Prop. 1975/76:202

Regeringens proposition

1975/76:202

med förslag till nya regler om telefonavlyssning vid förundersökning m.m.;

beslutad den 18 mars 1976.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogande utdrag av regeringsprotokoll. På regeringens vägnar

OLOF PALME

LENNART GEIJER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att nuvarande provisoriska regler i 1952 års lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och 1969 års lag om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m.m. tas in i 27 kap. rättegångsbalken och ges permanent karaktär. Den samordnade regleringen av möjligheterna tiU telefonavlyssning föreslås utformad så, att skyddet för den enskildes integritet stärks i olika hänseenden.

Den viktigaste nyheten i förslaget är att för ärenden om telefonavlyssning skall finnas ett antal av regeringen utsedda gode män som skall ta till vara den enskildes intresse i ärendet. Sådan god man får ställning av part. Av sekretesskäl måste han ha tystnadsplikt beträffande det han får reda på vid fullgörande av uppdraget.

Föreligger risk att författare, meddelare eller annan, som enligt tryckfrihetsförordningen eller radioansvarighetslagen har rätt tUl anonymitet, skulle röjas genom telefonavlyssning, skall detta beaktas vid prövning av fråga om tiUstånd tiU sådan avlyssning. Ett uttryckUgt förbud att avlyssna telefonsamtal mellan misstänkt och hans försvarare tas också upp i förslaget.

Skärpta regler införs vidare om avlyssning av samtal tiU och från telefonapparat, som inte innehas av den misstänkte eller brukas huvudsakligen av honom.

De nya reglema föreslås träda i kraft den 1 juli 1976.

1 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 202

Beslag må ej läggas å skriftlig handling, om dess innehåll kan antagas vara sådant, att befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap. 5 §, ej må höras som vittne därom, och handlingen innehaves av honom eller av den, till förmån för vilken tystnadsplikten gäller. Ej heller må, med mindre fråga är om brott, för vilket ej är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, hos den misstänkte eUer honom närstående, som avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å skriftligt meddelande meUan den misstänkte och någon honom närstående eller mellan sådana närstående inbördes.

Beslag må ej läggas å skriftlig handling, om dess innehåll kan antagas vara sådant, att befattningshavare eller arman, som avses i 36 kap. 5 §, ej må höras som vittne därom, och handlingen innehaves av honom eller av den, till förmån för vilken tystnadsplikten gäller. Ej heller må, med mindre fråga är om brott, som avses i 16 § första stycket punkt 1 eller 2 eller punkt 4, såvitt den hänvisar tiU någon av dessa punkter, hos den misstänkte eUer honom närstående, som avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å skriftligt meddelande mellan den misstänkte och någon honom närstående eller mellan sådana närstående inbördes.

Är anledning, att försändelse, som må tagas i beslag, skall inkomma till post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt, äge rätten förordna, att försändelsen, när den iiUcommer, skall kvarhållas, till dess frågan om beslag blivit avgjord. Fråga därom må upptagas allenast på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren.

Förordnande skall meddelas att gälla viss tid, högst en månad, från den dag, då förordnandet delgavs anstaltens föreståndare. I förordnandet skall intagas underrättelse, att meddelande om åtgärden icke må utan tillstånd av undersökningsledaren eller åklagaren lämnas avsändaren, mottagaren eller annan.

Kan rättens beslut enligt första stycket ej avvaktas utan allvarlig skada för utredningen, må undersökningsledaren eller åklagaren förordna om åtgärden, om utredningen avser mord, dråp, människo-rov eller sådant brott mot 13, ISeller 19 kap. brottsbalken, som omfattas av 16 § första stycket punkt 1,2 eller 4. Har sådant förordnande meddelats, skall anmälan därom ofördröjligen göras hos rätten, som har att skyndsamt upptaga ärendet till prövning. Finnes förordnandet icke böra bestå, skaU det av rätten omedelbart upphävas.

När försändelse på grund av förordnande kvarhållits, skall föreståndaren utan dröjsmål göra anmälan hos den som begärt förordnandet; denne har att omdel-bart pröva, om beslag skall äga rum.

När försändelse på grund av förordnande kvarhållits, skall föreståndaren utan dröjsmål göra anmälan hos den som begärt förordnandet; deime har att omedelbart pröva, om beslag skall äga rum. / faU som avses i tredje stycket skall anmälan göras hos den som meddelat förordnandet. Denne har att göra sådan prövning som nyss sagts.

16 §2

Nuvarande lydelse

sökningsledaren eller åklagaren erhåller del av samtal till och från telefonapparat, som innehaves av den misstärdcte eller elfest kan antagas komma att begagnas av honom, äge rätten meddela tillstånd till deras avhörande. Fråga därom må upptagas allenast på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren.

Tillstånd skall meddelas att gälla viss tid, högst en vecka, från den dag, då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare.

Om granskning av uppteckning, som ägt rum vid samtals avhörande, äge vad i 12 § första stycket stadgats om undersökning och granskning av enskild handling motsvarande tilllämpning. I den mån uppteckningen innehåller något, som ej är av betydelse för utredningen, skaU den efter granskningen omdelbart förstöras.

Föreslagen lydelse

2. sabotage, kapning av luftfartyg, luftfartssabotage, olovlig kårverksamhet, spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift eller olovlig underrättelseverksamhet,

3. grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling, om smugglingen gällt narkotika som avses i 1 § narkotikaförordningen (1962: 704), eller

4. försök, förberedelse eller stämpling till brott mot 13, 18 eller 19 kap. brottsbalken som omfattas av punkt 1 eller till brott som avses i punkt 2 eller 3, och är gärningen belagd med straff,

får tillstånd att avlyssna telefonsamtal meddelas av rätten enligt det ta kapitel, om åtgärden kan antagas ge upplysning av synnerlig vikt för utredningen och det skulle vara förenat med avsevärd olägenhet att på annat sätt erhålla motsvarande upplysning.

Föreligger risk att författare, meddelare eller annan, som enligt 3 kap. tryckfrihetsförordningen eller 9 § radioansvarighetslagen (1966:756) har rätt till anonymitet, skulle röjas genom telefonavlyssning, skall detta beaktas vid prövning av fråga om tillstånd till sådan avlyssning.

18 S

Fråga om tillstånd till telefonavlyssning upptages på framställning av undersökningsledaren eller åklagaren av tingsrätten för ort, där hovrätt har sitt säte. Tingsrättens domkrets skall därvid motsvara domkretsen för den hovrätt, varunder tingsrätten hör.

Kan rättens tillstånd till telefonavlyssning ej avvaktas utan allvarlig skada för utredningen, får undersökningsledaren eller åklagaren förordna om åtgärden, om misstanken avser mord, dråp, människorov eller sådant brott mot 13, ISeller 19kap. brottsbalkensom omfattas av 16 § första stycket punkt I, 2 eller 4. Har sådant förordnande meddelats, skall anmälan därom ofördröjligen göras hos rätten, som har att skyndsamt upptaga ärendet till prövning. Finnes förordnandet icke böra bestå, skall det av rätten omedelbart upphävas.

19 S

För att taga till vara den enskildes intresse i ärende om telefonavlyssning skola finnas gode män till det antal, som föreskrives av regeringen. God man skall vara lagfaren. Han utses av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

God man i ärende om telefonavlyssning har ställning av part. Innan beslut om telefonavlyssning meddelas av rätten, skaU tillfälle att yttra sig lämnas gode mannen.

Den som fullgör eller har fullgjort uppdrag som god man får ej obehörigen yppa vad han därvid har erfarit. Detta gäller även i förhållande tid den misstänkte.

20 S

Avlyssning får ej ske av telefonsamtal mellan den misstänkte och hans försvarare. Framkommer under avlyssning att fråga är om sådant samtal, skall avlyssningen avbrytas.

21 S

Uppteckning av telefonsamtal får endast omfatta vad som finnes vara av betydelse för utredningen.

Om granskning av upptagning eller uppteckning, som har ägt rum vid avlyssning av samtal, äger vad i 12 § första stycket stadgas om undersökning och granskning av enskild handling motsvarande tilllämpning. Vad som vid granskningen ej finnes vara av betydelse för utredningen skall omedelbart förstöras.

22 S

På framställning av undersökningsledaren eller åklagaren kan rätten förordna, att expedieringen av samtal tiU eller från telefonapparat, som innehaves av den misstänkte eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom, inställes eller fördröjes, att telefonapparaten avstänges för samtal eller att uppgift från telefonanstalt lämnas om samtal, som har expedierats eller beställts till eller från apparaten. I fråga om sådan åtgärd äger 16-19 §§ motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976. TiUstånd till telefonavlyssning som har meddelats enligt äldre lag gäller även efter denna dag, om tillståndet avser brott som omfattas av 27 kap. 16 § i dess nya lydelse. Motsvarande gäller beslag, som har lagts på skriftligt meddelande enligt 3 § lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, och åtgärd enligt 5 § andra stycket samma lag.

Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen rörande brott, för vilket ef är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, att expedieringen av samtal tiU och från telefonapparat, som innehaves av den som skäligen misstankes för brottet eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom, inställes eller fördröjes eller att telefonapparaten avstänges från samtal eller att uppgift från telefonanstalt lämnas å samtal, som expedierats eller beställts till och från nämnda telefonapparat, äger rätten, på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren, meddela tillstånd tiU sådan åtgärd.

Giltighetstiden för tillstånd tiU avhörande av telefonsamtal eller tdl åtgärd som avses i första stycket må bestämmas till högst en månad från den dag då tillståndet delgav telefonanstaltens föreståndare.

Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd tiU avhörande av telefonsamtal eller till åtgärd som avses i första stycket skulle medföra sådan tidsutdräkt eller

Kan rättens tillstånd till telefonavlyssning eller åtgärd enligt 27 kap. 22 rättegångsbalken ej avvaktas utan aUvarlig skada för utredningen, äga bestämmelserna i 27 kap. 18 § andra stycket rättegångsbalken tillämpning, även om misstanken ef avser brott som anges där.

Prop. 1975/76:202

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse för utredningen, må förordnande om åtgärden meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1S5:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte

i vissa fall

Härigenom föreskrives att 2-4 SS lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 S

Finnes det vara av betydelse för Finnes det vara av betydelse för
att utröna huruvida organisation att utröna huruvida organisation el-
eller grupp som avses i 20 S andra ler grupp som avses i 20 § andra
stycket utlänningslagen (1954:193) stycket utlänningslagen (1954:193)
planlägger eller förbereder åtgärd planlägger eller förbereder gärning
som utgör hot mot allmän ordning som innebär våld, hot eller tvång för
och säkerhet, får utlänning, som av- politiska syften, får utlänning, som
ses i 1 S, underkastas husrann- avses i 1 S, underkastas husrann
sakan, kroppsvisitation eller sakan, kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning. Av sådan utlän- kroppsbesiktning. Av sådan ut-
ning får också tagas fingeravtryck länning får också tagas fingerav-
och fotografi. tryck och fotografi.

Förordnande om åtgärd enligt första stycket meddelas av polismyndighet. I fråga om sådan åtgärd gäller i övrigt b)estämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.

3 S

För ändamål som avses i 2 S förs- Beträffande utlänning som avses i

ta stycket kan rätten, om synnerliga 1 S får tillstånd att avlyssna telefonskäl föreligger, meddela polis- samtal meddelas av rätten för äixda-myndighet tillstånd att taga del av mål som avses i 2 S första stycket, samtal tiU och från telefonapparat, om synnerliga skäl föreligger, som innehaves eller eljest kan antagas komma att begagnas av utlänning som avses i 1 S.

Tillstånd som avses i 3 S skall meddelas att gälla viss tid ej överstigande en månad. Tiden räknas, vid tillstånd till telefonavlyssning från den dag tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare och i övriga faU från den dag tillståndet meddelades.

Fråga om tillstånd prövas av Stockholms tingsrätt på yrkande av rikspolisstyrelsen. Rättens avgörande sker genom slutligt beslut. Sådant beslut går omedelbart i verkställighet. / fråga om förfarandet äger i övrigt bestämmelserna i rättegångsbalken om förfarandet vid rättens prövning av fråga som under förundersökning i brottmål uppkommit om åtgärd enligt 27kap. 16 § nämnda balk motsvarande tilllämpning.

TiUstånd som avses i 3 § skall meddelas att gäUa viss tid. Tiden får ej bestämmas längre än som oundgängligen kräves och får ej överstiga en månad från dagen för beslutet.

Fråga om tillstånd upptages av Stockholms tingsrätt på framställning av rikspoUsstyrelsen. Rättens avgörande sker genom slutligt beslut. Sådant beslut går omedelbart i verkstäUighet. Vid prövning av fråga om tillstånd till telefonavlyssning gäller i övrigt bestämmelserna i 27 kap. 16 § andra stycket, 17, 19 och 20 §§ samt 21 § första stycket rättegångsbalken i tillämpliga delar.

Prop. 1975/76:202 10

Utdrag ur
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1976-03-18

Närvarande: statsministem Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Feldt, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson

Föredragande: statsrådet Geijer

Proposition med förslag till nya regler om telefonavlyssning vid förundersökning m.m.

