Regeringens proposition nr 21 1975/76 Prop. 1975/76: 21

Nr 21

Regeringens proposition med förslag till lag om ändring i jordabalken;

beslutad den 16 oktober 1975.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upplagils i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLOF PALME

CARL LIDBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att möjligheterna att fä till stånd s. k. lagfartssammanträde vidgas. Förslaget innebär att sådant sammanträde skall kunna hållas, om den som påstår sig ha förvärvat fasl egendom inte kan förete sin fångeshandling eller denna är brislfäUig.

I propositionen föreslås vidare vissa förenkligar i förfarandet vid anteckning om innehav av pantbrev och vilandebevis samt vid dödning av inskrivning.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1976.

1 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 21

7 kap. 18 §

Har den som överlåtit fastigheten försummat att göra förbehåll enligt 11 § första stycket och kommer upplåtelse av nyttjanderätt eller servilut till följd därav ej att gälla mot den nye ägaren, skall överlätaren ersätta rältighetshava-ren dennes skada.

Har den som överlåtit fastigheten försummat alt göra förbehåll enligt 11 § första stycket och kommer upplåtelse av nyttjanderätt eller servilut till följd därav ej alt gälla mot den nye ägaren, skall överlåtaren ersätta rättighelshava-ren dennes skada. Rätt till ersättning tillkommer dock ej rättig-helshavaren, om han låtit inskrivning av rättigheten dödas utan överlåtarens samtycke.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 kap.

10 §

Kan förvärvare av fast egendom göra sannolikt att hans fångeshandling förkommit eller förstörts, skall inskrivningsmyndigheten på hans begäran utsätta sammanträde för utredning angående äganderätten till fastigheten (lagfartssammanträde). Detsamma gäller när bifall till förvärvarens lagfarlsan-sökan är beroende av att föregående ägares förvärv lagfares och förvärvaren kan göra sannolikt att dennes fångeshandling förkommit eller förstörts.

Ansökan om lagfartssammanträde skall göras skriftligen och innehålla redogörelse på heder och samvete för vad som sökanden vet om hur fångeshandlingen förlorats, vem som var fångesman, när och hur förvärvet skedde, handlingens huvudsakliga innehåll samt de övriga omständigheter som kan vara av intresse för äganderättsfrågans bedömande. Sökanden skall inge intyg om vad som fastighetslängden ulvisar angående äganderätten under de tio åren närmast före ansökningen och den skriftliga utredning i övrigt som kan finnas tUlgänglig.

Kan den som påstår sig ha förvärvat fast egendom ej förete sin fångeshandling eller är hans fångeshandling bristfällig, skall inskrivningsmyndigheten på hans begäran utsätta sammanträde för utredning angående äganderätten tUl fasligheten (lagfartssammanträde). Sådant sammanträde skall även utsättas, om det begäres av den som enligt 4 § får söka lagfart på föregående ägares förvärv och dennes fångeshandling ej kan företes eller är bristfällig.

Ansökan om lagfartssammanträde skall göras skriftligen och innehålla redogörelse för vad som sökanden vet om förvärvet och om anledningen till att fångeshandlingen icke kan företes eller att den är bristfällig. I sist angivna fall skall fångeshandlingen inges. Sökanden skall vidare inge intyg om vad som fastighetslängden utvisar angående äganderätten under de tio åren närmast före ansökningen och den skriftliga utrednmg i övrigt som kan finnas tUlgänglig.

12 §

22 kap, 12 §

På ansökan av innehavare av pantbrev eUer vilandebevis skall anteckning göras i fastighetsboken om innehavet. Är annan förut antecknad som innehavare, skall inskrivningsmyndigheten sedan anteckning om det nya innehavet skett avföra den tidigare anteckningen och underrätta den som var antecknad som innehavare om åtgärden genom rekommenderat brev. Föreligger anledning till anlagande att sökanden icke innehar pantbrevet eller beviset, skall föreläggande meddelas honom att uppvisa detta.

På ansökan av innehavare av pantbrev eller vilandebevis skall anteckning göras i fastighelsboken om innehavet. Är annan fömt antecknad som innehavare, skall inskrivningsmyndigheten sedan anteckning om det nya innehavet skett avföra den tidigare anteckningen och underrätta den som var antecknad som innehavare om åtgärden genom rekommenderat brev. Skyldighet att underrätta tidigare antecknad innehavare föreligger dock icke, om det är uppenbart att underrättelsen saknar betydelse för honom. Föreligger anledning till anlagande att sökanden icke innehar pantbrevet eller beviset, skall föreläggande meddelas honom att uppvisa detta.

Anmäler den som antecknats som innehavare att innehavet upphört, skall anteckningen avföras.

23 kap, 6 §

Inskrivning fär på ansökan av rättighetshavaren dödas helt eller tUl viss del (dödning). Har rättigheten upphört helt eller till viss del, fär inskrivningen på ansökan av fastighetsägaren dödas till motsvarande del.

Inskrivnuig får på ansökan av rättighetshavaren med fastighetsägarens samtycke dödas helt eller tUl viss del (dödning). Har rättigheten upphört helt eller till viss del, får inskrivnmgen på ansökan av fastighetsägaren dödas till motsvarande del.

Inskrivning får avföras, om det är uppenbart att den inskrivna rättigheten icke gäller i fastigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976,

Prop. 1975/76: 21

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-05-15

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Bengtsson, Löfberg, Lidbom, Carlsson, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén

Föredragande: statsrådet Lidbom

Lagrådsremiss med förslag till ändringar i jordabalken

1 Inledning

Jordabalken (JB) innehåller i 20 kap, bestämmelser om lagfart. Den som förvärvar fast egendom är enligt dessa bestämmelser skyldig att söka lagfart inom viss tid. För att ansökan skall kunna bifaUas fordras bl, a, att den från vilken förvärvet skett, fångesmannen, dessförinnan beviljats lagfart på egendomen, I det stora flertalet fall bereder detta inga problem. Fall förekommer dock där fastighetsägare inte kan få lagfart därför att tidigare ägares fång uite lagfarits. Anledningen härtill kan vara att fångeshandlingen förkommit eller att det inte kan utredas vem som var fångesman eller när och hur förvärvet ägde mm, I det förstnämnda fallet kan bristen i allmänhet botas genom s, k. lagfartssammanträde. Sådant sammanträde torde emellertid inte kunna hållas i det sistnämnda faUet,

De svårigheter som sålunda föreligger att i de angivna fallen fä lagfart på fast egendom har tagits upp i två framställningar till justitiedepartementet. Justitiekanslem (JK) har i skrivelse den 5 oktober 1972 föreslagit att en översyn sker av gällande bestämmelser om utsättande av lagfartssammanträde, I skrivelse den 23 febraari 1973 har Föreningen meUan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution hemställt att JB ändras så att ökade möjligheter öppnas för erhållande av lagfart på grand av utredning vid lagfartssammanträde.

Med anledning av framstäUningarna har inom justitiedepartementet upprättats en promemoria (Ds Ju 1974: 18) ang, lagfartssammanträde. Promemorian bör fogas tUl protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Prop. 1975/76: 21 7

Efler remiss har yttranden över promemorian avgetts av JK, hovrätten för Nedre Norrland — efter hörande av inskrivnuigsmyndighelerna i Ljusdals och Sundsvalls domsagor — domstolsväsendets organisations-nänrnd (DON), kammarkollegiet, bankinspektionen, statens lantmäteriverk. Södertörns tingsrätt såsom fastighetsdomstol, länsstyrelsen i Kopparbergs län, Norrtälje kommun. Svenska kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges föreningsbankers förbund. Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen. Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution. Föreningen för tjänstemän inom Sveriges stadshypoteksorga-nisation, Sveriges lantmätareförening och Sveriges skogsägareföreningars riksförbimd.

Post- och Kreditbanken har förklarat att den ansluter sig tiU innehållet i bankförenmgens yttrande,

DON har i skrivelse den 15 januari 1975 i samband med sitt remisssvar på den nyssnämnda promemorian föreslagit vissa ändringar i JB:s regler om förfarandet vid anteckning om innehav av pantbrev och vid dödnmg av inskrivning av rättighet.

Efter remiss har yttranden över skrivelsen avgetts av JK, Svea hovrätt — efter hörande av inskrivningsmyndigheterna i Sollentuna och Fären-tuna, Stockholms, Örebro, Mora och Lindesbergs domsagor — bankinspektionen, statens lantmäteriverk, statens vattenfallsverk, länsstyrelsen i Stockholms län. Svenska kommunförbundet, Sveriges föreningsbankers förbund. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen. Föreningen meUan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution. Föreningen för tjänstemän inom Sveriges sladshypoteksorganisation och Auktoriserade fastighetsmäklares riksförbund.

2 Lagfartssammanträde

2.1 GäUande rätt m. m.

I fråga om gällande rält, framställningarna från JK och Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution samt promemorieförslaget ber jag alt få hänvisa till bilaga 1.

2.2 Remissyttrandena

Promemorieförslaget har rönt ett positivt mottagande från remissinstansernas sida. JK förklarar sig inte ha några principiella invändningar mot förslaget. Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution anför att förslaget helt tillgodoser de synpunkter och önskemål föreningen framfört i sin skrift den 23 februari 1973, Enligt föreningens mening saknas anledning alt anta att de vidgade möjlighe-

Prop. 1975/76: 21 8

tema att erhålla lagfart efter ett lagfartssammanträde kan äventyra rättssäkerheten eller missbrukas,

I övrigt tUlstyrks förslaget i sina huvuddrag eller lämnas utan erinran av hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet. Södertörns tingsrätt, länsstyrelsen i Kopparbergs län, Norrtälje kommun, Svenska kommunförbundet, sparbanksföreningen. Föreningen för tjänstemän inom Sveriges sladshypoteksorganisation och lantmätareföreningen. Vissa av dessa remissinstanser har dock erinringar mot förslagets utfornming i detalj. DON, bankinspektionen, lantmäteriverket och bankföreningen anser att den förordade lösningen är ändamålsenlig. Enligt DON:s och lantmäteriverkets mening bör dock tillämpningsområdet för lagfartssammanträde utvidgas i förhåUande till vad som föreslagits. Advokatsamfundet, Sveriges föreningsbankers förbund, LRF och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att de föreslagna reglerna fyller ett praktiskt behov.

Nästan aUa remissinstanser utgår från att det finns behov av lagstiftning. Från kammarkollegiets sida anförs att det vid kollegiets befattning med ärenden om lagfartssammanträde har visat sig, att vissa inskrivningsmyndigheter har beviljat lagfart efter lagfartssammanlräde i sådana fall då inga upplysningar kunnat lämnas i frågan huruvida fångeshandling upprättats eller från vem fånget skett. Det har även förekommit att inskrivningsmyndighet satt ut lagfartssammanlräde för att avhjälpa brist i en fångeshandling som funnits i behåll. Andra inskrivningsmyndigheter har avvisat möjligheten att vidta dylika åtgärder rned hänsyn till lagrummens nuvarande ordalydelse. Det är dock uppenbart att det från allmän och enskUd synpunkt är angeläget att de oklara lagfarts- och äganderättsförhållandena ordnas upp. Enligt kollegiets menmg föreligger alltså behov av lagändring, så alt vidgade möjligheter uttryckligen öppnas att erhålla lagfart i faU då någon fängeshandllng inle kan företes eller då fångeshandlingen är bristfällig i sådant avseende, alt lagfart inte kan beviljas i vanlig ordning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uppger att lagfartssammanträden hållits i länet i endasi tre fall under de tre år som JB varit i krafl. Ansökningar om tUlämpnuig av bestämmelserna om lagfartssammanlräde är dock betydligt flera. Mänga ansökningar har inte kunnat tas upp tUl behandling på grund av bristande förutsättningar och har därför avvisats eUer återkallats. Uppgifterna bestyrker enligt länsstyrelsen tUl fullo för länels vidkommande riktigheten av det i promemorian gjorda konstaterandet i fråga om de nuvarande reglemas otUlräckUghet, Länsstyrelsen påpkekar emellertid att det låga antalet sammanträden delvis måste tUlskrivas det förhållandet att fastighetsförhållandena inom betydande delar av länet är sådana att förutsättningar för tillämpning av lagstiftningen om äganderättsutredning föreligger. Eflersom förekommande

Prop. 1975/76: 21 9

brister i lagfartshänseende undanröjs vid sådana utredningar, saknas anledning att tUlämpa institutet lagfartssammanträde inom dessa områden.

Den enda remissinstans som har ifrågasatt behovet av lagstiftning är Södertörns tingsrätt. Enligt tingsrättens mening synes 20 kap. 10 § andra stycket JB förutsätta att lagfartssammanträde kan komma till stånd även om sökanden inte kan lämna närmare uppgifter om förvärvet. Mot bakgrund av den bestämmelsen och ett uttalande av departementschefen i balkens förarbeten (prop, 1970: 20 B2 s, 597) torde redan enhgt gäUande rätt lagfartssammanträde kunna hållas även när närmare upplysningar inte står att vinna om ett fastighetsförvärv. Den omständigheten att motsatt uppfattnuig hävdats i en lagstiftningspromemoria får emellertid enligt tingsrätten anses utgöra tillräcklig anledning till att lagändruig i förtydligande syfte vidtas.

Samtliga remissinstanser som har yttrat sig särskilt i frågan förordar att behovet av lagändring tiUgodoses genom utvidgade möjligheter alt få till stånd lagfartssammanträde. TUl dessa hör hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet. Södertörns tingsrätt, advokatsamfundet, bankföreningen och lantmätareföreningen.

Också lantmäteriverket anser alt övervägande skäl talar för den i promemorian föreslagna lösningen. Verket anför bl, a,:

Huruvida den aktueUa frågan skaU lösas genom ändringar i JB eller ändringar i lagen om äganderättsutredning och legalisering bör enligt lantmäteriverkets uppfattning avgöras från praktisk synpunkt. Del avgörande är om de utredningar som behöver företas lämpligen kan anknytas tUl inskrivningsproceduren eller bör utformas som en förrättning hos fastighetsbUdningsmyndigheten. Utredningsobjekten kommer som nyss framgått att utgöras av hela enstaka fasligheter eller möjligen andelar i sådana men däremot inte områden av fastigheter. Med hänsyn lill detta kommer det i flertalet fall antagligen inte alt erbjuda så stora svårigheter att konstatera vilket objekt som åsyftats med lagfartsansökan. Det kan emellertid vid tUlämpning av sådana vidgade regler om lagfart som det nu är aktuellt att införa uppkomma en del fall där det långtifrån är klart om det innehav som åberopas verkligen avser den fastighet som uppges. Det kan i sådana fall bli behövligt med fastighetsutredning och hävdeulredning och därvid även med undersökning ute på marken. För sådana åtgärder passar ett förrättningsförfarande bäst. Behovet av särskUda utredningsmsalser av nyss angivet slag torde emellertid i förekommande fall också kunna tUlgodoses genom alt fastighetsbildnings-myndigheten medverkar på uppdragsbasis i förfarandet hos inskrivningsmyndigheten.

Liknande synpunkter redovisas av länsstyrelsen i Kopparbergs län och lantmätareföreningen. Länsstyrelsen anser att hävdeförhållanden och fastighetsindelningens beskaffenhet i åtskilliga fall måste klargöras för att man skall få den utredning som behövs för att lagfartssammanträdet skall få avsedd effekt. Länsstyrelsen anser att hithörande frågor inte kan nöjaktigt utredas utan att man anlitar den expertis som är före-

Prop. 1975/76: 21 10

trädd inom fastighetsbUdnings- eller fastighetsregistermyndighet. Bestämmelse om sådan medverkan bör därför enligt länsstyrelsen tas in i lagtexten.

När det gäller tillämpningsområdet för lagfartssammanträde anser bl, a, hovrätten för Nedre Norrland, inskrivningsmyndigheten i Sundsvalls domsaga och kammarkollegiet att möjligheten att genom lagfartssammanträde erhålla lagfart bör utvidgas till de i promemorian angivna fallen. Kollegiet anser emellerfld liksom Norrtälje kommun att gränsen meUan bristfällighetsfall och ogiltighets-fall bör anges klarare i lagen. Lantmäteriverket anser alt förslaget är ändamålsenligt för de fall fångeshandUng inte kan företes.

Lagfartssammanträde bör enhgt Södertörns tingsrätt inte komma i fråga, om det redan från början står klart att någon fångeshandling aldrig blivit upprättad eller att förvärvet är ogUtigt, Ell bestämt uttalande om det efterlyses. Samma ståndpunkt intar kammarkollegiet med hänvisning tUl reglema om hävd och godtrosförvärv.

