspektion av
Sundsvalls sjukhus psykiatriska klinik III uppkom fråga bl. a. huruvida allmän
domstol kunde begära att en på sjukhuset intagen patient skulle inställas
till domstolen genom sjukhusets försorg.

Efter remiss inkom Stockholms tingsrätt med yttrande och upplysningar
i saken, varav framgår bl. a. följande. I mars 1972 begärde åklagare vid
åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt att tingsrätten skulle utse
offentlig försvarare för en för grov misshandel misstänkt person H., som
var intagen på psykiatriska kliniken vid Sundsvalls sjukhus. Sedan åtal
väckts mot H. för grov misshandel, utfärdade tingsrätten stämning på H.
- Målet i tingsrätten utsattes till huvudförhandling den 5 juli 1972, varvid
tingsrätten den 20 juni hos psykiatriska kliniken vid sjukhuset anhöll att H.
skulle inställas till huvudförhandlingen. Den 29 juni begärde tingsrätten
hos polismyndigheten i Sundsvalls polisdistrikt att H. skulle inställas till
huvudförhandlingen genom polisens försorg. — Tingsrätten fann H. övertygad
om grov misshandel och beslutade att han skulle genomgå rättspsykiatrisk
undersökning. Sedan utlåtande över sådan undersökning inkommit
till tingsrätten, utsattes målet på nytt till huvudförhandling den 22 november
1972. Liksom vid föregående huvudförhandling sände tingsrätten
först en anhållan till sjukhuset att H. skulle inställas till huvudförhandlingen.
Därefter begärdes i stället att H. skulle inställas genom polisens försorg.
H. dömdes för grov misshandel till sluten psykiatrisk vård.

I tingsrättens yttrande har rådmannen Ingemar Kilander, i fråga om anledningen
till att man för H:s inställelse begärde polisens biträde, uppgett
att sjukhuset meddelat att man härutinnan inte kunde tillmötesgå tingsrätten.

Kilander har i ärendet vidare uppgett bl. a. följande.

262

Enligt 38 kap. 12 § brottsbalken åligger det polismyndighet att lämna
bl. a. domstol handräckning för ”den dömdes” inställande i mål eller ärende
enligt brottsbalken. Bestämmelsen får måhända anses analogt tillämplig
på patienter vid mentalsjukhus som åtalats men icke dömts för brott, särskilt
som polishandräckning i vissa fall kan begäras även enligt lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård. Det ligger emellertid närmast till
hands att tillämpa regeln i 45 kap. 15 § 2 st. rättegångsbalken. Enligt denna
paragraf skall tilltalad kallas till huvudförhandlingen i stämningen eller genom
särskild kallelse. Föreläggande skall meddelas honom vid vite.
”Förekommer anledning, att den tilltalade ej skulle iakttaga sådant föreläggande,
må förordnas, att han skall hämtas till rätten”. Vad gäller tilltalad
som är intagen på mentalsjukhus finns därjämte för rätten anledning att
i första hand beakta regeln i 21 kap. 2 § 2 st. rättegångsbalken. ”Lider den
misstänkte av sinnessjukdom eller sinnesslöhet, och finner rätten, att hans
hörande skulle vara utan gagn, erfordras ej att han infinner sig personligen”.
Rätten bör således först genom förfrågan hos sjukhuset förvissa sig
om att den tilltalades hörande verkligen skulle gagna utredningen. Vad avser
H. framgår av dagboksbladet att rätten innan målet utsattes varit i förbindelse
med såväl H:s försvarare som med hans läkare vid den psykiatriska
kliniken i Sundsvall. — Enligt min mening vore det direkt olämpligt av
en domstol att begära polishandräckning för inställande vid rätten av en
patient vid mentalsjukhus, som ej är häktad eller anhållen, utan att dessförinnan
ta kontakt med sjukhuset och höra sig för om patienten kan inställa
sig antingen på egen hand eller genom sjukhusets försorg. Vad gäller H.
kan möjligen anföras att rätten först bort muntligen förfråga sig hos sjukhuset
hur H. borde inställas innan rätten formellt begärde hos föreståndaren
för den psykiatriska kliniken att H. skulle inställas genom sjukhusets försorg.
Av dagboksbladet framgår ej huruvida en sådan muntlig förfrågan
verkligen ägt rum. — Samma förfarande bör tillämpas som för inställande
vid rätten av personer som är intagna på allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare.
I dylika fall begär rätten regelmässigt hos föreståndaren
för anstalten att den intagne skall inställas. Denne får därvid bedöma huruvida
den intagna behöver åtföljas av vårdare. Det kan anmärkas att vid någon
anstalt där nya vårdformer prövas även förekommit att den tilltalade i
stället för vårdare åtföljts av någon eller några kamrater på anstalten. -Reglerna om hur inställande skall ske inför rätten av patienter på sjukhus
eller av intagna på vårdanstalter av olika slag synes mig oklara. Det förefaller
befogat med klarläggande uttalanden eller möjligen lagstiftning i ämnet.

Till tingsrättens yttrande var fogad en av chefsrådmännen Folke Östergren
och Sten Kjellgren till lagmannen ställd skrivelse. Östergren och
Kjellgren yttrade däri bl. a. följande.

Då fråga uppkommer om hörande vid domstol av på mentalsjukhus intagen
person måste under alla förhållanden kontakt tas med sjukhuset om
den som skall höras är tilltalad, detta för att utröna om hans hörande är
utan gagn. Även då fråga är om andra än tilltalade torde det vara lämpligt
att sjukhuset yttrar sig i sådant hänseende. Finnes inte hinder föreligga för
hörandet gäller det så att avgöra huru vederbörande skall inställas inför
domstolen. Också i den delen framstår det som naturligt att låta av göran -

263

det ligga hos sjukhuset. Läkaren kan måhända anse att det inte är möjligt
att inställa patient försåvitt ej personal från sjukhuset medföljer. Stockholms
tingsrätt förfar regelmässigt så att förfrågan om inställandet först
riktas till sjukhuset. Finner sjukhuset då anledning saknas att anlita egen
personal gör domstolen i andra hand hänvändelse till polismyndigheten.

Vid ärendets fortsatta handläggning beslutades att från socialstyrelsen
infordra yttrande angående inställelse till domstol av den som är intagen på
sjukhus och allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Yttrandet skulle
avse såväl de fall där hämtning kan ske enligt 44 kap. 3 §, 45 kap. 15 § och
46 kap. 15 § rättegångsbalken (indispositiva tvistemål och brottmål) som
de fall där hämtning normalt inte kan ske (dispositiva tvistemål).

Med anledning av den sålunda den 22 oktober 1973 avlåtna remissen till
socialstyrelsen inkom den 22 augusti 1974 yttrande från styrelsen. I yttrandet
anfördes bl. a. följande.

När fråga uppkommer att patient som är intagen på psykiatriskt sjukhus
- vare sig intagningen ägt rum med stöd av bestämmelserna i lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) eller enligt sjukvårdslagen
- skall inställa sig vid domstol kan inställelse i stor utsträckning
ske genom att patienten erhåller permission. Om patienten dessutom
är i stånd att resa ensam bör inte domstolsinställelsen medföra några större
praktiska problem.

I vissa fall är emellertid patientens tillstånd sådant att han inte ensam
kan inställa sig. Skilda regler gäller vid rättegång i brottmål respektive tvistemål
beträffande de problem som då blir aktuella.

Vid rättegång i brottmål äger den som är misstänkt att själv föra sin talan
om han inte är omyndig (Rättegångsbalken - RB - 21 kap. 1 §). I vissa fall
är han även skyldig att personligen inställa sig vid domstolen. Domstolen
kan dock om den misstänkte lider av ”sinnessjukdom eller sinnesslöhet”
och om rätten finner att hans hörande skulle vara utan gagn förordna att
han ej behöver inställa sig (RB 21 kap. 2 §). Domstolen kan i vissa fall besluta
att den tilltalade skall hämtas (RB 45 kap. 15 § och 46 kap. 15 §). Det
åligger vidare polismyndighet att bl. a. lämna domstol handräckning för
”den dömdes” inställelse till rättegången (Brottsbalken 38 kap. 12 §).

Vid rättegång i tvistemål kan envar vara part (RB 11 kap. 1 §). I vissa fall
är part skyldig att inställa sig vid domstolen (RB 11 kap. 5 §). Rätten kan
även i angivet fall besluta om hämtning (RB 44 kap. 3 §). Vid dispositiva
tvistemål kan emellertid hämtning normalt ej ske.

Den som är psykiskt sjuk har således med visst undantag för omyndig
samma rätt och skyldighet som övriga medborgare att infinna sig vid domstolen
i mål som rör honom. Det förhållandet att någon är svårt psykiskt
sjuk utgör i princip inte något hinder för rättegången.

När en psykiskt sjuk patient på grund av sin sjukdom har svårt att inställa
sig eller är oförmögen att ta till vara sin rätt inför domstolen bör i de fall
sjukdomstillståndet är av övergående natur undersökas om inte rättegången
kan flyttas till en annan tidpunkt. Härvid bör ansvarig läkare kunna yttra
sig till rätten och när så erfordras även till patientens ombud. Om rättegången
ej kan flyttas eller om patientens tillstånd inte kan förväntas bli förbättrat
inom den närmaste tiden uppkommer vissa problem rörande möjligheterna
och sättet för patientens inställelse vid domstol.

264

Den grundläggande principiella bedömningen bör vara att en psykiskt
sjuk som är intagen på sjukhus oavsett detta förhållande i görligaste mån
skall beredas tillfälle att närvara vid domstolsförhandlingen om han så
önskar, även om personlig inställelse inte erfordras och han företräds av
ombud, såvida inte detta är till allvarligt men för hans psykiska tillstånd.
Även då hans närvaro inte är obligatorisk och han på grund av sitt psykiska
tillstånd inte önskar närvara, men där närvaron skulle vara av betydelse
för hans möjligheter att ta till vara sin rätt bör han uppmanas till och erhålla
hjälp för att infinna sig till domstolsförhandlingen, såvida inställelsen inte
är skadlig för honom själv.

Det är enligt socialstyrelsens mening inte minst ur terapeutisk synpunkt
angeläget att patienten när han skall inställa sig vid domstol åtföljs av vårdpersonal
i de fall hans tillstånd så /ordrar. Det är vidare ur vård- och behandlingssynpunkt
som regel angeläget att endast i undantagsfall polishandräckning
kommer till användning för transport och tillsyn i dessa fall.

Det finns emellertid i detta sammanhang ytterligare några faktorer som
socialstyrelsen anser bör beaktas. Främst gäller det frågan om vilka patienter
som skall erhålla ovan angiven hjälp från sjukhuset. På ett psykiatriskt
sjukhus vårdas såväl patienter som är intagna enligt LSPV:s bestämmelser
som frivilligt intagna enligt sjukvårdslagens bestämmelser. I många
fall ter det sig omotiverat att skilja mellan två patienter med likartat psykiskt
tillstånd där den ene är intagen enligt LSPV på grund av omständigheter
som inte är relevanta i detta sammanhang. Det avgörande i dessa fall
bör vara det psykiska tillståndet och dess betydelse för patientens möjligheter
att inställa sig vid domstol och ej intagningsformen för vården.

En annan faktor är i vilken utsträckning sjukhuset formellt sett är skyldigt
att medverka vid transporter av detta slag. Dåvarande medicinalstyrelsen
utfärdade den 11 december 1956 ett cirkulär till bl. a. direktionerna
för statens sinnessjukhus, vilket bifogas i kopia, med följande rekommendationer
när en patient kallats att personligen inställa sig vid domstol. I de
fall patienten av medicinska skäl icke ansågs kunna inställa sig vid domstol
på egen hand borde sjukhuset med undantag för de patienter som var intagna
på specialavdelning eller fast paviljong beordra vårdpersonal att medfölja
patienten. Då patienten var intagen på specialavdelning eller fast paviljong
borde polismyndighet ombesörja transporten. Om så ansågs lämpligt
eller polismyndigheten påyrkade detta, borde personal från sjukhuset
kunna medfölja som vårdare. Cirkuläret, som enbart innefattar en rekommendation,
gäller dock inte numera med hänsyn till det ändrade huvudmannaskapet
för den psykiatriska sjukvården.

Direkt åläggande i lag eller annan författning för huvudman för sjukhus
eller för huvudman för allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare att ombesörja
transporter av detta slag föreligger inte. I de fall patienterna ej kan
fullgöra sina förpliktelser eller tillvarata sina rättigheter framstår emellertid
sådan skyldighet för huvudmannen som naturlig och får enligt socialstyrelsens
mening ligga i själva vårdansvaret. Skyldigheten gäller för alla
slag av patienter oavsett om de vårdas frivilligt eller tvångsvis. Men den
måste också anses föreligga beträffande patienter vid andra sjukhus än
psykiatriska.

Skulle patient icke inställa sig vid domstol t. ex. på grund av tredska, bör
lämpligen hämtning ske genom polisens försorg. Likaså bör polisen efter
samråd med vederbörande överläkare respektive föreståndare för allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare medverka vid fall av uppenbar flyktfa -

265

ra eller där eljest särskilda skäl föreligger. Polishandräckning måste emellertid
allmänt sett anses vara en nödfallsutväg, när ingen annan möjlighet
står till buds.

Landstingsförbundet bereddes tillfälle att yttra sig över socialstyrelsens
svar och anförde med anledning härav följande.

Socialstyrelsen har i sitt remissvar tryckt på att de i remissen berörda
grupperna i princip icke särbehandlas i förhållande till övriga medborgargrupper
i samhället.

I vissa fall kan det dock vara motiverat med särskilda stödåtgärder åt en
intagen då denne anmodas att infinna sig vid domstol. Vilka stödåtgärder
som erfordras måste bedömas utifrån patientens psykiska tillstånd och
grundas på relevanta fakta. Intagningsgrunden bör i sig icke vara utgångspunkt
för särskiljande behandling. Som allmän regel bör dock gälla att
tvång endast undantagsvis får tillgripas.

Landstingsförbundet delar socialstyrelsens syn i allt väsentligt i dessa
frågor.

I remissen diskuteras även sjukvårdshuvudmannens skyldighet att ombesörja
transporter av detta slag. Skyldigheten anses ligga i vårdansvaret.

Landstingsförbundet anser att det är ett samhällsansvar att en patients
skyldigheter inför domstol fullgörs eller rättigheter tillvaratas.

Sjukvårdshuvudmännen har här sitt ansvar och tar också detta i mån av
resurser och kunnande men det är viktigt att konstatera att detta icke befriar
övriga berörda samhällsfunktioner och myndigheter från att nära samverka
för individens bästa.

Vid JO Wennergrens inspektion den 7 augusti 1974 av Västerviks sjukhus
psykiatriska kliniker antecknades från samtal med överskötaren Sven
Listrell.

Listrell tog vidare upp ett problem man hade med transport av patienter
till rättegångsförhandlingar o.d. Om avdelningen själv ombesörjde transporten
kunde man inte räkna med att få någon hjälp av polisen med utspisning
och förvaring av patienten på orten för rättegångsförhandlingen.
Skedde transporten i samverkan med polismyndigheten i Västervik och
under medverkan av polisman, gick det däremot bra. Det mötte emellertid
stora svårigheter att få sådan medverkan. Listrell ansåg att det behövdes
klarare riktlinjer för när och hur polisen skulle medverka i sådana fall.

Efter remiss inkom polismyndigheten i Västervik med följande yttrande.

I vilka fall och i vilken omfattning polis skall giva handräckning, framgår
av lagar och författningar, bland annat lag om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall samt i brottsbalken kap. 38: 12. Behörigheten att begära
handräckning är också strikt reglerad.

Av personalen vid sjukhuset påtalade förhållanden synes icke ha samband
med i lag och författningar reglerade skyldigheter för polis att giva
handräckning. De förhållanden, som påtalats, synes i stället beröra transporter
från berört sjukhus till annat liknande sjukhus inom landet av perso -

266

ner, vilka är intagna för sluten psykiatrisk vård, samt fall av inställelse av
patienter till rättegångsförhandlingar i andra avseenden än de som reglerats
i brottsbalken 38: 12.

För berörda och eventuellt andra liknande fall finnes, såvitt polisstyrelsen
kan finna, inga bestämmelser, som i sig reglerar polisens skyldighet att
giva handräckning eller i övrigt tillhandagå med tjänster, exempelvis ordna
med utspisning och förvaring av person, som är under transport eller transporterats
till viss ort för åtgärd. Huruvida polisinstruktionens allmänna bestämmelser
— § 2, 4 st. - om att ”i övrigt lämna allmänheten skydd, upplysningar
och annan hjälp” är tillämplig i berört avseende är tveksamt. I
anslutning härtill ifrågasättes också dels, huruvida polispersonal skall anses
vara bättre lämpad och skickad att handhava transporter av personer,
som är omhändertagna för sluten psykiatrisk vård än den personal, som i
specialsjukhus omhänderhar sådan vård, dels också lämpligheten av att
psykiskt sjuka personer, även under tillfälliga situationer, förvaras i polisstation
och inom arrestavdelning.

Kontentan av det anförda synes därför enligt polisstyrelsens uppfattning
bli den, att transporter etc., som det genom avsaknaden av uttryckliga
stadganden därom icke ankommer på polisen att utföra, får utföras av den,
som beröres därav och i nu påtalade fall genom sjukhusets försorg.

Att polisen härvid i speciella fall kan biträda för att lämna skydd och
hjälp är en sak för sig och som icke föranleder till annan bedömning i frågan
om skyldigheten att lämna handräckning.

Påtalat förhållande om att sjukhuspersonal, när densamma ombesörjer
transport, icke kan påräkna hjälp av polis på bestämmelseort eller eljest
vid uppehåll med utspisning och förvaring, då polis icke medverkar vid
transporten, är en frågeställning, som enligt polisstyrelsens mening måste
föras till högre polisiärt organ. Att enbart av påtalad anledning lämna biträde
av polis i och för transport, bör rimligen icke behöva ske. Förutsättning
härvidlag är såsom förut anförts, att det bedömes lämpligt att tillfälliga förvaringar
sker hos polisen.

De på polisen ankommande transporterna utföras numera i stor omfattning
av kriminalvårdens transportcentraler. I rikspolisstyrelsens skrivelse
till länsstyrelserna och polismästarna om anlitandet av transportcentralerna
talas endast om ”på polisen amkommande förpassningsresor (transporter)”.
Enligt polisstyrelsens uppfattning kan därmed endast avses transporter,
vid vilka det enligt särskilda stadganden ankommer på polisen att
lämna handräckning. Möjligheten att för nu aktuella transporter använda
transportcentralema, därest dessa prövas lämpligen kunna användas härför,
faller sålunda, enligt polisstyrelsens uppfattning, också utanför den
behörighet, som polisen har att rekvirera transportcentralemas medverkan.

De två ärendena remitterades härefter till rikspolisstyrelsen som avgav
följande yttrande.

Då personlig inställelse till rätten aktualiseras beträffande person, som
är intagen på psykiatrisk klinik eller motsvarande, syns det naturligt, att
rätten först tar kontakt med för vården ansvarig läkare vid sjukhuset och
efterhör om vederbörandes personliga hörande är av gagn eller inte (RB
11:5 resp. 21:2 andra st.) - Beträffande den principiella frågan om personlig
inställelse inför rätten av på sjukhus intagen psykiskt sjuk person delar

267

styrelsen den uppfattning, som socialstyrelsen framfört i sitt yttrande,
nämligen att sådan person i görligaste mån bör beredas tillfälle att närvara
vid domstolsförhandling om han önskar det och hans psykiska status inte
bedöms bli försämrad härigenom.

Finner rätten efter kontakt med läkare, att den sjuke bör närvara personligen
vid förhandling, bör denna kontakt också ha gett underlag för bedömningen
av formen för inställelsen till rätten och tidpunkten härför.

När det gäller formen för inställelse till rätten i fall av förevarande slag,
syns i huvudsak tre olika möjligheter föreligga nämligen

1. Den sjuke får inställa sig själv

2. Personal från sjukhuset åtföljer den sjuke

3. Den sjuke inställs genom polisens försorg.

Beträffande valet mellan dessa alternativ instämmer styrelsen i
socialstyrelsens uttalande, att hämtning genom polis allmänt sett får anses
vara en nödfallsutväg, när ingen annan möjlighet står till buds. Styrelsen
vill ifrågasätta, om inte detta förhållande beaktas i alltför liten utsträckning
i praktiken.

Eftersom hämtning genom polis således måste äga rum i vissa fall, har
domstol fått befogenhet att förordna om sådan åtgärd exempelvis beträffande
tilltalad i brottmål och part i indispositivt tvistemål (RB 44: 3, 45: 15
och 46: 15) - Även om ordet polis inte nämns uttryckligen i dessa lagrum,
torde det sedvanerättsligt vara fastslaget att polisstyrelse har skyldighet att
efterkomma sådan begäran från domstol. - Enligt direkt stadgande i BrB
38: 12 är polisstyrelse vidare skyldig att på begäran av domstol lämna
handräckning för dömds inställelse till rätten i vissa fall. Däremot syns det
inte föreligga någon uttrycklig plikt för polisstyrelse att inställa part till förhandling
i dispositivt tvistemål. Anledningen härtill torde vara, att rätten i
dessa fall har andra medel att förmå en motvillig part att inställa sig — i
första hand möjligheten att meddela tredskodom.

I detta sammanhang bör också uppmärksammas en annan aspekt på förevarande
problem som inte syns ha behandlats i lagstiftningen. Det kan
nämligen förekomma, att domstol i exempelvis ett tvistemål bedömer, att
parts - exempelvis patient intagen för psykiatrisk vård på sjukhus — personliga
inställelse inte är nödvändig, medan patienten kräver att få inställa
sig personligen för att bevaka sin rätt. I enlighet med vad som tidigare anförts
bör största möjliga hänsyn tas till detta krav. I ett sådant fall kan den
komplikationen uppstå, att man från sjukhusets sida bedömer patienten
vara så farlig, att man hemställer hos vederbörande polisstyrelse, att polis
skall verkställa inställelsen till rätten. Någon uttrycklig skyldighet för polisstyrelse
att verkställa en sådan handräckning torde inte föreligga. Enligt
styrelsens uppfattning föreligger det emellertid å andra sidan inte heller något
hinder mot att polis verkställer — eller hellre biträder vid verkställande
av - sådan åtgärd under förutsättning att åtgärden av säkerhetsskäl inte
kan verkställas på annat sätt. Grunden härför får anses vara dels polisens
allmänna åligganden enligt 2 § polisinstruktionen (PI) att ”i övrigt lämna
allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp” och dels den skyldighet
som av hävd åligger myndigheter att lämna varandra ömsesidigt bistånd.

När det gäller exempelvis inställelser till domstol vill styrelsen framhålla,
att sådana numera i mycket stor utsträckning utförs genom kriminalvårdens
transportcentraler. Detta är en följd av förpassningsutredningens arbete.
Efter samråd med kriminalvårdsstyrelsen har rikspolisstyrelsen ut -

268

färdat anvisningar till polisstyrelserna om anmälan till kriminalvårdens
transportcentraler vid behov av transporter. Kopia av anvisningarna bifogas.
- Med anledning av uttalandet på s. 2, sista stycket i yttrandet från
polisstyrelsen i Västervik vill styrelsen framhålla, att polisstyrelses möjlighet
att anlita transportcentral inte är begränsad på sätt som antas i yttrandet.

Uppstår under transport som utförs av transportcentral för polisstyrelses
räkning behov av exempelvis logi för den förpassade, anlitas i första
hand allmänt häkte tillhörande kriminalvården. Självfallet skall polisen vid
behov bistå i sådana fall. Från kriminalvårdsstyrelsen har inhämtats att,
såvitt är känt, några problem inte föreligger på detta område. När det däremot
gäller transporter som verkställs av personal från sjukhus blir förhållandet
ett annat. Som socialstyrelsen framhållit i sitt yttrande får skyldigheten
för sjukhus att genom egen personal ombesörja inställelse av patient
till domstol anses ligga i själva vårdansvaret. I detta bör naturligen även
ligga, att man tillser att patienten får mat och logi under transporten. Enligt
rikspolisstyrelsens uppfattning torde det därför inte föreligga någon skyldighet
för polisen att bistå i sådana fall. Förhållandet blir dock ett annat om
det i praktiken visar sig omöjligt att lösa dessa frågor på annat sätt än genom
polisiär hjälp. - Styrelsen vill dock betona, att en sådan situation torde
inträffa endast rent undantagsvis. - 1 ett sådant läge bör polisen lämna
bistånd. Grunden härför är även då polisens allmänna åligganden enligt 2 §
PI samt myndigheters skyldighet att lämna varandra ömsesidigt bistånd. -I sammanhanget bör observeras att de förvaringsrum som polisen har tillgång
till mer sällan är lämpliga för förvaring av sjuka människor.

Vad som härovan sagts om inställelse till domstol av den som är intagen
på sjukhus, gäller även ifråga om den som är intagen på allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare.

De frågeställningar som berörts härovan har såvitt styrelsen har sig bekant
inte vållat problem i polisarbetet. Ett vägledande uttalande från justitieombudsmannen
anser styrelsen vara tillräckligt för att undanröja ev.
oklarheter på förevarande område.

JO Wennergren anförde vid ärendenas avgörande.

I rättegångsbalken (RB) finns föreskrifter om skyldighet för part att infinna
sig personligen vid förhandling i allmän domstol (bl. a. 11 kap. 5 § och
21 kap. 2 § RB). Olika regler gäller här för skilda typer av mål och det ankommer
på domstolen att i varje särskilt fall förordna om inställelsen.
Även om part ej åläggs personlig inställelse, äger han givetvis rätt att närvara
vid domstol i målet. Skyldighet att infinna sig personligen kan också
åläggas annan än part. Sålunda är den som kallats som vittne, sakkunnig
eller målsägande skyldig att hörsamma kallelsen. Den som ålagts att infinna
sig vid domstol kan vid utevaro förpliktas att utge förelagt vite, dömas
till böter eller hämtas till rätten. Utevaro kan dessutom medföra skyldighet
att betala rättegångskostnad. Här skall också nämnas att mot den som uteblir
från förhandling i tvistemål kan i vissa fall tredskodom meddelas. Underlåtenhet
att infinna sig vid domstol skall dock inte leda till påföljd för
den som har laga förfall för sin utevaro (32 kap. 6 § RB). Med laga förfall

269

förstås bl. a. då någon på grund av sjukdom är förhindrad att fullgöra vad
honom ålagts.

Skyldighet att efter kallelse infinna sig personligen vid rättegång hos allmän
domstol — liksom även rätten att närvara vid domstolsförhandling i
eget mål - gäller i princip också för dem som är intagna på olika vårdinrättningar.
Detta oavsett om intagningen skett frivilligt eller tvångsvis. I
förevarande ärenden har saken närmast gällt olika frågor i samband med
inställelse av den som är intagen på sjukhus för psykiatrisk vård eller på
allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Tvångsintagning för sluten psykiatrisk vård kan ske enligt lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Sådan intagning sker efter
ansökan eller på grund av domstols förordnande. Befogenhet att göra
ansökan tillkommer inte patienten själv. Intagning på egen begäran kan
dock ske, men därom saknas bestämmelser i lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård. Intagningen sker i sådana fall i stället enligt de allmänna
reglerna i sjukvårdslagen för intagning på sjukhus. Den som är intagen på
sjukhus enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård får bl. a.
hindras att lämna sjukhuset. Däremot får den som intagits på egen begäran
inte kvarhållas mot sin vilja. — På allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
kan tvångsintagning ske efter beslut därom av länsrätt. Intagning kan
också ske efter egen ansökan, varvid sökanden har att förbinda sig att
kvarstanna på anstalten under viss tid.

När domstol skall ta ställning till dens inställelse som är intagen på sjukhus
för psykiatrisk vård är det, såsom anförts i tingsrättens yttrande, lämpligt
att domstolen tar kontakt med sjukhuset för att utröna bl. a. om den intagnes
tillstånd tillåter att han medverkar vid rättegångsförhandlingen.
Som regel torde hinder inte möta, i vart fall inte när det gäller jämställdhetskategorin,
de s. k. särskilt vårdkrävande. I princip bör dock beträffande
psykiskt sjuka bedömningen göras från samma utgångspunkt som i fråga
om somatiskt sjuka. Jag vill med instämmande understryka socialstyrelsens
uttalande att den grundläggande principiella bedömningen bör vara
att en psykiskt sjuk som är intagen på sjukhus oavsett detta förhållande i
görligaste mån skall beredas tillfälle att närvara vid domstolsförhandling
om han så önskar, även om personlig inställelse inte erfordras och han företräds
av ombud, såvida inte detta är till allvarligt men för hans psykiska
tillstånd. Jag delar också socialstyrelsens uppfattning att, även då hans
närvaro inte är obligatorisk och han på grund av sitt psykiska tillstånd inte
önskar närvara, men där närvaron skulle vara av betydelse för hans möjligheter
att ta till vara sin rätt, han bör uppmanas till och erhålla hjälp för att
infinna sig till domstolsförhandlingen, såvida inställelsen inte är skadlig för
honom. Såsom landstingsförbundet anfört är det ett samhällsansvar att en
patients skyldigheter inför domstol fullgörs eller rättigheter tillvaratas. Erinras
kan också om att det i brottmål inte är erforderligt att den tilltalade
infinner sig personligen till rättegångsförhandlingen, om han lider t. ex. av

270

sinnessjukdom och hans hörande skulle vara utan gagn. Också för att få
underlag för tillämpningen av dessa rekvisit är det givetvis av betydelse att
domstolen informerar sig hos sjukhuset. Frågan om någons hörande skulle
vara utan gagn är självfallet betydelsefull också när det gäller att besluta
om hörande av vittne m. fl.

Om hinder finnes ej föreligga mot att intagen deltar i rättegångsförhandlingen,
skall ställning härnäst tas till inställelsefrågan. Såsom socialstyrelsen
anfört behöver den saken inte vålla några större praktiska problem,
när den intagne förklaras kunna få permission för att inställa sig. Kallelse
kan då utfärdas i vanlig ordning men samråd bör ske med sjukhuset beträffande
de praktiska detaljerna. Särskilt viktigt är detta naturligtvis i de fall
då sjukhuset anser det nödvändigt eller lämpligt att den intagne under permissionen
åtföljs av vårdpersonal. Mången gång torde inställelsefrågan
emellertid inte kunna lösas på nu skildrade sätt. Frågan är då om anspråk
kan ställas på ett sjukhus att det medverkar genom transport av den intagne
till och från rättegångsförhandlingen och genom att sörja för honom under
den eller de dagar rättegångsförhandlingen pågår. Medicinalstyrelsens
tidigare anvisningar i ämnet kan numera inte åberopas. Ej heller finns några
andra föreskrifter att åberopa. Socialstyrelsen har emellertid uttalat att
i de fall, då patienterna ej kan på egen hand fullgöra sina förpliktelser eller
tillvarata sina rättigheter, en skyldighet för sjukhusets huvudman att svara
för transporten framstår som naturlig och får anses ligga i själva vårdansvaret.
Landstingsförbundet har instämt i princip. Jag delar socialstyrelsens
uppfattning.

I enlighet med vad nu sagts bör alltså en domstol, som till rättegång kallar
den som är intagen för sluten psykiatrisk vård på sjukhus eller är intagen
på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, samtidigt göra framställning
om den intagnes transport hos sjukhuset eller anstalten, när sådan
transport behövs. Innan dag för rättegången bestäms bör dock som tidigare
framhållits samråd med sjukhuset eller anstalten ske till underlättande
av transportplaneringen.

Det kan antas att sjukhuset eller anstalten mestadels bör kunna själv lösa
transportfrågan och övriga därmed sammanhängande problem. Man
måste emellertid räkna med att så inte alltid är fallet. Fråga kan t. ex. vara
om en intagen som visat stor rymningsbenägenhet, ådagalagt särskild farlighet
eller opålitlighet eller eljest är sådan att speciella åtgärder behövs för
att inställelse skall kunna ske på ett tillräckligt betryggande sätt. Sådana
fall torde förekomma särskilt ofta inom den psykiatriska vårdens fasta paviljonger,
specialsjukhus och specialavdelningar. Då uppkommer fråga om
biträde av polis med transport och omhändertagande under rättegångstiden.
Jag förutsätter att även i sådant fall vårdpersonal som regel bör medfölja.

Några allmänna regler finns ej om sådan polishandräckning som nu
sagts. 1 RB finns visserligen bestämmelserom rätt fördomstol att förordna

271

om hämtning av parter och andra till rättegång, för vilka redogörelse förut
lämnats. Bestämmelserna är emellertid enligt sina ordalag endast avsedda
för fall då tredska kan befaras (förekommer anledning att den tilltalade ej
skulle iakttaga sådant föreläggande etc.). Det kan därför ifrågasättas om de
verkligen är tillämpliga i fall då den intagne väl åstundar att inställa sig men
sjukhuset eller anstalten inte anser sig kunna ta ansvaret för transport av honom
till rättegångsförhandlingen. Diskuteras kan vidare om hämtningsinstitutet
förutom själva inställelsen till förhandlingen verkligen också innefattar
bevakning och förvaring m. m. under rättegångsdagen eller rättegångsdagarna
ävensom återtransport till det sjukhus eller den anstalt varifrån
vederbörande hämtats. Jag anser dock att så bör anses vara fallet (jfr
Petrén, Om offentligrättslig användning av våld mot person s. 52 och Sjöholm,
När och hur får polisen ingripa s. 206). Under alla förhållanden
framstår det som naturligt att polisen av allmänna samarbetsskäl biträder
härmed. Frågan blir därför närmast av akademisk natur. Vilken syn man
än anlägger på hämtningsinstitutets tillämpbarhet när det gäller domstolsinställelse
av de personkategorier det här är fråga om kommer som framgått
av yttrandena likväl en del fall att ligga utanför tillämpningsområdet.
För dessa har rikspolisstyrelsen som sin uppfattning uttalat att intet hinder
föreligger mot att polis verkställer - eller hellre biträder vid verkställande
av — en inställelse av den intagne till rätten under förutsättning att åtgärden
av säkerhetsskäl inte kan verkställas på annat sätt. Rikspolisstyrelsen
har till stöd för denna uppfattning åberopat dels föreskrifter i 2 § polisinstruktionen,
dels myndighets hävdvunna skyldighet att lämna annan myndighet
erforderligt bistånd. Rikspolisstyrelsens uppfattning måste anses
välgrundad och den bör lända till efterrättelse.

En särskild fråga blir vem som skall göra framställning om polishandräckning,
då sjukhuset eller anstalten inte anser sig kunna ta ansvaret för
patientens inställelse till domstolen, sjukhuset respektive anstalten eller
domstolen. Såvitt jag kan se är detta närmast en lämplighetsfråga som bör
avgöras av domstolen och sjukhuset respektive anstalten i samråd. Är fråga
om hämtning enligt RB eller därmed jämförbara fall kommer dock givetvis
domstolen i fråga i första hand.

Vad rikspolisstyrelsen anfört om anlitande av kriminalvårdens transportcentraler
för ifrågavarande ändamål påkallar intet särskilt uttalande
från min sida.

Rikspolisstyrelsen har också uttalat sig om i vad mån polisen bör medverka
i fall då sjukhuset anser sig självt kunna ombesörja transporten men
önskar hjälp med att lösa mat- och logifrågan för den intagne. Någon allmän
skyldighet för polisen att bistå här anser rikspolisstyrelsen inte föreligga.
Häri kan jag instämma. Förhållandet blir emellertid enligt rikspolisstyrelsen
ett annat om det i praktiken visar sig omöjligt för sjukhuset att lösa
dessa frågor på annat sätt än genom polisiär hjälp. Polisen bör då enligt
de allmänna samarbetsgrunderna lämna bistånd. Rikspolisstyrelsen har

272

dock varit angelägen framhålla att en sådan situation torde inträffa endast
rent undantagsvis. Det är naturligtvis svårt att överblicka de olika typsituationerna
här. Jag föreställer mig emellertid att den situationen inte kan
vara alltför ovanlig att ett sjukhus väl finner sig kunna klara själva transporten
på ett betryggande sätt men däremot inte mat- och logifrågan. Vågar
sjukhuset i ett sådant fall inte påräkna bistånd från polisen i det senare
hänseendet, nödgas sjukhuset begära bistånd av polisen med transporten i
dess helhet. Det kan vara svårt att övertyga en polismyndighet att det är
omöjligt för vårdpersonalen att lösa dessa frågor utan polisiär hjälp. Det
synes onödigt att sjukhuset går den omvägen för att få det bistånd som behövs
med mat och logi för den intagne på ett från säkerhetssynpunkt och
övriga synpunkter betryggande sätt. Jag anser därför att rikspolisstyrelsen
intagit en väl restriktiv hållning till frågan om bistånd med mat och logi vid
en av sjukhuset organiserad transport men anser mig ändå böra understryka
att vårdpersonalen i första hand måste söka lösa mat- och logifrågan
själv.

Avslutningsvis vill jag påpeka att för den som beviljats allmän rättshjälp
eller rättshjälp åt misstänkt i brottmål betalar staten, om personlig inställelse
ålagts, enligt vissa normer kostnaden för resa och uppehälle för den
rättssökande och för vårdare eller annan som måst anlitas i samband med
inställelse inför domstol.

Läkares ansvar vid förskrivning av icke registrerat läkemedel för
vilket socialstyrelsen beviljat licens av humanitära skäl

Enligt 13 § kungörelsen (1963:439) om tillämpningen av läkemedelsförordningen
äger socialstyrelsen på särskild framställning medgiva rätt till
försäljning (licensförsäljning) av bl. a. sådan icke registrerad farmacevtisk
specialitet, varav viss person befunnits vara i behov med hänsyn till sitt
hälsotillstånd. Sådan framställning skall vara åtföljd av motivering av vederbörande
läkare.

I 13 § medicinalstyrelsens kungörelse angående förordnande om licensförsäljning
av oregistrerade farmacevtiska specialiteter (MF 1963:128) föreskrivs
bl. a., att i angivet fall skall den skriftliga motiveringen innehålla
sådana uppgifter att socialstyrelsen får möjlighet att pröva behovet. Motiveringen
skall i regel tillställas apoteket för att biläggas licensansökan men
får även insändas direkt till socialstyrelsens läkemedelsavdelning. Socialstyrelsens
beslut tillkännages vanligen genom påteckning av fastställd ansökningsblankett,
varav ett exemplar tillställs apoteket och ett den ordinerande
läkaren.

Den 29 augusti 1973 beslöt socialstyrelsen att bifalla en för E. F. gjord licensansökan
avseende preparatet Iscador. Ansökningen var försedd med

273

motivering av biträdande överläkaren vid centrallasarettet i Boden Roger
Andersson, som då handhade vården av numera avlidna E. F. Samtidigt
med beslutet tillställdes Andersson ett av chefen för socialstyrelsens farmakoterapevtiska
enhet professor L.-E. Böttiger i september 1973 utfärdat
cirkulär av följande lydelse.

Till vederbörande läkare

Situationen beträffande Iscador är otrevlig. Företaget som levererar
produkten har inte tillstånd att importera eller tillverka läkemedel. De har
trots tidigare inspektionsprotokoll satt sig över dessa bestämmelser och
därför nu anmälts till åtal.

Läkemedelsavdelningen har inte tillgång till fullständig sammansättning
etc. för preparatet och beviljar därför normalt inte licens. Tillsvidare har vi
dock av humanitära skäl i ett fåtal fall med avancerade tumörsjukdomar
gjort avsteg från denna regel.

Beviljande av sådan licens fritar dock i och för sig inte den behandlande
läkaren från hans plikt att arbeta i enlighet med ”vetenskap och beprövad
erfarenhet”, inte heller från ansvar vid eventuella biverkningar.

I en 25 februari 1974 till JO inkommen skrivelse framförde E. F:s moder
- med hänvisning till nämnda dispensbeslut - klagomål mot Böttiger för
att denne utfärdat ifrågavarande cirkulär, vilket medfört att Andersson
icke ansett sig kunna bistå klagandens dotter med injicering av nämnda
preparat och dispensen alltså helt blivit utan värde.

Till följd av remiss inkom Böttiger med yttrande, varvid han anförde.

När Iscadorärenden började bli aktuella (sommaren 1973) beslöts i min
frånvaro (semester) att man i regel inte skulle bevilja licens på preparatet
Iscador. Detta beslut var grundat på de lagstridiga förhållanden som särskilt
uppmärksammats vid fabrikation av preparatet i Järna och som senare
lett till åtal av de ansvariga för fabrikationen, liksom meddelande om
misstanke om brott emot ett antal läkare som varit inblandade och som använt
Iscador, jämte andra s. k. naturläkemedel.

Vid min återkomst i tjänst efter sommarsemestern 1973 fann jag ett antal
ansökningar om licenser på Iscador som var av den arten att jag ansåg att
de av humanitära skäl kunde beviljas. Jag skrev då den stencil som åsyftas
i fru S. F:s anmälan till JO. Det framgår av stencilen att den endast erinrar
läkaren om gällande bestämmelser. Socialstyrelsens läkemedelsavdelning
kan inte ta något ansvar för ett ”läkemedel”, som inte på vanligt sätt lämnats
in för bedömning och kontroll. En licens för användning av humanitära
skäl skulle okritiskt kunna uppfattas så att socialstyrelsens läkemedelsavdelning
ställde sig bakom behandlingen och godkände preparatet. Så är
icke fallet. Den dokumentation som underhand från olika håll skickats in
rörande effekten av Iscador har i samband med den s. k. Järna-processen
bedömts av mig. Den ger inte stöd för att medlet har effekt vid ”kancer”.
Det är helt riktigt som framgår av stencilen att vi inte någon gång har erhållit
en uppgift om sammansättningen av preparatet, formerna för och kraven
på renhet etc. vid framställningen.

Härefter avgav E.F:s moder påminnelser.och anförde bl. a.

18 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

274

Det är med beklagande jag nödgas konstatera att professor Böttigers yttrande
enligt min mening inte kan undgå ett visst mått av kritik. Sålunda är
yttrandet för det första så allmänt hållet att man får det intrycket att han ej
har någon kännedom om min licensansökan. Det präglas vidare, såsom jag
har uppfattat det, av ett oförståeligt hit-och-dit-resonemang, som uppenbarligen
förutsätter att en lekman skall begripa sig på orsakssammanhanget
mellan å ena sidan socialstyrelsens positiva beslut om licens för Iscador,
och, å den andra, professorns fristående åtgärd att samtidigt rikta allvarliga
varningar mot de läkare som motiverat och sökt recept för användning
av samma läkemedel. Än vidare uppehåller sig Böttiger förhållandevis utförligt
vid den s. k. Järna-processen som inte har med mitt licensärende att
skaffa. Järna-processen avser läkemedelsföretaget Nordiska Laboratorier
i Järna, där man på initiativ av socialstyrelsen lät verkställa beslag
av bland annat Iscador i november 1973. Men det Iscadorpreparat som
rekvirerades av apoteket vid lasarettet i Boden levererades av Lucaskliniken
i Basel, vars läkemedel fabriceras av CIBA-GEIGY, en av världens
största läkemedelskoncerner.

Härefter ställdes följande frågor.

1. Såsom närmare framgår av bifogade kopior av medicinalväsendets
ansvarsnämnds beslut den 29 november 1973 och socialstyrelsens beslut
den 16 januari 1974 (jfr bilaga 2 och 3) föreligger en skillnad mellan begreppet
yrkesutövning såsom medicinalpersonal och begreppet läkares tjänsteutövning.
Jag kan givetvis inte ha någöt att invända mot en sådan distinktion.
Men jag ställer frågan: kan det anses korrekt att professor Böttiger, i
omedelbar anslutning till att socialstyrelsen av humanitära skäl meddelar
licens för Iscador enligt läkemedelskungörelsen, på tjänstens vägnar tillställer
läkare cirkulärskrivelser med det innehåll som framgår av bilagan
till hans yttrande den 6 mars 1974?

2. Handlingarna utvisar också att jag sökte licens för Iscador i augusti
1973 och att min ansökan bifölls av socialstyrelen i böljan av september
samma år. Men behandlingen med Iscador sattes aldrig in på grund av att
vederbörande läkare i Boden fått ett varningsbrev av professor Böttiger.
Professorn gör i sitt yttrande gällande att han tillställt läkaren endast den
under punkt 1 nämnda cirkulärskrivelsen. Eftersom jag själv läst den handling
som fick läkaren att helt inställa sin alternativa behandling kan jag
emellertid säga att jag har det bestämda minnesintrycket att läkaren i fråga
fick ett särskilt personligt brev från Böttiger i vilket denne påminner om att
läkaren fått sin legitimation från medicinalstyrelsen och att han riskerar
åtal om biverkningar skulle uppstå. Och jag ställer frågan: bör inte den särskilda
personliga skrivelse som jag här åsyftar redovisas och förklaras av
professor Böttiger?

3. Av handlingarna i ärendet framgår ytterligare att man på socialstyrelsens
läkemedelsavdelning officiellt synes laborera med synsättet att ett
mellan mig och vederbörande läkare upprättat kontrakt skulle vara ägnat
att frita den senare från allt ansvar i ett ärende av den beskaffenhet varom
här är fråga. Denna omständighet leder till min tredje och sista fråga: är socialstyrelsens
uppfattning om sådana kontrakt rättsligt bindande och, om
så inte skulle vara fallet, är det då korrekt av läkemedelsavdelningen, för
vilkens verksamhet professor Böttiger först och sist torde vara ansvarig,
att likväl lämna den hjälp- och rättssökande allmänheten dessa upplysningar? -

275

Ärendet remitterades härefter till Andersson, som yttrade bl. a.

Lilla E. F., som nu är död, led under drygt fyra år av leuchemi. Behandlingen
var i början framgångsrik, men så småningom kom, vilket så gott
som alltid sker, återfall i sjukdomen. Medicineringen består av i och för sig
giftiga preparat med risk för stora biverkningar, men inga alternativa medel
med effekt på sjukdomen finns. Fru F. var alltid ytterst tveksam till behandling
och sökte ständigt efter ofarliga ”undermediciner”, varav Iscador
var en. Under en period då E. var sämre ansökte jag på fru F:s enträgna
begäran med stor tvekan om licens på Iscador av humanitära skäl. Jag
framhöll det meningslösa i denna behandling och faran av att åsidosätta effektiv
terapi i väntan på att detta ”halmstrå” skulle verka. Min förmodan
var att licensen ej skulle beviljas, men att jag dock genom denna ansökan
stött en förtvivlad moder.

Då licensen trots allt beviljades kontaktade jag Dr Jylke i Järna, som fru
F. fått sina uppgifter från. Han framhöll att Iscador ej är tillräckligt effektivt
om man inte kombinerar denna injektionsbehandling med homeopatisk
medicinering, diverse pulver att intaga. Då homeopatin är en för åtskilliga
årtionden sedan övergiven lära inom farmakoterapin och ej har med ”vetenskap
och beprövad erfarenhet” att göra, så blev jag synnerligen skeptisk
till nyttan och ofarligheten i denna behandling och beslöt avstå från
den. Till detta bidrog naturligtvis slutraderna i professor Böttigers stencilerade
brev. Huvudskälet till mitt ställningstagande var dock insikten av den
helt på ålderdomlig tro grundade behandlingsformen.

Något annat brev till mig än den nämnda stencilen har inte förekommit.

Ett medgivande av licens av humanitära skäl vill jag gärna uppfatta så att
socialstyrelsens läkemedelsavdelning ställer sig bakom behandlingen, som
ett moraliskt och juridiskt stöd, vilket är tveksamt om stencilen gett uttryck
för.

Då läkemedelsavdelningen velat visa tillmötesgående i en besvärlig situation
anser jag att man handlat med en viss inkonsekvens.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande.

Av handlingarna framgår bl. a., att F. i skrivelse den 29 september 1973
påtalat Böttigers förfarande i samband med ifrågavarande dispensbeslut
hos medicinalväsendets ansvarsnämnd, som emellertid inte ansåg sig kunna
upptaga klagomålen till prövning utan överlämnade klagoskrivelsen till
socialstyrelsen. Styrelsen fann för sin del skrivelsen inte föranleda någon
styrelsens åtgärd.

Ordalydelsen av den inledningsvis återgivna författningsbestämmelsen
samt dess förarbeten ger vid handen att prövningen av en licensansökan i
det fall, då ansökan avser viss persons behov av ett oregistrerat läkemedel,
närmast skall hänföra sig till och utgå från läkemedlets medicinska verkan.
I förevarande fall synes en sådan prövning av det utländska preparat, varom
här är fråga, egentligen inte ha skett, då som grund för licensbeslutet
angivits ”humanitära skäl”. Det kan diskuteras om socialstyrelsens på humanitära
skäl grundade beslut i detta och liknande ärenden verkligen ligger

276

inom ramen för det bemyndigande som lämnats i 13 § lake medel sförordningens
tillämpningskungörelse. Med hänsyn till de behjärtansvärda hänsynstaganden
som ligger bakom socialstyrelsens beslut i dylika fall vill jag
dock för egen del inte vända mig mot en sådan tillämpning när det som i det
aktuella fallet gäller preparat som inte kan antas i sig leda till några allvarliga
biverkningar.

Däremot anser jag att det är mindre väl genomtänkt och motsägelsefullt
att vid det exemplar av beslutet, som tillställes läkaren, foga ett cirkulär
sådant som Böttigers. Särskilt gäller detta i ett ärende som det förevarande,
där preparatet Iscador skulle levereras av en känd utländsk läkemedelsfirma
och inte emanerade från det svenska företag som avses i cirkuläret. Betänkligare
är dock att cirkulärets sista stycke kan äventyra det humanitära
syfte, som licensbeslutet avser att tillgodose, vilket i sin mån belyses av
vederbörande läkares yttrande i detta ärende. Cirkulärets ordalydelse att
”beviljande av sådan licens fritar dock i och för sig inte den behandlande
läkaren från hans plikt att arbeta i enlighet med ''vetenskap och beprövad
erfarenhet’, inte heller från ansvar vid eventuella biverkningar" kan lätt ge
vederbörande läkare intryck av att han ådrar sig ett särskilt ansvar för
eventuella biverkningar vid användning av ifrågavarande preparat. Så kan
dock ej vara fallet. Juridiskt sett kan nämligen socialstyrelsens dispensbeslut
inte anses innebära annat än att läkaren försätts i samma situation som
i fråga om ett registrerat läkemedel. Och härvidlag gäller att läkaren inte
bär ansvar för biverkningar under annan förutsättning än att han vid läkemedlets
dosering och användning i övrigt handlat utom ramen för vad vetenskap
och beprövad erfarenhet bjuder. Cirkuläret ter sig därför missledande
i nu berörda hänseende. Om, såsom Böttiger synes förmena, cirkuläret
endast avser att erinra vederbörande läkare om gällande ansvar, är det
dessutom onödigt. Jag finner därför cirkuläret, för vars utformning och användning
Böttiger bär ansvaret, vara betänkligt från såväl principiell som
administrativ synpunkt. Med hänsyn till de särskilda omständigheter som
föreligger beträffande preparatet Iscador och Jäma-företaget, anser jag
dock vad i denna del av ärendet förekommit inte vara av sådan beskaffenhet
att det bör läggas Böttiger till last som tjänstefel. Klagomålen härutinnan
föranleder därför ej någon vidare åtgärd från min sida. Jag utgår dock
från att behovet av anvisningar till läkaren omprövas med utgångspunkt i
vad här sagts.

Enligt vad vederbörande föredragande hos läkemedelsavdelningens farmakoterapevtiska
enhet under hand upplyst och tillika bekräftats av Andersson
har något personligt meddelande i saken — utöver licensen och
cirkuläret - inte tillställts Andersson.

I påminnelserna påtalas slutligen, att man på socialstyrelsens läkemedelsavdelning
officiellt synes förmena att ett mellan vederbörande patient
och läkare upprättat kontrakt skulle vara ägnat att frita den senare från allt
ansvar i ett ärende av nu ifrågavarande art. Uppenbart är att, om ett sådant

277

avtal träffas, detsamma saknar rättslig verkan och ej kan befria läkaren
från hans legala skyldighet att handla i enlighet med vetenskap och beprövad
erfarenhet. Från läkemedelsavdelningens sida har på förfrågan meddelats,
att möjligheten av ett sådant avtal eventuellt varit på tal i dispensärendet
men att någon rekommendation av angivet innehåll inte lämnats.

I Läkartidningen nr 10/1975 upptog Böttiger JO Wennergrens uttalanden i
ärendet till kritisk granskning och påtalade därvid särskilt två punkter,
som han fann vara av principiell betydelse.

JO Wennergren tog upp saken på nytt och anförde.

Huvudpunkten i Böttigers kritik gäller innebörden av mitt uttalande i anledning
av sista stycket i cirkuläret, där det sägs att ”beviljande av sådan
licens (dvs. av humanitära skäl) fritar dock i och för sig inte den behandlande
läkaren från hans plikt att arbeta i enlighet med ''vetenskap och beprövad
erfarenhet’, inte heller från ansvar vid eventuella biverkningar"
(kursivering av mig). Mitt uttalande riktade sig just mot den kursiverade
delen av stycket, som märkligt nog inte återgivits i Böttigers referat. Denna
passus syntes mig nämligen lätt kunna ge vederbörande läkare intryck av
att han ådrog sig ett särskilt ansvar för eventuella biverkningar, utöver det
som faller inom ramen för vetenskap och beprövad erfarenhet, något som
enligt min mening inte kan vara fallet. Jag saknar anledning att frångå denna
principiella uppfattning, som för övrigt av innehållet i artikeln att döma
även delas av Böttiger, då han gör gällande att han med sitt cirkulär endast
velat erinra läkaren om att han jämlikt allmänna läkarinstruktionen alltid
har att arbeta i enlighet med "vetenskap och beprövad erfarenhet”.

Till stöd för min uppfattning anförde jag att socialstyrelsens dispensbeslut
juridiskt sett inte kunde innebära annat än att läkaren försattes i samma
situation som i fråga om ett registrerat läkemedel. Böttiger hävdar för
sin del, att socialstyrelsens dispensbeslut innebär att läkemedlet i det enskilda
fallet undantas från gällande föreskrifter om registrering av farmacevtiska
specialiteter och att därmed för läkemedlet gäller samma villkor
som för apoteksberedda läkemedel, dvs. den förskrivande läkaren bär ensam
ansvaret för att förskrivningen står i överensstämmelse med vetenskap
och beprövad erfarenhet. I princip föreligger det emellertid inte någon
egentlig skillnad mellan våra ståndpunkter, vilket närmare framgår av
ett uttalande, som jag gjort i ett annat samtidigt aktuellt ärende angående
bl. a. Iscador (dnr 3204/73). Efter redogörelse för läkemedelsförordningens
föreskrifter ävensom för receptkungörelsens anvisningar beträffande läkarnas
läkemedelsförskrivningar anförde jag sålunda.

I allt väsentligt överlåter kungörelsen emellertid åt läkaren att på grundval
av egna medicinska bedömningar träffa valet av läkemedel. Även om
läkemedelsförordningens regler inte övar något direkt inflytande i detta avseende,
är det emellertid uppenbart att de indirekt får väsentlig betydelse
för läkaren vid dennes bedömningar, i det att läkaren bör kunna förlita sig

278

på att ett läkemedel vilket registrerats som farmacevtisk specialitet är betryggande
kontrollerat och bör utan betänklighet kunna förskrivas i enlighet
med givna upplysningar och anvisningar. Belysande för läkarens ställning
är också vad 1946 års läkemedelsutredning anförde om s.k. magistrellt
förskrivna läkemedel (SOU 1955:44 s. 140). Utredningen förklarade
att ansvaret för deras medicinska ändamålsenlighet åvilade läkaren, medan
farmacevten bar ansvaret för den farmacevtiska ändamålsenligheten. I
princip kan emellertid inte någon skillnad påstås föreligga i fråga om läkarens
ansvar för en läkemedelsbehandling beroende på typen av läkemedel.
Läkaren står alltid det yttersta ansvaret för den medicinska ändamålsenligheten,
även om detta ansvar blir huvudsakligen av teoretisk natur när han
på anvisat sätt förskriver ett läkemedel vars medicinska ändamålsenlighet
blivit prövad i den i läkemedelsförordningen föreskrivna ordningen. Kraven
på läkaren beskrivs i 3 § 1) läkarinstruktionen så att läkaren skall i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet meddela patient
de råd och, såvitt möjligt, den behandling, som patientens tillstånd
fordrar.

I sak kvarstår dock en viss skillnad i våra uppfattningar såtillvida som
jag anser, att socialstyrelsen ej helt kan frita sig från ansvar för ett licensbeviljat
läkemedel. Enligt gällande bestämmelser skall nämligen, såsom
förut nämnts, då viss patient av den behandlande läkaren ansetts vara i behov
av en oregistrerad farmacevtisk specialitet med hänsyn till sitt hälsotillstånd,
till ansökan fogas en skriftlig motivering som skall innehålla sådana
uppgifter att socialstyrelsen får möjlighet att pröva behovet. Behovsprövningen
kommer enligt sakens natur att innefatta också en viss prövning
av läkemedlets ändamålsenlighet respektive otjänlighet eller skadlighet.
Styrelsen måste därför anses bära ett visst, om ock mycket begränsat,
ansvar för läkemedlet, främst då beträffande eventuella skadeverkningar.
Detta får anses framgå bl. a. av att licensbeskedet enligt kungörelsen får
förbindas med villkor till förebyggande av skada, varav måste anses följa
en skyldighet för socialstyrelsen att pröva behovet härav och i förekommande
fall uppställa sådana villkor. Enligt Böttigers artikel sker i licensärenden
beträffande läkemedel, som anmälts för registrering, en preliminär
bedömning av den dokumentation som sänts in. Självfallet kan en läkare
dock inte förlita sig på den prövning som åligger socialstyrelsen i ett licensärende
på samma sätt som på den prövning som legat till grund för ett
registreringsbeslut. Häri är jag helt ense med Böttiger.

I artikeln framhålls vidare som principiellt allvarligt, att jag i mitt beslut
gett mig in på rent medicinska bedömningar, och efterlyses vilket stöd jag
haft för mitt uttalande att det aktuella preparatet inte kunde antas leda till
några allvarliga biverkningar. Självfallet undviker jag att på egen hand ta
ställning till medicinska frågor och anlitar i stället, där så lämpligen kan
ske, de möjligheter att hänskjuta frågan till socialstyrelsen eller medicinalväsendets
ansvarsnämnd som instruktionen för riksdagens ombudsmän erbjuder.
Ej sällan är emellertid medicinska och juridiska bedömningar så
förbundna med varandra i ett JO-ärende, att detta ej låter sig göra. I dylika

279

fall sker inte något slutligt ställningstagande från min sida utan att de medicinska
aspekterna är vederbörligen belysta, i kontroversiella fall efter hörande
av socialstyrelsen och dess vetenskapliga råd, såvitt det ej rör sig om
perifera frågor.

I förevarande fall rörde det sig om ett läkemedel som är registrerat bl. a.
i Schweiz och där använts sedan mer än 50 år tillbaka utan att några toxiska
biverkningar yppat sig enligt vad som framgår av utredningen i det förut
omförmälda Iscadorärendet. Jag ansåg mig därför ha erforderlig täckning
för mitt uttalande på denna punkt. Härtill bidrog även att jag vid inspektion
av socialstyrelsens läkemedelsavdelning blev informerad om att avdelningen
själv beviljat eller tillstyrkt licens för Iscador i 14 fall under åren
1968-1973, vilket näppeligen kunde antas ha skett om allvarliga toxiska
biverkningar av medlet kommit till avdelningens kännedom.

Ändring i sjukjournal

I ett ärende framställde anmälaren anmärkning mot att anteckning om
”besöksförbud” för honom gjorts i en patientjournal och att anteckningen
senare ändrats.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande härom följande.

Vid mitt besök på Malmö allmänna sjukhus långvårdskliniker tog jag del
av ifrågavarande sjukjournal och fann att dr Borgkvist i journalen gjort anteckning
om att Ni inte fick besöka patienten utan särskilt tillstånd av
överläkaren Bengt Willert. Denna anteckning hade senare strukits över, då
den bottnade i ett missförstånd av Borgkvist, och hänvisning hade gjorts till
en ny anteckning som gick ut på att Ni skulle hindras från att vid besök ge
patienten varje form av behandling. Ni har anmärkt på dels att en anteckning
som rörde Er gjorts i en patientjournal dels att ändring gjorts i journalen.
Eftersom anteckningen hänförde sig till patientens vård och eftersom
ändringen i journalen gjorts på ett korrekt sätt, saknas anledning till ingripande
från min sida. Tilläggas kan att i 5 § bokföringslagen (1929: 117) är
föreskrivet att radering ej får förekomma i handelsbok och ej heller får något
av innehållet genom överstrykning eller annorledes göras oläsligt. Görs
ändring i eller tillägg till införing, skall tillika riktigheten därav vitsordas
och dagen för åtgärden utsättas. Vad sålunda föreskrivits om handelsbok
bör enligt min mening naturligen också iakttas beträffande sjukjournal och
har här också iakttagits.

280

Utskrivningsnämndernas verksamhet

JO Wennergrens inspektioner av utskrivningsnämnder har givit anledning
till vissa JO-uttalanden rörande handläggningsfrågor, av vilka här
återges följande.

Förteckning över patienter hörande under utskrivningsnämnden

På fråga i en utskrivningsnämnd om det ålåg nämnden att föra någon förteckning
över de patienter som hör under nämnden svarade JO Wennergren
att någon sådan skyldighet inte fanns föreskriven och att ansvaret för
att utskrivningsfrågor o. d. kom under prövning hos nämnden och ej avgjordes
av överläkaren fick anses åvila denne. I en annan nämnd uppkom
fråga om utskrivningsnämnds skyldighet att bevaka beslutade försöksutskrivningar
och tillse att fråga om fortsatt försöksutskrivning eller slutlig
utskrivning kom under prövning före försöksutskrivningstidens utgång. JO
Wennergren förklarade att sådan skyldighet måste anses åligga utskrivningsnämnden
och att för fullgörandet härav det kunde vara lämpligt att utskrivningsnämnden
lade upp kortregister eller förde en förteckning över av
nämnden försöksutskrivna patienter.

Patients närvaro vid utskrivningsnämnds sammanträde

Enligt 30 § lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall (LSPV) skall vid sammanträde med utskrivningsnämnd patienten
vara närvarande, om inte särskilda skäl föranleder annat. I förarbetena har
som exempel på sådana särskilda skäl nämnts att fråga är om fortsatt försöksutskrivning
eller slutlig utskrivning efter försöksutskrivning, då det i
allmänhet inte torde vara påkallat att patienten inställer sig personligen.
Även eljest kunde hans personliga närvaro framstå som obehövlig. Inte
heller borde personlig inställelse komma i fråga om den fanns olämplig från
medicinsk synpunkt. JO Wennergren har vid inspektionerna haft anledning
understryka vikten av att patient är närvarande vid utskrivningsnämnds
sammanträde, då inte särskilda skäl föranleder annat. På fråga vad som
bör förstås med att ”även eljest kunde hans personliga närvaro framstå
som obehövlig” svarade JO Wennergren att man kunde anta att därmed
åsyftats fall liknande de särskilt nämnda och där patientens närvaro framstod
som lika obehövlig som i dessa fall. Tydligen skulle saken bedömas
från fall till fall och det torde inte vara möjligt att ge några allmänna riktlinjer.

Kommunicering

Något särskilt undantag är inte föreskrivet för utskrivningsnämnd beträffande
tillämpningen av 15 § förvaltningslagen men i motiven till lagrummet
har uttalats att de begränsningar i rätten att ta del av föreliggande material,
bl. a. sjukjournal, vilka följer av 14 § och 15 § tredje stycket förvalt -

281

ningslagen samt 39 § andra stycket sekretesslagen fick anses innefatta garantier
för att kommunikation inte sker hos en utskrivningsnämnd, när det
finns grundad anledning anta att genom materialets utlämnande ändamålet
med vården skulle motverkas. JO Wennergren fäste med anledning härav
en utskrivningsnämnds uppmärksamhet på behovet av att i protokollet
anges dels om patienten varit närvarande vid sammanträdet dels i vad mån
patienten fått ta del av och tillfälle att yttra sig över materialet i ärendet,
dvs. främst då innehållet i sin journal.

Beslutsmotivering

Av 34 a § LSPV framgår att 17 § förvaltningslagen om beslutsmotivering
i princip äger tillämpning i utskrivningsnämnds ärenden och att nämndens
beslut alltså med vissa undantag skall innehålla de skäl som bestämt utgången
men att skälen får utelämnas även i andra fall än som sägs i förvaltningslagen,
om ändamålet med vården annars skulle motverkas. Dock
skall under alla förhållanden, vare sig motivering lämnats eller ej, då ansökan
om utskrivning avslagits anges de i 1 § angivna förutsättningar på vilka
beslutet grundas. Med utskrivning avses då endast slutlig utskrivning, ej
försöksutskrivning. Vid inspektionerna hos utskrivningsnämnder kunde
iakttas att dessa var påtagligt återhållsamma med att i besluten återge ”de
skäl som bestämt utgången”. Anledningen härtill syntes inte så mycket vara
hänsyn till ändamålet med vården som en villrådighet om hur skälen
skulle kunna skrivas på ett kortfattat men ändå tillräckligt upplysande sätt.
En utskrivningsnämnd använde sådana allmänna uttryck som ”bristande
psykisk stabilitet”, ”visad misskötsamhet” och ”avvikning från sjukhuset”.
JO Wennergren förklarade att dessa visserligen inte gav någon fyllig
bild av nämndens överväganden men att de normalt borde kunna anses fylla
kravet på att - utan att ändamålet med vården motverkas - återge de
skäl som bestämt utgången. JO Wennergren framhöll vidare att, då i ett beslut
skulle anges de i 1 § angivna förutsättningar på vilket beslutet grundats,
detta borde ske inte bara genom hänvisning till ett visst rum i 1 §
LSPV utan med återgivande också av innehållet i detta rum.

Besvärshänvisning

Om beslutsmeddelande stadgas i 5 § instruktionen (1966:566) för utskrivningsnämnderna.
Vidare skall iakttas vad som föreskrivs i 18 § andra meningen
förvaltningslagen om att part skall underrättas om vad han har att
iaktta vid talan mot beslut och om skiljaktig mening som antecknats i protokoll
eller annan handling, under förutsättning att det är uppenbart att beslutet
går honom emot och beslutet är överklagbart. JO Wennergren har för
flera utskrivningsnämnder måst framhålla denna skyldighet samt tillagt att
psykiatriska nämndens adress bör utsättas i besvärshänvisningen.

282

Försöksutskrivningstidens längd

Enligt 19 § LSPV skall försöksutskrivning avse viss tid, högst sex månader.
JO Wennergren har haft anledning framhålla vikten av att vid beslut
om försöksutskrivning klara tidsuppgifter tas in i protokollet och att frågan
om förlängd försöksutskrivning eller slutlig utskrivning tas upp i god tid före
försöksutskrivningstidens utgång. JO Wennergren uttalade också på fråga
av överläkare om hur man formellt skall gå till väga när en försöksutskriven
patient önskar vård tillfälligt på sjukhuset, att det enligt hans mening
skulle förenkla rutinerna vid sjukhuset om utskrivningsnämnden i sitt
beslut om försöksutskrivning tog in en passus om att patienten frivilligt
kunde återkomma till sjukhuset för vård utan att detta inverkade på den
beslutade försöksutskrivningen.

283

IV. Förvaltningen i övrigt

JO:s tillsynskompetens m.m.

I föregående ämbetsberättelser har alltsedan år 1970 lämnats en översikt
över ombudsmännens ställningstaganden till spörsmål om tillsynskompetensen
m. m. I överensstämmelse härmed lämnas nedan en dylik översikt
för år 1975, det sista år varunder det hittillsvarande straffrättsliga tjänstefelsansvaret
varit i kraft.

1 ett låneärende anfördes klagomål mot riksbanken. Klaganden ansåg att
riksbanken ej borde ha möjligheter att utforska socialregister m. m. beträffande
den enskilde medborgaren. JO Lundvik konstaterade i beslutet, att
riksbanken i särskild instruktion för riksbankens ortsombud uttalat att
ortsombuden äger rätt att inhämta upplysningar om lånesökande i socialregistren
(jfr 7 § lagen om socialregister, SFS 1936: 56), samt fortsatte:

Denna instruktion jämte utformningen av blanketter samt ”meddelande
till sökande av statligt bosättningslån” har fastställts genom beslut av fullmäktige
i riksbanken. Jag har i tidigare avgjort ärende konstaterat (jfr JO:s
ämbetsberättelse 1970 sid. 278) att fullmäktige i riksbanken inte står under
JO:s tillsyn. Den sedermera antagna riksdagsordningen medför ingen ändring
på denna punkt utom i vad angår utövningen av riksbankens beslutanderätt
enligt valutalagen (jfr 9 kap. 8 § riksdagsordningen och tilläggsbestämmelsen
9.8.1). Om valutalagen är ej fråga i förevarande fall.

JO fann sig därför inte äga ingå i prövning av vad klaganden anfört.

Ett antal klagomål, som riktats mot rättshjälpsnämnder och allmänna
advokatbyråer, har självfallet prövats i sak. Klagomål mot privatpraktiserande
biträdande jurister och advokater, vilka förordnats som biträden enligt
rättshjälpslagen, har däremot avvisats, eftersom de ej står under JO:s
tillsyn.

Det sistnämnda gäller även god man enligt konkurslagen och konkursförvaltare.

I ett ökande antal skrifter har begärts JO:s biträde i olika rättsliga angelägenheter.
I ett dylikt ärende anförde ställföreträdande JO Wigelius.

Lars J:s klagoskrift synes innefatta en hemställan att JO måtte dels utreda
om Ulla J. gjort sig skyldig till brott och dels biträda honom i föreliggande
tvister med henne angående äganderätten bl. a. till viss egendom. Vad
Lars J. anfört i dessa delar föranleder ej någon min åtgärd, enär det ej ingår
bland JO:s befogenheter att utreda om enskild person gjort sig skyldig till
brottsligt förfarande eller att biträda enskild person i tvist med annan enskild.

284

I ett annat liknande ärende anförde JO Lundvik följande.

I ett brev hit begär Ni JO:s hjälp i ett fastighetsrättsligt ärende. Med anledning
härav får jag meddela Er, att JO icke lämnar biträde i enskilda
rättstvister. Rättshjälp tillhandahålles istället av allmän eller enskild advokatbyrå
inom ramen för den allmänna rättshjälpen. Vad JO kan pröva är
endast om någon tjänsteman, som står under JO:s tillsyn, vid sin befattning
med ett mål eller ärende gjort sig skyldig till fel eller försummelse.
Vad Ni anfört ger inte anledning antaga att så är fallet. Jag anser mig därför
ej böra inleda undersökning eller vidta annan åtgärd i saken.

En person, som bedrev en cafeteriarörelse i en skola, begärde att JO
skulle granska skolstyrelsens och vissa tjänstemäns vid skolförvaltningen
handläggning av ärende om uthyrning av lokaler för fortsatt drift av nämnda
rörelse. JO Wennergren fann klagandens mellanhavanden med skolstyrelsen
vara av huvudsakligen civilrättslig karaktär och anmärkte att det ej
ankom på JO att bistå enskild i civilrättslig angelägenhet. I detta ärende hade
klagomål riktats även mot vaktmästaren vid skolan. JO Wennergren anförde
härom.

JO:s tillsyn omfattar endast sådana tjänstemän och andra offentliga
funktionärer som är underkastade fullständigt ämbetsansvar. En skolvaktmästare
tillhör inte denna kategori. Er anmälan mot vaktmästaren föranleder
därför inte någon åtgärd från min sida.

I ett ärende, vari begärts prövning av en fastighetstaxeringsnämnds
verksamhet, anförde JO Lundvik.

Enligt 20 kap. 12 § andra stycket brottsbalken är den som sitter i beskattningsnämnd
underkastad ett allenast begränsat ämbetsansvar; något ansvar
kommer icke i fråga för det materiella innehållet i taxeringsbeslut, endast
för brister i den formella behandlingen, varom nu icke är fråga. Vad
som sägs om beskattningsnämnd måste anses omfatta även fastighetstaxeringsnämnd.
Jag kan alltså icke till prövning upptaga den sak som Ni underställt
mig.

Klagomål rörande den kommunala verksamheten har i förhållandevis
stor utsträckning avvisats under hänvisning till 3 § sista stycket instruktionen
för riksdagens ombudsmän (SFS 1967:928). I ett sådant ärende anförde
ställföreträdande JO Sverne.

I ett brev hit begär Ni JO:s prövning av handläggningen av valförrättningar
i olika hänseenden inom kyrkofullmäktige i S. församling. Med anledning
härav får jag meddela att JO:s tillsyn över den kommunala verksamheten
- däribland den kyrkomusikaliska - är begränsad. Kyrkofullmäktige
står över huvud taget inte under JO:s tillsyn. Enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän gäller vidare att JO skall beakta de särskilda
betingelser under vilka den folkliga självstyrelsen arbetar. Man har därvid

285

särskilt tagit hänsyn till att samma krav inte kan ställas på lekmän sorn på
yrkestjänstemän. Med denna utgångspunkt för ärendets bedömning anser
jag mig icke böra ingripa i detsamma.

Ett stort antal klagomål mot stiftelser, föreningar och förbund av olika
slag m.fl. har ej sakligt prövats såsom ej liggande inom området för JO:s
tillsyn. Avvisats har sålunda klagomål mot Stiftelsen Djurens vänner, Stiftelsen
Bofors ungdomsgård, Stiftelsen Hem för gamla, Stiftelsen Farsta
hotellhem, Ostergötlands begravningsförening, Kortedala begravningsbyrå,
Trafikförsäkringsföreningen, Studieförbundet Vuxenskolan, NTI-skolan
(Nordens Teknikerinstitut), Sveriges Lärarförbund och Svenska
Konståkning sförbundet.

Avvisats har också klagomål riktade mot Nordvästra Skånes Sparbank,
Östra Roslags Elverk AB, AB Botkyrkabyggen, Systembolaget, Dramatiska
Teaterns AB, Göteborgs Teater- och Konsert AB, Arbetsmarknadens
försäkrings AB, Scandinavian Airlines System (SAS), AB Linjeflyg, Kredit-Inkasso
AB, Inkassocentralen i Göteborg AB, Norromsvägens vägsamfällighet
i Bollnäs och Ångermanälvens vattenregleringsföretag.

En kommunalanställd skorstensfejarmästare har befunnits vara underkastad
JO:s tillsyn. Detsamma gäller Immigrant Service Sundbyberg, som
är en kommunal inrättning, samt Statens konstråd och Statens biografbyrå.

Klagomål rörande ett apotek upptogs ej till prövning, då apoteken, som
ej är myndigheter, ej är underkastade JO:s tillsyn.

Privatpraktiserande arkitekt befanns i denna sin egenskap ej stå under
JO:s tillsyn.

I ett klagoärende avseende bidrag till en strejkfond konstaterade JO
Wennergren att elevkåren vid Konsthögskolan ej stod under JO:s tillsyn.

I ett annat ärende riktades klagomål mot ett huvudskyddsombud vid en
större industri med anledning av ombudets agerande vid en brand. JO Wennergren
fann i beslutet, att skyddsombud ej står under JO:s tillsyn, och
överlämnade klagoskrivelsen till arbetarskyddsstyrelsen.

Klagomål som anförts mot en trafikskola föranledde ej annan JO Lundviks
åtgärd än att klagoskriften överlämnades till statens trafiksäkerhetsverk
såsom varande tillsynsmyndighet för trafikskolor,

En klagande hade anmält en avdelning av sekten Jehovas vittnen för intrång
i hans dotters hemliv och för störande av äktenskapets helgd. Ställföreträdande
JO Wigelius anförde i beslutet följande.

JO har tillsyn endast över statliga och kommunala tjänstemän och inrättningar.
Jag är alltså förhindrad att uppta Edra klagomål till handläggning.

Ni har också velat få reda på om det finns något lagrum, som möjliggör
beivrande av sådana förkastliga metoder, som sekten enligt Eder uppfattning
begagnat sig av. Det går inte att besvara denna fråga utan närmare utredning
om vad som förekommit i saken och eftersom sekten inte är underkastad
JO:s tillsyn kan jag inte verkställa sådan utredning.

286

En person klagade över att två väktare tillhörande ett enskilt bevakningsföretag
uppträtt bryskt och kränkande mot honom. JO Thyresson anförde
i beslutet bl. a. att väktare som inte har s.k. ordningsvaktförordnande
ej står under JO:s tillsyn och att de ifrågavarande väktarna hade
saknat sådant förordnande.

Klagomål riktades i ett ärende mot Hyresgästföreningen i Stor-Stockholm
för bristande objektivitet vid förhandling om hyror. Klaganden anförde
bl. a. följande.

Om hyresvärd önskar höja hyran från och med den 1 oktober 1975, skall
den nya hyran bestämmas efter förhandlingar mellan hyresvärden eller organisation
av fastighetsägare, i vilken hyresvärden är medlem, å ena, och
organisation av hyresgäster, å andra sidan. Hyresgästen äger således inte
själv avtala med sin hyresvärd om den nya hyran. — Hyresgästen företrädes
således av en av det allmänna utsedd ställföreträdare. Att denne utses
av en organisation, som av det allmänna fått rätten att förhandla, synes inte
i sak ändra förhållandet att den å hyresgästens vägnar förhandlande personen
i förhandlingarna utövar ett offentligt uppdrag. - Den offentligrättsliga
ställning, som hyresgästernas ställföreträdare intar, gör att han vid utövandet
av sin förhandlingsfunktion får antas vara underkastad brottsbalkens
bestämmelser om ämbetsbrott och att han i sin egenskap av ställföreträdare
för hyresgästerna — i varje fall dem som inte är medlemmar av den
organisation som utsett honom — skall stå under tillsyn av justitieombudsmannen.

I beslut i ärendet anförde ställföreträdande JO Wigelius.

JO:s tillsyn omfattar endast tjänstemän och andra befattningshavare,
som är underkastade fullständigt ämbetsansvar. Det förhållandet att hyresgästföreningen
enligt lag tillerkänts en exklusiv rätt i vissa fall att träffa
överenskommelse med hyresvärd eller organisation av fastighetsägare om
hyra medför inte att föreningens förhandlare därvid är underkastade ämbetsansvar.
De står således inte under JO:s tillsyn. Vad N. anfört i sina
klagomål kan därför inte bli föremål för någon åtgärd från min sida.

I en klagoskrift uppgav S. bl. a.

Hon var aktiv medlem i en politisk förening. Ordföranden i föreningen
var även ledamot i en social distriktsnämnd. Kontakten dem emellan hade
i huvudsak bestått av diskussioner i samhällsfrågor. I samband med ett vid
domstol anhängigt mål om vårdnaden om hennes barn hade ordföranden
uttalat sig negativt om henne som vårdare av barnen. Hon ifrågasatte ”om
det ingår i det formella förtroendemannaansvaret för socialnämndsledamöter
att utifrån politiska motsättningar i uppfattningar beskriva en medlem
som olämplig att vårda sina barn”?

I beslut i ärendet anförde JO Wennergren.

I nu förevarande ärende framförde ordföranden i den politiska förening -

287

en synpunkter i fråga om vårdnaden av S:s barn med utgångspunkt i den
kännedom hon hade om S. från förenings- och cirkelverksamhet. Hon uttalade
sig uppenbarligen ej i sin egenskap av förtroendeman utan i sin
egenskap av föreningsordförande. Det ingår inte i JO:s befogenheter att
granska hur hon som sådan handlat. S:s klagomål kan därför inte prövas av
mig.

E. frågade i en skrivelse till JO om den som undertecknade en JO-anmälan
med sitt namn kunde komma i åtnjutande av anonymitetsskydd innebärande
att ingen annan än JO kände anmälarens identitet.

JO Wennergren svarade följande.

Som svar får jag upplysa att en skriftlig anmälan som kommer in till JO
blir allmän handling enligt reglerna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen och
som sådan också en offentlig handling, om grund ej finns för sekretessbeläggning
enligt stadgande i sekretesslagen. Något stadgande om sekretess
för JO-anmälningar finns emellertid inte i sekretesslagen. Tvärtom sägs
där i 10 § att den sekretess som är föreskriven beträffande handlingar hos
åklagare inte skall äga tillämpning på JO (men väl på JK). Det är därför enligt
gällande rätt inte möjligt att sekretesskydda namnet på den som gjort
en skriftlig JO-anmälan i sitt namn. Frågan om ett vidgat anmälarskydd i
den offentliga verksamheten behandlades av offentlighetskommittén i dess
betänkande om Offentlighet och sekretess (SOU 1966:60 s. 171) till vilket
jag också kan hänvisa. Nämnas bör då även att JO Bexelius i sitt yttrande
över betänkandet (JO:s ämbetsberättelse 1968 s. 146) uttalade att av naturen
hos den verksamhet som riksdagens ombudsmän bedriver följer att en
handling som innehåller en anmälan till JO bör vara offentlig. JO Bexelius
torde därvid särskilt ha åsyftat att JO-kontrollen sker i allmänhetens intresse
och därför bör utspela sig i offentlighetens fulla ljus.

288

Frågor om myndighets organisation, jäv, arbetets gång m. m.

Landshövding bör ej vara ordförande i styrelsen för stiftelse sorn står
under länsstyrelsens tillsyn

Vid inspektion av länsstyrelsen i Örebro län i april 1973 lät JO Lundvik
granska ärenden rörande tillsyn över stiftelser. Det befanns att den största
av de under länsstyrelsens tillsyn stående stiftelserna var Adolf Lindgrens
stiftelse. Enligt sina stadgar förvaltades stiftelsen av en styrelse, vari
landshövdingen i Örebro län var ordförande. Stiftelsen hade ställts under
länsstyrelsens tillsyn den 18 augusti 1942.

Med anledning av vad sålunda iakttagits avlät JO Lundvik den 10 maj
1973 en skrivelse till landshövdingen Harald Aronsson, vari anfördes.

Ur principiell synpunkt kan invändningar riktas mot att landshövding eller
avdelningschef vid länsstyrelse ingår sorn ledamot i styrelse för stiftelse
vilken skall stå under samma länsstyrelses tillsyn. Problemet finns belyst i
JO:s ämbetsberättelse 1959 sid 440 ff. Där återges en framställning som
justitieombudsmannen Alfred Bexelius avlät till Kungl. Maj:t i syfte att förebygga
sådana situationer. Efter att ha återgivit jävsreglerna i då gällande
länsstyrelseinstruktion samt redogjort för yttranden som infordrats från
länsstyrelserna anförde Bexelius bl. a. följande.

Ur principiella synpunkter är, såsom ock flera länsstyrelser i sina remissyttranden
framhållit, den härovan avhandlade ordningen för tillsyn av
stiftelser, i vilkas styrelse landshövdingen eller avdelningschef vid länsstyrelse
ingår, otvivelaktigt ägnad att ingiva betänkligheter. Det synes
mig visserligen knappast vara att befara, att de tjänstemän som nu ha att
handlägga ifrågavarande ärenden i allmänhet skulle - av rädsla för att
stöta sig med sina chefer eller eljest av hänsyn till dessa - underlåta att
framföra kritik, för vilken sakliga skäl verkligen kunde åberopas. Man
kan dock icke bortse från möjligheten, att granskningen i något av dessa
ärenden sker med lättare hand än eljest, i förlitan på att närmare kontroll
icke är av nöden. Jag vill dock understryka, att jag icke äger kännedom
om att länsstyrelsetjänstemän i något enda fall åsidosatt sin tjänsteplikt
av nu antydd anledning och, än mindre, att man härvid medvetet underlåtit
att ingripa mot något anmärkningsvärt förhållande. Å andra sidan är
det emellertid förklarligt, att den beroendeställning, varom här är fråga,
redan i och för sig är av beskaffenhet att hos utomstående alstra misstankar
för bristande objektivitet i handläggningen. Därtill kommer svårigheten
för vederbörande tjänstemän att, med hänsyn till arten av granskningen
och den naturliga frånvaron av strikta regler härför, i praktiken
gendriva beskyllningar eller antydningar om ovidkommande hänsynstagande.

JO:s framställning föranledde Kungl. Maj:t att i Kungl, brev den 8 december
1961 med stöd av 7 § 3 mom. statens allmänna avlöningsreglemente
förordna, att med tjänst såsom överståthållare, landshövding, underståt -

289

hållare eller avdelningschef vid överståthållarämbetet eller länsstyrelse
icke utan Kungl. Majits medgivande fick förenas uppdrag såsom ledamot i
styrelse för stiftelse som stod under överståthållarämbetets resp. länsstyrelsens
tillsyn. Vad nu sagts skulle dock icke gälla uppdrag som meddelats
före den 1 januari 1962.

I samband med förhandlingsrättsreformens genomförande, då statens
allmänna avlöningsreglemente upphörde att gälla, utfärdade Kungl. Majit
den 30 december 1965 med stöd av 13 § statstjänstemannalagen nya regler
om landshövdings m. fl. personers bisysslor. Såvitt rör uppdrag i stiftelses
styrelse har de nya bestämmelserna samma innehåll som de tidigare. Ej
heller de nya reglerna skulle gälla uppdrag som meddelats före den 1 januari
1962.

Den 17 december 1970 förordnade Kungl. Majit, att vad som den 30 december
1965 stadgats angående förbud för landshövding m.fl. befattningshavare
att inneha vissa bisysslor skulle upphöra att gälla vid utgången av
år 1970. Beslutet får ses mot bakgrund av de ändringar som år 1970 gjordes
i 13 § statstjänstemannalagen (bestämmelser att tjänsteman ej får inneha
anställning eller uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet
till hans eller annan tjänstemans opartiskhet i tjänsteutövningen eller
skada myndighetens anseende) samt i statstjänstemannastadgans och åtskilliga
specialförfattningars bestämmelser om tjänstemäns bisysslor. I
stor utsträckning utmönstrades härvid föreskrifter av innebörd att tjänsteman
endast med vederbörande myndighets medgivande ägde inneha uppdrag
av visst slag. I stället infördes — såvitt rör de s. k. jävsgrundande bisysslorna
- bestämmelser om rätt för tjänsteman att hos myndigheten inhämta
besked huruvida viss bisyssla enligt myndighetens bedömande är
förenlig med 13 § statstjänstemannalagen.

Den omständigheten att förbudet för landshövding m.fl. befattningshavare
att inneha uppdrag i stiftelsers styrelse numera upphävts kan sålunda
inte tas till intäkt för att något hinder ej längre skulle möta mot en dylik förening
av tjänst och uppdrag. I proposition 1970:72 med förslag till lag om
ändring i statstjänstemannalagen m. m. anförde för övrigt föredragande
statsrådet (sid. 76) — dock utan att särskilt nämna det här berörda problemet
— att särskild försiktighet borde iakttas beträffande bisysslor som kunde
påverka allmänhetens förtroende för tjänstemän eller myndigheter som
hade mer eller mindre utpräglat maktutövande eller rättsvårdande uppgifter.
Bland sådana myndigheter nämndes, jämte många andra, länsstyrelserna.

Såvitt framkom vid inspektionen har tillstånd aldrig utverkats för landshövdingen
i Örebro län att vara ordförande i styrelsen för Adolf Lindgrens
stiftelse. Förhållandet kan förmodas sammanhänga därmed att reglerna i
1961 och 1965 års Kungl, brev ej gällde uppdrag som meddelats före den 1
januari 1962 och att Adolf Lindgrens stiftelse stått under länsstyrelsens tillsyn
allt sedan 1942. Något skifte på landshövdingeposten ägde icke rum
under den tid då reglerna i 1961 och 1965 års Kungl, brev var i kraft.

Sedan de speciella förbudsreglerna upphört att gälla vid utgången av år
1970 — kort efter vilken tidpunkt Ni tillträdde landshövdingetjänsten — är
frågan om bisysslans tillåtlighet att bedöma direkt enligt 13 § statstjänstemannalagen.
Som jag redan antytt sägs det där att tjänsteman ej får inneha
bl. a. uppdrag som kan rubba förtroendet till hans eller annan tjänstemans
opartiskhet i tjänsteutövningen eller skada myndighetens anseende. Om
landshövding innehar uppdrag såsom ledamot i styrelse för stiftelse vilken

19 Riksdagen 1975176. 2 sami. Nr 2

290

står under länsstyrelsens tillsyn, innebär detta att en annan, underordnad
tjänsteman vid länsstyrelsen skall granska landshövdingens skötsel av stiftelsens
angelägenheter. En sådan ordning är enligt min mening olämplig
och ägnad att rubba allmänhetens förtroende för den granskande tjänstemannens
opartiskhet och därmed också länsstyrelsens anseende. För egen
del anser jag bisysslan falla in under förbudet i 13 § statstjänstemannalagen.

Uppdraget för landshövdingen i Örebro län att vara ordförande i styrelsen
för Adolf Lindgrens stiftelse har meddelats genom stiftelsens stadgar.
Det är mig icke närmare bekant hur dessa tillkommit, i vad mån de grundar
sig på stiftarens förordnande. Även i sådant fall måste stadgarna dock kunna
ändras genom permutation. Närmast till hands kan ligga att upphäva föreskriften
att landshövdingen skall ingå såsom ledamot och ordförande i
styrelsen. En annan lösning på problemet, som måhända bättre svarar mot
stiftarens avsikter, kan vara att söka utverka Kungl. Maj:ts medgivande
till att stiftelsen får stå under tillsyn av annan myndighet än länsstyrelsen i
Örebro län.

Avslutningsvis hemställde JO att Aronsson skulle inkomma med yttrande
och ange om han var beredd att föreslå någon ändring i stiftelsens stadgar.

Aronsson svarade.

Mitt uppdrag som ordförande i Adolf Lindgrens stiftelse grundar sig på
förordnande i Adolf Lindgrens testamente 1937-04-28. Stiftelsens stadgar
utgör en del av testamentet. Landshövdingen i Örebro län har innehaft
uppdraget alltsedan stiftelsens tillkomst 1938. Jag är den fjärde landshövdingen
i följd som innehar uppdraget. Såsom anförts i Justitieombudsmannens
skrivelse, har varken för mig eller tidigare landshövdingar i länet utverkats
tillstånd att vara ordförande i stiftelsen. Att så ej skett förklaras av
omständigheter som Justitieombudsmannen antagit.

Jag ifrågasätter ej befogenheten av Justitieombudsmannens mening att
min ifrågavarande bisyssla faller in under förbudet 13 § statstjänstemannalagen
och jag har överlämnat till styrelsen i stiftelsen, som erhållit del av
Justitieombudsmannens skrivelse, att ta ställning till hur i den föreliggande
situationen lämpligen bör förfaras. För egen del ansluter jag mig till det av
Justitieombudsmannen anvisade alternativet att söka utverka Kungl.
Maj:ts medgivande att stiftelsen får stå under tillsyn av annan myndighet
än länsstyrelsen i Örebro län, eftersom denna lösning säkerligen bäst svarar
mot stiftelsens vilja.

Stiftelsen hemställde sedermera hos regeringen - så som framställningen
slutligen preciserades — dels att dess stadgar permuterades på så sätt
att däri intogs en bestämmelse av innehåll att kammarkollegiet skulle vara
tillsynsmyndighet för stiftelsen och dels att stiftelsen undantogs från tillsyn
enligt lagen om tillsyn över stiftelser.

Regeringen meddelade med anledning härav den 25 september 1975 följande
beslut.

291

Regeringen överlämnar ärendet, såvitt avser frågan om permutation av
stiftelsens stadgar, till kammarkollegiet.

Regeringen beslutar att länsstyrelsens tillsyn över stiftelsen skall upphöra
under förutsättning att genom permutation i stiftelsens stadgar intagits
bestämmelse om att stiftelsen skall stå under tillsyn av kammarkollegiet.

Regeringen uppdrar vidare åt kammarkollegiet att, sedan förutsättningen
i föregående stycke uppfyllts, utöva tillsyn över stiftelsen.

I beslut den 23 oktober 1975 föreskrev kammarkollegiet, att i stiftelsens
stadgar skulle intagas bestämmelse om att stiftelsen skulle stå under tillsyn
av kammarkollegiet. Bestämmelsen skulle träda i kraft den 1 januari 1976.

Ärendet avgjordes den 27 oktober 1975 av JO Lundvik, som fann vidare
åtgärd från hans sida icke påkallad sedan beslut fattats om att stiftelsen
skulle stå under tillsyn av kammarkollegiet.

Efter inspektionen i Örebro hade JO Lundvik funnit att även vissa andra
länsstyrelser hade tillsyn över stiftelser i vilkas styrelse landshövdingen
var ordförande. JO hade påtalat förhållandet och sagt sig skola återkomma
när Örebro-fallet fått sin lösning. Med skrivelse den 27 oktober 1975 till vederbörande
landshövdingar överlämnade härefter JO Lundvik kopia av
sitt beslut i Örebro-ärendet och begärde besked om nyssberörda stiftelser
ämnade göra liknande framställning som Örebro-stiftelsen eller vad som
eljest kom att göras för att bringa det påtalade förhållandet att upphöra.

I vad mån kan myndighet ompröva sitt beslut när besvär anförts däröver?

I

Vid inspektion av länsbostadsnämnden i Göteborgs och Bohus län iakttog
JO Lundvik följande. Förmedlingsorganet i en kommun hade den 21
december 1973 meddelat beslut i ett ärende om statskommunalt bostadstillägg.
Sökanden var missnöjd och besvärade sig. Sedan besvären remitterats
till förmedlingsorganet för yttrande, meddelade förmedlingsorganet
den 24 april 1974 nytt beslut, vari sökandens önskemål tillmötesgicks delvis
men inte till fullo. När länsbostadsnämnden prövade ärendet fann den
beslutet av den 24 april 1974 riktigt och lämnade därför besvären utan bifall.

JO anförde vid inspektionstillfället.

292

Frågan om myndighet får fatta nytt beslut i saken sedan besvär anförts
över dess första beslut men ännu ej prövats av besvärsmyndigheten har
vid flera tillfällen varit föremål för JO:s prövning, se JO:s ämbetsberättelse
1972 s. 293 och 1975 s. 305 och 351. Huvudregeln får nog anses varaden att
beslutsmyndigheten inte får ompröva sitt beslut sedan (förvaltnings-) besvär
anförts. Huvudregeln måste dock vidkännas åtskilliga undantag. Att
förmedlingsorgan anser sig oförhindrat att meddela nytt beslut trots anförda
besvär i saken får enligt min mening i princip godtagas inte minst därför
att en sådan ordning bör vara ägnad att snabbare förhjälpa sökanden till
hans rätt. Handläggningen måste dock ske snabbt, så att inte omprövningen
får den icke önskvärda konsekvensen att saken fördröjs, jämför vad jag
i ämbetsberättelsen 1972 s. 293 sade om förfarandet hos studiemedelsnämnden
i Lund där besvärsmyndighetens remisser i flera fall inte blev besvarade
inom rimlig tid. Fallet i F. aktualiserar också ett annat problem:
Är det lämpligt att beslutsmyndigheten ger ett nytt beslut under besvärsprövningens
gång, om beslutsmyndigheten därvid inte är beredd att gå sökanden
till mötes fullt ut? Metoden kan medföra åtskilliga komplikationer.
I förevarande fall var besvärsmyndigheten uppmärksam och konstaterade
att sökandens besvärstalan måste prövas eftersom han inte fått allt det han
ville (jämför däremot det fall som återges i JO:s ämbetsberättelse 1975 s.
305, där besvärsmyndighetens skrivsätt gav anledning ifrågasätta om någon
sakprövning skett). Prövningen korn att omfatta riktigheten av det nya
beslutet, vilket ju strängt taget inte blivit överklagat. För länsbostadsnämnden
fanns dock inte annat att göra och jag riktar ingen kritik mot
nämnden. Däremot aktualiserar fallet frågan, om förmedlingsorganet förfor
riktigt.

Sedan yttrande inhämtats från bostadsstyrelsen, anförde denna.

Bostadsstyrelsen ansluter sig till vad JO uttalat i JO:s ämbetsberättelse
1972 s. 293 och 1975 s. 305 och 351 angående rätt för myndighet att fatta
nytt beslut i saken sedan besvär anförts över dess första beslut, men detta
ännu inte prövats av besvärsmyndigheten.

I det av JO uppmärksammade fallet meddelade förmedlingsorganet nytt
beslut angående statskommunalt bostadstillägg sedan besvär i saken anförts
över dess första beslut men detta ännu inte prövats av länsbostadsnämnden.
I det nya beslutet tillerkändes sökanden inte allt vad hon yrkat.
Angående förmedlingsorganets förfaringssätt får bostadsstyrelsen med
återställande av remisshandlingarna anföra följande.

Från länsbostadsnämnden har uppgivits följande. Ifrågavarande besvär
inkom till länsbostadsnämnden 1974-01-24 och översändes samma dag till
förmedlingsorganet för yttrande. Av förmedlingsorganets yttrande framgick
sedermera att förmedlingsorganet fortfarande ansåg att dess beslut
var riktigt och i enlighet härmed avstyrkte förmedlingsorganet bifall till besvären.
Förmedlingsorganets yttrande inkom till länsbostadsnämnden
1974-02-14 varefter upptäcktes att förmedlingsorganet av misstag inte
medtagit räntekostnaderna för ett lån bland boendekostnaderna. Med hänsyn
till den stora arbetsbelastningen hos länsbostadsnämnden kunde besvären
inte prövas omedelbart. Länsbostadsnämnden meddelade emellertid
förmedlingsorganet iakttagelsen och 1974-04-24 meddelade förmedlingsorganet
nytt beslut i saken varvid hänsyn togs till nämnda räntekostnad.
1974-05-02 prövade länsbostadsnämnden ärendet i sak varvid konsta -

293

terades att förmedlingsorganets nya beslut var riktigt och länsbostadsnämnden
lämnade med hänsyn härtill besvären utan bifall. Genom förmedlingsorganets
förfarande att ompröva sitt första beslut kunde sökanden få
det berättigade bostadstillägget avsevärt mycket snabbare än om länsbostadsnämnden
hade varit tvungen att först återförvisa ärendet till förmedlingsorganet
för ny handläggning varefter förmedlingsorganet hade kunnat
meddela det riktiga beslutet.

Genom förmedlingsorganets förfarande i förevarande fall har sökanden
uppenbarligen kommit snabbare till sin rätt och detta bör räknas förmedlingsorganet
till godo. Bostadsstyrelsen anser ändock att förmedlingsorganet
borde ha avhållit sig från att meddela nytt beslut. Avgörande för denna
uppfattning är att sökanden inte genom det nya beslutet tillmötesgicks fullt
ut.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Bostadsstyrelsen har kommit till den uppfattningen att förmedlingsorganet
borde ha avhållit sig från att meddela nytt beslut. Som avgörande för
denna uppfattning har bostadsstyrelsen anfört att sökanden inte genom det
nya beslutet tillmötesgicks fullt ut. Samtidigt har styrelsen framhållit omständigheter
i ärendet som kan åberopas till förmån för förmedlingsorganets
handlande: förmedlingsorganet hade i sitt första beslut gjort fel av förbiseende,
klaganden erhöll rättelse snabbare m. m.

För min del intar jag i stort sett samma ståndpunkt som bostadsstyrelsen.
nämligen att underinstansen under pågående besvärsprocess i princip
inte bör ge sig in på en omprövning som utmynnar i att klaganden endast
delvis vinner bifall till sin talan. Situationer kan tänkas — knappast dock i
ärenden om bostadstillägg - där en ändring, låt vara blott partiell, framstår
som ytterst angelägen och brådskande och då bör de principiella betänkligheterna
med det påtalade förfarandet få vika. Eljest bör man nog avhålla
sig från att göra några partiella eftergifter under pågående besvärsprocess.
Som jag framhöll vid inspektionen kan metoden föra med sig åtskilliga
komplikationer.

Vid inspektion av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län iakttog JO
Lundvik, att länsstyrelsen den 27 mars 1975 meddelat beslut på besvär av
Mohammed Brzouami i ärende om jämkning av preliminär A-skatt. Beslutet
hade följande lydelse.

Lokala skattemyndigheten har 1975-01-13 beslutat, att vid beräkning av
skatteavdrag för preliminär skatt lönebeloppet per månad skall minskas
med 400 kr. under år 1975.

I sina besvär anför Brzouami att han varje månad skickar 700 kr till sin
familj i Marocko (hustru, tre barn, föräldrar och två syskon). I anledning
av besvären har lokala skattemyndigheten 1975-02-28 utfärdat nytt jämk -

294

ningsbeslut, enligt vilket skatteavdrag för preliminär skatt skall beräknas
på månadslönen minskad med 440 kr. Lokala skattemyndigheten har även
avgivit yttrande i ärendet. En till yttrandet fogad promemoria har delgivits
Brzouami.

Enligt 45 § 1 mom. första stycket 3) uppbördslagen skall jämkning av
preliminär skatt ske, då skattskyldig gör sannolikt att den preliminära skatten
till följd av bl. a. ändring beträffande allmänna avdrag kommer att avvika
från motsvarande slutliga skatt. Vid beräkning av Brzouamis skatteavdrag
för preliminär skatt har lokala skattemyndigheten tagit hänsyn till nu
ifrågavarande utbetalning i den mån den kan anses avse underhållsbidrag
och understöd till Brzouamis barn och föräldrar. Brzouami har inte visat att
avdragsrätt vid taxeringen föreligger för den del av utbetalningen, som avser
hans hustru och syskon. Lokala skattemyndighetens beslut om nedsättning
av Brzouamis skatteavdrag med 5/8 av 700 kr. eller 440 kr. synes
således riktigt.

Länsstyrelsen lämnar besvären utan bifall.

JO Lundvik anförde vid inspektionstillfället.

En förvaltningsmyndighet äger i åtskilliga fall, trots att en sak redan avgjorts,
ta upp den till förnyad prövning och därvid ändra eller åsidosätta
sitt tidigare beslut. Huruvida myndigheten äger utöva denna befogenhet
även sedan besvär anförts över det första beslutet och saken bragts under
högre instans prövning är ett mera komplicerat problem. Jag har behandlat
det med viss utförlighet i JO:s ämbetsberättelse 1975 s. 351 och kan hänvisa
till vad där sagts. Sammanfattningsvis går det ut på att en viss presumtion
föreligger för att omprövning inte är tillåten i detta läge. Åtskilliga fall
förekommer dock där jag finnér det rimligt och riktigt att den underordnade
myndigheten ändrar sitt beslut trots anförda besvär. En sådan ordning
påskyndar ju rättvisans fortgång i hög grad. Men jag håller före att myndigheten
knappast bör handla på detta sätt om den inte är beredd att gå klaganden
till mötes fullt ut. I ett fall som det nu aktuella uppkommer ju en
ganska underlig situation. Brzouami föreföll ju att mena att skatteavdraget
borde beräknas på en månadslön minskad med 700 kr. och icke med bara
400 kr. som det första beslutet löd på. Lokala skattemyndigheten gick
ingalunda yrkandet till mötes fullt ut. Det andra beslutet gav honom ju en
reduktion med endast ytterligare 40 kr. Länsstyrelsen gjorde enligt min
mening rätt när den ingick i prövning av det senare beslutet, men strängt
taget hade ju detta aldrig överklagats. Jag kan inte finna någon mening med
att ändra det första beslutet så litet (med bara 40 kr.) som här blev fallet.

295

Till länsstyrelse inkommet erbjudande om ackord rörande skatt måste
behandlas snabbt

Vid inspektion av länsstyrelsen i Gävleborgs län i september 1974 iakttog
JO Lundvik att en person N. i december 1973 skrivit till länsstyrelsens
förvaltningsavdelning och bl. a. hemställt att länsstyrelsen måtte bifalla ett
ackord om 25% av N:s skulder. Först den 21 januari 1974 hade förvaltningsavdelningen
överlämnat handlingen till uppbördsenheten för prövning
av ackordsfrågan. Den 22 februari hade därpå N. försatts i konkurs,
varmed frågan om ackord förföll.

Efter anmodan kom förvaltningsavdelningen in med yttrande till JO,
vari anfördes.

N:s skrivelse om ett ackord på 25% inkom till länsstyrelsens förvaltningsavdelning
1973-12-10. Då enligt länsstyrelsens uppfattning samma
skrivelse innefattade framställning om anstånd med exekutiv försäljning av
fastigheterna översändes skrivelsen 1973-12-11 till kronofogdemyndigheten
för yttrande. Kronofogdemyndigheten hade tidigare under

1972 begärt försäljning av fastigheterna. Kronofogdemyndighetens yttrande
inkom till länsstyrelsen 1973-12-14. Ärendet remitterades samma dag
till länsstyrelsens skatteavdelning — uppbördsenheten - med begäran om
skyndsamt yttrande. - - - Ärendet inkom åter från uppbördsenheten
1973-12-21. Länsstyrelsen fattade beslut i ärendet 1974-01-21. Av beslutet
framgår dels att överexekutor inte äger pröva frågan om ackord enligt 62 §
uppbördsförordningen varför handlingarna i ärendet ånyo skall överlämnas
till uppbördsenheten för prövning av denna fråga och dels att N:s
eventuella begäran om anstånd med den exekutiva försäljningen lämnades
utan bifall.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik bl. a.

Av normalarbetsordningen för länsstyrelserna framgår att ärenden om
ackord som rör skatt handläggs inom skatteavdelningens uppbördsenhet
och att ärenden rörande exekutiv försäljning av fast egendom handläggs inom
förvaltningsavdelningens allmänna enhet.

N:s framställning till länsstyrelsen var ställd till förvaltningsavdelningen.
Däri åberopades också ett diarienummer (32.041. etc.) i ett ärende
rörande exekutiv försäljning av fast egendom. Det är därför naturligt att
N:s skrift till att börja med hänfördes till det pågående ärendet rörande
exekutiv auktion av fastigheten. Skriften kunde också, såsom överexekutor
sedermera fann, uppfattas som en begäran om anstånd enligt 11 § lagen
om exekutiv försäljning av fast egendom. Av N:s skrift framgick dock uttryckligen
endast att hon önskade bjuda visst närmare angivet ackord för
sina skatteskulder.

Först omkring sex veckor efter det ärendet inkommit till länsstyrelsen

296

och sedan remissförfarande ägt rum fann överexekutor att ärendet i denna
del skulle prövas inom uppbördsenheten, varefter ärendet överlämnades
dit.

Överexekutor borde emellertid rätteligen utan dröjsmål ha skiljt sig från
ärendet såvitt avsåg ackordsfrågan och därvid överlämnat ärendet i den
delen till uppbördsenheten för handläggning.

I förevarande fall hann N. sedermera försättas i konkurs innan uppbördsenheten
avgjorde ackordsärendet. Detta förhållande illustrerar på ett
tydligt sätt att ackordsärendena är av brådskande natur. Dröjsmål med
handläggningen av dylika ärenden kan leda till ekonomiska förluster för såväl
enskilda berörda som statsverket.

1 sitt remissyttrande, som inkom till länsstyrelsen den 14 december
1973, anförde kronofogdemyndigheten bl.a., att myndigheten av anförda
skäl för närvarande inte kunde yttra sig över det bjudna ackordet. Samma
dag remitterades ärendet till uppbördsenheten för yttrande. Genom denna
åtgärd kom sålunda den enhet inom länsstyrelsen som rätteligen hade att
taga befattning med ackordsärendet att få kännedom om ärendets existens.
Det förhållandet att överexekutor inte tidigare formellt skiljde sig från
ärendet fick därför inte någon saklig betydelse.

När generaldirektör ensam avgör brådskande ärende som eljest skolat
avgöras av verkets styrelse, förblir ärendet i princip ett styrelseärende
och får alltså ej delegeras tili tjänsteman under generaldirektören I

instruktionen (1971:808) för statens livsmedelsverk regleras i 10 § vilka
ärenden som bör avgöras av verkets styrelse. Hit hör bl. a. tillsättning av
högre tjänster.

I 11 § ges regler om beslutsförhet i styrelsen och om omröstning. I ett
tredje stycke stadgas.

Är styrelseärende så brådskande att styrelsen icke hinner sammanträda
för behandling av ärendet, avgöres detta genom meddelanden mellan
ordföranden och minst halva antalet övriga ledamöter. Kan ärendet icke
lämpligen avgöras på detta sätt. får generaldirektören besluta ensam i
närvaro av den föredragande till vars uppgifter ärendet hör. Beslut, som
fattas enligt detta stycke, skall anmälas vid nästa sammanträde med styrelsen.

Enligt 12 § instruktionen avgöres ärende, som ej skall avgöras av styrelsen,
av generaldirektören, som dock enligt 13 § kan överlämna åt annan
tjänsteman att avgöra ärende eller grupp av ärenden som är av mindre vikt.

297

När generaldirektören är hindrad att utöva sin tjänst utövas den enligt 14 §
av hans ställföreträdare.

Vid inspektion av livsmedelsverket i januari 1975 granskade JO Lundvik
styrelsens protokoll och fann för den 28 augusti 1973 en anteckning om att
ett protokoll från den 20 juni samma år om tillsättande av ett långtidsvikariat
anmälts. Något protokoll från den 20 juni 1973 återfanns dock ej bland
styrelseprotokollen. Protokollet ingick i en annan serie. Beslutet hade fattats
av generaldirektören (eller rättare sagt av dennes ställföreträdare i generaldirektörens
frånvaro) i föredragandens närvaro. Chefen för verkets
kanslibyrå byråchefen Birgersson, med vilken JO talade, menade att detta
inte var ett styrelseärende.

JO Lundvik lät sedermera till protokollet anteckna följande.

Vilka frågor som skulle avgöras av styrelsen framgick av 10 § instruktionen
(bl. a. frågor om tillsättning av högre tjänster). Formerna för ärendenas
avgörande framgick av 11 §. I sista stycket av denna paragraf gavs regler
om hur beslut fick fattas, när styrelseärende var så brådskande att styrelsen
inte hann sammanträda för behandling av ärendet. I första hand
kunde då ärendet avgöras genom meddelanden mellan ordföranden och
minst halva antalet övriga ledamöter. 1 andra hand fick generaldirektören
besluta ensam i närvaro av föredraganden. Beslutet skulle i båda fallen anmälas
vid nästa sammanträde med styrelsen. JO menade, att ärendet, även
när det avgjordes av generaldirektören ensam, alltjämt var ett styrelseärende
såframt det var av den sakliga beskaffenhet som angavs i 10 §. Den
praktiska betydelsen härav blev att ärendet inte kunde delegeras till lägre
tjänsteman enligt 13 §. Om generaldirektören var förhindrad, kunde dock
hans ställföreträdare inträda enligt vad som sades i 14 §.

Fråga om myndighets skyldighet att lämna kvitto på mottagna handlingar 1

ett klagoärende påtalades att luftfartsverket förvägrat en flygkapten
kvitto på inlämnad ansökan om förnyelse av luftfartscertifikat.

Yttrande inhämtades från luftfartsverket.

JO Lundvik anförde vid avgörande av ärendet.

I servicecirkuläret den 7 juni 1972 (nr 406) föreskrives, att myndighet på

298

begäran skall lämna upplysningar från akter samt diarier m. m. som är tillgängliga
för allmänheten i den mån det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga
gång. Det tilläggs att om upplysning begäres om förhållande som enligt
expeditionskungörelsen skall upptas i avgiftsbelagt bevis, skriftlig uppgift
om förhållandet dock skall lämnas genom sådant bevis.

I expeditionskungörelsens avgiftslista finns under avdelning I, Allmänna
expeditioner, upptaget ”diariebevis eller annat bevis över ingivande av annan
handling än värdehandling, när beviset utfärdas på begäran, för vaije
person beviset avser kr 10”.

När i servicecirkuläret sägs att myndighet har skyldighet att tillhandagå
med upplysningar ”i den mån det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga
gång”, syftar de citerade orden på att myndigheten icke behöver eller
ens/år eftersätta andra arbetsuppgifter för att tillhandagå allmänheten med
omfattande utredningar eller andra tidsödande servicegöromål. Däremot
kan orden i fråga — alldeles oavsett att servicecirkulärets andra stycke sista
punkten klart sättes i motsats till styckets tidigare innehåll - rimligen
inte tagas till intäkt för att myndighet skulle äga undandraga sig att på begäran
tillhandagå med diariebevis (kvitto på mottagen handling). Utfärdandet
av sådant tar ej nämnvärd tid och risken för att bevis skulle efterfrågas
i onödan är ej stor i betraktande av att de beläggs med expeditionsavgift å
10 kr.

Av det anförda framgår att jag anser, att luftfartsverket bort lämna flygkaptenen
ifråga kvitto på hans inlämnade ansökan.

Jag låter det stanna vid detta mitt uttalande.

Diarieföring och dokumentation när länsstyrelse fått tillfälle yttra sig
över ett betänkande men avstår från yttrande

Vid JO Lundviks inspektion av länsstyrelsen i Gävleborgs län i september
1974 iakttogs bland icke diarieförda handlingar en den 4 mars dagtecknad
remiss, vari justitiedepartementet beredde länsstyrelsen tillfälle att senast
den 15 maj 1974 yttra sig över en departementspromemoria (Ds Ju
1974: 2) på grundval av informationsutredningens betänkande Kungörelseannonsering
(SOU 1969: 7).

JO Lundvik infordrade yttrande från länsstyrelsen om vilka överväganden
som legat bakom att remissen icke diarieförts och vilken handläggning
av remissärendet som förekommit hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsens administrativa enhet svarade.

Ifrågavarande ärende har handlagts i samråd mellan chefen för planeringskansliet
och enhetschefen för förvaltningsavdelningens allmänna enhet
varvid beslutades att något yttrande i ärendet icke skulle avges. Ge -

299

nom förbiseende har ärendet icke passerat administrativa enheten till följd
varav någon diarieföring icke skett.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Jag nöjer mig med att understryka vikten av att även remissärenden, där
länsstyrelsen blott beretts tillfälle till yttrande, handläggs i föreskriven ordning.
Jag vill tillägga, att det från ordningssynpunkt synes lämpligt att, då
länsstyrelsen inte ämnar begagna sig av erhållet tillfälle att avge yttrande,
beslutet härom dokumenteras på lämpligt sätt, exempelvis genom påteckning
på remisskappan eller genom anteckning direkt i diariet.

300

Offentlighet och sekretess m.m.

Myndigheternas tillhandahållande av information för rundradio

Sedan redaktör Tom Alandh vid Fokus-Redaktionen. Sveriges Radio,
vänt sig till arméstaben och försvarets civilförvaltning med begäran om
medverkan i ett TV-program om ”personskador i det militära och den ersättning
som utgår till drabbade i militära olyckshändelser”, lämnade
arméstaben i skrivelse den 12 september 1974 följande besked.

Medverkan ur arméstaben avsåg

dels en intervju om säkerhetsfrågor och dels filmning av motorcykelordonnans
och kastning av ”lös handgranat”.

Säkerheten vid hantering m. m. av vapen och ammunition är en mycket
väsentlig fråga. Säkerhetsbestämmelserna är omfattande och noggrant utformade.
De regleras i Säkerhetsinstruktion för vapen och ammunition
m.m. Krigsmakten (Säkl K), som är den för krigsmakten grundläggande
instruktionen.

För respektive försvarsgren kompletteras denna gemensamma instruktion
med särskilda för försvarsgrenen erforderliga säkerhetsbestämmelser.
För arméns del finns således tilläggsdel för armén (Säkl A).

Det är viktigt att frågor inom detta väsentliga område besvaras korrekt
och på ett för tittarna begripligt sätt. Detta kräver förberedelser före intervjun.
Det är också nödvändigt att de lämnade svaren ej förkortas eller
förvanskas.

Medverkan i intervjun kan därför ske under förutsättning dels att avsedda
frågor lämnas i god tid före besvarandet och att arméstaben bereds tillfälle
att få del av allt det faktaunderlag som i övrigt ingår i programmet,
dels att ansvarig programutgivare på bilagda kopia av denna skrivelse bekräftar
att det intervjuavsnitt där staben medverkar sänds i sin helhet och i
ett sammanhang, såvida inte staben före sändningen medgett uppdelning,
ändring eller omredigering.

Chefen för armén förutsätter dessutom att försvarets civilförvaltning,
som har ansvaret för ersättningsfrågorna, medverkar i programmet.

Om överenskommelse träffas angående medverkan i intervju på ovan föreslagna
villkor, kan även medverkan ur armén ske vid filmning av motorcykelordonnans
och kast med ”lös handgranat”.

I enlighet med av Tom Alandh muntligt framfört önskemål kan kopia av
skadekommissionens rapport från Ravlundaolyckan (1970-09-22 Fo 11
706) överlämnas under hand.

Försvarets civilförvaltning lämnade genom skrivelse den 5 september
1974 ett besked av i princip samma innehåll.

Under hänvisning till de erhållna beskeden anförde Sveriges Radio i
skrivelse till JO.

301

Efter upprepade framställningar från Sveriges Radio har civilförvaltningen
muntligen ändrat de framställda kraven på följande sätt. Kravet på
att få ta del av allt faktaunderlag som ingår i programmet har inskränkts på
så sätt att civilförvaltningen förklarat att den låter sig nöja med skriftliga
utdrag i de delar som enligt Sveriges Radios bedömning är relevanta för
förvaltningens medverkan. Civilförvaltningen har även uteslutit senare delen
i det andra villkoret ”i den mån civilförvaltningen därav.”

Det förtjänar framhållas att Sveriges Radio som alternativ till de villkor
som civilförvaltningen uppställt erbjudit förvaltningen att se det färdigredigerade
programmet före sändning samt att därvid framföra synpunkter
med förbehåll för Sveriges Radios oinskränkta rätt att själv avgöra programmets
utformning vid sändning. Civilförvaltningen har dock förklarat
att detta alternativ ej kunde anses tillgodose dess krav.

Chefen för armén har varken genom senare skrivelse eller på annat sätt
ändrat de i skrivelsen 1974-09-12 uppställda kraven.

Eftersom Sveriges Radio ansett de krav myndigheterna sålunda uppställt
vara oacceptabla har Sveriges Radio ansett sig nödsakad slutföra
programarbetet enbart på grundval av handlingarna utan ytterligare medverkan
av myndigheterna.

Enligt Kungl. Majrts servicecirkulär till statsmyndigheterna 7 juni 1972
skall myndighet i lämplig utsträckning gå allmänheten till handa med upplysningar
i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde.

Båda myndigheterna har i sina ovannämnda skrivelser i och för sig accepterat
den medverkan som Sveriges Radio föreslagit men därvid uppställt
ovannämnda villkor.

Radiolagen och radioansvarighetslagen samt avtalet med staten utgör
tillsammans de grundläggande dokumenten för Sveriges Radios verksamhet.

Samtliga dokument trädde i kraft den 1 juli 1967 sedan regering och riksdag
avslutat behandlingen av 1960 års radioutredning samt därvid i anslutning
till prop. nr 136/1966 antagit riktlinjer för rundradions fortsatta verksamhet.

Genomgående grundtema vid regeringens och riksdagens behandling
samt i de nämnda dokumenten är bibehållande och förstärkning av den traditionella
friheten från beroende av statsmakterna, myndigheterna och enskilda
vid produktion och sändning av program. I förväg lagda hinder för
produktion och sändning har uttryckligt begränsats på motsvarande sätt
som enligt tryckfrihetsförordningen gäller för tryckt skrift. Först i efterhand
får myndighet (domstol eller radionämnden) företa granskning av
programs överensstämmelse med gällande lagbestämmelser eller övriga
bestämmelser.

De i förevarande fall relevanta stadgandena torde vara dels radioansvarighetslagens
regler om programutgivarens ansvar för yttrandefrihetsbrott
i radioprogram som kombinerats med bestämmelsen att ingenting får sändas
mot programutgivarens vilja dels radiolagens bestämmelse om ensamrätt
för Sveriges Radio att avgöra vad som skall förekomma i rundradiosändning
samt censurförbudsbestämmelsen i samma lag innebärande att
myndighet eller annat allmänt organ ej i förväg får granska eller föreskriva
förhandsgranskning av program och ej heller förbjuda sändning på grund
av dess innehåll. Såsom enda undantag från sistnämnda bestämmelser
stadgas att förhandsgranskning eller sändningsförbud kan förekomma i fråga
om bild som återger Sverige eller del därav och som innehåller upplysning
av betydelse för rikets försvar.

302

Vad Sveriges Radio främst önskar få prövat är följande tre frågor:

1. Är myndighets krav på att få ta del av allt faktaunderlag för programmet
förenligt med det i radiolagen stadgade förbudet för myndighet att förhandsgranska
program eller föreskriva förhandsgranskning av program?

2. Är myndighets begäran om att programutgivaren i förväg skall förbinda
sig att sända en del av programmet i oförändrad form i överensstämmelse
med bestämmelsen i radioansvarighetslagen 3 § att ingenting får sändas
mot programutgivarens vilja?

3. Står myndighets krav på att programmet skall sändas i oförändrad
form såsom det inspelats i strid med förbudet i radiolagen för myndighet
att förbjuda sändning på grund av dess innehåll?

Det skulle för Sveriges Radio och säkerligen även för olika myndigheter
vara av stort värde att genom ett uttalande av justitieombudsmannen få
riktlinjer för framtida kontakter rörande myndigheternas tillhandahållande
av information för rundradio. Detta uttalande torde lämpligen kunna
grundas på skrivelsen från chefen för armén och på skrivelsen från civilförvaltningen
i dess ursprungliga skick och även i dess muntligen modifierade
form. Enligt Sveriges Radios mening står även de modifierade kraven icke
i överensstämmelse med de bestämmelser som gäller för Sveriges Radios
verksamhet.

Efter remiss avgav chefen för armén följande yttrande.

Vid information i försvarsfrågor - liksom vid all annan samhällsinformation
— har allmänheten rätt att kräva, att den lämnade informationen
skall vara saklig och korrekt. För krigsmakten gäller också i detta hänseende
tjänstereglementets bestämmelser för försvarsinformation. Där anges
bl. a. följande (TjRK, kap 16, mom 5).

”Försvarsinformation skall vara saklig och så fullständig som sekretessföreskrifterna
medge. Utebliven eller ofullständig information kan minska
förtroendet för den militära verksamheten.” Denna föreskrift kompletteras
av den bestämmelse som lämnas i TjRK kap 17 mom 25 där det beträffande
deltagande i filminspelning som ej sker för krigsmaktens räkning
bl. a. anges följande; ” . Tillstånd får icke meddelas, om filminspel ningen

bedöms medföra skada för rikets säkerhet eller krigsmaktens anseende,
olägenhet för den militära tjänstgöringen eller kostnad för statsverket.
Militär kontroll skall utövas under inspelningen. .”

Chefen för armén finnér det angeläget att i Sveriges Radio och andra
massmedia medverka till en saklig och rättvisande information i alla frågor
som rör försvaret. Det i Sveriges Radios anmälan aktuella programmet avsåg
frågor av stor vikt, nämligen säkerhetsfrågor under utbildning och ersättningar
vid militära olyckshändelser. Säkerhetsbestämmelser för krigsmakten
som kan beröra dylika frågor återfinns i ett antal publikationer
bl. a. i:

Arméreglemente Del I 1971

Soldatinstruktion för armén Materiel (Soldi Mtrl) 1969
Säkerhetsinstruktion för vapen och ammunition m. m. (Säkl K och Säkl
A)

Skjutinstruktion för artilleriet (Skjuti Art 1) 1960
Soldatinstruktion Motortjänst (Soldi Motor) 1967

Sammanställning av bestämmelser och anvisningar för militär vägtrafik
(Sam Trafik)

303

Ammunitionsröjningsinstruktion Fred 1971

Fältarbetsinstruktion för armén (Fältarbl III) 1961 med ändringstryck
TKO 71035 och TKG 740114: 707

Dessa bestämmelser är av naturliga skäl omfattande och detaljerade
samt innehåller säkerhetsregler rörande alla slag av vapen, ammunition
och fordon och övrig materiel, som finns inom armén. Bestämmelserna har
till stora delar karaktär av uppslagsverk. Det är mot bakgrund härav i det
närmaste omöjligt för någon enskild officer att oförberedd kunna ge nöjaktiga
svar på alla frågor härom, som kan komma att ställas under en intervju
eller i ett TV-program. Även relativt små ändringar eller med icke tillräcklig
sakkunskap gjorda avkortningar av lämnade svar skulle kunna resultera
i direkt vilseledande information.

Den i producent Tom Alandhs brev av 74-09-10 (bifogas) gjorda framställningen
om ”en intervju om säkerhetsfrågor med någon officer med
kunskaper i ämnet” gav inte tillräckligt underlag för val av sakkunnig personal
och förberedelser för korrekt information.

Det har mot bakgrund av tidigare nämnda bestämmelser i TjRK och frågeställningens
vidd ställt sig naturligt att försöka säkerställa en handläggningsform
där rättvisande och saklig information skulle kunna lämnas från
chefens för armén representant. Detta bör uppfattas som tecken på samarbetsvilja
och noggrannhet och inte som försök att försvåra programarbetet
vid Sveriges Radio.

Erfarenhetsmässigt kan missuppfattningar lätt uppstå, när redogörelser
för komplicerade bestämmelser kommenteras av icke tillräckligt sakkunnig
personal eller varvas med intervjuuttalanden. Det svar, som Chefen för
armén lämnade till Sveriges Radio i skrivelse 1974-09-12, var ett uttryck
för Chefens för armén önskan om sådana samarbetsformer, att resultatet
skulle bli ett bra program ur såväl Sveriges Radios som Chefens för armén
synpunkt. Efter mottagandet av skrivelsen återkom dock Sveriges Radio
icke i ärendet. Chefens för armén svar var icke avsett som och kan inte anses
vara en begäran om förhandsgranskning i den bemärkelse som radiolagen
(§ 8) avser.

I anslutning till Sveriges Radios frågor nr 2 och 3 vill Chefen för armén
framhålla att programledaren vid programmets slutliga utformning skulle
haft full frihet att utesluta hela den del av programmet, som avsåg representantens
för Chefen för armén medverkan. I Chefens för armén skrivelse
har inte ifrågasatts producentens och övriga medverkandes rätt att
framföra sina synpunkter eller ställningstaganden.

Chefen för armén är angelägen om ett gott och öppet samarbete med
Sveriges Radio. Chefen för armén kan dock inte frångå sin uppfattning att
samarbetsformerna måste säkerställa att lämnad information är saklig och
rättvisande, då den förs ut till allmänheten.

Också försvarets civilförvaltning inkom efter remiss med yttrande och
anförde.

Vid sammanträffande 1974-09-07 med projektledaren för Fokus, producenten
Erik Eriksson, samt 1974-09-10 med Eriksson och en av Sveriges
Radios jurister, jur kand Ulf Peyron, gjordes de i anmälan omnämnda ändringarna
i de för civilförvaltningens medverkan i programmet ställda villkoren.
Civilförvaltningen erbjöd sig vid sammanträffandena att i samband
med intervjun iaktta av Sveriges Radio satta tidsgränser för civilförvalt -

304

ningens medverkan och att i förväg underrätta Sveriges Radio om innehållet
i civilförvaltningens svar på ställda frågor alternativt att medverka vid
direktsändning av det inslag i vilket civilförvaltningen skulle delta. Civilförvaltningens
erbjudanden avböjdes av Eriksson och Peyron.

Civilförvaltningen vill i detta sammanhang framhålla att den anser frågan
om ersättningar vid militärskador vara en viktig samhällsfråga och att
det är angeläget att civilförvaltningen medverkar vid information inom detta
område. Civilförvaltningen har också i detta hänseende under årens
lopp bedrivit en relativt omfattande informationsverksamhet i form av
föredragsturnéer. medverkan vid olika sorters utbildning för militär personal,
informationsskrifter m. m.

Ersättningsområdet. särskilt det skadeståndsrättsliga, består emellertid
av ett tämligen komplicerat regelsystem och informationen om detta kan
genom relativt obetydliga justeringar i framlagda fakta få ett helt snedvridet
innehåll. Civilförvaltningens begäran att det avsnitt, vari den medverkade,
skulle sändas i sin helhet och i ett sammanhang hade sin grund enbart
i en önskan att säkerställa en ur civilförvaltningens synpunkt korrekt information
om ämnet ifråga. Om en myndighet inte kan få tillfredsställande garantier
för att en sådan önskan skall vinna gehör, torde tjänsteman hos
myndigheten varken kunna eller böra åläggas att över huvud taget uttala
sig i ärendet.

I anslutning till de av Sveriges Radio framställda tre frågorna får civilförvaltningen
närmare anföra.

1. Frågan om förhandsgranskning diskuterades vid sammanträdena 09-07 och 09-10. Civilförvaltningen har med villkoret att få ta del av allt faktaunderlag
aldrig avsett annat faktaunderlag än det, som hänförde sig till de
delar av programmet i vilka civilförvaltningen ombads medverka. Civilförvaltningen
anser inte att det uppställda kravet att få ta del av faktaunderlaget
för programmet innebar att civilförvaltningen ställde förhandsgranskning
som villkor för sin medverkan.

Meningen ”i den mån civilförvaltningen inte uttryckligen före sändningen
medger uppdelning, ändring eller omredigering i övrigt”, var avsedd
som ett tillmötesgående av Sveriges Radios eventuella behov av omredigering.
Med framhållande härav förklarade sig civilförvaltningen villig att
stryka meningen, för den händelse att den kunde uppfattas som en önskan
om förhandsgranskning.

2. I anslutning till Sveriges Radios fråga under punkt 2 kan konstateras
att programledaren vid programmets slutliga utformning kunde avstå från
att över huvud taget ta med det inslag i vilket civilförvaltningen medverkade.
Enligt civilförvaltningens mening är det uppenbart att programledaren
under alla förhållanden hade kunnat förbjuda sändning av programinslag
som enligt hans mening innefattade yttrandefrihetsbrott. Vid direktsändning
hade för övrigt 4 § andra stycket radioansvarighetslagen kunnat tilllämpas.

3. 8 § radiolagen innehåller förutom förbud mot förhandsgranskning
även förbud för myndighet att förbjuda sändning på grund av dess innehåll.
Civilförvaltningen har aldrig avsett att söka förbjuda sändning av programmet.
Någon sådan avsikt lär inte heller kunna utläsas ur civilförvaltningens
skrivelse till Sveriges Radio. Civilförvaltningen avböjde att se programmet
i förväg.

305

Handlingarna i ärendet remitterades härefter till nämnden för samhällsinformation
för yttrande. Nämnden anförde som svar följande.

Nämnden ser inte som sin uppgift att besvara de frågor som Sveriges Radio
(SR) ställt till JO. Däremot vill nämnden ge några allmänna synpunkter
på relationen mellan massmedier och myndigheter i samband med samhällsinformation.

När det gäller etermedierna har nämnden direkt kontakt med den samhällsinformation
som regleras av 11 § i avtalet mellan staten och Sveriges
Radio AB, där det bl. a. sägs:

På begäran av statlig myndighet skall bolaget låta sända meddelande,
som är av vikt för allmänheten. Bolaget har därvid att tillse, att meddelandet
ges en för rundradion lämplig utformning och att det ej genom sin
omfattning eller eljest inverkar menligt på programverksamheten.

För denna verksamhet förekommer ett frivilligt samråd mellan en beredningsgrupp
för samhällsinformation inom Sveriges Radio, myndigheter
och nämndens kansli.

De meddelanden det här gäller är, utöver avgiftsbelagda efterlysningar,
t. ex: i P 1 allmänna påminnelser om tidpunkt för vissa skyldigheter såsom
deklarationsdatum m. m. eller vissa nya rättigheter såsom bostadsbidrag,
meddelanden om trafikomläggningar, varningar av olika slag såsom skjutövningar,
halka och dåligt väglag, uppläsning av sjöfartstelegram, lotsmeddelanden;
i P 3 förhandstips om egna program, s. k. ”trailers” och information
om trafiksäkerhet, sociala förmåner, naturskydds- och miljövårdsfrågor,
nedskräpning, etc; i regionalradion bl. a. om inställda teaterföreställningar
och evenemang.

En del av dessa meddelandetyper förekom tidigare även i TV, men mera
restriktivt. På grund av TV-mediets karaktär befanns effekten dålig och inslagen
tråkiga när en person via TV-rutan lämnade ett offentligt meddelande.
Därför utvecklades under benämningen särskild samhällsinformation
denna verksamhet i TV med ett 5-minutersprogram per vecka under rubriken
”Anslagstavlan” i TV 2 och ”Meddelanden” i TV 1. Inslagen är på 15
till 180 sekunder och kallas numera TV-blänkare. Denna organiserade utveckling
av Sveriges Radios service är värdefull för myndigheterna såväl
som för medborgarna.

Om relationerna mellan myndigheterna och massmedierna i övrigt vill
nämnden framhålla följande.

Som allmänhetens bevakare av bl. a. samhällsorganens verksamhet bör
det ligga i massmediernas eget intresse att arbeta med ett vederhäftigt bakgrundsmaterial.
Detta förutsätter ofta myndigheternas egen medverkan.

Massmediernas uppgift att återge och tolka bl. a. lagar och förordningar
på ett för lekmän lättbegripligt sätt är svår och bör självfallet underlättas så
mycket som möjligt av myndigheterna. En tjänsteman vid en myndighet
kan emellertid ha svårt att göra intervjuuttalanden om detaljer som han eller
hon inte handlägger eller själv ansvarar för inom myndigheten. Därför
kan förberedelser behöva göras inom en myndighet när massmedierna
ställer frågor som skall besvaras i artiklar eller etermedieprogram. En misstolkning
eller en felaktig inplacering, medveten eller omedveten, av en
tjänstemans uttalande kan få konsekvenser för den enskilde tjänstemannen,
som är svåra att överblicka.

En prövad metod att undvika sakfel är att intervjupersonen före publice 20

Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

306

ring får en kopia på manuskriptet (för press) eller muntligt uttalande (för
press och etermedier) inspelat på band. Om krav på exakt återgivning av
uttalanden ställs av intervjupersonen kan artikelutformning eller programredigering
med syfte att ge lättfattlig information åt allmänheten emellertid
försvåras eller helt omöjliggöras.

Även om det kan vara svårt att avväga gränsen mellan fackmässiga krav
på innehållets stringens och journalistiska krav på dess förmåga att väcka
intresse respektive vara lättbegripligt bör avvägningen med god vilja på
ömse sidor kunna göras utan förfång för sakinnehållet.

I yttrande över det sammanbragta materialet anförde Sveriges Radio
AB.

I skrivelse 1974-09-17 har Sveriges Radio framhållit betydelsen av ett uttalande
från justitieombudsmannen för att klargöra förhållandena vid myndigheters
tillhandahållande av information för rundradio med hänsyn till
lagfästa principer om frihet från beroende av statsmakter, myndigheter
och enskilda vid produktion och sändning av program.

Mot denna bakgrund torde det enligt Sveriges Radios mening ur principiell
synpunkt förefalla betänkligt att myndighet, med den tyngd officiella
skrivelser av nu förevarande art får anses ha, får sådana möjligheter att påverka
informationsspridningen i massmedia, som icke förutsatts i gällande
lag och författning. Detta bör gälla oavsett att vissa uppställda krav sedermera
modifierats eller frånträtts, särskilt som dessa ändringar kommit till
stånd först efter kraftiga framställningar från Sveriges Radios sida. Det torde
nämligen kunna göras gällande att representanter för massmedia icke
alltid har motsvarande möjligheter att agera då myndighet uppställt krav
eller villkor liknande nu ifrågavarande. Detta förhållande kan således enligt
Sveriges Radios mening innebära risk för i lagstiftningen ej åsyftade
hinder för yttrande- och tryckfrihet.

Det åligger Sveriges Radio enligt gällande regler i radiolagen och avtalet
med staten att bl. a. tillse att innehållet i program är sakligt korrekt. Detta
omfattar självfallet alla saklighetsaspekter men torde knappast kunna innebära
att Sveriges Radio för att - som civilförvaltningen anfört i sitt yttrande
- ”säkerställa en ur civilförvaltningens synpunkt korrekt information”
skulle vara hänvisat till att som villkor för civilförvaltningens medverkan
acceptera sändning i sin helhet och i ett sammanhang av det avsnitt vari civilförvaltningen
medverkat.

Förutom att detta enligt Sveriges Radios mening skulle stå i strid med
programutgivarens ansvar och befogenhet enligt radioansvarighetslagen
kan - såsom Nämnden för samhällsinformation framhållit i sitt yttrande
— krav på exakt återgivning av uttalanden av intervjupersoner innebära att
programredigering med syfte att ge lättfattlig information åt allmänheten
försvåras eller helt omöjliggöres.

Civilförvaltningen har i sitt yttrande anfört att Sveriges Radios representanter
Eriksson och Peyron vid sammanträffande 1974-09-10 avböjt civilförvaltningens
erbjudande att i förväg underrätta Sveriges Radio om innehållet
i civilförvaltningens svar på ställda frågor alternativt att medverka
vid direktsändning av det inslag i vilket civilförvaltningen skulle delta.