1 Inledning

Bestämmelser om telefonavlyssning finns, förutom i rättegångsbalken (RB), i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m.m. och lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall. Dessa tre lagar har tidsbegränsad giltighet. Härutöver finns bestämmelser om telefonavlyssning i lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m.m.

I samband med riksdagsbehandlingen år 1973 av förslag till lag om särskUda åtgärder tiU förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund (JuU 1973:18, rskr 1973:121) och förslag till lag om fortsatt giltighet av 1969 års lag (JuU 1973:22, rskr 1973:223) aktualiserades frågan om en samlad översyn av reglerna om telefonavlyssning. Med anledning av riksdagens begäran om en sådan översyn tillkallade jag utredningen (Ju 1974:08) om telefonavlyssning för att se över lagstiftningen på området. Utredningen avlämnade i december 1975 betänkandet (SOU 1975:95) Telefonavlyssning. Betänkandet bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden avgetts av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, rikspoUsstyrelsen (RPS), Överbefälhavaren (ÖB), socialstyrelsen, Stockholms, Göteborgs och Malmö tingsrätter, televerket, statens invandrarverk, länsstyrelserna i

Prop. 1975/76:202 11

Stockholms, Göteborgs och Bohus och Malmöhus län, integritetsskyddskommittén (Ju 1967:62), justitieombudsmannen Thyresson (JO), Sveriges advokatsamfund. Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och pressens samarbeisnämnd. RÄ har bifogat yttranden från överåklagaren samt chefsåklagarna Axel Morath och Eric Östberg i Stockholms åklagardistrikt, överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt samt från cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Älvsborgs, Kopparbergs och Norrbottens län. Länsstyrelsen i Stockholms län har bifogat yttrande från polisstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttranden från polisstyrelserna i Göteborgs och Mölndals polisdistrikt samt länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från polisstyrelserna i Malmö och Helsingborgs polisdistrikt.

I detta sammanhang bör också redovisas en skrivelse den 23 februari 1976 från RPS med redogörelse för tillämpningen av 1969 års lag under år 1975 (se avsnitt 2).

2 Nuvarande ordning m.m.

2.1 Nuvarande ordning

De f.n. gällande reglerna om telefonavlyssning kan indelas i två kategorier. Den ena kategorin avser regler som anknyter tiU förundersökningsförfarandet och tUlåter telefonavlyssning i rent brottsutredande syfte. Hit hör den grundläggande bestämmelsen i 27 kap. 16 § RB samt de härtUl anslutande reglerna i 1952 och 1969 års lagar. Till samma grupp hör reglerna i 1957 års lag. Den andra kategorin utgörs i dag av 1975 års lag. Förutsättningen för telefonavlyssning är här inte misstanke att viss person utfört viss straffbelagd gärning. Enligt denna lag skall åtgärden i stället ha betydelse för att utröna huruvida en terroristorganisation eller terrorgrupp planlägger eller förbereder åtgärd som utgör hot mot allmän ordning eller säkerhet.

Enligt 27 kap. 16 § RB får tillstånd till telefonavlyssning lämnas endast när någon kan skäligen misstänkas för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Sådant tillstånd får meddelas endast av domstol på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. Som förutsättning gäller att åtgärden skaU vara av synnerlig vikt för utredningen. Beslutet får avse samtal till och från telefonapparat, som innehas av den misstänkte eller kan antas komma att begagnas av honom.

TiUstånd till telefonavlyssning skall meddelas att gälla viss tid, högst en vecka, från den dag då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare. Föreligger behov av förlängning av tiden kan nytt tillstånd meddelas.

Beträffande granskning av uppteckning som har gjorts när samtal avlyssnats skall vad som föreskrivs i 27 kap. 12 § RB om undersökning och granskning av enskild handling äga tillämpning. Hänvisningen innebär bl.a.

Prop. 1975/76:202 12

att uppteckningen inte får närmare undersökas av annan än domstolen, undersökningsledaren eller åklagaren. Dock får sakkunnig eller annan som anlitas för eller hörs under utredningen granska uppteckningen efter anvisning av domstolen, undersökningsledaren eller åklagaren. Av 27 kap. 16 § RB följer slutiigen att, i den mån uppteckningen innehåller något som inte är av betydelse för utredningen, den skall efter granskningen omedelbart förstöras.

Handlingar rörande telefonavlyssning åtnjuter sekretesskydd enligt 10 § lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

I lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål ges vidgade möjligheter att utnyttja telefonavlyssning vid förundersökning angående vissa i lagen uppräknade brott. Dessa är av fyra kategorier. För det första ingår vissa allmänfarUga brott, t.ex. mordbrand, om gärningen innefattar sabotage. För det andra ingår egentliga sabotagebrott samt vissa högmålsbrott och brott mot rikets säkerhet. En tredje kategori innefattar de s.k. majestätsbrotten. För det fjärde omfattar lagen försök, förberedelse eller stämpling till något av de berörda brotten. Bestämmelserna i lagen är utformade som tiUäggs- och undantagsbestämmelser till RB:s regler och rör även andra tvångsåtgärder än avlyssning av telefonsamtal.

Beträffande telefonavlyssning föreskrivs i 5 § att tillstånd härtill får meddelas, även om för brottet är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Om det är av synnerlig vikt för utredningen får vidare expediering av samtal till och från apparat, som innehas eller begagnas av den misstänkte, instäUas eller fördröjas eller apparaten avstängas eller uppgift inhämtas om samtal som har expedierats eller bestäUls till och från apparaten. Beslut om sådan åtgärd meddelas av rätten. Giltighetstiden för tillstånd till telefonavlyssning eller annan åtgärd av nämnda slag är högst en månad från det att tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare. Förundersökningsledaren eller åklagaren får i brådskande fall själv besluta om åtgärden. Om han gör det skall han ofördröjligen anmäla detta till rätten, som har att skyndsamt pröva ärendet.

1 övrigt innehåller lagen bestämmelser för tre situationer. Dels öppnas i 2 § möjlighet tUl förlängning av den tid inom vilken enligt 24 kap. 12 § RB häktningsframställning senast skall avlåtas till rätten. Dels ges i 3 § möjlighet att ta i beslag skriftligt meddelande som avses i 27 kap. 2 § andra punkten RB, även om för brottet är stadgat Undrigare straff än fängelse i två år. Dels kan interimistiskt beslut om kvarhåUande av postförsändelse m.m. enligt 27 kap. 9 § RB meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren (3

§).

Lagens giltighet är tidsbegränsad (numera till två år). Giltighetstiden har successivt förlängts, senast till utgången av juni 1976.

EnUgt lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning angående

Prop. 1975/76:202 13

grovt narkotikabrott m.m. skall 27 kap. 16 § RB äga motsvarande tiUämpning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling, om smugglingen gäUt narkotika, trots att för brottet är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Giltighetstiden för tillstånd till avlyssning får dock bestämmas till högst en månad.

Även 1969 års lag har tidsbegränsad giltighet. Giltighetstiden har successivt förlängts med ett år i sänder, senast till utgången av juni 1976.

Härutöver finns bestämmelser om telefonavlyssning i 13 och 14 §§ lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m.m. 113 § ges en regel om fördröjning m.m. av telefonsamtal, när det är av synnerlig vikt för utredningen rörande brott, på vilket kan följa lindrigare straff än fängelse i två år. Har interimistiskt beslut härom meddelats, åvilar enligt 14 § undersökningsledaren eller åklagaren anmälningsskyldighet till rätten. Regleringen överensstämmer nära med vad som i motsvarande delar gäller enligt 1952 års lag.

Som jag har nämnt tidigare innehåller även lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall, som har ersatt motsvarande bestämmelser i 1973 års s.k. terroristlag, vissa regler om telefonavlyssning. Utlänning, beträffande vilken regeringen har förordnat att ett enligt 51 § tredje stycket utlänningslagen (1954:193) meddelat avvisnings- eller utvisningsbeslut inte får verkstäUas, skall enligt 1 § första stycket 1975 års lag under sin vistelse i riket kunna bli föremål för övervakning. Detsamma skall enligt 1 § andra stycket gälla, om enligt utlänningslagen har meddelats annat inte verkställbart beslut om avlägsnande och regeringen finner att beträffande utlänningen föreligger sådana omständigheter som anges i 20 § första och andra styckena samma lag. Övervakningen innebär bl.a. att utlänningen under vissa förutsättningar skall kunna bli föremål för vissa tvångsåtgärder i spaningssyfte.

Om det bedöms vara av betydelse för att få veta om terroristorganisation eller -grupp planlägger eller förbereder åtgärd som utgör hot mot allmän ordning och säkerhet, får enligt 2 § 1975 års lag utlänning som avses i lagen efter beslut av polismyndighet underkastas husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Av sådan utlänning får också tas fingeravtryck och fotografi. För samma ändamål kan polismyndighet, om synnerliga skäl föreligger, få tiUstånd till telefonavlyssning och till att undersöka, öppna eller granska bl.a. post- eller telegrafförsändelse, brev, annan sluten handling eller paket som har ställts till eller avsänts från utlänningen och som påträffas vid husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning eller som finns hos post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt (3 §). Tillstånd tiU avlyssning eller annan åtgärd som har nämnts nu lämnas av Stockholms tingsrätt (4 §). 14 och 5 §§ meddelas ytterligare bestämmelser om villkoren för och användningen av telefonavlyssning.

Prop. 1975/76:202 14

2.2 RPS :s skrivelse

RPS har årligen i skrivelse till chefen för justitiedepartementet lämnat en redogörelse för tillämpningen av 1969 års lag. I skrivelse den 23 februari 1976 uttalar RPS sammanfattningsvis följande beträffande tillämpningen av lagen under år 1975.

Den svenska polisen har mera systematiskt ägnat sig åt bekämpning av den illegala narkotikahanteringen sedan årsskiftet 1968/69. Förhållandena såsom de redovisades i februari 1975 har inte förbättrats. Tvärtom tycks då det gäller centralstimulantia en försämring ha inträtt. Även om en viss ljusning kan skönjas med avseende på cannabismissbruk i de lägre åldrarna måste från polisens sida betonas att cannabismissbruket är ett allvarligt problem, eftersom drogen alltjämt är föremål för betydande intresse bland ungdomar, som till följd av cannabismissbruk lätt leds in bland kretsar där s.k. tyngre narkotika förekommer.

Det allvarligaste draget i den senaste utvecklingen av den illegala narkotikahandeln är emellertid det påtagligt ökade utbudet av heroin. F.n. är det gott om heroin i Stockholmsområdet. Denna bedömning torde delas av berörda socialmyndigheter. Det vill dessutom synas som om heroinmissbruket numera är spritt utanför Stor-Stockholm. Situationen då det gäUer heroin måste enligt RPS:s mening bedömas som allvarligt, i all synnerhet som den internationella utvecklingen ger anledning befara en försämring av läget.

Enligt RPS:s bedömning är det med hänsyn till den illegala narkotikahanteringens omfattning och professionalisering inte möjligt att med enbart konventionella spaningsmetoder hålla greppet över den grova narkotikabrottsligheten. Om enbart de vanliga spaningsmetoderna skulle användas, skulle krävas insatser som varken kan åstadkommas inom ramen för tillgängliga resurser eller kan beräknas bli tillförda polisen utifrån. Även om ett sådant extraordinärt resurstiUskott skulle kunna åstadkommas, skulle man likväl inte komma åt de ledande profitörerna.

Även om narkotikabrottsligheten kräver att allvarligt uppmärksammas får telefonavlyssning inte användas annat än mot mycket grov brottslighet och tillämpningen måste, som hittills, vara ytterligt restriktiv. Det är numera helt klart att den grova narkotikabrottsligheten — såväl då det gäller centralstimulerande medel som i fråga om cannabis och heroin domineras av välorganiserade smugglings- och distributionssyndikat. Denna handel förorsakar ett stort mänskligt lidande. Såsom lagen tillämpats kan den inte anses ha obehörigen kränkt individens krav på integritet.

3 Huvuddragen i utredningens förslag

Utredningen har bl.a. på grundval av en granskning av faU, i vilka telefonavlyssning har förekommit, funnit att det finns ett behov av telefonavlyssning som komplement tiU övriga spaningsmedel inte endast beträffande de grova brott, som faller under huvudregeln i 27 kap. 16 § RB,

Prop. 1975/76:202 15

utan även i fråga om huvudparten av de särskilt uppräknade brott, som omfattas av de tidsbegränsade reglerna i 1952 och 1969 års lagar. Några egentliga svårigheter att samordna dessa regler anser utredningen inte finnas. Mot bakgrund av att reglerna motsvarar ett, såvitt kan bedömas, bestående behov och då möjlighet finns att anordna erforderlig parlamentarisk kontroll har utredningen utformat ett förslag till samordnad och permanent lagstiftning, vilken har tagits in i 27 kap. RB.