På åtskiUiga håll ifrågasätts däremot om inte tillämpningsområdet bör utvidgas i förhållande till vad som föreslagits i promemorian. Sålunda anser DON att kravet på giltigt förvärv visserUgen bör gälla som huvudregel men att det kan finnas fall där en lång tids innehav av en faslighet med obestritt äganderättsanspråk bör kunna bota ogiltighel i förvärvet. Följande exempel anförs:

Utländske medborgaren A köpte en fastighet 1920. A sökte inte förvärvstillstånd, och förvärvet blev därmed ogiltigt. A satt dock kvar på fastigheten utan att någon gjorde gällande bättre rätt tUl den. A blev svensk medborgare 1923.

A dog 1957. Fastigheten övergick genom arv tiU sonen B. B begär lagfartssammanträde för att vinna lagfart för A.

En lösning på det awägningsproblem som här föreligger kan enligt DON vara att i lagen införa en undantagsregel av innebörd att kravet på giltigt förvärv inte gäller, om förvärvet skett tidigare än förslagsvis 20 år innan ansökningen om lagfartssammanträde gavs in. I sådant fall skulle det vara tiUräckligt att det inte finns anledning till antagande att annan har bättre rätt tiU fastigheten än sökanden. DON påpekar att den angivna tidsgränsen ansluter tUl vad som för en annan situation föreslogs i det tUl lagrådet remitterade förslaget tUl jordabalk (prop. 1920: 20 A s. 189, 292, 413).

Lantmäteriverket menar alt det vid fall av bristfällig fångeshandluig knappast är möjligt att ge bestämmelsema en så begränsad räckvidd som föreslås i promemorian, om institutet lagfartssammanträde skall kunna tUlgodose syftet att i såväl allmänt som enskUt intresse få fram aktuella lagfarter. Den i promemorian angivna begränsningen till rent formella brister ter sig dessutom enligt lantmäteriverket mindre me-

Prop. 1975/76: 21 H

ningsfull och i vart fall inkonsekvent mot bakgmnd av den föreslagna bestämmelsen om lagfart utan företeende av fångeshandling. Innebörden härav är ju att man godtar att fångeshandluig saknas fast det enligt de vanliga reglema i JB fordras skriftiig form för att överlåtelse av fastighet skall vara gUtig. Det bör i konsekvens härmed vara möjligt att bortse från att t. ex. en köpehandling saknar underskiift av en av flera delägare i den försålda fastigheten, såvida omständighetema gör ett sådant ställnuigstagande rimligt. En särskUd grapp av fång utgör de som kan bli ogUtiga efter klander, t. ex. fång där medgivande saknas från säljarens make. Efter utgången av en tUlräckligt lång tid bör det kunna anses uppenbart att den make vars medgivande saknas har lämnat försäljningen oklandrad. Lagfart bör då kunna meddelas anser lantmäteriverket.

Vissa giltighetsfömtsättningar som har sin grund i viktiga allmänna intressen bör, fortsätter lantmäteriverket, inte kimna åsidosättas. Efter förebUd av en motsvarande bestämmelse i lagen om äganderättsutredning och legalisering bör förvärv vartill fordras tillstånd av myndighet inte få läggas tiU grund för lagfart förrän tillstånd har erhållits. Fång som avser del av fastighet bör behandlas enligt lagen om äganderättsutredning och legalisering, eflersom annars gmnderna för reglema om legalisering av privat jorddelnmg skuUe kunna åsidosättas, I övrigt förordar lantmäteriverket att alla brister som berör gUtigheten av fånget skall kunna botas genom det nya förfarandet.

Lantmätareföreningen anför liknande synpunkter och uttalar farhågor för att den snäva tUlämpning som anges i motiven kan medföra att en sökande frestas att undanhålla en fångeshandling som har mer än formeUa brister och på så sätt få större möjlighet att få lagfart efter utredning än om han företer fångeshandlingen vid lagfartssammanfrädet.

Frågan huruvida lagfartssammanträde bör vara möjhgt när det är fråga om del av fastighet berörs också av inskrivningsmyndigheten i Sundsvalls domsaga. Inskrivningsmyndigheten anser att det är tveksamt om lagfartssammanlräde skall få tillämpas i sådana fall.

En speciell situation som uppmärksammats av några remissinstanser är det nyssnämnda fallet att det är känt att fångeshandling aldrig upprättats. Som anförts i det föregående har vissa remissinstanser intagit samma ståndpunkt tUl dessa fall som promemorian, nämligen att sådana brister inte bör kunna botas genom lagfartssammanträde. Enligt inskrivningsmyndigheten i Ljusdals domsaga bör emeUertid övervägas om inte äganderätten skall kunna utredas vid lagfartssammanträde även om någon fängeshandllng aldrig har funnits. Bankinspektionen och bankföreningen anser att promemorian är oklar på denna punkt och efterlyser elt förtydligade. Om avsikten är att lagfart skall kunna meddelas utan hinder av att fångeshandling aldrig upprättats, måste enligt bankinspek-

Prop. 1975/76: 21 12

tionens uppfattning större krav än eljest ställas på den utredning som skall klarlägga äganderätten.

Även hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om inte fall där fängeshandllng aldrig upprättats bör kunna behandlas vid lagfartssammanlräde. Mot en sådan lösning kan enligt hovrätten anföras att möjligheter öppnas att kringgå JB:s formregler. För lösningen talar att del är olillfredsstäUande alt för all framtid sätta fastigheter utanför faslig-helsbokföringen och dess rättsverkningar även i de fall där den på grund av formfel ogiltiga överlåtelsen ligger långt tillbaka i tiden. De fall som nu är ifråga kan i praktiken vara mycket lika de fall då upplysningar saknas om förvärvet, och frestelsen kan därför bli stor för sökanden att påstå att han saknar vetskap om t. ex, en muntlig överlåtelse. Hovrätten nämner också de fall där fångeshandling visserligen finns men där den är behäftad med sådana formella brister att förvärvet är ogiltigt och fortsätter:

Ur samhällets och enskUdas synpunkter är det nödvändigt att faslig-hetsbokföringen inle för hur lång tid som helst försvåras av utebliven lagfart på gmnd av att fångeshandling enligt vad som är känt saknas eller därför att formfel som ej rättats omöjliggjort lagfart. Efter ordalagen i 13 § andra stycket i förslaget inrymmes även sådana fall i regleringen, låt vara att promemorieförfattaren ej gör några uttalanden därom. Ur rättssäkerhetssynpunkt vore det emellertid betänkligt att i sådana fall medge lagfart enbart på grund av faktiskt innehav av fastigheten under tio år. Frågan bör tagas upp till förnyat övervägande. En tänkbar lösning vore att bryta ut dessa fall tiU särskild behandling, varvid en utväg skulle vara att för lagfart kräva en väsentligt längre besittningstid än tio år.

Också kammarkollegiet anser det önskvärt att man utreder vUka följder som uppkommer, om institutet lagfartssammanlräde utvidgas till att avse sådana fall där fångeshandlmg aldrig upprättats.

Frågan om betydelsen av att en fastighets registerbeteckning uteglömts i en fångeshandling behandlas särskilt av några remissinstanser. Kammarkollegiet delar den i promemorian framförda ståndpunkten att gällande rätt innebär att det här blir fråga om tolkning av fångeshandlingen och att brister av detta slag bör kunna botas genom lagfartssammanträde, Norrtälje kommun anser alt sådan ogUlighet, som beror på uppenbar felskrivning eUer förbiseende, ej bör utgöra hinder för lagfartsfrågans bedömande på lagfartssammanträde. Södertörns tingsrätt instämmer utan reservationer i vad som anförts i promemorian när det gäller äldre köpehandlingar samt bouppteckningar och arvskifteshandlingar. Mera tveksam ställer sig tingsrätten tiU hållbarheten i promemorians slutsats när det gäller förvärv på vUka bestämmelsen i 4 kap, 1 § JB är tillämplig. Tingsrätten är närmast av den uppfattningen alt JB:s ikraftträdande inte medfört någon ändring av rättsläget på denna punkt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län tar upp frågan huruvida lagfarlssam-

Prop. 1975/76: 21 13

manträde bör få hållas, om brist i fångeshandUng ligger i ett felaktigt angivet skatletal. Länsstyrelsen menar att man i sådana fall mäste kontrollera alt anspråket inte avser sämjelott som hävdas av annan eller sämjevis utbratet område av fastigheten. En dylik undersökning torde knappast kunna genomföras utan syn på platsen. Det torde få föratsäl-tas, att i de faU lagfartsbristen är hänförlig till endast viss sämjelott av fastighet frågan om äganderätt inte löses genom utredning vid lagfarts-sammanträde utan genom äganderättsutredning i kombination med legalisering av sämjedelning,

1 fråga om förfarandet förklarar hovrätten för Nedre Norrland, inskrivningsmyndigheten i Sundsvalls domsaga, kammarkollegiet och Södertörns tingsrätt uttryckligen att de tillstyrker atl man slopar kravet på sannolikhetsprövning innan lagfartssammanträdet sätts ut. Hovrätten och Södertörns tingsrätt anser emeUertid att det dä inte längre ■är motiverat att upprätthålla kravet på att sökandens redogörelse vid ansökningen skaU vara avgiven på heder och samvete. Hovrätten menar däremot att det finns skäl att överväga en uttryckUg föreskrift om atl sökanden vid sammanträdet kan höras under saimingsförsäkran.

Uttalandet i promemorian att lagfartssammanträde skall sättas ut så fort den som vill ha lagfart på viss fastighet begär sådant sammanträde liar föranlett vissa invändingar, JK förordar en mera restriktiv hållning. Även om riskema för missbruk inte torde vara stora anser JK att 20 kap, 10 § JB bör kompletteras med en regel om all lagfartssammanträde inte behöver utsättas, om det är uppenbart alt hindret inte kan undanröjas genom sådant sammanträde. En person som inle har något som helst stöd för att påstå sig vara ägare bör inte ha rätt att få sammanträde till stånd. Det finns enligt JK många som inte på något sätt låter sig avskräckas från att begära sammanträde enbart därför att det är förenat med vissa kostnader, som f, ö, inte torde drabba sökanden förrän i efterhand. Liknande synpunkter anförs av Södertörns tingsrätt som anser atl inskrivningsmyndigheten före utsättandet av sammanträde givetvis måste kontrollera att ansökningen innefattar ett påstående om sådana förhållanden som kan föranleda lagfartssammanträde och alt den uppfyller föreskrifterna i 20 kap, 10 § andra stycket JB,

Enligt JK:s mening är det också otillfredsställande att inskrivningsmyndigheten enligt förslaget är skyldig att sätta ut lagfartssammanträde för att avhjälpa en brist i fångeshandlingen även om bristen kan avhjälpas på något mycket enklare sätt. JK anför:

Om exempelvis — för atl anknyta tUl ett fall som berörs i promemorian — vittnen saknas på elt äldre köp bör i första hand undersökas om inle handlingen kan kompletteras. På samma sätt bör brister i fastighets-angivelser o. d. betraktas. Att komplettera en bouppteckning kan också många gånger vara enklare än att lösa frågan genom ett lagfartssammanlräde. Det kan invändas att ingen begär ett sådant sammanträde om en annan och enklare väg slår tUl buds. Jag är emellertid inte övertygad

Prop.1975/76: 21 14

om att alla gör sådana rationeUa val, TUlspetsat uttryckt kan faktiskt säljare och köpare komma överens om atl begära ett lagfartssammanträde i stället för att uppsöka en person som kan skriva en köpehandling. Även om köparen försäkrar (20:10 andra stycket) att någon köpehandling aldrig upprättats och anger vUlkoren för köpet samt säljaren vitsordar köparens uppgifter, skall sammanträde enligl förslaget utsättas.

Hovrätten för Nedre Norrland förutsätter att protokollet från lagfartssammanträde kan godtas som fångeshandling oavsett om det skulle vara möjligt att erhålla lagfart på tidigare förvärv, eftersom det väsentliga är att fastighetsboken avspeglar de aktuella äganderättsförhåUan-dena. Hovrätten framhåller vidare att lagfarandet av äldre förvärv inte får göras tiU något självändamål, EnUgt hovrätten bör det därför klart framgå av lagen att endast förvärvare som umehar fastighet med äganderättsanspråk får påkaUa lagfartssammanträde.

Den nuvarande lydelsen av 20 kap, 13 § tredje stycket JB har enligt kammarkollegiet visat sig leda tUl osäkerhet hos inskrivningsmyndigheterna om när yttrande från kollegiet skall anses erforderligt och pä vilket stadium i handläggningen yttrande bör inhämtas. Det förekommer att yttrande inhämtas antingen sedan kungörelse utfärdats men före sammanträdet eller efter sammanträdet men innan lagfart bevUjats, Det senare alternativet är det för kollegiet lämpligaste och bör tUlämpas, om inte särskilda skäl, som exempelvis att en kronofastighet berörs, föranleder inskrivningsmyndigheten att begära kollegiets yttrande före sammanträdet. Kollegiet föreslår därför att 13 § tredje stycket ändras så att kollegiet skall beredas tillfälle att yttra sig innan lagfart bevUjas,

3 Anteckning om innehav

3.1 Gällande rätt

Förfarandet vid anteckning om innehav av pantbrev eller vUandebe-vis regleras i 22 kap, 12 § JB, Bestämmelsen innebär att inskrivningsmyndighet på ansökan av den som innehar pantbrev eller vilandebevis skall göra anteckning om innehavet i fastighetsboken. Om annan fömt- är antecknad som innehavare, skall inskrivningsmyndigheten efter det att det nya innehavet antecknats avföra den tidigare anteckningen. Myndigheten skall samtidigt underrätta den som var antecknad som innehavare om åtgärden genom rekommenderat brev. TUl skiUnad från vad som gäUde före JB:s ikraftträdande får anteckning om innehav i princip ske utan att sökanden styrker sitt innehav av pantbrevet eller vilandebe-viset. Om det fiims anledning att anta att sökanden inte innehar pantbrevet eUer beviset, skall inskrivningsmyndigheten emellertid förelägga, sökanden att visa upp detta. Innehavsanteckning skall avföras, om deui

Prop. 1975/76: 21 15

som antecknats som innehavare anmäler att innehavet upphört. I sådant fall lämnas underrättelse om åtgärden endast på särskUd begäran och då i form av bevis om inskrivningsmyndighetens åtgärd.

3.2 FramstäUningen från DON

DON konstaterar inledningsvis att skyldigheten att underrätta tidigare antecknad innehavare enligt ordalagen i 22 kap, 12 § JB är absolut. Enligt DON finns det emellertid situationer där ett iakttagande av denna skyldighet är meningslös. Som exempel nämner DON fall då pantbrevet företes i anteckningsärendet eller då den tidigare antecknade innehavaren biträder ansökan om innehavsanteckning för en ny innehavare. I dessa och liknande situationer leder en strikt tiUämpnuig av underrättelseskyldigheten till onödig arbetsinsats inte bara för inskrivningsmyndigheten utan också för den som tar emot underrättelsen och som måste ta reda på om han har kvar handlingen eller lämnat den ifrån sig. Mot bakgrund av det anförda föreslår DON att 22 kap. 12 § första stycket JB ändras så att skyldigheten att underrätta tidigare antecknad innehavare inte skall gälla, om det är uppenbart att sådan underrättelse skulle vara utan betydelse för honom.

3.3 Remissyttrandena

Det av DON framlagda förslaget tUlstyrks eller lämnas utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser. Den allmänna uppfattningen är att förslaget innebär en välkommen förenkling i inskrivningsmyndighetemas handläggning av ärenden om innehavsanteckning.

Tre av remissinstanserna intar emellertid en mera kritisk håUning, Inskrivningsmyndigheten i Lindesbergs domsaga är sålunda tveksam tUl behovet av en lagändring. Nackdelen av att någon gång en meningslös underrättelse sker kan enligt inskrivningsmyndigheten väl uppvägas av att det fmns klara och enhetliga bestämmelser. Genom sin avfattning blir den av DON föreslagna bestämmelsen svår att tillämpa, I varje fall leder den tUl ökad i stället för minskad arbetsinsats av inskrivningsmyndigheten därigenom att biträden och inskrivningsdomare då i motsats tUl vad som nu gäller måste göra en prövning från fall tiU fall i samthga anteckningsärenden av denna typ, övervägande skäl talar därför för att förslaget bör avvisas. Om en undantagsbestämmelse skall mföras, bör den utformas så alt den direkt anger i vUka fall som skyldigheten att underrätta inte skall gälla.