Denna uppfattning av vad som förekommit vid sammanträffandet kan
Sveriges Radio icke dela. Vad Sveriges Radios representanter framhållit är
dels att civilförvaltningens erbjudande om att Sveriges Radio i förväg skul -

307

le få del av civilförvaltningens svar på ställda frågor icke gjorde det möjligt
för Sveriges Radio att acceptera civilförvaltningens krav på skriftlig förbindelse
av programutgivaren om sändning av civilförvaltningens medverkan
i sin helhet och i ett sammanhang dels att det av produktionstekniska
skäl icke var möjligt att genomföra en direktsändning. Mycket få av
Sveriges Radios TV-sändningar sker såsom direktsändningar. Focus är ett
program som produktionstekniskt icke kan arrangeras som direktsändning.
Erbjudande om deltagande i direktsändning kunde således blott innebära
att medverkan över huvud ej kunde bli aktuell i Focusprogrammet.

Civilförvaltningen har i sitt yttrande framhållit att det enligt dess mening
är uppenbart att programledaren - varmed civilförvaltningen torde åsyfta
programutgivaren — under alla förhållanden hade kunnat förbjuda sändning
av programinslag som enligt hans mening innefattade yttrandefrihetsbrott.

Sveriges Radio delar härvidlag helt civilförvaltningens uppfattning vilket
också anförts vid kontakterna med civilförvaltningen som skäl för att det
icke är möjligt för programutgivaren att i förväg underteckna den förbindelse
som krävdes.

Genom undertecknandet av en sådan förbindelse skulle en direkt konflikt
uppkomma med den i radioansvarighetslagen för programutgivaren
stadgade befogenheten som sammanhänger med hans ensamansvar.

Genom att uppställa detta krav skulle civilförvaltningen således försätta
programutgivaren i en situation där han på grund av sitt ansvar och sin befogenhet
enligt radioansvarighetslagen kunde tvingas att bryta den ingångna
förbindelsen. Rättsverkningarna av ett sådant avtalsbrott kan visserligen
betecknas som osäkra men blotta förhållandet att programutgivaren
skulle försättas i en sådan situation måste anses betänkligt.

Sveriges Radio har enligt avtalet med staten ålagts att bedriva programverksamheten
med beaktande av ljudradions och televisionens centrala
ställning i samhället varav bl. a. följer skyldighet att i lämplig form orientera
om viktigare samhällsfrågor samt stimulera till debatt kring sådana frågor.

Sveriges Radio delar civilförvaltningens och chefens för armén uppfattning
att det i förevarande fall aktuella ämnet utgör en viktig samhällsfråga
samt att allmänheten har rätt att kräva saklig och korrekt information. Det
måste emellertid anses åligga Sveriges Radio ensamt att enligt gällande
regler bära det fulla ansvaret för den slutliga utformningen av den information
som genom programmet skall lämnas allmänheten. Detta följer generellt
av det lag- och avtalssystem som reglerar Sveriges Radios verksamhet
och speciellt genom den i avtalet med staten stadgade skyldigheten om
lämplig form vid bedrivande av programverksamheten.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande.

Radiofriheten är utformad med tryckfriheten som förebild. I fråga om föreskrifterna
i tryckfrihetsförordningen finns det nu skäl att särskilt erinra
om tryckfrihetsdefinitionen i 1 kap. 1 § första stycket tryckfrihetsförordningen,
som utsäger bl. a. att med tryckfrihet förstås vaije svensk medborgares
rätt att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg

308

lagda hinder, utge skrifter. Vidare märks föreskriften i 1 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen
om att någon tryckningen föregående granskning av
skrift eller något förbud mot tryckning därav inte får förekomma och att
det ej heller är tillåtet för myndighet eller annat allmänt organ att på grund
av skrifts innehåll, genom åtgärd som inte äger stöd i förordningen, hindra
tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten.
Erinras kan också om föreskriften i 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen
om att för missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri ej någon
får i annan ordning eller i annat fall förordningen bestämmer kunna tilltalas
eller dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet eller skriften konfiskeras
eller läggas under beslag. Om tryckfrihetsbrott stadgas i 7 kap. tryckfrihetsförordningen
och om enskilt anspråk i 11 kap. tryckfrihetsförordningen.
Enskilt anspråk i anledning av missbruk av tryckfriheten får
grundas allenast därå att den skrift, som anspråket avser, innefattar
tryckfrihetsbrott.

Om förbudet mot förhandsgranskning av skrift, som är avsedd att tryckas,
uttalades i motiven till 1 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen (prop.
1948: 230 s. 110) att såvitt angick förhandsgranskning avsågs att förbjuda
en med tvång upprätthållen censur. Däremot skulle genom förbudet skriftens
upphovsman inte hindras att frivilligt låta granska dess innehåll av
myndighet eller enskild. Föreskriften skulle sålunda inte omöjliggöra att
t. ex. under krigsförhållanden överenskommelse träffas med pressen att
visst nyhetsmaterial skall underställas ett rådgivande organ i syfte att förhindra
röjandet av hemliga förhållanden. Det tillädes att underlåtenhet att
följa överenskommelsen dock inte kunde medföra annan påföljd än beivran
av tryckfrihetsbrott, då sådant ägt rum. Fahlbeck anför (Tryckfrihetsrätt
s. 34) att stadgandena i tryckfrihetsförordningen riktar sig mot alla slag
av censur: förhandsgranskning, överinseende över författare, utgivare,
förläggare eller boktryckare, utgivnings- eller spridningsförbud, ävensom
mot åtgärder av myndighet eller annat offentligt organ att ”mörklägga”
förhållanden eller undertrycka meddelanden, åtgärder alltså vilka kan betecknas
såsom preventiva ifråga om tryckningen. Han framhåller dock
också att intet tryckfrihetsrättsligt hinder föreligger för myndighet att under
hand och på frivillighetens väg anordna upplysning och konsultation
med t. ex. pressen. I Frihet och ansvar i tryck och radio (s. 39) uttalar
Holmberg att censurförbudet inte hindrar en överenskommelse med myndighet
eller enskild om frivillig förhandsgranskning. Den som underlåter
att följa en överenskommelse med en myndighet eller som publicerar en
uppgift i strid med ett besked från myndigheten kan dock inte drabbas av
någon påföljd annat än enligt tryckfrihetsförordningens regler och en förutsättning
är givetvis då att publiceringen innefattar tryckfrihetsbrott. Holmberg
tillägger att, om en överenskommelse med enskild om censur kan ha
någon verkan därutöver, får anses vara en öppen fråga. Han hänvisar sedan
till ett uttalande av Eek (Nya tryckfrihetsförordningen s. 70) om att det

309

kan tänkas att ett avtal varigenom en person helt frånsäger sig möjligheten
att begagna den frihet, som enligt tryckfrihetsförordningen skall tillkomma
envar, kan vara att betrakta som ogiltigt, emedan dess innehåll strider mot
god sed (pactum turpe).

Vad härefter gäller radiofriheten märks att i 8 § radiolagen föreskrivs att
myndighet eller annat allmänt organ ej får i förväg granska eller föreskriva
förhandsgranskning av radioprogram och ej heller förbjuda radiosändning
eller trådsändning på grund av dess innehåll med visst i andra stycket angivet
undantag. Vidare kan nämnas att det i 2 § radioansvarighetslagen sägs
att missbruk av yttrandefriheten i radioprogram medför ansvar och skadeståndsskyldighet
endast när gärningen innefattar yttrandefrihetsbrott. I
motiven till censurförbudet i 8 § radiolagen anförde departementschefen
(prop. 1966: 149 s. 33) att en av hörnpelarna i skyddet för tryckfriheten i
vårt land är det förbud mot censur av tryckt skrift som föreskrivs i 1 kap.
2 § tryckfrihetsförordningen. Det föreslagna förbudet mot censur i fråga
om radioprogram var uppbyggt efter samma principer. Departementschefen
medgav att man inte utan vidare kunde jämställa radion med pressen i
fråga om censurförbud men förklarade att principen om pressens självständighet
och frihet från förhandsgranskning av myndighet eller annat organ
dock enligt hans mening otvivelaktigt borde gälla även för radion. Han erinrade
också om att han framhållit vikten av att det företag, som tillerkänns
ensamrätt att bestämma vilka program som skall förekomma i rundradiosändning,
självständigt handhar det löpande programarbetet inom ramen
för kravet på opartiskhet och saklighet och de riktlinjer som dras upp i
överenskommelsen med staten. Ett censurförbud hade betydelse framför
allt som en garanti för att företagets självständighet i detta hänseende tryggades.
I specialmotiveringen (s. 40) framhöll departementschefen vidare
att censurförbudet borde lika litet som motsvarande förbud enligt tryckfrihetsförordningen
hindra en frivillig censurering på det sätt som bl. a. ÖB
förordat. ÖB hade erinrat om att förbudet mot förhandsgranskning i tryckfrihetsförordningen
inte hindrar att en tidning eller en författare frivilligt
kunde förbinda sig att ställa artikel och bilder till myndighets förfogande
för granskning. Tryckfrihetsförordningen hindrade inte heller att vederbörande
samtidigt förband sig att respektera myndighetens anvisningar om
uteslutningar eller ändring i manuskriptet med hänsyn till sekretesskravet.
ÖB förutsatte att det föreslagna censurförbudet inte hindrade att ett motsvarande
förfarande kunde tillämpas när det gällde radio- och televisionssändningar.
En sådan ordning skulle vara ägnad att underlätta meddelande
av önskvärda upplysningar till allmänheten om krigsmakten.

Vid avgörandet av ett ärende (dnr 1540/73) angående förhandsgranskning
av en tidningsartikel hos försvarsstaben anförde jag.

Såsom framgår av ovannämnda härstädes upprättade remisspromemoria
till försvarsstaben innebär tryckfrihetsförordningens förbud mot förhands -

310

granskning av tryckt skrift inte att en på frivillig väg åstadkommen förhandsgranskning
skulle vara otillåten. Den i ärendet företagna utredningen
ger inte stöd för annat antagande än att den förhandsgranskning, som förekommit
av tidningen SE:s artikel, skett på begäran av tidningens chefredaktör
och sålunda utan tvång eller otillbörlig påtryckning från försvarsstabens
sida. Ej heller i övrigt har något framkommit som tyder på att den militära
presstjänsten eljest vid utövandet av sin rådgivning till massmedia i
sekretessfrågor skulle kräva att få för publicering avsett material sig underställt
i och för granskning. Klagomålen föranleder därför ingen ytterligare
åtgärd från min sida.

Av vad nu återgivits framgår vilka restriktioner en myndighet måste
ålägga sig med hänsyn till press- och radiofriheten i den fria samhällsinformationens
och samhällsdebattens intresse till som det heter i tryckfrihetsförordningen
”främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning”.
En myndighet har emellertid också åligganden att aktivt verka för
information till allmänheten och massmedia. 1 8 § allmänna verksstadgan
sägs härom att myndighetens chef skall tillse att, i mån av behov, särskilda
anordningar vidtas för att underlätta för parter, företrädare för nyhetsorganen
och andra intresserade att få upplysning om myndighetens verksamhet
och i servicecirkuläret till statsmyndigheterna (1972:406) är föreskrivet att
myndighet skall i lämplig utsträckning gå allmänheten till handa med upplysningar
i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. I en myndighets
allmänna uppgifter anses också ingå att bevaka sina förvaltningsuppgifter
på samhällsinformationsplanet och verka för att allmänheten får en
så korrekt och rättvisande bild som möjligt av förhållandena.

Informationsutredningen har i sitt betänkande ”Vidgad samhällsinformation”
(SOU 1969:48) ingående diskuterat mål och medel för myndigheternas
samhällsinformation. Utredningen framhöll bl. a. att förväntningarna
på offentliga myndigheters beredvillighet att öppet redovisa verksamheten
för allmänheten naturligtvis är stora redan av det skälet att dessa myndigheter
fått sig uppgifter förelagda av demokratiska politiska organ. Viktigare
var emellertid enligt utredningen att det gäller en verksamhet som
medborgarna själva bekostar och betjänas av. När det gäller informationsspridning
genom massmedia gjorde utredningen skillnad mellan textutrymme
i den redaktionella avdelningen, som inte kan köpas eller dirigeras —
redaktionell information — och annonsutrymme, som kan köpas — beställd
information. Utredningen framhöll att samhällets myndigheter och
organ enligt gällande tryckfrihetsförordning skall låta representanter för
massmedia i deras egenskap av företrädare för samhällsmedborgarna ta
del av allt ej sekretessbelagt material de önskar och få den hjälp de behöver
för att kunna ge en korrekt bild av ifrågavarande ärende. Vidare uttalade
utredningen att den hjälp som myndigheterna erbjuder journalister
m.fl. såg utredningen inte enbart som en service åt enskilda nyhetsorgan
utan ytterst som ett sätt att tillgodose medborgarnas rätt till insyn i den of -

311

fentliga förvaltningens verksamhet. När det gäller etermedia konstaterade
utredningen att de på grund av innehållet i avtalet mellan svenska staten
och Sveriges Radio AB är tillgängliga för enbart redaktionell information
enligt sedvanliga publicistiska principer. I motsats till övriga massmedia
kan de inte användas för beställd information av planerad, förprövad och
effektkontrollerad karaktär. Någon inskränkning gäller inte i Sveriges Radios
ensamrätt att avgöra programinnehållet. Nämnden för samhällsinformation
har i sitt yttrande närmare belyst formerna för samhällsinformation
i etermedia.

Å ena sidan står alltså förbudet mot att myndighet med någon form av
tvång bereder sig möjlighet till förhandsgranskning av något som är avsett
för publicering i pressen eller sändning i radio eller television och å andra
sidan friheten för myndighet att gå en tidning eller Sveriges Radio tillhanda
med en kritisk genomläsning utmynnande i råd och påpekanden när så begärs.
Vidare står å ena sidan myndighets skyldighet att respektera den
grundtanke på vilken radiolagen bygger att Sveriges Radio skall under frihet
och självständighet handha det löpande programarbetet inom ramen
för kravet på opartiskhet och saklighet och de riktlinjer som dras upp i
överenskommelsen med staten och å andra sidan myndighets skyldighet
att verka för en god samhällsinformation inom sitt förvaltningsområde.

ÖB framhöll i sitt av departementschefen åberopade yttrande över förslaget
till radiolag att ett förfarande bör kunna tillämpas när det gäller radio-
och televisionssändningar som innebär att Sveriges Radio frivilligt förbinder
sig att ställa sitt material till myndighets förfogande för granskning
och samtidigt förbinder sig att respektera myndighetens anvisningar om
uteslutningar eller ändring i manuskriptet av hänsyn till sekretesskravet.
Som Holmberg framhållit i sitt ovan citerade uttalande är det i viss mån en
öppen fråga om en sådan ”förbindelse” kan tillerkännas någon rättsverkan.
Enligt min mening rimmar det illa med tryckfrihetens och radiofrihetens
principer att pressens eller radions frihet och självständighet avtalas
bort genom att en journalist eller representant för Sveriges Radio förbinder
sig att respektera en myndighets anvisningar om uteslutningar eller ändringar.
Jag ställer mig därför mycket tveksam till att någon egentlig avtalsbarhet
skulle finnas här och att ett brytande av ett sådant ”avtal” skulle
kunna medföra några civilrättsliga påföljder. Jag vill i detta sammanhang
särskilt erinra om departementschefens uttalande i prop. 1948: 230 s. 110
att underlåtenhet att följa en överenskommelse om granskning inte kan
medföra annan påföljd än beivran av tryckfrihetsbrott, vilket på radiosidan
motsvaras av beivran av yttrandefrihetsbrott. Givet är att en myndighet inte
får träffa en överenskommelse med en journalist eller en representant
som ger sig ut för att vara något annat än vad den i så fall verkligen är.
nämligen en gentlemen’s agreement. Myndigheten bör över huvud taget
inte söka få Sveriges Radio att förbinda sig till något utan handla med utgångspunkt
i den frihet och självständighet som radiolagen förutsätter att

312

Sveriges Radio skall verka under. Det måste ankomma på Sveriges Radio
själv att under beaktande av sitt samhällsansvar avgöra om Sveriges Radio
skall följa myndighetens råd och påpekanden.

De uttalanden om frivillig förhandsgranskning som gjorts i motiven till I
kap. 2 § tryckfrihetsförordningen och 8 § radiolagen har hänfört sig främst
till arrangemang som har till syfte att förebygga att hemliga förhållanden
röjs och att pressen eller Sveriges Radio sig själv ovetande gör sig skyldig
till tryckfrihetsbrott respektive yttrandefrihetsbrott. I och för sig bör frivillig
förhandsgranskning emellertid kunna förekomma också i annat än detta
speciella syfte. Om en tidning eiler Sveriges Radio vill återförsäkra sig mot
att felaktiga eller missvisande uppgifter insmyger sig i en artikel eller ett
program, bör man kunna begära att en sakkunnig myndighet kontrolläser
ett manuskript e. d. och gör de påpekanden myndigheten finner påkallade
och det framstår som en naturlig service från myndigheten att denna tillmötesgår
en sådan begäran i synnerhet då myndigheten har ett intresse av
korrekt och allsidig information att bevaka på området.

1 det här aktuella fallet hade Sveriges Radio inte gjort någon framställan
hos arméstaben och försvarets civilförvaltning om kontrollgenomgång av
material som man ämnade använda för sitt program. I stället var det så att
Sveriges Radio begärt intervjuer med en representant för arméstaben om
säkerhetsfrågor vid militära övningar och med en representant för civilförvaltningen
om ersättningar för skador vid olycksfall i den militära verksamheten.
Den primära frågan var alltså om myndigheterna skulle lämna
sådan medverkan eller ej. Härom kan sägas att, som det uttrycks i servicecirkuläret,
myndigheterna hade att i lämplig utsträckning gå Sveriges Radio
till handa med information. Den känsliga punkten var emellertid om
myndigheterna i detta sammanhang kunde uppställa villkor som innebar
förhandsinsyn i det som skulle sändas. Vid bedömningen härav ter det sig
därför naturligt att till utgångspunkt ta vad förut sagts om möjligheterna till
och formerna för överenskommelser om förhandsgranskning av programmaterial.
I skrivelserna från arméstaben och försvarets civilförvaltning betonades
angelägenheten av att den information som kom från dem blev
korrekt och rättvisande. Härom är intet att säga. Det åligger myndigheterna
att slå vakt om detta intresse. Till säkerställande härav förklarades att
medverkan i intervjun kunde ske under förutsättning att avsedda frågor
lämnades i god tid före besvarandet och att man bereddes tillfälle att få del
av allt det faktaunderlag som i övrigt skulle ingå i programmet. Såvitt framgår
av skrivelserna var syftet inte att myndigheterna skulle granska faktaunderlaget
och söka påverka dess innehåll utan att man skulle få möjlighet
att förbereda sin medverkan på bästa och mest ändamålsenliga sätt. Som
nämnden för samhällsinformation framhållit kan förberedelser behöva göras
inom en myndighet när massmedierna ställer frågor som skall besvaras
i artiklar eller etermedieprogram. Jag kan med hänsyn härtill inte finna något
otillbörligt i att myndigheterna ansåg sig behöva tillgång till informa -

313

lion om programmets allmänna uppläggning och sakinnehåll och gjorde
detta till förutsättning för sin medverkan. Utan varje kunskap om programmets
innehåll riskerade myndigheterna att hamna snett eller vid sidan och
deras lämnade information kunde komma att peka fel. Någon form av orientering
om programinnehållet måste kunna ställas upp som villkor av den
vars medverkan begärs, så att han inte famlar i blindo. Den invändningen
kan dock i det aktuella fallet göras att myndigheterna sträckte sig längre än
som var rimligt genom att begära få del av allt det faktaunderlag som skulle
ingå i programmet. Genom att villkoret för medverkan formulerades på
sådant sätt gav det sken av att myndigheterna ville granska hela programunderlaget
och påverka uppläggningen och innehållet av programmet, något
som ej stod i överensstämmelse med förbudet för myndighet att föreskriva
förhandsgranskning av program.

Nämnden för samhällsinformation anför att en prövad metod att undvika
sakfel är att intervjupersonen före publicering får en kopia på manuskriptet
(för press) eller muntligt uttalande (för press och etermedier) inspelat
på band. Metoden förutsätter givetvis att intervjupersonen i så fall
också bereds tillfälle att föreslå strykningar och ändringar. Att en myndighet
i ett givet fall framställer önskemål om tillämpning av denna metod kan
inte vara otillbörligt.

Fortfarande i syfte alltså att säkerställa en korrekt och rättvisande information
angav myndigheterna som förutsättning för sin medverkan också
att ansvarig programutgivare på bilagd kopia av skrivelse skulle bekräfta
att det intervjuavsnitt där man medverkade skulle sändas i sin helhet och i
ett sammanhang, såvida man inte före sändningen medgett uppdelning,
ändring eller omredigering. Försvarets civilförvaltning förklarade sig senare
beredd frånfalla denna förutsättning.

Nu nämnda förutsättning framstår som ej förenlig med radiofrihetens
grunder. Den måste anses otillbörligen inkräkta på Sveriges Radios frihet
och rätt att självständigt handha det löpande programarbetet inom ramen
för kravet på opartiskhet och saklighet och de riktlinjer som dras upp i
överenskommelsen med staten. Chefen för armén har i sitt yttrande framhållit
att programledaren vid programmets slutliga utformning skulle haft
full frihet att utesluta hela den del av programmet som avsåg representantens
för chefen för armén medverkan. Producentens och övriga medverkandes
rätt att framföra sina synpunkter eller ställningstaganden hade inte
ifrågasatts. Det synes oklart vad chefen för armén menar med dessa uttalanden.
Jag konstaterar att ifrågavarande förutsättning för medverkan utformats
på ett sätt som enligt sina ordalag kom i konflikt med föreskrifterna
i 3 och 4 §§ radioansvarighetslagen om att ingenting får sändas mot programutgivarens
vilja och att programutgivaren är ansvarig för yttrandefrihetsbrott
i radioprogram för vilket han är förordnad. Programutgivaren
skall besluta suveränt över innehållet i ett program och det kan inte komma
i fråga att en myndighet övar något bestämmande inflytande på detta.

314

Chefen för armén synes ha utgått från att en myndighet som medverkat genom
en intervju för ett program själv bestämmer om och i vad mån denna
skall sändas och att programutgivaren får framföra synpunkter och ställningstaganden.
I själva verket är det tvärtom. Radiolagen och radioansvarighetslagen
ger programutgivaren den fulla bestämmanderätten men medverkande
myndighet får framföra synpunkter. Rum kan mot bakgrund av
vad förut sagts inte ens antas finnas för något avstående från programutgivarens
sida till myndighet av bestämmanderätten avtalsvägen eller annorledes.
Myndigheterna förfor alltså ej lagenligt då de begärde en bekräftelse
från programutgivaren om att denne förband sig sända intervjun enligt deras
anvisningar.

Den nu gjorda genomgången torde ge Sveriges Radio svar på de ställda
frågorna. Det har från Sveriges Radios sida ej gällt att få någon ställd till
ansvar för myndigheternas sätt att agera. Jag har i min genomgång funnit
anledning att på några punkter uttala mig kritiskt om agerandet. Vad som
förevarit ger mig dock inte skäl att ifrågasätta fel eller försummelse av ansvarsgrundande
natur. Jag avslutar därför härmed ärendet.

Tjänstemans yttrandefrihet visavi massmedia
I

1 Katrineholms-Kuriren var den 26 november 1974 införd en av polisintendenten
Pärolov Jacobson författad artikel rörande vissa kommunalpolitiska
frågor. Artikeln var rubricerad ”KATRINEHOLM, värre än GRÖNKÖPING.
Ett inlägg i den egendomliga kommunalpolitiken”. I skrivelse
den 29 november 1974 från ordföranden i Katrineholms Arbetarekommun,
Tore Ståhlberg, till polismästaren och polisstyrelsen i Katrineholms kommun
fann Ståhlberg motiverat att ställa följande frågor till polismästaren
och polisstyrelsen: ”Kan uttalanden av detta slag, framfört av kommunens
biträdande polischef, bidra till att minska förtroendet mellan allmänheten
(de som väljer politikerna) och polisen? Polisintendenten fastslår att mygel
förekommer i det kommunala livet. Kan en polisintendent anses vara skyldig
att ta initiativ till en utredning, om denne anser att mygel förekommer i
kommunens förvaltningar?”

Vid polisstyrelsens sammanträde den 8 januari 1975 behandlades Ståhlbergs
skrivelse och under § 13 i protokollet antecknades följande.

I enlighet med § 3 tages skrivelsen från Tore Ståhlberg, Katrineholms
Arbetarkommun, upp till behandling. Skrivelsen föredrages av ordföranden,
som anser Jacobsons skrivelse i Katrineholms-Kuriren vara en
”känga” mot samtliga kommunala förtroendemän - däribland ledamöterna
i polisstyrelsen. Jacobsons skrivelse väckte oro bland dessa och togs
mycket illa upp av ordföranden i samarbetsgruppen mellan polis och socialmyndigheten.

315

Polismästaren påpekar, att polisstyrelsen bör göra klart för sig om Jacobson
uttalat sig som polisintendent eller privatperson. Han själv bedömer
Jacobsons uttalande som helt privat och anser polisstyrelsen vara fel
forum för att behandla Ståhlbergs skrivelse. Polismästaren tar inte ställning
till varken vad Jacobson eller Ståhlberg skrivit, men förklarar att han
inte kommer att deltaga i något uttalande av polisstyrelsen.

Herr Ahlesten anser att brevet från herr Ståhlberg skall lämnas utan appell.
Jacobson har icke, enligt Ahlestens uppfattning, uttalat sig på polisstyrelsens
vägnar. Han anser, att polisstyrelsen inte skall taga ställning till
enskild polismans agerande politiskt.

Fru Walfridsson anser att Ståhlbergs skrivelse skall lämnas utan åtgärd
eftersom polisstyrelsen är fel forum. Styrelsen kan inte förhindra en anställd
inom polisen att uttala sig politiskt. Jacobson har inte uttalat sig om
något som har med polisstyrelsen att göra. Sedan ordföranden föredragit
sitt förslag till uttalande förklarar fru Walfridsson, att hon bifaller uttalandets
första stycke till och med ” vill styrelsen svara följande:”. Därefter
vill fru Walfridsson ha följande uttalande: ”Polisstyrelsen anser sig
icke ha befogenhet att uttala sig i frågan.”

Herr Dahlberg är förvånad över att polisintendenten kan komma med
sådana groteska påståenden och ifrågasätter om inte dennes påstående om
att mygel skulle förekomma är åtalbart. Herr Dahlberg föreslår att ordförandens
förslag till uttalande skall antagas och att uttalandet skall lämnas
till pressen.

Herr Lexell vill veta var polisstyrelsen ämnar draga gränsen för en enskild
polismans möjlighet att kunna yttra sig utan att riskera en skrivelse
till polisstyrelsen. Han vill veta om det ställningstagande som styrelsen
står inför att fatta endast skall gälla polisman i chefsställning.

Polisstyrelsen beslutar antaga ett av ordföranden och herrar Björling och
Magnusson modifierat förslag till uttalande av följande lydelse:

”Med anledning av fråga i ’öppet brev’, ställd till polisstyrelsen, av
herr Tore Ståhlberg, Katrineholm, med anledning av ett uttalande i Katrineholms-Kuriren
den 26 november 1974 av polisintendent Jacobson vill
styrelsen svara följande:

Det av Jacobson gjorda uttalandet står helt för hans egen del. Styrelsen
vill för sin del helt instämma i herr Ståhlbergs funderingar om dylika onyanserade
utfall mot, i laga ordning genom allmänna demokratiska val
utsedda kommunala förtroendemän kan främja ett förtroendefullt samarbete
mellan polisen och medborgarnas representanter i olika organ som
nödvändigt måste samarbeta på flera områden. Polisstyrelsen hoppas att
det goda samarbete som rått mellan allmänhetens företrädare och polisen
skall fortsätta även efter det här berörda intermezzot.”

Detta beslut fattas av ordföranden samt ledamöterna Magnusson, Björling
och Dahlberg.

Mot beslutet reserverar sig polismästaren ävensom ledamöterna Ahlesten,
Svensson och Walfridsson. Samtliga reservanter kommer att inge
skriftlig reservation till protokollet. Till protokollet fogas dels en av polismästaren
ingiven skriftlig reservation samt en dito av övriga tre reservanter
ingiven reservation.

Jacobson begärde JO:s prövning huruvida de fyra ledamöterna i polisstyrelsen,
vilka var ansvariga för uttalandet i fråga, gjort sig skyldiga till
tjänstefel.

316

Med anledning av anmälan begärdes yttrande från polisstyrelsen, som
med anledning härav svarade huvudsakligen följande.

1) Polisstyrelsen gjorde vid sammanträde 1975-01-08 ett uttalande med
anledning av Pärolov Jacobsons insändare i Katrineholms-Kuriren 1974-11-26 och därav föranledd skrivelse från Katrineholms Arbetarekommun
genom ordf. Tore Ståhlberg. Skrivelsen var ställd till polisstyrelsen i Katrineholms
polisdistrikt. Mot beslutet om uttalande reserverade sig tre ledamöter
samt avgav polismästaren i särskild inlaga avvikande mening.

2) Polisstyrelsen har icke diskuterat eller anser sig icke ha möjlighet att
företaga ”prickning” av någon tjänsteman.

3) Förtroendemännen inom polisstyrelsen har alltid upplevt samarbetet
med Jacobson och andra tjänstemän som utomordentligt gott. Någon önskan
om ”prickning” eller ifrågasättande av Jacobsons rätt att fritt yttra
sig kan enligt vår mening ej spåras i polisstyrelsens understrykande av
samarbetsfrågan polisen-allmänheten och har ej heller varit avsikten.

4) Enligt av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion har polisstyrelsen som
främsta uppgift att verka för ett förtroendefullt förhållande mellan polisen
och allmänheten. Många människor reagerade kraftigt mot utfallen mot de
förtroendevalda i Jacobsons insändare. Polisstyrelsen har därför funnit det
angeläget poängtera vikten av ett gott samarbete polisen-allmänheten och
de organ som samarbetet sker genom. Detta har varit avsikten med uttalandet,
alla andra tolkningar härav beklagas.

5) Av det ovan sagda följer att Jacobsons rätt att deltaga i den offentliga
debatten aldrig ifrågasatts. De politiska värderingar han i sin insändare ger
uttryck för har polisstyrelsen inte uttalat sig om. Han må själv stå för
dessa.

Mot polisstyrelsens beslut att avge det sålunda avfattade yttrandet reserverade
sig ledamöterna Walfridsson, Svensson och Ahlesten med hänvisning
till sin tidigare reservation i ärendet. Polismästaren anmälde att
han icke deltog i detta beslut.

Jacobson inkom därefter med yttrande över remissvaret och uttalade
därvid bl. a. att han ansåg det ovidkommande huruvida det mot honom
gjorda uttalandet kallades för ”prickning”, ”reprimand”, "erinran”, ”uttalande”
eller annat. Det väsentliga var att man över huvud taget på sätt
som skett i polisstyrelsen tagit upp uttalanden som han gjort privat och
som publicerats på ansvarig utgivares ansvar. Han bedömde det gjorda
”övertrampet” som mycket graverande.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande.

I de grundläggande fri- och rättighetsreglema i regeringsformen stadgas i
2 kap. 1 § att varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrande-
och tryckfrihet, varmed förstås frihet att i tal, skrift eller bild eller
på annat sätt meddela uppgifter och framföra åsikter. Beträffande tryckfriheten
gäller härvidlag vad som är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen. I

317

1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen stadgas att till säkerställande av ett fritt
meningsutbyte och en allsidig upplysning det skall stå varje svensk medborgare
fritt att, med iakttagande av de bestämmelser som är i tryckfrihetsförordningen
meddelade till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i
tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar
samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst. Vidare
stadgas att det skall stå envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i tryckfrihetsförordningen
föreskrivet, meddela uppgifter och underrättelser i vad
ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till dess författare eller
utgivare.

För innehållet i tryckt periodisk skrift svarar tidningens ansvarige utgivare.
Ansvar för den som lämnar meddelande för införande i tryckt skrift
kan endast utkrävas i de särskilda fall varom stadgas i 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen
och som huvudsakligen avser brott mot lagstadgad tystnadsplikt
eller brott mot rikets säkerhet.

Jacobson var således i sin fulla rätt att framföra vilka åsikter han önskade
i kommunalpolitiska frågor och även låta införa dem i tidningen. Denna
grundlagsfästa yttrande- och meddelandefrihet får inte kringskäras genom
att myndighet ”prickar” eller på annat sätt kritiserar en tjänsteman hos
myndigheten, vilken utnyttjat sin yttrandefrihet, t. ex. genom att som här
skedde beteckna uttalandena som ”onyanserade utfall” vilka inte var ägnade
att främja ett förtroendefullt samarbete mellan polisen och medborgarnas
representanter i olika organ. En annan sak är att en myndighet måste
anses oförhindrad och ibland även skyldig att via pressen eller på annat
sätt framföra sakuppgifter till bemötande eller dementerande av innehållet
i en tidningsartikel. Härom var dock i detta fall ej fråga.

Polisstyrelsens uttalande med anledning av skrivelsen från arbetarekommunen
avsåg sålunda inte vad Jacobson tagit upp i sin tidningsartikel utan
gällde frågan om lämpligheten av att Jacobson yttrat sig på sätt skett. Även
om uttalandet formellt sett inte utgjorde någon erinran eller annan form av
”prickning” finner jag likväl på förut anförda skäl att de ledamöter av polisstyrelsen
som deltog i majoritetsbeslutet förfor felaktigt. Polisstyrelsen
borde över huvud taget ej ha ingått på någon bedömning av lämpligheten
av att Jacobson uttalat sig på sätt skett i artikeln.

Med hänsyn till att polisstyrelsens kritik av Jacobsons uttalanden var
mycket vagt hållen och ledamöterna förklarat att deras avsikt inte var att
”pricka” honom eller ifrågasätta hans rätt att uttala sig, anser jag mig dock
kunna låta bero vid en erinran om vikten av att en tjänstemans yttrandefrihet
inte träds för när.

I Eskilstuna-Kuriren den 11 november 1974 var återgivet ett öppet brev
från förste hälsovårdsinspektören i Katrineholm, Siv Olofsson. I detta anfördes
bl. a. följande. Hon hade försökt informera pressen om sitt arbete.

318

men nu var detta slut. Vid hälsovårdsnämndens senaste sammanträde
framkom, att hennes agerande i genomfartsfrågan (Vasavägen —Eriksbergsvägen)
tagits mycket illa upp "på högsta nivå” och att nu måste här
statueras ett exempel. Hälsovårdsnämnden ställde inte upp bakom hennes
uttalanden trots att de byggde på nämndens egna protokoll. Hon hade fått
klart besked om att i framtiden fick hon absolut inte uttala sig för pressen.
De journalister som behövde upplysningar fick vända sig till byråföreståndaren
eller ordföranden. Följden av det hela hade blivit att hälsovårdsnämnden
ansett sig tvingad att "pricka” henne. I Eskilstuna-Kuriren redogjordes
vidare för att Södermanlands journalistförening vid sitt höstmöte
kraftigt reagerat mot att Siv Olofsson blivit förbjuden att göra uttalanden
i pressen. Under åberopande av innehållet i tidningsartikeln förklarade
Sigvard Blomén att han önskade göra JO uppmärksam på denna ”censuraffär”.

Siv Olofsson ingav därefter kopior av vissa av hälsovårdsnämndens protokoll.

Efter remiss anförde hälsovårdsnämnden i Katrineholms kommun att
nämnden inte fattat något beslut innebärande att tjänsteman förbjudits uttala
sig offentligt. Vidare översände nämnden protokollet från sitt sammanträde
den 7 november 1974. Under § 230 i sammanträdesprotokollet
hade behandlats frågan Information om förbiled och genomfartstrafik i tätorten
Katrineholm. Under denna paragraf hade i nämndens protokoll antecknats
bl. a. följande. Vid nämndens överläggning framhölls bl. a. att
massmedia engagerats i detta ärende, sedan ledamoten T. E. i motion till
kommunfullmäktige framfört förslag om omprövning av frågan om fortsatt
utbyggnad av Vasavägen och Eriksbergsvägen för att i stället inrikta sig på
en förbiled öster om tätorten Katrineholm. Massmedia hade därvid förmodligen
på ett otillbörligt sätt nyttjat uttalanden av nämndens tjänstemän
i samband med sin nyhetsförmedling.

Siv Olofsson bereddes därefter tillfälle att yttra sig beträffande vilka föreskrifter
och tillrättavisningar hon skulle ha fått beträffande kontakter
med pressen samt, om sådana föreskrifter eller tillrättavisningar förekommit,
vem som uttalat dem och de närmare omständigheterna i övrigt.

Vid sitt svar fogade Siv Olofsson urklipp ur en tidningsartikel, som redogjorde
för ett av kommunen anordnat informationsmöte rörande genomfartsleden
Vasavägen-Eriksbergsvägen i Katrineholm. I tidningsartikeln
uppgavs bl. a. att Siv Olofsson vid mötet anfört att hon var av den uppfattningen
att en utbyggnad skulle innebära en försämring för människorna
som bodde utmed genomfarten. I sitt yttrande hit lämnade Siv Olofsson en
redogörelse för vad som förekommit vid hälsovårdsnämndens sammanträde
den 7 november 1974 och anförde härvid följande. Den officiella delen
av informationen om genomfart och förbiled avverkades och sammanträdet
fortskred. Därefter kom man fram till den punkt, då nämnden skulle
”prata genomfart”. Det hela ”gick snett” från början. Ordföranden öpp -

319

nade med att säga att genomfartsfrågan nu var avklarad och att det var ett
annat problem som måste tas upp. Det hade förekommit en massa skriverier
i tidningarna och man var mycket arg ”högre upp”. Siv Olofsson var
den som stått som uppgiftslämnare. Hon hade överskridit sina befogenheter.
då hon hade gjort uttalanden i hälsovårdsnämndens namn. Dessutom
var hon uppe och yttrade sig vid den kommunala informationen där hon
”skämde fullständigt ut sig”. Hennes förklaring att hon endast lagt miljövårdande
synpunkter på frågan och att uppgifterna kom från nämndens
protokoll lyssnade ingen på. Att hon för de journalister hon talat med påpekat
att hon bara var tjänsteman och inte kunde svara för hälsovårdsnämnden
trodde man heller inte på. Hon erbjöd sig då att helt frivilligt och
för all framtid avstå från presskontakter bara man inte ”prickade” henne.
Nämndens ledamöter (de få som stannat kvar) syntes nöjda med hennes
löfte om frivillig tystnad, men ordföranden gav sig inte. Gång på gång
tryckte han på med. att ”dom är så arga högre upp. det måste stå i protokollet”.
Till slut gav ledamöterna efter, till protokollet skulle det. Den efterföljande
diskussionen om vad som skulle stå i protokollet var för Siv
Olofsson betydelselös.

Med anledning av vad Siv Olofsson uppgett om vad som vid nämndens
sammanträde den 7 november 1974 skulle ha uttalats angående hennes
kontakter med tidningarna och hennes deltagande i den kommunala informationen
begärdes förnyat remissvar från hälsovårdsnämnden.

Remissen behandlades vid nämndens sammanträde den 6 mars 1975 varvid
beslöts avge yttrande till JO. vilket innehöll huvudsakligen följande.

Hälsovårdsnämndens ledamöter och suppleanter kan vid sammanträde
1975-03-06 knappast minnas detaljer från sammanträde 1974-11-07, eftersom
det då inte fördes något diskussionsprotokoll och det endast var fråga
om information, inte beslut i någon fråga. Vid sammanträde 1974-11-07
lämnade ordföranden under § 230 en redogörelse för kommunstyrelsens informationsmöte
i Tallåsskolans aula om genomfartsledens slutliga iordningställande
och erinrade om att ledamöter och suppleanter fått en sammanställning
sig tillsänd samtidigt med kallelsen, innehållande korta data
om hälsovårdsnämndens tidigare handläggning av frågor rörande störande
genomfartstrafik och andra dylika frågor. Ordföranden erinrade om att
Olofsson vid informationsmötet i Tallåsskolans aula deltog i debatten,
dock utan att lämna förklaring om vad hon sagt till pressen och vad som
författats av massmedia utan hennes medverkan. Under handläggningen
tillfrågades Olofsson om hon gjort alla uttalanden i massmedia, varvid
Olofsson anförde att hon inte kände till varifrån nyhetsmedia fått alla uppgifter
från och att hon således inte hade sagt allt vad massmedia omtalat.
Ordföranden undrade varför Olofsson inte dementerat massmedias uppgifter,
eftersom dessa inte stämde med hennes besked till press- och radiofolk,
varpå Olofsson direkt replikerade att hon inte kunde dementera sådant
som hon inte sagt till nyhetsmedias representanter, vilket föranledde
ordföranden erinra Olofsson om att det som inträffat borde medföra att
Olofsson blev mera försiktig i sina kontakter med nyhetsmedias folk och
försäkrade sig om att de inte missuppfattade hennes uttalanden. Under in -

320

formationen framfördes aldrig förslag om särskilt beslut, då någon ledamot
eller suppleant inte hade tanke på att förbjuda Olofsson säga sin egen mening
till pressen, ej heller förslag till klander av hennes agerande som
nämndens tjänsteman. Det framhölls vidare att Olofsson ej var skyldig besvara
nyhetsmedias frågor utan hade rätt att hänvisa till byråföreståndaren/sekreteraren
samt nämndens ordförande, vilka båda hade rätt att uttala
sig om nämndens handläggning av olika ärenden. Sammanträdesbehandlingen
enligt § 230 var endast en information om vidtagna åtgärder, eftersom
inga skrivelser inkommit om genomfartstrafiken, ej heller någon hemställan
om nämndens yttrande, varför hälsovårdsnämnden beslöt godkänna
ordförandens redogörelse för nämndens agerande i frågor rörande genomfarten,
både under de sista månaderna och under de sista femton åren.

Beträffande Olofssons egna yttranden till Riksdagens ombudsmannaexpedition
1975-01-27 anföres följande synpunkter. Vid sammanträde 1974-11-07 protokollfördes 32 paragrafer, varvid informationen om förbiled och
genomfartstrafik erhöll paragrafnummer 230. Som framgår av protokollet
avlägsnade sig ledamoten Nilsson efter § 224 och suppleanten Eva-Lena
Ahlesten efter § 220. Hela hälsovårdsnämnden består av nio ledamöter
och nio suppleanter, varav fem ledamöter och fem suppleanter voro närvarande
vid handläggningen av § 230. Olofsson hade inte blivit ombedd att
deltaga och redogöra för något som hade samband med förbiled och genomfartstrafik,
men själv förberett sig på att lämna en noggrann redogörelse
för miljövårdsfrågor inom Katrineholms kommun samt genomfartens
ombyggnad. Ordföranden uttalade aldrig att några voro arga "högre upp”.
Han erinrade om att massmedia på sitt särskilda sätt gjort ärendet känt i vida
kretsar. Ordföranden avvaktade i det sista med att förklara informationen
avslutad för att ledamöter och suppleanter skulle få tillfälle att yttra sig
och Olofsson en möjlighet att direkt till protokollet uttala sig om att hon inte
lämnat alla de uppgifter som återgivits i regionalradion samt lokal- och
rikspressen. Det ansågs vara bäst om allmänheten genom protokollsanteckning
kunde få veta att hälsovårdsnämnden inte gjort de olika uttalanden
som förekommit samt att alla dessa uttalanden inte heller kommit från
Olofsson.

Siv Olofsson inkom därefter med yttrande över remissvaret och anförde
däri bl. a. att det var hennes övertygelse att hälsovårdsnämnden med sitt
agerande avsåg en "prickning” av henne personligen. Ordföranden och ledamoten
Weidman hade varit tongivande.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande.

I de grundläggande fri- och rättighetsreglema i regeringsformen stadgas i
2 kap. 1 § att varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrande-
och tryckfrihet, varmed förstås frihet att i tal, skrift eller bild eller
på annat sätt meddela uppgifter och framföra åsikter. Yttrandefriheten har
visserligen först genom den nya regeringsformen, som trädde i kraft den 1
januari 1975, kommit till klart uttryck i grundlagen. Den var emellertid redan
dessförinnan förutsatt i tryckfrihetsförordningen och erkänd som en

321

självklar medborgerlig rättighet också för de offentliga funktionärerna.

Offentliga funktionärers yttrandefrihet vidkänns numera inskränkning
endast genom tystnadspliktsbestämmelse, som utfärdats i lag eller efter
bemyndigande i lag eller som finns i annan föreskrift som till följd av övergångsbestämmelserna
till regeringsformen fortfarande äger giltighet. Uppenbarligen
fanns i detta fall inte någon tystnadspliktsföreskrift som inskränkte
Siv Olofssons yttrandefrihet.

När det gäller tryckfriheten är här av särskilt intresse den frihet att informera
pressen som fastläggs i 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen.
Där sägs att det skall stå envar, alltså även en offentlig funktionär,
fritt att i alla de fall då ej annat är i förordningen föreskrivet meddela uppgifter
och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt
skrift till dess författare eller utgivare eller, om för skriften finns särskild redaktion,
till denna eller till företag för yrkesmässig förmedling av nyheter
till periodiska skrifter. Offentlig funktionärs frihet att informera pressen
vidkänns enligt 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen inskränkning endast genom
en lagstadgad tystnadsplikt eller av hänsyn till rikets säkerhet. Det
kan konstateras att Siv Olofsson hade oinskränkt informationsfrihet enligt
tryckfrihetsförordningen gentemot pressen och därmed också oinskränkt
informationsfrihet gentemot radio och television eftersom radioansvarighetslagen
ger meddelare till radio och television samma frihet som tryckfrihetsförordningen.

Den som har oinskränkt meddelandefrihet enligt tryckfrihetsförordningen
och radioansvarighetslagen är också tillerkänd rätt till anonymitet
och han får inte ställas till ansvar för innehållet i sin information. Det rättsskydd
som tryckfrihetsförordningen byggt upp kring pressens informationskällor
skall självfallet respekteras av det allmännas organ. De får i enlighet
härmed exempelvis inte göra förfrågningar eller efterforskningar för
att skaffa sig kännedom om vem som lämnat information till pressen, om
denne ej framträtt öppet, och får heller inte ingripa mot den som informerat
pressen genom vare sig disciplinära åtgärder eller tillrättavisningar o. d.
En annan sak är att en myndighet eller en funktionärs förman får anses
oförhindrad att ge en funktionär råd om vad som kan vara värt att beakta
vid eventuella egna kontakter med massmedia. Något utrymme för anvisningar
eller direktiv finns däremot inte utan funktionären bestämmer själv
över om och hur han skall uttala sig när han gör det för egen räkning och
inte som ett led i en myndighetens pressinformationsverksamhet.

Av vad nu sagts följer att Siv Olofsson hade full frihet att framföra de
åsikter och uppgifter hon önskade i fråga om den omdebatterade genomfartsleden,
oavsett om hon framförde det vid ett offentligt möte eller till företrädare
för massmedia, samt att hälsovårdsnämnden inte efteråt fick lägga
sig i hennes kontakter med massmedia.

De grundlagsfästa yttrande- och meddelandefriheterna får, som jag tidigare
anfört i ett nyligen fattat beslut med anledning av anmälan mot polis 21

Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

322

styrelsen i Katrineholm, inte kringskäras genom att myndigheten "prickar”
eller på annat sätt kritiserar en tjänsteman hos myndigheten vilken
utnyttjat sin frihet. Av remissvaret från nämnden framgår att dess ordförande
vid sammanträdet den 7 november 1974 dels tillfrågat Siv Olofsson
om hon gjort alla ifrågavarande uttalanden i massmedia, dels frågat Siv
Olofsson varför hon inte dementerat massmedias uppgifter, om dessa inte
stämde med hennes besked till press- och radiofolk, dels erinrat Siv Olofsson
om att det som inträffat borde medföra att hon blev mera försiktig i sina
kontakter med nyhetsmedias folk och försäkrade sig om att de inte
missuppfattade hennes uttalanden och dels framhållit att Siv Olofsson inte
var skyldig att besvara nyhetsmedias frågor utan hade rätt att hänvisa till
sekreteraren och ordföranden.

Visserligen har i nämndens protokoll inte intagits några uttalanden rörande
Siv Olofssons yttranden till pressen och ej heller är utrett att hon blivit
föremål för någon direkt ”prickning” vid nämndens sammanträde. Av
hennes yttrande hit framgår emellertid att hon uppfattat vad som förevarit
vid nämndens sammanträde som en ”prickning” av henne, och tydligt är
att hon i vart fall blivit föremål för kritiska frågor och uttalanden av tillrättavisande
innebörd.

Jag anser att ordföranden. Ejnar Andersson, genom sitt agerande — oavsett
om fråga kan anses ha varit om någon ”prickning” eller ej - förfor
otillbörligt och åsidosatte den skyldighet som ålåg honom att respektera
dels en tjänstemans yttrandefrihet, dels hans i tryckfrihetsförordningen och
radioansvarighetslagen fastlagda rätt att fritt meddela sig med massmedia.

Då nämnden i sitt remissvar förklarat att avsikten aldrig varit att rikta
något klander mot Siv Olofsson eller ifrågasätta hennes frihet att uttala sig
för massmedia, låter jag bero vid den erinran som ligger i det sagda och avslutar
ärendet.

lil

I anmälan den 11 december 1974 till sociala centralnämnden i Karlstad
anförde socialchefen Gunnar Michanek följande.

Socialinspektörerna Kristian Tilander och Kristina Sjöberg har till tisdagen
den 11 december 1974 inbjudit journalister från Värmlands Folkblad
och Nya Wermlands-Tidningen till presskonferens om socialutredningens
principbetänkande. Konferensen hölls i praktikcentrums lokaler.

Jag finner det i högsta grad anmärkningsvärt att en tjänsteman inom socialförvaltningen
- utan tillstånd av någon bland förvaltningsledningen -på arbetstid inbjuder pressen för att framföra sina privata åsikter om socialutredningen.
Det står givetvis varje anställd fritt att uttala sig för pressen
när vederbörande blir kontaktad av någon journalist. Likaså kan man
under sin fritid bjuda in journalister utan att arbetsgivaren har med det att
göra. Det andra anmärkningsvärda förhållandet är att konferensen gällde
socialutredningen, om vilken sociala centralnämnden om en vecka skall
avge yttrande. Även om det för Kristian Tilander synes vara brådskande

323

att föra fram sina personliga uttalanden, torde det inte vara obekant att förtroendevalda
och tjänstemän under ett par månader tillsammans diskuterat
igenom betänkandet.

Jag föreslår sociala centralnämnden besluta att uttala att tjänsteman
självfallet borde inse att inbjudan till presskonferens under arbetstid icke
får ske utan tillstånd av förvaltningsledningen.

Vid sammanträde samma kväll beslöt sociala centralnämnden enligt Michaneks
förslag. Tilander och Sjöberg kallades två dagar senare till nämndens
ordförande som i närvaro av socialchefen och avdelningschefen på
sociala avdelningen delgav dem nämndens beslut.

Saken anmäldes till JO av Sveriges socionomers riksförbund som påtalade
dels att socialchefen hos pressen bedrivit efterforskningar beträffande
tjänstemännens presskontakter, dels att sociala centralnämnden och socialchefen
gett uttryck åt uppfattningen att tjänstemän inte fick ta kontakt
med pressen under arbetstid utan tillstånd av förvaltningsledningen och
dels att sociala centralnämnden tagit ställning på ett sätt som kunde uppfattas
som en anmärkning mot tjänstemännen utan att bereda dem tillfälle
att yttra sig.

Efter utredning av ärendet anförde JO Wennergren vid dess avgörande
bl. a. följande.

Mot bakgrund av regeringsformens och tryckfrihetsförordningens bestämmelser
kan inledningsvis slås fast att Tilander och Sjöberg hade sin
fulla frihet att lämna de upplysningar och synpunkter de önskade till pressen
i fråga om socialutredningens betänkande och att de inte obehörigen
fick hindras härifrån eller drabbas av några efterräkningar.

Samma dag som Tilander och Sjöberg gett sin pressintervju på socialförvaltningen
tog Michanek kontakt med ifrågavarande journalister för att få
reda på om de blivit inbjudna till socialförvaltningen och om detta skett av
Tilander och Sjöberg. Såvitt framgår av utredningen syftade Michaneks
kontakter med journalisterna inte till att utröna vem som sagt vad vid intervjun
utan vem som tagit initiativet till denna. Vilka tjänstemän som deltagit
i intervjun kände han ju redan tidigare till. Om någon kränkning av
anonymitetsskyddet kan det därför inte anses ha varit fråga. Att beakta är
däremot att det i TF stadgas att det skall stå envar fritt att meddela sig med
pressen. Det skulle ur den synvinkeln kunna göras gällande att Michaneks
förfrågan innebar ett intrång i själva meddelandefriheten. Emellertid måste
man då forst fråga sig vilket syftet var med förfrågan. Såvitt framgår av de
redogörelser som lämnats angående saken var syftet att utröna om tjänstemännen
olovligen tagit arbetstid och lokaler i anspråk för en av dem själva
initierad pressintervju eller om de endast på pressens egen begäran ställt

324

sig till förfogande. Man har då å ena sidan att beakta intresset av att meddelandefriheten
inte träds för när och å andra sidan intresset av att ordningen
på arbetsplatsen och arbetsdisciplinen upprätthålls. Samma intressemotsättning
kan göra sig gällande vid tillämpningen av reglerna i 1 kap. 2 §
TF om förbudet för myndighet att hindra tryckt skrifts spridning på arbetsplatsen.
Enligt lagtexten gäller detta förbud endast hindrande som har sin
grund i skriftens innehåll. Därför anses hindrande som har annan grund,
t. ex. ordningshänsyn, inte stå i strid mot TF. 1 analogi härmed anser jag
det ligga närmast till hands att inte se det som ett grundlagsstridig! ingrepp
i meddelandefriheten att upphovet till en sådan pressintervju som den aktuella
efterforskas av hänsyn till ordning och arbetsdisciplin. Jag finner
därför inte fog för kritik mot Michanek för att han gjorde sin påtalade förfrågan
hos tidningarna. Michanek borde dock inte ha frågat vem som tagit
kontakt med dem.

Michanek ingav därefter en anmälan om vad som förevarit i saken till sociala
centralnämnden vid dess sammanträde samma kväll. Då Michanek
inte själv företagit några åtgärder mot Tilander och Sjöberg utan överlämnat
saken till sociala centralnämndens prövning anser jag inte det finns anledning
för mig att pröva själva anmälan utan inriktar mig enbart på sociala
centralnämndens vidare åtgärder.

Såsom förut framhållits är i TF stadgat frihet för envar - och således
även för offentliga tjänstemän - att fritt meddela sig med tidningspressen.
Enligt min mening saknas anledning att i sociala centralnämndens beslut -i vad det innebär ett generellt uttalande om presskonferenser på arbetstid
- läsa in något annat än vad som står i nämndens protokoll; nämligen att
inbjudan till presskonferens under arbetstid inte får ske utan tillstånd av
förvaltningsledningen. Eftersom beslutet inte innebar något försök till
styrning av de anställdas kontakter med massmedia eller inblandning i vad
de uttalade till massmedia utan synbarligen endast var avsett som en ordningsföreskrift,
kan jag inte finna att nämnden genom att fatta detta beslut
skulle ha gjort sig skyldig till någon kränkning av meddelandefriheten.
Nämnden har även i sitt remissyttrande hit framhållit att ”beslutet har tillkommit
rent förnuftsmässigt som en åsikt om ett lämpligt tillvägagångssätt
i sådana frågor”.

Nämnden har i sitt remissyttrande vidare framhållit att det enligt nämndens
åsikt inte åvilar tjänsteman att på eget initiativ ta kontakt med nyhetsförmedlande
organ för att lämna upplysningar och att en sådan aktiv pressmformation
måste ske på ett sätt som inte kan anses oförenligt med tjänstens
beskaffenhet. Med anledning härav måste inledningsvis understrykas
att i meddelandefriheten enligt TF också inryms en rätt till aktiv pressinformation.
Denna rätt till aktiv pressinformation kan en offentlig tjänsteman
dock under åberopande av TF göra gällande endast som medborgare
men inte utan vidare i sin egenskap av tjänsteman. I vad mån tjänstemannen
också under tjänstetid får bedriva aktiv pressinformation, dvs. själv ta

325

initiativ till sådan, är en fråga som i princip blir att bedöma enligt den ordning
för arbetets ledning, fördelning och bedrivande som gäller på arbetsplatsen.
Hinder möter i och för sig inte att uppgiften att svara för en myndighets
aktiva pressinformation uppdras åt någon eller några särskilda
tjänstemän, t. ex. myndighetens chef eller en särskild pressekreterare.
Sker det får denne eller dessa anses ensamma behöriga att svara för myndighetens
aktiva pressinformation. Övriga tjänstemän är naturligtvis för
den skull inte berövade sin rätt att privat bedriva aktiv pressinformation
men de får inte göra det som företrädare för myndigheten eller under tjänstetid,
om sådan aktivitet då förbjudits av arbetsledningen. Anledningen
härtill är då inte att aktiviteten i fråga är att anse som oförenlig med tjänstens
beskaffenhet utan att de enligt de utfärdade kompetensföreskriftema
saknar behörighet att företräda myndigheten i fråga om aktiv pressinformation
och enligt den utfärdade ordningsföreskriften inte får bedriva en
egen aktiv pressinformation under tjänstetid. För tydlighetens skull vill jag
tillägga att saken ställer sig annorlunda om det är pressen som tar initiativet
till en kontakt med tjänstemannen och ställer frågor till honom under
tjänstetid. Gällande informationsfrihet bjuder då att tjänstemannen fritt får
avgöra om han direkt eller senare skall svara själv eller om han skall hänvisa
journalisten till tjänsteman som har särskilt uppdrag att svara för myndighetens
pressinformation. En särskild fråga är om och på vilket sätt en
myndighet kan besluta om föreskrifter beträffande privat aktiv pressinformation
under tjänstetid.

Enligt kommunaltjänstemannalagen gällde tidigare att avtal inte fick
träffas om myndighets eller inrättnings arbetsuppgifter eller ledningen och
fördelningen av arbetet inom myndigheten eller inrättningen. Genom lagändring
som trädde i kraft den 1 januari 1974 (1973:970) gäller numera, såvitt
nu är i fråga, endast den inskränkningen att avtal inte får träffas om
myndighets eller inrättnings verksamhet. Frågan om en rätt för tjänstemän
vid en kommunal förvaltning att under arbetstid och i arbetslokalerna privat
och på eget initiativ ge pressintervjuer eller presskonferenser torde således
kunna bli föremål för förhandlingar och avtal mellan arbetsgivare och
arbetstagare (jfr SOU 1975: 27 Politisk propaganda på arbetsplatser s. 102).

I detta fall har frågan synbarligen inte varit avtalsreglerad. I förarbetena till
den nyssnämnda lagändringen anförde departementschefen (prop. 1973:
177 s. 37) följande: ”Saknas uttrycklig reglering i kollektivavtalet, talar enligt
min mening starka skäl för att arbetsledningsrätten, på samma sätt som
enligt AD:s praxis är fallet inom den privata sektorn, skall anses förbehållen
den offentlige arbetsgivaren enligt avtalet.” I enlighet härmed var sociala
centralnämnden i sin fulla rätt att bestämma om huruvida personalen
skulle få ge pressintervjuer på eget inititativ under arbetstid och i arbetslokalerna.
Jag kan därför inte finna att sociala centralnämndens ledamöter
gjorde sig skyldiga till något fel då de fattade sitt beslut om förbud mot privata
presskonferenser under arbetstid.

326

I beslutet har nämnden efter redogörelse för Thanders och Sjöbergs
pressintervjuer ordagrant uttalat att ”tjänsteman självfallet borde inse att
inbjudan till presskonferens under arbetstid icke får ske utan tillstånd av
förvaltningsledningen”. Beslutsformuleringen ger närmast vid handen att
beslutet förutom meddelande av generellt förbud mot presskonferenser på
arbetstid innebär mot Tilander och Sjöberg riktad kritik. Detta styrks ytterligare
av att dessa båda senare inkallades till ordföranden m. fl. och fick
beslutet uppläst för sig. Jag finner därför att sociala centralnämndens beslut
även framstår som en mot Tilander och Sjöberg riktad tillrättavisning
för att de arrangerat en pressintervju på arbetstid. Så som tillrättavisningen
formulerats framstår den som kritik av en ordningsförseelse, nämligen
av att inbjudan skett utan förvaltningsledningens tillstånd som tydligen
självklart ansetts erforderligt, inte som kritik av att den medborgerliga
meddelandefriheten mot pressen utnyttjats. Med hänsyn härtill kan åtgärden
som sådan inte föranleda någon anmärkning, även om det naturligtvis
kan diskuteras om det var så självklart att förvaltningsledningens tillstånd
erfordrades.

Av allmänna rättsgrundsatser följer att den som blir utsatt för tillrättavisning
från en myndighet först bör ha beretts tillfälle att yttra sig i saken.
Han får inte dömas ohörd. Jag anser därför att nämndens ledamöter förfor
felaktigt då de inte hörde Tilander och Sjöberg innan de fattade sitt beslut
om tillrättavisning.

Skydd av personuppgifter i värnpliktsverkets register

Med anledning av iakttagelser gjorda vid inspektion av inskrivningsavdelningen
vid Östra värnpliktskontoret begärde JO Wennergren yttrande
från datainspektionen. I sitt svar anförde datainspektionen.

Sekretesslagens tillämplighet

Enligt vad som närmare framgår av datainspektionens beslut den 3 december
1974 beträffande de hos VPV förda registren innehåller dessa

a) uppgifter om krigsplacering och krigsanvändning,

b) uppgifter som upprättats vid psykologisk undersökning i samband med
inskrivning av värnpliktiga,

c) medicinska uppgifter,

d) uppgifter om skolutbildning, färdigheter och vitsord.

Uppgifterna om krigsplacering och krigsanvändning synes vara hemliga
enligt 4 § sekretesslagen och 2 § 1 försvarets sekretesskungörelse. Uppgifter
som upprättats vid under b) nämnd psykologisk undersökning är hemliga
enligt 14 § sekretesslagen. Hos VPV utövas inte sjuk- eller hälsovård.
De medicinska uppgifterna i VPV:s register torde därför inte kunna anses
som uppgifter ”i ärenden rörande” hälsovård eller sjukvård och således

327

inte heller kunna hemlighållas. Om uppgifterna inte är hemliga saknas också
underlag för sådan av VPV förutsatt särskild prövning som enligt 14 §
andra stycket sekretesslagen äger rum när någon begär utlämnande av
sjukvårdsuppgifter om sig själv. Inte heller torde uppgifterna om skolutbildning.
färdigheter eller vitsord vara hemliga.

I den mån uppgifterna sålunda är offentliga äger envar, såväl tredje man
som den person uppgifterna berör, få del av dem enligt reglerna i 2 kap. 8 §
tryckfrihetsförordningen. Den som vill ta del av datalagrad uppgift får
dock hänvisas till annan myndighet, där uppgiften finns i läsbar form, om
tillhandahållandet där kan ske utan beaktansvärd olägenhet för sökanden.
Enligt förarbetena (prop. 1973: 33 sid. 83) anses beaktansvärd olägenhet
föreligga om den andra myndigheten är belägen på annan ort. I vissa fall
kan det alltså inträffa att en uppgift inte finns i läsbar form hos VPV men
väl hos annan myndighet och att denna myndighet finns på samma ort.

När det gäller sekretesslagens tillämplighet nödgas datainspektionen alltså
konstatera att handlingssekretessen - varmed numera likställs sekretessen
för datalagrade uppgifter - inte torde vara fullt så långtgående som
VPV i sin hittillsvarande verksamhet har förutsatt. Det ankommer emellertid
i första hand på VPV att i enlighet med 2 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen
självt pröva dessa frågor när uppgift begärs utlämnad. Vissa av hithörande
frågor torde som JO framhållit regleras genom offentlighets- och
sekretesslagstiftningskommitténs pågående utredning.

Tystnadsplikt

Enligt det remitterade protokollet uppmärksammade JO att s.k. tystnadspliktsbevis
underskrivits av personalen hos VPV samt att dessa bevis
avsett tystnadsplikt endast rörande förhållanden av betydelse för rikets säkerhet.
JO krävde att en tystnadspliktsförbindelse även skulle omfatta enskilds
personliga förhållanden. I detta sammanhang erinrade JO även om
den i 13 § datalagen stadgade tystnadsplikten.

Enligt vad datainspektionen kunnat finna är innebörden av tystnadsplikten
enligt 13 § datalagen följande. I den mån uppgifterna hos VPV är hemliga
enligt sekretesslagen innebär den sålunda lagstadgade tystnadsplikten
inskränkning i rätten att meddela uppgiften även för offentliggörande i
tryckt skrift. I detta fall får också efterforskas vem som med åsidosättande
av tystnadsplikten lämnat uppgiften.

Eftersom 13 § använder uttrycket obehörigen yppa gäller det nu sagda
däremot inte uppgifter som inte är hemliga enligt sekretesslagen (jämför
prop. 1973: 33 sid. 140). Lagens tystnadspliktsbestämmelse kan emellertid
ha viss självständig betydelse såvitt avser uppgifter som vid närmare prövning
visar sig inte vara hemliga. Som offentlighetskommittén (SOU
1966:60 sid. 106-107) framhållit kan en sådan bestämmelse ha en mera
vidsträckt och obestämd omfattning än motsvarande föreskrift om handlingssekretess,
bl. a. därför att tystnadsplikten skall ge riktlinjer för befattningshavarnas
dagliga handlande i och utom tjänsten och fördenskull bör
ge ett besked som är lätt att förstå. Dessa skäl gör sig särskilt starkt gällande
hos VPV dels emedan som framgått i det aktuella ärendet sekretesslagens
tillämpning där är besvärlig, dels emedan personalen delvis växlar ofta.
Vidare kan möjligen tystnadsplikten ha den betydelsen att yppandet av
en offentlig uppgift visserligen inte är obehörigt om det sker för offentliggörande
i tryckt skrift men kan vara obehörigt om det sker i annat syfte;
som framgår av vad offentlighetskommittén anförde om möjligheten att

328

döma någon för brott mot tystnadsplikt i sådana fall är rättsläget här
oklart.

Med hänsyn till vad sålunda kunnat utredas har datainspektionen kommit
till slutsatsen att såvitt avser enskildas personliga förhållanden tystnadspliktsregeln
i 13 § datalagen i och för sig är tillräckligt omfattande, att
därför VPV inte behöver därutöver meddela någon administrativ föreskrift
om tystnadsplikt i denna del samt att s. k. tystnadspliktsförbindelse bör få
formen av ett av varje berörd befattningshavare skriftligt lämnat erkännande
att han fått kännedom om lagens tystnadspliktsbestämmelse. Datainspektionen
har i sitt beslut om VPV:s register meddelat en föreskrift i ämnet.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande.

I 13 § datalagen (1973:289) stadgas i första stycket att registeransvarig
eller annan som tagit befattning med personregister ej får obehörigen yppa
vad han till följd därav fått veta om enskilds personliga förhållanden. I propositionen
(1973:33) med förslag till datalag anförs på s. 140 härom bl. a.
följande.

Tystnadspliktsregeln i första stycket gäller i första hand den registeransvarige
och hans anställda. Dessutom gäller regeln den som t. ex. på
servicebyrå har fått i uppdrag att handha den praktiska bearbetningen av
registret. Självfallet kan förbudet att yppa innehållet i personuppgift inte
gå längre än de inskränkningar som har meddelats i fråga om rätten att
skriftligen lämna ut uppgift ur registret. Detta får anses ligga i uttrycket att
uppgift inte får yppas obehörigen.

Tanken är alltså att datalagens tystnadsplikt skall vara kongruent med
handlingssekretessen på så sätt att den ej skall sträcka sig längre än denna.
Om kongruens med annan på sakområdet gällande tystnadsplikt, t. ex.
i fråga om innehållet i ett parallellt fört manuellt register, nämns intet i förarbetena.
Tystnadsplikt enligt datalagen gäller oberoende av om tystnadsplikt
finns eller ej beträffande det manuella registret. Datalagens tystnadsplikt
får numera, sedan tystnadsplikt allmänt sett inte kan grundas på
handlingssekretess, sin särställning än mer markerad. Vad datainspektionen
i övrigt anfört om tolkningen av uttrycket obehörigen yppa ställer jag
mig tveksam till mot bakgrund av det nya rättsläge som gällande regeringsform
skapat.

En särskild fråga, på vilken datainspektionen ej gått in, är hur begreppet
"annan som tagit befattning med personregister” skall tolkas. Klart är att
all den personal, som är direkt knuten till själva den automatiska databehandling
som ligger till grund för personregistret eller utgör led i användningen
av ADB-registret i fråga, måste hänföras till denna persongrupp.
Däremot synes personal, som inte har med den automatiska databehandlingen
att göra, inte kunna inrangeras i persongruppen. Den omständighe -

329

ten att personalen tar befattning med handlingar, ur vilka uppgifter sedan
hämtas för automatisk databehandling i ADB-personregistret, synes inte
kunna tas till intäkt för att betrakta densamma som personal som tar befattning
med personregistret. Jämföras kan här med förhållandena hos en
socialförvaltning som använder ADB för sitt socialregister, vilket då blir ett
personregister i datalagens mening. Vad en socialassistent inhämtar ur en
socialakt kan då inte antas falla under datalagens tystnadsplikt utan endast
under socialvårdslagarnas. Det kan bara vara då socialassistenten i stället
går till socialregistret och där inhämtar de från socialakten härstammande
uppgifterna som tystnadsplikten enligt datalagen träder till. Att det i praktiken
ibland kan bli svårt att dra gränsen mellan information som erhålls
genom ”befattning med personregister” och information som fås genom
befattning med aktmaterial o. d. skall inte fördöljas. Väsentligt är dock under
alla förhållanden att man gör klart för sig att en åtskillnad måste göras i
synnerhet då ej, såsom inom socialvården, särskild tystnadsplikt är föreskriven
för det aktuella sakområdets del.

Av förarbetena till datalagen får som förut sagts anses klart framgå att
lagens tystnadspliktsbestämmelse inte går längre än motsvarande förbud i
sekretesslagen mot utlämnande av allmän handling eller därmed likställd
upptagning för automatisk databehandling eller annan upptagning som kan
läsas eller avlyssnas endast med tekniskt hjälpmedel. Avgörande för tolkningen
av tystnadspliktens räckvidd beträffande dem som i sin verksamhet
vid värnpliktsverket tar befattning med dess dataregister blir således huruvida
ifrågavarande uppgifter får utlämnas i sådan form som nyss sagts eller
ej. Bestämmelser om förbud mot utlämnande av allmän handling eller del
därav lämnas i sekretesslagen (1937: 249) och dess dotterförfattningar. Jag
delar den uppfattning som framförs i datainspektionens yttrande om sekretesskyddet
för handlingar om krigsplacering och krigsanvändning samt
handlingar som upprättats vid psykologisk undersökning i samband med
inskrivningen av värnpliktiga. Beträffande handlingar med uppgifter om
skolutbildning, färdigheter och vitsord anser jag i likhet med datainspektionen
att intet sekretesskydd och därmed inte heller någon tystnadsplikt
enligt datalagen finns.

Vad gäller handlingar innehållande medicinska uppgifter anför datainspektionen
att det hos värnpliktsverket inte utövas någon sjuk- eller hälsovård
och att de medicinska uppgifterna i verkets register därför inte torde
kunna anses som uppgifter i ärenden rörande hälso- eller sjukvård och på
den grunden kunna vägras utlämnade enligt sekretesslagen. För egen del
får jag härvidlag anföra följande. Bestämmelser om sekretesskydd för allmänna
handlingar på sjukvårdsområdet ges i 14 § sekretesslagen. Där stadgas
att sekretessen gäller bl. a. ”handlingar i ärenden rörande hälsovård,

sjukvård ”, För att handling skall kunna åtnjuta sekretesskydd som

”handling i ärende rörande sjukvård” bör krävas att det är fråga om någon
form av sjukvård i självständig bemärkelse från läkares eller annan sjuk -

330

vårdspersonals sida. Sålunda har t. ex. läkarintyg och läkarutlåtanden i
personalärenden, körkortsärenden och vapenärenden inte ansetts åtnjuta
sekretesskydd enligt 14 § sekretesslagen. Fråga har här inte ansetts kunna
vara om handling i sjukvårdsärende utan om handling i annat sakärende. I
förevarande fall är det emellertid fråga om en ingående medicinsk undersökning
som de inskrivningsskyldiga tvångsvis underkastas och som kan
ses som ett särskilt led i den militära sjukvården. Jag har därför i tidigare
sammanhang (se beslut den 18 augusti 1972, dnr 1212/72, och den 13 januari
1975, dnr 2455/74) framfört som min uppfattning att handlingar som upprättats
vid medicinsk undersökning i samband med inskrivning av värnpliktiga.
t. ex. handling med värnpliktsverkets diagnosnummer, bör anses
åtnjuta sekretesskydd som sjukvårdshandlingar. Uppgifter därur i personregistret
blir därför enligt mitt synsätt att anse som underkastade datalagens
tystnadsplikt. Jag är emellertid medveten om att utrymme kan finnas
för annan mening i denna tolkningsfråga. Slutgiltigt besked kan dock vinnas
endast genom ett prejudikat från regeringsrätten. Då det får anses
högst otillfredsställande att oklarhet skall behöva råda om räckvidden av
sekretesskyddet för så känsliga handlingar som det här är fråga om. vill jag
fästa offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs uppmärksamhet
på saken och ifrågasätter för egen del om det inte vore lämpligt att i kommitténs
förslag intogs sådana bestämmelser att det otvetydigt framgår att
sekretesskydd och därmed tystnadsplikt enligt datalagen gäller för handlingar
rörande medicinsk undersökning vid inskrivning av värnpliktiga och
uppgifter därur.

Med anledning av vad datainspektionen anfört vill jag slutligen påpeka
att sjukvårdshandlingar som från annan myndighet inkommer till värnpliktsverket
i samband med inskrivning av värnpliktiga, t. ex. sjukjoumaler,
otvivelaktigt är att hänföra till sådana sjukvårdshandlingar som åtnjuter
sekretesskydd enligt 14 § sekretesslagen. De förändrar givetvis inte status i
sekretesshänseende genom att lånas ut till verket.

Elevs rätt att ta del av skolhälsovårdens hälsokort/journal beträffande
honom

Sedan rubricerade fråga aktualiserats i ett ärende anförde JO Wennergren
vid ärendets avgörande efter redogörelse för innehållet i 2 kap. 1, 2, 5
och 8 §§ tryckfrihetsförordningen (TF).

Ett hälsokort e. d. är allmän handling och skall genast utlämnas om det
ej skall hållas hemligt. I vilka fall handling rörande sjukvård kan hållas
hemlig anges i 14 § sekretesslagen, som reglerar handlingssekretessen för
stora delar av vårdområdet. Där stadgas i första stycket bl. a. att handling -

331

ari ärenden rörande hälsovård, sjukvård, socialhjälp, understöd vid barnsbörd,
samhällets barnavård och ungdomsskydd eller eljest barnavårdsnämnds
verksamhet i vad de angår enskilds personliga förhållande inte utan
hans samtycke till annan får utlämnas tidigare än 70 år efter handlingens
datum. Härav framgår således dels att sjukvårdshandlingar i vad de angår
enskilds personliga förhållanden är sekretesskyddade mot allmänheten,
dels att den som själv omnämns i handlingen äger ta del därav. Vissa undantag
beträffande rätten att ta del av handling som rör vederbörande själv
stadgas emellertid i andra stycket i lagrummet. Av intresse i förevarande
fall är främst bestämmelsen om att då fråga är om handling som avser vård
eller behandling av läkare utlämnande får vägras om det finns grundad anledning
anta att genom handlingens utlämnande ändamålet med vården eller
behandlingen skulle motverkas. Beträffande handlingar hos skolhälsovården
torde det dock sällan bli aktuellt att tillämpa denna undantagsregel.

1 sammanhanget bör även observeras att eleven endast äger rätt att ta del
av uppgifter som rör hans egna personliga angelägenheter. Därest förälder
eller annan lämnat uppgifter angående t. ex. elevens anhöriga eller förhållanden
inom familjen eller släkten, äger han sålunda icke utan de berördas
medgivande ta del av vad därvidlag finns antecknat om deras personliga
förhållanden. Sådan del av hälsokortet får således inte utan vidare utlämnas
till eleven. Beträffande handling som endast till viss del skall hållas
hemlig stadgas i 2 kap. 8 § andra stycket TF att den utan hinder därav skall
tillhandahållas på stället om det kan ske på sådant sätt att vad i den delen
berörs icke uppenbaras. Kan detta ej ske, äger den som vill ta del av handlingen
utan avgift erhålla avskrift av densamma, varvid den del som är
hemlig skall uteslutas från avskriften.

Som tidigare sagts skall allmän handling, som ej skall hållas hemlig ”genast
eller så snart ske kan” tillhandahållas den som önskar ta del därav.
Myndighet är skyldig behandla framställning om utbekommande av allmän
handling även om framställningen inte görs under myndighetens expeditionstid.
En förutsättning är dock att betydande hinder inte möter för myndigheten
(JO 1966 s. 362). Däremot föreligger inte skyldighet för befattningshavare
vid myndigheten att utom tjänstetid stå till förfogande härmed
(JO 1966 s. 363).

Beträffande prövning av framställning att få del av handling lämnas bestämmelser
i 2 kap. 9 § TF. Där stadgas i första stycket att framställning
om allmän handlings utbekommande görs hos den myndighet, där handlingen
finns. Detta innebär således att eleven skall vända sig till den skola
där hans hälsokort finns. I andra stycket i lagrummet stadgas att om vården
om handling enligt arbetsordning eller givet uppdrag är anförtrodd befattningshavare
så har han att själv besluta i fråga om handlingens utlämnande;
dock åligger det honom att därvid ställa sig till efterrättelse av myndigheten
meddelade föreskrifter samt att, då det kan ske utan omgång, i
tveksamma fall hänskjuta frågan till myndighetens avgörande. I skrivelse

332

från skolöverstyrelsen den 27 juli 1971 om bestämmelser för skolsköterska
stadgas i moment 0 att det åligger skolsköterska att förvara och arkivera
hälsokort på betryggande sätt. Härav får anses framgå att vården om hälsokorten
är anförtrodd skolsköterskan, och det är hon som har att pröva
framställning om att få del härav, varvid hon i tveksamma fall om det kan
ske utan omgång skall hänskjuta frågan till skolstyrelsens avgörande.
Vidare bör nämnas att i bestämmelser från skolöverstyrelsen den 27 juli
1971 angående skolläkare stadgas under k) att skolläkaren skall tillse att
hälsokorten med därtill hörande handlingar förvaras på betryggande sätt.
Härav får anses följa rätt och skyldighet att ge skolsköterskan anvisningar
härom. Beträffande sjukjournal e. d., som förvaras på sjukhus, torde vården
om handlingen i allmänhet vara anförtrodd vederbörande överläkare eller
klinikchef om ej annat bestämts i arbetsordning eller annan föreskrift. I 2
kap. 9 § andra stycket TF lämnas vidare bestämmelser om förfarandet då
den tjänsteman som har att pröva framställningen vägrar att bifalla denna.
Där stadgas då att om sökanden begär det frågan skall hänskjutas till myndigheten.
I detta fall kan således eleven begära att frågan hänskjuts till
skolstyrelsens prövning. Avslår skolstyrelsen framställningen har den att
lämna ett skriftligt motiverat avslagsbeslut och i övrigt förfara i enlighet
med förvaltningslagens bestämmelser. Av besvärsreglema i 2 kap. 11 § TF
framgår att besvär över skolstyrelses beslut om vägran att utlämna handling
av ifrågavarande slag skall föras hos länsstyrelsen och vidare till regeringsrätten.

En fråga som i detta sammanhang tilldrar sig intresse är vilken ålder elev
skall ha uppnått för att kunna själv utan målsmans medverkan begära att få
ta del av sitt hälsokort. Härom lämnas inte något svar vare sig i TF eller
annan lag eller författning. Av allmänna rättsgrundsatser får emellertid anses
följa att eleven skall ha rätt att få ta del av sitt hälsokort om han uppnått
erforderlig mognad. Som jämförelse i fråga om vilken ålder och mognad
ett barn skall ha uppnått för att dess egen viljeförklaring skall tillmätas
betydelse kan nämnas följande bestämmelser i föräldrabalken. I 4 kap.
som handlar om adoption stadgas i 5 § att utan eget samtycke får den som
fyllt 12 år ej adopteras. 121 kap., som handlar om verkställighet av dom eller
beslut rörande vårdnad m. m., stadgas i 4 8 att om barnet fyllt 15 år, får
verkställighet icke ske mot dess vilja, utan att länsrätten finner det nödvändigt
av hänsyn till barnets bästa. Detsamma gäller även om barnet ännu ej
fyllt 15 år men nått sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande
sätt. Vidare gäller enligt bestämmelserna i barnavårdslagen att underårig
som fyllt 15 år äger föra talan i mål eller ärende enligt denna lag.

Som allmän grundsats torde kunna anges att den underårige skall ha ett
visst mått av omdömesförmåga i det individuella fallet för att hans talan
skall beaktas. En handling från den underåriges sida kan medföra ej förutsatt
verkan om inte den underårige förstår innebörden av handlingen.

333

Personundersökares rätt att få del av handling hos värnpliktsverket
om varför den som var föremål för personundersökning undantagits
från tjänstgöringsskyldighet

Efter utredning av ärendet anförde JO Wennergren vid dess avgörande
bl. a. följande.

I en vid kriminalvårdsstyrelsens personalutbildningsenhet upprättad
promemoria för kursdeltagare vid personundersökarkurser sägs att i personundersökningen
skall anges den misstänktes egen uppfattning om sitt
psykiska och somatiska tillstånd samt eventuella uppgifter från läkare, anhöriga
m.fl. Utöver egentlig sjukdom, olycksfall, nervositet etc. bör man
notera komplikationer i fråga om födsel och utveckling, handikapp i fråga
om syn, hörsel etc. samt längre sjukskrivningsperioder, vård på grund av
alkohol- eller narkotikabruk etc.

Såvitt framgår av lagen om personundersökning i brottmål och den särskilda
kungörelsen med vissa bestämmelser angående tillämpning av denna
lag är skyldighet att lämna uppgifter föreskriven endast för de myndigheter
som har hand om förundersökningen samt barnavårdsnämnd och
nykterhetsnämnd ävensom arbetsförmedling och socialnämnd.

Frågan om övriga myndigheters skyldighet att utlämna uppgifter blir att
bedöma med utgångspunkt i om vederbörande myndighet efter prövning i
det enskilda fallet anser ett tillhandahållande till personundersökaren av
ifrågavarande uppgifter vara förenligt med det sekretesskyddade intresset.

Det har således ålegat värnpliktsverket att självständigt pröva om det
var förenligt med N:s intresse av sekretess att de medicinska utlåtanden
som gjorts om honom i inskrivningsärendet överlämnades till personundersökaren.
Utrymme fanns här uppenbarligen för olika meningar och jag
kan inte finna att det skulle kunna läggas värnpliktsverket till last som fel
att verket gjorde en restriktiv bedömning och vägrade lämna de begärda
uppgifterna.

Bandinspelning av telefonsamtal

i tidningen Göteborgs-Posten var den 30 januari 1975 införd en redogörelse
för en interpellation i kommunfullmäktige i Munkedal, vari begärdes
besked om vilka åtgärder kommunstyrelsen var beredd att vidta så att avsiktligt
eller oavsiktligt missbruk av bandinspelade telefonsamtal vid kommunkontoret
inte kunde förekomma. Enligt tidningsartikeln hade interpellanten
uttalat att det fanns bevis för att telefonsamtal bandats på kommunkontoret
och sedan spelats upp för obehöriga.

Yttrande begärdes i frågan från kommunstyrelsen i Munkedals kom -

334

mun, vilken upplyste följande. Talregistreringsapparater (diktafoner) av
fabrikat Rex Rotary inköptes år 1965 i enlighet med kommunförbundets rationaliseringsavdelnings
förslag i anslutning till en av förbundet genomförd
organisationsutredning. Möjlighet föreligger att ansluta diktafoner av detta
fabrikat till telefon och denna möjlighet har utnyttjats i fem fall. I telefonkatalogen
är vid kommunkontorets telefonnummer infört sådant tecken
som visar att abonnenten innehar automatisk telefonsvarare och/eller talregistreringsapparat.

Kommunstyrelsen hänvisade vidare till innehållet i interpellationen,
kommunstyrelsens ordförandes interpellationssvar och kommunfullmäktiges
protokoll.

Kommunstyrelsens ordförande hade, såvitt nu är ifråga, anfört följande.

De talregistreringsapparater som finns på kommunkontoret är uteslutande
ett hjälpmedel som med ömsesidigt medgivande vid telefonsamtal används
för att registrera uppgifter, som erhålles exempelvis i samband med
en utredning. Det är då rationellt att uppgiftslämnaren direkt dikterar uppgifterna
som sedan kan skrivas ut på maskin.

Kommunstyrelsen har fullt förtroende för samtliga anställda på kommunkontoret
och är övertygad om att några särskilda åtgärder icke erfordras
för att rättsäkerheten i samhället ej skall äventyras genom användandet
av talregistreringsapparatema på kommunkontoret.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande.

Frågan om myndighets bandinspelning av telefonsamtal har tidigare behandlats
av mig i besked den 26 september 1974 (dnr 2703/74) med anledning
av förfrågan från Svenska Kommunförbundet. I detta hänvisade jag
till ett JO-ärende som refererades i JO:s ämbetsberättelse 1960 s. 22 ff. I
referatet återgavs (s. 30) av dåvarande statspolisintendenten utfärdade
tjänsteföreskrifter om inspelning av telefonförhör. Där fanns bl. a. följande
uttalande: ”1 sammanhanget bör uppmärksammas att. om förhöret hålles
på telefon med inkopplad diktafon (talregistreringsapparat), den hörde
skall — innan förhöret börjar — upplysas om att diktafon är inkopplad och
att allt upptas ordagrant.” Vidare hänvisade jag i mitt beslut till rikspolisstyrelsens
Allmän Polisiära, Kriminalpolistjänst, Utredning-Spaning 1, s.
86, där följande sägs: ”Av etiska hänsyn bör hemlig bandning inte förekomma
och i varje fall inte åberopas som bevisning i andra fall än där undersökningsledaren/åklagaren
anser det nödvändigt”, samt till del 3 i samma
verk (s. 127) vari sägs att inspelning av förhör per telefon inte får ske i
hemlighet och att om inspelning tillämpas gäller skyldighet att upplysa den
som skall höras om detta. Jag anförde vidare följande.

335

Av det anförda framgår att sedan länge hos polisen gäller att polisens telefonsamtal
med någon inte får spelas in utan att denne först upplysts härom.
Grunden härtill är inte att svensk lag förbjuder hemlig bandning. Det
är inte kriminaliserat i brottsbalken att i smyg spela in ett samtal man har
med någon på band vare sig det sker vid personligt sammanträffande med
honom eller per telefon. Inte heller bryter man mot några för telefontrafiken
gällande föreskrifter i sistnämnda fall. Vad det i stället är fråga om är
att man, utom i fall då särskilda skäl gör det nödvändigt, genom att en person
ovetande spela in ett samtal med honom på band förfar ohederligt och
moraliskt förkastligt samt kränker hans personliga integritet. Ett sådant
förfarande anstår inte en handläggare hos en myndighet och det är därför
jag ansett mig böra uttala att en handläggare måste meddela den han samtalar
med att samtalet kommer att spelas in.

Enligt proposition (1975: 19) om lagstiftning om skydd mot avlyssning
skall i 9 a § brottsbalken som olovlig avlyssning kriminaliseras bl. a. att någon
olovligen medelst tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud i hemlighet
upptar tal i enrum eller samtal mellan andra. Riksdagen har antagit lagförslaget
och lagstadgandet i fråga träder i kraft den 1 juli 1975.

Så som gärningsbeskrivningen utformats faller utanför det straffbara
området varje upptagning på band e. d. av ett telefonsamtal så snart någon
av de samtalande gett tillstånd till upptagningen. Det kan då ej anses ske
olovligen. Utanför det straffbara området faller emellertid också varje upptagning
av telefonsamtalet som görs av någon av de samtalande, oavsett
om det sker olovligen. dvs. utan samtalspartnerns samtycke, eller eljest i
hemlighet. Det är bara åtgärder av utomstående person som kriminaliserats.
Den omständigheten att en upptagning av ett telefonsamtal, som görs
olovligen eller eljest i hemlighet av en av de samtalande, inte kriminaliserats
får emellertid inte uppfattas som om en sådan upptagning därmed blir
att betrakta som tillbörlig och tillåtlig för en myndighet. Justitieutskottet
framhöll i sitt betänkande (JuU 1975: 12 s. 11) att en sådan upptagning kan
framstå som i hög grad illojal och klandervärd men att utskottet i likhet
med departementschefen ansåg att det här ytterst är en fråga om det förtroende
man hyser för den eller de personer med vilka samtalet förs eller
som i övrigt synbarligen har möjligheter att ta del därav. Det faller sig naturligt
att i anslutning härtill erinra om den gamla domarregeln att ”lagen
gillar icke allt det hon icke straffar”. Enligt min mening har intet inträffat
som rubbar giltigheten av mitt ovan återgivna uttalande. Det kommer efter
den 1 juli 1975 att vara lika otillbörligt för en offentlig funktionär att olovligen
eller eljest i hemlighet inspela ett telefonsamtal som han har med någon.

Av lämnade upplysningar framgår att talregistreringsapparaterna vid
kommunkontoret i Munkedal uteslutande är avsedda att användas efter
medgivande av samtalskontrahenten. Jag finnér därför ej anledning till
vidare uttalanden utan avslutar ärendet.

336

Exekution

Felaktigt förfarande vid exekutiv auktion å fastighet

Vid JO Lundviks inspektion av länsstyrelsen i Gävleborgs län i september
1974 antecknades till protokollet bl. a. följande.

Den I 1 januari 1973 företog länsstyrelsen exekutiv auktion å fastigheten
Säbyggeby 3:51 i Ockelbo kommun. Fastigheten var utmätt för kronans
fordran å ogulden skatt 10873 kr. Kronan företräddes vid auktionen av
kronofogden Martin Sandström. Sandviken. Följande sakägarförteckning
gjordes upp.

I Kraftledningsservitut

2 Inteckningsfordran	16785: —
3 Dito	700: —
4 Ägarhypotek	2515: —
5 Kostnaderna för förfarandet	548: 15
Skyddsbelopp	20 548: 15
6 Kronans fordran	10873: —

Sedan fastigheten utropats, med förbehåll för servitutets bestånd, avgavs
högsta budet, 14000 kr, av innehavaren av inteckningarna under 2
och 3. 1 protokollet antecknades: Kronofogde Sandström medgiver att inropet
godtages trots att budet understiger skyddsbeloppet och att kostnaderna
för förfarandet ej blir täckta. - Länsstyrelsen godtog därefter inropet.

JO anmärkte: Enligt 40 § andra stycket lagen (1971:494) om exekutiv
försäljning av fast egendom fordras för godtagande av inrop i ett fall som
det förevarande att samtliga berörda sakägare medger det. Inteckningshavarens
medgivande kunde måhända anses ha förelegat med hänsyn till att
det var han som avgav budet. Men krävdes inte också fastighetsägarens
medgivande, särskilt med hänsyn till förekomsten av ägarhypotek?

JO beslöt inhämta yttrande från länsstyrelsen i saken.

Vidare beslöt JO inhämta upplysningar från Sandström om de överväganden
som låg till grund för hans medgivande att inropet fick godtagas.

Länsstyrelsen inkom, efter remiss, med yttrande. Av detta framgick att
den tjänsteman, e. o. länsnotarien Olle Johannesson, som handlagt auktionen
lämnat länsstyrelsen och tillträtt annan tjänst. Länsstyrelsen uttalade
som sin uppfattning att anbud som ej täckte skyddsbeloppet fick godtagas
endast om fastighetsägarens samtycke inhämtats och att detsamma syntes
gälla även om ägarhypotek ej förelåg.

I infordrade upplysningar anförde Sandström:

Fastigheten som försåldes för kronans utmätta fordran hos N å tillhopa

337

10873 kronor, utgjordes av ett obebyggt skogsområde om 6,1655 hektar.
Vid en av kronofogdemyndigheten i Sandviken enligt länsstyrelsens förordnande
företagen beskrivning och värdering av fastigheten, värderades
densamma till 7 700 kronor, varvid sakkunnig värderingsman anlitats av
förrättningsmannen.

Med hänsyn till att fastigheten av sakkunnig ansetts vara värd endast
7 700 kronor och bud ens uppgående till skyddsbeloppet ej avgivits, har jag
i det läget ansett det osannolikt att nytt försäljningsförsök skulle ge bättre
resultat utan endast förorsaka ytterligare kostnader. På grund härav har
jag godtagit inropet.

Med anledning av vad sålunda förevarit översände JO handlingarna i
ärendet till länsåklagaren i Gävleborgs län med anmodan att verkställa undersökning.
JO framhöll att misstanke förelåg att Johannesson gjort sig
skyldig till tjänstefel varför undersökningen i vad ärendet rörde honom
borde få karaktär av förundersökning, att frågan om skada uppkommit för
fastighetsägaren borde utredas samt att förhör också borde hållas med
Sandström för att klargöra varför fastigheten utmättes trots dess påstått låga
värde i förhållande till inteckningsbelastningen och varför förfarandet
fick fortgå ända till försäljning.

Härefter inkom länsåklagaren K. G. Olsson med protokoll över begärd
undersökning samt eget yttrande.

Ur detta protokoll återges här endast del av den berättelse som Johannesson
avgav, då han hördes som misstänkt för tjänstefel. Johannesson sade
bl. a.:

Vid den exekutiva auktionen, som hölls hos länsstyrelsen, var troligen
en kontorsskrivare närvarande som vittne. J förde protokollet själv. I protokollet
antecknade han att kronofogde Sandström som ombud för sökanden
och ett ombud för L:s dödsbo, som var inteckningshavare, var närvarande.
J var underkunnig om att fastighetsägaren ej var närvarande och ej
heller ombud för henne.

J erinrar sig inte detaljerna i budgivningen. Han får se länsstyrelsens
handlingar av vilka det framgår, att högsta budet avgavs av L:s dödsbo.
Han insåg, att högsta budet ej uppgick till skyddsbeloppet. Det kom inte
som en överraskning för honom att högsta budet ej nådde upp till skyddsbeloppet.
Redan före auktionen hade frågeställningen varit aktuell eftersom
skillnaden var stor mellan fastighetens värde enligt värdering och
skyddsbeloppet. Han hade troligen diskuterat saken med kronofogden före
auktionen, samtidigt som de diskuterat ägarhypotekets storlek och då hade
kronofogden meddelat att han skulle utmäta om det blev utdelning på ägarhypoteket.
Före auktionen hade J även tagit reda på hur förrättningskostnadema
skulle betalas ifall inte skyddsbeloppet uppnåddes.

Sedan J konstaterat, att skyddsbeloppet inte uppnåddes, tillfrågades
kronofogden om denne medgav försäljning. Kronofogden lämnade ett jakande
svar. Kronofogden representerade sökanden och dennes inställning
var avgörande om försäljning skulle ske — under förutsättning att övriga
berörda sakägares medgivanden förelåg. Inteckningshavaren, som avgivit
högsta budet, motsatte sig inte försäljning. J minns inte om dödsboets om 22

Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

338

bud tillfrågades eller om denne på eget initiativ gav sitt bifall till försäljning.
Situationen var dock sådan, att det var helt klart, att dödsboet medgav
försäljning - högsta budet kom ju från dess ombud. I och med att kronofogden
och dödsboets ombud medgivit försäljning hade samtliga berörda
sakägare, enligt J:s uppfattning, tillfrågats. J ansåg, att fastighetsägaren
i det här avseendet inte var berörd sakägare eftersom hennes ägarhypotek,
om det erhållit utdelning, under alla förhållanden skulle blivit utmätt för
skatteskulder. J uppger, att i andra sammanhang hade sakägarfrågan varit
föremål för diskussioner och full klarhet hade ej stått att få i frågan om vilka
som skulle anses vara sakägare, och kunna påverka försäljningen. Han
hade emellertid intagit den ställningen, att fastighetsägare enbart i egenskap
av fastighetsägare i detta läget ej skulle betraktas som berörd sakägare.

I och med att berörda sakägares medgivanden erhållits och då det stod
klart, att högre bud ej skulle kunna erhållas om man utbjöd fastigheten till
ny försäljning, antogs budet från L:s dödsbo och han förklarade fastigheten
såld för 14000 kr. J hade klart för sig vilka konsekvenser försäljningen
medförde, dvs. att dödsboets fordran inte täcktes, att sökanden ej fick utdelning
och fick stå för förrättningskostnaderna, att fastighetsägaren blev
av med fastigheten och hade restskuld till dödsboet samt att skatteskulden
till kronan kvarstod. J ansåg, att fastigheten måste säljas eftersom sökanden
medgav detta och formella skäl att stoppa försäljningen saknades. J
ansåg då, att fastighetsägaren formellt inte var berörd sakägare. Om fastighetsägaren
skulle varit att betrakta som berörd sakägare skulle hennes yttrande
ha inhämtats och om denne motsatt sig försäljning först då hade han
kunnat stoppa försäljningen av formella skäl.

På fråga om J före förrättningen hade klart för sig vilken ställning fastighetsägaren
skulle ha i detta fall eller om J ställdes inför problemet först sedan
auktionen påbörjats och då gjort ett bedömande, uppger J, att han sannolikt
tänkt igenom saken redan då han förberedde förrättningen och då
han klarlade ägarhypotekets inverkan. Om högsta budet varit så stort, att
ägarhypoteket erhållit utdelning och utdelningen varit så stor att skatteskulden
täcktes och fastighetsägaren erhållit utdelning därutöver, skulle
han ansett fastighetsägaren vara berörd sakägare.

Länsåklagaren anförde i sitt yttrande bl. a., att han ansåg att Johannesson
förfarit felaktigt när denne, oaktat fastighetsägarens samtycke ej förelåg,
skred till försäljning samt att han, vad gällde Sandströms agerande,
ville ifrågasätta om det ej borde ankomma på kronofogde att i fall som det
förevarande verka för att inlett exekutivt förfarande ej fullföljs i situationer
där det framstår som uppenbart att fullföljandet ej leder till avsett resultat.

Av länsåklagarens yttrande framgick, att denne från företrädare för
dödsboet inhämtat, att dödsboet visserligen inte formellt avstått och heller
inte skulle komma att formellt avstå från sin resterande fordran på N. men
att dödsboet dock inte hade några planer att rikta krav i saken.

I härefter infordrat yttrande redogjorde riksskatteverket för sin uppfattning
i saken.

339

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

I den sakägarförteckning som upprättats före auktionen hade skyddsbeloppet
bestämts till 20548 kr. 15 öre. Fastigheten inropades av panthavaren
för 14 000 kr. Eftersom skyddsbeloppet inte var täckt hade enligt 40 §
andra stycket lagen om exekutiv försäljning av fast egendom inropet kunnat
godtagas endast om samtliga berörda sakägare medgav det. Något godkännande
förelåg inte från fastighetsägaren, som inte var närvarande. Likväl
godtogs inropet.

Under ärendets gång har delvis olika uppfattningar framförts i frågan om
fastighetsägaren är att anse som ”berörd sakägare” i fall där fråga är om
godtagande av bud under skyddsbeloppet och ägarhypotek ej föreligger.
Riksskatteverket menar att fastighetsägaren i sådana fall ej är att anse som
berörd och hänvisar till ett uttalande av Hassler i dennes arbete Utsökningsrätt,
andra upplagan. Att märka är dock att Hasslers uttalande hänför
sig till 126 § 2 mom. utsökningslagen, där det sades att försäljning i nu aktuell
situation fick ske om det yrkades av utmätningssökanden och samtycke
förelåg från innehavare av fordringar som ägde företräde framför sökandens
fordran men ej fullt täcktes av den bjudna köpeskillingen. Det lagrum
som numera gäller säger däremot att inropet får godtagas om samtliga berörda
sakägare medger det. Lagberedningen uttalade i motiven till lagrummet
(SOU 1968: 64 s. 161), att det ej räckte med samtycke från närvarande
fordringsägare; fastighetsägaren måste också ge sitt samtycke även om
han ej hade ägarhypotek som skulle bli lidande om inropet godtogs. I propositionen
i ämnet (1971:20 s. 236) nämner departementschefen ej fastighetsägaren
men tar å andra sidan ej avstånd från lagberedningens uttalande.
I den av S. Walin och L. Lorichs utgivna kommentaren ”Exekution i
fast egendom, luftfartyg m. m.” s. 136f. sägs klart ut att fastighetsägarens
samtycke fordras. Jag ansluter mig utan tvekan till denna uppfattning för
vilken starka sakliga skäl kan anföras. För fastighetsägaren kan det ju vara
av stor betydelse vilket pris som uppnås oavsett om någon del av köpeskillingen
kommer att kontant utbetalas till honom eller den endast går i avräkning
på hans skuld.

I det förevarande försäljningsärendet förelåg dessutom ägarhypotek, vilket
gör fastighetsägarens ställning som sakägare ännu mera uppenbar och
det oavsett om ägarhypoteket var eller kunde väntas bli utmätt eller inte,
jfr vad jag nyss sade om att köpeskillingen kan gå i avräkning på hans
skuld.

Johannesson antog ett bud som understeg skyddsbeloppet utan att ha inhämtat
fastighetsägarens samtycke. Genom sin underlåtenhet härutinnan
har Johannesson gjort sig skyldig till fel som i princip är att rubricera som
tjänstefel. Med hänsyn till omständigheterna - Johannessons oerfarenhet
och det förhållandet att fastighetsägaren ej synes ha lidit någon skada -finnér jag mig dock kunna låta bero vid ett påpekande om det felaktiga i
hans förfarande.

340

Vad därefter gäller Sandströms agerande vill jag säga följande. Att Sandström
trots den avsevärda diskrepansen emellan inteckningsbelastningen
och fastighetens värde enligt företagen värdering verkade för att ansökan
gjordes om exekutiv försäljning kan väl knappast kritiseras. Såsom framhållits
under utredningen utgör säkerligen försäljningsansökan mången
gång ett effektivt påtryckningsmedel, ty fastighetsägaren ser givetvis helst
att det ej går till exekutiv försäljning, och vidare kan det naturligtvis inträffa
att bud avges som vida överstiger fastighetens värde enligt värderingen. I
det förevarande fallet visade det sig vid auktionen att det högsta avgivna
budet långt ifrån förslog till exekutionsfordringen. Budet täckte inte kostnaderna
för förfarandet och inte heller till någon del det för exekution åtkomliga
ägarhypoteket. Jag kan för min del inte se något som helst skäl varför
utmätningsmannen skulle medverka till en sådan, från de synpunkter han
har att företräda, helt meningslös försäljning. Jag anser därför att Sandström
förfor olämpligt då han medgav att fastigheten försåldes för 14000
kr. Jag låter det stanna vid det sagda.

Upphör kvarstad, om gäldenären försätts i konkurs?

På begäran av en borgenär beslöt Växjö tingsrätt den 17 maj 1973 att
kvarstad skulle läggas på så mycket av Gunhamns Fabriker AB:s egendom
som svarade mot 475477 kr. 37 öre.

För verkställighet härav lade kronofogdemyndigheten i Växjö distrikt
samma dag kvarstad å viss egendom.

Material AB Casba besvärade sig hos länsstyrelsen i Kronobergs län och
påstod att kvarstaden riktat sig mot Casba tillhörig egendom. Casba yrkade
att kvarstaden skulle hävas i vad gällde dess egendom.

Länsstyrelsen yttrade i beslut den 6 juli 1973: Då Gunhamns Fabriker
AB den 20 juni 1973 försatts i konkurs lämnar länsstyrelsen besvären utan
åtgärd.

Vid JO Lundviks inspektion av länsstyrelsen i maj 1974 tog JO del av beslutet
och beslöt inhämta länsstyrelsens yttrande i frågan om hur man resonerat.
JO undrade också om konkursen handlagts som förvaltarkonkurs eller
som s. k. fattigkonkurs.

Länsstyrelsen svarade.

Konkursen har handlagts som stor konkurs.

Vid sitt beslut har länsstyrelsen stött sig på vad som anföres i Welamson,
Konkursrätt, 1961, sid 334 ff. I kommentaren till NJA 1924 sid 588 anges
att ”Valet mellan att förklara beslutet sakna verkan i konkursen och att
undanröja detsamma saknar under konkursen betydelse, eftersom kvarstad
i motsats till utmätning aldrig kan föranleda förmånsrätt. Det senare
alternativet torde emellertid innebära, att beslutet inte heller äger giltighet
efter konkursen, om denna avslutas utan att egendomen realiseras”. I lag -

341

beredningens förslag till utsökningsbalk vilket ej var tillgängligt vid tidpunkten
för länsstyrelsens beslut, uttalas dock på sidan 467. ”Och redan
beviljad kvarstad bör som regel hävas, om gäldenären försätts i konkurs.”
Med hänsyn till den ovisshet som kan föreligga om en konkurs fortsatta
handläggning fann länsstyrelsen det lämpligare förklara kvarstadsbeslutet
sakna verkan genom att ange att besvären lämnades utan åtgärd.

JO Lundvik anförde vid ärendets avgörande.

Sedan gäldenär försatts i konkurs, får fordran mot honom inte uttagas
genom utmätning av egendom som hör till konkursboet, såvida icke borgenären
har panträtt i egendomen (se 23 § konkurslagen). Som en följd härav
anses borgenär, i allt fall om han ej har panträtt, inte heller kunna till säkerhet
för sin fordran utverka kvarstad eller skingringsförbud å egendom som
hör till konkursboet (jfr NJA 1919 s. 135).

Om utmätning skett och gäldenären därefter försätts i konkurs, fortgår i
princip verkställigheten efter vad som stadgats i 24 § konkurslagen. Någon
motsvarande föreskrift finns inte om hur det skall förfaras när kvarstad
lagts och gäldenären därefter försätts i konkurs. Någon praktisk funktion
har kvarstaden knappast, om egendomen omhändertages av konkursförvaltaren.
I rättspraxis (NJA 1924 s. 588) har kvarstaden i detta läge hävts.
Lagberedningen rekommenderar i sitt förslag till utsökningsbalk (SOU
1973:22 s. 467) att man som regel förfar på detta sätt. Skulle konkursen avslutas
utan att egendomen realiserats, vilket framförallt blir fallet om konkursen
handläggs enligt 185 § konkurslagen som s. k. fattigkonkurs, kan
dock kvarstaden få betydelse efter konkursens avslutande. När omständigheterna
talar för att realisation kanske inte kommer till stånd, bör därför
enligt min mening överexekutor icke undandraga sig en materiell prövning
av kvarstadsåtgärden om besvär anförts däremot.

Vad som åsyftades med länsstyrelsens beslut i förevarande fall synes
mig dunkelt. Så mycket synes dock klart som att länsstyrelsen inte ingick i
någon prövning av Casbas rätt till den kvarstadsbelagda egendomen. Att
döma av länsstyrelsens remissyttrande ville länsstyrelsen med sitt beslut
markera att kvarstadsbeslutet saknade verkan. Detta framgår dock icke av
beslutet. Om meningen var att kvarstaden skulle sakna verkan, frågar man
sig om detta gällde bara i konkursen eller över huvud taget. Länsstyrelsens
yttrande tyder på att man tänkte på verkan enbart i konkursen. Kvarstaden
skulle i enlighet härmed ha ”levt upp igen”, om egendomen icke realiserats
(eller av förvaltaren utlämnats till Casba). Frågan om Casbas rätt till
den kvarstadsbelagda egendomen skulle då åter blivit aktuell. Om länsstyrelsen
över huvud räknade med möjligheten av att konkursen upphörde
utan att förvaltaren förfogat över egendomen, borde länsstyrelsen därför
ha prövat Casbas påstående om bättre rätt till egendomen.

Jag kan med hänvisning till det anförda inte finna annat än att länsstyrelsens
beslut varken var tydligt eller till sina konsekvenser överlagt.

Jag vidtar ej ytterligare åtgärd.

342

Frågor sammanhängande med utbetalning av pension och därvid företagna
avdrag för införsel av underhållsbidrag samt skatteavdrag
för preliminär och kvarstående skatt

Av utredningen i ett ärende, som anhängiggjorts genom klagomål av A.,
framgick bl. a. följande.

A. var förtidspensionär och hade barn för vilket han var underhållsskyldig.
Han uppbar under år 1974 pension (folkpension och allmän tilläggspension)
samt livränta från riksförsäkringsverket om tillhopa ca 23000 kr.
Genom beslut av kronofogdemyndigheten i Västerås distrikt skulle underhållsbidraget,
som i början av 1974 uppgick till 229 kr. i månaden, samt vissa
restförda skatter uttagas genom införsel i A:s inkomst från riksförsäkringsverket.
A. hade vidare att under uppbördsterminema i mars och maj
1974 erlägga kvarstående skatt enligt 1973 års taxering med tillhopa 4 198
kr. Enligt lokala skattemyndighetens i Sala fögderi beslut den 23 januari
1974 skulle riksförsäkringsverket verkställa avdrag för preliminär skatt
från A:s inkomst från verket med 360 kr. i månaden. A:s besvär över beslutet
lämnades utan bifall av länsstyrelsen.

Lokala skattemyndigheten meddelade vidare den 15 februari 1974 beslut
om nedsättning av skatteavdrag med hänsyn till existensminimum. I beslutet
anfördes att avdrag för kvarstående skatt skulle ske med högst det belopp,
varmed den skattskyldiges kontanta inkomst från huvudarbetsgivaren
(riksförsäkringsverket) efter avdrag för preliminär skatt översteg 1 266
kr./mån. Beslutet översändes till kronofogdemyndigheten dit det inkom
den 18 februari 1974. Av tjänsteanteckningar kunde utläsas att förbehållsbeloppet
rörande A. uträknats på följande sätt:

Normalbelopp 816 kr.

Medicin-läkare 450 kr.

Hyra, låg —

1 266 kr.

Under åren 1973 och 1974 meddelades av kronofogdemyndigheten följande
beslut om införsel eller beslut om ändring av tidigare införsel beträffande
A.

1973-03-13 införsel för underhållsbidrag (ändring) meddelat av kronofogdemyndigheten
i Västerås (kronofogde Olov Nylund) —
förbehållsbelopp ändrat till 733 kr./mån.

1973-10-12 införsel-för skatt meddelat av kronofogdemyndigheten i Västerås
(statiorieringen i Sala, kronokommissarie Bernt Johansson)
— förbehållsbelopp 730 kr./mån.

1974-02-19 införsel för skatt (ändring) meddelat av kronofogdemyndigheten
i Västerås (stationeringen i Sala, kronokommissarie
Bernt Johansson) - förbehållsbelopp 820 kr./mån.

343

1974-03-18 införsel för underhållsbidrag (ändring) meddelat av kronofogdemyndigheten
i Västerås (kronofogde Olov Nylund) —
förbehållsbelopp 1 100 kr./mån.

1974-03-18 införsel för skatt (ändring) meddelat av kronofogdemyndigheten
i Västerås (stationeringen i Sala, kronokommissarie
Bernt Johansson) - förbehållsbelopp 1 100 kr./mån.

Kronofogdemyndigheten hade, sedan A. tillskrivit myndigheten, genom
en skrivelse den 7 mars 1974 berett A. tillfälle att styrka sina sjukdomskostnader
för eventuell justering av införselbesluten såvitt avsåg förbehållsbeloppen.

Sedermera jämkades underhållsbidraget efter medverkan av sociala
myndigheter.

Rörande kronfogdemyndighetens handläggning av införselärendena antecknades
bl. a. följande i en inom ombudsmannaexpeditionen upprättad
promemoria.

Av den av länsstyrelsen i Västmanlands län den 6 november 1972 fastställda
arbetsordningen för kronofogdemyndigheten i Västerås distrikt
framgår att myndigheten är uppdelad i bl. a. centraiavdelning och fältavdelning.
Inom fåltavdelningen finns en sektion i bl. a. Sala. Av 5 § arbetsordningen
framgår att inom centralavdelningen handläggs bl. a. mål om införsel.
Vidare framgår av 6 § att inom fältavdelning sker verkställighet
m. m. i allmänna och enskilda mål, som inte avser införsel. Bestämmelserna
i arbetsordningen överensstämmer på denna punkt med normalarbetsordningen
för kronofogdemyndighet. Företagen utredningen utvisar att i
A:s fall det införselärende som rört underhåll handlagts hos kronofogdemyndigheten
i Västerås. Detta synes ha skett inom centralavdelningen.
Målet rörande införsel för A:s restförda skatt har emellertid handlagts hos
stationeringen i Sala. Under åren 1973 och 1974 har de båda införsiarna inte
varit samordnade utan löpt med olika förbehållsbelopp fram till de beslut
som meddelades den 18 mars 1974, då samordning skedde av de båda
beslut som meddelades i Västerås resp. Sala.

Sedan utredningen slutförts avgjordes ärendet av ställföreträdande JO
Sveme. Han anförde därvid bl. a. följande.

A:s klagomål hit synes i huvudsak röra följande förhållanden. Kronofogdemyndigheten
hade förhalat utredningen rörande lämpligt förbehållsbelopp.
Lokala skattemyndighetens beslut om nedsatt skatteavdrag hade inte
tillämpats utan kronofogdemyndigheten hade ändrat på detta beslut eftersom
inte A. fått behålla den del av pensionen som understigit ’ ''existensminimum”.
Kronofogdemyndigheten hade fastställt ett lägre förbehållsbelopp
än det belopp lokala skattemyndigheten bestämt skulle vara fritt från
avdrag för kvarstående skatt. A. hade inte själv fått behålla så mycket av
pensionen som han räknat med vid vissa utbetalningar från riksförsäkringsverket.

344

Vad A. anfort i sina klagomål synes väsentligen bero på en bland de berörda
skattskyldiga mycket vanlig och lättförståelig missuppfattning rörande
innebörden av beslut om nedsatt skatteavdrag och införsel. De tror
nämligen ofta att de genom dylika beslut alltid tillförsäkras ett visst belopp
för att kunna klara sin existens. Så är emellertid inte fallet.

I en situation som A:s gäller den företrädesordningen att från inkomsterna
i första hand skall dras underhållsbidrag enligt införselbeslut, i andra
hand avdrag för preliminär skatt, i tredje hand avdrag för kvarstående
skatt och i fjärde hand restförda skatter enligt införselbeslut.

De förbehållsbelopp som fastställts i införselärendena beaktas endast
vid avdrag för de medel rörande vilka införselbesluten gäller och inte vid
skatteavdrag. Avdrag för underhållsbidrag har därigenom i A:s fall kunnat
ske med fulla beloppet. Nedsättning av skatteavdrag kan däremot endast
ske efter ansökan hos och beslut av lokal skattemyndighet. I A:s fall hade
lokala skattemyndigheten inte fastställt något existensminimum att beaktas
vid avdrag för preliminär skatt. I stället hade myndigheten efter en förhandsuträkning
av Ars skatt för inkomståret 1974 genom jämkning fastställt
att riksförsäkringsverket skulle företa avdrag för preliminär skatt
med visst belopp. När Ars pension för februari 1974 utbetalades synes
dock detta beslut - enligt allt att döma på grund av administrativa rutiner
- inte ha kunnat beaktas. Inte heller förelåg då något beslut om nedsättning
av avdrag för kvarstående skatt. Resultatet blev att från pensionen
drogs underhållsbidrag, visst avdrag för preliminär skatt - högre än enligt
jämkningsbeslutet - samt författningsenligt avdrag för kvarstående skatt.
Först den 15 februari 1974 meddelades på A:s ansökan ett beslut om nedsättning
av avdrag för kvarstående skatt. Detta beslut innebar endast att
avdrag för kvarstående skatt inte skulle verkställas i den mån inkomsten
efter avdrag för preliminär skatt understeg 1 266 kr. Sistnämnda belopp var
således i och för sig ej något belopp som A. under alla förhållanden kunde
räkna med att få behålla för egen del.. I den mån inkomsten efter avdrag genom
införsel för underhållsbidrag och avdrag för preliminär skatt skulle
komma att understiga 1 266 kr. skulle dessa avdrag likväl företas.

Av utredningen i ärendet framgår att riksförsäkringsverket, sedan verket
erhållit kännedom om lokala skattemyndighetens båda beslut om skatteavdrag,
på visst sätt kunnat rätta till även februaripensionen. Jag finner
därför ej tillräckliga skäl att på klagomål av A. företaga ytterligare undersökningar
rörande riksförsäkringsverkets befattning med A:s ärende.

I sammanhanget vill jag dock anteckna att A:s ekonomiska situation i
mitten av februari 1974 var sådan att han den 18 februari fann anledning att
ansöka om socialhjälp för sitt uppehälle fram till nästa pensionsutbetalningstillfälle
den 15 mars. Denna ansökan avslogs den 19 februari av sociala
centralnämndens arbetsutskott. Genom beslut den 28 februari beslöt
dock nämnden att ge A. socialhjälp med 580 kr. Beloppet utbetalades den 1
mars.

345

Vad härefter rör lokala skattemyndighetens handläggning av A:s skatteärenden
anför jag följande. Företagen utredning visar att lokala skattemyndigheten
fattat beslut i ärendet rörande nedsättning av skatteavdrag efter
visst samråd med kronofogdemyndigheten samt att beslutet i ärendet omgående
expedierats till kronofogdemyndigheten enligt bestämmelsen i 30 §
uppbördskungörelsen. Någon anledning att rikta kritik mot lokala skattemyndigheten
för bristande samråd med kronofogdemyndigheten eller sen
expediering av beslutet föreligger följaktligen ej. Lokala skattemyndighetens
bestämning av det belopp som skulle undantas från avdrag för kvarstående
skatt ger inte heller anledning till något närmare uttalande från min
sida.

Kronofogdemyndigheten har i sitt svar hit redogjort för handläggningen
av de båda införselärendena rörande A. och för sin organisation av införselärendenas
behandling. Av utredningen i dessa delar framgår bl. a. följande.

Införselärendet rörande underhållsbidrag handlades hos centralavdelningen
hos kronofogdemyndigheten i Västerås medan ärendet rörande införsel
för skatt behandlades hos myndighetens stationering i Sala. I dessa
båda ärenden var förbehållsbeloppen tidvis inte desamma. Såvitt rör de
under år 1973 meddelade besluten beräknades förbehållsbeloppet vid införseln
för underhållsbidrag exakt efter riksskatteverkets normalbelopp
för år 1973 medan förbehållsbeloppet vid införseln för skatt i stället avrundades
något nedåt. Vad gäller de under år 1974 meddelade införselbesluten
justerades förbehållsbeloppet i det första införselbeslutet för skatt till att
motsvara riksskatteverkets normalbelopp för år 1974 med viss avrundning
uppåt medan däremot förbehållsbeloppet i beslutet om införsel för underhållsbidrag
kvarstod oförändrat i avvaktan på den generella höjningen av
underhållsbidrag per den 1 april 1974. Genom beslut den 18 mars 1974 samordnades
ärendena så till vida att samma förbehållsbelopp om 1 100 kr.
fastställdes i båda målen.

Differenserna beträffande förbehållsbeloppen saknade visserligen faktisk
betydelse, då införseln för skatt under den aktuella perioden inte verkställdes.
Likväl måste det betecknas som otillfredsställande att förbehållsbeloppen
inte samordnades tidigare än som skedde; jfr vad som anförts
härom i Beck-Friis m.fl. Införsel utmätning i lön, 2 u., s. 42. Att denna
bristande samordning försämrat A:s möjligheter att förstå myndigheternas
åtgärder i saken framgår tydligt av hans brev hit. Vidare synes det mig
mindre tillfredsställande att lokala skattemyndighetens beslut om nedsatt
skatteavdrag, som inkom till kronofogdemyndigheten den 18 februari
1974, till synes inte beaktades när införselbeslutet rörande skatt ändrades
påföljande dag utan togs i beaktande först i samband med att införselbesluten,
sedan A. tillskrivit myndigheten, sammanjämkades genom besluten
den 18 mars 1974. Att därvid förbehållsbeloppet sattes något lägre än det
av lokala skattemyndigheten för kvarskatteavdrag bestämda förbehållsbe -

346

loppet ger dock i och för sig inte anledning till kritik från min sida.

Kronofogdemyndighetens handläggning av ärendena har således inte
varit utan brister. Detta förhållande har säkerligen åtminstone till viss del
sin förklaring i att myndighetens handläggning av införselärendena avvikit
från den i arbetsordningen föreskrivna rutinen. I sitt svar hit har myndigheten
redogjort för de skäl som enligt myndighetens mening motiverat undantaget
från arbetsordningen såsom att den tillämpade ordningen varit arbetsbesparande
och bidragit till ökad effektivitet i indrivningsarbetet.

Det ankommer likväl inte på myndigheten själv att, annat än tillfälligtvis,
göra avsteg från arbetsordningen. I riksskatteverkets yttrande hit har
också anförts, att föreliggande bestämmelser inte givit stöd för den avvikelse
från arbetsordningen som sålunda tillämpats hos myndigheten under
några års tid. Först sedan jag ingripit och sedan riksskatteverket avgivit
yttrande hit i förevarande ärende gjorde kronofogdemyndigheten framställning
hos riksskatteverket om interimistisk ändring av arbetsordningen
enligt bestämmelsen i 10 §. Riksskatteverket fann emellertid inte denna
framställning kunna bifallas.

Vad som i denna del förevarit kan därför inte heller undgå kritik från min
sida. De materiella reglerna på förevarande område är dessutom så pass
komplicerade att det är särskilt betydelsefullt att ärendena behandlas i den
formella ordning som avsetts skola gälla. Jag förutsätter att kronofogdemyndigheten
numera vidtagit rättelse.

Som ovan angivits föranleder de nu berörda reglerna om existensminimum
missförstånd hos allmänheten. Bestämmelserna är inte heller lätta att
tillämpa för berörda myndigheter. Det är betydelsefullt att behandlingen
av ärenden av nu förevarande slag blir likformig och att allmänhetens missuppfattningar
i görligaste mån undanröjs. De berörda enskildas behov av
närmare information om gällande regler på området kan inte nog betonas
och gäller kanske alldeles särskilt de förtidspensionärer som är föremål för
införselåtgärder. Det är mig bekant att riksskatteverket fortlöpande har sin
uppmärksamhet fäst på myndigheternas handläggning av hela denna ärendegrupp.
Vidare bör antecknas att 1971 års riksdag hos Kungl. Maj:t anhållit
om en översyn av bestämmelserna om existensminimum i uppbördsoch
utsökningsförfattningarna i syfte att få till stånd en samordning mellan
skattemyndigheterna och utmätningsmännens beslut om existensminimum.
Riksdagen hemställde därvid också att möjligheterna att ta större
hänsyn än hittills till de sociala aspekterna vid fastställande av normalbeloppen
för existensminimum skulle undersökas (jfr lagutskottets betänkande
1971:19). Denna översyn pågår för närvarande inom 1972 års skatteutredning.

Till grund för att riksdagen i sin begäran om utredning så starkt underströk
de sociala aspekterna låg bl. a. remissvar från socialstyrelsen m. fl.
myndigheter. Svaren redovisades i lagutskottets betänkande. Socialstyrelsen
anförde bl. a. följande. Normalbeloppen låg så lågt att den sociala

347

hjälpverksamheten inte sällan måste träda emellan. Styrelsen hade den
uppfattningen att socialvårdsmedel varken direkt eller indirekt fick användas
för betalning av skatt. En dylik tillämpning utgjorde ett tecken på bristande
samordning mellan samhällets olika organ.

Förevarande ärende ger en god belysning till detta socialstyrelsens uttalande.
I A:s fall fick de sociala myndigheterna träda emellan - vilket dock
inte skedde utan att delade meningar yppade sig i frågan om socialhjälp
borde beviljas eller ej. Även i övrigt ger ärendet en god inblick i hur den
enskilde berörs av myndigheternas åtgärder i ärenden där existensminimibelopp
skall fastställas. Även om visst samråd sker myndigheterna emellan
i dylika ärenden måste det för den enskilde framstå som en svårbegriplig
brist att ärendena av berörda myndigheter inte samordnas på sådant
sätt att en enhetlig och samlad bedömning kan ske. Att en dylik samordning
även ur allmän synpunkt kan efterlysas framgår av socialstyrelsens
yttrande. Jag finner anledning att för kännedom överlämna detta beslut till
1972 års skatteutredning.

Vad A. i övrigt anfört föranleder ingen åtgärd från min sida. Jag noterar
dock att numera vissa åtgärder vidtagits hos kronofogdemyndigheten i syfte
att erhålla avskrivning av vissa av Ars restförda skatter.

Vissa övriga ärenden

Ändring av utmätning

Vid inspektion av en länsstyrelse uppmärksammades ett mål angående
besvär över utmätning där omständigheterna var i korthet följande. För uttagande
av F. påförda skatter och restavgifter utmätte kronofogdemyndigheten
en TV. S. anförde besvär över utmätningsbeslutet och uppgav som
skäl härför att TVrn tillhörde honom. I yttrande till länsstyrelsen upplyste
kronofogdemyndigheten att det framkommit att F. köpt TVrn på avbetalning
med äganderättsförbehåll samt att köpeskillingen ej till fullo guldits. I
sitt beslut lämnade länsstyrelsen besvären utan bifall samt ändrade utmätningsbeslutet
till att avse Frs villkorliga rätt enligt kontraktet att mot fullgörande
av avbetalningarna erhålla äganderätten till TVrn.

JO Lundvik anförde till protokollet: I beslut den 5 augusti 1974 (se JOrs
ämbetsberättelse 1975 s. 335) har jag framfört vissa kritiska synpunkter på
den i praxis stundom tillgripna utvägen att förklara utmätning av gods sålt
under äganderättsförbehåll i stället avse gäldenärens rätt till godset. Att
länsstyrelsen här följde den praxis som även andra myndigheter använt
kan ej i och för sig föranleda något mitt ingripande. I förevarande fall tillkommer
emellertid ett moment: Srs klagomål grundade sig på att TV-apparaten
skulle tillhöra honom. Länsstyrelsen fann detta påstående obestyrkt

348

och lämnade följdriktigt besvären utan bifall. Men varför ”ändrade” länsstyrelsen
då utmätningen? För S. måste det ju vara likgiltigt om F. hade
full eller villkorad äganderätt till apparaten, och säljaren eller hans rättsinnehavare
hade inte klagat.

Efter remiss inkom yttrande från länsstyrelsen, som anförde bl. a. följande.

Länsstyrelsen medger att det måste vara likgiltigt för klaganden om F.
hade full eller villkorad äganderätt till apparaten. Beslutet riktar sig dock
även till utmätningsmannen — kronofogdemyndigheten. Enligt 68 § utsökningslagen
får gods som köpts på avbetalning under äganderättsförbehåll
inte utmätas för köparens gäld så länge förbehållet gäller. Något hinder att
utmäta köparens villkorliga rätt till det köpta godset föreligger dock inte.
Med hänsyn till det i målet åberopade kontraktet med äganderättsförbehåll
har länsstyrelsen ändrat utmätningen till att avse köparens villkorliga
äganderätt. Detta med hänsyn till säljaren. Enligt länsstyrelsens mening
saknar det vid sådant förhållande betydelse om det är säljaren, hans rättsinnehavare
eller annan tredje man som klagat.

Vid ärendets avgörande uttalade JO Lundvik.

Länsstyrelsen menade sig tydligen handla i den materiella rättvisans intresse
när den ändrade utmätningen på sätt som skedde. Med all respekt
för länsstyrelsens goda vilja måste jag dock konstatera att det föga överensstämmer
med de civilprocessuella principer som får anses vägledande
även i utsökningsmål att ändra en utmätning på ett sätt som ingen yrkat
och till förmån för en intressent som ej var part i målet. Läget hade blivit
ett annat om länsstyrelsen tagit kontakt med säljarens rättsinnehavare och
denne trätt in i rättegången. Tredje mans klagorätt är ju inte begränsad till
viss tid.

Skall förbud enligt 75 § 2 mom. utsökningslagen meddelas säljaren vid
utmätning av köparens rätt på grund av avbetalningskontrakt?

I JO:s ämbetsberättelse 1975, s. 335ff, återges ett beslut, vari JO Lundvik
behandlade vissa frågor som uppkommer vid utmätning av avbetalningsgods.
JO framhöll bl. a., att köparens rätt enligt avbetalningskontrakt
anses i utmätningshänseende böra behandlas enligt reglerna i 75 § 2 mom.
utsökningslagen. Förbud som i nämnda lagrum sägs — anförde JO vidare
- skulle alltså tecknas i protokollet och delges säljaren av godset. Först
när detta skett var utmätning fullbordad och hade förmånsrätt inträtt.

I ett brev till JO kritiserade en kronofogde JO:s uttalande och hävdade
att någon förbudsdelgivning inte erfordrades.

I anledning av vad sålunda förekommit sade JO Lundvik följande.

Frågan om förbud enligt 75 § 2 mom. utsökningslagen skall meddelas
säljaren vid utmätning av köparens rätt på grund av avbetalningskontrakt
för att utmätningen skall anses fullbordad och förmånsrätt därmed uppstå

349

har inte närmare behandlats i litteraturen. Lagberedningen har dock i sitt
förslag till utsökningsbalk (SOU 1973: 22, s. 304f) anfört, att utmätning av
säljarens eller köparens rätt enligt avbetalningskontrakt hör till sådan rättighetsutmätning
som avses i 75 § 2 mom. utsökningslagen samt att förbud
som i nämnda lagrum sägs sålunda skall delges medkontrahenten. Jag har
även vid mina inspektioner av kronofogdemyndigheter iakttagit, att man
vid utmätning av köparens rätt enligt avbetalningskontrakt brukat meddela
säljaren förbud enligt 75 § 2 mom.

Som jag redan nämnt har - bortsett från det uttalande som gjorts av lagberedningen
— frågan om förbudsdelgivning med säljaren (s. k. denuntiation)
i nu avsedda fall inte direkt behandlats i litteraturen. Däremot förekommer
flerfaldiga uttalanden om att köparens rätt enligt avbetalningskontrakt
är en sådan rättighet som avses i 75 § 2 mom. utsökningslagen. Själv
kan jag inte finna annat än att så måste vara fallet. Är nu 75 § 2 mom. tilllämplig,
kan jag inte finna annat stöd för den av Eder hävdade uppfattningen,
att denuntiation inte skulle behövas, än att säljaren inte är den ”från
vilken fordringen eller rättigheten skall utgå”. Finns inte någon sådan person,
torde nämligen kravet på denuntiation inte kunna vidhållas (jfr Trygger,
Utsökningslagen, 2 uppl. s. 273). Jag medger att ett visst utrymme för
tvekan kan finnas om säljaren verkligen intar sådan ställning att han kan
sägas vara den från vilken rättigheten utgår. I betraktande av dels vad jag
nyss sagt om praxis, dels av lagberedningens nyssberörda uttalande är jag
dock inte beredd att frångå min tidigare framförda uppfattning att denuntiation
erfordras. Därav följer också att utmätningen inte kan anses fullbordad
förrän denuntiation skett.

Jag vill tillägga att problemet kommer i förändrat läge vid genomförande
av lagberedningens förslag till utsökningsbalk. I 7 kap. 7 § har inskrivits en
uttrycklig regel om att överlåtaren skall underrättas i här avsedda fall. Däremot
följer av 5 kap. 28 § i förslaget att utmätningen medför förmånsrätt i
och med beslutet och att alltså denuntiation inte erfordras för detta ändamål.

Handräckning för att komma i besittning av fastighet som sålts på exekutiv
auktion

Vid inspektion av en länsstyrelse iakttogs ett beslut där omständigheterna
var följande. En bank hade köpt en fastighet på exekutiv auktion. Banken
hade kort därefter sålt fastigheten vidare. På ansökan av den senare
köparen beviljade länsstyrelsen handräckning enligt 191 § utsökningslagen
för avhysning av ursprungliga ägaren till fastigheten.

JO Lundvik beslöt inhämta upplysningar från länsstyrelsen om anledningen
till att den ej hänvisat den nye köparen att begära handräckning hos
kronofogdemyndigheten enligt 72 § lagen (1971:494) om exekutiv försäljning
av fast egendom.

1 avgivna upplysningar förklarade länsstyrelsen sin uppfattning vara att
den billiga och förmånliga utvägen att få handräckning enligt 72 § endast
borde tillerkännas den som varit köpare (inropare) vid den exekutiva försäljningen.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik härom följande.

350

När fast egendom eller tillbehör sålts enligt lagen (1971:494) om exekutiv
försäljning av fast egendom, har köparen enligt 72 § denna lag rätt att få
handräckning av kronofogdemyndigheten för att komma i besittning av
vad han förvärvat. Denna bestämmelse innebär ingen nyhet. Redan i sin
ursprungliga lydelse hade 1877 års utsökningslag i 113 § ett stadgande med
motsvarande innehåll, som sedermera genom 1912 års lagom ändring i vissa
delar av utsökningslagen överfördes till 133 §.

Den tanke på vilken den ifrågavarande bestämmelsen vilar kan uttryckas
sålunda: När försäljningen ombesörjts av det allmänna, bör det allmänna
också se till att försäljningen går i lås. Köparen bör därför på ett enkelt
sätt och utan kostnader kunna erhålla handräckning för att få besittning till
fastigheten. Någon handräckning i vanlig bemärkelse är det här inte fråga
om utan om medverkan till att överexekutors försäljning verkligen blir fullbordad.

72 § gäller enligt sin ordalydelse endast den som förvärvat fastigheten
genom exekutivt förfarande. För egen del menar jag dock, att stadgandet
bör kunna tillämpas också i den situation som föreligger när förste köparen,
utan att någonsin tillträda fastigheten, säljer den vidare och nye köparen
påkallar verkställighet. Det anses ju att dom eller annan exekutionsurkund
kan överlåtas så att förvärvaren kan utverka utmätning direkt utan
att först behöva hänvända sig till domstol eller överexekutor. En analogisk
tillämpning av denna grundsats - som ej heller kommit till uttryck i skriven
lag - synes mig naturlig i den situation som jag här skildrat. Det är ju
vanligt att fastigheter på exekutiv auktion inropas av en bank eller annan
penninginrättning, som med förvärvet vill skydda en inteckningsfordran
och säljer fastigheten vidare så snart som möjligt. Det finns, såvitt jag kan
se, ingen rimlig anledning varför nye köparen därvid inte skulle få begagna
den billiga och snabba väg för vinnande av tillträde till fastigheten som 72 §
erbjuder.

Att länsstyrelsen i det aktuella fallet valde att tillämpa 191 § utsökningslagen
vill jag inte beteckna som fel ehuru jag menar att det varit bättre att
hänvisa köparen till kronofogdemyndigheten och 72 § lagen om exekutiv
försäljning av fast egendom.

Bör försäljningsavgift upptas som skuld i utmätningsprotokoll?

Vid inspektion av en kronofogdemyndighet granskades protokoll vid utmätningsförrättningar
i allmänna mål. Därvid konstaterades att förrättningsmännen
i många fall under rubriken ”Skulden (skatteslag o. d.)” tagit
upp försäljningsavgift som skulle uppkomma om det utmätta såldes.

Härom anförde JO Lundvik till protokollet. Vid bedömandet av hur
mycket en utmätning kan väntas inbringa bör hänsyn tagas också till den
försäljningsavgift som utgår vid försäljning av det utmätta godset. Försäljningsavgiften
är dock inte någon vid tiden för utmätningen existerande
skuld och bör inte redovisas som sådan i protokollet över utmätningen. Såvitt
jag sett vid mina inspektioner brukar försäljningsavgiften överhuvud
taget inte omnämnas i utmätningsprotokollen.

Efter remiss inkom yttrande från kronofogdemyndigheten, som sade att
JO Lundviks rekommendation skulle följas.

351

JO Lundvik vidtog ej ytterligare åtgärd i saken utan avförde ärendet från
handläggning.

Införsel- och förbehållsbelopp har bestämts till visst belopp per timme

Vid inspektion av en länsstyrelse uppmärksammades ett mål angående
besvär över beslut om införsel. Kronofogdemyndigheten hade bestämt införsel-
och förbehållsbelopp till visst belopp per arbetstimme. Länsstyrelsen
hade lämnat besvären utan bifall.

Yttrande inhämtades från kronofogdemyndigheten och från länsstyrelsen.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Enligt 10 § införsellagen skall utmätningsmannen i beslut om införsel bestämma
dels hur mycket som högst får innehållas på lönen vid varje avlöningstillfälle
(införselbeloppet), dels ett belopp som skall vara gäldenären
förbehållet (förbehållsbeloppet). Det saknas således stöd i införsellagen för
att bestämma införseln på sätt som skett i det uppmärksammade fallet. Ett
införselbeslut, som anknyter till förtjänsten per timme framstår som
olämpligt främst därför att det medför risk för att gäldenären får behålla för
litet av sin lön, om han arbetar färre timmar än vad kronofogdemyndigheten
utgick från när förbehållsbeloppet bestämdes.

Fördelning av medel som influtit genom införsel

Vid inspektion av en kronofogdemyndighet iakttogs följande.

