Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition nr 4 år 1975/76       Prop. 1975/76: 4

Nr 4

Regeringens proposition om behörigheten att föra motorcykel;

beslutad den 26 juni 1975.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade ut­drag av regeringsprotokoll för den åtgärd som föredraganden har hem­ställt om.

På regeringens vägnar

G. E. STRÄNG

BENGT NORLING

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att för behörighet alt föra tvåhjulig motor­cykel skall krävas alt särskUt prov har avlagts på detta slag av fordon. Reformen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 januari 1976. Den berör inte förare som dessförinnan har erhållit bilkörkort.

1   Riksdagen 1975j76. 1 sami Nr 4

 

Prop. 1975/76:4

Utdrag KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-06-26

Närvarande: statsrådet Sträng, ordförande, pch statsråden Aspling, Gei­jer, Bengtsson, Norling, Löfberg, Carlsson, Feldt, Zachrisson, Hjelm-Wallén

Föredragande: statsrådet Norling

Proposition om behörigheten att föra motorcykel

Genom principbeslut år 1967 (prop. 1967: 55, 3LU 1967: 31, rskr 1967: 209) bestämde statsmakterna att differentierade körkort skulle införas. Differentieringen skulle innebära ett system med olika klasser av körkort för olika fordonskategorier. Beslutet byggde i huvudsak på bilförarutrednmgens betänkande (SOU 1965:42) Körkortet och trafik-utbildningen och på 1949 års internationella konvention om vägtrafik (Genévekonvenlionen).

Genom principbeslut år 1971 (prop. 1971: 65, TU 1971: 12, rskr 1971: 209) drog statsmakterna på grundval av dels körkortsutredningens förslag i betänkandet (SOU 1970: 26) Körkort och körkortsregistre-ring, dels 1968 års internationella konvention om vägtrafik (Wienkon­ventionen), som ersatt Genévekonvenlionen, upp närmare rikflinjer för bl, a. differentieringen av körkorten. Beslutet innebar att det skulle finnas sex olika klasser av körkort. Dessa sex klasser och den lill dem knutna behörigheten att föra motorfordon framgår av 7 § körkortskun­görelsen (1972: 592, ändrad senast 1975: 58). Enligt dessa bestämmel­ser finns ett körkort (klass A****) som ger behörighet att föra motor-cykd. Bilkörkort (klasserna AB***, AB**E, ABC*E, AB*DE resp. ABCDE) utfärdas utan att förarprov har avlagts på motorcykel men ger likväl behörighet att föra sådant fordon. Det differentierade kör-kortssyslemet genomförs etappvis. Med hänsyn tUl den målinriktade ut­bildning på resp. fordonsslag som systemet ger möjlighet till har statens trafiksäkerhetsverk  omarbetat de  för  olika  förarkategorier  gällande

 

Prop. 1975/76: 4                                                                      3

kursplanerna. Så har skett även i fråga om de kursplaner som rör mo-torcykelförare. Vidare har utbildningen av trafikskolepersonalen re­formerats och vidareutbildning har getts åt dem som redan är verksam­ma inom trafikskolorna.

I olika sammanhang har under årens lopp diskuterats frågan om ett bilkörkort bör berättiga till förande av även motorcykel. Med hänvis­ning till att en motorcykel har andra köregenskaper än en bil har sålunda krävts, att rätten att föra motorcykel skulle tillkomma endast den som har avlagt godkänt prov på delta fordonsslag. Ä andra sidan har häv­dats att motorcykelkörning inte är så speciell att ett bilkörkort inte skulle medföra rätt att föra även motorcykel. Senast i samband med 1971 års principbeslut avvisades tanken på ett särskilt motorcykelkör­kort.

Med anledning av motioner tUl 1973 års riksdag tog trafikutskottet upp frågan om behörigheten alt föra motorcykel. Utskottet (TU 1973: 23) fann skäl tala för en översyn av gällande bestämmelser och riks­dagen (rskr 1973: 323) godkände vad utskottet hade uttalat. Genom beslut den 18 januari 1974 överlämnade Kungl. Maj:t i anledning av riksdagens skrivelse trafikutskottets betänkande jämte motioner till tra­fiksäkerhetsutredningen (K 1973: 07) för övervägande i anslutning tUl utredningens uppdrag.