Föreningen för tjänstemän inom Sveriges stadshypoteksorganisation har ingen erinran mot att 22 kap, 12 § JB ändras så att underrättelseskyldigheten slopas i uppenbara fall, t. ex. då tidigare bevis om innehavsanteckning bifogas. Med hänsyn tUl att det inträffat att annan begärt

Prop. 1975/76: 21 16

anteckning om innehav för av sladshypoteksförening förvarat pantbrev fordras dock enhgt föreningen en noggrann reglering av de fall där underrättelseskyldigheten kan efterges. Den i DON:s skrivelse föreslagna ändringen tillstyrks därför endast under förutsättning alt staten åtager sig alt svara för den förlust som kan uppkomma för innehavare av pantbrev, om 22 kap. 12 § första stycket JB ändras på föreslaget sätt.

En Hknande uppfattnmg redovisas av Auktoriserade fastighetsmäklares riksförbund som tUlstyrker förslaget under föratsättning att den absoluta underrättelseskyldigheten kan inskränkas i vissa klara faU ulan att rättssäkerheten åsidosätts.

Svea hovrätt och inskrivningsmyndigheten i Stockholms domsaga anser att det inte bör erbjuda några svårigheter att i det enskilda fallet bedöma huravida underrättelse skulle sakna betydelse eller inte.

4 Dödning av inskrivning m. m. 4.1 Gällande rätt

Inskriven rättighet får på ansökan av rättighetshavaren med faslighels-ägarens samtycke nedsättas efter annan inskriven rättighet (23 kap, 5 § JB), Under samma förutsättningar får inskrivning dödas helt eller till viss del. Om rättigheten upphört helt eller tiU viss del, får inskrivningen dödas lill moisvarande del, I det sistnämnda fallet krävs endast ansökan av fastighetsägaren (23 kap, 6 § första stycket JB). Om det är uppenbart att inskriven rättighet inte gäUer i fastigheten, får inskrivningsmyndigheten på eget initiativ avföra inskrivningen (23 kap, 6 § andra stycket JB),

Före JB:s ikraftträdande fordrades inte fastighetsägarens samtycke lill nedsättning eller dödning. Kravet på fastighetsägarens samtycke infördes i JB efter förslag av lagberednmgen (SOU 1960: 25 s. 796). Som skäl anfördes att vid exekutiv auktion rättighetens företrädesrätt är av betydelse för frågan om rättighetens bevarande och därmicd även för fastighetsägarens skadeståndsskyldighet, Samma skäl föranledde införandet av rätt för fastighetsägaren alt göra ansökan om inskrivning (23 kap. 1 § sista punkten JB),

Reglema om fastighetsägarens skadeståndsskyldighel vid exekutiv försäljning återfinns i 7 kap, 19 § JB. EnUgt dessa är den senaste fastighetsägaren i princip skadeståndsskyldig, om nyttjanderätt, servilut eller rätt till elektrisk kraft upphör till följd av sådan försäljning. Skadestånds-skyldigheten bortfaller dock, om rättighetshavaren genom överenskommelse vid exekutiv auktion låtit rättighetens företrädesläge försämras och det inte är uppenbart att rättigheten ändå skulle ha gått förlorad.

Prop. 1975/76: 21 17

4.2 Framställningen från DON

DON anför att kravet på fastighetsägarens samtycke ibland avsevärt försvårar dödning av en inskrivning som uppenbart förlorat sui betydelse helt eUer såvitt avser vissa fastigheter. Följande exempel anförs.

Inskrivning för ett lokaliserat servilut har före den 1 juli 1968 flutit ut i ett stort antal avstyckningar som faktiskt inte besväras av rättigheten. (Efter den tidpunkten förhindras sådant genom lagregler och därtUl anslutande anvisningar från lantmäteristyrelsen, se prop. 1968: 89 s. 51, 52, 62 samt SFS 1968: 279, 280.) Vid systematisk genomgång av fastighelsboken uppmärksammas inskrivningen. Kontakt tas med rättighetshavaren. Denne förklarar sig beredd att låta döda inskrivningen i avstyckningama men vill inte åta sig arbetet att ta fram medgivanden från alla berörda fastighetsägare, en uppgift som för honom — och för fastighetsägama — framstår som helt betydelselös ur praktisk synpunkt.

Som en annan möjlighet att få bort inskrivningen från uppläggen för de fastigheter där den saknar betydelse pekar DON på utvägen att avföra mskrivnmgen enligt 23 kap. 6 § andra stycket JB. Sådant avförande sker emellertid ex officio och förutsätter att det är uppenbart att den inskrivna rättigheten inte gäUer i fastigheten, DON anser det därför tveksamt, om uiskrivningsmyndigheten kan avföra en inskrivning utan annat underlag än rättighetshavarens dödningsansökan. Åtminstone någon utredning om rättighetens utövning torde erfordras, DON påpekar också att rättighetshavaren inte får något bevis om åtgärden samt att denna tUl sin verkan är mindre definitiv än dödning på det sättet att en avförd inskrivning kan införas på nytt i fastighetsboken, om det visar sig att inskrivningen felaktigt avförts (prop, 1970:158 s, 6—9),

En återgång tUl den tidigare gällande ordningen att dödnmg fär ske utan fastighetsägarens samtycke skuUe enligt DON:s mening underlätta inskrivningsmyndighetemas strävanden att i samarbete med rättighets-havare få bort onyttiga inskrivningar. Nedsättning av inskrivning är en mindre vanlig åtgärd som torde företas bara i fastighet som besväras av rättigheten. Behovet av ändrade regler beträffande nedsättning anser DON därför vara obetydligt,

DON föreslår således att kravet i 23 kap, 6 § JB på fastighetsägarens samtycke tUl dödning av inskrivning för rättighet tas bort och att i samband därmed 7 kap, 19 § JB kompletteras med en bestämmelse av innebörd att rätt till ersättning inte tUlkommer rättighetshavare i förhållande till fastighetsägare utan vars samtycke han låtit inskrivnuig dödas,

4.3 Remissyttrandena

DON:s förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser. En viss tveksamhet angående behovet av lagändringen anförs dock av JK, som anser att bestämmelsen i 23 kan, 6 § andra stycket JB

2 Riksdagen 1975/76. 1 sand. Nr 21

Prop. 1975/76: 21 18

bör vara fullt tillräcklig i de allra flesta fall. En motsatt uppfattning redovisas bl. a. av lantmäteriverket som uttalar att den föreslagna ordningen är ägnad att öka möjUgheterna att få bort befintliga inskrivningar i fastigheter som i realiteten inte belastas av rättigheterna i fråga. Detta leder i sin tur tiU önskvärd förenkling vid fastighetsbUdning dels genom att utredningen rörande sådana rättigheter i många fall kan begränsas, dels genom att i praktUcen onyttiga inskrivningar uite behöver föras över till nybildade fasligheter.

5 Föredraganden

5.1 Lagfartssammanträde

För att lagfart skall kunna beviljas fordras enUgt jordabalken (JB) bl, a. att två viktiga fömtsättningar är uppfyUda, nämligen alt lagfarts-sökanden styrker sitt förvärv tUl egendomen genom att förete gUtig fångeshandling samt att fångesmannen har lagfart på sitt förvärv. Principen är den att samfliga överlåtelser av egendomen skall återspeglas i fastighetsboken hos inskrivningsmyndigheten i form av en obmten rad av lagfarter fram tUl den senaste ägaren. Brister det i någon av förutsättningarna, kan en rättmätig uinehavare av fastighet — liksom också hans efterföljare i äganderätten — hindras från att få lagfart på sitt förvärv. Den yttersta konsekvensen av detta blir att fastigheten i framtiden kommer alt ställas utanför den registrering som sker inom inskrivningsväsendets ram.

De jämförelsevis stränga formella regler som gäller i fråga om överlåtelse av fast egendom och om lagfart avser att tjäna rättssäkerheten. Ordning och reda i fastighetsförhållandena är en förutsättning för verksamheten inom mänga områden av vårt samhälle. Det är därför av vikt att de formella kraven för registrering av fastighetsöverlåtelser strikt upprätthålls. Inte minst gäller detta efter JB:s tUlkomst då staten i vissa fall kan bli ansvarig för skada som t, ex, fastighetens rätte ägare tillskyndas genom all annan har fält lagfart på fastigheten och i kraft därav överlåter fastigheten vidare eUer upplåter panträtt i den, A andra sidan är det inle rimligt att fastigheter enbart av formella skäl ställs utanför registreringen inom inskrivnuigsväsendet. Fastighetsboken bör givetvis så nära som möjligt återspegla de verkliga äganderättsförhållandena. Det finns därför undantagsregler som syftar tUl att åstadkomma delta i vissa fall då fastighets rättmätige ägare inte kan få lagfart genom att i vanlig ordning ansöka om sådan med företeende av fångeshandlingen. De möjligheter som står tUl buds är lagfartssammanträde enligt 20 kap, 10—13 §§ JB och äganderättsutredning enligt lagen (1971:1037) om äganderättsutrednmg ocb legalisermg.

Prop. 1975/76: 21 19

Lagfartssammanträde hålls inför inskrivnhigsmyndigheten och skall sättas ut på begäran av förvärvaren av den fasta egendom som avses. För att sammanträde skall sättas ut fordras dock att förvärvaren kan göra sannohkt att hans fångeshandling förkommit eller förstörts. Inskrivningsmyndigheten skall föra protokoll över vad som förekommit vid sammanträdet och vad som kommit fram i ärendet i övrigt. Avsaknaden av fångeshandling utgör därefter inte hinder mot lagfart, om det pä gmnd av innehållet i protokollet och vad som i övrigt kommit fram måste antas, att det påstådda förvärvet ägt mm och att det är gUtigt och kan göras gäUande,

Äganderättsutredning handläggs av fastighetsbildningsmyndigheten. Sådan utredning får ske inom område där äganderätten till fast egendom är oviss, om det från allmän och enskUd synpunkt är av väsenflig betydelse att ovissheten undanröjs. Också i annat faU får utredning ske beträffande område där fastighetsägarna i betydande omfattning saknar lagfart. Vid utredningen prövar fastighetsbildningsmyndigheten vem som bör anses som rätt ägare till varje särskild fastighet eller till mark inom fastighet eller samfällighet. Prövningen resulterar i en äganderättsförteckning, på gmnd av vUken de däri upptagna fastighetsägama beviljas lagfart. Vid förrättning för legalisering av privat jordddnuig, som företagits före den 1 juli 1962, kan också äganderättsutrednmg göras i fråga om egendom som ingått i delningen enligt samma regler som de nyss angivna.

I det praktiska rättslivet har det visat sig att nuvarande bestämmelser om lagfartssammanträde resp. äganderättsutredning inte ger flllräckliga möjligheter att komma tUl rätta med situationer då fastighetsägare av olika formella skäl inte kan få lagfart på sin fastighet, I den inom justitiedepartementet upprättade promemorian föresläs därför att lUlämpningsområdet för institutet lagfartssammanträde utvidgas. Om hinder mot lagfart föreligger på den grunden att fångeshandlingen inte kan företes eller att den är bristfällig, skall inskrivningsmyndigheten enligt promemorieförslagel sätta ut lagfartssammanträde på begäran av den som är behörig att söka lagfart på förvärvet. Om innehållet i protokollet från sammanträdet och vad som i övrigt kommit fram inle ger anledning tUl antagande alt annan har bätlre rätt till fastigheten än sökanden, skail den omständigheten att endast protokollet kan åberopas som fångeshandling enligt förslaget inte utgöra hinder mot lagfart.

Under remissbehandlingen har allmänt vitsordats all de nuvarande möjligheterna alt efter särskUd utredning i form av antmgen lagfarts-sammanträde eller äganderättsutredning ge fastighetsägare lagfart inte är tillräckliga. Jag delar denna uppfattning. Frågan blir då om man bör ändra reglema om lagfartssammanträde eller om man bör vidga tillämpningsområdet för äganderättsutredning.

De fall som del nu gäller att komma till rätta med kännetecknas av

Prop. 1975/76: 21 20

att sökanden inte kan förete fångeshandlingen eller av att den fångeshandUng som firms är brislfäUig. Det hinder mot bevUjande av lagfart som på gmnd därav förehgger är hänförligt tiU enstaka fastigheter eller, i vissa faU, tUl del av enstaka fastigheter. Institutet äganderättsutredning är däremot i första hand avsett att komma tiU användning i fall där det råder orediga fastighetsförhåUanden inom ett större område. Från denna synpunkt ter det sig naturligare att angripa de problem som det nu är fråga om genom en utvidgning av institutet lagfartssammanträde. För denna lösning talar också den omständigheten att de frågor som kommer upp tUl bedömande som regel torde vara av juridisk natur. Sådana frågor lämpar sig bättre för bedömnmg av inskrivningsmyndigheten än av fastighetsbUdningsmyndigheten. Som lantmäteriverket framhåUit kan det emellertid uppkomma en del fall där det blir nödvändigt med fastighetsutredning och hävdeutredning och kanske också med undersökning ute på marken. För denna typ av åtgärder passar fastighetsbUdningsmyndigheten bättre. Det fiims emellertid möjligheter, som lantmäteriverket påpekar, att låta fastighetsbildningsmyndigheten medverka i förfarandet hos inskrivningsmyndigheten, I likhet med en enhällig remissopinion anser jag därför att den i promemorian föreslagna lösningen att vidga möjligheterna att få tUl stånd lagfartssammanträde är att föredra framför en ändring av vUlkoren för förordnande om äganderättsutrednmg.

Enligt promemorian skall lagfartssammanträde kunna hållas i tre fall, nämligen

1, när fångeshandling förkommit eller förstörts,

2, när sökanden påstår att giltigt förvärv förekommit men han saknar kännedom om humvida fångeshandling upprättats eller inle, samt

3, när fångeshandlingen är bristfällig och brislen inte medför alt förvärvet är ogiltigt.

Promemorieförslaget innebär alltså att hinder mot lagfart inte kan im-danröjas genom lagfartssammanträde, om det står klart att någon fängeshandllng aldrig har blivit upprättad eller att förvärvet av annan anledning är ogiltigt.

Vissa remissinstanser har godtagit detta men anser att förslagets innebörd inle kommit fram tillräckligt tydligt. Andra remissinstanser har däremot förordat, att förslaget utvidgas tUl att omfatta också vissa ogil-tighelsfall. Ett par remissinstanser har menat att en sådan utvidgning fordrar ytterligare utredning.

Förvärv av fast egendom kan vara ogiltigt av skUda anledningar. Ett fall, som har tagits upp av DON under remissbehandlingen, är det att förvärvet skett i strid mot en lagstiftning som för förvärvets giltighet u.'.'.veT tUlstånd. Som exempel på sådan lagstiftning kan tagas jordför-värvs;:,:-"" (1965: 290) och lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätlen alt ic.\"rva fast egendom m. m. Att bota brister av detta slag ge-

Prop. 1975/76: 21 21

nom lagfartssammanträde bör inte komma i fråga. Om en sådan möjlighet öppnas, kan man nämligen riskera, att förbudslagstiftning av den nyss angivna typen kommer att kruiggås. Jag viU i detta sammanhang också peka på att lagen om äganderättsutredning och legalisering innehåller en särskUd bestämmelse (9 § första stycket andra meningen) som innebär att tiUståndspliktigt förvärv inte får tas upp i äganderätts-förteckning förrän tillstånd har erhållits.

En annan typ av ogUlighet som man kan behöva räkna med i det nu aktuella sammanhanget är att någon fångeshandlmg över huvud taget aldrig har upprättats. I och för sig torde sådana situationer dock vara säUsynta, eftersom svensk lagstiftning sedan mycket lång lid tUlbaka har upprätthållit principen att överlåtelse av fast egendom för sui giltighet kräver skriftlig form. Öppnar man möjlighet att genom lagfartssammanträde bota ogiltighet, som har sin gnmd i att skriftiig fångeshandling inte har upprättats, gör man ett stort avsteg frän de prhiciper som gäller för överlåtelse av fast egendom. Vidare uppkommer svåröverskådliga konsekvenser beträffande nuvarande bestämmelser rörande statens skadeståndsansvar vid godtrosförvärv på grund av inskrivnmg. Jag är därför inte beredd att föreslå att ogiltighel av här avsett slag skall kunna botas genom lagfartssammanträde.