L. var underhållsskyldig dels till sin frånskilda hustru i första äktenskapet
med 231 kr. i månaden och dels till två barn i senare äktenskap med
sammanlagt 582 kr. i månaden. I november 1974 inflöt 302 kr. Beloppet fördelades
så att barnen fick tillhopa 151 kr. och hustrun likaledes 151 kr. För
barnen hade införsel begärts med endast 250 kr. i månaden. Införseln till
hustrun hade beslutats med likaledes 250 kr.

JO Lundvik ifrågasatte fördelningens riktighet och infordrade yttrande
från kronofogdemyndigheten. Denna svarade bl. a.

Enligt 15 § andra stycket införsellagen skall innehållet belopp fördelas
efter de löpande bidragens storlek. Det löpande bidraget uppgick vid tiden
för fördelning för barnens del till sammanlagt 582 kr. och för hustruns del
till 231 kr. Införsel hade emellertid för barnen endast begärts med sammanlagt
250 kr. Det influtna beloppet, 302 kr., borde med strikt tillämpning av
fördelningsregeln i 15 § andra stycket införsellagen ha fördelats efter löpande
bidragens storlek, dvs. på följande sätt:

582 231

barnen ^-^x302 =216 kr. och hustrun :rryx302 =86 kr.

o 13 ol3

Sökandens eftergift vad gäller införselbeloppet ger emellertid anledning
till frågan om ett avstående av del av underhållsbidrag vid införsel skall beaktas
fullt ut, dvs. även vid fördelning av influtet belopp. Praxis vid krono -

352

fogdemyndigheten har varit att även i fördelningshänseende beakta sökandens
begäran om begränsning av införselbeloppet. Detta förfarande kan
möjligen anses diskutabelt, i vart fall om sökanden i lämnad skulduppgift
med specifikation månad för månad gjort gällande hela det utdömda underhållsbidraget.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

När sökanden begär införsel med lägre belopp än som svarar mot det löpande
underhållsbidraget, beror detta i allmänhet på att sökanden tror att
gäldenären på grund av svag ekonomi och kanske också andra omständigheter
inte står ut med att betala mer än det begärda beloppet. Uppfattningen
kan vara högst realistisk. En gäldenär som pressas för hårt reagerar ofta
med att sjukskriva sig eller med att byta arbete och söka göra sig oåtkomlig
för införsel. Det kan därför vara klokt av sökanden att inte försöka få ut
hela det belopp vartill han har rätt.

Att sökanden valt att gå fram försiktigt och ej begärt att få ut hela det löpande
bidraget betyder emellertid inte, att han är beredd att ställa sig i efterhand
på något sätt inför andra införselborgenärer. Om införsel beslutats
för uttagande av underhållsbidrag också till annan, bör den här först nämnda
sökanden därför få konkurrera vid fördelningen av influtet belopp med
hela beloppet av sitt löpande underhållsbidrag. Dock får han givetvis inte
uppbära mer än vad han begärt, om nu det till äventyrs skulle inflyta så
mycket att problemet blir aktuellt.

Jag menar därför, att det i förevarande fall influtna beloppet, 302 kr.,
bort fördelas på det sätt som kronofogdemyndigheten angivit i sitt yttrande.
Jag tar alltså avstånd från tanken att sökandens begäran om begränsning
av införselbeloppet bör beaktas även vid fördelningen. Den fördelning
som faktiskt skedde var än mer felaktig i det att hustrun fick konkurrera
även med del av sina restantier.

353

Taxering och uppbörd

Får häradsskrivare, sorn varit ordförande i taxeringsnämnd, pröva
fråga om skattetillägg för person som han taxerat?

Kammarrättsrådet Jan Sundin påtalade i en skrivelse till JO att han uppmärksammat
ett fall där en häradsskrivare tjänstgjort som taxeringsnämndsordförande
och sedermera beslutat om skattetillägg för personer
som han taxerat. Sundin ifrågasatte om icke häradsskrivaren var jävig att i
lokala skattemyndigheten pröva frågan om skattetillägg sedan han i taxeringsnämnden
beslutat om vederbörandes taxering.

Med anledning av Sundins framställning upprättade föredraganden i
ärendet en promemoria, vari anfördes i huvudsak följande.

I 4 § förvaltningslagen finns bestämmelser om s. k. tvåinstansjäv i tredje
punkten och om s. k. grannlagenhetsjäv i femte punkten.

Vad först angår tvåinstansjävet kan konstateras, att ärenden rörande
skattetillägg inte blir anhängiga hos lokal skattemyndighet efter överklagande
eller underställning eller på grund av tillsyn över taxeringsnämnd.
Det kan vidare ifrågasättas om beslut rörande skattetillägg rör den ”sak”
som behandlats i taxeringsnämnden. På grund av det nu anförda kan det
knappast hävdas att bestämmelsen om tvåinstansjäv skulle utgöra hinder
för att chef för lokal skattemyndighet samtidigt är ordförande i taxeringsnämnd
och sedermera fattar beslut om skattetillägg rörande skattskyldig,
vars taxering han tidigare prövat i egenskap av taxeringsnämndsordförande.

Bestämmelsen om grannlagenhetsjäv innebär att den som har att handlägga
ärende är jävig om eljest särskild omständighet föreligger som är ägnad
att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet. Fall kan tänkas i
vilka taxeringsnämndens handläggning av ett ärende varit så felaktig i formella
eller materiella avseenden att taxeringsnämndens ordförande på
grund av bestämmelsen om grannlagenhetsjäv måste anses förhindrad att i
egenskap av chef för lokal skattemyndighet fatta beslut om skattetillägg.
Sådana fall kan dock antagas vara mycket ovanliga. Mer tveksamt är om
enbart det förhållandet att taxeringsnämnden i vissa avseenden frångått
den skattskyldiges deklaration skall anses medföra hinder i form av jäv för
nämndens ordförande att i nyssnämnda egenskap fatta beslut om skattetilllägg.
I sak torde lokala skattemyndigheten vara bunden av taxeringsnämndens
bedömning av taxeringsfrågan. Fråga kan dock uppkomma om eftergift
av skattetillägg t. ex. på grund av den oriktiga uppgiftens särskilda beskaffenhet.
I princip kräver frågans besvarande en annan bedömning än
den taxeringsnämnden haft att utföra. För den skattskyldige står detta
dock kanske inte så klart.

Yttrande inhämtades härefter från länsstyrelsernas organisationsnämnd
och från riksskatteverket.

Organisationsnämnden anförde.

23 Riksdagen 1975176. 2 sami. Nr 2

354

För den skattskyldige torde det framstå som underligt att samma person
dels haft att handlägga hans deklaration i taxeringsnämnden, dels ock sedan
även beslutat om skattetillägg.

Om förvaltningslagens bestämmelse om grannlagenhetsjäv kombineras
med statstjänstemannalagens 13 § är det enligt organisationsnämndens mening
olämpligt att tjänsteman vid lokal skattemyndighet som även är taxeringsnämndsordförande
beslutar om skattetillägg betr. skattskyldig som
tillhör hans taxeringsdistrikt.

Riksskatteverkets yttrande hade följande innehåll.

Instruktionen för lokal skattemyndighet innehåller inga bestämmelser
som reglerar den nu aktuella situationen. Ej heller kan bestämmelserna om
s. k. tvåinstansjäv enligt 4 § tredje punkten förvaltningslagen utgöra hinder
för chef för lokal skattemyndighet att fatta beslut om skattetillägg beträffande
skattskyldig vars taxering han behandlat i egenskap av taxeringsnämndens
ordförande.

Bestämmelserna om grannlagenhetsjäv i 4 § femte punkten förvaltningslagen
kan däremot medföra att chef för lokal skattemyndighet som är förordnad
som taxeringsnämndsordförande inte bör fatta beslut i avgiftsfråga
rörande skattskyldig vars taxering han prövat. Å ena sidan skulle det i och
för sig kunna anses rationellt att en och samma person deltar i beslut rörande
såväl taxering som avgiftsfrågan eftersom han väl får antas känna till
sakförhållandet i taxeringsbeslutet. För den skatteskyldige skulle det å
andra sidan kanske framstå som stötande att så sker, även för det fall där
grannlagenhetsjäv inte bedöms vara för handen.

Av detta skäl synes det därför lämpligt att chef för lokal skattemyndighet
eller annan tjänsteman som är förordnad att utföra taxering inte fattar
beslut i avgiftsfrågor beträffande taxering som han i egenskap av ordförande
deltagit i.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Jag är ense med riksskatteverket därom att bestämmelserna om tvåinstansjäv
i 4 § tredje punkten förvaltningslagen ej får tillämpning i förevarande
situation.

Regeln i 4 § femte punkten samma lag om grannlagenhetsjäv har ett
mindre preciserat innehåll och dess tillämpning vållar ibland svårigheter.
Helt allmänt vill jag säga, att det knappast kan vara riktigt att åberopa regeln
om grannlagenhetsjäv för att vidga räckvidden av bestämmelserna om
tvåinstansjäv. I konsekvens härmed vill jag inte hävda, att den omständigheten
att en häradsskrivare såsom taxeringsnämndsordförande tagit befattning
med en persons taxering ovillkorligen och generellt skulle medföra
jäv för honom att senare pröva frågan om skattetillägg för samma person.
Å andra sidan kan, såsom anföres i föredragandens promemoria, omständigheterna
undantagsvis vara sådana att formligt jäv får anses föreligga.
Härtill kommer, såsom länsstyrelsernas organisationsnämnd och riksskatteverket
framhållit, att allmänheten kan finna det underligt eller stötande
att samma tjänsteman tar befattning både med taxering och med skattetill -

355

lägg. Riksskatteverkets uttalande att samme person därför inte lämpligen
bör taga befattning med både taxering och skattetillägg synes mig innefatta
en riktig avvägning.

Jag vill tillägga att här berörda problem faller bort därest statsmakterna
genomför vad riksskatteverket och statskontoret föreslagit i sin rapport
”Rationalisering av skatteadministrationen”. Förslaget går bl. a. ut på att
taxeringsnämnd skall fatta beslut både om taxering och om avgiftssanktion.
Om prövningen blir förlagd till en och samma myndighet, måste också
en och samma person kunna besluta i båda frågorna.

Taxeringsnämndsordförande har mot ersättning hjälpt skattskyldiga
inom det egna distriktet att upprätta självdeklarationer

Gotlands Allehanda innehöll den 11 februari 1975 en artikel med rubriken
”Pensionärerna får rena samveten för en femma av Frans”. I artikeln,
som översändes hit tillsammans med ett anonymt brev, redogjordes bl. a.
för hur taxeringsnämndsordföranden Frans Hammarström hade biträtt ett
stort antal pensionärer med att upprätta självdeklaration mot en avgift av
fem kronor.

JO beslöt infordra yttrande från länsstyrelsen i Gotlands län i saken, varvid
länsstyrelsen även borde höra Hammarström. Efter remiss inkom begärda
yttranden.

Hammarström anförde för sin del följande.

Verksamheten startades av socialförvaltningen i kommunen för ett antal
år sedan för att bereda pensionärer möjlighet att få sin deklaration gjord till
rimligt pris. Jag har skött verksamheten sedan 1970, då jag efter anmälan
till taxeringsavdelningen vid länsstyrelsen avlöste en annan taxeringsordförande.
Verksamheten utannonseras årligen. I annonsen påpekar socialförvaltningen,
att det gäller enklare deklarationsservice åt pensionärer.
Andra deklarationsuppdrag mottas inte.

De avdrag, som förekommer i deklarationerna, är schablonavdraget 100
kr. vid inkomst av tjänst och för ett mindre antal, som är husägare, det extra
avdraget om 500 kr. vid schablontaxering av en- och tvåfamiljsfastigheter.
Ett fåtal pensionärer begär dessutom avdrag för avgift till begravningskassa.
Andra avdrag förekommer ej.

Socialförvaltningen betingar sig 5: - för vaije deklaration. Efter avslutad
verksamhet inlevererar jag beloppet till kommunen. Jag erhåller sålunda
ingen ersättning av de pensionärer, som får hjälp med sina deklarationer.
Efter avslutad verksamhet inlämnar jag till socialförvaltningen uppgift
på den tid, som åtgått, och erhåller efter några månader min ersättning
efter timlön.

Det taxeringsdistrikt, där jag är ordförande, har endast ett fåtal pensionärer.
Vid genomgång av årets deklarationsmaterial har jag funnit endast
12 deklarationer, som jag varit behjälplig med. Förutom den granskning,

356

som jag utför, granskas varje deklaration därefter av kronoombudet och av
en kommunvald ledamot. Sedermera sker en s. k. förhandsgranskning vid
lokala skattemyndigheten. Slutligen granskas de vid länsstyrelsens skatteavdelning.
Därest jag skulle ge en pensionär större schablonavdrag vid
inkomst av tjänst eller högre extra avdrag för fastighet, skulle detta omgående
uppmärksammas. Riksskatteverket har också bestämt storleken av
de extra avdrag för nedsatt skatteförmåga, som skaili medges folkpensionär
(RSV 3220). Dessa avdrag skall medges om pensionären uttalat önskan
härom eller inte.

I 4 § förvaltningslagen anges de fall där jäv föreligger. Mom. 4 torde ej
kunna tillämpas, emedan jag inte uppbär ersättning från någon av pensionärerna.
Ej heller torde någon omständighet föreligga, som kan vara ägnad
att rubba förtroendet för opartiskheten (mom. 5), då granskningen av

dessa enkla deklarationer sker enligt ovan. Ett allmänt önskemål

torde vara att deklaranterna får så sakkunnig hjälp som möjligt.

Den bedrivna verksamheten torde helt täckas av 4 § förvaltningslagen,
sista stycket.

Länsstyrelsen yttrade följande.

Inom länsstyrelsens skatteavdelning har kontrollgranskning skett av ett
antal till 1974 års taxering avgivna självdeklarationer för skattskyldiga,
som Hammarström biträtt med deklarationernas upprättande och som sedermera
åsatts taxering av den lokala taxeringsnämnd i vilken Hammarström
varit ordförande. Vidare har protokollen över taxeringsnämndens
sammanträden åren 1972-1974 genomgåtts. Anteckning om jäv för Hammarström
har inte återfunnits i något fall.

Från Gotlands kommun (socialförvaltningen) har följande inhämtats under
hand.

Kommunens socialförvaltning tillhandahåller årligen allmänheten viss
deklarationsservice i enlighet med beslut som fattas av kommunens sociala
centralnämnd. Deklarationsbiträde lämnas endast åt pensionärer med enkla
inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Verksamheten bedrivs i kommunens
lokaler i länets tätorter och ombesöijs, utom i tätorten Visby, av
kommunens lokalombud som tjänsteuppdrag utan särskild ersättning. Med
Hammarström, som är pensionerad från tjänst som förvaltare, har kommunens
socialförvaltning träffat avtal att mot viss timersättning svara för serviceverksamheten
i Visby tätort. För år 1975 har Hammarström erhållit ersättning
av kommunen med 20 kronor/tim. Kommunen har uttagit 5 kronor/deklaration
av den som anlitat deklarationsservicen. Kostnaderna för
verksamheten har avförts från huvudtiteln ”Pensionärs- och handikappservice”
i kommunens räkenskaper.

För egen del får länsstyrelsen anföra följande.

Enligt 4 § första stycket 4. förvaltningslagen (FVL) är den som har att
handlägga ärende jävig om han i saken fört talan som ombud eller mot ersättning
biträtt någon.

Som länsstyrelsen anfört inledningsvis har Hammarström inte fått ersättning
av de skattskyldiga som han biträtt utan har timlön av Gotlands
kommun. Detta förhållande åberopar Hammarström till stöd för sin uppfattning
att nyssnämnda jävsgrund inte är tillämplig i förevarande fall.

Vederbörande departementschef anför i prop. 1971:30 bl. a. följande
(sid. 356).

357

Föreskriften om ombudsjäv i 4 § första stycket 4. överensstämmer i
sak med motsvarande regel i arbetsgruppens lagförslag. Liksom arbetsgruppen
anser jag det inte vara lämpligt att - som yrkats av några remissinstanser
- generellt stadga jäv, om den som har att handlägga ett
ärende biträtt någon i något avseende. I annat fall skulle jävsregeln kunna
allvarligt begränsa tjänstemännens möjligheter att lämna service åt
medborgarna i deras umgänge med myndigheterna. Från jävssynpunkt
bör därför vara avgörande, om den handläggande uppburit ersättning för
sitt biträde (jfr 62 § 1 mom. taxeringsförordningen). I övrigt får biträdesfall
bedömas med ledning av generalklausulen i punkt 5.

Av uttalandet framgår enligt länsstyrelsens mening att ovillkorligt jäv
föreligger för handläggare, som mot ersättning biträtt någon i saken, oavsett
vem som utgivit ersättningen. Länsstyrelsen anser därför att Hammarström
i egenskap av taxeringsnämndsordförande är jävig i den omfattning
som framgår av 5 § FVL.

Av departementschefsuttalandet framgår också att konstaterat jäv enligt
punkt 4 utesluter en tillämpning av den s. k. generalklausulen i punkt 5.

Vid den inledningsvis nämnda kontrollgranskningen har det visat sig, att
de av Hammarström upprättade deklarationerna genomgående är av mycket
enkel beskaffenhet. Taxeringarna har i princip varit otvistiga. Bedömningen
av frågan om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga — som regelmässigt
varit aktuell i dessa fall — har inte i något avseende varit beroende
av Hammarströms tidigare befattning med deklarationerna, då taxeringsnämnden
haft att strikt tillämpa riksskatteverkets anvisningar om extra avdrag
för väsentligen nedsatt skatteförmåga för folkpensionärer m. m. Det
kan nämnas att länsstyrelsen inte begagnat sig av möjligheten att enligt 9 §
1) taxeringslagen medge att vissa deklarationer efter ordförandens bestämmande
granskas allenast av denne, vilket innebär att samtliga deklarationer
bör ha granskats även av kronoombudet. Hammarström kan därför
knappast ha haft möjlighet att otillbörligen påverka taxeringsnämndens beslut.

Med hänsyn till de i föregående stycke angivna omständigheterna torde
Hammarström kunna anses ha visst fog för sin uppfattning att kunna med
stöd av undantagsregeln i 4§ sista stycket FVL bortse från jäv. Enligt vad
som framgår av förarbetena till FVL (prop. 1971:30 sid. 344) bör emellertid
undantagsregeln tillämpas med stor försiktighet. I alla tveksamma fall
bör jäv beaktas. Vidare har JO i yttrande över justitiedepartementets förslag
till förvaltningslag (SOU 1968:27) för sin del uttalat att undantagsregeln
bör tolkas strängt restriktivt. Länsstyrelsen delar denna uppfattning.
Då det är av stor vikt att de skattskyldigas förtroende för taxeringsfunktionärema
inte sätts ifråga anser länsstyrelsen att dessa - oavsett om undantagsregeln
kan vara tillämplig i visst eller vissa fall — inte bör delta i taxeringen
av skattskyldig, som de mot betalning i någon form hjälpt att deklarera.

Inför varje års taxering erinras ordförandena och kronoombuden regelmässigt
om vikten av att jävsbestämmelserna följes strikt. Inför 1975 års
inkomsttaxering har sådan erinran meddelats i skattechefens promemorior.

Hammarström har under hand särskilt uppmanats att i fortsättningen inte
biträda mot ersättning i någon form med att upprätta deklarationer åt
skattskyldiga i eget distrikt.

358

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sverne.

Kommun har tidigare inte ansetts kunna driva deklarationsbyrå (RÅ
1952 ref. 36). I en dom av regeringsrätten den 13 mars 1975 har emellertid
inrättande av deklarationsbyrå för deklarationer av enklare natur förklarats
utgöra en kommunal angelägenhet. Det finns därför anledning att förmoda
att kommunerna efter hand i allt större utsträckning kommer att inrätta
sådana deklarationsbyråer. Frågan om i vad mån taxeringsfunktionärer
äger åtaga sig uppdrag hos sådan byrå är sålunda av allmänt intresse.

Till en början må konstateras att det i instruktionerna för vissa myndigheter
finns stadgat förbud för vissa tjänstemän att mot ersättning lämna
skattskyldig biträde med upprättande av deklaration. Rörande den närmare
innebörden av dessa förbud hänvisas till 29 § instruktionen för riksskatteverket
(SFS 1970:752), 48 § länsstyrelseinstruktionen (SFS 1971:460)
och 26 § instruktionen för lokal skattemyndighet (enligt lydelse i SFS
1971:739).

Vad gäller taxeringsnämndsordförandes rätt att mot ersättning biträda
skattskyldig i nämnda hänseende är följande att anföra. Enligt 7 § taxeringslagen
har taxeringsnämndsordförande, utöver vad i lagen eljest angives,
till uppgift att bl. a. lämna deklarationsskyldig de upplysningar, som
finnes erforderliga för deklarationsskyldighetens fullgörande. Detta innebär
att ordföranden väl skall stå till tjänst med upplysningar men inte att
han är skyldig att fungera som deklarationsupprättare åt de skattskyldiga,
jfr Hermanson m.fl. Taxeringshandbok. s. 32, och JO:s ämbetsberättelse
år 1968 s. 504. Endast i en särskilt angiven situation, som ej är aktuell i förevarande
ärende, har ordförande att lämna visst biträde med upprättande
av självdeklaration, se 23 § taxeringslagen. En taxeringsnämndsordförande
som i övrigt lämnar skattskyldig biträde med upprättande av deklaration
fullgör därigenom inte något uppdrag i tjänsten.

I den mån det rör sig om biträde till skattskyldig som taxeras i annat
taxeringsdistrikt än ordförandens eget behöver i allmänhet ej några jävssituationer
uppkomma. Frågan om ordföranden vid utförandet av detta privata
uppdrag betingar sig ersättning eller ej saknar betydelse. Det finns ej
någon föreskrift som hindrar en taxeringsnämndsordförande att lämna
skattskyldig biträde i en dylik situation.

Om däremot ordföranden lämnar skattskyldig i sitt eget distrikt biträde
med upprättande av en självdeklaration, förhåller det sig annorlunda. Oavsett
om biträde lämnas mot ersättning eller ej kan förfarandet i vissa fall
vara otillåtet.

Det fall där biträde lämnas utan ersättning är inte generellt förbjudet.
Emellertid kan en ordförande som lämnar dylikt biträde i vissa fall vara
skyldig att anmäla jäv i nämnden enligt bestämmelserna i 4 § förvaltningslagen.
Det är här främst bestämmelsen om s. k. grannlagenhetsjäv i paragrafens
femte punkt, som kan komma i fråga. Ordföranden kan t. ex. av
ideella skäl ha engagerat sig på ett djupgående sätt i saken, då han biträtt

359

med deklarationsupprättandet, jfr Hellners, Förvaltningslagen med kommentar,
s. 74. Om en sådan ideell verksamhet får stor omfattning, måste
ordföranden anses vara skyldig anmäla jäv i alla de fall vari han varit
skattskyldig behjälplig med att upprätta deklaration. Därmed skulle arbetets
behöriga gång i taxeringsnämnden allvarligt rubbas. Uppdraget som
taxeringsnämndsordförande är därför inte förenligt med ideellt biträde i
dylik omfattning.

Vad härefter rör frågan om ordförandes biträde mot ersättning med att
upprätta självdeklaration åt skattskyldiga i eget taxeringsdistrikt är rättsläget
ett annat.

1 en framställning till Konungen år 1930 anhöll JO om sådan ändring i
1928 års taxeringsförordning, att bl. a. ordförande i beskattningsnämnden
i första instans ej fick åtaga sig deklarationsuppdrag mot ersättning. Därvid
anförde JO bl. a. följande. Det var en självfallen fordran att ordföranden
intog en självständig ställning gentemot de skattskyldiga. Det torde ock vara
befogat att kräva att han avhöll sig från enskilda uppdrag som kunde föranleda
konflikt med hans skyldigheter som taxeringsman. Att mot betalning
lämna biträde vid upprättande av deklarationer inom ordförandes eget
distrikt kunde lätt medföra dylik pliktkollision. Även om ordföranden skulle
sträva efter fullständig opartiskhet, torde han svårligen i allmänna uppfattningen
kunna undgå misstanke om motsatsen. En dylik enskild verksamhet
var alltså ägnad att rubba förtroendet för honom såsom ordförande
i taxeringsnämnden, i all synnerhet om den tog större omfattning eller offentligen
tillkännagavs. Det låg i öppen dag, att detta icke var tillfredsställande
(JO:s ämbetsberättelse år 1931 s. 238ff.).

I prop. 1931: 187 s. 34 förordade departementschefen införandet av en
bestämmelse i 111 § av 1928 års taxeringsförordning av innehåll att ledamot
av taxeringsnämnd skulle avträda, då fråga var om taxering av någon
som han mot ersättning biträtt med upprättande av deklaration. Departementschefen,
vars allmänna uttalanden i saken nära anslöt sig till JO:s
principiella resonemang, anförde vidare bl. a. följande.

Det synes vara med god ordning förenligt, att för vaije särskilt fall anteckning
göres i nämndens protokoll, när ordförande eller ledamot av nu
berörd eller annan i 111 § 1 mom. taxeringsförordningen angiven anledning
är hindrad deltaga i behandling av visst beskattningsärende. Härigenom
vinnes även möjlighet att öva nödig tillsyn över att jävsbestämmelserna
efterlevas. Föreskrift i detta avseende synes därför jämväl böra
intagas i paragrafen.

Lämpligt torde vara, att cirkulär utfärdas till länsstyrelserna med uppmaning
till dessa att hålla hand över att ordförande och kronoombud i
beskattningsnämnd i första instans ej annorledes än i undantagsfall, där
så av särskilda skäl finnes påkallat, inom eget distrikt mot ersättning biträda
med upprättande av deklaration, avsedd att tjäna till ledning vid
taxering, som skall av beskattningsnämnden verkställas.

360

Berörda cirkulär med ovan angiven uppmaning till länsstyrelserna utfärdades
år 1931 (SFS 1931:199) och kan inte sägas ha blivit upphävt genom
införandet av 1956 års taxeringsförordning. Det får därför alltjämt anses
äga giltighet.

Den samtidigt införda jävsregeln i 1928 års taxeringsförordning överfördes
till 62 § 1 mom. i 1956 års taxeringsförordning. Numera har regeln ersatts
med bestämmelsen i 4 § första stycket 4) förvaltningslagen, enligt vilken
den som har att handlägga ärende är jävig om han i saken mot ersättning
biträtt någon (se härom det uttalande av departementschefen i prop.
1971:30 s. 356, som citerats i länsstyrelsens yttrande hit).

Av utredningen i detta ärende framgår bl. a. följande. Hammarström
har, efter anmälan till länsstyrelsen, sedan år 1970 deltagit i den av kommunen
anordnade deklarationsservicen för pensionärer, varvid biträde
lämnats med upprättande av deklarationer av enklare beskaffenhet. Verksamheten
kan vad angår biträde till skattskyldiga i det egna distriktet -även om den haft relativt begränsad omfattning och avsett tämligen enkla
deklarationer — inte anses ha omfattat endast undantagsfall eller varit påkallad
av särskilda skäl. Verksamheten i denna del har sålunda inte varit
förenlig med föreskrifterna i 1931 års ovan berörda cirkulär.

Pensionärerna har för det biträde Hammarström lämnat erlagt avgift,
vilken av Hammarström redovisats till kommunen. Hammarström har i sin
tur erhållit arvode från kommunen för sitt arbete. Det taxeringsdistrikt, i
vilket Hammarström är ordförande, inrymmer endast ett fåtal pensionärer.
Länsstyrelsen har kontrollgranskat vissa deklarationer som avgivits till
ledning för 1974 års taxering av skattskyldiga vilka erhållit biträde av Hammarström
och som taxerats i det distrikt där Hammarström varit ordförande.
I intet av dessa fall har i taxeringsnämndens protokoll antecknats jäv
för Hammarström. Vid 1975 års taxering har Hammarström biträtt tolv
skattskyldiga i det egna distriktet med upprättande av deklaration.

Hammarström har bestritt, att jäv enligt 4 § första stycket 4) förvaltningslagen
kan anses tillämpligt i förevarande fall, eftersom han inte uppburit
ersättning av de skattskyldiga utan av kommunen. Han har heller inte
ansett att hans förfarande varit ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet
i ärendena och i sista hand har han menat att frågan om opartiskhet
uppenbarligen saknat betydelse, varför det kunnat bortses från jäv.

Vid min bedömning av Hammarströms förfarande hänvisar jag till vad
som ovan anförts i saken. Hammarström har bedrivit verksamheten mot
ersättning. Att denna uppburits av kommunen kan inte tillmätas avgörande
betydelse. De som anlitat hans biträde har erlagt den av kommunen fastställda
avgiften till Hammarström och kan knappast ha haft kännedom om
det redovisningsförfarande som tillämpats. Vidare må påpekas att när fråga
är om rättshjälp i rättshjälpslagens mening erhåller biträdet ersättning
från det allmänna. Jävsregeln i 4 § första stycket 4) måste likväl anses tilllämplig
i dylika fall. Då Hammarström biträtt skattskyldiga inom det egna

361

distriktet med deklarationer mot ersättning, har han följaktligen varit jävig,
då det gällt att behandla dessa deklarationer i taxeringsnämnden.

Hammarström har rörande deklarationer som avgivits till ledning för
1974 års taxering underlåtit att anföra jäv i de fall där han biträtt de skattskyldiga
med att upprätta deklarationer. Han har således deltagit i taxeringsnämndens
behandling av de deklarationer som han själv hjälpt till
med att upprätta. Det får visserligen antas att dessa deklarationer varit av
enkel beskaffenhet men det kan ändå, på de av länsstyrelsen anförda skälen,
inte sägas att frågan om opartiskhet uppenbarligen saknat betydelse.
Hammarström borde i dessa fall rätteligen ha avträtt på grund av jäv.

Hammarström har således förfarit felaktigt i ovan angivna hänseenden.
Hans förfarande måste också principiellt sett betraktas som betänkligt.
Omständigheterna är dock sådana att vad som förevarit inte bör läggas
Hammarström till last som straffbar gärning.

Jag förutsätter att Hammarström i framtiden avhåller sig från sådana enskilda
uppdrag som enligt det ovan sagda är oförenliga med uppdrag såsom
taxeringsnämndsordförande samt att länsstyrelsen för sin del övervakar
att länets taxeringsnämndsordförande iakttager gällande regler om bisyssla
och jäv.

Vissa övriga ärenden

Tillåtligheten av s. k. telefonsammanträde med taxeringsnämnd

I ett ärende påstod klaganden att taxeringsnämndens ordförande ensam
beslutat om taxeringen. Ordföranden yttrade att klagandens taxering beslutats
vid en telefonöverläggning med kronoombudet jämte en av taxeringsnämndens
ledamöter varför taxeringslagens beslutsförhetsregler hade
iakttagits.

Vid avgörandet av ärendet anförde JO Lundvik följande härom.

Vad angår tillåtligheten av att taxeringsnämnd håller s. k. telefonsammanträden
framhåller jag att direkt förbud visserligen inte finns mot sådant
förfarande men att förfarandet står i mindre god överensstämmelse med
taxeringslagens principer för beslutsfattande, närvarokrav, kallelseförfarande
etc.

Följderna av underlåten underrättelse om åsatt skönstaxering

Två kvinnor, bosatta på en liten ort, hade helt identiska namn (tre förnamn
och efternamnet). På grund av en felsorterad kontrolluppgift kom
den ena kvinnan, vars inkomster var så låga att hon inte behövde deklarera,
att påföras en tjänsteinkomst hennes namne haft. Någon underrättelse
om denna skönsmässigt åsätta taxering utsändes icke. Kvinnan och hen -

362

nes make fick vetskap om det inträffade först genom debetsedlarna å slutlig
skatt. Feltaxeringen, som sedermera undanröjdes av länsskatterätten,
fick till följd att kvinnans make fick vidkännas sänkt bostadsbidrag, förhöjt
preliminärskatteuttag, för liten skattereduktion samt försenad utbetalning
av förväntad återbetalning av överskjutande skatt. I det klagoärende som
anhängiggjordes av kvinnans make uttalade ställföreträdande JO Sverne
bl. a. att fel av förevarande art nog inte torde kunna undvikas men att det
är av stor vikt att de i tid kan rättas till. För att detta skall kunna bli möjligt
krävs att de formella reglerna för taxeringsarbetets bedrivande noga följs.
Till dessa regler hör de ovillkorliga föreskrifterna om skyldighet att underrätta
skattskyldig om åsatt skönstaxering.

Vikten av datumangivelse på kvarliggande kopia av underrättelseblankett

Vid inspektion av en lokal skattemyndighet iakttogs, att en taxeringsnämnds
ordförande, K., i fem fall underlåtit att förse den i respektive deklaration
kvarliggande kopian av underrättelse om avvikelse från självdeklaration
med uppgift om den dag då underrättelsen expedierades.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande härom.

Bestämmelsen i 69 § 4 mom. taxeringslagen om att underrättelse enligt
detta stadgande skall utsändas i rekommenderat brev sammanhänger med
taxeringslagens besvärsbestämmelser, jfr 76 och 99 §§ taxeringslagen. För
att dessa regler skall få effektivitet förutsätts att taxeringsnämndens ordförande
vidtar sådana åtgärder att det sedermera genom förfrågningar hos
postverket kan kontrolleras när försändelsen med underrättelse utkvitterades
av den skattskyldige. Härför erfordras uppgift om datum för inlämnande
av försändelse hos postanstalt. K. har inte tillsett att den i respektive
deklaration förvarade kopian av underrättelsen försetts med anteckning
om inlämningsdatum. Så borde rätteligen ha skett, jfr Hermanson m.fl.,
Taxeringshandbok, s. 201. Vid bedömningen av felet beaktar jag dock att
felet i sig inte varit ägnat att skada de enskilda. Det är i stället det allmänna
som kan drabbas av sådant förfarande. De berörda taxeringarna kommer
nämligen att stå öppna, eftersom de skattskyldiga kan åberopa den särskilda
besvärsrätt enligt 99 § taxeringslagen som uppkommer i de fall det allmänna
inte kan styrka att den skattskyldige fått del av taxeringsnämndens
beslut senast den 15 juli under taxeringsåret.

Förfarandet när kommunikation enligt 65 § taxeringslagen inte medhinnes

I ett klagoärende framkom att taxeringsnämnden av vissa orsaker inte
hunnit underrätta den skattskyldige O. om en tilltänkt avvikelse från deklarationen.
Den beslutade taxeringen, som innebar en kraftig höjning i
förhållande till deklarationens uppgifter, tillkom alltså utan att ha föregåtts
av någon kommunikation med den skattskyldige.

Vid avgörandet av ärendet uttalade JO Lundvik först att taxeringsnämnden
kunde ha tagit kontakt med O. per telefon och då berett honom tillfälle
att framföra synpunkter på den tilltänkta avvikelsen. JO Lundvik fortsatte.

363

Om nämnden inte lyckats få kontakt med O. i sådan tid att denne haft
faktisk möjlighet att yttra sig, borde endast ha återstått att följa deklarationen
för att sedan uttagsmarkera den för eftergranskning av taxeringsintendent.
Om en taxeringsnämnd, t. ex. såsom nu på grund av tidsnöd, finnér
att givna regler för taxeringsarbetets bedrivande inte kan iakttagas, bör
den skattskyldiges intresse av rättssäkerhet komma före intresset av att en
måhända materiellt riktig taxering åsättes honom. Möjligheten till eftergranskning
kvarstår som sagt och denna väg är mera tilltalande än att som i
förevarande ärende ställa en skattskyldig, som ej fått yttra sig innan hans
deklaration ändrades, inför arbetet med taxeringsbesvär och anståndsansökan.

Skattskyldigs rätt att företräda inför taxeringsnämnd genom ombud

I 61 § 4 mom. taxeringslagen stadgas bl. a. följande.

Sammanträde med taxeringsnämnd skall hållas inom slutna dörrar.
Skattskyldig är dock berättigad att företräda inför taxeringsnämnd för att
meddela upplysningar till ledning vid taxering, som berör honom.

I förvaltningslagen finns bl. a. följande bestämmelser.

Har i lag eller i författning som beslutats av Konungen eller riksdagen
meddelats bestämmelse som avviker från denna lag, gäller dock den bestämmelsen
(1 § andra stycket).

Den som för talan i ärende får anlita ombud eller biträde. Den som har
ombud skall dock medverka personligen, om myndigheten begär det (6 §
första stycket).

Vill sökande, klagande eller annan part muntligen lämna uppgift i ärendet,
skall tillfälle beredas honom att göra det, om det kan ske med hänsyn
till arbetets behöriga gång. Sådan uppgift antecknas genom myndighetens
försorg i den utsträckning som det behövs (16 §).

I ett klagoärende var omständigheterna följande. Fru M. yrkade i sin
deklaration avdrag för underskott av rörelse. Då hon inte kunde utnyttja
detta avdrag framställde mannen i sin deklaration yrkande om allmänt avdrag
med motsvarande belopp. Taxeringsnämnden frångick makarnas
deklarationer i vissa andra hänseenden. Mannen M. uppgav i sina klagomål
bl. a. att han vid ett tillfälle inställt sig personligen inför taxeringsnämnden
varvid han medfört fullmakt för sin hustru för att, såsom ombud
för henne, kunna erbjuda sig att svara på frågor och reda ut eventuella
oklarheter även beträffande hennes deklaration. Taxeringsnämndens ordförande
L. meddelade emellertid att han med stöd av lagen vägrade M. att
ge upplysningar om hustruns deklaration inför taxeringsnämnden. Hustrun
borde, om hon ville lämna kompletterande uppgifter, inställa sig personligen.

Riksskatteverket avgav yttrande rörande innebörden av 61 § 4 mom.
taxeringslagen i vissa hänseenden.

364

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Wigelius bl. a. följande.

Som framgår av riksskatteverkets yttrande innehåller taxeringslagen
vissa bestämmelser gentemot vilka den allmänna regeln i 6 § förvaltningslagen
på grund av bestämmelsen i 1 § sistnämnda lag måste vika. Så är förhållandet
då det gäller deklarationsskyldigheten, som skall fullgöras av den
skattskyldige personligen eller i vissa fall av legal ställföreträdare för denne,
jfr 23 och 47 §§ taxeringslagen. Detta åliggande kan icke den skattskyldige
överlämna till ombud att utföra. Ombud kan således inte heller anlitas
i den speciella situation då den skattskyldige muntligen inför taxeringsnämndens
ordförande lämnar sådana för hans taxering erforderliga upplysningar
varom talas i 23 § andra punkten taxeringslagen.

I andra avseenden, såsom t. ex. då fråga är om underrättelseförfarandet,
finns i taxeringslagen inga regler om formerna för den skattskyldiges medverkan.
Förvaltningslagens regel i 6§ om rätt för den enskilde att anlita
ombud är då tillämplig; givetvis dock med rätt för myndigheten att enligt
samma bestämmelse begära den skattskyldiges personliga medverkan, jfr
ett uttalande i JO:s ämbetsberättelse år 1974 s. 487, vari fastslagits, att den
skattskyldige i princip äger anlita ombud för avgivande av yttrande över
taxeringsnämnds underrättelse om ifrågasatt avvikelse från självdeklaration.

Härefter uppkommer frågan om den närmare innebörden av det berörda
stadgandet i 61 § 4 mom. taxeringslagen.

Några uttalanden i 1910 års eller senare lagstiftnings förarbeten om denna
regel synes inte ha gjorts. I doktrinen har emellertid hävdats, att rättigheten
att företräda inför taxeringsnämnden tillkommer den skattskyldige
personligen, inte ombud för denne, jfr Lundevall, Handbok i taxeringsförr
farandet, 1959, s. 186, Hedborg m.fl., Taxeringshandbok, 2. u., s. 189,
samt Hermanson m.fl. Taxeringshandbok, 1972, s. 179. Därvid har även
uttalats, att motsvarande rätt även torde tillkomma legal ställföreträdare,
varjämte den skattskyldige vid sin inställelse skulle äga ta med sig biträde.

Denna tolkning av regeln har säkerligen på sin tid haft stöd i välgrundade
överväganden av ändamålskaraktär. De skäl som kan tänkas ha legat till
grund för tolkningen tillgodoses dock numera genom regeln i 6§ andra
punkten förvaltningslagen om att myndigheten äger påfordra huvudmannens
personliga medverkan.

Hinder bör inte möta att nu bestämma innebörden av regeln i 61 §
4 mom. taxeringslagen direkt efter ordalydelsen. Regeln kan då inte sägas
innebära något annat eller mera än en kompletterande anvisning till förvaltningslagens
regler i 6 och 16 §§. Då fråga således inte är om någon från
förvaltningslagen avvikande bestämmelse, följer att 6 § förvaltningslagen
är tillämplig i fråga om skattskyldigs rätt att företräda inför taxeringsnämnd
genom ombud. Det får sedan ankomma på taxeringsnämndens ordförande
eller nämnden i dess helhet att från fall till fall bedöma om det är
tillräckligt att ombudet kommer tillstädes eller om den skattskyldiges personliga
närvaro är erforderlig.

Mot bakgrund av det nu anförda konstaterar jag, att M. utan vidare borde
ha beretts tillfälle att företräda inför taxeringsnämnden för att därvid
lämna upplysningar i fråga om de delar av hustruns taxering som berörde
honom själv, nämligen vad avsåg det av hustrun yrkade underskottsavdraget,
vilket M. önskar tillgodogöra sig i sin deklaration såsom ett av den

365

andra maken ej utnyttjat allmänt avdrag. Därvid var frågan om M. uppträdde
som befullmäktiga! ombud för hustrun eller ej utan betydelse. På
denna punkt har alltså L. felbedömt situationen.

Taxeringsnämnden torde vidare, enligt vad som anförts ovan, ha ägt
befogenhet att låta M. såsom befullmäktigat ombud företräda hustrun inför
nämnden även såvitt rört sådana delar av hennes taxering som ej berörde
M., varvid det dock stått taxeringsnämnden fritt att i enlighet med bestämmelserna
i 6 § första stycket förvaltningslagen fordra att hustrun personligen
skulle inställa sig. Någon anledning föreligger givetvis inte att kritisera
L. för att han haft annan mening i denna del, särskilt som L. för sin
uppfattning kunnat hämta stöd i uttalanden i doktrinen.

Taxeringsnämnds handläggning av jävsfråga

N. anförde i klagomål att han sökt få taxeringsnämndens ordförande E.
att inse att en nämndledamot, J., kanske var jävig att handlägga N:s taxering.
Av utredningen framgick att när taxeringsnämnden vid 1974 års taxering
prövade jävsinvändningen deltog inte J. i prövningen eller beslutet i
jävsfrågan. Han satt dock kvar vid sammanträdesbordet. E. underlät att
protokollföra nämndens beslut i jävsfrågan och underrättade inte N. om
beslutet. N:s förnyade framställning i jävsfrågan vid 1975 års taxering prövades
till en början ej av nämnden utan först sedan N. besvärat sig hos
länsskatterätten och klagat hos JO. J. avträdde därvid och nämndens beslut
intogs i protokollet.

Vid avgörandet av ärendet konstaterade JO Lundvik först att kommunvalda
ledamöter i taxeringsnämnd på grund av stadgandet i 20 kap. 12 §
andra stycket brottsbalken ej stod under JO:s tillsyn. Beträffande ordföranden
E:s handläggning av jävsfrågan anförde JO Lundvik, efter att inledningsvis
ha citerat 5 § tredje och fjärde styckena förvaltningslagen, följande.

I taxeringsförfattningarna finns vissa regler av intresse i sammanhanget.
I 63 § taxeringslagen behandlas de former under vilka beslut fattas. Av 1 §
taxeringskungörelsen framgår att bl. a. 4 och 5 §§ förvaltningslagen skall
uppläsas vid taxeringsnämndens första sammanträde. Om protokollföring i
taxeringsnämnd stadgas i 61 § 1 mom. taxeringslagen att protokoll skall
föras vid sammanträdena i erforderlig omfattning. Vidare sägs i 26 § nyssnämnda
kungörelse bl. a. att det i protokollet särskilt skall antecknas att
berörda föreskrifter i 1 § taxeringskungörelsen iakttagits samt att det skall
anges i vilka särskilda fall ledamot eller taxeringsinspektör på grund av jäv
icke deltagit i behandling av visst taxeringsärende.

Av taxeringsförfattningarna framgår således inte att taxeringsnämnd
skall i protokollet intaga beslut att ogilla jävsinvändning. Det kan likväl
diskuteras om så inte lämpligen bör ske, jfr ett uttalande i JO:s ämbetsberättelse
år 1960 s. 367f. och Handledning för taxering år 1974 s. 18.

Inte heller finns någon bestämmelse om att den skattskyldige skall underrättas
om nämndens beslut att ogilla en jävsinvändning. Härom anförs
dock följande i Hermanson m.fl., Taxeringshandbok, s. 185.

366

Normalt fattar taxeringsnämnden inte något formligt beslut i jävsfrågor.
I allmänhet är jävsförhållandet så uppenbart att den jävige självmant
avträder. Genom införandet av den mera allmänt hållna jävsgrunden
kan det emellertid tänkas en ändring i detta avseende. Har skattskyldig
i sin deklaration uttalat bestämd misstro mot viss ledamot kan
detta knappast förbigås. Nämnden bör ta ställning härtill och även om
det inte är föreskrivet i 69 § meddela den skattskyldige härom. Över
nämndens beslut kan talan föras endast i samband med talan mot taxeringen.

Till stöd för att dylik underrättelse lämpligen bör ske talar det förhållandet
att den skattskyldige under förutsättning att han överklagar taxeringen
även kan föra talan över nämndens beslut att ogilla jävsinvändningen.

Av det ovan anförda framgår att taxeringsnämndens behandling av saken
under år 1974 och böljan av år 1975 inte var tillfredsställande. J. borde
lämpligen ha avträtt vid frågans behandling i samband med 1974 års taxering.
N:s förnyade framställning i saken vid 1975 års taxering borde genast
ha prövats av nämnden i författningsenlig ordning. Vidare borde lämpligen
nämndens år 1974 fattade beslut i saken ha intagits i protokollet och underrättelse
därom ha tillställts N. så att denne kunnat föra talan över beslut i
jävsfrågan i samband med besvär över taxeringen.

Arbetets bedrivande i fastighetstaxeringsnämnd

1 ett klagoärende, som avgjordes av JO Lundvik, omnämndes till en början
att frågan om rätt för suppleant i taxeringsnämnd att närvara vid sammanträde
i nämnden utan att vara kallad att tjänstgöra i ordinarie ledamots
ställe utförligt behandlats i en framställning till Konungen, se JO:s ämbetsberättelse
år 1974 s. 443 f, samt att denna framställning ännu inte föranlett
någon lagstiftningsåtgärd. 1 ärendet hade nämligen framkommit att
en fastighetstaxeringsnämnd lagt upp arbetet så att både ledamöter och
suppleanter kallats till sammanträdena. Deklarationerna granskades därvid
av två eller enbart en närvarande. Granskningen utfördes även av sådan
suppleant som varit närvarande vid sammanträde utan att därvid ha inträtt
i ordinarie ledamots ställe. JO Lundvik uttalade bl. a. följande vid
ärendets avgörande.

Av 172 § taxeringslagen framgår att alla ledamöter av fastighetstaxeringsnämnd
äger granska avgivna deklarationer. Detta stadgande synes
mig dock inte böra förstås så att även de suppleanter som - utan att ha inträtt
i ordinarie ledamots ställe — deltagit i fastighetstaxeringsnämndens
sammanträden därvid skulle äga rätt att granska deklarationer. En dylik
ordning skulle överensstämma mindre väl med de sekretesshänsyn som
ligger bakom 50 § jämförd med 172 § taxeringslagen.

I ärendet uppkom också fråga om beslutsordning, varvid JO Lundvik
underströk att om en ledamot av fastighetstaxeringsnämnd påfordrar föredragning
av ett taxeringsärende en dylik framställning skall villfaras av

367

nämndens ordförande, på vilken det därvid i sista hand ankommer att bedöma
hur pass utförlig en dylik föredragning skall vara.

Skattetillägg i samband med eftertaxering

Vid inspektion av en länsskatterätt iakttogs i ett eftertaxeringsärende ett
beslut av följande lydelse.

Länsskatterätten finner förutsättningar för eftertaxering föreligga och
beslutar att med bifall till framställningen åsätta B. eftertaxering på sätt
taxeringsintendenten yrkat. Vidkommande taxeringsintendentens yrkande
om skattetillägg finner länsskatterätten att B. vid deklarationstillfållet ej
kan antagas ha lämnat en oriktig uppgift. Han skall vid sådant förhållande
ej påföras skattetillägg. Länsskatterätten finner med hänsyn härtill ej skäl
bifalla taxeringsintendentens yrkande i denna del.

Vid inspektionsärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Reglerna om skattetillägg är utformade med eftertaxeringsrekvisiten
som förebild. Därför kommer regelmässigt en eftertaxering att kombineras
med att skattetillägg påföres. Ingenting hindrar dock att en skatterätt vid
prövning av ett dylikt mål väl finner att en objektivt sett oriktig uppgift
föreligger och att eftertaxering således bör åsättas men att skattetillägg
däremot ej skall påföras på grund av att någon befrielsegrund är för handen.
Av länsskatterättens yttrande hit framgår att den befrielsegrund som
tillämpats i B:s fall varit ”uppgiftens särskilda beskaffenhet eller därmed
jämförlig omständighet”. Detta skäl kan dock ej utläsas av länsskatterättens
beslut. Den valda motiveringen ”att B. vid deklarationstillfållet ej kan
antagas ha lämnat en oriktig uppgift” ger närmast intrycket av att domstolen
tagit ställning till om B. haft uppsåt eller ej. En sådan bedömning skall
dock inte göras när fråga är om påförande av ett skattetillägg.

Utsättande av tid för remissvar

I ett mål angående arbetsgivares ansvar för arbetstagares skatt yttrade
sig arbetsgivarens ombud till länsskatterätten den 11 december 1974. Skrivelsen
remitterades av länsskatterätten till vederbörande lokala skattemyndighet
den 19 december 1974. Ombudet klagade hos JO över att denna
myndighet ännu den 21 mars 1975 inte yttrat sig. Av utredningen i klagoärendet
framgick att länsskatterätten ej utsatt tid för svar i remissen samt
att ärendet vilade hos lokala skattemyndigheten i avvaktan på utgången av
en förundersökning i brottmål som inletts den 8 oktober 1974. Detta avvaktande
hos lokala skattemyndigheten hade överenskommits med länsskatterättens
kansli och allmänna ombudet i uppbördsfrågor.

JO Lundvik anförde bl. a. följande vid ärendets avgörande.

I förvaltningsprocesslagen finns i 10 § en bestämmelse varav framgår att
ansöknings- eller besvärshandling, varigenom mål anhängiggöres, som huvudregel
skall tillställas motpart som skall föreläggas att svara inom viss
tid.

368

Däremot finns i förvaltningsprocesslagen, som länsskatterätten i sitt yttrande
hit anfört, inte någon föreskrift enligt vilken förvaltningsmyndighet
skall föreläggas att yttra sig inom viss tid. Av 18 § kungörelsen om skatterätt,
fastighetstaxeringsrätt och länsrätt framgår emellertid att mål skall
avgöras så snart det kan ske. Vidare talas i denna bestämmelse om mål
som skall handläggas med förtur eller ges företräde. Slutligen är i cirkulär
(1972:407) till statsmyndigheterna angående skrivelser och remisser föreskrivet
att myndighet som beslutat att inhämta yttrande genom remiss
skall se till att yttrandet kommer in inom föreskriven tid eller, om ej tid för
svar är utsatt i remissbeslutet, inom tid som annars är skälig.

Av det rätten ålagda utredningsansvaret, det allmänna kravet på att målen
skall handläggas snabbt samt föreskriften i nämnda cirkulär följer att
rätten fortlöpande har att bevaka målets handläggning under beredningsstadiet.
Detta innebär bl. a. att rätten har att tillse att begärda yttranden
från annan förvaltningsmyndighet också inkommer till rätten. Några närmare
regler för hur denna bevakning bör tillgå finns inte. I stället ankommer
det på rätten att i det enskilda fallet välja lämpliga former härför. Enligt
min mening kan det därvid vara praktiskt att i ett mål av förevarande
slag från rättens sida utsätta en tid inom vilken myndighetens yttrande
emotses. Om yttrandet inte inkommer inom den utsatta tiden, kan rätten
sedan företa sedvanliga åtgärder för att påminna myndigheten om det begärda
yttrandet och därvid pröva om förlängd tid bör medges eller om yttrandet
omedelbart bör infordras. Dylika åtgärder synes mig lämpliga både
för att den myndighet från vilken yttrande begärts skall kunna planera sitt
arbete och för att den berörde enskilde parten skall kunna få önskade uppgifter
om hur målet ligger till.

Av det anförda följer också att rätten har att på något sätt dokumentera
de företagna bevakningsåtgärdema så att rättens befattningshavare - vilka
på grund av personalbyte kan vara andra än de som ursprungligen haft
med målet att göra — fortlöpande äger kännedom om vilka handläggningsåtgärder
som företagits tidigare i målet. Om rätten under sin bevakning finner
att anstånd med ett yttrande bör medges därför att annan utredning i
saken först lämpligen bör slutföras, kan också fråga uppkomma om rätten
bör förordna att målet skall vila. Ett beslut om vilandeförklaring bör givetvis
dokumenteras.

I förevarande fall synes dokumentationen om vad som egentligen förevarit
under handläggningen ha varit bristfällig eftersom klaganden först genom
sin hänvändelse hit fått klart för sig varför lokala skattemyndighetens
yttrande dröjde. I själva akten har i allt fall någon anteckning om att brottsutredningen
skulle avvaktas inte gjorts förrän efter det JO-anmälningen inkom.

En i anmaning att avge självdeklaration utsatt tidsfrist skall tillämpas
strikt

Vid inspektion av en lokal skattemyndighet upplyste fögderichefen att
endast enkel förseningsavgift påfördes när deklaration inkommit blott någon
dag efter den tid som angivits i anmaning. Detta hade rekommenderats
vid ett möte med skattechefen i länet.

Länsstyrelsen bekräftade i yttrande fögderichefens uttalande.

I därefter avgivet yttrande anförde riksskatteverket att den i förarbetena

369

(prop. 1971: 10) angivna befrielsegrunden ”en eller annan dags försening”
enbart avsåg deklarationstidpunkterna den 15 februari och den 31 mars.
Befrielsegrunden var därför inte tillämplig för det fall där självdeklaration
kommer in efter tidpunkt som utsatts i beslut om anstånd eller i anmaning
att lämna självdeklaration. Riksskatteverket hänvisade vidare til! verkets
föreskrifter angående skattetillägg och förseningsavgift vid 1974 års taxering,
s. 13.

JO Lundvik anförde följande härom vid ärendets avgörande.

Länsstyrelsens rekommendation synes böra förstås så, att lokal skattemyndighet
bör underlåta att påföra dubbel förseningsavgift även i de fall då
deklarationen bevisligen inkommer någon dag efter anmaningsfristens utgång.
Vid mina inspektioner av lokala skattemyndigheter har jag kunnat
konstatera att myndigheternas praxis på denna punkt varierar men att vanligen
den regeln tillämpas, att inget ytterligare anstånd utöver anmaningsfristen
medges. Ur iikformighetssynpunkt är det inte utan sina betänkligheter
att myndigheternas praxis varierar på denna punkt. Länsstyrelsens
rekommendation synes mig inte ha stöd i taxeringsförordningens bestämmelser
med förarbeten. Riksskatteverket har nu även lämnat uttryckliga
föreskrifter i saken. Härigenom bör större enhetlighet i myndigheternas
bedömningar av frågan kunna uppnås.

Jag vill emellertid gärna säga, att jag i och för sig har stor förståelse för
länsstyrelsens rekommendation som uppenbarligen tillkommit i ett för de
berörda enskilda skattskyldiga välvilligt syfte. Det ligger emellertid i sakens
natur att en sådan avgiftssanktionerad frist varom här är fråga måste
tillämpas strikt. Vid denna tillämpning saknas dock inte möjlighet för myndigheterna
att underlåta att påföra dubbel förseningsavgift i fall då den
skattskyldiges försummelse att iaktta tidsfristen berott på laga förfall eller
eljest varit ursäktlig. Enligt min mening bör de lokala skattemyndigheterna
även i fall som de förevarande inte vara alltför restriktiva vid sin bedömning
av frågan om en eller annan dags försening kan vara ursäktlig.

Förfarande vid anmaning att fullständiga mervärdeskattedeklaration

I 54 och 55 §§ taxeringslagen stadgas följande.

54 §. Finnes beträffande anmaning eller annan i denna förordning avsedd
handling vara av betydelse att erhålla bevis för att handlingen kommer
skattskyldig eller annan tillhanda, skall handlingen delgivas honom om det
ej är känt att han icke kan anträffas.

55 §. Har i anmaning vite förelagts, skall anmaningen delgivas den som
avses med föreläggandet.

Paragraferna äger motsvarande tillämpning i fråga om delgivning av beslut
och utslag enligt mervärdeskattelagen, se 74 § nämnda lag.

I JO:s ämbetsberättelse år 1975, s. 385, finns intaget ett uttalande av JO
Lundvik angående taxeringsnämndernas handhavande av anmaningsförfarandet.
Där står bl. a. följande.

24 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

370

I själva begreppet anmaning ligger att den anmanade skall nås av

ett formligt föreläggande. Det är därför av betydelse att taxeringsnämnden
får ett bevis om att den skattskyldige nåtts av anmaningen. Bestämmelsen
i 54 § TF får emellertid ses såsom ett krav på att den handling i vilken
anmaningen innefattas delges den skattskyldige. Handlingen bör alltså
tillställas den berörde genom delgivning i detta ords tekniska bemärkelse,
dvs. enligt delgivningslagens bestämmelser.

Ställföreträdande JO Sveme fann anledning erinra om detta uttalande i
ett ärende rörande anmaning att inkomma med deklaration för mervärdeskatt.
Ett bolag hade för en redovisningsperiod avlämnat en deklarationsblankett,
som bl. a. ej var undertecknad. Vederbörande länsstyrelse anmodade
först bolaget två gånger att fullständiga blanketten varefter en anmaning
utfärdades. Dessa tre skrivelser syntes ha utsänts — utan anlitande av
delgivningsförfarandet - i lösbrev eller i rekommenderat brev. Det syntes
vidare ej som om breven kommit i retur till länsstyrelsen eller om utredning
företagits i frågan om skrivelserna mottagits av bolaget eller ej. Länsstyrelsen
utsände därefter, som en fjärde försändelse, i rekommenderat
brev med mottagningsbevis en anmaning kombinerad med vitesföreläggande.
Detta brev återkom outlöst. Under åberopande av att bolaget genom
de tre första skrivelserna anmanats att fullständiga deklarationen påförde
länsstyrelsen i preliminärt beslut dubbel förseningsavgift 200 kr. med stöd
av 64 b § andra stycket mervärdeskattelagen.

I ärendet framkom under hand att ytterligare anmaning med vitesföreläggande
sänts ut och att denna fick anses delgiven bolaget innan beslutet
om dubbel förseningsavgift fattades. Ställföreträdande JO Sveme fann
därför att sagda beslut inte var felaktigt men ansåg att länsstyrelsen rätteligen
borde anlitat delgivningsförfarandet även i samband med de tre första
anmaningsåtgärdema. Ställföreträdande JO Sveme anförde bl. a. följande
härom.

Såväl när länsstyrelse beslutar anmana skattskyldig att inkomma med
fullständig deklaration som när vitesföreläggande beslutas gäller alltså som
huvudregel att beslutet skall delgivas den skattskyldige.

Enligt 64 b § andra stycket mervärdeskattelagen påförs skattskyldig som
trots anmaning inte avlämnat deklaration inom föreskriven tid dubbel förseningsavgift
om 200 kr.

Till följd av denna bestämmelse är således även en enkel anmaning utan
vite förenad med rättslig sanktion mot den berörde enskilde. Detta gör att
myndigheternas handläggning av anmaningsförfarandet är viktig ur rättssäkerhetssynpunkt.

Att den skattskyldige bevisligen nåtts av anmaningen är sålunda en förutsättning
för påförande av dubbel förseningsavgift enligt 64 b § andra stycket
mervärdeskattelagen.

371

Förtursbehandling av ärenden rörande uppskov med beskattning av realisationsvinst Vid

inspektioner av en länsstyrelse och av en lokal skattemyndighet
upptogs tre ärenden rörande uppskov med beskattning av realisationsvinst
(förordning härom se SFS 1968:276).

Hos den lokala skattemyndigheten iakttogs att myndigheten ansett sig
kunna meddela anstånd med skattebetalning i samband med att ansökan
om nämnda uppskov framställts hos länsskatterätt. Hos länsstyrelsen uppmärksammades
på uppbördsenheten att i liknande fall anstånd hade befunnits
icke lagligen kunna medges. Slutligen föranledde länsstyrelseinspektionen
upptagandet av ett ärende rörande tidsåtgången, främst då längden
av taxeringsintendentens yttrandefrist, vid handläggning hos länsskatterätt
av berörda uppskovsärenden. I den sistnämnda frågan visade det sig att
länsskatterätten i ett fall givit taxeringsintendenten en yttrandefrist av
drygt nio månader. Sedan länsskatterätten redan genom inspektionsprotokollet
fått sin uppmärksamhet riktad på förhållandet begränsade man
svarstiden i uppskovsärendena till två månader.

JO Lundvik anförde följande vid ärendenas avgörande.

Ansökan om uppskov kan inges i samband med avlämnande av den
självdeklaration i vilken realisationsvinsten redovisas och intill utgången
av året efter taxeringsåret. Den grundläggande förutsättningen för att länsskatterätten
skall kunna medge uppskov är att det föreligger ett beslut om
taxering av realisationsvinsten. Innan taxeringsnämnden bestämt realisationsvinsten
till belopp kan länsskatterätten således ej ens ta preliminär
ställning i uppskovsfrågan. Prövningen av uppskovsansökan i de fall den
skattskyldige inte hunnit göra ersättningsanskaffningen, när uppskovsfrågan
blir aktuell, är enbart preliminär. Först sedan ersättningsanskaffningen
skett kan uppskovsfrågan avgöras slutligt (prop. 1968: 88 s. 17).

Departementschefen anförde i detta sammanhang bl. a. dels att, när preliminärt
uppskovsbeslut meddelas, prövningen i sak blir summarisk, dels
att så tidigt besked i uppskovsfrågan som möjligt i allmänhet torde vara
angeläget.

Vid bedömningen av hur denna ärendegrupp bör handläggas måste också
beaktas följande omständigheter.

Det är av flera skäl önskvärt att preliminärt uppskovsbeslut om möjligt
föreligger innan eventuell obetald skatt i anledning av taxeringsnämndens
beslut förfaller till betalning. Den skattskyldige har också behov av ett
snabbt beslut i saken för att kunna göra sin ersättningsanskaffning inom
den begränsade tid som står till förfogande. Det bör därför eftersträvas att
sådant beslut meddelas snarast och om möjligt redan före utgången av september
månad under taxeringsåret så att beslutet kan beaktas redan vid debiteringen
av slutlig skatt.

Jag är dock medveten om att detta ofta inte kan medhinnas. Taxeringen
av realisationsvinsten kommer då att beaktas vid debiteringen av slutlig
skatt. Därvid får man räkna med att kvarstående skatt ofta uppkommer.
Denna skatt förfaller till betalning i mars och maj månad året efter taxeringsåret.

Om uppskovsbeslutet medhinnes före uppbördsterminen i mars uppstår

372

inga större problem. Fall kan dock tänkas där uppskovsärendet står öppet
ännu vid den tidpunkten eller att det inkommer till rätten först senare.

Det förekommer att skattskyldiga hemställer om anstånd med inbetalning
av skatt under åberopande av att de begärt uppskov med beskattningen.

I 48 och 49 §§ uppbördslagen anges bl. a. att anstånd under vissa närmare
angivna förutsättningar kan medges, då den skattskyldiges skattebetalningsförmåga
är oförvållat nedsatt, då taxeringsbesvär anförts samt i fall
då vissa slag av ansökningsärenden anhängiggjorts hos myndighet. I bestämmelserna
omnämns därvid inte ärenden rörande uppskov med beskattning
av realisationsvinst, liksom för övrigt ej heller liknande ärendegrupper,
såsom ärenden rörande uppskov med beskattning av intäkt av
skogsbruk (SFS 1959: 129). Vidare finns i 48 § 4 mom. uppbördslagen en
specialregel rörande fäll då bl. a. fastighet avyttrats mot betalning under
minst tre år.

Bestämmelserna i 48 och 49 §§ uppbördslagen måste anses på ett uttömmande
sätt ange de situationer i vilka anstånd lagligen kan medges. Något
utrymme för en analogitolkning, varigenom tillämpningsområdet för bestämmelserna
vidgas, finns inte. Anståndsreglema kan därför inte anses
tillämpliga i fall som de förevarande (reglerna i 48 § 1 och 2 mom. om nedsatt
skatteförmåga får av naturliga skäl här praktiskt sett aldrig aktualitet).

Innebörden av 48 och 49 §§ uppbördslagen i nu gällande lydelser utgör
ett viktigt skäl för snabb behandling av uppskovsärendena och understryker
ytterligare betydelsen av det av departementschefen uttalade önskemålet
om skyndsam behandling av dessa ärenden.

Det nu anförda innebär således att uppskovsärendena måste bli föremål
för förtursbehandling. Det ankommer på länsskatterätten att tillse att detta
krav kan iakttas. När en ansökan om uppskov inkommer till länsskatterätten
bör den således granskas ur formell synpunkt av rätten. Därvid bör enligt
min mening kontrolleras att ansökningen är fullständig, t. ex. så till vida
att till ansökan i förekommande fall fogats föreskrivet intyg om garantiförbindelse.
Sökanden bör uppmärksammas på brister härvidlag, jfr 8 §
förvaltningsprocesslagen. Sedan denna kontroll skett, bör ärendet kompletteras
med behövliga handlingar rörande taxeringsnämndens beslut och
därefter remitteras till taxeringsintendenten för yttrande. Remisstiden bör
därvid sättas betydligt kortare än som sker i fråga om taxeringsbesvåren.

Ansökningsärendet bör inte, som ibland synes ske, sammankopplas med
eventuellt föreliggande taxeringsbesvär, inte ens om dessa rör beräkningen
av realisationsvinstens storlek. En sådan sammankoppling kan lätt leda till
onödigt dröjsmål med uppskovsärendets avgörande, varigenom syftet med
reglerna om uppskov med beskattning av realisationsvinst kan komma att
motverkas. I 8 § förordningen om uppskov med beskattning av realisationsvinst
förutsätts också att det taxeringsbeslut på vilket uppskovsbeslutet
grundats senare kan bli ändrat och då ge anledning till att ett nytt följdändrat
uppskovsbeslut efter besvär meddelas. Så får dock ej ske förrän
taxeringsändringen vunnit laga kraft.

Fall kan vidare tänkas då länsskatterätten avslagit uppskovsansökan,
varefter ärendet efter besvär förts under kammarrättens prövning. Dylika
besvärsmål synes mig erfordra snabb behandling av domstolen.

373

Självrättelse i fråga om ”bortglömt yrkande” i ett besvärsmål som överklagats Enligt

102 § taxeringslagen må besvär med yrkande om ändring av inkomsttaxering
anföras inom viss tid, om en fastighets taxeringsvärde, som
legat till grund för taxeringen, ändras genom beslut av bl. a. kammarrätt.
Stadgandet anger inte var besvär i så fall skall anföras (jfr däremot 103 §).

Vid inspektion av en länsskatterätt påträffades ett ärende, vari omständigheterna
var följande. Under tiden W:s besvär rörande annan fråga vid
1972 års taxering var anhängiga hos länsskatterätten nedsatte kammarrätten
taxeringsvärdet på W:s fastighet. W. skrev till länsskatterätten och yrkade
också därav betingad nedsättning av bl. a. 1972 års taxering. Detta senare
yrkande förbisågs emellertid på grund av misstag vid diarieföringen
och länsskatterätten tog ingen hänsyn därtill i sitt beslut. Sedan W. anfört
besvär över beslutet, dock utan att då nämna något om sitt andra yrkande,
översändes länsskatterättens akt till kammarrätten. Därefter fick länsskatterätten
vetskap om W:s yrkande enligt 102 § taxeringslagen. Länsskatterätten
vidtog då självrättelse av det första beslutet och biföll yrkandet.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Jag övergår därför till att behandla den mera principiella frågan om icke
länsskatterätten borde ha överlämnat den ”bortglömda" besvärsskriften
till kammarrätten, under vars prövning ifrågavarande taxering dragits, i
stället för att själv handlägga den och därigenom för andra gången upptaga
1972 års taxering till prövning.

Av stadgandets placering i nuvarande taxeringslagen framgår att besvär
enligt 102 § är att anse som besvär i särskild ordning. Instansordningen för
prövningen av dylika regleras i 103 §, enligt vars första stycke den skatterätt,
som skolat avgöra besvär över den taxering vari rättelse sökes, har att
pröva de extraordinära besvären. I andra stycket föreskrives emellertid såsom
undantag att kammarrätt skall pröva målet om taxeringen prövats av
skatterätten och att regeringsrätten skall pröva målet om taxeringen prövats
av kammarrätt eller regeringsrätten. I sista stycket öppnas slutligen
möjlighet för regeringsrätten och kammarrätt att, om besvären finnes böra
upptagas till prövning, förordna att målet skall upptagas och vidare handläggas
av skatterätt. I Hermansons m. fl., Taxeringshandbok, s. 325, kommenteras
detta sista stycke sålunda, att återförvisning kan tillgripas när regeringsrätten
eller kammarrätt inte vill som första instans pröva fråga som
kräver ytterligare utredning.

Länsskatterätten har antagit att ett överlämnande av målet till kammarrätten
med stor sannolikhet skulle ha resulterat i att målet visats åter till
länsskatterätten. Häremot kan invändas att det inte krävdes någon ytterligare
utredning i målet - fråga var ju blott om en rent mekanisk ändring av
taxeringen — och att det författningsenligt ankom på kammarrätten och inte
på länsskatterätten att bedöma om förutsättningar för återförvisning var
för handen. Ytterligare kan anföras att stadgandet i 103 § taxeringslagen
återspeglar instansordningsprincipen. Härom sade departementschefen i
samband med en smärre ändring av paragrafen bl. a. (prop. 1971:60, s.
107) att det inte borde få förekomma att skatterätten, sedan den prövat

374

taxeringen, på nytt tog upp mål rörande samma taxering, såvida det inte
var fråga om självrättelse eller målet blivit återförvisat.

Beträffande lämpligheten av den gjorda självrättelsen anförde JO Lundvik.

Förvaltningsmyndighets självrättelsebefogenhet är reglerad i 32 § förvaltningsprocesslagen.
Detta stadgande är utformat i nära anknytning till
17 kap. 15 § rättegångsbalken vilket rör motsvarande befogenhet för allmän
domstol. Innebörden i det senare stadgandet har utförligt belysts i
JO:s ämbetsberättelse 1966, s. 108-124. Av denna redogörelse framgår att
självrättelse inte bör komma i fråga när ett relevant processfaktum - som
sådant bör självfallet ett besvärsyrkande räknas — förbisetts vid beslutsfattandet.
Jag hänvisar vidare till Wennergren, Förvaltningsprocess, s. 274,
där det sägs att materiell självrättelse bör skiljas från teknisk-formell självrättelse.
32 § förvaltningsprocesslagen avser endast den senare. Länsskatterättens
handläggning stred sålunda inte bara mot instansordningsprincipen
utan också mot grunderna för nyssnämnda stadgande. När W:s andra
besvärsskrift upptäcktes, borde den följaktligen ha överlämnats till
kammarrätten för handläggning där tillsammans med taxeringsfrågan i övrigt.

Länsskatterätten har i sitt yttrande framhållit att förfaringssättet använts
för att undvika ytterligare tidsutdräkt för den skattskyldige. Detta skäl är
visserligen starkt men enligt min mening inte tillräckligt för att försvara ett
frångående av nu nämnda stadganden och de principer som ligger till grund
för dessa, nämligen upprätthållandet av ordning och reda i processen.

Av rätten införskaffat processmaterial skall bringas till parts kännedom

I ett mål angående eftertaxering av ett dödsbo rekvirerade en länsskatterätt
bouppteckningen efter den avlidna samt kontokurant från en bank
över ett dödsboets konto utan att underrätta D. som var ombud i målet. D.
klagade bl. a. häröver hos JO.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande härom.

Jämlikt 18 § förvaltningsprocesslagen gäller, att part innan mål avgöres
skall ha fått kännedom om det som tillförts målet genom annan än honom
själv. I enlighet med detta stadgande hade det - oavsett att både bouppteckningen
och kontokuranten kan antagas ha varit till sitt innehåll bekanta
för D. - varit påkallat att meddela denne, att handlingarna i fråga införskaffats,
samt att ge honom tillfälle att, om så önskades, yttra sig med anledning
därav. Underlåtenheten att så göra har medfört att i processen införts
nya moment som D. ej haft anledning att beröra.

Servicecirkulärets bestämmelser om användande i vissa fall av flygpost ej
iakttagna

En officer, E., klagade över att lokal skattemyndighet ej expedierat
bl. a. beslut i jämkningsärende med flygpost till Pakistan där han var i FNtjänst.

Vid avgörande av klagoärendet yttrade JO Lundvik följande därom.

375

I servicecirkulärets tredje stycke i dess lydelse enligt SFS 1973:794
stadgas att myndighet bör sända försändelse till land utom Europa med
flygpost, om ej särskilda skäl föranleder annat.

I E:s fall borde uppenbarligen lokala skattemyndigheten ha expedierat
de båda skrivelserna till E:s adress i Pakistan med flygpost. Detta gäller
naturligtvis särskilt myndighetens beslut att avslå E:s jämkningsansökan.
Myndigheten har beklagat det inträffade och förklarat sig väl medveten om
tillämpliga försändelserutiner. Vad som förevarit ger inte anledning till ytterligare
uttalande från min sida.

Innebörden av möjligheten till s. k. fyllnadsinbetalning av skatt

Vid avgörandet av ett klagoärende upplyste JO Lundvik klaganden S. -som syntes ha annan uppfattning - om följande.

Skattskyldig kan inte själv välja om uppkommande skatt skall inbetalas
såsom preliminär skatt eller i form av en s. k. fyllnadsinbetalning i efterhand.
Så långt möjligt skall all skatt uttagas preliminärt. Endast i de fall där
preliminär skatt inte kan uttagas, t. ex. när skattskyldig gör en realisationsvinst
under inkomståret, kan man tala om en ”rätt till fyllnadsinbetalning”.
Denna kan givetvis göras redan under inkomståret.

Sättet för återkrav av felaktigt restituerad skatt

R., som fått taxeringen nedsatt av länsskatterätt, erhöll skatterestitution
med 1 076 kr. i stället för rätteligen 961 kr. (i beloppen ingick ränta). Han
var nämligen restförd för mellanskillnaden, 115 kr., vilket dock, av olika orsaker,
ej korn att uppmärksammas vid omräkningsförfarandet. Liknande fel
uppstod i 27 andra fall i samma län. Sedan felaktigheterna kommit till uppbördsdirektörens
kännedom tog denne kontakt med vederbörande kronofogdemyndigheter.
Tjänstemän från dessa uppsökte därefter ifrågavarande
skattskyldiga och uppmanade dem att återbetala hela det restituerade beloppet.
Förfarandet avbröts emellertid efter besök hos R., som därefter
klagade hos JO.

JO Lundvik anförde följande vid ärendets avgörande.

Vad gäller åtgärderna i samband med återkravet av det felaktigt restituerade
beloppet anför jag följande. Jämlikt 70 § 1 mom. uppbördslagen skall
skattskyldig, om skatt restituerats med för högt belopp, till statsverket
återbetala vad han uppburit för mycket. Någon skillnad görs numera ej på
efterkrav för felaktigt restituerad preliminär skatt och annan felaktig restitution
(se prop. 1969:51 s. 52 vari också den historiska bakgrunden ges).
Vanligen framställs inte krav hos den skattskyldige innan hans betalningsskyldighet
är prövad. Betalningsskyldigheten fastställs i de allra flesta fall
genom utfärdande av debetsedel å tillkommande skatt. Enligt 31 § sista
stycket uppbördslagen skall tillkommande skatt förfalla till betalning under
uppbördstermin eller två på varandra följande uppbördsterminer, som lokal
skattemyndighet bestämmer. Om uppbördstermin gått till ända utan att
fastställt skattebelopp betalts, skall länsstyrelsen uppföra kravet på restlängd,
som skickas till kronofogdemyndigheten. Först därefter kan indrivningsåtgärder
påböijas.

376

I R:s och andra fall har länsstyrelsen, efter upptäckten av den felaktiga
restitutionen, kringgått hela den omgång för vilken jag redogjort genom att
skicka kronofogden direkt på ifrågavarande skattskyldiga. Förutom att
förfarandet icke står i överensstämmelse med de regler som gäller för ett
dylikt fall framstår tillvägagångssättet som alltför burdust särskilt som man
synes ha uppmanat de skattskyldiga att återbetala hela det uppburna beloppet
och inte bara vad som utbetalats för mycket.

Något direkt krav har ej stadgats på att de skattskyldiga skall höras i ett
fall som det förevarande innan återbetalningsskyldigheten fastställs. I fråga
om andra felaktigheter som nämns i 70 § 2 mom. uppbördslagen talas
dock uttryckligen om att den skattskyldige skall höras. Enligt min mening
är det emellertid lämpligt att myndigheten, när ett fel begåtts från dess sida,
tar kontakt med de personer som berörs av felet och lämnar en förklaring
till det inträffade samt förbereder den skattskyldige på att de pengar
han av misstag fått för mycket kommer att inkrävas senare. En sådan åtgärd
är väl motiverad med hänsyn till förtroendet mellan enskilda och
myndigheter.

Innebär ackord enligt 62 § uppbördslagen för juridisk person att staten efterger
sin rätt att göra gällande betalningsskyldighet för ställföreträdaren? Vid

inspektion av en länsstyrelse år 1973 antecknades följande vid
granskning av uppbördsenhetens handlingar.

Länsstyrelsen hade godkänt ett bjudet ackord rörande L.V. AB. Dessförinnan
hade länsstyrelsen begärt att åklagarmyndigheten skulle framställa
yrkande om åläggande av betalningsskyldighet för bolagets ställföreträdare
enligt 77 a § uppbördsförordningen. Sedan ackordet antagits av länsstyrelsen,
anförde denna i skrivelse till åklagarmyndigheten bl. a. följande:
Den del av skattemedlen som inte guldits genom ackordslikviden får anses
ha bortfallit även gentemot ställföreträdaren.

Länsstyrelsen upplyste att innan ackordsbeslutet fattades hade underhandskontakt
tagits i frågan med numera biträdande skattedirektören Tore
Lundin hos riksskatteverket. Inspektionsärendet tillfördes sedermera en
skrivelse den 7 maj 1974 från riksskatteverket till länsstyrelsen angående
den principfråga som varit före.

Vid avgörandet av ärendet anförde JO Lundvik följande.

Om arbetsgivare verkställt skatteavdrag men inte inbetalat det innehållna
beloppet i föreskriven tid, får beloppet enligt 77 § uppbördslagen - som
författningen numera benämnes — indrivas hos honom.

I 77 a § samma lag stadgas om ett särskilt ansvar för den vilken företräder
arbetsgivare som är juridisk person. Om företrädaren verkställt skatteavdrag
men uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala det
innehållna beloppet, är han jämte arbetsgivaren betalningsskyldig härför.
När särskilda skäl föreligger får dock betalningsskyldigheten jämkas eller
eftergivas. Det sägs än ytterligare att företrädaren får söka åter av arbetsgivaren
vad han erlagt.

377

Som riksskatteverket anmärkt i sin skrivelse till länsstyrelsen kan företrädarens
betalningsansvar betecknas som accessoriskt till skattefordringen.
Rättsförhållandet synes mig - låt vara att det har ett offentligrättsligt
inslag - vara sådant att det är naturligt att bedöma det med ledning av allmänna
förmögenhetsrättsliga grundsatser. En ledande sådan grundsats är
att borgenär, som efterger sin rätt gentemot huvudgäldenären, icke därefter
kan rikta krav mot borgensman eller annan som jämte huvudgäldenären
svarar för skulden. Skälet härför är att borgensman e. d. förlorat sin möjlighet
att utöva regress mot huvudgäldenären.

I 169 § konkurslagen och 21 § ackordslagen stadgas, att borgenär som
godkänt ackordsförslag ej genom godkännandet förlorar sin rätt mot borgensman
eller andra som förutom gäldenären svarar för fordringen. Bestämmelsen
— som motiveras av att ett ackord inte behöver vara borgensman
e. d. till skada och att de kan rösta emot förslaget (se 166 § konkurslagen
och 36 § ackordslagen) - framstår som ett undantag från den nyssberörda
allmänna regeln. Bestämmelsen gäller emellertid endast offentligt ackord,
inte underhandsackord. Vad angår underhandsackord torde den allmänna
huvudregeln gälla med reservation dock för vad som till äventyrs
kan följa av avtalets innehåll och omständigheterna i det särskilda fallet (jfr
NJA 1953 s. 116).

Jag håller alltså före att ett underhandsackord med arbetsgivaren som
regel i motsvarande mån minskar statens möjlighet att uttaga skattebeloppet
av företrädaren enligt 77 a § uppbördslagen, men att ett offentligt ackord
i princip inte gör det. Huruvida företrädarens betalningsansvar blivit
fastställt genom dom eller icke synes mig i princip likgiltigt. Även efter en
dom måste betalningsansvaret bortfalla i den mån underhandsackord avtalas
med arbetsgivaren. Komplikationer kan tänkas uppkomma, om företrädarens
betalningsskyldighet reducerats med stöd av vad som sägs därom i
77a§, men jag går inte in på dessa problem nu.

I förevarande fall rörde det sig tydligen om ett underhandsackord och
jag finnér därför ingen anledning kritisera länsstyrelsen för den ståndpunkt
den intog.

378

Kommunal självstyrelse
Kommunal renhållning

Tillämpningen av kommunala renhållningslagen (1970:892) har föranlett
ett stort antal klagomål hos JO. Klagomålen riktade sig mot olika kommuner.
De ojämförligt flesta riktade sig dock mot Norrtälje kommun.

Tolv av klagoärendena mot Norrtälje kommun företogs till gemensam
handläggning. Klagomålen rörde, jämte annat, uttagande av renhållningsavgift.
Klagandena hävdade, av skiftande skäl, att avgiftskraven var oberättigade.
Argumenten var huvudsakligen att behov av kommunal renhållning
ej förefanns eller att avgiftens storlek inte stod i rimlig proportion till
behovet av renhållning eller att kommunen i något avseende brustit i fullgörandet
av sina skyldigheter. Det åberopades sådana omständigheter som
att fastigheten var obebodd, att hälsovårdsnämnden meddelat dispens, att
kommunen ej levererat sopsäckställ eller latrinkärl samt att kommunen underlåtit
att besöka fastigheten. Ett fall gällde en fastighet bebyggd med två
mindre fritids stugor där de båda hushållen använde en gemensam sopsäck
och kommunen krävde avgift för två säckar. I ett annat fall, rörande ett arrendeförhållande,
gjordes från fastighetsägarens sida den invändningen att
renhållningstaxan saknade föreskrift om vem som var avgiftsskyldig och
till vem avgiften skulle erläggas. Vidare anmärktes i flera fall på svårigheter
att kommunicera med kommunen. Sålunda androgs att kommunen ej
besvarade brev, att det var svårt att få kontakt med vederbörande befattningshavare
per telefon och att, när kontakt etablerades, överenskommelser
som därvid träffades t. ex. rörande av giftsfrågor inte fullföljdes från
kommunens sida.

Från kommunstyrelsen infordrades yttrande dels i vissa av ärendena
särskilt, dels över en inom ombudsmannaexpeditionen upprättad promemoria
vari aktualiserades vissa allmänna spörsmål, bl. a. rörande bortfall
av avgiftsskyldighet, organisationen av renhållningen samt kommunikation
och service i förhållande till invånarna.

Sedan kommunstyrelsens svar inkommit, besökte JO Lundvik kommunen
den 25 mars 1975. Vid samtal med förtroendevalda och tjänstemän,
representerande bl. a. finansförvaltningen, gatuförvaltningen (renhållningen)
och hälsovårdsförvaltningen, avhandlades såväl allmänna frågor rörande
renhållningsväsendet som enskilda klagopunkter.

Vid ärendenas avgörande anförde JO Lundvik bl. a. följande.

379

Bestämmelser rörande renhållning står att finna på olika håll. Här kan
nämnas allmänna ordningsstadgan (1956: 617), kommunala renhållningslagen
(1970:892), renhållningskungörelsen (1974:1024), hälsovårdsstadgan
(1958:663), lokala hälsovårdsordningar, utfärdade med stöd av hälsovårdsstadgan
och med ledning av den av Kungl. Maj:t fastställda normalhälsovårdsordningen
(1971:761), väglagen (1971:948), naturvårdslagen
(1964:822) samt lagen (1965:54) om kommunala renhållningsavgifter.
Lagstiftningen på området företer således en relativt splittrad bild. De författningar
som i förevarande sammanhang främst är av intresse är kommunala
renhållningslagen, renhållningskungörelsen, den lokala hälsovårdsordningen
och lagen om kommunala renhållningsavgifter.

Lagfästandet av det kommunala renhållningsmonopolet skedde genom
kommunala renhållningslagen som trädde i kraft i full utsträckning den 1
januari 1972. I lagens 4 § i dess nu gällande lydelse sägs att kommun är
skyldig att till behandlingsanläggning eller upplagsplats forsla orenlighet
som härrör från hushåll samt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall,
om ej regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriver
annat. När orenlighet och avfall skall forslas bort genom kommunens försorg,
får, stadgas det vidare, annan person än den kommunen anlitar för
detta ändamål ej taga befattning därmed. Det kan förtjäna nämnas att paragrafen
också innehåller en bestämmelse om möjlighet för regeringen eller
annan myndighet att utvidga bortforslingsplikten till att avse även annat
avfall än som nyss sagts. Enligt normalhälsovårdsordningen (14 §) skall lokal
hälsovårdsordning innehålla föreskrift om att orenlighet och avfall som
det enligt kommunala renhållningslagen eller hälsovårdsordning åligger
kommunen att forsla bort ej får användas vid gödsling, grävas ned, komposteras,
brännas eller på annat sätt slutligt behandlas av fastighetsägaren.
Förbudet är straffsanktionerat med stöd av 84 § hälsovårdsstadgan.

I samband med renhållningskungörelsens tillkomst skedde en uppmjukning
av bestämmelserna i syfte att ge utrymme för en smidigare hantering
av det kommunala renhållningsväsendet i glesbygd och i områden med fritidsbebyggelse.
Enligt 2 § renhållningskungörelsen får kommun besluta att
hämtning av orenlighet och avfall från fastighet skall ske från annan plats
än förvaringsplatsen på fastigheten, om kostnaden för hämtningen därigenom
minskar. I 3 § stadgas vidare att kommun kan besluta att hämtning av
orenlighet och avfall från två eller tre närbelägna fastigheter skall ske från
gemensam behållare som är uppställd på en av fastigheterna, om innehavarna
ansöker därom.

Vid sidan härav finns två dispensvägar. Den första att länsstyrelsen enligt
5 § renhållningskungörelsen (tidigare 4 § kommunala renhållningslagen)
befriar kommunen från dess bortforslingsskyldighet. En sådan befrielse
för kommunen - som får ges endast när särskilda skäl föreligger - medför
naturligtvis också att den enskilde fastighetsägaren blir fri från sin
motsvarande skyldighet att underkasta sig det kommunala monopolet.

380

Den enskilde har dock ingen rätt att påkalla sådan dispensprövning hos
länsstyrelsen. Denna rätt tillkommer endast kommunen. Den andra dispensvägen
består i den enskilde fastighetsägarens möjlighet att hos hälsovårdsnämnden
anhålla om undantag från där föreskrivet förbud för fastighetsägare
att slutligt behandla orenlighet och avfall. Om hälsovårdsnämnden
lämnar sådan dispens, är kommunen ej skyldig att forsla bort orenlighet
och avfall som omfattas av medgivandet. Detta har uttryckligen slagits
fast i 4 § renhållningskungörelsen. Det kan här förtjäna påpekas att den enskilde
fastighetsägaren vid avslag på sådan dispensansökan kan föra talan
mot hälsovårdsnämndens beslut genom förvaltningsbesvär (jämlikt hälsovårdsstadgan)
i första hand hos länsstyrelsen och sedan vidare hos kammarrätten.

Kommuns rätt att uttaga renhållningsavgift grundar sig på lagen om
kommunala renhållningsavgifter. Det ankommer enligt lagen på kommunens
fullmäktige att antaga renhållningstaxa. Beträffande taxans konstruktion
sägs att avgift skall vara årlig eller på annat sätt periodisk vaijämte det
anges efter vilka grunder avgift får beräknas. Dessa grunder bygger på den
s. k. självkostnadsprincipen, som innebär att kommunal avgift inte får uttagas
i syfte att tillföra kommunen vinst. Det stadgas emellertid vidare, att
när entreprenör anlitas, avtalet med denne må läggas till grund för beräkning
av avgift i den mån det ej medför väsentligt högre kostnad än om kommunen
själv utför renhållningen. Därmed ges utrymme för en skälig företagarvinst
för entreprenören samtidigt som visst skydd bereds de enskilda
mot att genom entreprenadsystemet bli påförda alltför höga avgifter. Liksom
vid annan avgiftsfinansiering av kommunal verksamhet gäller - utan
att särskild bestämmelse därom intagits i själva avgiftslagen - att avgifter
skall bestämmas och differentieras på objektiva grunder utan att vissa personer
eller grupper gynnas eiler missgynnas. Principen kan sägas ha sin
lagliga förankring i 76 § kommunallagen då där sägs att beslut kan överklagas
bl. a. om beslutet ”vilar på orättvis grund”. Slutligen kan nämnas att
avgiftslagen innehåller en bestämmelse (4 §) om att taxan skall innehålla
föreskrift om vem som är avgiftsskyldig och till vem avgiften skall erläggas.

När det gäller avgiftsskyldighetens bortfallande eller jämkning i avgiftsskyldigheten
för olika fall saknas närmare bestämmelser i avgiftslagen. De
kommunala renhållningstaxorna torde i allmänhet inte heller innehålla närmare
bestämmelser i ämnet. Bristen på detaljerade regler om skyldigheten
att erlägga avgift i olika situationer berördes av mig i yttrande den 16 september
1974 till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet över en
departementspromemoria med förslag till renhållningskungörelse (JO:s
ämbetsberättelse 1975 s 426 ff). Jag citerar vad jag då anförde.

I 1 § avgiftslagen sägs, att kommun äger besluta om avgifter för bortforsling,
omhändertagande och oskadliggörande av orenlighet och avfall som

381

uppsamlats inom kommunen vid renhållning enligt 4 § kommunala renhållningslagen
eller hälsovårdsstadgan. Ordalydelsen ger stöd för den tolkningen
att någon avgiftsskyldighet inte föreligger när kommunen av länsstyrelsen
helt dispenserats från sin skyldighet enligt 4 § renhållningslagen,
förutsatt att kommunen utnyttjar dispensen. Denna tolkning rimmar också
bäst med den bakomliggande tanken att avgiften utgör vederlag som bör
stå i viss relation till den utförda prestationen. I annat fall skulle avgiften
snarare få karaktär av beskattning.

I konsekvens med vad nyss sagts bör undantag från avgiftsskyldighet
rimligen gälla även i vissa andra situationer då kommunen inte ombesörjer
renhållning. Att så bör vara fallet med fastigheter som är obebodda och tilllika
obebyggda framstår nära nog som en självklarhet. Att avgiftsskyldighet
ej heller bör föreligga, när den enskilde jämlikt lokal hälsovårdsordning
medgivits dispens från däri stadgat förbud mot destruktion av avfall och
även utnyttjar denna sin rättighet, synes också rimligt.

Vid sidan av nu nämnda fall kan man diskutera, om och i vad mån avgiftsskyldigheten
bortfaller i händelse av försummelse från kommunens sida.
Ett flagrant fall föreligger om kommunen helt underlåter att fullgöra sin
bortforslingsskyldighet. Ett annat, mera praktiskt fall är att kommunen, i
tro att intet finns att avhämta från en avlägset belägen fastighet - en kanske
riktig förmodan - underlåter att ens besöka fastigheten. Skäl kan anföras
för att avgiftsskyldigheten bortfaller under dessa omständigheter men
rättsläget får dock betecknas som något ovisst. Än större tvekan bereder
de fall då kommunens försummelse består däri att den — kanske på grund
av utebliven tillsägelse från fastighetsägarens sida — ej tillhandahållit sopsäck
eller förvaringskärl. Problem uppkommer också när kommunen ej vill
godtaga kärl e. d. som fastighetsägaren anskaffat för förvaring av avfall.

I nära samband med det nu anförda står frågan hur den enskilde skall
kunna tillvarataga sina intressen gentemot kommunens krav. Tvist om avgiftsskyldigheten
och dess omfattning hör under allmän domstols prövning.
Den enskildes möjligheter att på denna väg tillvarataga sin rätt är
dock begränsade eftersom domstolsvägen är både lång och kostsam. I den
mån tvisten, såsom ofta är fallet, gäller själva utformningen av renhållningstaxan
är de praktiska svårigheterna att vinna någon ändring genom
vanlig process betydande. Kommunfullmäktiges beslut att antaga renhållningstaxor
behöver inte underställas statlig myndighet för fastställelse. Beslutet
kan emellertid angripas genom kommunalbesvär. Möjligheterna för
besvärsmyndigheten att ingå i en materiell prövning av taxan är — med nu
gällande regler - begränsade, låt vara att 2-4 §§ avgiftslagen upptar vissa
bestämmelser som man kan falla tillbaka på.

De ändringar som därefter gjorts i renhållningslagstiftningen har inte berört
avgiftslagen. En hel del tvistemål vid allmän domstol har förekommit
men såvitt jag känner till har ännu inte några prejudicerande avgöranden
förekommit i högsta instans. I allt väsentligt synes mig därför rättsläget vara
detsamma som när jag avlät mitt nyss nämnda yttrande.

Det kan i sammanhanget nämnas att regeringsrätten, i några fall som jag
känner till, i kommunalbesvärsväg haft att taga ställning till innehållet i
kommunal renhållningstaxa. Denna prövning har skett med utgångspunkt i
frågan huruvida fullmäktiges beslut att antaga taxa vilade på orättvis

382

grund. I något fall har det kommunala beslutet också på denna grund upphävts.
Tvistefrågan i dessa mål har företrädesvis gällt differentieringen av
avgifter olika grupper emellan, t. ex. fritidsboende jämfört med permanentboende.
Möjligheten att klandra fullmäktiges taxebeslut utnyttjas
emellertid sällan i praktiken. Besvärsfristen räknas ju ifrån anslagsdatum
och inte från den dag då klaganden fick del av beslutet, vilket i många fall
torde medföra, särskilt för fritidsboende, att de inte får kännedom om beslutet
i tid.

När jag ändå berör det kommunala besvärsinstitutet vill jag tillägga att
det i allmänhet inte torde vara meningsfullt att denna väg söka angripa en
avgiftsdebitering. För det första kan tvekan råda om fråga överhuvud är
om ett överklagbart beslut. Även om så skulle vara fallet torde besvärsmyndigheten
vid en saklig prövning ofta komma att finna saken tvistig och
lämna besvären utan bifall, kanske med hänvisning till möjligheten att föra
talan inför allmän domstol.

Sedan jag nu något uppehållit mig vid möjligheterna att rättsligt angripa
renhållningstaxor och kommunala avgiftskrav, vill jag, innan jag går närmare
in på förhållandena i Norrtälje kommun, erinra om begränsningarna i
JO:s tillsynsbefogenhet. Kommunfullmäktige är helt undandragna JO:s
tillsyn. Eftersom renhållningstaxan antages av kommunfullmäktige är jag
alltså förhindrad att ingå på närmare granskning av innehållet i taxan.

(Härefter lämnades i beslutet en redogörelse för organisationen av renhållningsväsendet
i Norrtälje. Redogörelsen har av utrymmesskäl här uteslutits.
)

Innan jag går vidare vill jag något kommentera renhållningsväsendets
yttre organisation och funktion. Av det anförda framgår att Norrtälje kommun
i stor utsträckning anlitar entreprenörer. Hinder häremot möter inte i
gällande lagstiftning. Tvärtom förutsätter denna uttryckligen att kommun
får använda sig av entreprenadsystem. Ju fler parter som är inblandade
desto mer komplicerad blir emellertid bilden när det gäller att i olika situationer
- t. ex. vid bristande prestation - pröva fråga om avgiftsskyldighet
eller att göra en bedömning från ansvarssynpunkt. Till detta kommer att
enskilda entreprenörer inte står under JO:s tillsyn. Det nu sagda har naturligtvis
betydelse även för min prövning i förevarande fall. Emellertid har
jag funnit att utredningen ej ådagalagt några påtagliga brister när det gäller
den yttre organisationen och funktionen av renhållningsväsendet i Norrtälje.
Att misstag eller försummelse kan ha förekommit i enskilda fall ändrar
inte detta mitt intryck vid en samlad bedömning. Från angivna synpunkt
vill jag således inte rikta någon kritik mot kommunen.

Vad i övrigt gäller den administrativa sidan är följande att säga.

I den inom ombudsmannaexpeditionen upprättade remisspromemorian
anfördes att klagomålen gav vid handen att det kunde brista i fråga om
kommunikationen med invånarna. Således skulle enligt vissa klagande informationen
ha varit otillräcklig. Kommunen skulle vidare ha underlåtit att

383

besvara skriftliga eller muntliga framställningar och förfrågningar från enskilda.
I sitt yttrande till mig redogjorde kommunen för sina rutiner och åtgärder
härvidlag ävensom för sin allmänna syn på läget. Förhållandena behandlades
vidare vid mitt förut nämnda besök hos kommunen.

Viss allmän information i form av broschyrer och liknande meddelanden
har utsänts till fastighetsägarna enligt särskild utsändningsrutin. I somliga
fall har det tydligen av skilda anledningar inträffat att informationen inte
nått fram. I stort sett får det dock antagas att denna informationsväg fungerat.
Även om man möjligen skulle kunna diskutera någon enskild punkt av
innehållet i denna allmänna information är min bedömning den att informationen
i allt väsentligt motsvarar vad man kan ha rätt att förvänta sig av en
kommun. Till bilden hör att fråga var ej enbart om en ny reglering på det
kommunala planet utan även om en ny lagstiftning. Denna har uppenbarligen
- och det finns många belägg härför — haft svårighet att bli helt accepterad
av allmänheten och dessutom uppfattats som svårbegriplig. Kommunen
har också själv uppgivit sig ha haft svårigheter med tolkningen av lagstiftningen
på olika punkter, t. ex. i fråga om avgiftsskyldigheten i olika situationer
och beträffande hälsovårdsnämndens dispensmöjlighet enligt
hälsovårdsstadgan. Allt detta kan emellertid inte läggas kommunen till
last. Min samlade bedömning blir därför att kritik inte bör riktas mot kommunen
såvitt gäller den allmänna informationens innehåll och omfattning.

När det gäller behandlingen av framställningar och besvarandet av förfrågningar
från enskilda har jag däremot kunnat konstatera att det ej fungerat
tillfredsställande. Kommunen har vidgått detta, såväl i sitt yttrande till
mig som vid mitt besök därstädes. Jag vill här citera vad som från kommunens
sida avslutningsvis anfördes i remissvaret.

Kommunstyrelsen vill i detta sammanhang ej förneka, att mycken irritation
och missnöje säkerligen beror på att den kommunala renhållningsorganisationen
visat sig vara underdimensionerad. Trots ett plikttroget arbete
har personalen helt enkelt ”drunknat” i framställningar och klagomål,
som framförts såväl vid personliga besök å renhållningsavdelningen som
skriftligen och per telefon. Det är kommunstyrelsens bestämda avsikt att
snarast möjligt ge renhållningsavdelningen erforderliga personella förstärkningar
för att på grundval av hittillsvarande erfarenheter och den nya
renhållningskungörelsen söka skapa ett väl fungerande renhållningsväsende
i Norrtälje kommun.

Vad först beträffar orsakerna till den uppkomna situationen finner jag
mig böra godta de förklaringar som lämnats från kommunens sida. Det innebär
att jag inte funnit grund för antagande att någon enskild tjänsteman
hos kommunen kan lastas för fel eller försummelse av beskaffenhet att
medföra ans vars påföljd. Jag vill i sammanhanget erinra om att, när det gäller
spörsmålen vilka åtgärder som behövs för att rätta till missförhållandena,
det principiellt är fråga om åtgärder inom den kommunala självstyrelsens
ram. Det är alltså lämnat åt kommunen att bestämma om vilken admi -

384

nistrativ apparat som här skall finnas. Kommunen är därvid inte styrd av
några allmänna författningsregler lika lite som i fråga om handläggningen
av enskilda ärenden. Så är t. ex. förvaltningslagen inte tillämplig (utom när
det gäller hälsovårdsnämndens befattning med dispensfrågoma). Beträffande
beviljandet av anslag ligger vidare avgörandet hos kommunfullmäktige.
Jag vill emellertid å andra sidan erinra om att det inte är fråga om en
s. k. fakultativ kommunal angelägenhet - som kommunen äger vårda om
den så finnér gott - utan om en för kommunen obligatorisk, i särskild lag
noga preciserad angelägenhet. Allmänheten har därför rättmätiga krav att
ställa på kommunen i fråga om omsorgsfull behandling av enskilda ärenden.

Mot bakgrund av det nu anförda vill jag säga att jag ser allvarligt på de
här behandlade bristerna. Jag noterar emellertid med tillfredsställelse att
kommunens styrelse lovat verka för att behövliga personalresurser m. m.
ställs till renhållningsavdelningens förfogande. Om andra åtgärder kan vidtagas
för att effektivisera verksamheten och förbättra handläggningen ur
den enskildes synvinkel - exempelvis genom att ytterligare utveckla blanketter
och rutiner — är det naturligtvis en fördel.

Som förut sagts har klagomålen i samtliga fall samband med framställda
avgiftskrav, vilka uppfattats som oberättigade. De invändningar mot betalningsskyldighet
som klagandena framställt har till en del haft samband med
de förhållanden som jag behandlat i det föregående. I andra fall åter grundar
sig invändningarna på särskilda förhållanden som jag senare kommer
till. Kommunen har i icke obetydlig omfattning tagit tillbaka sina avgiftskrav
i de här aktuella fallen. Detta kan i och för sig synas gott och väl ur
den enskildes synvinkel. Innan jag går vidare kan emellertid, till undvikande
av missförstånd, några allmänna klargöranden vara på sin plats.

Renhållningsavgifterna i Norrtälje kommun synes av många uppfattas
såsom höga. Jag kan nämna att jag under mina inspektioner konstaterat att
det på andra håll i landet finns kommuner med avsevärt lägre renhållningsavgifter
än de i Norrtälje. Många synes vidare ha uppfattat Norrtälje kommun
som relativt hård i sin inställning när det gäller att hålla på avgiftskraven
mot enskilda fastighetsägare. Jag har här inte underlag för att göra en
jämförelse med förhållandena i andra kommuner. Att det faktiskt är så att
Norrtälje kommun hållit hårt på avgiftskraven har emellertid bekräftats vid
mitt besök i kommunen. Från kommunens sida har särskilt framhållits att
kommunen har en ovanligt stor andel fritidsboende, för vilka kostnaderna
för renhållningen är förhållandevis höga jämfört med kostnaderna i tätorten,
och vidare att Norrtälje kommun från skattesynpunkt varit i ett besvärligt
läge. Det har också sagts att eftergift av avgiftskrav i några enskilda
fall lätt skulle kunna medföra liknande anspråk från ett stort antal andra
invånare och därigenom menligt inverka på kommunens finanser samtidigt
som kommunen var mer eller mindre tvingad att eftersträva full kostnadstäckning
genom renhållningsavgifterna. Det påpekades även, att om kom -

385

munen i alltför stor utsträckning gjorde eftergifter beträffande avgiftskrav,
detta i långa loppet skulle medföra att avgifterna måste höjas för dem som
kvarstod som betalare vilket framstod som mindre solidariskt än den linje
kommunen nu drev.

När det gäller de rent rättsliga bedömningarna av tvistiga avgiftsfrågor
möter, som förut framhållits, åtskilliga svårigheter. Avgörandet tillkommer
här i sista hand de allmänna domstolarna. Av sakens natur följer att
kommunen måste äga rätt att i ett tvistemål hävda sina intressen. För att
kommunens hållning skall kunna föranleda ingripande från min sida krävs
att dess agerande framstår som uppenbart felaktigt eller otillbörligt. Såsom
kommunen slutligt bestämt sin ståndpunkt i olika här aktuella fall finnér
jag, med angivna utgångspunkt, inte grund för ingripande från min sida
mot kommunen.

Vad gäller de enskilda fallen går jag inte in på någon bedömning i detalj
och det oavsett om parternas ståndpunkter slutligen kunnat förenas eller
om meningsmotsättningar alltjämt föreligger. I de senare fallen återstår ju
möjligheten av rättegång inför allmän domstol. I fråga om avgiftsskyldigheten
har jag därför valt att begränsa mig till uttalanden av principiell art.

Frågan om verkan av att en fastighet är obebodd under viss tid har aktualiserats
av en klagande. I klagomålen anmärktes på att kommunen i
strid med träffad överenskommelse genom inkassoförfarande krävt på avgift
för år 1973. Denna avgift har numera avskrivits av kommunen under
hänvisning till förekomna kommunikationssvårigheter. Jag går ej närmare
in på fallet här. Av allmänt intresse är emellertid att kommunen tydligen
principiellt har den inställningen att avgiftsskyldighet ej föreligger för fastighet
som är obebodd. Som framgår av min ovan citerade skrivelse till
chefen för jordbruksdepartementet har jag samma inställning. Som villkor
för avgiftsbefrielse uppställer kommunen att fastigheten under kalenderåret
— avgifterna uttages årsvis - ej bevistats mer än vid tre dagbesök, i
följd eller oberoende av varandra, samt att övernattning ej sker mer än en
gång. Vidare krävs att anmälan om att en fastighet är obebodd skall göras
skriftligt till kommunen före första kalenderkvartalets utgång. Dessutom
skall ändrade förhållanden anmälas till kommunen.

Jag har förståelse för att kommunen av praktiska skäl här tillämpar en
schablonregel och att ett ordnat anmälningsförfarande är behövligt (med
hänsyn till datarutiner m. m.) för att kommunens administrativa arbete
skall kunna löpa någorlunda friktionsfritt. Nämnas kan att det vid mitt besök
i kommunen sades mig att det vid kontroll ofta visat sig att fastigheter
som anmälts obebodda ändå var bebodda, vare sig detta berodde på att anmälan
var oriktig från böljan eller att man sedermera underlåtit att anmäla
ändrade förhållanden. I vad mån de av kommunen uppställda villkoren
skall tillerkännas full rättslig relevans vid prövning av fråga om avgiftsskyldighet
är måhända inte alldeles självklart. Frågan hör under allmän
domstols prövning.

25 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

386

Innebörden av hälsovårdsnämndens dispenser från det s. k. destruktionsförbudet
i den lokala hälsovårdsordningen har aktualiserats i några
fall. Två av fallen rör det förhållandet att kommunen framställt krav på
renhållningsavgift trots att hälsovårdsnämnden lämnat dispens, i ena fallet
för användning av en förmultningsklosett av typ mullbänk och i det andra
fallet för en komposteringsanläggning. Vidare har i ett fall rörande ett större
antal fastigheter (Hemmaröfallet) hälsovårdsnämnden vägrat dispens
för kompostering av latrin men länsstyrelsen efter besvär beviljat sådan
dispens. Kommunen förde målet vidare till kammarrätten. Klagandena
vände sig mot att kommunen i detta läge framställde krav på renhållningsavgift.

Vid mitt besök hos kommunen upplystes följande. När ansökan om dispens
gjordes företog hälsovårdsnämnden omedelbart besök på platsen. Sedan
vidtog sedvanlig handläggning med kommunikation enligt förvaltningslagens
bestämmelser när så erfordrades. Därefter meddelade hälsovårdsnämnden
sitt beslut. Det ankom så på fastighetsägaren att till hälsovårdsnämnden
anmäla när en anläggning var klar för besiktning. Av praktiska
skäl hade man inte alltid möjlighet att omedelbart besöka platsen för
besiktning. Kommunen tillämpade därför den regeln att avgiften för latrinhämtning
bortföll från den dag då fastighetsägaren påkallade hälsovårdsnämndens
besiktning. Det var ju också så att anläggningen inte fick användas
förrän den blivit besiktigad och godkänd. Från början togs emellertid
avgiften bort redan från den tidpunkt då hälsovårdsnämnden lämnade sin
dispens. Det hade dock visat sig att fastighetsägare i en del fall sedan de
väl erhållit hälosvårdsnämndens dispens underlät att anskaffa den anordning
det gällde, t. ex. en mullbänk, men fortsatt att — kostnadsfritt — lämna
latrinen till den kommunala renhållningen. Med anledning härav hade
man ändrat reglerna så att avgiftsskyldigheten inte bortföll förrän besiktning
av anläggningen ägt rum. Hälsovårdsnämnden, vars ledamöter

och övriga befattningshavare visserligen var tillsatta av kommunen, hade
att fullgöra bestämda åligganden enligt allmänna statliga författningar. Hälsovårdsnämnden
hade sålunda att beakta de sanitära förhållandena men ej
i första hand att taga ansvar för kommunens ekonomi. Om dispens beträffande
latrinbehandlingen gavs åt en halv fritidsby, medförde detta konsekvenser
av ekonomisk och organisatorisk art för kommunen. Det var dock
inte primärt en uppgift för hälsovårdsnämnden att vid prövning av ett enskilt
dispensärende väga in kommunens ekonomiska intressen. För de organ
som mera direkt representerade den kommunala självstyrelsen var det
dock naturligt att frågor rörande organisationen av renhållningen och den
kommunala ekonomin kom i främsta rummet. - Kammarrätten hade numera
meddelat dom i Hemmarömålet. Denna innebar att ordförandens i
Hemmarö tomtägareförening yrkande om dispens för kompostering av latrin
bifallits av kammarrätten medan övriga klagandes talan avvisats på
den grund att ordföranden, som uppträtt som ombud i målet, ej visat behö -

387

righet att företräda de övriga föreningsmedlemmarna i målet. Hälsovårdsnämnden
hade för sin del dragit den slutsatsen av domen att man borde
medge dispens för kompostering av latrin beträffande större tomter med
gles bebyggelse. Kommunen - som förut hållit tillbaka avgiftskraven i avvaktan
på sakens vidare utveckling - avsåg nu att av dem som de facto ej
erhållit dispens kräva in renhållningsavgifter enligt de principer som kommunen
allmänt tillämpade. Ett tiotal fall hade redan kommit till tingsrätten.
Många hade dock betalat frivilligt. Här underströks vikten av att behandla
alla lika. Gav man eftergift beträffande några av kraven, blev man tvungen
att återbetala avgifterna till övriga berörda som fullgjort sin betalningsskyldighet.

Även om klagomålen i Hemmaröfallet inte direkt riktar sig mot hälsovårdsnämndens
handläggning av dispensfrågorna vill jag ändå för sammanhangets
skull något beröra denna. Att kammarrätten liksom länsstyrelsen
kom till annan slutsats än hälsovårdsnämnden vid sin bedömning av saken
finner jag i och för sig inte anmärkningsvärt. Det är naturligt att praxis på
detta område utvecklas med ledning av avgöranden i förvaltningsdomstolarna.
Det är inte heller en primär uppgift för JO att uttala sig i dessa bedömningsfrågor.
Kommunens synpunkter på rättsläget och hälsovårdsnämndens
ställning i kommunen, vilka delvis här redovisats, synes mig
också värda visst beaktande. När skilda instanser som här kommer till olika
resultat uppstår emellertid ett komplicerat läge och jag har därför även
förståelse för att klagandena reagerade mot att avgifterna skulle drivas in
under rådande förhållanden. Kommunen förklarade dock indrivningsfrågan
vilande tills läget i viss mån klarnat genom kammarrättens avgörande.

Frågan hur avgiftsskyldigheten är att bedöma i dispensfall vill jag av skäl
som förut anförts inte besvara i vidare mån än att jag erinrar om att 4 § renhållningskungörelsen
— som trädde i kraft den 1 januari 1975 — stadgar, att
om hälsovårdsnämnd med stöd av lokal hälsovårdsordning ”medgett undantag”
från förbud för fastighetsägare att slutligt behandla orenlighet och
avfall, kommunen ej är skyldig att forsla bort orenlighet och avfall som
omfattas av medgivandet. Goda skäl synes mig tala för uppfattningen att
avgiftsskyldigheten för den enskilde bortfaller samtidigt som hämtningsplikten
bortfaller för kommunen. Det synes vidare försvarligt att hävda att
hämtningsplikten inte upphör förrän erforderliga anordningar för kompostering
e. d. vidtagits. Man kan också se saken så att dispensen är villkorad
av att anordningarna vidtas.

I ett fall rör klagomålen kommunens vägran att tillmötesgå klagandenas
framställning om att för sina två fritidsstugor på samma fastighet få lämna
sopor i gemensam behållare och få åtnjuta motsvarande reducering av avgiften.
Vid mitt besök hos kommunen upplystes bl. a. följande. Det fanns i
kommunen fastigheter med ända upp till tjugo byggnader som hyrdes ut.
Kommunen hade därför av rättviseskäl stannat för att ta avgift per hushåll.

Genom renhållningskungörelsen har öppnats möjlighet för kommun att i

388

viss utsträckning anlita förenklat hämtningsförfarande. Enligt 2 § får kommun
besluta att hämtning från fastighet skall ske från annan plats än förvaringsplatsen
på fastigheten, om kostnaden för hämtningen därigenom
minskar. Som villkor för giltigheten av dylikt beslut gäller bl. a. att innehavaren
av berörd fastighet har samtyckt till att själv forsla på fastigheten
uppkommande orenlighet och avfall till hämtningsplatsen. Enligt 3 § kan
kommun besluta att hämtning från två eller tre närbelägna fastigheter skall
ske från gemensam behållare som är uppställd på en av fastigheterna, om
innehavarna ansöker därom. Här uppställs inte det villkoret att kostnaden
för hämtningen skall minskas genom arrangemanget. Jag vill rekommendera
att kommunen, när nu nya regler kommit på området, låter undersöka
om de inte kan få tillämpning också i Norrtälje. Jag är dock medveten om
att man här står inför svårigheter av praktisk och ekonomisk art.

I ett fall har klaganden, som i egenskap av fastighetsägare krävts på renhållningsavgift
avseende en arrendatorsbostad, gjort den invändningen att
renhållningstaxan saknar föreskrift om vem som är avgiftsskyldig och till
vem avgiften skall erläggas (se 4 § avgiftslagen). Med anledning av min remiss
tog kommunstyrelsen initiativ till komplettering av taxan. Genom beslut
den 17 december 1974 har kommunfullmäktige till taxan fogat en bestämmelse
om att avgiftsskyldigheten skall åvila fastighetsägaren och att
avgiften skall erläggas till kommunens drätselkontor. Vidare har kommunen
återtagit sitt avgiftskrav gentemot klaganden. Jag finnér ej anledning
till vidare yttrande i denna del.

1 övrigt föranleder de särskilda klagomålen ej annat uttalande från min
sida än att JO inte kan sätta sig i domstolens eller andra myndigheters ställe
och att vad klagandena andragit inte motiverar någon min vidare åtgärd.

Kommunal bostadsförmedling har tillämpat en sorts spärr mot inflyttning
av socialt icke önskvärda personer. Kritik härav

I maj 1974 inspekterade JO Lundvik den kommunala bostadsförmedlingen
i Växjö. JO samtalade därvid med förmedlingens föreståndare majoren
Knut Holm. Av samtalet, som protokollfördes, återges här följande avsnitt.

Holm sade att en till Växjö inflyttande tjänsteman med ordnade arbetsförhållanden
och god ekonomi ganska snabbt skulle kunna få sig anvisad
en lägenhet om tre eller fyra rum och kök, dock ej i innerstaden. Det skulle
även gå att ordna en tvårumslägenhet i ytterområden t. ex. för en inflyttande
arbetare med ordnade arbetsförhållanden. Hinder kunde emellertid
föreligga på grund av sådana omständigheter som att den bostadssökande
ej var yrkesarbetande eller hade låg inkomst och en storfamilj, exempelvis

389

på 5-6 personer. Ett sådant fall måste prövas ur social synpunkt. En stor
stötesten kunde därvid vara frågan om barntillsyn. Även för fastighetsägaren
kunde det vara problem med för mycket barn i ett område. Bostadsförmedlingen
kunde ej tvinga på en fastighetsägare en familj. På fråga förklarade
Holm att de allmännyttiga bostadsföretagen, bostadsstiftelsema, regelmässigt
godtog de sökande som förmedlingen anvisade bostad. Ärenden
med komplikationer av här nämnt slag gick till arbetsutskottet och, om
arbetsutskottet var tveksamt, till nämnden. Särskilt besvärliga var skilsmässofallen.
Om exempelvis AMS bekostade omskolning av en frånskild
kvinna men socialförvaltningen ej kunde klara barntillsynen, skulle förmodligen
nämnden avslå en ansökan. När det gällde sådana som bodde
utom kommunen men inom reseavstånd till sin arbetsplats, kunde kommunen
inte ”ösa på”. Avvägning måste i sådana fall ske med hänsyn till andra
sökandes behov och företräde ges åt sådana med längre reseavstånd.
Många omskolningsfall hade kommit från Stockholm, varav en del blivit
socialfall i Växjö. Det hade spritts ett rykte att socialvården var särskilt generös
i Växjö. Detta hade dragit dit ”massör av människor”.

På fråga, om hänsynstagandet till den sociala situationen i kommunen —
något som ej berörde fastighetsägaren - var speciellt för Växjö eller om
det förekom även i andra kommuner, förklarade Holm att han trodde att
det förhöll sig på samma sätt i andra kommuner. Ett annat typexempel utgjorde
äldre pensionerade människor som önskade inflytta från andra
kommuner. I sådana fall kunde man förutse ett snart uppkommande vårdbehov,
till förfång för kommunens egna invånare för vilka åldringsvården
redan var otillräcklig. Om vederbörande hade anhöriga i Växjö kom dock
saken i ett annat läge.

Därefter talade JO med bostadsförmedlingsnämndens ordförande adjunkten
Ragnar Munther. Denne berättade bl. a. följande.

Han bekräftade vad Holm förut anfört om att sociala skäl tilläts inverka
på bedömningen av ett ärende. Om exempelvis en frånskild kvinna med tre
barn, bosatt i Tingsryds kommun, uppbar AMS-bidrag men socialförvaltningen
ej kunde ordna barntillsynen och den sociala representanten i
nämnden avstyrkte, så beslutade nämnden att avslå ansökningen. Om en
80-årig dam i Alvesta kommun ville flytta till Växjö kommun, tog man också
här sociala hänsyn på grund av kommunens begränsade resurser att ta
hand om sina egna gamla. Om den sociala experten avstyrkte i ett sådant
fall skulle nämnden besluta avslå. Om emellertid den gamla hade anhöriga
i Växjö tog man hänsyn därtill. Munther betonade att skälet var otillräckliga
sociala resurser i form av hemsamariter och pensionärshem, något som
man måste förutsätta att en så gammal människa snart skulle få behov av.

JO granskade även vissa akter och protokoll. JO varseblev därvid att bostadsförmedlingsnämnden
avslagit en ansökan från ett zigenarpar i Stockholm.
JO begärde närmare upplysning om skälet härtill. Holm svarade, att
de båda var sjukpensionerade och troligen lockats av den generösa socialhjälpen
i Växjö som även kommit zigenare till del. I något fall hade utbetalats
över 50 000 kr. under ett år till en familj (vilket var skattefritt). Kommunen
kunde enligt Holm ej ta emot fler zigenare.

390

JO Lundvik skrev senare till bostadsstyrelsen och sade, att det vid inspektionen
framkommit, att bostadsförmedlingen i Växjö tillämpade en
sorts spärr mot inflyttning. Spärren drabbade personer — åldringar, ensamstående
kvinnor med barn, zigenare - som man befarade skulle komma
att ställa anspråk på en social service som kommunen inte ansåg sig
kunna ge dem. Med överlämnande av ett exemplar av det vid inspektionen
förda protokollet hemställde JO om bostadsstyrelsens yttrande i frågorna
dels om liknande system veterligen tillämpas av annan bostadsförmedling i
landet, dels om systemet kunde anses rimligt och i överensstämmelse med
samhällets allmänna strävanden.

Bostadsstyrelsen konstaterade i sitt svar till en böljan att den inte hade
tillgång till aktuell information som belyste bostadsförmedlingarnas förmedlhgsprinciper
och vilken betydelse som kommuntillhörigheten tillmättes.
Styrelsen fortsatte:

Av svaret från Växjö kommun på enkäten avseende 1973 framgår att av
de kvarstående sökandena 1973-12-31 var 27 % bosatta i annan kommun än
Växjö. För samtliga i enkäten ingående kommuner utanför de tre storstadsområdena
var motsvarande andel 18%.

Bostadsförmedlingsutredningen framlade vissa förslag rörande anvisningsförfarandet
som enligt utredningen hade formen av rekommendationer.
Beträffande den här aktuella frågan ansåg utredningen att kommuntillhörigheten
inte borde få inverka på rätten att erhålla lägenhet genom den
kommunala bostadsförmedlingen (SOU 1967: 1, sid. 89-92).

I propositionen 1967:100 ang. riktlinjer för bostadspolitiken m. m. behandlades
(sid. 250-255) vissa bostadsförmedlingsfrågor med utgångspunkt
i utredningens förslag. Kommunerna föreslogs få en möjlighet att genom
villkor vid beslut om bostadslån tillförsäkras ökad förmedlingsrätt.
Staten borde emellertid ha en möjlighet att se till att bostadsförmedlingsverksamheten
bedrevs på ett sätt som var förenligt med allmänna bostadsförsöijningssynpunkter.
Vissa anvisningsnormer borde anknytas till villkoret.
Därvid anfördes bl. a. följande:

De bostäder som byggs med statligt stöd bör enligt min mening i princip
vara tillgängliga för alla medborgare. Den enskildes rätt att välja bosättningsort,
näringslivets utveckling och rörligheten på arbetsmarknaden
är intressen som bör gälla framför lokala intressen. Det krav på bosättning
och kyrkobokföring som f. n. ställs i vissa kommuner bör således
inte godtas vid tillämpning av lånevillkoret om kommunal bostadsförmedling.
För rätt att bli registrerad hos en viss kommuns förmedling
bör det vara tillräckligt med faktisk anknytning av något slag till kommunen.
Den som inte är skriven men väl har sitt arbete i kommunen måste
anses ha sådan anknytning. Också tidigare bosättning i kommunen eller
omständigheter av personlig art bör i särskilda fall få grunda rätt för den
som inte är bosatt eller arbetar i kommunen att bli registrerad i bostadskön
där.

Detta förslag, mot vilket riksdagen inte hade några erinringar, resulterade
i föreskrifter i bostadslånekungörelsen (SFS 1967:552) i 51-53 §§. Där
anges bl. a. att förutsättning för länsbostadsnämndens beslut om tillämpning
av ifrågavarande villkor är att kommunen bedriver bostadsförmedling
så att bostadssökandens rätt att bli anvisad bostad icke göres beroende av

391

att han är bosatt i kommunen. Nämnden skall återkalla sitt beslut, om
kommunen bedriver bostadsförmedling i strid mot bl. a. denna bestämmelse.
I

Fram t.o.m. utgången av år 1970 hade länsbostadsnämnderna lämnat
beslut enligt 51 § för 15 kommuner. Stor-Stockholms bostadsförmedling
har därvid räknats som en kommun.

Växjö kommun ingav 1971-02-23 till länsbostadsnämnden en framställning
om beslut enligt 51 § bostadslånekungörelsen. I skrivelse 1972-06-26
återkallades denna framställning.

Svenska kommunförbundet har i cirkulär till kommunstyrelserna 1970-06-18 rekommenderat kommunerna att vid anordnandet av kommunal bostadsförmedling
som underlag använda vad som uttalas i en promemoria
benämnd Bostadsförmedling. 1 denna uttalas under rubriken Övriga anvisningsnormer
(s. 17) bl. a. följande:

Förmedlingsrätten enligt bostadslånekungörelsen är förknippad med
vissa villkor beträffande anvisnings normer.

Kommuntillhörighet. Bostadssökandes möjlighet att bli anvisad bostad
får inte göras beroende av att han är bosatt i kommunen. Det bör
vara tillräckligt med faktisk anknytning av något slag till kommunen.
Det är angeläget, att vid bostadsanvisning de lokala intressena inte ensidigt
tillgodoses på bekostnad av de intressen, som sammanhänger med
rörligheten på arbetsmarknaden, näringslivets utveckling och lokalisering
samt framförallt den enskildes rätt att välja bosättningsort.
Bostadsstyrelsen vill för sin del understryka att det inte är förenligt med
syftet med samhällets engagemang för bostadsförsörjningen, att kommunerna
genom bostadsförmedlingarna inskränker den enskildes rätt att själv
välja bosättningsort. Ur allmänt sociala synpunkter synes det vara olämpligt
att försöka hindra vissa medborgare att byta bostadsort, eftersom en
flyttning i många fall kan ge möjlighet till en lösning av även andra problem
än bostadsfrågan.

JO översände därefter handlingarna till bostadsförmedlingsnämnden i
Växjö och hemställde om dess yttrande dels över vad i handlingarna anförts
om att bostadsförmedlingen i Växjö tillämpat en sorts spärr mot inflyttning,
dels ock i frågan om nämnden avsåg att ändra sin praxis.
Nämnden svarade bl. a.:

Givetvis måste varje kommun bära sin del av ansvaret för de medborgare
som i olika avseenden är beroende av samhällets stöd, men det bör också
åvila kommunens förtroendemän att tillse att detta ansvar rättvist fördelas.
Vad som saknas idag är noggranna anvisningar för bostadsförmedlingsnämndernas
handläggning av sina ärenden och ett statligt engagemang
för att utjämna skillnader i kommunernas ekonomiska ansvar.

De principer som styrt nämndens beslut finns redovisade i bil. (reglemente,
instruktion och arbetsordning). Eftersom nämnden inte kan se på
vilket sätt dess praxis varit i strid med gällande anvisningar, kommer den
att avvakta riktlinjer som utarbetats med större precision. Dock har nämnden
på alla sätt sökt fördjupa sitt samarbete med olika myndigheter för att
ytterligare gardera sig mot varje tänkbart misstag.

392

Det av nämnden åberopade, av kommunfullmäktige den 30 juni 1971 antagna
reglementet för bostadsförmedlingsnämnden i Växjö upptar följande
bestämmelser om nämndens uppgift.

Nämnden har till uppgift

a. att kostnadsfritt förmedla bostadslägenhet i kommunen till den som
hos bostadsförmedlingen ansökt härom med iakttagande av dels att med
förmedling avses förslag till bostadslägenhet samt dels att med bostadslägenhet
avses lägenhet som uthyres i omöblerat skick,

b. att likaledes kostnadsfritt till enskild fastighetsägare samt allmännyttigt
och kooperativt bostadsföretag som till bostadsförmedlingen gjort anmälan
om ledig eller ledigblivande lägenhet lämna förslag till hyresgäst,

c. att i fall då det är av intresse för nämndens verksamhet söka samarbete
med kommunal bostadsförmedling på annan ort,

d. att i samråd med representant för sociala centralnämnden till pensionär
som gjort ansökan härom lämna förslag till pensionärslägenhet,

e. att lämna förslag till köpare av småhus då byggherre för grupphusbebyggelse
ansökt härom samt

f. att fullgöra de uppdrag i övrigt som kommunfullmäkige överlämnar
till nämnden.

Kommunfullmäktige hade vidare samma den 30 juni 1971 utfärdat en instruktion
för bostadsförmedlingen. Instruktionen innehåller följande bestämmelser
av intresse i förevarande sammanhang.

Turordningen mellan de bostadssökande skall bestämmas av dagen då
ansökan inkom till bostadsförmedlingen.

Avvikelse från den bestämda turordningen får ske i följande fall:

1. då kommunstyrelsen i egenskap av förmedlingsorgan för den statliga
bostadslåneverksamheten eller eljest finnér angeläget att visst byggnadsföretag
kommer till stånd och förutsättningen härför är att lägenhet eller lägenheter
anvisas,

2. då kommunstyrelsen efter samråd med nämnden åtagit sig att anskaffa
bostad åt viss person eller då kommunen eljest måste anses ha intresse
av att viss person blir bosatt i kommunen,

3. då sociala centralnämnden hos bostadsförmedlingen hemställt att i
staden bosatt person måtte anvisas annan bostad,

4. då hälsovårdsnämnden utdömt bostadssökandes lägenhet,

5. då bostadssökande genom intyg av arbetsgivaren styrkt, att sökandens
behov av lägenhet i kommunen är av påtagligt intresse för arbetsgivaren
samt

6. då bostadssökande, som innehar bostadslägenhet i kommunen och
som av bostadsförmedlingen anvisats annan lägenhet, visar skriftligt intyg
från hyresvärd att denne förpliktat sig träffa hyresavtal med annan bostadssökande
som av bostadsförmedlingen anvisats hyresvärden.

Vid ärendets avgörande gjorde JO Lundvik bl. a. följande uttalanden.
Samhället har under senare decennier gjort stora insatser för att främja

393

bostadsförsörjningen. Såväl staten som kommunerna har varit engagerade,
merendels i nära samverkan med varandra. Som ett led i samhällets bostadspolitik
har ingått avgiftsfri anvisning av bostäder åt bostadssökande,
ombesöijd av kommunala bostadsförmedlingar på alla större orter. Staten
har inte rreddelat några bindande direktiv om vilka principer som skall tilllämpas
av bostadsförmedlingarna i deras anvisningsverksamhet. Rätten
att bestämma härom tillkommer vederbörande kommun. Såsom bostadsstyrelsen
erinrat i sitt yttrande har emellertid från statsmakternas sida, i
samband med tillkomsten av 1967 års bostadslånekungörelse, uttalats att
- i allt fall bostäder som byggts med statligt stöd - i princip bör vara tillgängliga
för alla medborgare och att krav därför inte bör få ställas på att sökanden
skall vara bosatt och kyrkobokförd i kommunen.

De av bostadsstyrelsen åberopade bestämmelserna i bostadslånekungörelsen
går i korthet ut på följande. Länsbostadsnämnden kan på begäran av
kommun besluta, att bostadslån för hyreshus kommer att beviljas endast
om sökanden tillförsäkrar kommunen rätt att förmedla upplåtelse av bostäderna.
Sådant beslut förutsätter att bostadssökandens rätt att bli anvisad
bostad icke göres beroende av att han är bosatt i kommunen.

De åberopade bestämmelserna har inte vunnit tillämpning i Växjö. Oavsett
om de blivit direkt tillämpliga i vaije särskild kommun eller inte får de
dock anses ge uttryck åt statsmakternas syn på hithörande frågor. Såsom
bostadsstyrelsen framhållit är det sålunda inte förenligt med syftet med
samhällets engagemang för bostadsförsörjningen att kommunerna genom
bostadsförmedlingarna inskränker den enskildes rätt att själv välja bosättningsort.

De regler för bostadsförmedlingen i Växjö som antagits av kommunfullmäktige
går ut på att en turordning skall följas, bestämd efter ansökningarnas
ålder. Avvikelse från turordningen — dvs. förtursanvisning — får ske i
vissa närmare angivna fall. Bostadsförmedlingen är, såvitt bestämmelserna
utvisar, öppen för alla. Ingen inskränkning görs i rätten för icke kommunmedlemmar
att erhålla anvisning på bostad i kommunen. Endast bland förtursreglema
förekommer en antydan om att Växjöbor skulle ha visst företräde,
nämligen när det sägs att avvikelse från turordningen får ske då sociala
centralnämnden hemställt att i staden bosatt person måtte anvisas annan
bostad. Bestämmelsen - som inte ger anledning till större betänkligheter
ur de synpunkter jag vill förfäkta - är av intresse såtillvida att den vittnar
om det samarbete som förekommer mellan sociala organ och bostadsförmedlingen.
Att samarbetet även skulle kunna ta sig det uttrycket att sociala
organ avstyrker och bostadsförmedlingen därför avslår en framställning
om anvisning av bostad därom innehåller kommunfullmäktiges regler
ingen antydan.

Om sålunda de av kommunfullmäktige i Växjö antagna reglerna för bostadsförmedlingsverksamheten
inte synes strida mot de riktlinjer som
statsmakterna dragit upp, kan jag inte säga detsamma om bostadsförmedlingens
tillämpning av reglerna. Vid min inspektion framkom klara belägg

394

för att bostadsförmedlingen gjorde ett urval bland de sökande och avslog
ansökningar av skäl som inte framgår av kommunfullmäktiges anvisningar.
Ensamstående kvinnor med barn kunde, enligt vad som sades mig, avvisas
därest socialförvaltningen inte kunde klara barntillsynen. Äldre personer,
som snart nog kunde bli en börda för åldringsvården, fick ingen bostad om
ej vederbörande hade någon anhörig i Växjö som kunde ta hand om honom.
Zigenare syntes man överhuvudtaget inte vilja ta emot osv.

Jag är medveten om att bostadsförmedlingen inte — som förmedlingens
föreståndare uttryckt det - kan tvinga på en fastighetsägare en familj. Att
förmedlingen t. ex. ser till sökandens möjlighet att betala hyran är naturligt
och föranleder ingen gensaga från min sida. Såvitt framgick av vad som sades
vid inspektionen var det emellertid som regel inte hänsynen till den blivande
hyresvärden som dikterade förmedlingens avslagsbeslut. Det var
fastmer den egna kommunens intressen som tillvaratogs. En sådan tillämpning
har — som jag redan sagt — intet stöd i de av kommunfullmäktige
uppdragna riktlinjerna för förmedlingens verksamhet. Att förmedlingen —
eller rättare sagt bostadsförmedlingsnämnden — på egen hand utbildat en
sådan praxis synes mig förvånande. Det torde inte falla inom nämndens
kompetens att ingå på dylika bedömanden.

I sak vill jag om nämndens praxis säga följande. Frågan i vad mån sociala
skäl kan få beaktas och få en negativ inverkan vid prövning av en bostadssökandes
ansökan har inte diskuterats vid statsmakternas förut berörda
ställningstagande år 1967. Tydligt är att en snabb inflyttning i en
kommun av ett stort antal personer som kräver social omvårdnad kan
medföra problem och svårigheter. Även om man för den skull måhända inte
bör helt avvisa tanken att ett visst beaktande kan få ges åt sociala synpunkter
i nu antydd riktning, ter sig dock den praxis som enligt vad som sades
vid inspektionen skulle ha tillämpats i Växjö direkt stötande och stridande
mot allmänt godtagna värderingar i vårt land.

I tidningspressen har förekommit uttalanden av innebörd att inspektionen
givit en något överdriven bild av nämndens praxis. Det är möjligt att
praxis varit mera nyanserad och de enskilda fallen ej så stötande som framgår
av anförandena vid inspektionen. Mina sagesmän borde dock ha varit
väl insatta i vad de talade om och de har fått granska och godkänna vad
som antecknades. Huru därmed än må förhålla sig vill jag uttala en förhoppning
att nämnden framdeles undviker att diskriminera ensamstående
kvinnor med barn, åldringar, zigenare m. fl.

Vad som framkommit i detta ärende väcker frågan om bindande direktiv
för den kommunala bostadsförmedlingsverksamheten bör meddelas av
statsmakterna. Vissa betänkligheter av principiell art möter mot ett sådant
ingripande i kommunernas självbestämmanderätt och jag kan inte bedöma
om förhållandena mera allmänt sett är sådana att ett ingripande är påkallat.
Jag förutsätter emellertid att bostadsstyrelsen ägnar frågan sin uppmärksamhet.

395

Kommunal myndighets ansvar för bostadsanskaffning åt person som
frigivits från kriminalvårdsanstalt

En person D. påtalade hos JO att det förekommit uppgifter som tydde på
att vissa kommuner visat ovilja mot att bereda tidigare straffade personer
bostad. D. hänvisade till en tidningsartikel om ett fall där en frigiven skulle
ha förvägrats bostad av dels en kommunal bo stads stiftelse (Stiftelsen Hyresbostäder),
dels fastighetskontoret i Norrköping.

Yttrande inhämtades från fastighetskontoret i Norrköping.

I sitt beslut i ärendet framhöll JO Lundvik, att han var förhindrad att
upptaga klagomål mot Stiftelsen Hyresbostäder till prövning eftersom vanliga
stiftelser inte står under JO:s tillsyn. Vad angick fastighetskontorets
befattning med saken hade inte framkommit något som gjorde JO:s ingripande
påkallat. Efter att ha hänvisat till sina uttalanden i det nyss återgivna
ärendet från Växjö anförde JO vidare följande.

