Regeringens proposition nr 42 1975/76 Prop. 1975/76: 42

Nr 42

Regeringens proposition med förslag till lag om ändring i brottsbalken, m. m.;

beslutad den 9 oktober 1975.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har tagils upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag.

På regeringens vägnar

G. E. STRÄNG

LENNART GEIJER

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås vissa ändringar i brottsbalkens bestämmelser om grov stöld, rån, återfall, vUlkorlig dom och skyddslillsyn.

Beträffande grov stöld innebär förslaget all inbrott utgår bland de i lagtexten angivna omständigheter som skall särskilt beaktas vid bedömningen huruvida brottet är grovt. Lagrummet kompletteras i stället med ell nytt rekvisit som lar sikte på om gärningen är av särskilt hänsynslös arl. I fråga om beslämmelserna om rån föreslås bl. a. den ändringen all möjlighet öppnas för domstolarna alt från rånstadgandets tillämpningsområde undanta förfaranden av mindre allvarlig art och alt i stället döma för annat brott som förfarandet innefattar, t. ex. misshandel och snalteri.

Del kriminalpoliliska utvecklingsarbetet har under senare lid i allt slörre utsträckning inriktats på att minska användningen av frihelsberövande påföljder och atl avkorta längden på de fribetsberövanden som ändå anses oundgängliga. 1 linje härmed föreslås all beslämmelserna om förhöjt straff i vissa fall vid återfall i brott upphävs. Vidare föreslås ett tillägg varigenom domstolarna får möjlighet atl med anledning av ny brottslighet kombinera elt förordnande om fortsatt villkorlig dom eller skyddslillsyn med ådömande av elt särskilt bötesstraff.

Riksdagen 1975176. 1 saml. Nr 42

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken dels att 26 kap. 3 § skall upphöra atl gälla,

dels att 8 kap. 4 och 5 §§, 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 34 kap. 5 och 6 §§ samt 38 kap. 6 § skaU ha nedan angivna lyddse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap. 4 § Är brotl som i 1 eller 3 § sägs att anse som grovt, skall för grov stöld dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brol- Vid bedömande huruvida brot-

tet är grovt skall särskilt beaktas, tet är grovt skall särskilt beaktas.

om det avsett sak som någon bar på sig, om gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne eller annal dylikt hjälpmedel eller om gärningen eljesi varit av särskilt farlig eller hänsynslös arl, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

om det förövats medelst inbrott eller avsett sak som någon bar på sig, om gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne eller annal dylikt hjälpmedel eller om gärningen eljesi varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

5 §

Den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som innebär trängande fara eller, sedan han begått stöld och anträffats på bar gärning, sätter sig med sådant våld eller hot lill motvärn mol den som vill återtaga det tillgripna, dömes för rån till fängelse, lägst etl och högst sex år. Detsamma skall gälla, om någon med sådant våld eller hot tvingar annan till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den ivungne eller någon i vars ställe denne är. Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller annal sådant lillslånd.

Den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara eller, sedan han begått stöld och anträffats på bar gärning, sätter sig med sådant våld eller hot lill motvärn mol den som vill återtaga det tillgripna, dömes för rån till fängelse, lägst etl och högsl sex år. Delsamma skall gälla om någon med sådant våld eller hot tvingar annan tUI handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den Ivungne eller någon i vars stäUe denne är. Lika med våld anses atl försälta någon i vanmakt eller annat sådant tiUslånd.

Ar förfarande som avses i första stycket med hänsyn till våldet, hotet eller omständigheterna i öv-

Prop. 1975/76: 42 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Meddelas förordnande enligl 1 § 1, må rätlen, om det finnes påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad, även döma till dagsböter, högst etihundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

Tillämpas 1 § 1 eller 2, må rätten besluta åtgärd som sägs i 27 kap. 6 § 1 eller 2 eller förlänga prövotiden till tre år, dock endast om fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av ålal före prövotidens utgång.

Undanröjande av villkorlig dom enligt 1 § 3 må ej ske, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal inom ett år från prövotidens utgång.

6§'»

Ar den tidigare ådömda på
följden skyddstillsyn, må rätten
vid tillämpning av 1 § 1, om det
finnes påkallat för den tilltalades
tillrättaförande eller av hänsyn till
allmän laglydnad, även döma till
dagsböter, högst etthundratjugo,
vare sig böter äro stadgade för
brottet eller ej.
Är den tidigare ådömda på- Tillämpas 1 § 1 eller 2, må

följden skyddstillsyn, må rätten rätten besluta åtgärd eller behand-vid tillämpning av 1 § 1 eller 2 ling som avses i 28 kap. 9 § eller besluta åtgärd eller behandling förlänga prövotiden lill högsl fem som avses i 28 kap. 9 § eller för- år. länga prövotiden till högsl fem år.

Dömes med tillämpning av 1 § 3 till fängelse, skall vid straffels bestämmande gälla vad i 28 kap. 9 § stadgas.

Beslut enligl första slyckel eller Beslut enligl andra stycket eller
beslut om undanröjande av       beslut om undanröjande av skydds-
skyddslillsyn må ej meddelas, med      tillsyn må ej meddelas, med mind-
mindre fråga därom uppkommer    re fråga därom uppkommer i mål
i mål vari den dömde häktats el-    vari den dömde häktats eUer er-
ler erhållit del av ålal före prö-   hållit del av ålal före prövotidens
volidens utgång.                        utgång.

38 kap.

6 ¥'
Nämnd skall deltaga vid under- Nämnd skall deltaga vid under
rätts avgörande av fråga, som av- rätts avgörande av fråga, som av
ses i 2 § dier i 27 kap. 6 §, 28 ses i 2 § eller i 27 kap. 6 §, 28
kap. 9 §, 30 kap. 8 § dier 34 kap. 9 §, 30 kap. 8 § dier 34

* Senaste lydelse 1973: 918. ' Senaste lydelse 1975: 667.

Prop. 1975/76: 42 5

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

kap. 10 § andra slyckel, 12 §, kap. 10 § andra stycket, 12 §,
13 § eller 18 §. Detsamma skaU      13 § eller 18 §. Detsamma skaU
gälla i fråga om undanröjande gälla i fråga om undanröjande
av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3,       av påföljd enligl 34 kap. 1 § 3,
förverkande av villkorligt medgi-      förverkande av villkorligt medgi
ven frihet eller annan åtgärd en-    ven frihet eller annan åtgärd en
ligt 34 kap. 4 §, åtgärd enligt 34     ligt 34 kap. 4 §, åtgärd enligt
kap. 5 §, åtgärd eller behandling     34 kap. 5 § iredje stycket, åtgärd
enligt 34 kap. 6 § samt återintag-   eller behandling enligt 34 kap.
ning i anstalt eller annan åtgärd      6 § andra stycket samt ålerintag-
enligt 34 kap. 8 eller 9 §.       ning i anstalt eller annan åtgärd

enligl 34 kap. 8 eller 9 §.

Vid avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 5 § andra slyckel eller 28 kap. 11 §, är underrätt domför med en lagfaren domare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken

Härigenom föreskrives atl 6 § lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 § Vid bedömning enligt brottsbalken skall vad i 26 kap. 3 § stadgas om återfall i brott tilllämpas utan hinder av alt det förra brottet bedömts efler äldre lag.

I annat mål än sådant, som av första domstol avgjorts före den 1 januari 1965, skola beslämmelserna i 34 kap. brottsbalken, med iakttagande av vad i 9—11 §§ denna lag sägs, tillämpas jämväl när fråga är om brott, som begåtts före sagda dag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

Prop. 1975/76: 42

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-05-07

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Norling, Löfberg, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-WaUén.

Föredragande: statsrådet Geijer

Lagrädsremiss med förslag till lag om ändring i brottsbalken, m. m.

1 Inledning

I den allmänna debatten om förmögenhetsbrolten har under senare år särskilt bestämmelserna om grov stöld och rån tilldragit sig intresse. Såvilt gäller stöldbrottet har det därvid bl. a. framförts kritik mot del förhållandel all tillgrepp genom inbrott nästan undantagslöst bedöms som grov stöld. Härigenom skulle höjningen av minimistraffel vid brottsbalkens (BrB:s) tillkomst ha lett tUl en allmän straff skärpning som inte var åsyftad. I fråga om rån har kritiken främst tagit fasta på den omständigheten att minimistraffel för rån är fängelse ell år trots att lagrummet kommit att omfatta även förhållandevis lindriga gärningar. Man har även ifrågasatt om rånstadgandels ordalydelse läcker den situationen att hot sker med etl helt ofarligt vapen t. ex. en leksakspistol.

BrB innehåller en bestämmelse om alt återfall i broll i vissa fall kan medföra förhöjt straff (26 kap. 3 §). Mot bakgrund av den alltmera allmänt accepterade uppfattningen alt fribetsberövanden är skadliga för de flesta människor har det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet under senare lid i allt slörre utsträckning inriktats på all minska användningen av frihetsberövande påföljder och att avkorta längden på de fribetsberövanden som ändå anses oundgängliga. Det har därför med fog ifrågasatts om nämnda bestämmelser i 26 kap. 3 § längre slår i överensstämmelse med gällande kriminalpolitiska uppfattningar.

Inom justitiedepartementet har i december 1974 upprättats en prome-

Prop. 1975/76: 42 7

moria (Ds Ju 1974: 20) om grov stöld och rån samt återfall i brott. Promemorian utmynnar i förslag till ändring av ifrågavarande lagrum. Promemorian bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av riksåklagaren (RA), hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen (RPS), kriminalvårdsstyrelsen, postverket, bankinspektionen, socialstyrelsen, Sveriges advokalsamfund, landsorganisationen i Sverige (LO), Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polismästare, Svenska bankföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddassis-lenler. RÅ har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt samt länsåklagarna i Hallands, Skaraborgs och Örebro län.

Nyss nämnda kriminalpolitiska strävanden har bl. a. föranlett en påtagligt ökad användning av påföljder som innebär kriminalvård i frihet. I takt därmed har det efter hand framstått som en brist i nuvarande system all det inte finns möjlighet för domstol att i samband med att den jämlikt 34 kap. 1 § BrB förordnar all tidigare ådömd skyddstillsyn eller villkorlig dom även skall avse ny brottslighet också skall kunna utdöma ett särskilt bötesstraff. Frågan har bl. a. uppmärksammats i en motion lUl 1974 års riksdag (1974: 640). I sitt av riksdagen antagna utlåtande över motionen har justitieutskottet (1974: 20) förordat ändringar i dessa avseenden. Vid den remissomgång som föregick utskottets behandling av motionen har inte någon avvikande mening framförts. Med hänsyn härtill synes det lämpligt atl ta upp även denna fråga till behandling i förevarande sammanhang.

2 Departementspromemorian

I departementspromemorian föreslås alt följande lagändringar genomförs i BrB. I 8 kap. 4 § andra stycket, där exempel ges på olika omständigheter som skall särskilt beaktas vid bedömningen om ett stöld-brott är grovt, utgår exemplet "om del förövats medelst inbrott". Samtidigt införs etl nytt kriterium som innebär atl man i förevarande sammanhang däremot bl. a. skall självständigt beakta "om gärningen eljest varit av särskilt hänsynslös arl". I fråga om beslämmelserna om rån i 8 kap. 5 § anpassas lagtexten till gällande praxis när det gäller bedömningen av ell hots beskaffenhet genom atl ordet "innebär" ersätts med orden "för den hotade framstår som" (trängande fara). Vidare fogas till paragrafen ell nytt andra siycke av innebörd att ett förfarande som i och för sig läcks av gärningsbeskrivningen för rån men som med hänsyn till våldet, hotel eller övriga omständigheter är av mindre allvarlig art inte skall bedömas som rån. I stället skall dömas för annal

Prop. 1975/76: 42 8

brott som gämingen innefattar. Slutligen förordas atl bestämmelsen i 26 kap. 3 § om förhöjt straff i vissa fall vid återfall upphävs.

I fråga om det närmare innehållet i promemorieförslaget hänvisas till bilagan.

3 Remissyttrandena

De överväganden som ligger till grund för ändringsförslagen i promemorian har i hu'vudsak vunnit anslutning bland remissinstanserna. Flertalet av remissinstansema tUlstyrker också att partiella lagändringar genomförs i de hänseenden som anges i promemorian.

Till promemorieförslaget i sin helhet ansluter sig postverket, kriminalvårdsstyrelsen, LO, Svenska bankföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund samt Föreningen Sveriges skyddskonsulenler och skyddsassistenter. Sistnämnda förening anför att de lagändringar som föreslås kan ses som en början till en fortgående omarbetning av BrB i syfte atl minska frihetsstraffens antal och längd och öka möjUgheterna för effektiva samhällsålgärder i frihet ulan atl samhällsskyddet därför eftersatts.

Förslaget att slopa inbrott som ett exempel på en självständig kvalifi-kationsgmnd för grov stöld och att i stället komplettera exemplifieringen i 8 kap. 4 § andra stycket BrB över särskilt beaktansvärda omständigheter med elt nytt kriterium som tar sikte på om gärningen är av särskilt hänsynslös art tillstyrks eller lämnas ulan erinran av flertalet remissinstanser såsom RÄ, hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen, länsåklagaren i Örebro län, Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter samt SACOfSR. Advokatsamfundet framhåller att de betänkligheter samfundet redan vid BrB:s tillkomst anförde mot exemplifieringen i lagrummet, särskilt vad gällde inbrottsstöld, visar sig ha varit väl befogade. De föreslagna lagändringarna bör enligt samfundets mening kunna ge erforderlig vägledning för en mer nyanserad bedömning av bl. a. olika fall av inbrottsstöld.

Mol förslaget atl i lagtexten slopa inbrotlsmomentel som exempel på en kvaliflkationsgrund för grov stöld uttalar sig dock bankinspektionen saml överåklagarna i Stockholm, Göieborg och Malmö.

Enligt bankinspektionens mening har tillräcklig utredning inte förebragts om att den allmänna rättsuppfattningen ändrats mot en liberalare syn på inbrottsstölder. Tillgrepp genom inbrott bör därför även i fortsättningen i lagen anges som exempel på grov stöld. För att förebygga att domstolarna dömer ut ett för strängt straff föreslår inspektionen i stället att straffminimum för grov stöld sänks.

Överåklagaren i Stockholm anser att klara exempel på vilka former

Prop. 1975/76: 42 9

av inbrottsstöld som efter den föreslagna ändringen skulle vara atl bedöma som grova stölder saknas i promemorian. Begreppen "av farlig eller hänsynslös art" är ganska begränsade. Man har därför anledning förmoda att endast ett fåtal gärningar kommer att bedömas som farliga och hänsynslösa och därmed kommer också ett ytterst fåtal i och för sig allvarliga inbrottslölder att bedömas som grova stölder. En sådan utveckling kan inte anses önskvärd. Eftersom det är av största vikt att slå vakt om den personliga integriteten och tryggheten bör även i fortsättningen inbrott där någon har sin bostad bedömas som grovt broll utan atl hänsyn behöver tas till om gärningen skall anses som särskilt farlig eller hänsynslös. Överåklagaren föreslår därför att inbrottsmomentel bibehålls som kvalifikationsgrund i lagtexten men förses med tillägget "där någon har sin bostad". Överåklagaren i Göteborg uppger sig inte ha något att erinra mot syftet med den föreslagna ändringen men menar att delta torde kunna nås om inbrottsmomentet får stå kvar men med bestämningen "av icke ringa betydelse" e. d., varigenom de enklaste inbrotten skulle komma alt uteslutas från paragrafens tillämpning. Lägger man vidare som föreslagits längre fram i paragrafens text lill uttrycket "av hänsynslös art" visar man atl del är den grövre och mer våldsbeto-nade brottsligheten man vill komma åt.

Överåklagaren i Malmö uppger sig inte vara övertygad om atl den konstaterade slraffskärpningen för inbroltsslölder föranletts av införandet av ett straffminimum på fängelse sex månader för grov stöld. Han anser vidare att den omständigheten att aUmänheten på grund av ökad brottslighet tvingas låsa in sin egendom inte skall leda till en mildare bedömning av inbrottsstölderna. Att försäkringsskyddet byggts ut bör tjuven inte heller få lUlgodoräkna sig vid straffmälningen eflersom behovet av ytterligare försäkringsskydd just föranlelts av risken för att bli utsatt för stöld. Därtill kommer att försäkringstagaren står en inte oväsentlig självrisk. Även om det skydd samhället i första hand bör upprätthålla genom strafflagstiftningen i högre grad än tidigare bör ta sikte på andra kränkningar än dem som riktas mot intressen av ekonomisk arl bör enligt överåklagaren skyddet för de ekonomiska intressena inte eftersättas. Han avstyrker därför den föreslagna ändringen och tillägger alt ökningen i den genomsnittliga strafftiden för grov stöld är så obetydlig atl man med lugn kan a'wakta den fortsatta utvecklingen.

Det föreslagna tUlägget "av hänsynslös art" har föranletl några uttalanden. Hovrätten över Skåne och Blekinge och Advokatsamfundet anser det påkallat att på sätt som föreslås modernisera exemplen på kvalifikationsgrunder och därvid särskilt betona atl hänsyn skall las lill det obehag och lidande elt hänsynslöst tillvägagångssätt vid stölden medför. Överåklagaren i Stockholm har inte heller något att erinra mot tillägget och betonar därvid särskilt att det kan omfatta även tillgrepp som inte sker medelst inbrott men ändå bör bedömas som grova brott, t. ex. inträngande hos sjuka, handikappade och åldringar.

Prop. 1975/76: 42 10

RPS och Föreningen Sveriges länspolischefer anser däremot inte atl tillägget "av hänsynslös art" är tillräckligt för all ge vägledning för en mera differentierad bedömning bl. a. av olika slags inbroltsslölder. RPS framhåller därvid bl. a. att avsikten alt ett inbrott med slölduppsåt t. ex. hos sovande personer alltjämt avses bli betraktat som grovt brott bör komma till klarare uttryck än i ändringsförslaget. Styrelsen ifrågasätter också om uttrycket täcker det i promemorian anförda exemplet på grov stöld som består i att en inbrottstjuv av rent okynne åstadkommer en mera omfatlande förstörelse eller andra påtagliga obehag för målsäganden. Vidare betecknas det som otillfredsställande atl, som föreslås i promemorian, de rättstillämpande myndighetema vid bedömningen skall fästa avseende vid gärningsmannens eventuella vetskap om atl lägenheten eller villan var obebodd vid inbrottstillfällel. Föreningen Sveriges länspolischefer erinrar också om vikten av alt begreppet hänsynslös inte ges olika betydelse i olika lagrum. Som exempel på lagrum i BrB där begreppet redan förekommer anges stadgandena om grov misshandel (3 kap. 6 §) och grovt rån (8 kap. 6 §).

RÄ ifrågasätter om det är språkligt riktigt att beteckna en gärning såsom varande av hänsynslös art. RA menar alt en gärningsman kan vara hänsynslös, likaså kan han handla hänsynslöst. Härav följer dock inte att ordet hänsynslös kan användas som adjektiv lill gärning.

Några remissinstanser vill gå längre än promemorieförslagel och inskränka paragrafens tillämpningsområde ytterligare. Länsåklagaren i Hallands län konstaterar därvid alt tillgreppsbrottsligheten behöver avdramatiseras och att gällande lag och rättstillämpning fäster alltför stor vikt vid begreppen skada och vinning. Enligl länsåklagaren bör brotlsbe-nämningen grov stöld kunna reserveras för del ringa antal fall där gärningsmannen uppträder hänsynslöst, är försedd med farligt hjälpmedel eller avser att komma över "mycket" betydande värde. Begreppet mycket betydande värde bör i dag anses motsvara ell belopp på omkring 50 000 kr. Exempel på andra kvalifikalionsgrunder lorde inte behövas enär tänkbara försvårande omständigheter i övrigt förmodligen täcks av andra straffstadganden som kan tillämpas jämsides med stöldstadgandet. En på detla sätt ändrad lagtext bör dock inle medföra att slraff-mätningspraxis för vanlig stöld lägger sig på en högre nivå än f. n.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge betonar atl kraven vad gäller stöldobjektets värde såsom skäl all hänföra gärningen lill grovt brott generellt bör ställas betydligt högre än som nu i allmänhet sker. Domstolarna lorde med betydande värde avse några tusen kronor. Gränsen bör enligt hovrättens mening flyttas upp till det liodubbla, varvid som en riktpunkt kan anges minst fem basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. För att markera att en ändring är avsedd även i denna del anser hovrätten i likhet med länsåklagaren i Hallands län att exemplifieringen bör ändras från "betydande värde" till "myckel betydande värde".

Prop. 1975/76: 42 11

Länsåklagaren i Skaraborgs län är positiv till atl inbrott som kvalifikationsgrund för grov stöld slopas men menar att även övriga direkta kvalifikationsgrunder kan tas bort. Del är gärningen i sin helhet som skall bedömas. För alt åstadkomma en mindre styrd bedömning skulle lagrummet i stället kunna utformas så, atl en stöld skall bedömas som grov då metodiken eller det angripna objektels värde ger anledning därtill. Länsåklagaren föreslår därför en öppnare skrivning av lagtexten i likhet med vad som i promemorian föreslås när det gäller bestämmelserna om lindrigare former av rån. Möjligen kan ullrycket hänsynslöst beleende därvid behövas som en anknytning till del nya stycket i rånparagrafen anför länsåklagaren.

Samtliga remissinstanser som uttalar sig angående förslagen till ändring av bestämmelserna om rån ansluter sig till den i promemorian framförda uppfattningen alt minimistraffel för detta brott i vissa fall ter sig för högt. Flertalet av instanserna har inle heller något all erinra mot förslaget att genom ett nytt andra siycke i 8 kap. 5 § BrB öppna möjlighet för domstolarna att från rånstadgandels tillämpningsområde undanta förfaranden som med hänsyn till våldet, hotet eller övriga omständigheter framstår som mindre aUvarliga och att i stället döma för annat brotl som förfarandet innefattar.

RÄ ansluter sig uttryckligen lill de synpunkter som anförs i promemorian och betonar all man genom den föreslagna lagändringen kommer bort från del nuvarande tröskdproblemet ulan att sänka minimistraffel för rån. En allmän sänkning av straffsatsen för rån är inte påkallad enligl RÄ. I stället lar man nu undan vad som för ett naturligt betraktelsesätt inte ler sig som rån. Del kan visserligen också synas naturligt all betrakta hela gärningen som ett enda brott och det kan vidare sägas att uppspaltningen bryter något mot uppbyggnaden av BrB. Med hänsyn till att de altemativ som står lill buds skulle ge verklighetsfrämmande beskrivningar eller broltsbeleckningar finner RÄ dock den valda lösningen mest ändamålsenlig. Enligt länsåklagaren i Skaraborgs län ger den relativt öppna skrivningen utan någon direkt exemplifiering domstolarna möjlighet till en rättvis helhetsbedömning.

Även Föreningen Sveriges åklagare framhåller alt den föreslagna lösningen torde vara alt föredra framför införandel av en ringa form av rån men pekar på alt åtskilliga förfaranden som inte utgör fullbordade brott därigenom kommer atl falla utanför del straffbara området. Som exempel anges försök och förberedelse till snatleri, bodräkl och ringa misshandel. Vidare erinras om atl stämpling lill rån är straffbart medan stämpling till stöld och misshandel inte är straffbar handling. SACO/SR ifrågasätter endast om det nya stycket kan tillämpas vid lindrigt hot, eflersom lindrigt hot enligl gällande lagtext inte omfattas av rånsladgan-det.

Prop. 1975/76: 42 12

Länsåklagaren i Hallands län anför:

Jag ansluter mig i allt väsentligt till de tankar som promemorieförfattaren framfört i det här avsnittet men jag anser alt lagtexten bör utformas något annorlunda. Det förefaller mig lite väl självklart alt ell förfarande som inte innefattar rån kan utgöra brottslighet av annat lindrigare slag. Redaktionellt sett bör förhållandet kanske därför, ehuru det är svårformulerat, inarbetas i lagrummets första stycke. Lagrummet kan t. ex. ges följande lydelse. Den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som för den hotade framstår som trängande fara eller, sedan han begått stöld och anträffats på bar gärning, sätter sig med sådant våld eller hot lill motvärn mot den som vill återtaga det tillgripna, dömes, om våldet, hotet eller värdet av det tillgripna ej är ringa, för rån tUl fängelse, lägst elt och högst sex år. Delsamma skall gälla, om någon med sådant våld eller hot tvingar annan till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den Ivungne eller någon i vars ställe denne är. Lika med våld anses all försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller också atl det från lagteknisk synpimkt skulle vara mer tillfredsställande om det föreslagna slyckel, vars enda funktion är att begränsa första styckels räckvidd, fogas in direkt i gärningsbeskrivningen för rån. Hovrätten föreslår att lagrummet får följande lydelse.

Den-- återtaga det tillgripna, dömes, om gärningen är av all
varlig art, för rån till fängelse, lägst ett och högst sex år. Detsamma
skall, under samma förutsättning, gälla, om någon med sådant våld
------ sådant lillslånd.

Några remissinstanser är tveksamma eller kritiska mot den förordade lösningen. Advokatsamfundet konstaterar tUl en början att de rekvisit som medför alt gärningen skall betraktas som rån anges i första stycket av lagrummet. Samma rekvisit skall emeUertid också gälla för de med det föreslagna andra stycket avsedda gärningarna. Med hänsyn till alt tillgreppet även i dessa fall skett exempelvis medelst våld på person bör därför av domen framgå att gärningsmannen gjort sig skyldig lill rån fastän straffet tUl följd av viss eller vissa omständigheter ansetts kunna bli mildare än normalt. Vid sådant förhållande vill samfundet i stället förorda ett tillägg lill rånparagrafen av innebörd, alt straffet i vissa särskUda fall av synnerligen mildrande omständigheter må nedsättas lill fängelse i sex månader. Överåklagaren i Malmö uttalar sig i samma riktning med motivering alt domstolarna annars kan komma att se för milt på de lindrigare rånfallen. Genom ett stadgande av innehåll alt då gärningen är att bedöma som ringa straffet kan sättas lägre än elt års fängelse skulle man bättre tillgodose kravet på att rån under alla förhållanden är att bedöma som ett allvarligt brott.

Socialstyrelsen och Sveriges domareförbund anser all den föreslagna lösningen kan komma att medföra avsevärda tillämpningssvårigheter för domstolarna. Man ifrågasätter därför om det inte är möjligl att i stället

Prop. 1975/76: 42 13

införa en särskild slraffskala för lindrigare fall av rån och finna en särskUd brottsmbricering för dessa brott. Enligt Föreningen Sveriges polismästare kunde man överväga att införa brottsrubriceringen "ringa rån" för de gärningar som huvudsakligen föranlett ändringsförslaget.

Samtliga remissinstanser som uttalar sig i frågan tillstyrker eller har inget att erinra emot atl beskrivningen av rånhotet i 8 kap. 5 § BrB förtydligas i överensstämmelse med rättspraxis. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner det dock mindre lämpligt att i lagtexten ersätta uttrycket "innebär" med uttrycket "för den hotade framstår som" (trängande fara). Hovrätten menar alt beviskravet i mål om rån därigenom i alltför hög grad kommer alt koncentreras på vad den hotade uppfattat under ell måhända upprört händelseförlopp. Denna bevisning måste anses obehövlig i fall då hotet objektivt sett innebär trängande fara, t. ex. då del utövas med laddat skjulvapen. Särskilt då gärningen avbrutits och stannat vid försök kan bevisningen om rånholels inverkan på den hotade lill följd av tvekan i dennes berättelse komma tUl korta. Detla resultat kan te sig rimligt om hotel objektivt sett inle var trängande men ej om det i verkligheten var trängande. Hovrätten anser därför atl det föreslagna uttrycket i stället bör upptas i lagtexten som en komplettering av den gällande lydelsen.

Sveriges domareförbund och SACO/SR tar särskilt upp frågan om motsvarande ändring bör företas i 28 § avtalslagen och 6 kap. 1 § BrB (våldtäkt). Domareförbundet anser att motiveringen i promemorian för att bryta enhetligheten i begreppet råntvång framstår som väl knapphändig och summarisk. Enligt SACO/SR bör motsvarande ändring göras i våldtäktsparagrafen eftersom del inte rimligen kan vara meningen alt numera tillåla våldtäkt under hot med t. ex. en leksakspistol. Något behov av ändring i 28 § avtalslagen anser SACO/SR däremot inte föreligga.

Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter betonar särskilt att lagändringen bör föranleda att rånbenämningen i princip förbehålls handlingar där ett verkligt hot föreligger.

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller har ingen erinran emot all beslämmelserna i 26 kap 3 § BrB om förhöjt straff i vissa fall vid återfall i brott upphävs. I en del yttranden framhålls därvid att gällande straffskalor för olika brott ger tillräckligt utrymme för den straffskärpning som kan anses påkallad vid återfallsbrottslighel.

4 Skyddstillsyn och villkorlig dom

4.1 Gällande rätt m. m.

Enligt 1 kap. 5 § BrB får flera påföljder inte ådömas för samma brotl, om inte annat är föreskrivet. De undantag som gäller är dels atl villkorlig dom, skyddslUlsyn och överlämnande för vård enligl barnavårdsla-

Prop. 1975/76: 42 14

gen kan kombineras med böter — eller disciplinstraff när fråga är om brott av krigsman — (27 kap. 2 §, 28 kap. 2 §, resp. 31 kap. 1 § andra stycket BrB), dels atl ämbetsstraff (jfr prop. 1975: 78) kan ådömas samtidigt med annan brottspåföljd. Ådömande av bötesstraff vid sidan av annan påföljd får ske om det finnes påkaUat för den tilltalades tillrätta-förande eller av hänsyn lill allmän laglydnad. Har den tilltalade fyllt 18 år har rätlen enligl 28 kap. 3 § BrB vid dom på skyddslillsyn vidare möjlighet förordna alt i skyddstillsynen skall ingå behandling i anstalt om det anses erforderligt för hans tillrättaförande eller eljest. Vid ådömande av skyddstillsyn kan rätten också jämlikt 28 kap. 6 § BrB förordna övervakare och meddela särskild föreskrift enligt 26 kap. 15 § BrB (rörande vistelseort, arbetsanslällning, läkarvård e. d.).