Ytteriigare ogiltighetsgrunder kan förekomma vid förvärv av fast egendom. Överlåtaren kan ha varit omyndig. Han kan ha varit sumes-sjuk när han företog rättshandlingen. Den rättshandling, varigenom den fasta egendomen överläts, kan ha varit ogiltig enligt de allmänna bestämmelsema i avtalslagen om rättshandlingars ogUlighet, Att bota sådana ogUtighelsgrunder genom lagfartssammanträde kan medföra avsevärd risk för enskilda rättsförluster. Det bör alltså inte komma i fråga.

De remissinstanser som förordat att ogUlighet skall kunna avhjälpas genom utredning vid lagfartssammanträde torde ha velat komma tiU rätta med sädana situationer när fastigheter slår utanför den aUmänna omsättningen på grund av att lagfart inte kan beviljas till följd av en ogiltighetsanledning som inträffat för många år sedan. Detta önskemål är i och för sig beaklansvärt. De påtalade förhållandena torde dock många gånger inträffa inom områden där bristen i stället kan botas med äganderättsutredning. Lagfartssammanträde är inte heller det mest lämpade instrumentet, när det gäller att avhjälpa brister i fånget som medfört ogUtighet, Vad som här skuUe behövas är snarare ett utvidgat hävdeinstitut. Hävdereglema i jordbalken är emellertid endast ett par år gamla och har tUlkommit efter ingående överväganden. Det fUins inte heller imderlag för att nu föreslå någon ändring av dem. Enligt min mening bör man avvakta och se om inte en lagstiftning begränsad i enlighet med promemorieförslaget tiUgodoser alla väsentiiga praktiska behov. Skulle så visa sig inte vara faUet, får frågan tas upp på nytt.

I enlighet med det anförda ansluter jag mig till den i promemorian ut

Prop. 1975/76: 21 22

tryckta uppfattningen att man genom lagfartssammanträde inle skall kunna undanröja hinder mot lagfart som består i att någon fångeshandling aldrig blivit upprättad eUer att förvärvet av annan anledning är ogiltigt. Utgångspunkten måste tvärtom vara den alt lagfartssammanträde skall förekomma endast i sädana fall när ett giltigt fång ägt rum eUer kan antas ha ägt rum men det av någon anledning saknas formella fömtsättningar för att bevilja lagfart.

Den brist som f. n, kan botas genom lagfartssammanträde är alt fångeshandling förkommit eUer förstörts. På denna punkt föreslås ingen ändring i promemorian. Jag anser i likhet med remissinstanserna att sådan brist även i framtiden bör kunna avhjälpas genom lagfartssammanträde.

Som föreslagits i promemorian och allmänt godtagits under remissbehandlingen bör lagfartssammanträde vidare få sättas ut, om den åberopade fångeshandlingen är bristfällig. Därmed avses främst fall där mindre fastigheter eller ideella fastighetsandelar av misstag har utelämnats i fångeshandlingen, t, ex. på gmnd av felräkning av mantal eUer annat skattetal. Hit hör också sådana situationer då parterna vid överlåtelse av fastighetskomplex av misstag har utelämnat en av de registerbeteckningar som avser fastighetskomplexet i fråga. Om fångeshandlingen i de nu avsedda fallen utgörs av en bouppteckning eller en arvskiftes-handling är det enligt min mening utan vidare klart alt brislen skall kunna botas genom lagfartssammanträde. Saken kan möjligen te sig något mera tveksam när det är fråga om köp eller annan överlåtelse. Den före JB:s ikraftträdande gällande lagstiftningen innebar emellertid att om i en köpehandling inte hade upptagits en fastighet eller del därav, som enligt parternas avsikt skulle medfölja i köpet, så kunde avtalet likväl bli gällande på det sätt partema åsyftat (se lagberedningens förslag tUl jordabalk I SOU 1947: 38 s, 152). Vad som förekom under förarbetena till JB ger enligt min mening vid handen att någon ändring på denna punkt inte åsyftats genom JB:s ikraftträdande. Jag ansluter mig därför tiU den i promemorian uttryckta uppfattnmgen att brister av nu angivet slag i köpehandlingar skall kunna botas genom lagfartssammanträde.

Som exempel på andra brister som bör kunna avhjälpas genom lagfartssammanträde kan nämnas att säljarens nanmteckning på en fångeshandling, som upprättats före JB:s ikraftträdande, inte bevittnats eller alt bevillning saknas på en bodelnings- eller arvskifteshandling, I båda dessa situationer gäller nämligen att avsaknaden av bevillning inte medför att fånget blu: ogUtigt,

Är fångeshandlingen däremot behäftad med sådan brist att förvärvet blir OgUtigt bör, som förat framhåUits, bristen inte kunna avhjälpas genom lagfartssammanträde. Saknas säljarens underskrift på en köpehandling, kan alltså hindret mot lagfart inte undanröjas genom lagfartssam-

Prop. 1975/76: 21 23

manträde. Detta gäUer även i del av lantmäteriverket anförda exemplet att underskrift saknas av en av flera delägare.

Med anledning av vad bland andra lantmäteriverket har anfört om situationen där medgivande saknas från säljarens make vill jag framhålla att lagfart i sådana fall kan sökas på fångeshandlingen. Ansökan skall enligt 20 kap. 7 § 7 JB vilandeförklaras. Vägrar maken alt länma sitt samtycke, kan rätten ge sitt tillstånd enligt 6 kap, 6 § giftermålsbalken. En sådan överlåtelse blir f. ö, gUtig, om maken underlåter alt klandra den inom tre månader efter det han fick kännedom om den och, om lagfart beviljats, senast inom ett år efter lagfartsbeslulet (se 6 kap, 4 § giftermålsbalken), I de fall lagfartssammanlräde kan bli aktuellt torde det emellertid säkerligen förhålla sig sä att makarna eller i vart fall den make, vars samtycke saknas, avlidit. Om överlåtelsen skett efter den sistnämnde makens död, saknar frågan om makesamlycke aktualitet. Efterlevande make torde nämligen inte behöva dödsboels samtycke lill en försäljning av det egna giftorättsgodset. Mera tveksam är frågan humvida avliden makes dödsbo kan klandra åtgärd som andra maken utan erforderligt samtycke företagit under den förres livslid. Någon föreskrift om det finns inte i 6 kap, 4 § giftermålsbalken. Det kan dock inle uteslutas att sådan klanderrätt föreligger (se SOU 1964: 35 s, 237). Ofta nog torde emellertid utredning, t, ex. i form av bodelnings- och arvskifteshandling, kunna förebringas om att tiden för klander försuttits och att hinder mot lagfart således inte föreligger enligt 20 kap, 7 § 7 JB, Det anförda innebär alt det knappast kan bli aktuellt att använda lagfartssammanträde i fall där hinder mot lagfart beslår i atl makes samtycke saknas.

Också andra formella brister än dem som jag nu har nämnt kan tänkas. Det är inte möjligt att uttömmande ange i vilka fall brister i fångeshandling skall kunna botas genom lagfartssammanlräde. Denna fråga måste överlämnas till rättstillämpningen.

Enligt promemorieförslaget bör lagfartssammanträde få hållas även i sådana fall där sökanden inte kan uppge från vem förvärv ägt rum eller humvida någon fångeshandling har upprättats eller inle. Södertörns tingsrätt har ifrågasatt om inte det är möjligt redan enligt gällande rätt. Med anledning härav vill jag påpeka att ordalydelsen av lagtexten klart begränsar användningen av lagfartssammanträde till fall när förvärvare av fast egendom gör sannolikt att hans fångeshandling förkommit eller förstörts. Av kammarkollegiets remissyttrande framgår att praxis på denna punkt är vacklande. Vissa inskrivningsmyndigheter tUlämpar emellertid enligt kollegiet lagen så att man inte tillåter lagfartssammanlräde i fall då inga upplysningar kunnat lämnas i frågan huruvida fångeshandling upprättats eller från vem fånget har skett. För egen del biträder jag den i promemorian uttryckta uppfattningen all lagfartssammanlräde bör kunna förekomma i sådana situationer. Lagtexten

Prop. 1975/76: 21 24

bör utformas så att detta klart framgår.

Är situationen den att man inte vet humvida fångeshandling har upprättats eUer från vem förvärvet har ägt ram, torde förvärvet i fråga hgga långt tUlbaka i tiden. Utredningen vid lagfartssammanträdet kommer i sådana situationer närmast att inriktas på frågan hur länge sökanden eller hans företrädare har hävdat fastigheten under äganderättsanspråk. Vid bedömandet av.huravida utrednmgen vid lagfartssammanträdet ger tUlräckligt underlag för att lagfart skall kunna beviljas på protokollet från sammanträdet måste självfaUet beaktas risken för rättsförlust. En sådan omständighet som att man inte känner till om fångeshandling har upprättals manar givetvis tiU försiktighet. Har en lång tids obestridd hävd ägt rum, torde emellertid fömtsättningar ofta föreligga för att meddela lagfart. Vid bedömningen mäste man också ta hänsyn till den omständigheten att kravet på skriftUg form vid överlåtelse av fast egendom är mycket gammalt i svensk rätt. Har man inga som helst upplysningar i frågan om fångeshandling har upprättats ligger det därför närmast till hands att utgå från att en skriftiig fångeshandling faktiskt upprättals en gång i tiden även om numera inte någon längre känner till dess existens eller kan lämna upplysningar om dess innehåU.

Sammanfattnmgsvis innebär mitt förslag således att lagfartssammanträde skall kurma hållas i följande fall, nämligen

1. när fångeshandling förkommit eller förstörts,

2. när sökanden påstår att ett gUligt förvärv förekommit men saknar kännedom om huruvida fångeshandling upprättats eller inte,

3. när fångeshandlingen är bristfällig och bristen inte medför att förvärvet är ogiltigt.

Vid remissbehandlingen har från ett par häll anförts alt fång som avser del av fastighet bör behandlas enligt lagen om äganderättsutredning och legalisering. Jag kan för min del inte finna att så alltid bör ske. I de fall där överlåtelsen innebär sämjedelning och skett före den 1 juli 1962 torde det som regel vara lämpligast alt utredning av äganderättsförhållandena sker vid legaliseringsförrättning. Om däremot överlåtelsen avser andel av fastighet utan att sämjedelning fömtsatts eller visst område av fastighet, bör utredningen regelmässigt ske vid lagfartssammanträde. Humvida fånget är gUtigt med hänsyn tUl bestämmelsema i 4 kap. 7—9 §§ JB eller de äldre civUrättsliga regler som kan vara tUlämpliga får sedan avgöras i samband med att lagfartsansökningen prövas (se 20 kap, 6 § 4 JB, jfr även prop, 1970: 145 s, 126), Jag vUl tiUägga att jag inte anser det lämpligt att i lagen närmare reglera i vilka faU fång som avser del av fastighet bör behandlas vid legaliseringsförrältnuig resp, vid lagfartssammanträde (jfr prop, 1971:180 s, 63),

I fråga om förfarandet har i promemorian föreslagits alt lagfartssammanträde skall kunna sättas ut utan någon föregående sannolikhetsprövning av ansökningen. I likhet med remissinstansema finner jag detta för-

Prop. 1975/76: 21 25

slag väl grundat och föreslår därför att det genomförs,

JK har föreslagit en regel som innebär att lagfartssammanlräde inte skall behöva sättas ut, om det är uppenbart att hindret mot lagfart uite kan undanröjas genom lagfartssammanträde. För egen del delar jag den i promemorian framförda uppfattningen att någon förhandsprövnmg av en ansökan inte behövs. Åtminstone teoretiskt kan man visserligen länka sig att en sådan ordning kan missbrukas genom att sökanden framtvingar lagfartssammanträde trots att det inte finns någon som helst utsikt att genom sammanträdet undanröja hinder mot lagfart. Jag tror emeUertid att detta många gånger kan förhindras genom en smidig handläggning från inskrivningsmyndighetens sida. Risken för missbruk motverkas också genom att sökanden är skyldig att svara för kostnadema för lagfartssammanträdet, i första hand då för kungörelse- och inställelsekostnader. Han är också skyldig att lösa protokollet från sammanträdet.

I detta sammanhang viU jag tUlägga, att en brist i en fångeshandluig i många fall kan avhjälpas på ett enklare sätt än genom utredning vid lagfartssammanträde. Som JK framhålht i sitt remissyttrande kan exempelvis brister i fastighetsangivelser i en köpehandling ibland avhjälpas genom ett av säljare och köpare underskrivet tUlägg tiU köpehandlmgen. Att komplettera en bouppteckning kan många gånger vara ett enklare sätt att lösa frågan än genom ett lagfartssammanlräde. Jag är övertygad om att inskrivningsmyndighetema inom ramen för den frivUliga rättsvård som sedan gammalt utövats kommer att se tUl att brister av nu angivet slag avhjälps på enklast möjliga sätt. För alt nå detta mål behöver man emellertid inte några regler som ger inskrivningsmyndigheterna rätt tUl viss förhandsprövning av en ansökan.

I enlighet med det anförda biträder jag promemorieförslaget att lagfartssammanträde skall sättas ut på ansökan utan föregående prövning i sak av ansökningen. Däremot måste självfallet en viss formell prövning av ansökningen äga mm innan sammanträdet sätts ut. Inskrivningsmyndigheten måste exempelvis kontrollera, att ansöknmgen innefattar ett påstående om sådana förhållanden som kan föranleda lagfartssammanträde. Vidare måste kontrolleras alt ansökningen har det innehåll som föreskrivs i 20 kap. 10 § andra stycket JB, Är ansökningen bristfällig i de hänseenden som nyss angavs, måste den avvisas.

Jag delar den i ett par remissyttranden framförda åsikten att kravet på att sökandens redogörelse vid ansökningen skall vara avgiven på heder och samvete bör slopas. En lämpligare lösnmg synes mig vara att, som hovrätten för Nedre Norrland föreslår, i lagen ta upp en uttrycklig föreskrift om att sökanden vid sammanträdet kan höras under sanningsförsäkran. Med anledning av vad hovrätten uttalat i sitt remissyttrande vill jag framhålla att de ändringar i fråga om möjligheten att fä tUl stånd lagfartssammanträde som jag har förordat i det föregående inte

Prop. 1975/76: 21 26

rubbar föratsättnmgarna för de uttalanden som föredragande departementschefen gjorde i samband med jordabalkens tillkomst såvitt rör förfarandet vid lagfartssammanträde och prövningen av ansökan om lagfart på gmnd av protokoll frän lagfartssammanträdet.

Ett par remissinstanser, däribland lantmäteriverket, har påpekat, att det ibland kan vara nödvändigt att under lagfartssammanträde göra en fastighetsutredning och hävdeutredning och även undersökning ute på marken. Skulle särskUd undersökning om exempelvis hävdeförhållandena visa sig vara nödvändig, möter det inte något hinder att inskrivningsmyndigheten håUer lagfartssammanlräde i förening med syn. Skulle det visa sig nödvändigt alt anlita biträde från fastighetsbUdnings-myndighetens sida, måste beaktas att kostnaden för detta skall bäras av sökanden. Eftersom sådana kostnader kan bli förhållandevis betydande, bör inskrivningsmyndigheten underrätta sökanden innan den beslutar att begära biträde från fastighetsbUdningsmyndigheten, Någon särskUd bestämmelse härom behövs dock enligt min mening inte,

I enlighet med det anförda föreslär jag att 20 kap. 10 § första stycket JB ändras så att lagfartssammanträde skall kunna hållas, om hinder mot lagfart föreligger på grand av att fängeshandlingen inte kan företes eller att den är brislfäUig, Sammanträdet skall sättas ut av inskrivningsmyndigheten på begäran av förvärvaren eller den som enligt 4 § är behörig att söka lagfart, dvs. senare förvärvare av egendomen,

I andra stycket av förevarande paragraf föreslås dels att kravet på alt sökandens redogörelse skall lämnas på heder och samvete slopas, dels vissa ändringar som påkallas av att ansökan enligt förslaget kan avse fall i vilka en bristfällig fångeshandling åberopas. I fråga om den förstnämnda ändringen hänvisar jag tiU vad jag sagt i det föregående. Om kravet på en redogörelse på heder och samvete slopas, finns det enligt min mening ingen anledning alt i paragrafen mera detaljerat ange vad redogörelsen skall innehålla. Det bör endast anges att redogörelsen skall avse vad sökanden vet om förvärvet och om anledningen till att fånges-handlUigen inte kan företes eller att den blivit bristfällig. Det ligger i sakens natur att redogörelsen skall innehålla alla omständigheter som kan vara av betydelse för äganderättsfrågans bedömande. Kan fångeshandlingen inle företes, är det således givet att sökanden skall redogöra för vad han vet om hur fångeshandlingen förlorats, vem som var fångesman, när och hur förvärvet skedde, handlingens huvudsakliga innehåll m.m.