I sitt betänkande 1974: 22 tog trafikutskottet i samband med frågan om obligatorisk användning av skyddshjälm för motorcyklister upp även frågan om behörigheten att föra motorcykel. Enligt utskottets mening framstod det från trafiksäkerhelssynpunkt som i hög grad an­gelägel all förare av motorcykel erhåller ulbUdning för just detta slag av fordon. Körkort för bil skulle inte medföra behörighet att föra mo­torcykel. Sådant fordon borde sålunda få köras endast av den som har särskild behörighet. Regeringen borde enligt utskottets mening lägga fram förslag i frågan för riksdagen.

Sedan riksdagen (rskr 1974: 315) godkänt vad Irafikulskotlet hade uttalat uppdrog Kungl. Maj:t den 22 november 1974 — med överläm­nande av utskotlsbelänkandel — åt trafiksäkerhelsulredningen alt kom­ma in med förslag om ulbUdning och prov för särskild behörighet att föra motorcykel.

Trafiksäkerhetsulredningeni har därefter överlämnat betänkandet (Ds K 1975: 01) Körkort för motorcykel. Utredningen föreslår att körkort för bil inte längre skall ge behörighet att föra tvåhjulig motorcykel. Re­formen föreslås träda i kraft den 1 januari 1976. I övrigt förordar utred­ningen vissa förändringar i fråga om motorcykelutbildningen och fö-

1 Generaldirektören Per Olov Tjällgren, ordförande, kanslirådet Gösta Back­man, tekniske direktören Carl-Erik Gustafson, ledamöterna av riksdagen Alfred Håkansson, Linnea Hörlén och Wiggo Komstedt, överdirektören Åke Magnus­son, ledamöterna av riksdagen Elvy Nilsson, Birger Rosqvist och Gunvor Ryding.

 

Prop. 1975/76:4                                                                   4

rarprövningen och föreslår viss kompletterande ulbUdning för såväl tra­fikskolepersonal som förarprövare.

När utredningen lägger fram sitt förslag om alt bilkörkort som har avlagts efter prov enbart på bil inle skall ge behörighet att föra tvåhjulig motorcykel sker det mol följande bakgrund.

Motorcyklarna har under senare lid fått aUt större motoreffekter, ökad accelerationsförmåga och högre hastighetsprestanda. Den snabba tek­niska utvecklingen gäller såväl lätta (högst 125 cc) som tunga motor­cyklar (över 125 cc). De lätta motorcyklamas motorer utvecklar i dag effekter upp mot 16 hk och möjliggör hastigheler över 100 km/tim. och i vissa fall upp mot 130 km/flm. På gmnd av ökade utväxlingsmöjlig-heter är dessa motorcyklars accelerationsförmåga mycket stor. Även de tunga motorcyklarna uppvisar avsevärda skillnader i prestanda jämfört med förhållandena för några år sedan. Motorcyklar med slagvolymer strax under 250 cc och upp mot 500 cc har en moloreffekt på 20—60 hk. Maximihastigheten ligger på 140—180 km/flm. Motorcyklar med större slagvolymer har effekter på 70—80 hk och maximihasligheter på över 200 km/lim. De tunga molorcyklama har en avsevärd accelera­tionsförmåga.

Enligt utredningens uppfattning har motorcykeln helt andra köregen­skaper än bilen. Detta kräver av föraren andra kunskaper och färdig­heter än vad bilkörningen gör när det gäller balansering, kurvtagning, bromsning, manövrering m. m. Motorcykelns tekniska utveckling stäl­ler därjämte i dag helt andra krav på förarens kunskaper, färdigheter och även omdöme i motorcykelkörning än vad som var fallet under 1950-lalet. Enligl utredningens mening kan mol bakgrunden härav inle kunskaper och färdigheter i bilkörning direkt appliceras på motorcykel­körning.

En undersökning av förhållandena i några andra länder som utred­ningen har gjort får enligl utredningens uppfattning anses visa alt man på vissa håll utomlands har uppmärksammat alt motorcykelkörning kräver särskilda kunskaper och färdigheter. I del övervägande antalet länder som undersökningen omfattar krävs särskUl körkort för motor­cykel. I vissa fall gäller detta såväl lätta som lunga motorcyklar, medan några länder ställer krav på sådant körkort endast för förande av tung motorcykel. Resultatet av undersökningen bör enligt utredningen tol­kas så alt det från trafiksäkerhelssynpunkt har ansetts motiverat alt utesluta sådana förare från motorcykelkörning som har endast bilkör­kort. En sådan åtgärd synes ha varit särskUt angelägen vad beträffar tunga motorcyklar.