I fall då någon skall dömas för flera brott skall enligt 1 kap. 6 § BrB gemensam påföljd för brotten ådömas, om inte annat är föreskrivet. Föreligger särskUda skäl kan för ett eller flera brott dels dömas till böter jämte påföljd för annan brottslighet, dels dömas lill fängelse jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn för brottsligheten i övrigt.

Iakttar den som erhållit vUlkorlig dom inte vad som åligger honom lill följd av den villkorliga domen, kan domstolen, om åklagaren före prövotidens utgång anhängiggör talan därom, jämlikt 27 kap. 6 § BrB efler omständigheterna: 1. besluta atl varning skall meddelas den dömde,

2. meddela föreskrift enligt 5 § (ang. fullgörande av skadeståndsskyldig
het) eller ändra tidigare meddelad föreskrift, 3. undanröja den villkor
liga domen och bestämma annan påföljd för brottet.

Om den som erhållit skyddslillsyn inte iakttar vad som åligger honom till följd av domen, kan övervakningsnämnden jämlikt 28 kap. 7 § BrB, utom att förordna om övervakning eller meddela särskild föreskrift enligt 26 kap. 15 § BrB, besluta atl varning skall meddelas den dömde. Nämnden kan också under vissa förutsättningar hos åklagare göra framställning all vid domslol förs talan om undanröjande av skyddslillsynen eller om behandling i anstalt.

När den som dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering övertygas om att ha begått annal bröt', före domen eller nytt broll efter domen men innan påföljden helt verkställts eller eljest upphört, kan rätten enligt 34 kap. 1 § BrB efter omständigheterna: 1. förordna alt den tidigare ådömda påföljden skall ave även det andra brottet, 2. döma särskUt lill påföljd för delta brott eller

3. om den tidigare domen vunnit laga krafl, undanröja den ådömda på
följden och för brotten döma lill påföljd av annan arl. För tillämp
ningen av dessa tre alternativ gäller vissa särskilda bestämmelser (34
kap. 2—9 §§). För det fall att den tidigare ådömda påföljden är villkor
lig dom föreskrivs sålunda i 34 kap. 5 § att alternativ 1 får tillämpas en
dast med avseende på brott som begåtts före prövotidens början saml atl
rätten vid tUlämpning av alternativ 1 eller 2 under viss förutsättning kan

Prop. 1975/76: 42 15

besluta åtgärd som sägs i 27 kap. 6 § 1 eller 2 eller förlänga prövotiden till tre år. Är den tidigare ådömda påföljden skyddstillsyn, kan rätlen vid tiUämpnuig av alternativ 1 eller 2 besluta åtgärd som avses i 28 kap. 7 § eller förordna om behandling i anstalt eller också förlänga prövotiden till högst fem år.

I rättsfallet NJA 1970 s. 178 har högsta domstolen i resningsärende funnit all böter inle får ådömas enligt 28 kap. 2 § BrB, när 34 kap. 1 § 1 BrB tillämpas i fråga om skyddstillsyn.

4.2 Frågans tidigare behandling

Frågan om sädan ändring i BrB som gör del möjligl för domslol att för nytillkommen brottslighet jämte förordnande om alt tidigare ådömd villkorlig dom eller skyddstillsyn skall avse även den nya brottsligheten döma till böter behandlades vid 1967 års riksdag med anledning av en motion (mot. 1967:11: 555). Vid remissbehandlingen av förslaget — i den del som nu är av intresse — tiUstyrktes detta av Föreningen Sveriges häradshövdingar och Föreningen Sveriges stadsdomare samt avstyrktes av RA och Advokatsamfundet.

Första lagutskottet (ILU 1967: 45) avstyrkte i sill av riksdagen godkända betänkande över motionen emellertid bifall med följande motivering:

Vad------------ gäller påföljdsfrågan kan vid första anblicken avsakna
den av möjlighet alt även döma lill böter i den angivna situationen sy
nas vara en brist i brottsbalkens påföljdssystem. Såväl riksåklagaren som
advokatsamfundet framhåller dock i sina yttranden över motionen att
den av motionärerna önskade skärpningen är av ringa praktisk betydelse
samt alt, om den vid något enstaka tillfälle skuUe behöva tillgripas, den
kan åstadkommas genom alt domstolen för nytillkommen brottslighet
dömer lill böter samtidigt som den med tillämpning av 34 kap. 1 § 2
brottsbalken dömer tUl ny villkorlig dom eller ny skyddstillsyn. Med
hänsyn härtill synes det av motionärerna aktualiserade spörsmålet icke
vara av sådan angelägenhelsgrad all det påkallar en framslällning av
riksdagen, särskilt som utskottet erfarit atl frågan redan uppmärksam
mats i justitiedepartementet och torde komma att prövas i lämpligt sam
manhang.

Vid 1974 års riksdag togs som tidigare nämnts frågan upp på nytt. I motionen (mot. 1974: 640) yrkades sålunda alt BrB skall ändras så all förordnande enligt 34 kap. 1 § 1 om atl tidigare ådömd skyddstillsyn eller villkorlig dom skall avse även ny brottslighet skall kunna kombineras med ett bötesstraff.

Efter remiss avgavs yttranden över motionen av RÄ, Göta hovrätt, Sveriges advokalsamfund och Sveriges domareförbund. Samtliga remissinstanser tillstyrkte motionen eller uttalade sig i tillstyrkande riktning.

1 det följande återges ur justitieutskoltels belänkande (JuU 1974: 20) hämtade redogörelser för ifrågavarande remissyttranden.

Prop. 1975/76: 42 16

RÄ bekräftar inledningsvis atl möjlighet saknas alt skärpa påföljden med böter, när domstol med stöd av 34 kap. 1 § 1 BrB förordnar atl en tidigare ådömd villkorlig dom eller skyddstillsyn skall avse nyupptäckt brottslighet. Om en sådan skärpning anses påkallad, kan den endast uppnås genom att domstolen jämlikt punkt 2 i bestämmelsen dömer särskilt till ny villkorlig dom eller skyddstillsyn och därvid med stöd av 27 kap. 2 § respektive 28 kap. 2 § BrB även utdömer böter.

RÄ påpekar vidare atl möjligheten att förordna all villkorlig dom skall avse annan brottslighet än som omfattas av domen begränsas av bestämmelsen i 34 kap. 5 § BrB alt dylikt förordnande får ifrågakomma endast beträffande broll som begåtts före prövotidens början. Till följd härav lorde del enligl RÄ endast vara i undanlagsfall som det kan föreligga ett behov av alt skärpa den påföljden med böter. Någon motsvarande begränsning gäller inle i fråga om skyddstillsyn. Tillämpningsområdet för denna påföljd är också vidare än för villkorlig dom.

Med hänsyn till det förhållandevis stora antalet fall när domstol förordnar om fortsalt skyddstillsyn säger sig RÄ numera inle vilja motsätta sig att frågan om möjligheterna atl skärpa påföljden med böter tas under övervägande. Huruvida det finns ell moisvarande behov vid villkorlig dom kan enligt RÄ ifrågasättas. Med tanke på att det trots allt kan förekomma fall då det kan vara behov av atl kombinera förordnandet med etl bötesstraff kan det dock enligt hans mening vara lämpligt alt även denna fråga övervägs i sammanhanget.

Beiräffande antalet fall av skyddslillsyn upplyser RÄ atl antalet personer, som av underrätt dömts till skyddslUlsyn enligt statistiska centralbyråns beräkningar uppgick 1965 till 5 935 och 1971 lUl 8 731. I dessa siffror ingår de fall då domstol med tillämpning av 34 kap. 1 § 1 BrB förordnar att tidigare skyddslillsyn skall avse ylterligare brott. RÄ nämner också atl det vid en av centralbyrån för år 1972 förelagen specialundersökning har framkommit all totalt 2 188 personer, därav 325 med förordnande om anslaltsvård, dömts till fortsalt skyddslUlsyn med tilllämpning av nyssnämnda bestämmelse.

Göta hovrätt framhåller atl brottsbalkens påföljdssystem är avsett alt erbjuda rika möjligheter när det gäller domstolens val av påföljd och atl det redan tidigt uppmärksammades att den av motionärerna föreslagna kombinationsmöjligheten inte stod lill buds på annal sätt än genom all domstolen med tillämpning av 34 kap. 1 § 2 BrB dömer till ny villkorlig dom eller ny skyddstiUsyn för den nytillkomna brottsligheten och därvid även utdömer böter. Etl sådant förfarande möter emellertid enligt hovrätten den vägande invändningen alt det bör undvikas att för brott dömda personer blir föremål för flera samtidigt löpande villkorliga domar eller domar på skyddstillsyn.

Enligt hovrätten har efler frågans behandling 1967 ylterligare erfarenheter tillkommit, som klart visar på alt behov föreligger all kunna döma liU böter samtidigt som förordnande ges om fortsatt skyddstillsyn. Svårigheter uppkommer icke sällan om den nytillkomna brottsligheten, förutom brott av den typ som tidigare förekommit, inrymmer t. ex. trafikbrott eller våldsbrott vid vilka allmänprevenliva synpunkter gör sig starkt gäUande. I fall där den dömdes personliga förhållanden motiverar fortsatt kriminalvård i frihet kan ett hänsynstagande till allmänpreven-lionen ibland icke ske på annat sätt än genom ådömande av fängelsestraff. Detta är icke tUlfredsställande. En möjlighet alt i dylika fall låta den tidigare skyddstUlsynen stå kvar och samtidigt ådöma böter skulle

Prop, 1975/76: 42 17

enligt hovrättens mening medföra en ylterligare och välkommen nyansering av påföljdssystemet.

De nu anförda synpunkterna knyter sig som framgått främst till påföljden skyddslillsyn. Vad gäller villkorlig dom gör sig enligt hovrätten behovet av den föreslagna kombinationsmöjligheten inte gällande med samma styrka. Del kan inle vara annal än undantagsvis som domslol förordnar atl tidigare meddelad villkorlig dom skall avse även nya broll. De båda påföljderna synes dock enligl hovrätten böra behandlas lika i förevarande hänseende.

Med anledning av del sätt på vilket motionärerna tänkt sig att tekniskt lösa frågan om den föreslagna kombinationsmöjligheten anmärker hovrätten att en ändring direkt vid 34 kap. 1 § 1 är mindre väl förenlig med den systematik efler vUken kapitlet är uppbyggt. Det blir ju nu fråga om att ådöma ett straff utöver en tidigare ådömd påföljd av annan art och icke endast all vidtaga förändringar inom ramen för den tidigare påföljden.

Hovrätten tillstyrker att lagändring sker i det syfte motionen har.

Advokatsamfundet framhåller att strävandena nu går mot en utvidgad användning av kriminalvård i frihet och att detla synes ha lett lill alt domstolarna även vid återfall i brotl under prövotiden blivit mindre benägna all genom elt frihetsstraff avbryta en löpande prövotid efter vUlkorlig dom eller skyddslillsyn. Med hänsyn till den allmänna laglydnaden har det därvid ofta befunnits lämpligt med en bötesskärpning. Man har då nödgals alt döma särskilt till skyddstillsyn eller villkorlig dom för den nya brottsligheten för att lagligen kunna åstadkomma sådan skärpning.

Utvecklingen synes sålunda enligt samfundet ha visat ett ökande behov av all i dessa fall kunna ådöma etl bötesstraff, även om uirymme för elt sådant straff inte finns i straffskalan för den nya brottsligheten. Samfundet anser del därför nu vara motiverat att överväga en sådan ordning alt domstolen skall kunna meddela förordnande om att tidigare skyddstillsyn eller villkorlig dom skall omfatta jämväl den nya brottsligheten och direkt förbinda detta med en bötesskärpning utan atl gå den formella omvägen över en ny, jämsides med den tidigare, löpande skyddstillsyn eller villkorlig dom. Samfundet tillstyrker därför bifall till motionen.

Domareförbundet uttalar atl brottsbalkens påföljdssystem är så flexibelt och variationsrikt alt det närmast ler sig som en kuriositet att just den nu ifrågavarande kombinationen av påföljder icke skall få förekomma. Alt döma lill ny villkorlig dom eller ny skyddstillsyn för den nytillkomna brottsligheten och därmed med stöd av 27 kap. 2 § resp. 28 kap. 2 § BrB även utdöma böter framstår enligt förbundet närmast som etl kringgående av del nu gällande förbudet mot alt vid utsträckning av vUlkorlig dom eller skyddstillsyn för nytillkommen brottslighet jämväl ådöma böter. Det leder också lill atl den dömde kommer att samtidigt vara underkastad två villkorliga domar eller två domar på skyddstillsyn, något som knappast lorde ha varit lagstiftarens avsikt och från flera synpunkter framstår som olämpligt. Ett praktiskt behov att kunna använda den i motionen föreslagna kombinationen framträder så pass ofta att det hinder häremot som lagstiftningen nu reser snarast möjligt bör undanröjas. Förbundet tillstyrker därför en lagändring i föreslaget syfte.

2 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 42

Prop. 1975/76: 42 18

I sitt tidigare nämnda betänkande över motionen erinrar justitieutskottet om att förordnande enligt 34 kap. 1 § 1 BrB om att tidigare ådömd vUlkorlig dom eller skyddslUlsyn skall avse nytillkommen brottslighet inte kan kombineras med ett bötesstraff. En sådan skärpning av den tidigare ådömda påföljden kan, om straffskalan för den nytillkomna brottsligheten endast upptar fängelse, bara åstadkommas genom atl domstolen med tillämpning av 1 § 2 dömer särskilt lill ny villkorlig dom eller skyddslillsyn och därvid även dömer lill böter. Ell sådant förfarande har emellertid enligt utskottets mening den mindre tilltalande konsekvensen alt den dömde samtidigt blir föremål för flera villkorliga domar eller domar på skyddslillsyn. Ulskollel betonar alt en sådan ordning inle är önskvärd. Vidare framhåller utskottet att avsaknaden av den i motionen angivna kombinationsmöjligheten kan leda lill alt hänsynstagandet till allmänpreventionen sker genom ådömande av fängelsestraff, oaktat den dömdes personliga förhållanden motiverar fortsatt kriminalvård i frihet. Utskottet anför atl en sådan lösning slår i uppenbar strid med de grundtankar som motiverat BrB:s rikt nyanserade påföljdssystem och utvecklingen mot en ökad användning av kriminalvård i frihet.

Mol angiven bakgrund anser utskottet alt möjlighet bör öppnas för domstolama att meddela förordnande att tidigare ådömd skyddstillsyn eller villkorlig dom skall omfatta även nytillkommen brottslighet och samtidigt döma till böter. Enligt vad utskottet ullalar knyter sig behovet närmast till påföljden skyddstiUsyn, medan det beiräffande villkorlig dom endasi lorde vara i undantagsfall som fråga uppkommer att skärpa påföljden med böter. Tillräcklig anledning synes dock enligt utskottets mening inte föreligga att behandla de bägge påföljderna olika i förevarande hänseende. Med stöd av del anförda förordar utskottet en ändring i BrB i enlighet med det i motionen framförda önskemålet. De närmare överväganden som förslaget fordrar bör enligt utskottets mening göras i regeringens kansli. Vad ulskollel sålunda anfört har enligt riksdagens beslut getts regeringen lill känna.

5 Föredraganden

1864 års strafflag (SL) ersattes den 1 januari 1965 av brottsbalken (BrB). Vad gäller förmögenhetsbrolten innebar BrB ingen nydaning i förhållande till tidigare gällande rätt. De centrala brotten på detta område utformades av straffrättskommittén under 1930-talet och överfördes i stort sett oförändrade till BrB.

När straffrättskommittén fastställde olika förmögenhetsrättsliga angrepps straffvärde såväl inbördes som i förhållande till andra lagöverträdelser utgick den från delvis andra förutsättningar än dem som råder idag. Det ekonomiska livet och människornas levnadsbetingelser har ge-

Prop. 1975/76: 42 19

nomgått markanta förändringar. Mot denna bakgrund framstår det som naturligt att tanken på en mera allmän översyn av förmögenhetsbrolten efterhand fått allt större aktualitet. Inom ramen för brottsförebyggande rådets verksamhet pågår f. n. också ett förberedande arbete angående vissa riktlinjer för en sådan översyn. Emellertid bör inte partiella reformer på områden, där behovet av en lagändring framstår som särskUt påtagligt, få slå tillbaka i avvaktan på resultatet av detta arbete.

Inom justitiedepartementet har upprättals en promemoria (Ds Ju 1974: 20) om grov stöld och rån saml återfall i brotl. I promemorian uttalas att strafflagstiftningen fortlöpande måsle anpassas till brottslighetens inriktning och omfattning och till förändringar i samhället i stort. Promemorian utmynnar i förslag till ändring och komplettering av BrB:s regler om grov stöld (8 kap. 4 § andra stycket) och rån (8 kap. 5 §). Vidare föreslås alt bestämmelsen i BrB om förhöjt straff i vissa fall vid återfall i brott (26 kap. 3 §) upphävs.

Vid remissbehandlingen av promemorian har förslagen lill lagändringar i huvudsak fått elt positivt mottagande. Även jag delar uppfattningen all lagändringar i de hänseenden som föreslås är väl motiverade. Elt genomförande av förslagen skulle enligt min mening bota vissa brister i gällande rält. Dessutom kan de var för sig väntas medverka lill en straff mätningspraxis som stämmer bättre överens inle bara med gällande värderingar angående ifrågavarande brottslighets relativa straffvärde utan även med rådande allmänna kriminalpolitiska uppfattning om nödvändigheten av att i görligaste mån begränsa användningen av frihetsberövande påföljder.

1 BrB finns slöldbrolten som tidigare har nämnts upptagna i 8 kap. För stöld straffas den som olovligen tar vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig del, om tillgreppet innebär skada. Straffet är fängelse i högst två år (1 §). Följande två paragrafer behandlar de lindrigare brotten snatteri (2 §) och bodräkl (3 §). Är broll som i, 1 eller 3 § sägs att anse som grovt skall gärningsmannen dömas för grov stöld till fängelse i lägst sex månader och högst sex år (4 §). Enligt bestämmelserna i andra stycket av denna paragraf skall vid bedömande huruvida brottet är grovt särskilt beaktas "om det förövats medelst inbrott eller avsett sak som någon bar på sig, om gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel eller om gärningen eljesi varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada".

Såvilt angår nämnda exempel på kvalifikationsgrunder för grov stöld innebar BrB ingen saklig ändring i förhållande till förut gällande rält. Däremot höjdes straffminimum från att tidigare ha varit straffarbete i en månad eller fängelse i två månader lill frihetsstraff i lägst sex månader. Samma höjning av minimistraffel genomfördes samtidigt för vissa andra grova förmögenhetsbrott, nämligen grovt bedrägeri, grov för-

Prop. 1975/76: 42 20

skingring, grov trolöshet mot huvudman och grov oredlighet mot borgenärer. Som skäl för ifrågavarande ändringar av straffskalorna anfördes bl. a. att det i rättstillämpningen hade visat sig alt det fanns en benägenhet att rubricera sådana brott som grova så snart någon omständighet förelåg som enligt de i lagbestämmelserna angivna exemplen typiskt sett borde föranleda ett sådant bedömande, även om det aktuella brottet med hänsyn till samtliga omständigheter ingalunda kunde anses som grovt och straffet följaktligen inte borde sältas högre än till några månaders frihetsstraff.

För att motverka en sådan lagtillämpning, varigenom broltsbenäm-ningarna miste sitt värde som uttryck för brottets svårhetsgrad, höjdes straffminimum för de grova brotten till fängelse sex månader. En gärning som kunde hänföras till någon av de nämnda brottstyperna borde följaktUgen i regel inte rubriceras som grov om omständigheterna vid brottet var sådana att frihetsstraff under kortare tid än sex månader borde följa på gärningen. Avsikten med ändringen av straffminimum var alltså endast att förskjuta gränsen mellan normalformen och den grova formen av brottet och inte alt åstadkomma en allmän straffskärpning vid ifrågavarande brott. De i brollsbeskrivningarna angivna exemplen på omständigheter som särskilt skulle beaktas vid bedömande huruvida ett broll var grovt ansågs varken vara uttömmande eller i och för sig avgörande. Det förutsattes sålunda atl rubriceringen alllid skulle ske med hänsyn tagen till samtliga vid brottet föreliggande omständigheter.

I promemorian lämnas en redogörelse över rättspraxis med ulgångspunkt i de i lagtexten angivna exemplen på omständigheter som skall beaktas särskilt vid bedömningen av om ett stöldbrott skall anses som grovt. Vidare redovisas vissa resultat av en särskild undersökning av straffmälningspraxis vid bl. a. grov stöld. Materialet lyder på alt utvecklingen inle gått i den riktning straffrättskommitlén avsett. Tillgängliga uppgifter ger sålunda stöd för antagandet att de l'llgreppsbrotl som enligt SL regelmässigt bedömts som grov stöld i praktiken i de flesta fall också kommit att rubriceras som grov stöld enligl BrB. Det genomsnittliga frihetsstraffet för grov stöld var 5,5 månader under den sista tiden av SL:s tillämpning. Genomsnitlsslraffel har därefter ökat successivt och närmade sig under åren 1969 och 1970 fängelse åtta månader. Härav kan den slutsatsen dras att den vid BrB:s tillkomst genomförda höjningen av straffminimum för grov stöld till fängelse sex månader fått en straffskärpande effekt. En sådan utveckling var som nyss har nämnts inte åsyftad.

Under åren 1965—1971 dömdes 4 000—5 300 personer årligen för grov stöld. .Mia tillgängliga uppgifter tyder på att del därvid lill allra största delen var fråga om inbrottsstölder. Enligl promemorian kan den utveckling som skett inte motiveras av en ändrad syn på inbroltsslölder-nas relativa straffvärde. Jag delar denna uppfattning. Den omständighe-

Prop. 1975/76: 42 21

ten att egendom numera i väsentligt högre grad än tidigare torde förvaras under lås har fått till följd att inbrott i större utsträckning än tidigare utgör förutsättning för tillgrepp utan att tillgreppet för den skull behöver framstå som särskilt kvalificerat. Skyddsintressel för egendom som på grund av sina egenskaper, främst då värdet, förvaras under lås är självfallet fortfarande beaklansvärt. Likväl talar den allmänna ekonomiska utvecklingen och de ökade möjligheterna till försäkringsskydd mot förluster av ekonomisk art för att detla skyddsintresse inle längre kan tillmätas samma tyngd som tidigare. Inle heller lyder den tidigare nämnda undersökningen av straffmälningspraxis på alt det generellt sell finns anledning att ingripa med stränga straff mol de människor som begår inbrottsstölder. Det övervägande flertalet av dem är socialt och ekonomiskt handikappade. EnUgt undersökningen var 77 % av dem som dömts för grov stöld efter BrB:s tillkomst arbetslösa. Anteckningar om tecken på alkoholism förekom för omkring 73 %. Brotten synes i elt betydande antal fall vara oöverlagda och begångna under alkoholpåverkan och kan varken tas som uttryck för någon särskild yrkesskicklighet eller för vad man numera menar med kvalificerad kriminalitet.

För att åstadkomma en ändring av rättspraxis som inte bara stämmer bätlre överens med de intentioner som låg bakom förslaget till BrB utan också tar hänsyn tUl den mera nyanserade syn på ifrågavarande typer av brott som vunnit allt starkare anslutning under mellantiden föreslås i promemorian att en lagändring nu genomförs. Enligt promemorian bör lagändringen markera en viss förskjutning av skyddsintressel. Vid beaktande av de försvårande omständigheter som skall kunna leda lill alt en stöld bedöms som grov bör hänsyn tas till del förhållandet atl medborgarnas krav på skydd vid kränkningar av olika slag numera är mindre inriktat på rent ekonomiska intressen än under gångna tider. Den personliga integriteten och tryggheten mot störningar av vad som räknas till hemfriden bör komma i förgrunden. För atl åstadkomma en sådan ordning föreslås i promemorian all inbrottsmomentel mönstras ut ur lagrummet som ett exempel på en självständig kvaliflkationsgrund för grov stöld. 1 stället förordas atl exemplifieringen kompletteras med etl nytt kriterium som tar sikte på om gärningen varit av särskilt hänsynslös arl. Del förutsätts därvid alt frågan om graden av visad hänsynslöshet inte bara skall tUlmälas betydelse vid bedömningen av om ett genom inbrott företaget tillgrepp skall bedömas vara av sådan särskilt kvalificerad karaktär alt det måsle betecknas som grovt utan bör få generell räckvidd för alla stöldbrott. 1 promemorian hänvisas i sistnämnda sammanhang bl. a. till fall då tillgrepp sker hos gamla eller sjuka personer eller när gärningsmannen över huvud taget direkt utnyttjar det förhållandel att en person på grund av något handikapp eller annan omständighet över vilken han inle själv kan råda befinner sig i en situation som han upplever som särskilt utsatt eller på annat sätt besvärlig.

Prop. 1975/76: 42 22

Den sålunda föreslagna lagändringen har vid remissbehandlingen tillstyrkts eller lämnals utan erinran av flertalet remissinstanser. Jag delar uppfattningen att enbart den omständigheten atl ett tillgrepp skett efler inbrott inte som f. n. mer eller mindre regelmässigt bör få till följd alt tillgreppet bedöms som grov stöld och alt starka skäl därför talar för atl inbrottsmomentel slopas i exemplifieringen över försvårande omständigheter. Att som två remissinstanser föreslår istället behålla inbrott som exempel på en kvalifikationsgrund men med tillägget "av icke ringa betydelse" resp. "där någon har sin bostad" är enligt min mening inle tillräckligt för att åstadkomma en så nyanserad rättstillämpning som här framstår som önskvärd. Givelvis är del bl. a. av betydelse var och när ett inbrott äger rum. Det är sålunda naturligt atl elt inbrott i någons bostad bedöms som allvarligare än ett inbrott i elt vindskontor eller en lagerlokal. Emellertid bör vid bedömningen också beaktas del mått av hänsynslöshet, exempelvis i form av betydande skadegörelse, som gärningsmannen visar vid själva inbrottet. Även andra negativa följder t. ex. i form av personligt lidande eller obehag som uppstår i samband med tillgreppet och under del fortsatta händelseförloppet bör beaktas, förutsatt att de omfattas av gärningsmannens uppsåt.

Som särskilt kvalificerande bör som framhålls i promemorian sådana förfaranden anses som innebär angrepp på den personliga integriteten i den mån de inle skall beivras som självständiga broll eller får lill följd alt tillgreppet rubriceras som rån. Jag tänker särskUt på tillgrepp som sker hos gamla, sjuka eller handikappade personer. Även tillgrepp från andra personer som befinner sig i en särskUl utsatt situation, exempelvis tillgrepp nattetid hos sovande personer, bör anses särskilt slraffvärda.

Den föreslagna lagändringen innebär atl tonvikten i förevarande sammanhang i mindre mån läggs på tillvägagångssätlet som sådant än på det obehag och lidande etl hänsynslöst tillvägagångssält vid stölden innebär. Lagändringen ger enligt min mening erforderlig vägledning för en mera nyanserad bedömning av brottets svårhetsgrad i enlighet med de rikllinjer som anges i promemorian och som jag ansluter mig till. Syftet med reformen är således alt beteckningen grov stöld endast skall tillgripas i fall som efter en allsidig bedömning av samtliga föreliggande omständigheter framstår som särskUt kvalificerade. Något avgörande språkligt hinder mot att anse en gärning vara av hänsynslös art anser jag inte föreligga. Jag förordar därför atl 8 kap. 4 § ändras i överensstämmelse med promemorieförslaget.

En remissinstans hävdar att borttagandet av inbrott som kvalifikationsgrund för grov stöld kommer alt innebära att skyddet mol kränkningar av ekonomisk art eftersatts.

Enligl lagrummets gällande lydelse ingår som exempel på försvårande omständigheter att gärningen avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada. Det tillgripnas värde eller den tillfogade ska-

Prop. 1975/76: 42 23

dans slorlek kan alltså ibland få lUl följd att en gärning som med hänsyn enbart lUl övriga omständigheter inle alls eller endast lill viss grad kan bedömas som särskilt kvalificerad likväl rubriceras som grov stöld. Härvidlag föreslås ingen ändring. Mot bakgrund av såväl inträffade förändringar av penningvärdet som den allmänna ekonomiska utvecklingen, försäkringsverksamhetens utbyggnad m. m. framhålls emellertid i promemorian att del med fog kan göras gällande all kraven i fråga om objektets värde generellt sett nu bör kunna sältas betydligt högre än som tidigare synes ha varit fallet. Hovrätten över Skåne och Blekinge saml länsåklagaren i Hallands län framhåller i anledning därav i sina remissyttranden alt begreppet "betydande värde" i exemplifieringen för grov stöld f. n. synes tolkas alltför rigoröst av domstolarna. Enligt hovrätten torde domstolarna därmed ofla avse några tusen kronor. Båda instanserna anser alt gränsen bör sällas avseväri högre, enligt länsåklagaren ungefär vid 50 000 kr. Enligt hovrätten bör minsl fem basbelopp enligt lagen om allmän försäkring kunna utgöra en riktpunkt. Man förordar att dessa synpunkter markeras genom en lagändring och föreslår all begreppet betydande värde förstärks att avse "mycket" betydande värde.

Jag har för egen del den uppfattningen all del tillgripnas värde, som inte säUan kan vara beroende av slumpmässiga faktorer och i varje fall ofta ligger utanför gärningsmannens direkta planering, inte utgör något helt ändamålsenligt kriterium när det gäller all fastställa om brottet skall räknas som särskUt kvalificerat. Med denna utgångspunkt finner jag det vara naturligt atl, i de fall värdet ändå måste tillmätas självständig betydelse i detta sammanhang, del verkligen bör vara fråga om väsentligt högre belopp än några tusentals kronor. Mot bakgrund härav skulle det i och för sig kunna tyckas vara motiverat att göra en ändring även på denna punkt. Uttrycket betydande värde återfinns emellertid i flera andra lagrum i BrB såsom beiräffande grovt bedrägeri (9 kap. 3 §) och grov förskingring (10 kap. 3 §). En ändring i avsett hänseende bör därför lämpligen prövas i ett större sammanhang. Det bör dock framhållas alt tolkningen av uttrycket betydande värde i de sistnämnda lagrummen i regel torde avse betydligt högre belopp än vid stöld. I överensstämmelse härmed och i linje med den ekonomiska utvecklingen som har skett bör det inle finnas något hinder mot alt gränsen för vad som avses med del i och för sig klart restriktiva uttrycket "betydande värde" även utan lagändring sätts avseväri högre än som i dag normalt synes vara fallet.