Med anledning av att en remissinstans ifrågasatt om inte kungörelsebestämmelserna i 20 kap. 11 § andra stycket JB bör anpassas till reglerna i 17 § delgivningslagen (1970: 428) och 5 § lagen (1971: 1037) om äganderättsutredning och legalisering vill jag här nämna att jag inte anser det lämpligt att nu ändra bestämmelsema, I promemorian (Ds Ju 1974: 2) Effektivare kungörande föreslås nämligen nya regler för kungö-

Prop. 1975/76: 21 27

rande. Förslaget fömtsätter ändringar inte bara i JB och lagen om äganderättsutredning och legalisering utan också i ett stort antal andra lagar. Förslaget bör därför behandlas i ett sammanhang.

Som jag tidigare har anfört bör JB innehålla en uttrycklig bestämmelse om att förhör under saimmgsförsäkran får äga rum med sökanden. En sådan regel bör tas upp i 20 kap. 12 § första stycket JB.

I fråga om 20 kap. 13 § första stycket JB delar jag den av DON framförda åsikten att det i lagtexten måste komma tiU klart uttryck att förvärvet skall vara gUtigt, Visserligen kan den nuvarande formuleringen synas passa mindre väl i de fall sökanden inte känner till vem fångesmannen är och uite heUer kan lämna några uppgifter om fångeshandlingen. Som påpekats i ett par remissyttranden för emellertid den i promemorian föreslagna lydelsen tanken tUl ett preklusionsliknande förfarande, där sökanden skall kunna få lagfart under föratsättning att ingen under förfarandet gör gällande bättre rätt tUl fastigheten än sökanden. Jag förordar därför, i likhet med Södertöms tingsrätt, att den nuvarande lydelsen bibehålls oförändrad bortsett från en smärre jämkning, föranledd av att lagfartssammanträde nu skaU få hållas även när fångeshandling, låt vara brislfäUig och ej åberopad i lagfartsärendet, finns till-gängUg, VUket mätt av bevisning som skall krävas för att det skall anses utrett att elt giltigt förvärv föreligger får överlämnas åt rältstUlämpningen. Som jag tidigare anfört bör det vara möjligt att meddela lagfart även i fall där upplysning om fångeshandlingen saknas. Att sökanden inte känner tUl vem fångesmannen är bör heller inte utesluta att ett giltigt förvärv förekommit.

Ändringen i tredje stycket förevarande paragraf har skett i förtydligande syfte på framställning av kammarkollegiet. Innebörden av ändringen är att kollegiet skall beredas tillfälle att yttra sig i lagfartsärende, om det bedöms erforderligt. Det betyder att yttrande inte skall inhämtas förrän lagfartssammanträdet är avslutat och lagfart har sökts på protokollet enhgt 12 § andra stycket. Enligt min mening bör i sådant fall inskrivningsärendet uppskjutas enligt 19 kap, 9 § andra stycket JB i avbidan på kollegiets yttrande. Från dessa fall bör skiljas sådana där det finns anledning alt inhämta yttrande från kammarkollegiet redan i samband med lagfartssammanträdet, t. ex. fall där kronofastighet berörs.

5.2 Anteckning om innehav

I avsnitten 3.1 och 3.2 har jag redogjort för gällande rätt i fråga om anteckning om innehav av pantbrev eller vilandebevis och för det förslag till ändring i dessa bestämmelser som DON har fört fram. I likhet med flertalet remisshistanser anser jag att den av DON föreslagna ändringen bör genomföras. Skyldighet att underrätta tidigare antecknad innehavare av pantbrev eller vUandebevis om ny innehavsanteckning bör

Prop. 1975/76: 21 28

således inte föreligga, om det är uppenbart att underrättelsen saknar betydelse för honom.

De farhågor som på ett par håU har uttryckts för att ändringen kommer att medföra tolkningsproblem kan jag inte dela. I uppenbarhetsre-kvisitet hgger nämUgen att den fömtvarande innehavaren på ett eller annat sätt samtyckt tUl den nya innehavarens ansökan, t. ex. genom att biträda denna eller genom att lämna ifrån sig sitt bevis om innehavsanteckning ev. med påskrift om att innehavet inte längre är aktuellt eUer rent av genom att vara mgivare av det aktuella inskrivningsärendet. Däremot anser jag inte att ett företeende av pantbrevet eller vUandebe-viset utan vidare kan tas till intäkt för att en imderrältdse är ulan betydelse för den tidigare hmehavaren. Även i sådana faU bör samtycke i någon form från denne föreligga för att underrättelse skaU få underlåtas.

Jag delar uppfattningen som uttryckts av ett par remissinstanser att den föreslagna ändringen inte umebär att imderrättelse kan underlåtas i något större antal ärenden idag. På sikt bör ändringen emeUertid innebära att banker och andra kreditinrättningar beaktar att inskrivningsmyndigheten givits möjlighet att underlåta underrättelse. Eflersom kontrollen av underrättelsema bereder mottagama åtskiUigt arbete utgår jag ifrån att de i både eget och inskrivningsmyndighetens intresse utvecklar sådana ratuier att underrättelser så långt möjligt blir obehövliga.

Med anledning av vad en remissinstans anfört vUl jag erinra om att bestämmelsema i 19 kap. 19 § JB innebär att staten är ansvarig för förlust som orsakas någon tUl följd av fel eller försummelse i fråga om handläggning av eller beslut i inskrivningsärende. Denna regel torde vara tUlfyllest för att skydda innehavare av pantbrev mot förlust också efter det 22 kap. 12 § JB ändrats på föreslaget sätt,

5.3 Dödning av inskrivning m. m.

I avsnitten 4,1 och 4,2 har jag redogjort för gällande regler om dödning av inskrivning och för det av DON framförda förslaget till ändring i bestämmelserna, DON:s förslag, som innebär att kravet pä fastighetsägarens samtycke till dödning av inskrivning för rättighet slopas, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Som lantmäteriverket anfört bör ändringen leda till att fastighetsböckerna rensas från inskrivningar i fasligheter som i realiteten inte belastas av rättigheterna ifråga och därmed till en förenkling vid fastig-helsbildning. Den bör också medföra en minskning av antalet utredningar som fastighetsbildnmgsmyndighet ofla nog måste göra för att inskrivningsmyndighet med stöd av 23 kap, 6 § andra stycket JB skall kunna avföra inskrivning som uppenbart inte gäller i viss fastighet. Jag förordar således att de av DON föreslagna ändringarna i 7 kap, 19 § och 23 kap, 6 § första stycket genomförs.

Prop. 1975/76: 21 29

6 Upprättat lagförslag

I enUghet med vad jag nu har anfört har inom iustitiedepartementet upprättats förslag tUl lag om ändring i jordabalken.

Förslaget bör fogas till regeringsprotokoUet i detta ärende som bilaga 2.

7 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslaget,

8 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Föreslagen lydelse 20 kap. 10 §

Nuvarande lydelse

Kan förvärvare av fast egendom göra sannolikt att hans fångeshandling förkommit eller förstörts, skall inskrivningsmyndigheten på hans begäran utsätta sammanträ-trade för utredning angående äganderätten lill fastigheten (lag-fartssaimnanträde). Detsamma gäller när bifall till förvärvarens lagfartsansökan är beroende av att föregående ägares förvärv lagfares och förvärvaren kan göra sannolikt att dennes fångeshandling förkommit eller förstörts.

Ansökan om lagfartssammanlräde skall göras skriffligen och innehålla redogörelse på heder och samvete för vad som sökanden vet om hur fångeshandlingen förlorats, vem som var fångesman, när och hur förvärvet skedde, handlingens huvudsakliga innehåll samt de övriga omständigheter som kan vara av intresse för äganderättsfrågans bedömande. Sökanden skall inge intyg om vad som faslighetslängden utvisar angående äganderätten under de tio åren närmast före ansökningen och den skriffliga utredning i övrigt som kan finnas tUlgänglig,

Föreligger hinder mot lagfart på den grunden att fångeshandlingen icke kan företes eller att den är bristfällig, kan hindret undanröjas genom utredning vid lag-farissamtnanträde. Sådant sammanträde skall utsättas av inskrivningsmyndigheten på begäran av förvärvaren eller den som enligt 4 § är behörig att söka lagfart på förvärvet.

Ansökan om lagfartssammanträde skall göras skriftligen och innehålla redogörelse på heder och samvete för vad som sökanden vet om varför fångeshandlingen icke kan företes vem som var fångesman, när och hur förvärvet skedde, handlingens huvudsakliga innehåll samt de övriga omständigheter som kan vara av intresse för lagfarlsfrågans bedömande. Sökanden skall inge intyg om vad som fastighetslängden ulvisar angående äganderätten under de tio åren närmast före ansökningen och den skriftliga utredning i övrigt som kan finnas tillgänglig.

Prop. 1975/76: 21 34

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

gällande, skaU den omständighe- digheten att endast protokollet kan

ten att endast protokollet kan äbe- åberopas som fångeshandling ej

ropas som fångeshandling ej ut- utgöra hinder mot lagfart,
göra hinder mot lagfart.

Har i fall som avses i första stycket förvärvaren eller någon som härleder sin rätt frän honom innehaft fastigheten med äganderättsanspråk under de tio åren närmast före det år då lagfartsansökan företages till prövning, utgör omständighet som avses i 7 § 2 hinder mot lagfart endast om inskrivning eller anteckning, som gmndar sig på annans äganderätt till fastigheten eller anspråk därpå, skett i fastighetsboken under nämnda lid.

I ärende som avses i denna paragraf skall, om så finnes erforderligt, inhämtas yttrande frän kammarkollegiet. Kollegiet får föra talan mot beslut, varigenom lagfart beviljats.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

Prop. 1975/76: 21 35

Inledning

Jordabalken (JB) uinehäUer i 20 kap, bestämmelser om lagfart. Enligt dessa bestämmelser åligger det den som förvärvar fast egendom att söka lagfart inom viss tid. För att ansökan skall bifallas fordras bl. a. atl den från vilken förvärvet ägt mm, fångesmannen, beviljats lagfart på fastigheten. Brister denna fömtsättning skall lagfartsansökan förklaras vilande.

Det stora flertalet fastighetsägare har lagfart på sina fastigheter. Det förekommer emellertid att fastighetsägare inte kan få lagfart eftersom föregående ägares förvärv inte lagfarits och det är förenat med stora svårigheter, ofta t, o, m, omöjligt, att utreda vem som var fångesman eller när och hur förvärvet ägde mm.

Detta förhållande har behandlats i två framställningar som inkommit lill justitiedepartementet

Justitiekanslern (JK) har i skrivelse den 5 oktober 1972 till chefen för justitiedepartementet föreslagit att en översyn av nu gällande bestämmelser angående utsättande av lagfartssammanträde kommer till stånd.

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution har i skrift den 23 februari 1973 till departementet hemställt atl genom lagändring ökade möjligheter öppnas för erhållande av lagfart genom institutet lagfartssammanträde.

Nuvarande ordning

Två väsentliga förutsättningar för beviljande av lagfart på fast egendom är enligt JB att den som söker lagfart styrker sitt förvärv genom alt lill inskrivningsmyndigheten inge bl, a, fängeshandUngen (20 kap. 5 § JB) samt att fångesmannen — utom i vissa specialfall — har lagfart (20 kap. 7 § JB), Föreligger inte dessa förutsättningar, kan lagfart likväl beviflas under vissa föratsättningar. Enligt 20 kap, 10—13 §§ JB kan förvärvare, som inte kan förete sin fångeshandling, i vissa fall beviljas lagfart efter s. k, lagfartssammanträde inför inskrivningsmyndigheten. Lagen (1971: 1037) om äganderättsutredning och legalisering öppnar möjlighet för fastighetsägare inom områden där dessa i betydande utsträckning saknar lagfart att efter äganderättsutredning erhålla lagfart utan företeende av fångeshandling och utan att föregående ägares förvärv lagfares.

Nedan följer en redogörelse för instituten lagfartssammanträde och äganderättsutredning.

Lagfartssammanträde

Som villkor för beviljande av lagfart stadgades i den vid JB:s införande upphävda lagfartsförordningen (1875:42 s. 1; LF) bland annat alt förre ägarens laga åtkomst skulle vara styrkt. Var så ej fallet skulle, om hinder i övrigt inte mötte, ansökan om lagfart förklaras vilande. För sådana faU infördes år 1881 i LF en möjlighet för lagfartssökanden alt efter ett kungörelseförfarande erhålla lagfart (kungörelselagfart) utan att förre ägarens laga åtkomst styrktes. Kungörelselagfart tillkom såsom ett komplement till reglema om förvärv av äganderätt till fastighet genom hävd och var avsedd för fall när fångesmannen enligt äldre rätt inle var skyldig att lagfara sitt förvärv. Om lagfart tidigare beviljats eller sökts för annan än fångesmannen, kunde kungörelse inle

Prop. 1975/76: 21 36

utfärdas (se NJA 1948 s, 174), Det torde emellertid ha förekommit att kungörelselagfart tillämpats även i andra faU,

Lagberedningen föreslog redan i 1907 års jordabalksförslag (lagberedningens år 1907 avgivna betänkande med förslag till jordabalk II s, 290 ff) alt kungörelseförfarandet enligt LF skulle utvidgas till alt avse även fall då egendomen lagfarits för annan än fångesmannen, om sökanden visade sannolika skäl för att fångeshandlingen för fångesmannen förkommit eller förstörts och att hinder mötte för utförande av talan mot den för vilken egendomen senast lagfarits eller hans rättsinnehavare. Förslaget föranledde emellertid inte ändring i LF.

1 1960 års jordabalksförslag föreslog lagberedningen (SOU 1960: 25 s. 740 ff) att kungörelseförfarandet enligt LF skulle utvidgas. Förslaget skiljde mellan två olika situationer när fångeshandlingen inte kunde företes, nämligen om fängeshandlingen förkommit eller förstörts eller om ovisshet föreligger om hur egendomen kommit i förvärvarens hand.

Departementschefen ville emellertid sammansmälta de två förfarandena i beredningens förslag till ett. I det flll lagrådet remitterade förslaget (se prop. 1970: 20 del B 2 s. 592 ff), upptogs därför en regel, som innebar att ansökningar om lagfart utan att fångeshandlingen kunde företes skulle handläggas vid muntUgt förfarande inför inskrivningsmyndigheten. TUl förhindrande av missbrak föreslogs i enlighet med beredningens förslag att sökanden skulle göra sannolikt att fångeshandlingen förkommit eller förstörts samt att ny handling inte kunde anskaffas. Den regeln skulle dock inte gälla om förvärvet skett tidigare än 20 år innan ansökningen gavs in. Departementschefen anförde därvid att beträffande äldre förvärv sökandens uppgift alt fångeshandlingen ej fanns tillgänglig skulle tas för god. Det skulle ej heller fordras att det var omöjligt att anskaffa ny sådan handling. Regeln var enligt departementschefen i första hand tänkt att befria sökanden från att anskaffa exempelvis tilläggsbouppteckning och tilläggsarvskifte när sådan åtgärd inte var motiverad.

Efter kritik från lagrådets sida jämkades lagtexten i propositionen så atl kravet på alt sökanden skulle göra sannolikt att fångeshandlingen förkommit eller förstörts utsträcktes till att gälla även äldre förvärv. Vidare slopades bestämmelsen att sökanden skulle göra sannolikt att ny handling inle skulle kunna anskaffas.

Institutet lagfartssammanträde regleras nu i 20 kap. 10—13 §§ JB. Regleringen innebär föflande.

En förutsättning för att lagfartssammanträde skall utsättas är alt förvärvare av fast egendom gör sannolikt att hans fångeshandling förkommit eller förstörts, eller, om bifall till förvärvarens lagfarlsansö-kan är beroende av att föregående ägares förvärv lagfares, att förvärvaren gör sannolikt att den föregående ägarens fångeshandling förkommit eller förstörts.