Telefonavlyssning skall enligt förslaget liksom f.n. i princip få beviljas endast av domstol på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. Tillstånd får meddelas vid förundersökning rörande brott, för vilka inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, samt rörande vissa särskilt uppräknade brott som underskrider detta straff minimum. De senare utgörs av vissa allmänfarUga brott, vissa högmålsbrott och vissa brott mot rikets säkerhet samt grovt narkotikabrott och grov varusmuggling avseende narkotika. Beträffande allmänfarliga brott, högmålsbrott och brott mot rikets säkerhet skall även straffbara försök, förberedelse och stämpling till brott kunna föranleda telefonavlyssning. Detta överensstämmer i huvudsak med vad som nu gäller.

Som aUmän förutsättning för telefonavlyssning föreslås liksom f.n. gälla att någon skäligen kan misstänkas för brottet. I gällande rätt fordras att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Detta krav har preciserats och utvecklats i förslaget. För att tillstånd skall få meddelas förutsätts sålunda att åtgärden kan antas ge upplysning som är av synnerlig vikt för utredningen och att hinder möter mot att på annat sätt erhålla motsvarande upplysning. För att begränsa antalet fall, då åtgärden kan komma att drabba annan än den misstänkte, har strängare förutsättningar ställts upp för avlyssning av telefoner som den misstänkte endast mera sporadiskt kan komma att använda. Endast om synnerlig anledning förekommer att avsedd utredning skall vinnas genom avlyssning får sålunda tillstånd meddelas beträffande telefonapparat som inte innehas eller huvudsakligen brukas av den misstänkte.

Vad angår domstolsförfarandet föreslår utredningen att som motpart till åklagaren införs en god man med uppgift att ta till vara intresset av integritetsskydd för den enskilde. Den gode mannen skall ha ställning av part och ges tillfälle att ytlra sig över åklagarens framställning. Genom den gode mannen blir det möjligt att överklaga även bifallsbeslut. För att säkerställa ett tillräckligt personurval och för att inte sprida de från sekretesssynpunkt känsliga uppdragen alltför mycket föreslås att behörigheten för tingsrätt att uppta ärenden om telefonavlyssning begränsas till tingsrätterna i de sex hovrättsstäderna, dvs. Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Sundsvall och Umeå.

Längsta tUlståndstid är f.n. en vecka enligt 27 kap. 16 § RB och en månad enligt 1952 och 1969 års lagar. De flesta tillstånd har meddelats enligt de sist nämnda två lagarna. Utredningen föreslår att i den nya lagstiftningen

Prop. 1975/76:202 16

tillståndstiden får bestämmas till högst en månad, räknat från dagen för beslutet.

Beträffande användningen av uppsamlat material menar utredningen att även uppgifter från telefonsamtal, vari den misstänkte inte har deltagit men som har kommit att avlyssnas på apparat som tillståndet avser, bör få utnyttjas i den mån de rör samma brottslighet som den som har föranlett tillståndet. Därutöver bör materialet inte få utnyttjas i brottsutredande syfte. Till förebyggande av brott bör dock vad som framkommer vid avlyssning få användas om fråga är om allvarligt brott, t.ex. mot liv och hälsa.

1 1952 års lag ges möjlighet att fördröja eller inställa telefonsamtal, att avstänga telefonapparat från samtal samt att erhålla uppgift om samtal som har utväxlats mellan olika telefonapparater. Denna möjlighet har behållits vid samordningen av regleringen i RB och liksom f.n. anknutits tiU samma förutsättningar som gäller för telefonavlyssning i egentlig mening. Likaså har behållits den i 1952 års lag givna befogenheten för undersökningsledaren eller åklagaren att interimistiskt förordna om telefonavlyssning med skyldighet att anmäla åtgärden till rätten för överprövning. Befogenheten har dock begränsats tiU fall, då fara är i dröjsmål.

Utredningen har haft att särskilt beakta den konflikt, som vid telefonavlyssning på tidningsredaktioner kan uppstå med uppgiftslämnares rätt till anonymitet enligt tryckfrihetslagstiftningen. Utredningen har här ansett sig kunna anknyta till de överväganden, som massmedieutredningen har gjort i sitt betänkande (SOU 1975:49) med förslag tiU massmediegrundlag. I avbidan på genomförandet av en ny yttrandefrihetslagstiftning har utredningen dock funnit det angeläget att i lagtexten ge en särskild regel om beaktande av den rätt till anonymitet, som f.n. tiUkommer författare, annan upphovsman eller meddelare enligt tryckfrihetsförordningen och radioansvarighetslagen (1966:756).

Utredningen har även uppmärksammat andra tystnadsplikter, som kan komma att beskäras genom telefonavlyssning. Utredningens överväganden härvidlag har föranlett utredningen att föreslå förbud mot avlyssning av telefonsamtal mellan den misstänkte och hans försvarare.

En samordnad och permanent lagstiftning bör enligt utredningen förenas med garantier för att riksdagen får erforderlig insyn i verksamheten. Utredningen föreslår att behovet av insyn tillgodoses på så sätt att redogörelse för tUlämpningen av lagstiftningen lämnas riksdagen genom årlig skrivelse från regeringen.

Den telefonavlyssning som kan ifrågakomma under förundersökning enligt förslaget ger enligt utredningens mening endast i begränsad omfattning möjlighet till det tidiga brottsförebyggande ingripande som är terroristlagstiftningens mål. Utredningen har med hänsyn härtill ansett att möjligheten till telefonavlyssning enligt terroristlagen inte nu bör upphävas. Därvid har utredningen emellertid förutsatt att den extraordinära lagstift-

Prop. 1975/76:202 17

ningen, varom här är fråga, alltjämt blir föremål för fortlöpande parlamentarisk bevakning genom att den görs tidsbegränsad och att de parlamentariska ledamöterna i RPS:s styrelse erhåller redovisning av de enskilda ärendena, där avlyssning begärs. Utredningen utgår vidare från att även i de ärenden varom här är fråga den av utredningen föreslagna ordningen med en god man kommer att tillämpas.

4 Översiktlig redogörelse för remissutfallet

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 2. Bortsett från vissa redaktionella justeringar återges yttrandena där ordagrant. I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för remissinstansernas inställning i viktigare frågor som behandlas av utredningen.

4.1 Allmänna synpunkter

Utredningens förslag har vid remissbehandlingen fått ett i huvudsak positivt mottagande. Remissinstanserna anser allmänt att det finns ett bestående behov av reglerna om telefonavlyssning i 1952 och 1969 års lagar. De förordar att de olika reglerna i ämnet samordnas i RB. Endast en remissinstans (SACO/SR) förespråkar en fortsatt tidsbegränsad lagstiftning. Från åklagarhåU framhålls att även övriga tvångsmedelsbestämmelser i 1952 års lag (brevkontroU m.m.) bör införas i RB. RPS förutsätter att de återstående reglerna i 1952 års lag blir föremål för en särskild utredning.

Förslaget om fortsatt tidsbegränsad särreglering av telefonavlyssning i brottsförebyggande syfte, dvs. mot presumtiva terrorister enligt 1975 års lag, har godtagits av de flesta remissinstanserna. RÅ är dock inte övertygad om att det i fortsättningen föreligger något behov av sådana särskilda regler om telefonavlyssning m.m. Även socialstyrelsen och invandrarverket uttalar tveksamhet beträffande behovet av 1975 års lag.

4.2 Förutsättningarna tör telefonavlyssning

Den föreslagna skärpningen av förutsättningarna för telefonavlyssning har i allmänhet godtagits av remissinstanserna. De erinringar som framförs i denna del avser i huvudsak enskildheter i förslaget.

Vad gäller de brott som får föranleda telefonavlyssning menar RPS, ÖB och JO i motsats till utredningen att samhället inte bör frånhända sig möjligheten att använda telefonavlyssning vid olovlig kårverksamhet. SACO/SR avstyrker att obehörig befattning med hemlig uppgift skall kunna föranleda telefonavlyssning. Integritetsskyddskommittén ifrågasätter om telefonavlyssning över huvud bör få förekomma annat än när fråga är om

2 Riksdagen 1975/76. 1 .saml. Nr 202

Prop. 1975/76:202 18

brott mot rikets säkerhet, allmänfarliga brott eller eljest särskilt farlig brottslighet, såsom narkotikabrott.

Några remissinstanser, däribland RPS, anser det angeläget med samma möjligheter till telefonavlyssning vid utredning av grov narkotikabrottslighet som vid utredning av annan brottslighet och föreslår därför att försök, förberedelse och stämpling skall få föranleda telefonavlyssning även vid denna typ av brott. Enligt polisstyrelsen i Helsingborgs polisdistrikt bör tillämpningsområdet för telefonavlyssning vidgas till att avse även t.ex. stämpling till politiskt mord.

4.3 Telefonavlyssning och skyddet för meddelares anonymitet

Någon erinran i fråga om begränsningen i avlyssningsrätten till förmån för meddelarskyddet har inte gjorts. TCO och pressens samarbeisnämnd anser att utredningsintresset när misstanke om grov brottslig verksamhet riktas mot journalist torde få tillgodoses med hjälp av andra åtgärder än telefonavlyssning. I avvaktan på mera utvecklade regler om kollisionen mellan telefonavlyssning och anonymitetsskyddet tiUstyrker emellertid TCO och nämnden utredningens förslag i denna del.

4.4 Domstolsförfarandet

Förslaget om att införa en god man som företrädare för enskilds intressen och det därmed sammanhängande förslaget att koncentrera handläggningen av telefonavlyssningsärenden till sex tingsrätter har fått ett blandat mottagande. En positiv attityd intas av Göteborgs tingsrätt, de hörda länsstyrelserna, fyra polisstyrelser, JO, Sveriges advokatsamfund, TCO, SACO/SR och pressens samarbeisnämnd. JK ansluter sig med tvekan till förslaget. Övriga instanser, däribland RÅ, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, RPS, Stockholms och Malmö tingsrätter, en polisstyrelse och integritetsskyddskommittén, redovisar en i huvudsak kritisk inställning till förslaget.

Tillräckligt god insyn och utökad kontroll anser RPS kunna erhållas genom att varje enskiU ärende före domstolsprövningen granskas av de parlamentariska ledamöterna i RPS.

4.5 Tillståndstiden

Utredningens förslag att tUlståndstiden bestäms till högst en månad har inte föranlett några erinringar vid remissbehandlingen. Däremot riktar några remissinstanser, bl.a. Göteborgs tingsrätt, kritik mot förslaget att räkna tiden för tillståndets gUtighet från dagen för beslutet och inte som f.n. från delgivningen av telefonanstaltens föreståndare.

Prop. 1975/76:202 19

4.6 Användningen av uppsamlat material

De remissinstanser som har berört frågan har instämt i utredningens uppfattning att avlyssnat material bör få utnyttjas för att förebygga planerat grovt brott även när detta brott inte omfattas av något aktuellt avlyssningstUlstånd. Göteborgs tingsrätt och integritetsskyddskommittén anser att denna uppfattning bör komma till uttryck i lagtexten. Polisstyrelsen i Helsingborgs polisdistrikt anser att erhållna upplysningar i princip bör få utnyttjas utan inskränkningar.

Remissinstanserna är däremot mera tveksamma till utredningens uppfattning att materialet inte får användas för utredning av annan brottslighet än den som har legat till grund för ansökningen om telefonavlyssning. Enligt Svea hovrätt skulle det te sig mycket anmärkningsvärt om ingen som helst åtgärd skulle få vidtas om ett annat synnerligen grovt brott skulle uppdagas vid ett avlyssnat samtal. Liknande synpunkter framförs av bl.a. hovrätten för Västra Sverige och JO.

Polisstyrelsen i Mölndals poUsdistrikt och TCO ifrågasätter om inte granskningen av upptecknat material bör ske i närvaro av gode mannen.

4.7 Telefonsamtal med försvarare

Mot utredningens förslag att kommunikationerna mellan den misstänkte och hans försvarare skall vara skyddade mot telefonavlyssning har i allmänhet inte framställts någon erinran. Som exempel på en situation där bestämmelsen kan få aktualitet anger RÅ att den misstänkte har försvarare i annat mål eller på grund av annan brottsmisstanke. SACO/SR ifrågasätter om inte avlyssningsskyddet bör gälla även samtal med den som kan antas komma att utses till försvarare för den misstänkte.

5 Föredraganden

5.1 Allmänna synpunkter

Vid förundersökning med anledning av brott står olika tvångsmedel till myndigheternas förfogande. Man brukar dela in de straffprocessuella tvångsmedlen i två grupper. Den ena rör ingrepp mot person (personella tvångsmedel) och den andra åtgärder beträffande egendom (reella tvångsmedel). Telefonavlyssning räknas till den senare gruppen. 1 rättegångsbalken (RB), som innehåller de grundläggande bestämmelserna på området, kommer detta till uttryck på det viset att regler om telefonavlyssning har tagits in i 27 kap., som handlar om beslag (16 §).

Reglerna om användningen av tvångsmedel vid förundersökning är utförliga. Här anges noga både förutsättningarna för att ett visst tvångsmedel skall få sättas in och formerna för hur det skall användas. I sist nämnda hänseende ägnas särskild uppmärksamhet åt frågor om vem som

Prop. 1975/76:202 20

skall ha rätt att besluta om åtgärden, vUka personer eller vilken egendom den får riktas mot, hur lång tid tvångsmedlet får användas och hur man skall förfara med det material som man kommer åt genom att använda tvångsmedlet.