Enligt vad som anförs i promemorian ter sig också tanken på en justering av straffskalorna för stöld och grov stöld som önskvärd. Det konstateras därvid all del bl. a. för undvikande av nuvarande tröskdef-fekter vid gränsdragningen mellan snatteri och stöld kan ligga nära lill hands att överväga att införa böter i straffskalan för enkel stöld. Eftersom samma problem föreligger även i fråga om andra brottstyper ut-

Prop. 1975/76: 42 24

talas dock att hithörande frågor lämpligen bör prövas i ett större sammanhang.

För egen del anser jag som tidigare har nämnts det angeläget att åstadkomma en ordning som gör det möjligt att efler hand minska både antalet fribetsberövanden och de individuella straffens längd. En justering av straffskaloma kan därvid vara en framkomlig väg. Dessa frågor bör emellertid som framhålls i promemorian lämpligen prövas inom ramen för en mera allmän översyn av gällande bestämmelser. Förevarande reform bör dock kunna få till följd all väsentligt färre tillgreppsbrott än f. n. hänförs tUl grov stöld och kan därigenom utgöra etl steg i samma riktning. Som har påpekats i promemorian lorde denna reform även kunna få viss praktisk betydelse för tillämpningen av bestämimd-serna om internering. Erfarenheten visar all det bland det nuvarande in-temeringsklientelet finns en tämligen stor grupp som vid återfall just gör sig skyldig tUl inbrott av relativt okvalificerad art. Det bör kunna förutsättas att den tendens som redan finns alt i större utsträckning än tidigare underlåta åtal eller ålerintagning i anstalt kan främjas ytterligare genom reformen. I övrigt bör frågan om inlerneringsstraffet anstå till dess 1971 års utredning om behandling av psykiskt avvikande (Ju 1971: 8) och åtalsrältskommillén (Ju 1970: 63) har slutfört sitt arbete.

Även bestämmelserna om rån återfinns i 8 kap. BrB. Huvudstadgandet är upptaget i 5 §. För rån straffas den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som innebär trängande fara eller, sedan han har begått stöld och anträffats på bar gärning, sätter sig med sådant våld eller hot till motvärn mot den som vill återta del tillgripna. För rån straffas också den som med sådant våld eller hot tvingar annan till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den Ivungne eller någon i vars ställe denne är. Lika med våld anses att försälta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Slrafflaliluden för rån är fängelse från ett till sex år. För grova fall av rån finns särskilda bestämmelser (6 §). Straffskalan för grovt rån omfattar fängelse i lägst fyra och högsl tio år.

1 fråga om påföljden för rån är vidare bestämmelsen i 28 kap. 1 § tredje stycket BrB av särskilt intresse. Där föreskrivs att skyddslillsyn för brott för vilket det lindrigaste straffet är fängelse elt år eller däröver får ådömas endasi om synnerliga skäl föreligger därtill.

Behovet av en ändring av gällande bestämmelser om rån har på senare år aktualiserats i olika sammanhang. Den reform som därvid främst har förordats är en sänkning av slraffminimum för rån med hänsyn lill att bestämmelsen kommit alt omfatta också mindre allvarliga fall. En sänkning av minimum har även ansetts motiverad av behovet atl ge domstolama större frihet att ådöma den från individualpreventiv synpunkt lämpligaste påföljden i fall då gärningen är av jämförelsevis lindrig art. Förslag av sådan innebörd har bl. a. framförts av professor Hans

Prop. 1975/76: 42 25

Thomstedt i en artikel i SvJT 1968 (s. 329 ff), av brollskommissionen i betänkandet (Ds Ju 1973: 5) Åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen och senast i en motion tUl 1974 års riksdag (mot. 1974: 967). I motionen förordas vidare en omarbetning av rånstadgandets ordalydelse såvitt gäller rånhotet i överensstämmelse med gällande praxis, nämligen att rånhot anses föreligga även i fall då hotet inte innebär trängande fara men väl framstår som sådant, exempelvis när hot sker med en leksakspistol som den hotade tror är ell rikligt skjutvapen.

Justitieutskottet uttalade i sitt belänkande med anledning av motionen (JuU 1974: 26) att man ansåg det motiverat all de i motionen upptagna spörsmålen blev föremål för närmare överväganden. Med hänvisning till att en översyn av bestämmelsema om bl. a. rån då pågick inom justitiedepartementet hemställde utskottet emellertid att motionen skulle avslås. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Den tidigare nämnda promemorian behandlar båda dessa frågor om ändringar i beslämmelserna om rån. Såvilt först gäller problemet med vissa mindre allvarliga fall av brottet så konstaleras därvid alt kritiken mol konsekvensema av den nuvarande stränga slrafflaliluden för rån är berättigad. Mot bakgrund härav förordas en lagändring som är avsedd att öka utrymmet för ett mera nyanserat påföljdsval såvilt gäller rånbrott av jämförelsevis mindre allvarligt slag. Av skäl som utförligt redovisas i promemorian föreslås den lösningen alt till 8 kap. 5 § fogas etl nytt andra siycke av innebörd att det i fall, där etl förfarande som i och för sig faller under bestämmelsema om rån med hänsyn till våldet, hotet eller omständighetema i övrigt är av mindre allvarlig art, inte skall dömas för rån ulan för del eller de andra brott som förfarandet innefattar, t. ex. misshandel och snatleri.

Remissutfallet visar atl en reform med syfte atl undanta vissa lindrigare rånbrott från den nuvarande straffskalan för dessa brott har starkt stöd i den allmänna uppfattningen. Även jag ansluter mig lill de synpunkter som i denna del anförs i promemorian och som delas av remissinstanserna. Även om våldstendenser bör stävjas bl. a. genom strafflagstiftningen framstår behovet av en slörre frihet vid straffmälningen som påtagligt för att åstadkomma en skälig differentiering mellan normalfallen rån och andra som rån betecknade broll, där våldsinslaget är relativt obetydligt. Likaså förekommer det fall då del kan vara befogal att göra en mera nyanserad bedömning av gämingen av hänsyn till den omständigheten att hotet saknat all reell innebörd eller skett med relativt ofarligt hjälpmedel. Vidare kan minimistraffel för rån ibland också framstå som mindre väl avpassat till det ekonomiska värde som det är fråga om, i synnerhet om brottet har förövats med lindrigt våld eller genom hot, som inte varit allvarligt menat. Även andra omständigheter kan tänkas få till följd att gärningen framstår som uttryck för en annor-

Prop. 1975/76: 42 26

lunda kriminalitet än den för vilken den stränga straffskalan är avsedd, exempelvis i sådana tämligen vanliga fall då såväl gärningsmannen som offret varit berusade och gärningen har föregåtts av viss vänskaplig samvaro dem emellan. För alt åstadkomma en större flexibilitet vid straff-mätning i en del av nu nämnda eller andra liknande fall där omständigheterna är sådana alt en påföljd på fängelse i elt år eller mer framstår som alltför sträng bör en lagändring genomföras.

Den lagtekniska lösning som i detla syfte föreslås i promemorian har i allmänhet godtagils av remissinstanserna. Två instanser förordar dock i stället en ordning som innebär alt minimistraffel skall kunna underskridas i fall då särskUt förmildrande omständigheter föreligger medan några instanser menar atl en särskild slraffskala och brottsrubricering bör införas för lindrigare fall av rån.

För min del ansluter jag mig till uppfattningen i promemorian att det är en klar fördel om broltsbenämningen rån kan förbehållas sådana gärningar för vilka den gällande straffskalan är avsedd och som i det allmänna rättsmedvetandet uppfattas som myckel allvarliga brott. Alt behåUa rubriceringen rån men öppna möjlighet till lägre straff än nuvarande skala medger för de gärningar som avses i promemorian anser jag därför inle vara en lämplig väg. Altemativel alt införa en särskild brottsrubricering och slraffskala för lindrigare rånbrolt framstår mol denna bakgrund som i och för sig mera tilltalande.

Promemorian visar emellertid vilka svårigheter som föreligger atl finna en adekvat brollsbeleckning som skulle omfatta ringa slöldfall, motvärnsfall och utpressningsfall. I likhet med riksåklagaren anser jag att de alternativ som därvid står lill buds skulle ge verklighetsfrämmande beskrivningar eller broltsbeleckningar. Den i promemorian valda lösningen har dessutom den praktiska fördelen all man i nu avsedda fall genom all döma lill ansvar för de andra broll som förfarandet kan innefatta lättare bör kunna nå fram till en enhetlig straffmälning baserad på gällande praxis.

Länsåklagaren i Hallands län och hovrätten över Skåne och Blekinge anlägger vissa tekniska synpunkter på lagtextens utformning och anser all det föreslagna andra stycket bör arbetas in direkt i gärningsbeskrivningen för rån. Enligt länsåklagaren bör gämingsbeskrivningen därvid utformas så alt för rån skall dömas om våldet, hotet eller värdet av det tillgripna inte är ringa. En sådan broltsbeskrivning skulle emellertid få till följd att från rånstadgandets tillämpningsområde endasi skulle undantas fall där de ingående gärningsmomenten isolerat vore all bedöma som ringa brott, dvs. misshandel som är atl anse som ringa resp. snalteri. Ringa hot faller redan nu utanför bestämmelserna om rån. En sådan begränsning av undanlagels räckvidd skulle enligt min mening alltså bli avseväri snävare än som här förutsätts och kan därför inle godtas.

Prop. 1975/76: 42 27

Hovrätten förordar i denna del alt i första slyckel anges alt för rån skall dömas endast om gärningen är av allvarlig arl. En så öppen skrivning skulle emellertid bl. a. få tUl följd att all vägledning för bedömningen av vilka omständigheter som bör tillmätas betydelse i sammanhanget måste sökas i motiven lill lagändringen. Jag kan därför inle heller biträda detta förslag.

Mol bakgrund av dessa överväganden finner jag den lösning som föreslås i promemorian vara alt föredra. I likhet med flertalet remissinstanser förordar jag därför atl stadgandet om rån i 8 kap. 5 § BrB kompletteras med ell nytt andra siycke i enlighet med promemorieförslaget.

Jag övergår härefter till frågan om utformningen av rånhotet i lagtexten. I likhet med remissinstanserna anser jag att legalitetsprindpen kräver att tolkningen av ett slraffbud inle bör få gå utöver dess ordalydelse och alt skälen för en omformulering av lagtexten i aktuellt hänseende därför framstår som starka. Genom den i promemorian förordade ändringen som innebär att rånholel i lagtexten anges som etl hot som "för den hotade framstår som" trängande fara synes man också kunna nå full överensstämmelse mellan lagtext och praxis.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner det dock mindre lämpligt att i lagtexten ersätta uttrycket "innebär" med uttrycket "för den hotade framstår som" (trängande fara). Som skäl anförs alt beviskravet i målet därigenom i alltför hög grad kommer all koncentreras på vad den hotade uppfattat under ett måhända upprört händelseförlopp och att denna bevisning måste anses obehövlig i fall då hotet objektivt sett inneburit trängande fara, t. ex. då det utövas med laddat skjutvapen.

Jag anser denna synpunkt beaklansvärd. Särskilt då gärningen avbrutits på försöksstadiet kan bevisningen om rånholets inverkan på den hotade till följd av tvekan i dennes berättelse komma till korta, ett resultat som inle ter sig rimligt i fall där hotet objektivt sett inneburit trängande fara. Jag förordar därför all det föreslagna uttrycket upptas i lagtexten som en komplettering av gällande lydelse.

Jag delar vidare den i promemorian redovisade uppfattningen alt den sålunda föreslagna ändringen i fråga om hotet vid rån kan företas utan moisvarande ändring i 28 § avtalslagen och 6 kap. 1 § BrB (våldtäkt). Något absolut samband mellan dessa stadganden och bestämmelserna om rån kan inte anses föreligga.

BrB innehåller som tidigare har nämnts en bestämmelse som anger alt återfall i brott i vissa fall kan medföra förhöjt straff. Enligl 26 kap. 3 § kan sålunda den som har dömts till påföljd för sådant i BrB upptaget broll som är belagt med fängelse och som, sedan domen vunnit laga kraft, på nytt begår brott som avses i BrB och är belagt med fängelse i högst sex månader, för återfallet dömas till fängelse i högsl två år. Är för del nya brottet stadgat fängelse på längre lid än sex månader men högst två år kan för återfallet dömas till fängelse i högst fyra år. Broll

Prop. 1975/76: 42 28

som någon har begått innan han fyllt 18 år får dock inle läggas till gmnd för straffhöjning. Detsamma gäller dom som endast föranlett böter eller disciplinstraff. Utländsk dom får tillmätas samma verkan som svensk.

Aterfallsregeln har också betydelse för tillämpningen av bestämmelserna i 35 kap. BrB om bortfallande av påföljd. Vid beräkning av preskriptionstidens längd enligl 1 § i detla kap., vilken lid i princip avgörs av maximum i straffskalan för det aktuella brottet, skall i de fall då bestämmelserna i 26 kap. 3 § BrB är tillämpliga hänsyn i stället las lill det maximum som där är föreskrivet för återfall, oavsett om det i del enskilda fallet finns anledning att gå utöver den vanliga straffskalan.

Enligt förarbetena tUl denna bestämmelse är syftet därmed atl öppna möjlighet till kraftigare ingripanden mot sådana personer som genom upprepad kriminalitet visat en tendens till asocialitet. I promemorian konstateras att detta syfle inte längre har någon giltighel ulan tvärt om står i direkt strid med gällande kriminalpoliliska värderingar. Mol bakgrund av del förhållandet att erfarenheten har gett belägg för alt domstolarna i sin straffmälning normalt håller sig lill den nedre delen av den aktuella straffskalan framstår det vidare som uppenbart alt dess nuvarande enda egentliga praktiska betydelse, nämligen för tUlämpningen av preskriptionsbestämmelserna i 35 kap. BrB, inte heller är sakligt motiverad. Det föreslås därför alt 26 kap. 3 § upphävs.

Samtliga remissinstanser har ullalat sig i tillstyrkande riktning. Jag ansluter mig tUl den allmänna uppfattningen atl ålerfallsbestämmdsen, som i praktiken redan torde ha förlorat all betydelse, bör slopas. Lagändringen bör uppfattas som ytterligare en markering av den kriminalpolitiska inriktning som jag tidigare förordat, nämligen all söka inte bara minska användningen av frihelsberövande påföljder ulan även i görligaste mån avkorta längden av de fribetsberövanden som ändå anses oundvikliga. Förslaget föranleder också en följdändring i lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken.

När domslol meddelar villkorlig dom eller dömer lill skyddstillsyn kan den för samma brott även utdöma dagsböter, vare sig böter är föreskrivna för brottet eller inle. Förutsättningen härför är all det är påkallat för den tUltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad (27 kap. 2 § resp. 28 kap. 2 § BrB). Denna påföljdskombination förekommer ofta i praxis, särskilt i fall då brottsligheten omfattar gärningar vid vUka allmänprevenliva synpunkter gör sig starkt gällande, t. ex. våldsbrott och trafikbrott.

I fall då den dömde sedermera övertygas om att vara skyldig lUl annat brott som har begåtts innan den villkorliga domen eller skyddstillsynen har upphört, kan rätten enligt 34 kap. 1 § BrB med iakttagande av vad som är närmare föreskrivet efter omständigheterna (34 kap. 5—6 §§) välja mellan tre altemativ i fråga om påföljdsbestämningen. Den

Prop. 1975/76: 42 29

kan sålunda i 1. förordna att den villkorliga domen eller domen på skyddslUlsyn skall avse också det andra brottet, 2. döma särskilt lill påföljd för detta brott eller 3. undanröja den villkorliga domen eller domen på skyddstillsyn och för hela den samlade brottsligheten döma till påföljd av annan art, i praktiken vanligen frihetsstraff. Är den tidigare ådömda påföljden villkorlig dom, kan förordnande enligt alternativ 1 meddelas endast beträffande brott som begåtts före prövotidens början. Vid tillämpning av alternativ 1 eller 2 beiräffande den som tidigare har erhållit villkorlig dom eller dömts till skyddstillsyn kan rätten under olika föratsättningar också besluta om varning, meddela särskild föreskrift eller förlänga prövotiden. Är den tidigare ådömda påföljden skyddstillsyn, kan rätten vidare besluta att den dömde skall undergå behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 § BrB.

Tillämpas altemativ 1, dvs. meddelas förordnande all tidigare ådömd viUkorlig dom eller skyddstillsyn skall avse också den nytillkomna brottsligheten, saknas däremot möjlighet alt jämte sådant förordnande döma till böter med stöd av 27 kap. 2 § eller 28 kap. 2 § BrB. Yrkande om sådan ändring i BrB atl domslol får möjlighet all kombinera förordnandet om fortsatt skyddstiUsyn eller villkorlig dom med dagsböter har senast framförts i en motion till 1974 års riksdag. Samtliga remissinstanser som yttrat sig över motionen har uttalat sig till förmån för den föreslagna reformen. I sitt av riksdagen godkända belänkande (JuU 1974: 20) förordade utskottet också en ändring i BrB i enlighet med det i motionen framlagda önskemålet.

Även jag anser att lagändringar bör komma till stånd i dessa hänseenden. Under senare år har sålunda som tidigare har nämnts frihetsstraffens övervägande negativa inverkningar blivit allt mer uppenbara. Till följd härav har strävandena gått mot en utvidgad användning av påföljder som innebär kriminalvård i frihet. Detta har bl. a. tagit sig uttryck i atl domstolarna även vid återfall i brott under prövotiden för skyddslillsyn i stigande utsträckning blivit benägna all lillämpa fortsalt kriminalvård i frihet. Den möjlighet som då står närmast lill buds är att domstolen med tillämpning av 34 kap. 1 § 1 BrB förordnar att den tidigare ådömda skyddstillsynen skall avse även den nyupptäckta brottsligheten samtidigt som i vissa fall föreskrifter meddelas och prövotiden förlängs. Emellertid har det därvid allt oftare upplevts som en brist atl domstolen f. n. saknar möjlighet att kombinera den fortsatta skyddstillsynen med ett bötesstraff. En sådan skärpning av reaktionen har inte minst upplevts som påkallad av allmänpreventiva skäl och ligger också i linje med de kriminalpoliliska strävandena att ge bötessanktionen en mer framskjuten plats i påföljdssystemet.

I hög grad otUlfredsställande är det naturligtvis om avsaknaden av den angivna kombinationsmöjligheten leder till att den tilltalade döms till frihetsberövande påföljd trots att hans personliga förhållanden mo-

Prop. 1975/76: 42 30

tiverar fortsatt kriminalvård i frihet. Som justitieutskottet har uttalat står en sådan lösning i uppenbar strid med de grundtankar som präglar BrB:s rikt nyanserade påföljdssystem och utvecklingen mol en ökad användning av kriminalvård i frihet.

En möjlighet att åstadkomma den skärpning av reaktionen som ett särskUt bötesstraff innebär föreligger visserligen i den angivna situationen genom att domstolen med tiUämpning av 34 kap. 1 § 2 BrB kan döma särskilt till ny skyddstiUsyn. Böter kan då med stöd av 28 kap. 2 § BrB för samma brott ådömas i kombination med den nya skyddstillsynen. Ett sådant förfaringssätt för emellertid med sig atl två skyddstillsyner delvis kommer att löpa vid sidan av varandra beträffande en och samma person. Av flera skäl bör en sådan ordning om möjligt undvikas, och det kan med fog hävdas att den inte skall behöva tillämpas enbart för att möjliggöra att skyddstillsyn kombineras med böter.

Det kan i detta sammanhang nämnas att om den nya brottsligheten omfattar flera brott varav något i och för sig kan medföra bötesstraff, t. ex. olovlig körning, domstolen kan, om särskilda skäl föreligger, med tillämpning av 34 kap. 1 § 1 och 2 jämfört med 1 kap. 6 § BrB döma till böter för detta brott och samtidigt förordna alt tidigare ådömd skyddstillsyn skall omfatta den övriga brottsligheten. Denna situation är dock så jämförelsevis speciell att den inte kan åberopas som ett skäl mol den föreslagna reformen.

Mot bakgrand av det anförda talar starka skäl för att genomföra den ändringen i BrB:s bestämmelser om sammanträffande av brott atl möjlighet öppnas för domstol att kombinera ett förordnande enligt 34 kap. 1 § 1 BrB om fortsatt skyddstillsyn med bötesstraff. I likhet med vad som är fallet enligt 28 kap. 2 § BrB bör som förutsättning för ådöman-det av bötesstraff i sådant fall föreskrivas atl det är påkallat för den tilltalades tUlrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad.

Vad jag har anfört i fråga om skyddstillsyn gör sig i viss mån gällande också när det gäller villkorlig dom. Med hänsyn till atl vid villkorlig dom förordnande enligt 34 kap. 1 § 1 BrB får meddelas endast beträffande brott som har begåtts före prövotidens början lorde dock fråga om meddelande av sådant förordnande uppkomma endast i undantagsfall. Detta utesluter emellertid inle att det ibland kan framstå som motiverat att kunna kombinera förordnandet med elt bötesstraff. Även för förordnande som nu sagts bör därför den angivna kombinationsmöjligheten införas.

De centrala bestämmelsema om hur påföljd skall bestämmas när den som tidigare dömts till påföljd finnes ha begått annat brott är som jag förut nämnt intagna i 34 kap. 1 § BrB. De kompletterande föreskrifterna för tillämpningen av de i 1 § upptagna olika alternativen rörande påföljdsbestänmingen ges i 5 och 6 §§ för de fall då den tidigare påföljden är villkorlig dom eller skyddslUlsyn. Lämpligen bör de lagbestäm-

Prop. 1975/76: 42 31

melser som krävs för att genomföra den i detta lagstiftningsärende förordade ändringen få sin plats i dessa sistnämnda två paragrafer. Beträffande villkorlig dom bör sålunda i ett nytt andra siycke av 5 § anges alt, om förordnande meddelas enligt 1 § 1, rätlen får, om det finnes påkallat för den tUltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad, även döma tUl dagsböter, högst etthundratjugo, vare sig böter är föreskrivna för brottet eller inte. 1 fråga om skyddstillsyn bör en bestämmelse av motsvarande innehåll tas in som ett första stycke av 6 §.

Gällande bestämmelser innebär att böter som enligt 27 kap. 2 § eller 28 kap. 2 § BrB ådömts jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn inte bortfaller om den vUlkorliga domen eller skyddstUlsynen sedermera undanröjs. Om den förordade lagändringen genomförs, bör detsamma självfallet gälla även böter som ådömts enligt 34 kap. 5 eller 6 §.

Om den som undergår skyddstillsyn allvarligt åsidosätter sina åligganden utan atl begå nytt brotl, kan rätten enligt 28 kap. 9 § jämfört med 8 § BrB under viss förutsättning undanröja skyddstiUsynen och bestämma annan påföljd för brottet. Därvid skall skälig hänsyn tas till vad den dömde har undergått till följd av domen på skyddslUlsyn samt till böter som enligt 2 § ådömts jämte skyddstillsynen. Fängelse kan då ådömas på kortare tid än som är stadgat för brottet. Vad som sagts nu skall enligt 34 kap. 6 § nuvarande andra stycket också gälla om rätten vid lagföring för ny brottslighet undanröjer skyddslillsynen och dömer lill fängelse med tillämpning av 34 kap. 1 § 3. Införs den här förordade möjligheten att kombinera fortsatt skyddstillsyn med bötesstraff, bör vid tilllämpningen i angivna fall av såväl 28 kap. 9 § som 34 kap. 6 § jämfört med 1 § 3 framgå att hänsyn naturligen skall tas också till böter som har ådömts jämte förordnande enligl 34 kap. 1 § 1. För att detta skall komma till klart uttryck bör 28 kap. 9 § kompletteras med en föreskrift som anger detta. Föreskriften kommer genom hänvisning lill 28 kap. 9 § från 34 kap. 6 § alt gälla även vid tUlämpning av sistnämnda paragraf.

Även i fall då rätten med tillämpning av 27 kap. 6 § BrB undanröjer villkorlig dom på grund av att den dömde misskött sig utan atl ha begått nytt brott, skall enligt samma paragraf vid påföljdens bestämmande skälig hänsyn tas till böter som jämlikt 2 § ådömts jämte den villkorliga domen. Efter ett genomförande av den förordade lagändringen bör i angivna fall — på samma sätt som nyss anförts i fråga om skyddslillsyn — hänsyn tas också till böter som vid villkorlig dom ådömts jämte förordnande enligl 34 kap. 1 § 1. En bestämmelse härom bör tas in i 27 kap. 6§.

1 38 kap. 6 § BrB bör göras en redaktionell ändring för att klargöra att vad här sägs om underrätts sammansättning vid avgörande i fråga om åtgärd enligt 34 kap. 5 och 6 §§ inte skall avse ådömande av bötesstraff enligt sistnämnda paragrafer. Rättens domförhet i sådant fall följer de allmänna reglema i rättegångsbalken.

Prop. 1975/76: 42 32

6 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken. Förslagen bör fogas tUl regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga

7 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i brottsbalken

2. lag om ändring i lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken.

8 Beslut

Regeringen beslutar i enUghet med föredragandens hemställan.

Prop. 1975/76: 42 35

Innehåll

1 Inledning ...................................................... 1

2 Förmögenhetsbrotten — historisk översikt ............. .... 2

3 Grov stöld .................................................... .... 3

3.1 Gällande rätt 3

3.1.1 Lagstiftning och förarbeten .................... 3

3.1.2 Rättspraxis ......................................... ... 8

3.1.3 Nordisk rätt ....................................... .. 11

3.2 Undersökningar och reformförslag 12

3.2.1 Grönvalls rapport .................................. .. 12

3.2.2 Thomstedts promemoria ....................... .. 15

3.3 Överväganden och förslag till åtgärder 16

4 Rån ............................................................. .. 21

4.1 GäUande rätt 21

4.1.1 Lagstiftning och förarbeten .................... .. 21

4.1.2 Rättspraxis ......................................... .. 23

4.1.3 Statistiska uppgifter m. m........................ .. 27

4.1.4 Nordisk rätt ....................................... .. 29

4.2 Reformförslag 30

4.2.1 Strafflatiluden ..................................... .. 30

4.2.2 Rånhotet ........................................... 33

4.3 Överväganden och förslag 34

5 Återfall............................................................ 40

5.1 Lagstiftning och förarbeten............................. 40

5.2 Brottsbalken ............................................. 42

5.3 Överväganden och förslag ........................... 43

Förslag till Lag om ändring i brottsbalken.................. .. 45

Prop. 1975/76: 42 37

1 Inledning

Under de senasie åren har en övergripande kriminalpolitisk debatt förts i den aUmätma samhällsdebatten. Det har därvid bl. a. framhåUits att kriminalpoUtiken fortlöpande måste anpassas tUl brottslighetens inriktning och omfattning och till de förändringar i samhällsförhållandena som påverkar mätmiskornas sociala anpassning.

Strafflagstiftningen utgör grunden för kriminalpoUtiken. Det kriminaliserade området är avsett att spegla samhäUets värderingar av skilda avvikande beteenden. Värderingarna ändras i takt med samhällsutvecklingen. Förändringar och kompletteringar av strafflagstiftningen utgör därför nödvändiga inslag i det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet.

Den 1 juli 1974 tiUkom en ny myndighet under Kungl. Maj:l, Brottsförebyggande rådet (BRÅ). BRÄ är ett samordnande och rådgivande organ som skall söka komma tiU rätta med brottsligheten på bred front. BRÄ började sitt arbete i form av en kommitté redan den 1 juli 1973 (Ju 1973: 14). En särskild arbetsgmpp under BRÄ har ägnat sig åt kriminalpolitiska frågor. Gruppen överlämnade i maj 1974 sin första rapport (BRÄ 1974: 3 KriminalpoUtiskt utvecklingsarbete). Enligt gruppens mening bör en översyn av strafflagstiftningen företas. Gruppen avvisar dock tanken på en generell straffrättsreform. Inte minst praktiska skäl talar enligt gmppens mening i stäUet för att man inom ramen för nuvarande system planerar och tar initiativ till olika reformer som uttrycker en förändrad syn på kriminaliteten och samhällets sanktionsordning. Gruppen förordar sålunda att man inriktar straffrättsöversynen på vissa prioriterade områden och nämner i detta sammanhang bl. a. förmögenhetsbrotten. BRÄ har sedermera givit gruppen i uppdrag atl ytterligare undersöka förutsättningarna för de förslag tiU reformåtgärder som sålunda nämnts i gruppens första rapport.

I den allmänna debatten om förmögenhetsbrotten har under senare år ett särskilt intresse knutils tUl gällande bestämmelser om grov stöld och rån. Såvitt gäller stöldbrottet har det därvid bl. a. framförts kritik mot det förhåUandet att tUlgrepp genom inbrott nästan undantagslöst bedöms som grov stöld. Härigenom skuUe en aUmän straffskärpning ha kommit tiU stånd som inle var åsyftad vid brottsbalkens (BrB:s) tUlkomst. I fråga om rån har kritiken främst tagit fasta på den omständigheten att minimistraffel för rån är fängelse ett år trots att lagrummet kommit att omfatta även förhållandevis lindriga gärningar. Man har även ifrågasatt om rånstadgandets ordalydelse täcker den situationen att hot sker med helt ofarligt vapen t. ex. en leksakspistol.

Det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet har imder senare tid i allt större utsträckning inriktats på att minska användningen av frihetsberö-

Prop. 1975/76: 42 38

vande påföljder och att ersätta dem med individuellt avpassade påföljder som innebär kriminalvård i frihet. Syftet är att därigenom främja den dömdes personlighetsutveckling och sociala anpassning. I linje med denna utveckling finns också önskemål om att i görUgaste mån söka avkorta längden av de fribetsberövanden som ändå anses påkaUade.