Ansökan om lagfartssammanlräde skall göras skriftligen hos inskrivningsmyndigheten. Ansökan skall innehålla en redogörelse på heder och samvete för vad sökanden vet om hur fångeshandling förlorats, vem fångesmannen var, när och hur förvärvet skedde, handlingens huvudsakliga innehåll samt de övriga omständigheter som kan vara av intresse för äganderättsfrågans bedömande. Vidare skall sökanden ge in intyg om vad fastighetslängden utvisar angående äganderätten under de tio åren närmast före ansökningen och den skriftliga utredning i övrigt som kan finnas tUlgänglig,

Prop. 1975/76: 21 37

Till sammanträdet skall kallas sökanden och annan som ärendet kan antas angå. Sökanden eUer annan kan föreläggas vid vite aft inställa sig personligen eller genom ombud. Sammanträdet får hållas även om någon som kallats uteblir. Kungörelse om sammanträde skall anslås i inskrivningsmyndighetens kansli samt införas i tidning inom orten och i första numret för ett kvartal av Post- och Inrikes Tidningar, Kungörelsen skall innehålla uppgift om sökandens namn och adress samt fastighetens beteckning. Den skall vidare innehålla erinran om att sammanträdet syftar till att virma utrednmg angående äganderätten till fastigheten och att lagfart på denna kan komma att meddelas med stöd av vad som framkommer vid sammanträdet.

Vid sammanträdet skall upplysningar inhämtas angående förvärvet. Det skall även såvitt möjligt utredas vem eller vUka som under de tio åren närmast före ansökan innehaft fastigheten med äganderättsanspråk. Vid sammanträdet skall föras protokoll rörande vad som förekommit vid sammanträdet och i övrigt framkommit i ärendet. När protokollet satts upp anses ansökan om lagfart gjord på den inskrivningsdag som infaller närmast därefter. Protokollet skall därvid betraktas som fångeshandUng,

Om inskrivningsmyndigheten finner att det på grand av innehållet i protokollet och vad i övrigt framkommit måsle antas att det påstådda förvärvet ägt mm samt att förvärvet är giltigt och kan göras gällande, skall den omständigheten att endast protokollet kan åberopas som fångeshandling inte utgöra hinder mot lagfart. Har förvärvaren eller någon som härleder sin rätt från honom innehaft fasligheten med äganderättsanspråk under de tio åren närmast före det är då lagfarlsan-sökningen prövas, utgör den omständigheten atl fångesmannen ej har lagfart inte hinder mot bifall tUl ansökningen. Detta gäller dock inte om inskrivning eller anteckning som gmndar sig pä annans äganderätt lill fasligheten eller anspråk därpå skett under tioårsperioden. Om del anses erforderligt skall yttrande inhämtas från kammarkollegiet. Kollegiet får föra talan mot beslut, varigenom lagfart beviljats.

Av ordalagen i 20 kap, 10 § JB och förarbetena flll detta lagrum framgår att lagfartssammanlräde får sättas ut endast när en fångeshandling förkommit eller förstörts. Lagfartssammanträde kan säledes inte sältas ul om kännedom saknas om vem som var fängesman eller när och bur elt förvärv ägde mm.

Äganderättsutredning

För att komma till rätta med den betydande ägosplittringen ocb de oklara ägareförhällandena inom större delen av Dalarna utfärdades lagen (1962: 270) om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall i Kopparbergs län. Det genom lagen tillskapade institutet äganderättsutredning innebar att man vid en relativt enkel och snabb lantmäteriförrättning kunde klara upp trassliga ägareförhållanden och därefter bereda fastighetsägaren lagfart på grund av en vid förrättningen upprättad äganderättsförteckning. Sedan det visat sig föreligga behov av liknande lagstiftning också inom andra delar av landet, gavs lagen år 1963 giltighet för hela riket.

Genom lagen (1968: 578) om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslag) blev det möjligt alt vid en förrättning legalisera privata jorddelningar av olika slag. Vid förrättningen skulle i behövlig omfattning utredning av äganderättsförhållandena ske, 4 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 21

Prop. 1975/76: 21 38

Utredningen kunde emellertid inle leda liU lagfart för fastighetsägaren.

Reglerna om äganderättsutredning och om legalisering ålerfinns numera i lagen (1971: 1037) om äganderättsutredning och legalisering. Denna lag trädde i kraft den 1 januari 1972, då förstnämnda lagar upphävdes.

Äganderättsutrednmg enligt lagen om äganderättsutredning och legalisering fär göras beträffande område där äganderätten lill fast egendom är oviss, om det från allmän eller enskUd synpunkt är av väsentiig betydelse alt ovissheten undanröjs och åtgärder härför lämpligen bör vidtas i ett sammanhang. Utredning fär även eljesi ske beträffande område där fastighetsägarna i betydande omfattning saknar lagfart. Förordnande om äganderättsutredning meddelas av länsstyrelsen efler samråd med inskrivningsmyndigheten och övriga myndigheler, vilkas hörande kan vara av betydelse för avgörandet Framkommer skUda uppfattningar vid sådant samråd eller är ärendet av annan anledning svårbedömt skall det överlämnas flll lantmäteristyrelsen, numera statens lantmäteriverk, för avgörande.

Äganderättsutredning sker vid förrättning som handläggs av fastighetsbildningsmyndigheten. Förfarandet överensstämmer i stor utsträckning med förfarandet vid fastighelsbildningsförrättning enligt 4 kap, fas-tighelsbildningslagen (1970: 988), Vid förrättningen skall utredas äganderätts- och inskrivningsförhållanden rörande den egendom som omfattas av förrättningen. Kungörelse skall utfärdas om tid och ställe för första sammanträdet Kungörelsen skall hållas tillgänglig hos kommunstyrelsen minst fjorton dagar före sammanträdet. Meddelande om kungörelsens tillhandahållande och om dess huvudsakliga innehåll skall anslås på kommunens anslagstavla och införas i lämplig tidning. Personliga kallelser skall dessutom sändas till samtliga kända sakägare. Kungörelse om och kallelse till första sammanträdet skall bl. a, innehålla uppgifier om det område som berörs av förrättningen och om vad sakägarna bör iakttaga för att bevaka sin rält.

Vid första sammanträdet skall fastighetsbildningsmyndigheten redogöra för förrättningens omfattning och ändamål samt bereda sakägarna tillfälle att ta del av utdrag ur faslighetsregistret rörande förrättnings-området samt av myndigheten upprättad sammanställning över lagfarts-och andra inskrivningsförhållanden. Sakägarna skall vid första sammanträdel föreläggas alt inom viss lid, minsl en månad, hos myndigheten muntligen eller skriftligen anmäla sina anspråk på äganderätt samt förete sådana handlingar och meddela sädana upplysningar angående hävd och annat som kan vara av betydelse för äganderättsutredningen. Föreläggandel skall efler sammanträdet snarast möjligt anslås på kommunens anslagstavla,

FastighetsbUdningsmyndigheten skall se till att innebörden av anmälda anspråk blir klarlagd samt upprätta sammanställning över anspråken och vad som i övrigt är av betydelse för äganderättsutredningen. Härefter skall nytt sammanträde hållas, varvid sakägarna skall få tUlfälle att ta del av sammanställningen. Om oförenliga anspråk anmälts eller förhållandena annars ger anledning till det, skall fasflghelsbild-ningsmyndigheten redogöra för utredningen i ärendet. Sakägarna skall därjämte få tillfälle atl slutföra sin talan.

Med alla kända sakägares medgivanden kan föreläggande underlåtas och handläggningen avslutas redan vid första sammanträdet.

Sedan erforderliga sammanträden hållils, skall faslighetsbildnings-

Prop. 1975/76: 21 39

myndigheten bestämma vem som bör anses vara ägare lUl varje särskild faslighet eller till mark inom fastighet eller inom samfällighet enligt faslighetsbUdningslagen, I enlighet med denna prövning skall myndigheten upprätta en äganderättsförteckning. Förvärv vartill fordras tillständ av myndighet får ej beaktas förrän tUlstånd erhållits.

Vissa former av privat jorddelning kan enligt 1971 års lagstiftning efter förrättning erkännas som fastighetsbildning, s. k. legalisering. Förrättningen handläggs av fastighetsbildningsmyndigheten. Denna skall i behövlig omfattning utreda äganderätts- och inskrivningsförhållandena i egendomen. Är äganderätten oviss eller saknar ägare av sådan egendom lagfart, får fastighetsbUdningsmyndigheten besluta, att frågan om äganderätten skall utredas vid förrättningen. I sådant fall sker utredningen enligt de fömt återgivna reglerna om äganderättsutredning. Äganderättsutredning kan alltså vid legaliseringsförrättning ske beträffande en enstaka fastighet, något som inte är möjligl vid förrättning som uteslutande avser äganderättsutredning. Att äganderättsförhållandena vid legaliseringsförrättning kan utredas på samma sätt och med samma verkan i lagfartshänseende som vid äganderättsutredning är en nyhet som infördes genom 1971 års lagstiftning.

Kostnaderna för förrättning enligt 1971 års lagstiftning fördelas i princip mellan sakägarna efter vad som är skäligt. Talan mot beslut som avser äganderättsutredning eller annat beslut av fastighetsbildnings-myndighet fär fullföljas tUl fastighetsdomstolen enligt beslämmelserna i 15 kap. faslighetsbUdningslagen, Beiräffande förfarandet i fullföljt mål hänvisar lagen om äganderättsutredning och legaUsering till faslighetsbUdningslagen, Yrkar någon i besvär att i stället för annan bli upptagen i äganderätlsförteckning som ägare till viss egendom, skall besvären anses innefatta yrkande om bättre rält lill egendomen. Efler förrättningens avslutande skall elt exemplar av äganderätlsförleckningen översändas flll inskrivnuigsmyndighelen, som därefter skall bevilja lagfart pä grund av förteckningen under föratsättning alt vissa i 31 § lagen om äganderättsutredning och legalisering angivna hinder inte möter.

Framstälhiingarna

1 JK

I ett vid JK:s skrivelse fogat beslut av JK redogörs för elt fall där ägaren flll en fastighet som aldrig varit föremål för lagfart hade sökt få lill stånd lagfartssammanträde för all erhålla lagfart. Fastigheten hade tidigare innehafts av ägarens mor och före henne av hennes mor. Någon fångeshandling lill fasligheten hade ägaren, enligt vad han uppgivit, aldrig hört omnämnas eller lyckats anträffa. Sedan ansökan om lagfartssammanlräde ingivils blev fastighetsägaren av inskrivningsmyndigheten upplyst om att bestämmelserna om lagfartssammanlräde inte var lillämpliga i det fall att någon fångeshandling aldrig blivit upprättad. Ansökan återkallades därpå. Kommunen där fasligheten var belägen anmälde förhällandet till JK samt hemställde om den åtgärd som kunde befinnas påkallad. Vid sin granskning av ärendet fann JK inte anledning flll ingripande mot befattningshavare under hans tillsyn, JK beslöt emellertid att hos departementschefen hemställa om översyn av bestämmelserna rörande utsättande av lagfartssammanlräde.

Prop. 1975/76: 21 40

2 Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution

Föreningen framhåller att det förhållandet alt fängeshandlingen förkommit eller förstörts ingalunda är det vanligaste hindret för lagfarts erhållande.

Det finns enligl föreningen tusentals fastigheter, pä vUka lagfart aldrig meddelats. Det rör sig i regd om utjordar, mindre lägenheter eller ideella fastighetsandelar som t. ex. pä grund av felräkning av mantalssiffran eller annat skatletal blivit utelämnade vid bouppteckning och arvskifte. I dessa fall vet ofla den nuvarande ägaren endasi, att register-fastigheten ifråga sedan myckel läng lid tUlbaka ingått i hans bruknings-enhet. Däremot saknar han all kännedom rörande fångeshandlingen.

Föreningen uppger vidare att det finns många fastigheter och fastighetsandelar, på vUka lagfart meddelats senast under 1800-talet och där del är prakflskt taget ogörligt alt för rimliga kostnader komplettera fångeskedjan fram lUl nuvarande ägare, 1 åtskilliga fall har den senast lagfarna ägaren utvandrat till USA, Om denne över huvud laget besvarar brev, där begäran framställs om medverkan för alt ordna lagfartsförhållandena, brukar han meddela att han inte gör anspråk på fas-tighetsandelen men inle vidare vUl ha med saken att skaffa.

Föreningen anser att med den lydelse JB erhållit är möjligheterna all få lagfart genom lagfartssammanträde väsentligt sämre än genom det äldre institutet kungörelselagfart. Föreningen finner det angeläget alt nuvarande ägare får lagfart utan alltför rigorösa formella bestämmelser, om i ärendet tillförlitligen styrks, att han och hans fångesmän under lång lid hävdat fasligheten utan att någon annan gjort anspråk på densamma. Föreningen hemställer därför, alt genom lagändring ökade möjligheter öppnas för alt bevUja lagfart på grundval av lagfartssammanträde.

Överväganden och förslag

JK:s och föreningens framställningar visar all del finns behov av att utvidga möjligheterna all bevilja lagfart pä fasl egendom när sökanden inle kan förete någon fångeshandling. Befattningshavare vid statens lantmäteriverk har uppgett alt det inle är ovanligt alt lill verket överlämnas ansökningar frän fastighetsägare om äganderättsutredning beträffande enstaka fastigheter pä vilka ägarna inte kunnat erhålla lagfart på grund av bristande utredning om tidigare förvärv. Med hänsyn till beslämmelserna i lagen om äganderättsutredning och legalisering anser sig lantmäteriverket inte kunna bifalla sådana ansökningar.

Övervägande skäl talar för alt en lagändring bör ske så alt möjligheterna alt bevUja lagfart förbättras. De lösningar som främst slår till buds är att antingen utvidga tillämpningsområde för lagfartssammanträde eller utsträcka användningen av institutet äganderättsutredning.

Äganderättsutredning sker vid förrättning som handläggs av fastig-helsbildningsmyndigheten. I de nu aktuella fallen torde endast sällan förekomma tvekan rörande fastighetsindelning och annat som normalt hör till fastighelsbildningsmyndighetens verksamhetsområde. Det fär därför anses vara tveksamt, om fastighetsbUdningsmyndigheten bör belastas med uppgiften att utreda äganderätten i alla de fall där fastighetsägaren saknar möjlighet alt erhålla lagfart på vanligt sätt Därtill kommer att fristående äganderättsutredning utan samband med legaliserings-

Prop. 1975/76: 21 41

förrättning är avsedd att komma till användning endast i områden där fastighelsförhållandena har liknande karaktär som i Dalarna. Detta underströks av lagrådet i anledning av förslaget att lagen (1962: 270) om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fasligheter i vissa fall i Kopparbergs län skulle ges giltighet för hela landet (prop. 1963: 60 s, 20), Lagrådet framhöll därvid att lagen på åtskilliga punkter innefattade avvikelser från de regler som i allmänhet gäller och att dessa avvikelser ansetts motiverade av de orediga fastighelsförhållandena som rådde i stora delar av Dalarna, Ett avsteg från principen all äganderättsutredning skall förbehållas vissa delar av landet gjordes visserligen när reglerna om äganderättsutredning vid legaliseringsförrättning infördes. Undantaget motiverades emellertid av atl man ville öka användbarheten av legaliseringsinstilutet och undvika alt också lagfartssammanträde inför inskrivningsmyndigheten måste anordnas för att undanröja olägenheter som uppkommit genom privat jorddelning (prop, 1971: 180 s. 62 f). Dylika skäl kan inte anföras för att göra reglerna om äganderättsutredning tUlämpliga i de fall som nu avses.

Enligt gällande rätt kan förvärvare av fast egendom begära utsättande av lagfartssammanträde under förutsättning att han gör sannolikt att hans fångeshandling förkommit eller förstörts. Hinder möter inle mot att utvidga tillämpningsområdet för lagfartssammanträde så att detta kan skapa möjligheter tiU lagfart även i fall när närmare upplysning om visst fång saknas eller fångeshandlingen är bristfällig. En sådan utvidgad användning av institutet lagfartssammanträde var för övrigt såsom ovan angivits (s. 3 f) på tal redan under förarbetena till JB. För valet av denna lösning talar bl. a. alt de frågor som uppkommer lill bedömning vid en utvidgad tiUämpning ofta torde vara av juridisk natur t. ex. angående innebörden av fångeshandlingar samt familjerällsliga problem. Sådana frågor lämpar sig i regel bättre för bedömning av inskrivningsmyndigheten än av fastighelsbildningsmyndigheten. Även hävdeförhållanden synes med fördel kunna bedömas av inskrivningsmyndigheterna.