Som D. framhållit har man i förarbetena till den nya lagen (1974: 203) om
kriminalvård i anstalt förutsatt att medverkan vid bostadsanskaffning skall
ske från kommunalt håll (se prop. 1974: 20 s. 117, 118). I själva lagen har
dock endast tagits in en till kriminalvårdens egna befattningshavare riktad
föreskrift om skyldighet att söka samverkan med andra samhälleliga organ.
I 5 § stadgas: ”Kriminalvården i anstalt skall planläggas och genomföras
i nära samverkan mellan kriminalvårdens olika organ. I den mån ett
förverkligande av vårdens syfte kräver insatser av andra samhälleliga organ,
skall erforderlig samverkan ske med företrädare för sådant organ.”
Jag vill här betona att — även om bestämmelsen kan uppfattas som en rekommendation
till samhälleliga organ utanför den egentliga kriminalvården
att bidraga med sina resurser — den i sig inte innefattar någon förpliktelse
för kommunerna att t. ex. anskaffa bostad åt en straffad person (jfr
nämnda prop. s. 85, 86). För min del vill jag dock gärna ansluta mig till de
tankegångar som utvecklats i motiven till stadgandet av innebörd bl. a. att
de organ som har att svara t. ex. för bostadsanskaffning har ett allmänt ansvar
också för kriminalvårdens klientel.

Avslutningsvis vill jag säga att den fråga D. tagit upp inrymmer problem
av skilda slag. En viktig faktor i sammanhanget är hyresvärdarna, som ofta
är privata. Även i de fall då det rör sig om allmännyttiga bostadsföretag
som finansierats med kommunala medel bedrivs dessa merendels i sådana
juridiska former att de är undandragna JO:s tillsyn. JO:s möjligheter att
verka är därför i praktiken relativt begränsade.

D:s framställning ger mig inte anledning att företaga vidare åtgärd eller
göra något ytterligare uttalande i den väckta frågan. Jag överlämnar dock
ett exemplar av detta mitt beslut till bostadsstyrelsen som har viss befattning
med bostadsförmedlingarnas verksamhet.

396

Fråga om lämpligheten av att kommunalråd företar utrikes studieresa
bekostad av en av kommunen anlitad entreprenör

I en skrift till JO påtalades att två kommunalråd, E. och P., företagit en
resa till Tyskland för att studera en speciell takkonstruktion. Resan hade
bekostats av ett privat byggnadsföretag, som kommunen anlitat för uppförande
av en bollhall.

Med anledning av anmälningen inhämtades yttrande från kommunstyrelsen
efter hörande av E. och P.

Ärendet avgjordes av JO Lundvik som därvid anförde.

Av utredningen framgår, att kommunen i juni 1974 antagit entreprenör
för uppförande av bl. a. en bollhall vid T. idrottsplats och att denna bollhall
skulle ha en ovanlig takkonstruktion, förut ej prövad av entreprenören.
Fastighetsnämnden hade uppdragit åt tre av sina tjänstemän att närmare
undersöka de ev. svagheterna med konstruktionen. Det visade sig då att
närmaste byggnad med liknande takkonstruktion var att finna i Västtyskland.
I samband med att entreprenören själv skulle företaga en studieresa
till Tyskland för att besiktiga konstruktionen, erbjöds samtliga kommunalråd
att på entreprenörens bekostnad deltaga. Det blev E. och P. som reste,
varvid resan omfattade tider fredag morgon-lördag kväll den 8—9 november
1974.

Kommunstyrelsen har upplyst bl. a. att det var fastighetsnämnden, som
hade att handlägga frågor om entreprenader; E. och P. tillhörde icke fastighetsnämnden
men var ledamöter i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige;
resan hade föranletts huvudsakligen av deras önskan att följa med utvecklingen
på ifrågavarande område.

För min del vill jag framhålla, att frågan i vad mån det kan vara tillåtet
för förtroendemän eller tjänstemän att mottaga olika former av gästfrihet
från företag, med vilka kommun har affärsförbindelser, hänför sig till ett
grannlaga område av kommunal praxis utan fasta regler — även om tankegångarna
i statens sakrevisions skrivelse 1957 om den s. k. mutkatekesen
brukar uppmärksammas även på det kommunala området. Så mycket är
emellertid klart, att ju större värdet av den ifrågavarande förmånen är, desto
starkare blir betänkligheterna. I detta fall var det en fråga om en ganska
dyrbar sak, en utlandsresa, låt vara omfattande blott två dagar. Visserligen
tycks E. och P. icke ha tillhört det i fråga om entreprenaden beslutande
kommunala organet, men deras egenskap av kommunalråd ger dem ändå
en sådan ställning i kommunen att de får antagas äga ett visst allmänt inflytande
även på hithörande område. I betraktande av det sagda vill jag som

397

min mening uttala, att det varit riktigast om de avböjt att på entreprenörens
bekostnad deltaga i Tysklandsresan.

Utöver nu gjorda uttalande finner jag ärendet inte föranleda ingripande
från min sida.

Gatunämnd har avstyrkt ansökan från en FNL-grupp att få uppsätta
affischryttare. FNL-gruppen har anfört besvär över beslutet. Kritik
av länsstyrelsens handläggning av besvärsmålet

Vid sammanträde den 23 mars 1973 anmäldes till gatunämnden i Linköping
ett av ordföranden efter delegation fattat beslut att avstyrka en ansökan
från Linköpings FNL-grupp om tillstånd att uppsätta s. k. affischryttare
å Stora Torget och Ågatan i Linköping under tiden den 26-31 mars
1973. Som motivering till avstyrkandet åberopades de problem uppställda
affischryttare kunde medföra främst för synskadade gångtrafikanter. Till
följd av gatunämndens beslut fann polismyndigheten i Linköpings distrikt i
beslut den 23 mars 1973 sig förhindrad att meddela begärt tillstånd.

Över gatunämndens beslut anförde FNL-gruppen besvär under åberopande
av att beslutet vilade på orättvis grund.

Efter remiss avgav gatunämnden yttrande över besvären, varefter
FNL-gruppen inkom med påminnelser.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrade i beslut den 5 februari 1974
följande.

Ifrågavarande av gatunämnden fattat beslut överklagas, jämlikt 27 § 2 st
allmänna ordningsstadgan, genom kommunalbesvär. Enligt 76 § kommunallagen
är endast kommunmedlem berättigad att anföra kommunalbesvär.
Kommunmedlem är, enligt 2 § kommunallagen, den som är mantalsskriven
i kommunen samt den som, utan att vara mantalsskriven i kommunen,
där äger eller brukar fast egendom eller är taxerad till allmän kommunalskatt.

FNL-gruppen äger, med hänsyn till ovanstående, inte besvärsrätt över
gatunämndens beslut. Av besvären framgår att företrädarna för FNLgruppen
inte avsett att besvära sig för egen del.

Länsstyrelsen tar därför ej upp besvären till prövning.

I en skrift som inkom till JO den 8 april 1974 anförde Linköpings FNLgrupp
följande.

Linköpings FNL-grupp ansökte i mars 1973 om tillstånd till s. k. affischryttare
på några platser i staden. Kommunens gatunämnd avstyrkte i sitt
yttrande till polisen att gruppen skulle få tillstånd. En liknande ansökan i
juni 1973 behandlades på samma sätt. Över gatunämndens första yttrande
anförde gruppen besvär, eftersom gruppen ansåg att beslutet vilade på
orättvis grund.

Besvären gick till gatunämnden för yttrande och sedan fick gruppen till -

398

fälle att yttra sig. En hel del arbete lades ned för gruppens räkning på detta
yttrande; kopior av protokoll införskaffades och många fotografier togs,
allt för att ge ett bra underlag för de synpunkter som gruppen framförde till
länsstyrelsen i sitt yttrande.

Under början av hösten ansökte gruppen på nytt om tillstånd till affischryttare.
Gatunämnden hade nu tydligen ändrat inställning och gruppen fick
sitt begärda tillstånd.

Länsstyrelsen beslutade i besvärsärendet 1974-02-05; Besvären kunde ej
tas upp till prövning, då endast kommunmedlem är berättigad att anföra
kommunalbesvär. Länsstyrelsen ansåg också att det framgick av besvären,
att företrädarna för gruppen inte avsett att besvära sig för egen del.

Linköpings FNL-grupp vill fästa JO:s uppmärksamhet på hur ärendet
har handlagts i kommunen och på länsstyrelsen.

1. Gatunämnden anförde i sina yttranden över gruppens ansökningar mycket
långsökta skäl som grund för avstyrkande. Det sades att de uppställda
affischryttama kunde medföra problem för synskadade gångtrafikanter
och svårigheter skulle kunna uppstå med gaturenhållningen.
Dessa argument anser FNL-gruppen vara högst diskutabla och diskriminerande
för gruppens räkning, när man tar del av vilka tillstånd som
meddelats tidigare i kommunen.

Gatunämndens grund för yttrandena ter sig än mer bristfällig när polisen
under hösten plötsligt meddelar tillstånd till affischryttare.

2. Enligt förvaltningslagen skall myndigheterna noga pröva behovet av att
inhämta yttrande i ärenden. Det kan inte finnas något behov av att inhämta
yttranden både från kommunen och FNL-gruppen, när länsstyrelsen
inte ens tar upp besvärsskrivelsen till prövning.

3. Gruppen anser att länsstyrelsen borde ha tagit kontakt med Monica
Löfvander, som undertecknade besvären för gruppen, och påpekat att
det fanns formella fel i besvärsskrivelsen. Detta hade då kunnat rättas
till mycket enkelt så att de formella kraven uppfyllts. Nu invaggades
gruppen i den tron att besvären hade tagits upp till prövning.
Linköpings FNL-grupp hemställer att JO granskar vad som förekommit

i ärendet och påtalar de brister som enligt gruppens mening finns i myndigheternas
handläggning av detsamma.

Med anledning av klagomålen anmodades länsstyrelsen att inkomma
med yttrande efter hörande av gatunämnden. Länsstyrelsen anförde följande.

Besvären inkom till länsstyrelsen den 18 april 1973 och diariefördes först
på planeringsavdelningen. Ärendet överlämnades härefter till förvaltningsavdelningens
allmänna enhet, där det den 3 maj 1973 diariefördes som
kommunalt besvärsmål. Då klaganden underlåtit att vid sin besvärsinlaga
foga det överklagade beslutet, infordrades protokollsutdrag från gatunämnden
rörande beslutet för att utröna om besvären inkommit inom rätt
tid. Då detta visade sig vara fallet, föredrogs ärendet för dåvarande länsrådet
Åke Lindeberg, varvid beslöts om sedvanlig remissgång. Ärendet
överlämnades sålunda till gatunämnden för yttrande. Sedan yttrande inkommit,
lämnades klaganden tillfälle att inkomma med påminnelser.

Linköpings FNL-grupp får, såvitt gäller länsstyrelsen, i första hand anses
göra gällande, att besvärsmålet inte handlagts med tillräcklig skyndsamhet.
Länsstyrelsen delar denna uppfattning. Klagandens påminnelser

399

inkom således till länsstyrelsen den 21 september 1973 och först den 5 februari
1974 avgjordes besvärsmålet.

Orsaken till dröjsmålet med målets avgörande är främst att söka i då rådande
arbetsförhållanden. Vissa tjänstemän var sålunda under en stor del
av hösten och förvintern strängt sysselsatta med sammanräkning av rösterna
från 1973 års allmänna val. Under senaste delen av året var häijämte
föredraganden sjukskriven under en månad.

FNL-gruppen har också anmärkt på att länsstyrelsen remitterat ärendet,
oaktat det senare visade sig, att besvären inte kunde tas upp till prövning.
Gruppen har härvid ifrågasatt, om inte länsstyrelsen bort bereda den tillfälle
att avhjälpa den brist som förelåg.

Någon mera ingående prövning i sak kan självfallet inte göras så snart
besvär anförts. I detta fall lät länsstyrelsen till en böljan endast undersöka,
om besvären inkommit inom rätt tid. Det torde vidare inte ankomma på en
myndighet att i ärende av förevarande slag, där myndigheten har att utöva
en dömande funktion, vägleda klaganden på sätt FNL-gruppen velat göra
gällande. Besvärsinlagan från gruppen var ofullständig endast i så måtto,
att protokollsutdrag saknades. Som ovan nämnts lät länsstyrelsen själv avhjälpa
denna brist.

Slutligen vill länsstyrelsen i anslutning till det sagda framhålla, att det
var på ett sent stadium i handläggningen av målet, som länsstyrelsen kom
fram till att FNL-gruppen inte hade besvärsrätt.

Linköpings FNL-grupp inkom härefter med påminnelser.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Gatunämndens nu ifrågavarande beslut innefattade endast ett yttrande
till annan myndighet utom kommunen, polismyndigheten. Sådana från
kommunal myndighet härrörande meningsyttringar anses i allmänhet inte
kunna genom kommunalbesvär angripas i sak utan endast med avseende
på själva tillkomstsättet, dvs. på den i 76 § kommunallagen angivna grunden
att beslutet icke tillkommit i laga ordning. Ansvaret för det materiella
avgörandet av saken ligger ju hos den beslutande myndigheten.

I förevarande fall förelåg emellertid en undantagssituation. Av 2 § andra
stycket allmänna ordningsstadgan framgår att kommunen i fråga om ianspråktagande
av allmän plats för t. ex. ställningar har s. k. vetorätt: om
kommunen avstyrker en framställning, får polismyndigheten inte lämna
det sökta tillståndet. Den kommunala myndighetens yttrande har alltså en
betydelsefull rättsverkan. Därför har också i rättspraxis kommunalbesvär
brukat prövas i sak i dylika fall och då närmast med avseende på om det
kommunala beslutet vilar på orättvis grund.

I kommunalbesvärsprocessen åligger det klaganden att primärt visa fog
för sin talan. Klaganden måste åtminstone till viss grad göra sannolikt att
det kommunala beslutet exempelvis vilar på orättvis grund innan kommunen
blir tvungen att - för att ej tappa målet - ingå i motbevisning.

Gatunämnden har i sitt yttrande hit bestämt tillbakavisat påståendet att

400

nämnden skulle ha behandlat FNL-gruppen på annat och oförmånligare
sätt än andra sökande. Nämnden har redovisat ett motiv för sitt ställningstagande
(bl. a. hänsyn till synskadade gångtrafikanter) som, oavsett vilken
uppfattning man kan ha om dess bärighet, i och för sig måste kunna respekteras
såsom utgörande grund för dess ställningstagande. Genom vad
FNL-gruppen andragit och vad i övrigt framkommit i ärendet har belägg
inte lämnats för att FNL-gruppen blivit föremål för otillbörlig behandling
från gatunämndens sida. Jag lämnar därför klagomålen i denna del utan
vidare åtgärd.

I den del klagomålen rör länsstyrelsens handläggning av målet ger de anledning
till en granskning av de beredningsåtgärder länsstyrelsen vidtagit.
Vidare inställer sig frågan om tidsutdräkten för målets handläggning kan
anses godtagbar även med det beredningsförfarande som tillämpats.

FNL-gruppen har i klagomålen anfört, att det inte förelegat behov av
fullständig skriftväxling eftersom länsstyrelsen ej tagit upp besvären till
prövning samt pekat på möjligheten för länsstyrelsen att vända sig till klaganden
för att få formella brister avhjälpta.

Förvaltningslagen innehåller i 8 och 10 §§ vissa bestämmelser som här är
av intresse. Enligt 8 § gäller, att om ansöknings- eller besvärshandling eller
annan handling från någon som saken angår är ofullständig och bristen kan
avhjälpas på ett enkelt sätt, myndigheten skall vägleda honom, om det behövs
för att han skall kunna ta till vara sin rätt. Vidare föreskrivs i 10 §, att
innan myndighet inhämtar yttrande genom remiss, myndigheten noga skall
pröva behovet av åtgärden.

Länsstyrelsen säger i sitt yttrande hit att det inte torde ankomma på en
myndighet att i ärende av förevarande slag, där myndigheten har att utöva
en dömande funktion, vägleda klaganden på sätt FNL-gruppen velat göra
gällande. Jag vill härtill säga, att det är riktigt att en besvärsmyndighets
processledning kan vara mer eller mindre aktiv beroende på ärendets karaktär
och att just i kommunalbesvärsmål - med ett relativt väl utvecklat
tvåpartsförhållande - rättspraxis kan sägas ha intagit den ståndpunkten
att besvärsmyndigheten bör förhålla sig jämförelsevis passiv och överlåta
processens utformning åt parterna. I linje härmed ligger också sådana för
kommunalbesvärsprocessen typiska drag som att nya grunder (dvs. sakskäl)
för talan som åberopas efter besvärstidens utgång ej upptages till
prövning och att fråga huruvida klaganden är kommunmedlem i allmänhet
ej prövas med mindre det är uppenbart att klaganden ej kan äga medlemskap
eller kommunen gör invändning härom. Med hänsyn till det nu sagda
kan goda skäl anföras för att besvärsmyndigheten inte bör vara endera parten
behjälplig i uppläggningen av hans talan.

Däremot vill jag som min mening framhålla att sådan mera begränsad
vägledningsplikt som avses i 8 § förvaltningslagen föreligger även i kommunalbesvärsmål.
Sålunda bör länsstyrelsen enligt min mening inte direkt
avvisa talan på den grund att klaganden inte presterat i 76 § kommunalla -

401

gen föreskrivna handlingar (överklagade beslutet jämte bevis om dagen för
justeringens tillkännagivande) utan först lämna klaganden tillfälle att komma
in med dessa handlingar. Om länsstyrelsen i stället själv införskaffar
handlingarna går det naturligtvis lika bra. Är omständigheterna sådana att
länsstyrelsen anser sig böra ex officio pröva klagandens behörighet att föra
talan, kan även denna fråga klaras ut genast av länsstyrelsen, innan remissförfarande
inleds, genom att klaganden föreläggs att visa sitt kommunmedlemskap.

Den i 8 § förvaltningslagen föreskrivna vägledningsplikten kan helt naturligt
leda till att ett hinder mot talans upptagande genast blir belagt i stället
för undanröjt. Bestämmelsen kommer då att tjäna samma processekonomiska
intresse som ligger bakom 10 § i lagen. Som FNL-gruppen framhållit
kan det vara av stor betydelse för den enskilda parten att få ett avgörande
till stånd utan extra omgång och onödig tidsutdräkt.

Vad så gäller den närmare bedömningen av de beredningsåtgärder länsstyrelsen
vidtagit i målet vill jag, som redan framgått, inte kritisera länsstyrelsen
för att den själv införskaffade protokollsutdrag med anslagsbevis i
stället för att hänvända sig till klaganden.

När det gäller remissförfarandet och avvisningsfrågans behandling ställerjag
mig däremot frågande. Länsstyrelsen har sagt att den först på ett
sent stadium av målets handläggning kom fram till att FNL-gruppen inte
hade besvärsrätt. Detta betvivlar jag inte. Det kan vara så att en svårbedömd
avvisningsgrund klarläggs först på sent stadium. Detta är i och för
sig inte bra men får ibland accepteras. Det är emellertid främst från en annan
synpunkt som jag ställer mig tvekande inför handläggningen.

Som jag förut nämnt är det i rättspraxis brukligt att låta frågan huruvida
klaganden är medlem av kommunen bero på invändning från kommunens
sida. Av akten i kommunalbesvärsmålet framgår emellertid att kommunen
inte gjort någon sådan invändning. Länsstyrelsen har alltså tagit upp avvisningsfrågan
ex officio vilket i praxis brukar ske endast när saken är uppenbar.
Med hänsyn härtill framstår länsstyrelsens handläggning som inkonsekvent.
Om länsstyrelsen använder sig av vägen att ex officio utreda och
pröva om klaganden är kommunmedlem, bör det kravet kunna ställas att
frågan prövas omedelbart utan föregående remissförfarande.

Bland motiven för avvisningen av besvären ingår vidare att länsstyrelsen
funnit sig kunna utesluta personliga besvär av den som undertecknat besvärshandlingen,
nämligen ordföranden i FNL-gruppen. Det har i praktiken
förekommit att besvär i liknande fall upptagits såsom personliga, men
det synes svårt att få någon bestämd ledning av rättspraxis till förmån för
den ena eller den andra linjen. Valet har som regel stått mellan att antingen
upptaga besvären såsom anförda av sammanslutningen, i medvetande om
att invändning inte gjorts av kommunen, eller upptaga besvären såsom
personliga. Det har då inte haft någon betydelse för utgången vilkendera
vägen man valt. Så är däremot fallet här. Länsstyrelsens bedömning kan

26 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

402

därför lätt nog uppfattas som formalistisk. För egen del vill jag dock inte
beteckna den som direkt felaktig.

Om länsstyrelsen omedelbart tagit upp avvisningsfrågan och förelagt
klaganden att visa medlemskap i kommunen, kan det tänkas att klaganden
före besvärstidens utgång förklarat att besvären skulle uppfattas som personliga.
Det förefaller mig var något sådant som föresvävat både FNLgruppen
och länsstyrelsen fastän det inte klart sagts ut. I den mån länsstyrelsen
menat sig sakna befogenhet att direkt anmana klaganden att ändra
talan på nämnt sätt, måste jag respektera länsstyrelsens uppfattning. Något
hinder att i neutral form meddela ett föreläggande innehållande upplysning
om innehållet i 2 § kommunallagen har dock enligt min mening inte
förelegat. Om detta sedan i sin tur föranlett en ändring av talan före besvärstidens
utgång så att besvären kunnat upptagas till prövning, kan jag
inte heller se något fel i det.

Sammanfattningsvis finnér jag att länsstyrelsens handläggning präglats
av viss inkonsekvens och långsamhet samtidigt som stränga formella krav
upprätthållits gentemot den klagande parten. Handläggningen har därigenom
fått en olycklig slagsida som gör att jag har förståelse för att FNLgruppen
reagerat mot den behandling dess sak blivit föremål för.

I de delar jag här anfört kritiska synpunkter rörande länsstyrelsens
handläggning gäller det huvudsakligen bedömningar i rättstillämpningsfrågor,
där länsstyrelsen dock inte brutit mot någon klar författningsföreskrift.
Jag vill därför inte lägga vad som i detta hänseende förevarit någon
befattningshavare till last som tjänstefel.

Att sedan handläggningen över huvud dragit långt ut på tiden har länsstyrelsen
vidgått. Vad länsstyrelsen anfört som förklaring härtill utgör
dock enligt min mening förmildrande omständigheter och jag låter mig därför
nöja med den lämnade förklaringen.

I ett kommunalbesvärsmål har klaganden förväxlats med annan person
med påföljd bl. a. att handlingar tillsänts den senare

Vid sammanträde den 2 april 1973 beslöt sammanläggningsdelegerade i
Kramfors kommunblock att bemyndiga kommunstyrelsen i Ytterlännäs
kommun att genomföra vissa fastighetstransaktioner.

I en den 2 maj 1973 till länsstyrelsen i Västernorrlands län inkommen inlaga
- undertecknad ”För VPK-gruppen klagande: Gunnar Norberg, Jean
Asplund” - anfördes besvär över beslutet. Norberg och Asplund hade ej
angivit några personliga adresser. På brevpapperet fanns dock den tryckta
adressen VPK Västernorrland, Box 84, 87201 KRAMFORS ävensom telefonnumret
0612/103 07. Efter remiss avgav sammanläggningsdelegerade,
efter hörande av kommunstyrelsen i Ytterlännäs kommun, yttrande till

403

länsstyrelsen i anledning av besvären. Länsstyrelsen meddelade beslut
den 17 december 1973 och lämnade därvid besvären utan bifall. Av reciten
till beslutet framgick att klagandena närvarit vid delegerades sammanträde
för avgivande av yttrande över besvären, varvid Asplund ingett skriftlig
reservation mot det därvid fattade beslutet och att länsstyrelsen därför inte
funnit erforderligt att inhämta klagandenas yttrande över delegerades yttrande.
I huvudet på beslutet upptogs klagandena med följande adresser:
Gunnar Norberg, Östby, 870 16 RAMVIK och Jean Asplund, 87047 DYNÄS.
Beslutet expedierades till klagandena under nämnda adresser.

I en den 15 januari 1974 till regeringsrätten inkommen gemensam inlaga
fullföljde Norberg och Asplund sin talan. Norberg genom ombudet Per-Ola
Moström, Kramfors. Inlagan angav inga personliga adresser för Norberg
och Asplund. Skriftväxling ägde rum, varvid Norberg - under samma
adress som förut - bereddes tillfälle att avge påminnelser. I en den 5 maj
1974 dagtecknad och den 6 samma månad till regeringsrätten inkommen
skrift anförde Norberg följande.

De handlingar som skickats ut från Regeringsrätten sker under fel adress
till undertecknad varför jag hemställer att detta justeras och att ett nytt datum
fastställes av eder för överklagningstidens utgång, efter som handlingarna
inte kommit mig till del i vad som svarar mot normal postgång, handlingarna
har skickats ut under adress Gunnar Norberg Östby 870 16 Ramvik
samma fel är begånget från länsstyrelsens rätt adress är Gunnar

Norberg 87040 Lunde varv.

I dom den 12 december 1974 beslöt regeringsrätten bl. a. som följer.

Vad först angår Norbergs besvär skulle dessa författningsenligt och enligt
meddelad besvärshänvisning ha inkommit inom tre veckor från den
dag då Norberg fick del av länsstyrelsens beslut. Enligt mottagningsbevis
fick Norberg del av beslutet den 24 december 1973. Besvären kom emellertid
in till regeringsrätten den 15 januari 1974 och således efter besvärstidens
utgång. Norbergs besvär upptages därför inte till prövning.

Beträffande Asplunds besvär lämnade regeringsrätten desamma på anförda
skäl utan bifall. Domen expedierades till Norberg i Östby, Ramvik.

I en den 8 januari 1975 till JO inkommen skrift klagade Norberg över att
såväl länsstyrelsen som regeringsrätten skickat handlingarna till fel person
och att regeringsrätten ej heller besvarat hans inlaga av den 5 maj 1974.
Norberg anförde bl. a. att hans rätta adress var Gunnar Norberg, 87040
Lundevarv, och att den andre Gunnar Norberg i Östby, Ramvik, inte bodde
inom Kramforsblocket. Det var den andre Norberg som utkvitterat
länsstyrelsens beslut.

Genom remiss anmodades länsstyrelsen att inkomma med utredning, innefattande
jämväl personlig kontakt med Gunnar Norberg i Östby, Ramvik,
och yttrande i saken. I sitt yttrande anförde länsstyrelsen följande.

404

Det inträffar inte sällan att skrivelser till länsstyrelsen — vare sig de innebär
besvär eller hänför sig till annan angelägenhet - endast är undertecknade
med namn men i övrigt saknar uppgifter om avsändarens adress
och eventuella telefonnummer. Länsstyrelsen söker då regelmässigt spåra
avsändaren genom kontakt med kommunala myndigheter, polismyndigheter
m. fl. offentliga organ samt genom telefonkatalogen. I förevarande fall
har adressuppgiften, som otvivelaktigt är oriktig, hämtats endast ur telefonkatalogen.
Att misstaget skedde berodde på två omständigheter. Den
första och kanske väsentligaste är att länsstyrelsen inte fann anledning att
översända handlingarna med sammanläggningsdelegerades yttrande över
besvären till klagandena för påminnelser. Om så skett hade den felaktiga
adressen med all sannolikhet uppdagats. Den andra omständigheten är -utan att den här framföres som en ursäkt för misstaget — att det inom de teletaxeområden
som berör Kramfors kommun endast finns en abonnent
med klaganden Norbergs namn och dennes adress är Ramvik.

Gunnar Norberg, Östby, Ramvik, har uppgivit, att han löste ut länsstyrelsens
försändelse på julafton (24.12) 1973 vid 9-tiden. Då han förstod att
den var avsedd för Gunnar Norberg i Lundevarv, for han upp till denne,
som han väl kände, och lämnade försändelsen i dennes bostad, förmodligen
till hustrun. Överlämnandet skedde vid 10-tiden på julafton. Han förfor
likadant med regeringsrättens försändelse (domen 1974-12-12) och
överlämnade denna till Gunnar Norberg i Lundevarv personligen samma
dag den kom. Då han var så helt på det klara med att Gunnar Norberg i
Lundevarv skulle ha försändelsen från länsstyrelsen, kom han inte att tänka
på att underrätta länsstyrelsen.

Det inträffade har lett till skärpt kontroll vid adressangivelser.

Med hänsyn härtill och då Gunnar Norberg, Lundevarv, genom det inträffade
inte lidit någon rättsförlust, hemställer länsstyrelsen att ärendet
för länsstyrelsens del inte måtte föranleda ytterligare åtgärd.

Med särskild skrivelse överlämnade JO Lundvik länsstyrelsens yttrande
till klaganden Gunnar Norberg, Lundevarv, för kännedom. JO bad därvid
denne att, innan utredningen fortsatte, skriva till JO och tala om när han
personligen fick del av länsstyrelsens beslut. Norberg erhöll också tillfälle
att yttra sig i övrigt i saken. Norberg lät sig emellertid inte avhöra.

Efter remiss inkom regeringsrådet Hans-Fredrik Ringdén, ordförande
på regeringsrättens tredje avdelning och tillika kontrollant i det aktuella
kommunalbesvärsmålet, med följande yttrande till JO.

Genom JO:s utredning är numera klarlagt att länsstyrelsens i Västernorrlands
län beslut den 17 december 1973 delgivits med ”Gunnar Norberg,
Östby, 870 16 Ramvik” i stället för rätteligen med ”Gunnar Norberg,
87040 Lundevarv” samt att alltså en förväxling ägt mm. Delgivningen ägde
mm den 24 december 1973. Vid målets handläggning i regeringsrätten
kontrolläste jag handlingarna i målet. Den av Gunnar Norberg med adress
87040 Lundevarv till regeringsrätten insända skrivelsen, dagtecknad den 5
maj 1974, har vid denna läsning tydligen förbigått mig, något som jag beklagar.
Om jag observerat innehållet i denna skrivelse hade jag givetvis
föranstaltat om utredning huruvida möjligen någon förväxling förelåg.

Av länsstyrelsens yttrande den 24 februari 1975 till JO synes framgå att

405

Gunnar thorberg i Lundevarv fått del av länsstyrelsens beslut den antagna
delgivningsdagen.

Med hänsyn till att medklaganden i målet Jean Asplund fått sina besvär
prövade av regeringsrätten står det vidare klart att någon rättsförlust ej
uppkommit.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Att länsstyrelsen vid framtagandet av adress, på sätt länsstyrelsen närmare
beskrivit, av misstag kom att erhålla en felaktig uppgift kan i och för
sig synas förståeligt, när klaganden ej lämnat uppgift om sin adress. Jag
finner det emellertid svårt att i alla stycken godtaga länsstyrelsens förklaring
i det nu aktuella fallet.

Besvärsinlagan var skriven på partiets brevpapper, med dess postadress
och telefonnummer. Klagandena hade möjligen avsett att anföra besvär för
partiets räkning, något som skulle kunna utgöra en naturlig förklaring till
att de ej lämnat personlig adress. Att länsstyrelsen likväl upptog besvären
såsom personliga finner jag - utan att här närmare gå in på detaljer — vara
i sin ordning. Vid adresseringen av expeditionen var det, synes det mig,
emellertid ingenting som hindrat att länsstyrelsen använt sig av postadressen
till partiet eller det angivna telefonnumret till partikansliet för erhållande
av personliga adresser till klagandena. Eftersom det framgick av handlingarna
att klagandena innehade förtroendeuppdrag i Kramfors-blocket
skulle även möjligheten att erhålla adressuppgift genom kommunalkontoret
kunnat prövas. Härtill kommer att den via telefonkatalogen framtagna
adressen låg inom Härnösands kommun, något som i sig utgjorde ett starkt
indicium på att den adressen ej avsåg rätt person. Norberg skulle ju i sådant
fall ej ha varit behörig att inneha kommunalt förtroendeuppdrag i Kramfors-blocket
och sannolikt ej heller varit berättigad att anföra besvär över
sammanläggningsdelegerades beslut. Jag kommer därför till slutsatsen, att
misstaget bort kunna undvikas av länsstyrelsen. Genom flera samverkande
omständigheter kom sedan misstaget inte att upptäckas, vilket var synnerligen
beklagligt.

Norbergs namnteckning på klagoskriften till länsstyrelsen och namnteckningen
på det mottagningsbevis som återkom till länsstyrelsen efter utkvitteringen
av dess beslut är ganska lika varandra. Ingen bör lastas för att
man då inte upptäckte att handlingen utkvitterats av fel person.

Om än fel blivit begånget i länsstyrelsen, vill jag dock inte kritisera länsstyrelsen
alltför hårt. Jag utgår från att konsekvenserna av misstaget i förevarande
fall utgör en allvarlig tankeställare för länsstyrelsen.

Vad angår handläggningen i regeringsrätten är det förståeligt och fullt ursäktligt
att man där till en böljan inte upptäckte att länsstyrelsens beslut
utkvitterats av fel person och att försändelser kom att expedieras under fel

406

adress. Mera anmärkningsvärt är att Norbergs skrift av den 5 maj 1974 inte
kom att uppmärksammas. Om så skett är det tänkbart att frågan huruvida
besvären anförts i rätt tid, blivit föremål för annan bedömning eller att frågan
åtminstone närmare utretts. Expeditionen av regeringsrättens dom
skulle vidare inte ha skett under fel adress som nu blev fallet.

Vid bedömning av vad som förevarit tar jag emellertid hänsyn till att någon
materiell orätt inte kan ha skett. Medklagandens besvär — av samma
innehåll som Norbergs — blev ju prövade och ogillade. Mycket talar också
för att Norberg faktiskt mottog länsstyrelsens beslut på den dag som regeringsrätten
antog.

Jag företar ej vidare åtgärd utan avslutar ärendet med dessa uttalanden.

Fråga om skyldighet för ordförande i kommunal nämnd att kalla
nämnden till extra sammanträde

Fil. mag. Lennart Hedquist hemställde i en skrift, som inkom till JO den
26 april 1974, om JO:s prövning huruvida ordföranden i sociala centralnämnden
i Uppsala, kommunalrådet Karl Johan Blanck riktigt handlagt en
den 5 april 1974 gjord anhållan av fem ledamöter och två suppleanter i
nämnden om extra sammanträde. Sammanträdet skulle avse fråga, om formellt
fel begåtts vid ett sammanträde med nämnden den 27 mars samma år,
då bl. a. tjänsten som socialdirektör i kommunen tillsatts. Trots att ett tillräckligt
antal tjänstgörande ledamöter begärt extra sammanträde för ärendet
om tillsättningen av socialdirektörstjänsten (detta för att kunna sammanträda
innan besvärstiden utgått), sammankallade Blanck ej nämnden.
När så nämnden sammanträdde den 24 april (ordinarie sammanträde enligt
tidigare fastställda sammanträdesdagar), hade ordföranden ej heller på
föredragningslistan upptagit ”det till honom anmälda ärendet”. Ordföranden
vägrade dessutom att under sammanträdet göra tillägg till den utsända
listan.

Yttrande över klagomålen inhämtades från Blanck.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Av 4 § lagen om social centralnämnd m. m. jämfört med 35 § kommunallagen
följer, att extra sammanträde med social centralnämnd skall hållas
därest minst hälften av ledamöterna för uppgivet ändamål gör framställning
därom. Sociala centralnämnden i Uppsala har elva ledamöter och fem
suppleanter.

I vad mån suppleant kan träda i ledamots ställe och påkalla extra sammanträde
är något ovisst och jag saknar anledning att gå in på problemet i

407

hela dess vidd. Det synes mig dock klart att suppleant äger inträda åtminstone
ä den situationen att ledamot på grund av långvarigt förhinder är helt
ur stånd att utöva sitt ledamotskap.

I förevarande fall hade fem ledamöter och två suppleanter begärt extra
sammanträde och angett ändamålet härmed. Om förutsättningar förelegat
för åtminstone en av suppleanterna att inträda i ledamots ställe, hade alltså
sammanträdet påkallats av tillräckligt antal ledamöter.

Blanck har vid sitt bemötande av Hedquists klagomål antytt, att han inte
haft klart för sig om de två suppleanterna vid tillfället verkligen varit att anse
som tjänstgörande ledamöter. Blanck hade ansett att begäran om extra
sammanträde ej framställts av tillräckligt antal ledamöter. Blanck har även
framhållit, att det uppgivna ändmålet med sammanträdet var att behandla
ett av sociala centralnämnden redan avgjort tjänstetillsättningsärende, vari
beslutet ej kunde av nämnden upprivas.

Jag vill då först påpeka, att Blanck, när nu fem ledamöter och två suppleanter
för angivet ändamål begärt extra sammanträde, bort se det som en
opartisk ordförandes plikt att undersöka eller låta undersöka, huruvida ej
de två suppleanterna, på sätt Hedquist hävdat, varit berättigade att rycka
in i stället för hindrade ledamöter. Denna undersökning kunde ha givit till
resultat att det konstaterats att mer än hälften av nämndens ledamöter begärt
extra sammanträde och att Blanck sålunda varit skyldig anordna ett
dylikt. Denna Blancks skyldighet hade förelegat, även om han, som han antyder,
funnit det extra sammanträdet meningslöst.

Hedquist har vidare anmärkt, att Blanck i varje fall bort taga upp ärendet
på föredragningslistan för nästa ordinarie sammanträde. I belysning av vad
jag redan sagt är det naturligt, att jag kommer till slutsatsen att Blanck
lämpligen bort åtminstone anmäla ärendet vid sammanträdet den 24 april.

Förfarandet vid omedelbar justering av hälsovårdnämnds protokoll

Evert Sköns påtalade hos JO att hälsovårdsnämnden i Sollentuna kommun
vid sammanträde den 13 februari 1975 fattat två beslut, §§ 23 och 24,
som förklarats omedelbart justerade oaktat någon skriven text ej fanns vid
tillfället. Sköns hemställde att JO skulle klargöra för hälsovårdsnämnden
hur den borde förfara när en paragraf justerades omedelbart.

Efter remiss till ordföranden i hälsovårdsnämnden Hans Davidson inkom
denne med följande yttrande.

§ 23. Förslag till beslut i ärendet utdelades vid sammanträdet till samtliga
ledamöter. Nämnden beslöt i enlighet med det framlagda förslaget. Vid
protokollskrivningen tillfogades endast ingressen medan de föreslagna
att-satserna skrevs ut oförändrade, med ett undantag: att-satsen ”att för -

408

klara paragrafen omedelbart justerad” ändrades till ”Paragrafen förklarades
omedelbart justerad”.

§ 24. Förslag till formulering av paragrafen utdelades till samtliga ledamöter
vid sammanträdet. Nämnden beslöt i enlighet med det framlagda
förslaget. Vid protokollskrivningen skrevs förslaget ut oförändrat, med ett
undantag: ordet ”hälsovårdsinspektor” ändrades till ”bostadsinspektör”.

Att ovannämnda handlingar förelåg vid sammanträdet torde kunna intygas
av närvarande ledamöter och tjänstemän, bl. a. tjänstgörande sekreteraren,
hälsovårdsinspektör Birgitta Hillblom.

Att protokollet skrevs helt i enlighet med beslutet kan intygas av justeringsmännen
vid sammanträdet, IngaLill Norlin och Rolf Persson. Inga anmärkningar
framfördes av justeringsmännen mot paragraferna vid justeringen
av protokollet 19 februari 1975.

JO Lundvik anförde vid ärendets avgörande.

Enligt 39 § kommunallagen, som enligt hänvisning i 8 § hälsovårdsstadgan
här är tillämplig, gäller att justering av protokoll verkställes senast tio
dagar efter sammanträdet av ordföranden jämte minst en därtill för vaije
gång utsedd närvarande ledamot. Vidare gäller att justering också får verkställas
av nämnden antingen genast eller vid nästa sammanträde.

Möjligheten att omedelbart justera ett protokoll, eller en enskild paragraf,
torde i allmänhet utnyttjas endast när expediering av ett beslut behöver
ske skyndsamt. Förrän beslutet är justerat är det inte verkställbar^

Vanlig justering i efterhand med särskild justeringsman tillgår så att protokollet
förses med påteckning att det justerats, vilken påteckning undertecknas
av dem som verkställt justeringen.

När justering verkställs av nämnden själv, bör detta bestyrkas på något
sätt. Någon uttrycklig föreskrift om hur det skall gå till finns inte i 39 §. För
kommunfullmäktige däremot stadgas i 24 § för motsvarande fall att protokollet,
med anteckning om justeringen, skall underskrivas av ordföranden
och minst två vid sammanträdet närvarande ledamöter. Det synes naturligt
att hälsovårdsnämnd i analogi härmed vid omedelbar justering av en paragraf
låter denna underskrivas av ordföranden jämte minst en närvarande
ledamot, vilken kan vara den som i övrigt utsetts till justeringsman (jfr
Sundberg, Kommunalrätt 1964 s. 203). Jag vill rekommendera att en sådan
ordning iakttages.

Vidkommande hälsovårdsnämndens förfarande i de båda nu aktuella fallen
har jag ingen anledning betvivla uppgiften att paragraftexterna fanns
utskrivna vid sammanträdet. Om justering skall kunna ske, måste givetvis
texten vara fixerad i skrift. Detta är en självklarhet som inte behöver särskilt
poängteras. Hur hälsovårdsnämnden exakt förfarit vid bestyrkande
av justeringen och expediering av de fattade besluten - som rörde personalfrågor
- framgår inte fullt klart av ordförandens yttrande och de vidfogade
handlingarna. Jag finner emellertid inte skäl att söka ytterligare utreda
den saken utan nöjer mig med de allmänna uttalanden jag här gjort.

409

Personalrepresentation i social centralnämnd

Vid ställföreträdande JO Svernes inspektion av socialförvaltningen i
Borlänge den 19-20 november 1973 antecknades i inspektionsprotokollet
bl. a. följande.

Med anledning av vad som upplysts angående deltagande av personalrepresentanter
vid nämndens sammanträden beslöt JO inhämta yttrande
från nämnden angående dels vilka funktioner dessa tilldelats vid ärendenas
handläggning, dels vilken tjänsteställning de har inom förvaltningen, dels
huruvida de meddelats särskilda instruktioner ifråga om tystnadsplikt, dels
ock hur nämnden bedömt sekretessfrågan. Vid remissvaret skall nämnden
vidfoga förevarande beslut i frågan angående personalrepresentation vid
nämndens sammanträden.

Med anledning av remissen avgav sociala centralnämnden i Borlänge yttrande.
Vid yttrandet var fogade vissa handlingar varav huvudsakligen
framgår följande.

Borlänge kommun hemställde i skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 februari
1973 om medgivande för kommunstyrelsen, dess arbets-, personal- och
planutskott, skolstyrelsen och dess arbetsutskott samt sociala centralnämnden
och dess arbetsutskott att besluta att företrädare för de anställda
i kommunen fick närvara vid nämndernas sammanträden och deltaga i
överläggningarna men ej i besluten, dock icke vid behandling av lönenämndsärenden.
Sociala centralnämnden hade vid sammanträde den 25
oktober 1972 uttalat sig för att kommunen hos Kungl. Maj:t begärde medgivande
att företrädare för de anställda medgavs rätt närvara vid centralnämndens
sammanträden, varvid dock - vid de kommande förhandlingarna
med personalorganisationerna - borde observeras att annan än hos
centralnämnden anställd, som hade åläggande om tystnadsplikt, ej ägde
närvara vid handläggning av ärende, som rörde enskilds personliga förhållanden
och föll under sekretesslagstiftningen.

I beslut den 6 april 1973 förordnade Kungl. Majit att kommunstyrelsen,
skolstyrelsen och sociala centralnämnden fick besluta att tills vidare dock
längst till utgången av 1976 företrädare för de anställda fick närvara vid
sammanträdena med rätt att delta i överläggningarna men ej i besluten,
dock att närvarorätten ej gällde vid behandling av lönenämndsärenden. Vidare
erinrades om att närvarorätten vid de särskilda beredningsutskottens
sammanträden ej reglerades i kommunallagen.

I yttrandet till JO anförde sociala centralnämnden följande.

Personalrepresentanterna i nämnden medges yttranderätt men får ej deltaga
i besluten. Vid behandling av personalärenden äger vederbörande
representanter ej närvara.

Samtliga utsedda är anställda inom socialförvaltningen.

Tjänsteställningar: arbetsterapeut, bamstugekonsulent, kokerska på

410

barnstuga, hemsamarit.

All personal, som nyanställes, underrättas regelmässigt vid platstillträdet
om tystnadsplikt och sekretessbestämmelsen. Beträffande hemsamariter
— där omsättningen är stor - iakttages den ordningen att varje samarit
vid tillträdet erhåller skriftligt besked, att tystlåtenhet skall iakttagas, vilket
besked också skriftligen kvitteras.

Generellt tillämpas vidare:

Centralnämnden: Vid första sammanträdet vaije år — med eftertryck de
år omsättningen bland ledamöterna varit stor — meddelar ordföranden besked
om gällande bestämmelser beträffande tystnadsplikt och sekretess.
Så sker också under löpande år när ny ledamot efter vakans tillträder. Personalrepresentanterna
i nämnden erinrades sålunda om tystnadsplikten.

Anställda: Förvaltningen har regelbunden internutbildning bland personalen.
I samband härmed understrykes alltid vikten av att efterleva bestämmelserna
om tystnadsplikt m. m.

Sättet för underrättelse om tystnadsplikt har tillämpats ända sedan 1942,
då socialvården centraliserades, och har medföljt genom åren. I början var
systemet bra, då förvaltningen endast bestod av några få personer. Vartefter
förvaltningens personal ökat har diskussioner förts om fastställandet av
enhetliga riktlinjer, att skriftligen delges all personal och alla förtroendemän.

Frågan aktualiserades på nytt efter JO:s besök här och pågår nu utarbetandet
av förslag till instruktioner m. m. beträffande tystnadsplikt och sekretess.

Ställföreträdande JO Sverne anförde vid ärendets avgörande.

Frågan om närvarorätt för kommunalt anställda vid sammanträde med
kommunal nämnd behandlas i tilläggsdirektiven till utredningen (C
1970:29) om den kommunala demokratin (riksdagsberättelsen år 1973 s.
470 ff.). Härav framgår bl. a. följande. I likalydande skrivelser den 28 mars
1972 till chefen för inrikesdepartementet och chefen för civildepartementet
anförde Svenska kommunalarbetareförbundet att det var angeläget att det
vidgade arbetstagarinflytande som förbereddes i fråga om det enskilda näringslivet
följdes av motsvarande åtgärder på de statliga och kommunala
områdena. Förbundet påpekade att kommunallagstiftningen ansågs utgöra
hinder mot facklig representation i kommunala nämnder och framhöll
vidare att förbundet inte önskade en facklig representation som skulle rubba
det politiska maktförhållande som kommit till uttryck i väljaropinionen.
Frågan borde i stället kunna lösas genom en form av adjungering till de
kommunala nämnderna. I avvaktan på en slutgiltig lösning borde det enligt
förbundets mening genom dispens från nuvarande bestämmelser öppnas
möjlighet för de kommunala och landstingskommunala organen att med
enkel majoritet besluta om adjungerat ledamotskap för arbetstagarrepresentanter.
Efter redogörelse för gällande kommunalrättsliga bestämmelser
anförde chefen för civildepartementet bl. a. följande.

411

En fördjupad företagsdemokrati är ett väsentligt medel när det gäller att
nå bättre /örhållanden för de anställda och därigenom öka arbetstillfredsställelsen
och säkerställa ett gott arbetsresultat. Det är alltså ett starkt intresse
både från allmän synpunkt och från arbetstagarsynpunkt att de personer
som är anställda inom kommunala och landstingskommunala förvaltningar,
liksom andra arbetstagare, får insyn i och inflytande över den
verksamhet som bedrivs på deras arbetsområde. Frågan hur detta syfte
skall nås erbjuder emellertid särskilda problem som inte har någon direkt
motsvarighet inom enskild verksamhet och som i viss mån skiljer sig från
de svårigheter som uppkommer när det gäller att tillgodose motsvarande
intresse i fråga om dem som är anställda inom statsförvaltningen.

Ledamöterna i de kommunala och landstingskommunala nämnderna är
valda av kommunfullmäktige resp. landstinget, i regel på ett sådant sätt att
nämndernas sammansättning motsvarar den medborgaropinion som kommit
till uttryck vid ett allmänt val. Nämnderna har i stor utsträckning att
behandla frågor som är av avgörande betydelse för alla kommunmedlemmar.
Många gånger har nämnderna vidare att ta ställning till frågor som till
övervägande del rör enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden
och där fråga är om myndighetsutövning mot enskild. I dessa typer av
ärenden motiverar anställningsförhållandet i regel inte någon högre grad av
inflytande för de anställda än som bör tillkomma andra medborgargrupper.

I den försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati som pågår
under ledning av de två centrala råden för samarbetsfrågor prövas, inom
de ramar som gällande lagstiftning ställer upp, olika åtgärder för att tillgodose
de anställdas intresse av insyn och inflytande. Det kan väntas att
försöksverksamheten kommer att ge ett rikt material till ledning för bedömningen
av vilka åtgärder i detta hänseende som kan vidtas utan att den
politiska demokratin eller andra väsentliga allmänna intressen blir åsidosatta.
I försöksverksamheten kan prövas exempelvis olika åtgärder avseende
medverkan av de anställda i det beredningsförfarande som föregår
behandlingen i de politiskt valda organen, särskilt i frågor som rör deras arbetsförhållanden
och i andra frågor där deras kunskaper och erfarenheter
bör tas till vara. Säkert kan på denna väg vinnas att arbetstagargrupper
vars insyn och inflytande i dag är ringa kan beredas ett ökat inflytande till
gagn inte minst för den kommunala verksamheten.

Jag avser att senare i dag hemställa om Kungl. Maj:ts förordnande att till
riksdagen skall avlåtas proposition med förslag till lagstiftning av innebörd
att Kungl. Maj:t skall kunna medge att kommunal eller landstingskommunal
nämnd beslutar att företrädare för de anställda skall få närvara vid sammanträden
med nämnden och deltaga i överläggningarna men inte i besluten.
Syftet med lagstiftningen är att denna form av ökat inflytande för de
anställda skall kunna prövas inom ramen för den försöksverksamhet med
fördjupad företagsdemokrati som f. n. pågår på det kommunala och det
landstingskommunala området. Kungl. Maj:ts beslut enligt den föreslagna
lagen förutsätts bli meddelade efter samråd med vederbörande centrala
råd. Det är emellertid angeläget att denna form av ökat inflytande prövas
också från mer allmänna synpunkter än som torde vara möjligt vid försöksverksamheten.

Jag förordar därför att det uppdras åt utredningen (C 1970:29) om den
kommunala demokratin, som har till huvuduppgift att undersöka möjlighe -

412

terna till ett vidgat och fördjupat medborgerligt engagemang i den kommunala
verksamheten, att utreda de frågor som aktualiseras genom kommunalarbetareförbundets
skrivelser. Utredningen bör således överväga sådana
författningsändringar som behövs dels för att kommunala och landstingskommunala
nämnder genom majoritetsbeslut skall kunna medge
representanter för de anställda att närvara vid nämndens sammanträden
och delta i överläggningarna men inte i besluten, dels för att kommunala
och landstingskommunala nämnders beslutanderätt i vissa ärenden skall
kunna överföras till företagsnämnd eller annat organ med arbetstagarrepresentation.

Samtidigt som dessa tilläggsdirektiv meddelades beslöt Kungl. Maj:t
framlägga proposition (1972:97) med förslag till lag om närvarorätt vid
sammanträde med kommunal eller landstingskommunal nämnd. Inledningsvis
angavs i propositionen att syftet med den avsedda lagstiftningen
var att denna form av ökad insyn och ökat inflytande för de anställda skulle
kunna prövas inom den försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati
som pågick på det kommunala och landstingskommunala området.
Vidare anförde departementschefen bl. a. följande.

Det utredningsuppdrag som, enligt vad jag anfört inledningsvis, lämnats
till utredningen om den kommunala demokratin innebär att utredningen
skall belysa de särskilda problem som kan möta bl. a. när det gäller att tillerkänna
de anställda en vidgad närvarorätt vid sammanträden med kommunala
och landstingskommunala nämnder — främst hur en vidgad närvarorätt
skall kunna förenas med den politiska demokratin.

Försök med vidgad närvarorätt för de anställda ingår i programmet för
den försöksverksamhet som bedrivs under ledning av de förut nämnda
centrala råden. Sådana försök kan ge erfarenheter som är av värde vid de
överväganden från mera allmänna synpunkter rörande en vidgad närvarorätt
som enligt det nyss anförda skall ske inom utredningen om den kommunala
demokratin. Enligt min mening är det angeläget att den svårighet
att få till stånd sådana försök, som ligger i lagstiftningens principiella krav
på enhälliga beslut och beslut för varje sammanträde rörande närvarorätt,
undanröjs. Det bör ske genom att Kungl. Maj:t ges befogenhet att på framställning
av kommun eller landstingskommun medge att viss kommunal eller
landstingskommunal nämnd beslutar att företrädare för de anställda får
närvara vid nämndens sammanträden. Jag förordar därför att Kungl. Maj:t
genom en särskild lag ges en sådan befogenhet. Jag förutsätter att Kungl.
Maj:ts beslut med stöd av lagen meddelas efter samråd med vederbörande
centrala råd.

För att den vidgade närvarorätten skall få något egentligt innehåll är det
nödvändigt att den innefattar rätt att yttra sig vid sammanträdena dvs. rätt
att delta i överläggningarna. En vidgad närvarorätt kan framstå som särskilt
angelägen i fråga om vissa nämnder eller vissa typer av ärenden, t. ex.
ärenden som — utan att avse förhållanden som regleras i kollektivavtal —
rör arbetsförhållandena eller andra frågor av särskild betydelse för just de
anställda eller frågor i vilka det är av särskilt intresse att kunna tillgodogöra
sig de anställdas kunskaper och erfarenheter. Det synes emellertid inte
nödvändigt att inskränka Kungl. Maj:ts befogenhet att medge att nämnd

413

beslutar om sådan närvarorätt till att avse vissa i lagen angivna nämnder
eller slag av ärenden. Självfallet bör emellertid en begränsning kunna göras
inte bara till viss nämnd utan också till handläggningen av ärenden av visst
slag. Samrådet med de centrala råden torde ge vägledning i sådana avgränsningsfrågor.

Av intresse i detta sammanhang är vidare att departementschefen i kammardebatten
(se prot. 95 s. 88) uttalade, att det fanns frågor i den kommunala
verksamheten som exempelvis uteslutande berörde enskilda medborgares
privatliv och att han var övertygad om att arbetstagarnas organisationer
önskade undanta ärenden av sådant slag i samband med närvarorätten.

Propositionen godtogs av riksdagen, varefter utfärdades lag (1972:271)
om närvarorätt vid sammanträde med kommunal eller landstingskommunal
nämnd. I I § stadgas att Konungen på framställning av kommun eller
landstingskommun får medge att viss kommunal eller landstingskommunal
nämnd beslutar att företrädare för de anställda hos kommunen eller landstingskommunen
får närvara vid nämndens sammanträden och delta i överläggningarna
men ej i besluten. 2 § upptar en bestämmelse om att medgivande
enligt 1 § kan begränsas till att avse rätt att närvara och deltaga i
överläggningarna vid handläggning av ärenden av visst slag. I 3 § stadgas
vidare att beslut av kommunal eller landstingskommunal nämnd med stöd
av medgivande enligt 1 § får avse endast den som är anställd hos kommunen
eller landstingskommunen och som är utsedd av lokal facklig organisation
som är bunden av kollektivavtal i förhållande till kommunen eller
landstingskommunen.

Som framgår av det sagda är frågan om närvarorätt för kommunalanställda
vid sammanträden med kommunal nämnd föremål för försöksverksamhet.
Denna kommer att fortgå till utgången av 1976. Enligt vad som inhämtats
har ett 40-tal kommuner erhållit tillstånd till att bedriva sådan försöksverksamhet.
Enligt en av kommunförbundet den 22 oktober 1973 upprättad
tablå över 37 framställningar från olika kommuner, vilka tillstyrkts
av det centrala rådet, så skall personalrepresentanterna i 14 av dessa kommuner
delta i sammanträden med social centralnämnd. Såvitt bekant har
vederbörande kommunala nämnder dock endast i undantagsfall meddelat
några begränsningar i fråga om rätten att närvara vid sammanträde rörande
vårdåtgärder o. d. beträffande enskilda.

För att inom socialvården kunna bereda skydd åt de enskildas berättigade
krav på personlig integritet har meddelats bestämmelser rörande sekretesskydd
för allmänna handlingar i vad de rör enskilds personliga förhållanden
(14 § sekretesslagen) och tystnadspliktsbestämmelser. I alla de tre
sociala vårdlagarna — barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen och socialhjälpslagen
- finns således bestämmelse om att den som är eller varit
verksam inom respektive vårdområde ej får obehörigen yppa vad han därvid
erfarit rörande enskilds personliga förhållanden (91 § första stycket

414

bamavårdslagen, 64 § andra stycket nykterhetsvårdslagen och 64 § första
stycket socialhjälpslagen). Brott mot dessa bestämmelser är straffbelagda.
Såsom tystnadspliktsbestämmelsema är utformade torde de vara tillämpliga
även beträffande dem som utsetts att företräda de anställda med stöd av
den särskilda lagen om närvarorätt vid sammanträde med kommunal eller
landstingskommunal nämnd. Med hänsyn till förefintliga tystnadspliktsbestämmelser
saknas alltså anledning hysa betänkligheter ur sekretesssynpunkt
mot personalrepresentationen i social centralnämnd.

Saken har emellertid även en annan principiell aspekt. För prövning av
sociala stöd- och vårdärenden, såsom t. ex. ärenden rörande omhändertagande
för samhällsvård, tvångsåtgärder enligt nykterhetsvårdslagen samt
socialhjälp erfordras som regel en relativt ingående utredning rörande klientens
personliga förhållanden. En dylik utredning torde inte sällan av
denne uppfattas som pressande och besvärande i synnerhet om han skall
höras muntligen av nämnden. I sammanhanget bör påpekas att det såväl i
barnavårdslagen som i nykterhetsvårdslagen särskilt angetts att utredning
bör bedrivas med sådan diskretion att klienten ej onödigt utsätts för obehag
eller olägenhet (14 § andra stycket bamavårdslagen och 64 § första
stycket nykterhetsvårdslagen). Från denna utgångspunkt framstår det som
självklart att - oavsett förekomsten av tystnadspliktsbestämmelser — de
personer som skall erhålla insyn i klientens omständigheter bör begränsas
till minsta möjliga antal. Genom personalrepresentationen i nämnderna har
kretsen av dem som får del av klienternas personliga förhållanden otvivelaktigt
ökat, vilket sett ur sistnämnda synpunkt får anses vara betänkligt
och kan försvaras endast om den vidgade kretsen av sammanträdesdeltagare
i nämnden kan anses starkt motiverad ur saklig synpunkt.

Som anförs av departementschefen i tilläggsdirektiven till utredningen
om den kommunala demokratin så har kommunala nämnder många gånger
att ta ställning till frågor, som till övervägande del rör enskilds personliga
eller ekonomiska förhållanden och där fråga är om myndighetsutövning
mot enskild. I anslutning härtill uttalade departementschefen att i dessa typer
av ärenden anställningsförhållandet i regel inte motiverade någon högre
grad av inflytande för de anställda än som borde tillkomma andra medborgargrupper.
Enligt min mening har detta resonemang särskild relevans
då det gäller de sociala ärendena, där fråga är om synnerligen ömtåliga avgöranden
rörande enskilda personer och där fackliga synpunkter knappast
torde kunna tilläggas någon betydelse.

Då social centralnämnd har att besluta om t. ex. planerad utbyggnad av
barnstugeverksamheten, framstår det som naturligt och berättigat att företrädare
för de anställda i någon form får tillfälle att utveckla sina synpunkter.
Likaså finner jag deras närvaro motiverad vid diskussioner rörande generella
socialhjälpsnormer. Däremot kan jag inte finna att personalrepresentanterna
skulle ha något större intresse av att delta i ärenden rörande
stöd- och vårdåtgärder i enskilda fall eller att de skulle kunna tillföra dylika

415

ärenden några synpunkter som inte lika väl kan framföras av nämndledamötema.
I fråga om sådana ärenden anser jag därför att några direkt sakligt
betingade omständigheter knappast kan anföras till stöd för närvarorätt
för personalrepresentanterna. I allt fall torde dessa omständigheter ej väga
så tungt, att de enskildas berättigade krav på att hålla kretsen av insynsberättigade
så begränsad som möjligt bör åsidosättas.

Av det sagda framgår att jag icke anser det tillfredsställande att personalrepresentanter
tillåts närvara vid social centralnämnds behandling av
ärenden rörande enskilda på sätt sker i Borlänge. Eftersom frågan om personalrepresentation
vid de kommunala nämnderna är föremål för prövning
av utredningen om den kommunala demokratin, anser jag dock att den i
detta ärende väckta frågan i första hand bör övervägas inom utredningen.
Jag avslutar därför ärendet med att översända ett exemplar av beslutet till
utredningen för kännedom.

416

Tjänstemannafrågor

Förekomsten av särskilda personalakter i utrikesdepartementet

I augusti 1974 anhängiggjorde utrikesförvaltningens konsulära tjänstemannaförening
hos JO ett ärende angående förhållandena på svenska ambassaden
i Lima, Peru. Som ett led i handläggningen av detta ärende hade
JO Lundvik den 10 december 1974 ett protokollfört samtal med förste byråsekreteraren
Per L. Ström och vicekonsuln Jan Bure Burman såsom företrädare
för föreningen. Samtalet kom även att beröra de särskilda personalakter
som förvarades i utrikesdepartementet.

Den 12 december 1974 inkom härefter från föreningen en skrivelse, vari
begärdes bl. a. att JO skulle utreda förhållandena rörande nyssnämnda personalakter.
Föreningen hemställde även att JO:s utredning skulle innefatta
konklusioner vis-å-vis de konsekvenser i positiv respektive negativ riktning
som förekomsten av handlingarna förorsakat utrikesförvaltningens
personal med anhöriga i samtliga enskilda fall ”ävensom vissa härav beroende
ärendens handläggning”.

Med anledning av vad sålunda förekommit hade JO Lundvik den 19 december
1974 ett samtal med utrikesministern Sven Andersson. Utrikesministern
meddelade, att frågan om personalakterna varit under utredning i
departementet. För egen del övervägde han om han - efter samråd med
personalen - skulle låta förstöra akterna eller i vaije fall huvuddelen av
dem. Betänkligheter hade dock framförts från juridiskt håll. JO ifrågasatte
om det kunde anstå med beslutet och dess verkställande till dess JO hunnit
bilda sig en uppfattning om vad som fanns i akterna.

Under JO:s ledning skedde därefter en genomgång av ett betydande antal
s. k. Pp 1-akter och JO hade därefter ett nytt samtal med utrikesministern.

Den 8 april och 29 maj 1975 hade JO samtal i saken med kabinettssekreteraren
Sverker Åström. Vid det första samtalet var chefen för administrativa
avdelningen, ambassadören Per Lind, närvarande och vid det andra
biträdande utrikesrådet Olov Ternström.

Som ett led i utredningen besökte JO utrikesdepartementets arkiv och
inhämtade informationer av arkivchefen, kanslirådet Wilhelm Carlgren, rörande
diarieföringen inom departementet och arkiveringen av personalakter
m. m.

JO tog vidare del av protokollen från sammanträden med utrikesdepartementets
företagsnämnd under tiden november 1973—mars 1975.

I samband med tjänsteresa av annan anledning besökte JO den 29 april
1975 ambassaden i Köpenhamn och samtalade där med representanter för
olika personalkategorier. Även annan utredning förekom.

417

JO Lundvik avgjorde ärendet den 18 juni 1975 och lämnade härvid till en
början följande redogörelse för vad som framkommit vid utredningen.

Av naturliga skäl har utrikesdepartementet ett omfattande och detaljerat
diarieföringssystern. In- och utgående handlingar hänförs till vissa huvudgrupper.
En sådan huvudgrupp har beteckningen P och dit förs handlingar
rörande personal- och organisationsfrågor. Denna har i sin tur underavdelningar.
En betecknas P 1. Dit föres handlingar rörande enskilda tjänstemän
avseende t. ex. förordnande, semestrar, tjänstledighet, resor osv. Handlingarna
förvaras i akter upplagda för varje tjänsteman. En annan underavdelning
har beteckningen P 2 och gäller organisationen av Sveriges diplomati
och konsulatväsende, således mer generella frågor. Emellertid förs
inte alla handlingar rörande enskilda tjänstemän till P 1-akterna. En del
handlingar anses så ömtåliga, därför att de berör enskild tjänstemans personliga
förhållanden, att de förvaras i särskilda akter under lås. Dessa akter
har beteckningen Pp 1.

Huvuddelen av all in- och utgående post passerar årkivet och diarieförs
där. Handlingar som läggs till Pp 1-akterna kommer emellertid i regel i personliga
brev till chefen för administrativa avdelningen eller annan tjänsteman
där och registreras - i varje fall numera — på avdelningen. Systemet
med Pp 1-akter synes ha tillämpats mycket länge.

Jag övergår nu till mina iakttagelser rörande Pp 1-akterna och de upplysningar
jag inhämtat härom.

Som inledningsvis nämnts har under handläggningen av detta ärende
skett en genomgång av ett betydande antal Pp 1-akter. Från en promemoria
som upprättats inom ombudsmannaexpeditionen rörande aktgenomgången
återges här följande.

Akterna är uppdelade i två huvudgrupper. Den ena gruppen avser diplomatisk
personal och den andra övriga tjänstemän inom utrikesförvaltningen,
konsulära tjänstemän, kanslister, skrivbiträden m.fl.

Akterna förvaras i kartonger inlåsta i kassaskåp. Akterna rörande den
diplomatiska personalen förvaras i ett inbyggt kassaskåp i det rum som tillhör
chefen för administrativa avdelningen. Nyckeln till skåpet omhänderhas
av avdelningschefen eller biträdande avdelningschefen. Övriga akter
förvaras i ett säkerhetsskåp i rum tillhörigt en tjänsteman på avdelningen,
vilken ansvarar för nyckeln till skåpet.

Efter gallringar finns i akterna på avdelningen i allmänhet inte handlingar
som är äldre än 10 år. Utgallrade handlingar har överförts till arkivet.

Akterna rörande diplomatisk personal förvaras i 19 kartonger. Akterna
avseende kanslister m. fl. förvaras i 34 kartonger.

Av akterna rörande diplomatisk personal har genomgåtts omkring 100
och av övriga akter cirka 150.

Genomgången har haft till syfte att om möjligt få en ungefärlig bild av
vilka typer handlingar som förvaras i Pp 1-akterna.

Helt allmänt får man det intrycket att det är fråga om handlingar med
mycket skiftande innehåll. Det oaktat synes det vara möjligt att i grova
drag urskilja fyra eller fem huvudgrupper.

27 Riksdagen 1975176. 2 sami. Nr 2

418

Den första gruppen av handlingar — och den är till antalet mycket stor —
skulle i korthet kunna kallas betyg. Hit hör bedömningspromemorior, som
upprättas inför den första antagningen till attaché, intyg rörande vederbörandes
lämplighet för fortsatt tjänstgöring inom utrikesförvaltningen, betyg
i anledning av ifrågasatt uppfattning i högre lönegrad (synes särskilt
vanligt förekommande i akter rörande skrivbiträden). Det är här fråga om
handlingar av en typ som i princip förekommer hos alla myndigheter.

Den andra gruppen — och den synes antalsmässigt ungefär lika stor som
den forsta gruppen — utgöres av brev (och svar därpå) från tjänstemän,
högre eller lägre, rörande egna förhållanden. Särskilt vanligt är att tjänstemän
placerade utomlands i sådana brev behandlar frågor om placering på
annan tjänstgöringsort eller eljest ändrad tjänstgöring. I brev av detta slag
beröres inte sällan frågor av mycket personligt slag såsom vederbörandes
eget eller anhörigs hälsotillstånd. Brev från tjänsteman rörande egna förhållanden
kan också avse uteslutande egna angelägenheter av högst personligt
slag t. ex. sjukdom hos vederbörande själv eller hos familjemedlem,
anpassningssvårigheter beträffande något barn, bekymmer angående
barns skolgång, problem i äktenskapet, skilsmässor, ekonomiska problem.
Det är att märka att brev av detta slag inte sällan åtföljs av läkarintyg eller
annan medicinsk utredning.

En tredje grupp av handlingar utgöres av brev från beskickningschef eller
annan överordnad rörande underordnad tjänstemans förhållanden (förutom
rena tjänstgöringsbetyg). Även i dessa brev är det ofta fråga om förflyttningar
eller annan ändrad tjänstgöring, varvid naturligen kan förekomma
omdömen — positiva eller negativa - om den avhandlade tjänstemannen.
Inte sällan rör breven den avhandlade tjänstemannens eller hans familjs
hälsotillstånd. Flera fall har observerats där unga tjänstemän, attachéer.
kanslister, skrivbiträden, drabbats av depressioner under den första
utlandstjänstgöringen. Sådana fall kan föranleda hemresa till Sverige med
åtföljande läkarbehandling, vilket i hans eller hennes Pp 1-dossier avsätter
både korrespondens i saken och medicinsk dokumentation av olika slag.

Till en fjärde grupp av handlingar kan föras brev av underordnad rörande
överordnad. Det bör dock framhållas att denna grupp — av naturliga
skäl - måste antagas vara betydligt mindre än de övriga tre. De fåtal brev
av detta slag som observerats har gällt sådana ting som bristande ledning i
arbetet från överordnads sida, bristande intresse för den underordnade
och hans eller hennes arbetsförhållanden o. dyl.

Som inledningsvis framhållits förekommer i akterna handlingar av det
mest skilda innehåll och alla handlingar låter sig givetvis inte inordnas i någon
av de nämnda grupperna.

Avslutningsvis kan nämnas att en viss genomgång skett också av Pp 1-handlingar som förvaras i arkivet. Den bild dessa handlingar ger stämmer i
allt väsentligt överens med den som ovan redovisas vad gäller de handlingar
som förvaras på administrativa avdelningen. Här måste dock den reservationen
göras att genomgången icke gällt Pp 1-handlingar från krigsåren
och tiden närmast därefter. På grund av då rådande politiska förhållanden
torde få antagas att personalhandlingar kan innehålla uppgifter av betydelse
för Sveriges förhållande till främmande makt och att dessa handlingar
till karaktären avsevärt avviker från Pp 1-handlingar i allmänhet.

Frågan om hanteringen och förvaringen av personalinformation togs upp
av personalrepresentanterna vid sammanträde den 29 november 1973 med

419

utrikesdepartementets företagsnämnd. Därvid ställdes bland annat frågor
om hur Pp 1-systemet uppkommit, om vilka instruktioner som ligger till
grund för detsamma, om utgallring osv. Från departementsledningens sida
lämnades information om olika former av arkivering av personalinformationer
inom departementet. Uppgifter lämnades också om vilka slag av
personalinformation som inlades i Pp 1-akterna, om användningen av
dessa akter, och om möjlighet för tjänsteman att få del av personaluppgifter
rörande honom eller henne.

Företagsnämnden återkom till Pp 1-akterna vid sitt sammanträde den 7
december 1973. Ytterligare upplysningar lämnades därvid från ledningens
sida. Från personalhåll väcktes fråga om förstöring av Pp 1-materialet helt
eller delvis.

Den 19 december 1973 utfärdade chefen för administrativa avdelningen
två cirkulärskrivelser, den ena med rubriken Vissa personaldossierer (s. k.
Pp 1-material) och den andra med rubriken Förvaring av personalinformation.

Cirkulärskrivelserna, som tillställdes all personal inom departementet
och samtliga utlandsmyndigheter, var av följande lydelse:

Vissa personaldossierer (s. k. Pp I-material)

Frågan om hantering och förvaring av personalinformation har på sistone
fått aktualitet genom initiativ från personalorganisationerna. Bakgrunden
är redovisad i protokoll från sammanträden med utrikesdepartementets
företagsnämnd den 29 november och 7 december 1973.

Det samråd mellan personalledning och personalorganisationer som i
denna fråga ägt rum inom och utom företagsnämnden har varit värdefullt,
när det gällt att komma fram till en översyn och reglering avseende dessa
frågor. En sådan översyn och reglering är påkallad. Att den icke ägt rum tidigare
är att tillskriva det faktum att Pp 1-materialet icke spelar någon
framträdande roll i personalplaneringsarbetet och att uppgiften att verkställa
en i sig önskvärd genomgång av materialet följaktligen länge fått stå
tillbaka för mera angelägen verksamhet.

Pp 1-arkivet utgör en del av P-arkivet. Att Pp 1-arkivet försvaras separat
innebär självfallet icke att det är underkastat andra bestämmelser än som
enligt lagstiftning gäller för allmän handling. Den separata förvaringen föranleds
av en önskan från personalledningens sida att skydda Pp 1-materialet
från oavsiktlig insyn. En vanlig P 1-dossier används av ett stort antal
tjänstemän som i sin verksamhet handlägger hela registret av personalärenden
såsom personliga basdata, lönefrågor, flyttningsärenden, bostadsfrågor,
tjänsteresor etc. Det på Pp 1 förvarade materialet inbegriper tjänstgöringsbetyg,
önskemål om förflyttningar, upplysningar om hälsotillstånd,
familjeförhållanden och privatliv, i korthet information av sådan karaktär
att en spridning enligt ovannämnda mönster ej gärna kan vara förenlig med
personalledningens ansvar för skyddet av tjänstemannens personliga integritet.

Frågan om en allmän handling är offentlig eller ej regleras i lag. Detta
gäller, som tidigare sagts, även handling på Pp 1. En tjänstemans Pp 1-dossier
är följaktligen som regel alltid tillgänglig för tjänstemannen själv. Undantag
kan enligt sekretesslagen bl. a. utgöra handling som rör exempelvis

420

rikets säkerhet (§ 3) eller misstanke för brott (§ 10) samt viss hälso- och
sjukvård (§ 14). På tjänstemans Pp 1-dossier förvarad handling är i princip
också tillgänglig för annan person, som begär att få ta del av denna. Genom
att Pp 1-arkivet förvaras separat kan administrativa avdelningen utöva viss
kontroll över sådan insyn och har möjlighet att underrätta berörd tjänsteman
om att någon annan person begärt att få del av handling som direkt
angår honom eller henne. Detta arrangemang har bedömts utgöra en del av
nyssnämnda integritetsskydd.

Förvaring och hantering av Pp 1-material kommer i fortsättningen att
regleras enligt bifogade cirkulär.

På administrativa avdelningen nu förvarade Pp 1-dossierer är i behov av
genomgång och utsortering. Denna procedur kommer att inledas omedelbart
för att avslutas under januari 1974. Genomgången kommer att utföras
av ambassadör Erland Kleen med biträde av arkivteknisk expertis.

I Kleens uppdrag ingår för det första att föreslå överföring till P 1-dossier
av allt material som utan olägenhet för tjänsten eller tjänstemännen kan
förvaras där. Hit hör bl. a. handlingar som förlorat sin aktualitet och avser
exempelvis förflyttningsplaner och tjänstgöringsförhållanden av temporär
karaktär. Beslut rörande överföring av handling till P 1-dossier fattas efter
hand under den tid genomgången pågår av chefen för administrativa avdelningen
eller hans ställföreträdare.

För det andra kommer genomgången att syfta till utsortering av visst
material som föreslås för förstöring. Härvidlag bör i första hand ifrågakomma
handlingar som avser tjänstemans personliga förhållanden och
icke är av betydelse för en aktuell bedömning av vederbörandes tjänstbarhet.
Handling som avser tjänstemans personliga förhållanden är i detta
sammanhang material vars allmänna tillgänglighet kan befaras inkräkta på
tjänstemannens personliga integritet och privatlivets helgd.

Därest personalorganisationerna så önskar skall genomgången ske under
medverkan av en av personalorganisationerna utsedd gemensam
representant.

När genomgången är avslutad kommer att kallas till ett sammanträde
med representanter för samtliga personalföreningar. Härvid kommer att
lämnas en redovisning av genomgångens resultat och av ambassadör
Kleens förslag beträffande de hänsynstaganden som bör ligga till grund för
beslut rörande handlingarnas fortsatta förvaring eller förstöring. Ett beslut
rörande förstöring kan endast fattas i konselj.

Förvaring av personalinformation

1. Till departementet inkommer från utrikesrepresentationen, från andra
myndigheter och från enskilda meddelanden, som rör tjänstemännens
tjänstgöring, förflyttningar, önskemål, hälsa och omständigheter i övrigt
som av brevskrivaren bedömts vara av betydelse för vederbörandes tjänstbarhet
och lämplighet för viss befattning.

Till utlandsmyndigheterna inkommer, om ock i mera begränsad utsträckning,
motsvarande typ av meddelanden.

2. Med hänsyn till gällande bestämmelser rörande offentlighet och sekretess
är större delen av denna information (vare sig den föreligger som officiell
skrivelse, handbrev eller ”bläckbrev” och oavsett den försetts med
påteckningen ”privat”, ”personligt” el. dyl.) att betrakta som allmän, och
ofta även som offentlig handling. För vissa av dessa handlingar gäller att
det av uppenbara skäl är väsentligt att de handlägges och förvaras på ett

421

sådant sätt att skyddet av berörda tjänstemäns personliga integritet blir så
tillfredsställande som möjligt. Detta innebär för det första att den berörda
tjänstemannen själv, i den mån gällande lag icke föreskriver annat, skall ha
tillgång till informationen ifråga. För det andra bör, inom den ram som gällande
lag medger, okontrollerad insyn i sådan information begränsas.

3. Sådan här ifrågavarande handling som på departementet bedöms innehålla
information av betydelse för vederbörandes personliga integritet
förvaras i departementet på dossier Pp 1. Besluj om sådan förvaring fattas
inom departementet av chefen för administrativa avdelningen eller dennes
ställföreträdare. Avsändaren av en dylik handling kan genom påteckning
begära att den förvaras på den berörde tjänstemannens Pp 1-dossier. Om
departementet finner anledning att icke bifalla sådan begäran, skall avsändaren
underrättas härom.

4. För Pp 1-arkivet som förvaras på administrativa avdelningen under
avdelningschefens ansvar och kontroll finnes ett särskilt öppet diarium.
Varje tjänsteman kan när som helst begära ett diarieutdrag utvisande det
aktuella läget på hans eller hennes Pp 1-dossier.

5. Handlingar i säkerhetsärenden (rikets säkerhet, förhållande till främmande
makt, misstanke för brott m. m.) (sekretesslagen §§ 3, 10 m. fl.) förvaras
och handlägges enligt kabinettssekreterarens/säkerhetschefens instruktioner.

Vissa handlingar av karaktär att falla under § 14 sekretesslagen förvaras
enligt särskilda anvisningar från chefen för administrativa avdelningen.

6. Departementets Pp 1-arkiv genomgås minst vartannat år varvid handlingar
vars aktualitet eller karaktär ej längre motiverar förvaring på Pp 1-dossier överföres till annan förvaring (t. ex. vanlig P 1-dossier eller arkivets
valv).

7. Användning av Pp 1-handlingar vid utlandsmyndighet bör begränsas
till ett minimum. För sådant material, som skall förvaras av myndighetens
chef, gäller också vad som sagts ovan. Frågan om vid utlandsmyndighet
förvarat Pp 1-material skall diarieföras separat, må avgöras av utlandsmyndighetens
chef. Handlingar som utan olägenhet kan förvaras på tjänstemannens
Pp 1-dossier i departementet skall överföras dit. Vid utlandsmyndighet
får icke finnas Pp 1-handlingar för annan än där tjänstgörande
personal. Då en tjänsteman avslutar sin tjänstgöring skall dessa handlingar
insändas till departementet.

Samtliga utlandsmyndigheter instrueras härmed att snarast möjligt och
senast den 5 januari 1974 till departementet insända vid myndigheten förvarade
Pp 1-handlingar för annan än där tjänstgörande personal.

Den redovisning som i den förstnämnda skrivelsen utlovats rörande ambassadören
Kleens gallringsförslag m. m. lämnades vid sammanträde den 8
februari 1974.

Från det protokoll som hölls vid sammanträdet intages här följande:

En av Kleen upprättad, här bifogad promemoria med redogörelse för
uppdraget och förslag till åtgärder distribuerades till mötesdeltagarna. Erland
Kleen omtalade att han gått igenom varje handling som fanns förvarad
på Pp 1-dossiererna och antecknat föreslagen åtgärd. De handlingar som
föreslogs kvarligga på Pp 1-dossier utgjordes av

a) tjänstgöringsbetyg

422

b) intyg i övrigt (i form av betyg, skrivelser eller brev) som innefattar en
bedömning av vederbörandes tjänstbarhet

c) upplysningar om vederbörandes eller hans resp. hennes familjs hälsotillstånd
(i form av läkarintyg eller privat korrespondens mellan tjänstemannen
resp. dennes familj och personalledningen)

d) upplysningar om vederbörandes privatliv av sådan karaktär att de
med hänsyn till tjänstemannens personliga integritet bör skyddas och som
är av betydelse för vederbörandes tjänstbarhet.

Det material som avskilts från Pp 1-dossierema för överföring till P 1-dossier avsåg sådana handlingar, som förlorat sin aktualitet och som icke
berörde material som redovisats under a)-d). Hit hörde bl. a. skrivelser
rörande förflyttningsplaner och tjänstgöringsförhållanden av temporär karaktär.
Återstående handlingar, som huvudsakligen berörde tjänstemannens
personliga förhållanden men som icke var av betydelse för en aktuell
bedömning av vederbörandes tjänstbarhet, borde enligt Kleens förslag avställas
( = överföras till arkivet för förvaring i depå) eller utgallras
( = förstöras).

Det kan vidare från protokollet antecknas, att chefen för administrativa
avdelningen upplyst, att han fattat beslut att den av Kleen förordade överföringen
till P 1-dossier skulle verkställas.

Rörande den andra cirkulärskrivelsen har kabinettssekreteraren upplyst,
att däri intagna föreskrifter om förvaring och diarieföring av personalinformation
samt om insortering i Pp 1-akt var av provisorisk karaktär och
avsedd att utgöra underlag för senare, mera definitiva regler.

Det ovan nämnda sammanträdet den 8 februari 1974 var av informativ
karaktär. Den 29 mars 1974 hölls ett sammanträde med representanter för
personalorganisationerna för samråd angående hur man skulle förfara med
Pp 1-materialet. Vid sammanträde med företagsnämnden den 3 maj 1974
lämnade ordföranden i nämnden, ambassadören Lind, en redogörelse för
samrådsmötet och redovisade en del statistiska uppgifter till belysning av
Pp 1-materialets omfattning och fördelning. Lind uppgav därvid att ca
2000 handlingar (500 avseende diplomatiska tjänstemän och 1 500 övriga)
hade överförts till P-arkivet för bindning på vanlig P 1-dossier, att ca 2500
handlingar hade överförts till valv i stora arkivet samt att till samma valv
dessutom förts samtliga handlingar (2 000) som var äldre än 10 år. Kvarliggande
på Pp 1-dossierer var 3400 handlingar (1 450 avseende diplomatiska
tjänstemän och 1 950 övriga), fördelade på cirka 900 dossierer.

Lind omtalade också vid företagsnämndens sammanträde att personalorganisationerna
vid samrådsmötet redovisat sina huvudsynpunkter på Pp
1-materialet. Med något undantag hade organisationerna uttalat att allt äldre
material borde förstöras. Med två undantag hade dock organisationerna
uttalat att de intill dess annan lösning beslutats inte hade något att erinra
mot att de utfärdade provisoriska bestämmelserna rörande Pp 1-materialet
tillämpades.

Den 12 augusti 1974 utskickades från administrativa avdelningen ett cirkulär,
nr 116, angående Pp 1-aktema till all utsänd personal vid utlands -

423

myndigheterna och till all hemmavarande personal som tjänstgjort utomlands.
I cirkuläret ställdes vissa frågor angående vederbörande tjänstemans
åsikt om förvaringen och hanteringen av Pp 1-materialet.

(I beslutet redovisades härefter de frågor som i cirkuläret ställdes till
personalen liksom en inom den administrativa avdelningen upprättad sammanställning
över de inkomna svaren. Av utrymmesskäl återges inte här
dessa delar av beslutet.)

Slutligen skall nämnas, att kabinettssekreteraren vid samtalet den 29
maj 1975 anförde följande rörande Pp 1-aktema:

Till att börja med kan nog konstateras att Pp 1-materialet är mindre frekvent
än tidigare beroende bl. a. på att utomlands stationerade tjänstemän
kan resa hem oftare än förut. Härigenom får de också bättre möjligheter att
muntligen anmäla personliga problem o. d. Pp 1-akterna spelar inte sådan
roll i personalplaneringsarbetet som kanske antagits. När man i ett befordrings-
eller förflyttningsärende har att bedöma en tjänstemans lämplighet
för den tilltänkta tjänsten måste man givetvis beakta allt vad som är känt
om honom eller henne. Det gäller här kunskaper som erhållits på grund av
personlig kännedom om tjänstemannen, på grund av bedömningar av
hans eller hennes arbetsprestationer av olika slag och mycket annat.
Åströms erfarenhet tyder på att det mesta som förekommer i en tjänstemans
Pp 1 är känt på andra vägar av beslutsfattarna. Det torde vara sällsynt
— om det ens förekommer - att man t. ex. i ett befordringsärende
plockar fram vederbörandes Pp 1 akt och direkt därur hämtar uppgifter. Å
andra sidan synes det svårt att förbjuda utomlands placerade tjänstemän
att skriva till Stockholm om personliga problem och annat. Man behöver
ibland skriva av sig. Därav följer emellertid att sådana brev kan innehålla
uppgifter som är känsliga för brevskrivaren själv, hans familj eller andra —
uppgifter som borde skyddas mot obehörig insyn. Inom UD överväger
man för närvarande att i en eller annan form ge till känna sin mening i sekretessfrågan
och att eventuellt komma med något förslag till lösning.

JO Lundvik gjorde härefter följande sammanfattning och bedömning.

Som framgår av den genomgång jag gjort av ett antal Pp 1-akter upptar
dessa handlingar av tämligen skiftande innehåll. En betydande del av aktmaterialet
består av tjänstgöringsbetyg, bedömningspromemorior och dylikt.
Huvuddelen av de återstående handlingarna utgörs av brev och annan
korrespondens från och till utomlands stationerad personal. Korrespondensen
rör i allmänhet dels tjänstemans egna förhållanden såsom hans
tjänstgöring, hälsa eller familjeomständigheter och dels motsvarande förhållanden
beträffande underordnad personal. Förekomsten av dylika
handlingar är tydligen att se mot bakgrunden av de alldeles särskilda omständigheter
under vilka den utomlands placerade personalen har att fullgöra
sin tjänstgöring och som avsevärt skiljer sig från vad som gäller för

424

tjänstemän i förvaltningen i allmänhet. Av min genomgång av aktmaterialet
framgår också att de berörda akterna förvaras under lås och över huvud
taget behandlas med diskretion. Anledningen härtill är naturligen att handlingarna
ofta innehåller uppgifter av så känslig privat natur att de inte bör
komma till obehörigas kännedom.

1 sin anmälan till JO har Ström och Burman hemställt, att JO:s utredning
även skulle innefatta konklusioner vis-å-vis de konsekvenser i positiv respektive
negativ riktning som förekomsten av Pp 1-handlingarna förorsakat
utrikesförvaltningens personal med anhöriga. Anmälarna har inte närmare
utvecklat vad de avsett med denna hemställan. Jag har emellertid
uppfattat anmälarna så att de menar att Pp I -systemet i sig självt kan ha både
för- och nackdelar för de anställda och deras anhöriga.

De positiva sidorna av systemet faller omedelbart i ögonen. Att en utomlands
placerad tjänsteman på detta sätt kan förtroendefullt framlägga sina
önskemål och sina personliga problem i samband med omplaceringar och
dylikt bör vara ägnat att främja möjligheterna för honom eller henne att få
sina intressen beaktade. Liksom det givetvis ökar möjligheterna för ledningen
att vid personalplaneringen placera ”rätt man på rätt post”.

Det är betydligt svårare att bilda sig någon uppfattning om systemets
eventuella negativa sidor. Vad man här i första hand kan tänka sig är att
dåligt grundade negativa eller eljest orättvisa omdömen om en underordnad
tjänsteman, vilka denna kanske inte känt till och därför inte kunnat bemöta,
verkat i ofördelaktig riktning för honom eller henne. I detta sammanhang
bör emellertid observeras kabinettssekreterarens förut återgivna
uttalande om att Pp 1-akterna inte spelar sådan roll i personalplaneringsarbetet
som kanske antagits. Det har också upplysts att betyg och andra
omdömen om tjänsteman numera delges vederbörande som därvid får tillfälle
till bemötande. Jag har sett sådana fall. 1 avsaknad av konkreta exempel
har jag för egen del inte funnit belägg för att Pp 1-systemet såsom sådant,
i allt fall numera, är ägnat att medföra någon rättsosäkerhet för tjänstemännen
eller eljest har påtagliga negativa konsekvenser för dem.

Den oro som givit sig till känna i varje fall på vissa håll bland utrikesförvaltningens
personal får nog antagas till en icke obetydlig del ha sin grund i
attPp 1-systemet tidigare varit föga känt bland personalen. Av den redovisningjag
lämnat ovan framgår emellertid att frågan om Pp 1-akterna vid flera
tillfällen under senare år debatterats i utrikesdepartementets företagsnämnd
och att det i samband därmed från ledningens sida lämnats tämligen
utförliga uppgifter om systemet.

Oaktat vad ovan anförts kvarstår en del svårlösta problem när det gäller
Pp 1-systemet. Från en del håll inom personalen har yrkats att Pp 1-akterna
skall förstöras. Frågan har uppenbarligen flera sidor vilket också framhållits
under diskussionerna i företagsnämnden. Men även om man skulle
bestämma sig för att förstöra det nu befintliga aktmaterialet helt eller delvis
återstår spörsmålet om framtiden. Det synes svårt att förhindra utom -

425

lands tjänstgörande befattningshavare att skriva till departementet om önskemål
beträffande omplacering och dylikt och om personliga problem
som har samband med deras tjänstgöring. På ett sätt är det ju helt enkelt
fråga om ett slags personalvård.

Ett annat problem — om systemet skall finnas kvar - gäller vilka slags
handlingar som bör inläggas i Pp 1-akterna. Vissa gallringar har skett i det
befintliga materialet. En del handlingar har sålunda förts över från Pp 1-akter till öppna personalakter. Huvudsakligen har emellertid gallringen bestått
i att äldre handlingar överförts till arkivet men kvarligger där i Pp 1-akter. Denna gallring utgör således endast en provisorisk lösning. För egen
del har jag funnit mig böra ifrågasätta om det är motiverat att tjänstgöringsbetyg,
bedömningspromemorior och dylikt ingår i Pp 1-aktema. En öppnare
redovisning av detta slag av handlingar synes kunna försvaras. Frågan
härom får måhända sin lösning om ändrade former införs för handläggningen
av personalärenden.

Det tredje och utan tvekan svåraste problemet om Pp 1-systemet bibehålls
utgör sekretessfrågan. Vissa handlingar som avhandlar säkerhetsincidenter
kan möjligen åtnjuta sekretesskydd enligt 10 § sekretesslagen. I fråga
om handlingar som berör förhållandet till främmande makt torde 3 §
sekretesslagen kunna åberopas. Även 14 § kan bli aktuell såvitt rör handlingarangående
sjukvård m. m. För huvudparten av handlingarna föreligger
emellertid inte något lagligt sekretesskydd. Det oaktat är ju innehållet i
många av dessa handlingar av sådan natur att det inte bör komma till obehörigas
kännedom, eftersom det rör rent privata förhållanden som tjänstemannen
velat delge departementet. Ett sekretessbehov föreligger alltså såvitt
gäller detta slag av handlingar i Pp 1-akterna. Ledningen i utrikesdepartementet
är medveten om detta dilemma och kabinettssekreteraren har
för mig upplyst, att man inom departementet överväger att i samband med
behandlingen av offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs förslag
till ny sekretesslag, som icke heller det innefattar någon lösning på förevarande
problem, i en eller en annan form ge till känna sin mening i sekretessfrågan
och att eventuellt komma med något förslag till lösning på
problemet.

Jag finnér det inte ankomma på mig att framföra något förslag till lösning
av de problem som är förknippade med Pp 1-systemet eller ge något råd i
saken. Det ankommer i första hand på utrikesledningen och i sista hand på
regeringen att taga ställning härutinnan.

Mitt bedömande måste inskränka sig till frågan huruvida någon befattningshavare
som står under min tillsyn gjort sig skyldig till fel eller försummelse
i sin befattning med Pp 1-aktema eller om systemet med aktema
medfört skada för enskild tjänsteman eller annan. Jag har inte funnit belägg
för att så skulle vara fallet och lämnar därmed frågan om Pp 1-akterna.

426

JO:s beslut berörde även vissa andra frågor, såsom om utrikesdepartementet
bort ingripa på ett tidigare stadium i LimaafFären, vissa uttalanden
av biträdande utrikesrådet Olov Ternström i ett brev till förste byråsekreteraren
Per Ström m. m. Dessa delar har, såsom varande av mindre intresse,
här uteslutits.

Diskriminering i platsannonser

Den 20 oktober 1975 meddelade JO Lundvik följande beslut i ett på hans
initiativ upptaget ärende.

Sedan snart trettio år gäller att statsmyndighet inte får förbehålla viss
tjänst eller uppdrag för endast män eller endast kvinnor. Enligt kungörelsen
den 15 juni 1945 (SFS 1945:424) som trädde i kraft den 1 januari 1946
fick sådant förbehåll icke uppställas utan Kungl. Maj:ts medgivande.
Dessa regler mot diskriminering i fråga om kön fick i vad gäller åldersvillkor
sin motsvarighet i ett cirkulär till statsmyndigheterna den 26 augusti
1960 (SFS 1960:538) vari Kungl. Maj:t gjorde myndigheterna uppmärksamma
på ett uttalande av utredningen om äldre arbetskraft i statstjänst,
av innehåll att faktiska åldersgränser ej borde införas genom att i samband
med ledigannonsering etc. önskemål om viss ålder uttalades. Såväl kungörelsen
som cirkuläret har numera ersatts av kungörelsen den 13 april 1973
(SFS 1973:279) om förbud mot köns- eller åldersdiskriminering vid tillsättning
av tjänst. Enligt denna får myndighet inte förbehålla tjänst eller uppdrag
åt endast män eller endast kvinnor eller vid ledigförklaring av tjänst
uttala önskemål om manlig eller kvinnlig sökande. Viss övre åldersgräns
får ej heller sättas som villkor i motsvarande sammanhang.

Under år 1969 gjorde jag i anledning av klagomål och vissa tidningsartiklar
en undersökning av förekomsten av diskriminering i meddelanden om
lediga platser och platsannonser. Undersökningen, som omfattade annonser
i dagstidningar samt vissa av länsarbetsnämnden i Stockholms län utgivna
platslistor, tog främst sikte på de statliga myndigheternas handlande.
Det visade sig att de inledningsvis nämnda, då gällande, föreskrifterna ej
sällan åsidosattes av myndigheterna. Undersökningen och mina därav föranledda
uttalanden finns redovisade i JO:s ämbetsberättelse 1970 s. 387 ff.
Med anledning av vad jag framhållit utgav arbetsmarknadsstyrelsen den 19
maj 1970 ett cirkulärmeddelande, A 21/1970, till samtliga länsarbetsnämnder.
Däri gavs anvisningar för redigering av platsinformation i regionala
och lokala platslistor. Därvid föreskrevs bl. a. att arbetsförmedlingarna inte
borde ställa sina resurser till förfogande för att distribuera platsinformation,
som innehöll köns- eller åldersvillkor och som därmed motarbetade

427

arbetsmarknadsverkets klart uttalade intentioner att söka undanröja diskriminerande
drag i rekryteringspraxis.

Det må här inskjutas att de s. k. platslistorna, som innehåller information
om lediga platser i såväl allmän som enskild tjänst, utgörs av tryckta
eller stencilerade blad från arbetsförmedlingarna. De innehåller en uppräkning
av ledigförklarade anställningar, av företag som söker arbetskraft
samt ofta kortfattade beskrivningar av önskade kvalifikationer hos arbetstagaren
samt av arbetets art. Listorna tillhandahålls de vid förmedlingarna
anmälda arbetssökandena. I de större städerna trycks listorna i kvällstidningsformat
under natten och utkommer i tre delar varje dag. Vid andra arbetsförmedlingar
utges stencilerade listor, vilka tar två-tre dagar att producera.

Såsom framgår av det följande har mina ingripanden i fråga om utformningen
av platsannonser o. d. alltmer kommit att inriktas på hur de under
arbetsmarknadsstyrelsen lydande organen tillämpat styrelsens anvisningar
för platslistorna. Undersökningarna har givetvis samtidigt haft till syfte att
utröna om statsmyndigheterna själva vid sin annonsering iakttagit förbuden
mot köns- eller åldersdiskriminering.

Under år 1970 (se JO:s ämbetsberättelse 1971 s. 486 f) lät jag företa en ny
undersökning. Den var av väsentligt större omfattning än den år 1969 gjorda
och innefattade bl. a. genomgång av platslistor från samtliga arbetsförmedlingskontor
där sådana listor framställdes. Undersökningen gällde annonser
och listor som publicerats under en augustivecka 1970. Det visade
sig att det fortfarande i stor omfattning förekom, att platsnotiser upptog
villkor i fråga om kön eller ålder. Oftast härrörde dessa notiser från privata
arbetsgivare men det förekom även fall avseende anställning hos allmänt
organ. Jag redovisade mitt undersökningsresultat i en skrivelse till arbetsmarknadsstyrelsen
varvid jag påpekade att cirkulärets anvisningar icke blivit
efterföljda i alla fall. Jag förklarade mig utgå ifrån att styrelsen skulle
ägna hithörande frågor fortsatt uppmärksamhet och vidta de ytterligare åtgärder
som kunde anses motiverade. Vissa upptäckta fel vid statlig myndighets
rekrytering blev föremål för särskild granskning från min sida.

Under år 1972 (se JO:s ämbetsberättelse 1974 s. 523) lät jag ånyo granska
platslistor från samtliga arbetsförmedlingskontor, denna gång från en
junivecka under året. Dessutom granskades platsannonser i vissa dagstidningar.
I de senare fanns mycket ofta annonser från privata arbetsgivare
upptagande villkor om visst kön eller viss ålder. Några annonser från statlig
myndighet som upptog köns- eller åldersvillkor påträffades däremot
icke. Vad angick platslistorna visade undersökningen att det i stor utsträckning
förekom att platsnotiser utformades på ett sätt som stred mot
arbetsmarknadsstyrelsens nyssnämnda cirkulär. I samtliga platslistor påträffades
notiser med villkor om kön eller ålder. Övervägande antalet härrörde
från privata arbetsgivare. I vissa fall var det kommunal myndighet
som låtit införa notisen och i något enstaka fall var det en statlig myndighet

428

som sökte arbetskraft.

I en skrivelse till arbetsmarknadsstyrelsen den 3 augusti 1972 anförde
jag bl. a. att det syntes mig beklagligt att styrelsens anvisningar inte åtlyddes
bättre. Som en tänkbar förklaring angav jag att de anvisningar arbetsförmedlingarna
fått inte alltid stämde överens med arbetsgivarnas önskemål.
Som stöd för denna teori hänvisade jag till klagomål som under år
1972 anhänggigjorts hos JO av en privat arbetsgivare. Denne hade önskat
anställa en flicka men av arbetsförmedlingen tvingats att utforma sin platsnotis
så att könsvillkoret ej kom fram. Enligt vad klaganden påstod blev
följden att en mängd pojkar och äldre män ringde och sökte platsen till olägenhet
både för dem själva och för klaganden.

Arbetsmarknadsstyrelsen inkom med begärt yttrande i anledning av vad
jag anfört i skrivelsen. Yttrandet, som i sin helhet finns intaget i 1974 års
ämbetsberättelse s. 527 f, avslutades med att styrelsen utfäste sig att utfärda
nya anvisningar till länsarbetsnämnderna samt att i framtiden regelbundet
inventera platslistornas innehåll i fråga om bl. a. köns- och åldersangivelser.

Arbetsmarknadsstyrelsen utgav kort därefter, den 20 november 1972,
ett cirkulärmeddelande till samtliga länsarbetsnämnder, nr E 4/1972, vari
styrelsen gav länsarbetsnämnderna del av styrelsens yttrande till JO samt
föreskrev följande.

I fortsättningen får köns- eller åldersangivelser i arbetsförmedlingarnas
platslistor förekomma i nedan angivna tre fall:

då lagar och författningar, avtal etc. föreskriver viss ålder;
då angivande av kön och ålder motiveras av arbetsmarknadspolitiska
skäl, exempelvis för att underlätta för vissa sökandegrupper att få arbete; då

i Nordisk yrkesklassificering (NYK) fastställda yrkesbenämningar
användes.

I en skrivelse till arbetsmarknadsstyrelsen den 15 januari 1973 anförde
jag därefter följande.

Såsom framgår av den här förut lämnade redogörelsen har mina ingripanden
på de aktuella områdena med tiden fått en något ändrad inriktning.
Till en början avsåg min granskning endast frågan, om statliga myndigheter
iakttog de för dem gällande bestämmelserna när de sökte arbetskraft.
Senare har jag funnit anledning att ingå även på andra, närliggande spörsmål
och då främst på frågan, hur de under arbetsmarknadsstyrelsen lydande
organen tillämpat styrelsens anvisningar för utformningen av de s. k.
platslistorna vilka upptar information om lediga platser i både allmän och
enskild tjänst.

I vad gäller statsmyndigheternas egen annonsering förefaller det som en
successiv förbättring inträtt.

Även om det fortfarande kan förekomma felgrepp, har respekten för gällande
bestämmelser påtagligt ökat. Detta gäller såväl vid annonsering i
dagspressen som vid anlitandet av platslistorna.

429

Några föreskrifter som direkt vänder sig mot uppställande av köns- eller
åldersvillkor vid tillsättandet av kommunala tjänster har icke meddelats.
Än mindre gäller något förbud för privat arbetsgivare att uppställa sådana
villkor. Arbetsmarknadsstyrelsen har emellertid, som tidigare framhållits,
lämnat arbetsförmedlingarna anvisning att vid redigering av platsnotiser
icke ställa sina resurser till förfogande för att distribuera platsinformation
som innehåller köns- eller åldersvillkor. Anvisningarna får ses som ett led i
arbetsmarknadsstyrelsens - enligt min mening högst vällovliga — strävan
att söka undanröja diskriminerande drag i rekryteringspraxis.

Den granskning jag låtit utföra av platslistorna under år 1970 och 1972
har gett vid handen, att notiserna ganska ofta utformats på sätt som kunnat
inge uppfattningen att arbetsgivaren efterfrågade personer av visst kön eller
av viss ålder. I vad gäller notiser som kan tolkas så att endast män eller
endast kvinnor efterfrågas möter det problemet att man på arbetsmarknaden
alltjämt i viss utsträckning använder yrkesbenämningar som är könsbundna.
Arbetsmarknadsstyrelsen hävdar i sitt remissvar, att yrkesbenämningar
som överensstämmer med Nordisk yrkesklassificering måste få
användas även om de är könsbundna. Frånräknas de fall där notiserna endast
genom användande av en sådan benämning ger uttryck för könsbundenhet,
kvarstår likväl ett betydande antal notiser som innehåller villkor
om kön och som följaktligen klart strider mot styrelsens anvisningar i deras
ursprungliga utformning. Även villkor om ålder har påträffats i åtskilliga
fall.

Att arbetsförmedlingarna inte ställt sig styrelsens anvisningar bättre till
efterrättelse är otillfredsställande. Styrelsens i remissyttrandet uttalade
avsikt att med regelbundna mellanrum låta göra inventering av platslistornas
innehåll framstår därför som ett lämpligt initiativ. Det rör sig ju här inte
bara eller främst om en ordningsfråga. Bakom arbetsmarknadsstyrelsens
anvisningar står ju en strävan att komma till rätta med ett samhälleligt problem
av allvarlig art, nämligen köns- och åldersdiskrimineringen i arbetslivet.
De avsteg som arbetsförmedlingarna gjort från styrelsens anvisningar
har troligen i de allra flesta fallen sin orsak däri att förmedlingarna inte velat
eller kunnat gå emot arbetsgivarnas bestämda önskemål. Könsrollstänkandet
är nämligen alltjämt mycket utbrett och detsamma kan sägas om ålderstänkandet.
Det fordras en fast övervakning från arbetsmarknadsstyrelsens
sida för att lämnade anvisningar skall bli respekterade och inte
stanna på papperet.

Mot bakgrund av vad nyss sagts om könsrolls- och ålderstänkandets alltjämt
stora utbredning kan det diskuteras om inte arbetmarknadsstyrelsen
gick något för långt i sina första anvisningar. Det är inte möjligt att på en
dag bryta invanda föreställningssätt och vanor. Ändrade regler för platslistorna
kan endast påskynda en utveckling som redan är på gång. De kan inte
åstadkomma någon omedelbar förändring. Det förtjänar ju också framhållas,
att det inte ens inom statlig tjänst råder något absolut förbud mot
annonsering efter enbart manlig eller enbart kvinnlig arbetskraft. Med
Kungl. Maj:ts tillstånd - som dock lämnas endast sparsamt — kan sådant
få förekomma. 1 lag och författning förekommer också bestämmelser om
viss minimiålder för olika tjänster. Det kan inte förtänkas en enskild arbetsgivare,
om han menar att han också bör kunna göra ett avsteg från vad
som anses principiellt önskvärt. Om nu ett rigoröst fasthållande av mycket
strikta anvisningar för platslistorna skulle medföra - såsom det stundom
antytts — att arbetsgivare föredrar att anlita andra vägar för sin rekryte -

430

ring, t. ex. annonsering i dagspressen, så harju intet vunnits. Snarare har
syftet med anvisningarna blivit förfelat.

Jag vill här också säga, att vad man strävar efter inte enbart är ändrad utformning
av platsannonseringen utan ytterst en ändring av principerna för
arbetsgivarnas urval bland de sökande, eller med andra ord att de vid tillsättandet
av lediga tjänster inte utan vidare skall låta visst kön eller viss ålder
få företräde. Vägen till detta mål är lång och mödosam. Jag föreställer
mig att det stundom kan bli nödvändigt att ta det med lämpor.

När arbetsmarknadsstyrelsen nu gjort vissa modifikationer av anvisningarna,
ger åtgärden icke anledning till erinran från min sida. Fastmer
finner jag det tydligt att vissa uppmjukningar var erforderliga. Jag ingår
inte på någon detaljgranskning av anvisningarna i deras nya utformning
men förutsätter att arbetsmarknadsstyrelsen följer utvecklingen med uppmärksamhet
och gör de ändringar i ena eller andra riktningen som kan visa
sig erforderliga.

I ett cirkulärmeddelande den 3 december 1973, nr E 15/1973, till samtliga
länsarbetsnämnder redovisade arbetsmarknadsstyrelsen en inventering av
köns- och åldersvillkor i platslistorna från vecka nr 25 år 1973. Styrelsen
uttalade bl. a. att det visat sig att antalet köns- och åldersangivelser i listorna
avtagit mycket markant jämfört med tidigare undersökning (som avsåg
motsvarande vecka under år 1972). Vid jämförelsen hade beaktats att angivande
av kön och ålder i vissa fall blivit tillåtet efter den första undersökningen
(dvs. genom ovan citerade anvisningar från styrelsen i cirkulärmeddelandet
den 20 november 1972, nr E 4/1972).

Vidare bör nämnas att genom kungörelsen (1974: 333) om ändring i
kungörelsen (1970: 180) om statligt regionalpolitisk! stöd särskilda villkor
meddelats för försöksverksamhet i fråga om lokaliseringsstöd och utbildningsstöd.
I en nyinförd paragraf, 48 a §, sägs att under tiden den 1 juli
1974-den 30 juni 1976 gäller, utöver vad som tidigare föreskrivits i kungörelsen,
som villkor för lokaliseringsstöd och utbildningsstöd, att minst 40
procent av det antal arbetsplatser som tillkommer hos den som beviljats
sådant stöd skall förbehållas vartdera könet.

Vad gäller frågan om åldersvillkor må nämnas lagen (1974:13) om vissa
anställningsfrämjande åtgärder, vilken trädde i kraft den 1 juli 1974. Lagen
innehåller bl. a. regler som syftar till att åstadkomma bättre möjligheter för
äldre arbetstagare att behålla eller erhålla anställning på den öppna arbetsmarknaden.

Jag har nu funnit lämpligt att fullfölja det arbete som från min sida nedlagts
på granskning av platslistor och platsannonser. Från samtliga länsarbetsnämnder
har därför hit infordrats de platslistor som var aktuella för
vecka 10 (3-8 mars) år 1975. Dessa listor, ävensom annonser i dagspress
och i Post- och Inrikes Tidningar för samma tid, granskades därefter på
ombudsmannaexpeditionen. Undersökningen av tidningsannonserna avsåg
statliga och kommunala myndigheters annonsering. Det framkom inte
något fall där gällande regler åsidosatts. Vid granskningen av platslistorna

431

iakttogs däremot ett mindre antal fall där notiserna innehöll formuleringar
som kunde anses diskriminerande i köns- eller åldershänseende. Vid ett
samtal den 22 maj 1975 på ombudsmannaexpeditionen med byråchefen
Ragnar Thoursie, arbetsmarknadsstyrelsen, och byrådirektören Gustav
Nilsson, länsarbetsnämnden i Göteborg, redovisade jag undersökningsresultatet.
Vid samtalet överenskoms att arbetsmarknadsstyrelsen skulle, efter
att ha underställt länsarbetsnämnderna vissa angivna formuleringar,
avge yttrande hit. Vilka formuleringar det rörde sig om kan utläsas av styrelsens
nedan återgivna yttrande.

Arbetsmarknadsstyrelsen överlämnade därefter hit en den 11 augusti
1975 dagtecknad promemoria innehållande redovisning av berörda länsarbetsnämnders
synpunkter samt styrelsens egna synpunkter i ärendet. Promemorian
innehöll bl. a. följande.

Justitieombudsmannen har från länsarbetsnämnderna infordrat arbetsförmedlingarnas
platslistor för vecka 10 år 1975 och granskat dessa vad avser
angivande av kön i beskrivningarna av de lediga platser som publicerats
i listorna.

Efter JO:s granskning har företrädare för arbetsmarknadsstyrelsen vid
en överläggning den 22 maj 1975 informerats av JO om dennes iakttagelser
och fått framföra sina synpunkter i anslutning härtill. Vid genomgången uppehöll
sig styrelsens representanter särskilt vid fall då angivande av kön
syntes motiverade av arbetsmarknadspolitiska skäl. Efter denna överläggning
kvarstod ett antal yrkesbenämningar och andra uttryck i platsbeskrivningarna
som styrelsen önskade underställa länsarbetsnämnderna för yttrande.
De formuleringar det gällde var följande:

yrkesbenämningarna ”damfrisörska”, ”restaurangkassörska”, ”städerska”
och ”servitris” samt uttrycken ”industristädare, manlig”, ”yngling”
och ”ung grabb" i några platsbeskrivningar.

Därutöver uttalade JO önskemål om en rekommendation från arbetsmarknadsstyrelsen
till arbetsförmedlingarna om ett bestämt uttryck att användas
i stället för den flora som idag användes i arbetsförmedlingarnas
platslistor av typen ”värnplikten fullgjord, vplklar, vplfri, bör ha fullgjort
militärtjänst, ett par år kvar till militärtjänst” osv.

Länsarbetsnämndernas yttrande

Arbetsmarknadsstyrelsen har begärt länsarbetsnämndernas yttrande
över de fall av könsangivelser i arbetsförmedlingarnas platslistor under
vecka 10, 1975, som enligt vad ovan sagts JO har anmärkt på.

Anmärkningarna gäller i 21 fall avvikelser från yrkesbenämningar som
används i NYK. Därvid har förmedlingarna använt benämningarna ”damfrisörska”,
”restaurangkassörska”, ”städerska” och ”servitris” i stället
för ”damfrisör”, ”restaurangkassör”, ”städare” och ”servitör” som anges
i NYK.

Av länsarbetsnämndernas yttrande framgår att de äldre feminina yrkesbenämningarna
brukat användas av arbetsgivare, när dessa lediganmält
platserna i fråga till förmedlingen. Förmedlingspersonalen har på grund av
tidsbrist i de nu påpekade fallen inte tillräckligt kontrollerat gällande
NYK-beteckningar före publiceringen i den lokala platslistan. På så vis har
från NYK avvikande benämningar kommit att införas i platslistorna. Avvi -

432

kelserna från NYK har i 17 av de 21 angivna fallen en sådan förklaring,
dvs. de har berott på tidspress vid redigering av platslistorna.

Av yttrandena i övrigt på denna punkt framgår följande. En länsarbetsnämnd
säger att arbetsförmedlingarna fått anmärkningar från arbetsgivare
inom restaurangbranschen, då förmedlingarna i platslistorna använt
NYK-benämningen ”restaurangkassör”. Kvinnliga arbetssökande sägs
ofta ha uppfattat denna beteckning som en upplysning om att de ledigförklarade
platserna enbart var avsedda för manliga sökande, vilket inte varit
fallet. En nämnd säger beträffande ”servitris”, att förmedlingen stått inför
alternativet att antingen använda denna benämning eller avstå från platsen,
då arbetsgivaren krävt att kvinnliga sökande skulle göras uppmärksamma
på anställningen.

Anmärkningarna i övriga fem fall gäller uttryck som anger att rekryteringen
inriktats på manlig arbetskraft, speciellt yngre sådan.

I ett fall har det i en platsbeskrivning angivits att anställningen avsåg
”industristädare, manlig”. Av nämndens yttrande framgår, att det gällde
ett tungt arbete, något som lämpligen borde ha utskrivits i stället för ”manlig''’• I

ett annat fall har förmedlingen vid rekrytering av plåtslagarelärling tilllagt
orden ”ung grabb”. Nämnden säger att tillägget på grund av förbiseende
vid redigering av texten till platslistan kommit med vid publiceringen.

I tre ytterligare fall gällde anmärkningarna att ordet ”yngling” angivits i
platsbeskrivningama för att markera att företagen i sin rekrytering sökte
yngre manlig arbetskraft. Av nämndernas yttrande framgår följande.

I ett av dessa tre fall, vilket avsåg rekrytering av en symaskinsreparatör,
hade förmedlingen uppfattat den publicerade uppgiften som ett krav från
arbetsgivarens sida. I fråga om den andra platsen, som avsåg anställning
på en mekanisk verkstad, hade arbetsplatsens sanitära utrustning inte
medgivit att kvinnlig sökande kom i fråga. Det tredje fallet gällde rekrytering
till en byggarbetsplats i ett Norrlandslän. Företaget i fråga hade sökt
dispens från den könskvotering som förekommer i samband med visst regionalpolitisk!
stöd.

Arbetsmarknadsstyrelsens synpunkter

Vid sin granskning har JO infordrat samtliga lokala och regionala platslistor
avseende vecka 10, 1975. Enligt en inom arbetsmarknadsstyrelsen
gjord beräkning innehöll listorna 20 996 platsnotiser. Av det totala antalet
notiser fanns 244 som i någon form angav kön. JO har vid sin granskning
påtalat formuleringarna i 26 av dessa notiser.

I det stora antalet platsbeskrivningar som sålunda gjorts och publicerats
av arbetsförmedlingarna den aktuella veckan fanns del endast i några få
fall könsangivelser som JO funnit anledning påtala. Arbetsmarknadsstyrelsen
finner därför att personalen vid arbetsförmedlingarna allmänt synes
vara väl medveten om och på ett mycket tillfredsställande sätt ha kunnat
tillämpa gällande bestämmelser på området.

Styrelsen vill samtidigt framhålla vad som framkommit genom länsarbetsnämndernas
yttrande, att flertalet påpekade avvikelser från de i Nordisk
yrkesklassificering fastställda yrkesbenämningarna syns bero på att
förmedlingarna i dessa fall inte haft tillräcklig tid till kontroll. Förhållandet
har således ett samband med arbetsbelastningen på kontoren. Länsarbetsnämnderna
har ändock påpekat för berörda förmedlingar, att kontrollen så
vitt möjligt ytterligare skall förbättras.

433

Arbetsmarknadsstyrelsen har i ett tidigare yttrande till JO i ett motsvarande
ärende framhållit att nya, könsneutrala yrkesbenämningar måste för
att få tillräcklig genomslagskraft lanseras med bistånd åv berörda organisationer
på arbetsmarknaden, samtidigt som benämningarna införs i författningar,
avtal, tjänsteförteckningar, läroböcker osv. Enligt erfarenheter vid
arbetsförmedlingarna har de könsneutrala yrkesbenämningarna ännu inte
överallt accepterats ute i arbetslivet, vilket gör arbetsförmedlingens användning
av dessa besvärligare än eljest skulle ha varit fallet.

Syftet med könsneutrala yrkesbenämningar är att medverka till att bryta
könsbarriärcrna på arbetsmarknaden. Det har emellertid visat sig att sådana
benämningar ibland tyvärr kan motverka arbetsförmedlingens målsättning
att underlätta för kvinnor att söka arbete. Då den könsneutrala benämningen
”kassör”, ”servitör” etc. som upptas i NYK, används i arbetsförmedlingens
platslistor kan det medföra att kvinnor tror att de inte
kan söka platsen i fråga. Det kan enligt styrelsens mening i sådana fall vara
nödvändigt att efter yrkesbenämningen i texten göra tillägget ”manlig eller
kvinnlig”.

Arbetsmarknadsverket har under de senaste åren fått nya anvisningar
och nya hjälpmedel har ställts till förfogande av statsmakterna för att motverka
arbetslösheten bland kvinnor. Sålunda tillämpas numera viss könskvotering
i samband med regionalpolitisk! stöd (SFS 1970:180 med ändringar
1974: 333 och 1975:352), särskilda tjänster för ökad förmedling av
kvinnlig arbetskraft har inrättats vid några arbetsförmedlingar (statsverksprop.
1974, bil. 13, s. 65, och InU 3, 1974, s. 18-19), ett särskilt utbildningsbidrag
kan beviljas arbetsgivare som anställer kvinnor resp. män i
vissa yrken som domineras av det motsatta könet (prop. 1975:45) m.m.
Det säger sig självt att dessa nya förutsättningar för arbetsförmedlingens
verksamhet även måste återspeglas i redigeringen av arbetsförmedlingens
platslistor. Man kan därför räkna med att angivande av kön i platsbeskrivningarna
av arbetsmarknadspolitiska skäl kan behöva sike i ökad utsträckning.

På liknande sätt förhåller det sig med åtgärderna för att nedbringa arbetslösheten
bland ungdom. Andelen arbetslösa under 20 år har varit markant
högre än i åldrarna däröver. För att motverka denna ungdomsarbetslöshet
har en rad nya slag av åtgärder på statsmaktens uppdrag vidtagits
vid arbetsförmedlingarna i landet.

Arbetsmarknadsstyrelsen vill nämna detta senare förhållande eftersom
de anmärkningar som JO riktat mot några formuleringar i platslistorna
även gäller platsbeskrivningar där ungdom efterfrågas. Styrelsen hänvisar
till de särskilda förklaringar som framförts av länsarbetsnämnderna i deras
yttrande rörande detta senare slag av formuleringar. Styrelsen vill emellertid
- tydligare än vad som framgår av länsarbetsnämndernas yttrande —
framhålla, att även åldersangivelser av detta slag kan vara nödvändiga av
arbetsmarknadspolitiska skäl och kan i framtiden behöva användas i ökad
utsträckning.

Slutligen har JO önskat en mera enhetlig formulering i arbetsförmedlingens
platslistor ang. värnplikt. I det yrkesorienterande material som utges av
arbetsmarknadsstyrelsen används formuleringen ”för manlig sökande fullgjord
värnplikt”. En sådan formulering torde även kunna användas i platslistorna.

Arbetsmarknadsstyrelsens allmänna uppfattning är att de bestämmelser
som styrelsen enligt vad förut sagts utfärdade i november 1972 (cirkulär -

28 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

434

meddelande E 4/1972) visat sig ändamålsenliga och att deras tillämpning
vid förmedlingarna inte annat än på några få undantag när givit anledning
till anmärkning. Styrelsen anser vidare, att det knappast längre är möjligt
att enbart utifrån förekomsten av vissa uttryck och beteckningar i platsbeskrivningarna
sluta sig till om de är i överensstämmelse med nämnda anvisningar.
Förhållandena i det enskilda fallet måste i regel beaktas och bedömningen
ske mot bakgrund av arbetsmarknads- och sysselsättningsläget.
Hänsyn måste också tas till att nya regler och nya metoder införts för
att motverka sådana förhållanden på arbetsmarknaden, som tar sig uttryck
i förhöjd arbetslöshet för kvinnlig arbetskraft oph ungdom.

Arbetsmarknadsstyrelsen avser att fortsättningsvis i samband med löpande
uppföljningar av innehållet i arbetsförmedlingens platslistor, för vilket
nya rutiner kommer att utvecklas, särskilt beakta frågan om köns- och
åldersangivelser i dessa publikationer.

Vid den nu genomförda undersökningen har icke påträffats något fall där
statlig eller kommunal myndighet uppställt köns- eller åldersvillkor vid
rekrytering av arbetskraft. Detta resultat är utomordentligt tillfredsställande.

Vad i övrigt gäller utformningen av de s. k. platslistorna — på vilka min
uppmärksamhet som ovan sagts alltmera kommit att inriktas - har vid undersökningen
av ett stort material endast ett fåtal fall (0,12% av hela antalet
platsnotiser) iakttagits som föranlett fortsatt utredning. Huvuddelen av
dessa fall har avsett avvikelser från de i Nordisk yrkesklassificering fastställda,
könsneutrala yrkesbenämningarna. Av dessa har i sin tur övervägande
delen förklarats bero på tidspress vid redigeringen av platslistorna.
Tidsbristen har nämligen gjort att arbetsförmedlingarnas personal inte tillräckligt
kontrollerat materialet före publiceringen i den lokala platslistan.
Av arbetsmarknadsstyrelsens yttrande hit framgår att länsarbetsnämnderna
för berörda förmedlingar påpekat att kontrollen såvitt möjligt skall förbättras.
Återstående, ringa antal, fall vari en icke könsneutral yrkesbenämning
kommit till användning är att hänföra till sådana, där antingen arbetsgivaren
verkligen sökt personal av visst kön eller sådana där Nordisk
yrkesklassificerings benämningar ännu inte vunnit gehör eller inte kommit
att förstås på avsett sätt hos arbetsmarknadens parter. Jag vill här inskjuta
att det förra fallet tillhör dem, där annonsen vid en strikt bedömning rätteligen
borde ha uteslutits från platslistan medan de senare är sådana att endast
en långsam tillvänjning eller attitydförändring kan åstadkomma en
förbättring. Jag vill dock gärna tro att man i detta hänseende är på rätt väg.

Vidare har fem fall observerats där åldersvillkor medtagits i platsbeskrivning.
I två av dessa har vederbörande länsarbetsnämnd uttalat att villkoret
tillkommit av förbiseende. I återstoden av fallen, också dessa sådana
där manlig arbetskraft efterfrågades, har den publicerade uppgiften tillkommit
av andra skäl.

Slutligen har arbetsmarknadsstyrelsen rekommenderat ett bestämt ut -

435

tryck att användas i fall där arbetsgivaren vill att sökanden, om denne är
manlig, bör ha fullgjort sin värnplikt.

Jag är nöjd med resultatet av den nu företagna undersökningen. Förhållandena
har förbättrats avsevärt sedan min första granskning gjordes. Jag
ser med tillfredsställelse att arbetsmarknadsstyrelsen även i fortsättningen
kommer att följa innehållet i platslistorna.

Till sist några reflektioner i anledning av den inriktning arbetsmarknadspolitiken
kommit att få under den senaste tiden.

Strävandena att få bort diskrimination ur platsannonser syftar ytterst till
att bereda alla, oberoende av kön, ålder eller hälsotillstånd, möjlighet till
yrkesarbete på i princip likvärdiga villkor. Enbart ett förbud mot viss utformning
av annonser o. d. leder dock inte fram till målet. Det fordras att
hela attityden inom arbetslivet blir en annan, att det inte längre framstår
som något naturligt och godtagbart att vissa yrken skall vara reserverade
för män eller för kvinnor. Gamla vanor och inrotade föreställningar måste
brytas. Detta kan inte ske på en gång utan kräver tid. En utveckling är
dock på gång och har påskyndats genom vissa åtgärder från statsmakternas
sida. Dessa åtgärder syftar till att undanröja lokal eller regional snedrekrytering
eller till att underlätta för vissa kategorier av potentiell arbetskraft,
främst kvinnor och ungdomar som just slutat skolan, att få anställning.
Bl. a. har könskvotering uppsatts som villkor för regionalpolitisk!
stöd som kan erhållas i vissa delar av landet. Ytterligare må nämnas att arbetsmarknadsstyrelsen
i juli 1974 fick en betydande personalförstärkning
för att kunna öka insatserna för kvinnor som vill ut i förvärvslivet. Det
förekommer också att tjänstemän från arbetsförmedlingarna söker övertala
arbetsgivare att anställa kvinnlig arbetskraft.

Ytligt sett kan de nu berörda åtgärderna synas strida mot reglerna för
hur platsannonser bör vara utformade. Åtgärderna måste emellertid bedömas
mot bakgrund av hurudana förhållandena faktiskt är på arbetsmarknaden,
där särskilt kvinnorna har stora svårigheter att slå sig fram. Syftet
bakom åtgärderna är i princip detsamma som föranlett förbuden mot diskrimination
i platsannonser: att ge envar en chans till arbete. Någon formell
konflikt mellan diskriminationsförbuden och den nya arbetsmarknadspolitiken
kan inte heller sägas ha uppkommit. Arbetsmarknadsstyrelsens
regler medger ju undantag när så påkallas av arbetsmarknadspolitiska
skäl. Vad angår de befattningar som åsyftas i 1973 års kungörelse om
förbud mot köns- eller åldersdiskriminering torde dessa i praktiken icke ha
berörts av de nya arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.

Med dessa uttalanden avslutar jag ärendet.

436

Vissa övriga ärenden

Distribution av disciplinärendehandlingar till kommuns skolor

En lärare P klagade hos JO på handläggningen hos Huddinge kommun
och länsskolnämnden i Stockholms län av ett disciplinärende mot henne.
Hon påtalade därvid bl. a. att handlingarna i ärendet genom kommunens
försorg distribuerats till alla skolor i kommunen och där hållits tillgängliga
för läsning bl. a. på dagrummen.

Efter remiss yttrade sig skolstyrelsen över P:s påstående om distribution
av handlingar.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik såvitt här är i fråga.

Vad gäller distributionen av handlingar i ifrågavarande disciplinärende
till kommunens skolor och handlingarnas tillhandahållande där vill jag
först framhålla, att det av allt att döma gällt offentliga handlingar, som vem
som helst haft rätt att ta del av efter framställning. Överträdelse av någon
sekretessföreskrift torde därför i och för sig inte ha skett. Det oaktat måste
det enligt min mening betecknas som olämpligt och kränkande för P att på
detta sätt och utan att begäran därom framställts lägga fram ifrågavarande
handlingar, innefattande klagomål mot och kritiska uttalanden om P:s undervisning
i ej avgjort disciplinärende, till påseende bland hennes kollegor
i skolan och i övriga skolor i kommunen. Förfarandet har ingått som ett led
i de rutiner som skolstyrelsen tillämpat i det i och för sig lovvärda syftet att
informera skolpersonalen om skolstyrelsens arbete. Att just dessa bilagor
till skolstyrelsens protokoll inte undantagits från distributionen och det generella
tillhandahållandet - så som bort ske med hänsyn till deras ömtåliga
personliga innehåll - synes ha berott på ren obetänksamhet. Med hänsyn
härtill och då lämpliga åtgärder numera vidtagits för att undvika att liknande
situationer åter uppstår, låter jag det stanna vid här gjorda uttalanden.

Kommunaltjänstemans bisyssla

I en skrift till JO påtalade en person bl. a. att byråföreståndaren W vid en
kommuns hälsovårdsnämnd drev försäljning av monteringsfärdiga hus och
av plasttankar för avloppsändamål.

Remissförfarande ägde rum.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik såvitt här är i fråga följande.

Statstjänstemannalagen, statstjänstemannastadgan och kommunaltjänstemannastadgan
upptar vissa allmänna regler om tjänstemäns rätt till bisysslor.
Ingen av dessa författningar är emellertid tillämplig på W såsom
hälsovårdsinspektör och byråföreståndare. De enda uttryckliga bestämmelser
som gäller för sådan tjänsteman är föreskrifterna i 8 § av 1970 års
kollektivavtal för kommunala tjänstemän, ABT 70. Enligt nämnda paragraf
är tjänsteman skyldig att efter anfordran anmäla bisyssla och lämna de
uppgifter, som arbetsgivaren anser erforderliga för bisysslas bedömande.
Där arbetsgivaren finner bisysslan inverka hindrande för arbetsuppgifterna

437

eller kunna påverka tjänstemannens handläggning av ärenden i tjänsten,
äger arbetsgivaren, enligt vad i paragrafen vidare stadgas, meddela förbud
mot bisysslans utövande. - Enligt 12 § lokal tjänstemannastadga för primärkommuner,
TST, ankommer det på kommunens lönemyndighet att
pröva frågor rörande innehav av bisyssla enligt ABT 70, § 8.

Av utredningen framgår att lönenämnden — trots avstyrkanden från hälsovårdsnämndens
sida - genom beslut den 5 november 1973 funnit tillräckliga
skäl ej föreligga att meddela W förbud att inneha bisyssla.

W:s bisyssleverksamhet i vad den bestod i försäljning av avloppstankar
o. dyl. har enligt min åsikt varit av sådan art och haft sådant samband med
hans tjänstgöring som hälsovårdsinspektör/byråföreståndare att den kunnat
påverka hans handläggning av ärenden i tjänsten. Jag kan därför inte
ansluta mig till lönenämndens åsikt att tillräckliga skäl saknades att förbjuda
W att inneha bisysslan. Här föreligger emellertid en fråga som ger utrymme
för olika meningar, och jag vill inte direkt kritisera lönenämnden
utan endast deklarera att jag har en annan uppfattning. Än mindre vill jag
kritisera W själv för att han hade denna bisyssla eftersom han i god tid påkallat
arbetsgivarens prövning om bisysslans tillåtlighet.

Vad åter angår W:s verksamhet som ombud för Nyckelhus ger utredningen
inte stöd för antagande att verksamheten haft sådant samband med
W:s tjänst att hinder mött för honom att inneha denna bisyssla.

438

Byggnads- och plan väsendet

Ansökan om byggnadslov aktualiserar behov av byggnadsförbud.
Kan byggnadsnämnden då bordlägga ansökningen till dess förbudsfrågan
avgjorts? Vidare fråga om länsstyrelsen - sedan frågan om
byggnadslov genom besvär dragits under dess prövning — är oförhindrad
att i anledning av besvären ta initiativ till införande av byggnadsförbud
och i avbidan på sådant förbud låta anstå med besvärsprövningen Hos

byggnadsnämnden i Ekerö kommun ansökte Ove Karlsson och
Agneta Linghag om byggnadslov för tillbyggnad av enfamiljshus på fastigheten
Rastatomten 29:1.

Byggnadsnämnden yttrade i beslut den 28 maj 1973.

För området gäller avstyckningsplan och utomplansbestämmelser.
Byggnadsnämnden beslutar avslå ansökan om byggnadslov med motiveringen
bl. a. att huset ändrar karaktär från fritidshus till permanenthus och
permanent bosättning i området är olämplig ur kommunal synpunkt.

Över byggnadsnämndens beslut anförde Karlsson besvär hos länsstyrelsen
i Stockholms län.

Byggnadsnämnden hemställde att besvären skulle lämnas utan åtgärd
och hänvisade därvid till ett av stadsarkitekten den 21 augusti 1973 avgivet
yttrande, i vilket anfördes bl. a. följande.

Att ge byggnadslov för permanentbebyggelse inom detta område får anses
olämpligt, dels genom den biandbebyggelse som därigenom skapas och
som på andra håll visat sig medföra svåra problem för kommunen bl. a. ur
VA- och vägsynpunkt, dels genom det långa avståndet till allmän väg och
allmänna kommunikationer och serviceinrättningar.

Sökandena har under juli månad inkommit med ny ansökan om byggnadslov
jämte teknisk beskrivning där benämningen enfamiljshus ändrats
till fritidshus. Byggnadsritningarna har inte ändrats, utan fritidshuset skulle
få en yta av 150 m2. Från länsstyrelsens sida har framhållits att fritidshus
inom Stockholmsregionen ej skall ha en yta överstigande 60 m2 för att risk
för permanentning av dem ej skall uppstå. Detta framfördes med skärpa
bl. a. vid en informationskväll för byggnadsnämnden och hälsovårdsnämnden
m. fl. i Ekerö då chefstjänstemännen från såväl länsstyrelsens planenhet
som lantmäterienhet och naturvårdsenhet deltog. Länsarkitekten har
dessutom i samband med fastställelseprocessen för ett byggnadsplaneförslag
för fritidsbebyggelse hävdat att planbestämmelsema borde tillåta
maximalt 60 m2 byggnadsyta för huvudbyggnad.

Att byggnadslovsansökan ändrats att avse ett fritidshus om sammanlagt
150 m2 torde icke innebära någon lättnad att erhålla byggnadslov då möjlig -

439

heten till permanentboende med de ovan påpekade olägenheterna kvarstår.

Efter att ha antecknat, bl. a., att länsarkitekten uppmanat byggnadsnämnden
att - enär begränsningen till 60 mz byggnadsyta ej kunde gälla inom
område med avstyckningsplan - begära upphävande av tätbebyggelserätten
inom den aktuella avstyckningsplanen, beslöt byggnadsnämnden
den 17 december 1973 att hos länsstyrelsen hemställa att byggnad sförbud
enligt 168 § byggnadslagen utfärdades för viss del av avstyckningsplanen.

Genom kungörelse den 5 februari 1974 lämnade länsstyrelsen berörda
markägare tillfälle att före den 6 mars 1974 yttra sig över förslaget till byggnadsförbud.

I en den 12 mars 1974 till JO inkommen skrift sade Karlsson och Linghag
att de ansåg sig nödgade att underställa ärendet JO:s prövning, eftersom
ett byggnadsförbud skulle innebära betydande olägenheter och stora ekonomiska
förluster. De anförde vidare bl. a. Byggnadsnämnden hade icke
lagligen ägt vägra byggnadslov då byggnadsförbud ej rådde och tillbyggnaden
ej stred mot gällande utomplansbestämmelser. Länsstyrelsens planenhet
hade funnit att, då hinder ej förelåg för tillbyggnaden, besvären måste
tillstyrkas. För att ”stödja” byggnadsnämnden hade länsstyrelsen då tillgripit
åtgärden att uppmana byggnadsnämnden att hos länsstyrelsen hemställa
om byggnadsförbud mot tätbebyggelse. I avvaktan på en sådan framställning
och länsstyrelsens beslut i förbudsfrågan hade besvären bordlagts
för att, sedan förbudet trätt i kraft, kunna avslås. Klagandena hemställde
att JO måtte undersöka om byggnadsnämnden och länsstyrelsen handlagt
ärendet enligt gällande bestämmelser.

Genom remiss infordrades yttrande från länsstyrelsen efter hörande av
byggnadsnämnden.

Byggnadsnämnden uttalade att den ansåg sig ha ägt rätt att vägra byggnadslov
och hänvisade till de skäl som redovisats i stadsarkitektens yttrande
den 21 augusti 1973. Till byggnadsnämndens yttrande, vilket kom in till
länsstyrelsen den 8 maj 1974, var fogat ett brev till Ekerö kommun från Birgit
Hedenskog. 1 brevet uppgav Birgit Hedenskog att hon sedan den 15 oktober
1973 var ny ägare till Rastatomten 29:1 och att hon inte ämnade fullfölja
överklagandet. Hon var nämligen för närvarande inte intresserad av
någon utbyggnad eftersom hon inte bodde permanent på Ekerö utan endast
utnyttjade byggnaden som fritidshus.

Länsstyrelsen meddelade den 21 november 1974 beslut i besvärsmålet
och uttalade däri bl. a.

Länsstyrelsen har hos inskrivningsmyndigheten inhämtat att Hedenskogs
ansökan om lagfart beträffande fastigheten bifallits den 6 mars 1974
och att som fångeshandling ingivits ett av Karlsson och Linghag den 20 oktober
1973 utfärdat köpebrev. Även om annan än fastighetsägare kan anses
berättigad att ansöka om byggnadslov, saknar länsstyrelsen på grund av

440

vad sålunda utretts anledning att ta upp besvären till prövning.

Emellertid anser sig länsstyrelsen med stöd av 7 § andra stycket byggnadslagen
i anledning av besvären böra uttala följande. Vid tiden för överklagade
beslutet förelåg ej hinder mot eller krav på särskild dispensprövning
vid tätbebyggelse till följd av den då enligt 168 § byggnadslagen gällande,
av länsstyrelsen den 22 april 1930 godkända avstyckningsplanen.
Byggnadsnämnden synes möjligen ha vägrat lov på grund av överväganden
för vilka till följd av plansituationen saknades förutsättningar. Stöd förelåg
i alla händelser ej för att på de av byggnadsnämnden angivna skälen vägra
lov.