Mot bakgmnd av nu nämnda förhållanden framstår det som angeläget att utan avbidan på en mera samlad översyn av BrB:s regler om förmögenhetsbrotten ta upp frågan om behovet av partiella lagändringar såvitt gäller grov stöld och rån. Det är också motiverat att samtidigt överväga om nuvarande bestämmelse i BrB om förhöjt straff vid återfall i brott står i överensstämmelse med gällande kriminalpolitiska uppfattningar.

2 Förmögenhetsbrotten — historisk översikt

Vår centrala straffrättsUga lagstiftning fram till år 1965 var 1864 års strafflag (SL).

I början av 1900-talet planerades en aUmän strafflagsreform. Omfattande förarbeten till en sådan reform utfördes av professor Johan C. W. Thyrén. År 1916 tUlsattes strafflagskommissionen, som år 1923 avgav etl förslag till strafflag, allmänna delen (SOU 1923: 9).

År 1934 upprättades inom justitiedepartementet en promemoria angående frågan om fortsatt arbete på en strafflagsreform. I promemorian uttalades alt arbetet skulle ske i etapper och så småningom sammanföras lill ett enhetligt lagverk. Därigenom kunde arbetet i första hand inriktas på områden där mera trängande reformbehov förelåg. Dit hörde förmögenhetsbrolten och arbetet borde därför tUl en början inriktas på dessa. Departementschefen biträdde i yttrande till statsrådsprotokollet 1937 åsikten att den avsedda strafflagsrevisionen borde genomföras successivt och främst inriktas på förmögenhetsbrotten. För att utföra detla arbete tillsattes straffrättskommittén samma år.

Är 1940 avgav straffrällskommitlén belänkande med förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott (SOU 1940: 20). Kommittén föreslog atl i lagen skulle införas beskrivningar som närmare angav de skilda brotts-begreppens innebörd. För att göra dessa begrepp lättillgängliga hade brottsbeskrivningarna gjorts kortfattade. Man hade försökt att genom själva uppställningen och den systematiska grapperingen av lagstadgan-dena ge vägledning för bedömande av lagens anda och mening vilket innebar att man kunnat avstå från att söka lösa alla gränsfaU genom uttryckliga föreskrifter i lagtexten. För att göra brottsbegreppen lättbegripliga hade varje brott vidare givits sin särskilda benämning. Enligt kommitténs uppfattning lade aUmänheten större vikt vid brottets rabri-cering än vid det ådömda straffet. I betänkandet framhölls också att betydelsen av att brottet i domen angavs till namnet blev större i den mån

Prop. 1975/76: 42 39

utvecklingen skulle leda tiU att de tidsbestämda straffen kom att ersättas av påföljder som vUlkorlig dom utan i förväg bestämt straff. EnUgt kommitléförslaget sammanfördes bestämmelserna om stöld, rån, åverkan och egenmäktigt förfarande tiU ett kapitel (20 kap.). Kommitténs förslag innebar vidare en genomgående uppdelning av de viktigaste förmögenhetsbrotten i tre skilda svårhetsgrader. För det centrala tillgreppsbrottet betydde detta en uppdelning på snatteri, stöld och grov stöld varjämte för vissa specialfall av stöld gavs särskUda regler om bodräkl. Vid bedömning av till vilken brottsgrad ett brott borde hänföras skulle enligt förslaget hänsyn tas tUl samtliga omständigheter vid brottet. Omständigheter som rörde brottsUngens person skulle däremot inte komma i betraktande i detta hänseende utom vad gäUde återfall. Straffet för de i grader indelade förmögenhetsbrotten skulle nämligen vid återfall utmätas efter skalan för närmast strängare grad av samma brott.

Departementschefen uttalade i prop. (1942: 4) bl. a. att förslaget i stort sett syntes väl ägnat att råda bot för de brister som vidlådde gällande rätt. Straffskalorna hade gjorts tämligen vida, vilket medförde den fördelen, alt domstolarna vid straffmätningen kunde ta hänsyn till det särskilda fallels beskaffenhet. Alt ett stort antal brotl delats upp i grader alltefter brottets grovhet fann departementschefen lämpligt såsom ägnat att anpassa det straffrättsliga bedömandet och i viss utsträckning även de särskilda brottens benämning efter den aUmänna uppfattningen inom samhället.

Straffrättskommitténs förslag antogs med smärre justeringar av riksdagen år 1942. Därigenom erhöU brotten stöld, grov stöld och rån i huvudsak sin nuvarande utformning. Är 1945 fick straffrättskommittén i uppdrag att söka åstadkomma en ny strafflag eller brottsbalk. Kommittén avgav etl förslag lill brottsbalk år 1953 (SOU 1953: 14). Förslaget antogs av riksdagen år 1962. I fråga om stöld, grov stöld och rån innebar BrB ingen saklig ändring.

3 Grov stöld 3.1 GäUande rätt

3.1.1 Lagstiftning och förarbeten

1 SL fanns som tidigare nämnts efter år 1942 stöldbrotten upptagna i 20 kap. För stöld dömdes den som olovligen tog vad annan tillhörde med uppsåt att tillägna sig det, när tillgreppet innebar skada. Straffet var straffarbete i högst två år eller fängelse (1 §). I 2 och 3 §§ stadgades ansvar för snatteri och bodräkl.

Kapitlet innehöll också en strängare straffbestämmelse med beteckningen grov stöld (4 §). I stället för det dittills tiUämpade systemet med ett antal uppräknade kvalifikationer som alltid skuUe leda tUl att ett

Prop. 1975/76: 42 40

brott bedömdes som grovt stadgades, att för grov stöld skulle dömas då stöld eller bodräkl med hänsyn tiU samthga omständigheter vid brottet var att anse som grov. Till ledning för bedömningen innehöU paragrafen en samling exempel på grova fall. Som exempel angavs att gärningen var av särskUt farlig beskaffenhet — inbrott, fickstöld, medförande av vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel — eller att brottet avsåg betydande värde eUer innebar synnerligen kännbar skada. I motiven framhölls att det varken var nödvändigt att i de angivna exempelfallen alltid döma för grov stöld eUer uteslutet att till grov stöld hänföra andra fall än dessa. Straffet angavs tUl straffarbete i högst sex år.

Förslaget till BrB innebar ingen saklig ändring i fråga om rekvisiten för grov stöld. Däremot föreslogs en höjning av straffminimum till frihetsstraff i lägst sex månader i överensstämmelse med vad som enligt förslaget skulle gäUa även för vissa andra grova förmögenhetsbrott nämligen grovt bedrägeri, grov förskingring, grov trolöshet mot huvudman och grov oredlighet mot borgenärer. För aUa dessa brott stadgades tidigare elt minimistraff på straffarbete i en månad eller fängelse i två månader. Enligt straffrättskommitténs i detta sammanhang uttalade mening borde en gärning som kunde hänföras till någon av nyss nämnda brottstyper i regel inle rubriceras som grov om omständigheterna vid brottet var sådana att frihetsstraff under kortare tid än sex månader borde följa på gärningen. I rättsskipningen hade emellertid, enligt vad kommittén fortsättningsvis anförde, yppats en benägenhet att rubricera brotten som grova så snart någon omständighet förelåg som enligt de i lagbestämmelserna angivna exemplen typiskt sett borde föranleda till sådant bedömande, även om det aklueUa brottet med hänsyn tUl samtliga omständigheter ingalunda kunde anses som grovt och straffet följaktligen inte borde sättas högre än tUl några månaders straffarbete. För att motverka en sådan lagtillämpning, varigenom brottsbenämningarna enligt komil-tén miste sitt värde som uttryck för brottets svårhetsgrad, föreslog kommittén att straffminimum för de grova brotten sattes till fängelse i sex månader. Om domstolen ansåg att lägre straff än fängelse i sex månader borde följa på brottet skulle aUtså stadgandet om grovt brott i regel inte tillämpas. Någon gång kunde möjligen omständigheterna vara sådana alt brottet borde mbriceras som grovt fastän man ansåg att lägre straff än fängelse i sex månader borde utdömas. För dessa undanlagsfall borde enligt kommitténs mening de allmänna bestämmelsema om straffned-sättning kunna bli tUlämpliga.

Vid remissbehandlingen av förslaget tUl BrB föranledde höjningen av straffminimum för vissa grova brott en del erinringar. Föreningen Sveriges sladsdomare instämde i kommitténs kritik av den dittillsvarande lagtillämpningen och delade även kommitténs uppfattning att de aktuella gärningarna i regel inte borde rubriceras som grova i fall då ett frihetsstraff på kortare tid än sex månader ansågs motiverat. Även om kom-

Prop. 1975/76: 42 41

mittens förslag sålunda endast syftade tUl en ändrad praxis i fråga om brottsrubriceringen förelåg emeUertid risk för att den föreslagna höjningen av straffminimum skulle leda tiU en förlängning av strafftiden. Dessa farhågor gällde särskilt stöld- och bedrägeribrotten, där en tämligen fast praxis utbUdals i fråga om gränsen mellan grova och icke grova brott. Föreningen ifrågasatte därför om inte en omarbetning av beskrivningarna på de grova brotten var nödvändig för att syftet med kommitténs förslag skulle kunna nås utan att man samtidigt fick en förlängning av strafftiderna. Stockholms rådhusrätt konstaterade bl. a. all dess praxis på förevarande område innebar alt tillgrepp som förövats medelst inbrott betecknades som grov stöld om gärningen inte avsåg ringa värde och inte heUer på grund av övriga omständigheter borde uteslutas från den grova brottsbeleckningen. Denna praxis hade sin grund i de exempel som angavs i lagrummet. De utmätta frihetsstraffens längd stannade inte säUan under sex månader vid enstaka brottsUghelen. 1 jämförelse härmed innebar de av kommittén föreslagna straffskaloma en skärpning. Om det inte var avsett att beteckningen grovl brott skulle användas i de angivna exempelfallen syntes en ändring av exemplifieringen vara påkaUad. I samma riktning uttalade sig hovrätten för Övre Norrland och rådhusrätten i Malmö.

Även Advokatsamfundet anslöt sig till den sålunda framförda kritiken. Samfimdet underströk bl. a. att felet med de gällande bestämmelserna om straff för grovt brott inte var att minimistraffel var för lågt utan att lagtextens formulering fått till följd att exemplen missförstods och uppfattades som exempel på grova brotl. För alt motarbeta en sådan felaktig laglillämpning låg det därför närmast till hands all ändra formuleringen så att riskerna för missförstånd såvitt möjligt undanröjdes. T. f. landsfogden i Norrbottens län uttalade vissa betänkligheter mot den föreslagna ändringen eflersom den kunde medföra all domstolarna inför utsikten alt behöva döma ut ett såsom alltför strängt betraktat frihetsstraff skulle kunna bli benägna att rubricera även i och för sig grov brottslighet som normalbrott. Landsfogden i Malmöhus län fann inte något att erinra mot förslaget med hänsyn tUl den alltför stora mildhet många domstolar visat i mål av ifrågavarande slag.

De farhågor som uttalats för att den föreslagna ändringen skulle medföra en inte åsyftad utveckUng i ena eller andra riktningen delades inte av Svea hovrätt, som framhöll att ändringen syntes stå i överensstämmelse med den tankegång som låg till grund för gradindelningen av förmögenhetsbrolten. Det fanns enligt hovrättens mening inte heller anledning befara att den föreslagna strafflatituden skidle komma att medföra någon omotiverad inverkan på straffmätningen i skärpande riktning.

I 1958 års lagrådsremiss med förslag lill brottsbalk anförde departementschefen i denna del bl. a. följande:

Prop. 1975/76: 42 42

I enlighet med kommitténs förslag har minimum för den grova typen av vissa förmögenhetsbrott, däribland grov stöld, höjts från frihetsstraff i två månader till sex månader. Denna ändring innebär en förskjutning av gränsen mellan normalformen och den grova formen av brottet, och syftet är alltså icke atl åstadkomma en allmän straffskärpning vid ifrågavarande brott. Jag vill i detla sammanhang erinra om all rubriceringen alllid skall ske med hänsyn lagen till samtliga vid brottet föreliggande omständigheter. De i vissa brottsbeskrivningar angivna exemplen på omständigheter, som skall särskilt beaktas vid bedömande huruvida ett brott är grovl, är sålunda varken uttömmande eller i och för sig avgörande. Även om exempelvis ett olovligt tillgrepp har skett medelst inbrott, kan del därför med hänsyn liU omständigheterna i övrigt bli alt bedöma såsom stöld och icke som grov stöld.

Lagrummet avseende grov stöld, såvitt gäller dess allmänna utformning, bibehölls i oförändrat skick i propositionen (1962: 10) med förslag till brottsbalk. Proposilionen antogs år 1962 av riksdagen utan ändring i hithörande delar. 1 förhållande till motsvarande bestämmelse i SL efler den år 1942 genomförda reformen kom sålunda den nya bestämmelsen att skilja sig endast i fråga om strafflatituden.

I BrB finns slöldbrolten upptagna i 8 kap. För stöld straffas den som olovligen lar vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det, om tillgreppet innebär skada. Straffet är fängelse i högst två år (1 §). Följande två paragrafer behandlar de lindrigare brotten snatteri (2 §) och bodräkl (3 §). Beslämmelserna om grov stöld återfinns i 4 § och har följande lydelse.

Är brott som i 1 eller 3 § sägs alt anse som grovl, skall för grov stöld dömas till fängelse, lägst sex månader och högsl sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovl skall särskilt beaktas, om del förövats medelst inbrott eller avsett sak som någon bar på sig, om gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig arl, avsett betydande värde eUer inneburit synnerligen kännbar skada.

De såsom exempel anförda kvaUfikalionsgrunderna tar sikte både på handlingen som sådan och det tillgripna objektet. Att de exempel som berör själva handlingen nämns först avses klargöra all sättet för gärningens förövande främst bör vara avgörande. Är detta kvalificerat blir brottet i regel grov stöld, även om det tillgripnas värde är ringa eller andra omständigheter som hänför sig lill det tillgripna objektet talar i motsatt riktning (SOU 1940: 20 s. 105).

Det praktiskt mest betydelsefulla fallet av grov stöld är det då tillgreppet sker medelst inbrott. Lagen innehåller inte någon närmare bestämning av begreppet inbrott. En sådan bestämning har inte ansetts nödvändig eftersom det här bara är fråga om ett exempel på alla förhållanden som kan medföra atl en gäming skall hänföras till den aktuella svårhetsgraden. Oavsett om det i ett enskUt fall är fråga om ett typiskt

Prop. 1975/76: 42 43

inbrott eller bara ett inbrotlsliknande förfarande är det sålimda meningen att domstolen bör pröva om brottet efter omständigheterna skall anses som grovt.

Som ytterligare exempel på omständighet som kan föranleda att etl tillgrepp skall betecknas som grov stöld anges i lagen att gärningen avser sak som någon bär på sig. Bakom detta exempel hgger bl. a. uppfattningen att en fickstöld vanligen ådagalägger såväl brottslig förelagsam-het som genom övning vunnen skicklighet och därför åt särskilt farlig. Exemplet tar emellertid även sikte på tUlgrepp av eller ur handväskor i den bestulnes omedelbara vård. Enligt motiven bör däremot tiUgrepp från sovande eller höggradigt berusade personer inte alltid bedömas lika strängt. Inte heller bör varje handrån eller s. k. snappning, alltså alt ta något ur den bestulnes hand, anses som grov stöld.

Stöld kan vidare enligt de angivna exemplen vara att anse som grov på grund av att gärningsmannen var försedd med vapen, sprängämne eller dylikt hjälpmedel. Hjälpmedlet behöver varken ha använts eller ens visats. Det räcker sålunda att gärningsmannen medfört hjälpmedlet i syfte alt eventuellt använda det vid stölden.

Som en komplettering av de exempel som avser att markera ell kvalificerat tillvägagångssätt anges att gärningen eljest är av särskilt farlig art. Av motiven framgår alt man här har tänkt bl. a. på fall då gärningsmannen använt lindrigare skräckmedel eller hot än råntvång. Som särskilt farliga bör enligt motiven vidare anses dels vissa inbrotlsliknande förfaranden och dels fall då gärningsmannen försett sig med särskilda tekniska hjälpmedel för att genomföra en mera organiserad brottslighet t. ex. bil eller motorbåt. I detta sammanhang konstateras vidare att en enstaka stöld som ingår som ett led i en organiserad brottslig verksamhet i vissa fall bör betecknas som grov även om inget tekniskt hjälpmedel använts. Skälet till att denna sistnämnda situation inte är särskilt omnämnd i lagtexten är enligt motiven bl. a. svårigheten att närmare ange måttet av viss organisation eller yrkesmässighet. Även i fall då gärningsmannen är helt ensam och utan hjälpmedel anses en stöld kunna böra bedömas som särskilt farlig nämligen om gärningen ger prov på större förslagenhet eller brottslig företagsamhet. Sådana omständigheter har emellertid inte ansetts vara av så praktisk betydelse att de bör särskilt omnämnas i lagtexten.

Även tillgreppsobjektet som sådant har som tidigare nämnts ansetts böra tillmätas viss betydelse för bedömningen om en stöld skall anses som grov. I lagtexten nämns här som exempel att brottet avser betydande värde eller innebär synnerligen kännbar skada. Hänsyn skall sålunda kunna las både lill det tillgripnas faktiska värde och dess särskilda betydelse för ägaren. Är det tillgripnas värde av särskild betydelse från allmän synpunkt bör detta beaktas.

Sammanfattningsvis innebär den i förevarande lagram intagna ex-

Prop. 1975/76: 42 44

emplifieringen, att grov stöld förehgger om själva gämingen ådagalägger särskUd yrkesskicklighet, t. ex. fick- eller inbrottsstöld, eller i övrigt är av yrkesmässig typ, exempelvis ingår i en organiserad verksamhet. När gärningsmannen ger prov på särskUt brottsUg företagsamhet genom att övervinna yttre hinder föreligger också grov stöld. Ett synnerligen vär-defuUt tiUgreppsobjekt skaU vidare tUlmätas självständig betydelse som kvalifikationsgrund. Även om en stöld inte kan betecknas som grov enbart med hänsyn tUl sättet den förövats på eller på grund av det tillgripnas beskaffenhet kan dock försvårande omständigheter vid brottet i båda dessa hänseenden föranleda alt stölden bör bedömas som grov.

3.1.2 Rättspraxis

En genomgång av rättspraxis med utgångspunkt från de i lagtexten angivna omständigheter som skall särskilt beaktas vid bedömningen av om ett stöldbrott skall anses som grovt visar till en början all inbrottsstöld oftast bedöms som grov stöld. Högsta domstolen (HD) har dock i två refererade rättsfaU bedömt inbrottsstölder som stöld. 1 NJA 1944 s. 447 ändrade HD rubriceringen grov stöld tiU stöld då inbrott skett i en låst garderob och avsett böcker till ett värde av 2 kr 50 öre. I NJA 1970 s. 493 ändrade HD likaledes rubriceringen till stöld i ett faU där tUlgrep-pet skett genom inbrott i en servering och avsett öl och matvaror till etl värde av 150 kr. I domskälen angavs därvid att stölden, trots all den förövats medelst inbrott, med hänsyn främst tUl beskaffenheten och värdet av det tillgripna samt det förhållandet att avsikten inle varit att tillgripa annat, inte borde bedömas som grov stöld. En ledamot var skiljaktig och ville döma för grov stöld med hänsyn tUl att stölden skett nattetid medelst inbrott i en låst byggnad på en obevakad, inhägnad och låst byggarbetsplats samt att deltagarna i brottet handlat efter föregående samråd.

Av intresse i detta sammanhang är vidare rättsfallet NJA 1965 s. 251 i vilket HD bedömt tillgrepp av en radio, en räknemaskin och en rock, sammanlagt värda 1.450 kr, genom inbrott på ett kontor som grov stöld trots att brottet begicks slumpmässigt av en berusad person. I domskälen angavs därvid alt fastigheten inle inrymde bostadslägenheter ulan endasi affärs- och kontorslokaler men att brottet Ukväl måste anses som grovt med hänsyn tiU att det förövats nattetid medelst inbrott i en fastighet som under natten lämnas obevakad och avsåg ej obetydligt värde. Straffet fastställdes till fängelse åtta månader. Ett juslitieråd var av skUjaktig mening och ville med beaktande av samtliga omständigheter vid brottet döma för stöld.

HD:s bedömning i det nyssnämnda rättsfallet har kommenterats i en artikel av Folke Höljer (SvJT 1967 s. 303 ff.). Höljer diskuterar där humvida HD:s bedömning kan ha grundals på andra särskilda kvalifikationsmoment än inbrottet. Vad då särskilt angår den omständigheten att

Prop. 1975/76: 42 45

gärningen förövats nattetid hänvisas bl. a. tUl straffrättskommitténs uttalande (SOU 1940: 20 s. 104) att det inte kan uppställas som allmän regd att stöld nattetid i bebott hus efler olovligt inträngande eller undangömmande medför alt brottet alltid bör anses som grovt. Enligt Höljer borde sålunda det förhållandet att inbrottet skett nattelid ha än mindre relevans i fall då stölden förövats i ett obebott hus. Vad gäller den omständigheten att huset var obevakat hänvisar Höljer också till straffrättskommittén, som uttalat alt ingalunda alla stölder borde anses som grova bara på den grund att föremålet måste lämnas utan stängsel eller tillsyn utan att hänsyn här måste tas även till vad som tiUgrips, dess värde och betydelse från allmän synpunkt eller för ägaren (SOU 1940: 20 s. 108). Höljer tUlbakavisar tanken på att någon större skydds-löshet förelegat hos objektet i förevarande fall än vad som i allmänhet gäller beiräffande fasligheter. Höljer drar därför den slutsatsen att några särskilda kvalifikationsmoment utöver inbrottet inte förelegal. Höljer gör slutligen det antagandet atl normalstraffet för motsvarande inbrottsstöld före brottsbalken utgjort A—6 månaders straffarbete och alt brottet alltså inle bort bedömas som grovt med hänsyn tUl motiven för höjningen av slraffminimum för grov stöld.

Bland senare refererade rättsfall finns ylterligare ett i vilket HD bedömt tillgrepp genom inbrott som grov stöld (NJA 1970 s. 353). Det var här fråga om inbrott i sommarstugor. Tillgreppsvärdet understeg vid varje tillfälle 500 kr. HD anförde alt tillgreppen förövats genom inbrott samt gällt lokaler som av praktiskt tvingande skäl varit utan tillsyn och i vilka kunnat påräknas att det fanns någorlunda värdefull och för tillgrepp lämpad egendom.

I detta sammanhang finns också anledning att fästa uppmärksamhet på HD:s motivering i notisfallet NJA 1969 B 22. HD ändrade där rubriceringen av tillgrepp av diverse biltillbehör ur en bil i en verkstadslokal nattetid från grov stöld till stöld med följande motivering: I målet kan icke anses styrkt att gärningen förövats medelst inbrott. Varken vad i målet utretts ang. värdet av de tiUgripna föremålen, vUket av RÄ icke påståtts vara högre än 1.000 kr., eller av Hovr:n i övrigt anförda omständigheter eller vad eljest i målet förekommit medför att brottet är att anse som grovt.

Från hovrätterna finns några rättsfaU refererade där stöld medelst inbrott bedömts som enkel stöld. I SvJT 1946 rf s. 32 gällde tiUgreppet syllflaskor till ett värde av nio kr. Inbrottet hade skett genom att en märla i en källardörr brutits bort. Försök att bryta upp en parkeringsautomat ansågs i SvJT 1970 rf s. 14 som försök till stöld. EnUgt etl annal rättsfall samma år, rf s. 57, bedömdes ett efter inbrott i en lagerlokal företaget tillgrepp av en skrivmaskin, värd 300 kr, endast som stöld. Inbrottet hade här gjorts utan noggrannare planering och med enkla medel. Inte heller framgick det att gärningsmannen kunnat räkna med

Prop. 1975/76: 42 46

alt finna egendom av betydande värde i lokalerna. I ett annat fall som avgjorts av hovrätt har slutligen försök tUl tUlgrepp genom inbrott i en livsmedelsaffär ansetts vara försök tiU enkel stöld enär anledning saknades att anta att gärningsmannen i affären kunnat komma över egendom liU ett betydande värde (SvJT 1971 rf s. 17).

Såsom exempel på andra förhållanden som särskilt bör beaktas vid bedömningen av om en stöld bör anses som grov anges som tidigare nämnts bl. a. fickstöld och tUlgrepp med hjälp av vapen, sprängämne o. d. eller alt gämingen "eljest varit av särskilt farUg art". Hovrättsrådet Gunnar Grönvall har i en rapport över straffmälningspraxis (Ds Ju 1973: 8 Straff mätning — Rapport om en expertundersökning av straffmälningspraxis — Mened, stöld och grov stöld) redogjort bl. a. för domar, där försvårande omständigheter antecknats och där brotten rubricerats som grov stöld (s. 67 ff). En grupp av sådana mål avsåg tillgrepp från personer, som varit mer eller mindre värnlösa vid brottstillfället. I tre faU skedde tillgreppet från sovande personer. Vidare hade stölder från äldre personer bedömts som försvårande. I en hovrättsdom från år 1970 dömdes sålunda till fängelse åtta månader för tillgrepp av 1.200 kr från en 86-årig man. 1 en dom som gällde tillgrepp av 9.000 kr uttalade en underrätt år 1967 atl brottet förövats med stor förslagenhel mol en nära 70-årig person och därför borde leda till ett frihelsberövande av icke kortvarig natur. Straffet bestämdes till fängelse i sex månader. Tillgrepp av en plånbok, innehållande 185 kr, ur målsägandens hand ledde i en underrätlsdom år 1961 till tio månaders straffarbete. En underrätt dömde år 1966 en tUltalad till fängelse sex månader för tillgrepp av en börs med 300 kr från en 55-årig man. Att gämingen riktals mol en arbetskamrat hade särskilt antecknats i tre domar. Den ena var en underrätlsdom från år 1965 och avsåg ett fall då den tilltalade hade stulit 17.500 kr ur en resväska från en rums- och arbetskamrat. Påföljden bestämdes lill fängelse i tolv månader. I domen angavs också atl tillgreppet gällt en betydande penningsumma och uppenbarligen inneburit synnerligen kännbar skada för den bestulne.

Av den tidigare lämnade redogörelsen för gällande rätt framgår att de i lagtexten angivna exemplen som direkt tar sikte på objektet för brottet har relaterats till om detla avser betydande värde eller innebär synnerligen kännbar skada. Av intresse i detta sammanhang är bl. a. rättsfallet NJA 1965 B 34. Den tUltalade hade från en god vän stulit en tavla av Maurice Ulrillo. Tavlan var värd 50.000 kr men hade genom den tilltalades våUande skadats så att värdet sjunkit till hälften. HD anförde i domen bl. a. att tillgreppet avsett ett verk av en världsberömd konstnär, vilket representerade ett högt ekonomiskt värde. Tillgreppet hade därför inneburit synnerligen kännbar skada. På bedömningen måsle även inverka den skadegörelse konstverket utsatts för genom den tilltalades behandling av målningen. Det ansågs också anmärkningsvärt alt brottet

Prop. 1975/76: 42 47

riktats mot en god vän till den tUltalade, som dessutom visat honom välvilja i ekonomiskt hänseende. Brottet var därför att bedöma som grov stöld.

Slutiigen kan referatet i SvJT 1973 rf. s. 87 nämnas. Rättsfallet gäUde en person som vidtagit vissa åtgärder i avsikt att stjäla värdepost från en poslbU. Brottet fullbordades inte. Tingsrätten antecknade att gärningen skulle ha varit att bedöma som grov stöld om den fullbordats och dömde för försök till grov stöld. Hovrätten bedömde åtgärderna som icke straffbar förberedelse till grov stöld.

3.1.3 Nordisk rätt

Enligt danska straffeloven är straffet för stöld fängelse i högst elt år sex månader, vid återfall två år sex månader (§§ 276 och 285). Om en stöld är av särskilt grov beskaffenhet är maximistraffet fängelse i sex år (§ 286). Kriterierna för bedömningen av om en stöld skaU anses som grov är något annorlunda utformade än i brottsbalken. Enligt den danska lagen kan sålunda en stöld vara grov beroende på det sätt, på vilket den förövats, om den förövats av flera i förening eller genom medförande av vapen eller annal farligt redskap eller medel, på grund av det tillgripnas betydande värde eller de förhållanden, under vUka det befann sig eller om brottsligheten omfattar ett slörre antal stölder.

Enligt finska strafflagen är straffet för stöld fängelse i högst två år eller böter (28 kap. 1 §). Böter infördes i straffskalan genom en lagändring år 1972. För grov stöld är straffet tukthus i högst fyra år eller fängelse i minst sex månader (28 kap. 2 §). Om föremålet för stölden har synnerligen stort värde eller om gärningen är ägnad att orsaka betydande skada eller riktar den sig mot person, som på grund av hjälplös-hel, föranledd av sjukdom, ålder eller bostadsförhållanden, inle kan skydda sin egendom eller har gärningsmannen eller, då flera är delaktiga i brottet, någon av dem med gärningsmannens vetskap för brottets begående försett sig med sprängämne eller med skjulvapen eller annat för våld ägnat redskap eller har flera gärningsmän annorledes än av tUlfällig orsak slagit sig samman i syfte att begå stölder, rån eUer andra dylika brott och bör stölden i ovannämnda eller övriga fall med beaktande av de omständigheter i sin helhet, vilka föranlett brottet och framgår av delsamma, anses som grov, skall gärningsmannen dömas för grov stöld.

Enligt norska straffeloven är straffet för stöld fängelse i högsl tre år (§ 257). Bestämmelsen om grov stöld (§ 258) anger alt särskild vikt vid bedömande av om brottet är grovt skall läggas vid om stölden förövats medelst inbrott eller från person på allmän plats, om gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne eller liknande, om stölden gäller ett betydande värde eller om gärningen på andra grunder är av särskilt farlig eller samhällsskadlig art. Straffet är fängelse i högst sex år. Har

Prop. 1975/76: 42 48

den som döms för grov stöld tidigare straffats tre eUer flera gånger för grov stöld eller rån är minimistraffel fängelse i två år, om inte särskilda skäl talar däremot (§ 263 st. 2).