Motivet till den utförliga regleringen av de straffprocessuella tvångsmedlen är naturligen främst att dessa ofta innefattar avsevärda ingrepp i den enskUdes personliga frihet eUer hans möjligheter att förfoga över sin egendom. Det är därför av stor betydelse att lagstiftningen drar upp bestämda gränser för när och hur tvångsmedlen skall få användas. Vad jag har sagt nu bör också ses i belysning av den regel i 2 kap. 3 § regeringsformen som skyddar varje medborgare mot att myndighet utsätter honom för kroppsvisitation eller annat påtvingat kroppsligt ingrepp, för husrannsakan, för intrång i hans brev-, post- eller teleförbindelser eller för hemlig avlyssning. Det närmare innehållet i denna skyddsregel skall enligt regeringsformen anges i lag.

Telefonavlyssning intar på olika sätt en särställning bland de straffprocessuella tvångsmedlen. Det är för det första ett mycket allvarligt ingrepp i den personliga integriteten. I motsats till praktiskt taget alla andra tvångsmedel förutsätter telefonavlyssning för att bli effektiv att den mot vilken åtgärden riktar sig hålls okunnig om denna. Villkoren för att bryta telehemligheten måste därför vara så stränga att allmänhetens tilltro till skyddet för telehemligheten inte rubbas. Det är sålunda av särskild vikt att reglerna om förutsättningarna för och användningen av telefonavlyssning är utformade så att de begränsas till vad som i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt för att säkerställa straffrättskipningen.

Också i ett annat avseende avviker reglerna om telefonavlyssning i viss mån från övrig reglering av de straffprocessuella tvångsmedlen. Jag syftar på att regler om telefonavlyssning återfinns inte bara i RB utan också i vissa speciallagar som rör ingripande mot särskilda typer av allvarligare brott. 1 lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål ges sålunda föreskrifter om rätt att använda telefonavlyssning vid bl.a. brott mot rikets säkerhet (t.ex. spioneri). Föreskrifterna är utformade som tillägg och undantag till RB:s regler. Giltigheten av 1952 års lag har sedan början varit tidsbegränsad. GiUighetstiden har successivt förlängts, senast för tvåårsperioden den 1 juli 1974 — den 30 juni 1976(prop. 1974:53, JuU 1974:17, rskr 1974:202). Beträffande 1952 års lag bör påpekas att den innehåller också vissa andra undantag från RB än som gäller telefonavlyssning, nämligen såvitt avser tiden för anhållande, beslag av skriftligt meddelande mellan den misstänkte och honom närstående samt kvarhållande av postförsändelse m.m. Enligt lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m.m. har också beträffande denna typ av brott meddelats specialbestämmelser på området. Lagens giltighet har begränsats till ett år i taget och har senast förlängts att gälla till utgången av juni 1976(prop. 1975:69,JuU 1975:15,rskr

Prop. 1975/76:202 21

1975:136). Vissa regler om telefonavlyssning finns vidare i lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m.m. 1 sammanhanget bör slutligen erinras om att lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall innehåller regler om telefonavlyssning. Reglerna ger möjlighet att under vissa förutsättningar rikta sådan åtgärd mot utlänning, vilken har drabbats av ett beslut om avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (1954:193), om beslutet av olika skäl inte kan verkstäUas. Det krävs vidare att tvångsåtgärden är av betydelse för att utröna om terroristorganisation planlägger eller förbereder åtgärd som utgör hot mot allmän ordning och säkerhet. En grundläggande skiUnad mellan denna lag och övriga bestämmelser på området är således att 1975 års lag inte ställer upp krav på misstanke mot viss person om konkret brott utan avser telefonavlyssning i förebyggande syfte. 1975 års lag har tidsbegränsad giltighet och gäller fram till utgången av år 1976.

Det sakliga innehållet i nuvarande regler om telefonavlyssning — från 1975 års lag bortses tiUs vidare — kan sammanfattas på följande sätt. RB:s regler i ämnet har i och för sig generell räckvidd men begränsas på det viset att telefonavlyssning bara kan komma i fråga när någon är skäligen misstänkt för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Anknytningen tUI minimistraffet två års fängelse stämmer överens med vissa andra regler i RB som syftar till att skydda förtroliga meddelanden (27 kap. 2 § beträffande beslag av skriftligt meddelande mellan den misstänkte och honom närstående samt 36 kap. 5 § beträffande genombrytande av tystnadsplikt vid vittnesförhör i vissa fall). En förutsättning för telefonavlyssning är vidare att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Tillstånd till telefonavlyssning meddelas av domstolen på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. Mot rättens beslut kan särskild talan föras genom besvär i hovrätten. På grund av den sekretess som under förundersökning iakttas mot den misstänkte torde fuliföljdsrällen i praktiken bara kunna utövas av åklagaren. Tillståndstiden är en vecka från den dag då tiUståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare. Tillståndet får avse samtal tUl och från både telefonapparat, som innehas av den misstänkte, och apparat, som eljest kan antas komma att begagnas av honom. Uppteckning som görs av avlyssnat samtal får i regel granskas bara av rätten, undersökningsledaren och åklagaren. I den mån uppteckningen innehåller något, som inte är av betydelse för utredningen, skall uppteckningen efter granskningen omedelbart förstöras. 11952 års tvångsmedelslag görs för den lagens tillämpningsområde vissa avsteg från RB:s reglering. De viktigaste är att telefonavlyssning får användas också beträffande brott, för vilket är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, att tvångsåtgärden får sättas in även vid försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses i lagen, att tillståndstiden är utsträckt till högst en månad och att undersökningsledaren eller åklagaren interimistiskt kan förordna om avlyssning.

Prop. 1975/76:202 22

Beträffande narkotikabrotten medges i 1969 ärs lag avsteg från RB såvitt avser straff minimum för det aktuella brottet och såvitt avser tiUståndstiden. 1 båda dessa hänseenden intar 1969 års lag samma ståndpunkt som 1952 års lag. 1 1957 års lag ingår vissa regler om fördröjning av telefonsamtal m.m.

Som framgår av vad jag har anfört nu finns det således flera skillnader i fråga om hur telefonavlyssning får användas i dag beroende på vilket brott förundersökningen avser. Även om skillnaderna delvis kan förklaras med att reglerna tillgodoser olika syften, är det naturligt att önskemål om samordning av bestämmelserna har framställts. Det gäller också frågan om den tidsbegränsade giltigheten av 1952 och 1969 års speciallagar. Härtill kommer att möjligheterna att använda telefonavlyssning i brottsbekämpande syfte successivt har ökats, senast genom tillkomsten av de regler i lagen (1973:162) om särskUda åtgärder tiU förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund som numera ingår i den förut nämnda lagen av år 1975.

I överensstämmelse med önskemål från riksdagens sida (rskr 1973:121, se även 1973:223) har därför regeringen tillsatt en särskild utredning för att se över bestämmelserna om telefonavlyssning vid förundersökning m.m. Denna utredning har nyligen avlämnat betänkandet (SOU 1975:95) Telefonavlyssning. I fråga om tillämpningen av nuvarande regler finner utredningen att telefonavlyssning enligt RB har utnyttjats med stor restriktivitet. Sådan avlyssning har för tiden den 1 januari 1969 — den 31 januari 1975 förekommit bara vid sex förundersökningar och avsett sju misstänkta personer. Beträffande 1952 års lag nämner utredningen att under den tid som utredningen har överblickat antalet svenska medborgare som var föremål för avlyssning i regel har utgjort ett tiotal. EnUgt utredningen har tillstånden tiU avlyssning enligt denna lag i vissa fall sträckts ut över tid som allmänt sett får anses anmärkningsvärt lång. De misstankar som har legat till grund för tiUstånden har endast i ett mindre antal fall kunnat bekräftas i den meningen att förundersökningarna har mynnat ut i åtal och fäUande dom. Utredningen pekar också på att tillstånden ibland har haft en tämligen vid ram beträffande antalet till varje misstänkt knutna telefoner. Möjligheten till interimistiska beslut om avlyssning enligt 1952 års lag har utnyttjats ytterst sparsamt. Beträffande 1969 års lag visar utredningens granskning av tUlämpningen från lagens ikraftträdande den 25 mars 1969 till oktober 1974att antalet ärenden var 28(1969), 39(1970), 44 (1971), 34 (1972), 46 (1973) och 44 (1974). Avlyssningstiderna har varierat från en vecka till tio månader. 1 omkring 40 % av fallen har avlyssningen pågått högst en månad. I det alldeles övervägande antalet fall har de misstankar som har legat till grund för tillståndet tiU avlyssning kunnat bekräftas och förundersökningarna lett tUl fällande dom. Utredningen framhåller att av allt att döma telefonavlyssningen har varit ett mycket värdefullt och ofta avgörande inslag vid bekämpandet av de stora smugglings- och försäljningsorganisationerna på narkotikamarknaden.

Prop. 1975/76:202 23

Utredningen konstaterar att det finns ett bestående behov av telefonavlyssning som komplement till övriga spaningsmedel inte bara beträffande de grova brott som faller under 27 kap. 16 § RB utan också i fråga om huvuddelen av de brott som omfattas av de tidsbegränsade reglerna i 1952 och 1969 års lagar. Utredningen föreslår att reglernaom telefonavlyssning samordnas i en gemensam och permament lagstiftning i 27 kap. RB. Telefonavlyssning skaU få förekomma vid förundersökning rörande brott, för vilka inte kan följa lindrigare straff än fängelse i två år, samt rörande vissa särskilt uppräknade brott, vars straffskalor rymmer ett lägre straffminimum. De utgörs av vissa allmänfarliga brott, vissa högmålsbrott och vissa brott mot rikets säkerhet samt grovt narkotikabrott och grov varusmuggling avseende narkotika. Förslaget i denna del överensstämmer i huvudsak med vad som gäUer nu. Kravet på telefonavlyssningens betydelse för brottsutredningen föreslås skärpt. För att tillstånd skall få meddelas förutsätts att åtgärden kan antas ge upplysning som är av synnerlig vikt för utredningen och att hinder möter mot att på annat sätt få motsvarande upplysning. En begränsning föreslås vidare beträffande avlyssning av apparat, som inte innehas eller huvudsakligen används av den misstänkte. Liksom hittUls skall domstol ge tillstånd till avlyssningen. En viktig nyhet är här att som motpart till åklagaren införs en god man som skall ta till vara intresset av integritetsskydd för den enskilde. Den gode mannen skall ha ställning av part och ges tillfäUe att yttra sig över åklagarens framställning till rätten. Genom den gode mannen, som skall vara underkastad tystnadspUkt, blir det möjligt att fä även beslut om tillstånd till telefonavlyssning överprövade i högre instans. God man skall förordnas av regeringen för viss tid och för visst område. Behörigheten för tingsrätt att ta upp ärenden om telefonavlyssning föreslås begränsad till tingsrätterna i de sex hovrättsstäderna. 1 övrigt innehåller utredningsförslaget inte så stora förändringar i förhåUande till nuvarande regler. Tillståndstiden föreslås bU högst en månad. En särskild föreskrift föreslås med tanke på den konfUkt som vid telefonavlyssning på tidningsredaktion kan uppstå med uppgiftslämnares rätt till anonymitet enligt tryckfrihetslagstiftningen. Telefonsamtal mellan den misstänkte och hans försvarare skall enligt förslaget inte få avlyssnas.

En samordnad och permament lagstiftning på området bör enligt utredningen förenas med garantier för att riksdagen får behövlig insyn i verksamheten. Utredningen föreslår att behovet av insyn tUlgodoses på så sätt att redogörelse för tillämpningen av lagstiftningen lämnas riksdagen genom en årlig skrivelse från regeringen. Beträffande den föreslagna regleringens förhållande till annan närliggande lagstiftning påpekar utredningen att frågan om en översyn av reglerna om brytande av posthemligheten vid förundersökning inte har legat inom utredningens uppdrag men att det kan finnas skäl att i lämpligt sammanhang se över också dessa regler. Utredningen har förutsatt att de särskilda reglerna om telefonavlyssning i

Prop. 1975/76:202 24

terroristiagstiftningen inte skall upphävas nu. Den föreslagna ordningen med en god man bör enligt utredningen tillämpas även i sådana fall.