Vidare erinrar utredningen om atl antalet molorcykdolyckor med personskada har ökat från år lUl år alltsedan 1967 med undanlag av 1973, då antalet var i stort sett detsamma som 1971. Denna ökning av olyckornas antal har skett trots alt medelantalet motorcyklar registre-

 

Prop. 1975/76:4                                                        5

rade för trafik har minskat under nästan hela motsvarande period. Det är endast för år 1974 som en ökning av motorcykelparken har kunnat noteras. Utredningen har vid undersökningar för att utröna ett even­tuellt samband mellan molorcykdolyckor och avsaknaden av ett särskilt motorcykelkörkort inte kunnat påvisa något egentiigt sådant samband. En viss riskökning med avsaknaden av motorcykelkörkort kan dock inte uteslutas enligt utredningen.

Utredningen kommer till slutsatsen att avlagt godkänt prov på bil inte längre automatiskt skall medföra behörighet att föra även motorcykel. För sådan behörighet skall i fortsättningen krävas särskilt godkänt prov. Krav på särskilt prov skall gälla tvåhjulig motorcykel — med eller utan sidvagn — men inte sådant trehjuligt motorfordon som klassificeras som motorcykel. Dessa senare fordon är i det aktuella avseendet när­mast att jämställa med bU.

Utredningen har också diskuterat hur man skall förfara med de kör­kortsinnehavare som —• utan motorcykelutbUdning — äger rätt att föra motorcykel på grund av ett bilkörkort som har förvärvats före ikraft­trädandet. Från trafiksäkerhetssynpunkt skulle det enligt utredningens mening vara önskvärt att tidigare erhållna automatiska behörigheter upphörde i samband med reformens ikraftträdande eller efter viss korta­re övergångslid. En sådan lösning har emellertid ansetts utesluten bl. a. på grund av de administrativa belastningar som därmed skulle uppstå. Utredningen föreslår därför att reformen skall omfatta de förarprov som avläggs efter ikraftträdandet.

I samband med ikraftträdandet uppkommer även frågan hur man skall förfara med körkort som har utfärdals — men inte lämnats ut — på grund av beslut (körkortstUlstånd) som har meddelats enligt äldre be­stämmelser. Utredningen föreslår alt dessa körkort (40 000—50 000) omtillverkas och ges rält körkortsklass.

När det gäller förarulbildningen och förarprövningen lägger utred­ningen fram förslag lill reformer i olika avseenden och vidare förslag om utbildning av Irafikskolepersonal och förarprövare. Utredningen fö­reslår bl. a. att såväl de utbUdare som de förarprövare som handhar mo­torcykelutbUdning resp. förarprov på motorcykel skall beredas möj­ligheter lill kompletterande vidareutbildning på motorcykel. Därigenom kan enligl utredningen metoderna för genomförandet av utbildning och förarprov beträffande motorcykel förbättras och effektiviseras.

Efter remiss har yttranden över belänkandet avgetts av riksåklaga­ren, rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, statens trafiksäkerhelsverk, bil-registernämnden, skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms län, Kronobergs län. Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län, Gävleborgs län och Norrbottens län, Frivilliga motorcykelkårernas riksförbund (FMCK), Försvarets motorklubb, Kungliga Automobil Klubben (KAK),

 

Prop. 1975/76: 4                                                       6

Molorförarnas helnykterhetsförbund (MHF), Motormännens riksför­bund (M), Motorcykelbranschens riksförbund, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF), Riksförbundet Hem och Skola, Sve­riges motorfederation-Svenska motorcykelförbundet, Sveriges trafiksko­lors riksförbund och Trafikförsäkringsföreningen. Till länsstyrelsernas remissvar har i en del fall fogals yttranden av polisstyrelser och i något fall yttrande från länets trafiksäkerhetsförbund.