3.2 Undersökningar och reformförslag

3.2.1 Grönvalls rapport

Som tidigare nämnts har hovrättsrådet Gunnar Grönvall utfört en undersökning av straffmälningspraxis vid bl. a. grov stöld. Undersökningen presenterades i en rapport i juni 1973. Det undersökta materialet omfattar domstolsavgöranden under åren 1961—1970. Undersökningen har beträffande lillgreppsbrotten främst haft till syfte att söka belysa hur straffmätningen påverkats av den höjning av straffminimum för grov stöld tiU fängelse sex månader, som trädde i kraft den 1 januari 1965. För att ge en mera fullständig bild av utvecklingen omfattar undersökningen också straffmälningen vid stöld.

Med ledning av resultatet av den sålunda utförda undersökningen konstaterar GrönvaU bl. a. att straffmätningen vid stöld var förhållandevis jämn under den del av undersökningsperioden då SL fortfarande var tillämplig, dvs. under åren 1961—1964. Medelvärdet för de utdömda frihetsstraffen var då omkring 3,7 månader. Genomsnittsstraffet för stöld låg sedan kvar på ungefär samma nivå under åren 1965 och 1966. Under åren 1967 och 1968 sjönk medelvärdet för de utmätta frihetsstraffen tUl ungefär 3,2 månader. Denna nivå var därefter stabil under resten av undersökningsperioden. Fängelsestraff på tre—fyra månader dominerade under hela perioden och utgjorde sålunda påföljden i ungefär hälften av samtliga undersökta domar.

En analys av motsvarande medelvärden i fråga om påföljderna för grov stöld gav en motsatt bild. Under åren 1961—1964 låg straffmätningen genomsnittligt på en jämn nivå av 5,5 månader. Är 1965 steg medelvärdet till drygt sju månader och närmade sig vid undersökningsperiodens slut åtta månader. Före år 1965 hade straff över sex månader utdömts i omkring 20 procent av det totala antalet fall. Efter 1965 var motsvarande andel i genomsnitt 50 procent medan resten utgjorde sex-månadersstraff.

Grönvall anför att undersökningsresultaten såvitt gäller grov stöld i och för sig är naturliga under förutsättning att i denna brotlskategori efler BrB:s ikraftträdande ingår grövre fall än under SL-tiden. Medelstraffen för stöld iinder årenl967—1970 pekar emellertid i annan riktning. Eftersom avsikten med höjningen av straffminimum för grov stöld var att ett antal brott som tidigare bedömts som grov stöld i fortsättningen skulle räknas som stöld borde genomsnittsbrottet stöld vara grövre under BrB-tiden och straffmätningen därmed något strängare än under SL-tiden. Residlatet av undersökningen visade emellertid all

Prop. 1975/76: 42 49

straff mätningen vid stöld under BrB:s tUlämpning tvärtom hade blivit mildare än tidigare.

För alt söka få ett begrepp om vilka olika faktorer som kan tänkas ha spelat in vid straffmälningen av stöldbrott har Grönvall i ett urval av fall närmare undersökt tillvägagångssättet vid stölden, det tillgripnas värde, klientelets ålder och tidigare kriminaUtet.

Vad gäller stöld visar denna undersökning att tUl en början en mindre ökning av det tillgripnas genomsnittsvärde har skett under den aktuella perioden. Denna utveckling strider i och för sig mot den mildring av straffen som kunnat iakttas under den del av undersökningsperioden då BrB varit tillämplig. GrönvaU drar därför den slutsatsen att den registrerade sänkningen av straffnivån inte kan sättas i relation tUl tiUgrepps-värdet. Undersökningen av åldersfaktorn visar vidare alt fler ungdomar i åldern 15—19 år dömdes till frihetsstraff enligt SL än enligt BrB, vUket förhållande också snarast talar i arman riktning än mot den genomsnittligt mildare straffmätning som inträtt under BrB:s tillämpning. Däremot hade medelvärdet för klientelets tidigare belastningar minskat något under denna period. Grönvall menar dock att den obetydliga förskjutning av antalet belastningar som det här är fråga om inte kan utgöra någon självständig förklaring till den generella sänkningen av straffnivån eflersom genomsniltsbelaslningen var mycket hög såväl under SL- som under BrB-tiden. Grönvall antar dock atl ålerfallsfaktorn hade större betydelse under SL-tiden än senare och menar sammanfattningsvis all lindringen av straffmälningspraxis för stöld i huvudsak bör hänföras till det förhåUandet att aterfallsregeln i SL 4:14 upphävdes vid BrB:s tillkomst.

För grov stöld visar samma undersökning att tillgreppen avsett något större värden under BrB-tiden. EmeUertid har Grönvall genom alt dela in materialet i värdeklasser ansett sig kunna påvisa alt det inträtt en slraffskärpning efter BrB:s tillkomst även vid lika tillgreppsvärden, och främst då i de klasser som omfattar förhållandevis ringa värden. Mest markant framstår straff skärpningen för värdeklassen O—199 kr, där medelstraffet steg från 4,2 månader enligt SL till 7,2 månader enligt BrB. Motsvarande tendens kan skönjas även vad gäUer högre tillgrepps-värden. Grönvall drar därför den slutsatsen att den konstaterade värdeökningen knappast kan förklara den generella straff skärpningen. Undersökningen av åldersfaktorn visar däremot att färre tilltalade i åldern 15—19 år dömdes tiU frihetsstraff enligt BrB, vilket förhållande i och för sig borde påverka medelvärdet för ådömt frihetsstraff i skärpande riktning för BrB-tidens del. Grönvall framhåller dock att denna grupp är så pass liten att den endast i ringa utsträckning torde kunna förklara den allmänna slraffskärpningen. Den kriminella belastningen för tilltalade i mål om grov stöld var genomsnittligt högre under BrB-tiden än tidigare. Liksom i fråga om stöld borde detta förhållande emellertid inte

4 Riksdagen 1975176. 1 saml. Nr 42

Prop. 1975/76: 42 50

tiUmälas någon nämnvärd betydelse eftersom de tiUtalade redan under SL-tiden var kraftigt belastade.

När det gäller tillvägagångssättet vid stölden har Grönvall delat in undersökningsmaterialet i tillgrepp genom inbrott och i andra tillgrepp. Inbrottsstölderna dominerar materialet och har i sin tur delats in i inbrott i försäljningslokal och inbrott i annan lokal (lägenhets- och sommarstugeinbrott samt inbrott i bU). Av det totala antalet grova stölder som undersöktes utgjorde inbrottsstölderna 77 procent under SL-tiden och 83 procent under BrB-tiden. Av 141 undersökta domar angående stöld hade endast i ett fall antecknats att brottet förövats genom inbrott. Inbrottet hade här gjorts i en affärslokal där varor tUl elt värde av 300 kr hade lillgripits. I domen, meddelad av underrätt år 1969, fanns antecknat att gärningen bedömts som stöld framför allt därför att dörren till affärslokalen hade öppnats lätt och utan skador med en mejsel. Den tUltalade var tidigare dömd sex gånger. Straffet bestämdes lill fängelse sex månader.

Inbrott i försäljningslokal utgjorde 28 procent av samtliga undersökta grova stölder under SL-tiden. Lägenhelsinbrolt och inbrott i bil utgjorde vardera 8 procent under samma tid medan övriga 32 procent avsåg inbrott i andra utrymmen. För BrB-tidens del utgjorde inbrotten i försäljningslokal 48 procent, lägenhelsinbrotlen 10 procent, inbrotten i bil 12 procent och övriga 13 procent inbrott i annat uirymme.

Det sålunda redovisade materialet tycks bl. a. ge vid handen att inbrotten i försäljningslokal har ökat från 28 tiU 48 procent medan inbrotten i ospecificerad lokal har sjunkit från 32 till 13 procent efter BrB:s tiUkomst.

Vad gäller de tUlgripna objektens värde så visar undersökningen att medelslraffet för tUlgrepp upp lill 500 kronors värde-efter inbrott i försäljningslokal uppgick till 4,4 månader enligt SL mot 6,5 månader enligt BrB. För inbrott med samma tillgreppsvärde men i annan lokal dömdes genomsnittligt enligt SL tUl 5,0 månader och enligt BrB tUl 7,2 månader. Jämförelsen visar enligt Grönvall en tendens till mildare straff för inbrott i försäljningslokal än för inbrott i annan lokal. Vad gäller den iakttagna förskjutningen mot större andel inbrott i försäljningslokal är Grönvall för sin del närmast beredd att uppfatta detla som ell uttryck för att brotten blivit något mindre avancerade under perioden 1965— 1970, vilket förhållande i så fall strider mot den inträffade genomsnittliga slraffskärpningen.

Sammanfattningsvis konstaterar GrönvaU att den sålunda konstaterade relativt kraftiga slraffskärpningen för grov stöld varken torde bero på nämnvärda skUlnader i fråga om brottsUghetens art eller brottsklieii-telet som sådant. Grönvall drar därför den slutsatsen att höjningen av straffskalans minimum för grov stöld lett till en inte avsedd skärpning vid straffmälningen genom att man inte till normalfallet av stöld fört

Prop. 1975/76: 42 51

över de lindrigare brott, vilka tidigare bedömdes som grov stöld. Som orsak härtiU anger Grönvall att förarbetena är föga vägledande för atl avgöra rubriceringsfrågan. Även det förhållandet att beskrivningen av de kvalificerande brottsmomenten behållits helt oförändrad i BrB anges som en tänkbar förklaring till att bedömningarna inte ändrats i avsedd riktning.

J.2.2 Thomstedts promemoria

I en särskild bilaga tUl den tidigare nämnda rapport som BRÅ:s kriminalpolitiska grupp lagt fram i maj 1974 har professor Hans Thomstedt utvecklat vissa synpunkter på reformbehovet med avseende på förmögenhetsbrotten. Han anför därvid bl. a. att kriminaliseringen av förmögenhetsbrolten med ett nutida betraktelsesätt kan sägas ha sin grund i två skilda motiveringar. Det ena är den enskilde medborgarens intresse av lugn och trivsel i sin miljö, i sitt hem och i sitt arbete. Det andra är intresset alt skydda samhällets ekonomiska funktioner i stort och att inskärpa medborgarnas plikt att iaktta solidaritet mot samhället. Han konslalerar vidare att den enskUde numera i stor utsträckning har möjlighet att skydda sig från ekonomiska förluster till följd av förmögenhetsbrott genom försäkringar och hjälp från samhället. Däremot är det svårare för honom att skydda sig mot de Udanden och obehag som tillgrepp av hans personUga egendom och kränkning av hans hem- och arbetsmiljö medför. 1 del hänseendet skulle hans straffskydd kanske behöva förstärkas. Thomstedt påpekar i det sammanhanget bl. a. att tjuv-nadsbrolten bara kan avse egendom som har förmögenhetsvärde och att tiUgrepp av egendom som enbart har affektionsvärde inte kan rubriceras som stöld eUer snatteri utan är att bedöma som egenmäktigt förfarande. Thomstedt ifrågasätter om denna skillnad i behandlingen av tillgreppsobjektet är kriminalpoliliskt motiverad.

Thomstedt anför vidare att stöld i hemmet enligt gällande rält i regel är att betrakta som grov, om den sker medelst inbrott. Inbrottsbegreppet är emellertid inte i och för sig relaterat till frågan om en obehörig kränkning av målsägandens privata sfär utan tUl otillåtna metoder för atl förskaffa sig tillträde tUl lokaler eller förvaringsmöbler. Enligl Thomstedt skulle det i dagens läge vara rimligare atl tillgrepp i förening med hemfridsbrolt eller olaga intrång betraktades som grov stöld än all, som sker i praxis, stöld medelst inbrott nästan undantagslöst rubriceras som grov stöld.

Vad gäller straffskalorna anser Thomstedt att det bl. a. finns anledning undersöka om straffsatserna kan sänkas både genom att bötesstraff införs i latituder där det nu endast stadgas fängelse och genom atl gällande maxima och minima för fängelsestraffen sänks.

Sammanfattningsvis anger Thomstedt att en översyn av förmögen-helsbrotlen bör gå ut på en viss förskjutning av syftet med stadgandena från skydd mot ekonomisk skada till skydd för integritet och solidaritet.

Prop.,1975/76:42 52

3.3 Överväganden och förslag till åtgärder

GrönvaUs rapport tyder på att strafftiderna för stöld och grov stöld ändrats under tiden 1961—1970. För stöld har sålunda medelvärdet för de utmätta frihetsstraffen minskat från 3,7 månader till 3,2 månader. För grov stöld har det genomsnittliga frihetsstraffet däremot ökat från 5,5 månader under den sista tiden av SL:s tillämpning till närmare åtta månader under åren 1969 och 1970.

Den sålunda visade straffhöjningen för grov stöld kan givetvis bero på flera faktorer. Brottsligheten kan ha blivit grövre. Vidare kan den ökade användningen av påföljder som innebär kriminalvård i frihet ha betydelse i detta sammanhang. Det finns emeUertid inga säkra belägg för att nu nämnda förhållanden har haft någon avgörande betydelse för den utveckling som det här är fråga om. Vad särskilt gäller brottslighetens svårhetsgrad kan visserligen göras gällande att tiUgreppen efter BrB:s tillkomst genomsnittiigt sett synes ha avsett något större värden än under den närmast föregående tiden men det bör då samtidigt framhållas att den påvisade slraffskärpningen främst avsett tillgrepp av egendom under 500 kronors värde. Att tillgreppsvärdet åtminstone vid jämförelsevis låga belopp tUlmätts relativt liten betydelse framgår också av den tidigare redogörelsen för rättspraxis. Tillgrepp genom sommar-slugeinbroll av föremål vars värde ej översteg 500 kr har sålunda bedömts som grov stöld medan tillgrepp av biltUlbehör för 1 000 kr i en verkstadslokal utan inbrott bedömts som enkel stöld.

Straffhöjningen kan också tänkas ha sin grund i det förhållandet att brottsklienlelet ändrats, exempelvis genom en ökad andel "yrkesförbrytare" eller en genomsnittUgt högre kriminell belastning hos de tUltalade. Av Grönvalls undersökning framgår emellertid (s. 70) att 77 procent av dem som efter BrB:s tillkomst dömts för grov stöld var arbetslösa och att anteckningar om tecken på alkoholism förekom för omkring 73 procent. Dessa uppgifter i förening med vad som i övrigt är känt om kriminalvårdens klientel (jfr bl. a. SOU 1972: 64 s. 55 f) ger starkt underlag för uppfattningen att det här i mycket stor omfattning är fråga om ett klientel med betydande sociala problem av skilda slag. Att detla klientel skulle anses särskilt straffvärt förefaller mindre sannolikt. Visserligen visar GrönvaUs undersökning att den genomsnittliga kriminella belastningen ökat från omkring 4 belastningar per individ under SL-tiden lill 7 belastningar under BrB-tiden. Mot bakgrand bl. a. av den allmänna kriminalpolitiska utvecklingen finns det emellertid knappast anledning räkna med att dessa variationer i antal belastningar kan ha hafl någon påtagUgt iiärskiljande effekt vid straffmätningen.

Det finns mot bakgrund härav stöd för det antagande som det tidigare redovisade materialet från rättstiUämpningen pekar på, nämligen att de tUlgreppsbrott som enligt SL regelmässigt bedömts som grov stöld i

Prop. 1975/76: 42 53

praktiken i de aUra flesta faU också kommit att rubriceras som grov stöld enligt BrB. Eftersom det genomsnittliga frihetsstraffet för grov stöld enligt Grönvalls undersökning under SL-tiden uppgick tiU 5,5 månader blir slutsatsen att den vid BrB:s tillkomst genomförda höjningen av straffminimum för grov stöld lill fängelse sex månader fåtl en straff-skärpande effekt. En sådan utveckling var inte åsyftad.

Under åren 1965—1971 dömdes mdlan 4 000 och 5 300 personer för grov stöld. Alla tiUgängliga uppgifter tyder på att det därvid till allra största delen var fråga om inbrotlsstölder.

Inbrott som kvalifikationsgrund för en strängare bedömning av till-greppsbrolt har gamla anor. Genom inbrottet övervann gärningsmannen vissa yttre hinder. Gämingen framstod därför som särskilt kvalificerad. Emellertid lorde samhällsutvecklingen bl. a. ha fåtl till följd alt egendom numera i väsentligt högre grad än tidigare förvaras under lås. Inbrott utgör därför i slörre utsträckning än tidigare fömtsättning för tillgrepp utan att tillgreppet för den skulle behöver framstå som särskilt kvalificerat.

Genom inbrottet ansågs gärningsmannen också ha ådagalagt viss "yrkesskicklighet" (SOU 1940: 20 s. 109). De tidigare lämnade uppgifterna om ifrågavarande brotlskUentel ger emellertid närmast vid handen att de som döms för grov stöld liU största delen är personer med allvarliga sociala problem. Dessa omständigheter talar för alt brotten i ell betydande antal fall snarare karaktäriseras av det förhållandet alt de är oöverlagda och begångna under alkoholpåverkan och därmed knappast kan las som uttryck vare sig för någon särskild yrkesskicklighet eller för vad man numera menar med kvalificerad kriminalitet.

Inbrott som kvalifikationsgrund har också motiverats av intresset att söka skapa ett förstärkt skydd för sådan egendom som på grund av sina egenskaper, främst då värdet, eller av annan anledning framstår som så betydelsefull för ägaren att den i allmänhet förvaras under lås. Flera skäl talar emellertid för att ett sådant skyddsinlresse om än fortfarande betydelsefullt likväl inte längre kan tillmätas samma tyngd som tidigare. Av stor betydelse i detta sammanhang är bl. a. den allmänna ekonomiska utvecklingen och inle minst de ökade möjligheterna att skydda sig mot förluster av ekonomisk art som utbyggnaden av försäkringsverksamheten har medfört. Visserligen medför inträffade försäkringsfall på sikt en belastning för såväl koUeklivet av försäkringstagare som enskilda försäkringstagare i form av höjda premier och skärpta försäkringsvillkor. Trots detla synes den uppfattningen ha blivit allt mer allmänt accepterad att det skydd som samhället i första hand bör upprätthålla genom strafflagstiftningen i högre grad än tidigare bör ta sikte på andra kränkningar än dem som riktas mot intressen av ekonomisk natur.

Sammanfattningsvis kan konstateras att den kritik, som riktats mot att tillgrepp genom inbrott nästan undantagslöst bedöms som grov stöld,

Prop. 1975/76: 42 54

är befogad. En sådan utveckling har som tidigare nämnts inte heller varit avsedd och kan inte motiveras av en ändrad syn på inbrotlsslölder-nas relativa straffvärde. Skäl föreligger därför att söka minska betydelsen av inbrott som självständig kvalifikationsgrand för att ett tillgreppsbrott skall bedömas som grov stöld.

Det synes sålunda mer befogat att man i förevarande sammanhang når fram till en ordning som innebär att beteckningen grov stöld reserveras för de gärningar som efter en mer allsidig bedömning av samtliga föreliggande omständigheter i det aktuella fallet framstår som särskilt kvalificerade. Det synes därvid inte uteslutet alt det i många fall kan finnas skäl att fästa slörre avseende vid andra moment i gärningsmannens handlingssätt än det faktum att han begått ett inbrott.

En betydelsefull faktor är givetvis var och när ett inbrott äger rum. Det torde sålunda inte behöva råda någon tvekan om all ell inbrott i exempelvis en bostad i sig bör bedömas annolunda än elt inbrott i ett skjul eller en lagerlokal. Det bör inle heller framstå som onaturligt att man i förstnämnda fall även fäster avseende bl. a. vid frågan huruvida gärningsmannen var övertygad om alt lägenheten eller villan för lillfället var helt obebodd eller om han bryter sig in i en lokal där han vet eller kan befara att andra personer just då uppehåller sig. Hänsyn bör också las till det mått av skadegörelse eller andra negativa konsekvenser som uppstår både vid själva inbrottet och under det fortsatta händelseförloppet i samband med tiUgreppet. En särskild betydelse i detta sammanhang synes böra tillmätas sådana förfaranden som innebär angrepp på den personliga integriteten i den mån de inte skall beivras som självständiga brott eller får till följd att tillgreppet rubriceras som rån. Ett sådant kvalificerande moment kan bl. a. föreligga i fall då tillgrepp sker hos gamla eller sjuka personer eUer när gärningsmannen över huvud taget direkt ulnylljar det förhållandel atl en person på grund av något handikapp eller annan omständighet över vilken han inte själv kan råda befinner sig i en situation som han upplever som särskilt utsatt eller på annal sätt besvärlig. Generellt sett synes det sålunda vara motiverat atl vid bedömningen av brottets svårhetsgrad fästa stort avseende vid det personliga lidande eller obehag som förorsakats av gämingen. Självfallet är det här endast fråga om förhållanden som täcks av gärningsmannens uppsåt.

Redan vid remissbehandlingen av förslaget till BrB uttalades som tidigare nämnts vissa farhågor för att höjningen av straffminimum för grov stöld skulle leda till förlängda strafftider. Det ifrågasattes därför om inle den avsedda ändringen i praxis borde säkerställas genom vissa justeringar i lagtexten. Denna bibehölls dock i oförändrat skick.

Det har i det föregående visats att de farhågor som sålunda uttalades under remissbehandlingen var befogade. För att åstadkomma en ändring

Prop. 1975/76: 42 55

av rättspraxis som inte bara stämmer bättre överens med de intentioner som låg bakom förslaget till BrB utan också tar hänsyn till den mera nyanserade syn på ifrågavarande typer av brott som vunnit allt starkare anslutning under mellantiden bör därför en lagändring nu genomföras.

Lagändringen bör markera en viss förskjutning av skyddsintresset. Vid beaktande av de försvårande omständigheter som skall kunna leda tUl att en stöld bedöms som grov bör hänsyn sålunda tas tUl det förhållandet alt medborgarnas krav på skydd vid kränkningar av olika slag numera är mindre fokuserat på de rent ekonomiska intressena än under gångna tider. Den personliga integriteten och tryggheten mot störningar av vad som räknas lUl hemfriden har allt mer kommit i förgrunden. Del framstår därför som naturligt att tonvikten i förevarande sammanhang i mindre mån läggs på tillvägagångssätlet som sådant än på det obehag och lidande elt hänsynslöst tillvägagångssätt vid stölden medför.

Mol bakgrund härav bör inbrottsmomentel mönstras ut ur lagrummet som etl exempel på en självständig kvalifikationsgrund för grov stöld och exemplifieringen i stället kompletteras med ett nytt kriterium som bätlre än f. n. ger uttryck för en laglillämpning i överensstämmelse med nyss anförda synpunkter. Den mest ändamålsenliga lösningen synes därvid vara atl ta fasta på det mått av hänsynslöshet som gärningsmannen ådagalagt. Eftersom det här otvivelaktigt finns vissa beröringspunkter med den innebörd som i förevarande sammanhang tilläggs begreppet "farlig" framstår det som naturligt alt ändringen får den lagtekniska utformningen atl del i det sista exemplet i lagrummet som tar sikte på sättet för gärningens förövande anges "eller om gärningen eljesi varit av särskilt farlig eller hänsynslös art".

Tidigare redovisade överväganden torde ha klargjort att de sålunda föreslagna ändringarna i 8 kap. 4 § BrB avser att ge vägledning för en mera differentierad bedömning bl. a. av olika slags inbroltsslölder. Det bör sålunda inte råda någon tvekan om att den som med slölduppsåt bryter sig in hos sovande personer i regel måsle anses ha gjort sig skyldig lill grov stöld. Delsamma gäller också exempelvis i fall då gärningsmannen i samband med ett inbrott av rent okynne åstadkommer en mera omfatlande förstörelse eller andra påtagliga obehag för målsäganden. Hänvisningen liU "särskilt hänsynslös art" tar emellertid också sikte på andra fall av tillgrepp än sådana som sker efter inbrott eller därmed jämstäUda förfaranden. Detta gäller bl. a. fall då gärningsmannen medvetet utnyttjar det förhållandet att en person är gammal, sjuk eUer bosatt på en ensligt belägen plats till att under mer eller mindre falska förevändningar bereda sig tillträde till dennes bostad och senare med hjälp av vederbörandes godtrogenhet eller utsatta ställning ogeneral genomför vissa tillgrepp.

Mot bakgrund av vad som nu anförts och tidigare här gjorda uttalande om de ekonomiska aspekternas relativa betydelse för bedöm-

Prop. 1975/76: 42 56

ningen av ett tillgrepps svårhetsgrad bör framhållas att stöldobjektels egenskaper, bl. a. dess värde, givetvis är avsett att få betydelse även i fortsättningen. Det hgger vidare i sakens natur att exempelvis just del tillgripnas värde eller den tillfogade skadans slorlek ibland kan få till följd att en gäming som med hänsyn enbart till övriga omständigheter inle aUs eller endast till viss grad kan bedömas som särskilt kvalificerad likväl bör rubriceras som grov stöld. Av hänsyn till såväl inträffade förändringar av penningvärdet som den allmänna ekonomiska samhällsutvecklingen, försäkringsverksamhetens utbyggnad m. m. synes del emellertid med fog kunna göras gällande att kraven i fråga om objektels värde genereUt sett bör sättas betydligt högre än som tidigare synes ha varit faUet. Eftersom lagtexten emellertid i denna del redan anger "betydande värde" synes det här varken finnas behov av eller uirymme för någon ylterligare lagändring.

Den tidigare lämnade redogörelsen för vad som till övervägande delen kännetecknar det kUentel som begår och lagfors för slöldbrolt i förening med den allt mer allmänt accepterade uppfattningen om fri-helsberövandenas negativa eller i varje fall starkt tvivelaktiga värde från rehabUiteringssynpunkt (jfr bl. a. SOU 1972: 64 s. 118 och BRÅ 1974: 3 s. 14) talar i och för sig för behovet av en straffmälningspraxis som i ännu slörre utsträckning än hittUls primärt kan ta sikte på åtgärder som innebär kriminalvård i frihet. Det framstår sålunda som angeläget att man på sikt i så slor utsträckning som möjligt skall kunna reducera både antalet fribetsberövanden som de individuella straffens längd. Mot denna bakgrund ter sig en justering av straffskalorna för stöld som önskvärd. Delta gäUer i synnerhet det för undvikande av vissa Iröskdef-fekler framförda förslaget atl införa böter i straffskalan för enkel stöld. Eftersom samma problem emellertid föreligger även i fråga om andra brottstyper bör hithörande frågor lämpligen prövas i ett större sammanhang. Detsamma gäller behovet av en eventuell justering av straffskalan för grov stöld.

Det finns i förevarande sammanhang slutligen anledning att även fästa viss uppmärksamhet vid den indirekta och begränsade betydelse som här tidigare förordade ändringar i bestämmelserna om grov stöld kan tänkas få när det gäller att förverkliga gällande kriminalpolitiska målsättningar i fråga om den framlida användningen av lidsobegränsade frihetsberövande påföljder. En utredning med uppdrag all avskaffa påföljden ungdomsfängelse har redan påbörjat sitt arbete (Ju 1974: 16). Det finns vidare skäl anta alt utvecklingen i vårt land liksom i andra nordiska länder kommer att gå därhän att den tidsobeslämda påföljden internering inte kommer att finnas kvar för de lagöverträdare som bedöms som farliga enbart på gmnd av risken för fortsalla förmögenhetsbrott. I avvaktan på de ställningstaganden på detla område som lorde bli aktuella sedan 1971 års utredning om behandling av psykiskt avvi-

Prop. 1975/76: 42 57

kände (Ju 1971: 8) slutfört sitt arbete samt i avbidan även på resultatet av åtalsrättskommitténs (Ju 1970:63) arbete framstår det under sådana förhållanden som värdefullt, om man genom förevarande reform kan åstadkomma en ordning som innebär att gränsdragningen mellan stöld och grov stöld får till följd att väsentligt färre brott än f. n. kommer att hänföras till sistnämnda svårhetsgrad. Eftersom erfarenheten visar all det bland det nuvarande interneringsklientelet finns en tämligen stor grupp som vid återfall just gör sig skyldig till inbrott av relativt okvalificerad art skulle den tendens som redan finns att i större utsträckning än tidigare underlåta åtal eller ålerintagning i anstalt sålunda kunna ytterligare främjas.

4 Rån

4.1 GäUande rätt

4.1.1 Lagstiftning och förarbeten

I SL i dess lydelse efter år 1942 fanns stadgandet om rån i 20 kap. Gämingsbeskrivningen omfattade den som stal medelst våld å person eller medelst hot som innebar trängande fara, eUer, sedan han begått stöld och anträffats på bar gärning, satte sig till motvärn med sådant våld eller hot mot den som ville återta det tillgripna. Av stadgandet framgick vidare att ansvar för rån även skulle ådömas den som med sådant våld eller hot tvingade någon tiU handling eller underlåtenhet, som innebar vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne var. Lika med våld skulle anses åtgärd varigenom någon försattes i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Straffet för rån var straffarbete i elt till åtta år. Om någon vid rån blev så våldförd alt han avled eller erhöll svår kroppsskada eller om rånet av annan anledning var alt anse som grovl skulle straffet bestämmas till straffarbete på livstid eUer från sex till tio år.

Straffminimum för enkelt rån överensstämde med vad som hade gällt före år 1942 i fall då det förelåg synnerligen mildrande omständigheter. Man hade inte ansett att högre minimum borde komma i fråga med hänsyn till att brottet ibland, särskUt då det gällde råntvång som utövades av den som ertappades på bar gärning, kunde vara tämligen lindrigt. StraffmaxLmum åtta år överensstämde också med tidigare gällande rält. Paragrafen upptog inget annat kvalifikationsfall för grovt rån än atl någon blivit så våldförd alt han avlidit eller fått svår kroppsskada. •

I förslaget till BrB gjorde straffrättskommittén ingen annan ändring i fråga om rån än att bestämmelserna om grovt brott bröts ut liU en särskild paragraf. I samband därmed infördes brottsbeteckningen grovt rån. I 1958 års lagrådsremiss med förslag till BrB anförde departementschefen bl. a. atl han godtog straffrällskommitléns förslag beträffande

Prop. 1975/76: 42 58

rån med den avvikelsen att strafflatituden för enkelt brott lämpligen borde bestämmas till fängelse mellan sex månader och sex år. I fråga om grovt rån innebar hans förslag också vissa jämkningar av kvaUfikalionsgrunderna.