Utredningens förslag har vid remissbehandlingen fått ett positivt mottagande. Remissinstanserna anser allmänt att det är till fördel att nuvarande straffprocessuella regler om telefonavlyssning samordnas och ges permanent karaktär. Endast en instans (SACO/SR) invänder mot tanken på en permanent lagstiftning och förordar att regleringen görs tidsbegränsad. Också beträffande de skärpta förutsättningarna för användning av telefonavlyssning är inställningen över lag positiv. De erinringar som framförs i denna del gäller enskildheter i förslaget, såsom uppräkningen av de brott som skall få föranleda avlyssning. Systemet med en god man i domstolsförfarandet har fått ett blandat mottagande. En positiv attityd intas av en tingsrätt, de hörda länsstyrelserna, fyra polisstyrelser, JO, Sveriges advokatsamfund, TCO, SACO/SR och pressens samarbeisnämnd. JK ansluter sig med tvekan till förslagel. Övriga instanser, däribland RÅ, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, rikspolisstyrelsen (RPS), två tingsrätter och integritetsskyddskommittén, avstyrker förslaget eller redovisar en kritisk hållning till detta. De kritiskt inställda instanserna menar att förslaget inte medför någon reell förbättring av rättsskyddet för den misstänkte utan kommer att onödigt komplicera handläggningen och medföra risk för sekretessens upprätthållande i dessa ärenden. Man pekar också på att de särskUt stränga förutsättningar som ställs upp för telefonavlyssning markerar att domstolens prövning skall ske restriktivt. Någon grund för att en annan praxis skulle utbilda sig finns inte. 1 några yttranden anvisas andra möjligheter att stärka den enskUdes rättsskydd. Sålunda menar t.ex. RPS att tiUräcklig insyn uppnås om varje ärende om telefonavlyssning granskas av styrelsen i plenum och inte som nu av rikspolischefen. Från bl. a. åklagarhåll framhåUs också att begränsningen av antalet behöriga tingsrätter kan medföra komplikationer beträffande åklagares behörighet att begära telefonavlyssning. Utredningens förslag har i övrigt i aUmänhet vunnit remissinstansernas gillande. RÅ framhåller att de regler i 1952 års lag som inte berörs av utredningens förslag bör upphävas eller inarbetas i RB. Några instanser ifrågasätter om de speciella reglerna om telefonavlyssning i 1975 års lag bör behållas.

För egen del vill jag först erinra om att statsmakterna har visat stor återhållsamhet i fråga om att tillåta telefonavlyssning som ett medel i brottsbekämpningen. Före andra världskriget fanns över huvud inga regler härom i vårt land. Världskriget föranledde att år 1939 infördes en lag om särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott mot rikets säkerhet och allmänfarUga brott. 1 denna lag — Uksom i en ett år senare tillkommen lag om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m.m. — togs in regler om telefonavlyssning. 1939 års lag gällde tiU utgången av mars 1941 och 1940 års lag till och med juni 1945. Det utrikespolitiska läget ansågs sju år senare påkaUa att de regler om telefonavlyssning som ingår i den år 1948 ikraft-

Prop. 1975/76:202 25

trädda RB vidgades vid bl.a. vissa brott mot rikets säkerhet. 1952 års lag, som innehåller också vissa andra avsteg från RB:s regler om tvångsmedel, gjordes provisorisk men har förlängts successivt, numera i tvåårsperioder. YtterUgare en provisorisk lag med i förhållande till RB vidgade möjligheter till telefonavlyssning tiUkom genom 1969 års lag i ämnet. Denna riktade sig mot narkotikabrottsligheten, vilken vid denna tid hade ökat på ett oroväckande sätt. Den internationella terrorismens tilltagande utbredning ledde år 1973 tiU att statsmakterna i den s.k. terroristlagen införde särskilda bestämmelser om telefonavlyssning för att förebygga terroristdåd. Dessa bestämmelser återfinns nu i den förut berörda lagen från år 1975.

Den restriktivitet med vilken telefonavlyssning hittiUs har använts i brottsbekämpningen bör enligt min mening iakttas också i fortsättningen. Som jag har betonat tidigare intar denna form av brottsspaning en speciell ställning bland de straffprocessuella tvångsmedlen. Man har här att göra med ingrepp i den grundlagsskyddade telehemligheten. Det måste därför krävas klara motiv för att låta samhällets intresse av effektiv brottsbekämpning få försteg framför den enskildes befogade anspråk på skydd för rätten att använda telefon för förtroliga meddelanden. Förutsättningarna för att utöva kontroll av telefonsamtal bör således vara betydligt strängare än i fråga om de flesta andra tvångsåtgärder som riktar sig mot någon som misstänks för brott.

Som har konstaterats av utredningen har telefonavlyssning visat sig vara ett verksamt medel för att komma åt vissa typer av särskilt allvarlig eller hänsynslös brottslighet. 1 fråga om de grova brott som faller under 27 kap. 16 § RB har visserligen telefonavlyssning förekommit mycket sparsamt. Ett relativt färskt exempel på tillämpning av denna paragraf gäller händelserna på den västtyska ambassaden i Stockholm i april 1975, där de misstänkta brotten innefattade mord och människorov. Bara en del av de brott som formeUt faller under RB:s huvudregel är emeUertid sådana att man genom kontroll av den misstänktes telefonsamtal kan vinna avgörande fördelar vid brottsspaningen. Beträffande 1952 års lag är läget delvis annorlunda. De brott som det här är fråga om rör rikets säkerhet eller är av allmänfarlig natur. Till dessa kategorier hör bl.a. spioneribrotten och kapning av luftfartyg. De allvarligare formerna av dessa brott går i och för sig in också under 27 kap. 16 § RB. Genom att 1952 års lag dispenserar från kravet på två års fängelse som minimistraff för brottet och medger telefonavlyssning även vid försök, förberedelse och stämpling tiU brott har emellertid lagen spelat en viktig roll också för att förebygga grövre brott av de slag som det här rör sig om. Härtill kommer att bl.a. spioneribrotten till sin natur är sådana att de är speciellt svåra att utreda. Vad slutligen angår narkotikabrottslighetens bekämpande med stöd av 1969 års lag torde allmän enighet råda om att telefonavlyssningen är av mycket stor betydelse som ett komplement till övriga spaningsmetoder på området. Detta bekräftas framför allt av att uppklarningsfrekvensen är mycket hög i sådana fall där

Prop. 1975/76:202 26

telefonavlyssning har tillåtits. Av rikspolisstyrelsens redogörelse för tillämpningen av lagen under år 1975 framgår att tillstånd till avlyssning enligt denna lag detta år har uppgått till 42.

I likhet med remissinstanserna hyser jag uppfattningen att det finns ett permanent behov av att kunna använda telefonavlyssning för att bekämpa vissa allvarligare typer av brott där andra spaningsmetoder inte ensamma är tiUräckligt effektiva. Det har i fråga om såväl 1952 års som 1969 års lag klarlagts att samhället behöver ha tillgång till telefonavlyssning för att framgångsrikt kunna komma till rätta med den ofta organiserade och hänsynslösa brottslighet som har motiverat lagarnas tillkomst. Man måste också för framtiden räkna med att sådan brottslighet kan komma att riktas mot eller förläggas till Sverige. Det synes då knappast meningsfullt att vid sidan av huvudregeln i 27 kap. 16 § RB reglera användningen av telefonavlyssning i vissa fall genom provisoriska lagar.

Stannar man för att ge reglerna om telefonavlyssning permanent karaktär, inställer sig frågan hur man på lämpligaste sätt skall kunna skapa garantier för att riksdagen får insyn i verksamheten. Genom den tidsbegränsade karaktären hos 1952 och 1969 års lagar har det i samband med förlängningen av lagarnas giltighet hittills varit möjligt för riksdagen att få insyn i tillämpningen av lagstiftningen. Eftersom denna möjUghet faller bort, om reglerna om telefonavlyssning görs permanenta, måste på annat sätt sörjas för att en parlamentarisk kontroll kommer till stånd. Med nuvarande ordning har information om tillämpningen av de provisoriska lagarna främst erhåUits på det viset att RPS har lämnat behövliga upplysningar härom till regeringen. Enligt min mening bör denna ordning tillämpas även i fortsättningen. Även riksdagen bör få del av denna information. Med hänsyn tUl informationens delvis ömtåliga natur bör denna inte som utredningen har föreslagit lämnas genom en regeringsskrivelse. Upplysningarna bör i stället lämnas till vederbörande riksdagsutskott. Härigenom får riksdagen en fortlöpande insyn i verksamheten. Givetvis kan vederbörande utskott självt inhämta den ytterligare information som anses behövlig (jfr 4 kap. 10 § riksdagsordningen).

Vid sidan av frågorna om lagstiftningens permanens och den parlamentariska kontrollen av reglernas tillämpning är det framför allt den närmare utformningen av bestämmelserna om telefonavlyssning som har stått i centrum för utredningens uppmärksamhet. Med anledning av den kritik som under senare tid har riktats mot myndigheternas tillämpning av nuvarande regler har utredningen undersökt om man genom ändringar i dessa kan bättre än nu tillgodose individens krav på integritet när han utsätts för en tvångsåtgärd av det slag varom nu är fråga. De skärpningar i fråga om förutsättningarna för telefonavlyssning som utredningen har föreslagit med tanke härpå synes mig i allt väsentligt väl avvägda. Detsamma gäller den föreslagna preciseringen av vilka brott som skall få föranleda avlyssning. Jag förordar därför att utredningens förslag i denna del läggs till grund för en

Prop. 1975/76:202 27

reviderad lagstiftning på området. Till den närmare utformningen av reglerna liksom vissa lagtekniska frågor som anmäler sig i sammanhanget återkommer jag i nästa avsnitt.

1 enlighet med sina direktiv har utredningen också diskuterat de problem som kan uppstå om telefonavlyssning kommer i konflikt med den i tryckfrihetsförordningen grundade principen om meddelares rätt till anonymitet. Jag syftar här på fall då det t.ex. är nödvändigt att använda telefonavlyssning mot någon som är knuten till en tidningsredaktion eller en nyhetsbyrå. F.n. finns inte några särskilda regler om hur telefonavlyssning — eller något annat straffprocessueUt tvångsmedel — skall användas i sådant fall. Under erinran om att massmedieutredningen i sitt betänkande (SOU 1975:49) Massmediegrundlag har strävat efter att på olika sätt stärka anonymitetsskyddet (jfr bl.a. 8 kap. 11 § förslaget till massmediegrundlag) föreslår utredningen att i 27 kap. RB skall tas in en regel, som påbjuder särskilt hänsynstagande till skyddet i detta hänseende för författare, annan upphovsman och meddelare. Regeln får uppfattas som provisorisk i avbidan på genomförandet av en ny yttrandefrihetslagstiftning.

Vad utredningen har föreslagit i denna del har i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Några instanser anför dock avvikande synpunkter. JK menar att den föreslagna bestämmelsen på sin höjd innebär en rekommendation om aUmän restriktivitet, när telefonavlyssning ifrågasätts beträffande tidningsredaktion m.m., och att något lagförslag inte bör läggas fram utan att i lagtexten klart utsägs i vad mån och i vilka fall intresset av telefonavlyssning bör träda tillbaka för anonymitetsskyddet. Också SAF finner den föreslagna regeln ha fått en för obestämd avfattning för att kunna ge verklig ledning vid rättstillämpningen. Pressens samarbeisnämnd anser att man borde införa en lagregel som mera markant än den föreslagna inskränker möjligheterna till telefonavlyssning där anonymitetsskyddet kan komma i fara. Det vore enligt nämnden i och för sig önskvärt om en regel liknande den som föreslås gälla mellan den misstänkte och hans försvarare kunde införas. 1 avvaktan på de mera utvecklade regler i ämnet som nämnden utgår ifrån kommer att införas i samband med översynen av tryckfrihetsförordningen tillstyrker nämnden emellertid att utredningens förslag genomförs. Liknande synpunkter anförs av TCO.

För egen del vill jag först nämna att jag inom kort ämnar lägga fram förslag om vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen på grundval av massmedieutredningens betänkande Massmediegrundlag. Ändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1978. Med hänsyn till det nära sambandet mellan detta förslag och spörsmålet om anonymitetsskydd visavi användningen av straffprocessuella tvångsmedel anser jag ytterligare överväganden vara på sin plats, innan man ger en lagreglering i ämnet definitiv utformning.

Till förmån för en sådan ståndpunkt talar också andra skäl. Jag vill erinra om att den av utredningen föreslagna regeln om att vid telefonavlyssning

Prop. 1975/76:202 28

skall tas särskild hänsyn tiU anonymitetsskyddet endast är en del av den större frågan hur man skaU beakta detta skydd vid tillämpning av straff-processueUa tvångsmedel över huvud. Såvitt avser beslag och husrannsakan undersöks denna fråga f.n. av utredningen (Ju 1974:01) om anonymitetsskydd vid beslag och husrannsakan. Ett betänkande härom väntas under våren 1976.1 avvaktan härpå synes det knappast vara lämpligt att slutgUtigt ta ställning till hur en förstärkning av anonymitetsskyddet skall komma till uttryck i de kollisionsfall som nu är i fråga, nämligen vid telefonavlyssning. Enligt min mening talar detta för att man f.n. bör stanna för en bestämmelse av den mera allmänna innebörd som utredningen har föreslagit.

Med hänsyn till det anförda ansluter jag mig i princip till utredningens förslag på förevarande punkt. Frågan om utformningen av en provisorisk regel berörs ytterligare i nästa avsnitt.