Vad ovan anförts talar för alt möjligheterna att erhålla lagfart bör förbättras genom att tillämpningsområdet för lagfartssammanträde utvidgas.

Frågan blir dä vilka ändringar som bör göras i de nuvarande beslämmelserna om lagfartssammanlräde.

Syftet med institutet lagfartssammanträde, som det nu är utformat är all få fram utredning om huruvida det påstådda förvärvet ägt rum. Vidare skall undersökas om förvärvet är giltigt och kan göras gällande. Skulle exempelvis skriftiig överlåtelsehandling inte ha upprättats, kan alltså en sådan brist inte botas genom lagfartssammanlräde, eflersom förvärvet då inte är giltigt (se 4 kap. 1 § JB). Detsamma gäller om ett fång är ogiltigt enligt jordförvärvslagen (1965: 290) eller lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätlen att förvärva fast egendom m. m. Inte heller sådant hinder för lagfart som består i att make inte lämnat sill samtycke kan undanröjas genom lagfartssammanlräde.

Huvuddragen av delta syslem bör kvarstå oförändrade. Den utredning som skall ske vid lagfartssammanlräde bör alltså inriktas på undersökning av huruvida inskrivningsmyndigheten vid prövning av lagfarts-ansökan kan ge avkall på det eljest gällande kravet på laga fångeshandling.

De brister som bör kunna botas genom lagfartssammanträde är av

Prop. 1975/76: 21 42

olika slag. En grupp av fall utgörs av de där fängeshandUngen har förkommit eller förstörts. I likhet med vad som f. n. gäller bör sådan brist kunna avhjälpas genom utredning vid lagfartssammanlräde.

En annan typ av hinder mot lagfart, som bör kunna undanröjas genom lagfartssammanträde, är de som berörs i framställningen från Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution. Det rör sig alltså om fall där mindre fastigheter eller ideeUa fastighets-andelar har utelämnats i fängeshandlingen t. ex. på grund av felräkning av mantal eller annat skattetal. Det kan också förekomma att man vid överlåtelse av ett fastighetskomplex av misstag utelämnat en av de registerbeteckningar som avser fastighetskomplexet i fråga. Sådana misstag medför i och för sig inle alt den utelämnade fastigheten eller fastighetsdelen inte skulle omfattas av förvärvet i fråga. Gällande rätt innebär nämligen att om i exempelvis en köpehandling inte upplagils en fastighet eller del därav, som enligt parternas avsikt skulle medfölja i köpet, så kan avtalet likväl bli gällande på det sätt parlema har åsyftat (se lagberedningens förslag tiU jordabalk I SOU 1947: 38 s. 152). Motsvarande torde gälla om av misstag en viss fastighetsbeteckning inte tagits med i en bouppteckning eller en arvskifleshandling. Även brister av den nu berörda typen bör kunna avhjälpas efter utredning vid lagfartssammanlräde.

En fångeshandling kan också vara behäftad med andra formeUa brister som likväl inte medför att fånget blir ogiltigt Ett exempel på en sådan formell brist är all fångeshandlingen upprättats före JB:s ikraftträdande utan atl säljarens namnteckning bevittnats. Det hinder för lagfart som ligger häri bör kunna undanröjas efler utredning genom lagfartssammanträde.

Under förarbetena till JB framhölls atl fall kan länkas dä sökanden inte ens kan uppge från vem förvärvet har ägt rum. Denna situation är något annorlunda än de som förut berördes. I detta fall kan självfallet sökanden inte heller komma med några uppgifter i frågan om fångeshandling har upprättats eller inte. Har sökanden eller hans företrädare emellertid under lång lid innehaft fastigheten med äganderättsanspråk utan att någon annan bestritt deras rätt tiU fastigheten, bör del även i detta fall vara möjligt att efter utredning vid lagfartssammanlräde kunna meddela lagfart.

Lagfartssammanträde innebär, som fömt framhållits, atl en utredning angående äganderätten flll fasligheten skall företas. Lagfartssammanträde kan emellertid inte sättas ut bara på grund av den omständigheten att någon begärt sådant sammanträde. Enligt gällande rätt uppställs nämligen den särskUda begränsningen att sökanden måste göra sannolikt all fångeshandlingen förkommit eUer förstörts för alt lagfartssammanträde skall utlysas. Det innebär alt prövningen sker i s. a. s. två led. Först görs en sannolikhetsprövning av det slag som nyss nämndes. När sammanträdet hållits sker en mera allmän prövning av om förvärvet kan antas vara gUtigl. Anses så vara fallet meddelar inskrivningsmyndigheten lagfart.

Det angivna systemet medför all samma frågor kan komma att underställas hovrättens prövning två gånger, nämligen dels i form av besvär mot inskrivningsmyndighetens beslut alt vägra att utsätta lagfartssammanträde dels mot myndighetens beslut alt inte meddela lagfart. All på detta sätt splittra upp prövningen i två led är knappast någon rationell ordning. Det finns inte några bärande skäl för alt avvika från den

Prop. 1975/76: 21 43

eljest allmänt gällande regeln att ansökan skall tas upp till prövning utan någon undersökning av huruvida sökanden kan visa sannolika skäl för sin talan. Den under förarbetena tiU JB anförda synpunkten all missbmk måsle förhindras (prop. 1970: 20 del B 2 s. 596) kan tillgodoses på annat sätt. Sökanden är nämligen skyldig att svara för kostnaderna för lagfartssammanträdet, främst då för kungörelse- och in-ställdsekoslnader. Han är också skyldig att lösa protokollet från sammanträdel. Detta betyder att utvägen att få lagfart genom att begära lagfartssammanträde är förenad med bäde kostnader och besvär. Detta torde vara tillräckligt för att förhindra det befarade missbruket. Under angivna omständigheter synes övervägande skäl tala för att man slopar nuvarande regler om att en sannolikhetsprövning skall ske innan lagfartssammanträde får sättas ut. Detta betyder att lagfartssammanträde skall sättas ut så fort den som vill ha lagfart på viss fasflghet begär sådant sammanträde.

Det bör framhåUas alt lagfartssammanträdet inte innebär annat än att utredning angående äganderätten lUl fastigheten äger rum. Något ställningstagande från inskrivningsmyndighetens sida sker således inle vid sammanträdet och myndigheten är i och för sig oförhindrad att i protokollet la upp omständigheter som kommit fram efter det sammanträdet hållils. Lagfartsfrågan bör liksom hittills prövas pä den inskrivningsdag som infaller närmast efter det protokollet från sammanträdet sattes upp. VUken utredning som skall krävas för atl lagfart skall kunna beviljas fär avgöras från fall lUl fall. Har fångesmannen eller vittnen till överlåtelsen hörts vid lagfartssammanträdet, utgör protokollet säkerligen fullgod bevisning om förvärvet Om det rör sig om ett äldre förvärv, ligger det i sakens natur att kravet på utredningen inle kan ställas särskilt högt förutsatt atl sökanden samtidigt kan åberopa en längre tids hävd.

I enlighet med del anförda föreslås alt 20 kap. 10 § första stycket JB ändras sä alt i slyckel först anges att hinder mol lagfart kan undanröjas genom lagfartssammanträde, om hindret består i alt fångeshandUng inte kan företes. Anledningen till att fångeshandling inte kan företes kan vara aft den har kommit bort eller att den har förstörts. Som förut nämnts kan läget också vara det all sökanden inte känner lill huruvida fångeshandling upprättats och av den anledningen inte kan förete någon fångeshandling.

I samma stycke bör vidare anges att det hinder mot lagfart som kan undanröjas genom lagfartssammanträde kan bestå i att fängeshandlingen är bristfällig. Med uttrycket bristfällig avses då i första hand sådana formella brister som inte medför att fånget blir ogiltigt. Vidare räknas dit brister av den typ som berörts i del föregående nämligen att en registerbeteckning utelämnats av misstag eller att ett skatletal av misstag angivits felaktigt,

I stycket bör slutligen föreskrivas att lagfartssammanträde skall utsättas av inskrivningsmyndigheten pä begäran av förvärvaren eller den som enligt 20 kap. 4 § är behörig att söka lagfart på förvärvet, dvs. senare ägare liU fastigheten.

Enligt 20 kap, 10 § andra stycket skall sökanden i ansökan om lagfartssammanträde lämna en redogörelse på heder och samvete för vad som sökanden vet bl, a, om hur fångeshandlingen förlorats. På den punkten bör en jämkning ske så att i stycket anges att sökanden skall uppge anledningen till att fångeshandlingen inte kan företes. Ylterligare en

Prop. 1975/76: 21 44

jämkning av närmast redaktionell art har företagits. I övrigt synes några ändringar i nämnda stycke inte behövas.

Enligt 20 kap, 13 § första stycket skall den omständigheten att endasi protokollet från lagfartssammanträdet kan åberopas som fångeshandling inte utgöra hinder mot lagfart under föratsättning att det pä grund av innehållet i protokollet och vad som i övrigt framkommit måste antagas att det påstådda förvärvet ägt rum samt att det är gUtigt och kan göras gällande. Denna avfattning av lagtexten passar inte bra för det faUet att sökanden inle känner till vem fangesmannen är och inte heller kan lämna några uppgifter om fängeshandlingen. Det föreslås därför att lagtexten jämkas så alt däri anges att hinder mot lagfart inte föreligger om det inte finns anledning all anta alt annan än sökanden har bättre rätt tUl fastigheten i fråga.

Några ytterligare ändringar i JB synes inte behövliga. Lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1975,

20 kap, 10 §

Kan förvärvare av fast egendom göra sannolikt att hatis fångeshandling förkommit eller förstörts, skall inskrivningsmyndigheten på hans begäran utsätta sammanträde för utredning angående äganderätten till fastigheten (lagfartssammanträde). Detsamma gäller

' Balken omtryckt 1971: 1209, 5 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 21

Föreligger hinder mot lagfart på den grunden att fångeshandlingen icke kan företes eller att den är bristfällig, skall inskrivningsmyndigheten på begäran av förvärvaren eller den som enligt 4 § är behörig atl söka lagfart på förvärvet utsätta sammanträde för

Nuvarande lydelse

när bifall till förvärvarens lagfartsansökan är beroende av att föregående ägares förvärv lagfares och förvärvaren kan göra sannolikt att dennes fångeshandling förkommit eller förstörts.

Ansökan om lagfartssammanträde skall göras skriffligen och innehålla redogörelse på heder och samvete för vad som sökanden vet om hur fångeshandlingen förlorats, vem som var fångesman, när och hur förvärvet skedde, handlingens huvudsakliga innehåll samt de övriga omständigheter som kan vara av intresse för äganderätts-frågans bedömande. Sökanden skall inge intyg om vad som fastighetslängden utvisar angående äganderätten under de tio åren närmast före ansökningen och den skriftliga utredning i övrigt som kan finnas flllgänglig.

Föreslagen lydelse

utredning angående äganderätten till egendomen (lagfartssammanträde).

Ansökan om lagfartssammanträde skall göras skriftligen och innehålla redogörelse för vad som sökanden vet om förvärvet och. om anledningen till att fångeshandlingen icke kan företes eller att den blivit bristfällig. I sist angivna fall skall fångeshändlingen inges. Sökanden skallviiiöT-e inge intyg om vad som faslighetslängden ulvisar angående äganderätten under de tio åren närmast före ansökningen och den skriftliga utredning i övrigt som kan finnas tiUgänglig,

Vid lagfartssammanträde skall upplysningar inhämtas angående förvärvet, Såvilt möjligt skall även utredas vem eller vUka som under de tio åren närmast före ansökan innehaft fastigheten med äganderättsanspråk. Protokoll skall föras rörande vad som förekommit vid sammanträdet och i övrigt framkommit i ärendet.

Vid lagfartssammanträde skall upplysningar inhämtas angående förvärvet. Såvitt möjligt skall även utredas vem eller vilka som under de tio åren närmast före ansökan innehaft fastigheten med äganderättsanspråk. Förhör under sanningsförsäkran får äga rum med sökanden. Protokoll skall föras rörande vad som förekommit vid sammanträdet och i övrigt framkommit i ärendet.

På ansökan av innehavare av pantbrev eller vilandebevis skall anteckning göras i fastighelsboken om innehavet. Är annan förut antecknad som innehavare, skall inskrivningsmyndigheten sedan anteckning om det nya innehavet skett avföra den tidigare anteckningen och underrälla den som var antecknad som innehavare om åtgärden genom rekommenderat brev. Föreligger anledning till antagande att sökanden icke innehar pantbrevet eller beviset, skall föreläggande meddelas honom alt uppvisa detta.

På ansökan av innehavare av pantbrev eUer vUandebevis skall anteckning göras i fastighelsboken om innehavet. Är annan förat antecknad som innehavare, skall inskrivningsmyndigheten sedan anteckning om det nya innehavet skett avföra den tidigare anteckningen och underrälla den som var antecknad som innehavare om åtgärden genom rekommenderat brev. Skyldighet att underrätta tidigare antecknad innehavare föreligger dock icke, om det är uppenbart att underrättelsen saknar betydelse för honom. Föreligger anledning tUl antagande att sökanden icke innehar pantbrevet eller beviset, skall föreläggande meddelas honom att uppvisa detta.

Anmäler den som antecknats som innehavare att innehavet upphört, skall anteckningen avföras.

Prop. 1975/76: 21 49

Utdrag
LAGRÄDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1975-10-03

Närvarande: justitierådet Gyllensvärd, regeringsrådet Nordlund, justitierådet Ulveson, justitierådet Erik Nyman.

Enligt lagrådet den 27 maj 1975 lillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 15 maj 1975 har regeringen på hemställan av statsrådet Lidbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändrmg i jordabalken.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, har inför lagrådet föredragils av hovrättsassessom Hans Corell.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

7 kap,

19 §

Mellan åtskUliga av reglema i 7 kapi, JB och den inskrivningsrättsliga regleringen i 23 kap, av balken råder elt mycket nära samband. Den omständigheten att enligt 7 kap, fastighetsägare i vissa lägen, när hans fastighet övergår tUl ny ägare, ådrar sig skadeståndsansvar mot innehavare av rättighet i fastigheten har siilunda föranlett att fastighetsägaren fåtl möjligheter alt i olika avseenden utöva inflytande på åtgärder rörande inskrivning av rättigheten, Elt invecklat och tämligen svåröverskådligt regelsystem har byggts upp för att såväl fastighetsägarens som rättighetshavarens intressen i dessa sammanhang skall bli behörigen tillgodosedda. Med hänsyn till det sagda är det en vansklig uppgift att med bibehållande av gmnddragen i regelsystemet genomföra ändringar däri på sådant sätt att sambandet mellan de ohka bestämmelserna inle går förlorat i något väsentligt hänseende. Det är därför ägnat att inge vissa betänkligheter atl, såsom föreslagits i remissen, genom ändring i 23 kap, 6 § JB slopa kravet på fastighetsägarens medgivande till dödning av inskrivning utan alt frågan om fastighetsägares skadeståndsansvar mot rättighetshavare tas upp till behandling i hela sin vidd och ulan alt vad som gäller om ägarens medverkan vid inskrivningsåtgärder av annat slag än dödning också görs till föremål för översyn.

Ändringen i 23 kap, 6 § JB får emellertid anses ha sådan praktisk betydelse att vad som enligt det sagda talar mot en partiell reform av ifrågavarande slag inte bör få hindra ett genomförande, I anslutning

Prop. 1975/76: 21 50

därtUl bör på sätt föreslagits i remissen även förevarande paragraf ändras så, att någon ersättning för att rättighet gått förlorad genom exekutiv försäljning i princip inte skall tillkomma rättighetshavaren, om denne låtit inskrivning av rättigheten dödas utan fastighetsägarens samtycke. Visserligen kan det synas opäkallat att förverkandet av ersätlningsrätten blir beroende av att dödningen skett utan ägarens samtycke. Att alltid låta menliga följder vid exekutiv försäljning av att inskrivning dödats gå ut över rättighetshavaren, oavsett hur fastighetsägaren ställt sig till dödningsåtgärden, skulle emellertid alltför mycket avvika frän vad som sedan lång tid tUlbaka gällt om fastighetsägarens ansvar för beståndet av upplåtna rättigheter. Någon genomgripande ändring härvidlag bör i varje fall inte nu komma i fråga. Det finns därför ingen anledning till erinran mot det remitterade förslaget i förevarande del.