1 lagrådsremissen år 1960 fick bestämmelserna om enkelt rån sin slutUga utformning. Stadgandet bibehöll därvid i allt väsentligt sin lydelse från år 1942. Straffet bestämdes lill fängelse i lägst ett och högst sex år. Proposilionen med förslag tUl BrB antogs år 1962 av riksdagen ulan ändring vad gäller brottet rån.

I BrB återfinns beslämmelserna om rån i 8 kap. Huvudstadgandet som är upptaget i 5 § har följande lydelse.

Den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som innebär trängande fara eller, sedan han begått stöld och anträffats på bar gärning, sätter sig med sådant våld eller hot till motvärn mot den som vill återtaga det tUlgripna, dömes för rån till fängelse, lägst etl och högst sex år. Delsamma skall gälla, om någon med sådant våld eller hot tvingar annan till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den ivungne eller någon i vars ställe denne är. Lika med våld anses att försälta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd.

Enligt BrB betecknas sålunda varje förmögenhetsöverföring som sker medelst våld å person eller medelst hot som innebär trängande fara som rån. Det våld eller hot som paragrafen talar om bmkar betecknas rån-tvång. Med våld å person avses alt gärningsmannen bär våldsam hand på en person som därigenom utsätts för misshandel eller betvingande. Atl hastigt rycka något från en person eller att knuffa någon eller annan lika lindrig våldsutövning anses alltså inte höra hit. Tillgrepp i samband med sådana våldsfall får räknas som stöld eller grov stöld, inle som rån. För att ett hot skall anses innebära trängande fara krävs inle bara att faran skall vara omedelbart överhängande ulan också att den avser något betydelsefullt intresse såsom liv, hälsa eller därmed likställt intresse. I praxis har det ansetts tillräckligt alt hotet tett sig som etl hot som innebär trängande fara trots atl faran i själva verket inte varit trängande, exempelvis när hotel skett med leksakspistol (NJA 1956 C 187). Med våld likställs enligl lagtexten atl någon försätts i vanmakt eller annal sådant tiUslånd. Därmed avses bl. a. fall då någon på grund av intagning av bedövande medel som sker mot hans vilja eller användning exempelvis av tårgas försätts i en hjälplös situation.

Såvilt gäller förfarandet omfattar rånparagrafen tre fall: stöldfallel, motvärnsfallet och utpressningsfaUet. Med stöld menas tillgrepp som faller under kapitlets fyra första paragrafer. Det är alltså här fråga om råntvång i fall då tillägnelseuppsåt föreligger. Motvärnsfallet avser del fallet att någon gör sig skyldig tiU dels en fullbordad stöld och dels ell därefter medelst råntvång utövat motväm. En förutsättning är dock att

Prop. 1975/76: 42 59

råntvånget används för att fullfölja stölden och inte endast för att skydda brottslingen själv. Utpressningsfallet avser slutligen den situation som föreligger när någon genom råntvång tvingar annan att lämna ifrån sig en sak eller att utfärda skuldebrev, kvitto eller Uknande handling som innebär förmögenhetsöverföring.

En förmögenhetsöverföring betecknas som rån om den sker genom råntvång men som utpressning (BrB 9: 4) om annat otillåtet tvång kommer till användning. För att en förmögenhetsöverföring som frambringas genom råntvång skall anses som rån fordras vidare i princip att våldet eller hotet riktas mot den Ivungne. Om någon tvingar annan till en förmögenhetsöverföring genom råntvång som riktar sig mol en Iredje person är det således fråga om utpressning och inte rån.

Strafflatituden för rån är fängelse från ett liU sex år. För grova faU av rån finns ett särskilt stadgande (6 §). Straffskalan för grovt rån omfattar fängelse i lägst fyra och högst tio år.

4.1.2 Rättspraxis

Såsom kriterium på rån anges i 8 kap. 5 § BrB bl. a. att någon stjäl medelst våld å person eller efter stölden sätter sig till motvärn med våld å person mot den som viU återta det tillgripna. Rån förutsätter alltså ett direkt samband mellan våldet och tillgreppet. Frågan om delta samband såvitt gäller tillgrepp och efterföljande våld har varit uppe till prövning i HD. I rättsfallet NJA 1942 s. 238 hade en person med bruk av en falsk nyckel berett sig tillträde tUl en affär och där tillgripit 15 kr. Under uppehållet i butiken blev gärningsmannen överraskad av innehavaren, som försökte hindra honom atl undkomma. Gärningsmannen mattade då först två knytnävsslag mot innehavaren utan att träffa denne. För alt hindra förföljandet höll han sedan igen en dörr från utsidan, men öppnade den vid två tillfällen och sparkade innehavaren i mellangärdet. Under den fortsatta flykten gick gärningsmannen vidare till anfaU mot innehavaren med en ribba, dock utan att utdela något slag. Enligt domskälen gav omständigheterna vid handen att innehavaren med sina åtgärder avsett att återta de tillgripna pengarna. Gärningen bedömdes såsom rån. 1 rättsfallet NJA 1945 s. 483 hade en person tUlgripit äpplen och skärbönor i en trädgård. I samband med att han avlägsnade sig från platsen överraskades han av ägaren och tilldelade denne två slag i pannan. Då det av utredningen inte framgick att ägaren försökt återta det tillgripna bedömdes händelseförloppet som snatleri och misshandel. Straffet fastställdes till fängelse två månader.

Begreppet våld å person har bl. a. varit föremål för prövning i ett fall som avgjordes år 1972. Målet gällde en person som olovligen hade tillgripit en vinflaska på en restaurang och därefter tilldelat en anställd etl slag över bröstet för att hindra atl denne återtog flaskan. Slaget fick till följd att den anställde föll omkull. Det konstaterades emeUertid all sia-

Prop. 1975/76: 42 60

get i och för sig inte hade förorsakat någon smärta. Tingsrätten fann därför inte utrett att våldet varit av sådan beskaffenhet som avses i rånparagrafen utan dömde gärningsmannen för snatteri och ofredande. Straffet för dessa och ytterligare brott bestämdes till fängelse två månader. Hovrätten, som anmärkte att fallet mot gatan medfört huvudvärk, svullnad i bakhuvudet och iUamående, fann däremot våldet vara av sådan beskaffenhet som avses i rånparagrafen och dömde gärningsmannen för rån m. m. tUl fängelse ett år. HD beviljade inte prövningstillstånd (HD:s mål nr B 244/72).

Som ett annat kriterium på rån anges i paragrafen att gärningsmannen åstadkommer förmögenhetsöverföring medelst hot som innebär trängande fara. Av det tidigare nämnda tUlståndsprövningsmålel NJA 1956 C 187 framgår att HD godtagit tolkningen att ett hot skall anses innebära trängande fara när det av envar omdömesgill person skulle ha uppfattats innebära en omedelbart förestående livsfara. Hotet utgjordes i det aktuella fallet av en leksakspistol och en påse, som gavs intryck av alt innehålla en bomb. Hotet riktades mot en bankkassör. Ifrågavarande tolkning av det aktuella kriteriet har kritiserats av professor Hans Thomstedt i en artikel om domaren och straffbudet (SvJT 1959 s. 1 ff). Thomstedt anmärker att det varken av förarbeten eller av rättspraxis framgår om ansvar för rån förutsätter att gärningsmannens hot verkligen innebär trängande fara eller om det räcker att hans offer och andra iakttagare fått den uppfattningen. Lagtextens avfatlning anser Thomstedt närmast tala för att hotet verkligen måste ha inneburit trängande fara. Vid sådant förhåUande kräver enligt Thomstedts mening hänsynen lill legalitetsprindpen att ansvaret begränsas till fall, där objektiv fara förelegat. Den motsatta uppfattningen, som domstolama i det aktuella fallet gett uttryck för, torde ha som grund att straffbudet för rån i motsats till straffbestämmelserna för misshandel ansetts ha till ändamål atl skydda offrets handlingsfrihet och inte hans kroppsliga integritet, menar Thomstedt. Uttrycket hot som innebär trängande fara skulle från den utgångspunkten avse fall, då hotet för den hotade — åtminstone om denne är en vanUg normal person och således inte speciellt lättskrämd — verkar innebära trängande fara. Offrets handlingsfrihet, dvs. hans motståndskraft mot hotel, inskränks nämligen Uka mycket vare sig gärningsmannens pistol är riktig eller blott en leksak, så länge offret tror alt det rör sig om ett användbart vapen. Thomstedt finner visserligen all detta resonemang kan förefalla plausibelt men ifrågasätter likväl rikligheten av en tolkning, som gör att lagbudet tillämpas på fall som inte täcks av dess ordalydelse. Thomstedt anför slutligen att goda skäl talar för denna tolkning av hotets beskaffenhet vid rån men menar att lagstiftaren då bör ändra lagtexten. Thomstedt ger uttryck åt samma uppfattning i en senare artikel i SvJT (1968 s. 329 ff). Hans tolkning av lagtexten delas av bitr. professorn Olle Hoflund (Om farebegreppet i straffrät-

Prop. 1975/76: 42 61

ten 1967 s. 96 ff) medan professor Ivar Strahl intagit en motsatt ståndpunkt (SvJT 1960 s. 262).

Av intresse för tolkningen av begreppet hot i bestämmelserna om rån är också några andra rättsfall, varav två från Svea hovrätt år 1962. I del första, mål B 1087, hade en person A ställt sig hindrande i vägen för B och begärt att få låna 20 kr av denne. B blev rädd och överlämnade 100 kr. Underrätten dömde för rån eflersom A avsett att tvinga B all utge pengarna. Enligt domstolen måste A därvid ha insett att B, när han lämnade ifrån sig pengarna, uppfattal A:s förfarande som ell hot om omedelbart förestående våld å honom samt alt B inför hotel lämnat över penningbeloppet. Hovrätten fann all hotet inte varit av den allvarliga beskaffenhet som anges i rånparagrafen och dömde i stället för utpressning. Två ledamöter var skiljaktiga och ville döma för rån på de av rådhusrätten anförda skälen och med hänsyn till att hela situationen måste antas ha gett B grundad anledning räkna med alt han skulle bli utsatt för svår kroppslig misshandel. Straffet bestämdes till straffarbete tio månader medan underrätten dömt till straffarbete ett år sex månader för rån. I målet B 1178 hade den tilltalade genom hot att döda målsäganden (R) tUllvingat sig 21 kr av denne. Underrätten dömde för utpressning med motiveringen att det inte kunde anses tillfyUest utrett att gärningsmannen själv insett alt det hot, för vilket han utsatte R, varit av sådan beskaffenhet alt det av denne uppfattats som ett överhängande hot lill livet eller om svår misshandel men att det måste antas för visst, all han förstått all R åtminstone måst uppfatta det som ell hot om viss misshandel. Hovrätten dömde för rån under hänvisning till alt gärningsmannen måsle antas uppsåtligen ha givit R gmndad anledning räkna med att han skulle bli föremål för svår kroppslig misshandel.

Frågan om hotets beskaffenhet vid rån har slutligen även varit uppe i ett relativt nyligen avgjort mål (HD:s beslut den 4 december 1973 nr SB 1383). Målet gällde en person som till två poslexpedilörer räckt fram ett ultagningskvillo på vilket han skrivit: "Detta är ett rån. Lägg upp 5 000 kronor på disken. Gör inget annal så blir ingen skadad". Gärningsmannen, som bar en leksakspistol instoppad i byxlinningen, hade understrukit hotet genom att föra sin hand mot pistolen och yttra alt något tråkigt kunde hända om han inte blev åtiydd. Postexpeditörerna, för vilka hotet framstod som innebärande trängande fara, lämnade över 5 000 kr. Såväl underrätten som hovrätten bedömde gärningen som rån. HD meddelade inte prövningslUlstånd.

Av beslämmelserna i 28 kap. 1 § tredje stycket BrB framgår att skyddslUlsyn för brott för vilket det Undrigasle straffet är fängelse i etl år eller däröver får ådömas endast om synnerliga skäl föreligger därtill. Frågan om påföljdens art vid rån har behandlats i några rättsfall. HD har inte i något av dessa ansett synnerliga skäl för skyddstillsyn föreligga. I NJA 1962 s. 759 hade två ynglingar i avsikt att stjäla pengar och

Prop. 1975/76: 42 62

spritdrycker berett sig tilllräde tiU S:s lägenhet. Den ene av ynglingarna hade vid besöket tiUdelat S tre knytnävslag. Gärningen bedömdes som försök till rån. 1 hovrätten dömdes den som utfört misshandeln tUl villkorlig dom med övervakning och skyldighet att iaktta vissa särskilda föreskrifter. HD fann emellertid alt även om den av hovrätten ådömda påföljden kunde vara lämpligare än ovillkorligt frihetsstraff påkallade hänsynen till den allmänna laglydnaden ett frihetsstraff. Straffet bestämdes till straffarbete åtta månader. Målet NJA 1965 s. 152 avsåg en tjugoårig yngling som tillsammans med tre kamrater under en bilfärd tillgripit 40 kr ur en medpassagerares portmonnä sedan han hade vridit dennes arm. Gärningen bedömdes som rån. HD antecknade atl brottet inte syntes ha haft sin grund i kriminell läggning ulan väsentligen hade betingats av tiUfälliga omständigheter, bl. a. spritpåverkan. Intresset av den allmänna laglydnadens upprätthållande krävde dock med hänsyn till brottels beskaffenhet att den ådömda påföljden medförde en längre tids frihelsberövande. Skyddslillsyn, även om den förenades med anstallsbe-handling kunde därför inte anses utgöra en tillräckligt ingripande påföljd. Straffet bestämdes till ungdomsfängelse.

I ett annat refererat rättsfall från samma år, s. 454, dömde HD en ar-tonåring av sanuna skäl tiU ungdomsfängelse. Två juslitieråd var skiljaktiga och ville döma till skyddstillsyn, den ene bl. a. för att rånet var av synnerligen lindrig art. Gärningen begicks mot en 27-årig man som följl med en flicka för att mot betalning ha samlag med henne. TUlgreppel avsåg 100 kr och skedde genom fasthållning men utan misshandel.

I rättsfallet NJA 1970 s. 353 bedömde domstolarna rånets svårhetsgrad på olika sätt. Målet avsåg två personer som med våld olovligen trängt in i A:s bostad och där företett en kniv och en pistol, som i verkligheten var ofarlig, men som av A måste ha uppfattats som ett farligt vapen. De förmådde A att ta fram pengar, av vilka de tiUgrep minst 77'0 kr. Underrätten konstaterade bl. a. att rånet var mycket valhänt och amatörmässigl ulfört och all den ene gärningsmannen, som nyss fyllt tjugo år, vid gärningens begående fick anses ha visat en för rån ovanligt stor beskedlighet. Han dömdes för bl. a. rån till skyddslillsyn med an-staltsbehandling. Hovrätten fastställde domen. Enligt HD visade utredningen visserligen atl gärningsmännens handlingssätt i några detaljer utmärkts av viss valhänlhet och en mer eller mindre uppriktigt menad beskedlighet gentemot A. Gärningen fick emellertid sin huvudsakliga prägel av alt det här var fråga om en 86-årig man som bodde ensam och ensligt och att gärningen var noggrant planlagd i förväg. Rånet kunde med hänsyn härtill inte anses vara av lindrig art. Skyddslillsyn kunde av hänsyn till allmän laglydnad inte komma i fråga. HD bestämde straffet för 20-åringen till fängelse ett år. En ledamot var av skiljaktig mening och ville fastställa hovrättens dom.

Av intresse i detta sammanhang är vidare ett senare avgjort hovrätts-

Prop. 1975/76: 42 63

mål. I SvJT 1972 rf s. 34 redogörs sålunda för ett fall i vilket två omyndiga pojkar förövat ett rån mot en fjortonåring. Den ene av pojkarna hade genom att tilldela fjorlonåringen två slag i ansiktet förmått denne atl lämna ifrån sig 1 kr. 35 öre. Gärningen bedömdes som rån. Den andre av de tilltalade hade visserligen försökt avstyra ytterligare misshandel, men ansågs likväl genom sitt uppträdande och vissa yttranden ha understrukit det medelst våld framsläUda kravet på pengar och härigenom främjat gärningen. Hans delaktighet i gärningen bedömdes därför som medhjälp till rån. I fråga om påföljderna antecknade hovrätten alt del lindrigaste straffet för rån är fängelse i elt år. I förevarande faU måsle emellertid rånet relativt sell anses vara så lindrigt alt nämnda straff i betraktande av huvudgärningsmannens ungdom och personliga förhållanden framstod som orimligt hårt. Med hänsyn härtill fann hov-rätlen synnerliga skäl föreligga alt döma honom till skyddstillsyn jämte, med hänsyn till den allmänna laglydnaden, ett högt bötesstraff. Medhjälparen ådömdes elt bötesstraff varjämte prövotiden för en tidigare ådömd skyddslillsyn förlängdes.

Frågan om påföljden för rån kan slutligen även belysas genom ett nyligen avgjort och i detta hänseende uppmärksammat fall (HD:s beslut den 14 december 1973 nr SB 1422). Målet gällde en alkoholiserad pensionär som tUlgripit en flaska vodka i en blomsterkiosk och därefter genom hot med en mejsel satt sig till motvärn mot blomslerförsäljaren när denne försökte återta flaskan. Gärnmgen bedömdes som rån. Påföljden bestämdes av underdomstolarna till internering med en minsta lid för anslaltsvården av åtta månader. HD beviljade inle prövningstillstånd.

4.1.3 Statistiska uppgifter m. m.

Två undersökningar som utförts vid kriminalvelenskapliga institutet vid Stockholms universitet innehåller uppgifter av intresse i detta sammanhang. Båda behandlar rån i Stockholm, den ena under år 1964, den andra under år 1969.

År 1964 anmäldes 252 rån till Stockholmspolisen. Det faktiska underlaget bakom 189 av dessa anmälningar har undersökts närmare. Det framgick därvid bl. a. att värdet av det tillgripna, vilket inte angetts i 7 procent av faUen, i omkring 39 procent av fallen understeg 100 kr. och alt tillgreppsvärdet översteg 1 000 kr. i endast omkring 6 procent av fallen. I 90 procent av fallen hade gärningsmannen brukat våld. Våldet hade i cirka 70 procent av fallen utövats utan vapen eller särskilt till-hygge.

I omkring 45 procent av de undersökta rånen hade gärningsmannen, offret eller båda varit berusade. Detta gällde i 49 fall offret, i 6 fall enbart gärningsmannen medan i 28 fall båda var berusade. I 70 procent av dessa rån hade gärningen föregåtts av viss vänskaplig samvaro mellan

Prop. 1975/76: 42 64

gärningsmannen och offret. Av 189 rånoffer var en tredjedel antecknade i kriminalregislrel. Av misstänkta gärningsmän, 121 personer, saknade över hälften fast anställning. De flesta av dessa var i åldern 20—40 år. Av gärningsmännen var 58 procent antecknade i kriminalregislrel. Av dessa hade 60 procent 3—15 tidigare belastningar.

Den undersökning som avser år 1969 omfattar endast gärningsmän under 25 år som dömts för rån eller för sådant brott överlämnats för vård enligt barnavårdslagen. Genom denna urvalsmetod omfattar undersökningen totalt 60 ungdomar mellan 8 och 25 år, som tillsammans förövat 35 rån. Vid 22 av rånen användes inte något vapen eller särskilt tillbygge. Skjutvapen förekom vid 3 rån. Minst 60 procent av gärningsmännen var påverkade av alkohol eller annat rusgivande medel vid brottet. Cirka 28 procent av rånen hade föregåtts av viss vänskaplig samvaro mellan gärningsmannen och offret.

Undersökningen hade främst till syfte att belysa den sociala bakgrunden hos gärningsmännen. Undersökningsresultatet ger vid handen att de flesta ungdomarna kom från en undermålig miljö. Såväl deras uppväxtmiljö som övriga levnadsomständigheter skilde sig markant från förhållanden som kan betecknas som tillfredsställande. Av klientelet hade 40 procent varit placerade i fosterhem och/eller anstalt. Föräldrarna tillhörde i stor utsträckning socialgrupp III. Spritmissbruk hos framför allt fadern var vanligt förekommande. Kriminaliteten hos syskon var markant. Begåvnings- och ulbUdningsnivån hos gärningsmännen var förhållandevis låg. Av dem som var i arbetsför ålder saknade 40 procent arbete vid brottstillfället. Över hälften visade tecken på psykisk awikdse eUer störning. Missbruk av alkohol eller annat rusgivande medel fanns antecknat för 47 av 60 gärningsmän. Av gärningsmännen hade 51 tidigare gjort sig skyldiga till brollsbalksbrott.

Brottskommissionen återger i sitt betänkande Åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen (Ds Ju 1973: 5 s. 48 f) resultaten av en inom rikspolisstyrelsen förelagen undersökning angående anmälda rån under år 1972. Enligt denna undersökning uppgick antalet anmälningar i hela landet detta år till 1 862. Vid cirka tio procent av dessa rån hade skjutvapen förekommit. Ungefär 60 procent av rånen hade förövats på gator, torg och andra allmänna platser. Totalt tillgreps cirka 3 milj. kr., varav 2,7 milj. vid väpnade rån mol bank- och postkontor samt värdetransporter. Det totala antalet rån mol bank- och postkontor var 100, varav alla utom två hade begåtts under vapenhot.

Ur den allmänna kriminalstatistiken över meddelade domar för rån och grovt rån under åren 1965—1971 kan följande material hämtas.

Prop. 1975/76: 42 65

	1965	1966	1967	1968	1969	1970	1971
antal dömda varav 15—20 är vid brottet	133	195	214	117	225	258	285
antal dömda varav 15—20 är vid brottet	69	77	99	55	85	117	106
villk. dom/skyddstills varav 15—20 år	. 24	25	23	18	25	54	40
villk. dom/skyddstills varav 15—20 år	17	20	16	8	13	34	26

4.1.4 Nordisk rätt

Enligt danska straffeloven är straffet för rån (r0veri) fängelse från sex månader till tio år. För rån straffas den som för att skaffa sig eller annan oberättigad vinning medelst våld eller hot om omedelbart användande därav fråntager eller avtvingar någon främmande lös sak, för stulen sak i säkerhet eller tvingar någon till handling eller underlåtenhet som medför skada för den överfallne eller någon för vUken denne handlar. Har rånet varit av särskilt farlig art är maximistraffet fängelse i 16 år (§ 288).

Enligt finska strafflagen är straffet för rån tukthus i högst tio år. Slraffarten tukthus innebär elt minimistraff på sex månader. Den som med våld å person eller med hot, som innebär trängande fara för liv eller hälsa, tar ifrån annan gods eller pengar i avsikl all utan laga rält tillägna sig eller annan egendomen straffas för rån (31 kap. 1 §). Enligt 3 § samma kap. skall även den som ertappas med snatteri, stöld eller försök därtill och som för att kunna fuUborda brottet eller behålla den egendom han tillägnat sig brukat våld mot annan eller mot annan använt hot som innebär trängande fara för liv eller hälsa dömas för rån eller försök därtill. Lagen innehåller också ett särskilt stadgande om grovt rån. Straffet är här tukthus på viss tid, minst två år. Den, som genom hot som innebär trängande fara för liv eller hälsa eller genom våld å person för att bereda sig eller annan nytta avtvingar någon gods eller penningar, eftergift av gäld, förskrivning, borgensförbindelse eller annan fördel i egendom, vartill han ej har laga rätt, straffas för rånarlad utpressning enligt samma strafflatituder som gäller för rån eller grovt rån (4 § 3 st.). Av intresse i detta sammanhang är även en bestämmelse som infördes i 3 kap. 5 § år 1972. Denna nya regel medger att domstolen när särskilda skäl föreligger får underskrida straffminimum eller avvika från stadgad slraffart om hinder inte möter med hänsyn tiU aUmänt intresse. I propositionen som föregick lagändringen anmärktes särskilt att stadgandet kunde komma att tillämpas vid rån om straffskalan i det enskilda fallet på grund av våldets eller hotets art eller till följd av omständigheterna vid gämingen var att anse som för sträng.

Enligt norska straffeloven straffas den för rån som i avsikt att skaffa sig eller annan oberättigad vinning bemäktigar sig ett föremål som helt eller delvis tillhör annan genom att utöva våld mot person eller sätta honom ur stånd att försvara sig eller med hjälp av hot som framkallar all-

5 Riksdagen 1975176.1 saml. Nr 42

Prop. 1975/76: 42 66

varlig fruklan för våld mot person. För rån straffas också den som i avsikt och med medel som nämnts tvingar någon att företa en handling som vållar skada eller risk för skada för honom eller den på vars vägnar han handlar (§ 267). Slrafflaliluden är fängelse från sex månader lill tio år. Visar handlingen särskilt kriminell läggning är minimistraffel fängelse i två år. Delsamma gäller vid återfall i rån, såvida inte särskilda skäl talar däremot. Straffet kan i vissa fall bestämmas till fängelse på livslid (§ 268).

4.2 Reformförslag

4.2.1 Strafflatituden

1 en artikel i SvJT 1968 s. 329 ff har professor Hans Thomstedt bl. a. förordat en ändring av strafflatituden för rån. Han pekar i artikeln på att gällande höga slraffminimum för rån medför vissa nackdelar i de fall då det är fråga om förhåUandevis lindriga former av detta brott. Han konstaterar således att en stöld, även om den bedöms som grov, kan medföra skyddstillsyn utan särskilda restriktioner medan denna påföljd med hänsyn till bestämmelsen i 28 kap. 1 § tredje stycket BrB, kan komma i fråga vid rån endast om synnerliga skäl föreligger därtill. Det framhålls vidare att ett rån stundom kan framstå som ett relativt lindrigt brott, nämligen om våldsanvändningen är ringa och det belopp brottet avser är litet. Som exempel på sådana fall hänvisar han till två av de i det föregående redovisade rättsfallen, nämligen NJA 1965 s. 152 och NJA 1965 s. 454 (se 4.1.2). Thomstedt förordar mot bakgrund härav en sänkning av minimistraffel för rån för att ge domstolarna större frihet atl ådöma den från individualpreventiv synpunkt lämpligaste påföljden.

Brottskommissionen har också övervägt frågan om behovet av en ändring av strafflatituden för rån i samband med dess ställningstaganden tiU den i direktiven aktualiserade frågan om eventuella skärpningar av gällande straffbestämmelser för våldsbrott. Kommissionen konstaterar därvid bl. a. att den inte funnit anledning föreslå någon höjning av maximistraffet för normalfallet av rån eftersom de allvarligaste gärningarna alltid lorde kunna hänföras till bestämmelsen om grovt rån. Enligt kommissionens mening borde inte heller minimistraffel för normalfallet skärpas, eftersom denna straffbestämmelse omfattar också mindre allvarliga fall. Som exempel på ett sådant fall nämndes att någon efter tillgripandet av ett paket cigarretter tiUdelar ägaren ett knytnävsslag när denne försöker återta cigarretterna. Med tanke exempelvis på sådana fall skulle det enligt kommissionens mening snarast kunna vara motiverat att överväga om inte minimistraffel för rån borde sänkas. Denna fråga borde emellertid enligt kommissionen lämpligen prövas i sammanhang med en mera allmän översyn av straffskaloma i BrB.

Frågan om en översyn av BrB:s bestämmelser om rån har senast ak-

Prop. 1975/76: 42 67

tualiserats i en motion tUl 1974 års riksdag (mot. 1974: 967). 1 denna anförs bl. a. att råntvång inte behöver vara så allvarligt som straffsatsen för rån synes utvisa. För att våld i den mening som är aktuellt i förevarande sammanhang skall anses föreligga krävs inte mera än att offret tillfogas smärta eller att hans kroppsliga rörelsefrihet betvingas genom fasthållande. Hotet behöver enligt rättspraxis inte innebära hot med ett laddat skjutvapen eller med aUvarUgt menad misshandel utan kan avse ett hot som för den hotade framstår som aUvarligt fastän det i verkligheten är ofarligt, t. ex. hot med leksakspistol. Enligt motionen kan således relativt ofarliga handlingar bedömas som rån, varvid som exempel nämns de här tidigare refererade rättsfallen NJA 1965 s. 152 och 454.

Motionären konstaterar vidare att minimistraffet för rån är anmärkningsvärt högt i jämförelse med straffet för andra brott som innebär tvång medelst våld eller hot samt att BrB inte innehåller bestämmelser om någon ringa form av rån. Som exempel av intresse i delta sammanhang anges straffskalorna för våldförande, utpressning, olaga tvång, misshandel, snatteri, stöld och grov stöld. Enligt motionen behöver skillnaden mellan stöld och rån i praktiken inte vara särskilt stor i fråga om det lidande som tillfogas målsäganden genom gärningen. Väsk-ryckning från en gammal dam bedöms normalt ej svårare än som grov stöld trots alt en sådan gärning kan framstå som minst lika skrämmande som att bli hotad med en leksakspistol eller att bli fasthållen medan ens fickor länsas. Skillnaden i straffminimum mellan grov stöld och rån sägs därför inte vara motiverad, särskilt som hänsyn inte heller tagils till det förhållandet att straffsatsen för brottet inte bara gäller gärningsmannen ulan också andra medverkande, t. o. m. en medhjälpare som inte har någon del i utövandet av råntvånget. Motionären förordar därför alt stadgandet om straffminimum ses över och föreslår att minimum sänks till fängelse sex månader i likhet med vad som gäller för grov stöld.

Motionen har efter beslut av justitieutskottet sänts på remiss till riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen, Svea hovrätt, BRA, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund och Föreningen Sveriges åklagare.

Samtliga remissinstanser ansluter sig till den i motionen framförda uppfattningen att minimistraffet för rån i vissa fall ter sig för högt. Rikspolisstyrelsen säger sig dela motionärens uppfattning atl de lindrigaste typerna av rån med hänsyn lill sin förhållandevis ringa svårhetsgrad påminner om vissa stöldbrott och anser det otillfredsställande att de rättstillämpande organen i dylika fall kan komma all känna sig tvingade atl av individualpreventiva skäl använda en annan brottsrubricering än rån. Föreningen Sveriges åklagare menar att praxis med hänsyn till gäUande straffminimum kommit att ställa mycket stränga krav på bevisningen i fråga om sambandet mellan det utövade våldet och tillgreppet.