Vad gäUer förfarandet när domstol ger tiUstånd till telefonavlyssning har utredningen som nämnts förut föreslagit att intresset av integritetsskydd för den enskilde skaU tillgodoses genom att som motpart till åklagaren förs in en god man för att bevaka den enskildes rätt. Enligt min mening talar övervägande skäl för att man bör förverkliga utredningens förslag på denna punkt. Jag vill särskilt framhålla att förekomsten av en god man som bevakar den enskUdes intresse kan undanröja misstankar om att tUlstånd till telefonavlyssning ges på aUtför lättvindiga grunder. Endast genom att en motpart till åklagaren förs in i proceduren kan också skapas möjlighet att bringa tingsrätts tillståndsbeslut under högre rätts prövning. Även om man inte bör överbetona de reella vinster från rättsskyddssynpunkt som kan göras genom en sådan ordning, får man på detta sätt en ytterligare garanti för att myndigheterna iakttar tillbörlig restriktivitet vid tillämpningen av lagstiftningen. Jag anser inte att de alternativ till ordningen med en god man som har förts fram i några remissyttranden ger samma fördelar som ett sådant system.

När man tidigare har diskuterat den nu berörda frågan har inte minst behovet av sekretesskydd stått i förgrunden. Man har pekat på att införande av en motpart till åklagaren i telefonavlyssningsärenden ökar kretsen av inblandade personer med motsvarande risk för att utomstående får kännedom om den planerade åtgärden. Samma argument har också anförts vid remissbehandlingen av utredningens betänkande. För egen del anser jag inte att man bör överdriva risken för att sekretessen skulle komma i fara. Den teoretiska risk för att åtgärden slår slint som må vara förenad med ett system med god man beror främst på hur systemet utformas. Utredningen har anfört övertygande skäl för att man så långt möjligt bör begränsa kretsen av personer som får uppdrag som god man. I Unje härmed ligger förslaget att antalet tingsrätter som skall vara behöriga att pröva begäran om telefonavlyssning inskränks tiU tingsrätterna i Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Sundsvall och Umeå. Utredningen har vidare utgått från att god

Prop. 1975/76:202 29

man skall vara underkastad tystnadsplikt rörande vad han får reda på i sådan egenskap. Jag kan i alla nu berörda hänseenden ansluta mig till vad utredningen har förordat. Med ett sådant system anser jag inte att man från sekretessynpunkt behöver hysa farhågor för att effektiviteten av ett beslut om telefonavlyssning skulle försämras.

Som ett argument mot utredningens förslag om införande av en god man i ärenden om telefonavlyssning har RÅ framhållit de komplikationer beträffande åklagares behörighet att begära sådan tvångsåtgärd som kan följa av förslaget. Begränsas antalet behöriga tingsrätter på det sätt somjag har nämnt nyss, aktualiseras enligt RÅ frågan hur man skall förfara i faU då telefonavlyssning framstår som önskvärd vid förundersökning som leds av åklagare på annan ort än domstolsorten. RÅ:s uttalanden är föranledda av ett påpekande av utredningen om att i det mindre antal fall, i vilka åklagare från mera avlägsen ort leder förundersökningen, medverkan i domstolsförhandling i telefonavlyssningsärenden bör genom generellt förordnande kunna anförtros motsvarande åklagare på domstolsorten.

Jag kan i och för sig instämma i RÅ:s åsikt att det är olämpligt att ledningen av förundersökningen delas upp på flera händer med tanke på situationer då telefonavlyssning aktualiseras. Enligt min mening utgör detta dock inte något hinder mot att införa det av utredningen föreslagna systemet med god man jämte därav föranledd begränsning av antalet behöriga tingsrätter. Även i de undantagsfall då telefonavlyssning önskas genomförd av åklagare utanför någon av de sex hovrättsstäderna bör ärendet handläggas av samma åklagare som leder förundersökningen. Åklagare som är behörig att leda förundersökningen är också behörig att göra framställning om telefonavlyssning vid den tingsrätt som har att ta upp sådana frågor. Någon särskild föreskrift om åklagarens behörighet att göra framställning om tvångsåtgärden behövs därför inte för de fall som här avses.

Sammanfattningsvis kan jag således i allt väsentligt ansluta mig till utredningens förslag om införande av en god man som motpart till åklagaren i tdefonavlyssningsärenden vid domstol. De lagbestämmelser som krävs torde kunna arbetas in i 27 kap. RB. Till den närmare utformningen av förslaget i denna del återkommer jag i nästa avsnitt.

Genomförs utredningens förslag på det sätt som jag nu har förordat inställer sig vissa följdfrågor. En första fråga gäller hur man skall förfara med de bestämmelser i 1952 års lag som inte gäller telefonavlyssning. Jag syftar på de regler om förlängd anhållningstid, ökad möjlighet till beslag av skriftligt meddelande mellan den misstänkte och honom närstående samt vidgad rätt att kvarhålla postförsändelse m.m. som ingår i 2-4 §§ i lagen. Som har anförts av RÅ torde något egentUgt behov av möjlighet till utsträckt anhållningstid i fråga om de brott det här rör sig om inte föreligga. Jag förordar att denna regel upphävs. Däremot synes reglerna om beslag av förtroliga meddelanden och om kvarhållande av försändelse fylla ett mera stadigvarande behov som spaningsmedel i fråga om de nu aktuella brottstyperna.

Prop. 1975/76:202 30

Som utredningen har antytt kan det ifrågasättas om RB:s regler om brevhemligheten är i alla hänseenden lyckligt utformade. Det föreUggande materialet ger emellertid inte tillräcklig grund för att nu överväga mera genomgripande ändringar i RB:s reglering härav. Frågan är föremål för fortsatt uppmärksamhet inom justitiedepartementet. Detta utgör inte hinder mot att nu i RB arbeta in de aktuella reglerna om beslag m.m. i 1952 års lag. I likhet med RÅ anser jag att så bör ske nu. Reglerna bör alltså Uksom bestämmelserna om telefonavlyssning göras permanenta. Härigenom uppnås viss överensstämmelse mellan regleringen av ingrepp i telehemligheten och motsvarande ingrepp i posthemligheten, vilket är av värde från principiell synpunkt. Till den närmare utformningen av ändringarna i 27 kap. i nu berörda del återkommer jag i det följande.

En ytterligare fråga gäller bestämmelserna om telefonavlyssning i 1975 års lag om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall. Utredningen anser att det i särskilda fall och kritiska lägen kan finnas behov av speciella tvångsmedel i terroristsammanhang. Utredningen påpekar också att lagstiftningen på detta område är på särskilt sätt begränsad beträffande den personkrets som kan komma i fråga för åtgärden och att åtgärden i många faU kan tänkas ha en preventiv effekt. Mot bakgrund härav har utredningen stannat för att möjligheten till telefonavlyssning enligt terroristlagstiftningen inte nu bör upphävas eller fogas in i den samordnade reglering som utredningen i övrigt har föreslagit i fråga om detta tvångsmedel. Utredningen föreslår i stället att de åsyftade reglerna tas upp i en särskUd, tidsbegränsad lagstiftning. Utredningens ståndpunkt härvidlag har i aUmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna. Några instanser (RÅ, socialstyrelsen och statens invandrarverk) ifrågasätter emellertid det befogade i att behålla särregler om tvångsåtgärder i terroristsammanhang.

När regeringens förslag till lag om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall (prop. 1975/76:18) behandlades av riksdagen under hösten 1975 förutsattes från riksdagens sida att det mera slutliga ställningstagandet till frågan om behovet av särskilda tvångsåtgärder i terroristsammanhang skulle anstå till dess utredningen hade redovisat resultatet av sitt arbete. Vidare förutsattes att frågan skulle övervägas i samband med prövningen av utredningens förslag och att proposition i ämnet snarast möjligt skulle föreläggas riksdagen (JuU 1975/76:15 s. 4).

För egen del anser jag inte att frågan om behovet av särskilda tvångsåtgärder i terroristsammanhang har kommit i något nytt läge genom utredningens förslag. Vad utredningen har anfört bestyrker att det alltjämt finns behov av sådana tvångsåtgärder för att förbygga våldsdåd av den art som den speciella lagstiftningen på området riktar sig mot. För utredningens förslag om bibehållande av tidsbegränsade särregler talar främst reglernas speciella karaktär och tillämpningsområde. Även jag anser därför att de bör hållas i sär från den av mig tidigare förordade regleringen i RB av telefonavlyssning vid förundersökning. Efter samråd med statsrådet Leijon

Prop. 1975/76:202 31

förordar jag därför att bestämmelserna i 1975 års lag tiUs vidare skall behållas. Till utredningens förslag om att ordningen med en god man skall gälla även i ärenden om telefonavlyssning i terroristfallen återkommer jag i följande avsnitt.

Utredningen har inte närmare gått in på den speciella frågan om användning av integritetsfarlig apparatur i brottsbekämpande syfte. Inte heller jag anser att denna fråga bör las upp i detta sammanhang. Jag hänvisar härvidlag till mina uttalanden i prop. 1975:19 om lagstiftning om skydd mot avlyssning (s. 84).

5.2 Lagstiftningens utformning

5.2.1 Förutsättningarna för telefonavlyssning

Enligt 27 kap. 16 § RB i dess nuvarande lydelse får telefonavlyssning användas endast beträffande brott, för vilket minimistraffet är fängelse i lägst två år. För att telefonavlyssning skall få ske krävs vidare dels att förundersökningen har fortskridit så långt att någon skäligen kan misstänkas för brottet, dels att avlyssning är av synnerlig vikt för utredningen. Med det senare kravet åsyftas naturligen främst att avlyssningen har betydelse för att föra utredningen framåt. Enligt förarbetena till RB ligger emellertid i uttrycket "synnerlig vikt" också den förstärkningen att telefonavlyssning inte bör få tillgripas, om det skäligen kan begäras att utredningen bedrivs efter andra linjer.

1952 års lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål innebär en utvidgning av RB:s möjUgheter att använda telefonavlyssning vid förundersökning angående vissa i lagen angivna grövre brott. Enligt 1 § 1952 års lag äger denna tillämpning vid förundersökning angående följande brott mot brottsbalken (BrB).

1. mordbrand (13 kap. I §), grov mordbrand (13 kap. 2 §), aUmänfarlig ödeläggdse (13 kap. 3 §), kapning av luftfartyg och luftfartssabotage (13 kap. 5 a §), om gärningen innefattar sabotage (13 kap. 4 § BrB),

2. sabotage (13 kap. 4 §), grovt sabotage (13 kap. 5 §), uppror(18kap. 1 §), väpnat hot mot laga ordning (18 kap. 3 §), olovlig kårverksamhet (18 kap. 4 §), högförräderi (19 kap. 1 §), krigsanstiftan (19 kap. 2 §), spioneri (19 kap. 5 §), grovt spioneri (19 kap. 6 §), obehörig befattning med hemlig uppgift (19 kap. 7 § första stycket), olovlig underrättelseverksamhet (19 kap. 9 §) och tagande av utländskt understöd (19 kap. 13 §),

3. mord, dråp, misshandel, grov misshandel (3 kap. 1, 2, 5 och 6 §§), människorov, olaga frihetsberövande, försättande i nödläge samt olaga tvång (4 kap. 1-4 §§), om gärningen innebär förgripelse mot konungen eller annan medlem av konungahuset eller mot den som i egenskap av riksföreståndare fullgör statschefens uppgifter (s.k. majestätsförbrytelser),

4. försök, förberedelse eUer stämpling till brott som har nämnts nu, om sådan gärning är straffbelagd.

Prop. 1975/76:202 32

l%9 års lag om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m.m. innebär den ytterligare utvidgningen av 27 kap. 16 § RB att denna paragraf äger motsvarande tiUämpning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling, vilken har gällt narkotika som avses i 1 § narkotikaförordningen (1962:704), även om för brottet är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år.

Utredningen menar att en samordnad och permanent lagreglering om telefonavlyssning bör omfatta i huvudsak samma brott som f.n. Detta beror i första hand på att det är ett starkt allmänintresse att de grövsta brotten klaras upp och på att en grov brottsling inte bör gå fri på grund av att telefonavlyssning inte får tillämpas. Som allmän förutsättning för telefonavlyssning bör därför på samma sätt som f.n. gälla att straff minimum för brottet skall uppgå till fängelse i lägst två år. Någon höjning av straffminimum bör inte ske. Därutöver bör enligt utredningen finnas kompletterande bestämmelser om vissa andra brott där telefonavlyssning skall få ske, trots att straffet för brottet kan understiga två års fängelse. Utgångspunkten är här att brotten skall vara särskilt farliga för individ och samhälle, samtidigt som de är svårutredda. Till denna kompletterande kategori hänför utredningen sabotage, kapning av luftfartyg, luftfartssabotage, spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift, olovlig underrättelseverksamhet, olovlig personspaning, grovt narkotikabrott och grov varusmuggling rörande narkotika som avses i I § narkotikaförordningen. På ett par punkter avviker detta från nuvarande regler. Utredningen anser det således inte motiverat att behålla särregleringen i 1952 års lag beträffande de s.k. majestätsförbrytelserna. Mord, dråp och människorov omfattas redan av huvudregeln i 27 kap. 16 §, påpekar utredningen. Dessutom föreslås att tagande av utländskt understöd och olovlig kårverksamhet inte längre skall omfattas av tiUämpningsområdet för telefonavlyssning. Beträffande försök, förberedelse eller stämpling till brott, som omfattas av utredningsförslaget, innebär detta ingen saklig ändring i förhållande tiU vad som nu gäller.