Frågan om fastighetsägarens skadeståndsansvar mot rättighetshavare behandlas även i 7 kap, 18 § JB, som gäller den situationen att nyttjanderätt eller servitutsrätt går förlorad genom att fastighetsägaren vid frivillig överlåtelse inle gör förbehåll om rättighetens bestånd. För konsekvensens skull bör också i delta lagrum införas ett tUlägg, motsvarande det som föreslagils beträffande 19 §, Även om behovet av elt sådant tillägg inte på långt när är lika framträdande vid vanliga överlåtelser som vid exekutiva försäljningar, är det inte uteslutet att det någon gång kan få betydelse för begränsning av skadeståndsansvaret, särskUt såvilt gäller det fallet alt en överlåtelse påverkar giltigheten av servilut eller annan nyttjanderätt än arrende och hyra. Den som överlåter en fastighet, belastad exempelvis med ett servilut, och som med hänsyn till att servitutet varit inskrivet inte vid överlåtelsen gör förbehåU om rättighetens bestånd bör sålunda undgå skadeståndsskyldighel mot servitulshavaren, om denne till äventyrs skulle utan överlåtarens medgivande ha låtit döda inskrivningen före överlåtelsen. Lagrådet hemstäUer därför att genom ändring i 7 kap, 18 § JB föreskrives, att rätt till ersättning som där avses inte tillkommer rättighetshavaren, om han låtit inskrivning av rättigheten dödas utan överlåtarens samtycke.

20 kap,

10, 12 och 13 §§

Skäl att vidga området för institutet lagfartssammanträde föreligger inte minst med hänsyn till det allmänna intresset av att fastighelsboken så nära som möjligt återger de verkliga äganderättsförhållandena, och lagrådet kan i det stora hela ansluta sig till de ändringar av reglema i ämnet som nu föreslås. Institutet kommer även med de föreslagna ändringarna att få begränsad räckvidd. Det finns särskilt anledning understryka, att man genom lagfartssammanträde alltjämt inte skall kunna undanröja hinder mot lagfart som består i att vid överlåtelse någon

Prop. 1975/76: 21 51

fångeshandUng aldrig blivit upprättad eller atl förvärvet av annan anledning är ogiltigt (jfr punkterna 3—9 i 20 kap, 6 §).

Enligl remissprolokollet är avsikten att lagfartssammanlräde skall sättas ut på ansökan av behörig sökande utan alt det dessförmnan görs någon prövning i sak av sökandens möjligheter att få lagfart. Detta har emellertid inle kommit till uttryck i lagtexten, I stället har genom den föreslagna ändringen i 10 § första stycket angivits, att sammanträde skall på begäran sättas ul, om lagfartshinder av viss beskaffenhet föreligger. Att på detta sätt knyta an till en konstaterad förekomst av lagfartshinder ger en felaktig bUd av vad inskrivningsmyndigheten har att iakttaga, när någon begär sammanträile, och bör följaktligen undvikas. Rikligare synes vara alt vid angivande av villkoren för att sammanträde skall komma lill stånd hänvisa direkt till de faktiska förhållanden som sökanden kan åberopa och som är avsedda att föranleda tillämpning av institutet i fråga, nämligen alf sökanden inte kan förete fångeshandling eller att den fångeshandling han har är brislfäUig. Den omständigheten att en sökande någon sällsynt gång kan begära sammanträde fastän hinder mot lagfart i vanlig ordning ej föreligger — och lagfartssammanträde alltså är onödigt — behöver inle särskUt beaktas. Efter påpekande från inskrivningsmyndighetens sida lär en ansökan i sådant fall alltid bli återkallad.

Under hänvisning lill vad som sagts nu föreslär lagrådet alt 10 § första stycket får följande avfattning: "Kan den som påstår sig ha förvärvat fast egendom ej förete sin fångeshandling eller är hans fängeshandllng bristfällig, skall inskrivningsmyndigheten på hans begäran utsätta sammanträde för ulrednuig angående äganderätten till fastigheten (lagfartssammanträde). Sådant sammanträde skall även utsättas, om det begäres av den som enligt 4 § får söka lagfart på föregående ägares förvärv och dennes fångeshandling ej kan företes eller är bristfällig."

Såsom påpekas i remissprotokollet kan den föreslagna nya ordningen med lagfartssammanträde utan någon föregående saklig prövning tänkas bli missbmkad genom att sökanden framtvingar sammanträde, trots atl del inte finns någon som helst utsikt för honom alt den vägen vinna lagfart. I det sammanhanget åberopas att risken för missbmk motverkas bl, a. genom alt sökanden är skyldig alt svara för kostnadema för lagfartssammanträdet, i första hand då för kungörelse- och inställelsekostnader samt kostnad för protokollslöseri, I annat sammanhang uttalas, att kostnaderna för biträde från fastighelsbildningsmyndighetens sida skall bäras av sökanden. Bl, a, med hänsyn till dessa uttalanden finner lagrådet anledning att beröra frågorna om förfarandet vid lagfartssammanlräde och vad som kan antagas gälla beträffande kostnadema för detta förfarande.

Enligt 19 kap, 3 § andra stycket JB är rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål i princip tillämpliga vid behandlingen av inskrivnmgs-

Prop. 1975/76: 21 52

ärende. Detta gäller också i fråga om lagfartssammanträde (se prop, 1970:20 dd B 2 s, 596; NJA II 1972 s, 497), Det betyder bl, a, alt sökanden vid lagfartssammanträdet kan höras under sanningsförsäkran och att det vid sådant sammanträde kan hållas syn, höras vittnen och förebringas sakkunnigbevisning. Avgörande för huravida kostnadema för vittnes- och sakkunnigbevisning skaU utges av sökanden eller utgå av allmänna medel blir, om man skall tillämpa reglema för dispositiva eller reglerna för indispositiva tvistemål (jfr 36 kap, 24 § och 40 kap, 17 § rättegångsbalken). Enligt lagrådels menuig talar övervägande skäl för all jämställa ärenden om lagfartssammanträde med indispositiva tvistemål. Detta innebär att kostnadema för vittnes- och sakkunnigbevisning — t, ex, kostnadema för biträde av fasflghelsbildningsmyndig-heten — skall utgå av allmänna medel, varefter frågan om ett återgäldande lill statsverket blir alt pröva enligt 18 kap, 13 § rättegångsbalken. Det må framhållas, alt det inte aUtid torde vara så lätt all med ledning av de för lanlmäteriväsendet gäUande taxebestämmelserna bedöma om särskild ersättning överhuvudtaget skall utgå för sådant bUräde som lämnats av befattningshavare inom lantmäteriet. Bedömningen lorde ofla bli beroende av om inskrivningsmyndigheten hänvänt sig till överlantmätaren eller lill fastighetsbUdningsmyndigheten,

Lagrådet finner det önskvärt att nu, när lagfartssammanträde kan väntas bli en något vanligare företeelse än tidigare, viss reglering kommer till stånd såvitt gäUer de med förfarandet förbundna kostnadema. Enklaste lösningen skuUe måhända vara atl fastställa viss avgift, som sökanden har att erlägga, och låta de i varje särskilt ärende uppkomna kostnadema stanna på statsverket. Med hänsyn flll det aUmänna intresse som gör sig gällande i lagfartsfrågor kan det i varje fall finnas skäl att i fråga om lagfartssammanträde meddela bestämmelser, motsvarande dem som är upptagna i 12 § andra och tredje siyckena kungörelsen (1971:784) med tiUämpningsföreskrifter för inskrivningsväsendet enligt jordabalken.

Lagrådet vill i sammanhanget också framhålla, alt det från bäde praktiska och principiella utgångspunkter är önskvärt att sökandens utgifter för lagfartssammanträde inte blir alltför betungande för honom. Mestadels torde han inte sakna fog för sin framslällning, och som redan sagts är det också av betydelse för det allmänna alt lagfartsförhållandena blir uppklarade. Allmän rättshjälp fär enligt gällande bestämmelser inte lämnas i inskrivningsärenden, alltså inte heller i ärenden om lagfartssammanlräde. Det kan förtjäna övervägas, om inte en undantagsregel borde införas angående möjlighet alt få rättshjälp just vid sådana sammanträden,

I 12 § första stycket skall enligt förslaget skrivas in en uttrycklig regel om alt förhör under sanningsförsäkran får äga mm med sökanden. Såsom fömt angivits framgår det redan av allmänna bestämmelser för in-

Prop. 1975/76: 21 53

skrivningsärenden att en sådan möjlighet föreligger och att dessutom
vittnen kan höras etc. En särskUd regel om förhör under sanningsför
säkran skulle lätt kunna läsas molsättningsvis och bör därför inle med
delas. Enligt lagrådets mening kan det däremot vara lämpligt med en
mindre omformulering av nuvarande lydelse för att markera den be
tydelse för utredningen som förhör med sökanden vanligen lorde få.
Ifrågavarande stycke skulle förslagsvis kunna utformas på följande sätt:
"Vid lagfartssammanträde skall genom förhör med sökanden eller på
annat lämpligt sätt inhämtas upplysningar om förvärvet och såvitt möj
ligt även utredas-------- (= nuvarande lyddse)--------- i

ärendet."

Den förslagna ändringen i 10 § för med sig atl sökandens påstådda förvärv kan komma aft bedömas med utgångspunkt i en av sökanden företedd fångeshandling. Att denna är bristfällig utesluter inte alt den kan komma atl utgöra det väsentliga underlaget för prövningen. Det kunde då förefalla mest naturligt att anse ansökningen om lagfart gjord under åberopande av fångeshandlingen jämte protokollet från lagfartssammanträdet Fördelama med en enhetlig reglering för alla fall motiverar dock alt det uppsatta protokollet från lagfartssammanträdet även i detta fall ges betydelse av självständig fångeshandling enligt 12 § andra stycket och 13 § första stycket. Några olägenheter bör heller inle vara förknippade med en sådan ordning, då det kan fömtsättas alt den av sökanden företedda fängeshandlingen regelmässigt kommer atl las in i protokollet,

23 kap,

6§

Lagrådet får beiräffande denna paragraf hänvisa lill vad som redan anförts vid 7 kap, 19 §,

Prop. 1975/76: 21 54

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-10-16

Närvarande: slalsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Noriing, Lidbom, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén

Föredragande: statsrådet Lidbom

Proposition med förslag till lag om ändring i jordabalken

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande över förslag till lag om ändring i jordabalken.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande.

Jag godtar lagrådets förslag tiU jämkningar i 7 kap, 18 §, 20 kap, 10 § första stycket och 20 kap, 12 § första stycket JB,

Som lagrådet konstaterar gäller enligt 19 kap, 3 § andra stycket JB rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål i tillämpliga delar vid behandlingen av inskrivningsärende, om inte annat följer av JB. Eftersom någon bestämmelse om kostnadema i samband med lagfartssammanträde inte finns i JB, blir rättegångsbalkens kostnadsregler flllämpliga. I JB:s förarbeten har frågan om kostnaderna för lagfartssammauT trade inle berörts närmare. Föredragande departementschefens uppfattning synes emellertid ha varit alt sökanden skulle svara för kostnaderna (jfr prop. 1970: 20 dd B s, 598),

Vad lagrådet nu har anfört visar emellertid enligt min mening att hänvisningen i 19 kap, 3 § JB lUl rättegångsbalkens regler om tvistemål inte ger tillräcklig ledning för bedömningen av frågan. Jag delar lagrådels uppfattning att övervägande skäl talar för att jämställa ärenden om lagfartssammanträde med indisposiliva tvistemål. Bestämmelsen i 18 kap, 13 § rättegångsbalken är emellertid inte en lämplig regel för bedömningen av kostnadsfrågan i ärenden där något egentligt parts-förhällande inte föreligger. Jag har därför kommit till slutsatsen att en särskild regel om kostnader i ärenden om lagfartssammanträde bör tas upp i JB.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 15 maj 1975.

Prop. 1975/76: 21 55

Jag har i remissprotokollet anfört att sökanden bör svara för kostnadema i samband med lagfartssammanträde. Att fastighetsägaren eller någon hans företrädare i äganderätten inte kan fullgöra sin lagstadgade skyldighet alt lagfara sitt förvärv genom alt i vanlig ordning åberopa fångeshandling har så gott som alltid sin grund i förhållanden för vilka han själv eller tidigare ägare bör svara. Den som förvärvar en faslighet med oklara lagfartsförhållanden torde f. ö, vara medveten om att förvärvet kan vara förenat med särskilda kostnader just på grand härav, och jag finner det mindre sannolikt att detta inte återspeglas i priset eller på annat sätt i villkoren för förvärvet. Jag vidhåller således uppfattningen alt sökanden bör svara för kostnaderna i samband med lagfartssammanträde. En regel av denna innebörd har tagils upp i ett nytt tredje stycke i 20 kap, 12 § JB, Med denna ståndpunkt finner jag inte anledning atl, såsom lagrådet ifrågasatt, införa något slags schabloniserad avgift för sökanden. Beträffande andra meningen i stycket vill jag anföra att med kostnad för syn avses inskrivningsmyndighetens kostnad (jfr 39 kap. 4 § rättegångsbalken).

Bestämmelsen i 20 kap, 11 § JB innebär att inskrivningsmyndigheten till lagfartssammanträde kan kalla annan än sökanden. Om denna person skall höras som vittne eller sakkunnig, skall enligt bestämmelserna i 36 kap, 24 § resp, 40 kap, 17 § rättegångsbalken ersättning utgå av allmänna medel. Kallas personen däremot för atl höras upplysningsvis, saknas bestämmelser om ersättningen. Som lagrådet har förordat bör för detta fall meddelas bestämmelser, motsvarande dem som är upptagna i 12 § andra och tredje styckena kungörelsen (1971: 784) med till-lämpningsföreskrifter för inskrivningsväsendet enligt jordabalken. Bestämmelser av angivet slag kan utfärdas av regeringen. Att sökanden skall svara för kostnaden för lagfartssammanträde innebär bl, a, att han till statsverket skall betala tillbaka vad som kan ha utgått av allmänna medel till vittne, sakkunnig eller person som har kallats tUl lagfartssammanträde för alt höras upplysningsvis.

Med anledning av att lagrådet har ifrågasatt om inte möjlighet tUl allmän rättshjälp bör införas i ärenden om lagfartssammanträde vill jag erinra om alt chefen för justitiedepartementet nyligen har tillkallat sakkunniga som skall se över rättshjälpssystemel. De sakkunniga skall bl, a, se över den i 8 § rättshjälpslagen (1972: 429) upptagna begränsningen i fråga om massärenden. Enligt departementschefen bör därvid övervägas om inle möjlighet bör öppnas att medge rättshjälp också i fråga om sädana ärenden, om de är av mera komplicerad natur, t. ex, vissa inskrivningsärenden. Med hänsyn till att frågan f, n, utreds är jag inte beredd att föreslå någon ändring i förhållande till vad som gäller nu.

Vad lagrådet i övrigt har anfört föranleder ingen erinran från min sida.

Prop. 1975/76: 21 57

Innehåll

Proposiflonen .................................................. .... 1

Proposilionens huvudsakliga innehåll ....................... .... 1

Förslag till lag om ändring i jordabalken.................... 2

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 15 maj 1975 .. 6

1 Inledning .................................................... .... 6

2 Lagfartssammanträde .................................... .... 7

2.1 Gällande rätt m. m...................................... .... 7

2.2 Remissyttrandena....................................... .... 7

3 Anteckning om innehav.................................... .. 14

3.1 Gällande rätt............................................. .. 14

3.2 Framställningen från DON............................. 15

3.3 Remissyttrandena....................................... .. 15

4 Dödning av inskrivning m. m.............................. .. 16

4.1 Gällande rätt............................................. .. 16

4.2 Framställningen frän DON............................. .. 17

4.3 Remissyttrandena....................................... 17

5 Föredraganden ............................................ .. 18

5.1 Lagfartssammanlräde ............................... 18

5.2 Anteckning om innehav .............................. .. 27

5.3 Dödning av inskrivning m, m.......................... 28

6 Upprättat lagförslag ..................................... .. 29

7 Hemställan ................................................. .. 29

8 Beslut .......................................................... .. 29

Bilaga 1 Promemorian (Ds Ju 1974: 18) ang, lagfartssammanträde 31

Bilaga 2 Det remitterade förslaget ......................... .. 45

Utdrag av lagrådets protokoll den 3 oktober 1975 .... .. 49

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 16 oktober 1975 54

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1975 7406S2