Länsstyrelsen undanröjer därför i anledning av besvären byggnadsnämndens
beslut.

Påföljande dag, den 22 november 1974, meddelade länsstyrelsen följande
beslut i anledning av byggnadsnämndens framställning om byggnadsförbud.

Länsstyrelsen bedömer i likhet med byggnadsnämnden det vara från allmän
synpunkt angeläget att bereda möjlighet till en lämplighetsprövning av
tillkommande bebyggelse inom området.

Länsstyrelsen förordnar därför med bifall till framställningen och med
stöd av 168 § byggnadslagen och 83 § byggnadsstadgan att tätbebyggelse
på grund av avstyckningsplanen inte får äga rum inom ett område, som utmärkts
med blå begränsningslinje på en till ärendet hörande karta. Området
omfattas av en av länsstyrelsen den 22 april 1930 godkänd avstyckningsplan
för Rasta 1:1 och2:l m.fl.

Länsstyrelsen vill upplysa om att tätbebyggelse efter särskild prövning
av länsstyrelsen enligt de i 67 § byggnadsstadgan angivna förutsättningarna
likväl kan tillåtas.

I sitt yttrande till JO anförde länsstyrelsen bl. a.

Länsstyrelsens bedömning av byggnadsnämndens beslut i ärendet angående
byggnadslov framgår av länsstyrelsens beslut den 21 november 1974.

Lika med byggnadsnämnden anser länsstyrelsen det vara från allmänna
synpunkter olämpligt med nybyggnader som är ägnade för permanent bosättning
i områden, som uppenbarligen ej planerats för sådant ändamål.
Den aktuella avstyckningsplanen godkändes år 1930. I sådan plan anges
visserligen ej ändamålet med tillkommande bebyggelse men på den tiden
var säkerligen ej annan än sommarstugubebyggelse tänkt. Såsom framgår
av länsstyrelsens beslut den 22 november 1974 kan s. k. tätbebyggelse tillåtas
även framdeles men i så fall bara efter särskild lämplighetsprövning.
Förordnanden av sådant slag som avses med sistnämnda beslut är inte
ovanliga inom länet.

Enligt länsstyrelsens uppfattning måste länsstyrelsen kunna ta initiativ
till förordnanden enligt 168 § byggnadslagen även i situationer av den art
som detta ärende avser. Likaså måste länsstyrelsen vara berättigad att låta
anstå med prövningen av besvär över byggnadsnämnds beslut om vägrat
byggnadslov i avbidan på beslut i frågan om förordnande enligt 168 § byggnadslagen.
I detta hänseende synes det ligga nära till hands att göra en jämförelse
med vad som uttalas i den gängse kommentaren (Bexelius, Nor -

441

denstam, Körlof: Byggnadslagstiftningen, 5:e upplagan, sid. 170 m-y) rörande
byggnadslovsansökan som aktualiserar behov av stadsplaneändring.
En stadsplaneändring kan t. o. m. innebära en inskränkning av tidigare
byggnadsrätt utan att därför berättiga till ersättning. I förevarande fall har
avsikten bara varit att ej erkänna en byggnadsrätt och ett ändamål, som
aldrig avsetts. »

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Under förarbetena till gällande byggnadslag ifrågasattes upptagande av
en bestämmelse om att - därest fråga om byggnadslov aktualiserade behovet
av stadsplaneändring och föranledde byggnadsnämnden att föreslå
stadsfullmäktige utverkande av byggnadsförbud - byggnadsnämnden inte
skulle vara skyldig att till slutlig prövning uppta frågan om byggnadslov,
förrän länsstyrelsen fattat beslut om förbudet. I anledning härav uttalade
föredragande departementschefen att behandlingen hos stadsfullmäktige
och länsstyrelsen av frågan om byggnadsförbud i allmänhet inte torde draga
längre tid än att byggnadsnämnden kunde låta anstå med prövningen av
ansökan om byggnadslov till dess förbudsfrågan avgjorts av länsstyrelsen.
Departementschefen uttalade att särskild föreskrift härom inte torde behöva
upptagas i lagen (se prop. 1947: 131 s. 199 och 200).

Det sagda torde analogivis kunna gälla även i andra fall när ansökan om
byggnadslov aktualiserar behov av byggnadsförbud. Det är dock klart att
prövningen av ansökningen kan uppskjutas endast en kortare tid. Ansökningen
måste således tas upp till behandling och prövas med hänsyn till
gällande bestämmelser om ställningstagande i förbudsfrågan ej kan ske
med tillräcklig skyndsamhet.

I här förevarande fall ägde icke byggnadsnämnden avslå ansökningen
om byggnadslov på de anförda skälen, eftersom något byggnadsförbud ej
gällde vid tidpunkten för nämndens beslut. Såsom framgår av vad ovan anförts
hade det dock ej varit felaktigt om byggnadsnämnden i anledning av
ansökningen gjort framställning om byggnadsförbud och i avbidan härpå
bordlagt ärendet. Jag finner omständigheterna ej vara sådana att byggnadsnämndens
beslut kan läggas någon därför ansvarig till last som tjänstefel.

Vidkommande länsstyrelsens agerande i förbudsfrågan så har länsstyrelsen
enligt 7 § andra stycket byggnadslagen att öva tillsyn över planläggningen
och byggnadsväsendet inom länet. Jag kan ej finna anledning till
kritik mot att länsstyrelsen — sedan frågan om byggnadslov genom besvär
dragits under dess prövning - i den förhandenvarande situationen tog initiativ
till införande av byggnadsförbud. Länsstyrelsen får härvid anses ha
varit oförhindrad att låta anstå med besvärsprövningen till dess förbudsfrågan
avgjorts, dock under förutsättning att sådant avgörande kunde träffas
inom kortare tid. Sedan länsstyrelsen fått kännedom om att fastigheten
sålts och att nye ägaren ej biträdde besvären, saknades dock i detta fall anledning
att avgöra saken med särskild skyndsamhet.

442

Olämplig behandling av byggnadsärende hos kommunala organ

Veterinär Sten Elffors anvisades av fastighetskontoret i Stockholm en
tomt för uppförande av ett djursjukhus. Fastighetsnämnden beslöt den 23
maj 1972 att godkänna denna upplåtelse mot tomträtt. Samtidigt godkände
nämnden de ritningar över sjukhuset Elffors ingivit. På dessa ritningar
fanns inritat en ”destr. ugn”. Tomträttskontrakt undertecknades sedermera
av Elffors och fastighetsnämnden.

Den fastighet varå djursjukhuset skulle byggas var belägen inom område,
som enligt stadsplan avsetts för industriändamål. Sedan Elffors ansökt
om byggnadslov förklarade Kungl. Maj:t i beslut den 24 november 1972 att
bestämmelserna i 34 och 38 §§ byggnadslagen inte skulle utgöra hinder för
byggnadsnämnden att meddela byggnadslov för byggnadsföretaget. I beslutet
åberopades att tillkomsten av sjukhusbyggnaden utan destruktionsugn
inte torde medföra allvarligare störning för omgivningen än industriell
verksamhet. I beslutet nämndes vidare att tillståndet ej innefattade ”medgivande
att för närvarande inrätta destruktionsugn på sätt ritningarna utvisar”
samt omtalades att dispens enligt miljöskyddslagen för ugnen sökts
hos naturvårdsverket som då ännu ej avgjort ärendet.

Ändamålet med ifrågavarande destruktionsugn angavs till brännande av
bl. a. döda djur och sjukhusavfall.

Den 14 december 1972 fick Elffors byggnadslov för uppförande av djursjukhuset.
Lovet innefattade ej inrättande av destruktionsugnen.

I beslut den 8 mars 1973 lämnade naturvårdsverket sitt medgivande till
uppförande av ugnen, varvid för medgivandet föreskrevs vissa villkor rörande
bl. a. ugnens utförande. Före sitt avgörande hade verket bl. a. inhämtat
yttranden från socialstyrelsen, statens planverk, länsstyrelsen
m. fl., haft sammanträde med berörda parter samt hållit syn på fastigheten.
Även kommunstyrelsen och hälsovårdsnämnden i Stockholm yttrade sig
till naturvårdsverket. Båda avstyrkte bifall, varvid hälsovårdsnämnden för
sin del åberopade ett tjänsteutlåtande från hälsovårdsförvaltningen.

Elffors sökte därefter byggnadslov för ugnen. De ritningar som därvid
ingavs hade, i jämförelse med de ritningar som ingavs och godkändes i maj
1972, ändrats bl. a. i de hänseenden som angivits i naturvårdsverkets beslut
rörande ugnen. Ansökningen överlämnades till fastighetsnämndens
granskningsbyrå. Vid sammanträde den 17 april 1973 med fastighetsnämndens
byggnadsdelegerade godkändes samtliga ritningar utom beträffande
ugnen. Avslaget motiverades ej. Elffors bad om motivering men innan han
fått svar avslog byggnadsnämnden, i beslut den 24 maj 1973, ansökan om
byggnadslov för ugnen. Skälen härför angavs till ”med hänsyn till vad anförts
i hälsovårdsforvaltningens yttrande”. I detta yttrande citerades till en
början det tjänsteutlåtande som tidigare lämnats till naturvårdsverket i dispensärendet
där. Hälsovårdsförvaltningen uttryckte därefter tveksamhet
huruvida behov av en ugn förelåg samt uttalade att förvaltningen hyste

443

uppfattningen att det var olämpligt att placera förbränningsanläggningar av
avsett slag så nära befintlig bostadsbebyggelse. Visserligen torde naturvårdsverkets
krav i fråga om skorstenshöjd minska riskerna för olägenheter
för omgivningen men förvaltningen fann ändock anledning avstyrka
byggnadslov för ugnen.

Fastighetsnämndens byggnadsdelegerade upplyste därefter Elffors om
att ritningarna underkänts ”med hänsyn till olägenheterna för befolkningen
i närliggande bebyggelse”.

Elffors anförde besvär hos länsstyrelsen i Stockholms län över byggnadsnämndens
beslut att vägra byggnadslov för ugnen. I yttrande över
dessa besvär berörde byggnadsnämnden icke alls de i överklagade beslutet
åberopade hälsovårdsaspekterna. I stället angavs följande.

Fastigheten är belägen inom område som i gällande stadsplan avsetts för
industriändamål.

Kungl. Majit har i beslut den 24 november 1972 medgivit dispens från
stadsplanen för uppförande av ett djursjukhus på fastigheten. Från dispensen
har uttryckligen undantagits den i detta ärende aktuella destruktionsugnen.

Planverket har i sitt yttrande till naturvårdsverket uttryckt tveksamhet
om byggnadsföretaget är hänförligt till nybyggnad. Enligt kontorets uppfattning
torde dock en anläggning av den omfattning och typ det här är fråga
om innefatta nybyggnad och fordra dispens från gällande stadsplan.
Nämndens överklagade beslut får även anses innefatta avslag i dispensfrågan.

Enligt bestämmelserna i 34 § byggnadslagen saknar länsstyrelsen möjlighet
att utan byggnadsnämndens tillstyrkan medge undantag från stadsplan.

Till byggnadsnämndens yttrande fogades ett yttrande från fastighetsnämndens
byggnadsdelegerade, vari angavs att delegerades beslut fattats
med utgångspunkt i tomträttskontraktets bestämmelse om att fastighetsägaren
skulle godkänna ritningar för nybyggnad eller annan åtgärd som
fordrade byggnadslov. Delegerade fann det självklart att fastighetsägarens
beslut härvid måste kunna grundas på andra aspekter än de som naturvårdsverket
hade att beakta. Vidare torde delegerades beslut få tolkas så
att drift av en förbränningsanläggning icke ansetts tillhöra den normala
verksamheten vid en djurklinik.

I utförliga påminnelser bemötte Elffors dessa yttranden. I beslut den 23
maj 1975 upphävde länsstyrelsen byggnadsnämndens avslagsbeslut och
återförvisade ärendet till byggnadsnämnden för ny handläggning. I beslutet
redovisade länsstyrelsen bl. a. att man, för att ytterligare få belyst huruvida
ugnen var att anse som nybyggnad enligt byggnadslagen, inhämtat
yttrande från statens planverk. Planverket yttrade därvid att verket i sitt tidigare
yttrande till naturvårdsverket uttalat att ugnen i och för sig inte torde
utgöra nybyggnad, varför dispens för densamma inte skulle krävas,
samt att verket nu vidhöll denna uppfattning. Länsstyrelsen förklarade sig
dela planverkets uppfattning om att särskild dispens ej erfordrades för ug -

444

nen. Länsstyrelsen anförde därefter att byggnadsnämnden som skäl för sitt
avslagsbeslut inte åberopat annat än vad hälsovårdsförvaltningen anfört.
Förvaltningens synpunkter - vilka kunde sammanfattas som främst allmänna
miljösynpunkter av lokal och regional omfattning — hade i allt väsentligt
varit kända och vägts in i naturvårdsverkets bedömning. Länsstyrelsen
kunde på grund härav inte finna att byggnadslov kunde vägras med
hänvisning till vad hälsovårdsförvaltningen anfört.

Byggnadsnämnden överklagade länsstyrelsens beslut till kammarrätten i
Stockholm. Nämnden anförde därvid att med hänsyn till de klara ställningstaganden
som skett från byggnadsnämndens och andra kommunala
organs sida borde den viktiga principfrågan om inte dispens erfordrades
för ugnen prövas av kammarrätten.

Elffors klagade hos JO, innan byggnadsnämnden avgivit sitt yttrande
över hans besvär hos länsstyrelsen. Klagomålen föranledde remiss till fastighetsnämnden
för yttrande. Sedan länsstyrelsen meddelat sitt beslut och
byggnadsnämnden överklagat hos kammarrätten remitterades ärendet
även till byggnadsnämnden för yttrande. Vid handläggningen av ärendet
hos JO fanns bl. a. naturvårdsverkets akt i dispensärendet tillgänglig.

Vid avgörandet av ärendet anförde ställföreträdande JO Sverne följande.

Byggnadsnämnden lämnade Elffors’ ansökan om byggnadslov för ugnen
utan bifall ”med hänsyn till vad som anförts i hälsovårdsförvaltningens
yttrande” till byggnadsnämnden. Detta innehöll först ett citat av förvaltningens
tidigare avgivna yttrande till naturvårdsverket i ärendet där och efter
hänvisning till detta citat anfördes att förvaltningen fortfarande var
tveksam till behovet av en destruktionsugn samt att det enligt förvaltningens
mening var olämpligt att placera ugnen så nära bostadsbebyggelse.

Som länsstyrelsen funnit har miljö- och hälsovårdsaspektema prövats
av naturvårdsverket, dit Elffors via länsstyrelsen hänvisats för att få dispens
för uppförande av ugnen. På de ritningar, som bifogades Elffors’ ansökning
om byggnadslov för ugnen, har i förhållande till de först ingivna
ritningarna vidtagits de ändringar som föranletts av de villkor naturvårdsverket
knöt till sitt medgivande. I remisspromemorian till byggnadsnämnden
uttalades att byggnadsnämndens avslagsskäl måste ha fått Elffors att
fråga sig vad det var för mening att söka dispens hos naturvårdsverket. I
sitt svar har byggnadsnämnden hänvisat till att kommunstyrelsen och hälsovårdsnämnden
vid sin behandling av frågan i koncessionsärendet ansett
att tillstånd ej borde medges. Vid sådant förhållande och då nämnden vid
beslutstillfället och alltjämt anser att dispens erfordras från stadsplanen för
byggnadslov fann nämnden sig inte böra lämna dispens utan avslog byggnadslovsansökningen.

445

Dessa förklaringar framstår emellertid som mindre bärande. Kommunstyrelsens
och hälsovårdsnämndens avstyrkande yttranden kom ju att förlora
sin sakliga betydelse i och med att naturvårdsverket fann anledning ge
sitt tillstånd till inrättandet av ugnen. Naturvårdsverket gav detta tillstånd
efter omfattande utredning och hörande av såväl enskilda som myndigheter,
däribland planverket, socialstyrelsen och länsstyrelsen. Annat har ej
framkommit än att Elffors visat sig villig följa de villkor naturvårdsverket
uppställt för sitt medgivande. Mot denna bakgrund kan de skäl byggnadsnämnden
angivit i sitt avslagsbeslut inte innebära annat än att nämnden inte
tillmätte naturvårdsverkets beslut någon betydelse. Orsakerna härtill
angavs emellertid ej.

Även om byggnadsnämnden inte var formligen bunden av naturvårdsverkets
ställningstagande i frågan om ugnens tillåtlighet, framstår nämndens
förfarande ändock som direkt stötande. Naturvårdsverket har prövat
de invändningar som under handläggningen restes mot ugnen av bl. a.
kommunstyrelsen och hälsovårdsnämnden. Elffors har för sin del lojalt
följt den författningsenliga väg som anvisats honom för att få frågan om ugnen
prövad. Byggnadsnämndens motivering har också fått den olyckliga
följden att Elffors vid sitt överklagande till länsstyrelsen nödgats att än en
gång argumentera i en fråga, som rimligen borde ha varit utagerad i och
med naturvårdsverkets beslut.

Saken blir inte bättre av att byggnadsnämnden senare hävdat att nu kritiserade
avslagsskäl ingalunda var den enda avgörande motiveringen för
nämndens beslut. Nämnden har sålunda i efterhand menat att avslagsbeslutet
jämväl innefattade ett avgörande i frågan om Elffors skulle få dispens
till en såsom nybyggnad betraktad ugnsinstallation. Påståendet härom
framfördes i yttrande till länsstyrelsen över Elffors’ besvär. Det bör
emellertid observeras, att även om man till äventyrs skulle anse inrättandet
av ugnen som en nybyggnad som strider mot stadsplanen, så kan ett
beslut om vägrad dispens av en byggnadsnämnd, som tillagts dispensbefogenhet,
icke överklagas, se 71 § byggnadsstadgan. I byggnadsnämndens
avslagsbeslut lämnades besvärshänvisning utan några reservationer för en
eventuellt begränsad fullföljdsrätt. Detta tyder på att nämnden vid beslutstillfället
inte ägnade dispensfrågan en tanke.

Byggnadsnämnden har vidare i sitt yttrande till länsstyrelsen skrivit att
Kungl. Majit i sitt dispensbeslut den 24 november 1972 (beträffande själva
djursjukhuset) uttryckligen undantagit destruktionsugnen. Jag anser att
yttrandet i denna del är vårdslöst. Kungl. Majit angav nämligen bara att
meddelad dispens icke innefattade medgivande att för närvarande inrätta
destruktionsugn på det sätt ritningarna utvisade. Frågan om ugnen var ju
vid det tillfället ännu beroende av naturvårdsverkets prövning vilket
Kungl. Majit också omtalade. Byggnadsnämndens yttrande ger onekligen
intrycket av att Kungl. Majit tagit ställning i fråga om en eventuell dispens
för ugnen.

446

Byggnadsnämndens ändrade ställningstagande i fråga om skälen för avslagsbeslutet
har fått till följd att Elffors under ärendets handläggning hos
länsstyrelsen fått utvidga sin argumentering för att bemöta också de nya
skälen. Byggnadsnämndens tillvägagångssätt är icke förenligt med god processordning.

Frågan om ugnen skall anses vara en dispenskrävande nybyggnad har av
byggnadsnämnden dragits under kammarrättens prövning. Jag vill inte
föregripa sagda domstols ställningstagande med något uttalande i denna
sakfråga. Med hänvisning till vad jag anfört i föregående stycke kan jag
emellertid inte underlåta att påtala det anmärkningsvärda i byggnadsnämndens
förfarande att i yttrande över besvär dra upp nya, dittills okända skäl
och sedan överklaga på dessa nya skäl.

Det kan här tilläggas att byggnadsnämnden inte återkommit till sina ursprungliga
avslagsskäl förrän på direkt fråga under handläggningen av Elffors’
klagomål hos JO.

Jag finnér sålunda att byggnadsnämndens agerande mot Elffors på flera
punkter kan betecknas som avvikande från vad som kan kallas lojal maktutövning.

Frågor om tillämpning och tolkning av tomträttskontraktets villkor är
sådana som kan prövas av allmän domstol i en tvistemålsprocess. Jag saknar
därför anledning att här närmare gå in på innebörden av den överenskommelse
som träffats mellan Elffors och fastighetsnämnden. Även denna
nämnd har emellertid i yttrande till länsstyrelsen över Elffors’ besvär anfort
nya skäl för sitt avslagsbeslut och därmed tvingat Elffors till att argumentera
också mot dessa. Min kritik av byggnadsnämnden för dess byte av
skäl äger sålunda tillämpning också beträffande fastighetsnämnden. Elffors
måste vidare ha ställt sig undrande till varför de en gång godkända ritningarna
blev underkända och då med angivande av skäl som avfärdats genom
naturvårdsverkets kort dessförinnan meddelade beslut. Även om fastighetsnämnden
bör betraktas som avtalspart i förhållande till Elffors och
som sådan får ha vissa friheter i sitt agerande måste ändock framhållas, att
nämnden inte får uppträda på ett sätt som kan skada den enskildes förtroende
för myndigheterna. Inte heller fastighetsnämnden går således fri
från kritik i detta ärende.

Vissa övriga ärenden

Fråga om byggnadslov för swimmingpool. Tillika fråga om byggnadslov
för schaktning kan tidsbegränsas

En byggnadsnämnd beslöt 1968 att bevilja C. ett till tre år tidsbegränsat
byggnadslov för en swimmingpool i storlek 8 x4 meter och med ett djup

447

som varierade mellan 0,8 och 1,7 meter. Byggnadslovets giltighetstid förlängdes
sedermera genom beslut 1971 och 1974 av vederbörande stadsarkitekt
och den 1 april 1975 beslöt byggnadsnämnden att förlänga lovet till
den 31 december 1975.

I klagomål till JO gjorde C. gällande att något byggnadslov ej var erforderligt.

Byggnadsnämnden anförde i infordrat yttrande att byggnadsloven avsett
schaktning. Vidare utsädes bl. a. att byggnadsnämnden i samband med loven
meddelat dispens med stöd av 67 § byggnadsstadgan och att det därför
icke varit fel att meddela tidsbegränsat byggnadslov.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

En swimmingpool av ifrågavarande slag får anses vara att hänföra till sådan
fast anordning, varom förmäles i 52 § andra stycket byggnadsstadgan.
Den skall således uppfylla de krav som uppställts i första stycket samma
författningsrum. Något byggnadslov erfordras dock ej för poolen som sådan
(jfr regeringsrättens årsbok 1973 not. C 40). En annan sak är att det
schaktningsarbete, som måste utföras för att få poolen på plats, kräver
byggnadslov, såvida åtgärden innebär avsevärd ändring av höjdläget för
tomten eller del därav. Då det kan vara svårt för den byggande att avgöra
om anordnande av swimmingpool i visst fall kan anses strida mot bestämmelserna
i 52 § byggnadsstadgan och han, om så skulle vara fallet, riskerar
att drabbas av föreläggande enligt 70 § byggnadsstadgan, torde det ofta
vara välbetänkt att genom ansökan påkalla byggnadsnämndens prövning
av åtgärden enligt 54 § 4 mom. byggnadsstadgan. Har ansökan gjorts om
schaktningslov, torde det dock vara naturligt att byggnadsnämnden i samband
med handläggningen av detta ärende verkställer sådan prövning.

Beträffande nu ifrågavarande klagoärende så framgår av byggnadsnämndens
yttrande att de meddelade tidsbegränsade byggnadsloven avsett
schaktning. Detta framgår dock ej av byggnadsnämndens protokoll. Jag
vill med anledning av det sistnämnda erinra om vikten av att byggnadsnämnds
beslut avfattas med erforderlig tydlighet. Mot byggnadsnämndens
bedömning att schaktningen var av sådan omfattning att byggnadslov erfordrades
för densamma finner jag ej anledning att reagera (jfr statens planverk
aktuellt nr 5/1968, s. 202).

Vidkommande frågan om byggnadsnämnden ägt tidsbegränsa byggnadslov
för schaktning vill jag säga följande. Byggnadsnämndens möjligheter att
göra ett byggnadslov tidsbegränsat inskränker sig till tre fall (se Bexelius,
Nordenstam, Körlof: Byggnadslagstiftningen, 5:e upplagan, s. 500—501).
För det första kan enligt 56 § 2 mom. andra stycket byggnadsstadgan tidsbegränsning
ske i vissa fall av byggnadslov, som avser uppförande av tillfällig
byggnad, och för det andra kan enligt 58 § 2 mom. andra stycket samma
stadga byggnadslov, som avser uppsättande eller väsentlig ändring av
skylt eller ljusanordning, göras tidsbegränsat när särskilda skäl är därtill.
Inget av dessa stadganden har kunnat tillämpas beträffande nu ifrågavarande
byggnadslov. Den tredje möjligheten att göra ett byggnadslov tidsbegränsat
är den av byggnadsnämnden åberopade, nämligen då lovet
grundar sig på en med stöd av 67 § byggnadsstadgan meddelad dispens
som gjorts tidsbegränsad. Ej heller denna möjlighet har dock förelegat i förevarande
fall då - vid det förhållandet att schaktning ej är att hänföra till

448

nybyggnad (jfr 75 § byggnadsstadgan ) — någon dispens ej varit erforderlig.
Jag kan därför inte finna annat än att byggnadsnämnden respektive stadsarkitekten
förfor fel när tidsbegränsat byggnadslov gavs C.

Jag vill tillägga, att någon kritik inte kunnat riktas mot nämnden om C:s
första ansökan avslagits, låt vara att det ingalunda är säkert att ett beslut i
sådan riktning skulle ha stått sig vid överprövning i högre instans. Sedan
schaktningen väl utförts med stöd av meddelat lov, synes det mig tveksamt
om ett avslagsbeslut dåmera kunnat försvaras.

Fråga om motivering av länsstyrelses beslut i mål rörande tätbebyggelse

Vid inspektion av en länsstyrelse uppmärksammades ett byggnadsmål
där omständigheterna var följande. Hos länsstyrelsen anförde L. besvär
över att byggnadsnämnden avslagit en av honom gjord framställning om
byggnadslov för uppförande av enfamiljshus såvitt framställningen kunde
anses innefatta dispens för tätbebyggelse. I besvären framhöll L. att byggnadsföretaget
ej skulle komma att innefatta tätbebyggelse och åberopade
olika omständigheter till stöd för denna uppfattning. Länsstyrelsen, som
lämnade besvären utan bifall, sade i sitt beslut bl. a. att byggnadsföretaget
innefattade tätbebyggelse.

JO beslöt inhämta länsstyrelsens yttrande angående anledningen till att
länsstyrelsens uttalande att byggnadsföretaget innefattade tätbebyggelse ej
motiverats.

Sedan begärt yttrande avgivits anförde JO Lundvik bl. a.

Enligt 17 § första stycket förvaltningslagen skall beslut, varigenom myndighet
avgör ärende, innehålla de skäl som bestämt utgången. Skälen får
dock utelämnas helt eller delvis i vissa angivna undantagsfall. Ett sådant
fall är om beslutet icke går part emot eller det eljest är uppenbart obehövligt
att upplysa om skälen. Det andra ledet i nämnda undantagsbestämmelse
syftar enligt förarbetena (prop 1971: 30, Del 2, s. 493) på sådana situationer
där intet väsentligt partsintresse eftersätts genom att beslutet ej innehåller
motivering. I förevarande fall hade klaganden på anförda skäl hävdat
att byggnadsföretaget ej innefattade tätbebyggelse och det måste anses
ha varit ett väsentligt intresse för honom att fä kännedom om på vilka
grunder den av honom framförda argumentationen underkänts.

Mot bakgrund av det ovan sagda kan jag ej finna annat än att länsstyrelsen
varit skyldig att motivera sitt uttalande att byggnadsföretaget innefattade
tätbebyggelse.

Tillämpning av bestämmelserna i 55 och 56 §§ byggnadsstadgan att i vissa
byggnadslov särenden skall företes utlåtande från yrkesinspektionen

Vid inspektion av en byggnadsnämnd uppmärksammades ett ärende,
vari byggnadsnämnden beslutat bevilja byggnadslov för nybyggnad av in -

449

dustribyggnad med villkor att vad yrkesinspektionen eventuellt kunde
komma att anföra i ärendet beaktades.

JO beslöt inhämta byggnadsnämndens yttrande över anledningen till att
ärendet avgjordes utan att utlåtande från yrkesinspektionen företetts.

Byggnadsnämnden anförde bl. a. Lokalerna var avsedda att hyras ut till
mindre och medelstora företag. Vid tidpunkten för byggnadslovet var endast
preliminära hyresgäster kända. Yrkesinspektionens granskning var
intressant först när verksamhetens art var helt känd och de aktuella brukarnas
synpunkter kunnat erhållas. Att avvakta med beslut om byggnadslov
tills dessa kunskaper inhämtats hade i detta fall medfört avsevärda
tidsförluster. Byggnadens karaktär var dock sådan att eventuella synpunkter
kunde beaktas även på ett relativt sent stadium i byggandet. Byggnadsnämnden
hade därför ansett det mest ändamålsenligt att sätta ett villkor i
byggnadslovet som kunde preciseras när hyresgästerna blev kända.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik bl. a.

I 55 § 4 mom. byggnadsstadgan utsägs följande.

Vid ansökan om byggnadslov för byggnadsföretag, som avser arbetslokal
eller personalrum för verksamhet vari arbetstagare skall användas
till arbete för arbetsgivares räkning, skall såvitt möjligt fogas behövlig
beskrivning av den avsedda verksamheten. I sådant ärende skall företes
utlåtande från yrkesinspektionen om företagets lämplighet från arbetarskyddssynpunkt.

56 § 1 mom. andra och tredje stycket byggnadsstadgan har följande lydelse.

Byggnadslov för byggnadsföretag som avses i 55 § 4 mom. får beviljas
endast om utlåtande föreligger från yrkesinspektionen och av detta
framgår att skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som företräder
arbetstagarna fått tillfälle att yttra sig över byggnadsföretaget.
Vad nu sagts gäller dock icke om det ej är känt för vilket slag av verksamhet
arbetslokalen är avsedd.

Har i utlåtande från yrkesinspektionen angivits att erforderlig prövning
ej kunnat ske i arbetarskyddshänseende, skall i beslut om byggnadslov
erinras om skyldigheten att göra anmälan enligt 8 a § andra stycket
arbetarskyddslagen.

Författningsrummen erhöll sin lydelse enligt kungörelse den 16 november
1973 (nr 840), som trädde i kraft den 1 januari 1974.

Av författningsrummen (jfr också förarbetena i prop. 1973: 130) framgår
att utlåtande från yrkesinspektionen alltid skall företes i byggnadslovsärenden
av hithörande slag. En annan sak är att man för det fall att kännedom
saknas om vilket slag av verksamhet som skall bedrivas i lokalerna
icke kan påfordra att det av utlåtandet skall framgå att skyddsombud,
skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna fått tillfälle
att yttra sig över byggnadsföretaget.

Byggnadsnämndens förfarande att meddela beslut om byggnadslov innan
yttrande från yrkesinspektionen förelåg var således formellt felaktigt.

29 Riksdagen 1975176. 2 sami. Nr 2

450

Skolärende

Får skolöverstyrelsen använda sin befogenhet att meddela närmare
bestämmelser om avgångsbetyg till att ge föreskrifter om frånvaroanteckning
för elever som deltar i strejkaktion?

Den 19 februari 1973 beslöt skolöverstyrelsen följande skrivelse till styrelser/utbildningsnämnder
och rektorer för samtliga vårdskolor med sjuksköterskeutbildning
och sjuksköterskeskolor.

Med anledning av att Sveriges Sjuksköterskeelevers förbund (SSEF) har
uppmanat sjuksköterskeelevema att utebli en dag från undervisningen på
grund av att SÖ skulle ha vägrat diskutera elevernas krav på avskaffande
av de graderade praktikbetygen, får SÖ meddela följande.

Upprepade överläggningar i betygsfrågan har förekommit mellan SÖ
och representanter för SSEF. I skrivelse till Kungl. Maj:t 1972-12-05 har
därefter SSEF hemställt om att Kungl. Maj:t skulle ålägga SÖ att förändra
gällande betygsbestämmelser inom sjuksköterskeutbildningen. Kungl.
Maj:t har inte givit SÖ ett sådant uppdrag men däremot begärt yttrande
över SSEF:s skrivelse. I sitt remissvar 1973-01-29 anförde SÖ följande.

”SÖ har 1972-10-17 till Kungl. Maj:t avgivit utlåtande angående betygsättning
i grundskola och gymnasieskola.

Enligt vad som aviserats från utbildningsdepartementet kommer frågan
om betygsättningen att ytterligare prövas av en parlamentarisk beredning.
Direktiven för denna beredning är ännu inte kända inom SÖ.

Vidare avser 1968 års utbildningsutredning (U 68) enligt vad SÖ erfarit
att inom den närmaste tiden framlägga förslag om ett enhetligt system för
betyg i alla de utbildningar, som U 68 hänför till högskoleutbildningar och
till vilka även sjuksköterskeutbildningen torde komma att räknas.

Innan resultat av nämnda beredning och U 68:s förslag föreligger, råder
oklarhet ifråga om framtida principer för och utformning av betygsättningen
såväl i grundskola och gymnasieskola som på det eftergymnasiala stadiet.

Med hänsyn härtill anser SÖ det inte möjligt att för närvarande ta ställning
till frågan om ändring i betygsättningen i sjuksköterskeutbildningen.
Denna fråga bör enligt SÖ:s mening inte särbehandlas utan bedömas i samband
med frågor rörande betygsättningen för övriga högskoleutbildningar.
”

Detta ärende har, såvitt SÖ vet, ännu inte avgjorts av Kungl. Maj:t. Någon
möjlighet för SÖ att under dessa förhållanden särbehandla frågan om
de graderade praktikbetygen i sjuksköterskeutbildningen föreligger inte.

Vad sedan gäller närvaro vid undervisning i skolan, vill SÖ framhålla
följande. Eleverna är skyldiga att punktligt infinna sig till undervisningen
och aktivt delta i skolans verksamhet. Detta innebär att de dels skall närvara
vid såväl den teoretiska som den praktiska undervisningen, dels genom
självverksamhet inhämta vissa kunskaper och färdigheter. Eleverna
har inte rätt att på egen hand bestämma vid vilka undervisningsmoment de

451

skall närvara. Tar sig eleverna denna rätt måste skolan reagera. Sjuksköterskeutbildningen
är en frivillig yrkesutbildning, som avses leda fram till
kompetens för ett ansvarsfullt arbete. I och med att elever sökt och antagits
till sådan utbildning har de därmed att acceptera de regler som gäller
för arbetet inom utbildningen.

SÖ föreskriver på grund av ovan anförda skäl följande att gälla tills vidare.

För elev, som deltagit i strejkaktion och av detta skäl uteblivit från undervisningen,
skall följande anteckning göras på elevens avgångsbetyg då
detta utfärdas:

”N N har under . .. dag(ar) utan giltigt skäl uteblivit från undervisningen.
”

Samma anteckning görs om elev infinner sig till skolan men genom s. k.
sittstrejk eller liknande ej deltar i undervisningen.

Slutligen rekommenderar SÖ att sjuksköterskeskolorna inte vidtar några
särskilda åtgärder med anledning av uppmaningen till ”strejk”. Undervisningen
bör bedrivas enligt tidigare planering.

Det ankommer på styrelse och rektor att utan dröjsmål på lämpligt sätt
meddela eleverna innehållet i detta SÖ:s beslut.

Skrivelsen undertecknades av generaldirektören Jonas Orring och undervisningsrådet
Alice Lindström.

I anmälan, som kom in den 25 november 1974, anförde kantorn Harald
Wingbro.

Den 22 februari 1973 genomförde Sveriges sjuksköterskeelevers förbund/SSEF/
en endagars strejk som protest mot att Skolöverstyrelsen ej
velat lyssna till förslag om att slopa de graderade betygen i praktikutbildningen
å sjukhusen. Eleverna ansåg att alltför ofta känslomässiga bevekelsegrunder
hos betygsättarna kunde bestämma graderna av betygen och att
dessa då ej blev rättvisa. Detta kan ej heller helt uteslutas. Nog tycker jag
dock att det ej borde vara så svårt att bedöma skickligheten i utförandet av
ett praktiskt arbete. Skolöverstyrelsen hotade med prickning i betygen om
strejkhotet fullföljdes. Så skedde också och samtliga elever, som deltagit i
aktionen, erhöll anteckning om frånvaro en dag utan giltigt förfall. Någon
närmare förklaring angående anteckningen har ej gjorts å betygen.

Skolöverstyrelsens ståndpunkt var bl. a. att det ej kunde bedömas om
majoriteten av förbundets elever gillade aktionen och ville vara med om ett
slopande av de graderade betygen. Det är mycket möjligt att Skolöverstyrelsen
hade rätt i denna förmodan.

De, som ogillade strejkaktionen, det har jag mig bekant, deltog dock av
lojalitetsskäl. Solidaritetskravet betonas ju så starkt i vår tid.

Elevförbundet visade hänsyn genom att påbjuda att de, som hade tentamensskrivningar
den dagen, ej skulle deltaga för att undvika att oreda beträffande
schema för skrivningarna skulle kunna uppstå. Jag anser att
prickningen i betygen är en alltför hård åtgärd. Hade det gällt ett terminsbetyg
kunde det väl ej betyda så mycket, men ett avgångsbetyg skall ju
följa sjuksköterskan under hela hennes tjärfstgöringstid. Jag vet att många
elever utfört ett både förtjänstfullt och ansvarsfullt arbete vid praktiktjänstgöringen
och deras arbetsinsatser är ju dessutom oavlönade. En dags

452

nedläggande av arbetet kan väl ej motivera den gjorda drastiska påföljden.
Numera harju såväl flit- som uppförandebetygen slopats å avgångsbetygen.
Det kan därför starkt ifrågasättas om Skolöverstyrelsen handlat lagligt
genom att påbjuda anteckningen i avgångsbetygen. Anteckningen utgör
i själva verket ett nedsatt sedebetyg.

Wingbro hemställde att JO skulle ta ärendet under prövning och eventuellt
föranstalta om att den omtalade anteckningen avlägsnades från avgångsbetygen.

Anmälan remitterades till skolöverstyrelsen för yttrande. Remissärendet
avgjordes av generaldirektören Jonas Orring i närvaro av skolråden Isling
och Sönnerlind, undervisningsrådet Alice Lindström och byrådirektören
Esbjörnsson, föredragande. Det beslutade yttrandet lydde.

Av SÖ:s skrivelse till Styrelser/Utbildningsnämnder och Rektorer för
samtliga vårdskolor med sjuksköterskeutbildning och sjuksköterskeskolor
1973-02-19 framgår att upprepade överläggningar i betygsfrågan hade förekommit
mellan SÖ och representanter för Sveriges Sjuksköterskeelevers
förbund (SSEF). Vid dessa överläggningar gjorde SÖ klart, att SÖ inte
kunde ta några initiativ till ändring av gällande betygsbestämmelser för just
sjuksköterskeutbildningen, eftersom 1968 års utbildningsutredning (U 68)
kunde förväntas framlägga förslag om ett enhetligt betygsystem för de utbildningar,
som U 68 hänförde till högskoleutbildningen. Vidare hade från
utbildningsdepartementet aviserats att en parlamentarisk beredning skulle
pröva frågan om betygsättningen i grundskolan och gymnasieskolan.

När SSEF hotade med en riksomfattande ”strejk” av sjuksköterskeeleverna
ansåg sig SÖ inte kunna underlåta att reagera mot en sådan organiserad
aktion. Skolornas arbete måste bedrivas enligt fastställd ordning. Visserligen
är utbildningen till sjuksköterska frivillig, men sedan elev antagits
föreligger skyldighet att närvara vid undervisningen. De bestämmelser
som gäller för sjuksköterskeutbildningen är utarbetade i samråd med bl. a.
socialstyrelsen. I dessa föreskrivs beträffande elev, som förlorat viss praktiktid,
enhetliga normer för återtagande av denna. Dessa bestämmelser
sammanhänger med att sjuksköterskeelev, som med godkända betyg genomgått
utbildningen, äger av socialstyrelsen erhålla legitimation som
sjuksköterska/sjukskötare.

Inför hotet om ”strejk” bland sjuksköterskeeleverna föreskrev SÖ
1973-02-19, att elev, som deltog i ”strejkaktion” och således utan giltig eller
eljest godtagbar anledning uteblev från undervisningen, skulle erhålla
följande anteckning i avgångsbetyget:

”NN har under ... dag(ar) utan giltigt skäl uteblivit från undervisningen.
”

Beslutet tillställdes styrelser/utbildningsnämnder och rektorer för
samtliga vårdskolor med sjuksköterskeutbildning samt för sjuksköterskeskolor
före den planerade elevaktionen. Styrelser och rektorer uppmanades
att utan dröjsmål på lämpligt sätt meddela eleverna SÖ:s beslut, vilket
således skedde före ”strejkdagen”.

Enligt SÖ:s uppfattning kan inte beslutet om anteckningen i avgångsbetygen
anses som ”en alltför hård åtgärd” med hänsyn till att eleverna i förväg
var medvetna om påföljden och med tanke på de konsekvenser, som

453

kunde blivit följden, om inte SÖ vidtagit någon motåtgärd. Stöd för beslutet
anser sig SÖ vidare ha funnit i ett tidigare av JO avgjort ärende (JO:s
ämbetsberättelse 1971 s. 556 ff.), rörande föreskrift av SÖ om anteckning i
slutbetyget för elever i gymnasieskolan, vilka uteblivit från obligatoriska
centrala prov i engelska och matematik.

Wingbro inkom med påminnelser över yttrandet.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande.

Beträffande avgångsbetyg i sjuksköterskeutbildningen finns inga andra
föreskrifter än de i 28 § KBr 1971-04-30 med vissa bestämmelser angående
sjuksköterskeskolor m. m. Där sägs endast att, när elev slutfört lärokurs,
utfärdas avgångsbetyg av rektor och att närmare bestämmelser meddelas
av skolöverstyrelsen. Med stöd av sistnämnda bemyndigande har skolöverstyrelsen
fastställt blanketter för avgångsbetyg och föreskrivit att avgångsbetyg
skall undertecknas av rektor (SÖ 1973-06-05). Vad det nu gäller
att bedöma är huruvida bemyndigandet att meddela närmare bestämmelser
om avgångsbetyg ger skolöverstyrelsen befogenhet att på sätt skedde
1973-02-19 föreskriva att elev, som deltog i ”strejkaktion” och således
utan giltig eller eljest godtagbar anledning uteblev från undervisningen,
skulle i avgångsbetyget få antecknat ”NN har under ... dag(ar) utan giltigt
skäl uteblivit från undervisningen” och att samma anteckning skulle göras
om elev infann sig till skolan men genom s. k. sittstrejk eller liknande ej
deltog i undervisningen.

Ett avgångsbetyg utgör enligt den juridiska terminologin en urkund.
Med urkund förstås handling med betydelse som bevismedel. Handling,
som upprättats i direkt syfte att tjäna som bevis, brukar kallas avsiktsurkund.
Ett betyg är en typisk avsiktsurkund. Det avgångsbetyget skall tjäna
som bevis om är självfallet främst den genomgångna utbildningen, dess innehåll
och de vitsord eleven tilldelats. Vilken information ett avgångsbetyg
skall innehålla och hur utförlig informationen skall vara får avvägas med
hänsyn till ifrågakommande bevismedelsbehov, t. ex. vad socialstyrelsen
behöver bevis om som underlag för legitimation av eleven som sjuksköterska
och vad presumtiva arbetsgivare behöver bevis om som underlag
för anställningsbeslut. Jag kan svårligen finna att de bevismedelsbehov
som det är avgångsbetygets uppgift att tillgodose gör sig gällande med avseende
på en sådan frånvaroanteckning som skolöverstyrelsen meddelade
föreskrift om. Därest skolöverstyrelsen hade meddelat en allmän föreskrift
om att i avgångsbetyg skall lämnas uppgift om antal frånvarodagar utan giltigt
skäl, därför att det på sakligt övertygande grunder bedömts behövligt
med bevis härom, hade jag inte kunnat rikta någon avgörande invändning
häremot. En sådan anteckning hade varit i linje med en sådan avsiktsurkunds
som ett avgångsbetygs ändamål. Fråga var emellertid inte om en
frånvaroanteckning av detta slag.

454

Det var ju bara de som deltagit i strejkaktionen som skulle få anteckning
om frånvarodag i avgångsbetyget, ej de som av annat ej giltigt skäl uteblivit
från undervisningen. Fråga kan över huvud taget näppeligen sägas vara om
en information i äkta bevissyfte. Vad det gällde var i stället att införa en
sanktion mot deltagande i strejkaktion som i första hand skulle verka preventivt
men vars yttersta konsekvens innebar en disciplinär åtgärd mot
dem som trotsade förbudet mot strejk. Frågan om åtgärder för elevs tillrättaförande
är särskilt reglerad i 32 § bestämmelserna, vilken hänvisar till 9
kap. 56-58 §§ skolstadgan. Där sägs intet om frånvaroanteckning i avgångsbetyg
som medel för tillrättaförande av elev för viss ordningsförseelse.
Med all förståelse för skolöverstyrelsens syfte med föreskriften om
frånvaroanteckning i avgångsbetyget kan jag inte finna att detta syfte rymdes
inom ramen för syftena med ifrågavarande avsiktsurkund och därmed
heller ej inom ramen för bemyndigandet att meddela närmare bestämmelserom
avgångsbetyg. Enligt denna min bedömning överskred skolöverstyrelsen
alltså sina befogenheter enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande i 28 §
andra stycket KBr med vissa bestämmelser angående sjuksköterskeskolor
m. m. genom att använda dessa befogenheter för ett för dem främmande
ändamål. Skolöverstyrelsen bör enligt min mening lämpligen sölja för att
den i enlighet härmed olaga frånvaroanteckningen avlägsnas ur de avgångsbetyg
i vilka den gjorts.

Skolöverstyrelsen har till stöd för sin åtgärd åberopat JO Lundviks beslut
i JO:s ämbetsberättelse 1971 s. 556. JO Lundvik inskränkte sig emellertid
här till att säga att han inte kunde finna att valet av form för motaktion
mot bojkott av de centrala proven - anteckning i slutbetyg att alla obligatoriska
arbetsuppgifter ej fullgjorts - kunde läggas någon till last som
tjänstefel och gick inte längre än så i sin rättsliga prövning.

Min slutsats är alltså att skolöverstyrelsens beslutsfattare gjorde sig
skyldiga till befogenhetsmissbruk då de beslöt om föreskrifterna angående
frånvaroanteckning för elever som deltagit i strejkaktion. Rättsfrågan är
emellertid svårbedömd. Jag låter därför bero vid de gjorda uttalandena.

455

Övrigt

Frågor om rättelse av fel som förelupit vid allmänt val m. m.

Personförväxling vid kommunalval

Dagens Nyheter och Expressen innehöll den 24 oktober 1973 artiklar av
innehåll att till följd av en felaktig uppgift om personnummer orätt person
vid namn Inez Selander förklarats vald till kommunfullmäktig i Östersunds
kommun för perioden 1974-1976.

Den 26 oktober 1973 uppgavs vidare i Dagens Nyheter att till följd av
likartat fel orätt person vid namn Gustav Johansson förklarats vald till
kommunfullmäktig i Ödeshögs kommun för perioden 1974-1976.

JO Lundvik lät med anledning av tidningsuppgifterna inhämta upplysningar
från länsstyrelserna i Jämtlands och Östergötlands län.

Av länsstyrelsens i Jämtlands län svar framgick, att Inez Selander med
personnummer 130101-8402 förklarats vald till kommunfullmäktig. Vidare
upplystes att det efter valets lagakraftvinnande från olika håll påståtts att
orätt person skulle ha blivit utsedd till följd av en felaktig personnummeruppgift
i valsedelsbeställningen men att någon framställning om åtgärd ej inkommit
till länsstyrelsen - endast telefonförfrågningar rörande omständigheterna
hade förekommit - varför länsstyrelsen ej kunnat fatta något
beslut i frågan. Länsstyrelsen anförde vidare att uttalanden som förekommit
i pressen om att länsstyrelsen skulle ha definitivt avvisat möjligheten
att vidtaga ändringsåtgärd var felaktig.

Sedermera sökte såväl den av länsstyrelsen nämnda Inez Selander som
en annan person, Karin Inez Kristina Selander, resning i fråga om länsstyrelsens
beslut. I dom den 26 februari 1974 beviljade Kungl. Majit i regeringsrätten
resning och anförde.

Handlingarna i målet utvisar följande. I ArbetarepartietSocialdemokratemas
beställning av valsedlar för kommunfullmäktigvalet i
Östersunds kommun angavs personnumret 130101-8402 för kandidaten
Inez Selander, Fru, Östersund. Karin Inez Kristina Selander med personnummer
150424-3229 har tidigare representerat partiet i kommunfullmäktige
i Östersund och i flera kommunala nämnder. Inez Selander med personnummer
130101-8402 är ej politiskt verksam inom nämnda parti. På begäran
av beställaren trycktes ej kandidaternas personnummer på valsedlarna.

Kungl. Maj:t finner med hänsyn till vad sålunda förekommit att det klart
framgår att med den som kandidat på ifrågavarande valsedlar upptagna
”Inez Selander, Fru, Östersund” avsetts Karin Inez Kristina Selander,
samt att fullmäktigplatsen därför borde ha tilldelats henne.

456

På grund av det anförda undanröjer Kungl. Maj:t, med beviljande av resning,
länsstyrelsens beslut om fastställande av valutgången såvitt gäller
Inez Selander med personnummer 130101-8402 och förklarar Karin Inez
Kristina Selander med personnummer 150424-3229 vald till kommunfullmäktig
i Östersunds kommun, varom länsstyrelsen skall utfärda bevis.

Av länsstyrelsens i Östergötlands län svar till JO framgick, att Gustav
Johansson med personnummer 250724-2317 förklarats vald till kommunfullmäktig.
Vidare upplyste länsstyrelsen att det syntes uppenbart att förväxling
av personnummer skett i samband med valsedelsbeställningen och
att länsstyrelsen några veckor efter valets lagakraftvinnande genom ett telefonsamtal
från en kommunalman uppmärksammats på saken men då inte
ansett sig kunna själv rätta beslutet angående fastställande av valutgången.

Även detta beslut blev sedermera efter resning undanröjt. På ansökan av
Karl Gustav Johansson med personnummer 230119-2312 meddelade
Kungl. Majit i regeringsrätten den 26 februari 1974 dom av följande innehåll.

Handlingarna i målet utvisar följande. I Centerpartiets beställning av
valsedlar för kommunfullmäktigvalet i Ödeshögs kommun angavs personnumret
250724-2317 för kandidaten Gustav Johansson, lantbrukare, Vallby,
Heda. Karl Gustav Johansson med personnummer 230119-2312 är enligt
personavi arrendator och bosatt i Vallby i Heda församling. Han har
varit kommunfullmäktig i kommunen i ett tjugotal år och även varit ordförande
i socialnämnden. Karl Gustav Johansson med personnummer
250724-2317 som också bor i Vallby i Heda församling är till yrket jordbruksarbetare.
Han är ej politiskt verksam och har avsagt sig uppdraget att
vara fullmäktig. På begäran av beställaren trycktes ej kandidaternas personnummer
på valsedlarna.

Kungl. Majit finnér med hänsyn till vad sålunda förekommit att det klart
framgår att med den som kandidat på ifrågavarande valsedlar upptagne
”Gustav Johansson, lantbrukare, Vallby, Heda” avsetts Karl Gustav Johansson
med personnummer 230119-2312, samt att fullmäktigplatsen därför
borde ha tilldelats honom.

På grund av det anförda undanröjer Kungl. Majit, med beviljande av resning,
länsstyrelsens beslut om fastställande av valutgången såvitt gäller
Karl Gustav Johansson med personnummer 250724-2317 och förklarar
Karl Gustav Johansson med personnummer 230119-2312 vald till kommunfullmäktig
i Ödeshögs kommun, varom läisstyrelsen skall utfärda bevis.

JO Lundvik anförde i beslut den 12 februari 1975 följande.

Genom de återgivna domarna har slagits fast att fel förelupit vid valen av
kommunfullmäktige i Östersund och Ödeshög i det att fullmäktigplatser
tilldelats andra personer än dem som avsetts på valsedlarna. Rättelse har
samtidigt skett. För mig återstår nu att pröva om vad som förevarit skall
läggas någon tjänsteman till last.

Valsedlarnas utseende och innehåll m.m. regleras i 6 kap. vallagen

457

(1972:620). I 2 § andra stycket stadgas att på valsedel skall finnas partibeteckning
och att valsedel dessutom bör innehålla namn på en eller flera
kandidater ävensom valkretsbeteckning och valbeteckning. I tredje stycket
sägs att kandidat skall anges på sådant sätt att det klart framgår vem
som avses och att vid kandidatnamn därför bör utsättas kandidatens personnummer
eller annan identifieringsuppgift. Häremot svarar de regler för
prövning av valsedlarnas giltighet som återfinns i lagens 14 kap. Enligt 5 §
första stycket 1 gäller att namn på valsedel skall anses obefintligt om kandidaten
ej är valbar eller om det ej framgår klart vem som avses.

Av dessa bestämmelser följer att sammanräkningsmyndigheten har
att göra en bedömning i identifieringsfrågan och, vid tvekan t. ex. på den
grund att två tänkbara personer med samma eller liknande namn inte kan
särskiljas, förklara namnet vara att anse som obefintligt. Av betydelse blir
härvid i första hand uppgifterna på själva valsedlarna och inte vad som kan
utläsas av andra handlingar. Detta följer också därav, att den svenska vallagen
bygger på tanken om s. k. fri nomineringsrätt för väljaren, innebärande
att denne äger, utan bundenhet av etablerade partiers nomineringar,
själv upprätta sin valsedel och bestämma dess innehåll.

Av de tillämpningsföreskrifter till vallagen som utfärdats av riksskatteverket
i dess egenskap av central valmyndighet och som intagits i en särskild
valhandbok kan utläsas följande. Partierna beställer valsedlar hos
länsstyrelsen eller, i vissa fall, hos riksskatteverket. Vid valsedelsbeställningen
måste samtliga kandidaters personnummer anges. Beställaren avgör
själv om personnumren skall tryckas på valsedlarna. Det åligger länsstyrelsen
att kontrollera att samtliga kandidaters personnummer angetts.
Länsstyrelsen behöver dock inte vid handläggningen av beställningarna
bedöma om identifieringsuppgifterna är tillräckliga. Däremot gäller att, om
uppenbart fel i fråga om kandidatuppgift föreligger, länsstyrelsen skall
kontakta beställaren för komplettering eller ändring av uppgiften. Vid
tveksamhet eller när lämnad uppgift är oklar har länsstyrelsen vidare att
kontakta riksskatteverkets valsektion.

För den slutliga sammanräkningens förberedande och genomförande
hos länsstyrelsen gäller enligt riksskatteverkets föreskrifter bl. a. följande.
Uppgifter om kandidater i valet och antalet mandat i valkretsarna registreras
på magnetband som underlag för mandat- och namnfördelningar. Kandidatbandet
jämförs med ett magnetband över de personer inom länet som
är upptagna i allmän röstlängd (röstlängdsband). Vid denna kontroll framställs
en felförteckning över bl. a. kandidater för vilka rösträttshinder föreligger
eller som ej finns upptagna på röstlängdsbandet. I det senare fallet
skall undersökas bl. a. om personnumret är felaktigt. Samtidigt med felförteckningen
framställs maskinellt en kandidatlista som upptar uppgifter om
samtliga inom länet registrerade valsedlar. Felförteckningen och kandidatlistan,
vilka framställts vid länsstyrelsens dataenhet, överlämnas till allmänna
enheten som utreder bl. a. rösträtten för kandidater som upptagits

458

på felförteckningen. Allmänna enheten underrättar dataenheten om de
eventuella ändringar av kandidatbandet som föranleds av utredningen och
av upptäckta fel på kandidatlistan. När ändringarna har registrerats hos
dataenheten, framställs ett rättat kandidatband. Från detta skrivs ut en ny
kandidatlista. Allmänna enheten kontrollerar att ändringarna har utförts
rätt och underrättar dataenheten om så är fallet. Eventuellt kvarstående
felaktigheter meddelas på samma sätt som tidigare. Vid själva sammanräkningsförrättningen
sker granskning av valmaterial samt kontrollräkning
och giltighetsprövning av valsedlar manuellt. Däremot utnyttjas datorer
för att utföra beräkningar och utskrifter som hänger samman med mandatoch
namnfördelningarna.

Fel av det slag varom nu är fråga, dvs. att personnumret förväxlats för
två personer som har samma namn, kan inte upptäckas enbart med hjälp
av de kontrollrutiner som länsstyrelsen enligt vad nu utvecklats har att
följa. För att felet skall upptäckas måste tillkomma någon omständighet,
såsom något annat fel vilket drar uppmärksamheten till fallet eller att handläggaren
råkar känna kandidaten personligen.

När såsom i de här aktuella fallen personnummer inte utsatts på valsedlarna,
kan felet omöjligen upptäckas vid själva valsedelsgranskningen. Det
är först sedan protokoll och bevis utskrivits — vilket sker medelst automatisk
databehandling och varvid personnummer utsätts - som felet blir synligt
utåt och då kan upptäckas av någon som själv är berörd eller känner
kandidaterna personligen.

Jag finner mot bakgrund av det nu anförda och då grundorsaken till felet
är att söka utanför länsstyrelsen - nämligen hos beställaren av valsedlarna
— inte anledning till kritik mot någon tjänsteman i de berörda länsstyrelserna.

Med dessa uttalanden är ärendena av mig avslutade. I särskild skrivelse
till regeringen tar jag upp frågan om inte vad som förevarit påkallar tillägg
till vallagen om möjlighet för valprövningsnämnden att rätta fel av förevarande
art även om besvär inte anförts över valet inom därför stadgad tid.

Framställning till regeringen om tillägg till vallagen

Den 12 februari 1975 avlät JO Lundvik följande framställning till regeringen.

Vid de allmänna valen hösten 1973 förekom det i flera fall att politiskt
parti angav felaktigt personnummer å kandidat vid sin beställning av valsedlar.
Som en följd härav inträffade det att länsstyrelse vid valets avslutande
förklarade fel person vald. I tre av dessa fall, alla avseende val av
kommunfullmäktige, söktes resning hos regeringsrätten, som beviljade
resning, undanröjde länsstyrelsernas beslut och förklarade annan person

459

vald (se beslut den 19 december 1973 och dom den 15 januari 1974, mål nr
3087-1973, Skellefteå, samt domar den 26 februari 1974, mål nr 158-1974
och 205-1974, Östersund resp. Ödeshög). I ett annat liknande fall (val av
kommunfullmäktige i Borlänge) åstadkoms rättelse på besvär i ordinär
ordning genom regeringsrättens dom den 6 december 1973 (nr 2927-1973).

Två av de nyssberörda fallen (Östersund och Ödeshög) hade kommit till
min kännedom genom artiklar i tidningspressen och föranlett mig att begära
förklaring från vederbörande länsstyrelse. Jag har innevarande dag
meddelat beslut i de sålunda upptagna ärendena och därvid funnit vad som
framkommit inte föranleda någon kritik från min sida mot länsstyrelserna.

I sina till mig avgivna yttranden har länsstyrelserna berört en fråga, som
synes mig vara av stor vikt, nämligen den om länsstyrelse själv kan rätta
fel av förevarande art. Länsstyrelsen i Östergötlands län ansåg sig förhindrad
rätta. Länsstyrelsen i Jämtlands län syntes mena att rättelse måhända
kunde ske men att åtgärden i allt fall förutsatte en framställning.

Vid min inspektion av länsstyrelsen i Kronobergs län i maj 1974 blev jag
varse att denna länsstyrelse intog en annan ståndpunkt. I ett fall som synes
tämligen identiskt med fallen i Östersund och Ödeshög (landstingsvalet i
Kronobergs län) hade länsstyrelsen själv utan formlig framställning rättat
felet och förklarat annan person vald.

Länsstyrelsernas olika bedömning förklaras därav att frågan inte reglerats
i vallagen och man tvekar om 19 § förvaltningslagen - som ger myndighet
befogenhet att rätta beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller
annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet - lämnar stöd för
rättelse av val.

Även jag tvekar.

De fel som det här är fråga om kan vara helt uppenbara. För att anknyta
till de nyss berörda fallen kan man tänka sig det exemplet att den av väljarna
åsyftade kandidaten är en förut känd, aktiv politiker och att valsedlarna
upptager uppgifter om yrke och bostadsort, vilka utan vaije tvekan skiljer
honom från annan person med samma namn, som felaktigt förklarats utsedd.
Felet förutsätts vidare ha uppkommit därigenom att länsstyrelsen
vid den automatiska databehandlingen under sammanräkningen använt sig
av en oriktig personnummeruppgift, vilken dock ej funnits på valsedlarna
och därför juridiskt sett varit ”ovidkommande”. En tillämpning av 19 § i
förvaltningslagen ter sig i en sådan situation ganska naturlig.

I andra fall kan det vara diskutabelt vem väljarna åsyftat. Den av partiet
nominerade personen kanske kandiderar för första gången och varken han
eller den vars personnummer angivits är känd i en vidare krets. Yrke och
adress som angetts på valsedeln ger kanske ingen egentlig vägledning. Det
kan knappast vara riktigt att i ett sådant fall rätta beslutet med tillämpning
av 19 § förvaltningslagen. Under alla förhållanden skulle det härvid ligga
närmare till hands att förklara namnet på valsedeln obefintligt än att anse

460

annan person vald (jfr 14 kap. 5 § vallagen). Förklaras namnet obefintligt,
får detta emellertid konsekvenser för efterföljande namn på valsedeln.

Mellan de nu skisserade, helt olikartade situationerna kan man naturligtvis
tänka sig en serie mellanfall.

Till det anförda kan läggas den allmänna synpunkten att det visserligen
kan förefalla praktiskt och bra att ett val kan rättas utan omgång men att, å
andra sidan, stora principiella betänkligheter möter mot att låta en länsstyrelse
eller annan sammanräkningsmyndighet (vid riksdagsval ankommer
det på riksskatteverket att fastställa valutgången) ändra resultatet av ett lagakraftvunnet
val. Under en tid av politisk oro skulle åtgärden kunna få
vittgående konsekvenser. I värsta fall skulle en sådan ordning kunna äventyra
demokratins bestånd.

Vad som förevarit vid valen hösten 1973 blottar en brist i vårt regelsystem.
Det kan inte vara lämpligt att en så viktig fråga som den om länsstyrelses
möjlighet att rätta utfallet av allmänt val skall få stå öppen.

I tre av de ovan berörda fallen löstes problemet genom att regeringsrätten
beviljade resning och själv rättade besluten. Efter ikraftträdandet av
den nya regeringsformen och därmed sammanhängande lagändringar är regeringsrätten
inte längre besvärsinstans i frågor om allmänna val. Besvär
skall i stället prövas av en särskild nämnd, valprövningsnämnden. Det torde
med hänsyn härtill kunna antagas att regeringsrätten framdeles, i händelse
av bifall till en resningsansökan, inte själv skulle döma i saken utan
visa målet åter till sammanräkningsmyndigheten. Det kan ändå synas
mindre följdriktigt, att sedan statsmakterna uppdragit besvärsprövningen
åt en nämnd, vari förutsätts ingå särskild expertis, den praktiskt mest betydelsefulla
vägen till rättelse skall vara att låta regeringsrätten pröva saken i
extraordinär ordning. Man får räkna med möjligheten att felen, som sammanhänger
med användningen av datorer, kan bli vanliga. De är vidare av
den art att de ofta inte hinner bli upptäckta och påtalade inom den korta
besvärsfristen.

Det perspektiv som öppnar sig för framtiden synes under alla förhållanden
olustigt. Rättelse skulle — om man accepterar tanken att sammanräkningsmyndighet
åtminstone i viss utsträckning skulle kunna ändra sitt beslut
med tillämpning av 19 § förvaltningslagen - kunna sökas hos vitt skilda
myndigheter, nämligen länsstyrelsen, i vissa fall riksskatteverket, valprövningsnämnden
och regeringsrätten.

Ett sätt att i praktiken överbrygga dessa svårigheter skulle vara att ge
valprövningsnämnden möjlighet att i särskilda fall pröva besvär över allmänt
val trots att besvären ej anförts inom stadgad tid. Behovet av att låta
sammanräkningsmyndighet själv rätta sitt beslut skulle därmed bortfalla
eller i vart fall bli avsevärt reducerat eftersom rättelse relativt lätt skulle
kunna vinnas genom besvär. Vidare skulle metoden göra det onödigt att
söka rättelse genom resning.

Jag ifrågasätter därför om icke i vallagen (1972:620) borde införas en be -

461

stämmelse som inskränker eller ännu hellre helt utesluter självrättelse från
sammanräkningsmyndighetens sida men i stället ger valprövningsnämnden
möjlighet att i särskilda fall pröva besvär som anförts för sent. Denna särskilda
prövningsmöjlighet synes mig böra ta sikte på fall där felet är uppenbart
och av enkel beskaffenhet eller av teknisk art. Motsvarande tillägg synes
böra göras i lagen (1972: 704) om kyrkofullmäktigval.

1 sammanhanget kan också övervägas om inte sammanräkningsmyndighet
bör själv kunna anhängiggöra talan om sådan omprövning som här
avses. Jag vill här erinra om den särskilda rättelseväg som på sin tid infördes
beträffande fel i röstlängd (jfr numera 4 kap. 8 § vallagen) - sedan tanken
på resning aktualiserats men förkastats av regeringsrätten, RÅ 1964
not. I 128, 129 - och som gav jämväl lokala skattemyndigheten rätt att göra
framställning om rättelse (jfr prop. 1966:71 s. 18 f.). Ytterligare kan anföras
att de politiska partierna som sådana enligt fast rättspraxis inte har
besvärsrätt och att fel kan upptäckas hos t. ex. länsstyrelsen utan att för
den skull uppmärksammas av någon besvärsberättigad väljare. Det synes
då riktigast att myndigheten själv kan anhängiggöra frågan hos den behöriga
instansen, valprövningsnämnden.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän får jag härmed framlägga berörda spörsmål för den
åtgärd, vartill Regeringen kan finna framställningen föranleda.

III

Fel vid fördelning av fullmäktigplatser i valkretsar för kommunalval

Kungl. Maj:t förordnade den 23 februari 1973 att Holmsunds, Holmöns,
Hörnefors, Sävars och Umeå kommuner den 1 januari 1974 skulle sammanläggas
till en nybildad kommun, benämnd Umeå kommun. Sammanläggningsdelegerade
i Umeå nybildade kommun beslöt den 13 april 1973 att
antalet kommunfullmäktige skulle vara 65. Länsstyrelsen i Västerbottens
län förordnade den 2 maj 1973, att den nybildade kommunen skulle vara indelad
i två valkretsar för val av fullmäktige, benämnda Umeå kommuns
första respektive andra valkrets. Vidare förordnade länsstyrelsen genom
beslut den 7 maj 1973, som vann laga kraft, att i första valkretsen skulle utses
35 fullmäktige och i andra valkretsen 30 fullmäktige. I enlighet härmed
förrättades den 16 september 1973 i kommunen val av fullmäktige jämte
suppleanter för perioden 1974-1976.

Under tiden den 20 september - den 1 oktober 1973 verkställde länsstyrelsen
slutlig sammanräkning av de vid valet i de båda valkretsarna avgivna
rösterna. Genom beslut den 1 oktober 1973 fastställde länsstyrelsen valutgången,
varvid i första valkretsen utsågs 35 fullmäktige jämte suppleanter
och i andra valkretsen 30 fullmäktige jämte suppleanter.

Alf Gunnmo ansökte om resning i fråga om länsstyrelsens beslut den 7

462

maj 1973 och anförde samtidigt besvär över valutgången. Till stöd härför
anförde Gunnmo följande. Sedan röstsammanräkningen avslutats, hade lokala
skattemyndigheten i Umeå fögderi i skrivelse till länsstyrelsen den 4
oktober 1973 anmält att de mantalsskrivningsuppgifter, på vilka mandatfördelningen
mellan valkretsarna grundats, var oriktiga. Första valkretsen
hade tillförts 3926 personer för mycket och andra kretsen 3921 personer
för litet. Valutgången hade på grund härav blivit oriktig. I besvären över
valutgången yrkade Gunnmo att ny röstsammanräkning företogs eller, i
andra hand, att omval skedde. Förutom Gunnmo anförde — bland andra,
vilka klagade över valutgången i andra hänseenden - även Nils Orring besvär
över valutgången. Till stöd för sin talan åberopade Orring samma omständigheter
som Gunnmo anfört. Orring yrkade, att omval skedde.

Kungl. Maj:t i regeringsrätten, som lämnade övriga klagandes talan utan
bifall, yttrade i dom den 19 december 1973, såvitt nu är i fråga, följande.

Gunnmo och Orring grundar sina besvär på att länsstyrelsens beslut den
7 maj 1973 angående fördelningen av antalet kommunfullmäktige mellan de
båda valkretsarna blivit felaktigt såtillvida, att 35 platser tilldelats första
kretsen i stället för rätteligen 31, och 30 platser andra kretsen i stället för
rätteligen 34. På grund av denna felaktighet har väljarna i valkretsarna blivit
över- resp. underrepresenterade i fullmäktige.

Med hänsyn till av partiorganisationerna lämnade upplysningar rörande
tidpunkten för kandidatnomineringen och beställningen av valsedlar samt
vad övrigt i målet förekommit kan dock antagas, att felaktigheten icke haft
sådan inverkan på röstningen att omval bör ske.

En godtagbar överensstämmelse mellan vad som får antagas ha varit
väljarnas avsikt och valutgången kan vid nu angivna förhållanden — såsom
även vederbörande partiorganisationer funnit — vinnas genom en ny sammanräkning
med tillämpning av den rätta fördelningen mellan valkretsarna
av fullmäktigplatsema.

Kung. Maj:t finnér därför skäligt att, med beviljande av resning, undanröja
länsstyrelsens beslut den 7 maj 1973 ävensom den av länsstyrelsen
den 1 oktober 1973 fastställda valutgången och återförvisa målet till länsstyrelsen
för nytt beslut enligt 9 § kommunallagen om fördelningen av fullmäktigeplatsema
mellan kretsarna och därav föranledd sammanräkning.

I en skrift till JO anförde Carl Edblom, att länsstyrelsen känt till att mandatfördelningsbeslutet
var felaktigt redan innan den slutliga röstsammanräkningen
var avslutad samt att han fann det förvånande att länsstyrelsen
inte omedelbart själv rättade felet innan valutgången fastställdes utan väntade
tills utomstående slog larm. Edblom anhöll att JO skulle föranstalta
om utredning i saken.

Genom remisser infordrades yttranden av länsstyrelsen och lokala skattemyndigheten.

Lokala skattemyndigheten anförde i sitt yttrande bl. a. följande. Fråga
om att de till länsstyrelsen lämnade befolkningsuppgiftema varit felaktiga
väcktes hos myndigheten genom att Sveriges Radio den 28 september 1973
per telefon omtalade att fråga härom uppkommit samt anhöll om besked i

463

saken. Med anledning härav inleddes en kontroll av uppgifterna. Vissa underhandskontakter
togs även med länsstyrelsen. Redan måndagen den I
oktober 1973 stod det klart för lokala skattemyndigheten att mandatfördelningen
måste vara felaktig. Sedan saken blivit fullt utredd, underrättade
myndigheten officiellt länsstyrelsen genom skrivelse den 4 oktober 1973.

Länsstyrelsen tillbakavisade i sitt yttrande påståendet att tjänstemän
som deltagit i sammanräkningen skulle ha varit medvetna om den oriktiga
mandatfördelningen mellan valkretsarna innan sammanräkningsprotokollen
justerades. 1 frågan om möjligheten för länsstyrelsen att själv vidtaga
rättelse anförde länsstyrelsen följande.

I 19 § förvaltningslagen (1971: 290) ges regler om rättelse av beslut, som
till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar
oriktighet. I beslutet den 7 maj 1973 förelåg emellertid ej något sådant
fel. Det nämnda stadgandet kunde därför inte - även om länsstyrelsen
på ett tidigt stadium efter beslutet hade upptäckt att detta grundats på
felaktiga befolkningssiffror - tillämpas av länsstyrelsen.

Att ärenden angående allmänna val kräver en synnerligen strikt och korrekt
handläggning ligger i sakens natur. I det läge som uppkom dagen efter
röstsammanräkningarnas avslutande hade länsstyrelsen att bedöma om
beslutet den 7 maj 1973 och sammanräkningsbesluten kunde ersättas med
nya, på de riktiga befolkningstalen grundade beslut. Avgörande för länsstyrelsens
ställningstagande blev att man inte utan en grundlig utredning
kunde utesluta möjligheten av att mandatfördelningsbeslutet på något sätt
påverkat väljarens situation på valdagen. I en sådan prövning skulle utgången
antingen bli den för länsstyrelsen mest förmånliga, nämligen nya
sammanräkningar, eller ett föranstaltande om nyval. Att länsstyrelsen
skulle göra den prövningen ter sig uteslutet.

Länsstyrelsen deklarerade denna ståndpunkt vid en konferens den 4 oktober
1973 dit representanter för de politiska partierna och massmedia inbjudits.
Vid konferensen - där Edblom lär ha varit närvarande — betonade
länsstyrelsen också sin vilja att på alla sätt hjälpa var och en som ville
anföra besvär över sammanräkningsbesluten.

Ärendet avgjordes av JO Lundvik, som därvid anförde bl. a. följande.

Jag finner inte anledning att rikta kritik mot länsstyrelsen för att den i det
läge som förelåg, när alla valförberedelser vidtagits och valet ägt rum den
16 september 1973, ansåg sig ej böra ingå på någon form av självrättelse av
mandatfördelningsbeslutet. Att länsstyrelsen i stället upplyst om möjligheten
att söka resning och anföra besvär över valutgången finnér jag tvärtom
välbetänkt. Som länsstyrelsen anfört kunde det tänkas att vid prövning i
högre instans rättelse ansågs ej böra ske annat än genom omval. Yrkande
härom hade också framställts i anförda besvär.

464

Vid länsstyrelses granskning av inkomna valforsändelser befanns
bl. a. att ett omslag saknade sigill. Fråga om hur länsstyrelsen bort
förfara i anledning härav

I protokoll fört hos länsstyrelsen i Gävleborgs län den 17 september 1973
vid då företagen förberedande granskning av de valförsändelser som inkommit
från valnämnderna i länet antecknades följande.

Landstingsval
Valkrets: Sandviken
Valdistrikt: Åshammar

Ett D-omslag saknade sigill. Det kan dock antagas att obehörig åtgärd ej
vidtagits med valsedlarna i omslaget. Länsstyrelsen låter på grund härav
vid denna anteckning bero.

Valkrets: Gävle
Valdistrikt: Gävle 20

Vid forslutningen av omslagen använda sigill fanns ej avtryckta i protokollet.
Vid jämförelse med sigill avtryckta i protokoll avseende avgivna
röster i riksdags- och kommunfullmäktigvalen befanns emellertid sigillen
identiska. Länsstyrelsen låter vid denna anteckning bero.

Vid JO Lundviks inspektion av länsstyrelsen i september 1974 iakttogs
protokollsanteckningen. JO beslöt infordra upplysningar från länsstyrelsen
om vad som förevarit. Bl. a. frågade JO om särskild utredning föregått
besluten.

Länsstyrelsen svarade.

Ärendet har handlagts av f. d. förste länsassessorn Carl-Axel Rydin, enligt
länsstyrelsens förordnande, beslutande, och förste byråsekreteraren
Anita Molander, föredragande.

Förberedande granskning av inkomna handlingar ägde rum å länsstyrelsens
tjänstelokaler dagen efter 1973 års allmänna val. För mottagande av
valnämndernas valmaterial var särskild tidsordning uppgjord mellan valnämnderna
efter reseavstånd, först Gävle därefter Sandviken osv. Förrättningen
började klockan 8.00 och var avslutad klockan 12.00. Klockan
13.00 påbörjades den slutliga sammanräkningen för riksdagsvalet. Granskningsförrättningen
leddes av Rydin. Molander som under valnatten tjänstgjort
till klockan 5.00 inställde sig till förrättningen först klockan 11.00. Rydin
biträddes intill dess av dåvarande länsnotarien vid länsstyrelsen Olle
Johannesson.

Mottagandet av valnämndernas handlingar skedde inför tre mottagningsgrupper,
utsedda inom länsstyrelsens ordinarie personal. Inom grupperna
granskades valhandlingama valdistriktsvis gemensamt för samtliga
tre val efter uppgjord numrering av valdistrikten. Avprickning av ingivna
handlingar skedde på särskilda blanketter och förekommande brister anmäldes
- de två varom här är fråga. Valnämndernas företrädare var närvarande
intill dess de avlämnat samtliga handlingar och som kvitto härpå
mottagit en kopia av avprickningslistan.

Rydin var närvarande under hela den tid som mottagandet pågick. Rydin
samtalade därvid med valnämndens representanter och efterhörde deras

465

synpunkter på valen. Rydin erinrar sig att han med företrädare för Gävle
och Sandviken diskuterade de påtalade bristerna. I det ena fallet togs initiativet
till denna diskussion av valnämndens företrädare, då valnämnden
vid sitt mottagande av handlingarna från vederbörande valförrättare själv
uppmärksammat bristen. Om detta gällde Gävle eller Sandviken kommer
Rydin däremot icke ihåg. Rydin har varit i kontakt med de personer som
överlämnade valhandlingarna från Gävle och Sandviken. Dessa erinrar sig
att de träffat och samtalat med Rydin men minns däremot icke vad samtalen
gällde eller ens att någon brist uppmärksammats. Molander har icke
något annat minne av vad som förevarit än att hon och Rydin, innan hon
uppsatte protokollet, diskuterat huru länsstyrelsens beslut skulle utformas.
Molander och Rydin hade därvid varit överens om att godkänna innehållet
i konvoluten ifråga, enär med hänsyn till handläggningsflödet obehörig
åtgärd icke syntes ha ifrågakommit.

Rydin har tillfrågat vid länsstyrelsen alltjämt kvarvarande personer ur
mottagningsgruppema om de har några hågkomster från mottagandet av
valhandlingarna. En tjänsteman erinrar sig att hans mottagningsgrupp
emottagit ett omslag som saknade sigill. Övriga har förklarat sig icke minnas
om deras mottagningsrapporter observerat någon brist. Rydin har gått
igenom såväl mottagningslistor som valförrättarens protokoll från Åshammars
och Gävle 20 valdistrikt. Någon anteckning om påträffad brist har
icke gjorts på dessa handlingar.

De brister i valmaterialet, som framkommit i förevarande fall, är icke
ovanliga. Vid den förberedande granskning av valhandlingarna, som länsstyrelsen
jämlikt 14 kap. 1 § vallagen - motsvarande äldre bestämmelser
- har att utföra, har dylika brister så gott som vid varje val kunnat konstateras.
Flertalet av dessa har tidigare kunnat rättas till med den relativt
goda tid som då stått länsstyrelsen till buds. Vid 1973 års val har sådan expeditionstid
icke stått till förfogande med hänsyn till nödvändigheten av att
skyndsamt påbörja själva sammanräkningen.

Vid sammanräkningar tidigare år har sådan bristfällig försegling, som
bestått i att endast ett sigill använts på något konvolut, att samma sigill använts
två gånger på något konvolut, eller att avtrycken av sigillen i valprotokollet
varit avvikande mot sigillen på konvoluten, kunnat avhjälpas, sedan
valförrättaren förklarat sig. Brist som bestått i att sigill icke avtryckts i
protokollet har därvid rättats till på det sätt att valförrättaren avfordrats
nytt protokoll. Konvolut utan sigill har tidigare utan undantag underkänts.

Att konvolutet från Åshammars valdistrikt godkänts har berott på den
vid 1973 års val tillämpade metoden för valmaterialets överlämnande till
länsstyrelsen och på den förklaring som vid valmaterialets överlämnande
avgavs till länsstyrelsen av valnämndens företrädare. Vid sammanräkningen
inför valförrättaren och vid förpackningen av valmaterialet i härför avsedda
påsar var samtliga i valmyndigheten ingående personer närvarande.
Enligt lämnade direktiv överfördes plastpåsarna till valnämnden av minst
två av de personer som tjänstgjort som valförrättare och mottogs av valnämnden
i dess helhet. Påsarna förvarades därefter i låst kassavalv, vartill
valnämndens ordförande innehade nyckel, tills desamma på morgonen efter
valet uttogs och av två personer överfördes till länsstyrelsen för avprickning
och granskning. Rydin och Molander har bedömt bristfälligheten
icke vara av sådan beskaffenhet att denna med hänsyn till handhavandet
av valmaterialet bort medföra att konvolutet med dess innehåll underkändes.

Ifråga om bristen i sigilleringen i Gävle 20 valdistrikt har valförrättaren i

30 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

466

motsats mot tidigare icke avfordrats nytt protokoll. Detta får tillskrivas
den rådande tidsnöden och att de för sammanräkningen ansvariga ansett
sig kunna åtnöjas med vad som framkommit vid samtalet med valnämndens
företrädare. Överensstämmelse mellan sigillen på konvoluten till
landstingsvalet och protokollsavtrycken av sigillen i valprotokollen till
riksdagsvalet och kommunalvalet förefanns ju och obehörig påverkan bedömdes
som utesluten.

Ärendet avgjordes av ställföreträdande JO Sveme, som därvid anförde
följande.

Jag har förståelse för att den tidsknapphet, som till följd av senare års
förändringar av valsystemet råder för länsstyrelsens förberedande granskning
av valmaterialet, kan verka besvärande för den handläggande personalen.
Vad gäller den i Gävle tjugonde valdistrikt förekomna bristen, att sigillen
ej fanns avtryckta i protokollet för landstingsvalet, finner jag med
hänsyn till omständigheterna inte anledning kritisera länsstyrelsen för att
den nöjde sig med de vidtagna åtgärderna.

Den i Åshammars valdistrikt förekomna bristen, att ett D-omslag - innehållande
av valförrättarna mottagna och godkända valsedlar - helt saknade
sigill är av allvarligare slag. Frågan om godtagande av sådan valförsändelse
fordrar i alla händelser en omsorgsfull prövning.

Beträffande den förberedande granskningen av valmaterialet stadgas i 14
kap. 1 § vallagen följande. Före sammanräkningens början skall länsstyrelsen
ha tillsett att de handlingar som behövs för sammanräkningen har kommit
in från valnämnden i den kommun sammanräkningen avser. Är inkomna
handlingar ofullständiga eller ej i behörigt skick, skall länsstyrelsen infordra
det som fattas eller, om det behövs, inhämta uppgift om anledningen
till att handlingarna är ofullständiga eller ej i behörigt skick.

Beträffande själva prövningen av valsedlarnas giltighet stadgas i 2 § följande.
Vid den slutliga sammanräkningen prövar länsstyrelsen valsedlarnas
giltighet och meddelar de beslut som denna prövning och de vid röstningen
förda protokollen föranleder. Har avgivna valsedlar ej förvarats på
föreskrivet sätt, skall de förklaras ogiltiga, om det ej kan antagas att obehörig
åtgärd ej vidtagits med dem.

Dessa bestämmelser innebär, att länsstyrelsen har en relativt långtgående
utredningsplikt och att godtagande av en bristfällig valförsändelse förutsätter
att verkställd utredning ger tillräckligt underlag för antagande att
obehörig åtgärd ej vidtagits. 1 annat fall skall kassationsregeln tillämpas.

Den utredning som här är aktuell skall självfallet åsyfta att så långt möjligt
kartlägga händelseförloppet: vilka personer har haft befattning med
materialet, hur har transport ägt rum, minns någon om sigillering ägde rum
eller inte, har materialet någon tid varit obevakat etc.

Det torde vidare ligga i sakens natur att utredningen - i fall som det fö -

467

revarande - omedelbart bör dokumenteras. Härmed vinnes till en början
att fakta säkras medan saken ännu är aktuell och alla berörda har de bästa
minnesbilderna. En sådan dokumentation medför även som regel att länsstyrelsens
prövning görs omsorgsfullt. Slutligen tillförsäkras besvärsinstansen
på så sätt ett bättre beslutsunderlag vid en eventuell efterkommande
besvärsprövning än om länsstyrelsen först i samband med avgivande av
yttrande över besvären gör en sammanställning av omständigheterna i
samband med händelseförloppet.

Innan jag går in på min bedömning av länsstyrelsens förfarande i detta
fall kan det också ha sitt intresse att erinra om, att regeln om kassation förut
var strängare och att en mångfald rättsfall visar att brister i sigilleringen
av omslag då föranledde kassation av valsedlarna. En uppmjukning av kassationsregeln
gjordes emellertid år 1962 genom ändring i den då gällande
lagen om val till riksdagen och kommunala vallagen (se prop. 1962:53 s. 72
f; SFS nr 71 och 72). Det ändrade rättsläge som då uppstod medförde att
större krav än tidigare måste ställas på länsstyrelsernas utredningar. Förut
kunde man kanske nöja sig med att på ett tidigt stadium konstatera att bristen
enligt reglerna skulle föranleda kassation medan man nu har ökade
möjligheter att genom närmare utredning undvika kassation. Efter lagändringen
känner jag till bara ett liknande fall från regeringsrätten rörande ifrågasatt
ogiltighet av valsedlar (regeringsrättens dom den 7 december 1973
rörande val av kommunfullmäktige i Haninge kommun och val av landstingsman
i Stockholms läns landstingskommun). Av domen i det målet
framgår att länsstyrelsen redan från början gjorde en grundlig utredning i
saken. Liksom länsstyrelsen godkände regeringsrätten valsedlarna i fråga.

Vidkommande länsstyrelsens i Gävleborgs län förfarande gör jag följande
bedömning.

Någon dokumentation av vad som inhämtats från valförrättama förekom
inte. Nu i efterhand återstår heller inte annat än ganska oklara minnesbilder
av vad som förevarit vid valtillfället och vad som sagts av valförrättama
vid länsstyrelsens utredning av saken. Den utredning som företogs
synes dock inte ha varit av mera omfattande slag. Om den var tillräcklig
synes mig vid nu angivna förhållanden omöjligt att avgöra. Huruvida
beslutet att godkänna valsedlarna var korrekt framstår därför som en öppen
fråga.

Av det sagda framgår att jag funnit länsstyrelsens handläggning av valärendet
otillfredsställande med hänsyn till den bristande dokumentationen
av den utredning som företogs och att det numera ej finns underlag för att
pröva om länsstyrelsens utredning av saken var godtagbar eller ej.

468

Framställning till regeringen om översyn av reglerna angående kungörande
och delgivning av beslut som rör en större persongrupp

JO Lundvik avlät den 24 oktober 1975 följande framställning till regeringen
(de olika JO-beslut till vilka hänvisas i framställningen har här av utrymmesskäl
uteslutits).

Förvaltningsrättsreformen innebar genomförandet av flera nya lagar och
författningar. Allmänna förfaranderegler intogs i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen.
Lagar antogs om förvaltningsdomstolarna och deras
kompetens m. m. Den nya delgivningslagen kan också nämnas i detta
sammanhang. Denna ersatte de regler i ämnet som för rättegångsförfarandets
del tidigare varit intagna i rättegångsbalken. Lagen var avsedd att
åstadkomma en gemensam och enhetlig reglering för de allmänna domstolarnas
område och för hela förvaltningsområdet, där regleringen förut var
knapphändig och oenhetlig.

Lagstiftningsarbetet innefattade också en genomgång av åtskilliga specialbestämmelser
i andra författningar i syfte att harmonisera dessa med de
nya allmänna förfarandelagarna. En fullständig genomarbetning av alla olika
författningar ägde dock inte rum. Detta skulle ha varit en övermäktig
uppgift. I något fall använde man sig av möjligheten att övergångsvis ge en
provisorisk lösning i avbidan på framtida författningsöversyner. Som exempel
på en sådan provisorisk lösning kan nämnas bestämmelsen i 1 § andra
stycket andra punkten delgivningslagen om att reglerna om surrogatdelgivning
och kungörelsedelgivning i 12-15 §§ icke skall tillämpas, om myndigheten
finner att det på grund av målets eller ärendets beskaffenhet föreligger
särskilda skäl mot att delgivning sker i den ordning som anges i dessa
paragrafer (jfr departementschefens uttalande i prop. 1970:13 s. 118 f). Ytterligare
kan nämnas den på lagrådets förslag (se nämnda prop. s. 219, 220
och 229) till delgivningslagen fogade övergångsbestämmelsen som säger
att lagen äger tillämpning i fråga om bestämmelser som avser kallelse,
föreläggande eller annan underrättelse, om det med hänsyn till syftet med
bestämmelsen framgår att delgivning bör ske.

Det är emellertid inte att förundra sig över om vissa frågor ej ens provisoriskt
fick en lösning. De kanske inte alls uppmärksammades. Man skall
inte glömma att lagstiftningsarbetet — innefattande remissbehandling
m. m. - skedde i olika etapper. Delgivningslagen trädde i kraft den 1 januari
1971 medan förvaltningslagen och andra författningar trädde i kraft
först påföljande år. De olika lagförslagen undergick omarbetningar under
det långdragna arbetets gång. Detta gäller inte minst förslaget till delgivningslag.

1 min verksamhet som JO har jag, inte minst i samband med inspektioner
av förvaltningsmyndigheter, stött på oklara punkter när det gäller samspelet
mellan olika författningar. Jag tänker då särskilt på förhållandet mellan

469

förvaltningslagen, delgivningslagen och olika specialförfattningar. Frågorna
har rört huvudsakligen kungörande och delgivning av beslut sorn rör en
hel menighet eller annan stor eller obestämd personkrets. I vissa fall kan
ett felaktigt handlande av en myndighet här tänkas få vittgående konsekvenser.
Jag har också förmärkt viss osäkerhet hos myndigheterna och
kunnat konstatera att de handlar olika. Det gäller här frågor av allmän betydelse.
Man har därför rätt att ställa det kravet på lagstiftningen att den
skall i erforderlig grad erbjuda en fullständig och entydig reglering av saken.
Då nu några år gått sedan förvaltningsrättsreformens genomförande
har jag funnit tiden vara inne att på grundval av gjorda erfarenheter taga
upp några spörsmål där översyn av lagstiftningen kan tänkas erforderlig.

I det följande kommer jag att med utgångspunkt från några fall hos JO
beröra dels vissa bestämmelser inom lagstiftning på olika områden (hälsovårdslagstiftning,
vallagstiftning, byggnadslagstiftning m. m.), dels vissa
bestämmelser och nyckelfrågor inom den allmänna förfarandelagstiftningen
(innebörden av begreppet normbeslut m. m.). De olika fallen indelas
här i tre skilda kategorier. Den första kategorien utgör beslut som ej är
normbeslut men ändå rör en stor personkrets. Den andra kategorien utgörs
av typiska normbeslut. Den tredje kategorien består av beslut som ej utgör
normbeslut i egentlig mening men kan ha ett större eller mindre inslag av
normativ art. Det är med andra ord fråga om gränsfall.

Typiska icke-normbeslut

När länsstyrelse i kommunalbesvärsväg undanröjer en kommunal myndighets
beslut har, utom kommunen själv, envar kommunmedlem som inte
fört talan i målet rätt att överklaga länsstyrelsens utslag hos regeringsrätten.
För att länsstyrelsens utslag skall vinna laga kraft krävs alltså att
samtliga kommuninvånare blir underrättade om beslutet så att besvärstiden
börjar löpa för dem. På samma sätt som vid förvaltningsbesvär gäller
här enligt 78 § kommunallagen (motsvarande regel finns i övriga här aktuella
kommunallagar) att besvärstiden utgör tre veckor från den dag, då klaganden
erhöll del av beslutet. Uttrycket ”erhöll del” bör rimligen uppfattas
på samma sätt som uttrycket ”fick del” i 12 § andra stycket första
punkten förvaltningslagen. Detta skulle innebära att något krav på delgivning
i enlighet med delgivningslagens formföreskrifter inte uppställts utan
att annan form av underrättelse kan godtagas. Den vidare konsekvensen
synes emellertid bli att delgivningslagen åtminstone i en hel del fall ej heller/år
tillämpas, formellt sett. 1 § delgivningslagen, som reglerar dess tilllämpningsområde,
förutsätter nämligen att det i lag eller annan författning
finns uttrycklig föreskrift som påbjuder ”delgivning” eller ger bemyndigande
att anlita delgivningsförfarande enligt delgivningslagen. Inte heller
den inledningsvis omnämnda, på lagrådets förslag tillagda övergångsbestämmelsen
är här tillämplig, eftersom kommunallagen över huvud taget
inte upptager någon föreskrift om att underrättelse skall ske. Det bör tilläg -

470

gas att bestämmelsen i 18 § första stycket förvaltningslagen om att beslutsunderrättelse
får ske genom delgivning i många fall inte är tillämplig på
länsstyrelsens beslut i kommunalbesvärsmål, eftersom ärendena ofta inte
innefattar sådan myndighetsutövning mot enskild person som avses i 3 §
första stycket förvaltningslagen och som utgör en förutsättning för att bestämmelserna
i 14-20 §§ skall vara tillämpliga.

Frågan aktualiserades i ett vid inspektion av länsstyrelsen i Blekinge län
upptaget ärende (JO:s dnr 1770/75). Jag bifogar mitt beslut i ärendet den 23
oktober 1975 och hänvisar vidare till vad jag där anförde.

Även om jag för min del kom till slutsatsen att det är fullt försvarligt att
länsstyrelse i dylika fall - även när 18 § förvaltningslagen inte är tillämplig
- använder sig av kungörelsedelgivning enligt delgivningslagen, finnér jag
det otillfredsställande att frågan ej blivit otvetydigt löst i författningsväg.

I sammanhanget vill jag till sist erinra om att kommunallagsutredningen i
sitt betänkande Enhetlig kommunallag (SOU 1974: 99) allmänt behandlat
frågan om förvaltningslagens tillämplighet på kommunalbesvärsprocessen
(s. 114 ff). Utredningen har dock inte gått in på frågan om delgivningslagens
tillämplighet.

Typiska normbeslut

Det gäller här beslut vari länsstyrelse fastställt lokal hälsovårdsordning,
ordningsstadga e. d. Tidigare kungjordes sådana beslut i kyrkan och räknades
besvärstiden från dagen för kungörandet. Genom övergångsbestämmelserna
till delgivningskungörelsen upphävdes den 1 januari 1971 det
kungliga brev av den 5 januari 1808 som utgjorde grunden för att anlita kyrkokungörandet
som delgivningsform i förevarande sammanhang. De olika
specialförfattningar som normbesluten grundar sig på saknar bestämmelser
som gör delgivningslagen direkt tillämplig. Formellt sett förelåg här till
en början inte någon möjlighet att få besluten att vinna laga kraft. Bristen
botades emellertid ett år senare i och med förvaltningslagen. Denna upptog
i 12 § andra stycket följande bestämmelser rörande normbeslut: I fråga om
beslut, som avser föreskrift till allmän efterrättelse och som ej delges, räknas
besvärstiden från den dag då beslutet tillkännagavs. Har beslutet tillkännagivits
vid mer än ett tillfälle, räknas besvärstiden från dagen för det
sista tillkännagivandet.

Det kan här påpekas att denna nya reglering innebar en omkastning av
den ordning som förut av ålder tillämpats. Medan man förut kunde dröja
med att utge lokala stadgor av trycket, kungöra dem i tidningarna e. d. till
dess beslutet vunnit laga kraft, utgör nu i stället publiceringsåtgärderna utgångspunkt
för beräkning av besvärstiden vid tillämpning av ifrågavarande
regel i förvaltningslagen.

För sammanhangets skull bör här inskjutas att, på grund av undantagsbestämmelsen
för normbeslut i 3 § andra stycket 2 förvaltningslagen, de
särskilda bestämmelserna i dess 14-20 §§ ej är tillämpliga på normbeslut.

471

Det i 18 § förvaltningslagen intagna bemyndigandet att vid beslutsunderrättelse
anlita delgivningsförfarande kan följaktligen inte åberopas som
grund för att använda kungörelsedelgivning enligt delgivningslagen när det
gäller normbeslut.

Vissa spörsmål som rör tillämpningen av ifrågavarande regler aktualiserades
i ärenden upptagna vid inspektion av länsstyrelserna i Kronobergs
län, Gävleborgs län och Blekinge län. Ärendena från Kronobergs och Gävleborgs
län (JO:s dnr 1652/74 och 3009/74) rörde lokala hälsovårdsordningar.
Ärendet från Blekinge län (dnr 1771/75) rörde lokal ordningsstadga och
torghandelsstadga. Jag bifogar och hänvisar här till mina beslut i dessa
ärenden av den 23 oktober 1975.

Bland de spörsmål som här aktualiserades - utformning av besvärshänvisning
och övergångsbestämmelser m. m. - synes i förevarande sammanhang
länskungörelsernas roll vara av särskilt intresse.

Länsstyrelsen i ^Cronobergs län vidtog åtgärder för bevakning av tidpunkten
för ikraftträdandet såvitt avsåg de publiceringsåtgärder som ankom
på kommunen. Däremot gjorde länsstyrelsen ingen notering om tidpunkten
för distribution av länskungörelsen. Länsstyrelsen ifrågasatte om
hänsyn skulle tagas till länskungörelsema vid bestämmande av utgångspunkt
för besvärstid och framhöll de praktiska svårigheter som här förelåg.
Länsstyrelsen uppgav vidare att den under hand från andra länsstyrelser
inhämtat att stor osäkerhet syntes råda i detta hänseende även på andra
håll. Länsstyrelsen behandlade problemet relativt ingående och framförde
ett önskemål om att JO skulle göra ett klarläggande uttalande i frågan.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län företog över huvud taget inte någon rutinmässig
bevakning av tidpunkten för ikraftträdande av lokala hälsovårdsordningar.

Även länsstyrelsen i Blekinge län framhöll olägenheterna med att använda
de föreskrivna publiceringsåtgärderna som utgångspunkt för beräkning
av besvärstid. Länsstyrelsen förordade i stället kungörelsedelgivning enligt
delgivningslagens bestämmelser såsom ett mera ändamålsenligt sätt att
få besluten att vinna laga kraft. Länsstyrelsen syntes också mena att det
vore en fördel att kunna utforma besvärshänvisningar med utgångspunkt
från att delgivning skedde.

Jag finnér länsstyrelsernas synpunkter värda att notera. Jag delar länsstyrelsens
i Kronobergs län uppfattning att ett klarläggande av den juridiska
innebörden av länskungörelsema när det gäller lagakraftvinnande och
tillämplighet gentemot allmänheten är behövligt. För egen del är jag dock
inte benägen att taga ställning i den ena eller den andra riktningen. Frågan
synes mig böra övervägas på lagstiftningsnivå. Den av länsstyrelsen i Blekinge
län framförda synpunkten att det kunde vara fördelaktigt att övergå
till att anlita kungörelsedelgivning enligt delgivningslagen synes mig i hög
grad värd beaktande i detta sammanhang.

472

Beslut som ej utgör renodlade normbeslut (gränsfall)

För denna kategori av beslut tillstöter den komplikationen att tvekan
kan råda om beslutet är att betrakta som ett normbeslut eller ej. Om fråga
anses vara om normbeslut blir de särskilda besvärstidsbestämmelsema för
sådana beslut i 12 § förvaltningslagen om beräkning av besvärstid från tillkännagivandet
tillämpliga — förutsatt att tillkännagivande sker — men däremot
ej de särskilda bestämmelserna i 14-20 §§ förvaltningslagen. Om fråga
ej anses vara om normbeslut uppkommer den komplikationen att de särskilda
bestämmelserna i 14—20 §§ förvaltningslagen, och därmed också
delgivningslagen, kanske inte är tillämpliga på den grund att beslutet ej rör
myndighetsutövning mot enskild i den mening som avses i 3 § förvaltningslagen.

Inom vallagstiftningens område förekommer olika typer av beslut av intresse
i förevarande sammanhang. Jag tänker då på beslut om valdistriktsindelning,
beslut om indelning i valkretsar för kommunala val och beslut
om fördelning av mandat på olika sådana valkretsar.

Vid inspektion av länsstyrelsen i Kronobergs län uppmärksammades flera
beslut rörande mandatfördelning och valdistriktsindelning. Därvid iakttogs
bl. a. att länsstyrelsen i vissa tidigare fall använt sig av kungörelsedelgivning
i fråga om beslut om valdistriktsindelning men i några senare fall
inte begagnat sig av kungörelsedelgivning. Jag bifogar och hänvisar till mitt
beslut i ärendet av den 23 oktober 1975 (JO:s dnr 1666/74).

Beträffande länsstyrelses beslut om valdistriktsindelning inställer sig
först frågan om det är ett normbeslut. Av länsstyrelsens remissvar i inspektionsärendet
framgår inte hur denna har sett på frågan. För egen del
vill jag inte säga mera än att olika synpunkter kan anläggas.

Om beslut om valdistriktsindelning anses ej utgöra normbeslut, blir regeln
om beräkning av besvärstid för normbeslut i 12 § förvaltningslagen inte
tillämplig. Samtidigt är i så fall inte heller regeln i 3 § förvaltningslagen
som undantager de särskilda bestämmelserna i 14-20 §§ och därmed även
delgivningslagen från tillämpning på normbeslut tillämplig. Emellertid
återstår i det läget spörsmålet huruvida fråga är om myndighetsutövning
mot enskild. Jag finnér det för min del svårt att ansluta mig till den uppfattningen
att beslut om valdistriktsindelning utgör myndighetsutövning mot
enskild i den mening som sägs i 3 § förvaltningslagen. Detta leder till slutsatsen
att den i 18 § förvaltningslagen gjorde hänvisningen till delgivningslagen
här inte får verkan. Med hänsyn till att i 3 kap. 3 § vallagen sägs att
länsstyrelsens beslut om valdistriktsindelning skall kungöras kan möjligen
hävdas att delgivningslagen ändock blir tillämplig enligt den ovan berörda
övergångsbestämmelsen. Hur därmed förhåller sig är dock ytterst ovisst.

Av det anförda framgår enligt min mening att utrymme finns för den
uppfattningen att fråga varken är om normbeslut eller om myndighetsutövning
mot enskild. Huruvida delgivningslagen i detta läge kan åberopas är
ytterst ovisst.

473

Bestämmelsen om att beslutet skall kungöras har överflyttats från den
äldre lagen om val till riksdagen. Sättet för kungörande är inte preciserat.
Detta är enligt min mening en brist. Även om man skulle anse att beslutet
utgör normbeslut varpå den särskilda besvärstidsregeln för normbeslut i 12
§ förvaltningslagen kan tillämpas, kan tvekan uppkomma i enskilda fall om
kungörandet varit tillfyllest. Att märka är vidare att besvärstiden skall räknas
från det senaste tillkännagivandet. Eftersom länskungörelserna här ofta
torde användas, eventuellt tillsammans med andra kungörelseformer,
tillstöter också de särskilda problem rörande själva länskungörelserna som
berörts i de förut avhandlade ärendena rörande normbeslut.

Beträffande själva kungörelseföreskriften kan tilläggas att liknande föreskrifter
funnits och finns på andra håll i vallagstiftningen - t. ex. i fråga om
granskning av röstlängd - men att kungörelseförfarandet där preciserats
och utformats på ett modernt sätt. I fråga om granskning av allmän röstlängd
föreskrivs sålunda i 4 kap. 10 § vallagen att kungörelsen skall anslås
på kommunens anslagstavla och införas i samtliga dagstidningar som har
en spridning av någon betydenhet inom kommunen.

Föreskriften att valdistriktsindelningen skall kungöras torde ursprungligen
falla tillbaka på det föråldrade kyrkokungörandet som nu är slopat som
delgivningsform. Länskungörelserna utgör inte heller, av flera skäl som
berörts i det föregående, någon särskilt lämplig publiceringsform.

När det gäller länsstyrelses beslut om indelning i valkretsar för kommunala
val och om mandatfördelning på sådana valkretsar gör sig i stort sett
samma problem gällande som nyss berörts i fråga om beslut rörande valdistriktsindelning.
När det gäller mandatfördelningsbesluten synes förutsättningarna
för att betrakta dem som normbeslut vara än svagare. Även om
de kan sägas rikta sig till allmänheten på det sättet att de ger en anvisning
till den enskilde väljaren - som i princip har s. k. fri nomineringsrätt — hur
många kandidater han kan och bör föra upp på en valsedel, har de mera
prägel av en organisatorisk-administrativ åtgärd.

Till skillnad mot vad som gäller beträffande beslut om valdistriktsindelning
finns beträffande beslut om valkretsindelning eller mandatfördelning
ingen föreskrift om att beslutet skall kungöras. Det kan här inskjutas att
det lagtextförslag som utarbetades inom justitiedepartementet inför 1972
års vallagsreform innebar att reglerna om valkretsindelning för kommunala
val skulle överföras till vallagen. Nu kom inte detta överförande av reglerna
till vallagen till stånd utan reglerna rörande valkretsindelning m. m. behöll
sin gamla plats i kommunallagstiftningen. Det kan förtjäna framhållas
att beslut om valkretsindelning och beslut om valdistriktsindelning har ett
intimt samband med varandra. I praktiken utformas nämligen ofta beslut
om valkretsindelning så att det bygger på valdistriktsindelningen och
ibland förordnas om valkrets- och valdistriktsindelning i ett och samma beslut.
Det kan därför hävdas att samma regler bör gälla om kungörande för
de båda beslutstypema.

474

Såsom ytterligare ett exempel på gränsfall i fråga om vad som skall räknas
som normbeslut vill jag nämna förordnanden om nybyggnadsförbud
m.m. enligt 24 § 1 mom. byggnadsstadgan. Problemen kring lagakraftvinnandet
av dylikt beslut har nyligen aktualiserats i ett klagoärende härstädes
(JO:s dnr 1016/75). Jag överlämnar och hänvisar till mitt beslut i ärendet
den 23 oktober 1975. Problemen är av liknande slag som i de förut avhandlade
fallen. Jag vill här endast framhålla att läget klarnat så till vida
som Kungl. Maj:t genom beslut den 15 december 1972 på besvär i ett
stadsplaneärende funnit att beslut om antagande och fastställelse av stadsplan
i regel inte kan anses avse uteslutande föreskrift till allmän efterrättelse.
Det betraktelsesätt som där anlagts synes — i konsekvensens namn —
böra leda till enahanda slutsats för nybyggnadsförbudens del (jfr också regeringens
beslut den 26 juni 1975 i bostadsdepartementets ärende P1
531/75). Med hänsyn bl. a. till att särskild form för underrättelse om nybyggnadsförbud
m. m. är föreskriven i byggnadsstadgan - en föreskrift
som gäller framför förvaltningslagens bestämmelser rörande beslutsunderrättelse
— är det även i dessa fall ovisst om delgivningslagen är formellt tilllämplig.
Om lagen inte är tillämplig skulle besluten i vissa fall aldrig vinna
laga kraft, något som framstår som helt oacceptabelt.

JO:s förslag

Jag har här sökt påvisa att det på olika punkter föreligger oklarheter i
fråga om samordningen mellan allmän förfarandelagstiftning och vanlig
lagstiftning inom förvaltningsområdet. Det har huvudsakligen gällt delgivning
och kungörande av beslut som rör en större persongrupp. Besluten är
ofta även med hänsyn till innehållet av stor allmän betydelse. Det har också
framkommit att myndigheterna står tvekande inför frågorna och har olika
praxis. Jag finnér motiverat att lagstiftningsåtgärder övervägs för att
åstadkomma en bättre reglering.

Såvitt jag kan se kan man tänka sig att gå fram efter endera av två huvudlinjer.
Den ena är att vidga området för delgivningslagens tillämplighet
i fråga om beslut som rör en stor eller obestämd personkrets. Detta skulle
kunna ske genom att man i ett tillägg till 1 § delgivningslagen stadgar att
förvaltningsmyndighet äger (oaktat vad som eljest följer av bestämmelserna)
begagna sig av kungörelsedelgivning i här avsedda fall när det är behövligt.
Fördelen med att utvidga användningen av institutet kungörelsedelgivning
är att detta utgör en modem och förhållandevis effektiv metod
att meddela sig med allmänheten. Dessutom erhåller man på ett enkelt sätt
en bestämd utgångspunkt för beräkning av besvärstid. Det är i detalj reglerat
vilka åtgärder som är av konstitutiv betydelse för delgivningen och vilka
som blott är av kompletterande art. Framför kungörelseformer som är
oreglerade i författnings väg har förfarandet vidare den fördelen att allmänheten
vet, eller i varje fall har möjlighet att få veta, var ett meddelande är
att vänta.

475

Den andra vägen skulle vara att utvidga tillämpningsområdet för den
särskilda besvärstidsregeln för normbeslut i 12 § förvaltningslagen. Denna
regel skulle då göras tillämplig på alla beslut som rör en stor eller obestämd
personkrets och inte bara på normbeslut i egentlig mening. Nya gränsdragningsproblem
kan dock tänkas uppkomma som nu kan vara svåra att överblicka.
Man har här också de förut berörda problemen som sammanhänger
med olika publiceringsåtgärders utformning, särskilt länskungörelserna,
och den omständigheten att till utgångspunkt skall tagas det senaste tillkännagivandet.
1 olika publiceringsbestämmelser göres heller inte, såvitt
jag känner till, i regel någon skillnad mellan konstitutiva publiceringsåtgärder
och andra som skulle kunna tänkas blott ha en kompletterande funktion.

Under alla förhållanden synes det angeläget att de olika kungörelseformer
som här berörts blir föremål för översyn.

Åtal mot två tjänstemän vid länsarbetsnämnd för att de bestyrkt
uppgifter i närvarorapporter avseende arbetsmarknadsutbildning
utan att kontrollera dem och utan att äga personlig kännedom om
förhållandena. Tillika fråga om arbetsmarknadsstyrelsens handläggning
av disciplinärende i saken

I Upsala Nya Tidning var den 18 oktober 1972 intagen en artikel med rubriken
”Studiebidragen flödade till utebliven elev”. I artikeln redogjordes
för rättegången mot en 28-årig utländsk medborgare som åtalats för att han
lyft utbildningsbidrag från länsarbetsnämnden trots att han inte deltagit i
utbildningen utan varit sjukskriven och uppburit sjukpenning. Enligt redogörelsen
skulle tjänstemän vid länsarbetsnämnden ha bestyrkt hans närvarorapporter
utan att ha försäkrat sig om att de var riktiga. Med anledning
av innehållet i artikeln inhämtade JO Wennergren yttrande i saken från
länsarbetsnämnden i Uppsala län och anförde härefter i skrivelse den 15 januari
1973 till arbetsmarknadsstyrelsen följande.

Enligt den tryckta texten på arbetsmarknadsverkets blankett ”Närvarorapport,
Personlig Försäkran” (AMS F 1901) skall riktigheten av uppgifterna
om närvaro m. m. bestyrkas av rektor, kursledare, klassföreståndare
eller arbetsgivare. Det finns vidare på blanketten särskild plats angiven för
skolans stämpel eller firmastämpel. Utöver dessa anvisningar på blanketten
finns enligt vad som inhämtats inga skriftliga anvisningar om blankettens
ifyllande.

Utredningen visar att inspektören Karl-Axel Elvin och förste assistenten
Seppo Bardén var och en vid minst ett tillfälle bestyrkt uppgifter om närvä -

476

ro för Mourtaday, uppgifter som visat sig vara felaktiga och som medfört
att Mourtaday för vissa tider obehörigen uppburit utbildningsbidrag.

Varken Elvin eller Bardén har vid de tillfällen de underskrivit ifrågavarande
rapporter haft ställning som rektor, kursledare, klassföreståndare eller
arbetsgivare. De har därför inte ägt bestyrka rapporterna. Genom att
bestyrka Mourtadays uppgifter om närvaro utan att kontrollera deras riktighet
hos vederbörande representant för kursledningen, klassföreståndaren
eller på annat sätt har Elvin och Bardén vidare handlat fel. De förklaringar
Elvin och Bardén lämnat om att de försökt komma i kontakt med
andra myndigheter eller tjänstemän för kontrollen men inte lyckats eller att
de på förhand bedömt det som utsiktslöst att nå sådan kontakt kan inte
godtas som skäl för en åtgärd att utan sakligt underlag teckna ett bestyrkande.

Om någon i intyg eller annan urkund lämnar osann uppgift om vem han
är eller om annat än egna angelägenheter kan han, om åtgärden innebär fara
i bevishänseende, enligt 15 kap. 11 § brottsbalken dömas till böter eller
fängelse för osant intygande. Det förutsättes för ansvar beträffande den
som bestyrkt en oriktig uppgift att han handlat under uppsåt eller i vart fall
under s. k. eventuellt uppsåt omfattande de objektiva förutsättningarna för
straffbarhet. Med eventuellt uppsåt förstås då att den bestyrkande insett
att uppgiften kunde vara osann samt att förhållandena är sådana att det kan
hållas för visst att han skulle ha skrivit under, även om han vetat att uppgiften
var oriktig.

Jag har med utgångspunkt i nämnda brottsbeskrivning inte funnit fog för
antagande att Elvin och Bardén kan göras ansvariga för osant intygande.
Däremot har jag funnit att Elvins och Bardéns handlande kan bedömas som
tjänstefel och att prövning härav bör komma till stånd i laga ansvarsordning.
I betraktande av omständigheterna bör det kunna ske i disciplinär
väg.

På grund av vad sålunda anförts får jag under åberopande av 19 och 23
§§ statstjänstemannalagen och 2 § instruktionen för arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnderna överlämna handlingarna i ärendet till arbetsmarknadsstyrelsen
för vederbörlig prövning av frågan om disciplinär
åtgärd mot Elvin och Bardén.

Sedan muntligt förhör avhållits med Elvin och Bardén beslöt arbetsmarknadsstyrelsen
den 20 mars 1973 att avskriva ärendet från vidare handläggning.

I promemoria den 11 april 1973 anförde JO Wennergren med anledning
härav.

Beslutet den 20 mars 1973 är fattat av generaldirektören Bertil Rehnberg
på föredragning av avdelningsdirektören Erik Bergholm och i närvaro av
byråchefen Bertil Burman. Enligt 15 § instruktionen (1965:667) för arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnderna skall emellertid frågor om
disciplinstraff avgöras i plenum, som består av styrelsens samtliga ledamöter.
Enligt 19 § instruktionen är det bara ärende, som inte skall avgöras i
plenum eller av delegation, som får avgöras av generaldirektören ensam.

Det faller vidare i ögonen att beslutet inte motiverats. Enligt 17 § förvaltningslagen
skall beslut varigenom myndighet avgör ärende innehålla de
skäl som bestämt utgången. Skälen får dock utelämnas helt eller delvis, om

477

beslutet inte går part emot eller det eljest är uppenbart obehövligt att upplysa
om skälen. Eftersom beslutet inte gick Elvin eller Bardén emot förelåg
inte någon skyldighet för arbetsmarknadsstyrelsen att i beslutet ange de
skäl som bestämt utgången. Det kan emellertid ifrågasättas om inte arbetsmarknadsstyrelsen
det oaktat ändå bort i beslutet ta in sina skäl. Ärendet
hade av mig överlämnats till styrelsen för prövning av fråga om disciplinär
bestraffning. JO intar visserligen inte någon partsställning i ett sålunda anhängiggjort
disciplinärende. Utgången i ärendet och de skäl som bestämt
utgången är emellertid av största intresse för JO. Så är i synnerhet fallet
när utgången blir att åtgärd för disciplinär bestraffning finnes ej påkallad.
JO har nämligen då att överväga om JO skall låta sig nöja härmed eller genom
åtal överlämna åt domstol att pröva saken. För JO är det därför av allra
största intresse att få veta vilka skäl som bestämt utgången. Dessa skäl
är också av intresse från allmän synpunkt. I avsaknad av upplysning om
skälen för styrelsens beslut och med hänsyn till risken för att beslutet mot
bakgrund av de meningar som framförts till styrelsen tolkas som ett sanktionerande
från styrelsens sida av de påtalade gärningarna, har jag nu ansett
mig ej kunna underlåta att genom åtal erhålla domstols prövning av
gärningarna.

Sedan promemorian remitterats till arbetsmarknadsstyrelsen för förklaring
och yttrande rörande disciplinärendets handläggning, svarade styrelsen
följande.

Vid bedömandet av Elvins och Bardens handlande har de för styrelsens
beslut ansvariga haft klart för sig att Elvin och Bardén icke vare sig i instruktion
eller eljest haft underlag för att bekräfta ifrågavarande närvarouppgifter
utan vederbörlig kontroll. Vad som härutinnan från förbundsjurist
Perssons sida anförts har alltså icke godtagits.

Anledning saknas antaga att Elvin och Bardén mot bättre vetande bestyrkt
uppgifterna. Motivet för de båda tjänstemännens handlande synes
ha varit en önskan att stå den servicesökande till tjänst, alltså ett utslag av
den anda i vilken förmedlingspersonalen skall utföra sitt arbete. Såväl Elvin
som Bardén är av allt att döma - åtminstone numera - medvetna om,
vad som i fall av denna och liknande beskaffenhet åligger dem.

Fråga är då om styrelsen ur alimänpreventiv synpunkt måste med bestraffningsåtgärd
mot Elvin och Bardén inskärpa respekten för att uppgifter
före bekräftandet noga kontrolleras. Skall disciplinstraff ifrågakomma av
allmänpreventiva — men icke individualpreventiva skäl — måste styrelsen
låta sig synnerligen angeläget vara att grunda bedömandet på omständigheter,
vilka i det aktuella fallet framstår som intolerabla. Används bestraffning
där samma effekt kan uppnås av myndigheten genom i administrativ
väg meddelade föreskrifter kan kontrollsynpunkterna komma att av tjänstemännen
uppfattas som det dominerande inslaget i tjänsten medan det positiva
framåtriktade arbetet i konkurrenssituationer får vika.

Styrelsen har kommit till den slutsatsen att ailmänpreventiva synpunkter
icke krävt bestraffning av Elvin och Bardén.

Eftersom styrelsens beslut icke gick Elvin och Bardén emot har skyldighet
för styrelsen att motivera beslutet icke förelegat. Styrelsen har underlåtit
göra delta då det ur alimänpreventiv synpunkt icke syntes tillfredsställande
att i ett beslut av förevarande slag principiellt fastslå föreliggande

478

skyldigheter för tjänstemän men med hänsyn till omständigheterna likväl
avskriva ärendet.

I enlighet med ordalagen i (15 § 5) Kungl. Maj:ts instruktion för arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnderna har allenast frågor som rör
disciplinstraff och åtalsanmälan föredragits i plenum dvs. de fall då från
den beredande byrån eller enhetens sida föreslagits straff eller anmälan. I
de fall där utredningen icke utgjort grund för sådant yrkande har ärendet
avskrivits utan föregående föredragning i plenum. Denna praxis har tillämpats
sedan lång tid tillbaka. Någon skillnad har härvidlag icke gjorts mellan
fall som grundats på anmälan eller angivelse, som saknat all grund, respektive
fall där goda men icke tillräckliga skäl för utdömandet av disciplinstraff
eller för åtalsanmälan förelegat. Praxis har alltså varit strikt. Enligt
styrelsens mening är denna praxis human mot verkets personal.

JO Wennergren uttalade härefter i skrivelse till arbetsmarknadsstyrelsen
följande.

Enligt 2 § instruktionen för riksdagens ombudsmän äger JO, när någon i
sin tjänsteutövning brutit mot lag eller annan författning eller på annat sätt
åsidosatt något tjänsteåliggande och gärningen kan beivras genom disciplinärt
förfarande, göra anmälan till den som har disciplinär bestraffningsrätt.
Den disciplinära bestraffningsrätten tillkom i det aktuella fallet arbetsmarknadsstyrelsen
i plenum. Någon tvekan kan därför enligt min mening
ej råda om att den slutliga handläggningen av det av mig anhängiggjorda
disciplinärendet skulle ha ägt rum i styrelseplenum. Genom den av mig
gjorda anmälan var ett disciplinärt förfarande att anse som inlett och någon
befogenhet kan inte ha förelegat för generaldirektören att genom beslut av
honom undandraga den behöriga instansen — styrelsen i plenum - prövningen
av den disciplinära frågan.

I Lidbeck m. fl. Statens tjänstemän anförs (s. 142) att frågan huruvida
disciplinärt förfarande skall inledas eller inte avgörs av myndigheten och
att en anmälan till myndigheten om att tjänsteman gjort sig skyldig till fel
sålunda inte automatiskt medför att disciplinärt förfarande inleds. Givet är
att inte alla anmälningar mot tjänstemän ger upphov till ärenden om disciplinär
bestraffning och att frågan om ett disciplinärt förfarande skall inledas
med anledning av en anmälan från allmänheten inte utgör fråga om disciplinstraff
som enligt 15 § instruktionen för arbetsmarknadsstyrelsen och
länsarbetsnämnderna skall avgöras av styrelsen i plenum. Beslut om att
disciplinärt förfarande ej skall inledas med anledning av en anmälan mot en
tjänsteman kan därför givetvis träffas av generaldirektören eller den tjänsteman
till vilken beslutanderätten delegerats. Det ligger i sakens natur att,
innan ställning tas till om disciplinförfarande skall inledas eller ej, viss utredning
kan behövas som underlag för ställningstagandet. Inleds disciplinärt
förfarande, uppkommer emellertid ett ärende om disciplinär bestraffning,
beträffande vilkets handläggning gäller särskilda regler enligt 24 §
statstjänstemannalagen. I nyssnämnda bok anförs vidare (s. 142) att, om
myndigheten beslutar inleda disciplinförfarande mot tjänstemannen, myn -

479

digheten måste anses skyldig att skyndsamt underrätta denne härom. Avgörandet
av detta ärende om disciplinär bestraffning måste då också enligt
min mening ankomma på myndigheten i den sammansättning som är föreskriven
för avgörande av fråga om disciplinstraff. Att beslutet därvid även
kan bli friande är en annan sak. Jämför den tidigare lydelsen av 24 § statstjänstemannalagen
”innan fråga om disciplinär bestraffning avgörs, skall
etc”.

Det kan inte uteslutas att, sedan disciplinförfarande inletts mot en tjänsteman,
sådana omständigheter uppdagas som kommer åtgärden att framstå
som obefogad. Den som beslutat om åtgärden bör då också kunna besluta
om dess återtagande, såvida inte tjänstemannen påkallar ett friande beslut,
vilket inte kan meddelas av myndigheten i annan sammansättning än den
som är föreskriven för beslut rörande fråga om disciplinstraff.

I det aktuella fallet inleddes disciplinförfarande mot Elvin och Bardén
och muntligt förhör hölls med dem i ärendet. Sådana omständigheter framkom
därvid inte som kom åtgärden att inleda disciplinförfarande mot dem
att framstå som obefogad. Alldeles oavsett det förhållandet att den slutliga
handläggningen av ett av JO anhängiggjort disciplinärende av skäl jag förut
anfört alltid skall äga rum hos myndigheten i sammansättning som är föreskriven
för fråga om disciplinstraff, borde ärendet därför ha gått till plenum.

Jag medger att föreskrifterna om det administrativa disciplinförfarandet
inte är helt klara och entydiga och att vad jag nu anfört visar att ganska intrikata
tolkningsfrågor gör sig påminta. Ehuru jag anser att arbetsmarknadsstyrelsen
ej handlade den av mig överlämnade frågan om disciplinär
bestraffning av Elvin och Bardén på rätt sätt, låter jag det därför stanna vid
de påpekanden och uttalanden jag gjort.

Som förklaring till att avskrivningsbeslutet ej motiverats har styrelsen
anfört att det från allmänpreventiv synpunkt inte synts tillfredsställande
att i ett sådant beslut principiellt fastslå föreliggande skyldigheter för tjänstemän
men med hänsyn till omständigheterna likväl avskriva ärendet. Som
jag framhöll i remisspromemorian tedde det sig enligt min mening just från
allmänpreventiv synpunkt menligt att underlåta att ange skälen för beslutet.
Härtill kom att det från JO:s synpunkt var angeläget att få del av dessa
skäl. JO kan visserligen inte överklaga ett friande beslut men har i händelse
av ett sådant att i stället överväga åtal och behöver då som underlag för
sina överväganden upplysning om beslutsgrundema. Sistnämndaaspekt har
styrelsen ej alls beaktat i sitt svar. Jag har förut förklarat att det var fel att
avskriva ärendet och att ärendet inte kunnat avgöras annat än genom ett
fållande eller ett ansvarsfriande beslut. Under hänvisning härtill och till
vad jag i remisspromemorian anfört om önskvärdheten av att också ett ansvarsfriande
beslut motiveras då ärendet anhängiggjorts av JO lämnar jag
frågan.

480

JO Wennergren uppdrog vidare under hänvisning till bifogad åtalsinstruktion
åt länsåklagaren i Uppsala län att väcka och utföra åtal mot Elvin
och Bardén för tjänstefel. Länsåklagaren Robert Clementz väckte i enlighet
härmed åtal mot dem vid Uppsala tingsrätt och yrkade ansvar jämlikt
20 kap. 4 § brottsbalken för tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivningar.

1. Vid ett tillfälle i slutet av november 1970 och den 11 januari 1971 har
Elvin under sin tjänstgöring på länsarbetsnämnden i Uppsala fått besök av
Abderrazak Mourtaday, vilken önskat erhålla utbildningsbidrag för en
gymnasiekurs i svenska och engelska. Vid det första besöket har han begärt
bidrag för perioden 16 oktober-15 november 1970 och vid det andra
för perioden 16 november—15 december 1970. Elvin, som av Mourtaday
vilseletts att han under perioderna deltagit i kursen, har utan kontroller bestyrkt
två rapporter att Mourtaday varit närvarande. Elvin har icke ens låtit
Mourtaday, vilken det ålegat att på heder och samvete intyga rapporternas
riktighet, skriva under rapporterna. För första perioden har Mourtaday
i bidrag felaktigt erhållit 799 kronor och för andra perioden 835 kronor.
Genom sitt handlande har Elvin gjort sig skyldig till tjänstefel.

2. Den 18 januari 1971 har Bardén under sin tjänstgöring på länsarbetsnämnden
i Uppsala fått besök av Abderrazak Mourtaday, vilken önskat erhålla
utbildningsbidrag för en gymnasiekurs i engelska och svenska och
den 26 februari 1971 har Bardén haft att utreda en av Mourtaday ingiven
närvarorapport. Vid besöket har Mourtaday begärt bidrag för perioden 16
december 1970-15 januari 1971 och genom närvarorapporten för perioden
16 januari-15 februari 1971. Bardén som i vart fall såvitt avser perioden 16
december 1970-15 januari 1971 vilseletts av Mourtaday att Mourtaday under
perioderna deltagit i kursen, har utan kontroller bestyrkt dennes närvarorapporter
för de två perioderna. Bardén har inte ens låtit Mourtaday, vilken
det ålegat att på heder och samvete intyga rapporternas riktighet, skriva
under rapporterna. För första perioden har Mourtaday i bidrag felaktigt
erhållit 235 kronor och för andra perioden 935 kronor. Genom sitt handlande
har Bardén gjort sig skyldig till tjänstefel.

I andra hand gjorde åklagaren gällande.

Såvitt avser perioden 16 januari-15 februari 1971 har Bardén i vart fall
av oaktsamhet genom att vidaresända rapporten med sin namnteckning
därå till betalningsavdelningen vilselett utbetalande personal att tro att
Bardén bestyrkt närvarouppgifterna i rapporten.

Tingsrätten meddelade dom i målet den 6 september 1973 och ådömde
envar av Elvin och Bardén dagsböter för tjänstefel, Elvin trettio dagsböter
å trettio kronor och Bardén trettio dagsböter å tjugo kronor. I sina domskäl
anförde tingsrätten bl. a.

Tingsrätten gör följande bedömning: Av utredningen i målet framgår att
handläggningen av närvarouppgift i form av personlig försäkran skall tillgå
enligt följande: Innan Personlig försäkran insänds till länsarbetsnämnden
för granskning skall blanketten vara undertecknad av elev, som på heder
och samvete försäkrar att de lämnade uppgifterna är riktiga. Vidare skall
före insändandet riktigheten av de uppgifter, som finns på blanketten be -

481

styrkas av vederbörande utbildningsanstalts rektor, klassföreståndare eller
motsvarande. Vid företagsutbildning och liknande bestyrkes uppgifterna
av arbetsgivare eller av dennes för uppgiften utsedd förman eller arbetsledare.
Riktigheten av de uppgifter som lämnas på blankett Personlig försäkran
skall alltså bestyrkas av undervisningsanstalter, organisationer och enskilda
utanför länsarbetsnämndens organisation. Undantag från denna regel
gäller enbart för elever som deltager i korrespondensundervisning och
under denna tid uppbär månatliga utbildningsbidrag. För denna grupp skall
en särskilt utsedd elevassistent på distriktskontoret i Uppsala kontrollera
riktigheten av de uppgifter som lämnats på blankett Personlig försäkran
och därefter bestyrka densamma med egen namnunderskrift.

I målet är, genom Elvins berättelse och övrig utredning, klarlagt, att Elvin
förfarit på det sätt åklagaren gjort gällande.

Av Bardéns berättelse och utredningen i övrigt framgår att Bardén beträffande
närvarorapporten 16.12.1970—15.1.1971 förfarit på sätt åklagaren
påstått. När det gäller perioden 16.1. —15.2.1971 uppmärksammar tingsrätten
följande: Bardén har på närvarorapporten icke skrivit sitt namn på sedvanlig
plats för bestyrkande. I stället har han skrivit sitt namn omedelbart
under tre noteringar, vilka han 26.2.1971 fäst på närvarorapporten. Noteringarna
bör av sitt innehåll tolkas som om oklarhet rådde huruvida Mourtaday
skulle erhålla avsett utbildningsbidrag. Det kan, enligt tingsrättens
mening, icke anses tillförlitligen utrett, att Bardén, genom denna sin enda
namnteckning å rapporten, bestyrkt Mourtadays närvaro. Av Bardéns berättelse
framgår, att han 3.3.1971 föredrog ärendet för tjänsteman som ägde
beslutanderätt i frågan om utbildningsbidrag. På närvarorapporten finns
även antecknat, ”beslut 3.3.” och ”L-anvisning 935 kr 5.3.1971”. Det får,
enligt tingsrätten, härigenom hållas för visst att utbetalning skett på grundval
av noteringen, ”beslut 3.3”. Mot bakgrund härav kan det icke anses
styrkt, att Bardén genom att vidaresända rapporten vilselett utbetalande
personal att tro att Bardén bestyrkt närvarouppgiftema i rapporten. Det
saknas, i detta sammanhang, anledning att gå in på frågan huruvida Bardén
vid sin föredragning av ärendet genom ofullständiga uppgifter förmått beslutande
tjänsteman att fatta ett för Mourtaday positivt beslut.

Elvin har sålunda bestyrkt närvarorapporter beträffande Mourtaday vid
två tillfällen medan Bardén bestyrkt närvarorapport vid ett tillfälle. Varken
Elvin eller Bardén har vid de tillfällen de undertecknat ifrågavarande rapporter
haft ställning som rektor, kursledare, klassföreståndare eller arbetsgivare.
De har därför formellt sett icke ägt rätt att sätta sig i dessas ställe
och bestyrka Mourtadays uppgifter om närvaro. Åklagaren har, på grund
av vad som upplysts om då rådande praxis vid länsarbetsnämnden, icke
velat lägga Elvin och Bardén till last som fel att de ansett sig ha befogenheten
i fråga. Elvin och Bardén har emellertid bestyrkt Mourtadays uppgifter
om närvaro utan att kontrollera deras riktighet hos representant för kursledning,
klassföreståndare eller på annat sätt. Ej heller har de förvissat sig
om att Mourtaday undertecknat rapporten under försäkran på heder och
samvete om lämnade uppgifters riktighet.

Att enbart låta en bidragssökandes muntliga uppgifter ligga till grund
för ett bestyrkande varom nu är fråga kan icke anses godtagbart. Det är
tingsrättens uppfattning att ett bestyrkande icke får bli en ren formalitet.
Tvärtom måste ett bestyrkande grundas på inhämtad kunskap om de förhållanden
det gäller eller på personlig kännedom därom. Att, som nu skett,
utan vare sig personlig kännedom eller kontroll av andra fakta bestyrka nå -

31 Riksdagen 1975176. 2 sami. Nr 2

482

got är ett förfaringssätt som icke kan accepteras. De förklaringar Elvin och
Bardén lämnat till sitt fredande är icke godtagbara som skäl för deras åtgärd
att utan sakligt underlag teckna ett bestyrkande. Genom sitt förfarande
måste de anses ha åsidosatt sin tjänsteplikt.

Sedan de tilltalade fullföljt till Svea hovrätt, meddelade hovrätten dom i
målet den 14 mars 1974 och fastställde tingsrättens dom. I domskälen anförde
hovrätten.

I hovrätten har Elvin och Bardén ånyo hörts, varjämte vittnesförhör på
åklagarens begäran hållits med byrådirektören Hjalmar Rohlin och kanslisten
Sixten Karlsson.

Elvin har berättat i överensstämmelse med sina i tingsrättens dom återgivna
uppgifter med följande ändring och tillägg: Elvin tjänstgjorde vid
ifrågavarande tillfällen ej som vikarie för den ordinarie befattningshavaren,
utan det var en ren slump att han kom att handlägga Mourtadays ärende.
Anledningen till att han ej kontrollerade att Mourtaday på heder och
samvete undertecknat närvarorapportema, var att han hade den uppfattningen
att kontrollen ålåg vederbörande tjänsteman på den s. k. bidragsavdelningen.

Bardén har härstädes beträffande sin kontroll av den närvarorapport som
avsåg tiden 16.12.1970-15.1.1971 uppgivit: Under hösten 1970 hade inom
länsarbetsnämnden pågått diskussioner om att en fullständig rehabiliteringsutredning
skulle företagas beträffande Mourtaday. Dessa diskussioner
hade givit Bardén intrycket att Mourtaday alltjämt var elev vid Cederbladsskolan.
I den journal, som på länsarbetsnämnden fördes över Mourtadays
utbildning, har Bardén visserligen 5.11.1970 gjort en anteckning om
att Mourtaday enligt uppgift från skolan varit sporadiskt närvarande vid
lektionerna och helt frånvarande sedan 20.10. Förmodligen hade han vid
det tillfälle då han bestyrkte närvarorapporten ej tillgång till akten rörande
Mourtaday. Bardén hade vid denna tid om hand 200 - 250 ärenden, varför
han ej kunnat komma ihåg varje anteckning i de enskilda akterna. Anteckningen
5.11.1970 kunde dessutom ha betytt endast att Mourtaday varit
sjuk under en 14-dagarsperiod. Bardén har intet direkt minne av att han bestyrkt
Mourtadays närvarorapport. Om han mottagit rapporten från Mourtaday,
är det sannolikt att han sökt kontrollera uppgifterna i rapporten med
Cederbladsskolan. En kontroll hos skolan av eventuell frånvaro hade dock
saknat betydelse, eftersom rapportperioden omfattade undervisningsfri
tid. Det är även möjligt, att han mottagit rapporten från den tjänsteman,
som handlade frågan om rehabiliteringsutredning, och att han icke kontrollerat
uppgifterna i rapporten utan litat på denne tjänsteman.

Av Rohlins och Karlssons vittnesmål framgår bl. a. att det vid den i målet
aktuella tidpunkten förekom, att till grund för utbetalning av utbildningsbidrag
lades närvarorapporter, som saknade vederbörligt närvarointyg av
rektor eller annan behörig person. Vittnena har uppgivit, att rapporterna
brukade godtagas som utbetalningsgrund ifall vederbörande elevassistent
undertecknat bestyrkandet, att sådant bestyrkande självfallet skulle föregås
av kontroll, huruvida lämnade uppgifter om närvaro vid undervisning
var riktiga, samt att s. k. daganteckningar beträffande varje elev förvarades
hos elevassistenten, som hade att undersöka huruvida eleverna fullföljde
sin utbildning. Slutligen framgår av vittnesmålen, att man på bi -

483

dragsavdelningen i enstaka fall utbetalt bidrag trots att närvarorapporten
saknat vederbörande elevs underskrift på den försäkran, varmed handlingen
skulle avslutas.

Av vad sålunda och i övrigt förekommit i målet finner hovrätten lika
med tingsrätten framgå, att Elvin gjort sig skyldig till tjänstefel genom att
på de med åtalet avsedda närvarorapporterna bestyrka de lämnade uppgifterna
utan att kontrollera dem och utan att äga personlig kännedom om förhållandena.

Även om perioden 16.12.1970-15.1.1971 var undervisningsfri och en
kontroll hos skolan av eventuell frånvaro av denna anledning kunde te sig
onödig, måste det likväl ha ålegat Bardén i egenskap av elevassistent — särskilt
med hänsyn till anteckningen i Mourtadays journal om dennes frånvaro
— att innan han bestyrkte närvarorapporten kontrollera att Mourtaday
över huvud fullföljde undervisningen. Genom att försumma detta har
Bardén gjort sig skyldig till tjänstefel.