Remissinstansema har förordat olika lösningar för att skapa möjUghet till en mildare bedömning av vissa typer av rån. Enligt RÅ kan det fin-

Prop. 1975/76: 42 68

nas anledning att överväga en sänkning av straff minimum, möjligen till fängelse sex månader. Föreningen Sveriges åklagare tiUstyrker en sådan sänkning under förutsättning att det klargörs att åtgärden inle är elt uttryck för en mildare syn på brottet rån som sådant.

Enligt Advokatsamfundet bör man inte kunna bortse från det förhållandet att gärningar, vilka omfattas av rånrekvisiten, traditionellt och av allmänheten torde betraktas vara av så allvarlig natur att de i princip bör leda till strängare påföljd än grov stöld. Det kan därför enligt samfundets mening inte vara riktigt att samma straffskala generellt skali gälla för de båda brottskategorierna. Samfundet anser emellertid all del bör skapas möjlighet för en mildare bedömning än den straffminimum tillåter då omständigheterna i det särskilda fallet så fordrar, exempelvis då våldet varit förhållandevis obetydligt, då hotet objektivt sett inte inneburit trängande fara eller då tUlgreppet inte avsett något större värde. Enhgt samfundet kan man tänka sig att nå en sådan lösning genom att införa en särskild straffbestämmelse för lindrigare former av rån, måhända med en särskild brottsbenämning. En alternativ lösning kan enligl samfundets mening vara alt införa en bestämmelse med innehåll att påföljden vid mildrande eller särskilda omständigheter kan nedsättas till sex månaders fängelse. Även Sveriges domareförbund finner atl en särskild straffskala för lindriga fall av rån bör övervägas eflersom en sänkning av straffminimum medför risker för att straffmätningen även vid normalfaUet av rån kan mildras, vilket inger betänkligheter från allmänpreventiv synpunkt.

I sitt betänkande i anledning av motionen anför justitieutskottet (JuU 1974: 26) bl. a. att antalet rånbrott under de senaste åren stigit betydligt och att det enligt utskottets mening är angeläget att samhället med kraft ingriper mot denna regelmässigt mycket allvarliga form av våldsbrotls-lighet. Samtidigt bör emellertid framhåUas att rånbegreppet även innefattar relativt ofarliga handlingar, t. ex. fall där våldet är ringa och det tillgripna avser obetydliga värden. I sådana fall kan inte sällan minimistraffet framstå som alltför strängt. All straffskalans nedre gräns ligger vid ett år har även den konsekvensen att det krävs synnerliga skäl för all påföljden skyddstillsyn skall få användas. Domstolen kan alltså tvingas tillgripa en frihetsberövande påföljd även om en sådan inte är påkallad av individualpreventiva skäl.

Utskottet anför vidare att den under remissbehandlingen framförda tanken på en särskild straffbestämmelse och en särskild brottsbenämning för Undrigare foriner av rån framstår som ett alternativ till motionärens förslag om en sänkning av straffminimum med eller utan samtidig justering av gämingsbeskrivningen. Av intresse är enligt utskottet en jämförelse med våldtäktsbrottet och dess Hndriga form, våldförande. Mot denna bakgrand är utskottet inte berett att binda sig för en lösning i enlighet med motionärens förslag men anser det motiverat att hithö-

Prop. 1975/76: 42 69

rande frågor blir föremål för närmare överväganden. Utskottet förutsätter att de i motionen upptagna spörsmålen kommer att behandlas i det arbete med en begränsad översyn av bestämmelserna om grov stöld och rån, som enligt vad utskottet erfarit f. n. pågår inom justitiedepartementet. Med hänsyn härtill finner utskottet någon särskild framställning från riksdagens sida inle påkallad ulan hemställer alt riksdagen avslår motionen.

Riksdagen har sedermera bifallit utskottets hemställan.

4.2.2 Rånhotet

Av redogörelsen för rättspraxis framgår alt frågan om rånhotets beskaffenhet debatterats i olika sammanhang med utgångspunkt bl. a. från rättsfallet NJA 1956 C 187. Den nyss redovisade motionen 1974: 967 med hemställan om översyn av brottsbalkens bestämmelser om rån behandlar också denna fråga.

I motionen anförs atl uttrycket hot som innebär trängande fara i praxis anses föreligga även i fall där faran i själva verket inle varit trängande men väl framstått som trängande, t. ex. då hot skett med oladdad pistol. Enligl motionen är det otillfredsställande att domstolarna utsträcker ett slraffbuds tillämpningsområde utöver dess ordalydelse. Motionären finner skäl tala för att sådana fall även i fortsättningen behandlas som rån men förordar att broltsbeskrivningen ändras i överensstämmelse med praxis. Det föreslås att rånhotet utformas efter mönster av stadgandet om olaga hot i 4 kap. 5 § BrB, där det alltså är fråga om hot "som är ägnat atl hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom".

Vid remissbehandlingen av motionen finner RÅ att den ståndpunkt som intagits i praxis är riklig och ändamålsenlig och framhåller alt rån, där hotel skett med skarpladdat skjutvapen, i allmänhet bedöms som grovt rån. Även om praxis sålunda måste anses fastlagd så att något akut behov av lagstiftning inte föreligger anser RÄ dock att den omständigheten att rånbroltets omfattning är omtvistad i doktrinen talar för alt lagtexten kan behöva förtydligas. Domareförbundet uttalar att det i likhet med motionären anser det vara otillfredsställande att rådande praxis beträffande hot med oladdad pistol och liknande fall mindre väl stämmer överens med lagens ordalydelse. Det är här fråga om upprätthållandet av straffrättens legalitetsprincip, som är av grandläggande betydelse för rättssäkerheten. Förbundet vill därför mte motsätta sig en översyn i föreslaget hänseende. Rikspolisstyrelsen, som anser att det i och för sig kan ifrågasättas om behov av en lagändring föreligger med hänsyn till den nuvarande stadgan i rättspraxis, har inte heller något att erinra mot en sådan översyn. BRÅ instämmer i uppfattningen att del kan råda viss tvekan om praxis stämmer överens med lagmmmets ordalydelse. BRÅ menar dock alt

Prop. 1975/76: 42 70

det från kriminalpolitisk synpunkt är tveksamt om den förordade om-formuleringen i enlighet med praxis är lämplig och uttalar att det från denna synpunkt torde finnas skäl att i princip förbehålla rånbenämningen sådana handlingar där ett verkligt hot föreligger. Samtidigt anmärker BRÅ att dess kriminalpolitiska arbetsgrupp behandlat frågan om de negativa konsekvenserna av brotlsbenämningar som ger en missvisande bild av lagsladgandets innehåll (se BRÅ 1974: 3 s. 11). Advokatsamfundet finner inle att det är nödvändigt alt mjuka upp rekvisiten för rån under förutsättning att möjlighet skapas till en mildare straffmälning för lindrigare former av rån och menar att rättstillämpningen måhända därigenom i stället skulle kunna anpassas bätlre lill lagrummets nuvarande ordalydelse.

Föreningen Sveriges åklagare anser inte att den tolkning som i praxis givits rånholet strider mot ordalagen i lagtexten och ullalar all förslaget att bestämma hotet på sätt som skett i 4 kap. 5 § BrB skulle få till följd alt även mycket okvalificerade hot skulle räknas som rånhot. Föreningen avstyrker därför bifall lill motionen i denna del.

I sill tidigare nämnda betänkande i anledning av motionen anför justitieutskottet alt i rättspraxis numera på ett entydigt sätt har fastslagits att s. k. rånlvång föreligger även om faran objektivt sett inte är trängande men hotet för den hotade tett sig som elt hot som innebär trängande fara. Något akut behov av lagstiftning till ledning för rättstillämpningen kan därför inte anses föreligga. Å andra sidan kan det från mer allmänna utgångspunkter anses mindre tillfredsställande atl lagrummets innebörd inte tydligt kommer till uttryck i lagtexten. Från kriminalpolitisk synpunkt kan det också, som bl. a. BRÅ framhållit i sill remissyttrande, finnas skäl att i princip förbehålla rånbenämningen för handlingar där ett verkligt hot föreligger.

Utskottet finner emellertid atl frågan om en justering av gärningsbeskrivningen inte bör betraktas isolerat från spörsmålet om en ändrad slraffskala för lindrigare former av rån. Utskottet är mot den bakgrunden inte berett all binda sig för motionärens lösning men anser det motiverat atl hithörande frågor blir föremål för närmare överväganden i samband med det tidigare nämnda och i förevarande promemoria aktuella arbetet.

Riksdagen har även i denna del på skäl som tidigare anförts avslagit motionen.

4.3 Överväganden och förslag

De synpunkter som i skilda sammanhang framförts beträffande gällande slraffskala för rån innefattar en samstämmig kritik av det förhållandet att latituden inte ger möjlighet till ett tUlräckligt nyanserat val av påföljd vid lindrigare former av rån.

Ett av de skäl som åberopats för behovet av en mildare straffmät-

Prop. 1975/76: 42 71

ning än som nu är möjlig är att det utövade våldet inte sällan kan vara av lindrig beskaffenhet.

Under senare år har rån mot banker och övriga penninginrätlningar men också andra förmögenhetsbrott där våld eller hot om våld ingår ökat. Till en del har tendensen också gått mot allt grövre våld. Gärningsmännen har sålunda varit beväpnade i större utsträckning än tidigare. Inom ramen för samhällets brottsförebyggande och brottsbekämpande verksamhet har därför åtskilligt gjorts som inneburit förstärkta insalser inle minst mot våldsbrotlsligheten. I detta sammanhang kan bl. a. erinras om de slraffskärpningar som genomförts på vapenlagstiftningens område. Av betydelse är också de redan genomförda eller beslutade förstärkningarna av polisens resurser som bl. a. är avsedda all sältas in i det brottsförebyggande arbetet och kampen mot våldsbrotten. Del finns vidare skäl erinra om de åtgärder som vidtas av banker och postverket för alt hindra eUer försvåra rån. Därtill kommer den verksamhet i syfle alt nedbringa kriminaliteten som pågår eller kan väntas bli initierad bl. a. av BRÅ.

Intresset alt skydda den enskilde mot angrepp av våldskaraktär framstår som ytterst motiverat. Att brott, där ett våld som riktar sig mol liv eller hälsa främst har sin grund i det förhållandet att gärningsmannen önskar uppnå viss ekonomisk vinning, i lagstiftningen anses särskUt slraffvärda stämmer väl överens med rådande allmänna uppfattning. Den stränga straffsatsen för rån fyller sålunda här i första hand en rent allmänpreventiv funktion.

Mol bakgrund av dessa överväganden torde det inte kunna göras gällande alt nuvarande straffsatser i och för sig är olämpligt avpassade i förhållande till flertalet av rånbrotten. Emellertid kan ifrågasättas om elt kombinerat tillgrepps- och våldsbrott som till sin natur skiljer sig väsentligt från normalfallet av rån, exempelvis därigenom att inslaget av våld är obetydligt, av allmänheten uppfattas som lika allvarligt som t. ex. ett bankrån och därför bör sttaffas enligt samma bestämmelser som gäller för sådant brott. I detta sammanhang kan erinras om atl BRÄ:s kriminalpolitiska arbetsgrupp särskilt erinrat om vikten av att tillämpade brottsbenämningar inle är missvisande.

Med våld avses i förevarande sammanhang som tidigare nämnts misshandel eUer betvingande av en persons rörelsefrihet. Misshandel anses föreligga så snart någon uppsåtiigen tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eUer försätter någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Begreppet misshandel föratsätter alltså i dess obetydligaste form endasi smärta, som därtill kan vara av relativt hastigt övergående natur. Alt knuffa en person torde inte vara att bedöma som misshandel utan som ofredande medan en örfil i normalfallet omfattas av begreppet misshandel. Våldet kan också beslå i ett betvingande, dvs. en fasthållning av offret under det att tillgreppet sker.

Prop. 1975/76: 42 72

Av vad nu sagts framgår att en handling, som består i att en person genom en örfil eller fasthållning liUskansar sig viss egendom enligl gällande ordning alltid torde böra bedömas som rån. Detsamma gäller fall där någon efter tillgrepp av egendom blir upphunnen och utdelar elt knytnävsslag mol ägaren för alt hindra denne att återta del tillgripna. Något generellt uirymme för lägre straff än ett års fängelse ges inte i gällande straff skala. Även om våldstendenser bör stävjas bl. a. genom strafflagstiftningen framstår behovet av en större frihet vid straffmätningen som påtagligt för att åstadkomma en differentiering mellan normalfallen rån och andra såsom rån betecknade brott, där våldsinslaget är relativt obetydUgt.

Bland de skäl som åberopats för behovet av en möjlighet tiU en mU-dare straffmälning vid rån har vidare anförts att hotet stundom framstår som mindre allvarligt menat även om det för den hotade tett sig som ytterligt farligt.

Med hot som innebär trängande fara menas i detta sammanhang etl hot om omedelbart förestående våld som är riktat mot elt betydelsefullt intresse såsom liv eller hälsa. Hotet skall alltså avse våld av allvarUg beskaffenhet, exempelvis hot om svår misshandel. Det är här således fråga om etl betydligt grövre våld än vad som enligt nyss lämnade redogörelse krävs i de fall då det är fråga om ett våld som verkligen har utövats. En gärningsman som har för avsikt alt genomföra sina hotelser för atl uppnå sitt syfte framstår under sådana förhåUanden som väl så hänsynslös som många av de gärningsmän vilka utövat visst våld i samband med tillgrepp. Orsaken till alt våldet uteblivit är sålunda i regd endast beroende på yttre omständigheter, främst då offrets handlingssätt.

Faran för att hotel skall förverkligas behöver emellertid inle vara konkret. Enligt praxis och doktrin avser lagbudet inte endast att skydda offrets kroppsliga integritet utan också hans handlingsfrihet. Även om utredningen skulle ge vid handen att en gärningsman aldrig hafl för avsikl all förverkliga hotet eller ens haft möjlighet därtill bedöms gärningen som rån under förutsättning att den hotade objektivt sell haft grundad anledning att tro att faran var överhängande. Goda skäl talar också för att rån med exempelvis ett oladdat skjutvapen alltid bör bedömas vara av sådan allvarlig beskaffenhet alt det objektivt sett framstår som motiverat att tillämpa en straffskala med minimum fängelse ett år. Detta utesluter emellertid inte alt det i övrigt kan tänkas förekomma fall då det kan vara befogat att göra en mera nyanserad bedömning av gärningen av hänsyn just till den omständigheten alt hotel saknat all reell innebörd eller skett med elt relativt ofarligt hjälpmedel. Även dessa förhållanden synes sålunda tala för att möjligheter bör skapas för etl mera differentierat påföljdsval än den nuvarande latituden för rån medger.

Som ytterligjire skäl för en mildare bedömning av vissa rånbrott har åberopats att gärningarna kan avse obetydliga värden.

Prop. 1975/76: 42 73

Rånbroltet omfattar som tidigare nämnts den som medelst rånlvång stjäl eller tilltvingar sig egendom med förmögenhetsvärde. Begreppet stjäla avser även tillgrepp som isolerat skulle bedömas som snatteri eller bodräkl. Förmögenhelsvärdet kan alltså vara mycket lågt. Av undersökningen beträffande anmälda rånbrott i Stockholm 1964 (se 4.1.3) framgår att ungefär 38 procent av rånbrotten avsåg tillgreppsvärden under 100 kr. Även om tillgreppsvärdet i och för sig inte bör tillmätas någon avgörande betydelse när det gäller att bedöma ett brott som i första hand fått sin särskilda karaktär genom dess anknytning till våldsutövning, förefaller minimistraffet för rån som mindre väl avpassat för brott som avsett endast jämförelsevis ringa värden, åtminstone om brottet samtidigt förövats med lindrigt våld eller genom hot, som inte varit allvarligt menat.

Även andra omständigheter torde kunna anföras som motiv för behovet av en större flexibilitet vid straffmätningen än gällande straffskala medger. Den nyss åberopade undersökningen beträffande 1964 års rånbrott visar sålunda att i 45 procent av dessa gärningsmannen, offret eller båda varit berusade. Av dessa rån hade 70 procent föregåtts av viss vänskaplig samvaro mellan kontrahenterna. En tredjedel av rånoffren var själva kriminellt belastade. Dessa uppgifter styrker inte bara uppfattningen att det här i betydande utsträckning är fråga om en väsentligt annorlunda kriminalitet än den som utmärker s. k. normalfall av rån och för vilken den stränga straffskalan är menad. De sålunda redovisade undersökningsresultaten visar också att man här ofta har atl göra med gärningsmän som inle från allmän synpunkt kan betecknas som farliga utan snarare utmärks av det förhåUandet att de är mer eller mindre gravt handikappade från social synpunkt. 1969 års undersökning om gärningsmännens sociala bakgrund och levnadsförhållanden ger klart belägg för klientelets brister i socialt avseende. Av hänsyn till dessa förhållanden framstår det likaledes som berättigat alt söka åstadkomma en ordning som innebär alt inle alla gärningar som i dag faller under 8 kap. 5 § BrB skall föranleda elt minimistraff på fängelse elt år.

Sammanfattningsvis kan konstateras att kritiken mot den nuvarande slrafflaliluden för rån är berättigad. Skäl föreligger därför all genom en lagändring öka utrymmet för ett mera nyanserat påföljdsval såvilt gäller rånbrott av jämförelsevis lindrigt slag.

I den tidigare nämnda motionen till 1974 års riksdag liksom i de i anledning därav angivna remissyttrandena har olika förslag redovisats angående sättet för genomförandet av en sådan reform.

Motionären föreslår sålunda att straffminimum för rån skall sänkas tUl fängelse sex månader. Samma straffminimum gäller i övriga nordiska länder. Emellertid kan, vilket bl. a. Grönvalls tidigare redovisade undersökning för grov stöld och ett remissyttrande bekräftar, en sänkning av ett straffminimum få till följd alt rättspraxis överlag ändras i

Prop. 1975/76: 42 74

mildare riktning. En sådan utveckling bör med hänsyn bl. a. till vad tidigare sagts angående tendensen i fråga om rån mot bl. a. banker och andra penninginrättningar liksom beträffande inställningen tUl våldsbrott i allmänhet inte accepteras. Därtill kommer vidare att ett straffminimum på fängelse sex månader mot bakgrand av vad som tidigare anförts beträffande skilda gärningars relativa straffvärde i vissa fall kan tänkas innebära en onödigt hård begränsning vid påföljdsvalet. Som teoretiskt exempel kan tänkas ett faU, då en berusad person medelst rånhot avtvingar annan en bussbiljett. Vidare talar som tidigare nämnts starka skäl för alt broltsbenämningen rån bör förbehållas sådana gärningar, för vilka den gällande stränga straffskalan är avsedd och som i det allmänna rättsmedvetandet uppfattas som mycket allvarliga brott.

Några remissinstanser aktualiserar frågan om en särskild straffbestämmelse för lindrigare typer av rån. Som skäl härför kan bl. a. anföras alt rånbrottet till skillnad från andra grova förmögenhetsbrott inte är uppdelat i tre grader efter brottets svårhet. Någon ringa form av rån förekommer inte i gällande lagstiftning. Mot en sådan lösning talar dock alt broltsbenämningen rån genom tiderna erhållit en särskUd innebörd, som ger uttryck för all det här är fråga om brotl av allvarlig karaktär. En ordning som innebär atl vissa lindrigare former av rån hänförs till en annan särskild bestämmelse skulle därför kräva en ny brollsbeleckning. Beteckningen skulle omfatta ringa slöldfall, motvärnsfall och utpressningsfaU. Del synes under sådana förhållanden inle kunna undvikas all man kan nödgas tiUgripa en benämning som antingen blir mindre adekvat i vissa fall, t. ex. tvångslillgrepp, eller annars framstår som mer eller mindre konstlad eller svårförståelig.

Av vad tidigare sagts framgår alt de händelseförlopp som faller under bestämmelserna om rån i alhnänhet utgör brott mot flera skUda lagrum som man emellertid av hänsyn främst till önskvärdheten av en samlad bedömning avstått från att tUlämpa i konkurrens. Med utgångspunkt från de i del föregående anförda exemplen synes det emellertid med fog kunna göras gällande att det i vissa fall likväl skulle vara mera adekvat alt bedöma gärningsmannens förfaringssätt exempelvis som snatteri och misshandel eller stöld och olaga hot i stället för att aUtid låta våldet, hotet eller tillgreppet, hur pass underordnat det än kan vara i sammanhanget, utgöra ett kvalifikalionsmoment för rån. Straffskalorna för de enskilda brotl som del här kan vara fråga om synes var för sig och såvilt gäller påföljden fängelse i varje faU med stöd av beslämmelserna om gemensamt straff för flera brott i 26 kap. 2 § BrB ge fullt tillräckligt utrymme för en straffmälning som är lämpligt avpassad till den aktuella brottsligheten. Det synes dessutom inte heller böra vara uteslutet atl exempelvis ett tillgrepp som normalt skulle ha betecknats som snatteri kan komma atl anses som så kvalificerat att det bör bedömas som stöld. En ordning som innebär atl man på nu angivet sätt efter omständigheterna

Prop. 1975/76: 42 75

kan lägga rätt tyngdpunkt på de skilda brottsliga moment som ingår i händelseförloppet synes inte bara leda till ett rubriceringsmässigl bätlre resultat än som blir fallet enligt gällande rätt utan bör även kunna verksamt bidra till en straffmätning som stämmer bättre överens med praxis i övrigt. Vad särskilt gäUer utpressningsfallet av rån består skillnaden mellan detla brott och brottet utpressning (9 kap. 4 § BrB) främst i graden eller arten av tvång. Är tvånget av lindrigare slag eller av annan art än råntvång eller riktar det sig mot en tredje person bedöms gärningen redan nu som utpressning. Med hänsyn tUl vad ovan anförts om beskaffenheten av våldet eller hotet i de fall, där en lindrigare påföljd för brottet kan vara motiverad, lorde det framstå som mest naturligt alt åstadkomma en ordning som innebär att sådana fall också kan bedömas enligt denna paragraf.

Mol bakgrand av dessa överväganden förordas att det i 8 kap. 5 § BrB införs ett nytt andra siycke med följande lydelse. Är förfarande som avses i första stycket med hänsyn till våldet, hotel eller övriga omständigheter av mindre allvarlig art dömes dock ej för rån ulan för annat brott som gärningen innefattar.

Gällande beskrivning av rånhotet i rånparagrafen har med endast smärre redaktionella jämkningar varit densamma sedan SL:s tillkomst. Förarbetena innehåller inte någon diskussion angående frågan om konkret fara för hotets förverkligande skall föreligga. Straffrättskommittén framhöll i denna del i sitt belänkande SOU 1940: 20 endasi alt rånhotet överensstämde och borde överensstämma med det civilrättsliga tvånget i 28 § avtalslagen. Hotet är vidare uttryckt på samma sätt i paragrafen om våldtäkt (6 kap. 1 § BrB). Varken våldtäktsparagrafen eller 28 § avtalslagen synes i nu aktuellt hänseende ha varit föremål för tolkning i något refererat rättsfall.

Av vad som tidigare anförts framgår att praxis såvitt gäller rån numera intagit den bestämda ståndpunkten att rån anses föreligga även när hotel inle innebär konkret fara men väl uppfattas som sådant. Flera beaktansvärda skäl talar också för en sådan ordning. Det är sålunda både för offrets upplevelse av gärningen som dess resultat i regel helt ovidkommande humvida del är fråga om en leksakspistol eller etl verkligt, fungerande skjutvapen. Av hänsyn tUl allmänpreventionen och samhällets intresse av all effektivt motverka alla tendenser tUl ökningar av bank- och postrån eller annan liknande kriminalitet synes det inte heller kunna komma i fråga alt rån med hjälp t. ex. av attrapper av skilda slag skall sältas i någon särställning. Erforderlig hänsyn till omständigheterna i del enskilda fallet kan las vid straffmälningen inom ramen för tillämpliga latituder. Det har emellertid hävdats att ifrågavarande praxis knappast synes ha stöd i gällande lagtext. Av legalitetshän-syn bör tolkningen av ett straffbud givetvis inte få gå över dess ordalydelse. Mot denna bakgmnd framstår skälen för en omformulering av lagtexten som starka.

Prop. 1975/76: 42 76

Det föreslås därför att bestämmelsen i 8 kap. 5 § BrB på denna punkl anpassas tUl gällande praxis genom att ordet "innebär" ersätts med orden "för den hotade framstår som" (trängande fara). En del av de invändningar som under remissbehandlingen av den tidigare nämnda riksdagsmotionen riktals mot en sådan ändring synes förlora sin aktualitet om det tidigare förordade nya andra stycket samtidigt tas in i paragrafen.

Det har nyss sagts att det f. n. på denna punkt finns en överensstämmelse mellan ordalagen i 8 kap. 5 § BrB och 28 § avtalslagen samt 6 kap. 1 § BrB (våldtäkt). Något absolut samband mellan sistnämnda stadganden och beslämmelserna om rån föreligger emellertid inle. Med hänsyn därtill och då den vedertagna tolkningen i fråga om rån, särskilt om den skulle ges tillämpning även på avtalslagen, kan tänkas leda till ännu oförutsedda konsekvenser saknas skäl att beträffande dessa lagrum föreslå en ändrad ordalydelse i aktuellt hänseende.

5 Återfall

5.1 Lagstiftning och förarbeten

Före lagändringen år 1942 innehöll 4 kap. 14 § SL en bestämmelse som angav att återfall i stöld, snatteri, inbrott, rån och rånförsök under vissa närmare angivna formella förutsättningar skulle medföra skärpt straff. Förutom att återfallet inverkade på brollsmbriceringen — snalteri kunde betecknas som stöld exempelvis — drabbades de som återföll i denna typ av brottslighet i regel av ett alltmer stegrat straff vid varje ny lagföring. Tanken bakom denna bestämmelse var att återfallsslraffen i varje fall skulle medverka tUl att oskadliggöra de oförbätterliga åter-fallsförbrytarna.

Straffrättskommittén påpekade i sill belänkande med förslag lUl lagstiftning om förmögenhetsbrott (SOU 1940: 20) alt tjuvar, som i intellektuellt och ekonomiskt hänseende ofta var sämre rustade i kampen för tillvaron än exempelvis bedragare och förskingrare, i gällande lagstiftning hade satts i en särskUt strängt behandlad särklass. Detta hade fått till följd att en för stöld straffad person som stal på nytt dömdes till straff, som inte sällan vida översteg de straff som utdömdes för brottslingar som ktmde betecknas som storsvindlare eller storförskingrare. Uppgiften att oskadliggöra återfaUsförbrytare tUlgodosågs emellertid numera inom ramen för de särskilda skyddsåtgärderna internering och förvaring. I den mån återfaUsstraffet inte längre hade som ändamål alt hindra de oförbätterliga från att begå brott genom att hålla dem inspärrade kunde reglema om återfall därför göras både mindre stränga och mindre invecklade. Eftersom en återfallsskärpning kunde vara påkallad även vid andra förmögenhetsbrott än tjuvnadsbrotl och då något för-

Prop. 1975/76: 42 77

mildrande inle låg däri all den som straffats för förmögenhetsbrott av viss art därefter övergick till andra arter av brottslig verksamhet föreslog kommittén en sådan utvidgning av återfallsinstitutets tillämpningsområden, att alla förmögenhetsbrott gjordes återfallsgmndande. Kommittén föreslog emellertid samtidigt att verkan av återfall skulle inskränkas så till vida alt straffet, utan alt brottsrubriceringen påverkades, skulle skärpas endast inom ramen för den ordinära latituden för grovt brottsfall. Fortfarande skulle dock återfallet obligatoriskt medföra straffskärpning. Kommittén ansåg sig sakna anledning alt överväga frågan om ålerfallsbestämmelser vid andra brott än förmögenhetsbrott.

Genom 1942 års lagändring erhöU 4 kap. 14 § SL ändrad lydelse i överensstämmelse med kommitténs förslag. Vid en strafflagsrevision år 1948 utsträcktes bestämmelsen att gälla även förfalskningsbrotten.

Strafflagberedningen tillsattes år 1938 med uppgift att företa en översyn av det straffrättsliga sanktionssyslemet. År 1953 avgav beredningen belänkande med förslag lill ändringar i strafflagen m. fl. författningar (SOU 1953: 17) och tre år senare sitt slutbetänkande (SOU 1956: 55). I delta betänkande sammanförde beredningen samtliga brottspåföljder i ett lagförslag med benämningen lag om skydd mol brott (skyddslag).

Redan i sitt år 1953 avgivna betänkande föreslog beredningen genomgripande ändringar av bestämmelserna om återfall. Förslaget hade den innebörden, att om någon på nytt begick brott så skulle straffskalans maximum i vissa fall få överskridas. En bötesdom skulle emellertid aldrig få läggas till grund för någon förhöjning, vilket utgjorde en inskränkning i förhållande till gällande rätt. En nyhet i förslaget var vidare alt regeln i 4 kap. 14 § SL om obligatorisk straffskärpning vid återfall upphävdes. I stället skulle straffet utmätas enligt en strängare skala endasi om skäl därtill förelåg. Syftet med förslaget var att öppna möjlighet till kraftigare ingripanden mot sådana personer, som visade tendens till asocialitet. Aterfallsregeln föreslogs tUlämplig på alla slag av brott som var belagda med straff i SL. Det hade däremot inte ansetts påkallat att utsträcka dess tillämplighet till specialstraffrätten. I återfallsbesläm-melserna inom specialstraffrätten föreslogs inte någon ändring.

Det övervägande antalet remissorgan tillstyrkte förslaget. Några invändningar förtjänar dock alt återges. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt Göieborgs rådhusrätt framhöll vissa ölägenheter av en så omfattande återfallsbestämmelse som föreslagits och ifrågasatte om det inle var mest lämpligt om straffskalorna gjordes så vida all tillräcklig hänsyn lill återfall kunde tas ulan särskild återfallsbestämmelse. Såväl nämnda hovrätt som Sveriges advokatsamfund ansåg i vart fall att en preskriptionstid borde införas vad gällde återfallsgrundande brott.

Departementschefen uttalade i prop. 1962: 10 med förslag till brottsbalk att han godtog den principiella lösning beredningen föreslagit.