Nuvarande krav på att telefonavlyssning skall vara av synnerUg vikt för utredningen bör enligt utredningsförslaget preciseras och skärpas. Utöver villkoret att förundersökning har inletts mot viss person och att denne är skäligen misstänkt för brott som omfattas av tillämpningsområdet för telefonavlyssning, bör således krävas att upplysning som kan vinnas genom åtgärden är av synnerlig vikt för brottsutredningen. Dessutom föreslås som villkor för telefonavlyssning att hinder möter mot att erhålla motsvarande upplysning på annat sätt. Det senare vUlkoret skall dock enligt utredningen inte uppfattas så, att ett absolut hinder behöver föreligga mot att få fram information på andra vägar. Men det bör krävas att hindret är sådant att det inte skäligen kan begäras att man skall avstå från telefonavlyssning.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit utredningens förslag i nu berörda delar. RPS, ÖB och JO ifrågasätter dock om inte brottet olovlig

Prop. 1975/76:202 33

kårverksamhet alltjämt bör kunna föranleda telefonavlyssning. En ledamot av Svea hovrätt anser att en särregel om de s.k. majestätsförbrytelserna alltjämt är motiverad. Hovrätten för Västra Sverige efterlyser ett klarläggande på denna punkt särskilt beträffande brott som avses i 4 kap. 2-4 §§ BrB. SACO/SR avstyrker att obehörig befattning med hemlig uppgift skall kunna föranleda telefonavlyssning. RPS föreslår slutligen att avlyssning skall få ske också vid försök, förberedelse eller stämpling till grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling rörande narkotika.

Som framgår av föregående avsnitt kan även jag väsentligen ansluta mig till utredningens förslag i fråga om vilka brott som skall få föranleda telefonavlyssning och vilka allmänna förutsättningar som i övrigt skall gälla för tillämpning av detta tvångsmedel. Den föreslagna regleringen stämmer i sak nära överens med vad som redan nu gäller i dessa hänseenden. De allmänna motiv utredningen har anfört för förslaget kan jag i allt väsentligt instämma i. Någon ytterligare skärpning av förutsättningarna för telefonavlyssning anser jag inte påkallad. I det följande inskränker jag mig därför till att behandla vissa enskildheter i förslaget som har tagits upp under remissbehandUngen eller eljest kräver särskilda kommentarer.

Vad gäller de brott som skall få föranleda telefonavlyssning har från en del remissinstansers sida kritiserats att utredningen har låtit olovlig kårverksamhet utgå ur uppräkningen. Också enligt min mening kan det ifrågasättas om inte möjlighet alltjämt bör finnas att använda telefonavlyssning vid detta brott. Det är visserligen sällan förekommande men kan — särskilt i orostider — vara av mycket allvarlig art. Jag förordar att brottet aUtjämt skall tillhöra de brott som berättigar till telefonavlyssning.

Som utredningen har förordat bör även obehörig befattning med hemlig uppgift och olovlig underrättelseverksamhet tas med i denna kategori. Särskild vikt bör i fråga om dessa brott fästas vid att de ofta utgör förstadium till grövre brott, t.ex. spioneri. Det är på förundersökningsstadiet också Svårt att särskilja om den olovliga verksamheten riktas mot svenskt intresse (spioneri) eller utländskt intresse (olovlig underrättelseverksamhet).

Liksom utredningen anser jag att tagande av utländskt understöd bör utgå ur den brottskategori som kan föranleda telefonavlyssning. I betänkandet (Ds Ju 1975:16) Spioneribrottet m.m. har utredningen för översyn av BrB:s bestämmelser om brott mot rikets säkerhet bl.a. föreslagit att straffbestämmelsen om tagande av utländskt understöd skall upphävas. Betänkandet ligger till grund för en proposition senare denna dag med förslag till lag om ändring i BrB. 1 propositionen har jag anslutit mig tiU promemorieförslaget om avkriminaUsering av brottet tagande av utländskt understöd (se vidare specialmotiveringen till 27 kap. 16 §).

Jag delar utredningens uppfattning att någon speciell regel om telefonavlyssning inte behövs beträffande de s.k. majestätsbrotten. I de fall straffminimum uppgår till två år, dvs. mord, dråp och människorov

3 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 202

Prop. 1975/76:202 34

bibehåUs telefonavlyssningsmöjligheten. 1 övrigt torde främst möjligheten tiU avlyssning vid högmålsbrott tillgodose behovet av detta tvångsmedel i nu aktuella fall.

Som jag framhöll i prop. 1975:69 med förslag till lag om fortsatt giUighet av 1969 års telefonavlyssningslag finns det anledning att se allvarligt på läget inom narkotikabrottslighetens område. RPS:s redogörelse för läget under år 1975 bestyrker denna bedömning. Den illegala handeln är genomorganiserad och bedrivs enligt RPS i stor utsträckning yrkesmässigt. Eftersom den grova narkotikabrottsligheten domineras av välorganiserade smugglings- och distributionssyndikat, är den svår att komma åt och kräver särskilda spaningsmetoder. Telefonavlyssning har visat sig vara en effektiv metod att med rimliga resurser bekämpa den grova narkotikabrottsligheten. Jag anser därför att telefonavlyssning permanent skall få användas som ett komplement till konventionella spaningsåtgärder vid bekämpandet av denna farliga brottslighet.

Enligt 1952 års lag kan telefonavlyssning ske även vid försök, förberedelse och stämpling tiU allmänfarliga brott, högmålsbrott och brott mot rikets säkerhet, om det fullbordade brottet skulle ha medgett sådan åtgärd. Denna möjUghet har en preventiv bieffekt, som minskar behovet av telefonavlyssningsregler utanför ramen för förundersökning. Jag anser inte heller att man i fortsättningen kan avvara möjligheten att använda telefonavlyssning i de fall varom nu är fråga.

1 fråga om narkotikabrottsligheten saknas idag möjlighet att använda telefonavlyssning beträffande inte fullbordade brott. Som RPS har anfört kan det förekomma fall då telefonavlyssning skulle avsevärt öka möjligheterna att komma åt narkotikadistributörer och andra som spelar en dominerande roll i fråga om den illegala narkotikahandeln. Införs möjlighet till telefonavlyssning vid inte fullbordade brott av berörda slag, skulle det otvivelaktigt också få en avsevärd preventiv effekt. Jag förordar därför att möjlighet införs till telefonavlyssning också i fråga om försök, förberedelse och stämpling till grovt narkotikabrott och grov varusmuggling beträffande narkotika. Självfallet bör denna möjlighet begränsas till fall då gärningen är straffbar, jfr 4 § narkotikastrafflagen (1968:64).

För att telefonavlyssning skall få användas anser jag i likhet med utredningen att förundersökningen skall ha fortskridit så långt att någon skäligen kan misstänkas för brottet. Det måste alltså föreligga en konkret misstanke om brott som riktar sig mot en bestämd person.

I likhet med utredningen anser jag vidare att telefonavlyssning i princip bör få användas endast när konventionella spaningsmetoder har visat sig vara otUlräckliga. Detta bör komma till uttryck i lagtexten tydligare än nu. Det bör krävas dels att åtgärden kan antas ge upplysning av synnerlig vikt för utredningen, dels att det skulle vara förenat med avsevärd olägenhet att på annat sätt söka erhålla motsvarande upplysning. Regleringen innebär att tUlstånd till telefonavlyssning skall ske efter en noggrann prövning av omständigheterna i det enskilda faUet. Prövningen måste visa att den upplysning som man vill ha verkligen kan föra brottsutredningen framåt och att man inte på annat sätt kan få upplysningen utan insättande av oskäligt stora utredningsresurser. Kan t.ex. personlig övervakning användas som

Prop. 1975/76:202 35

alternativ, bör denna möjlighet undersökas. Det bör emellertid vara tillåtet med telefonavlyssning, om konventionell spaningsmetod skulle kräva orimligt hög personalinsats eller vara förenad med utredningstekniska olägenheter av betydenhet.

Som jag har betonat i föregående avsnitt är det av stor vikt att det anonymitetsskydd som författare och meddelare m.fl. är tillförsäkrade i tryckfrihetsförordningen och radioansvarighetslagen inte träds för nära i samband med telefonavlyssning. En uttryckUg regel i ämnet bör tas in i 27 kap. RB. Regeln bör lämpligen ges det innehållet att, om risk föreligger att författare, meddelare eller annan, som enligt 3 kap. tryckfrihetsförordningen eller 9 § radioansvarighetslagen har rätt till anonymitet, skulle röjas genom telefonavlyssning, detta skall beaktas vid prövningen av fråga om tillstånd till telefonavlyssning. Med en sådan regel inskärps att intresset av anonymitetsskydd skall vägas in i totalbedömningen av om avlyssning skall tillåtas. Detta får särskild betydelse vid brott, vars straffminimum underskrider fängelse i två år.

Telefonavlyssning får f.n. avse samtal till och från telefonapparat som innehas eller eljest kan antas begagnas av den misstänkte. Som särskild förutsättning beträffande avlyssning av samtal till och från apparat som inte innehas av den misstänkte eller brukas huvudsakligen av honom krävs enUgt utredningsförslaget att synnerlig anledning förekommer att avsedd utredning vinnes genom avlyssningen. Detta innebär att undersökningsledaren eller åklagaren måste visa, att det föreligger särskilda omständigheter som talar för att avlyssningen av samtal till och från sådan apparat kommer att föra utredningen framåt.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit utredningens förslag i denna del. 1 några yttranden ifrågasätts dock om inte uttrycket "synnerlig anledning" bör preciseras med hänsyn till hur de allmänna förutsättningarna för telefonavlyssning har föreslagits utformade.

För egen del anser jag utredningens förslag på denna punkt böra godtas. Det är av stor betydelse att möjUgheten att avlyssna telefonapparat som inte innehas av den misstänkte begränsas till vad som är absolut nödvändigt. I det fall varom nu är fråga bör således — utöver av vad som i övrigt gäller som viUkor — krävas att det föreUgger särskilda omständigheter som talar för att avlyssning av samtal till och från apparat som inte innehas av den misstänkte eller brukas huvudsakligen av honom kommer att tUlföra utredningen betydelsefuUt material.

5.2.2 Domsiolsförfarandet

Som jag har berört i avsnitt 5.1 är en av de viktigaste nyheterna i utredningens förslag införandet av en god man i ärende om telefonavlyssning för att ta till vara den enskildes intresse i ärendet. Av skäl som jag här redovisat tidigare anser jag utredningens förslag härom böra genomföras. 1 fråga om den närmare utformningen av regleringen på denna punkt vill jag nämna följande.

Prop. 1975/76:202 36

Det viktigaste motivet för att införa ett tvåpartsförhåUande inför domstolen i ärenden om telefonavlyssning är att man skapar möjlighet till viss kontroll av den utredning som föregår beslut om avlyssning. I enlighet härmed bör en första uppgift för gode mannen vara att ta del av det material som läggs fram av åklagaren eller undersökningsledaren för rätten. En uttrycklig bestämmelse bör meddelas om att avlyssningsbeslut inte får ges av rätten, förrän tillfälle har beretts gode mannen att yttra sig. 1 vilken form detta skall ske anser jag inte behöva regleras närmare i lagen. Det ligger i sakens natur att kommunikationen med gode mannen får anpassas efter hur pass brådskande frågan är och övriga omständigheter i det enskilda fallet.

En andra huvuduppgift för gode mannen är att ta ställning till om tillstånd till avlyssning bör bringas under högre rätts prövning genom överklagande. Som det nu är förekommer inte att tillståndsbeslut överklagas, eftersom åklagaren eller undersökningsledaren i praktiken saknar motpart i ärendet. Finner gode mannen att tiUståndsbeslut har grundats på ett otiUräckligt material eller eljest bör överprövas, skall han ha möjlighet att anföra besvär över beslutet. Detta förutsätter att han på lämpligt sätt ges del av beslutet genom rättens försorg.

En viktig inskränkning i gode mannens möjligheter att agera i ärendet ligger naturligen i att han inte får ta kontakt med den misstänkte för att få underlag för sin bedömning av en framställning om telefonavlyssning. Av sekretesskäl är det nödvändigt att han iakttar tystnad om vad han får veta i samband med ett sådant ärende. En uttryckUg regel om tystnadsplikt för gode mannen bör meddelas för att klargöra detta. Härav följer att han givetvis inte heller får låta obehöriga ta del av handlingar, varom han har att iaktta tystnad. Överträder han sina åligganden härvidlag, drabbas han av straffansvar enligt 20 kap. 3 § BrB.

Vad jag har anfört nu innebär att god man i ärende om telefonavlyssning bör inta stäUning av part. En uttrycklig lagregel härom bör meddelas. Genom denna markeras att gode mannen har en i förhållande till den misstänkte självständig ställning och skall behandlas som part i de hänseenden jag har berört nyss. Enligt min mening torde det inte uppstå någon tvekan om vilka befogenheter eller skyldigheter gode mannen har.