Utredningens förslag i behörighetsfrågan har genomgående tillstyrkts eller lämnats ulan erinran och flera instanser — bl. a. motorcykelorga­nisationerna — hälsar den föreslagna reformen med tillfredsställelse. Endast ett par remissinstanser har anfört viss tvekan om behovet av reformen. Sålunda uttalar riksåklagaren att utredningen inte kan anses ha påvisat något bärkraftigt skäl för att frångå de bedömningar som relativt nyligen (1971) har gjorts i frågan om körkort för motorcykel. Vissa skäl kan emellertid anföras till stöd för förslaget. Med hänsyn härtill och lUl att bilkörkort i andra länder i regel inte berättigar till förande av motorcykel vill riksåklagaren inte motsätta sig att förslaget genomförs. Länsstyrelsen i Malmöhus län är inne på liknande tanke­gångar.

Även utredningens förslag att reformen skall omfatta förare vilka av­lägger förarprov efter ikraftträdandet accepteras av remissinstanserna på något undanlag när. Den särskUda ordning med omtillverkning av körkort som vid ikraftträdandet har utfärdals men inle lämnats ut har i allmänhet inte föranlett någon erinran. Statens trafiksäkerhetsverk och bilregisternämnden ställer sig emellertid avvisande till förslaget i denna del. Sålunda anför trafiksäkerhetsverket atl de vinster av trafiksäker­hetskaraktär som kan nås med denna åtgärd inte står i rimlig proportion till det merarbete och de kostnader som den skulle medföra. Trafik-säkerhetsverket föreslår därför alt körkort som utfärdas på grundval av körkortstUlstånd som har meddelats före reformens ikraftträdande skall omfatta behörighet att föra både bU och motorcykel trots att förarna inte har avlagt särskilt molorcykelprov. Bilregisternämnden föreslår ock­så en övergångsordning av det slag som trafiksäkerhetsverket har för­ordat.

För egen del vill jag anföra följande.

I det reformarbete som äger rum på körkortsområdet genomförs etappvis ett system med differentierade körkort. Genom differentieringen ges möjlighet att för skilda slag av fordon föreskriva de krav som föran­det av ifrågavarande fordon ställer. Vidare har reformarbetet inneburit bl, a., alt kursplanerna för utbildning av motorfordonsförare har revi­derats och att utbildningen av Irafikskolepersonalen har förbättrats.

Körkortskravet och den härtill knutna förarutbUdningen utgör en av flera samverkande trafiksäkerhetsfaktorer. De åtgärder som vidtas för

 

Prop. 1975/76:4                                                        7

att höja standarden på förarna visar den stora betydelse som allmänt tillmäts en god föramtbildning. Vad gäller motorcykelförarna har tra­fiksäkerhelsulredningen funnit att det från trafiksäkerhetssynpunkt är motiverat alt reformera nuvarande regler för behörigheten att föra två­hjulig motorcykel. Utredningens förslag, som går ut på alt särskilt fö­rarprov på motorcykel skall krävas för rätt alt föra sådant fordon, har genomgående tUlstyrkts vid remissbehandlingen. Samma ordning gäller i flera andra länder.

Mot bakgrund av del anförda förordar jag, att de av utredningen före­slagna behörighetskraven genomförs. Reformen bör som utredningen bar föreslagit träda i kraft den 1 januari 1976. När det gäUer frågan om särskilda övergångsbestämmelser för körkortssökande som har medde­lats körkorlstillslånd före ikraftträdandet uppstår — som trafiksäker­hetsverket har anfört — betydande administrativa svårigheter och kost­nader, om utredningens förslag följs. Även för den berörda allmänhe­ten uppstår besvärande olägenheter. Med hänsyn härtill förordar jag i stället den av bl. a. trafiksäkerhetsverket föreslagna lösningen, som går ut på alt reformen inle bör gälla förare för vilka körkortstillstånd har meddelats före årsskiftet 1975—1976.

Jag kommer senare att för regeringen lägga fram förslag till de för­fattningsändringar som föranleds av reformen.

Åtgärder som kan behövas i fråga om utformningen av förarutbUd­ningen m. m. faller inom ramen för de uppgifier som tillkommer statens trafiksäkerhetsverk.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag atl regeringen föreslår riksdagen

att godkänna de av mig förordade riktlkijema för behörigheten att föra motorcykel.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslu­tar alt genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd som han har hemställt om.

KUNGL. BOKTR. STOCKHOLM 1975     750306