Med hänsyn till att Elvin och Bardén ej haft som rutinmässig uppgift att
tillse att närvarorapporter undertecknades och till det ovan redovisade -låt vara ovanliga - förfaringssättet att i enstaka fall utbetala utbildningsbidrag,
oaktat sökandens underskrift saknats på rapporten, kan det förhållandet,
att Elvin och Bardén underlåtit att i nu förevarande fall tillse att
Mourtaday skrivit under handlingarna ej ådraga dem ansvar för tjänstefel.

För vad i målet ligger Elvin och Bardén till last förskyller vardera av dem
det av tingsrätten bestämda straffet.

Elvin och Bardén fullföljde till högsta domstolen som i beslut den 20 februari
1975 ej fann skäl att meddela prövningstillstånd.

Får i lokal hälsovårdsordning upptagas föreskrifter till skydd mot
vattenförorening?

Vid JO Lundviks inspektion av länsstyrelsen i Kronobergs län i maj 1974
granskades de lokala hälsovårdsordningar som länsstyrelsen fastställt. Det
iakttogs härvid att några av hälsovårdsordningama innehöll avvikelser
från den av Kungl. Majit fastställda normalhälsovårdsordningen, i det att
särskilda föreskrifter - utan förebild i normalordningen - utfärdats till
skydd mot vattenförorening. Sålunda upptog t. ex. hälsovårdsordningen
för Älmhults kommun följande bestämmelser.

Om skydd mot vattenförorening

25 §

Den del av sjön Möckeln med tillhörande öar som markerats på bifogade
karta samt en 200 m bred strandzon på land (mätt från strandlinjen vid normalt
medelvattenstånd) skall utgöra skyddsområde för Älmhults centralorts
ytvattentäkt. Inom skyddsområdet skall följande bestämmelser gälla.

a) Förvaring, transport och hantering av brandfarlig vätska skall utföras
enligt kommerskollegiets tillämpningsföreskrifter till förordningen om
brandfarliga varor.

484

b) Upplag av andra för vattnet skadliga ämnen såsom smörj- och transformatoroljor,
tjärprodukter, fenoler, organiska lösningsmedel, gifter för
bl. a. bekämpning av djur och växter samt dammbindningsmedel får ej
anordnas med mindre hälsovårdsnämnden efter särskild prövning lämnat
tillstånd därtill.

Hälsovårdsnämnden har dels att bestämma intill vilken mängd ämnena
får lagras och dels föreskriva de skyddsåtgärder som i förekommande fall
måste vidtagas.

c) Biocider får inte användas i sjö eller vattendrag.

d) Utanför område med fastställd stads- eller byggnadsplan får industri
inte uppföras med mindre hälsovårdsnämnden efter särskild prövning lämnat
tillstånd därtill.

26 §

Avloppsvatten eller annan flytande orenlighet får inte utsläppas på eller i
marken närmare grundvattentäkt för hälsovårdstätorts vattenförsörjning
än 100 m och inte heller närmare sjö än 50 m (mätt från strandlinjen vid
normalt medelvattenstånd).

Inom hälsovårdstätort får avloppsvatten från vattenklosett inte utsläppas
i marken.

JO beslöt inhämta upplysningar från länsstyrelsen rörande vilka överväganden
som gjorts om möjligheten att intaga föreskrifter av denna art i lokal
hälsovårdsordning.

Länsstyrelsen svarade.

Enligt 65 § hälsovårdsstadgan må föreskrift avseende den allmänna hälsovården
icke avse förhållande, som reglerats genom annan allmän författning
än hälsovårdsstadgan eller 4 § andra stycket kommunala renhållningslagen
den 17 december 1970 (nr 892). Vid meddelande av föreskrift skall
tillses, att därigenom icke lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest
göres obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

31 § hälsovårdsstadgan innehåller allmänna bestämmelser om förbud
mot förorening av vattentillgångar och 38 § bestämmelser om skyldighet
för hälsovårdsnämnd att tillse att skäliga åtgärder vidtas för att motverka
vattenförorening. I fråga om vattenförsörjningens skyddsbehov görs ingen
skillnad mellan ytvatten och grundvatten.

Enligt 62 § vattenlagen kan skydd mot förorening av grundvatten ske efter
prövning av vattendomstol.

En möjlighet att i administrativ ordning meddela allmänna föreskrifter
till skydd för grundvattentillgång, som tillgodogöres eller kan antagas komma
att framledes tillgodogöras för vattenförsörjningen inom tätbebyggelse
föreligger enligt 2: 64 VL. Länsstyrelsen kan fastställa erforderligt skyddsområde
för grundvattentillgång samt med giltighet inom detta område meddela
allmänna föreskrifter rörande vad som jämlikt 63 § VL skall iakttagas.

Såvitt avser skyddet för ytvattentäkt finns i vattenlagen inga motsvarande
bestämmelser till de i 2 kap. 64 §. Bestämmelserna i 2 kap. 14 § sista
stycket vattenlagen - skydd mot förorening av vattendrag, sjö eller annat
vattenområde — förutsätter förfarande inför vattendomstol. Skyddsbestämmelserna
enligt sistnämnda lagrum innebär att servitut lägges på berörda
fastigheter. Utredningen om vilka fastigheter som kan ha del i vattenområdet
kan ofta vara förenad med stora svårigheter och vara mycket

485

tidsödande. Länsstyrelsen anser därför detta förfarande ej vara ett ändamålsenligt
sätt att begagna sig av i fall motsvarande de som i detta sammanhang
avses.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i råd och anvisningar VA 14 1964
(omtryckt av naturvårdsverket som publikation 1971:4) också anvisat möjligheten
att till skydd för ytvattentäkt för visst område i lokal hälsovårdsordning
intaga motsvarande bestämmelser som i beslut enligt 2 kap. 64 §
vattenlagen (SN V 1971:4 s. 10). Beträffande de av länsstyrelsen fastställda
föreskrifterna överensstämmer dessa i stort sett med synpunkterna i ovan
nämnda SNV-publikation (s. 20-21), exempelvis när det gäller hälsovårdsordningen
för Älmhults kommun.

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang också framhålla att hälsovårdsnämnden
ansetts oförhindrad att besluta om åtgärder till skydd mot förorening
av ytvattentäkt genom petroleumprodukter (se Regeringsrättens utslag
1.10.1970 i ärende angående förbud att basera flygplan på sjö som utgör
ytvattentäkt).

I vissa hälsovårdsordningar intagna förbud mot utsläpp i grunden dels
inom vissa avstånd från vattentäkt och sjö och dels inom tätbebyggelse
(t. ex. hälsovårdsordningen för Älmhults kommun 26 §) har föranletts
främst med hänsyn till de mindre fritidsbebyggelseområdena. När byggnadsplaner
fastställts för sådana områden har det förutsatts att avloppsvatten
från WC inte fick infiltreras i marken — tidigare normalhälsovårdsordning,
fastställd den 5 juni 1959 24 § medgav uttryckligen sådant förbud -men att så fick ske med övrigt avloppsvatten.

Det ansågs därför nödvändigt att i lokal hälsovårdsordning intaga bestämmelser
som syftade till att förhindra att vattentäkt eller badvatten utsattes
för skadlig påverkan genom WC-utsläpp samt infiltration av annat
avloppsvatten.

Tidigare har det funnits ett flertal lokala hälsovårdsordningar, som var
och en gällt endast ett fritidsområde. För att undvika förekomsten av en
rad olika hälsovårdsordningar eller att i hälsovårdsordningen för hela kommunen
angivna särskilda bestämmelser för ettvart av dessa områden har
man valt att istället intaga en allmän bestämmelse i sistnämnda hälsovårdsordning.
I fall då förutsättningar föreligger för undantag från förbuden kan
hälsovårdsnämnden jämlikt bestämmelsen i hälsovårdsordningen medge
sådant undantag.

Skyddet för grundvattentillgång som tillgodogöres för vattenförsörjningen
inom tätbebyggelse kan såsom tidigare nämnts ske bl. a. med stöd av 2
kap. 64 § vattenlagen. Lagrummet möjliggör tillskapandet av ett mera differentierat
skydd bl. a. i samband med zonindelning inom skyddsområdet.
Det skydd som tillskapats genom hälsovårdsordning har skett genom en
enda enkel föreskrift som ej kan anses innebära något större tvång. I de föreskrifter
som utfärdas i administrativ ordning enligt 2 kap. 64 § vattenlagen
har förbud mot avloppsutsläpp ansetts utgöra föreskrift som kan godtagas
såsom ett generellt aktsamhetskrav.

Ifrågavarande hälsovårdsföreskrift avser därjämte skydd för befintliga
grundvattentäkter och är tillkommen till förhindrande av sanitär olägenhet.

I prop. 1964:42 s. 76 har departementschefen bl. a. gjort följande uttalande:
”Möjligheten att jämlikt vattenlagen tillskapa skyddsområden kommer
väl i de allra flesta fall att onödiggöra reglering med stöd av hälsovårdsstadgan.
I den mån särskilda föreskrifter angående grundvattenskydd

486

finnes otvetydigt sanitärt påkallade för något område bör emellertid icke
möta något hinder att utfärda dem såsom lokal hälsovårdsordning.”

I de fall skyddsområde och skyddsföreskrifter redan skulle ha fastställts
enligt vattenlagen har länsstyrelsen förutsatt att dessa tar över nu ifrågavarande
hälsovårdsföreskrift.

Att skydda samhällenas vattentäkter mot förorening måste anses vara
en synnerligen viktig uppgift inom den allmänna hälsovården.

Skyddsföreskrifter av den art som förekommer exempelvis i 25 och 26
§§ i den av länsstyrelsen fastställda lokala hälsovårdsordningen för Älmhults
kommun har ansetts betingade uteslutande av sanitära skäl. Såvitt
länsstyrelsen kunnat finna torde det ej heller föreligga något principiellt
hinder att intaga bestämmelser i lokal hälsovårdsordning.

Ärendet avgjordes av ställföreträdande JO Sverne, som därvid anförde
följande.

Utöver de av länsstyrelsen omnämnda stadgandena i 65 § andra stycket
hälsovårdsstadgan, innehållande allmänna riktlinjer för utformning av lokal
hälsovårdsordning, bör beaktas 67 § andra stycket hälsovårdsstadgan.
Där sägs att föreskrift i lokal hälsovårdsordning icke utan särskilda skäl må
innebära väsentlig avvikelse från motsvarande bestämmelse i normalhälsovårdsordningen.

Hälsovårdsstadgan upptager i 6 och 7 kap. vissa bestämmelser om bl. a.
vattenförsörjning och åtgärder mot vattenförorening. Med hälsovårdsstadgans
föreskrifter avses att motverka föroreningsrisker i allmänhet och i fråga
om vattenförsörjningens skyddsbehov göres icke någon principiell skillnad
mellan ytvatten och grundvatten. I den mån särskilda föreskrifter till
skydd mot vattenförorening är behövliga till förebyggande av sanitär olägenhet,
bör därför enligt min mening i princip hinder inte möta att intaga
sådana föreskrifter i lokal hälsovårdsordning. De rättsfall som förekommit
inom området synes i och för sig inte ge stöd för annan slutsats men åskådliggör
å andra sidan att man lätt ställs inför komplicerade frågor och svåra
avvägningar mellan olika intressen när en tvistefråga i processuell väg dragés
under domstols eller annan myndighets prövning (jfr. t. ex. NJA 1962
s. 508, RÅ 1956 ref. 19, 1959 ref. 36, 1961 ref. 27, 1962 not I 84, 1965 not S
21, 1970 not S 350, 1972 ref. 26).

Den omständigheten att föreskrifter angående grundvattenskydd kan
meddelas enligt vattenlagen synes under nyss angivna förutsättning -nämligen att påtagliga sanitära skäl föreligger - inte behöva rubba det sagda
(jfr. föredragande departementschefens uttalande i prop. 1964: 42 s. 76).
Dubbelreglering bör av naturliga skäl däremot inte förekomma. Det förefaller
emellertid som om länsstyrelsen är osäker, huruvida så kan ha skett,
när den säger: ”1 de fall skyddsområde och skyddsföreskrifter redan skulle
ha fastställts enligt vattenlagen har länsstyrelsen förutsatt att dessa tar
över nu ifrågavarande hälsovårdsföreskrift.”

487

I sammanhanget bör också hållas i minnet att föreskrifter utfärdade med
stöd av hälsovårdsstadgan och vattenlagen företer den skillnaden att de
förra är tänkta att normalt tillkomma på kommunalt initiativ men de senare
på länsstyrelsens initiativ. Detta kan ha sin betydelse för valet av lämpligaste
väg att åstadkomma en reglering när både hälsovårdsstadgan och
vattenlagen står till buds. Vidare följer därav att huvudansvaret för att erforderliga
föreskrifter till skydd för grundvattentäkt blir utfärdade åvilar
länsstyrelsen.

Sammanfattningsvis finner jag att från formell utgångspunkt något hinder
inte synes ha mött mot att länsstyrelsen vid sin fastställelseprövning av
lokal hälsovårdsordning godtog ifrågavarande föreskrifter. Huruvida de
från saklig synpunkt har fullt fog för sig i alla avseenden med hänsyn till de
lokala förhållandena undandrar sig mitt bedömande och ligger utom ändamålet
med min prövning i förevarande fall.

Jag vill dock tillfoga, att det synes som om länsstyrelsen kan ha anledning
att göra en jämförande översyn av bestämmelserna i de lokala hälsovårdsordningarna
och de bestämmelser som utfärdats med stöd av vattenlagen
så att åtminstone inte direkta konflikter mellan olika administrativa
föreskrifter blir bestående.

Livsmedelslagstiftningen lämnar inte stöd för hälsovårdsnämnds åtgärd
att förbjuda överlåtelse av livsmedelslokal

Vid inspektion av hälsovårdsnämnden i Östersunds kommun i mars 1975
iakttog JO Lundvik två fall där nämnden förbjudit överlåtelse eller ny upplåtelse
av livsmedelslokal.

I det ena fallet, behandlat den 24 januari 1974, hade under § 28 i protokollet
antecknats.

Hälsovårdsnämnden beslutar;

att med omedelbar verkan förbjuda fortsatt tillverkning och beredning av
livsmedel, som skall saluföras till allmänheten i innehavarens av N.
snabbköp bostad i enlighet med livsmedelslagens 23 §, samt
att förelägga innehavaren av N. snabbköp, K., att snarast möjligt, dock senast
till 1974.03.01 inkomma till hälsovårdsnämnden med förslag på åtgärder
för avhjälpande av de övriga i inspektionsrapporten påtalade
anmärkningarna.

Utöver ovanstående beslutar hälsovårdsnämnden, att lokalerna efter
nuvarande innehavaren inte utan hälsovårdsnämndens tillstånd får överlåtas
till någon, som där ämnar bedriva handel med eller beredning av livsmedel.

Det andra fallet hade behandlats den 28 mars 1974, därvid hälsovårdsnämnden
under § 72 i protokollet beslutat som följer.

488

Hälsovårdsnämnden beslutar att, med stöd av nu gällande livsmedelslag,
förbjuda ägaren till fastigheten att efter nuvarande innehavare upplåta
lokalerna i nuvarande skick till någon, som ämnar bedriva handel eller
hantering av livsmedel i lokalerna.

JO Lundvik infordrade yttrande från hälsovårdsnämnden om på vilken
grund den ansett sig kunna förbjuda överlåtelse resp. ny upplåtelse av lokalerna
för angivet ändamål.

Hälsovårdsnämnden svarade bl. a.

Beslutet enligt § 28 avser en livsmedelslokal inom f. d. Frösö köpings
område. Av tillgängliga handlingar framgår ej om lokalen tidigare godkänts
av hälsovårdsnämnden enligt då gällande bestämmelser. Livsmedelslokalen
befann sig vid tiden för hälsovårdsnämndens beslut i ett sådant skick
att den inte alls kunde accepteras utan att först ha genomgått en genomgripande
ombyggnad. Väl medveten om att en sådan ombyggnad skulle bli så
dyrbar att det lilla företagets hela existens därmed skulle äventyras har
hälsovårdsnämnden funnit för gott att föranstalta om undanröjande av endast
de allvarligaste bristerna i livsmedelslokalens anordningar. Affärsinnehavaren
förväntas kunna kompensera återstående brister i livsmedelslokalen
genom ökad omsorg och skötsel av rörelsen framför allt ur hygienisk
synpunkt. Hälsovårdsnämnden skulle i så fall intensifiera kontrollen av
livsmedelshygienen i lokalerna.

Hälsovårdsnämnden har alltså av sociala skäl gått mycket varsamt fram
beträffande anspråk på kostnadskrävande investeringar i livsmedelslokalen.
Trots detta visade det sig att snabbköpsaffärens innehavare, som var
nära pensionsåldern, föredrog att lägga ned rörelsen framför att vidta de
absolut nödvändiga åtgärderna.

Beslutet enligt § 72 avser en livsmedelslokal med klart underdimensionerade
utrymmen, men där verksamheten trots besvärliga förhållanden bedrivs
under iakttagande av god ordning, renhållning och skötsel för övrigt.

1 båda dessa ärenden har hälsovårdsnämnden avstått från att utfärda de
förelägganden som i och för sig skulle ha varit motiverade. Skälet har varit
sociala hänsyn gentemot de nuvarande innehavarna av livsmedelsföretagen.
För att inte fastighetsägaren eller eventuell ny ägare till rörelsen skall
vara ovetande om de krav på förbättring av livsmedelslokalerna, som hälsovårdsnämnden
i det läget kommer att ställa, har hälsovårdsnämnden
markerat förhållandet genom att förbjuda upplåtelse av lokalerna i nuvarande
skick för livsmedelshantering till någon annan än de nuvarande näringsidkarna.

Härefter remitterades ärendet till statens livsmedelsverk, som i avgivet
yttrande anförde bl. a. följande.

Enligt 37 § livsmedelskungörelsen (senaste lydelse SFS 1972: 294) skall
en livsmedelslokal vara godkänd för det ändamål som den skall brukas för.
Motsvarande krav på godkännande gällde också enligt 9 § 3 mom. i den numera
upphävda livsmedelsstadgan (SFS 1951:824). Bestämmelserna innebär
att godkännandet av en livsmedelslokal är knutet till själva lokalen och
inte till den person som använder lokalen för livsmedelshantering. Det är

489

således inte fråga om ett personligt tillstånd för innehavaren eller en prövning
av hans kompetens utan godkännandet avser helt allmänt enbart
själva lokalens användning för bestämt ändamål oberoende av vem som
nyttjar eller kommer att nyttja lokalen (jfr SOU 1970:6 s. 280). Godkännandet
kan enligt departementschefens uttalande i prop. 1971:61 (s. 211)
inte heller tidsbegränsas.

Det är uppenbart att bristfälligheter förr eller senare kan uppstå i en livsmedelslokal.
För att komma till rätta därmed har hälsovårdsnämnden möjlighet.
enligt 25 § livsmedelslagen (SFS 1971: 511) och 11 kap. 2 § statens
livsmedelsverks allmänna tillämpningskungörelse (SLV 1975:12), att förelägga
ägaren eller innehavaren av lokalen att rätta till bristerna inom viss
tid. Vid behov kan nämnden också förbjuda användningen av lokalen tills
de förelagda åtgärderna blivit vidtagna. I allvarligare fall kan nämnden få
godkännandet att upphöra genom att återkalla det med stöd av 44 § livsmedelskungörelsen,
om någon av de där angivna förutsättningarna för en
återkallelse visar sig föreligga. Återkallelsen gäller naturligen bara själva
livsmedelslokalen och innebär i och för sig inte något underkännande av
den företagare som bedriver livsmedelshantering där. Å andra sidan är orsaken
till de relativt få beslut om återkallelse av godkännanden för livsmedelslokaler
vanligtvis att vederbörande företagare misskött lokalen och
livsmedelshanteringen där.

Frågan om överlåtelse eller ny upplåtelse av en redan godkänd livsmedelslokal
till annan är i livsmedelslagstiftningen inte reglerad på annat sätt
än att den som övertar lokalen, enligt 43 § livsmedelskungörelsen, är skyldig
att anmäla detta till den myndighet som godkänt lokalen. Föreskriften
hänger samman med att godkännandet inte kan tidsbegränsas. Anmälan
om överlåtelsen är avsedd att ge hälsovårdsnämnden ett passande tillfälle
till en extra inspektion av lokalen för att pröva om den fortfarande kan bedömas
vara lämplig för sitt ändamål (jfr SOU 1970: 6 s. 284). Däremot har
nämnden ingen formell möjlighet att pröva om också den person som övertar
lokalen är lämplig att använda den.

Av den lämnade redogörelsen framgår att det i livsmedelslagstiftningen
inte finns restriktioner för innehav av en godkänd livsmedelslokal, vare sig
genom krav på personligt tillstånd eller genom inskränkningar i rätten att
överlåta eller överta lokalen. Är lokalen godkänd får den sålunda innehas
och övertas av olika personer utan särskild prövning. Förutsättningen för
att ett förbud enligt 25 § livsmedelslagen skall kunna meddelas är att det
”behövs för att lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen
skall efterlevas”. Eftersom det i livsmedelslagstiftningen inte finns några
andra bestämmelser om överlåtelse av livsmedelslokal än anmälningsskyldigheten
enligt 43 § livsmedelskungörelsen, har livsmedelsverket funnit att
hälsovårdsnämndens i Östersund beslut att förbjuda överlåtelse respektive
ny upplåtelse av de i ärendet aktuella livsmedelslokalerna inte har stöd i
livsmedelslagen.

Enligt handlingarna i ärendet var de aktuella livsmedelslokalerna i behov
av förbättringar. Nämnden hade emellertid avstått från att meddela de
förelägganden, som i och för sig var motiverade för att få alla brister undanröjda,
dels av sociala hänsyn gentemot rörelseidkarna och dels på
grund av att dessa skötte lokalerna och livsmedelshanteringen där på ett
omsorgsfullt sätt. För att lokalernas ägare och eventuella nya innehavare
av rörelserna skulle bli medvetna om behovet av förbättringar av lokalerna
förklarar sig nämnden ha önskat markera detta med ett förbud mot överlå -

490

telse av lokalerna i föreliggande skick. Livsmedelsverket har i och för sig
förståelse för nämndens behandling av de aktuella ärendena och anser att
man. med hänsyn till de särskilda omständigheterna i dessa fall, bör kunna
acceptera att nämnden avstått från att kräva omedelbara åtgärder för att
bristfälligheterna i lokalerna skulle undanröjas. Kvar står emellertid att
nämnden inte kan anses ha haft formellt stöd i livsmedelslagstiftningen för
att förbjuda överlåtelse av lokalerna. Nämnden kunde i stället under hand
ha skriftligen meddelat rörelsens innehavare och även fastighetsägaren att
förbättringsåtgärder skulle aktualiseras om det blev fråga om överlåtelse
av livsmedelslokalerna till ny innehavare.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Såsom livsmedelsverket funnit saknade hälsovårdsnämnden laga stöd
för besluten att förbjuda överlåtelse av livsmedelslokalerna utan nämndens
tillstånd. Hälsovårdsnämnden har därför gjort sig skyldig till fel av
principiellt ganska allvarlig beskaffenhet. Med hänsyn till att besluten tillkom
snarast som en följd av nämndens välvilliga inställning mot de personer
som vid det aktuella tillfället innehade lokalerna, låter jag det dock
stanna vid vad som förevarit.

Principerna för förordnande av offentligt biträde i ärenden om utlännings
avlägsnande från riket

I 41 § rättshjälpslagen uppräknas under 19 punkter de fall, i vilka offentligt
biträde kan förordnas. Punkterna 6-12 avser ärenden om utlännings
avlägsnande från riket eller annan tillämpning av utlänningslagen. Även
punkterna 18 och 19 gäller fall när utlänning skall avlägsnas. 142 § anges de
allmänna förutsättningarna för att offentligt biträde skall förordnas. Offentligt
biträde skall utses för den som åtgärden avser, om det behövs för
tillvaratagande av dennes rätt. Vid bedömningen av behovet skall särskilt
beaktas om i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter lämnats under
utredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara. Offentligt
biträde förordnas enligt 43 § av rättshjälpsnämnd efter ansökan av den
som åtgärden avser eller efter anmälan av den myndighet som handlägger
målet eller ärendet. Om ansökan om förordnande av offentligt biträde skall
rättshjälpsnämnden inhämta yttrande av den myndighet som handlägger
målet eller ärendet (25 § rättshjälpskungörelsen). Mot rättshjälpsnämndens
beslut får talan föras hos en centralmyndighet genom besvär (49 § rättshjälpslagen).
Centralmyndighet är numera domstolsverket.

Under förarbetena till den ändring i rättshjälpslagen varigenom de nu aktuella
bestämmelserna infördes uttalade departementschefen (prop.

491

1972: 132 s. 185 f.) bl. a. följande beträffande förutsättningarna för förordnande
av offentligt biträde.

Som jag framhållit inledningsvis är det angeläget att en viss restriktivitet
iakttas vid bedömning av biträdesbehovet. Frågan om förordnande av offentligt
biträde måste därför inom det angivna tillämpningsområdet grundas
på en objektiv bedömning av behovet i vaije särskilt fall. Den enskildes
egen bedömning av behovet av biträdeshjälp måste givetvis alltid beaktas
men bör i allmänhet inte tillmätas någon avgörande betydelse. En
ordning som innebär att offentligt biträde i princip skall förordnas så snart
det begärs kan enligt min mening inte komma i fråga.

När det gäller behovet av offentligt biträde i förvaltningsärenden kan enligt
min mening motsvarande bestämmelser om offentlig försvarare i brottmål
inte utan vidare tjäna till vägledning.

Brottmålsprocessen bygger på ett tvåpartsförhållande där den tilltalade
ställs mot en allmän åklagare. Förfarandet förutsätter en ej obetydlig aktivitet
från den tilltalades sida som ofta kräver att han biträds av en sakkunnig
försvarare. I förvaltningsförfarandet har vederbörande myndighet ett
direkt ansvar för utredningen och har därvid att självmant på ett särskilt
sätt beakta den enskildes intressen. Behovet av offentligt biträde är därför
generellt sett mindre i förvaltningsförfarandet än i brottmålsprocessen.

En allmän förutsättning för förordnande av offentligt biträde bör enligt
min mening vara att behov av biträde kunnat konstateras vid en objektiv
bedömning i det enskilda fallet. Därvid måste vederbörande myndighets
allmänna ansvar för att dess beslut grundas på ett tillräckligt och tillförlitligt
utredningsmaterial särskilt beaktas. De olika områden där offentligt biträde
kan förordnas är emellertid mycket skiftande och biträdesbehovet
måste bedömas på grundval av en mängd olika faktorer.

Vid samtliga former av tvångsåtgärder där offentligt biträde kan komma
i fråga gäller det i mer eller mindre hög grad att utreda vissa faktiska förhållanden
samt att på grundval av dessa göra en bedömning av behovet av
tvångsåtgärd. Sistnämnda bedömning kan vara av rent medicinsk, socialpolitisk,
utlänningspolitisk eller kriminalpolitisk natur. Ett offentligt biträde
torde särskilt kunna göra en värdefull insats på utredningsstadiet. Genom
ett förtroendefullt samarbete med den enskilde parten och hans närmaste
torde ett biträde ofta ha särskilda förutsättningar att bidra till ett fullständigt
och tillförlitligt beslutsunderlag och en nyanserad bedömning av
olika sakförhållanden.

Utredningssynpunkter och därmed biträdesbehovet är mera framträdande
i vissa typer av ärenden. Därmed är emellertid inte sagt att biträde alltid
behövs i sådana ärenden. Biträdesbehovet måste bedömas efter förhållandena
i varje särskilt fall. Om sakförhållandena är oklara eller sakuppgifter
motstridiga finns det oftare skäl att förordna offentligt biträde än annars.

Utöver vad jag anfört i det föregående torde det inte vara möjligt att generellt
ange någon särskild omständighet såsom avgörande för behovet av
offentligt biträde. Omständigheter som bör tillmätas betydelse är exempelvis
den enskildes aktuella fysiska och psykiska tillstånd. Även ålder och
familjesituation bör beaktas. Den som är sjuk, oerfaren eller ensamstående
har givetvis i allmänhet större svårigheter än andra att göra sin rätt gällande.
Språksvårigheter är också en omständighet som bör särskilt uppmärk -

492

sammas inte bara i utlänningsärenden. Vilken betydelse olika omständigheter
bör tillmätas i det enskilda fallet måste också vara beroende av den
aktuella tvångsåtgärdens karaktär.

Under remissbehandlingen har efterlysts en precisering av förutsättningarna
för förordnande av offentligt biträde. Jag har i det föregående antytt
att ett offentligt biträdes insats i allmänhet torde vara av störst betydelse
på utredningsstadiet och då särskilt i sådana fall när i väsentligt hänseende
motstridiga sakuppgifter lämnats eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigt
är oklara. Även om ett biträde kan göra en värdefull insats även i övrigt
är enligt min mening de angivna omständigheterna av sådan vikt att de
bör i lagtexten tas upp som särskilt beaktansvärda vid bedömningen av behovet
av offentligt biträde.

I maj 1974 inspekterade JO Lundvik statens invandrarverk (SIV) för att
få en inblick i rättshjälpslagens tillämpning i ärenden hos verket och då
närmast i praxis om förordnande av offentligt biträde i avlägsnandeärenden.
Vid samtal mellan JO och generaldirektören Kjell Öberg m.fl. befattningshavare
vid verket framkom i huvudsak följande.

Cirka 2000 avlägsnandeärenden handlades årligen hos SIV och av dessa
ledde erfarenhetsmässigt inemot hälften till beslut om avlägsnande. Så fort
som möjligt efter det att ett avlägsnandeärende kommit in till verket gjordes
en preliminär bedömning av själva sakfrågan, och därvid togs även
ställning till frågan om rättshjälp. Med hänsyn till det stora antalet inkommande
tillstånds- och avlägsnandeärenden och tidigare stora balanser hann
föredragandena inte göra ett så snabbt preliminärt ställningstagande som
var önskvärt. En utgångspunkt var att utredningen i sakfrågan skulle vara
fullt tillräcklig, när ärendet inkom till verket. Ofta var dock inte så fallet.
Om utredningen var rudimentär, infordrade verket en fullständig utredning,
innan man tog ställning i rättshjälpsfrågan. Först med en någorlunda
fullständig utredning kunde man bedöma om det överhuvudtaget blev aktuellt
med ett för sökanden negativt beslut i sakfrågan och om det sålunda
kunde behövas rättshjälp. Om utredningen redan var relativt utförlig men
en del punkter oklara, var verkets inställning att man — särskilt om det
fanns en remiss i rättshjälpsfrågan — tog ställning till denna samtidigt som
man föranstaltade om ytterligare utredning. Detta var ofta aktuellt i ärenden
där politiska skäl åberopades. Verket kunde inte generellt tillstyrka en
ansökan om offentligt biträde utan man måste enligt förarbetena till rättshjälpslagen
vara restriktiv och därför måste en bedömning av utredningen
ske och detta tog tid. Eftersom restriktivitet var anbefalld skulle det föreligga
särskilda omständigheter för att SIV skulle tillstyrka en ansökan.
Kom föredragandena fram till att utredningen var fullständig, kunde frågan
om offentligt biträde behandlas men var utredningen rudimentär kunde
man inte ta ställning innan den kompletterats. Var utredningen klar men
det förelåg motstridiga uppgifter, tillstyrkte verket att biträde förordnades.
Det var inte onormalt att ett ärende blev liggande cirka en-två månader på

493

verket innan svar gavs till rättshjälpsnämnden. Både när ansökan kom från
vederbörande utlänning och när verket självt tog initiativ till förordnande
av biträde baserades ställningstagandet på läsning av utredningen. Det var
sakmaterialet i utredningen som skulle ligga till grund för verkets ställningstagande.
I de fall verket avsåg att förordna om utlänningens avlägsnande
från riket och rättshjälpsnämnden avslagit ansökan om offentligt biträde
avvaktade verket att avslagsbeslutet vann laga kraft.

Med överlämnande av inspektionsprotokollet inhämtade JO yttranden
från dåvarande domstolsväsendets organisationsnämnd och Sveriges advokatsamfund,
varefter SIV avgav yttrande.

Vid ärendets avgörandet anförde JO Lundvik följande.

I sitt remissyttrande över betänkandet ”Offentligt biträde och kostnadsersättning
i förvaltningsärenden” (SOU 1971: 76) framförde invandrarverket
förslag om att offentligt biträde skulle kunna förordnas så snart utlänningen
önskade det. I skrivelse den 18januari 1974 till Kungl. Majit aktualiserade
verket ånyo detta förslag. Verket framhöll härvid bl. a. att de nya
arbetsuppgifterna med att avfatta yttranden över ansökningar om offentligt
biträde indirekt förlängt handläggningstiden hos verket av avlägsnandeärenden.
De nuvarande reglerna om förutsättningar för förordnande av offentligt
biträde hade i många fall medfört att en avsevärd tid förflöt innan
verket kunde meddela beslut i ett avlägsnandeärende. Om en utlänning ansökt
om förordnande av offentligt biträde hade verket inte kunnat meddela
ett för utlänningen negativt beslut i avlägsnandeärendet innan lagakraftvunnet
beslut förelegat i biträdesfrågan. Verket beräknade att handläggningstiden
för ett avlägsnandeärende till följd av besvärsförfarandet i biträdesfrågan
förlängts med två till tre månader.

I en skrivelse till Kungl. Majit den 21 februari 1974 med förslag till viss
förenkling av bestämmelserna rörande tillstånds- och avlägsnandeärenden
tog invandrarverket ånyo upp den negativa inverkan som bestämmelserna
om offentligt biträde hade på handläggningstiderna i avlägsnandeärenden.

I detta sammanhang bör också nämnas att riksdagens justitieutskott under
riksdagens vårsession 1974 vid behandlingen av en proposition med
förslag till lag om ändringar i rättshjälpslagen upptog även vissa vid riksdagens
början väckta motioner berörande olika spörsmål om allmän rättshjälp.
1 en av motionerna (1974: 1259) yrkades bl. a. att riksdagen måtte uttala
sig för minskad restriktivitet i tillämpningen av bestämmelserna om
rättshjälp genom offentligt biträde. Justitieutskottet anförde i sitt betänkande
(JuU 1974: 18 s. 14) i denna del följande.

Vad gäller tillämpningen av den gällande ordningen delar utskottet i viss
mån motionärernas uppfattning om behovet av en minskad restriktivitet.

494

Som framgår av handlingarna i ett hos Kungl. Maj.t av statens invandrarverk
i år anhänggigjort ärende rörande vidgade möjligheter till offentligt biträde,
vari bl. a. domstolsväsendets organisationsnämnd avgivit yttrande,
torde på sina håll råda en felaktig uppfattning om de nuvarande möjligheterna
att erhålla offentligt biträde. Offentligt biträde skall som ovan framhållits
förordnas i ärenden som gäller den personliga rörelsefriheten eller
integriteten så snart det behövs för tillvaratagande av vederbörandes rätt. 1
fråga om behovsprövningen vill utskottet i anledning av motionen liksom
föregående år understryka att stor vikt i det enskilda fallet bör fästas vid
den enskildes egen inställning samt att även andra faktorer, t. ex. att den
enskilde är berövad friheten, bör beaktas. I sammanhanget kan utskottet
tillägga att organisationsnämnden i sitt nyss nämnda remissyttrande uttalar
att den i remissärendet aktualiserade frågan bör beaktas i samband med en
allmän översyn av bestämmelserna om rättshjälp genom offentligt biträde
samt förklarar sig ha för avsikt att under hösten 1974 lämna justitiedepartementet
en redogörelse för de erfarenheter de olika rättshjälpsorganen vunnit
av bl. a. denna form av rättshjälp.

Mot bakgrund av det anförda erfordras inte någon riksdagens åtgärd i
anledning av motionen 1974:1259 i nu behandlade delar.

Den i utskottsbetänkandet omnämnda redogörelsen framlades av domstolsväsendets
organisationsnämnd i en promemoria i december 1974. I
promemorian lämnades en redogörelse för invandrarverkets dittillsvarande
praxis vid handläggning av ärenden, i vilka begärts förordnande av offentligt
biträde. Organisationsnämnden uttalade därvid att de nuvarande
reglerna för behovsprövningen torde ge utrymme för en liberalare praxis
än vad som dittills var fallet. Enligt organisationsnämndens mening förelåg
därför inte skäl att ändra de i lag och förarbeten angivna principerna för behovsprövningen.
Frågan borde emellertid vara föremål för uppmärksamhet
ytterligare någon tid. Om det skulle visa sig att praxis förblev lika restriktiv
som dittills, kunde det finnas skäl att vidta lagändringar.

Justitieministern har därefter den 7 maj 1975 erhållit regeringens bemyndigande
att tillkalla sakkunniga för att verkställa en allmän översyn av
rättshjälpssystemet. I direktiven för utredningen sade justitieministern, att
såväl organisationsnämndens promemoria som remissyttrandena över
denna gav otvetydiga belägg för att man nu borde göra en samlad bedömning
av hur rättshjälpsreformen utfallit. Beträffande rättshjälpsformen offentligt
biträde borde undersökas förutsättningarna för en något vidare tilllämpning
av institutet genom en ändring av reglerna om hur prövningen av
biträdesbehovet skulle ske. I direktiven erinras därvid om att statens invandrarverk
hos justitiedepartementet hemställt om ändring i rättshjälpslagen
rörande offentligt biträde i avlägsnandeärenden.

Invandrarverket har i sitt slutyttrande till mig modifierat vissa av de vid
inspektionen gjorda uttalandena. Verket har vidare förklarat sig helt dela
den från bl. a. domstolsväsendets organisationsnämnd framförda uppfattningen
att ett biträde bör få möjlighet att komma in på ett så tidigt stadium
som möjligt vid ett ärendes handläggning. Några dagar efter min inspek -

495

tion utfärdade invandrarverket interna anvisningar rörande handläggningen
av rättshjälpsärenden. I anvisningarna uttalas att som allmän riktpunkt
skall gälla en generös tolkning vid tveksamhet om behovet av offentligt biträde.
Som en allmän regel gäller enligt anvisningarna att remiss från rättshjälpsnämnd
skall besvaras innan sakfrågan avgörs och att detta bör ske i
samband med den preliminära bedömningen. Kompletterande utredning
skall införskaffas i sådant fall då utredningen i ett ärende är så dålig att den
inte ens kan ligga till grund för en preliminär bedömning av sakfrågan. Anvisningarna
präglas för övrigt av att skyndsamhet skall iakttagas vid handläggningen
av rättshjälpsärenden.

Jag finnér mig i det läge som uppkommit sakna anledning att närmare
granska hur invandrarverkets praxis utvecklats i detalj utan begränsar mig
till följande uttalanden.

Möjligheterna till rättshjälp genom offentligt biträde har främst tillkommit
för sådana mål eller ärenden där fråga kan uppkomma om tvångsåtgärder
som starkt begränsar den enskildes rörelsefrihet eller som har avseende
på den kroppsliga integriteten. Ett för utlänningen negativt beslut i ett
avlägsnandeärende kan innebära ett ingrepp av djupgående slag. Med hänsyn
härtill måste stora krav ställas på utredningens inriktning och tillförlitlighet.
Sådana omständigheter som språksvårigheter, bristande kunskap
om gällande regler, utlänningens i vissa fall från hemlandet nedärvda respekt
för polis och andra myndigheter medför att biträdesbehovet här ofta
gör sig mer gällande än i andra typer av ärenden, i vilka offentligt biträde
kan förordnas.

I propositionen 1972: 132 sade departementschefen att det var angeläget
att en viss restriktivitet iakttogs vid bedömning av biträdesbehovet. Uttalandet
grundade sig främst på de kostnadsaspekter som var knutna till reformen
och på de bristande erfarenheterna för bedömningen av biträdesbehov
i förvaltningsärenden. Det synes mig som om man inte bör stirra sig
blind på departementschefens uttalande i denna del utan se det i förening
med vad han i övrigt sade om förutsättningarna för förordnande av biträde.
Lästa i sin helhet lägger departementschefens uttalanden i propositionen
enligt min mening inte hinder i vägen mot en liberalisering av invandrarverkets
praxis så som den i stora drag redovisades för mig vid inspektionen.

Jag vill också säga att det synes mig klart att ett offentligt biträde kan
göra stor nytta redan i det inledande skedet av en utredning och att man
därför inte bör vänta med förordnande till dess ärendet är klart för avgörande
i sak. Jag konstaterar med tillfredsställelse att invandrarverket åtminstone
numera synes dela denna åsikt.

Med hänsyn till att en översyn av rättshjälpssystemet nu skall ske, varvid
även här berörda problem kan förutsättas bli behandlade, gör jag ej ytterligare
uttalanden i saken.

496

Onödiga remisser av besvärsinlagor

Vid sina inspektioner har JO Lundvik flera gånger haft anledning påtala
fall där besvärsinlagor remitterats för yttrande av beslutsmyndigheten eller
annan trots att sådan remiss varit uppenbart obehövlig därför att besvären
anförts för sent eller därför att sakprövning av besvären av annan anledning
varit utesluten. Genom remisserna hade handläggningen fördröjts och
arbete i onödan åsamkats den myndighet som mottog remissen.

Ett av de här åsyftade fallen iakttogs vid inspektion av länsstyrelsen i
Gävleborgs län. G. hade i en till länsstyrelsen den 30 november 1973 inkommen
skrivelse besvärat sig över ett av byggnadsnämnden i Bollnäs den
27 september 1973 fattat beslut. Efter remiss den 5 december 1973 avgav
byggnadsnämnden yttrande som inkom till länsstyrelsen den 15 januari
1974. I beslut den 30 januari 1974 avvisade länsstyrelsen besvären såsom
för sent inkomna.

JO infordrade yttrande från länsstyrelsen om anledningen till att besvären
remitterats. Länsstyrelsen svarade bl. a.

När besvär över byggnadsnämnds beslut anförts, har länsstyrelsen hitintills
regelmässigt remitterat besvärsinlagan till byggnadsnämnden för yttrande
och därvid samtidigt infordrat överklagade beslutet, prövade handlingar
och bevis om delgivning i den mån dessa handlingar saknats. I de
flesta fall har systemet fungerat tillfredsställande och en remissomgång har
kunnat inbesparas. Emellertid kan det understundom inträffa, att byggnadsnämnden
dröjer med avgivande av remissvar, vilket kan få en särskilt
olycklig effekt, om av samtidigt medsänt delgivningsbevis framgår, att besvären
anförts för sent.

Till undvikande härav har länsstyrelsen på försök infört ett nytt remissförfarande
som innebär remiss till byggnadsnämnden i två steg.

Länsstyrelsen beskrev närmare det nya systemet. Först begärdes det
överklagade beslutet in jämte uppgift om dagen då klaganden fått del därav.
Framgick det därvid att besvären anförts för sent avvisades de genast.
I annat fall inhämtades yttrande i vanlig ordning från nämnden, varvid
även nämndens handlingar infordrades.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

I 10 § förvaltningslagen stadgas följande.

Innan myndighet inhämtar yttrande genom remiss, skall myndigheten
noga pröva behovet av åtgärden. Behöver yttrande inhämtas från flera.

497

skall det göras samtidigt, om ej särskilda skäl föranleder annat. Om det
ej är obehövligt, anges i remissen i vilka avseenden och inom vilken tid
yttrande önskas samt huruvida mottagaren bör inhämta yttrande från
annan.

Av lagrummet (jfr också förarbetena i prop. 1971: 30, Del 2 s. 389) följer
itt slentrianmässig remittering av ärenden ej får förekomma. Bakgrunden
lärtill är det från rättsskyddssynpunkt väsentliga att ärendenas avgörande
;j skall få uppskjutas av onödiga remisser. Detta är för övrigt ingen nyhet
jtan bestämmelser med samma syfte fanns redan i 1931 års s. k. remisscirsulär.

Av länsstyrelsens yttrande framgår att länsstyrelsen förut regelmässigt
remitterat besvärsinlagor till byggnadsnämnden utan att dessförinnan ens
ha sökt utröna om de inkommit i rätt tid. Ett sådant förfarande måste mot
bakgrund av det ovan sagda betecknas som betänkligt. Genom länsstyrelsens
nya på försök införda förfarande kommer visserligen remissyttrande
ej att inhämtas i de fall då besvär ej kan prövas till följd av att de inkommit
för sent. men om hinder mot sakprövning ej föreligger på denna grund avses
tydligen remiss skola ske slentrianmässigt. Enbart den omständigheten
att besvär blivit rättidigt anförda utgör dock icke skäl för att anse att remiss
är behövlig. Sakprövning kan t. ex. vara utesluten på annan grund.
Även när sakprövning skall ske, kan remiss vara obehövlig, t. ex. därför
att saken är uppenbar. En förutsättning för att en meningsfull prövning
skall kunna ske av behovet av remiss måste enligt min åsikt som regel vara
att länsstyrelsen har tillgång till samtliga handlingar i ärendet. Det kan
dock ej anses vara rationellt att först enbart införskaffa delgivningsbevis
och överklagat beslut samt därefter - om besvären befinnes ha inkommit i
rätt tid - infordra övriga handlingar. Jag förordar därför den rutinen att
länsstyrelsen, när besvär inkommit, omedelbart rekvirerar samtliga handlingar
från byggnadsnämnden. Om det vid genomgång av dessa visar sig att
besvären inkommit för sent eller att remissförfarande av annan anledning
framstår som obehövligt, kan ärendet snabbt avgöras. Om däremot remiss
bedömes vara erforderlig, har länsstyrelsen att med iakttagande av andra
och tredje punkten i ovannämnda lagrum förordna om hur remissförfarandet
skall utformas.

Ett annat fall iakttogs vid inspektion av byggnadsnämnden i Göteborg.
Byggnadsnämnden i Askims kommun hade den 15 oktober 1973 gett byggnadslov
för uppförande av en livsmedelsbutik. Häröver anförde J. besvär,
vilka dock inte upptogs till prövning av länsstyrelsen enär J:s fastighet låg
så långt från butiken att ärendet ej kunde anses beröra J:s rätt. J. anförde
då kommunalbesvär över beslutet. Länsstyrelsen remitterade den 23 november
1973 besvären till byggnadsnämnden i Askims kommun för yttrande.
Innan yttrande avgetts införlivades Askim med Göteborg och yttrandet

32 Riksdagen 1975176. 2 sami. Nr 2

498

avgavs nu av byggnadsnämnden i sistnämnda kommun.

JO Lundvik anmärkte i protokollet, att talan mot beslut enligt byggnadalagen
eller byggnadsstadgan inte får föras i form av kommunalbesvär (jfr
Rättsfallsreferat från regeringsrätten och kammarrätterna 1973 R73 2:31),
och beslöt inhämta yttrande från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen svarade, att remiss undveks regelmässigt när det stod
klart att sakprövning var utesluten. I förevarande fall hade emellertid besvären
remitterats på grund av förbiseende. Länsstyrelsen hade i augusti
1974 avvisat de av J. anförda kommunalbesvären.

Vid ärendets avgörande erinrade JO Lundvik om innehållet i 10 § förvaltningslagen
och vad som uttalats i förarbetena till lagrummet samt sade
vidare.

Såsom anmärkts i inspektionsprotokollet och som länsstyrelsen tydligen
själv inser kan kommunalbesvär inte anföras mot byggnadsnämnds beslut
enligt byggnadslagen eller byggnadsstadgan (se 71 § byggnadsstadgan och
76 § kommunallagen, jfr också det i inspektionsprotokollet anmärkta rättsfallet).
Remissen i förevarande fall var därför obehövlig.

Jag godtar länsstyrelsens förklaring att remissen tillkom av förbiseende.

499

V. Remissyttranden

Yttrande över domstolsväsendets organisationsnämnds promemoria
”Översyn av rättshjälpssystemet”

Genom remiss den 18 december 1974 beredde justitiedepartementet
riksdagens ombudsmän tillfälle att yttra sig över rubricerade promemoria.

Med anledning härav avgav JO Thyresson den 31 januari 1975 följande
yttrande till departementet.

De skäl som redovisats i promemorian till stöd för förslaget att minska
antalet ledamöter i rättshjälpsnämnderna är enligt min mening inte av sådan
styrka att de motiverar en minskning. Förslaget synes främst böra bedömas
mot bakgrund av arbetsbelastningen hos rättshjälpsnämnderna och
eventuella svårigheter att samla ledamöterna till sammanträden. Uppgifter
i dessa hänseenden saknas tyvärr i promemorian. Endast om starka skäl
kan anföras härför, bör lekmannainflytandet i rättshjälpsnämnderna minskas.
Skulle man välja att minska advokatinslaget i rättshjälpsnämnderna
torde svårligen kunna hävdas att därmed nödvändigtvis följer att jämväl
antalet lekmannaledamöter i motsvarande mån skall minskas. Därest antalet
advokater i rättshjälpsnämnderna behålles oförändrat, bör kravet på att
den ene av de två advokatrepresentanterna skall vara anställd på allmän
advokatbyrå och den andre enskilt verksam upphävas.

Vid angiven förutsättning bör lämpligen - för undanröjande av den
oklarhet som anses föreligga (se DON:s besvärsnämnds beslut nr 45/74) —
beslutförhetsreglerna ändras så att rättshjälpsnämnd i normalfallet är beslutför
även om, förutom de två lekmannarepresentanterna, endast en advokat
är närvarande.

I övrigt är jag beredd att tillstyrka de föreslagna ändringarna. Jag vill
dock framföra följande synpunkter.

Varje möjlighet att förenkla och rationalisera rättshjälpsnämndemas
handläggningsrutiner bör tillvaratagas. Förslaget att utöka möjligheterna
att delegera rättshjälpsnämnds beslutanderätt är välgrundat och det kan
t. o. m. övervägas om inte rättshjälpsnämnd kan tilläggas befogenheter att
förordna icke rättsbildad tjänsteman att besluta om allmän rättshjälp jämväl
i andra än de föreslagna två ärendegruppema. Exempelvis kunde härvid
komma i fråga ärenden om underårigs ansökan om allmän rättshjälp i
mål om fastställande av faderskap.

Enligt min mening bör den nuvarande bestämmelsen i 9 § andra stycket
5 rättshjälpslagen tolkas så att som kostnad för rättshjälpen skall anses den
rättssökandes kostnad för avgift för expedition i lägre instans under förutsättning
att expeditionen begäres innan tiden för fullföljd i högre instans

500

gått till ända. Jag har mig bekant att förevarande bestämmelse blivit föremål
för skilda tolkningar, varför det föreslagna förtydligandet skulle fylla
ett behov. Förslaget är enligt min mening att föredraga framför den av
DON diskussionsvis angivna möjligheten till lösning av ifrågavarande tolkningsspörsmål,
nämligen att helt avföra berörda förmån från rättshjälpslagen
och genom en ändring i stämpelskatteförordningen (1964: 308) göra expeditionerna
avgiftsfria för den som åtnjuter allmän rättshjälp.

Domstol eller myndighet som handlagt visst ärende bör ha väl så goda
möjligheter som rättshjälpsnämnderna - i vart fall om muntligt förfarande
förekommit — att bedöma skäligheten av biträdets ersättningsanspråk.
Promemorians förslag att tillägga jämväl regeringsrätten, kammarrätt, försäkringsdomstolen,
arrendenämnd och hyresnämnd beslutanderätt i förevarande
hänseende föranleder endast det uttalandet att det bör undersökas
huruvida ej kretsen av beslutsberättigade förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter
kan vidgas ytterligare.

Förslaget att komplettera bestämmelsen i 31 § andra stycket rättshjälpslagen
med en maximeringsregel syftande till att begränsa återbetalningsskyldigheten
till statsverket för den make som ej åtnjuter allmän rättshjälp
är väl underbyggt och överensstämmer med rådande praxis i vad gäller tilllämpningen
av den nuvarande jämkningsregeln. Jag delar vidare DON:s
uppfattning att för en obligatorisk tillämpning av den föreslagna maximeringsregeln
bör krävas att den berörde maken framställer yrkande härom
och härvid styrker sina ekonomiska förhållanden.

För den föreslagna ändringen i 31 § första stycket rättshjälpslagen, innebärande
att ränta ej skall utgå när part ålägges att återgälda statsverket
kostnaden för motparts allmänna rättshjälp, har anförts bärande skäl. varför
det torde få accepteras att den som haft allmän rättshjälp fortsättningsvis
skulle sakna möjlighet att få ersättning för ränta på det belopp han erlagt
i kostnadsbidrag. Skulle den föreslagna ändringen i 33 § rättshjälpslagen
genomföras, blir betänkligheterna än mindre. Såvitt avser sistnämnda
lagrum vill jag emellertid förorda att gränsen för statsverkets garantibelopp
sättes något högre än vad DON föreslagit. Mot en mycket måttlig kostnadsökning
för statsverket medför sålunda en höjning av beloppsgränsen
till förslagsvis 500 kr. att i hela 95 % av de fall där kostnadsbidrag ingår i
ålagd återbetalningsskyldighet gentemot statsverket part som haft allmän
rättshjälp garanteras full ersättning för rättegångskostnaderna.

Vad slutligen beträffar förslaget angående ersättning för tilltalads kostnad
i anledning av personundersökning, s. k. § 7-undersökning och rättspsykiatrisk
undersökning, vill jag ifrågasätta om inte möjligheten till ersättning
för förenämnd kostnad bör begränsas till att avse endast den kategori
som är berättigad till rättshjälp enligt 36 § rättshjälpslagen.

501

Yttrande över 1972 års domarutrednings betänkande
”En öppnare domarbana”

Genom remiss den 20 december 1974 beredde justitiedepartementet
riksdagens ombudsmän tillfälle att yttra sig över rubricerade betänkande
(SOU 1974:96).

Med anledning härav avgav ställföreträdande JO Wigelius, åt vilken det
överlämnats att besvara remissen, den 10 juni 1975 följande yttrande till
departementet.

/. Domarutbildning och domarkarriär

För att tillföra domstolarna erfarenheter från verksamhetsområden
utanför domstolsväsendet har utredningen framlagt förslag till en öppnare
domarbana än den nuvarande. Syftet med förslaget är att domstolarna
skall bli än bättre skickade att fullgöra de viktiga och ofta ömtåliga uppgifter
som föreläggs dem. Jag vill gärna understryka att det måste anses mycket
värdefullt för domare att under längre tid få tjänstgöra inom andra områden
av rättsväsendet än i domstolarna. Jag finnér det också önskvärt att
fler domare än f. n. kunde få möjlighet till sådan tjänstgöring. Rimligtvis
borde det höja domarkårens redan goda kvalitet och motverka eventuella
tendenser till isolering. Det kan emellertid erbjuda svårigheter att finna en
ordning som verkligen ger detta resultat.

Av domarutredningens förslag framgår bl. a. följande. Den grundläggande
domarutbildning som nu äger rum i hovrätterna och kammarrätterna
under 9—10 månader i anslutning till den s. k. notariemeriteringens avslutande
bör enligt förslaget behållas och utformas ungefär på samma sätt
som nu, men pågå under något längre tid, ett år och sex månader. Utbildningen
föreslås för hovrättsaspiranternas del innefatta omkring sex månaders
tjänstgöring i tingsrätt. Kammarrättsaspirantema bör få tjänstgöra
sex månader vid länsskatterätt och länsrätt, om det går att ordna. Praktiska
möjligheter därtill saknas f. n. Efter utbildningens slut skall aspirantens
anställning inom domstolsväsendet i princip upphöra på samma sätt som
nu efter avslutad notariemeritering. Fortsatt anställning vid domstol förutsätter
att aspiranten söker och får icke-ordinarie domartjänst. Utredningen
har nämligen utgått från att det inom domstolsväsendet även i fortsättningen
skall finnas icke-ordinarie tjänster för aspiranter i hovrätt och kammarrätt
samt för tingsfiskaler, assessorer och föredragande i de båda högsta instanserna.
Hovrätt och kammarrätt förutsätts bestå av endast ordinarie ledamöter.
Ett antal icke-ordinarie assessorstjänster har ändå ansetts nödvändiga
för vikariat och förstärkning. I övrigt får de domarutbildade söka
sig till andra juridiska verksamhetsområden och kommer då att knytas organisatoriskt
till dessa. Sådana områden blir bl. a. åklagarmyndigheter, allmänna
eller enskilda advokatbyråer, kronofogdemyndigheter, länsstyrel -

502

ser, statliga verk, kommunala myndigheter, företag, organisationer och
banker. Statsdepartementen och riksdagen förutsätts liksom hittills ha behov
av ett stort antal domarutbildade jurister. Särskilda tjänster föreslås
bli inrättade i statsdepartementen för sakkunniga och kommittésekreterare,
eftersom enligt utredningens mening domare i princip skall uppehålla sina
tjänster. De som söker ordinarie domartjänst antas med den föreslagna
ordningen komma att i allmänhet ha varit verksamma såväl i som utom
domstol. Längden av domstolstjänstgöringen blir olika. Några kommer att
uteslutande ha tjänstgjort inom domstolsväsendet. Domarkarriären blir gemensam
för de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Grundläggande utbildning i hovrätt och kammarrätt skall inte vara
ett obligatoriskt krav för att erhålla ordinarie domartjänst, men vid tillsättning
av sådan tjänst bör enligt betänkandet avsevärd vikt fästas vid om
sökanden har domarutbildning.

Mot förslaget i vad det avser domarutbildning och domarkarriär har tre
av utredningens experter gemensamt reserverat sig. De anser att ett genomförande
av förslaget kommer att få så negativa effekter på rekryteringen
av jurister för domarutbildning och av domare i rådsklass att de inte
funnit sig kunna förorda att förslaget genomförs.

Den kritik som reservanterna riktat mot förslaget finnér jag välgrundad
och jag kan även i enskildheterna instämma i vad de anfört. Jag vill här endast
utföra vissa synpunkter mera i detalj.

Enligt min mening måste det med den föreslagna ordningen anses föreligga
betydande risk för att åtskilliga jurister, som skulle vara lämpade för
domaryrket, kommer att avstå från att skaffa sig domarmeritering av den
anledningen att de efter meriteringens slut inte säkert kan påräkna fortsatt
tjänstgöring inom domstolsväsendet utan i stället förväntas söka sig till
andra verksamhetsområden. (Jag förutsätter här att det är utredningens
tanke att blivande ordinarie domare i regel skall ha grundläggande domarutbildning.
) Flertalet av dem som notariemeriterat sig och väljer yrkesbana
har bildat familj. Många av dem har en förvärvsarbetande make och barn i
de lägre åldrarna. Man kan förstå om domaryrket inte kommer att framstå
som särskilt attraktivt med tanke på vad en satsning på yrket kan innebära
för familjen i fråga om flyttningar, andre makens möjligheter att förvärvsarbeta
samt barnens skolgång och uppväxtförhållanden. Härtill kommer
att den blivande domaren ofta torde bli tvungen att genomgå särskild utbildning
på det eller de områden som han söker sig till efter domarmeriteringen.
Utredningen har framhållit att en omständighet som bör tillmätas
betydelse vid tillsättning av ordinarie domartjänst är bredden av den erfarenhet
som sökanden har. Längre tids yrkesverksamhet inom olika fält bör
enligt utredningen i allmänhet anses särskilt värdefull. Att efter fyra-fem
års universitetsstudier och en utbildning, som omfattar två år och sex månaders
notariemeritering och ett och ett halvt års domarmeritering, flytta
över till annan verksamhet med ny utbildning och senare kanske få söka

503

sig ytterligare utbildning inom något annat område måste säkerligen komma
att upplevas som mycket betungande och avhålla många från att skaffa
sig domarutbildning.

Reservanterna har också betonat risken för att många som domarutbildat
sig och därefter övergått till annan verksamhet kommer att vara obenägna
att senare söka sig tillbaka till domarbanan. Det rör sig här om kvalificerade
jurister, som förvisso kommer att bli uppskattade och få framgång
i sin nya verksamhet och som med tiden kan komma att anse att de varken
från löne- eller trivselsynpunkt har något direkt att vinna på att söka en ordinarie
domartjänst. Det kan lätt bli så att de bästa stannar kvar inom det
nya verksamhetsområdet, något som kan vara utmärkt i och för sig men
inte gagnar domstolsväsendet.

De nya tjänster som är tänkta att inrättas för domarutbildade jurister,
sysselsatta med lagstiftningsarbete eller som kommittésekreterare m. m.,
bör enligt utredningsförslaget utformas så, att de anställda åtnjuter samma
anställningstrygghet inom departementsorganisationen eller hos riksdagen
som övriga tjänstemän. Det kan nog vara ganska osäkert i vilken utsträckning
dessa, som regel mycket kvalificerade jurister, blir hågade att söka ordinarie
domartjänster i rådsklass, när de inte behöver det för trygghetens
skull.

Utredningen har förutsatt att det även i fortsättningen skall finnas ickeordinarie
tjänster av olika slag i domstolarna. Dessa tjänster skall tillsättas
efter ansökan. Sökande kan vara såväl personer som efter domarutbildning
tjänstgjort utom domstolsväsendet som personer som inte fullgjort sådan
tjänstgöring. Förordnandena blir inte tidsbegränsade utan tjänsterna
kommer att innehas tills vidare. En cirkulation anses dock önskvärd. Utredningen
räknar vidare med att även den som uteslutande tjänstgjort i
domstol skall kunna utses till ordinarie domare. Jag vill ifrågasätta om inte
förslaget innefattar en risk för svårigheter att rekrytera tillräckligt många
dugande krafter till de icke-ordinarie domartjänsterna. Avgörande torde
främst bli i vilken utsträckning domarutbildad personal kan beredas sysselsättning
inom verksamhetsområden utanför domstolsväsendet. Om denna
personal regelmässigt kan få sådan sysselsättning, vilket förslaget syftar
till, kan det i vart fall tidvis uppstå rekryteringssvårigheter beträffande
icke-ordinarie domartjänster. Jag har tidigare framhållit att åtskilliga jurister
kan komma att avstå från att domarutbilda sig och att många av dem
som valt den utbildningen och sedan övergått till annan verksamhet kanske
inte vill gå tillbaka till domarbanan. Det är väl också naturligt att tänka
sig att övergången till verksamhet utanför domstolarna i flertalet fall kommer
att ske i nära nog omedelbar anslutning till domarutbildningens slut
och att huvudparten av dem som är inställda på att återvända till domarbanan
inte vill göra det, förrän de kan få ordinarie tjänst där. Det kan därför,
menar jag, lätt bli så att endast ett mindre antal domarutbildade kommer
att vara intresserade av att söka icke-ordinarie domartjänst. Dessa kanske

504

inte alltid kommer att vara så kvalificerade och ambitiösa. De här antydda
svårigheterna kan komma att drabba högsta domstolen och regeringsrätten
mycket hårt. Det är ju avsett att föredragande i de båda nämnda domstolarna
skall vara icke-ordinarie tjänstemän och att de med några få undantag
skall rekryteras bland dem som har förhållandevis lång tids erfarenhet från
tjänstgöring som icke-ordinarie domare. Självfallet är det av utomordentligt
stor vikt att högsta domstolen och regeringsrätten har tillgång till dugliga
föredragande. Vidare kan rekryteringen av lämplig domarutbildad personal
till offentliga uppdrag försvåras. Denna rekrytering skall enligt betänkandet
vanligtvis ske bland icke-ordinarie domare som tjänstgjort några
år vid domstol efter den grundläggande utbildningens slut.

Möjligheterna att rekrytera icke-ordinarie domare kan däremot bli goda
om den domarutbildade personalen får svårt att skaffa sig tjänstgöring
utanför domstolsväsendet eller visar brist på intresse för sådan, men då
harju å andra sidan grundtanken med förslaget till en öppnare domarbana
förfelats.

En fråga som inställer sig, särskilt då man räknar med att ökade krav torde
komma att ställas på domarna i framtiden, är om det verkligen kan vara
lämpligt att ordinarie domartjänster i mycket stor utsträckning besätts med
personer, som varit borta från yrket under så lång tid som utredningen tydligen
förutsätter. Kommer de domarutbildade jurister som tjänstgör utanför
domstolarna att ha tid och kraft att följa praxis på domstolsväsendets
område och att sätta sig in i all ny lagstiftning som berör verksamheten i
domstolarna? Kommer de att få möjlighet att skaffa sig den tekniska skicklighet,
som fordras och som det nog kan bli ännu nödvändigare att ha i
framtiden? Den föreslagna ordningen måste enligt min mening anses innefatta
en påtaglig risk för att alltför många ordinarie domare inte kommer att
ha den kunnighet och vana som det nuvarande systemet för domarutbildning
ger. Jag finner det i hög grad tvivelaktigt om en sådan förlust skulle
kunna bli nöjaktigt kompenserad genom vinster av den ordning som utredningen
föreslagit.

Jag vill också i detta sammanhang något beröra adjunktionstjänstgöringen.
Utredningens förslag innebär att det nuvarande adjunktionssystemet
försvinner. Enligt utredningen låter sig ett krav på obligatorisk adjunktionstjänstgöring
helt enkelt inte förena med den mera öppna domarbana
som föreslagits. Utredningen har dock i och för sig en positiv inställning till
denna tjänstgöring. Den ger den adjungerade ledamoten en god skolning
både i formellt hänseende och i övrigt, framhåller utredningen, som också
understryker att värdet av adjunktionen från utbildningssynpunkt förstärkes
av att målen genomsnittligt sett är mer kvalificerade i hovrätt än i
tingsrätt. Från domstolens synpunkt medför adjunktionen också en stimulerande
föryngring av sammansättningen. Till detta kommer enligt utredningen
att möjligheten att på detta sena stadium på nytt pröva fiskalens
duglighet som domare medför särskilda garantier för att lämplighetskravet

505

tillgodoses. I en sluten domarkarriär av hittillsvarande slag ingår, säger utredningen,
adjunktionen på ett naturligt sätt som ett ytterst värdefullt moment.

Dessa utredningens uttalanden avser adjunktionstjänstgöring i de allmänna
domstolarna. I kammarrättsutbildningen ingår inte någon obligatorisk
adjunktionstjänstgöring men nästan samtliga i kammarrättskarriären
fullgör sådan tjänstgöring, vanligen tidigare än adjunktionstjänstgöringen i
hovrätt. Utredningen anser att även adjunktionstjänstgöring inom kammarrättskarriären
utgör ett i och för sig värdefullt inslag.

Jag instämmer helt i utredningens synpunkter på värdet av adjunktionstjänstgöringen.
Det gemensamma arbetet på hovrätts- eller kammarrättsavdelningen
ger den adjungerade ledamoten, som handleds av mera erfarna
kolleger, men också bär samma ansvar som dessa, utomordentliga möjligheter
att komma underfund med vilka egenskaper som fordras av honom
som domare samt att söka utveckla dessa egenskaper hos sig själv. Min
uppfattning är att denna tjänstgöring har så stor betydelse att domarutbildningen
utan den måste anses bristfällig.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts finnér jag sammanfattningsvis
att den genomgripande omdaning av domarkarriären som utredningen föreslagit
inte kan antagas leda till den eftersträvade förstärkningen av domstolarna.
Jag kan därför inte tillstyrka förslaget. Däremot är jag övertygad
om att man med fördel kan ta vissa steg i den önskade riktningen. Den förut
nämnda expertreservationen ger anvisning på några åtgärder som då i
första hand bör komma i fråga. För egen del får jag i detta sammanhang
särskilt framhålla att det vore av värde om utbytestjänstgöring och övergång
mellan allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar kunde stimuleras
med sikte på en framtida gemensam domarkarriär.

Härutöver tillåter jag mig att anföra följande.

Det är angeläget att den utbyggnad och rationalisering inom rättsväsendet
som måste till under samhällets utveckling sker med omtanke om att
personresurserna blir använda på det sätt som bäst tjänar helheten. Det
framlagda förslaget beträffande domarutbildningen och domarkarriären är
givetvis att förstå i den andan. De undersökningar man gjort hänför sig
dock nästan bara till domstolsverksamheten och utredningen har fått nöja
sig med att peka på vissa ytterligare utredningar som blir nödvändiga innan
en reform beträffande domarbanan kan genomföras. Tills vidare kan alltså
ingenting bestämt sägas bl. a. om vilken organisation som är lämplig i fråga
om utrednings- och sakkunnigpersonal, om hur någon form av underrättstjänstgöring
skall kunna ordnas för dem som undergår domarutbildning vid
kammarrätt samt om vilka möjligheter det finns att inordna domarutbildad
personal inom andra grenar av rättsväsendet, dit blivande domare väntas
söka sig för att utvecklas och få vidgade erfarenheter.

När man på detta sätt inriktat arbetet på att möjliggöra ett principbeslut
snart rörande domarbanan har man ju gjort en ganska kraftig prioritering

506

av dennas behov. Detta kan vara förståeligt; även om det inte är nödvändigt
att domarna genomgående tillhör de allra skickligaste och i övrigt
lämpligaste juristerna är det dock domarna som ytterst skall garantera att
rättsväsendet fungerar säkert och effektivt. Inte desto mindre anser jag att
förutsättningarna för ett beslut - även för ett principbeslut - är bristfälliga
så länge det saknas en god överblick över konsekvenserna inom andra delar
av rättsväsendet. Som det nu är kan man enligt min mening inte avfärda
tanken att inverkningar på rekryteringsförhållanden och befordringsutsikter
utanför domarbanan till slut skulle kunna skapa sådana svårigheter att
reformen beträffande domarbanan finge skrinläggas i det helas intresse.

2. Hovrätts domförhet och hovrättsavdelnings organisation

Utredningen har förordat att hovrätt - liksom nu kammarrätt - blir
domför med tre ledamöter. Undantagsvis bör fyra ledamöter kunna deltaga
vid avgörande av ett mål.

Såsom framhållits i betänkandet har frågan om antalet ledamöter för
domförhet i hovrätt tidigare övervägts. Det har då skett mot bakgrund av
ett bibehållande av adjunktionstjänstgöringen som ett obligatoriskt led i
domarutbildningen på den allmänna domstolsbanan. 1 några fall har det påståtts
att även en tredomarsammansättning borde medge tillräckligt utrymme
för obligatorisk adjunktionstjänstgöring utan att avdelningens sammansättning
blev för svag. I allmänhet har dock den motsatta ståndpunkten
hävdats. Domstolskommittén ansåg i sitt betänkande att bibehållandet av
nuvarande adjunktionssystem krävde en sammansättning med fyra ledamöter.
Den uppfattningen delas av domarutredningen.

Jag har som ovan framgått inte kunnat tillstyrka utredningens förslag till
domarutbildning och domarkarriär. Adjunktionstjänstgöringen utgör enligt
min redovisade mening ett mycket värdefullt moment i domarutbildningen
och bör finnas kvar. Framför allt med hänsyn härtill kan jag inte biträda utredningens
förslag att antalet ledamöter för domförhet i hovrätt skall sänkas
till tre.

Vid sådant förhållande finner jag inte anledning att gå närmare in på frågan
om hovrättsavdelnings organisation. Utredningen har ansett att femmannaavdelningen,
som är vanligast, är den lämpligaste avdelningsorganisationen
även vid den föreslagna sänkningen av domförhetstalet. Jag har
ingenting att invända mot den bedömningen.

3. Lekmannamedverkan i hovrätt och kammarrätt

Som framgår av såväl direktiven till domarutredningen som betänkandet
kan skäl anföras både för och mot lekmannamedverkan i hovrätt och kammarrätt.
Utredningen har ansett att övervägande skäl talar för deltagande
av lekmän i dessa domstolar. Enligt utredningen är det främst intresset av

507

insyn och medinflytande från allmänhetens sida som motiverar ett sådant
deltagande. För att tillgodose detta önskemål har utredningen inte funnit
det nödvändigt att lekmän deltager i samtliga avgöranden i hovrätt och
kammarrätt. Utredningen har därför föreslagit medverkan av lekmän endast
i vissa särskilt angivna typer av mål.

Den överprövning som förekommer i hovrätterna och kammarrätterna
sker regelmässigt med mycken kunnighet och stor noggrannhet och brukar
merendels inte lämna något i övrigt att önska från rättssäkerhetssynpunkt.
Allmänheten bör därför kunna känna fullt förtroende för dessa domstolar
och jag har anledning anta att allmänheten vanligtvis också gör det.

Det kan emellertid å andra sidan inte förnekas att det för upprätthållandet
av ett sådant förtroende kan vara av betydelse att allmänheten har insyn
i den dömande verksamheten. Den insyn genom iekmannamedverkan i
rättskipningen som förekommer i bl. a. tingsrätterna får anses ge belägg
härför. Förutsättningarna för lekmäns deltagande är dock annorlunda i
hovrätterna och kammarrätterna och det kan lätt resas invändningar, företrädesvis
praktiska sådana, mot ett deltagande där. Enligt min mening
föreligger det emellertid inte några avgörande skäl mot ett lekmannadeltagande
i hovrätterna och kammarrätterna, grundat på intresset att allmänheten
har insyn i domstolarnas verksamhet. Det kan givetvis diskuteras i
vilka typer av mål som lekmän bör deltaga. Jag har dock inte något att erinra
mot utredningens förslag härvidlag.

Jag vill härtill lägga några ord om de antydda praktiska svårigheterna.
Dessa sammanhänger till stor del med att nämndemännen i hovrätt och
kammarrätt, så som förslaget är utformat, har helt individuell rösträtt med
samma röstvärde som gäller för de lagfarna ledamöterna. Det finns alltså
inte något av det kollektiva drag, som nämnden har i tingsrätten och som
föranleder att en nämndeman där svarar för domen bara om han varit med
om att överrösta den lagfarne domaren.

Med den föreslagna ordningen lär nämndemännen ha samma ansvar för
domen som de lagfarna, vilket bör betyda att de även får medverka aktivt
vid utformningen av denna eller åtminstone får granska avfattningen innan
domen meddelas. (Jfr härom prop. 1969:44 s. 206.) Rätten och skyldigheten
att låta anteckna eventuell reservation understryker detta. Ansvarsförhållandet
i fråga är inte någon nyhet. Det har funnits sedan länge i ägodelningsrätt/fastighetsdomstol
och vattendomstol, där det såvitt jag kunnat
konstatera enbart verkat till fördel. Arbetsformerna i hovrätt och kammarrätt
avviker dock rätt mycket från vad som är naturligt i första instansen,
och det förefaller mig troligt att det kan bli komplikationer när det gäller att
rent praktiskt arrangera nämndemännens deltagande i det arbete som måste
göras på annan tid än i omedelbar anslutning till förhandling eller motsvarande
handläggning av målet. I någon mån kan det kanske här gälla förberedelsearbete
såsom genomgång av första instansens avgörande och
andra handlingar men framför allt tänker jag på de särskilda sammanträden

508

som behövs för fortsatt överläggning med beslutande och avfattande av
hovrättens eller kammarrättens dom. Det får anses angeläget att handläggningen
av målen inte fördröjs genom tröghet i kontakterna mellan yrkesdomarna
och lekmännen. Därför får man nog utgå från att det kommer att resas
anspråk på att nämndemännen kan ställa sig till förfogande i förhållandevis
stor utsträckning och ofta med kort varsel. Under sådana omständigheter
kan tjänstgöringen som nämndeman bli ganska betungande även om
antalet mål inte är så stort. Som förut framgått anser jag inte att de praktiska
svårigheterna har större betydelse för själva frågan om lekmannadeltagande;
däremot menar jag att det vid genomförandet av reformen bör tillses
att tjänstgöringsvillkoren i fråga om arvodering o. dyl. blir sådana att
de motsvarar de stora krav som ställs på nämndemän i hovrätt och kammarrätt.
Det är enligt min mening nödvändigt både för att arbetet skall löpa
på rätt sätt i dessa domstolar och för att det skall bli möjligt att välja verkligt
lämpliga personer till nämndemannauppdragen.

Yttrande över arbetsrättskommitténs betänkande
”Demokrati på arbetsplatsen”

Genom remiss den 16 januari 1975 beredde arbetsmarknadsdepartementet
riksdagens ombudsmän tillfälle att yttra sig över rubricerade betänkande
(SOU 1975: 1).

Med anledning härav avgav JO Lundvik den 16juni 1975 följande yttrande
till departementet.

Kommittéförslaget syftar till en vidgad demokratisering av arbetslivet
såväl på den enskilda som på den offentliga sektorn. Huvudparten av regelsystemet
förutsätts upptaget i en lag om förhandlingsrätt och kollektivavtal.
Lagens genomförande kräver följdändringar bl. a. i stats- och
kommunaltjänstemannalagama jämte därtill hörande stadgor.

Jag har begränsat min granskning till de konsekvenser som genomförandet
av lagen om förhandlingsrätt och kollektivavtal skulle få på den offentliga
sektorn och till de följdändringar som föreslagits i lagar och stadgor
som gäller på detta område.

Den föreslagna lagen om förhandlingsrätt och kollektivavtal upptar som
väsentliga nyheter bl. a. regler om vidgad förhandlingsrätt, om skyldighet
för arbetsgivare att ingå i lokal förhandling och fortlöpande hålla motpart
underrättad om den produktionsmässiga och ekonomiska utvecklingen
m. m., om rätt för arbetstagarsidan att få inflytande i frågor som rör arbetets
ledning och fördelning m. m. Dessa regler skall med vissa undantag
tillämpas också inom den offentliga sektorn.

Att en vidgad demokratisering äger rum av arbetslivet också på den offentliga
sektorn kan te sig naturligt. Under det senaste decenniet har ut -

509

vecklingen gått i riktning mot en allt större likställighet i arbetsrättsligt
hänseende mellan det privata och det offentliga området. Vad som nu föreslås
ter sig därför inte som något principiellt nytt. Jag kan dock inte frigöra
mig från intrycket, att utvecklingen — om inga begränsningar görs — kan
komma att medföra olägenheter och rent av faror för medborgarna i gemen.

Den offentliga verksamheten spänner över ett mycket brett fält. På
många områden skiljer sig förhållandena inte i någon större mån från vad
som gäller inom privat verksamhet och det ter sig då naturligt och lämpligt
att samma arbetsrättsliga regler blir tillämpliga där som på den enskilda
sektorn. På andra områden har emellertid den offentliga verksamheten en
helt annan karaktär än den enskilda. Detta gäller rättskipningen. polisverksamheten,
den exekutiva verksamheten, skatteväsendet osv. Det allmänna
utövar här en tvångsmakt gentemot medborgarna, en makt som har sin
grund i lagarna och är noga reglerad av dem. Karaktären av denna verksamhet
är sådan att — även om ett utrymme finns för viss företagsdemokrati
— en obegränsad avtalsfrihet, en skyldighet att när som helst ingå i
förhandling osv. inte är lämplig. Medborgarna har ett oavvisligt krav på att
myndighetsutövningen skall ske i korrekta och lagliga former. Ansvaret
för att så sker vilar på det allmänna. Avtalsmässig reglering över hela fältet
låter sig inte förena med dessa synpunkter.

Kommittén har inte heller föreslagit en obegränsad avtalsfrihet på den
offentliga sektorn. 1 3§ statstjänstemannalagen och 2S kommunaltjänstemannalagen
har gjorts vissa undantag. Jag vill ifrågasätta om undantagen
är tillräckligt vittgående såvitt rör den del av den offentliga sektorn som
handhar myndighetsutövning. Stats- och kommunaltjänstemannalagarna
gäller nu generellt för alla som är tjänstemän hos staten eller kommun. Jag
kan förstå att man vill undvika att särbehandla denna stora grupp av arbetstagare
och därför låter undantagen från vad som skall gälla inom den
privata sektorn bli så få som möjligt. Skäl kan emellertid anföras för att
man inom den offentliga sektorn gör en gränsdragning så att de som sysslar
med mera utpräglad myndighetsutövning får följa delvis andra regler. Om
en sådan uppdelning av den offentliga sektorn görs, bör enligt min mening
utrymmet för avtalsfrihet, förhandlingsrätt m. m. begränsas såvitt rör den
myndighetsutövande personalen.

Begränsningen i avtalsfriheten uttrycks i kommittéförslaget bl. a. så att i
avtal ej får stadgas inskränkning i rätt för staten att besluta om myndighets
verksamhet (3 § statstjänstemannalagen; i 2 § kommunaltjänstemannalagen
är ordalagen något annorlunda). Vad som skall inbegripas under orden
”myndighets verksamhet" är ej helt klart. Frågan om arbetstidens förläggning
är t. ex. enligt motiven en avtalsbar fråga. Ett undantag skall dock gälla
om riksdagen bestämt att verksamheten skall fullgöras på vissa tider.
Tolkningen kompliceras dessutom därav, att kommittén förutsätter att
villkor, som inte direkt rör myndighetens verksamhet, kan drabbas av ogil -

510

tighet därest de skulle tillämpas så att myndighets verksamhet omöjliggöres.
Detta försök att lösa problemen genom ett motivuttalande synes mig
vanskligt. Jag befarar att åtskilliga och allvarliga konflikter kan uppstå där
tvisten just gäller om verksamheten omöjliggöres. Vad menas med omöjliggöra?
Förmodligen inte att verksamheten måste läggas ned helt. Men
hur stor nedskärning får tolereras? Kan postdistributionen anses omöjliggjord,
om brev bärs ut bara två eller tre gånger i veckan? Eller om allmänheten
hänvisas att själv hämta sina brev på postkontoret (som man ju redan
nu får göra med rekommenderade brev, paket, osv.)?

Kommittén hävdar (s. 638) - enligt min mening med allt fog - att avtal,
som innebär en annan ordning för fattande av politiska beslut än som följer
av grundlag och kommunallag, redan enligt gällande rätt är ogiltiga. I konsekvens
härmed borde väl inte heller avtal få träffas i frågor som hör till
riksdagens eller kommunal fullmäktigförsamlings bestämmande. Jag säger
detta därför att kommittén synes förutsätta att avtal i princip kan slutas om
myndighets stationering. När kommittén (s. 643) därvid säger att frågan
om stationeringsort ofta kan ha avgörande betydelse för myndighets verksamhet
(varmed frågan skulle falla utanför det avtalsbara området), så vill
jag påpeka, att riktigheten av påståendet nog kan diskuteras. Uttalandet
visar enligt min mening hur oklart förslaget är på denna punkt.

Inom kommittén har yppats olika åsikter i frågan om begränsningen av
avtalsfriheten bör, såsom i gällande lag, ta sig formen av ett förbud mot
träffande av avtal i vissa frågor eller, såsom majoriteten förordat, uttryckas
i en regel om ogiltighet ay avtal under vissa förutsättningar. Jag kan
inte finna annat än att frågan är rent teknisk till sin innebörd och av föga
principiellt intresse. Motivet för en ändring av gällande lags system synes
främst vara att man menar, att vissa avtalsklausuler visserligen bör vara i
princip tillåtna men att de inte får tillämpas på sätt som omöjliggör myndighets
verksamhet. Bortsett från den kritik som jag redan riktat mot denna
tankegång vill jag framhålla att man i lagtexten bör säga ut vad man menar.
Som det nu är kan man endast genom ett finläsande av motiven förstå vad
som ligger bakom orden.

I 11 § statstjänstemannalagen förutsätts kvarstå en regel om att innehavare
av ordinarie domartjänst inte är skyldig att utöva annan statlig tjänst
än jämställd eller högre domartjänst vid den domstol han tillhör. Regeln,
som tillkom före inrättandet av länsrätter och länsskatterätter, låter sig inte
väl förena med ordningen där. Ordinarie domare i länsrätt och länsskatterätt
är tillika tjänsteman i länsstyrelsen och har att handlägga ärenden
där.

I sin nuvarande lydelse medger 15 § statstjänstemannalagen och 3 § kommunaltjänstemannalagen
användandet av lockout eller strejk som facklig
stridsåtgärd. Kommittén föreslår den ändringen att även andra stridsåtgärder
skall få förekomma, t. ex. partiell arbetsvägran. Vad kommittén själv
anför härom (s. 685) visar emellertid att vanskliga tolkningsfrågor kan upp -

511

komma. En vägran att utföra särskilt angivna arbetsuppgifter kan — säger
kommittén — i åtskilliga fall ses som ett försök att påverka det allmänna i
dess val av verksamhet (och därmed, underförstått, vara otillåten). Förvisso,
men en dylik vägran kan likaväl ha ett fackligt syfte. Stundom ligger
det kanske flera självständiga syften bakom. Ett annat, av kommittén
nämnt fall som väcker farhågor för tolkningstvister är partiell arbetsvägran
med inriktning på individuellt utpekade subjekt. Åtgärder av sist berört
slag bör i allt fall inte få förekomma inom myndighetsutövningen. Helst
bör där fortfarande få gälla att andra stridsåtgärder än lockout och strejk ej
är tillåtna.

Under 16 § statstjänstemannalagen och 4 § kommunaltjänstemannalagen
upptar kommittéförslaget en regel som starkt begränsar möjligheten att
ålägga tjänsteman skadestånd vid deltagande i olovlig stridsåtgärd som
anordnats eller föranletts av förening. I 48 § förslaget till lag om förhandlingsrätt
och kollektivavtal ges en regel av delvis liknande innehåll för det
fall att strid såtgärden inte är anordnad eller föranledd av förening. Jag ifrågasätter
om inte en hänvisning till denna bestämmelse borde göras i statsoch
kommunaltjänstemannalagarna. Måhända skulle regeln komma att
gälla ändå men en hänvisning skulle undanröja den tvekan som annars
uppkommer.

Stats- och kommunaltjänstemannalagarna upptar nu i 17 resp. 5 § bestämmelser
om tjänstemans skyldighet att utföra arbete under lockout eller
tillåten strejk e. d. Bestämmelserna behandlar viktiga och ömtåliga frågor,
som vid mer än ett tillfälle dragits under JO:s prövning i samband med arbetskonflikter
på den offentliga sektorn. 1 skrivelse den 1 november 1972
till Kungl. Majit framhöll jag att nyssberörda bestämmelser inte lämnade
tillfyllestgörande svar på de frågor som uppkommit. Jag framhöll att frågorna
var av den karaktär att de endast undantagsvis kunde tänkas bli föremål
för domstols prövning. De gjorde sig gällande i konfliktsituationer, där
stämningen lätt blev uppjagad, där tiden för övervägande och eftertanke
var ytterst knapp och där ovissheten om vad som gällde därför var särskilt
olycklig. Jag förordade att frågan om klargörande bestämmelser på området
upptogs till övervägande.

1 kommittéförslaget får nu 17 § statstjänstemannalagen och 5 § kommunaltjänstemannalagen
helt utgå. Detta kan väl synas som en logisk konsekvens
av andra delar av förslaget men måste icke desto mindre beklagas.
Om de nuvarande reglerna inte ger tillfyllestgivande svar på alla frågor,
förbättras ju inte läget av att man upphäver reglerna och hänvisar myndigheter
och tjänstemän att söka ledning i allmänna rättsgrundsatser. De regler
och sedvänjor som utformats på den privata arbetsmarknaden låter sig
för övrigt inte utan vidare omsättas på den offentliga sektorn, särskilt inte
inom området för myndighetsutövning där förhållandena är så helt annorlunda.

1 övrigt har min granskning av kommittéförslagen i sig inte givit anled -

512

ning till särskilt uttalande. Sedan kommittén utarbetade sina lagtexter, har
stats- och kommunaltjänstemannalagarna undergått omfattande ändringar
dels genom SFS 1974: 1009 resp. 1010, dels genom riksdagens antagande
av de i propositionen 1975: 78 och justitieutskottets betänkande nr 22 framlagda
ändringsförslagen. Stats- och kommunaltjänstemannastadgorna har
ändrats genom SFS 1974:1015 resp. 1017 och torde komma att ytterligare
ändras som en konsekvens av nyssberörda riksdagsbeslut. Dessa gjorda
eller förestående ändringar torde komma att medföra svårigheter att samordna
kommittéförslagen med gällande rätt. Inom riksdagens ombudsmannaexpedition
har gjorts upp en promemoria till belysning av samordningsproblemen.
Jag fogar denna promemoria1 till mitt yttrande.

Yttrande över betänkandet ”Särskilda regler för handläggning av
anmälan mot polisman”

Genom remiss den 24 juni 1975 beredde justitiedepartementet riksdagens
ombudsmän tillfälle att yttra sig över rubricerade betänkande, avgivet
av utredningen om förfarandet vid brott eller förseelse i tjänsten av anställda
inom polisväsendet (SOU 1975: 20).

Med anledning härav avgav JO Thyresson den 5 september 1975 följande
yttrande till departementet.

Hos JO anförda klagomål mot polismän remitteras i stor utsträckning till
polisstyrelserna i landet med begäran om bl. a. utredning. De utredningar
som företas till följd härav verkställs av polismän. Enligt min mening är utredningarna
som regel av god kvalité och jag har inte haft anledning misstänka
bristande objektivitet eller annat obehörigt hänsynstagande från de
utredande polismännens sida. Jag har inte heller grund för antagande att
det skulle vara sämre standard på motsvarande utredningar som verkställs
rörande polismän annorledes än efter remiss från JO.

På skäl som redovisas i betänkandet kan det ändock vara befogat att söka
ersätta nuvarande, delvis skiftande handläggningsrutiner med andra
former för utredning av anmälningar mot tjänstemän inom polisväsendet.
Härför kan, såsom också skett, åberopas främst angelägenheten av vidmakthållandet
av allmänhetens förtroende för polisen men även hänsynen
till berörda polismän — såväl de som handhar utredningen som de vilka
hörs under denna. Betecknande är att rikspolisstyrelsen, såsom framgår av
betänkandet, under flera år i sina anslagsframställningar hemställt om särskilda
enheter för utredning av brott som har begåtts av polismän. För att

''Här utesluten.

513

tillgodose allmänhetens och polispersonalens berättigade krav på objektivitet
och likformighet vid handläggningen bör utredningarna enligt rikspolisstyrelsens
mening bedrivas av särskild personal. Utredningen har i sitt
betänkande anslutit sig därtill och dessutom föreslagit vissa andra åtgärder
för att ytterligare uppfylla kravet på objektivitet vid verkställandet av utredningarna
och för att ge allmänheten insyn i dessa.

Vad gäller det framlagda förslaget till lag om särskilda bestämmelser om
förfarandet vid brott eller förseelse i tjänsten av tjänsteman inom polisväsendet
har jag inte några erinringar eller påpekanden att göra beträffande
vare sig §§ 1 -4 (tillämpningsområde m. m.) eller §§ 12—16 (om medborgarvittnen I

fråga om det avsnitt av lagförslaget som handlar om själva förfarandet
(§§5-11) får jag anföra följande.

Först vill jag framhålla att jag utgår från att det är utredningens mening
att JO som särskild åklagare inte skall vara bunden av bestämmelserna i lagen.
Däremot har jag inte något att invända mot utredningens rekommendation
att de föreslagna särskilda utredningsenheterna anlitas även vid
utredningar föranledda av remisser från JO i ärenden rörande tjänstemän
inom polisväsendet. Jag anser också att det kan vara lämpligt att anlita
medborgarvittnen vid förhör under sådana utredningar. (Se mera nedan
angående medborgarvittnen.)

§§ 5, 9 och II. Jag har inte något att erinra mot de föreslagna bestämmelserna.

§ 6. I betänkandet framhålles att åklagaren, om han efter utredning (dvs.
vad som rätteligen är att beteckna som förundersökning) eller redan på
grund av uppgifterna i anmälan finner att det anmälda förfarandet ej utgör
brott men att det däremot kan falla under disciplinär straffbestämmelse,
skall överlämna anmälan för utredning och handläggning i disciplinär ordning.
Enligt lagtexten skall sådant överlämnande dock endast ske om åklagaren
ej inleder förundersökning men finner att anledning förekommer att
tjänstemannen begått en ”disciplinförseelse”. Lagtexten bör omredigeras
till att helt täcka utredningens uttalande så att det kommer att finnas lagligt
stöd för åklagare att överlämna ärende för disciplinär utredning inte bara i
de fall förundersökning ej inleds utan även när förundersökning nedlägges
eller på annat sätt avslutas utan beslut om åtal.

§ 7. Närvaro av medborgarvittne vid förhör bör vara ägnat att inte i onödan
framkalla misstankar hos allmänheten om att ojusta metoder förekommit
eller om att objektivitet eljest inte iakttagits vid förhör som hållits i
ärendet. Däremot torde man väl inte utan vidare kunna anse att användningen
av medborgarvittnen ger allmänheten någon reell insyn i hela utredningen
i ärendet. Jag anser bl. a. därför - i motsats till vad som uttalas i be 33

Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

514

tänkandet - att det inte bör var erforderligt att eftersträva att ett och samma
vittne är närvarande vid alla förhör i ärendet.

Utredningen har inte funnit anledning att föreslå att medborgarvittnen
skall anlitas även i disciplinärenden. Jag känner mig inte helt övertygad av
de skäl som utredningen andragit härför. Med hänsyn till den avkriminalisering
som sker beträffande ämbetsbrott från och med den 1 januari 1976
(SFS 1975:667) kan det förväntas att disciplinärendenas antal kommer att
öka och att en stor del av dem inte blir att betrakta som bagatellartade.
Härtill kommer att disciplinutredningar skall ledas och bedrivas av befattningshavare
inom polisväsendet. Jag anser för min del att det kan finnas
skäl att överväga om inte medborgarvittnen bör förekomma också vid förhör
i disciplinärenden, såvida det inte finnes uppenbart obehövligt.

§ 10. Självfallet har jag inte något emot att undersökningsledaren håller
polisstyrelsen underrättad om ett ärendes handläggning eller skaffar sig
kännedom om styrelsens uppfattning i saken. Jag hyser emellertid ändock
vissa betänkligheter mot de föreslagna bestämmelserna. De beskriver enligt
min mening en förhållandevis omständlig insynsprocedur och jag befarar
att tillämpningen av dem kan medföra en inte obetydlig tungroddhet
och även vålla andra praktiska svårigheter, framför allt i de fall när åklagare
är undersökningsledare. Man kan i sådana fall inte heller bortse från risken
att bestämmelserna kan komma att skapa motsättningar mellan polisstyrelser
och åklagare. Uppenbart är också att bestämmelserna inte står
helt i samklang med åklagarens, på rättegångsbalken vilande rätt att självständigt
avgöra om en förundersökning skall nedläggas eller avslutas. Som
framgår av betänkandet har en av utredningens experter, länsåklagaren
Bert de Woul, i ett särskilt yttrande bl. a. tagit avstånd från förslaget att undersökningsledare
inte skall äga rätt att nedlägga eller avsluta en förundersökning
innan polisstyrelsen beretts tillfälle att yttra sig över utredningen.

Om polisstyrelse efter den 1 januari 1976 blir disciplinmyndighet - i polisdistrikten
i de tre största städerna i landet eller i samtliga polisdistrikt i
landet (se härom nedan) - kan det ifrågasättas om det är välbetänkt med
en ordning som i många fall torde få till följd att polisstyrelsen med sitt yttrande
till den beslutande undersökningsledaren mer eller mindre starkt
binder sig i sakfrågan, dvs. i den fråga som senare kan bli föremål för styrelsens
prövning i ett disciplinärende.

När kritiska synpunkter här framförts mot de föreslagna bestämmelserna
i 10 § har det också skett mot bakgrund av att det vid sidan av dessa
finns andra medel i lagförslaget vilka är avsedda att tillgodose kravet på
objektivitet och insyn. Samtidigt bör dock påpekas att polisstyrelserna
enligt den föreslagna ordningen inte kommer att få någon egentlig insyn i
ärenden i vilka åklagaren beslutar att inte inleda förundersökning.

Med hänsyn till det anförda kan man fråga sig om det inte skulle vara tillräckligt
med en bestämmelse att polisstyrelse, innan beslut meddelas om

515

att ej inleda förundersökning eller om att nedlägga eller avsluta förundersökning
eller disciplinutredning, skall beredas tillfälle att yttra sig i ärendet,
såvida det inte är uppenbart obehövligt.

Man kan också - med hänsyn till den kritik mot 10 § som jag här funnit
anledning till - tänka sig en delvis annan ordning än den som utredningen
föreslagit. Jag vill härvid anföra följande.

Liksom f. n. kommer disciplinpåföljd även efter den 1 januari 1976 att utdömas
av den myndighet under vilken tjänstemannen lyder (se dock 38 §
andra stycket statstjänstemannalagen i dess lydelse enligt SFS 1975:668).
En skillnad mot nuvarande ordning blir emellertid att disciplinmyndigheten
alltid kommer att utgöras av ett kollegialt organ (se prop. 1975:78 s.
120 och 168). För polisväsendets del gäller nu att disciplinpåföljd ålägges i
Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt av polischefen i distriktet
och i övriga polisdistrikt i landet av respektive länsstyrelses styrelse
(landshövdingen och tio särskilt utsedda ledamöter). Beträffande polisdistrikten
i de tre största städerna kommer sålunda en annan ordning att få
lov att införas. Det ligger då nära tillhands att polisstyrelserna anförtros
uppgiften att vara disciplinmyndighet i polisdistrikten i dessa städer. Polisstyrelse
består av polischefen i distriktet och ett antal särskilt utsedda ledamöter,
minst sex och högst åtta. Möjligt är naturligtvis också att nuvarande
ordning utanför de tre storstäderna kommer att tillämpas även beträffande
dessa, dvs. att länsstyrelsernas styrelser blir disciplinmyndighet.
Helt uteslutet är det kanske inte heller att polisstyrelserna blir disciplinmyndighet
i samtliga polisdistrikt i landet. Enligt utredningens mening talar
övervägande skäl för att alla polismän skall bestraffas disciplinärt av ett
på samma sätt sammansatt beslutskollegium. Jag kan instämma i den uppfattningen.

När här talats om disciplinmyndighet för tjänstemän inom polisväsendet
efter den 1 januari 1976 har bortsetts från de befattningshavare som kommer
att omfattas av den förutnämnda bestämmelsen i 38 § andra stycket
statstjänstemannalagen. Dessa kommer ju inte att vara underkastade den
föreslagna lagen om särskilda bestämmelser om förfarandet vid brott eller
förseelse i tjänsten av tjänsteman inom polisväsendet (2 § 2. i förslaget).

För tjänstemän i rikspolisstyrelsen på vilka lagen blir tillämplig torde
rikspolisstyrelsens styrelse komma att bli disciplinmyndighet. Denna styrelse
består av rikspolischefen, som är ordförande, överdirektören, som är
vice ordförande, samt sex andra av regeringen utsedda ledamöter. Dessa
är också regelmässigt ledamöter i riksdagen.

Det kan sålunda antagas att disciplinmyndighet efter den 1 januari 1976
för samtliga tjänstemän inom polisväsendet, beträffande vilka den föreslagna
lagen är avsedd att gälla, kommer att bli en myndighet, där majoriteten
innehas av personer om inte är anställda vid polisen.

När det gäller ärenden angående brott eller förseelse i tjänsten av tjänsteman
inom polisväsendet, på vilken den föreslagna lagen skall vara till -

5)6

lämplig, kan man tänka sig en lösning som går ut på att åklagaren, om han
inte väcker åtal, efter sitt beslut i ärendet överlämnar detta till den myndighet
som har att pröva fråga om disciplinpåföljd för tjänstemannen och därvid
yttrar sig huruvida anledning förekommer eller inte att denne begått
förseelse i tjänsten som avses i statstjänstemannalagen. Myndigheten får
sedan besluta om ärendet kan avskrivas även för polisens del, om utredning
- eventuell komplettering av redan verkställd utredning - skall företagas
eller om disciplinär påföljd börådömas tjänstemannen. (Det torde inte
heller möta något hinder att myndigheten begär hos överordnad åklagare
att denne prövar åklagarens beslut att inte väcka åtal eller återlämnar
ärendet till åklagaren för förnyat ställningstagande, därest ärendet tillförts
utredning som åklagaren inte tagit del av.)

Beroende på hur många ärenden av förevarande slag som årligen förekommer
inom myndighetens verksamhetsområde kan det bli erforderligt
att överväga om inte beslut om avskrivning eller utredning lämpligtvis bör
fattas av ett myndigheten underställt organ i vilket några av myndighetens
särskilt utsedda ledamöter får säte och majoritet.

En lösning som den skisserade skulle måhända på ett bättre sätt än de
föreslagna bestämmelserna i 10 § kunna anses ge allmänheten insyn - jämte
en långtgående beslutanderätt — i de ärenden varom här är fråga. Samtidigt
skulle en sådan lösning kunna ses som uttryck för en strävan att inte
onödigtvis särreglera förfarandet vid brott eller förseelse i tjänsten av
tjänsteman inom polisväsendet jämfört med vad som kommer att gälla beträffande
tjänstemän inom andra myndigheter.

Avslutningsvis vill jag säga att ett genomförande av utredningens lagförslag
- efter vissa justeringar och ändringar i enlighet med de synpunkter
som här framförts av mig - bör vara väl ägnat att undanröja misstankar
om att det inte skulle gå riktigt till vid handläggningen av anmälningar om
brott eller förseelser i tjänsten av tjänstemän inom polisväsendet för vilka
lagen är avsedd att gälla. Ett genomförande bör också vara ägnat att på ett
ändamålsenligt sätt tillgodose polispersonalens berättigade intressen i
sammanhanget.

Yttrande över offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs betänkande
”Lag om allmänna handlingar”

Genom remiss den 7 maj 1975 beredde justitiedepartementet riksdagens
ombudsmän tillfälle att yttra sig över rubricerade betänkande (SOU
1975:22).

Med anledning härav avgav JO Wennergren - efter samråd med JO
Lundvik och JO Thyresson främst vad gäller sekretess för handlingar hos
JO — den 12 september 1975 följande yttrande till departementet.

517

Den lagtekniska uppläggningen

Offentlighetskommittén hade lagt ett helt nytt grepp till grund för sekretessystemet
och byggt upp detta med utgångspunkt i de olika sekretessintressena
i stället för att som i gällande lagstiftning reglera sekretessen områdesvis
ärendegrupp för ärendegrupp. Det greppet vann emellertid inte
remissinstansernas gillande och i utredningsdirektiven för OSK anfördes
att mycket talade för att en ny sekretesslag liksom den nuvarande borde
bygga på en uppräkningsteknik med indelning efter förvaltningsområden
men att det samtidigt borde undersökas om det är möjligt att begränsa antalet
författningar på sekretessområdet och få en bättre systematisk behandling
av stoffet. OSK har gått till verket i enlighet härmed och det ligger
i sakens natur att de förändringar som nu föreslås är av föga revolutionerande
art. 1 stort sett blir det endast fråga om en modernisering av den
traditionella ordningen och en kodifiering av vad som utbildat sig i praxis
vid tillämpningen av densamma. Moderniseringen har dock också innefattat
en uppstramning av materialet i systematiskt hänseende. Med den lagtekniska
lösning som valts och skolat väljas synes det föga meningsfullt att
ur teoretisk synvinkel diskutera vilka andra lösningar som skulle kunna
komma i fråga och deras för- och nackdelar i jämförelse med den valda.
Jag går därför direkt in på en granskning av förslagets detaljer.

En första fråga som möter är fördelningen av erforderliga regler mellan i
första hand grundlag och vanlig lag. OSK har här i allt väsentligt hållit fast
vid gällande ordning. Den enda viktiga skillnaden är att reglerna om besvärsordning
flyttats från grundlag till den föreslagna lagen om allmänna
handlingar. OSK har inte motiverat varför så skett. Överflyttningen saknar
emellertid inte rättslig betydelse. Från regler om besvärsordningen i
grundlag kan avvikande bestämmelser inte meddelas i vanlig lag. Tas reglerna
in i en lag om allmänna handlingar kommer däremot intet formellt
hinder att finnas mot att i annan lag meddela sådana avvikande bestämmelser
och t. ex. sätta rätten till domstolsprövning ur spel. Från denna synpunkt
anser jag mig böra ifrågasätta om inte reglerna om besvärsordningen
liksom för närvarande är fallet bör finnas i grundlagen, där de på ett naturligt
sätt kan anslutas till reglerna om utbekommande av allmän handling
och om överklagbarheten av beslut om avslag på framställning härom.
Däremot har de föreslagna reglerna om utlämnande av handlingar myndigheter
emellan och om besvär eller underställning i sådana ärenden sin naturliga
plats i en lag om allmänna handlingar. Jag återkommer till innehållet
i dessa regler ävensom till innehållet i reglerna om besvärsordningen.

Sekretessgrunderna

De i 5 kap. 1 § första stycket förslaget till yttrandefrihetsgrundlag intagna
sekretessgrundemas uppgift är att ange den ram inom vilken sekretessbestämmelser
skall få meddelas. Från de synpunkter jag har att företräda
finnér jag intet att erinra mot grundernas utformning, innehåll eller disposi -

518

tion. Vad som föreslagits innebär en välbehövlig modernisering och ändamålsanpassning
till de behov som gör sig gällande i dagens samhälle. Den
enda egentliga nyheten är att också rikets centrala finans- och räntepolitik
skall utgöra sekretessgrund. OSK har enligt min mening gett goda skäl härför.

Lagstift ningsbemyndigande

I 5 kap. 1 § andra stycket förslaget till yttrandefrihetsgrundlag sägs först
att i särskild lag skall noga anges de fall då allmänna handlingar får hållas
hemliga. Detta överensstämmer med gällande rätt och skall givetvis råda
också i framtiden. Härefter sägs att regeringen skall få bemyndigas att för
viss regel i den särskilda lagen inskränka tillämpligheten till viss eller vissa
statliga myndigheter eller till handlingar i vissa ärenden. Denna bestämmelse
är att läsa mot bakgrund av 8 kap. 7 § tredje stycket regeringsformen
som föreskriver att bemyndigande till regeringen i lag att genom förordning
meddela föreskrifter inte medför rätt för regeringen att meddela föreskrifter
som i annat än vissa särskilt uppräknade hänseenden begränsar någon
av de fri- och rättigheter som enligt 2 kap. 1—3 §§ tillkommer svensk medborgare.
Beträffande rätten att ta del av allmän handling förklaras i 2 kap.
4 § att vad som är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen skall gälla och att
föreskrifter som i övrigt närmare utformar de fri- och rättigheter och det
skydd som avses i 1 —3 §§ skall beslutas i den ordning som föreskrivs i 8
kap. Det föreslagna andra stycket i 5 kap. I § förslaget till yttrandefrihetsgrundlag
synes därför naturligen inte böra skrivas på annat sätt än som
skett. Regeringen bör inte i lag bemyndigas att meddela föreskrifter om
sekretess som sträcker sig längre än en bestämmelse i en lag om allmänna
handlingar och därigenom ytterligare begränsar medborgares rätt att ta del
av allmän handling. Däremot bör regeringen kunna bemyndigas att meddela
föreskrifter som delvis, ja t. o. m. helt, sätter en i en lag om allmänna
handlingar meddelad sekretessbestämmelse ur spel. Jag har därför i och
för sig intet att invända mot vad som föreslagits. Jag ifrågasätter dock om
det skall vara nödvändigt att skriva mer än att regeringen får bemyndigas
att för viss regel i lagen inskränka tillämpligheten. En förutsättning för att
förslaget skall kunna godtas måste emellertid vara att på de ställen i en lag
om allmänna handlingar, där sådant bemyndigande som nu sagts för regeringen
blir aktuellt, lagtexten utformas strikt i enlighet med de grundlagsgivna
förutsättningar som tänks skola gälla. Detta har enligt min mening inte
i allo iakttagits. I 21 § förslaget till lag om allmänna handlingar sägs t. ex.
att handling, som rör statlig utredning, kontroll och stödverksamhet med
avseende på näringslivet och som inkommit till eller upprättats hos myndighet
som regeringen bestämmer, skall hållas hemlig under vissa förutsättningar.
Det innebär enligt ordalagen att regeringen bemyndigas införa
sekretess för handlingar hos vissa myndigheter, något som enligt vad förut
sagts regeringen inte bör kunna bemyndigas att göra. Bestämmelsen synes i

519

stället böra utformas som en generell regel om sekretess för handlingar av
angivet slag med bemyndigande för regeringen att inskränka tillämpningen
till vissa myndigheter eller föreskriva undantag för vissa handlingar. Med
mitt synsätt fordras då också en grundlig omarbetning av förslaget till förordning
med tillämpningsförteckning till 21 §.

Myndighetsbegreppet

I gällande lagtext - 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen — har någon
samlande definition av begreppet myndighet inte getts. Man har i stället
genom en uppräkning och exemplifiering sökt åskådliggöra vilka organ
som skall anses vara myndigheter i lagens mening. OSK har nu försökt att
utan hjälp av någon uppräkning ge en legaldefinition av begreppet myndighet
och lagt huvudvikten vid att få en grund för individualisering av de organ
som åsyftas. Frågan är emellertid om den föreslagna legaldefinitionen
innebär någon vinning från tolknings- och tillämpningssynpunkt och om
det ändå inte är bättre med en uppräkning och exemplifiering med moderniserat
innehåll. Termen statligt och (hellre eller) kommunalt organ synes
mig alltför oprecis för att kunna ge tillräcklig vägledning vid den viktiga
gränsdragningen mellan stats och kommuns privaträttsliga organ och deras
offentligrättsliga organ. Kan inte Sveriges Radios styrelse sägas vara ett
statligt organ och en kommunal bostadsstiftelses styrelse ett kommunalt
organ? Vad som under alla förhållanden saknas i legaldefinitionen är ett
kriterium som upplyser om att fråga skall vara om organ som är inordnade

1 den statliga eller kommunala förvaltningsorganisationen som sådan. Att i
individualiserande syfte ange att organet skall ha att fatta beslut självständigt
torde inte vara till större hjälp för tolkningen och tillämpningen. Vad
som komplicerar tillämpningen och förståelsen är att ett visst organ än kan
vara att betrakta som egen myndighet än som del av en annan myndighet.
OSK har själv nämnt arbetsförmedlingens avdelningskontor som exempel
härpå. Jag ifrågasätter om det är välbetänkt att formulera en legaldefinition
på sådant sätt att den ger sken av att göra det möjligt att organ för organ
bestämma om det är en myndighet eller ej. Definitionen skulle visserligen
kunna förbättras genom att ”sorn har att fatta beslut självständigt” utbyttes
mot ”då det har att fatta beslut självständigt, på egna vägnar e. d.” men
frågan är om bilden skulle bli så mycket klarare och om det inte är att föredra
att denna sida av saken liksom nu överlåts åt praxis och vad som skall
förstås med myndighet beskrivs genom uppräkning och exemplifiering.

Begreppet handling

Detta begrepp är inte definierat i gällande lagstiftning, dock att i 2 kap.

2 § tryckfrihetsförordningen förklaras att vad som sägs om handling även
skall avse karta, ritning eller bild. OSK anför att en naturlig definition av
begreppet är att det är en fysisk företeelse som är bärare av i viss form fixerad
information. Själv brukar jag åberopa den internationella definition av

520

dokument som går ut på att dokument är varje fysiskt medium som är bärare
av information. OSK föreslår nu en definition som vänder upp och ner
på det hittills tillämpade betraktelsesättet. Med handling skall enligt
OSK:s förslag i första rummet förstås en framställning i skrift eller bild.
Själva informationen har alltså ställts i fokus och det fysiska mediet som
bär densamma nämns över huvud taget inte. Budskapet blir mediet. Det
ligger naturligtvis mycket häri. Rent etymologiskt är ju en handling en företeelse
som handlar om något. Ett blankt pappersark är ingen handling.
Det blir det först genom att något skrivs eller tecknas därpå. Emellertid
blir det för tanken svårsmält och rent praktiskt främmande att se själva informationen
som sådan som en handling. Det finns inga fritt svävande
skrifter eller bilder utan de fysiska medier som bär dem utgör trots allt också
konstitutiva delar i föreställningen om en handling. Ordet framställning
synes ej heller särskilt väl valt med tanke på dess dubbelbetydelse
( = ansökan, begäran etc.). Information är visserligen ett främmande ord
men det finns inte något bra svenskt ord som kan ersätta detta. Jag vill därför
förorda att ordet information kommer till användning i stället för framställning.
Vidare märks att information kan anbringas inte bara medelst
skrivtecken eller bild utan också genom hålkortsstansning e. d. Sammanfattningsvis
föreslår jag att handling definieras som ”fysiskt föremål med
genom skrift, andra tecken eller bild anbragt information”.

Med handling skall enligt OSK:s förslag också förstås upptagning, som
kan läsas eller avlyssnas endast med tekniskt hjälpmedel. Härunder kommer
tydligen att falla såväl på grammofonskiva, ljudband e. d. inspelad information
som information på datamedium. Ordet upptagning är inte något
helt lyckat uttryck. Hellre borde väljas ”på elektroniskt medium lagrad information,
som kan läsas eller avlyssnas endast med tekniskt hjälpmedel”.

Begreppet allmän handling

Vad OSK föreslår härom i 3 § innebär inga avgörande nyheter i förhållande
till gällande rätt och föranleder inget uttalande från mig.

Den allmänna definitionen i 3 § kompletteras med undantagsföreskrifter
i 4 §. Punkt 1 där motsvarar 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen. Denna paragraf
missförstås ofta. Antingen tror man att den är tillämplig på alla minnesanteckningar
och övriga anteckningar som görs under ett ärendes handläggning
fram till beslut, alltså även t. ex. på anteckningar som görs vid dokumentering
av sakuppgifter. Eller också tror man att den bara gäller
tjänstemans föredragningspromemoria eller minnesstolpar för föredragning.
I motiven till paragrafen anfördes följande (SOU 1947:60 s. 220).

Avgörande för undantagets omfattning bör vara att därigenom ej något
av det sakliga material på vilket myndighet grundar sina beslut och åtgärder
undandrages från offentlighetsprincipens tillämpning. Promemorior
och utredningar, som innehåller dylikt material, bör ej få undantagas och ej
heller uppteckningar, som är föreskrivna i arbetsordning eller eljest. Där -

521

utöver förekommer dock att befattningshavare för underlättande av sitt
eget arbete gör minnesanteckningar och andra uppteckningar, vilka alltefter
vederbörandes personliga läggning blir mer eller mindre fullständiga.
Enligt en allmänt tillämpad praxis torde sådana uppteckningar betraktas
som befattningshavares personliga egendom, varöver han i varje fall sedan
målet eller ärendet slutbehandlats äger disponera. Han kan således borttaga
dem ur akten och förstöra dem eller behålla dem till ledning vid behandlingen
av likartade mål och ärenden. Vad som nu sagts gäller även i viss
mån memorialanteckningar över muntlig förhandling i sådana fall då de ej
är att jämställa med protokoll. I den mån sådana uppteckningar som nu avses
blir arkiverade hos myndigheten, skall de hänföras till allmänna handlingar.
Beträffande vissa uppteckningar är arkivering föreskriven.

Enligt min mening saknas anledning att ge en specialregel just för befattningshavares
personliga uppteckningar. Lika angeläget är i så fall att ge
regler om annat arbetsmaterial, t. ex. skriftliga meningsutbyten mellan
tjänstemän under ett ärendes handläggning, utkast och förslag till beslut
samt synpunktspromemorior. Det mesta av sådant material skall enligt arkivstadgan
gallras ut i samband med arkiveringen och blir inte allmänna
handlingar, såvida myndigheten inte vid arkiveringen bestämmer att det
skall bevaras tillsammans med ärendets övriga handlingar eller särskilda
föreskrifter finns härom. Vad som från offentlighetsprincipens synpunkt är
viktigt är inte att klarlägga om och i så fall under vilka förutsättningar dylikt
material blir allmänna handlingar utan att skapa en garanti för att det
blir det när det är sakligt motiverat. Vad som behövs är därför egentligen i
stället en positiv regel som säger att arbetsmaterial skall omhändertas för
förvaring av myndigheten och därmed bli allmän handling, då det tillfört
ärendet sakliga uppgifter av betydelse för ärendets avgörande (jfr 15 § förvaltningslagen
och JO:s ämbetsberättelse 1975 s. 479). Med hänsyn tagen
till terminologien i 3 § skulle bestämmelsen kunna ges följande lydelse:

Handling, som tillkommit hos myndighet under måls eller ärendes beredning
till avgörande, skall av myndigheten omhändertas för förvaring,
sedan målet eller ärendet slutbehandlats, om den tillfört målet eller ärendet
sakuppgifter av betydelse för avgörandet.

En sådan bestämmelse har emellertid knappast sin rätta plats i grundlagen
utan lämpar sig bäst att bli intagen bland de inledande bestämmelserna
i en lag om allmänna handlingar.

Vad nu sagts om punkt 1 kan i allt väsentligt också anföras mot punkt 2.
Enligt min mening bör också denna punkt omarbetas på motsvarande sätt
och bestämmelsen överflyttas till det inledande avsnittet i en lag om allmänna
handlingar.

Mot punkterna 3-6 har jag ingen annan erinran att rikta än att formuleringen
i punkt 5 synes missvisande. Den kan lätt läsas som om alla handlingar
som överlämnats till myndighet uteslutande för förvaring, vård eller

522

forsknings- och studieändamål ej skall anses som allmänna handlingar.
Meningen kan uppenbarligen inte vara att myndigheternas till riks- och
landsarkiven överlämnade allmänna handlingar skall förlora sin karaktär
av allmänna handlingar där. I 2 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen talas nu
endast om ”enskilda brev eller skrifter”.

Inkommen respektive upprättad handling

Vad som föreslagits i 5 och 6§§ föranleder endast följande kommentarer.

6§ punkt 4. Det är inte ovanligt att en myndighet tillsätter en arbets- eller
projektgrupp för beredning av ett ärende. Gruppens arbete kan redovisas
protokollsvis eller på därmed jämförligt sätt. Beträffande sådant arbetsmaterial
bör naturligen gälla detsamma som beträffande övrigt arbetsmaterial,
dvs. vad ovan sagts vid behandlingen av 4 § punkt 1. Ett förtydligande
bör övervägas som klargör detta, t. ex. att det endast är myndighetens egna
protokoll och motsvarande som åsyftas. 6§ punkterna 5 och 6. Av de
föreslagna bestämmelserna framgår inte med önskvärd tydlighet hur man
skall se på handlingar som tillkommer hos en myndighet under ett ärendes
beredning till avgörande men som varken expedieras eller genom justering
eller annat myndighetens beslut får slutgiltig form. Jämför vad ovan sagts
om arbetsmaterial.

Utlämnande av allmän handling
Jag har intet annat att anföra med anledning av det som föreslås i 7 och
8 §§ än att, om den av mig föreslagna definitionen av handling godtas, en föreskrift
erfordras om skyldighet att tillhandahålla också en sådan handling
som ett hålkort i läsbar form.

Prövning av framställning om utlämnande

OSK anför att huvudregeln är oförändrad och att prövningen alltså skall
ske hos den myndighet, där handlingen förvaras. I den föreslagna lagtexten
används emellertid liksom i gällande lagtext oegentligt nog ej ordet förvaras
utan ordet finns. Denna oegentlighet bör som jag tidigare påpekat
rättas till.

Beträffande nuvarande andra stycket i 2 kap. 9§ tryckfrihetsförordningen
anför OSK att det bör i sak bibehållas men att det med fördel kan
överflyttas från grundlag till författning av lägre valör. OSK anger emellertid
inte i vilken författning det bör inflyta. Jag har i och för sig intet att erinra
mot att det flyttas från grundlag men anser att det i så fall bör tas in i en
lag om allmänna handlingar.

I övrigt har jag intet att erinra mot innehållet i 9 §.

523

Överklagbarhet

OS K har särskilt uppehållit sig vid om statsråds beslut att vägra utlämna
allmän handling skall kunna överklagas. Principiellt sett bör enligt min mening
så vara fallet. Det är ur offentlighetsprincipens synvinkel inte tillfredsställande
att som för närvarande är fallet ett statsråd som till expeditionschefen
delegerat att besluta i fråga om allmän handlings utlämnande
kan, om delade meningar uppkommer mellan dem i fråga om viss handling
eller vissa slag av handlingar är offentliga eller ej, överta beslutanderätten i
ärendet och avslå framställningen om handlings utlämnande utan möjlighet
till rättslig överprövning för sökanden. Det utrymme för politiska bedömningar
som denna ordning ger synes inte förenligt med den grundlagsreglerade
offentlighetsprincipen. Visserligen kommer som OSK påpekat alltid
ändå den möjligheten att finnas för ett statsråd att hänskjuta frågan till regeringens
avgörande och därigenom undandra beslutet från överklagande,
om han får regeringens övriga ledamöter med sig, men det kan förutsättas
att frågan vid prövningen i regeringen i så fall blir allsidigt och från rättslig
synpunkt grundligt bedömd. Jag anser alltså att också statsråds beslut att
avslå framställning om utbekommande av allmän handlig bör kunna överklagas.

I övrigt har jag intet annat att erinra mot 10 § än det jag redan anfort om
att besvärsordningen bör inskrivas i grundlagen.

Hemligstämpling

Jag har intet annat att erinra mot 11 § än mot att anteckningen skall gå ut
på att handlingen ”är hemlig”. Därom vet man intet förrän frågan prövats i
den ordning som föreskrivs i 9 och 10 §§. Vad som skall antecknas är därför
snarare att handlingen hos myndigheten skall behandlas som hemlig.

Lagen om allmänna handlingar
Inledande bestämmelser

Vad OSK i 2 § föreslår om diarieföring m. m. kan jag så mycket hellre
tillstyrka som det i allt väsentligt överensstämmer med vad från JO:s sida
hävdats sedan lång tid tillbaka. Jag instämmer också i vad OSK uttalat om
hemligt diarium och om att, även om sådant förs, de handlingar som där
registreras tillika bör registreras i myndighetens öppna diarium. Ar fråga
om sådan handling som avses i 5 kap. 9 § tredje stycket förslaget till yttrandefrihetsgrundlag,
måste dock i så fall kunna krävas att det som antecknas
vid registreringen i det öppna diariet inte har sådant innehåll att det kan
äventyra sekretessen. OSK har föreslagit att motsvarande bör iakttas även
när fråga inte är om kvalificerat hemliga handlingar utan om handlingar i
allmänhet som åtnjuter sekretess enligt paragrafer som bygger på de sekretessgrunder
i 5 kap. 1 § förslaget till yttrandefrihetsgrundlag, som nämns i
punkt 1 (rikets säkerhet och förhållande till annan stat eller mellanfolklig
organisation) och punkt 2 första ledet (rikets centrala finans- och räntepoli -

524

tik). Detta bör kunna godtas. OSK anför att en handling, som endast är angiven
i vad gäller datum för dess inkomst eller upprättande samt avsändare
och mottagare, knappast kan ge den som tar del av diariet någon tillräcklig
grund för slutsatser. Det är oklart vad OSK åsyftar med att anteckning
skall ske om mottagare. Har man tänkt sig att i diariet skall antecknas vilken
befattningshavare eller vilken enhet inom myndigheten som mottagit
handlingen? I så fall kan anteckningen om ock endast i undantagsfall ge en
upplysning som skadar sekretessen. Motsvarande kan påstås beträffande
en anteckning om avsändaren. Enligt min mening torde därför som minimum
inte böra krävas att i diariet står mer än t. ex. ”1976-06-01 Inkommen
handling resp. Upprättad handling”.

Sekretessreglerna

Enligt utredningsdirektiven skulle OSK eftersträva en bättre systematisk
behandling av stoffet. Till efterkommande härav har OSK föreslagit en
delvis ny disposition av sekretessreglerna. Denna synes mig i allt väsentligt
redig och överskådlig. En nackdel med den valda tekniken är dock att
frågan om sekretess för en handling kan bli att bedöma enligt flera paragrafer.
Sålunda regleras t. ex. polis- och åklagarsekretessen i både 8 och 38 §§,
taxeringssekretessen i både 7 och 29 §§ och arbetsförmedlingssekretessen
i både 19 och 45 §§, allt dock givetvis ur olika synvinklar. Eventuellt kan
det i vissa fall bli fråga om att pröva frågan om sekretess för en handling
enligt mer än två paragrafer. Jag föreställer mig dock att detta kommer att
bereda svårigheter endast i inledningsskedet och att de tillämpande myndigheterna
snabbt kommer att finna sig till, rätta bland paragraferna. Jag
tillstyrker därför den föreslagna tekniken.

Sekretessreglernas uppgift är att ange ”de fall då allmänna handlingar
får hållas hemliga”. Fallen kan beskrivas med utgångspunkt i kriterier som
hänför sig till handlingens innehåll, till det ärende i vilket handlingen ingår
eller till den myndighet hos vilken handlingen hör hemma eller i en kombination
av dessa kriterier. Vilken teknik som används övar avgörande inflytande
på sekretessens räckvidd och blir av särskild betydelse med tanke på
den handlingskommunikation som äger rum myndigheter emellan.

Skrivs sekretessregeln som i 5§ lagförslaget (”handling, som angår rikets
totalförsvar”) måste meningen antas vara att varje handling som faller
in under denna beskrivning,tunder i övrigt angivna förutsättningar, är hemlig
hos vilken myndighet den än figurerar. Detsamma gäller då sekretessregeln
avfattats som i 40 § första stycket (”inom sjukvården eller eljest av läkare
upprättad handling”) eller som i 47 § (”handling som tillhör folkbokföringen”).

Skrivs sekretessregeln återigen som i 45 § (”handling i ärende rörande
arbetsförmedling, arbetsvärd etc.”) blir sekretessen snävare än om den
angetts avse handling rörande arbetsförmedling, arbetsvärd etc. Den kommer
då bara att täcka handlingarna i ett arbetsförmedlings- eller arbets -

525

vårdsärende men inte andra handlingar som innehåller uppgifter om arbetsförmedlingen
eller arbetsvärden för en person. En länsarbetsnämnds
yttrande från arbetsförmedlings- eller arbetsvårdssynpunkt till en tjänstetillsättningsmyndighet
torde t. ex. inte hos den senare myndigheten kunna
sekretessbeläggas med stöd av bestämmelsen om arbetsförmedlings- och
arbetsvårdssekretess. Det blir ju där handling i ett tjänstetillsättningsärende.
Däremot kan det möjligen hos länsarbetsnämnden sekretessbeläggas
enligt denna bestämmelse.

Sekretessregler byggande på myndighetskriteriet är avfattade som i 31 §
(”handling hos överförmyndare”) eller som i 32 § (”handling, som inkommit
till eller upprättats hos rättshjälpsnämnd eller allmän advokatbyrå”).
Den sistnämnda avfattningen lämnar inte rum för någon tvekan om sekretessens
räckvidd. Den förstnämnda avfattningen kan däremot vålla
tolkningssvårigheter och man kan fråga sig om det bara är hos den angivna
myndigheten som handlingen skall åtnjuta sekretesskydd.

Den gjorda genomgången ger mig anledning understryka vikten av att
avfattningen av de olika sekretessreglerna ses över så att de så långt möjligt
är blir enhetliga och sekretessens räckvidd ändamålsenligt avvägd.

Beträffande de enskilda sekretessparagraferna har jag inte funnit skäl att
ingå på detaljgranskning av andra än följande.

Sekretess hos JO (8 och 38 §§)

De enda bestämmelser om allmänna handlingar hos JO som finns i sekretesslagen
är en föreskrift i 10 § andra stycket som anger att vad i första
stycket är stadgat om åklagare ej skall äga tillämpning å riksdagens ombudsmän.
Att en sådan föreskrift getts i den paragraf som handlar om sekretess
för handlingar rörande åklagares verksamhet är naturligen betingat
av att JO enligt gällande ordning är en särskild åklagarmyndighet och att
JO:s tillsyn till sin karaktär är en åklagartillsyn. JO:s tillsyn är ju bestämd
med utgångspunkt i ämbetsansvaret och det förutsätts att den inriktas på
undersökningar av om ämbetsbrott begåtts. Ämbetsansvaret kommer
emellertid att upphöra den 1 januari 1976 och JO:s funktion och tillsyn förändrar
därmed karaktär. JO kommer visserligen fortfarande att kunna som
särskild åklagare väcka åtal, när någon i sin tjänsteutövning har begått
brottslig gärning, men så som det straffrättsliga ansvaret kommer att vara
bestämt torde det endast undantagsvis för JO:s del bli fråga om att göra undersökningar
och fatta beslut i egenskap av åklagare. JO kommer alltså typiskt
sett inte att vara en åklagare utan en myndighet med annan typ av tillsyn
än en åklagares. Mot bakgrund härav är det inte längre på sin plats att
som OSK gjort i 8 och 38 §§ förslaget till lag om allmänna handlingar inta
de bestämmelser som bedöms erforderliga i fråga om sekretess för allmänna
handlingar hos JO i paragrafer som reglerar sekretess för handlingar rörande
åklagares verksamhet. Så kan visserligen i och för sig ske i den mån
man önskar specialreglera sekretessen hos JO i de försvinnande få fall då

526

JO agerar sorn åklagare men inte eljest.

De handlingar som förvaras hos JO kan klassificeras på följande sätt.

1. Till JO inkomna anmälningar.

2. Hos JO upprättade handlingar såsom inspektionsprotokoll, förhörsprotokoll,
remisspromemorior (JO:s beslut behandlas nedan under 5).

3. Till JO inkomna remissyttranden och andra skrivelser under ett ärendes
gång.

4. Av JO inlånade handlingar såsom domstolsakter, taxeringshandlingar,
kronofogdehandlingar, socialakter.

5. JO:s beslut.

JO har hittills arbetat under stor öppenhet och därvid bör det enligt min
mening också förbliva. Det sagda hindrar inte att det stundom kan föreligga
ett behov av sekretess som väger över intresset av insyn. Eftersom JO:s
tillsyn spänner över snart sagt alla grenar av samhällets verksamhet kan
sekretessbehovet, allt efter omständigheterna i det aktuella fallet, vara motiverat
av hänsyn till högst olika intressen.

I 5 kap. 1 § av den föreslagna yttrandefrihetsgrundlagen stadgas att rätten
till fri tillgång till allmänna handlingar får inskränkas endast av hänsyn
till vissa i paragrafen angivna intressen. Alla de intressen som där anges
kan komma in i bilden när det gäller JO-handlingar. Handlingar kan förekomma
hos JO — såsom i vissa militär- eller polisärenden - vilkas offentliggörande
skulle kunna vålla fara för rikets säkerhet. Ärenden som berör
utrikesrepresentationen kan någon gång böra hållas hemliga av hänsyn till
förhållandet till annan stat eller mellanfolklig organisation. Rikets centrala
finans- och räntepolitik har väl hittills knappast berörts i något JO-ärende
men möjlighet finns att sådant kommer upp och sekretess kan då vara
starkt påkallad. Myndighets verksamhet för inspektion, kontroll och annan
tillsyn är något som ofta figurerar hos JO. Intresset att förebygga och
beivra brott kan sättas i fara om JO skulle utlämna handlingar som rör en
alltjämt pågående polisutredning eller som blottlägger polisens spaningsmetoder.
Det allmännas ekonomiska intresse berörs i vissa ärenden hos
JO. Mycket vanligt är slutligen att ett JO-ärende rör enskilds ekonomiska
intresse, privatlivets helgd eller enskilds personliga säkerhet.

Ser man på de fem ovan angivna grupper av handlingar som förekommer
hos JO kan till en början konstateras att det är ovanligt att behov gör sig
gällande av att sekretessbelägga en JO-anmälan, den må nu härröra från
myndighet (något som sällan förekommer) eller från enskild person. Det
kan naturligtvis förekomma att en värnpliktig som klagar på sitt befäl därvid
råkar av oförstånd blotta någon militär hemlighet eller att någon som
klagar mer eller mindre för annans räkning i ett vårdärende därvid lämnar
uppgifter som är ytterst nedsättande och menliga för den därav berörde. I
sådana fall kan det vara motiverat att sekretessbelägga anmälningen i berörd
del.

När det gäller hos JO upprättade protokoll och promemorior gör sig be -

527

hov av sekretess sällan gällande men fall kan dock förekomma där sekretess
är påkallad, t. o. m. starkt påkallad.

Inkomna remissyttranden kan naturligtvis mången gång beröra känsliga
frågor, i synnerhet då detaljerad redogörelse lämnas för innehållet i sekretesskyddade
handlingar, t. ex. socialutredningar eller sjukjournaler.
Egentligt behov av sekretess är dock mindre vanligt.

Andra myndigheters handlingar som inlånas till JO bör naturligen inte
ändra status i offentlighets- eller sekretesshänseende hos JO.

Vad slutligen angår JO:s beslut har det veterligen inte förekommit att ett
sådant hållits hemligt och något behov av sekretess kan rimligen inte sägas
föreligga. Det får förutsättas att JO utformar sina beslut så att inte otillbörligen
blottläggs vad som bör hållas dolt.

Slutsatsen av det förda resonemanget blir sålunda, att sekretess inte behöver
stadgas i fråga om JO:s beslut, att inlånade handlingar bör behålla
sin status i sekretesshänseende samt att i fråga om övriga JO-handlingar en
möjlighet kan behövas att sekretessbelägga dem när så någon gång är påkallat
av hänsyn till något av de i 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen angivna
intressena.

Frågan är då vilket utslag det föreslagna sekretessystemet ger för handlingar
i JO-ärenden. Jag kan då erinra om vad jag förut sagt om rättsverkningarna
av de olika formuleringar som använts i sekretessparagraferna.
Det kan i anslutning härtill konstateras att en sådan sekretessregel som den
i 40 § första stycket lagförslaget, om annat ej föreskrivs, torde få till följd
att såväl en av en läkare i tjänsten gjord JO-anmälan som ett av honom till
JO avgivet remissyttrande kan bli underkastat sekretess. En sekretessregel
som den i 5 § lagförslaget torde på samma sätt skänka sekretess också
hos JO åt en anmälan, ett remissyttrande eller en inlånad handling, allt under
förutsättning att aktstycket angår rikets totalförsvar. En sådan sekretessregel
som den i 40 § andra stycket lagförslaget torde däremot inte ge
sekretess vare sig åt en anmälan från en socialvårdsmyndighet eller åt ett
remissyttrande från en sådan myndighet. Däremot ger det sekretess också
hos JO åt ärendeakter och andra ärendehandlingar som inlånas från myndigheten.
Mera tveksamt är hur en sekretessregel av den typ som möter i
23 § lagförslaget slår. En anmälan eller ett remissyttrande från tullverket
kan inte antas falla under sekretessen i fråga och det synes ovisst om tullverkets
till JO utlånade handlingar rörande varor som behandlas hos tullverket
behåller sin sekretess. Medan de befinner sig hos JO kan påstås att
de inte längre utgör handlingar hos tullverket. Exemplifieringen skulle
kunna fortsättas.

Det redan sagda torde emellertid med tillräcklig tydlighet visa att så som
sekretessystemet utformats i lagförslaget det inte för JO-ärenden tillgodoser
vare sig intresset av offentlighet eller det intresse av sekretess som kan
göra sig gällande. Utan en särskild regel om JO-ärendena synes någon i alla
avseenden tillfredsställande ordning inte kunna vinnas.

528

När det gäller innehållet i en sådan regel framgår av vad förut sagts att
det torde ställa sig ogörligt att med hjälp av definitioner eller uppräkningar
ringa in i vilka särskilda fall handlingar i JO-ärenden skall få hållas hemliga.
Jag ser därför inte någon annan lösning möjlig än att det efter förebild
av regeln i 53 § om sekretess hos domstol föreskrivs att handling i ärende
hos riksdagens ombudsmän får hållas hemlig när ombudsman så förordnar
och att sådant förordnande får meddelas endast om det finnes nödvändigt
av hänsyn till något i 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen angivet ändamål.

En sådan regel som den föreslagna blir givetvis tillämplig också i JO:s
åklagarärenden och tillgodoser de behov av sekretess som undantagsvis
kan göra sig gällande där. Några särskilda föreskrifter om sekretess i JO:s
åklagarärenden erfordras därför inte i 8 och 38 §§ och vad OSK föreslagit
härom bör därför i så fall utgå.

Sekretess vid rättstvist (11 §)

Med den formulering paragrafen getts kan ifrågasättas om den inte blir
tillämplig också hos myndighet som för talan som företrädare för ett allmänt
intresse i ett förvaltningsmål, t. ex. ett allmänt ombud eller en taxeringsintendent.
Denna fråga bör närmare övervägas.

Post- och telesekretessen (28 §)

Den föreslagna sekretessregeln ger inte såsom den nu gällande rum för
hemlighållande av handling som lämnar uppgift om abonnents telefonnummer.
Systemet med s. k. hemliga telefonnummer skulle med den föreslagna
lydelsen alltså inte kunna behållas. Det bör tas upp till särskilt övervägande
om denna konsekvens bör godtas.

Riksbankssekretessen (30 och 34 §§)

Nu gällande sekretessregler i 35 § lagen för Sveriges riksbank — till vilka
31 § sekretesslagen hänvisar — föreslås upphävda. Enligt OSK fyller reglerna
ej längre något behov om kommitténs förslag till lag om allmänna
handlingar genomförs. Kommittén synes dock förbise, att 35 § riksbankslagen
stadgar sekretess bl. a. för ärenden som rör kunders förhållanden till
riksbanken. Någon regel som ger samma generella skydd återfinns inte i
förslaget. I 30 § sekretessbeläggs handling hos riksbanken, som lämnar
upplysning om enskilds förhållande till inrättning som står under riksbankens
tillsyn. Stadgandet kan inte åberopas när det gäller riksbankens egna
kunder. I 34 § sekretessbeläggs handlingar rörande myndighets utlåning
av medel eller ställande av kreditgaranti. Kunderna kan emellertid ha andra
relationer till riksbanken än lån och även här kan sekretess vara på sin
plats. Förslaget bör därför kompletteras på denna punkt.