Prop. 1975/76: 42 78

nämligen att det borde överlämnas åt domstolarna att med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter avgöra om straffskärpning skulle ske. Enligt departementschefen torde i allmänhet den omständigheten att återfall förelåg kunna beaktas tillräckligt inom den vanliga straffskalan. Även en dom som innebar överlämnande tUl särskild vård kunde föranleda all fängelse för elt senare brotl bestämdes med tillämpning av aterfallsregeln. Departementschefen framhöll dock atl det knappast torde kunna bli anledning att skärpa ett straff vid återfall om det tidigare brottet begåtts under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhel och därmed jämställt tUlstånd. Något uttryckligt förbud häremot i lagtexten ansågs emellertid inte erforderligt.

5.2 Brottsbalken

I BrB återfinns aterfallsregeln i 26 kap. 3 §. Den har följande lydelse.

Har någon dömts till påföljd för sådant i denna balk avsett brotl som är belagt med fängelse och begår han, sedan domen vunnit laga kraft, ånyo broll som avses i balken och är belagt med fängelse i högst sex månader, må för återfallet dömas till fängelse i högst två år. Är för del nya brottet stadgat fängelse på längre tid än sex månader men högsl två år, må för återfallet dömas lill fängelse i högst fyra år.

Ej må brott, som någon begått innan han fyllt aderton år, läggas till grund för förhöjning som i första stycket sägs, ej heller dom å böter eller disciplinstraff.

Utländsk dom må tillmätas samma verkan som svensk.

En förutsättning för återfallsskärpning enligl lagrummet är sålunda dels att brott begåtts efter det atl gärningsmannen blivit dömd för annat brott och dels att den tidigare domen vunnit laga kraft. Det återfallsgrundande brottet skall vidare vara ett brott som behandlas i BrB. Att domen meddelats enligt SL utesluter dock inte att brottet kan vara återfallsgrundande (se 6 § första stycket lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken). Fängelse måste ingå i straffskalan för detla brott. Vidare förutsätts alt för det återfallsgrundande brottet dömts till annan påföljd än böter eller disciplinstraff för krigsmän. Sistnämnda förutsättning är alltså uppfylld om för det tidigare brottet meddelats t. ex. villkorlig dom eller skyddslillsyn. Ett brott som någon begått före 18 års ålder är dock aldrig återfallsgrundande. Utländsk dom får tUlmätas återfallsgrundande verkan. Det förutsätts även här att gärningen är ett brotl enligt BrB, som kan grunda återfall.

För att straffet för det nya brottet, återfallet, skall kunna skärpas måsle återfallet vara ett BrB-brotl. Fängelse måste ingå i straffskalan. Straffskalans maximum får inte översliga fängelse i två år. När förutsättningarna är uppfyllda får det straffmaximum som är stadgat för åter-

Prop. 1975/76: 42 79

faUsbrottet överskridas. Är straffmaximum fängelse i sex månader skall det i stället vara två år och är maximum högre än sex månader men högst två år skall det i stället vara fängelse i fyra år.

I detla sammanhang förtjänar sambandet mellan aterfallsregeln och stadgandet i 26 kap. 2 § BrB angående gemensamt straff att belysas. När gemensamt straff för flera brott skall bestämmas skall det gemensamma straffets maximum beräknas med hänsyn tiU det förhöjda straff maximum som kan komma i fråga enligt 3 §. När man i konkurrensfall önskar beräkna maximum för det gemensamma straffet måste man alltså först för vart och etl av de konkurrerande brotten särskilt för sig konstatera, huruvida regeln om återfallsskärpning är möjlig att tillämpa och därefter lägga de sålunda tillämpliga maxima till grund för beräkningen enligl 2 §.

Eflersom 26 kap. 3 § BrB endast anger att straffmaximum ibland kan vara högre än det i straffbudet utsatta behöver paragrafen inte åberopas i annat fall än när denna möjlighet verkligen har utnyttjats.

Aterfallsregeln har vidare betydelse för tiUämpning av bestämmelserna i 35 kap. BrB om bortfallande av påföljd. Vid beräkning av preskriptionstidens längd enligl 1 § i detta kap., som i princip avgörs av maximum i straffskalan för det aktuella brottet, skall således i del fall då beslämmelserna i 26 kap. 3 § BrB är tillämpliga hänsyn i stället tas till det maximum som där är stadgat för återfall, oavsett om det i del enskilda fallet finns anledning alt gå utöver den vanliga straffskalan.

5.3 Överväganden och förslag

Några officiella siffror eller undersökningar angående återfallsbe-stämmelsens tillämpning föreligger inte. Det finns inte heller något rättsfall refererat i fråga om tillämpning av 26 kap. 3 § BrB. Av Grönvalls tidigare nämnda rapport, såvitt gäller återfall i slöldbrolt, framgår dock bl. a. atl bestämmelserna i 4 kap. 14 § SL har citerats i majoriteten av domar från SL-tiden medan däremot 26 kap. 3 § BrB inte har åberopats i någon enda dom från tiden därefter som ingått i undersökningsmaterialet.

Dessa uppgifter bestyrker den allmänna uppfattningen att domstolarna efler BrB:s ikraftträdande i regel inte ansett att det förelegat något behov av en straffmätning som går utöver de för de särskilda brotten angivna straffmaxima samt att eventuella undanlag från denna regel därför måsle anses ha haft karaktären av myckel extrema undantagsfall.

Vid val av påföljd skall domstolen enligt 1 kap. 7 § BrB med beaktande av vad som krävs för alt upprätthålla allmän laglydnad fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället. Dessa båda krav, att allmänt söka avhålla från brotl och samtidigt bidra till den dömdes anpassning i samhället, leder i

Prop. 1975/76: 42 80

många situationer naturligt nog till komplicerade överväganden vid påföljdsvalet.

Vad först gäller den rent allmänpreventiva aspekten på straffmälningen så finns det emellertid som nyss sagts inte något som tyder på atl bestämmelserna i 26 kap. 3 § över huvud taget blir tUlämpade annat än möjligen i enstaka undanlagsfall. Skälet härtill lorde främst kunna sökas i det förhållandet att domstolama vid straffmätningen för enstaka brottslighet normalt håller sig till den nedre delen av straffskalan vUket i sin tur fått till följd att den återstående delen av straffskalan gett fullt tillräckligt utrymme för de straffskärpningar som kan ha ansetts påkallade på grund exempelvis av återfall. Vid brottslighet som omfattat flera gärningar har dessutom bestämmelserna i 26 kap. 2 § BrB om möjlighet till förhöjt maximum vid gemensamt straff kunnat tUlämpas.

Vad därefter gäller de rent individualpreventiva aspekterna på straffmätningen så framstår det i dag som helt uteslutet alt möjligheterna lUI långvarigare fribetsberövanden än som medges i de för de särskilda brotten angivna straffskalorna skuUe kunna tillgripas enbart av hänsyn till brottslingens behandlingsbehov. Som tidigare nämnts har sålunda den uppfattningen blivit allt mera aUmänt accepterad att fribetsberövanden är skadliga för de flesta mäimiskor, lätt uppammar lill hat mot samhället och därigenom ökar risken för återfall i brott. Med denna utgångspunkt har utbyggnaden av frivården, dvs. skyddskonsulenl- och övervakarorganisationerna ökat kraftigt. Anslagen för frivården har mångdubblats, från 9 milj. kr. år 1964 tUl 63 milj. kr. innevarande år. Satsningarna på frivården syftar till att förhindra återfall i brott. En grundtanke bakom de senasie årens reformer på detta område är just alt den kriminelle genom sociala åtgärder och inte genom hot och straff skall hjälpas in i samhället.

Del kriminalpolitiska utveckUngsarbetet har därför under senare tid i allt större utsträckning inriktats på att minska användningen av frihelsberövande påföljder och alt avkorta längden av de fribetsberövanden som ändå anses oundvikliga. Den tidigare nämnda kriminalpolitiska arbetsgruppen inom BRÄ har också i sin första rapport uttalat att användningen av frihetsstraff bör kunna begränsas ytterligare och att som allmän riktlinje bör gälla att frihelsberövande påföljd endast skall användas som ett yttersta medel och då aldrig skaU få motiveras av behand-lingsmässiga skäl. De frihetsstraff som likväl skall användas bör enligt gruppens mening vidare kunna göras kortare än f. n. I de nyligen utfärdade direktiven för utredningen angående frågor i anslutning till avskaffande av påföljden ungdomsfängelse (Ju 1974: 16) har liknande tankegångar framförts.

Mot bakgrund av det anförda kan konstateras att de syften som ursprungligen ansågs motivera behovet av ålerfallsbestämmdsen i 26 kap. 3 § BrB inle längre har någon gUtighet utan tvärt om står i direkt strid

Den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som innebär trängande fara eller, sedan han begått stöld och anträffats på bar gärning, sätter sig med sådant våld eller hot lill motväm mot den som vill återtaga det tillgripna, dömes för rån till fängelse, lägst ett och högsl sex år. Detsamma skall gälla, om någon med sådant våld eller hot tvingar annan till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe

6 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 42

Den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som för den hotade framstår som trängande fara eller, sedan han begått stöld och anträffats på bar gärning, sätter sig med sådant våld eller hot till motvärn mot den som vill återtaga det tillgripna, dömes för rån till fängelse, lägst ett och högsl sex år. Delsamma skall gälla, om någon med sådant våld eller hot tvingar annan till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den ivungne eller

Prop. 1975/76: 42 82

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

denne är. Lika med våld anses att någon i vars ställe denne är. Lika
försätta någon i vanmakt eller an- med våld anses atl försätta någon
nal sådant tillstånd. i vanmakt eller armat sådant till-

stånd.

Är förfarande som avses i första stycket med hänsyn till våldet, hotet eller omständigheterna i övrigt av mindre allvarlig art dömes dock ej för rån utan för annat brott som förfarandet innefattar.

26 kap.

3 §

Har någon dömts till påföljd Upphävs.

för sådant i denna balk avsett brotl
som är belagt med fängelse och be
går han, sedan domen vunnit laga
kraft, ånyo brott som avses i bal
ken och är belagt med fängelse
i högst sex månader, må för åter
fallet dömas till fängelse i högst
ivå år. Är för det nya brottet stad
gat fängelse på längre tid än sex *■
månader men högst två år, må för
återfallet dömas till fängelse i högst
fyra år.

Ej må brott, som någon begått innan han fyllt aderton år, läggas till grund för förhöjning som i första stycket sägs, ej heller dom å böter eller disciplinstraff.

Utländsk dom må tillmätas samma verkan som svensk.

5 §

Den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som innebär trängande fara eller, sedan han begått stöld och anträffats på bar gärning, sätter sig med sådant våld eUer hot till motväm mot den som vill återtaga del tillgripna, dömes för rån till fängelse, lägst elt och högst sex år. Detsamma skall gälla, om någon med sådant våld eller hot tvingar annan till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den Ivungne eller någon i vars ställe denne är. Lika med våld anses atl försälta någon i van-

Den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara eller, sedan han begått stöld och anträffats på bar gärning, sätter sig med sådant våld dier hot lill motvärn mot den som vill återtaga det tillgripna, dömes för rån lill fängelse, lägst etl och högst sex år. Detsamma skall gälla om någon med sådant våld eller hot tvingar annan tiU handling eUer underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne är. Lika med

34 kap.

5 §3 Är den tidigare ådömda påföljden villkorlig dom, må förordnande enligl 1 § 1 meddelas allenast med avseende å brott som begåtts före prövotidens början.

Meddelas förordnande enligt 1 § 1, må rätten, om det finnes påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad, även döma till dagsböter, högst etihundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej. Tillämpas 1 § 1 eller 2, må rätten besluta åtgärd som sägs i 27 kap. 6 § 1 eller 2 eller förlänga prövotiden lUl tre år, dock endast om fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

Undanröjande av villkorlig dom enligt 1 § 3 må ej ske, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av ålal inom etl år från prövotidens utgång.

6 §*

Tillämpas 1 § 1 beträffande den som dömts till skyddslUlsyn, må rätten, om det finnes påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad, även döma lill dagsböter, högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller

ej-
Är den tidigare ådömda på- Vid tillämpning av 1 § 1 eller

följden skyddstillsyn, må rätten 2 må rällen besluta åtgärd eller vid tillämpning av 1 § 1 eller 2 behandling som avses i 28 kap. besluta åtgärd dller behandling 9 § eller förlänga prövotiden lill som avses i 28 kap. 9 § eller för- högst fem år. länga prövotiden till högsl fem år.

Dömes med lUlämpning av 1 § 3 till fängelse, skall vid straffets bestämmande gäUa vad i 28 kap. 9 § stadgas.

Beslut enligt första slyckel eller Beslut enligt andra stycket eller

beslut om undanröjande av beslut om undanröjande av

skyddslillsyn må ej meddelas, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

' Senaste lydelse 1973: 918. ' Senaste lydelse 1973: 918.

Prop. 1975/76: 42 86

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

38 kap.

6 §5

Nämnd skall deltaga vid under- Nämnd skall deltaga vid under-

rätts avgörande av fråga, som av- rätts avgörande av fråga, som av
ses i 2 § eller i 27 kap. 6 §, 28 ses i 2 § eller i 27 kap. 6 §, 28
kap. 9 §, 30 kap. 8 § dier 34 kap. 9 §, 30 kap. 8 § dier 34
kap. 10 § andra stycket, 12 §, kap. 10 § andra slyckel, 12 §,
13 § eller 18 §. Detsamma skall 13 § dier 18 §. Delsamma skall
gälla i fråga om undanröjande gälla i fråga om undanröjande
av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, av påföljd enligl 34 kap. 1 § 3,
förverkande av vUlkorligt medgi- förverkande av villkorligt medgi
ven frihet eller annan åtgärd en- ven frihet eller annan åtgärd en
ligt 34 kap. 4 §, åtgärd enligt 34 ligt 34 kap. 4 §, åtgärd enligl
kap. 5 §, åtgärd eller behandling 34 kap. 5 § tredje stycket, åtgärd
enligl 34 kap. 6 § samt återintag- eller behandling enligl 34 kap.
ning i anstalt eller annan åtgärd 6 § andra stycket samt ålerinlag-
enligl 34 kap. 8 eller 9 §. ning i anstalt eller annan åtgärd

enligt 34 kap. 8 eller 9 §.

Vid avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 5 § andra stycket eller 28 kap. 11 §, är underrätt domför med en lagfaren domare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken

Härigenom föreskrives att 6 § lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 § Vid bedömning enligt brottsbalken skall vad i 26 kap. 3 § stadgas om återfall i brott tilllämpas utan hinder av atl det förra brottet bedömts efter äldre lag.

I annal mål än sådant, som av första domslol avgjorts före den 1 januari 1965, skola beslämmelserna i 34 kap. brottsbalken, med iakttagande av vad i 9—11 §§ denna lag sägs, tillämpas jämväl när fråga är om broll, som begåtts före sagda dag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

' Senaste lydelse enligt prop. 1975: 78.

Prop. 1975/76: 42 87

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1975-10-06

Närvarande: justitierådet Gyllensvärd, regeringsrådet Nordlund, justitierådet Ulveson, justitierådet Erik Nyman.

Enligt lagrådet den 21 maj 1975 lUlhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 7 maj 1975 har regeringen på hemställan av statsrådet Geijer beslutat inhämta lagrådels yttrande över förslag tUl

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken.

Förslagen, som finns bilagda delta protokoll, har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Anilha Bondestam. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

8 kap. 4§

I remissen aviseras en mera allmän översyn av bestämmelserna om förmögenhetsbrotten. Riktlinjer för en sådan översyn har numera lagts fram i en rapport (1975: 3) av en arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet. När behov av lagändring är särskilt påtagligt, skall emellertid enligt såväl remissen som rapporten partiella reformer kunna företas ulan att man avvaktar resultatet av översynen.

Tillgängliga uppgifter ger vid handen, atl en mycket betydande del av slöldbrolten i rättstillämpningen hänförs till kategorin grova brott och att inbrottsstölderna därvidlag intar en helt dominerande ställning. Del förhållandet att inbrott i lagtexten anges som exempel på kvalifikationsgrund för grovt brott torde ha lett lill att inbroltsslölder regelmässigt bedöms som grova. Om inbrottsmomentel utgår ur exemplifieringen, har man anledning att förvänta en mer nyanserad bedömning av inbrottsstölderna. Därmed tillgodoser man också rådande kriminalpolitiska strävanden att begränsa användningen av frihelsberövande påföljder. Lagrådet har i och för sig ingen erinran mot att inbrott i fortsättningen inte tas upp som exempel på kvalifikationsgrund för grovt broll.

Prop. 1975/76: 42 88

Den föreslagna ändringen av lagtexten innebär atl exemplifieringen av omständigheter som kvalificerar till grov stöld kommer alt inledas med del ganska speciella fallet atl tillgreppet "avsett sak som någon bar på sig". Delta är mindre tilltalande, i synnerhet som man med visst fog kan göra gällande atl del inle finns anledning alt behålla fickstöld och därmed jämförbart förfarande som särskilt angiven kvalifikationsgrund för grovt brott. Emellertid är behovet av en lagändring i sådant avseende inle lika påtagligt som när del gäller inbrotlsstöld. Med hänsyn härtill och lill all förevarande bestämmelse lorde komma alt om-fallas av den allmänna översynen anser sig lagrådet inte böra hemställa om ändring av den föreslagna lagtexten i nu berörda hänseende.

Lagrådet delar uppfattningen atl graden av visad hänsynslöshet hör till de faktorer som bör särskilt beaktas vid bedömningen av om stöld skall anses grov. I remissen saknas dock belägg för atl domstolama inle redan nu iakttar detta. Del kan därför ifrågasättas, om påtagligt behov finns av atl i detta sammanhang införa ett nytt kriterium på grov stöld som tar sikte på hänsynslösheten i gämingsmannens handlande. Härtill kommer atl det föreslagna nya kriteriet, fömtom att den språkliga utformningen ej är invändningsfri, saknar den precisering som hade varit önskvärd. Del kan vidare framhållas att den nuvarande kvalifikationsgrunden att gärningen varit av särskilt farlig arl etc. — vUken nu är avsedd att kompletteras med hänsynslöshetsrekvisitel — är gemensam för grov stöld, grovl bedrägeri och grov förskingring. En komplettering moisvarande den föreslagna skulle vara motiverad också beträffande de båda sist nämnda brotten. Vad här anförts talar för atl frågan om lagrummets utformning i denna del bör anstå i avvaktan på den allmänna översynen.

Lagrådet förordar alltså, att ingen annan ändring nu företas i paragrafen än all orden "förövats medelst inbrott eller" utgår ur andra stycket.

5 §

Lagrådet delar uppfattningen alt del finns behov av atl nu genom en lagändring öka utrymmet för ell mera nyanserat påföljdsval i fråga om rånbrolt av jämförelsevis lindrigt slag. Vilken lagteknisk metod som bör användas för all genomföra ändringen kan vara föremål för viss tvekan. Bäst överensstämmande med den i brottsbalken vanligen använda tekniken skulle otvivelaktigt vara att för mindre grova typer av rånbrott införa en ny broltsgrad med särskild straffskala och särskild brottsrubricering. Del lorde emellertid knappast vara möjligl all finna en bra gemensam beteckning, omfattande ringa broll av alla de tre typerna av rån: stöldfall, motvärnsfall och utpressningsfall. Den i remissen förordade lösningen alt gärningsmannen vid förfaranden, som i och för sig faller in under bestämmelserna om rån men som är av mindre allvarlig art, inle skall dömas för rån utan för det eller de andra brott

Prop. 1975/76: 42 89

som förfarandet innefattar, utgör etl nytt tekniskt grepp. Undantagsvis kan det vara förenat med vissa svårigheter att avgöra vUka andra brott som ett rånförfarande av ifrågavarande slag skall anses innefatta, t. ex. om det — utöver stöld eller snatleri — skall anses utgöra misshandels- eller frihetsbrott eller kanske bådadera, men svårigheter av sådan art möter också i andra sammanhang. Lösningen synes innebära helt övervägande fördelar, och lagrådet har ej någon erinran mol att den genomförs.

Den lagändring i fråga om utformningen av regeln om rånhot som samtidigt föreslås kan däremot inte motiveras med något akut praktiskt behov. Såsom framgår av remissprotokollel och den därvid fogade promemorian är det genom rättspraxis redan fastslaget alt råntvång föreligger även i fall då faran objektivt sell inte är trängande men hotet för den hotade framstår såsom innebärande trängande fara. Lagändringens syfte är alt åstadkomma full överensstämmelse mellan lagtextens ordalydelse och denna praxis.

Den föreslagna lagstiftningsåtgärden kan emeUertid i realiteten få större betydelse än vad som sålunda varit avsett. Om ändringen genomförs utan motsvarande ändring i beslämmelserna om våldtäkt i 6 kap. i § BrB, kommer rekvisilet "hot som innebär trängande fara" sannolikt atl vid lUlämpning av nämnda lagrum lolkas molsättningsvis i förhållande till det nya rekvisilet för rån genom hot. Del bör vidare uppmärksammas att det principiella problemet, huruvida tvång skall anses föreligga även i fall då fara för ell förverkligande av hotet objektivt sett inte finns, också aktualiseras vid tUlämpning av stadgandet om olaga tvång (4 kap. 4 §) och därmed även av reglerna om frihelskränkande otukt (6 kap. 2 §) och utpressning (9 kap. 4 §). Tolkningen av de bestämmelsema kan därför också tänkas bli påverkad på samma sätt.

Det förefaller av liknande skäl betänkligt alt ulan närmare utredning om verkningarna upphäva den överensstämmelse som sedan länge har rått mellan del straffrättsliga rånhotet och reglerna om civilrättsligt tvång i 28 § avtalslagen — en överensstämmelse som hittills har ansetts starkt motiverad (se NJA II 1915 s. 238 f och 1942 s. 357). Genom hänvisningar i 17 § skuldebrevslagen och 18 kap. 3 § jordabalken har reglerna om tvång i 28 § avtalslagen för övrigt numera betydelse långt utanför sitt urspmngliga område.

Under åberopande av del anförda finner lagrådet del inte tillrådligt alt man nu som en partiell reform genomför den i remissen föreslagna ändringen i fråga om utformningen av rånholet. Enligt lagrådels mening bör de i del föregående berörda problemen i stället tas upp till gemensam behandling i samband med den aviserade allmänna översynen av bestämmelserna om förmögenhetsbrolten. En fråga som därvid förtjänar uppmärksammas är, om del inte vid utformningen av de olika reglerna angående råntvång och olaga tvång finns anledning att anknyta

Prop. 1975/76: 42 90

till den i 4 kap. 5 § BrB beträffande olaga hot uttryckta tankegången att hotet skall vara ägnat att hos den hotade framkalla viss uppfattning om faran.

Lagrådet hemställer, att den i förevarande paragraf föreslagna ändringen beträffande rånholel får utgå.

26 kap.

3 §

Om aterfallsregeln slopas, kan det — åtminstone teoretiskt — få följdverkningar inle bara, såsom angivils i remissprotokollel, på tUlämpningen av reglerna om ålalspreskription i 35 kap. BrB ulan också beträffande andra bestämmelser. Som exempel kan nämnas 2 kap. 2 § 3 BrB om tillämpligheten i visst fall av svensk lag när brott förövats utomlands, 30 kap. 1 § BrB, som anger förutsättningarna för atl internering skall kunna ådömas, samt 26 § utlänningslagen (1954: 193) om förvisning som särskild rättsverkan av brott. Det hade varit önskvärt att få konsekvenserna i sådana avseenden belysta. Emellertid föreligger det, såvitt lagrådet kan finna, ej anledning räkna med negativa verkningar av någon betydelse. Reformen synes väl ansluta sig lill de allmänna kriminalpoliliska värderingar som i övrigt kommil till ullryck i remissen. Lagrådet har därför ej något atl erinra mot atl 26 kap. 3 § BrB upphävs.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken

Förslaget lämnas utan erinran.

Prop. 1975/76: 42 91

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-10-09

Närvarande: statsrådet Sträng, ordförande, och statsråden Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Leijon, Hjelm-Wallén

Föredragande: statsrådet Geijer

Proposition med förslag till lag om ändring i brottsbalken, m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrandei gver förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har förordat alt frågan om en komplettering av exemplen på kvalifikationsgrunder för grov stöld i 8 kap. 4 § brottsbalken med ett hänsynslöshelskrilerium bör anstå i avvaktan på en mer allmän översyn av förmögenhetsbrolten. Av,yttrandet i denna del framgår alt lagrådet i och för sig delar uppfattningen alt graden av visad hänsynslöshet hör till de faktorer som bör särskilt beaktas vid bedömningen om en stöld skall anses som grov. Behovet av det föreslagna tillägget ifrågasätts också främst på den grunden att det i remissen enligt lagrådets mening saknas belägg för alt domstolarna inte redan nu iakttar detla. Av det i remissen redovisade undersökningsmaterialet framgår emellertid bl. a. atl den allra största delen av de tUlgreppsbrott vilka enligt gällande regler bedöms som grov stöld har förövats genom inbrott. Det samtidigt framförda och av lagrådet tillstyrkta förslaget att mönstra ul orden "förövats medelst inbrott eller" kan därför väntas få en myckel slor praktisk betydelse för bedömningen av merparten av de stölder som för närvarande rubriceras som grova. Mol denna bakgrund framstår behovet av all ge domstolarna vägledning för den framtida bedömningen som påtagligt. Ett primärt syfte med den tänkta reformen är all skapa förutsättningar för en mera nyanserad syn på olika slags tUlgreppsbrott och främst då inbrotlsstölder. Avsikten att tonvikten i dessa sammanhang i mindre mån skall läggas på tillvägagångssättet som sådant än på del

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 7 maj 1975.

Prop. 1975/76: 42 92

obehag och lidande som ell hänsynslöst tillvägagångssätt vid stölden innebär bör därför framgå av lagtexten. Eftersom de nuvarande kvalifikationsgrunderna för grov stöld till vissa delar överensstämmer med dem för grovt bedrägeri och grov förskingring skulle det som lagrådet har framhållit i och för sig kunna vara motiverat med en motsvarande komplettering också beträffande de båda sist nämnda brotten. Skäl alt beakta inslag av särskilt hänsynslös art kan sålunda ibland också föreligga vid bedömningen av om ett bedrägeri eller elt förskingringsbrotl skall anses som grovl. Risken för den form av särskilt allvarliga kränkningar som riktar sig mera direkt mol individens fysiska integritet och känsla av säkerhet lorde emellertid generellt sett vara avgjort slörre vid lill-greppsbrotl. Med hänsyn härtill och till den koppling som enligt vad jag nyss har angivit föreligger mellan slopandet av inbrollsrekvisitet och kompletteringen med hänsynslöshetskrileriet vid grov stöld är jag inle beredd all som lagrådet har förordat låta frågan anstå till en allmän översyn av förmögenhetsbrolten.

Lagrådet har beträffande beslämmelserna om rån i 8 kap. 5 § brottsbalken hemställt atl den föreslagna ändringen i fråga om rånholel får ulgå. Som skäl härför åberopas att ändringen i realiteten skulle kunna tänkas få större betydelse än som varit avsett och då på både straffrättens och civilrättens område. Lagrådet hänvisar i detla sammanhang bl. a. till 4 kap. 4 § och 6 kap. 1 § BrB och 28 § avtalslagen. Jag kan inte se att ändringen över huvud tagel inverkar på tolkningen av bestämmelsen om olaga tvång i 4 kap. 4 § brottsbalken. Såvitt angår råntvång torde användningen av leksakspistoler och liknande praktiskt taget bara förekomma vid rån. Där är det emellertid genom rättspraxis sedan länge otvivelaktigt fastslaget all råntvång föreligger även i fall då faran objektivt sett inte är trängande men hotet för den hotade framstår som trängande fara. Frågan har också uppmärksammats av riksdagen (mol. 1974: 967, JuU 1974: 26). Omformuleringen av lagtexten syftar inte tUl en ändrad tillämpning vare sig i fråga om rån eller i fråga om andra lagrum där olika uttryckssätt för hot förekommer utan avser endast all vid den partiella översyn som nu företas beträffande rån undanröja den från allmän rätlspolitisk synpunkt otillfredsställande situation som alltid föreligger om det inle råder full överensstämmelse mellan lagtext och fastslagen praxis. Del kommer sålunda även fortsättningsvis att bli en uppgift för rättstillämpningen alt avgöra huruvida "hot som innebär trängande fara" i 28 § avtalslagen och 6 kap. 1 § brottsbalken bör tolkas i överensstämmelse med den ståndpunkt som i praxis har intagits beiräffande rån. Någon anledning alt därvid dra slutsatser molsättningsvis från den nu föreslagna ändringen finns inle med hänsyn till bakgrunden lill ändringen.

Jag vill för fullständighetens skull tillägga att den nu aktuella tolkningsfrågan vad gäller bestämmelsen i 28 § avtalslagen — frånsett de av

Prop. 1975/76: 42 93

lagrådet angivna hänvisningarna — för framtiden får mindre betydelse genom de förslag till ändringar i avtalslagen som nyligen har remitterats till lagrådet för yttrande. Förslaget innebär bl. a. att en generalklausul införs i avtalslagen, varigenom domstol ges möjlighet atl jämka eller lämna avtalsvillkor ulan avseende om villkoret är oskäligt, exempelvis med hänsyn till omständigheterna vid avtalets tillkomst och omständigheterna i övrigt. Har villkoret sådan betydelse för avtalet att del inte skäligen kan krävas att detla i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas ulan avseende. Vad gäller 6 kap. brottsbalken bör nämnas atl sexual-brotlsulredningen (Ju 1972: 01) har till uppgift atl företa en fullständig översyn av sedlighetsbrotten. Dess betänkande kan väntas föreligga redan under slutet av innevarande år.

Mot bakgrund av det anförda kan jag inle dela lagrådels farhågor beiräffande de problem som skulle kunna uppkomma vid en isolerad omformulering av lagtexten i fråga om hotet vid rån. Jag är därför inte beredd atl tillmötesgå lagrådet på denna punkt.

Hemställan

Jag hemställer atl regeringen föreslår riksdagen atl antaga de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna jämkningar.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen atl antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1975 750222