Påpekas kan att, om 35 § riksbankslagen upphävs, tystnadspliktsregeln i
36 § samma lag måste ändras.

529

Sjuk- och socialvårdssekretessen (40—42 §§)

Sjukvårdens handlingssekretess har reglerats med två skilda tekniker,
dels (i 40 § första stycket) genom en koppling till tystnadspliktsreglema,
dels (i 40 § andra stycket) genom uppställande av ett särskilt rekvisit
”om den innehåller uppgifter om någons personliga förhållanden, vilkas
röjande kan vara menligt för honom eller någon honom närstående”. Den
förstnämnda sekretessen skall tillämpas på handling som upprättats inom
sjukvården eller eljest av läkare, medan den sistnämnda sekretessen företrädesvis
tydligen blir tillämplig på inkomna handlingar. OSK anför att av
läkarsekreterare upprättade handlingar inte omfattas av första stycket. Så
torde dock vara fallet. Fråga är ju om inom sjukvården upprättade handlingar
och även läkarsekreterare är underkastade den i lagen (1975: 100)
med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m. fl. föreskrivna
tystnadsplikten.

Uppdelningen av sjukvårdssekretessen på en strängare sekretess för
upprättade handlingar och en svagare sekretess för andra handlingar får
den oegentliga följden att vad en patient meddelar en läkare i förtroende
muntligen och denne antecknar på patientkort, i läkaijoumal e. d. får ett
annat och starkare skydd än vad patienten meddelar läkaren i förtroende
brevledes. Det finns inget sakligt skäl till en sådan skillnad. Om man, som
också jag anser, skall eftersträva en handlingssekretess som sammanfaller
med tystnadsplikten inom sjukvården, kan en sådan inadvertens inte godtas.
Sekretessregeln i första stycket bör därför omarbetas så att den kommer
att omfatta också från patient inkommen handling.

Tillämpningen av sekretessregeln i första stycket förutsätter kunskap
om tystnadsplikten inom sjukvården. OSK uppger att det för OSK påpekats
att det inte är så vanligt att det utanför medicinalpersonalens krets
finns kännedom om vad tystnadsplikten innebär. Häremot har OSK anfört
att rekvisitet i och för sig inte är svårare att tolka än det som satts in i andra
stycket och att utlämningssituationer för övrigt knappast torde bli aktuella
annat än hos myndigheter som har tillgång till medicinsk sakkunskap. Alla
läkarintyg och läkarutlåtanden blir emellertid att bedöma enligt första styckets
regel. Sådana förekommer i en mängd olika typer av ärenden och hos
myndigheter av de mest skilda slag. Det blir ingalunda någon lätt uppgift
för dessa myndigheter att avgöra om ett läkarintyg eller ett läkarutlåtande
omfattas av sekretess enligt första stycket. Vilka läkarintyg och läkarutlåtanden
skall anses tillkomna i en förtroendesituation? Hör t. ex. läkarintyg
i körkortsärenden och tjänsteansökningsärenden hit? Och vilken betydelse
får den för sjukvården stadgade allmänna tystnadsplikten som endast förbjuder
obehörigt yppande av patients personliga förhållanden? För egen
del tolkar jag sekretessregeln i första stycket så att den ger sekretess åt alla
läkarintyg och läkarutlåtanden utom sådana som utfärdas på en myndighets
egen begäran som led i myndighetens utredning av ett ärende. I vad
mån sådana intyg och utlåtanden skall åtnjuta sekretess får då bedömas en 34

Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

530

ligt de eventuella sekretessregler som gäller för ärendetypen i fråga. Ett
klarläggande uttalande i denna viktiga fråga behövs emellertid.

Enligt 42 § skall sjukvårdshandling, t. ex. en patientjournal, kunna hemlighållas
för patienten själv endast då fråga är om vård oberoende av eget
samtycke. Det skulle innebära att t. ex. en patient som är föremål för psykiatrisk
vård enligt sjukvårdslagen får en ovillkorlig rätt att ta del av sin
journal. Jag betvivlar att det från medicinsk synpunkt är välbetänkt att införa
en sådan ordning. Från denna synpunkt torde det vid de bedömningar
som bör göras då en patient begär att få ta del av sin journal vara irrelevant
om patienten är föremål för tvångsvård eller frivillig vård. Jag anser därför
att någon ändring inte bör göras i den nu gällande regeln som är gemensam
för tvångsvård och frivillig vård. En annan sak är att på de skäl som OSK
anfört det är angeläget att regeln tillämpas så restriktivt som möjligt.

Ytterligare bestämmelser till skydd för personliga
intressen

Personundersökning i brottmål upprättas numera inom skyddskonsulentorganisationen
och expedieras från skyddskonsulenten till vederbörande
domstol. Såvitt jag kunnat finna faller sådan handling inte under någon
av de föreslagna sekretessreglerna. Enligt min mening bör personundersökning
dock naturligen åtnjuta sekretess och detta tillgodoses genom
lagstiftningen.

Datalagrad personuppgift (5 0 §)

Det kan ifrågasättas om ”personuppgift” utgör en handling enligt de definitioner
som föreslagits i 5 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen och om det
inte borde stå ”upptagning av personuppgift”.

Verkan av samtycke (52 §)

Sekretessreglerna är utformade på ett generellt sätt och någon undantagsställning
har inte getts den till vars förmån sekretessen skall gälla. I
vissa fall, t. ex. 39 och 42 §§, är det uppenbart att sekretessen riktar sig såväl
mot vederbörande själv som mot tredje man. Som part i ett ärende får
vederbörande själv ändå på grund av regeln i 61 § rätt i princip att ta del av
sådan också för honom annars hemlig handling. I flertalet fall ligger det
emellertid i sakens natur att sekretessen inte är avsedd att tillämpas också
mot sekretessintressenten själv. När det förhåller sig så bör han också
kunna disponera över sekretessen och genom samtycke möjliggöra utlämnande
till tredje man. I 52 § har emellertid endast samtyckesfrågan reglerats.
I avsaknad av en grundläggande regel om rätt för sekretessintressenten
själv att utan hinder av bestämmelserna i de uppräknade sekretessparagrafema
ta del av där omnämnda handlingar hänger regeln emellertid i
luften. Enligt min mening bör föreskrivas att den till vars förmån sekretess
gäller skall utan hinder av bestämmelserna i 18-35, 38, 40, 41, 43-49§§

531

samt 50 § andra stycket äga utfå handling och genom samtycke ge annan
rätt härtill.

Handlingar hos domstol (5 3 §)

OSK anför bl. a. att beträffande handlingar som blir allmänna först hos
domstolen krävs en särskild regel för att undantag från offentligheten skall
kunna göras. Detta synes vara en sanning med modifikation. Domstol utgör
myndighet i lagens mening. Om en sekretessregel är skriven så att den
blir tillämplig på en till domstol inkommen eller hos domstol upprättad
handling i ett mål elier ärende saknar det rättslig betydelse att fråga är om
en domstol och inte förvaltningsmyndighet. Det kan därför inte vara riktigt
att som föreslagits i 53 § domstol skall få förordna om hemlighållande av en
handling ”om handlingen redan är hemlig enligt denna lag”. Vad ett sådant
förordnande skall tjäna till är svårt att förstå.

Rätten att meddela sekretessförordnande har vidare i 53 § hänförts till
”dom, beslut eller annan sådan handling i mål eller ärende”. Ordet ”sådan”
måste ha influtit av misstag. Klart är ju att också t. ex. till domstolen
från part eller annan inkomna handlingar skall kunna bli föremål för sekretessförordnande
av domstolen.

Som förutsättning för sekretessförordnande måste gälla att handlingen
inte vunnit offentlighet vid en offentlig förhandling. Härom har jag i beslut
den 21 oktober 1974 (74/74) uttalat bl. a. följande, som jag nu vill åberopa.

Frågan vad som bör förstås med ”därvid företedda handlingar” (36 §
första stycket), ”handlingar, som företetts vid förhandlingen” (36 § femte
stycket) och ”handlingen företes i rättegången” (38 § andra stycket) blir
därmed av stor sekretessrättslig betydelse.

Processlagberedningen talade om ingivna handlingar ”sorn sedermera
åberopades vid förhandlingen” och om handlingar som ”varit för domstolen
tillgängliga vid förhandling”. Departementschefen hänförde sig till
”processmaterialet” och förklarade att detta skulle vara offentligt om förhandlingen
varit offentlig. Med anledning härav kan erinras om att enligt
17 kap. 2 § och 30 kap. 2 § rättegångsbalken dom skall, om huvudförhandling
vid rätten ägt rum, grundas på vad vid förhandlingen förekommit. Det
ligger då nära till hands att, när huvudförhandling hållits i ett mål, anse
handling företedd vid förhandlingen, därest den ”förekommit” vid förhandlingen
på sådant sätt att den kän räknas till det processmaterial på vilket
domen får grundas. Det sagda innebär att, om en sekretesskyddad
handling väl funnits i domstolens akt i ett mål vari huvudförhandling hållits
men ej ”förekommit” vid förhandlingen, den dels inte får beaktas vid målets
avgörande, dels behåller sin karaktär av hemlig handling, oaktat förhandlingen
varit offentlig.

För egen del kommer jag till den uppfattningen att med vid förhandling
företedda handlingar bör förstås handlingar som i något sammanhang åberopats
under förhandlingen och fogat sig till det processmaterial som varit
före vid förhandlingen. Enbart den omständigheten att en hemlig handling
varit tillgänglig vid förhandlingen för att vid behov anlitas kan alltså enligt

532

min mening inte tas till intäkt för att hänföra den till handling som för fortsatt
sekretesskydd är beroende av ett sekretessförordnande enligt 36 §
andra stycket. I minnet bör hållas att bestämmelserna tar sikte på handlingar
vilkas innehåll röjts eller kan anses ha röjts vid en domstolsförhandling.
Handlingar, som inte indragits i sådan förhandling antingen därför att
målet handlagts utan förhandling eller därför att den förhandling som hållits
inte berört handlingarnas innehåll, ligger utanför tillämpningsområdet
för 36 §. Ytterst blir det en bedömningsfråga om en handling skall anses företedd
vid en förhandling eller ej. Bedömningen ankommer i första hand på
domstolen och det kravet kan enligt min mening ställas på domstolen att
den redan i samband med förordnande om sekretess för företedda handlingar
liksom eljest då frågan kan få betydelse för framtiden noga redovisar
vilka handlingar som enligt dess bedömning företetts vid förhandlingen.

Emellertid kan efter den gjorda genomgången konstateras att uttrycket
”företedda handlingar” inte är särskilt väl valt som beteckning på handlingar
vilka skall anses ha kommit i offentlighetens ljus vid en domstolsförhandling.
Ordet förete anknyter inte heller till någon term vare sig i rättegångsbalken
eller i förvaltningsprocesslagen. Enligt min mening framstår
det därför som önskvärt att ordet byts ut mot en annan term som bättre
åskådliggör efter vilka kriterier bedömningen skall göras.

Jag vill i stället för ordet företetts förorda ordet förebragts (jfr 43 kap. 8 §
rättegångsbalken).

Som ytterligare förutsättning för sekretessförordnande föreslår OSK att
sekretess finnes nödvändig av hänsyn till något i 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen
angivet ändamål. Det kan vara ägnat att inge betänkligheter att
på detta sätt överlämna sekretessfrågan åt domstols diskretionära bedömande
och det kan diskuteras om det är förenligt med grundlagen. Jag delar
emellertid OSK:s uppfattning att det bör kunna godtas.

Föreskriften om när domstol skall få meddela sekretessförordnande är
svårläst med hänsyn till att befogenheten gjorts beroende av såväl ett negativt
som ett positivt rekvisit. Läsningen och förståelsen skulle underlättas
genom förslagsvis följande lydelse ”under förutsättning dels att handlingen
icke förebragts, föredragits eller upprättats vid offentlig förhandling,
dels att sådant förordnande finnes nödvändigt av hänsyn till något i 5 kap.

1 § yttrandefrihetsgrundlagen angivet ändamål”.

Tystnadsplikt (5 5 §)

Jag delar OSK:s mening om att en mot handlingssekretessen svarande
tystnadsplikt bör finnas. Jag är emellertid inte beredd att närmare diskutera
tystnadspliktens räckvidd och utformning förrän den särskilda utredningen
om tystnadsplikter framlagt sitt förslag.

Besvär (5 7 §)

Som jag förut framhållit bör denna paragraf överflyttas till 5 kap. yttrandefrihetsgrundlagen.

Mot den föreslagna instansordningen, som bl. a. innebär att också be -

533

svär över en kommunal myndighets avslagsbeslut går direkt till kammarrätt,
har jag intet att erinra. Jag delar också OSK:s uppfattning att rättsmedlet
bör vara förvaltningsbesvär av ordinärt slag på vilka förvaltningslagens
regler skall vara tillämpliga. Särregler för talan mot allmän domstols
beslut synes dock inte kunna undvaras.

I första stycket talas om beslut av annan myndighet än allmän domstol.
Härunder faller även kammarrätt. Eftersom besvär över beslut av kammarrätt
inte kan föras hos kammarrätt fordras en kompletterande föreskrift
om var besvär över kammarrätts beslut att avslå en till kammarrätten
riktad framställning om utbekommande av allmän handling skall få föras.
OSK har i andra stycket intagit en föreskrift om att om förfarandet i kammarrätt
och besvär över dess beslut gäller i övrigt förvaltningsprocesslagen.
Det första ledet i föreskriften har jag svårt att se något behov av.
Vad där sägs måste ändå komma att gälla. Det andra ledet innebär att beträffande
överklagande av kammarrätts beslut kommer att gälla dels föreskriften
i 33 § förvaltningsprocesslagen att mot kammarrätts beslut förs talan
hos regeringsrätten och att talan förs genom besvär, dels föreskriften i
35 § förvaltningsprocesslagen att besvär över kammarrätts beslut i fråga
som fullföljts till eller underställts kammarrätten prövas av regeringsrätten
endast om regeringsrätten meddelat prövningstillstånd. Mål om utbekommande
av allmän handling är i osedvanligt hög grad av sådan beskaffenhet
att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan prövas av regeringsrätten.
Det kan därför antas att i ett förhållandevis stort antal fall
regeringsrätten kommer att meddela prövningstillstånd. I alla dessa fall
skulle det innebära en onödig omgång att de först behandlades på prövningstillståndsavdelning.
Det bör därför övervägas om 35 § förvaltningsprocesslagen
verkligen skall vara tillämplig på fullföljd till regeringsrätten i
mål om utbekommande av allmän handling och om inte hänvisningen till
förvaltningsprocesslagens besvärsregler bör inskränkas till 33 § lagen.

Anmärkas kan vidare att texten i 57 § första stycket, läst för sig och utan
att innehållet i 5 kap. 10 § yttrandefrihetsgrundlagen hålls i minnet, förmedlar
intryck att också beslut av regeringsrätten att avslå en till regeringsrätten
riktad framställning om utbekommande av allmän handling kan
överklagas genom besvär hos kammarrätt. Detta framstår som dålig lagstiftningsteknik.
Överflyttas på sätt jag föreslagit det som står i 57 § till
grundlagen vinns också att en samordning av överklagbarhetsregeln och
besvärs- och instansordningsreglema lättare kan åstadkommas.

I 5 kap. 10 § förslaget till yttrandefrihetsgrundlag har inte som i nu gällande
2 kap. 11 § tryckfrihetsförordningen delegerats till riksdagen att bestämma
om överklagbarheten av riksdagsmyndighets beslut att avslå framställning
om utbekommande av allmän handling. Jag utgår från och har intet
att erinra mot att meningen är att talan generellt skall kunna föras mot
sådant beslut. Häri ligger att talan också skall kunna föras mot JO:s beslut
i sådant ärende, vilket för närvarande inte är fallet men inte kan anses tillfredsställande.

534

En särskild fråga är om också de i 57 § förslaget till lag om allmänna
handlingar intagna reglerna om besvär och instansordning skall gälla vid
överklagande av riksdagsmyndighets beslut eller om tanken är att riksdagen
i särskild lag skall ge bestämmelser härom som mer eller mindre avviker
från reglerna i fråga. Det är oklart hur OSK tänkt sig att det skall vara.
Jag begränsar mig till att fästa uppmärksamheten på frågeställningen.

Service och information (5 8 §)

Såvitt kan utläsas av motiven åsyftas en informationsskyldighet såvitt
avser innehållet i allmänna handlingar, i den mån de ej skall hållas hemliga.
Att så skall vara fallet framgår dock ej av den föreslagna lagtexten. Där talas
endast helt allmänt om lämnande av all upplysning och vägledning som
är möjlig. Enskild som tar kontakt med en myndighet för att få del av en
allmän handling är onekligen ofta i behov av information och vägledning för
att komma rätt och nå sitt mål. Det är enligt min mening inte så mycket innehållet
i allmänna offentliga handlingar som han behöver få upplysning
om som hur han rent praktiskt skall gå till väga för att få den handling han
efterfrågar i sina händer, vilken tjänsteman han skall vända sig till, vilka
diarier eller andra register han skall söka i och vad han i övrigt bör iaktta
för att på enklaste sätt finna fram till handlingen. Jag föreslår därför att det
föreskrivs att myndighet på begäran skall lämna allmänheten all upplysning
och vägledning som behövs för att allmänheten skall få tillgång till allmän
handling, i den mån den ej skall hållas hemlig, och som är möjlig utan
att etc.

Utlämnande av handlingar myndigheter emellan (59 och

60 §§)

I 60 § regleras vad som skall gälla om en myndighet vägrar att utlämna
handling till annan myndighet. Vad där föreslås synes ändamålsenligt. Anmärkas
bör dock att i lagtexten ej använts termen allmän handling utan termen
handling. Den tanken synes ej ligga bakom att ordningen också skall
gälla, om en myndighet vägrar att utlämna annan handling än sådan som är
allmän, t. ex. en arbetshandling eller annan handling som ej är att anse som
upprättad i lagens mening. Goda skäl skulle förvisso kunna anföras till förmån
för att ordningen skall tillämpas också i sådana fall. Det skulle emellertid
bryta mot hela systemet att reglera också denna fråga i en lag om allmänna
handlingar. Till förebyggande av missförstånd bör därför i 60 § inte
stå handling utan allmän handling.

I 60 § talas också om att myndighet jämlikt 59 § vägrar att utlämna handling
etc. I 59 § sägs emellertid intet om utlämnande av allmän handling från
en myndighet till annan utan endast om lämnande av uppgifter ur allmän
handling. Det kan visserligen framstå som naturligt och jag har i och för sig
intet att erinra häremot att till utgångspunkt för regleringen tas en skyldighet
för myndigheter att bistå varandra med upplysningar. En uttrycklig re -

535

gel bör emellertid i så fall också ges om en skyldighet att utlämna allmän
handling. Den förutsättning under vilken sådan skyldighet skall gälla bör
dock naturligen vara gemensam för utlämnande av uppgifter ur allmän
handling och utlämnande av själva handlingen. Förutsättningen synes mig
ha fått en lämplig utformning dock att formuleringen ”de intressen som
föranlett beslut om hemlighållande” ej är adekvat. Normalt fattas ju inga
särskilda sekretessbeslut utan sekretessen följer direkt av lagen.

Det förtjänar påpekas att den skärpning av sekretessen för sjukvårdshandlingar
som föreslås i 40 § forsta stycket kommer att medföra att annan
myndighets möjligheter att få del av sådana handlingar blir kraftigt beskurna.
Enligt min mening är detta dock en önskvärd konsekvens, då sjukvårdshandlingar
enligt gällande ordning alltför lättvindigt lånas ut till höger
och vänster.

Parts rätt att utfå allmän handling (61 §)

OSK har i motiven gett uttryck för en syn på partsbegreppet som inte
överensstämmer med regeringsrättens sådan som den framträder i ett regeringsrättens
pleniavgörande (R75 2:21). För regeringsrätten är partsbegreppet
tydligen ett renodlat processuellt begrepp och regeringsrätten har
därför inte ansett att en intagen på en kriminalvårdsanstalt eller en patient
på ett sjukhus är att anse som part då han begär att få ta del av den beträffande
honom förda journalen. Han är inte part när det gäller den löpande
behandlingen och vården av honom utan endast i enskilt ärende angående
permission e. d. Önskar man att partsregeln i 61 § skall vara tillämplig också
i förstnämnda situation torde därför en uttrycklig regel fordras härom.
Jag kan i övrigt hänvisa till vad jag anfört om 52 §.

Riksdagsmyndighets ställning (62 §)

I 62 § lämnas bemyndigande åt regeringen att förordna om utlämnande
av eljest hemlig handling. Det tilläggs, att när fråga är om handling hos
riksdagen eller dess myndigheter vad riksdagen bestämmer skall gälla.
Den föreslagna särregeln för riksdagen och dess myndigheter synes välmotiverad.
Fråga är emellertid om inte regeln borde få en mera generell räckvidd
(inte bara hänföra sig till 62 §) och om en motsvarande särregel inte
borde ges även i vissa andra sammanhang. Enligt 2 § andra stycket kan regeringen
medge myndighet undantag från skyldigheten att föra diarium
e. d. När det gäller riksdagen och dess verk är det föga naturligt att bestämmanderätten
skall tillkomma regeringen. Enligt 21 § skall handling, som rör
statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende på näringslivet
och som inkommit till eller upprättats hos myndighet som regeringen
bestämmer, hållas hemlig under angiven förutsättning. Godtas regeln skulle
det kunna tänkas bli aktuellt att tillämpa den på något riksdagens utskott
eller verk. Det kan knappast vara riktigt att regeringen skall ha bestämmanderätten
i så fall. Slutligen sägs i 60 § att fråga om utlämnande av hand -

536

ling statliga myndigheter emellan skall i händelse av tvist hänskjutas till regeringens
prövning. Tvist mellan myndigheter som båda lyder under riksdagen
bör inte prövas av regeringen. Däremot kan det vara rimligt att regeringen
får slita tvist mellan myndigheter, varav den ena lyder under regeringen
och den andra under riksdagen.

Här berörda problem bör uppmärksammas vid lagstiftningsärendets
fortsatta behandling.

Yttrande över massmedieutredningens betänkande ”Massmedieg
rundlag”

Genom remiss den 4 augusti 1975 beredde justitiedepartementet riksdagens
ombudsmän tillfälle att yttra sig över rubricerade betänkande (SOU
1975:49).

Med anledning härav avgav JO Wennergren den 28 oktober 1975 följande
yttrande till departementet.

De ämnen som regleras i förslaget till massmediegrundlag faller in under
två av de grundläggande fri- och rättigheter som är inskrivna i 2 kap. 1 § regeringsformen
(RF), nämligen yttrande- och tryckfriheten och rätten till information.
Den förra friheten definieras i RF som frihet att i tal, skrift eller
bild eller på annat sätt meddela uppgifter och framföra åsikter och den senare
rättigheten som en rätt att inhämta och mottaga uppgifter och upplysningar.
RF:s fri- och rättighetsregler är föremål för översyn på grundval av
1973 års fri- och rättighetsutrednings förslag. Den erforderliga samordningen
mellan bestämmelserna i 2 kap. RF och det nya regelsystemet i massmediegrundlagen
bör härvid också kunna komma till stånd, vilket bl. a. innebär
utmönstring av tryckfriheten ur frihetskatalogen.

Beträffande den allmänna yttrandefriheten skall, som sägs i 2 kap. 4 §
RF, föreskrifter som närmare utformar denna och skyddet av den beslutas
i den ordning som föreskrivs i 8 kap. RF, dvs. i regel genom lagbestämmelser,
dels då i sådana särskilda lagar som lagen om offentliga sammankomster,
dels i brottsbalken.

Med den valda tekniken kommer alltså grundsatserna om yttrandefrihet
och rätt till information att vara inskrivna i 2 kap. RF, medan den närmare
innebörden regleras för vissa centrala mediers del i en massmediegrundlag
och för övriga mediers del i vanlig lag. Naturligen bör med en sådan uppläggning
ett strängt urval göras bland de olika yttrandefrihetsmediema när
man bestämmer vilka som skall beredas den särskilda trygghet och fasthet
som en grundlagsreglering innebär. Jag delar massmedieutredningens
(MMU) uppfattning att sådana medier som teatern, utställningarna och demonstrationerna
inte är av så grundläggande betydelse för yttrandefriheten
att tillräckliga skäl kan påvisas för en grundlagsreglering. De bör kunna

537

regleras genom vanlig lag med utgångspunkt i de i RF givna grundsatserna.
Enligt min mening kan ifrågasättas om inte också Filmen typiskt sett närmast
hör hemma i denna mediegrupp. Det är svårt att se någon avgörande
skillnad mellan filmen och t. ex. teatern som yttrandefrihetsmedium. Visserligen
fixeras budskapet på ett annat sätt i en film än i en teaterföreställning,
som aldrig är exakt densamma från tillfälle till tillfälle, men frågan är
om detta bör tillmätas en avgörande vikt. Det är egentligen endast när en
film eller en teaterföreställning sänds i radio eller television som den får sådan
genomslagskraft och sådan betydelse som medel att föra ut uppgifter
och åsikter att ett grundlagsskydd kan anses påkallat. Men då blir massmediegrundlagen
under alla förhållanden ändå tillämplig (4 kap. 1 §). Med utgångspunkt
i att urvalet av de medier som bör grundlagsregleras naturligen
skall vara mycket strängt, anser jag mig därför böra avstyrka att filmen
som yttrandefrihetsmedium tas med i en grundlagsreglering. Däremot finner
jag det självklart att tryckt skrift, radio och television som yttrandefrihetsmedium
skall regleras i denna ordning.

Begreppet tryckt skrift utvidgas enligt MMU:s förslag till att omfatta inte
bara skrifter som framställs i tryckpress utan i princip också skrifter som
kommer till stånd genom stencilering, ljuskopiering eller liknande tekniskt
förfarande. Härigenom tillgodoses ett länge känt önskemål. Jag tillstyrker
denna utvidgning och den utformning därav som MMU föreslagit.

Beträffande sådana medier som grammofonskivor, ljudband, videogram
och liknande tekniska upptagningar anför MMU (s. 70) att den tekniska utvecklingen
fortsätter alltjämt och att man bör, innan man försöker ge i detalj
utformade grundlagsregler om skydd för yttrandefriheten på dessa områden,
anlita den vanliga lagstiftningsvägen och avvakta erfarenheterna av
en sådan lagstiftnings tillämpning. Emellertid finns på marknaden redan
talböcker och taltidningar, t. ex. Juristjournalen. Enligt min mening föreligger
ingen avgörande skillnad mellan sådana produkter och en tryckt bok
eller tidning. Det finns ingen anledning att i fråga om t. ex. meddelarfrihet
och rätt till anonymitet en annan ordning skall gälla när ”yttrandet” är intalat
eller eljest inspelat än när det är tryckt eller sänds i radio. Jag anser
därför att det bör närmare undersökas om inte också dessa medier kan inrangeras
bland de i en massmediegrundlag reglerade och skyddade.

Vare sig den närmare utformningen av yttrandefriheten på ett mediumområde
skall ske i grundlag, i detta fall en massmediegrundlag, eller vanlig
lag är utgångsläget att vaije medborgare enligt 2 kap. 1 § RF gentemot det
allmänna är tillförsäkrad frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt
meddela uppgifter och framföra åsikter. Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas
om i en massmediegrundlags inledande bestämmelse (1 kap. 1 §) behöver
stå mera än att grundlagen i fråga äger tillämpning på yttrandefriheten
i de medier som man valt ut för reglering i grundlagen. I följande paragrafer
kan sedan som MMU föreslagit utvecklas vad som skall utmärka
denna medieyttrandefrihet, som för enkelhetens skull här kallas massme -

538

dieyttrandefrihet till skillnad från andra slag av medieyttrandefrihet. De
två sidorna av massmedieyttrandefriheten bör givetvis inledningsvis presenteras,
nämligen dels friheten att i massmedium meddela uppgifter och
framföra åsikter, dels friheten att till massmedium meddela uppgifter och
framföra åsikter. Att syftet i det senare fallet skall vara ett offentliggörande
i mediet synes inte nödvändigtvis behöva anges redan här (jfr 8 kap. 1 §).
Som utmärkande drag bör vidare också nämnas att myndighet eller annat
allmänt organ inte får lägga några hinder i förväg mot massmedieyttrandefriheten.
Enligt min mening bör detta gälla båda slagen av yttrandefrihet,
alltså även meddelandefriheten gentemot massmedierna. Jag föreslår att 1
kap. 2 § förslaget omredigeras i enlighet med vad nu sagts.

MMU förklarar (s. 139) att som allmän regel bör gälla att rätten att meddela
uppgift för publicering även skall omfatta rätt att anskaffa denna uppgift.
Endast i det fall att anskaffandet i och för sig, med hänsyn till det sätt
på vilket anskaffandet skett, är särskilt straffbelagt — och alltså oavsett
uppgiftens karaktär - bör undantag från en sådan allmän regel gälla. Som
exempel nämner MMU att uppgiften anskaffats genom inbrott eller genom
olovlig avlyssning. Det torde emellertid enligt MMU inte vara erforderligt
att låta den allmänna regeln i fråga komma till uttryck i massmediegrundlagen.
Det skulle räcka med den i 1 kap. 12 § föreslagna bestämmelsen om
att utan hinder av denna grundlag skall gälla vad som i lag är föreskrivet
när anskaffandet av uppgift för offentliggörande i tryckt skrift, radio eller
film är särskilt belagt med straff. Härav skulle motsättningsvis framgå att
anskaffandet i övrigt faller under grundlagen.

I likhet med MMU ser jag det som en i och för sig välgrundad förstärkning
av massmedieyttrandefriheten att därtill fogas också en rätt att anskaffa
uppgifter för meddelande till massmedia. Samma rätt måste naturligtvis
i så fall gälla för den som anskaffar uppgift för att själv publicera den
som för den som gör det för att enligt reglerna i 8 kap. 1 § lämna den till annan
för publicering. Emellertid står man här inför en från principiell synpunkt
så viktig utvidgning av massmedieyttrandefriheten att den, om den
skall införas, inte kan endast underförstås i lagtexten utan bör komma till
direkt uttryck i denna.

I 1 kap. 2 § tredje stycket har intagits en bestämmelse om att vaije
svensk medborgare också äger fri tillgång till allmänna handlingar med rätt
att offentliggöra dem i massmedierna. Enligt RF:s klassificering är här inte
fråga om yttrandefrihet utan om rätt till information. Eftersom det alltså
gäller något från yttrandefriheten artskilt, bör det regleras i en särskild paragraf
och inte tillsammans med de två sidorna av massmedieyttrandefriheten.
Rätten att offentliggöra allmän handling torde inte längre behöva
anges särskilt. Den måste anses följa av själva massmedieyttrandefriheten
så som denna definieras. Också rätten att anskaffa uppgift på annat sätt än
genom allmänna handlingar hör typiskt sett hemma under rätten till information.
Den av MMU förordade allmänna regeln om rätt att anskaffa upp -

539

gift för meddelande till massmedia kan därför lämpligen ges uttryck här.
Bestämmelsen kan förslagsvis ges följande innehåll: ”Varje svensk medborgare
äger också, när annat ej följer av denna grundlag, fri tillgång till allmänna
handlingar och rätt att anskaffa uppgifter för meddelande i eller till
massmedium.” Fördöljas bör dock inte att en sådan grundlagsfäst rätt att
anskaffa uppgifter, om den hårdras från massmedias sida, kan få följder för
enskildas personliga integritet som är ägnade att inge betänkligheter. Innan
ställning tas till om rätten skall införas bör därför konsekvenserna noga
övervägas.

1 samtliga stycken i 2 § görs reservation för ”när ej annat är angivet i
denna grundlag”, ”i enlighet med de närmare bestämmelserna i denna
grundlag” och ”när ej annat följer av denna grundlag”. Detta är en oformlig
lagstiftningsteknik, som bör undvikas. Det bör vara möjligt att skriva
portalbestämmelserna på ett bättre sätt.

Enligt särskilde sakkunniges förslag (Ds Ju 1975: 16) till ny lydelse av 19
kap. 5 § brottsbalken gör redan den sig skyldig till spioneri som, för att gå
främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar viss uppgift. Det obehöriga
anskaffandet är, om det sker t. ex. genom stöld, olovlig avlyssning eller
intrång i förvar, särskilt belagt med straff. Tänkas kan emellertid att ett sådant
specialbrott konsumeras av ett spioneribrott och att gärningarna skall
bedömas som ett brott och straff ådömas endast för spioneri. Ser man härefter
på gärningsbeskrivningen i 6 kap. 10 § för spioneri finner man att där
saknas momentet ”obehörigen anskaffar”. Om någon såsom författare genom
en i massmedium offentliggjord framställning gör sig skyldig till yttrandefrihetsbrottet
spioneri, kan med hänsyn härtill göras gällande att i
mål härom hos yttrandefrihetsdomstolen inte anskaffandet av uppgifterna
kan komma under prövning. MMU anför visserligen (s. 240) att, om anskaffandet
förövats som ett led i ett yttrandefrihetsbrott utgörande spioneri,
hänsyn bör tas till detta moment vid straffmätningen beträffande spioneribrottet.
Jag har emellertid inte kunnat finna stöd härför i någon bestämmelse
i grundlagsförslaget såvitt gäller författare och upphovsman
som inte intar ställning som meddelare. Det kan därför befaras att lagföring
sker av sådan person hos allmän domstol för det obehöriga anskaffandet.
Skulle någon som meddelare lämna en obehörigen anskaffad uppgift till en
författare eller en redaktion för offentliggörande, kommer han däremot enligt
8 kap. 2 § andra stycket att kunna lagforas härför också och uteslutande
hos yttrandefrihetsdomstolen (11 kap. 3 §). Den här diskuterade diskrepansen
kan inte vara åsyftad och kan i vart fall inte godtas. Jag delar
MMU:s uppfattning att den bästa ordningen är att också anskaffandet av
uppgiften prövas i yttrandefrihetsmål hos yttrandefrihetsdomstolen såväl i
fråga om författare som i fråga om meddelare. Jag vill emellertid resa frågan
om detta inte kräver antingen tillägg till gärningsbeskrivningen i 6 kap.
10 § angående spioneri m. fl. gärningsbeskrivningar eller en allmän bestämmelse
för författares och upphovsmäns del motsvarande den i 8 kap. 2 §

540

andra stycket angående meddelare.

Till särskilt övervägande synes också böra tas upp frågan om yttrandefrihetsdomstolens
kompetens att pröva anskaffande av uppgift som skett
genom gärning som är särskilt belagd med straff. Görs rätten till anskaffande
av uppgift för publicering i massmedia till en i massmediegrundlagen
skyddad rätt. kan ifrågasättas om inte mål härom alltid bör handläggas av
yttrandefrihetsdomstolen, alltså såväl då 8 kap. 2 § andra stycket och
motsvarande bestämmelse för författare är tillämpliga som då anskaffandet
blir att bedöma som ett självständigt brott, t. ex. grov stöld, och inte konsumeras
av t. ex. ett spioneribrott. Anskaffandet av uppgifter kommer ju
att bli en integrerad del av massmedieyttrandefriheten. Jag vill därför förorda
att detta tas upp till särskilt övervägande.

MMU anför (s. 140 och 240) att, om en anskaffad uppgift inte publicerats,
i stället, dvs. i stället för skydd mot viss lagföring vid allmän domstol,
kommer att gälla reglerna om meddelarskydd. Av särskilt intresse är här
reglerna i 8 kap. 8 § om författares och meddelares anonymitetsskydd. Enligt
dessa viker skyddet vid vittnesförhör eller förhör med part under sanningsförsäkran
hos allmän domstol, om rätten av hänsyn till allmänt eller
enskilt intresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgift lämnas om vem
som är författare eller meddelare. Frågan blir då bl. a. hur denna regel skall
tillämpas när grundad misstanke föreligger om att en författare eller meddelare
anskaffat uppgift t. ex. genom inbrott eller olovlig avlyssning. Skall i
sådant fall vid förundersökning vittnesförhör kunna hållas vid domstol
med den företrädare för ett massmedium, till vilken uppgiften lämnats för
publicering, till utrönande av författarens eller meddelarens namn så att
förundersökningen kan fullföljas och det särskilda brottet lagforas? Ett
klarläggande uttalande skulle här vara av värde.

I I kap. 3 § regleras dels frågan om förhandsgranskning och dels frågan
om hinder mot massmedieyttrandefrihetens utövande. Detta bör kunna
sammanskrivas till en bestämmelse om att myndighet eller annat allmänt
organ får endast med stöd av bestämmelse i grundlagen i förväg granska eller
föreskriva förhandsgranskning av framställning för (inte i) massmedium
eller på grund av sådan framställnings innehåll hindra densamma. I omedelbart
härefter följande paragrafer kan sedan tas upp dels det som föreslagits
i 3 § tredje och fjärde styckena, dels det som föreslagits i 8-12 §§.
Mot innehållet i dessa stycken och paragrafer har jag intet att erinra. Beträffande
frågan om hindrande anser jag mig böra anmärka att i 1 kap. 2 §
tryckfrihetsförordningen (TF) för närvarande är föreskrivet förbud mot
hindrande av tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning
bland allmänheten. I MMU:s förslag talas endast om hindrande av att
framställning offentliggörs. I 3 § fjärde stycket nämns däremot såväl offentliggörande
som spridning. Jag ställer mig tveksam till om det kan räcka
att nämna offentliggörande vid angivandet av föremålet för hindrandet.
Det gäller ju att slå vakt om dels själva överförandet till massmedium, dvs.

541

tryckningen, inspelningen etc., dels framförandet, dvs. den tryckta skriftens
utgivning, det inspelade programmets sändning etc., och för den
tryckta skriftens (och filmens) del dess marknadsföring. Lämpligen bör
därför i lagtexten, för att denna skall bli tillräckligt tydlig, användas formuleringen
hindra framställningens överlämnande till massmedium eller dess
offentliggörande eller spridning genom massmedium.

För närvarande kan av 1 kap. 2 § TF endast indirekt utläsas att myndighet
eller annat allmänt organ kan av annan anledning än på grund av
skrifts innehåll hindra dess tryckning, utgivning eller spridning. MMU
föreslår ingen ändring i lagtekniken här. Emellertid står man enligt min
mening här inför en så väsentlig och principiellt viktig inskränkning i
den medborgerliga frihet det gäller att också den bör framgå uttryckligen.
Den inskränkning det är fråga om hänför sig främst till ordningsförhållanden.
Allmänna ordningsförbud mot affischering och försäljning måste
kunna upprätthållas också gentemot uppsättande av tryckta affischer
och försäljning av tryckta skrifter såväl när det gäller allmän plats som i
fråga om en myndighets område, t. ex. ett kasernområde, eller en myndighets
lokaler. Visning av film på allmän plats måste kunna förbjudas av hänsyn
till trafiken. Men också hälsovårdsskäl kan göra ett hindrande nödvändigt.
En skrift som är tryckt med en hälsovådlig tryckfårg måste kunna hindras
på den grunden. Och högtalaråtergivning av ett radioprogram måste
kunna bli föremål för ingripande om ljudnivån vållar sanitär olägenhet (jfr
också 3 kap. 3 § förslaget). MMU har inte alls penetrerat vilka olika legitima
ingripandebehov som kan finnas att beakta och det är inte möjligt för
mig att här göra en genomgång som täcker alla förutsebara behov. Jag måste
därför begränsa mig till att betona angelägenheten av att myndighets befogenheter
att ingripa mot massmedieyttrandefrihetens utövning på annan
grund än sådan som hänför sig till en framställnings innehåll kommer till
klart uttryck i grundlagen. Beträffande nuvarande tillämpningssvårigheter
kan hänvisas till MO:s ämbetsberättelse 1950 s. 276 och JO:s ämbetsberättelse
1975 s. 169. Vad jag efterlyser är alltså en bestämmelse som utsäger
att myndighet eller allmänt organ får, när det är nödvändigt av ordningseller
hälsovårdsskäl eller av annat härmed jämförligt skäl, som inte hänför
sig till framställnings innehåll, hindra en framställning, när annat ej följer
av grundlagen.

Beträffande övriga bestämmelser i 1 kap. har jag endast den kommentaren
att uttrycket missbruk av yttrandefriheten synes mig oklart. I 11 kap. 3
§ skiljs mellan yttrandefrihetsbrott och brott som avses i 8 kap. Om avsikten
är att med termen missbruk av yttrandefriheten täcka in båda dessa typer
av brott kan diskuteras om termen är väl vald.

I 3 kap. 8 § har MMU föreslagit vissa bestämmelser om hur programföretag
skall utöva sin programrätt. En sådan bestämmelse är att programrätten
skall utövas med beaktande av att en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet
skall råda i radion. Avsikten är att härigenom radions och te -

542

levisionens roll som forum för yttrandefriheten skall framhävas tydligare
än nu är fallet i radiolagen (s. 217). Det avses även innebära att också kontroversiella
synpunkter och åsikter skall få komma till uttryck. Mot den föreslagna
bestämmelsen kan invändas att termen informationsfrihet inte är
juridiskt förankrad. Termen yttrandefrihet täcker i själva verket hela det
idéinnehåll som åsyftas. Så som bestämmelsen skrivits finns vidare en viss
risk för felläsning. Vad det gäller att få fram är ju framför allt att radiomonopolet
inte får leda till att andra grupper än de makthavande i samhället
utestängs från att meddela uppgifter och framföra åsikter i radio och television.
Så som bestämmelsen nu är skriven och placerad kan den i stället tolkas
som en rekommendation till programföretagen att inte tveka att närma
sig yttrandefrihetens gränser. Enligt min mening skulle 8 § vinna på en omredigering
och omformulering enligt följande. Först kunde skrivas att programföretags
rätt enligt 7 § skall utövas under beaktande av angelägenheten
av att utbudet blir allsidigt och yttrandefriheten omfattande. Härefter
kunde intas bestämmelserna om saklighet och opartiskhet samt hävdande
av de demokratiska värdena.

Brott mot yttrandefriheten definieras i 6 kap. 1 § som framställning vilken
offentliggörs i tryckt skrift, radio eller film och som innefattar enligt
lag straffbar gärning som anges i 4-20 §§. Det dubbla kriminaliseringsrekvisitet
— att gärningen skall vara straffbar såväl enligt allmän lag som enligt
grundlagen för att kunna bestraffas som yttrandefrihetsbrott - innebär visserligen
nackdelar i fråga om bristande överblickbarhet m. m. men saken
torde inte kunna lösas på annat sätt. Mot lösningen i princip har jag därför
ingen invändning. Däremot ifrågasätter jag logiken i att i paragrafen termen
tryckt skrift används men inte den häremot svarande termen radioprogram,
vilket nödvändiggör en specialbestämmelse i 3 §.

Enligt 6 kap. 19 § kriminaliseras som yttrandefrihetsbrottet otillåtet offentliggörande
att någon offentliggör, helt eller delvis, allmän handling som
på grund av vad som sägs i 5 kap. skall hållas hemlig. Det är utan tvekan en
vinning att sådan gärning blir att bedöma som yttrandefrihetsbrott. Det bör
emellertid inte fördöljas att vissa svårigheter kan uppstå vid tillämpningen
av de uppställda brottsrekvisiten. Jag tänker då främst på rekvisitet att fråga
skall vara om en allmän handling som skall hållas hemlig. Det är inte
alltid lätt att avgöra om en handling är underkastad sekretess eller ej. Hemliga
handlingar är långtifrån alltid åsätta s. k. hemligstämpel och det är för
övrigt inte säkert att en allmän handling med sådan stämpel verkligen skulle
kunna vägras utlämnad med stöd av någon sekretessparagraf. Rekvisitet
”skall hållas hemlig” är därför i själva verket ett svårgripbart rekvisit.
Åtalas någon för otillåtet offentliggörande, måste yttrandefrihetsdomstolen
göra en särskild prövning av sekretessfrågan. Domstolen bör härvid
naturligtvis nogsamt beakta regeringsrättens och högsta domstolens praxis
i jämförbara sekretessfrågor. Men domstolen skall ändå göra en självständig
prövning och det kan inte uteslutas att domstolen vid en sådan kan

543

komma till ett resultat som skiljer sig från regeringsrättens eller högsta
domstolens praxis. Finns fullföljdsmöjlighet till högsta domstolen även vid
friande dom, behöver detta dock inte inge någon betänklighet.

Otillåtet offentliggörande har avseende endast på hemlig allmän handling.
Hos myndigheterna finns emellertid också många handlingar med
hemligt innehåll som ännu ej är att bedöma som allmänna handlingar, t. ex.
utredningspromemorior i ännu ej slutbehandlade ärenden, som inte är att
anse som upprättade i lagens mening förrän ärendet är avslutat och först då
blir allmänna handlingar på vilka sekretessreglerna blir tillämpliga. I och
för sig borde offentliggörande av sådana myndighetshandlingar med hemligt
innehåll kunna bestraffas som otillåtet offentliggörande i samma mån
som offentliggörande av hemlig allmän handling. Emellertid synes det stöta
på i det närmaste oöverstigliga lagtekniska svårigheter att föra in också
sådan gärning under yttrandefrihetsbrottet i fråga. Jag begränsar mig därför
till att fästa uppmärksamheten på förhållandet.

Vad nu sagts beträffande 6 kap. 19 § gäller i tillämpliga delar också 8
kap. 3 §.

När det gäller yttrandefrihetsbrottet brott mot tystnadsplikt i 20 § ansluter
jag mig till MMU:s överväganden. Också jag anser att ett sådant brott
bör finnas med i katalogen till undanröjande av de oklarheter som för närvarande
råder här. Jag vill emellertid betona vikten av samordning med bestämmelsen
i 8 kap. 4 § om meddelares brott mot tystnadsplikt. Straffbarheten
måste vara densamma vare sig en tjänsteman med åsidosättande av
tystnadsplikt själv publicerar något eller lämnar ut det till ett massmedium
för publicering. Till innehållet i de båda bestämmelserna kan närmare ställning
inte tas förrän tystnadspliktsutredningen slutfört sitt arbete.

I 7 kap. 19 § föreslås att vid bedömande av fråga om straff för den som
enligt bestämmelserna i kapitlet är ansvarig för innehållet i tryckt skrift, radioprogram
eller film, innehållet skall anses ha offentliggjorts med hans
vetskap och vilja. I motiven anför MMU (s. 260) att detta är en bestämmelse
om s. k. uppsåtspresumtion och att en sådan bestämmelse utgör en förutsättning
för det formella ansvarssystemet. Presumtionsregeln innebär att
den, som enligt de särskilda reglerna i kapitlet är ansvarig, förutsätts ha
känt till innehållet och godtagit att det blev offentliggjort. Man skall inte
kunna undgå ansvar genom att hänvisa till att man inte haft vetskap om det
brottsliga innehållet. MMU framhåller vidare att uppsåtspresumtionen avser
själva offentliggörandet men att frågan om uppsåt kan ha betydelse
också i andra hänseenden, nämligen då det för ansvar fordras att yttrandefrihetsbrottet
är begånget med särskilt syfte. MMU uttalar att bedömningen
av en formellt ansvarigs uppsåt i sådant hänseende ofta kan ske med
ledning enbart av yttre omständigheter, i första hand framställningens eget
innehåll. 1 mera tveksamma fall får olika tolkningsmöjligheter ges särskilt
utrymme varvid den i 1 kap. 7 § intagna särskilda ”in dubio mitius”-regeln
torde få speciell betydelse. MMU förordar också en likartad bedömning

544

för de fall då ansvarigheten förutsätter faktiska kunskaper, t. ex. att en
publicerad uppgift eller handling är hemlig. I motiven till 6 kap. 19 § (s.
244) anför MMU att genom regeln i 7 kap. 19 § för yttrandefrihetsbrott
uppställts ett annat och vidare uppsåtsbegrepp än vad som gäller enligt allmänna
regler och att som yttrandefrihetsbrott enligt grundlagen därför enligt
MMU:s mening inte bör upptas otillåtet offentliggörande som sker av
oaktsamhet.

Jag är i och för sig enig med MMU om att, för att det formella ansvarssystemet
skall kunna fungera, det behövs en legalpresumtion om att den
formellt ansvarige känt till innehållet i det publicerade och varit införstådd
med publiceringen. Uppsåtspresumtionen kan emellertid inte antas sträcka
sig längre än ordalagen anger. Och enligt ordalagen finns intet stöd för
någon presumtion om annat uppsåt än där sägs. Den allmänna regeln är att
straffbarhet inte inträder vid oaktsamhetshandlingar, om detta inte är uttryckligen
föreskrivet. Denna allmänna regel måste antas gälla också i yttrandefrihetsmål.
Den får särskild betydelse när ansvar för yttrandefrihetsbrott
ifrågasätts för författare eller annan upphovsman. Det synes mig uteslutet
att fålla en författare till ansvar för otillåtet offentliggörande av hemlig
handling som skett av oaktsamhet under hänvisning till legalpresumtionen
att innehållet skall anses ha offentliggjorts med hans vetskap och vilja.
Legalpresumtionen kan i sådant fall inte gärna tolkas som en presumtion
för att offentliggörandet skett med uppsåt i detta begrepps vanliga straffrättsliga
mening. Orden vetskap och vilja täcker inte samtliga moment i det
straffrättsliga uppsåtsbegreppet. Jag kan därför inte instämma i MMU:s uttalande
att, på grund av att ett annat och vidare uppsåtsbegrepp än vad
som gäller enligt allmänna regler uppställts, som yttrandefrihetsbrott enligt
grundlagen inte bör upptas otillåtet offentliggörande som sker av oaktsamhet.
Enligt min mening slår man in på en farlig väg om man hävdar att legalpresumtionen
i 7 kap. 19 § också skall anses innebära att oaktsamhetshandlingar
av författare och annan, som är inte bara formal- utan också
realansvarig, skall presumeras vara uppsåtshandlingar. Ett sådant resonemang
strider för övrigt mot den i 6 kap. i övrigt använda tekniken att göra
vissa oaktsamhetshandlingar till särskilda yttrandefrihetsbrott som t. ex. i
6 kap. 14 §. Vad nu sagts gäller i tillämpliga delar också brott mot tystnadsplikt
enligt 6 kap. 20 §. Framhållas bör dock att det är oklart vad som bör
förstås med oaktsamhet i detta sammanhang. Faller t. ex. rättsvillfarelse
härunder (jfr prop. 1975:78 s. 184)?

De i 8 kap. föreslagna bestämmelserna om meddelarskydd och anonymitet
innebär en välbehövlig systematisering och förstärkning av regelsystemet.
Med särskild tillfredsställelse hälsar jag tillkomsten av en bestämmelse
(8 kap. 9 §) om att myndighet eller annat allmänt organ inte får söka utröna
vem som varit meddelare till massmedium. Jag kan från min erfarenhet
som JO vitsorda behovet av en uttrycklig bestämmelse härom.

Jag delar MMU:s uppfattning att mål om yttrandefrihetsbrott m. m. bör

545

centraliseras till en särskild yttrandefrihetsdomstol så att garantier erhålls
för en enhetlig rättstillämpning. Att ordföranden och vice ordföranden i
domstolen bör vara ordinarie domare finner jag självklart. När det gäller
domstolens sammansättning i övrigt och sättet för ledamöternas utseende
möter bedömningsfrågor som ger rum för olika meningar. Jag anser mig inte
böra uttala någon egen uppfattning i dessa frågor som enligt min mening
närmast utgör politiska bedömningsfrågor.

MMU har stannat för att som huvudprincip bör bibehållas regeln om att
en friande dom skall stå fast, medan fällande dom skall kunna överklagas
hos Svea hovrätt och därifrån enligt gällande fullföljdsregler till högsta
domstolen. Som skäl härför har MMU hänvisat till skyddet för den allmänna
yttrandefriheten, varmed MMU torde åsyfta massmedieyttrandefriheten.
Om den vanliga i 2 kap. 1 § RF fastlagda yttrandefriheten är ju ej
här fråga. Emellertid kan starkt ifrågasättas om det, när rättegångsordningen
som föreslagits och som jag tillstyrker blir densamma som hos allmän
domstol, längre föreligger tillräckliga skäl att begränsa överklagbarheten i
fråga om friande domar. Varför skall inte yttrandefrihetsdomstolens friande
dom i ett mål om yttrandefrihetsbrott i ett radioteaterprogram kunna
överklagas, när en motsvarande dom av en tingsrätt i ett mål om yttrandefrihetsbrott
i en vanlig teaterföreställning kan överklagas? Det är svårt att
se några vådor för massmedieyttrandefriheten av en motsvarande fullföljdsmöjlighet.
Däremot är det lätt att påvisa hur mycket sämre den enskilde
medborgarens rättsskydd blir i mål hos yttrandefrihetsdomstolen i
jämförelse med i mål om yttrandefrihetsbrott hos allmän domstol. MMU
anför att, om en friande dom av yttrandefrihetsdomstolen i de allra vanligaste
målen om yttrandefrihetsbrott, nämligen sådana som rör ärekränkning
av enskild, skulle kunna överklagas av målsäganden, detta i praktiken
skulle innebära att förbudet mot överklagande skulle få ett mycket begränsat
tillämpningsområde. Enligt min mening måste det från enskilds rättssäkerhetssynpunkt
anses högst angeläget att just i sådana mål fullföljd kan
ske till högre instans. Det synes mig inte kunna försvaras att den enskildes
rättsskydd blir sämre tillgodosett i ärekränkningsmål hos yttrandefrihetsdomstolen
än i sådana mål hos tingsrätt. Beaktas måste också att med den
samordning av brottsrekvisiten för yttrandefrihetsbrott och allmänna brott
som skall råda enligt 6 kap. 1 § det också med hänsyn till intresset av en enhetlig
rättstillämpning framstår som önskvärt med fullföljdsmöjlighet också
vid yttrandefrihetsdomstolens friande domar. Jag kan därför inte tillstyrka
det föreslagna fullföljdsförbudet. Skulle likväl den av MMU hävdade
huvudprincipen godtas, bör dock under alla förhållanden friande domar
i mål om tillämpningen av 6 kap. 19 § om otillåtet offentliggörande, 6 kap.
20 § om brott mot tystnadsplikt, 8 kap. 3 § om meddelares utlämnande av
hemlig allmän handling och 8 kap. 4 § om meddelares åsidosättande av
tystnadsplikt samt 8 kap. 5 § kunna överklagas. Intresset av en enhetlig
rättstillämpning är här så påtagligt att någon annan ordning inte låter sig
försvara.

tS Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

546

I 12 kap. I § har intagits en bestämmelse som anger att om riksdagens
ombudsmans tillsyn och rätt att föra talan i frågor som avses i denna
grundlag gäller vad som föreskrivs i RF och instruktionen för ombudsmannen.
Om JO:s tillsyn är i 12 kap. 6 § RF inte föreskrivet annat än att JO i
enlighet med instruktion som riksdagen beslutar skall utöva tillsyn över
tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra författningar och
om JO:s rätt att föra talan inte annat än att JO får föra talan i de fall som
anges i instruktionen. Enligt min mening bör JO jämsides med JK självklart
alltfort utöva tillsyn över att de myndigheter och tjänstemän som står
under JO:s tillsyn i sin verksamhet efterlever de bestämmelser i en massmediegrundlag
som de har att rätta sig efter. Det har alltid varit ålagt JO
som en särskilt viktig uppgift att övervaka TF:s efterlevnad i den offentliga
verksamheten. JO bör då också äga föra talan som åklagare i sådana mål
som mål om tillämpningen av 6 kap. 19 och 20 §§, 8 kap. 3, 4 och 5 §§ samt
10 § vad gäller obehörig efterforskning. Den omständigheten att sådana
mål enligt förslaget överflyttas från allmän domstol till yttrandefrihetsdomstolen
bör inte få medföra att JO:s talerätt upphör. När det gäller ”rena”
yttrandefrihetsbrott bör däremot liksom för närvarande är fallet JK vara
exklusivt behörig som åklagare.

I fråga om en rätt till beriktigande och genmäle delar jag MMU:s mening
att ett lagfästande härav i massmediegrundlagen bör undvikas. Jag anser
liksom MMU att det stämmer bäst med den svenska traditionen att här lita
till pressens självsanerande verksamhet och för radions del till vad som föreskrivs
i regeringens avtal med programföretag.

Yttrande över statens trafiksäkerhetsverks förslag ang. belastningsuppgifter
i körkortsregistret

Genom remiss den 11 november 1975 beredde kommunikationsdepartementet
riksdagens ombudsmän tillfälle att yttra sig över rubricerade förslag.

Sedan mellan justitieombudsmännen överenskommits att remissen skulle
besvaras av JO Wennergren, avgav Wennergren den 5 december 1975 följande
yttrande till departementet.

Genom lagen (1975: 201) om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen,
infördes i 11 § sekretesslagen föreskrift om att belastningsuppgifter som
tillförts körkortsregistret ej får utlämnas i annat fall eller annan ordning än
regeringen bestämmer. Trafiksäkerhetsverket framlägger nu förslag till en
förordning med föreskrifter om i vilka fall och i vilken ordning sådana belastningsuppgifter
skall få utlämnas.

547

Sekretessen för belastningsuppgifter som tillförts körkortsregistret har
utformats med tillämpning av samma teknik som tidigare kommit till användning
beträffande kriminalregistret och polisregister. Beträffande innebörden
härav anfördes i förarbetena till 11 § sekretesslagen (SOU 1935:5 s.
55) att det ansetts riktigast att utmärka, att sekretessen här som eljest hänför
sig till de hos myndighet befintliga handlingarna. Det syntes ej behövligt
att särskilt omnämna utdrag ur registret. Dessa var att anse som avskrifter
av uppgifterna och anteckningarna i registret och föll därmed under
sekretesskyddet. I enlighet härmed gäller alltså numera sekretess för
såväl de delar av körkortsregistret som omfattar belastningsuppgifter som
de utdrag därur som kan finnas hos andra myndigheter. Sekretessens omfattning
blir alltså vare sig det är fråga om själva körkortsregistret eller utdrag
därur beroende av vad som föreskrivs därom i den föreslagna förordningen.

Trafiksäkerhetsverket anför att nuvarande praxis synes innebära att
myndighet, som fått tillgång till sekretessbelagd handling, själv har att bedöma
om handlingen skall vidarebefordras till myndighet utanför den krets
som enligt författning har tillgång till den aktuella informationen eller ej
och hänvisar till SOU 1975: 22 s. 115 f. Jag tolkar detta så att verket menar
att en myndighet, t. ex. en nykterhetsnämnd, som fått ett utdrag ur körkortsregistret
med belastningsuppgifter för en person, skulle på samma
sätt som då myndigheten fått avskrift av annan sekretesskyddad handling
kunna enligt eget bedömande avgöra om utdraget skall kunna vidarebefordras
till annan myndighet. Detta torde emellertid inte vara riktigt. Offentlighets-
och sekretesslagstiftningskommittén anförde i det av verket
åberopade avsnittet att principen om en rätt för myndighet att självständigt
avgöra om en sekretessbelagd handling skall vidarelämnas till annan myndighet
endast hänförde sig till de situationer som inte uttryckligen författningsreglerats
och tilläde att i lagarna om kriminalregister och polisregister
har detaljerat angivits vilka myndigheter som får utnyttja registren i fråga.
Jag hyser i denna fråga samma uppfattning som kommittén och anser alltså
att en myndighet som fått ett utdrag ur körkortsregistret med belastningsuppgifter
för en person väl får utlämna utdraget till annan myndighet men
endast under förutsättning att denna hör till den krets av myndigheter som
enligt den föreslagna förordningen har rätt att få tillgång till uppgifterna.
Önskas en annan ordning krävs enligt min mening en uttrycklig föreskrift
härom i förordningen.

En särskild fråga är om en myndighet, som fått ett utdrag beträffande
viss person, kan utlämna detta till denne. Denna fråga blir att bedöma enligt
39 § sekretesslagen och 14 § förvaltningslagen på vanligt sätt. Är den
enskilde part i ärende och har utdraget tillförts handlingarna i ärendet skall
det alltså utlämnas till honom, såvida anledning ej finns att tillämpa föreskrifterna
i 39 § andra stycket sekretesslagen. Till enskild som inte är part i
ärende hos myndigheten kan utlämnande däremot ej komma i fråga så som

548

föreskrifterna i förordningen utformats.

Bland de i I § författningsförslaget uppräknade myndigheter som skall
ges tillgång till belastningsuppgifter som tillförts körkortsregistret nämns
också riksdagens ombudsmän på motsvarande sätt som i 8 § lagen
(1963:197) om kriminalregister och 3 $ lagen (1965:94) om polisregister.
Egentligen är detta onödigt eftersom riksdagens ombudsmän enligt 12 kap.
6 § regeringsformen har tillgång till en myndighets alla handlingar. Praktiska
skäl talar dock för att riksdagens ombudsmän det oaktat tas med i uppräkningen
i 1 §.

Bland de i 1 § uppräknade myndigheterna nämns också social centralnämnd
och nykterhetsnämnd. Med anledning härav bör påpekas att enligt
1 § lagen (1970:296) om social centralnämnd kommunens fullmäktige vid
inrättande av social centralnämnd också får besluta om att i kommunen
skall inrättas två eller flera sociala distriktsnämnder och att enligt 9 § lagen
det ankommer på sådan nämnd att avgöra ärenden som avser vård och behandling
eller annan åtgärd beträffande enskild person bl. a. enligt lagen
(1954:579) om nykterhetsvård. Också social distriktsnämnd synes därför
böra tas med i uppräkningen i I §.

I 2 § tredje stycket författningsförslaget har intagits en föreskrift om att
belastningsuppgift utlämnas genom skriftligt utdrag av körkortsregistret.
Jag föreställer mig att meningen inte är att uppgifter inte vid behov också
skall kunna utlämnas muntligen. Det finns emellertid risk för att en sådan
föreskrift som den föreslagna tolkas e contrario och anses innebära ett förbud
mot muntligt utlämnande. Denna fråga bör övervägas närmare.

Författningsförslaget inrymmer ingen möjlighet för enskild att ta del av
belastningsuppgifter beträffande honom. Att han som part i ärende där
dessa uppgifter förekommer har rätt att ta del av dem är en annan sak. Trafiksäkerhetsverket
anför att samma ordning bör gälla i fråga om körkortsregistrets
belastningsuppgifter som i fråga om uppgifterna i kriminalregistret
och polisregister. Eftersom enskild ej har rätt att ta del av sådana uppgifter.
bör han ej heller ha rätt att ta del av körkortsregistrets belastningsuppgifter.
Verket förklarar sig vidare dela den av offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén
framförda uppfattningen att den registrerade
bör vägras att själv ta del av innehållet i registret beträffande honom till
förhindrande av att arbetsgivare bereder sig tillgång till de registrerade
uppgifterna genom samtycke av platssökande eller genom att uppställa företeende
av utdrag ur register som villkor för anställning. Som bakgrund
har verket emellertid erinrat om innehållet i 10 § datalagen (1973:289).
Där föreskrivs att på begäran av registrerad skall den registeransvarige så
snart det kan ske underrätta den registrerade om innehållet i personuppgift
som ingår i personregistret och innefattar upplysning om honom. Detta
skall dock ej gälla uppgift som enligt lag eller annan författning eller enligt
myndighets beslut som meddelats med stöd av författning ej får lämnas ut
till den registrerade. De begränsningar i registrerads rätt till insyn och kon -

549

troll av personuppgifter angående honom som ligger i det sist nämnda har
av mig tagits upp i särskilt ärende (dnr 3693/73), där jag till datainspektionen
remitterade en promemoria med följande innehåll.

Enligt 10 8 datalagen (1973: 289) skall på begäran av registrerad den registeransvarige
så snart det kan ske underrätta den registrerade om innehållet
i personuppgift som ingår i personregister och innefattar upplysning
om honom. Detta gäller dock inte uppgift som enligt lag eller annan författning
eller enligt myndighets beslut som meddelats med stöd av författning
ej får lämnas ut till den registrerade. I specialmotiveringen till denna bestämmelse
uttalade departementschefen bl. a. (prop. 1973:33 s. 137) att det
enligt hans mening var av stor betydelse från integritetsskyddssynpunkt
att den enskilde hade rätt till insyn i register såvitt gäller uppgifter om den
enskilde själv.

Det i 10 8 datalagen intagna undantaget då uppgifter inte får lämnas ut till
den registrerade motiveras främst, såvitt gäller myndighets informationsskyldighet,
av bestämmelsen i 39 8 andra stycket sekretesslagen, där det
stadgas att utlämnande av annan handling än dom eller beslut till part kan
vägras om det finnes av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen vara
av synnerlig vikt att innehållet i handlingen inte uppenbaras. Emellertid
följer av andra bestämmelser i sekretesslagen att uppgifter i register, som
numera föres med hjälp av automatisk databehandling, inte får utlämnas
annat än i vissa fall eller i viss ordning. Sålunda får enligt 11 § uppgifter och
anteckningar, vilka tillförts register som avses i lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister eller lagen (1965:94) om polisregister m.m., ej utlämnas
i annat fall eller annan ordning än i dessa lagar sägs. Ej heller får
andra uppgifter som lämnats till rikspolisstyrelsen för databehandling inom
rättsväsendets informationssystem utlämnas i annat fall eller annan ordning
än Konungen bestämmer. Slutligen får enligt 14 8 uppgifter och anteckningar,
vilka tillhör de i kommunerna förda socialregistren, ej utlämnas
i vidare mån än som följer av lagen (1936: 56) om socialregister. Varken
lagen om allmänt kriminalregister, lagen om polisregister m. m.. kungörelsen
(1970: 517) om rättsväsendets informationssystem eller lagen om
socialregister ger den registrerade rätt annat än undantagsvis att ta del av
vad ifrågavarande register innehåller om honom själv.

Det kan ifrågasättas om det inte från integritetsskyddssynpunkt framstår
som särskilt viktigt för den enskilde att få insyn i ovan nämnda register för
att därmed kunna kontrollera riktigheten av de uppgifter och anteckningar,
som där kan finnas om honom själv, och om inte de överväganden som legat
till grund för insynsförbuden i 11 och 14 88 sekretesslagen åtminstone
delvis numera saknar bärkraft mot bakgrund av den nya syn som kommit
till uttryck i 10 8 datalagen. Yttrande synes böra inhämtas från datainspektionen
i frågan och om man där överväger någon åtgärd för att åstadkomma
samma rätt helt eller delvis för den registrerade till insyn i dessa register
som enligt datalagen skall gälla vid övrig dataregistrering av personuppgifter.

Datainspektionen anförde i sitt svar sammanfattningsvis att den fann de
av mig upptagna frågorna lämpligen böra övervägas av offentlighets- och
sekretesslagstiftningskommittén inom ramen för dess utredningsuppdrag

550

och för egen del förklarade jag mig kunna ansluta mig till datainspektionens
uppfattning och överlämnade därför saken till kommittén.

I sitt betänkande förklarade offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén
emellertid att den inte framlade några förslag till ändringar
i ifrågavarande avseende men under hänvisning till vad kommittén anfört i
betänkandet ville peka på det angelägna i att frågan togs upp till vidare
övervägande (SOU 1975:22 s. 247).

Trafiksäkerhets verkets förslag innebär att enskilds rätt att få del av uppgifter
rörande honom själv ur personregister inskränks på ytterligare ett
område. Jag ställer mig mycket tveksam till om denna från integritetssynpunkt
betänkliga åtgärd verkligen skall vara nödvändig. Farhågorna för att
ett utlämnande till den enskilde skulle kunna missbrukas av arbetsgivare
finner jag överdrivna med hänsyn till den starka ställning som arbetstagarparten
numera intar och jag tänker då särskilt på den nya arbetsrättslagstiftning
som är i vardande. Även om dylika farhågor likväl finnes böra tillmätas
betydelse, anser jag att frågan kan lagtekniskt lösas t. ex. genom en
föreskrift om att utlämnande av utdrag till den registrerade skall ske under
förbehåll om att han inte får lämna det vidare. I så fall bör dock övervägas
om inte den enskilde skall kunna ges rätt också till utdrag som får lämnas
vidare för särskilt ändamål t. ex. för att kunna erhålla förtjänsttecken av
motororganisation.

551

Bilaga I

Redogörelse för justitieombudsmännens och deras ställföreträdares
tjänstgöring samt för personalorganisationen

Justitieombudsmännens semestrar m. m.

Justitieombudsmannen Lundvik

17—28 februari, 23 juni — 18 juli, 27 november—10 december. 11 december
(tjänstledighet).

Justitieombudsmannen Thyresson

13— 18 februari. 24 februari—30 maj (sjukledighet),

14 juli—20 augusti, 15 september- 14 november (sjukledighet).
Justitieombudsmannen Wennergren

27-28 februari, 24 mars-l april. 28—30 maj. 21 juli—15 augusti. 6—10
oktober.

Ställföreträdande justitieombudsmännens tjänstgöring
Ställföreträdande justitieombudsmannen Wigelius 10- 12 februari (dubblering),
13 februari-14 maj, 16-30 maj. 31 maj—13 juni (dubblering), 14
juli—20 augusti, 21 augusti-12 september (dubblering), 13 september—14
november, 15—26 november (dubblering), 27-30 november,
1 — 19 december (dubblering).

Ställföreträdande justitieombudsmannen Sverne 3-14 mars (dubblering),
24 mars-l april, 14-18 april (dubblering), 23 juni —4 juli, 9 juli-15 augusti,
23-24 september (dubblering), 6- 10 oktober, 27 oktober-30 november
(dubblering). 1-11 december, 12 december (dubblering).

Riksdagens ombudsmäns kansli

Kanslichefen Karl-Erik Uhlin

Byråchefen Karl-Åke Lundin (försvarsbyrån)

Byråchefen Carl Carlsson Norström (forsta förvaltningsbyrån)

Byråchefen Lars Levin (domstolsbyrån)

Byråchefen Ulf Hagström (andra förvaltningsbyrån)

T. f. byråchefen Torsten Johansson (administrativa byrån)
Avdelningsdirektören Hans Lindberg (exekutiva ärenden m. m.)
Avdelningsdirektören Charlotte Meyer (sjukvårdsärenden m. m.)
Avdelningsdirektören Dan Fernqvist (militära ärenden m.m.; t.o.m. 30
september)

Avdelningsdirektören Tore Samuelsson (till förfogande för utredningar)
Byrådirektören Hans-Erik Jonasson (militära ärenden m.m.; fr. o. m. 29
september).

552

Såsom föredragande med heltidstjänstgöring har vidare under 1975
tjänstgjort:

Kammarrättsfiskalen Johan Hirschfeldt (t.o. m. 31 augusti), kammarrättsfiskalen
Jörgen Bengtsson, regeringsrättssekreteraren Sven Börjeson,
regeringsrättssekreteraren Hans Sandberg, länsassessorn Bo Konradsson
(fr. o. m. 1 september), kammarrättsfiskalen Margareta Sahlström
(fr. o. m. 8 september), hovrättsassessorn Sten Englund, hovrättsassessorn
Nils-Olof Berggren, kammaråklagaren Göran Salmonson (t.o. m. 31
augusti), hovrättsfiskalen Olof Egerstedt, hovrättsassessorn Bo Lövén,
hovrättsfiskalen Stig Magnusson (t. o. m. 23 november), kammaråklagaren
Per-Håkan Bondestam (fr. o. m. 25 augusti), hovrättsassessorn Ulla Erlandsson
(fr. o. m. 1 oktober), hovrättsassessorn Marja Regner (fr. o. m. 1
november), byrådirektören Bengt Carlsson, hovrättsassessorn Marianne
Adolfsson (t. o. m. 9 november), hovrättsfiskalen Kjell Björnberg och kammarrättsfiskalen
Gunnar Stegard. Som föredragande med deltidstjänstgöring
har tjänstgjort sekreteraren hos Stockholms socialförvaltning Lena
Sandström (fr. o. m. 17 november).

553

Bilaga 2

Förteckning

över ärenden, som varit anhängiga hos regeringen under år 1975 genom
skrivelser från justitie- och militieombudsmännen före den I januari 1975.

1. 1958 den 22 november (JO nr 33111956), angående förtydligande av
stadgandet i 22 § andra stycket lagsökningslagen om rätt för borgenär
till ersättning för kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Den i skrivelsen berörda frågan har behandlats i lagberedningens den 22
april 1963 avgivna betänkande, benämnt ”Utsökningsrätt II” (SOU
1963:28). Betänkandet är i förevarande delar beroende på regeringens
prövning. (Justitiedepartementet.)

2. 1963 den 21 november (JO nr 998/1961, 1032/1961 och 108/1962). angående
behovet av att i samband med polisväsendets förstatligande
inom polisväsendets ram i brottsförebyggande syfte inrätta särskilda
rådgivningsbyråer utan personellt samröre med enskilda organ.

Se JO:s ämbetsberättelse 1965 s. 592. Polisberedningen har sedermera
överlämnat ärendet till rikspolisstyrelsen. I sina anslagsäskanden senast
för budgetåret 1974/75 har rikspolisstyrelsen tagit upp frågan om statens
övertagande av de polistekniska rådgivningsbyråerna i Stockholm, Göteborg
och Malmö men inte yrkat medel härför. Ärendet är beroende på regeringens
prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1964 den 18 december (JO nr 425/1962), angående ändring av 6 §
passkungörelsen avseende passmyndighets prövningsrätt i vissa fall,
då misstanke om brott föreligger mot passökande.

Sedan skrivelsen varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende
på regeringens prövning. (Justitiedepartementet.)

4. 1966 den 18 februari (MO nr 586/1963), angående rättsskipningen vid
de svenska FN-kontingenterna.

Ärendet är beroende på regeringens prövning. (Justitiedepartementet.)

5. 1967 den 15 februari (MO nr 5/1966), angående fråga huruvida gällande
bestämmelser om den militära straffregistreringen bör överses.

Ärendet är beroende på regeringens prövning. (Justitiedepartementet.)

6. 1970 den 2 februari (nr 2913/1969), angående tolkningen av bestämmelsen
i 27 § 1 mom. sjukvårdsstadgan.

Ärendet har visst samband med frågan om ny lagstiftning om transplantation.
Regeringen har framlagt prop. 1975:50 med förslag till transplantationslag,
m. m. Ärendet är därmed slutbehandlat. (Socialdepartementet.)

7. 1970 den 13 mars (nr 2022/1969), angående protokollföring i taxeringsnämnd.

Ärendet berör de frågor som behandlats i statskontorets och riksskatteverkets
utredningsrapport ”Rationalisering av skatteadministrationen” (RSutredningen).
På grundval av utredningsrapporten har framlagts prop.
1975: 87 med riktlinjer för ny taxeringsorganisation. Propositionen har an -

554

tagits av riksdagen. Förslag om detaljutformning av organisationen kommer
att föreläggas riksdagen sedan RS-utredningen under år 1976 redovisat
överväganden härom. (Finansdepartementet.)

8. 1970 den 30 november (nr 280911970). angående oberättigade krav å
skatt.

Hithörande frågor kommer att behandlas i samband med den närmare utformningen
av skatteadministrationen och taxeringen i första instans. Förslag
härom från statskontoret och riksskatteverket (RS-utredningen) väntas
under år 1976. (Finansdepartementet.)

9. 1973 ilen 29 januari (nr 3233/1971). angående rätt för suppleant i taxeringsnämnd
att närvara vid sammanträde i nämnden utan att vara kallad
att tjänstgöra i ordinarie ledamots ställe.

Ärendet berörde frågor som behandlats i statskontorets och riksskatteverkets
utredningsrapport "Rationalisering av skatteadministrationen" (RSutredningen).
På grundval av utredningsrapporten har framlags prop.
1975:87 med riktlinjer för ny taxeringsorganisation. Propositionen har antagits
av riksdagen. Förslag om detaljutformning av organisationen kommer
att föreläggas riksdagen sedan RS-utredningen under år 1976 redovisat
överväganden härom. (Finansdepartementet.)

10. 1973 den 5 juli (nr 3073/1972), angående bestridande av vårdkostnaderna
för person som av domstol överlämnats till sluten psykiatrisk
värd.

Frågan har delvis lösts genom förhandlingar mellan statens förhandlingsnämnd
och sjukvårdshuvudmännen om driftbidraget till mentalsjukvården
för åren 1975- 1977 och genom regeringens prop. 1975/76: 17 om godkännande
av bl. a. den överenskommelse som ingåtts vid dessa förhandlingar.
Genom beslut den 23 oktober 1975 har regeringen lämnat JO:s framställning
utan ytterligare åtgärd. (Socialdepartementet.)

11. 1973 den 12 juli (nr 1994/1973), angående komplettering av föreskrifterna
om intagens beläggande med fängsel i 2 § kungörelsen
(1958: 214) ang. tillämpningen av lagen (1958: 213) om behandlingen
av häktade och anhållna m. fl.

Ärendet är beroende på regeringens prövning. (Justitiedepartementet.)

12. 1973 den 31 augusti (nr 3022/1971). angående beläggningssituationen
vid allmänna häktet i Stockholm.

Enligt beslut av Kungl. Maj:t den 2 november 1973 tillkallades en sakkunnig
med uppdrag att utreda behovet av häktes- och arrestplatser inom
Stockholms. Södermanlands och Uppsalalän. Den sakkunnige harden 23
april 1974 överlämnat betänkandet Ds Ju 1974: 4 Förslag till häktesorganisation
för Stockholms och angränsande län. Betänkandet har remissbehandlats.
Regeringen, som icke ansett att det föreligger behov av ytterligare
häktesplatser i Stockholm, har avskrivit ärendet den 3 januari 1975.
(Justitiedepartementet.)

13. 1973 den 27 november (nr 3140/1971), angående tillämpningen av 27
kap. I S rättegångsbalken för beslag till säkerställande av förverkande
som ej grundas på brott. Framställning om förtydligande lagändring.

555

Ärendet har efter beslut av statsmakterna år 1975 föranlett ändring i 27
kap. rättegångsbalken (prop. 1975: 106. Ju U 23. rskr2l3, SFS 1975:403).
Ärendet är därmed slutbehandlat. (Justitiedepartementet.)

14. 1974 den 23 oktober (nr 75/74), angående ändring av bestämmelserna
i 21 kap. föräldrabalken om överflyttning av barn.

Frågan har behandlats i promemorian (Ds Ju 1975: 17) "Faderskap och
vårdnad". På grundval av promemorian har förslag till lag om ändring i
föräldrabalken remitterats till lagrådet den 23 oktober 1975. (Justitiedepartementet.
)

15. 1974 den 25 juni (nr 1802/74), angående omhändertagande av alkoholhaltiga
drycker, berusningsmedel m. m. på psykiatriska sjukhus
och omsorgsvårdens specialsjukhus.

Ärendet är under övervägande i justitiedepartementet i samband med arbetet
på proposition angående ny häkteslag. (Socialdepartementet.)

557
Bilaga 3

SAKREGISTER

till

JUSTITIEOMBUDSMÄNNENS

ÄMBETSBERÄTTELSER

1967—1975/76

Sammanställt av
SVEN SJÖBERG

558

Ett systematiskt register till JO:s ämbetsberättelser 1810—1910 finns
intaget i 1913 års berättelse. För perioden 1911—1960 har upprättats såväl
ett systematiskt register — intaget i 1963 års berättelse — som ett
alfabetiskt sakregister, utgivet i separat tryck i samband med 1965 års
berättelse. Ett sakregister för åren 1961—1966 finns intaget som bilaga
till 1966 års ämbetsberättelse.

Förevarande register avser 10-årsperioden 1967—1976 och anknyter i
fråga om uppställningen till sakregistren i 1969 års och följande ämbetsberättelser.
Registret fogas som bilaga till den vid riksmötet 1975/76
avgivna ämbetsberättelsen och kommer även att tryckas separat.

559

Abort, framställning om ändring i abortlagen, 75/76: 244.

Ackord, se Indrivning.

Adoption, se Barnavård.

Aktbildning, 72: 294

Aktiebolag, fråga om talan kan föras mot aktiebolag, som jämlikt 170 §

1. st. aktiebolagslagen är att anse som upplöst. 68: 153: — se även
Delgivning.

Alcotestprov, se Förundersökning.

Alkoholmissbrukare, fråga om alkoholmissbruk inom flottan, 75: 148; —
se även Disciplinmål, Nykterhetsvård.

Allemansrätt, sjöfartsverkets befogenhet att dirigera allmänheten till viss
plats under utnyttjande av allemansrätten, 71: 601.

Allmän försäkring, krav på förstadagsintyg vid sjukanmälan, 70: 276; —
fråga om sjukpenning, då anmälan om sjukdomsfallet gjorts först efter
sjukperiodens utgång, 72: 493; — kvittning mot tidigare oriktigt utbetald
sjukpenning, 71: 554; — mot utbildningsbidrag, 73: 547; — se
även Illojal maktan vändning, Motivering av beslut.

Allmän plats, frågor rörande planeringen av och dispositionsrätten till
det s. k. innetorget i Täby centrum, särskilt huruvida torget utgör allmän
plats, 70: 38; — tillstånd till politiskt appellmöte, 75: 82; — tillståndsgivning
för allmän sammankomst på kasemområde som tillika
är allmän plats samt om upprätthållande av allmän ordning å sådant
område m. m., 70: 43; — se även Penninginsamling.

Allmän sammankomst, fråga om upplösning av allmän sammankomst,
72: 42, 75: 82; — polischefs beslutanderätt får ej delegeras, 71: 94; —
se även Allmän plats, Demonstrationer, Offentlig tillställning.

Allmänna handlingar

Fråga om handling är allmän eller ej: Fråga om
handling, som under beredningen av ett regeringsärende för samråd
överlämnats från ett departement till ett annat, är allmän handling,
67: 162; — fråga om anteckningar om kyrkliga förrättningar (»förrättningsbok»)
är allmän handling, 68: 496; — fråga om av en kommunalkamrer
gjorda anteckningar om muntliga ansökningar om bostad
var allmän handling och när de var att anse som upprättade i
tryckfrihetsförordningens mening, 68: 497; — fråga om kommunägt
bolags bokslutshandlingar, som inlämnats på kommunalkontor, är allmänna
och offentliga, 68: 498; — fråga om köpekontrakt avseende
kommuns försäljning av markområde är allmän handling, 68: 499;
— fråga om kommunal bostadsförmedlings kartotek är offentlig allmän
handling, 68: 500; — fråga om röntgenfilm utgör allmän och offentlig
handling, 69: 313; — fråga om skriftligt samråd mellan sakkunniga
vid professorstillsättning, 69: 313; — fråga om promemoria
med riktlinjer för medaljtilldelning har karaktär av allmän handling,
70: 310; — fritidsutrednings karaktär av inkommen eller upprättad
handling, 70: 312; — förundersökningsprotokoll som ej fått slutlig
form, 71: 88; — tidpunkt då kommunalt budgetförslag blir allmän

560

handling, 71: 365; — fråga när fastighetstaxeringsavi blir allmän
handling, 71: 374; — fråga om gymnasieinspektörs rapport till SÖ var
internt arbetsmaterial, 72: 298; — fråga om yttrande i ärende till
kommunalnämnd blir offentlig handling, innan ärendet slutbehandlats,
72: 315; — fråga om handlingar var förvarade hos kommunal
myndighet, 73: 324; — till myndighet under hand överlämnat korrektur
till statsverkspropositionen ej allmän handling, 73: 325; — utkast
och förslag som utväxlas under hand mellan myndigheter behöver
därigenom ej bli allmänna handlingar, 73: 326; — fråga om av socialdirektör
avgivet tjänsteutlåtande blir allmän handling innan det aktuella
ärendet slutbehandlats i socialnämnden, 73: 328; — tidpunkten
då röntgenfilm blir allmän handling, 73: 332; — kronofogdes indrivningskort
allmän handling, 73: 334; — fråga om registerkort vid försvarets
personalvårdsexpeditioner är allmän handling, 73: 339; — fråga
om mellan myndigheter under hand kommunicerad PM var intern
eller bort såsom allmän handling diarieföras, 74: 412; — biskops brev
till kyrkoherde bedömt som allmän handling oaktat det betecknats
som personligt och konfidentiellt, 75: 332.

Fråga om utlämnande av allmän handling: Utbekommande
av sjukjournal, 67: 295, 298, 70: 315; — landstingsdirektör
vägrat tidningsmän att ta del av förvaltningsutskottets diarium,
67: 302; — fordran på skyndsam behandling av begäran om utlämnande
av allmän handling, 67: 316; — ordningen för tillhandahållande
av handlingar i myndighets arkiv, 69: 314; — utlämnande av
bostadsförmedlings handlingar för mikrofotografering, 69: 315; —
möjligheten att få avskrift av kommunal myndighets handlingar eller
att själv göra avskrift därav, 69: 316; — ersättning får uttas av kommunal
myndighet, som tillhandahåller avskrift av allmän handling,
69: 316; — tillhandahållande av allmän offentlig handling genom avgiftsbelagd
avskrift, 70: 309; — utlåning av handlingar från myndighets
arkiv, 71: 86; — utlämnande av handling som endast till en del
var hemlig, 71: 333; — fråga om den som begär utlämnande av allmän
handling kan åläggas styrka att han är svensk medborgare,
71: 348; — fråga om utlämnande av tjänsteansökningshandlingar för
vilka sökanden begärt konfidentiell behandling kan förhindras genom
handlingarnas återställande till sökanden, 71: 348; — frågor i samband
med pastors avslag å begäran att för avskrivande på stället få ta
del av samtliga personavier rörande personer födda visst år, 72: 306;
— fråga om i fall, då sjukhusjournal anses ej kunna utlämnas till patient,
dennes advokat bör få del av journalen, 72: 312; — myndighets
service i samband med formerna för tillhandahållande av allmän
handling för läsning på stället, 73: 334; — formerna för tillhandahållande
av allmän handling för läsning på stället, 73: 335; — handläggningen
hos sjukhusdirektion av ärende angående utlämnande av sjukjournal,
73: 343; — bedömningsgrunder m. m. vid prövning av utskriven
patients begäran genom ombud att få ta del av sjukjournal,
73: 345; — allmänhetens rätt att ta del av »dagens post» hos en myndighet,
75: 313.

Fråga om sekretess för allmän handling: Fråga
om person, som av länspolischef förvägrats godkännande såsom vaktman
kunde vägras rätt att ta del av den utredning — bl. a. promemoria
från säkerhetspolisen — på vilken beslutet grundats, 67: 91; —

561

oriktigt hemlighållande av handlingar i personalärende under hänvisning
till 14 § SekrL, 67: 521; — oriktigt hemlighållande av skolas inskrivningsmatrikel
under hänvisning till 14 § SekrL, 67: 523; — vägrad
utlämning av handlingar i efter återkallelse avskrivet omhändertagandeärende
enligt barnavårdslagen, 67: 523; — tillämpning av
14 § andra stycket och 39 § SekrL i nykterhetsvårdsärende, 67: 533;

— fråga om socialhjälp är att hänföra till sådan vård som avses i 14 §
andra stycket SekrL, 68: 293; — fråga om 14 § fjärde stycket SekrL
innefattat hinder för utlämning av andra i socialregisterakt ingående
handlingar än sammanställningar av uppgifter som avses i 2 och 3 §§
socialregisterlagen, 68: 293; — fråga om sekretess beträffande läkarintyg
som ingår i bostadsförmedlingsärende, 68: 500; — fråga om
hemlighållande av personundersökning i brottmål, 68: 503; — inta
gens å fångvårdsanstalt rätt att ta del av behandlingsjournal (partsotfentlighet),
68: 503; — fråga huruvida i 50 § militära rättsvårdskungörelsen
avsedd tillrättavisningsförteckning utgör hemlig handling,
69: 117; — fråga om beslut att uppdraga åt enskilt företag att utföra
visst projekteringsarbete kan hemlighållas med stöd av 34 § SekrL,
69: 381; — tillämpning av vissa sekretessbestämmelser inom krigsmakten,
70: 121; — fråga om hemlighållande av handlingar hos försvarets
sjukvårdsstyrelse jämlikt 14 § SekrL, 70: 136; — offentlighet
och sekretess i ärenden om disciplinära åtgärder mot skolelever,
70:313; — fråga om allmän handling angått någon myndighetens
rättstvist, 67: 316, 522, 68: 501, 70: 318; — utbekommande av hotellbolags
bokslutsrapport som inkommit till kommunalnämnd, 70: 319;

— sekretesskydd för anmälare i barnavårdsärende, 71: 354, 72: 227;

— tjänsteansökningshandlingar för vilka sökanden begärt konfidentiell
behandling, 71: 348; — sekretesskydd i ärenden om vapenfri
tjänst, 71: 356; — sekretesskydd hos pris- och kartellnämnden,
71: 359; — sekretess i ärenden om återkallelse av vapenlicens (promemoria
om licensinnehavarens psykiska tillstånd), 71: 361; — fråga om
tillämpning av 17 § SekrL på fastighetstaxeringsavi och på underrättelse
om avvikelse från självdeklaration, 71: 374; — nykterhetsnämnds
yttrande i körkortsärende, 72: 314; — åtal mot domprost för
vägran att utlämna vissa uppgifter ur kyrkoböcker, 73: 307; — hemlighållande
av anställningsavtal, 73: 319; — värnpliktigs rätt att ta del
av vid inskrivningsförrättning upprättade handlingar rörande honom,
73: 336; — moders rätt att ta del av handlingar rörande barn som ej
står under hennes vårdnad, 73: 340; — registrering av narkotikamissbrukare,
74: 280; — sekretessbeläggning av bl. a. uppfinnarärenden
hos STU, 74: 393.

Övriga frågor som berör offentlighet och sekretess
för allmänna handlingar m. m.: »Interkollegial
utlåning» av sjukjournal utom tjänsten, 67: 298; — yttrande över
offentlighetskommitténs betänkande »Offentlighet och sekretess»,
68: 140; — yttrande över offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs
betänkande »Lag om allmänna handlingar», 75/76: 516;

— disciplinär åtgärd mot polisman för försumlighet vid handhavandet
av hemliga handlingar, 69: 59; — hos statlig myndighet diarieförd
handling må ej utbytas mot annat ändrat exemplar, 70: 146;

— intagens rätt att ta del av fångvårdsanstalts portionsstat, 70: 187;

— åtal mot kommunalnämndsordförande, kommunalkamrerare och

36 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

562

kommunalassistent för lämnande av oriktiga och vilseledande uppgifter
om allmän handling, 70: 285; — utnyttjande av myndigheters
dataanläggningar, 70: 308; — fråga om polis- och kronofogdemyndighet
äger utnyttja sjukvårdsinrättnings patientregister för delgivning,
72: 302; — information till tidningar om landstingsval, 72:
319; — användning av handbrev i befordringsärende, 73: 128, —
pensionär bör ej anmodas förete kopia av sin självdeklaration, 73:
266; — yttrande över offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs
betänkande »Data och integritet», 73: 588; — frivårdens
handhavande av läkarhandlingar som tillhör den dömdes personakt,
74: 233; — vården om hemlig handling hos social centralnämnd,
74: 315; — myndighets utlämnande av sekretesskyddad handling
till annan myndighet, 74:421; — distribution av disciplinärendehandlingar
till kommuns skolor, 75/76: 436; — blankettsamtycke till
utlämnande av sjukjournal, 75: 327; — elevs rätt att få del av skolhälsovårdens
hälsokort/journal beträffande honom, 75/76: 330; —
skyddet av personuppgifter i värnpliktsverkets register, 75/76: 326:

— personundersökares rätt att få del av handling hos värnpliktsverket,
75/76: 333.

Se även Diarieföring, Fullföljd av talan, Personlig integritet, Service.
Tryckfrihet, Tystnadsplikt. Jfr Inskrivning av värnpliktiga.

Anhållande, fråga om misstänkt, som anhållits i sin frånvaro samt gripits
på annan ort än den där förundersökningen pågår, bör inställas inför
anhållningsmyndigheten, 68: 169.

Anhållen, övervakning med TV och anläggning för avlyssning, 75: 21;

— se även Häktad, Häktning.

Anmälningsskyldighet, ang. brott, 75: 273.

Anstånd, se Beslag, Värnpliktstjänstgöring.

Arbetsformer, se Handläggning.

Arbetsgivaravgift, se Indrivning.

Arbetsgivarventil i kollektivavtal, se Myndighetsutövning mot enskild.

Arbetskonflikt, framställning angående behovet av översyn av förhandlingsordningen
i anledning av erfarenheter från 1966 års lärarkonflikt,
fråga om tjänstemans neutralitetsrätt, chefsdomares tjänstgöring som
inskrivningsdomare, skyddsarbete i skola och skolplikt, 68: 379; —
lovligheten av s. k. paragraflotsning, 71: 473; — skyddet för strejkrätten
och för tjänstemans neutralitetsrätt 71: 480, 72: 411; — vissa
ärenden föranledda av tjänstemannakonflikten våren 1971, 73: 399;

— yttrande över förhandlingsutredningens PM med synpunkter på
frågan om en översyn av gällande regler om neutralitet och skyddsarbete
vid arbetskonflikt inom det offentliga tjänstemannaområdet
m. m., 74: 629.

Arbetsmarknaden, räckvidden av arbetsmarknadsstyrelsens behörighet
att meddela tillämpningsföreskrifter till arbetsmarknadskungörelsen,
72: 486; — åtal mot tjänstemän vid länsarbetsnämnd för att de bestyrkt
uppgifter i närvarorapporter avseende arbetsmarknadsutbildning
utan att kontrollera dem; tillika fråga om arbetsmarknadsstyrel -

563

sens handläggning av disciplinärende i saken, 75/76: 475; — se även
Handläggning.

Arbetsordning, se Företagsnämnd.

Arbetsrätt, yttranden över betänkande angående justitieråds, regeringsråds
och justitiekanslerns arbetsrättsliga ställning, 69: 472; — yttrande
över arbesrättskommitténs betänkande »Demokrati på arbetsplatsen»,
75/76: 508.

Arbetsvärd, före beslut om arbetsvårdsåtgärder skall tjänsteman få yttra
sig, 69: 408.

Arkiv, frågor angående den kommunala arkivvården, 69: 384.

Arrende, drätselkammares förfarande i samband med överlåtelse av arrenderätt
till stad tillhörig mark oförenligt med stadens civilrättsliga
förpliktelser. 67: 373.

Arrest, verkställighet av arreststraff ur rättssäkerhetssynpunkt, 69: 181;

— ej avtjänat arreststraff förfaller vid påbörjande av behandling enligt
28:3 BrB, 71: 175; — straffarrestants rätt till bädd under dagen,
70: 145; — utevistelse för anhållen förvarad i polisarrest, 74: 67.

Avbetalningsköp, fråga hur utmätningsmannen skall förfara när vid
handräckning enligt lagen om avbetalningsköp sökanden inte infunnit
sig för att taga godset om hand, 73: 378; — uppskjutande av återtagning
av avbetalningsgods på grund av sökandens konkurs, 73: 378;

— får godset återtagas när köparen, sedan säljaren begärt återtagande,
betalar resterande köpeskilling men ej kostnaderna å handräckningsärendet,
75: 338.

Avhysning, se Vräkning.

Avkunnande, se Dom.

Avskrift, extra originalexemplar av handling i stället för avskrift, 75:
124.

Avskrivningsbeslut, fråga huruvida tingsrätt vid avskrivning av återvinningsmål
bort förordna att meddelat lagsökningsutslag skulle stå
fast, 75: 37; — beslut innefattande ställningstagande i sakfrågan har
formulerats som ett avskrivningsbeslut, 75: 305; — se även Utmätningsed,
Åklagare.

Avvisande av talan, se Fullmakt, Huvudförhandling.

Avvisning, kritik mot utlänningskommissionens och polisens handläggning
av avvisningsärende, 70: 454.

Bandinspelning, fråga om privat bandinspelning vid huvudförhandling,
68: 165, 69: 39; — vid personutredning i vapenfriärende, 72: 129; —
fråga om skyldighet för domstol att tillhandahålla bandupptaget vittnesmål,
74: 121; — av telefonsamtal, 75/76: 333.

Bankrån, se Polismyndighet.

564

Barnavård

Vårdnaden om barn: Fråga om barnavårdsnämnds skyldighet
att kommunicera utredning i vårdnadsmål före avgivande av yttrande,
69: 231, 70: 235, 73: 236; — dröjsmål med vårdnadsutredningar,
69: 242, 72: 226; — barnavårdsmans lämplighet som vårdnadsutredare,
71: 257; — fråga om barnavårdsnämnd vid vårdnadsutredning
äger förordna om barnpsykiatrisk undersökning av barnet,
72: 198; — spörsmål om hur vårdnadsutredning bör bedrivas,
72: 202; — yttrande från flera barnavårdsnämnder i vårdnadsfråga,
73: 237; — biologisk förälders företrädesrätt till vårdnaden om barn,
75/76: 212.

Omhändertagande för samhällsvård och
därmed sammanhängande frågor: Vårdnadshavare

bör i samband med anmodan att samtycka till omhändertagandebeslut
upplysas om beslutets innebörd och följder, 67: 247; — ej verkställda
omhändertagandebeslut, 67: 526; — kritik mot barnavårdsmyndigheter
för underlåtenhet att 1) låta läkarundersöka modern 2) anlita tolk
och klargöra innebörden av bl. a. omhändertagandebeslut 3) samråda
med modern om barnets placering; tillika kritik av sättet för hämtningen
av barnet, 68: 279; — fråga om delgivning och underställning
av omhändertagandebeslut, 68: 512; — tidsgräns för omhändertagande
för utredning, 68: 514; — polishandräckning för verkställande
av beslut om omhändertagande och förflyttning av omhändertagen,
68: 514; — förhållandet mellan omhändertagande enligt BvL och
häktning i brottmål, 68: 516; — för samhällsvård omhändertaget
barn bör ej längre tid vistas i föräldrahemmet, 69: 242, 71: 240; —
fråga om tillräckliga skäl förelegat för omhändertagande av barn för
samhällsvård och om hämtning av för samhällsvård omhändertaget
barn, 70: 207, 217; — barnavårdsnämnds ansvar i fråga om kontroll
av den miljö i vilken för samhällsvård omhändertaget barn vistas under
permission och bristande samordning mellan barnavårdsnämndens
olika avdelningar i permissionsfrågan, 70: 223; — häktning av
lagöverträdare under 18 år, 71: 227; — förhållandet mellan omhändertagande
för samhällsvård enligt 31 § BvL och övervakning enligt
26 § BvL samt mellan sådan övervakning och omhändertagande för
utredning, 71: 243; — delgivning av läkarintyg med part i samhällsvårdsärende,
71: 252; — barnavårdsnämnds skyldighet att utöva tillsyn
över barn som omhändertagits för samhällsvård enligt 31 § BvL,
72: 221; — frågor om åtgärder enligt 26 § BvL samt om påföljd enligt
BrB beträffande den som omhändertagits enligt 31 § BvL, 72: 222; —
villkorligt upphörande av samhällsvård, 72: 225; — framställning om
upphörande av frivillig samhällsvård skall prövas utan dröjsmål,
73:235; — länsrätts prövning i underställt samhällsvårdsärende,
73: 240; — åtal mot socialchef för underlåtenhet att ingripa vid misstänkt
barnmisshandel, 74: 239; — barnavårdsnämnds skyldighet att
ingripa till barns skydd, 75: 248; — föräldrars vårdnadsansvar, barns
självbestämmanderätt och barnavårdsnämnds skyldigheter, 75/76:
218.

Överflyttning av barn: Verkställighet av dom om vårdnad,
68: 181; — tillämpningen av bestämmelserna i 21 kap. 6 och 7 §§ FB
om överflyttning av barn, 72: 216; — verkställighet av beslut om

565

hämtning, 74: 268; — framställning om ändring av bestämmelserna i
21 kap. FB om överflyttning av barn, 75: 215; — åtal mot socialsekreterare
för obehörigt utlämnande av barn, 75: 231.

Faderskap till barn u. ä. : Barnavårdsmans efterforskande
av faderskap, 69: 233, 72: 228; — fråga om förfarande vid fastställande
av faderskap, 73: 207; — omyndigs faderskapserkännande och
ingående av avtal om underhållsbidrag, 74: 278.

Fosterbarn: I fråga om minderåriga omhändertagna som placerats
i enskilt jordbrukarhem har framkommit brister beträffande tillsynen
över deras arbetsförhållanden och rätt till ersättning, 67: 253;

— fordran på allsidig utredning i samband med fosterhemsplacering,
67: 530; — framställning om översyn av barnavårdslagens bestämmelser
om fosterbarnsvård m. m., 68: 457; — framställning om ändring
av barnavårdslagen så att barnavårdsnämnds förhandsgranskning
av ifrågasatt fosterhem kan överprövas, 69: 226.

Övrigt: Utdragen handläggning av länsstyrelse av handräckning
och besvär över flyttningsförbud, 67: 274; — omhändertagande av
barn för utredning då behov av omedelbar omplacering ej föreligger,
67: 525, 71: 237; — tillämpningen av 37 § BvL, 67: 527, 72: 225; —
framställning om ändring av bestämmelserna i BvL om juristmedverkan
i vissa barnavårdsmål, 68: 443; — delgivning m. m. beträffande
beslut om övervakning enligt 26 § BvL, 68: 514; — fråga om barnavårdsnämnd
bör verka för eftergift av återkrav å bidragsförskott,
69: 240; — fråga om varning och andra åtgärder enligt 26 § BvL,
69: 241; — framställning om ersättning av allmänna medel för att
täcka förlust för barn till följd av barnavårdsmans underlåtenhet att
bevaka barnets rätt till barnpension, 70: 203; — brister i barnavårdsmannaorganisationen
i Stockholm, 70: 219; — barnavårdsnämnds
och barnavårdsmans skyldigheter att vidta åtgärder till förebyggande
av misshandel av barn och att göra polisanmälan om misshandel,
70: 228, 72: 190; — barnavårdsmännens stora arbetsbörda, 70: 233;

— dröjsmål med besvarande av remisser från åklagare angående ifrågasatt
åtalsunderlåtelse, 71: 247; —- barnavårdsnämnds skyldighet att
ingripa vid misstänkt fall av otukt med minderåriga, 71: 249; — hänsyn
till umgängesberättigads önskemål vid placering av barn i feriehem,
71: 254; — fråga om övervakare ägt och bort lämna övervakads
arbetsgivare upplysningar om övervakads personliga förhållanden,
72: 193; — ansvarsfördelningen mellan barnavårdsnämnderna i hernoch
vistelsekommunerna vid ingripanden enligt BvL, 72: 207; — barnavårdsnämnds
ansvar för kommunen tillhörig egendom, 72: 226; —
fördelning av daghemsplatser åt studenter med barn, 72: 227; — ungdomsproblemen
i Stockholm och den framtida inriktningen av barnaoch
ungdomsvården, 73: 202; — barnavårdsmans ansvar, 73: 211; —
barnavårdsmans medverkan till förverkligande av domstols beslut om
umgängesrätt, 73: 223; — barna vårdsman får ej betinga sig ersättning
av enskild för fullgörande av sitt uppdrag, 73: 224; — nämndledamots
skyldigheter i diskretionshänseende, 73: 225; — fråga om i vilken
utsträckning barnavårdsnämnd bör lämna upplysningar till inskrivningsmyndighet,
73: 228; — fråga om läkares skyldighet att tillhandagå
barnavårdsnämnd med undersökning och utlåtande, 73: 235;

— fråga om kvittning i underhållsbidrag, 73: 243; — registrering av

566

narkotikamissbrukare, 74: 280; — beslutsdelegation hos social centralnämnd,
74: 317; — verkan av tysk domstols vårdnadsbeslut på
fråga om svenskt pass för barnet och svensk faders faktiska vårdnad
om barnet, 75: 231; — vederhäftighet och grannlagenhet vid utformning
av socialutredning, 75: 243; — jämkning av domfäst underhållsbidrag
till barn, 75: 252; — framställning om ändring av 14 § barnavårdslagen,
75/76: 208.

Se även Domstolsärende, Ersättning, Ungdomsvårdsskola, Åtal.

Barnbidrag, fråga om överlåtande av barnbidrag som villkor för socialhjälp,
67: 280.

Bebyggelse, underlåtenhet av länsstyrelse att ingripa mot olämplig bebyggelse,
72:431; — bebyggelseplaneringen i Stockholms skärgård
jämte tolkning av tätbebyggelsebegreppet, 73: 429; — ersättning för
mistad glesbebyggelserätt samt hävande av strandskyddsförordnande,
73: 440.

Befordran, yttrande över betänkandet »Befordringsförfarandet inom
krigsmakten», 75: 506.

Behandlingslagen, se Kriminalvård.

Beredskapsstyrka, nyttjad som handräckning vid officerskårs uppvaktning
av regementschef, 71: 169.

Besiktning, statlig myndighet har åsidosatt regeln att besiktning av utfört
arbete bör företagas i båda parternas närvaro, 73: 537.

Beslag, fråga om underlåtande av beslag, då föremålet är omhändertaget
med stöd av lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.,
67: 131; — hävande av, 72: 72, 73: lil; — framställning angående
tillämpningen av 27 kap. 1 § RB för beslag till säkerställande av förverkande
som ej grundas på brott, 74: 27; — anstånd med åtals
väckande efter beslag, 75/76: 128; — omhändertagande och återställande
till ägaren av uthyrt fordon, 74: 76; — utlämnande av
beslagtaget gods, 74: 79, 123; — se även IB, Kriminalvård, Rusdrycker.

Besvär, se Fullföljd av talan, Handläggning, Teknisk utveckling, Utredning.

Betalningsföreläggande, prövning av sökandens uppgifter i ansökan om
betalningsföreläggande, 70: 64; — kvarhållande av fullmakt i mål om
betalningsföreläggande, 70: 64; — fråga om bestridande i mål om
betalningsföreläggande inkommet inom förelagd tid, 75: 121; — fråga
om i mål om betalningsföreläggande grund behöver anges för ränteyrkande,
67: 141; — gäldenärs rätt till ersättning för rättegångskostnader
i mål om betalningsföreläggande, 74: 122; — motivering av yrkande
om inkassokostnad, 73: 108; — se även Domstols behörighet.

Betyg, fråga om skyldighet att utfärda tjänstgöringsbetyg för person som
slutat anställning åtta år tidigare, 67: 357; — regementschefs bestämmande
av betyg för plutonchefsskoleelev och stamvitsord för officer,
70: 121; — tjänstgöringsbetyg för reservofficer, 70: 143; — beak -

567

tande av vitsord från specialtjänst, 71: 176; — fråga om utredning
före vitsordssättning samt delgivning av vitsord, 73: 128; — betygsättning
på licentiatavhandling, 71: 536; — yttrande över betänkandet
»Tjänstgöringsbetyg», 71: 616; — fråga om innehållet i tjänstgöringsbetyg,
70: 372; — fråga om viss uppgift bort intagas i tjänstgöringsbetyg,
67: 359; — användning av visst formulär till tjänstgöringsbetyg
för lärare; tillika fråga om jäv för betygsutfärdaren, 74: 542.

Bevisning, bevisbedömningen vid vittnesvägran av tilltalads nära anhörig,
69: 30; — felaktig skiss i trafikmål, 73: 30; — se även Huvudförhandling,
Processledning.

Bingo, se Lotteri.

Bisyssla, underlåtenhet av verkschef att söka Kungl. Maj:ts tillstånd till
extrauppdrag; tillika fråga om lämpligheten av att högre befattningshavare
inom medicinalstyrelsen innehar uppdrag hos försäkringsbolag
och av att domare m. fl. tjänstemän är ledamöter av försäkringsbolags
skaderegleringsnämnder, 67: 164; — domares uppdrag som ordförande
i försäkringsbolags skadenämnd, 75: 129; — fråga om polisman
som bisyssla ägt bedriva fastighetsmäkleri, 73: 423; — stadsombudsmans
bisysslor, 74:551; — kommunaltjänstemans bisyssla, 75/76:
436; — yttrande över bisyssleutredningens betänkande »Offentliga
tjänstemäns bisysslor», 70: 479, — information om bisysslor, 72: 427,
74: 552.

Borgen, aktiebolags ställande av säkerhet för återställningsåtgärder i
täktärende i form av borgen av ende aktieägaren, 73: 560.

Bostadsanskaffning, kommunal myndighets ansvar för bostadsanskaffning
åt person som frigivits från kriminalvårdsanstalt, 75/76: 395.

Bostadsförmedling, fråga om villaägare, som sålt sin fastighet utan att
tillförsäkra kommunen anvisningsrätt till någon av köparen anskaffad
byteslägenhet, kan vägras bostad genom bostadsförmedlingens försorg,
69: 376; — företrädesrätt vid uthyrning av bostad inom Bodens
garnison, 74: 175; — tillämpning hos kommunal bostadsförmedling
av spärr mot inflyttning av socialt icke önskvärda personer, 75/76:
388; — se även Bostadsanskaffning.

Bostadstillägg, felaktig nedsättning av bostadstillägg i bank, 75: 487; —
se även Förvaltning, Förvaltningslagen.

Bosättning, framställning om revision av bestämmelserna om bosättning
i riket såsom villkor för samhällsförmåner i syfte att åstadkomma avvägning
mellan skattskyldighet under utlandstjänstgöring och rätt till
samhällsförmåner under utlandsvistelse, 67: 422.

Boupptckning, inregistrering av, 70: 65, 71: 85; — inhämtande av
kompletterande upplysningar vid skattläggning av, 75/76: 121.

Boutredningsman, entledigande av, 73: 104.

Brev, olovligt öppnande av brev (intrång i förvar), 69: 322; — framställning
om lagändring till möjliggörande av brevcensur vid rättspsykiatrisk
undersökning, 75/76: 241.

568

Brofjorden-ärendet, fråga om remissyttrande från sjöfartsverket motsvarade
de krav som kan ställas på ett sakkunnigutlåtande, 72: 474.

Brottmål, former för inhämtande av yttrande som avses i 31 kap. 1 §
BrB, 72: 71; — inhämtande av upplysningar ang. verkställigheten av
tidigare ådömd påföljd, 75: 112; — fråga om påföljd enligt BrB beträffande
den som omhändertagits enligt 31 § BvL, 72: 222; — expeditionstider
i tingsrätt, 74: 120; — se även Huvudförhandling, Lagrum,
Personundersökning, Sammanträffande av brott.

Bulvanförhållande, fråga om åklagare och domstol i samband med talan
om upplösning av bulvanförhållande förfarit felaktigt genom att underlåta
att utreda giltigheten av fång tili fastighet av annan person än
bulvanen, 68: 53.

Byggnadsdispens, handläggning av dispensärende rörande sommarstugebygge
i samband med byggnadsförbud, 67: 549; — fråga om skyldighet
för byggnadsnämnd att höra granne i dispensärende, 70: 411; —
byggnadsnämnds överskridande av dispensbefogenhet, 71: 496, 514;

— länsstyrelses tillsyn över byggnadsnämnd, 71: 524, 528, 530; —
risk för misstanke om favorisering vid länsstyrelses handläggning av
ärende om tillstånd till nybyggnad inom strandskyddsområde,
71: 518; — se även Byggnadslov, Kommunicering, Service.

Byggnadsförbud, framställning om skydd för fastighetsägare mot långvariga
provisoriska byggnadsförbud, 67: 463; — långvariga byggnadsförbud,
75: 460; — se även Byggnadslov.

Byggnadslov, påbörjande av byggnadsarbete innan beslut om byggnadslov
vunnit laga kraft, 67: 325; — tidsbegränsning av byggnadslov,
67: 327; — fråga om byggnadslov för schaktning kan tidsbegränsas,
75/76: 446; — byggnadsnämnds skyldighet att lämna allmänheten råd
och upplysningar, 67: 547; — den rådgivande funktionen innefattar ej
rätt att meddela muntliga förhandsbesked, 67: 548; — byggnadsnämndsordförandes
befogenheter, 67: 548; — byggnadsnämnds sakprövningskompetens;
konkurrenssynpunkt ovidkommande (byggnadslov
för kiosk), 67: 549; — oriktigt infordrande av byggnadslovshandlingar
för jordbruksekonomibyggnad; byggnadsförbud och vitesföreläggande,
68: 521; — felaktig handläggning av byggnadslovsärende,
68: 525; — olämplig behandling av byggnadsärende, 75/76: 442; —
fråga om byggnadsnämnd äger meddela byggnadslov för nybyggnad
oaktat länsstyrelses dispensbeslut icke vunnit laga kraft, 69: 425,
72:428; — skyldighet för byggnadsnämnd att höra granne vid
meddelande av byggnadslov för garage invid tomtgräns, 69:425;

— fråga om byggnadslov i visst fall bort göras beroende av särskilt
tillstånd från hyresnämnds sida, 70: 410; — utlåtande från yrkesinspektionen
i vissa byggnadslovsärenden, 75/76: 448; — återförvisning
eller meddelande av byggnadslov hos länsstyrelse i besvärsmål,
71: 530; — rätt att vägra byggnadslov på grund av utformningen av
tak på fritidshus, 72: 428; — fråga om anvisningar till byggnadsstadgan
(BABS 67) är bindande för byggnadsnämnd, 72: 428; — önskvärdheten
av samtidig granskning av byggnadsritningar från byggnadsteknisk
och bostadsteknisk synpunkt, 72: 430; — avstängning i
byggnadslovsärende av ansvarig arbetsledare för byggnadsföretag, 72:
434; — mot försumlig arbetsledare får ej tillgripas varning, 75: 450;

569

— förutsättningarna för vägran att godkänna ansvarig arbetsledare
och förfarandet i sådant fall, 75: 450; — rätt att lämna tillfälligt
byggnadslov i stället för dispens, 72: 429; — fråga om byggnadsnämnd
får bordlägga ansökan om byggnadslov till dess ärende om
byggnadsförbud avgjorts; vidare fråga om länsstyrelse i besvärsmål
rörande byggnadslov får ta initiativ till införande av byggnadsförbud
och i avbidan på förbudet låta anstå med besvärsprövningen,
75/76: 438; — fråga om byggnadslov för swimmingpool, 75/76: 446;

— se även Dröjsmål, Fullföljd av talan, Återförvisning. Jfr Motivering
av beslut.

Byggnadsplan, tillvägagångssättet vid upprättande av byggnadsplan,
67: 550; — skyldighet för planförfattare att samråda med fastighetsägare,
som är berörd av förslag till byggnadsplan, 72: 433; — kommuns
möjligheter att genomföra byggnadsplan; tillika vilseledande
uppgifter i cirkulärskrivelse till stugägare, 75: 447.

Böter, fråga om penningböter är att anse som lindrigare straff än dagsböter
(5 § 2. st. BrP), 68: 167; — oriktig förvandling av bötesstraff å
50 kronor, 69: 46; — uppskov i bötesförvandlingsmål, 73: 109; — anstånd
med förvandling av bötesstraff, 74: 434; — underrättelse till utmätningsman
i bötesförvandlingsmål, 73: 110; — flera penningböters
omräkning i dagsböter, 71: 75; — upprepade uppskov i bötesförvandlingsmål,
69: 46; — se även Socialhjälp, Verkställighet.

Camping, se Hälsovård.

Censur, statens biografbyrås bedömning av filmer, 69: 456; — se även
Häktad, Häktning, Kriminalvård, Psykiatrisk vård.

Civil verksamhet, fråga om militära chefer ägt tillåta helikoptertransporter
för tillgodoseende av civila intressen, 69: 157; — värnpliktiga kan
beordras som ledningspersonal då civila flygplan anlitar militära flygplatser,
69: 183; — frågor om beordrande av personal ur krigsmakten
att medverka vid högertrafikomläggningen, 69: 183; — åtal mot officerare
för obehörigt lån av verkstadstält m. m., 70: 94, 72: 87; — se
även Tävlingar.

Databehandling, rättssäkerhetssynpunkter på handläggningsrutiner vid
beredning genom automatisk databehandling av vissa ansökningsärenden,
68: 225.

Delegation, av beslutanderätt, 72: 289, 74: 317; — åtal mot byråchef
för underlåtenhet att i tid anmäla till honom delegerat ärende av
större vikt för verksledningen, 75: 285; — se även Styrelseärende.

Delgivning, rättens delgivning av tredskodom utan parts begäran,
67: 137; — av misstanke om brott, 75: 67; — av beslut under rättegång,
74: 119; — med i fångvårdsanstalt intagen, 67: lil, 70: 188; —
delgivning av betalningsföreläggande med aktiebolag, 68: 156; —
med i häkte intagen, 67: 132; — med å rättspsykiatrisk klinik vid kriminalvården
intagen, 67: 136; — verkställighet av delgivning i offentlig
lokal, 70: 72; — genom uniformerad polispersonal, 72: 77; — delgivning
genom hotellportier, 71: 95; — kungörelsedelgivning, 70: 55;

— formerna för efterforskning av persons adress i samband med delgivning,
70: 71; — underlåten skriftlig delgivning i socialhjälpsären -

570

de, 67: 538; — delgivning av länsskatterätts beslut i enmansmål, 73:
391; — av beslut i tjänstetillsättningsärende, 74:545; — framställning
om översyn av reglerna ang. kungörande och delgivning av beslut
som rör en större persongrupp, 75/76: 468; — jäv och dröjsmål
i delgivningsärende, 67: 32; — se även Betyg, Dröjsmål, Förundersökning,
Huvudförhandling, Hyresnämnd, Nöjdförklaring.

Demonstrationer, fråga om polisen för prövning av tillståndsansökan
ägt begära att få del av plakat som skulle visas vid demonstration,
68: 337; — polisens åtgärder vid de s. k. båstadskravallerna, 69: 63;
— vid demonstration mot utländsk ambassadör, 72: 35; — omhändertagande
av demonstranter, 75:92; — polisens användning
av våld i samband med demonstrationer, 74: 47; — lämpligheten av
att civilklädda polismän ingripit mot demonstrant, 74: 49; — fråga
om banderoller och plakat varit lagstridiga, 69: 85; — polismyndighets
åtgärder vid demonstration som sker utan laga tillstånd,
70: 67; — polisman har underlåtit upptaga anmälan om brottslig gärning
mot demonstranter, 74: 53; — fråga om upplösning av allmän
sammankomst, 72: 42, 75: 82.

Diarieföring, 67: 334, 69: 323, 324, 70: 146, 307, 354, 412, 71: 63, 77; —
av hemliga handlingar, 67: 302, 71: 341, 73: 317, 507; — av under
hand kommunicerad PM, 74: 412; — diarieförings betydelse för offentlighetsprincipen,
68: 374, 485, 75: 319; — se även Dokumentation.
Jfr Allmänna handlingar.

Disciplinbot, fråga om lagligheten av att, enligt anteckning å beslut i
disciplinmål, ålagd disciplinbots storlek rättats, 70: 92.

Disciplinmål, mål avgjort i disciplinär ordning trots oklarhet om de faktiska
förhållandena, 70: 144; — disciplinärt förfarande beträffande
gärning som är föremål för JO:s prövning, 71: 331; — oriktig disciplinär
bestraffningsåtgärd vid fångvårdsanstalt, 68: 104; — framställning
om översyn av reglerna om handläggning av disciplinärenden hos
vetenskapsakademien, 68: 477; — lämpligheten av att använda disciplinstraff
i form av löneavdrag mot tjänsteman med grava alkoholproblem,
75: 431; — myndighets åtalsanmälan av tjänsteman utan föregående
disciplinförfarandeprövning, 75:440; — besvärshänvisning
och nöjdförklaring vid beslut om suspension, 71: 174; — se även
Allmänna handlingar, Arbetsmarknaden, Disciplinbot, Ersättningsmål,
Kommunicering, Militärförhör, Mäss, Polisman, Preskription,
Tryckfrihet.

Disciplinär bestraffningsrätt, fråga om bestraffningsrätt vid militär utbildningsanstalt,
73: 122; — framställning ang. bestraffningsrätt vid
försvarsområdesförband, 75: 140.

Diskriminering, i platsannonser, 70: 387, 71: 486, 74: 523, 75/76: 426.

Dispositionsplan, fråga om en s. k. dispositionsplan varit att jämställa
med en generalplan, 75: 457.

Djurskydd, framställning angående behovet av skärpta bestämmelser
mot djurplågeri, 68: 136; — transport av och förevisning av björnar,
73: 520.

571

Dokumentation, av underhandsupplysningar i tjänstetillsättningsärenden,
tillika fråga om visst sekretesskydd, 67: 192; — av utredningsmaterialet
i nykterhetsvårdsärenden, 67: 537; — allt relevant material
i ett ärende skall dokumenteras, 69: 403; — av underhandsmedgivande,
71:285; — bristande dokumentation av beslut, 74:577,
75: 301; — av utredning i valärende, 75/76: 464; — diarieföring och
dokumentation när länsstyrelse fått tillfälle yttra sig över ett betänkande
men avstår från yttrande. 75/76: 298: — se även Protokoll,
Taxering.

Dom, åtal för bristfällig redovisning av domskäl, 68: 17; — tilltalads
rätt till frikännande dom, 72: 72; — avfattande av, 73: 105; — redovisning
av undanröjd påföljd, 75/76: 105; — tillhandahållande av,
70: 61; — expeditionstider i tingsrätt, 74: 120; — avkunnande av
dom vid särskilt utsatt sammanträde, 75: 116; — beslut om ersättning
till rättegångsbiträde upptaget i huvudförhandlingsprotokoll
men ej i domen, 67: 146; — avgörande beträffande förändring av
påföljd felaktigt betecknat som dom i st. f. beslut, 68:62; — se
även Domförhet, Dröjsmål, Körkort.

Domare, se Bisyssla.

Domförhet, vid förordnande av förmyndare, 67: 68; — tingsnotarie som
uppehållit häradshövdingämbete ej behörig avgöra mål om omyndighetsförklaring,
67: 148; — vid muntlig förhandling i tvistigt ärende
om umgängesrätt, 75/76: 116; — beträffande tillstånd till dödande av
inteckning utan inteckningshandlingens företeende, 70: 63; — i ärende
om tillstånd till försäljning enl. samäganderättslagen, 75/76: 117;

— vid beslut om ändrad tid för dom, 75: 115, 75/76: 114; — i mål
ang. försättande i konkurs, 75: 117; — se även Hyresnämnd.

Domkapitel, se Folkbokföringen.

Domsagostadgan, framställning om vidgad behörighet för tingsnotarieaspirant,
70: 21; — se även Domförhet.

Domstols behörighet, krav på mantalsskrivningsbevis för utrönande av
domstols behörighet, 67: 128, 70: 54; — laga domstol i mål om betalningsföreläggande,
75: 120.

Domstolsadministration, yttrande över domstolsverksutredningens betänkande
»Ny domstolsadministration», 72: 506; — yttrande över
domstolsstyrelseutredningens betänkande »Central, regional och lokal
domstolsförvaltning m. m.», 75:489; — yttrande över 1972 års
domarutrednings betänkande »En öppnare domarbana», 75/76:501.

Domstolsärende, inhämtande av yttrande från social centralnämnd i icke
tvistigt vårdnadsärende, 75/76: 115; — förberedelse enl. ärendelagen,
75/76: 116; — se även Domförhet.

}op, se Religionsutövning.

)röjsmål, i delgivningsärende, 67: 32; — med förundersökning, 67: 126;

— med vårdnadsutredningar, 69: 242; — med återbetalning av överskjutande
preliminär skatt, 67: 544; — med anmälningar om deklarationsförsummelser
till åklagare och med granskning av fall av misstanke
om skattebrott, 67: 544; — med återbetalning av skatt i anled -

572

ning av beslut om nedsatt taxering, 69: 374; — av prövningsnämnd
med insändande av besvärsakter till kammarrätten, 70: 338; — av
länsläkarorganisation med avgivande av remissyttrande, 74: 610; —
med avgörande av ärende om tillstånd jämlikt 19 kap. 13 § ärvdabalken,
70: 64; — med avgörande av mål angående fastställande av
grundhyror, 69:415; — med vidarebefordran av avskedsansökan
m. m., 70: 379; — med meddelande av domar, 68: 166, 71: 21; —
med färdigställande och expediering av domar, 67: 15, 71:21,
74: 120; — med hänskjutande av militärt mål till åklagaren, 75/76:
172; — med handläggning hos överexekutor av utsökningsmål,
67: 100; — av länsarkitekt med yttrande över byggnadsdispensansökning,
68: 523; — av byggnadsnämnd med handläggning av byggnadslovsärende,
68: 525; — med frigivning av häktad, 75: 30; — med
meddelande av dom mot häktad, 71: 28; — med förordnande av offentlig
försvarare, 75: 109; — med delgivning av dom med i fångvårdsanstalt
intagen, 67: lil; — med delgivning av beslut om körkortsåterkallelse,
71: 576; — med tillstånd jämlikt förordningen om
brandfarliga oljor, 72: 431; — se även Barnavård, Hyresnämnd, JO,
Konkurs, Kriminalvård, Nykterhetsvård, Pension, Uppbörd, Val. Jfr
Indrivning.

Dödsbevis, olämplig praxis beträffande eldbegängelse, innan dödsbevis
avlämnas, 71: 321.

Entledigande, fråga om hovrätt, som entledigat e. o. fiskal, handlat med
tillräcklig omsorg genom att ej tidigare ha tagit definitiv ställning till
hans anställningsförhållanden, 70: 372; — förutsättningar för entledigande
av tjänsteman mot hans vilja under löpande pensioneringsperiod,
70: 379; — uppsägning av kommunal tjänsteman anställd för
viss tid, 72: 389; anställd tills vidare med viss tids provtjänstgöring,
73: 417; — uppsägningstid m. m. för biträde vid skolmåltidsbespisning;
tillämpning av lagen om anställningsskydd för vissa arbetstagare,
74: 535; — uppsägning av lärare utan bärande skäl; skälen
missvisande, 74: 548; — förmodat felaktigt lärarförordnande får ej
återkallas eller läraren uppsägas, 75: 442; — felaktig handläggning
av ärende om ålderspension och avsked, 72: 420; — av ärende om
sjukpensionering och avsked, 72: 420; — former för uppsägning, 72:
425, 74: 550; — se även Förvaltning, Förvaltningslagen.

Ersättning, framställning om ersättning av allmänna medel 1) för lösören,
som omhändertagits av polisen och genom olämplig förvaring
förstörts, 67: 116; — 2) i anledning av mistade barnbidrag under utlandstjänstgöring,
67: 422; — 3) för skada som tillskyndats chaufför
på grund av — efter misskrivning i läkarintyg — interimistisk återkallelse
av körkort, 67: 508; — 4) till banbiträde, som avtjänat straff
under beviljad semester och fridagar men sedermera, sedan ledigheten
fastställts till tjänstledighet med C-avdrag, fått återbetala den å ledigheten
belöpande lönen, 68: 473; — 5) till importör, som lidit skada
genom fel från myndigheters sida, 69: 435; — 6) till viss retroaktiv
förbättring av avlöningsförmånerna för befattningshavare vid militärområdesstab,
72: 82; — 7) för oriktigt frihetsberövande, 75: 40; —
8) i anledning av misstag vid indrivning hos borgensmän av arbetsgivaravgift
och skatt, 75: 345; — framställning om införande av bestämmelser
om ersättning till part för inställelse vid förhör i nykter -

573

hets- och barnavårdsärenden, 67: 479; — ersättning av statsmedel vid
ingripanden i hälsovårdens intresse, 73: 505; — ersättning till god
man enligt föräldrabalken, 75: 125. Jfr Huvudförhandling.

Ersättningsmål, behörighet att ålägga den som ej står under militärt
befäl ersättningsskyldighet, 70: 145; — handläggning av trafikskador
på militära fordon, 73: 126; — bevarande av avskrift av protokoll,
71: 176; — bevakande av ersättningsmål, 72: 98.

Exekutiv auktion, fråga i samband med exekutiv försäljning av utmätt
bil om godtagande av inrop och om överexekutor bort efter besvär
av gäldenären häva auktionen, 70: 321; — bostadsstyrelsens, länsbostadsnämnds
och länsstyrelses befattning med exekutiv auktion å fastighet,
varvid bevakats statligt lån, 72: 324; — rätt att uppbära förfallna
hyror sedan utmätt fastighet, som förvaltats av syssloman, blivit
exekutivt försåld, 72: 346; — felaktigt förfarande av utmätningsman
vid försäljning av utmätt fartyg, 74: 430; — exekutiv auktion i
gäldenärens bostad, 75: 343; — vid exekutiv auktion å fastighet har
antagits ett bud som understeg skyddsbeloppet utan att fastighetsägarens
samtycke inhämtats, 75/76: 336; — handräckning för att
komma i besittning av fastighet som sålts på exekutiv auktion, 75/76:
349.

Expedition, Expeditionslösen, fråga om medellös persons frihet från avgift
enligt expeditionskungörelsen, 69: 47; — fråga om avgift för tillläggsstämning
i återvinningsmål, 68: 165; — för diariebevis; tillika
fråga om kontrollstyrelsens prövning av besvär beträffande expeditionsavgiften,
68: 487; — fråga om skyldighet att förete duplettskattekvitto
(kvittot förkommit) vid ansökan om restitution av automobilskatt,
68: 493; — anteckning av tidpunkt för beställning av expedition,
70: 66; — felaktiga expeditionsåtgärder vid domstol då
värnpliktig förpliktas utgiva ersättning för hans hämtande till militärtjänstgöring,
70:61; — ansvar för fullgörande av expeditionsgöromål
vid domstol, 73: 110; — underrättelse från överrätt ang.
förvisning, 75: 114; — se även Dom.

Explosiva varor, förvaring av explosiva varor i strid mot gällande föreskrifter,
69: 121.

Expropriation, kompetensöverskridande genom egenmäktigt besittningstagande
av fastighet i samband med expropriation, 69: 385; — se
även Huvudförhandling, Rättegångskostnad.

Faderskap, se Barnavård.

Familjebidrag, framställning angående ändrade föreskrifter rörande disposition
av anslagsposten Särskild hjälpverksamhet till förmån för de
värnpliktiga och deras familjer, 70: 91.

Fartyg, se Vrak.

Firma, patent- och registreringsverkets praxis vid firmagranskning, 73:
529; — fråga om patent- och registreringsverket förfarit felaktigt vid
firmaregistrering i fall då domstol sedermera förbjudit användningen
av firman, 73: 531.

574

Flyghaveri, framställning angående militära haveriutredningar och viss
ändring i luftfartslagen, 70: 73.

Flygkapning, se Konstitutionell nödrätt.

Flygning, parkeringsförhållandena för det s. k. allmänflyget på Bromma
flygplats, 73: 553; — se även Civil verksamhet.

Folkbokföringen, fråga om domkapitlens tillsyn över pastorsämbetenas
befattning med folkbokföringen, 72: 451; — felaktig anteckning i personakt
om faderskap och trolovning m. m., 73: 499.

Folk- och bostadsräkning, yttrande över statistiska centralbyråns förslag
till folk- och bostadsräkning 1975, 75: 512.

Folkpension, rätt att uppbära vårdtagares folkpension, 67: 238.

Folkrätt, krigsdeltagare som i strid dödar fiende är enligt allmänna folkrättsliga
regler i princip ej straffbar därför, 69: 82.

Fordon, omhändertagande av fordon vid trafikonykterhetsbrott m. m.,
71: 89; — flyttning av fordon, 71: 580, 72: 394.

Forum, se Domstols behörighet.

Fotografering, se Polismyndighet.

Fri rättegång, om fri rättegång i brottmål och om skyldighet att kommunicera
rättegångsbiträdes ersättningsyrkande, 70: 59; — socialförvaltnings
befattning med uppgifter för erhållande av fri rättegång,
72: 245; — utbetalning av ersättning som tillerkänts biträde, 67: 138.
Jfr Dom.

Frihetsberövande, oriktigt frihetsberövande på grund av bristande personkontroll,
75: 40; — se även Vårdhem.

Fritid, fråga om föreskrift av innebörd, att värnpliktig, som förts till
sitt förband därför att han stört allmän ordning, skall beordras lägga
sig på sitt kompani, är förenlig med gällande bestämmelser om värnpliktigs
fritid, 69: 113; — sjukskriven värnpliktigs rätt till fritid,
73: 143.

Fullföljd av talan, besvärsrätt i utskänkningsärende, 67: 386; — underlåten
besvärshänvisning i socialhjälpsärende, 67: 538; — oriktiga fullfölj
dshän visningar beträffande klagan över exekutiv auktion, 70: 321;

— fullfölj dshän visning i ärenden inom byggnads väsendet, 74: 553; —
utformningen av fullföljdshänvisningar till övervakningsnämnds beslut,
75: 213; — fråga om skrift i vapenärende bort behandlas som
besvärskrift, 70: 466; — besvärsrätt i fråga om beslut av lärarråd vid
lärarhögskola, 71: 532; — besvär får anföras över länsstyrelses på
formell grund meddelade awisningsbeslut i vapenärende, 75: 484;
över länsstyrelses på formell grund meddelade awisningsbeslut i
ärende om befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag, 75: 485;

— fråga om omprövning av beslut sedan besvär anförts, 72: 293,
75: 305, 351, 75/76: 291; — ordningen för sökande av ändring i beslut
om avslag på framställning om utbekommande av allmän handling,
74: 417; — överprövningen i besvärsmål ang. s. k. frivillig socialhjälp,
74: 310; — se även Gåvoskatt.

575

Fullmakt, hovrätt har utan huvudförhandling avgjort mål efter slutföreläggande
till offentlig försvarare som ej företett fullmakt, 74:
115; — avvisande av talan när fullmakt ej företetts, 74: 619; — fullmaktsformuleringar
i ansökningsblankett för utbildningsbidrag beträffande
återbetalning av bidrag, 73: 543.

Fängelse, se Straffmätning.

Fängsel, se Kriminalvård.

Förberedelse, käromål har under förberedelse avvisats efter föreläggande
om komplettering av stämningsansökningen, 69: 25; — avskrivning
vid utevaro, 75: 37; — rökning under förberedelsesammanträde,
73: 113. Jfr Domstolsärende, Huvudförhandling.

Företagsnämnd, hörande av företagsnämnd före arbetsordnings antagande,
75: 310; — suppleant, som utan att ha trätt i ledamots ställe deltagit
i av nämnden företagen resa, har ej ansetts berättigad uppbära
oavkortad lön, resekostnadsersättning och traktamente, 69: 176.

Förflyttning, fråga om skyldighet för statstjänsteman att fullgöra kommunal
tjänst, 69: 405.

Förhör, fråga om avbrytande av förhör på grund av mordmisstänkts
sinnesförfattning, 75: 21; — avbrott i förhör för att den som höres
skall få åtnjuta vila och inta måltid, 75: 21; — kvarhållande av omhändertagen
på polisstation för förhör ang. brott, 75: 136; — kvarhållande
för förhör mer än sex timmar, 70: 69; — fråga om till förhör
medtagen får förvaras i arrest i väntan på förhörets hållande, 72: 51;
polisförhör med barn under 15 år, 75: 135, 75/76: 82; — fråga om
den som skall hämtas till förhör får kvarhållas i arrest i avvaktan på
tidpunkten för förhöret, 73: 37; — frågor beträffande anhållningsförhör
m. m., 75: 134; — förhör med nära anhörig till den misstänkte,
71: 94; — utskrift av vittnesmål i stället för polisförhör, 71: 92; —
skyldigheten att bevara konceptanteckningar från polisförhör m. m.,
74: 131; — fråga om åtgärder kan anses påkallade för att tillse att
kompetenta tolkar står till domstolarnas förfogande och om tolkar
bör vara auktoriserade, 68: 48; — val av tolk vid polisförhör med
politisk flykting, 70: 70, 74: 128; — se även Gripande, Husrannsakan,
Hämtning, Värnpliktsvägran.

Förkortningar, användande i allmänna handlingar, 75: 478.

Förmynderskap, fråga om i samband med dom å hem- eller äktenskapsskillnad
förmyndare skall förordnas för underårigt barn som ingått
äktenskap, 67: 130; — fråga om överförmyndares redovisningskrav
gentemot förmyndare, 69: 51; — förmynderskapsdomstols befattning
med förmynderskap som upphört, 75: 128; — se även Omyndig,
Omyndighetsförklaring. Jfr Kungörelse.

Förseningsavgift, se Taxering.

Försvarare, för den som är under tjugoett år, 71: 78; — förordnande av
offentlig försvarare, 75: 107; — dröjsmål med förordnande av offentlig
försvarare, 75: 109; — entledigande av offentlig försvarare, 71: 78;
— fördelning av uppdrag som offentlig försvarare, 67: 57, 70: 56; —

576

försvarares rätt att meddela sig i enrum med anhållen, 75: 21; — se
även Fri rättegång, Åklagare.

Försvarsinformation, till pressen (tidning ej inbjuden till årsstämma),
74: 146.

Förundersökning, då Kungl. Maj:ts tillstånd fordras för åtal, 71: 87; —
utsaga som nära anhörig till misstänkt lämnat vid förundersökning
bör icke åberopas som bevis, om den anhörige utnyttjar sin rätt att
vägra vittna i målet, 69: 30; — polismyndighets skyldighet att utlämna
uppgifter till pressen och att motivera vägran att lämna uppgift, 69:
77; — åtgärder vid förundersökning ang. misstanke om mord, 75: 21;

— förundersöknings bedrivande då fråga är om ett stort antal brott
och flera tilltalade, 69: 83; — bör bedrivas skyndsamt när den misstänkte
är häktad, 69: 84; — underlåtenhet att i samband med delgivning
av misstanke om brott lämna underrättelse om rätt att anlita försvarare,
69: 92; — delgivning av misstanke om brott, 75: 67; — tillvägagångssättet
vid underrättelse (»delgivning») enligt 23 kap. 18 §
RB; — fråga om förundersökning mot journalister som i reportagesyfte
begett sig in i fastighet utan fastighetsägarens samtycke, 72: 47;

— polismyndighets skyldighet att underrätta målsägande vid nedläggande
av förundersökning, 70: 71; — handläggningsrutiner vid utredning
av dödsolycka, 71: 58; — enskilds medverkan vid alcotestprov
och anteckning om sådant prov i förundersökningsprotokoll, 68: 79;

— uppehållande av sjuktransport för undersökning av alkoholpåverkan
hos misstänkt rattfyllerist, 75/76: 126; — utnyttjande av fotografisk
bild vid förundersökning, 72: 76; — felaktig skiss i trafikmål,
73: 30; — försummelse att jämlikt 80 § 2 st. militära rättegångslagen
underrätta bestraffningsberättigad militär befattningshavare
om att förundersökning inletts i militärt mål, 73: 124; —
grund för nedläggande av förundersökning, 74: 79; — utländsk polismans
deltagande i polisutredning här i landet, 74: 93; — rättsläkares
ställning som sakkunnig, 75: 21; — fråga i visst fall om vem
som har att lämna underrättelse enligt 80 § 2 st. militära rättegångslagen,
74: 156; — se även Anhållande, Dröjsmål, Förhör, Gripande,
IB, Polisman, Polismyndighet, Provokation, Åklagare, Åtal. Jfr Kränkande
eller eljest olämpligt yttrande.

Förvaltning, Förvaltningslagen, yttrande över förvaltningsdomstolskommitténs
betänkande »Förvaltningsrättskipning», 69: 480; — över förslag
till förvaltningslag, 70: 470; — över betänkande angående offentligt
biträde och kostnadsersättning i förvaltningsärenden m. m., 73:
582; — fråga om tillämpligheten av 6 och 15 §§ förvaltningslagen i
ärende hos socialnämnd om uppsägning av arbetstagare; tillika rättelse
av uttalande i ämbetsberättelsen 1973 s. 422 om förvaltningslagens tilllämplighet
i ärende hos socialnämnd om disciplinär bestraffning, 74:
539; — regeln i 7 § förvaltningslagen om när handling skall anses
inkommen, 75: 308; — vägledningsplikt enl. 8 § förvaltningslagen
i kommunalt besvärsmål, 75/76: 397; — onödiga remisser av besvärsinlagor,
75/76: 496; — kommunikation av intem utredning i lantbruksnämnd
i ärende om rationaliseringsstöd, 75: 479; — kommunikation
i ärende om förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen, 75: 480;

— kommunikation bör föregå indragning av bostadstillägg, 75: 481; —
kommunikation i besvärsärende om bostadstillägg, 75: 482; — för -

577

valtningslagens tillämpning på ärenden inom byggnadsväsende^ 74:
553, 75: 458; — se även Fullföljd av talan, Gåvoskatt, Motivering
av beslut, Myndighetsutövning mot enskild, Självrättelse, Utskrivningsnämnd.
Jfr Delgivning, Kammarrätterna.

Förvar, förutsättningar för tagande i förvar enligt 36 § militära rättegångslagen,
69: 104, 71: 172.

Förverkande, i mål om narkotikabrott, 75/76: 106.

Förväxling, se Personförväxling.

God man, åtal mot domare för obehörigt förordnande av god man (FB
20: 36), 68: 17; — se även Ersättning.

Granskningsnämnd, anteckning om psykisk status i beslut, 71: 177; —
spörsmål angående granskningsnämnds uppgifter, 73: 154.

Gravationsbevis, framställning om författningsändring i syfte att gravationsbevis
skall upptaga upplysning om och när mark frångått fastigheten,
68: 127.

Gravsättning, disciplinär åtgärd mot landskanslist för felaktig handläggning
av ärende angående flyttning av gravsatt aska, 67: 159.

Gripande, förutsättningar för gripande och medtagande till förhör,
69: 89, 92; — fråga om bestämmelserna om hämtning till och kvarhållande
för förhör kan användas som substitut för gripande och anhållande,
68: 90; — polismans skyldighet uppge anledning till gripande,
69: 92; — underlåtenhet att skyndsamt anmäla gripande,
68: 90, 69: 93; — se även Anhållande.

Grundlagarna, yttrande över betänkandet »Ny regeringsform — Ny
riksdagsordning», 73: 570.

Gåva, fråga om socialnämndsordförande förfarit felaktigt genom att
medverka vid tillkomsten av gåvobrev och testamente till förmån för
bl. a. kommunen och ordföranden, 68: 357; — om mottagande av
gåvor till statsverket, 70: 121; — gåvor från patient till sjukvårdspersonal,
75: 262. Jfr Otillbörlig belöning.

Gåvoskatt, skyldighet att i beslut om gåvoskatt ange beslutsskäl samt
lämna besvärshänvisning, 75: 414.

Handläggning, betydelsen av kravet på enhetlighet och konsekvens i
myndigheternas handlande, 67: 386; — åtal mot läkare för underlåtenhet
att besvara i tjänsten mottagna skrivelser, 69: 145; — skyldighet
att besvara inkomna förfrågningar, 67: 334, 72: 295; — kommunalkamrer
har överskridit sin befogenhet genom att utan stöd av kommunalt
beslut underteckna kollektivavtal, 69: 385; — frågor om kommunalnämnds
kompetensöverskridande, 68: 330, 70: 363; — beslut
om indragning av skolmåltid fattat av skolstyrelse innan kommunfullmäktige
prövat saken, 74: 507; — fråga om kommunalt organs
rätt att omgöra beslut, 72: 389; — skolstyrelses ordförande har förfarit
felaktigt genom att ensam avgöra frågor som bort upptas av skolstyrelsen
och genom underlåtenhet att utsätta sammanträde med sty 37

Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

578

reisen, 70: 355, 71: 438; — skolintendent har självrådigt beslutat om
installation av avlyssningsapparat, 74: 555; — verkstyrelse får ej själv
bestämma sitt arvode, 72: 291; — handläggningstiderna i kommunala
besvärsmål, 70: 363; — bristfällig handläggning i länsstyrelse av besvärsärende
angående vitesföreläggande, 70:412; — inkonsekvent
och långsam handläggning i länsstyrelse av kommunalt besvärsmål,
75/76: 397; — länsstyrelses bevakning av remissvar i besvärsärende,
74: 610; — komplettering av ofullständig anmälan om avregistrering
av motorfordon, 70: 468; — handläggning av framställning om utfående
av allmän handling (sjukjournal), 70: 315; — formerna för
expertgrupps arbete; underlåtenhet att redovisa skiljaktiga meningar
inom expertgruppen, 70: 420; — korrespondens med svenskt konsulat
i utlandet, 72: 295; — översättning av inlagor på utländskt språk,
72: 295; — ärendes handläggning i samband med författningsändring,
. 73: 548; — felaktig handläggning av ärende om näringshjälp
och bostadsbyggande, 74: 577; — länsbostadsnämnds handläggning
av besvär över förmedlingsorgans beslut, sedan organet ändrat beslutet,
75: 305; — bristfällig handläggning från förmedlingsorgans
och länsbostadsnämnds sida av ärende om förbättringslån, 75: 475;

— se även Delegation, Dokumentation, Ersättningsmål, Fullföljd av
talan, Fullmakt, Gravsättning, Handräckning, Hemförlovning, Hyresnämnd,
Hälsovård, Indrivning, Jordförvärvslagen, Kommunalbesvär,
Konkurs, Polisman, Remiss, Sammanträde, Skolan, Styrelseärende,
Säkerhetsfrågor, Tjänstetillsättning, Tvistemål, Uppbörd, Utlämning,
Val, Vapenvägran, Vilandeförklaring. Jfr Votum.

Handräckning, skyldighet för myndighet att vid ärendets avgörande
beakta hela det i ärendet föreliggande materialet, 72: 347; — se även
Avbetalninsköp, Barnavård, Nykterhetsvård, Psykiatrisk vård.

Hemförlovning, 71: 171, 73: 134.

Homosexualitet, homosexuellas möjligheter att bli befäl inom krigsmakten,
74: 153.

Hovrätt, hovrätt har utan huvudförhandling avgjort mål efter slutföreläggande
till offentlig försvarare som ej företett fullmakt, 74: 115;

— åberopande i hovrätt av ny grund i tvistemål, 74: 117.

Husrannsakan, skyldighet för polisen att vid husrannsakan förete tillstånd
ej stadgad, 69: 87; — förutsättningar för, 70: 67; — husrannsakan
enligt 28: 1 RB eller undersökning enligt 28: 10 RB, 70: 69; —
informell husrannsakan under sken av förhör, 71: 92; — krav på beslut
och protokoll, 75: 21; — fråga om polismyndighet ägt rätt att besluta
om husrannsakan, 74: 79; — polisens undersökning av föremål i olåst
bil ej att anse som husrannsakan, 74: 128; — se även IB.

Huvudförhandling, åtal för avgörande av indispositivt tvistemål utan
huvudförhandling, 68: 17; — rättens domförhet vid förfall för nämndeman
på grund av jäv, 72: 17; — fråga om utsättande av vite (RB
45: 15) kunde underlåtas vid kallelse av tilltalad som är bosatt i
Norge, 68: 46; — äventyr i kallelse till förhandling om vårdnadsfråga,
71: 80; — i brottmål där den tilltalade är häktad, 69: 40; — fråga
om brottmål bort avgöras i den tilltalades frånvaro, 67: 133, 69: 40,

579

42, 74: 114; — fråga om huvudförhandling i expropriationsmål må
hållas för förhör med sakkunniga innan förberedelsen avslutats, 68:
155; — fråga om huvudförhandling borde ha inställts i förväg på
grund av bristfällig delgivning m. m., 74: 112; — inställande av huvudförhandling
för att lämna offentlig försvarare tillfälle att bereda
försvaret, 75: 107; — prövning av vittnes anmälan om hinder för
inställelse på grund av sjukdom m. m., 75/76: 103; — beaktande av
polismans fridag vid utsättande av mål vari polisman skall vittna,
75/76: 104; — fråga om tilltalads befrielse från inställelseskyldighet
efter skriftligt erkännande å s. k. erkännandeblankett, 69: 41;

— stängda dörrar i brottmål om mord, 75: 21; — fråga om skriftligt
erkännande bort godtagas, 69: 42; — fråga om skyldighet att höra
vårdnadshavare innan skyddstillsyn ådömes, 69: 43; — framställning
angående rätt för vårdnadshavare för underårig till ersättning för inställelse
i brottmål mot den underårige, 70: 19; — ersättning till personer
som vid huvudförhandling i brottmål höres ang. den tilltalades
personliga förhållanden, 75: 115; — frist för huvudförhandling i mål
mot unga lagöverträdare, 73: 106; — fråga om polisman, som utfört
brottsplatsundersökning, och rättsläkare bort höras som sakkunniga
och ej som vittnen i brottmål, 75: 21; — fråga om hörande i
brottmål upplysningsvis av person som ej är part, 69: 44; — frågor till
person som vägrat vittna, 71: 77; — fråga om bedömning av yrkande
om jämkning av skadestånd, 69: 44; — underlåtenhet att anteckna tidpunkt
för huvudförhandling samt att omedelbart efter denna besluta
och avkunna dom, 68: 166; — uppdelning av rättegångsförfarandet i
mål med stort antal tilltalade; bevisomedelbarheten åsidosatt 70: 56;

— utformningen av beslut om avvisande av talan, 70: 60; — rådrum
vid kallelse till kvarstadsförhandling, 70: 63; — rådrum för anmälan
av enskilt anspråk, 70: 66; — telefonledes gjord återkallelse av enskilt
anspråk, 72: 72; — rätt för tilltalad att ha biträde som ej är ställföreträdare,
ombud, rättegångsbiträde eller försvarare, 73: 32; — underrättelse
till parterna då mål ej kan påropas å utsatt tid, 75/76: 106; —
laga förfall för utevaro, 73: 105, 75/76: 103; — se även Bandinspelning,
Domförhet, Förhör, Hovrätt, Kriminalvård, Omyndig, Omyndighetsförklaring,
Protokoll, Rättegångskostnad, Vite, Vittnesförhör,
Åtal. Jfr Tvistemål, Vilandeförklaring.

Hyra, tillsyn beträffande hyresgästs tillämpning av i hyresavtalet intagna
ordningsföreskrifter, när förhyrd lägenhet är belägen inom sjukhusområde,
72: 469.

Hyresnämnd, åtal mot vice ordförande i hyresnämnd för dröjsmål med
avgörande av mål angående fastställande av grundhyror, 69: 415; —
åtal mot ordförande i hyresnämnd för dröjsmål med sammanträde
och meddelande av utslag, 73: 21; — kallelse till besiktning som äger
rum i mål vid hyresnämnd, 70: 465; — kallelse till sammanträde med
hyresnämnd, 71: 37; — skyldighet att underrätta partsombud om tid
för förhandling i hyresnämnd, 74: 112; — fattande och meddelande
av beslut hos hyresnämnd, 71: 42; — beslutförhet och överklagbarhet
vid avgörande av jävsfråga, 71: 86; — se även Jäv.

Hårvård, krigsmans hårvård, 72: 128; — skyldighet för värnpliktiga som
utför visst arbete att hålla håret klippt, 73: 147.

580

Häktad, Häktning, åklagare har ej inom stadgad tid avlåtit ansökan till
rätten om häktning, 69: 82; — dröjsmål med frigivning av häktad
sedan tid för talans väckande utgått, 75: 30; — kontakt med häktads
arbetsgivare, 71: 87; — censur av häktads post, 72: 75; — häktads
möjligheter att få mottaga obevakade besök samt att få förbindelse
med andra intagna, 75: 210; — övervakares och fri vårdstjänstemans
rätt att besöka häktad, 75/76: 129; — behandling av häktad i IBmålet,
75/76: 89; — avräkning av häktningstid, 71: 79, 75/76: 87;
— framställning med anledning av upptäckta fel vid tillämpningen av
reglerna om avräkning av häktningstid, 75/76: 19; — övervakning enligt
24 kap. 3 § RB, 74: 34; — häktning av moder till spädbarn, 75/76:
130; — framställning ang. föreskrifter om tillkallande av läkare då
intagen på häkte belägges med fängsel, 74: 179; — behandling och
placering av anhållna och häktade med psykisk sjukdom, 75: 206; —
framställning ang. beläggningssituationen på allmänna häktet i Stockholm,
74: 182; — i samband med domstolsförhandlingar på annan
ort har internerad, som ej varit häktad, intagits i allmänt häkte,
74: 224; — se även Barnavård, Delgivning, Dröjsmål, Kriminalvård,
Polismyndighet. Jfr Beslag.

Hälsovård, ersättning av statsmedel vid ingripanden i hälsovårdens intresse,
73: 505; — hälsovårdsnämnds handläggning av ärende rörande
störande buller från industri, 73: 513; — fråga om hälsovårdsnämnd
får förbjuda camping inom komunen, 74: 616; — fråga om i lokal
hälsovårdsordning får upptagas föreskrifter till skydd mot vattenförorening,
75/76: 483; — livsmedelslagstiftningen lämnar inte stöd
för hälsovårdsnämnds åtgärd att förbjuda överlåtelse av livsmedelslokal,
75/76: 487; — se även Kommunicering.

Hämtning, av konkursgäldenär jämlikt 94 § konkurslagen, 70: 65; —
hämtning av gäldenär för utmätningsed, fråga om kvarhållande i
arrest, 73: 37; — av för samhällsvård omhändertaget barn, 70: 207,
217; — uttagande av kostnader för värnpliktigs inställande till militärt
förband, 71:138; — framställning om civil klädsel m. m. vid
hämtningar inom nykterhetsvårdens, barnavårdens och mentalsjukvårdens
områden, 70: 237; — förutsättningar för hämtning till förhör
utan föregående kallelse, 67: 153, 70: 67; — hämtning av för brott
åtalad person för förhör upplysningsvis i anledning av åtal mot medverkande
till brottet, 74: 37; — fråga om den som hämtas till polisförhör
har rätt att få upplysning om anledningen, 75: 137. Jfr Förhör,
Gripande, Värnpliktsvägran.

Hämtningskungörelsen, beräkning av kostnad för värnpliktigs hämtande
till militärtjänstgöring, 70: 138, 71: 138; — se även Expedition.

IB, IB-affären, 75/76: 132.

Identitetskontroll, förfarande vid, 68: 174; — vid tagande av blodprov,
68: 254; — se även Frihetsberövande.

Illojal maktanvändning, genom förespegling att slippa straff för förseelse,
om bidrag lämnades till förening, 67: 366; — åtal mot kommunalråd
för begäran i samband med ansökan om byggnadslov om bidrag
till isbana, 68: 205; — genom innehållande av tandvårdsersättning
till framtvingande av uppgifter, 75: 464.

581

Indrivning, fråga om länsstyrelses antagande av ackordsanbud beträffande
oguldna skatter, 69: 330; — till länsstyrelse inkommet erbjudande
om ackord rörande skatt måste behandlas snabbt, 75/76: 295;
— fråga om ackord enligt 62 § uppbördslagen för juridisk person
innebär att staten efterger sin rätt att göra gällande betalningsskyldighet
för ställföreträdaren, 75/76: 376; — oberättigade krav på
skatt, 71:404; — kronofogdemyndigheternas behandling av omräkningsbesked
m. m., 73: 376; — indrivning av skatt, 67: 367, 72: 347,
73: 373; — misstag vid indrivning hos borgensmän av arbetsgivaravgift
och skatt, 75: 345; — se även Uppbörd.

Information, se Service, Upplysningsverksamhet.

Införsel, för böter förutsätter lagakraftvunnen dom, 71:401; — fråga
om tidpunkt för införsel på grund av hovrätts bötesdom, 69: 336; —
fråga om kvittningsanspråk vid införsel för utfående av underhållsbidrag,
69: 339; — tillämpning av 22 § införsellagen, 72: 344; — inhämtande
av s. k. arbetsgivaruppgift hos kund med anledning av
ifrågasatt införsel, 74:439; — införsel i innestående medel enligt
lönegarantilagen, 74: 440; — ekonomiska utredningar i införselmål,
75: 340; — frågor sammanhängande med utbetalning av pension
och därvid företagna avdrag för införsel av underhållsbidrag, 75/76:
342; — införsel- och förbehållsbelopp har bestämts till visst belopp
per timme, 75/76: 351; — fördelning av medel som influtit genom
införsel, 75/76: 351.

Inhibition, se Lagsökning.

Inkasso, se Personlig integritet.

Inkomstdag, för handling, 75: 308.

Inskrivning av värnpliktiga, lämpligheten av viss fråga i frågeformulär
vid inskrivning, 73: 132; — ersättning för resa i samband med inskrivningsförrättning,
73: 150. Jfr Barnavård.

Inskrivningsmyndighet, prövning av för sent inkommen förköpsanmälan,
75/76: 122; — beaktande vid prövning av inskrivningsärende
av handlingar som ingivits efter inskrivningsdagens avslutande,
75/76: 122.

Inställelse till rättsförhandiing, kallelse i dispositivt tvistemål av part
som är häktad, 67: 132; — inställelse till allmän domstol av på psykiatrisk
klinik intagen patient, 75/76: 261; — se även Huvudförhandling.

Inteckning, i samband med sammanläggning av fastighet med annan
har ägodelningsdomare felaktigt krävt att fastigheten skulle befrias
från nyttjanderättsinteckning, avseende mark utanför fastigheten,
69: 49; — se även Gravationsbevis, Skogsvård.

Integritet, se Personlig integritet.

JO, dröjsmål med remissvar, 67: 32; — arbetsmarknadsstyrelsens handläggning
av disciplinärende, som anhängiggjorts av JO, 75/76: 475;
— utlåtande över 1963 års JO-utrednings betänkande, 67: 117; — tillsynskompetens,
67: 350, 366, 70: 278, 71: 323, 330, 72: 281, 73: 305,

582

74: 368, 75: 281, 75/76: 283; — om utredning i JO-ärenden, 70: 280,
74: 200; — åtalseftergift, 74: 577; — se även Disciplinmål, Skolan,
Tystnadsplikt, Åtal.

Jordförvärvslagen, fråga om lantbruksnämnd i sin rationaliseringsverksamhet
äger beakta sociala och humanitära synpunkter, 67: 338; —
regeln i 4 § jordförvärvskungörelsen om vilka handlingar som skall
företes innan beslut meddelas av visst innehåll, 75: 486; — se även
Förvaltning, Förvaltningslagen, Lagfart.

Jäv, fråga om jävshinder för sakkunnig till professur för deltagande i fakultetens
vidare handläggning av tillsättningsärendet, 68:264; —
fråga om dylik sakkunnig blivit — efter kritik som av sökande riktats
mot sakkunnigutlåtandet — av jäv hindrad att såsom sakkunnig ytterligare
utveckla sin i utlåtandet angivna uppfattning, 68: 273; — jävsfrågor
vid tillsättning av professur, 70: 402; — jävsfrågor vid samtidigt
förordnande för tjänsteman att fullgöra taxeringsintendentsuppgifter
och att vara taxeringsnämndsordförande, 69: 343; — fråga om
häradsskrivare, som varit ordförande i taxeringsnämnd, får pröva
ärende om skattetillägg för person som han taxerat, 75/76: 353; —
taxeringsnämndsordförande har mot ersättning hjälpt skattskyldiga
inom det egna distriktet att upprätta självdeklarationer, 75/76: 355;

— ej förenligt med god ordning att polischef förordnar sig själv till
kontrollant vid lotteri, 69: 454; — vid kommuns uthyrning av byggnad,
70: 362; — grannlagenhetsjäv i vapenlicensärende, 70: 465; —
för vårdintygsskrivande läkare, 71: 315; — inom kommunalförvaltningen,
67:551; — hos byggnadsnämnd, 67:329, 71:524, 72:431;

— för stadsarkitekt, 68: 527, 75:460; — för kommunalingenjör,
68: 527; — hos kommunstyrelses arbetsutskott, 74: 502; — för överförmyndare,
67:71; — för personundersökare, 71:223; — för
nämndeman, 72: 17, 73: 561; — för ledamot i hyresnämnd på grund
av anknytning till intresseorganisation på bostadsmarknaden, 75/76:
100; — mot ledamot och expert i valutakommissionen, 72:284;

— jävsfrågor vid utfärdande av tjänstgöringsbetyg, 74: 542; — tvåinstansjäv,
72: 292; — påståenden om jävsförhållanden och bristande
objektivitet inom nämnder hos STU, 74: 393; — fråga om regementschef
av jäv är förhindrad att handlägga ärende om övertidsgottgörelse
till sig själv, 75: 182; — utmätningsmans underlåtenhet att anmäla
jäv till överexekutor, 67: 32; — se även Bisyssla, Hyresnämnd,
Stiftelse, Taxeringsnämnd, Votum. Jfr Övervakning, Övervakningsnämnd.

Kallelse, se Inställelse till rättsförhandling, Sammanträde.

Kammarrätterna, JO tillstyrker förstärkning av kammarrättsorganisationen,
74: 402; — se även Fullföljd av talan.

Kassaväsende, militär kassachef har felaktigt utlämnat förskott för fyllnadsinbetalning
av skatt, 69: 187.

Kollektiv bestraffning, tidigareläggning av revelj har felaktigt använts
som reaktionsmedel i stället för individuella tillrättavisningar, 69: 181;

— se även Psykiatrisk vård, Skolan.

Kommissionär, granskning av kommissionärs räkenskaper, 72: 291.

583

Kommunal kompetens, fråga om finansieringsstöd till industri och verkställighet
av beslut härom trots pågående besvärsprövning, 68: 330;

— yttrande över kommunalrättskommitténs betänkande XIV »Kommunal
kompetens», 73: 585.

Kommunal renhållning, se Renhållning.

Kommunalbesvär, 70: 364, 71: 439, 75/76: 397, 402; — 1965 års lag
om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares
beslut medför ej hinder för tredje man att i händelse av befogenhet
anföra kommunalbesvär, 73: 426. Jfr Handläggning.

Kommunicering, fråga i ärende rörande disciplinär bestraffning om anmälares
rätt att få del av utredningsmaterialet, 69: 309; — underlåten
kommunicering i disciplinärende, 73: 422, 74: 539; — myndighets
(länsstyrelses) föreläggande för part att avge yttrande inom viss tid
vid äventyr att ärendet annars avskrives (stupstocksremiss), 68: 235,
69: 310; — i ärende hos luftfartsverket om varning enl. 41 § luftfartskungörelsen,
74: 620; — vid prisundersökningar, 69: 440; — med
konkursgäldenär av framställning om hämtning jämlikt 94 § konkurslagen,
70: 651; — med konkursborgenär, 72: 73; — fråga om hovrätt
behöver kommunicera skrift med yrkande om kostnadsersättning,
68: 158; — av rättegångsbiträdes ersättningsyrkande, 70: 59; — i
ärende rörande förverkande av villkorligt medgiven frihet, 70: 192;

— med sökanden i ärende ang. uppskov med verkställighet av frihetsstraff,
74: 202; — med inropare vid klagan över exekutiv auktion,
70: 321; — hos kommunal besvärsnämnd, 68: 362; — vid fråga
om tjänstemans entledigande under löpande pensioneringsperiod,
70: 379; — i sjukpensioneringsärende, 72: 420; — i folkbokföringsärende,
67: 340; — i medborgarskapsärenden, 67: 555, 556; — i
ärende om vapenfri tjänst, 71: 163, 72: 89; — i ärenden om anstånd
med militärtjänst, 72: 89; — i mål om omyndighetsförklaring, 71: 81;

— hos övervakningsnämnd vid entledigande av övervakare, 71: 223;

— hos medicinalväsendets ansvarsnämnd, 72: 263; — vid inspektion
och vitesföreläggande i hälsovårdsärende 72: 462; — i ärende ang.
dispens från byggnadsförbud, 75: 458; — övervakningsnämnds handläggning
av fråga om villkorlig frigivning, 71: 216; — invandrarverkets
praxis i fråga om kommunikation av utlänningsnämndens yttranden,
73: 525; — se även Arbetsvärd, Barnavård, Förvaltning, Förvaltningslagen,
Taxering, Uppbörd.

Kompetens, se Expropriation, Handläggning, Hälsovård.

Konkurrensbegränsning, tillämpning av lagstiftning härom på ideell organisation,
71: 567.

Konkurs, rättens ombudsmans tecknande av borgen för konkursboets
lån, 71:48; — rättens ombudsmans kontroll över konkursförvaltningen,
75/76: 119; — avfattande av konkursbeslut, 73: lil; — domförhet
i mål ang. försättande i konkurs, 75: 117; — kostnad för
bevakning av fordran i konkurs, 73: 112; — tidpunkt för första borgenärssammanträde
i konkurs, 75: 117; — tillämpning av lagen om
statlig lönegaranti vid konkurs, 73: 369; — handläggning av mål ang.
tvistiga fordringar i konkurs, 75/76: 112; — tillämpning av 16 §

584

lönegarantikungörelsen, 74: 621; — se även Hämtning, Kommunicering.

Konstitutionell nödrätt, flygkapardramat å Bulltofta i september 1972,
75: 50.

Kontrollkort, underlåtenhet att lägga upp kontrollkort i militärt brottmål,
73: 124.

Kreditupplysning, se Personlig integritet.

Krigsspel, anordnat av beredskapsnämnden för psykologiskt försvar
m. fl. (»Operation Jonas»), 72: lil.

Kriminalregister, anmälan till registret om anledning finns att antaga att
registerutdrag är oriktigt, 67: 148.

Kriminalvård, frågor om uppskov med straffverkställighet, 73: 157, 161,
164, 165, 167, 74: 202, 203, 205; — fråga, i samband med förändring
av påföljd, om utgångspunkt vid beräkning av minsta tid för fortsatt
internering, 68: 62; — framställning angående avräkning från fängelsestraff
av tid varunder den dömde efter domen hållits i förvarsarrest,
74: 197; — disciplinär åtgärd mot t. f. styresman för dröjsmål
med insändande av dom till kriminalvårdsstyrelsen för strafftidsberäkning,
75/76: 188; — tillämpningen av 10 § sista st. strafftidsberäkningslagen,
75/76: 190; — tolkningen av avvikandebegreppet
i 13 § strafftidsberäkningslagen, 75/76: 192; — sjukvård och tandvård,
69: 207, 70: 171, 72: 136, 73: 191; — testning av bantningsmedel
på intagna, 73: 196; — förskrivning av narkomaniframkallande
medel åt intagna, 74: 233; — disciplinär åtgärd mot anstaltsläkare
för underlåtenhet att vidta åtgärder för utredning om intagen
borde flyttas till psykiatrisk avdelning, 67: 50; — mot vårdare för
utdelning till intagen av medicin, som utskrivits för annan person,
samt för kränkande tillmäle, 75: 193; — mot förrådsförman för
avsiktliga felleveranser, 67: 55; — kosthållet, 72: 139; — postgången,
68: 120; — intagens användande för arbete åt tjänsteman, 69: 217,
70: 191; — tjänsteman tillgodogjort sig intagens egendom, 70: 192;

— anstaltsplacering, 67: 108, 70: 162, 72: 140; — åtgärder till förekommande
av rymningar, 67: 110; — handläggning av disciplinärende,
70: 188; — till fängelsestraff dömd person ej mottagen för
straffets avtjänande, 71: 183; — visitation av intagnas bostadsrum,
75/76: 202; — kroppsvisitation i samband med besök, 68: 106; —
visitation av besökande, 75/76: 203; — ostörd samvaro vid hustrus
eller fästmös besök, 71: 185; — besök av underåriga, 73: 197; —
disciplinära åtgärder mot styresmän för inneslutning av underåriga
i enrum under längre tid än behandlingslagen medger, 69: 191; —
mot assistent för oriktigt förfarande i permissionsärende, 72: 144; —
assistents underlåtenhet att handlägga överklagningsärende, 68: 105;

— förvaring av intagen i låst källarrum, 69: 194; — isoleringsstraff,
70: 163; — tillämpningen av 73 och 74 §§ behandlingslagen beträffande
underrättelse till läkare och anteckning av dennes yttrande,
73: 191; — fråga bl. a. angående befälspersons skyldighet närvara vid
placering av intagen i spännbädd, 74: 231; — övergrepp, 72: 130; —
samtal med personal, 72: 133; — enskilt samtal med anstaltsläkare,
75/76: 200; — placering i isoleringscell på grund av platsbrist, 70:

585

167; — förlust av förmåner under vistelse på sjukavdelning och
under enrumsvistelse, 71: 191; — arbetsvägran vid Kumlaanstalten,
69: 199; — inlåsning och omplacering av hungerstrejkande, 72:
148; — tillämpning av 45 § behandlingslagen, 69: 203, 72: 140, 142,
159, 74:211, 75:195; — av 46 och 47 §§ behandlingslagen, 72:
163, 74: 221, 222, 75: 195; — av 26 och 35 §§ samma lag, 70: 160; —
frågor angående brevgranskning vid fångvårdsanstalter, 68: 115, 117,
69: 209, 70: 176, 72: 134, 167, 73: 185; — kvittering av värdepostförsändelser
till intagna, 67: 114; — avlyssning av telefonsamtal, 73: 187;

— intagens anonymitetsskydd, 68: 109, 112; — integritetsskydd för
intagen, 75: 204; — lättnad i verkställigheten för utförande av talan
vid domstol, 69: 219; — permissioner, 72: 135; — frigivningspermission,
75/76: 193; — beledsagning vid permission, 75/76: 199;

— fråga om övervakningsnämnd äger besluta om permission under
bevakning, 68: 113; — medicinering med alkoholavlänkande

preparat såsom villkor för permission, 73: 196; — användande av
besparade medel för permissionskostnad, 69: 220; — förvaltning av
häktads penningmedel, 72: 135; — rätt att förfoga över egna medel
för inköp, 72: 177; — intagens rättsliga handlingsförmåga, 73: 177; —
intagens möjlighet att såsom ombud företräda annan intagen, 75: 206;

— intagens rätt att mot avgift erhålla avskrift av anslaget beslut; tilllika
fråga om penninginsamling bort förbjudas, 69: 221; — användande
av fängsel vid transport och under domstolsförhandling av häktad
eller vid fångvårdsanstalt intagen, 67: 112, 69: 222, 70: 168, 169,
73: 200; — framställning med anledning av olägenheter ur vårdsynpunkt
vid samtransporter av fångar och alkoholmissbrukare, 69: 243;

— om transporter av intagna, 70: 169; — mathållning vid transporter,
70: 176; — klagomål mot kriminalvårdsstyrelsen angående motarbetande
av KRUM, 70: 154; — förtroenderåd och dess verksamhet,
73: 183, 75/76: 201; — rökförbud som disciplinär påföljd, 71: 203; —
förflyttning till följd av strejkaktion, 71: 205; — studiemöjligheterna,
71: 207, 73: 184; — TV-underhållning, 71: 210; — telefonsamtal
med advokat, 71: 211, 72: 184; — intagens självdeklaration, 72: 185;

— information för utländska medborgare, 71: 213; — förlängd strafftid,
72: 143; — beslag av sprit, som besökande medfört, 72: 182;

— felaktig frigivning på grund av bristfällig identitietskontroll, 72:
187; — fråga om villkorlig frigivning, när tiden för ett redan påbörjat
straff förlängs av högre rätt, 74: 207; — bristande kontakt mellan
fångvårdsanstalt och övervakare inför villkorlig frigivning, 74: 233;

— arbetsbetyg från fångvårdsanstalt, 73: 194; — försöksverksamheten
med observationsrapportering vid vissa fångvårdsanstalter, 73: 195;

— beviljande av pass för intagen, 73: 198; — oriktiga uppgifter i
behandlingsjournal m. m. 73: 188; — frågor om obehörigt yppande
av intagens förhållanden, 71:215, 73: 189; — frågor om underrättelser
till häktad om påbörjat förvandlingsstraff, till kriminalvårdsstyrelsen
om förvandlingsbeslutet och till häktningsdomstolen om
straffverkställigheten, 67: 113; — styresmans åliggande att utfärda
instruktioner för bevakningsuppdrag och vårdares fullgörande av
detsamma, 73: 193; — tjänstemans försummelse att på begäran av
intagen ombesörja inbetalning av försäkringspremie, 73: 199; —
tjänstemans skyldighet att vid anfordran uppge namn, 73: 199; —
se även Bostadsanskaffning, Delgivning, Häktad, Häktning, Skyddskonsulent,
Övervakning, Övervakningsnämnd.

586

Kränkande eller eljest olämpligt yttrande, i besvärsärende om sjukpenningplacering,
67: 558; — av polismyndighet beträffande lämplighet
som droskförare, 67: 559; — i motivering till beslut att nedlägga förundersökning,
68: 169; — kränkande och ovidkommande frågor till
klagande hos länskolnämnd, 68: 257; — av kriminalvårdstjänsteman,
75: 193.

Kungörelse, fråga om tiden för kungörande av dom angående hävande
av omyndighetsförklaring, 69: 49. Jfr Laga kraft, Yrkesmässig automobiltrafik.

Kungörelsedelgivning, 70: 55, 75: 117; — se även Delgivning.

Kurs, brister i planering och genomförande av kurs, 71: 96.

Kvarstad, rådrum vid kallelse till kvarstadsförhandling, 70: 63; — fråga
huruvida kvarstad upphör om gäldenären försätts i konkurs, 75/76:
340.

Kvittning, av fordran hos kommun för oriktigt uppburen folkpension
mot vårdkostnad, 67: 238; — tillämpning av lagen om arbetsgivares
kvittningsrätt, 73: 368; — besvär över beslut om s. k. kvittning enligt
68 § uppbördsförordningen, 74:441; — se även Allmän försäkring,
Införsel, Lön, Studiemedel, Utbildningsbidrag, Återbetalningsskyldighet.

Kvitto, se Service.

Kyrka, fråga om kyrka får upplåtas för vigsel i frikyrklig ordning,
67: 228.

Kyrklig jord, utformningen av villkor vid försäljningen av kyrklig jord,
75: 477.

Körkort, fråga om riktigheten av körkortsmyndighets upptagande av
ärende om åtgärd och meddelande av varning, 68: 309; — fråga om
körkort bort beviljas intellektuellt underutvecklade med intelligenskvot
under 65 och om översyn av meddelade anvisningar rörande
läkarundersökning för erhållande av körkort, 70: 426; — olämplig
praxis av polismyndighet vid utfärdande av s. k. negativa lämplighetsintyg
för körkortssökande, 70: 432; — översändande av domar till
körkortsregistret, 67: 134; — se även Dröjsmål, Psykiatrisk vård.

Laga förfall, se Huvudförhandling.

Laga kraft, beträffande dom angående hävande av omyndighetsförklaring,
69: 49. Jfr Kungörelse.

Lagfart, tillämpning av jordförvärvslagen i inskrivningsärende, 72: 74;
— inskrivningsdomares utredningsskyldighet vid beräkning av lagfartsstämpel,
69: 48; — se även Inskrivningsmyndighet.

Lagrum, citering av lagrum vid tillämpning av 34 kap. 3 § 2 st. BrB,
75: 110.

Lagsökning, fråga om i lagsökningsmål, vari yrkats fastställelse till betalning
ur fastighet av ränta å intecknad gäld, ränta kunde utdömas
»tills betalning sker» oaktat talan ej förts beträffande intecknat kapitalbelopp,
67: 80; — fråga huruvida domstol, som förordnat om inhi -

587

bition av lagsökningsutslag och därefter i återvinningsmål fastställt utslaget,
ägt i samband med domen förordna om fortsatt inhibition,
69: 33; — fråga huruvida tingsrätt vid avskrivning av återvinningsmål
bort förordna att meddelat lagsökningsutslag skulle stå fast, 75: 37; —
fråga om fordran i lagsökningsmål grundade sig på skriftligt fordringsbevis,
75: 122; — fråga om godtagande i lagsökningsmål av avskrift,
som ej helt överensstämt med originalet, 69: 47; — företeende
av fordringshandling i original, 73: 107; — gäldenärens hörande då
borgenären återkallat ansökan om lagsökning, 75: 123; — formen för
avgörande när det av lagsökningsmål endast återstår kostnadsyrkande,
72: 75: — föreläggande i lagsökningsmål, 73: 108.

Lantbruksnämnd, se Jordförvärvslagen.

Ledighet, värnpliktig äger rätt att erhålla erforderlig ledighet för förberedande
av sin talan i militärt brottmål, som handläggs av domstol,
69: 182; — se även Utbildning.

Litispendens, se Fullföljd av talan.

Lojalitetsplikt, se Yttrandefrihet.

Lotteri, lotteriförordningens tillämplighet på bingospel, 67: 346; — polismyndighets
praxis att till kontrollant alltid utse polisman, 67: 350,
se Jäv, Tillsyn.

Läkare, Läkarvård, läkares skyldighet att lämna biträde åt polisen,
69: 88; — att till polisen anmäla misstanke om brott av patient,
75: 273; — förbandsläkares tillsägelser med anledning av värnpliktigas
uppträdande vid sjukvisitation, 72:99; — militärläkares befälsrätt,
72: 128; — förbandsläkare har av misstag oriktigt utfört stelkrampsinjektioner,
70: 130; — kompanichefs närvaro vid läkarundersökning
av värnpliktiga, 70: 141, 74: 155; — fråga om läkare felaktigt föreslagit
hemförlovning, 73: 134; — rättsläkares ställning vid förundersökning,
75: 21; — rättsläkares obduktionsutlåtande, 75: 21; — rättsläkares
hörande och ansvar för uttalanden vid huvudförhandling i
brottmål, 75: 21; — läkares ansvar vid förskrivning av icke registrerat
läkemedel för vilket socialstyrelsen beviljat licens av humanitära skäl,
75/76: 272; — se även Kriminalvård. Jfr Psykiatrisk vård, Sjukvård,
Tystnadsplikt.

Läkarintyg, fråga i vad mån intyg från civil läkare kan anses tillräckligt
för bedömande av militär tjänstbarhet, 72: 126; — se även Allmän
försäkring, Psykiatrisk vård.

Läkarundersökning, formlös handläggning av ärende om föreläggande
att undergå läkarundersökning, 72: 422; — läkarundersökning av hos
polis omhändertagen narkotikaberusad, 74: 125.

Lön, myndighet har ansetts icke böra göra avdrag på anställds lön för
rättande av tidigare löneutbetalning som bedömts vara felaktig,
67: 334, 69: 395; — fråga om inhämtande av tjänstemans medgivande
vid verkställande av löneavdrag för fackföreningsavgifter, 69: 322; —
framställning om förbättrade avlöningsförmåner för befattningshavare
vid milostab, 72: 82; — retroaktivt beslut om lön till tjänstemans
nackdel, 72: 426; — se även Företagsnämnd, Återbetalningsskyldighet.

588

Maktmissbruk, se Illojal maktanvändning.

Mantalslängd, mantalslängds fastighetsliggare avser numera fastighetslängd,
71: 85.

Massmedia, efterforskning av meddelare till massmedia, 73: 346; —
yttrande över massmedieutredningens betänkande »Massmediegrundlag»,
75/76: 536; — se även Tystnadsplikt, Yttrandefrihet.

Medborgarskap, se Kommunicering.

Mervärdeskatt, beslutsförfarandet hos länsstyrelses mervärdeskatteenhet,
73:392, 74:493; — kontroll av mervärdeskatt, 74:492; —
förfarande vid anmaning att fullständiga mervärdeskattedeklaration,
75/76: 369.

Militär tandvård, värnpliktiga tandläkares tjänstgöring på militära tandpolikliniker,
70: 133.

Militär utbildning, se Utbildning.

Militär övning, anordnande av militära vinterövningar i stark kyla,
69: 185; — anordnande av orienteringslöpning över annans mark,
71: 161; — säkerhetsåtgärder vid överskeppning av militär trupp, 74:
172; — förebyggande av olovliga spritinköp, 71: 168; — se även Skjutning.

Militärt straffregister, rikspolisstyrelsen äger i sin polisrekryterande
verksamhet erhålla utdrag av militärt straffregister, 70: 146.

Militärförhör, behörighet att hålla militärförhör, 69: 107; — protokoll
vid militärförhör, 70: 143; — förhörsvittne, 71: 174; — utredning i
mål som återlämnats från åklagare, 71: 174; — se även Dröjsmål.

Militärhäkte, användande av fängsel i militärhäkte, 72: 129.

Militärmusik, vid regementschefs avgång, 71: 169.

Missbruk av förmanskap, åtal mot löjtnant för missbruk av förmanskap,
75/76: 169.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 69: 100, 74: 134, 75: 142. Jfr
Oskickligt beteende.

Misshandel, åtal mot vaktkonstapel för misshandel i förening med
åsidosättande av tjänsteplikt, 75/76: 39.

Motivering av beslut, motivering av beslut under rättegång, 74: 119; —
medicinalstyrelsens disciplinnämnd ej skyldig att närmare precisera
skälen till att disciplinär åtgärd ej vidtages, 69: 310; — fråga om motivering
av arbetsmarknadsstyrelsens beslut i disciplinärende, 75/76:
475; — fråga om skyldighet att närmare utveckla motiveringen i
försäkringsärende, 67:557, 69:311, 72:494, 72:496; — motivering
av avslagsbeslut på ansökan om socialhjälp, 67: 538; — om forskningsanslag,
69: 311; — bristande motivering av avvikelse från självdeklaration,
68: 507; — lokal skattemyndighet och länsstyrelse har
avslagit ansökan om befrielse från preliminär skatt vid utlandsanställning
utan godtagbar motivering, 70: 341; — avfattningen av avslagsbeslut
i vapenlicensärenden, 70:466; — hos värnpliktsverket och
värnpliktsnämnden, 71: 178, 72:89; — fråga om motivering av

589

myndighets beslut enligt s. k. arbetsgivarventil i kollektivavtal, 74:
519; — motivering av länsstyrelses beslut i mål rörande tätbebyggelse,
75/76: 448; — se även Gåvoskatt, Förvaltning, Förvaltningslagen,
Kränkande eller eljest olämpligt yttrande, Taxering, Tjänstetillsättning,
Uppbörd. Jfr Entledigande.

Motorfordon, se Fordon, Skadestånd.

Museum, visning av samlagsscener, 71: 561.

Muta, yttrande över mutansvarskommitténs betänkande »Mut- och bestickningsansvaret»,
75: 492; — åtal mot polisintendent m. fl. för
tagande av muta m. m., 75/76: 20.

Myndighetsutövning mot enskild, fråga om offentlig arbetsgivares tilllämpning
av s. k. arbetsgivarventil i kollektivavtal innefattar myndighetsutövning
mot enskild i förvaltningslagens mening, 74: 519.

Målsägande, rådrum för anmälan av enskilt anspråk, 70: 66; — underrättelse
till målsägande om beslut att ej väcka åtal, 72: 76. Jfr Åklagare,
Åtal.

Mäss, fråga vid tillämpning av 21 kap. 15 § BrB i vad mån mässlokal
är utrymme som nyttjas av krigsmakten, 72: 94.

Namn, se Namnunderskrift, Släktnamn.

Namnunderskrift, signatur i stället för namnunderskrift på registreringsbevis
för aktiebolag, 74: 622.

Narkotika, medicinalstyrelsens medgivande till försöksverksamhet med
förskrivning av narkotika till narkomaner, 71: 274; — framställning
ang. omhändertagande av berusningsmedel m. m. på vissa sjukhus,
75: 257; — se även Allmän handling, Förverkande, Polismyndighet.

Naturvårdslagen, skyldighet att söka tillstånd enligt 22 § naturvårdslagen
för uppsättande av skylt för vilken byggnadslov lämnats, 69:
418; — dröjsmål vid exploatering av område för fritidsbebyggelse genom
naturvårdskrav framförda av olika myndigheter, 69:423. Jfr
Byggnadsdispens.

Neutralitetsrätt, se Arbetskonflikt.

Notarius publicus, fråga om återkallelse av redan upptagen växelprotest

må ske, 67: 76.

Nykterhetsvård, återintagning på vårdanstalt av gravid kvinna på grundval
av bristfällig utredning; tillika fråga om begärd polishandräckning
varit erforderlig och om underlåten förvarning om handräckningen,
69: 249; — förutsättningar för polishandräckning, 72: 237; — fråga
om polismyndighets handräckning för intagens återhämtande till vårdanstalt
för alkoholmissbrukare, 73: 247; — polismyndighets anmälningsskyldighet
enligt 10 § nykterhetsvårdslagen, 69: 255, 72: 229; —
nykterhetsnämnds underrättande av arbetsgivare, 67: 311; — fråga
om åtgärder vid tjänstemans onykterhet i tjänsten samt i vilken utsträckning
nykterhetsnämnd bör anmäla tjänstemans alkoholmissbruk
till arbetsgivaren, 72: 230; — bedrivandet av undersökningar enligt
12 § nykterhetsvårdslagen, 69: 256; — om nykterhetsnämnds utredning
i ärende angående ansökan om trafikkort, 73: 256; — ansökan
om tvångsintagning skall innehålla fullständig redogörelse för företagen
undersökning, 67: 533; — den som avses med ansökan om

590

tvångsintagning bör personligen höras, 69: 256; — länsstyrelse avskrivit
ansökan om tvångsintagning utan att avvakta resultat av sinnesundersökning
i misshandelsmål, 67: 536; — ansökan om tvångsintagning
innan läkarutlåtande förelegat, 67: 537; — frågor om vad som är att
hänföra till hjälpåtgärd enligt 14 § 1 mom. samt om tillämpning av
14 § 2 mom. nykterhetsvårdslagen, 69: 257, 258; — innebörden av
18 § nykterhetsvårdslagen, 69: 259; — delgivning av övervakningsbeslut
enligt 10 § tillämpningsföreskrifterna till nykterhetsvårdslagen,
69: 259, 71: 263; — övervakares råd till alkoholmissbrukares hustru
att söka skilsmässa oförenligt med uppdraget som övervakare,
69: 260; — tillämpning av reglerna om avstängning från inköp av rusdrycker,
67:531, 70:241, 71:263; — från inköp av öl, 71:261,
73: 244; — kritik av nykterhetsnämnds beslut att underrätta restauranger
om att en person ej borde serveras sprit, 68: 518; — dröjsmål i
ärende om förverkande av villkorligt anstånd med verkställighet av
beslut om tvångsintagning, 70: 242; — dröjsmål vid handläggning av
ärende angående omhändertagen alkoholmissbrukare, 70:243; —
fråga om nykterhetsnämnd ingripit med tillräcklig kraft mot alkoholmissbrukare,
68: 342, 72: 232; — samarbete mellan nykterhetsnämnder,
67: 535; — delegation beträffande beslut om lydnadsföreskrifter,
67: 538; — dröjsmål vid utseende av övervakare för försökspermitterad,
71: 263; — omhändertagande av person som farlig alkoholmissbrukare
sedan domstol funnit att skäl till häktning ej förelåg, 71: 258;

— polisanmälan från nykterhetsnämndsordförande om misstänkt rattfylleribrott,
71: 262; — kontroll av intagnas post, 68: 520; — brandskyddet
på nykterhetsvårdsanstalt, 68: 521; — beslut om förlängning
resp. upphörande av övervakning enligt nykterhetsvårdslagen, 75/76:
239; — se även Allmänna handlingar, Dokumentation, Ersättning,
Kriminalvård, Polismyndighet, Tystnadsplikt.

Nämndeman, information om jävsregler m. m., 71: 81; — val av nämndemän
i länsrätt och länsskatterätt, 73: 561; — se även Privat uppdrag.

Nöjdförklaring, häktad eller eljest intagen skall så snart som möjligt
få del av meddelad dom, 69: 224; — återtagande av nöjdförklaring
avgiven enligt 55 § militära rättegångslagen, 70: 144; — se även
Disciplinmål.

Oavsättlighet, yttrande över tjänstebegreppsutredningens PM »Oavsättligheten
inom statsförvaltningen», 69: 487.

Obduktion, avlidens anhöriga bör beredas tillfälle framföra synpunkter
på frågan om obduktion bör ske, 69: 306; — framställning om klargörande
tolkning av bestämmelserna härom, 71: 289; — brister vid
handläggning av ärende rörande rättsmedicinsk obduktion, 71: 305;

— rättsläkares obduktionsutlåtande, 75: 21.

Offentlig försvarare, se Försvarare.

Offentlig tillställning, tillstånd för juridisk person respektive för omyndig,
71: 69; — polismyndighets tillstånd till offentlig förevisning av
djur och återkallande därav, 73: 520.

Offentligt biträde, principerna för förordnande av offentligt biträde i
ärenden om utlännings avlägsnande från riket. 75/76: 490.

591

Ombud, skyldighet ställa ombud vid hinder mot personlig inställelse,
71: 83; — se även Förvaltning, Förvaltningslagen. Jfr Kriminalvård,
Taxering.

Omhändertagande, se Polismyndighet.

Omsorgslagen, fråga om omhändertagande av dövstum, nästan blind
epileptiker, som dock ej kunde anses intellektuellt utvecklingsstörd,
för vård på hem för blinda utvecklingsstörda, 72: 253; — inskrivning
i vårdhem av utvecklingsstörd kvinna, 74: 347; — av spädbarn med
Down’s syndrom, 74: 363; — se även Psykiatrisk vård.

Omyndig, Omyndighetsförklaring, fråga om domstol bort avgöra mål
om omyndighetsförklaring utan huvudförhandling, 67:68, 68:64,
160; — domstols underlåtenhet att bereda omyndig tillfälle att yttra
sig beträffande fastighetsförsäljning, 67: 71, 68: 64; — skyldigheten
att underrätta omyndigförklarad om dom i mål om omyndighetsförklaring,
68: 160; — se även Överförmyndare.

Onykterhet i tjänsten, åtal mot förvaltare för, 70: 100.

Ordningen inom krigsmakten, jfr Fritid.

Ordningsstadga, obehöriga villkor i beslut angående tillställningar, 70:
467; — se även Allmän plats, Offentlig tillställning.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 69: 100, 71: 137,
75: 142; — av domare mot underordnad vid tillrättavisning, 71: 461;
— mot mötesdeltagare, 70: 43; — se även Polismyndighet.

Otillbörlig belöning, åtal mot planeringsdirektör vid landsting för tagande
av otillbörlig belöning, 68: 183; — fråga om kommunal förtrondeman
mottagit otillbörlig belöning, 69: 386; — fråga om lämpligheten
av att kommunalråd företar utrikes studieresa bekostad av
en av kommunen anlitad entreprenör, 75/76: 396; — se även Gåva.

Ovarsam utsaga, fråga om rättsläkare såsom vittne i brottmål gjort sig
skyldig till ovarsam utsaga, 75: 21.

Pass, torde ej kunna vägras sökande om ej uttryckligt i lag eller författning
upptaget hinder möter däremot, 69: 453; — se även Barnavård,
Kriminalvård, Psykiatrisk vård.

Penninginsamling, kommunens hörande i ärende om tillstånd till penninginsamling
med bössor, 71: 65; — tillstånd till penninginsamling
på allmän plats, 71: 67, 74: 100; — penninginsamling utanför vallokal,
75: 99.

Pension, felaktigheter vid handläggning av ärende angående pensionsavgång,
69: 409; — myndighet skall kontrollera att tjänstematrikel är
fullständig och riktig, 69: 322; — bevakning av rätt till barnpension,
70: 203; — åtal mot kommunalkamrer för underlåtenhet att i tid
vidta åtgärder för att pension skulle utgå till kommunal tjänsteman,
74: 511. Jfr Entledigande.

Pensionsgrundande inkomst, beräkning härav hos lokal skattemyndighet,
75: 416.

592

Permission, fråga om belöningspermission i militärtjänst, 72: 99.

Personalakter, förekomsten av särskilda personalakter i utrikesdepartementet,
75/76: 416.

Personalkontroll, skrivelse till riksdagen angående personalkontroll inom
riksdagsförvaltningen och riksdagens verk, 73: 493; — handläggningen
av personalkontrollärende i luftfartsverket, 73: 494.

Personalrepresentation, i social centralnämnd, 75/76: 409.

Personalvård, yttrande över militära tjänstgöringsåldersutredningens betänkande
»Officerare som konsulenter inom försvarets personalvård»,
69: 460; — yttrande över 1969 års personalvårdsutrednings betänkande,
71:614; — förvaltning av personalkassemedel, 71: 157.

Personbevis, felaktig uppgift om persons biologiske far, 71: 585.

Personförväxling, i kommunalbesvärsmål av klaganden med annan
person, 75/76: 402; — se även Val.

Personlig integritet, avlyssningsanordning på skoltoalett, 74:555; —
enkät i skola om elevers fritidsvanor, 74: 563; — övervakning av anhållen,
75: 21; — integritetsskydd för intagen på kriminalvårdsanstalt,
75: 204; — bandinspelning av telefonsamtal, 75/76: 333; — yttrande
över offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs betänkande
»Data och integritet», 73:588; — över kreditupplysningsutredningens
betänkanden »Kreditupplysning och integritet», 74: 626,
och »God inkassosed», 74: 634; — se även Folk- och bostadsräkning,
Åsiktsfrihet. Jfr Personalakter, Personalrepresentation.

Personundersökning, krav på personundersökning i brottmål, 67: 142;

— dröjsmål med § 7-undersökningar, 72: 276; — personundersökare i
brottmål äger icke utreda omständigheterna kring brottet, 69: 28; —
redovisning av inhämtade upplysningar vid personundersökning,
73: 118; — personundersökningsförhandlingar, 73: 19; — se även
Jäv.

Placering, se Tjänstetillsättning.

Polisanmälan, upptagande av polisanmälan från underårig, 75/76: 123;

— se även Anmälningsskyldighet.

Polisinstruktionen, åtal mot poliskommissarie för tillfälligt omhändertagande
av fyra socialarbetare utan att i första hand söka vinna rättelse
genom upplysningar och anmaningar, 75/76: 42.

Polisman, yttrande över betänkandet »Särskilda regler för handläggning
av anmälan mot polisman», 75/76: 512.

Polismyndighet, polismans underlåtenhet att mottaga brottsanmälan,
68: 172, 71: 51; 74: 53; — får polisen uppskjuta mottagande av anmälan
och hänvisa anmälaren att återkomma vid senare tillfälle,
75: 138; — identifiering hos polismyndighet, 73: 117, 74: 130; —
handläggning av ärende om verkställighet av domstols beslut om
häktning, 75: 60; — polismyndighets ansvar för lös egendom i omhändertagen
bil, 74: 129; — polisens åtgärder vid de s. k. båstadskravallerna,
69: 63; — vid demonstration mot utländsk ambassadör,

593

72: 35; — polisens användning av våld i samband med demonstrationer,
74: 47; — för skydd av främmande makts ambassad, 72: 28; —
bankdramat vid Norrmalmstorg i augusti 1973, 75: 55; — åtgärder
vid förundersökning ang. misstanke om mord, 75: 21; — fråga om
förföljande av bil i hög fart varit försvarligt, 68: 69; — biljakt, disciplinär
åtgärd mot polisbefäl, 73: 95; — vakthavande befäls befattning
med biljakt, 73: 118; — hastighetskontroll genom efterföljande med
ej »polismålat» fordon, 74: 63, 75: 132; — användande av tårgas mot
15-årig yngling, 73: 116; — användning av våld mot person som misstänkes
för trafiknykterhetsbrott och vägrar medfölja för blodprovstagning,
75/76: 127; — polismans skyldighet att legitimera sig, 68: 82,
69:86, 70:68, 74:49; — identifiering av besättning i polisbil,
75: 78; — åtgärder när enskild begärt bistånd till förhindrande av
befarat lägenhetsinbrott, 75: 75; — polismän har överträtt sina befogenheter
då de sökt förskaffa en person tillträde till en annans bostad,
69: 87; — åtal mot polismästare för obefogat ingripande mot enskild,
70: 22; — mot polismästare för otillbörligt uttalande om underordnad,
70: 26; — mot kriminalassistent för bl. a. opåkallat omhändertagande
av demonstrant, 70: 28; — fråga om polisens befogenhet
att omhändertaga person, som ansetts ha falskeligen larmat polisen,
67: 154; — fråga om förutsättningar förelegat för tillfälligt omhändertagande
av pressfotograf, 68: 82; — opåkallat omhändertagande i
bl. a. identifieringssyfte, 68: 176; — förande av tillfälligt omhändertagen
person till sjukhus, 71: 90; — läkarundersökning av omhändertagen
narkotikaberusad, 74:125; — tillsyn av berusad arrestant hos
polismyndighet, 75/76: 124; — fotografering som hjälpmedel vid
polisverksamhet, 75: 138; — polismyndighets befattning med tryckt
affisch som påstås vara tukt- och sedlighetssårande, 70: 36; — polismyndighets
åtgärder vid demonstration som sker utan laga tillstånd,
70: 67; — dold polisövervakning, 71: 55; — skyldighet för polismyndighet
att ofördröjligen underrätta nykterhetsnämnd då någon
misstänkes för trafiknykterhetsbrott, 75/76: 125; — yttrande över
»Polisen i samhället», 71: 618; — transport av deltagare i TV-program,
73: 103; — polismästares order om information till pressen,
74: 107; — polismans bärande av politiskt märke, 74: 127; — åtgärder
för förbättring av arbetsläget vid polismyndighet, 75: 104; — se
även Allmän sammankomst, Arrest, Barnavård, Beslag, Demonstrationer,
Förundersökning, Polisinstruktionen, Polisutbildning, Säkerhetspolisen,
Tillfälligt omhändertagande, Tryckfrihet, Utlämning,
Utlänning. Jfr Avvisning, Delgivning, Fordon, Förhör, Körkort, Läkare,
Läkarvård, Offentlig tillställning, Penninginsamling, Polisregister,
Psykiatrisk vård.

Polisregister, fråga om säkerhetspolisens register sätter medborgarnas
säkerhet på spel, 67: 87, 88; — fråga om rikspolisstyrelsen ägt vägra
uppgift om huruvida registrering av kommunister och kommunistsympatisörer
ägde rum, 67: 88; — fråga om polisen äger föra register
över och fotografera personer som varit misstänkta för kriminell homosexualitet,
67: 96; — felaktiga uppgifter i lämplighetsintyg utfärdat
med ledning av polisregistret, 69: 94; — polismyndighets åtgärd att
på begäran av socialnämnd med stöd av 16 § socialhjälpslagen lämna
nämnden uppgifter ur polisregistret beträffande hjälpsökande saknar
stöd i gällande bestämmelser, 69: 95; — yttrande över förslag till lagändringar,
71: 605; — se även IB.

38 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

594

Polisutbildning, instruktionsboken »Polisiär grepp- och batongteknik»,
68: 170.

Politisk information, statlig myndighet bör ej distribuera politiska ungdomsförbunds
informationsmaterial inför värnpliktsriksdag, 73: 539;

— se även Tjänstebrev.

Posthämtning, vid domsaga, 68: 163.

Post- och telehemligheten, se Trafikmedelsövervakning.

Preskription, fråga om preskription av disciplinärt ansvar, 69: 414; —
av fordran, 72: 297; — av skatt, 72: 324; — se även Åtal.

Presskonferens, regementschefs förfarande vid, 72: 99.

Priskontroll, se Kommunicering.

Privat uppdrag, fråga om det är förenligt med nämndemans tjänsteåliggande
att verka som pressreferent av domstolsförhandlingar, 69:
39; — se även Tjänsteplikt.

Processbehörighet, framställning angående förutsättningar för frånkännande
av processbehörighet för myndig person, 74: 21.

Processledning, ingripande av rätten i brottmålsförhör genom uppgifter
om tidigare meddelad dom, 68: 40.

Protokoll, åtal för utbyte av protokollskoncept i faderskapsmål, 68: 17;

— kommunal nämnd har i syfte att undvika publicitet underlåtit att
protokollföra beslut, 69: 381; — protokollföring i taxeringsnämnd,
71: 413; — i nämnd hos STU, 74: 393; — justering av kommunala
protokoll, 68: 245 (skolstyrelse), 71: 434, 437, 72: 389; — förfarandet
vid omedelbar justering av hälsovårdsnämnds protokoll, 75/76: 407;

— anteckning i huvudförhandlingsprotokoll om granskning av skiss
och fotografier i trafikmål, 67: 145; — anteckning om deklarationshandlingar
i protokoll från huvudförhandling i mål enligt skattestrafflagen,
71: 80; — protokollering vid huvudförhandling i förenklad
form, 75: 113; — inbindning av dagboksblad och akter (protokollskungörelsen),
67: 139; — protokoll över husrannsakan, 75: 21.
Jfr Dokumentation, Votum.

Provokation, ifrågasatt provokation till brott under pågående förundersökning,
73: 91.

Prästämbete, fråga om biskops skyldighet att prästviga kvinna, 72: 448.

Psykiatrisk vård, olaga handräckning för intagning på mentalsjukhus,
tillika fråga om intagningsbeslutet var sakligt grundat, 69: 287; —
förutsättningarna för polisliandräckning för tvångsintagning på mentalsjukhus,
69: 298; — fråga om förtur vid intagning av den som av
domstol överlämnats till sluten psykiatrisk vård, 69: 299; — åtgärder
mot indisciplinärt förfarande från ett flertal patienters sida bör ha en
individuell inriktning och inte ges kollektiv karaktär, 69: 302; — omhändertagande
av intagens pass, 69: 304; — framställning ang. omhändertagande
av alkoholhaltiga drycker, berusningsmedel m. m. på psykiatriska
sjukhus och omsorgsvårdens specialsjukhus, 75: 257; —

595

frågor om brevcensur, 69: 304, 73: 284, 74: 339; — kvarhållande av
patients för postbefordran avlämnade brev som misstänks innehålla
stöldgods, 75: 273; — man som begått grova våldsbrott mot hemskild
hustru har av domstol överlämnats till sluten psykiatrisk vård
och av socialstyrelsen placerats i närheten av hustruns hem. Fråga
om erforderlig hänsyn tagits till hustruns anspråk på att känna
trygghet, 70: 258; — fråga om intagning på mentalsjukhus av person,
som kommit i ett akut psykiskt orostillstånd, 70: 268; — tvångsintagning
av underårig, 72: 247; — fråga om patient, intagen på psykiatrisk
klinik, kan på grund av suicidalrisk hindras lämna kliniken
i avbidan på bedömning av behovet av intagning på mentalsjukhus,
68: 367; — förutsättningar för kvarhållande, 72: 249; — vården av
s. k. N-fall, 70: 271; — förflyttning av patient från s. k. fast paviljong
till specialavdelning på psykiatrisk klinik eller till annan psykiatrisk
avdelning, 74: 332; — behandlingen av psykiskt avvikande på Karsuddens
sjukhus, 73: 268; — skyldighet för ansökande myndighet (polismyndighet)
att självständigt pröva om tvångsintagning på mentalsjukhus
är påkallad, 71: 314; — läkares rätt att efter framställning
per telefon utlämna kopia av vårdintyg, 71: 317; — framställning
ang. ansvaret för kostnaderna för vård och behandling av den som av
domstol överlämnats till öppen psykiatrisk vård m. m., 71:295; —
framställning ang. vårdkostnaderna för person som av domstol överlämnats
till sluten psykiatrisk vård, 74: 323; — framställning om anvisningar
för att i intyg och utlåtanden på det psykiatriska området
undvika för patienten onödigt nedsättande uttalanden. 71: 301; —
krav på självständig bedömning av vårdbehov vid utfärdande av vårdintyg
för tvångsintagning på mentalsjukhus, 70: 265; — innehållet i
vårdintyg, 71: 312; — fråga om disciplinär åtgärd mot distriktsläkare
för utfärdande av vårdintyg och mot överläkare för beslut om intagning
på grundval av detta intyg, 75: 260; — disciplinförfarande mot
överläkare för åsidosättande av skyldigheter enligt lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, 75/76: 253; — journalföring
ang. försöksutskrivning från sluten psykiatrisk vård, 74: 338;

— framställning om föreskrifter rörande anlitande av patienters vid
mentalsjukhus arbetskraft för privata sysslor åt personalen, 68: 468;

— behandlingen av och servicen för patienter, 72: 250; — mentalsjukhusens
rätt att omhändertaga patients medel och värdehandlingar,
72: 251; — fråga om betryggande åtgärder i samband med patients
hemsändande, 72: 251; — fråga om sjukhusdirektions återkallande
av medgivande för patientförening att disponera lokaler inom sjukhuset
utgjort otillbörligt intrång i föreningsfriheten, 72: 257; — se
även Inställelse till rättsförhandling, Jäv, Omsorgslagen, Utskrivningsnämnd.
Jfr Häktad, Häktning.

Rabattkort, se Rese- och traktamentsersättning.

Radio, se Upplysningsverksamhet.

Regeringsrätten, se Handläggning.

Religionsfrihet, se Tjänsteplikt.

Religionsutövning, villkor kan ej ställas om viss undervisning innan dop
förrättas, 69: 451.

t38 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

596

Remiss, opåkallade remisser i fastighetsförvärvsärende, 68:323; —
onödiga remisser av besvärsinlagor, 75/76: 496; — utsättande av tid
för remissvar, 75/76: 367.

Renhållning, yttrande över en departementspromemoria med förslag till
renhållningskungörelse, 75: 426; — tillämpningen av kommunala renhållningslagen,
75/76: 378.

Reseförbud, fråga om reseförbuds bestånd sedan meddelat förbud hävts
med den inskränkningen att passet alltjämt skulle omhänderhavas av
polisen, 67: 63; — beslut i dom om fortsatt reseförbud, 75/76: 107.

Rese- och traktamentsersättning, fråga om tjänsteman är skyldig utnyttja
privat rabattkort e. d. vid tjänsteresa, 74: 532; — se även Företagsnämnd.

Revision, utlåtande över förslag om utredning av den statliga revisionens
konstitutionella ställning, 67: 515.

Riksbanken, JO:s tillsynskompetens betr. riksbanken, 70: 278, 71: 323,
74: 369.

Rusdrycker, beslag av, 70: 144, 72: 182, 75: 257; — omhändertagande
av rusdrycker på ålderdomshem och vårdanstalter, 75/76: 229; — se
även Alkoholmissbrukare.

Ränta, se Betalningsföreläggande, Lagsökning.

Rättegångsförhandling, mål om vårdnad och underhåll till barn kunde,
då talan i hemskillnadsmålet väckts genom stämning, icke utan förhandling
företagas till omedelbart avgörande, 68: 163; — tidsfrist vid
föreläggande till part som varaktigt befinner sig utomlands, 74: lil;
— skolungdomars studiebesök vid rättegång, 75/76: 118; — se även
Huvudförhandling, Hyresnämnd, Personundersökning, Tvistemål.

Rättegångskostnad, upptagande av kostnadsyrkanden i tvistemål, 75/76:
109; — tillämpningen av 13 § kung. 1947: 642 om vissa kostnader
vid domstol, 67: 137, 147, 68: 159; — fråga om återgäldande till
statsverket av god man tillerkänd ersättning i äktenskapsskillnadsmål,
68: 164; — framställning om införande av möjlighet för expropriationsdomstol
att tillerkänna markägare förskott å rättegångskostnad
i expropriationsmål, 69: 21; — se även Betalningsföreläggande,
Fri rättegång, Kommunicering.

Rättshjälp, yttrande över domstolsväsendets organisationsnämnds promemoria
»Översyn av rättshjälpssystemet», 75/76: 499; — i förvaltningsärenden,
73: 582; — se även Offentligt biträde.

Rättsläkare, se Läkare.

Rättspsykiatriska undersökningar, väntetiderna vid, 67: 127, 68: 121,
70: 147, 72: 275; — narkoanalys vid, 72: 278; — brevcensur vid,
75/76: 241.

Rökning, under förberedelsesammanträde, 73: 113.

Röstlängd, Rösträtt, se Val.

597

Sakkunniga, se Brofjorden-ärendet, Huvudförhandling, Tjänstetillsättning.

Samer, framställning i syfte att ge de renskötande samerna bättre möjligheter
att tillvarata sina rättigheter, 67: 405.

Sammanträde, kommunstyrelses beslut vid »telefonsammanträde», 75:
422; — fråga om skyldighet för ordförande i kommunal nämnd att
kalla nämnden till extra sammanträde, 75/76: 406; — se även Taxeringsnämnd.

Sammanträffande av brott, oriktigt ådömd särskild påföljd för nya
brott, 67: 144; — fråga om i visst fall åklagare bort yrka undanröjande
av strafföreläggande, 67: 152.

Sekretess, se Allmänna handlingar, Folk- och bostadsräkning, Personlig
integritet, Tystnadsplikt. Jfr Personalakter, Protokoll.

Service, fråga om vad som bör förstås med »uppgifter som ej kräver särskild
efterforskning» i 1946 års servicecirkulär, 68: 486; — fråga om
myndighets skyldighet att lämna kvitto på mottagna handlingar, 75/76:
297; — 1972 års servicecirkulärs bestämmelser om användande i vissa
fall av flygpost ej iakttagna, 75/76: 374; — telefonupplysningar beträffande
folkbokföring från lokal skattemyndighet, 68: 489; — ej
skyldighet att på förhand lämna uppgift om vigselförrättning, 68:
496; — kommunala tjänstemäns skyldighet att lämna muntliga upplysningar,
67: 519; — service vid kommunal bostadsförmedling, 68:
500; — skyldighet att informera pressen om den kommunala verksamheten,
68:217, 487; — telefonservice vid inskrivningsavdelning, 67:
140, 71: 84; — tjänstemans vid lantbruksnämnd skyldighet att besvara
frågor från allmänheten, 75: 308; — länsstyrelses skyldighet
att besvara förfrågningar från allmänheten i byggnadsärende, 75: 459.
Jfr Allmänna handlingar, Tjänstetillsättning.

Sjukförsäkring, utbekommande av sjukpenning, sedan socialhjälp lämnats,
67: 280.

Sjukjournal, ändring i, 75/76: 279.

Sjukredovisning, innebörden av värnpliktigs sjukredovisning i viss grupp,
73: 134.

Sjukvisitation, se Läkare, Läkarvård.

Sjukvård, information om sociala bidrag till sjukvård, 70: 277; — lämpligheten
av att sjukvårdspersonal bär politiska märken under tjänsteutövningen,
71: 311; — neurosedynfrågan, 71: 319; — ersättning för
skada i anledning av olycksfall på sjukhus, 72: 271; — tvångsåtgärder
inom åldringssjukvården, 71: 318; — användning av aborterade foster
för vetenskapligt ändamål, 71: 320; — provskjutning mot lik i studiesyfte,
73: 292; —- användning av biologiskt material från människa
för vetenskapligt ändamål, 73: 297; — medicinalväsendets ansvarsnämnds
handläggning av disciplinmål, 72: 263, 265; — disciplinärendes
anhängiggörande hos ansvarsnämnden, 73: 304; — framställning
om avveckling av ordningen med begränsning i behörigheten att utöva
läkaryrket för vissa utländska läkare med hänsyn till patienternas
status, 72: 268; — se även Gåva, Läkare, Läkarvård, Narkotika, Psykiatrisk
vård.

598

Självrättelse, se Taxeringsprocess, Val, Ändring av beslut.

Skadenämnd, se Domare.

Skadestånd, fråga om förare av staten tillhörigt motorfordon förorsakat
skada genom grov vårdslöshet, 69: 96; — information ang. skadeståndslagens
tillämplighet i militära förhållanden, 75: 161.

Skatt, se Fullföljd av talan, Gåvoskatt, Indrivning, Mervärdeskatt, Taxering,
Taxeringsnämnd, Taxeringsprocess, Taxeringsrevision, Uppbörd.

Skattetillägg, se Taxering.

Skiss, felaktig skiss i trafikmål, 73: 30.

Skjutning, åtal mot värnpliktig sergeant för bristfälligheter i säkerhetshänseende
vid skjutövning, 70: 117; — skottlossning under inomhuslektion
med värnpliktiga, 74: 142.

Skogsvård, skogsvårdsstyrelses tillämpning av 1930 års lag om begränsning
av rätten att avverka skog å intecknad fastighet, 74: 613.

Skogsvårdsavgift, se Uppbörd.

Skolan, åtal mot rektor för olovlig »permittering» av elever, ersättande
av friluftsdag med lovdag och underlåtenhet att fullgöra undervisningsskyldighet,
73:444; — skolöverstyrelsens åtgärder mot elever
som uteblivit från föreskrivet obligatoriskt prov, 71: 556; — fråga
om skolöverstyrelsen får ge föreskrifter om frånvaroanteckning i
avgångsbetyg för elever som deltar i strejkaktion, 75/76: 450; —
bristfällig handläggning av ärenden rörande förvisning av elev, 67:
173; — avstängning av skolelev, 73: 469; — utvisning av elev från
lärorummet, 75: 462; — förbud mot politisk propaganda i skola, 72:
437; — vissa åtgärder från rektorers och lärares sida mot elever bl. a.
ang. skoltidning, 71: 558; — hinder mot utgivande av skoltidning, 72:
439; — försäljning av tryckt skrift inom skolas område, 73:491; —
rektors ingripande mot utställning i skolans lokaler, 72: 442, 74: 566;
— underlåtenhet att lämna fullständiga upplysningar samt missvisande
uttalanden i ärende rörande studentskrivning, 67: 207; — beslutskompetens
och beslutsordning beträffande tillhandahållande av läroböcker
i grundskolan, 73: 479; — fråga om användningen av boken
»Samspel» i sexualundervisningen, 69: 429; — lämpligheten av förbud
att under lunchraster m. m. lämna skolans område; tillika fråga om
elevkår varit utsatt för påverkan att utträda ur samorganisation, 67:
397; — hot om indragning av permission vid yrkesskola, om tillgrepp
ej uppklarades, 67: 294; — inställande av skoldans såsom »kollektiv
bestraffning», 72: 445; — upplåtelse av skollokal för aftonkurser,
anordnade av privat företag, 67: 223; — se även Arbetskonflikt, Personlig
integritet, Släktnamn, Utbildning.

Skyddsarbete, se Arbetskonflikt.

Skyddskonsulent, skyldighet att vidta åtgärder för att få olämplig
övervakare entledigad, 75/76:206; — rätt till uppgifter av sjukvårdspersonal,
75/76: 207.

599

Släktnamn, användande av »kallasnamn» i skolan, 74: 572.

Socialhjälp, olaga villkor för erhållande av socialhjälp (åtal), 75: 224;
— fråga huruvida socialnämnd ägt att för utgivande av socialhjälp
uppställa villkoret att nämnden får lyfta mottagaren tillkommande
pension, 69: 282, 72: 237; — tagande av fullmakt från socialhjälpstagare,
74: 294; — fråga huruvida kommun ägt mot dödsboet
efter en avliden vårdtagare framställa krav på ersättning för vårdkostnader
m. m., 69: 283; — fråga om återkrav av lämnad socialhjälp,
72: 242; — gottgörelse för socialhjälp ur retroaktiv förtidspension,
74: 289; — fråga huruvida socialnämnd ägt att påkalla betalningsföreläggande
och verkställa utmätning för indrivning av oguldna
avgifter för hemsamarithjälp, 70: 256; — underlåtenhet att samråda
med inflyttningskommun i samband med socialhjälp till flyttning,
67: 280; — socialhjälp till betalning av skulder, 71: 264; — socialhjälp
till betalning av bötesskuld, 74: 314; — fickpengar till pensionärer
på ålderdomshem, 67: 238, 71: 265, 72: 237; — socialhjälp enligt
13 § socialhjälpslagen, 72: 244; — lagligheten av skuldebrev avseende
återbetalningsskyldighet för utgiven frivillig socialhjälp, 71: 267; —
fråga om lämpligheten av utredning genom polismyndighets försorg
om hjälptagares ekonomiska förhållanden, 72: 246; — förtäckt socialhjälp,
75/76: 224; — se även Allmänna handlingar, Barnbidrag, Fullföljd
av talan, Sjukförsäkring, Tystnadsplikt, Vårdhem, Ålderdomshem.
Jfr Fri rättegång.

Stadsplan, skyldighet för kommunala myndigheter att ta samråd med
fastighetsägarna i ett villaområde vid utarbetande av förslag till ny
stadsplan för området, 69: 422. Jfr Vite.

Statliga utredningar, förordnande att som expert biträda en utredning
medför ej rätt att delta i allt utredningsarbete, 69: 401.

Stiftelse, landshövding bör ej vara ordförande i styrelsen för stiftelse
som står under länsstyrelsens tillsyn, 75/76: 288.

Strafföreläggande, å strafföreläggande av misstänkt gjord påteckning
att han ej var skyldig till förseelse men under viss förutsättning kunde
påta sig ansvar för densamma hade icke bort godtagas som ett godkännande,
69: 57; — fråga om åklagare ägt avskriva ärende då straffföreläggande
ej kunnat delges den misstänkte, 73: 115; — för förseelse
mot vägtrafikförordningen, 73: 33; — se även Sammanträffande
av brott.

Straffmätning, fängelse kan inte genom tillämpning av straffnedsättningsregler
bestämmas till kortare tid än en månad, 72: 26; — straffminimum
vid bestämmande av straff för brott som begåtts innan tidigare
dom börjat verkställas, 75: lil. Jfr Böter.

Straffskala, fråga om en eller två straffskalor i visst lagrum, 72: 70.

Straffverkställighet, se Kriminalvård.

Strejk, se Arbetskonflikt.

Studiemedel, bristfällig handläggning hos studiemedelsnämnd, 71:538,
551; — kvittning vid utbetalning av studiemedel, 71: 552.

600

Styrelseärende, när generaldirektör ensam avgör brådskande ärende
som eljest skolat avgöras av verkets styrelse förblir ärendet i princip
ett styrelseärende och får ej delegeras till tjänsteman under generaldirektören,
75/76:296; — frågor om disciplinstraff hos arbetsmarknadsstyrelsen
prövas av styrelsen i plenum, 75/76: 475.

Ställföreträdare, för myndig person som saknar processbehörighet,
74: 21.

Stämning, stämningsansökan rörande enskilt åtal godtagen, oaktat intyg
ej företetts att åklagaren beslutat att ej åtala, 67: 144; — stämning
i tvistemål har utfärdats på ansökan som var otjänlig för rättegång,
69: 25.

Säkerhet, se Borgen.

Säkerhetsfrågor, yttrande över parlamentariska nämndens i Wennerström-affären
utlåtande rörande handläggningen av säkerhetsfrågor,
69: 462.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, se Militärövning, Skjutning.

Säkerhetspolisen, säkerhetspolisen och 1972 års värnpliktskonferens i
Örebro, 73: 43; — se även Polisregister. Jfr Allmänna handlingar.

Tandvård, ansvaret för utebliven skoltandvård, 71: 320.

Taxering, tillvägagångssättet vid skönstaxering, 67: 381; — praxis i
fråga om skattskyldighet under tjänstgöring utomlands, 67: 422; —
frågor om tillämpning av 72 a § taxeringsförordningen om rättelse av
taxering, 69: 371, 70: 349; — förtursbehandling av ärenden rörande
uppskov med beskattning av realisationsvinst, 75/76: 371; — särskild
skatteberäkning för makar, 70: 351; — diarieföring av ansökningar
om särskild skatteberäkning, 70: 354; — iakttagelser rörande tilllämpningen
av de nya reglerna om skattetillägg och förseningsavgift,
73: 380, 74: 477, 75: 376; — skattetillägg i samband med eftertaxering,
75/76: 367; — se vidare Mervärdeskatt, Taxeringsnämnd, Taxeringsprocess,
Taxeringsrevision. Jfr Allmänna handlingar, Bosättning,
Dröjsmål, Gåvoskatt, Indrivning, Jäv, Motivering av beslut,
Protokoll, Remiss, Service, Uppbörd, Utredning, Val.

Taxeringsnämnd, organisationen av taxeringen i första instans, 72: 351,
75: 353; — taxeringsnämnds upplysningsservice, 68: 504; — närvarorätt
för suppleant i taxeringsnämnd, 74: 443; — arbetets bedrivande
i fastighetstaxeringsnämnd, 75/76: 366; — anstånd med avgivande
av självdeklaration, 70: 345, 74: 480; — anmaning till skattskyldig
att avgiva självdeklaration, 74: 481, 75/76: 368; — förfarande vid
handläggning av ej undertecknad självdeklaration, 68: 504; — förvaring
av självdeklarationer, 68: 505; — fråga om dokumentation av
utredningsmaterial som annorledes än skriftligen tillförts taxeringsärende,
69: 361; — taxeringsnämnds skyldighet att införskaffa utredning,
70: 346, 74: 484, 75: 411; — taxeringsnämnds behandling av
erinringar och bevismaterial, 74: 488; — syn genom taxeringsnämndsordförande,
71: 419; — kallelse på skattskyldig till taxeringsnämnds
sammanträde, 71: 425; — taxeringsnämnds tillgång till deklarationsmaterial,
70: 347; — frågor om samråd mellan taxeringsnämnder då
skattskyldig skall taxeras på flera orter, 69: 363; — skattskyldigs rätt

601

att anlita ombud hos taxeringsnämnden, 74:487, 75/76:363; —
fråga om innebörden av taxeringsnämnds underrättelseskyldighet i
olika fall, 67: 539, 540, 541, 68: 505, 69: 340, 360, 70: 346, 71: 420,
72: 369, 372, 373, 73: 386, 74: 459 (åtal) och 485, 75/76: 361, 362;
— skyldighet att dagteckna underrättelser m. m., 69: 365, 70: 347,
75: 410, 75/76: 362; — taxeringsnämnds beslutförhet utan närvaro av
ordföranden, 67: 542; — om taxeringsnämnds beslutskompetens och
nämndens rätt att hålla »ajournerat» sammanträde efter den 30 juni,
69: 362; — uppdelning av arbetet mellan ordförande och kronoombud,
72:355; — ansvarsfördelningen mellan ordförande och
kronoombud, 71:426; — taxeringsnämnds bundenhet av mantalsskrivning,
72: 364; — taxeringsnämnds bundenhet av prejudikat, 72:
375; — ordförandes skyldighet att verkställa taxeringsnämnds beslut
m. m., 72: 366; — rättelse av beslut efter taxeringsnämndens sista
sammanträde, 71: 427; — outlösta underrättelser om taxeringsnämnds
beslut, 71:428; — om befattning med skattskyldigas skrifter som
inkommit efter taxeringsarbetets avslutande, 73: 388; — formerna för
beslutsfattande i taxeringsnämnd och möjlighet att ompröva beslut,
68:506; — tillåtligheten av s. k. telefonsammanträde med taxeringsnämnd,
75/76: 361; — om skyldighet att tillhandahålla utdrag av
taxeringslängd och av nämndens protokoll, 69: 365; — taxeringsnämnds
handläggning av jävsfråga, 75/76: 365.

Taxeringsprocess, handläggningen av taxeringsfrågor hos länsstyrelse,
67: 542; — utdömande av taxeringsviten, 67: 542; — handläggning
av »besvärsskrifter» som inkommer till länsstyrelse under pågående
taxering i första instans, 72: 376, 73: 390; — rättelse av klart felaktiga
taxeringsnämndsbeslut, 72: 376; — självrättelse i fråga om
»bortglömt yrkande» i ett besvärsmål som överklagats, 75/76: 373; —
skriftväxling hos prövningsnämnd, 70: 348, 72: 377; — muntlig förhandling
i prövningsnämnd, 71: 430; — prövningsnämnds processledning
i fall då taxeringsintendent gjort en felräkning i besvärsskrift,
73: 384; — enmansmål i prövningsnämnd och länsskatterätt, 69: 368,
71: 432, 72: 379, 74: 490; — vilandeförklaring av ansökan om beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst, 74: 491; —
formulering av prövningsnämnds beslut i fall då taxeringsbesvär ej
upptagits till prövning, 69: 350; — otillfredsställande beslutsredovisning
hos prövningsnämnd och kammarrätt, 69: 368, 70: 329, 72: 360;

— domsformulering hos kammarrätt, 75: 412; — arbetsrutinerna vid
handläggning av besvär över fastighetstaxering, 73: 391; — expediering
av länsskatterättsbeslut, 73: 391; — taxeringsintendents kompetens
är i princip begränsad till taxeringar i det egna länet, 69: 365; —
taxeringsintendents medverkan vid taxeringen i första instans, 72:
364; — taxeringsintendents utredningsskyldighet vid desertionsinvändning,
69: 367; — taxeringsintendents yttrande till länsskatterätt,
75: 412, 413; — reservationsbesvär från taxeringsintendent, 67: 543;

— taxeringsintendents utredningsskyldighet, 68: 508; — kommunicering
av taxeringsnämndsordförandes yttrande genom taxeringsintendent
eller prövningsnämnd, 68: 509; — av rätten införskaffat processmaterial
skall bringas till parts kännedom, 75/76: 374.

Taxeringsrevision, åtal för handläggning av skattskyldigs erinringar mot
taxeringsrevision, 74: 448; — om skyldighet att lämna kvitto å om -

602

händertagna handlingar vid taxeringsrevision, 69: 365; — taxeringsrevision
hos skattskyldig som är underkastad tystnadsplikt, 74: 489.

Teknisk utveckling, lämplig utformning av bestämmelser om återbetalningsskyldighet
beträffande av styrelsen för teknisk utveckling beviljade
bidrag, tillika fråga om besvärsrätt över återbetalningsbeslut,
73: 533. Jfr Allmänna handlingar, Jäv.

Televerket, grunderna för debitering av samtalsavgifter, 71: 588.

Testamente, se Gåva.

Tillfälligt omhändertagande, tillämpning av lagen härom, 75/76: 50;

— se även Polisinstruktionen.

Tillrättavisning, vid åläggande av tillrättavisning i form av extratjänst
skall angivas om extratjänsten skall utgöras av handräckningsarbete
eller annan särskild uppgift, 69: 116; — avbrott i verkställighet av
utegångsförbud; 72: 127; — ändring av beslut om tillrättavisning,
73: 156. Jfr Kollektiv bestraffning.

Tillrättavisningsförteckning, se Allmänna handlingar.

Tillsyn, över lotterier, 69: 455, 71: 94; — över utmätningsman, 69: 337;

— över överförmyndare, 71: 85; — över förmyndare, 68: 161. Jfr
Stiftelse.

Tjänstebil, disciplinär åtgärd mot styresman för fångvårdsanstalt för
underlåtenhet att föra körjournal, 69: 194.

Tjänstebrev, oriktigt användande av tjänstebrev för meddelande om
grupplivförsäkring, 69: 321; — hos teknisk högskola, 71: 595; — hos
pastorsämbeten, 68: 486, 71: 598; — vid förbandssjukhus, 71: 600; —
hos skogsvårdsstyrelse, 71: 601; — hos socialstyrelsen (distribution av
politiskt informationsmaterial inför värnpliktsriksdag), 73: 539.

Tjänstefel, åtal för, se Allmänna handlingar, Arbetsmarknaden, Barnavård,
Civil verksamhet, Delegation, Dom, Explosiva varor, God man,
Handläggning, Huvudförhandling, Hyresnämnd, Illojal maktanvändning,
Misshandel, Oskickligt beteende, Pension, Polisinstruktionen,
Polismyndighet, Protokoll, Skjutning, Skolan, Socialhjälp, Taxering,
Tjänstetillsättning, Upphandling, Utmätning, Utredning, Vårdhem,
Ålderdomshem.

Tjänstematrikel, se Pension.

Tjänstemissbruk, åtal för, se Utmätning.

Tjänsteplikt, förhållandet mellan lärares tjänsteplikt och hans religionsfrihet
i fråga om vakt över skolklass vid samling med konfessionella
inslag, 69: 389; — tjänstepliktens omfattning och åtaganden utom
tjänsten för personal inom lantmäteristaten, 69: 397; — kritik mot
rektor för anlitande under tjänstledighet av skolexpedition för mångfaldigande
av pornografiska teckningar, 70: 449; — fråga om uttalanden
i privatbrev innefattat åsidosättande av tjänsteplikt, 71:491; —
tjänsteman bör vid telefonsamtal uppge sitt namn, 71: 494; — olämpligt
uppträdande av tjänsteman, 72: 296; — tjänsteman har förhindrats
utöva sin tjänst, 72: 423; — tjänstemans sanningsplikt, 74: 200.
Jfr Arbetskonflikt, Kriminalvård, Nykterhetsvård, Ovarsam utsaga.

603

Tjänstetillsättning, felaktigt hänsynstagande till sökandes politiska åsikt,
68: 347; — framställning om komplettering av utredningen i ärende
rörande tillsättning av professur, 67: 494; — ordningen för avgivande
av sakkunnigutlåtande till professur; tillika fråga om sakkunnigs befrielse
från deltagande i samråd 68: 264; — fråga om hänsynstagande
vid tillsättning av lönegradsuppflyttad tjänst till att sökande var innehavare
av tjänsten före uppflyttningen, 68: 365; — statsmyndighet
äger ej utan Kungl. Maj:ts tillstånd förbehålla viss tjänst för endast
män eller endast kvinnor, 69: 393; — tjänstemans utnyttjande av den
fria kritikrätten får ej ligga honom till last i fråga om befordran,
69: 401; — frågor om vidimation av betyg och om komplettering av
ansökningshandlingar, 67: 187, 68: 491, 69: 401; — fråga om formerna
för samråd mellan sakkunniga i ärende angående tillsättning av
professur, 69: 404; — användande av psykologisk test vid tjänstetillsättning,
69:403; — yttrande över testutredningens betänkande
»Psykologiska urvalsmetoder inom statsförvaltningen», 72: 508; —
underlätet ledigförklarande av tjänst efter undanröjande av tidigare
tillsättningsbeslut, 69: 404; — frågor om återkallelse av tjänstetillsättningsbeslut,
69: 411, 413, 70: 406, 75: 442; — brister i fråga om skolstyrelses
handläggning av anställningsfrågor beträffande e. o. lärare,
70: 438; — socialnämnd har tillsatt tjänst under villkor att vederbörande
inger godtagbart läkarintyg. Kritik av nämndens åtgärder sedan
ingivet läkarintyg befunnits icke godtagbart, 72: 404; — åtal mot
tjänsteman, som obehörigen tillförsäkrat en person anställning,
74: 371; — diskriminering i platsannonser, 70: 387, 71: 486, 74: 523;

— underrättelse om tjänstetillsättningsbeslut, 70: 407, 72:424,
74: 545; — motivering av beslut i tjänstetillsättningsärende, 72: 424;

— fråga om myndighets skyldighet att till sökande redovisa källan till
under hand inhämtad, oriktig uppgift, 67: 192; — besvärshänvisning i
tjänstemannaärenden, 70: 408; — förnyad ledigförklaring av tjänst,
71: 489, 72: 404; — placering av militär personal, 73: 154. Jfr Befordran,
Delgivning, Jäv.

Tjänstgöringsbetyg, se Betyg.

Tolk, se Förhör.

Tomtindelning, verkan av byggnadsnämnds underlåtenhet att till länsstyrelse
redovisa inkommen anmärkning mot utställt förslag till tomtindelning,
69: 420.

Trafikmedelsövervakning, yttrande över promemoria innehållande förkortad
version av utredningens rörande trafikmedelsövervakning betänkande
»Trafikmedelsövervakning», 75: 498.

Trafiktillstånd, framställning angående tillståndsgivningen avseende
drosktrafik i Stockholm, 69:426; — onöjaktig besvärshänvisning vid
samtidig handläggning av konkurrerande ansökningar om trafiktillstånd,
70: 434.

Tryckfrihet, tryckfrihetsförordningens begrepp »handling» (bostadsförmedlings
magnetband), 68: 495; — tryckfrihetsförordningens begrepp
»myndighet» (allmän försäkringskassa), 68:495; — frågor angående
inskränkningar i rätten att fritt lämna upplysningar till pressen och
om ordningen för lämnande av pressinformation, 67: 519, 520,

604

69: 316, 317, 74: 107, 339; — vägrad pressinformation om icke protokolljusterat
beslut, 67: 520; — påverkan av ledamot av samarbetskommitté
att avstå från rätten att lämna meddelande till pressen,
71: 365; — efterforskande av meddelare till tidning, 71: 367, 74: 407;

— anonymitetsskydd för meddelare till pressen, 69: 319; — press release
och allmänna handlingars offentlighet, 70: 304; — information
till tidningar om landstingsval, 72: 319; — försvarsinformation till
pressen, 74: 146; — polismyndighets befattning med tryckt affisch
som påstås vara tukt- och sedlighetssårande, 70: 36; — polisingripande
mot spridning av tryckt skrift, 74: 103; — ingripande mot
spridning av tryckt skrift inom militärt förband, 75: 169; — skolföreningars
affischering på skolas anslagstavla, 70: 294; — utdelning av
tidningen Värnplikts-Nytt till värnpliktiga, 75/76: 178; — omhändertagande
och förstörande av skrift utdelad inom militärt förband,
75/76: 180; — tjänstemans yttrandefrihet visavi massmedia, 75/76:
314; — se även Allmänna handlingar, Massmedia, Psykiatrisk vård,
T raf ikmedelsövervakning.

Tull, framställning om upphävande av bestämmelsen i 31 § 3 mom. tulltaxeringskungörelsen
om tullfrihet för vissa gåvor av tobaksvaror,
68:481.

Tvistemål, skriftligt eller muntligt förfarande enligt lagen om rättegången
i tvistemål om mindre värden, 75/76: 110; — se även Rättegångskostnad,
Vilandeförklaring.

Tvångsmedel, se Beslag, Förhör, Gripande, Husrannsakan, Kriminalvård,
Åklagare.

Tystnadsplikt, yttrande över PM om konsekvenserna av den nya regeringsformens
regler om tystnadsplikt, 75:507; — skolkurators tystnadsplikt,
70: 315; — tystnadsplikt inom domstolsväsendet, 71: 19;

— kriminalvårdstjänstemans tystnadsplikt gentemot intagens anhöriga
och utomstående, 71: 215; 73: 189, 74: 229; — militärläkares anmälan
om trafikfarlig sjukdom, 71: 381; — anstaltsläkares och kriminalvårdstjänstemans
tystnadsplikt, 75/76:200; — läkares intyg i
hyresmål, 73: 302; — läkares tystnadsplikt gentemot massmedia; 74:
343; — sjukvårdspersonals tystnadsplikt gentemot skyddskonsulent,
75/76: 207; — nykterhetsnämnds utlämnande av uppgifter till arbetsgivare,
67: 311; — till länsskolnämnd, 68: 257; — socialchefs utlämnande
av uppgifter om enskild till arbetsförmedling, 67: 534; — nykterhetsvårdstjänsteman
beträffande uppgifter som han intagit i en
anmälan till JO, 71: 371; — övervakares och socialvårdstjänstemans
tystnadsplikt enligt barnavårdslagen, 72: 193, 74: 407; — socialchef
visavi bostadsföretag beträffande bostadssökandes personliga förhållanden,
71:373; — socialvårdstjänsteman gentemot utomstående
beträffande tjänsteutlåtande i ej slutbehandlat socialärende, 73: 328;

— tystnadsplikt för rättsläkare, som biträder i förundersökning, 75:
21. Jfr Yttrandefrihet.

Tävlingar, olämplig uttagningsgrund för deltagande i tävling, 70: 142.

Undanhållande, för sen ankomst på grund av bilhaveri, 71: 173.

Underrättelsetjänst, se IB.

605

Ungdomsvårdsskola, underlätet samråd mellan ungdomsvårdsskola och
barnavårdsnämnd vid permittering av elev, 68: 517; — fråga om elev
vid ungdomsvårdsskola borde ha utskrivits från skolan sedan han
dömts till skyddstillsyn, 70: 234.

Uppbörd, delgivning med arbetstagaren respektive arbetsgivaren av utredning
och beslut om arbetsgivaransvar för preliminär skatt, 67: 367,
546; — handläggning av ärende om debitering av preliminär B-skatt,
67: 547; — av ärende om anstånd med erläggande av kvarstående
skatt, 67: 553; — framställning om ändring av 40 § uppbördsförordningen
i anledning av statens personalpensionsverks praxis rörande avdrag
för kvarstående skatt, 68: 437; — fråga om laga skäl förelegat
att innehålla inbetald överskjutande preliminärskatt, 69: 352, 73: 393;
— utbetalning av överskjutande preliminär skatt till person bosatt i
utlandet, 73: 396; — innebörden av möjligheten till s. k. fyllnadsinbetalning
av skatt, 75/76: 375; — obefogad debitering av tillkommande
skatt m. m., 72: 360, 73: 397; — taxeringsintendents yttrande i
ärende om anstånd med inbetalning av skatt, 68: 511; — anstånd med
betalning av kvarstående skatt m. m., 69: 373, 72: 383, 74: 491, 75:
351, 417, 418; — dröjsmål med upprättande av omräkningsbesked,
72: 382; — dröjsmål med återbetalning av skatt i anledning av beslut
om nedsatt taxering, 69: 374; — handläggning av skattereklamation,
75: 418; — dröjsmål med återbetalning av skatt som inbetalats av
misstag m. m., 73: 395, 75: 420; — sättet för återkrav av felaktigt
restituerad skatt, 75/76: 375; — ränta vid skatterestitution enligt förordningen
angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst, 74: 475; — formen för rättelse av oriktiga anteckningar
om underlag för beräkning av skogsvårdsavgift, 67: 376; — behovet
av remittering, 72: 384; — oriktiga krav på restavgift, 72: 385; —
redovisning av hur restituerat belopp beräknats, 72: 386; — tillhandahållande
av blanketter hos lokal skattemyndighet, 73: 396; —
se även Indrivning, Motivering av beslut, Utredning.

Upphandling, felaktigheter vid handläggning av upphandlingsärenden,
69: 165, 188; — anskaffning av flygplan för krigsmakten, 71: 141; —
åtal mot landstingstjänstemän för brottsligt förfarande i samband
med upphandling av kontorsutrustning m. m., 74: 496.

Upplysningsverksamhet, fråga om uttalande av regementschef framstått
som inblandning i den politiska debatten, 69: 180; — myndigheternas
tillhandahållande av information för rundradio, 75/76: 300.

Uppsägning, se Entledigande.

Utbildning, slutligt ställningstagande till officersaspirants fortsatta utbildning
har uppskjutits till tid efter slutlig anmälan till krigsskolan,
72: 120; — kompletterande utbildning och indragning av extra ledighet
för värnpliktiga, 75: 175; — fråga om fog förelegat för förvisning
av en elev vid militär verkstadsskola och om lärarkollegiet varit behörigt
besluta därom, 69: 169; — elevs intagning i kommunal damfrisörskola
får ej göras beroende av facklig organisationstillhörighet, 70:
446; — se även Skolan.

Utbildningsbidrag, återbetalningsskyldighet, kvittning mot studiemedel
m. m.; kvittning sjukpenning—utbildningsbidrag, 73: 543, 547.

39 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 2

606

Utlämning, förfarandet när fråga uppkommit om att begära att någon
skall utlämnas från annat land till Sverige, 70: 49; — utlännings rätts
skydd i ärende om utlämning för brott, 72: 496.

Utlänning, fråga hur polis och åklagare bör förfara då utlänning på tillfälligt
besök i Sverige gjort sig skyldig till fortkörning, 72: 64; —
fråga om avvisning av åtal mot utlänning som lämnat riket, 75/76:
108; — tillämpning av utlänningslagen hos statens invandrarverk och
hos polisen, 74: 89; — se även Avvisning, Offentligt biträde.

Utmätning, fråga om överexekutor bort sakpröva besvär över utmätning
trots formfel vid förrättningen, 69: 336; — egendoms egenskap av enskild
eller giftorättsgods saknar betydelse vid utmätning, 69: 337; —
fråga om utmätningsgäldenärs fordran skall utmätas i dess helhet,
69: 337; — länsstyrelses åtgärd att, sedan T:s fordran mot statsverket
tagits i mät och förbud som avses i 75 § 2 mom. utsökningslagen delgivits
länsstyrelsen, utbetala beloppet till Y, som påstår sig vara rätt
borgenär, 72: 332; — länsstyrelses tillsyn över utmätningsmännen, 69:
337; — fråga om verkställighet av utslag i lagsökningsmål utan företeende
av det i utslaget avskrivna skuldebrevet, 69: 338; — utmätning
i gäldenärens frånvaro, 68: 180; — gäldenärs underrättande i förväg
om utmätning, 68: 180, 69: 338, 71: 402; — obefogat krav på firmaregistreringsbevis,
70: 328; — utmätning av makes lott i oskiftat bo efter
dom å äktenskapsskillnad, 71: 385; — gäldenärens beneficium,
73: 370, 74: 437; — utmätning med förbehåll enligt 67 § 3 mom. utsökningslagen,
74: 438; — utmätning av penningar som förklarats
förverkade, 73: 371; — utmätning av inteckning vilken lämnats som
säkerhet för skuld hos tredje man, 71: 389; — utmätning av säljarens
fordran enligt avbetalningskontrakt, innehållande föreskrift att köparen
skall lämna accept på ogulden del av köpeskillingen, 72: 335; —
fråga vid utmätning om fordran var grundad på avbetalningskontrakt,
71: 390; — utmätning till gäldande av en preskriberad vederlagsfordran,
73: 363; — utmätning av muntlig fordran samt förfarandet hos
utmätningsmannen medan utmätningsfrågan är föremål för besvärsmyndighets
prövning, 67: 100, 106; — fråga om rätten till förskott å
blivande honorar enligt förlagskontrakt kunnat utmätas innan manuskriptet
avlämnats, 73: 360; — fråga om militär befattningshavares
beslut om åläggande av ersättningsskyldighet utgör exekutionsurkund,
71: 391; — å brev till persons hemadress bör ej anges att han
är intagen i fångvårdsanstalt, 71: 395; — utmätning av lön, 68: 181,
72: 345; — utredningen i löneutmätningsmål ang. gäldenärs ekonomiska
förhållanden m. m., 75:341; — utmätning för bötesskuld av
teckningsrätt till bostad, 71: 397; — utmätning för böter av nödig bostad,
75: 343; — utmätning av obelånad företagsinteckning, 71: 398;

— utmätning av överskjutande skatt, 73: 372; — försäljning på auktion
av skjutvapen, 71: 399; — förbudet mot utmätning i enskilt mål
av skattefordran, 71: 400; — tillämpning av 58 § utsökningslagen, 72:
346; — omhändertagande av fordringshandling, när fordran utmätts,
71:400; — dröjsmål med försäljning av utmätt egendom, 71:401;

— säkerställande av utmätning genom att ta vård om viss egendom,
71: 402; — löneutmätning, 73: 366; — utformning av beslut i fall då
utmätningsman finner sig ej kunna bifalla borgenärs begäran om löneutmätning,
72: 340; — underrättelse om inställd utmätningsförrätt -

607

ning, 72: 347; — säkerhetsutmätning, 73: 367; — samordning av utmätning
för oguldna allmänna medel och utmätning för enskild gäld,
73: 371; — avfattningen av utmätningsprotokoll, 73: 372; — fråga
hur utmätningsman bör förfara när det i efterhand upptäcks att gods,
som utmätts i allmänt mål, var sålt under äganderättsförbehåll,
75: 335; — ändring av utmätning, 75/76: 347; — fråga om förbud
enligt 75 § 2 mom. utsökningslagen skall meddelas säljaren vid utmätning
av köparens rätt på grund av avbetalningskontrakt, 75/76:
348; — försälj ningsavgift bör ej upptas som skuld i utmätningsprotokoll,
75/76: 350; — se även Exekutiv auktion, Utsökningsmål, Verkställighet.

Utmätningsed, avfattning av avskrivningsbeslut i mål ang. utmätningsed,
75: 119.

Utredning, åtal mot ordförande i landstings förvaltningsutskott för bl. a.
underlåtenhet att vidtaga åtgärder för utredning av misstanke mot
tjänsteman om brott, 68: 183; — lokal skattemyndighets utredningsskyldighet
i ärenden angående anstånd med betalning av skatt,
69: 308; — beskattningsmyndighets och kammarrättens utredningsoch
motiveringsskyldighet i taxeringsmål angående ifrågasatt skentransaktion,
70: 329; — utredningen hos länsstyrelse i besvärsmål angående
lokala trafikföreskrifter, 70: 468; — se även Barnavård, JO.

Utskrivningsnämnd, utskrivningsnämndernas verksamhet, 75/76: 280.

Utskänkningstillstånd, länsstyrelses handläggning, 67: 386.

Utsökningsmål, utmätningsman missbrukat sin ställning genom befattning
med och dröjsmål med handläggning av utsökningsmål rörande
hans hustru, 67: 32; — se även Dröjsmål, Verkställighet.

Val, framställning om ändring av vid kungörelsen 1947: 186 fogat formulär
för underrättelse om rösträttshinder, 67: 492; — framställning
om tillägg till vallagen, 75/76: 458; — upprop av röstandes nummer
i röstlängden, 71: 584; — länsstyrelses handläggning av besvär över
val till taxeringsnämnd, 74: 623; — personförväxling vid kommunalval,
75/76: 455; — fråga om självrättelse av fel, 75/76: 458; —
fel vid fördelning av fullmäktigplatser i valkretsar för kommunalval,
75/76: 461; — fråga hur länsstyrelse bort förfara då vid granskning
av valförsändelser ett omslag befanns sakna sigill, 75/76: 464. Jfr
Nämndeman.

Valuta, omhändertagande vid inresa, 71: 564.

Vapenfri tjänst, utlåtande över betänkandet »Vapenfri tjänst», 67: 517;
— framställning angående vapenfrinämnden, 72: 78; — inkallelse av
den som sökt vapenfri tjänst, 71: 169, 75: 189; — information om
vapenfri tjänst, 71: 181; — se även Bandinspelning, Kommunicering.

Vapentillstånd, återkallelse därav på grund av brott, 75: 132; — se även
Fullföljd av talan.

Vattenskidåkning, disciplinär åtgärd mot kapten för vattenskidåkning
efter torpedbåt, 75: 148.

608

Verkställighet, fråga om interimistiskt beslut om hävande av sammanlevnaden
mellan makar kan verkställas av utmätningsman enligt
37 § UL eller först efter överexekutors förordnande enligt 38 § UL,
67: 98; — fråga om möjligheterna att verkställa utslag i utsökningsmål,
innefattande förpliktelse att bortföra byggnad från annans mark,
och om fel vid handläggningen, 69: 325; — fråga om tiden för verkställbarhet
av hovrätts bötesdom, 69: 335; — exekutionsavgiften vid
verkställighet av ett av domstol beslutat skingringsförbud, 75: 343; —
se även Barnavård, Brottmål, Vräkning. Jfr Kommunal kompetens.

Vigsel, se Kyrka.

Vilandeförklaring, av tvistemål för förlikningsförhandlingar mellan
partema, 75/76: 109; — av mål om tvistiga fordringar (konkurs),
75/76: 112.

Villkorlig frigivning, se Kommunicering.

Vilseledande uppgift, i kommuns cirkulärskrivelse ang. byggnadsplan,
75: 447.

Visitering, av häktade, anhållna m. fl., 70: 68; — av värnpliktig för efterforskning
av försvunnen ammunition, 75: 158.

Vite, fråga om utsättande ex officio av vite i samband med meddelande
av besöksförbud i hemskillnadsmål, 69: 45; — felaktigt beslut om utdömande
av vite har efter resning upphävts av högsta domstolen sedan
JO konstaterat felet, 75: 39; — underrättelse ang. utdömt vite
för utevaro, 75/76: 106; — vid rivningsföreläggande enligt byggnadsstadgan,
72: 433; — fråga om länsstyrelse vid bifall till besvär
över byggnadsnämnds beslut att ej vidta åtgärd enligt 70 § byggnadsstadgan
själv äger meddela vitesföreläggande, 75: 456; — av vitesföreläggande
måste framgå mot vem det riktar sig, 74: 621; — se
även Huvudförhandling.

Vitsord, se Betyg.

Vittne, Vittnesförhör, vittnesförhör med den, som medverkat till brott,
för att styrka åtal mot annan för medverkan till samma brott, 72: 22;

— ifrågasatt vittnes rätt att närvara vid rättegångsförhandling, 73: 32;

— vittnesedens omfattning, 75: 21; — se även Huvudförhandling,
Ovarsam utsaga.

Votum, ändrat votum, sedan protokoll justerats, för att möjliggöra oförändrat
beslut, 75: 301.

Vrak, framställning angående behovet av föreskrifter rörande fartygsägares
skyldigheter och myndighets rätt och plikt att ingripa med
avseende på vrak, 70: 415.

Vräkning, handläggningen hos överexekutor av avhysningsmål, då talan
rörande hyresförhållandet samtidigt är anhängigt hos hyresrådet,
67: 156; — fråga om verkställighet av vräkning, 69: 336; — förfarandet
vid avhysning, om den vräkte ej själv kan ta hand om sitt bohag,
73: 350; — fråga om förrättningsman för att förbereda vräkning ägt
rätt att bereda sig tillträde till lägenhet innan hyresgästen åtnjutit den
frist som skall lämnas vid vräkning, 73: 357; — fråga om tillämp -

609

ningen av stadgandet i 193 § 2 mom. andra punkten utsökningslagen,
73: 377.

Vårdhem, åtal mot socialdirektör för underlåtenhet att bryta praxis vid
vårdhem att i låst rum isolera berusade vårdtagare, 69: 261; — åtal
mot syssloman på vårdhem för obehörigt meddelande av »permissionsförbud»
och underlåtenhet att ingripa då anställd lånat pengar av
patient, 74: 257; — se även Omsorgslagen.

Väg, kraven på förrättningsman jämlikt 19 § lagen om enskilda vägar,
72: 452; — obehörigt villkor vid tillstånd att låta uppsätta anvisningsmärke
invid riksväg, 68: 526.

Värnpliktskonferens (värnpliktsriksdag), säkerhetspolisen och 1972 års
värnpliktskonferens i Örebro, 73: 43; — chefs uttalanden inför val
av ombud till värnpliktskonferens, 74: 151; — förbud mot opinionsyttring
på militärt förband ang. beslut vid värnpliktsriksdag, 75/76:
181.

Värnplikts-Nytt, se Tryckfrihet.

Värnpliktstjänstgöring, beslut om anstånd med krigsförbandsövningar
återkallat på grund av ändrade förhållanden, 74: 158.

Värnpliktsvägran, fråga om riktigheten av att värnpliktsvägrare förts
från sitt förband till polisförhör m. m., 74: 167; — handläggning vid
militärt förband av ärende om vapenvägran, 75: 189.

Växelprotest, se Notarius publicus.

Yrkesinspektionen, se Byggnadslov.

Yrkesmässig automobiltrafik, fråga om val av tidning vid föreskrivet
kungörelseförfarande, 68: 494.

Yttrandefrihet, fråga om tjänstemäns lojalitetsplikt mot det egna verket
och därav eventuellt följande inskränkningar i deras yttrandefrihet,
70: 367; — tjänstemans yttrandefrihet visavi massmedia, 75/76: 314.

Åklagare, åklagares biträde med talan om enskilt anspråk på grund av
brott, 67: 151; — underlåtenhet att ingripa vid flyktfara, 69: 54; —
åklagares skyldighet att underrätta polismyndighet om avskrivningsbeslut
m. m., 74: 44; — åklagares yttrande över offentlig försvarares
kostnadsräkning, 75: 21; — se även Delgivning, Frihetsberövande,
Förundersökning, Häktad, Häktning, Strafföreläggande, Utlänning,
Åtal, Övervakning, Övervakningsnämnd. Jfr Målsägande.

Ålderdomshem, tvångsbadning på ålderdomshem, 73: 258; — fråga om
socialnämndsordförandes skyldighet att biträda vårdtagare vid fastighetsförsäljning,
69: 279; — åtal mot föreståndarinna på ålderdomshem
för åsidosättande av tjänsteplikt genom att medverka vid makens
affärstransaktioner med intagen på hemmet, 70: 245; — uttagande av
högre vårdavgift än folkpension minus fickpengar, 67: 238; — differentierade
avgifter vid vård på ålderdomshem, 70: 255; — utlämnande
av avliden pensionärs tillhörigheter, 73: 264; — se även Rusdrycker.

610

Åsiktsfrihet, skyddet för enskilds åsiktsfrihet vid medlemskontroll i
ärende om landstingsbidrag till ungdomsorganisation, 74: 604.

Åtal, åtal för underlåtenhet att ansöka jm registrering av bil felaktigt
nedlagt sedan köparen upplyst om at: han ej fått skattekvittot från
säljaren, 69: 83; — fråga om väckande av åtal innan förundersökning
avslutats, 69: 85; — åklagares befogenhet att nedlägga väckt åtal,
67: 148; — väckande och nedläggande av åtal för mord, 75: 21; —
yttrande över departementspromemoria angående åtalsunderlåtelse i
vissa fall, 72: 505; — åtal för smitning och rattonykterhet, 73: 33; —
åtalsprövning enligt 20 kap. 7 § 2. rättegångsbalken och 69 § barnavårdslagen,
73: 114; — åtalsprövning vid preskriptionsfara, 75: 131;
— fråga om angivelse till åtal, 73: 115; — enskilt åtal i anslutning till
JO-prövning av klagomål, 73: 306; — handläggning av åtal mot medverkande
till samma brott, 74: 37; — se även Beslag, Stämning,
Utlänning. Jfr Häktad, Häktning.

Åtalsanmälan, se Disciplinmål.

Återbetalningsskyldighet, för bidrag från styrelsen för teknisk utveckling,
73: 533; — för utbildningsbidrag, 73: 543; — fråga om tjänstemans
skyldighet att återbetala felaktigt utbetald lön. 67: 334, 68: 473,
74: 547.

Återförvisning, byggnadsnämnds bundenhet av länsstyrelsens beslut vid
återförvisning, 74: 553.

Återlämnande, av handlingar som ingivits till domstol, 75: 125.

Äktenskapsmål, gemensam ansökan ej möjlig efter mellandom i skillnadsfrågan,
71: 82. Jfr Förmynderskap, Verkställighet.

Ämbetsansvar, yttrande över ämbetsansvarskommitténs principbetänkande
»Ämbetsansvaret», 70: 484; — över slutbetänkandet »Ämbetsansvaret
II», 73: 563. Jfr JO.

Ändring av beslut, fråga om självrättelse av på felaktig automatisk databehandling
grundat oriktigt beslut, 69: 312; — se även Val, Värnpliktstjänstgöring.
Jfr Disciplinbot, Fullföljd av talan, Handläggning,
Sjukjournal, Taxering, Tillrättavisning, Tjänstetillsättning, Återförvisning.

överförmyndare, prövning vid ansökan om tillstånd att uttaga omyndigs
medel som innestår hos bank, 73: 120; — försummelse att göra ansökan
om omyndighetsförklaring, 74: 123; — tillsyn över förmyndares
befattning med omyndigs lösöre, 68: 161; — se även Jäv.

överklagbarhet, se Fullföljd av talan.

övertidsgottgörelse, för regementschef vid fysisk träning, 75: 182.

övervakning, Övervakningsnämnd, övervakningsnämnds underlåtenhet
att under övervakningstid vidta åtgärder beträffande person, som
dömts till skyddstillsyn, 70: 194, 73: 169; — åklagares uppdrag som
sekreterare i övervakningsnämnd, 75:212; — övervakningsnämnds
besök på kriminalvårdsanstalt, 75/76: 205; — se även Fullföljd av
talan, Häktad, Häktning, Kommunicering, Kriminalvård, Skyddskonsulent.

Övning, se Krigsspel, Militär övning.

611

Bilaga 4

THE SWED1SH PARLIAMENTARY OMBUDSMEN
Animal Report for 1975
Summary in English

Holders of the offices of Parliamentary Ombudsmen (JO) during 1975
havé been Mr. Ulf Lundvik. Mr. Gunnar Thyresson and Mr. Bertil Wennergren.

Mr. Lundvik handles cases on taxation and execution of judgements and
all other matters concerning civil administration not supervised by Mr.
Wennergren.

Mr. Thyresson supervises the courts of law, the public prosecutors, the
police and the armed forces including authorities responsible to the latter.

Mr. Wennergren’s main responsibility is to supervise the field of social
welfare. He is also in charge of matters relating to social insurance and
education, as well as those concerning the access of the general public to
official documents.

In November 1975 the Swedish Riksdag adopted a reform of the institution
of the Parliamentary Ombudsmen in Sweden. A short account of the
main features of the reform will be presented in a second edition of the
booklet “The Swedish Parliamentary Ombudsmen”, mentioned in the
summary for 1974.

In 1975, 3482 new cases were registered with the Ombudsmen: 3025 of
these were complaints received and 410 were cases initiated by the Ombudsmen
themselves on the basis of information contained in newspaper
articles, observations made during inspections or on other grounds.
Remaining cases related to organizational matters.

Schedule of cases initiated by the Ombudsmen and finished during 1975

Activity concerned Result

Proposals Prosecu- Admoni- Closed Total

to Parlia- tions or tions without

ment or the disciplinary final

Government proceedings criticism

Courts I 23 9 33

Public prosecutors 4 2 6

Police authorities 7 5 12

Armed forces 11 2 13

Prison administration 10 19 29

Child welfare 1 17 14 32

Social and medical care 2 12 15 29

Execution 23 22 45

Taxation and revenue 24 29 53

Miscellaneous 2 71 75 148

Total 6 202 192 400

612

Schedule of complaint cases finished during 1975

Activity concerned	Kosull
	Proposals Prosecu-	Admoni-	No criti-	Referred	Dismis-	Tolai
	lo Parl ia- t iöns or	tions	cism after	to other	sed
	ment or the disciplinary		investiga-	agencies	without
	Government proceedings		tion	or stale organs	investi- gation
Courts		23	171	i	88	283
Public prosecutors		22	133	29	24	208
Police authorities		47	190	7	78	322
Armed forces	i	36	56	i	14	109
Prison administration		40	127	7	42	216
Child welfare		8	66	1	28	103
Social welfare		11	48	3	40	102
Care of alcoholics		2	16		3	21
Medical care	i	38	111	15	109	274
Social insurance		10	39	10	26	85
Labour märket etc		->	26	2	11	41
Plänning		26	36		50	112
Execution		9	30		30	69
Local govemment		23	22	1	100	146
Communications		18	46	4	72	140
Taxation and revenue		41	113	1	112	267
Education, eulture.
State Church		18	41	9	76	144
Agriculture, environmental
management, public health		20	54	1	39	114
Miscellaneous1	i	43	128	2	158	332
Complaints outside juris-
diction and complaints of
obscure meaning					114	114
Total	3	437	1453	95	1 214	3 202

Six proposals havé been presented to the Government.

Legal proceedings havé been instituted in three cases during 1975. Proceedings
havé been taken against:

1) a lieutenant in the reserve for abuse of his authority,

2) a chairman of the board of a branch office of the Bank of Sweden for
violation of professional secrecy. and

3) a senior physician of a mental hospital for granting a patient—who
was a potential risk to the safety of others-ground privileges.

The following are some of the cases coming under the jurisdiction of Mr
Ulf Lundvik.

Some employees in the Ministry for Foreign Affairs requested that the
Ombudsman should examine the personne! files that were kept by the Ministry.
The personnel files could-it was said-contain private information
about the personnel. Under the supervision of the Ombudsman an examination
of one-third of the personnel files was made. On completion, the
Ombudsman made a statement concerning the contents of the personnel
files and classified them in various groups. The Ombudsman found that
certain matters were of a secret nature, others contained information of
delicate private nature which ought not to come to the knowledge of per 1

The group “Domestic matters” in earlier statistics is now included in "Miscellaneous”.

613

sons not involved. The Ombudsman did not suggest any solution to the
problem but said that it was the Minister for Foreign Affairs in the one
hand and the Government on the other who should make a decision.

While inspecting several County Administrations the Ombudsman
declared that it was inadmissible to havé the Provincial Governor as a
chairman of the board of charitable foundations which were under the
supervision of the County Administration.

On one inspection the Ombudsman found that the National Immigration
and Naturalization Board applied a restrictive practice granting legal aid in
cases where foreigners must leave the country. The Ombudsman recommended
a more liberal practice and explained that it could be a serious
blow to the foreigner receiving a negative answer from the Board. Language
barriers. poor knowledge of existing regulations and rules, in certain
cases the foreigner’s inbred respect for the police and other authorities
made it necessary to provide legal aid in cases of dismissal from the country.

A municipality was göing to erect a sports building with an ingenious
roof construction. which had earlier been tested in Germany. Two senior
officials of the local authority went to Germany on a two-day trip to study
the construction. Their travelling expenses were paid by the constructor.
The Ombudsman said that no rules had been given, expressly forbidding
officials to accept hospitality from firms with which the local authority had
business relations. Nevertheless such acceptance seemed unfitting, particularly
if the value of the hospitality was great. The Ombudsman was of
the opinion that the two senior officials should havé refrained from accepting
the favour of a journey paid by the constructor.

A government agency must not reserve any posts for men only or for
women only. Nor may posts be reserved for persons of a certain åge. The
Ombudsman has initiated general investigations about such discrimination
in 1969, 1970. 1972 and also in 1975. This latest investigation revealed no
discrimination on the part of government authorities but in a very few
cases the information about vacant posts furnished by county employment
boards was found to contain some measure of discrimination. These cases
concerned only jobs in the private sector. The Ombudsman expressed his
satisfaction at the findings of his investigation and of the assurance received
from the Labour Märket Board that it would closely observe developments
in this field.

A man had been ordered to provide monthly maintenance for his first
ex-wife amounting to 231 Swedish crowns and for his two children in a second
marriage totalling 582 crowns. The executory officer ordered attachment
of earnings, awarding the ex-wife 250 crowns a month and the children
the same amount. One month a sum of only 302 crowns was paid in.
The executory officer divided the sum into two equal parts, one for the
ex-wife, one for the children. The Ombudsman remarked that this distribution
was at fault. The sum should havé been divided in proportion to the
assessed allowances.

From January I. 1974, building regulations prescribe that the Factory
Inspectorate, after Consulting the local safety steward, shall express its
opinion before a permit is granted for building, which includes a factory or
other premises for employees. The Ombudsman had to remind a local
building board of these new regulations, when on an inspection he observed
that the board had ignored them.

614

When inspecting a municipal housing agency the Ombudsman learned
that when dealing with applications the agency took various social aspects
into consideration. The agency was thus unwilling to accept certain persons
who were not already inhabitants of the town and who could be expected
to become a burden on social welfare services, e.g. unmarried or
divorced women with young children, gipsy families and elderly persons
without anyone to take care of them. The Ombudsman criticized the agency
and also called the central housing administration^ attention to the
problem, suggesting that there might be a need for more stringent government
regulations in this field.

General elections were held in Sweden in 1973. For the first time computers
were used for counting votes. Newspapers reported some cases
where persons with similar names had been mistaken for one another. It
was alleged that wrong persons had been declared elected. The Ombudsman
investigated the matter. These allegations were proved correct. The
error was due to an interchange of civic registration numbers used in the
Computer. In most cases, errors were corrected by application to the Supreme
Administrative Court. In one case the county administration, which
was responsible for the count, corrected the error itself. The observations
made caused the Ombudsman to propose an amendment of the law
concerning the correction of election results.

The following are some cases dealt with by Mr Gunnar Thyresson.

In May 1973 a periodical in Stockholm published two artides about the
Swedish Intelligence Service. These artides started the so-called “IB affair”
(IB was used in the artides to designate the Swedish Intelligence Service).
The artides were written by two journalists. They asserted in the artides
that the Swedish Service was working in dose collaboration with
foreign intelligence services. They accused the Swedish Service of using
criminal methods. It was said that the Swedish Service had installed eavesdropping
devices at the home of a foreign lady, living in a suburb of Stockholm.
It was also asserted that the Swedish Service had—in liaison with
the Israeli Service-burgled the Egyptian and other embassies in Stockholm.

The two journalists stated in their artides that they had received information
from a former junior officer in the Intelligence Service. Some days
after the artides had been published this former junior officer wrote a letter
to the Minister of Defence stating that he knew that the Intelligence
Service was guilty of burglary and so on. The letter was published by the
young officer.

Because of this letter the public prosecutor in Stockholm was ordered to
make an investigation. This investigation was finished in the middle of October
1973. The prosecutor found no grounds for the assertions that the Intelligence
Service had carried on criminal activities with one exception—officers
in the Service had, in fact, tried to inställ eavesdropping devices
at the home of the foreign lady. The prosecutor considered this as a
violation of privacy. The punishment for this crime was, however, statute—barred.
The day after this decision of the prosecutor had been
published he arrested the two journalists and the former junior officer for
espionage. Later on they were sentenced to imprisonment for espionage.
The Ombudsman received several complaints concerning this case; in
fact, more thån seventy complaints were lodged.

615

Most of the complaints dealt with the activities of the prosecutor. In this
part of the case the Ombudsman found no grounds for criticism but expressed
some points of view concerning a search of the office of the editor
of the periodical, ordered by the prosecutor, and the censoring of letters
written by one of the journalists while held in custody.

Many of the complaints, however, dealt with the Intelligence Service
and its activities. The complaints against the activity of the IB concerned
its contacts with foreign organizations, its efficiency and the training of its
staff. The Ombudsman particularly investigated the employment of some
persons as agents, the allegation that information about Swedish citizens
had been given to foreign organizations and the register held by IB. Some
of these allegations had also been investigated by the Defence Committee
of the Riksdag and the Ombudsman only made a few additions to the findings
by the Committee. The Ombudsman stated in his decision that intelligence
organizations must as a matter of course be allowed to use methods,
which cannot be used in everyday activity by Government or which
do not correspond with the generally accepted ethics of relations between
ordinary citizens. The Ombudsman stressed that it is logical to make a distinction
between operations abroad and against foreign citizens within the
Realm on the one hand. and activity against Swedish citizens within the
Realm on the other. Foreign operations are determined, firstly by theirgeographically
and otherwise limited tasks and by limited resources. From
this follows limitation in the choice of methods to be used. Another limiting
factor consists in the various risks the operators meet. As to the domestic
activities, the Ombudsman said, it is a matter of concem that such
operations havé been undertaken by the IB. It sulfices, he continued, to recall
certain foreign events to demonstrate the danger to which personal integrity
will be exposed if an intelligence organization interferes with the
work of the police forces. — Concerning the use of infiltratörs in political
and other lawful organizations, the Ombudsman found that this always
constitutes an infringement of the liberty of association, a right laid down
in the Swedish Constitution.

Since April I, 1973 Sweden has had a law, whereby the court has to deduct
any period an offender has spent in custody from his term of punishment.
In the course of general inspections of courts of law the Ombudsman
found so many errors in the application of the law mentioned above that he
considered it necessary to make some special inspections concerning this.
The situation revealed by these inspections was such that the Ombudsman
presented a proposal to the Government with a report of his investigations
and requested that the Government should take steps to initiate an investigation
of the application of the rules governing all criminal courts, so that
all errors may be found and corrected and further mistakes prevented. The
Government recommended the courts to look into their application of the
rules in question and to report any errors to the Chief Public Prosecutor in
order to give him the opportunity of appealing to the Supreme Court for
the remedy of substantive defects.

In one case the complainant alleged that a police officer in Malmö had
borrowed money out of different funds belonging to the police and from
persons serving at the police authorities. The Ombudsman asked the National
Police Board to inquire into the case and the Board later reported that
there were grounds for a preliminary investigation. Such an investigation
was made by a public prosecutor at the request of the Ombudsman and as

616

a result of the investigation, the Ombudsman had seven police officers
prosecuted, among them a chief superintendent of police. The chief superintendent
was found guilty of instigation of the unlawful use of funds. taking
a bribe and breach of duty and removed from office. One detective inspector
was sentenced to suspension from his office for one month for takäng
a bribe and the other prosecuted police officers were fined for the unlawful
use of funds.

A man working on building premises was taken from his work by a police
officer. The matter attracted a great deal of attention in the mass
media and in certain newspapers it was said that the worker was arrested
because of his trade-union activities. The investigation of the Ombudsman
revealed that the man had been under the influence of alcohol and was
detained for drunkenness. It was also found that he had been working on
scaffolding high above the ground. The Ombudsman stated that the man
had been apprehended according to the rules in the Police Instruction. by
which the police has, among other tasks, to protect public order and safety
and to take action when these interests are endangered. Since the man in
his intoxicated State could easily havé inflicted damage or caused bodily
injury, the Ombudsman further stated that the intervention could also havé
been made according to the rules in the Law of Temporary Apprehension
(LTO) concerning police activity to prevent criminal acts.

Every year there is a conference for the conscripts in the Swedish army.
called “Värnpliktsriksdagen”, where the conscripts discuss questions
about military service. The conscripts in each unit elect their own delegates
who are supposed to report to their comrades about the results of the
conference. The Supreme Commander of the Armed Forces has ordered
that the conscripts shall havé the opportunity of taking time oflf from training
to be informed on this matter. In 1973 the conference demanded that
the grant given to privates leaving basic military service should be raised
to Sw.crs. 1.000. The conference further decided that the delegates should
read out this decision to the conscripts and ask them to take the statement
of the conference as their own. In complaints to the Ombudsman,
conscripts at an army unit alleged that their regimental commander had
denied them the opportunity of receiving information from the conference.
i.a. by prohibiting the delegates to read out the decision about the de-mobilization
grant. The commander in question declared that he had permitted
the reading of the conference statement but prohibited the delegates to
urge the conscripts to take the statement as their own. — The Ombudsman
found that a statement from the conscripts was to be regarded as a political
act and since the discussion of political matters in periods of military service
is against service regulations and as the general orders in question only
referred to information from the conference. the conscripts had not had
the right to take the statement. The commander had therefore acted in accordance
with the regulations in force.

Thefollowingisaselection ofcases dealt with by Mr. Bertil Wennergren.

A public prosecutor was found guilty of receiving and sentenced to one
year’s imprisonment and removal from office. As his family situation was
very troublesome and it was hard for him to leave his children alone, he
applied to the government for a pardon. The government granted his application
in so far that the term of imprisonment was reduced to three

617

months. Before reporting at the prison for internment. he applied to the
probation committee for the leave that may be granted to a prisonerfor the
preparation of his release. He then again referred to the problems with his
children. After he had arrived at the prison on March 10. the probation
committee met on March 13. and decided to grant his application for the
leave. Its chairman was. however, of a divergent opinion as he considered
that the leave could not legally be granted. The man left the prison the
same day. The prison staff then asked the Ombudsman to consider the legality
of the decision taken by the committee. Interest groups connected
with prisoner welfare questions also sent their protests to the Ombudsman
and maintained that the man had been favoured because of his social status
and that the principle of equality before the law had been set aside. After
having heard the committee and examined the matter, the Ombudsman
made his statement in which he thoroughly discussed the meaning of the
provisions concering the release-leave and declared that according to his
opinion the committee had made a decision which was at fault and against
the law. The Ombudsman therefore criticized the committee.

Several cases in the ehild welfare field concerned the biological parents''
right to havé the custody of the ehild and. having the custody, to control
the child’s personal life. In one case, where the parents were not married
and did not live together. the mother died and the question arose as to who
should havé the custody of the ehild. The court found that the father was
not unfit for it but that it was in the best interests of the ehild that the custody
be given to a sister of the mother. In a complaint to the Ombudsman a
Member of Parliament alleged that the court had decided against the law
and that a biological parent who was not unfit was entitled to the custody
in a case such as the one in question. No one else could even be considered.
After having examined the case the Ombudsman replied that the
meaning of the law is that the custody shall be entrusted to the surviving
parent uniess the court with regard to the best interests of the ehild deems
it appropriate to entrust it to someone else. The Ombudsman therefore
found no ground for criticism against the judgement of the court or the
Child Welfare Board which had recommended the court to entrust the custody
to the motheus sister. In another case a 15-year old girl had left her
home because of controversies with her parents. She had taken refuge at a
privately administered home for young people with problems. Her parents
took her away from the home in a very dramatic manner and had her admitted
to a mental hospital. The Child Welfare Board then decided to lake
care of her and placed her at the aforementioned home. The parents
objected to this and considered that the Board had encroached upon their
rights as custodians. The Board, however. was of the opinion that, as the
girl wanted to live in the home where she had been placed and her will
should be respected, she should be permitted to stay there and the Board
also decided to support herfinancially. The parents complained to the Ombudsman
and accused the Board of abusing its power. The Ombudsman
asked the Board for an explanation. After having studied all the facts the
Ombudsman found no grounds for criticism of the Board. The Ombudsman
particularly stressed that, although a child is in its parents’ custody and its
right of self-determination is legally not fully developed until it reaches the
åge of majority, regard should be paid to a child’s own will and wishes according
to its åge. maturity and other relevant circumstances.

A social welfare board shall according to the law ensure that anyone in its

618

district needing social aid gets it. On the other hand. a Citizen is not obliged
to accept social aid. This may cause problems. It was reported to the Ombudsman
that a board after having tried in vain to persuade a woman to accept
social aid had asked a private person to act as intermediary and deliver
the social aid to the woman under the pretext that the money was a
loan from a certain political organization. After having investigated the
matter the Ombudsman stated that the solution chosen by the board was a
wrong and inappropriate one. It was incompatible with the Social Assistance
Act. Social aid must not be forced upon a person nor transmitted to
him by indirect means, as social aid is a social right and not a social obligation.
The Ombudsman added, however, that although the principle is
clear. it cannot be applied in the extreme. Human considerations may
make it necessary for the social assistance committee to seek practical Solutions
for transmitting social aid to someone who absolutely needs it but
is not willing to accept it. The Ombudsman referred here to the general
rules of pressing necessity.

In the field of medical care several cases havé come up concerning the
question of whether it is permissible for a doctor to prescribe drugs produced
from plants. According to Swedish medical law a doctor is obliged
to treat his patient in conformity with scientific findings and well-tried experience.
Particularly one drug has been at stake, namely Iscador, which is
made from an extract of mistletoe and in Switzerland is being used as a
remedy for cancer. Iscador has not been registered in Sweden as a pharmaceutical
specialty and may therefore in principle not be prescribed by a
Swedish medical practitioner without special permission from the National
Board of Health and Welfare. When granting such permission the Board added
that the license did not reiieve the doctor of his duty to act in conformity
with Science and well-tried experience nor of his responsibility with
regard to detrimental side-effects. The physician did not then dare to use
the drug and the patient complained to the Ombudsman and accused the
Board of giving with one hand and taking back with the other. After receiving
an explanatory note from the Board, the Ombudsman comprehensively
analyzed the legal issues involved and concluded his statement by criticizing
the Board for having issued a decision that was misleading from the legal
point of view as well as ambiguous.

When trainees at day nurseries threatened to strike in order to stress
their demands for non-graded marks, the National Board of Education
decided that anyone who participated in the strike should havé a note in
her leaving certificate that she had been absent without due cause. A complaint
was sent to the Ombudsman asking him to consider the legality of
this latter measure. Having heard the Board, the Ombudsman made a legal
analysis of the matter and referring to it stated that the Board had acted
ultra vires and should take steps to ensure that such notes were removed
from the certificates.

A new Constitution entered into force in 1975. One of the provisions in
the constitution ensures freedom of speech for everyone, including public
officials. This freedom may be restricted only by Acts of Parliament. The
new legal situation has given rise to a great number of cases coming before
the Ombudsman concerning public officials’ freedom of speech and the
Ombudsman has been given ample opportunity to explain the freedom of
speech concept and guide govemment agencies and their senior officials in
this field.