För att ett system med god man i telefonavlyssningsärenden skaU fungera utan risk för att sekretessen och utredningsintresset kommer i fara bör både antalet gode män och behöriga tingsrätter begränsas så långt möjligt. 1 enlighet med vad har nämnts förut bör prövningen av framställningar om telefonavlyssning koncentreras till tingsrätterna i de sex hovrättsstäderna. En regel härom bör enligt min mening tas in i 27 kap. RB. Av en sådan begränsning av antalet behöriga tingsrätter följer att också antalet gode män kan inskränkas avsevärt. Det bör ligga i regeringens hand att bestämma hur många gode män som skaU behövas. I första hand bör dessa knytas till de olika tingsrätterna, men det bör vara möjligt att utnyttja en god man också utanför en tingsrätts domkrets, om detta är påkallat av särskilda skäl. Några ersättare för god man anser jag inte behöva utses, utan antalet gode män bör vara så stort att sjukdomsfall, semestrar o.d. kan beaktas.

Prop. 1975/76:202 37

Det ligger i sakens natur att uppdrag som god man bör ges endast personer som genom sin utbildning och erfarenhet har tiUräckUga kvalifikationer för att snabbt ta ställning till de frågor som aktuaUseras i ärenden om telefonavlyssning. 1 lag bör med tanke härpå skrivas in krav på att god man skall vara lagfaren. Det synes lämpligt att i första hand anlita advokat eller annan jurist med erfarenhet från handläggning av brottmål för uppdrag som god man. Jag viU dock betona att gode mannen inte har ställning av offentlig försvarare utan skall beakta den enskildes intressen på det sätt jag har anfört i det föregående. Häri ligger också bl.a. att han skall kunna lägga synpunkter på det behov av skydd för anonymitetsintresset som kan göra sig gällande i vissa speciella situationer då telefonavlyssning gäller någon som har kontakt med författare, meddelare eller annan, som har rätt till anonymitet.

Lagregleringen av gode mannens ställning anser jag inte behöva sträckas längre än tUl vad jag har angett nu. Uppdrag som god man bör ges för viss tid, förslagsvis tre år i sänder. Att god man skall få ersättningför uppdraget av aUmänna medel ligger också i sakens natur. Medlen torde få bestridas från det under andra huvudtiteln uppförda förslagsanslaget E4, Ersättning åt vittnen m.m. God man bör vidare kunna anlita hjälp av t.ex. domstolen för utskrift av fullföljdsinlaga. Föreskrifter i nu nämnda hänseenden kan meddelas av regeringen.

I lagtekniskt hänseende har utredningen stannat för att dela upp regleringen av gode mannens ställning på dels en allmän regel i RB, dels en särskild lag i ämnet. Med hänsyn till det förhållandevis begränsade antalet lagregler som krävs för att reglera gode mannens ställning anser jag reglerna med fördel kunna samlas i RB.

Vad gäller domstolarnas handläggning av ärenden om telefonavlyssning innebär förslaget om införande av god man inte några andra förändringar än som föranleds av vad jag har anfört i det föregående. Liksom hittills bör tingsrätts beslut om telefonavlyssning meddelas av ensam domare. Hovrätt är domför med enbart lagfarna ledamöter (jfr även prop. 1975/76:153).

Som en undantagsregel för särskUt kritiska lägen har utredningen föreslagit att möjligheten i 1952 års lag (5 § fjärde stycket) för undersökningsledaren eller åklagaren att interimistiskt förordna om telefonavlyssning bör införas i RB. Möjligheten bör enligt utredningen begränsas till att avse sådana allmänfarliga brott, högmålsbrott och brott mot rikets säkerhet där telefonavlyssning kan komma i fråga.

Vad utredningen har föreslagit härvidlag har i allmänhet godtagits av remissinstanserna. Bl.a. från åklagarhåll har emellertid ifrågasatts om man inte bör vidga möjligheten till interimistiskt förordnande till alla brott där telefonavlyssning kan ske. I allt fall — framhåUs det — bör åklagare kunna fatta beslut om avlyssning vid sådana terrordåd där gisslan tas (människorov). Stockholms tingsrätt menar att också domstolen bör kunna meddela interimistiska beslut i brådskande situationer, när god man inte kan inställa sig nog snabbt.

Prop. 1975/76:202 38

Lika med utredningen finner jag det nödvändigt att undersökningsledaren eller åklagaren ges möjlighet att i undantagsfall interimistiskt förordna om telefonavlyssning. Denna undantagsregel bör endast användas som en utväg i särskilt kritiska lägen. Den bör därför i första hand begränsas till sådana allmänfarliga brott, högmålsbrott och brott mot rikets säkerhet där telefonavlyssning är tillåten. Som har framhållits från åklagarhåll bör dock denna möjlighet också finnas vid annan allvarlig brottslighet, t.ex. terrordåd där gisslan tas. Jag förordar därför att undantagsregeln vidgas till att omfatta även mord, dråp och människorov. Härigenom täcks i allt väsentligt behovet av att göra avsteg från huvudregeln i kritiska situationer. Att därjämte införa möjlighet för domstolen att meddela interimistiskt beslut anser jag inte vara påkallat. Att domstols beslut om telefonavlyssning kan verkstäUas omedelbart framgår av 30 kap. 12 § RB.

I åtskilliga remissyttranden har efterlysts ett förtydligande huruvida beslut om telefonavlyssning skall antecknas i förundersökningsprotokollet. Jag delar remissinstansernas uppfattning att frågan bör klarläggas genom en uttrycklig bestämmelse i ämnet. Denna kan meddelas av regeringen.

5.2.3 Tillståndstiden

TiUstånd tiU telefonavlyssning får enligt 27 kap. 16 § RB meddelas att gäUa högst en vecka från den dag då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare. TUlståndstiden enligt 1952 och 1969 års lagar uppgår till en månad.

Utredningens förslag innebär att tillståndstiden vid samtliga fall av telefonavlyssning får bestämmas till att gälla i högst en månad. En annan nyhet är att tiUståndstiden räknas från dagen för beslutet. En uttrycklig regel föreslås vidare om att rätten skall upphäva meddelat tillstånd, om förutsättningar för åtgärden inte längre föreligger.

Mot utredningens förslag i denna del har vid remissbehandlingen endast riktats kritik mot att tillståndstiden skall räknas från dagen för beslutet. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt befarar att tidsförluster kan uppstå. Göteborgs tingsrätt framhåller att delgivningen av beslut i telefonavlyssningsärende av sekretesskäl brukar koncentreras till en dag i månaden och att förslaget motverkar en sådan ordning.

Även jag ansluter mig till förslaget att avlyssningstiden får uppgå till högst en månad. Rätten bör naturligen alltid pröva, om tiden kan sättas kortare. Behövs längre tid för avlyssning, får ny begäran härom lämnas in.

Att räkna tUlståndstiden från dagen för beslutet innebär en åtstramning i förhållande tiU vad som nu gäller både enligt RB och enligt 1952 och 1969 års lagar. Jag finner det angeläget med denna skärpning. Det är viktigt att meddelade tillstånd inte står öppna längre än nödvändigt. Om tillstånd av utredningstekniska eller andra skäl inte skall utnyttjas omedelbart, föreligger naturligtvis inte något hinder mot att tingsrätten på begäran av åklagaren eller undersökningsledaren väntar med att meddela beslutet. Genom att beslutet enligt förslaget inte behöver formligen delges med

Prop. 1975/76:202 39

telefonanstaltens föreståndare, kan avlyssningen i brådskande faU f.ö. komma till stånd snabbare än hittills. Jag kan mot denna bakgrund inte se något hinder mot att genomföra utredningens förslag i denna del.

Att förordnande om telefonavlyssning omedelbart skall hävas, om förutsättningar för åtgärden inte längre föreligger, bör som utredningen har föreslagit slås fast uttryckligen i lagen. Detta kan t.ex. vara aktuellt, om rätten får reda på att den misstänkte har gripits och därför inte längre kan begagna telefon som avlyssnas.

5.2.4 Användningen av uppsamlat material

Utredningen har i sina överväganden gått in på olika frågor som hör samman med utnyttjande av material som kan framkomma vid telefonavlyssning. Utredningen hävdar att även uppgifter från samtal, vari den misstänkte inte har deltagit men som har avlyssnats på apparat som tillståndet avser, bör få utnyttjas i den mån de rör samma brottslighet som den, som har föranlett tillståndet till avlyssning. Materialet bör emellertid inte få begagnas för utredning om annan brottslighet. Till förebyggande av brott bör likväl enligt utredningen vad som kan framkomma vid avlyssning få användas, om fråga är om ett planerat grovt brott, t.ex. allvarligt brott mot liv och hälsa.

Vid remissbehandlingen har viss kritik riktats mot utredningens uppfattning att uppsamlat material inte bör få användas för utredning om annan brottslighet än den som har legat tUl grund för ansökningen om avlyssning. Svea hovrätt finner det mycket anmärkningsvärt om ingen som helst åtgärd skulle få vidtas, om ett annat synnerligen grovt brott skulle uppdagas vid ett avlyssnat samtal. Liknande synpunkter har framförts av bl.a. hovrätten för Västra Sverige och JO. I övrigt har remissinstanserna lämnat utredningens överväganden utan erinran.

Även jag ansluter mig till utredningens uppfattning att uppsamlat material rörande brottslighet, som har direkt samband med den förundersökning som har föranlett tiUståndet, får användas. Detta är vanligtvis fallet vid organiserad narkotikabrottslighet (jfr prop. 1975:69 s. 6).

I motsats till utredningen anser jag att de uppgifter som har erhållits vid avlyssning under vissa förutsättningar bör få utnyttjas också om de avser annan brottslighet än den som tillståndet avser. Sådant utnyttjande bör emellertid ske synnerligen restriktivt. Det bör vara fråga om brottslighet av sådan grovhet eller art att den hade kunnat läggas till grund för en ansökan om telefonavlyssning. Det skulle te sig stötande för rättsmedvetandet om t.ex. ett allvarligt brott mot rikets säkerhet som uppdagas vid avlyssning i fråga om annan brottslighet inte skulle få beivras med användande av den kunskap som fås vid avlyssningen.

1 likhet med utredningen och remissinstanserna delar jag uppfattningen att avlyssnat material bör få utnyttjas för att förebygga ett planerat grovt

Prop. 1975/76:202 40

brott, även då detta brott inte omfattas av något aktueUt avlyssningstillstånd. Gränsdragningen bör enUgt min uppfattning även i detta sammanhang i princip ansluta till tillämpningsområdet för telefonavlyssning. Som allmän garanti för ett restriktivt utnyttjande av uppsamlat material tjänar den av utredningen föreslagna föreskriften att uppteckning av telefonsamtal endast får omfatta vad som är av betydelse för utredningen. Bestämmelsen har godtagits allmänt vid remissbehandlingen och även jag anser att en sådan regel bör tas in i RB. Samma syfte har f.ö. bestämmelsen att material som vid granskningen inte finnes vara av betydelse för utredningen omedelbart skall förstöras.

5.2.5 Telefonsamtal med försvarare

Enligt 36 kap. 5 § RB får försvarare inte höras som vittne om vad för uppdragets fullgörande har anförtrotts honom, om inte parten medger det. Detta gäUer utan avseende på brottets grovlek. Med hänsyn härtiU och med beaktande av den även i övrigt skyddade kommunikationen mellan den misstänkte och försvararen bör enligt utredningen samtal mellan den misstänkte och hans försvarare i den sak som telefonavlyssning avser undantas från avlyssning. Framkommer under avlyssning att fråga är om sådant samtal skall avlyssningen avbrytas.

Vid remissbehandlingen har förslaget inte mött någon erinran i sak.

Även jag delar utredningens uppfattning att tillstånd till telefonavlyssning inte bör få göra intrång i kommunikationen mellan den misstänkte och hans försvarare. Som har framhållits från bl.a. RÅ torde den föreslagna begränsningen endast undantagsvis få någon praktisk betydelse. Ett tänkbart fall är att den misstänkte har försvarare i mål rörande annat brott än det avlyssningen rör.

I några remissyttranden har tagits upp vissa praktiska problem som hänger samman med införande av skyddsregler av det slag som utredningen har föreslagit. TiU en del beror dessa på formerna för avlyssning och närmare bestämt det förhållandet att telefonsamtal till eller från berörd apparat i regel spelas in på band och avlyssnas först senare. Detta anserjag dock inte behöva föranleda någon annan lagreglering i ämnet än den utredningen har förordat. Det ligger i sakens natur att senare avlyssning av inspelat band skall avbrytas i det fall varom nu är fråga och aktuellt avsnitt förstöras.

5.2.6 Övriga frågor

Skyddet för posthemligheten

I 1952 års lag tillåts beslag enligt 27 kap. 2 § andra punkten RB även när brottets straffminimum underskrider fängelse i två år (3 §). Undersökningsledaren eller åklagaren kan vidare själv meddela förordnande om

Prop. 1975/76:202 41

kvarhåUande av försändelse enligt 27 kap. 9 § RB, om inhämtande av rättens tillstånd skulle medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse för utredningen (4 §). Regeln överensstämmer med vad som f.n. är föreskrivet i fråga om telefonavlyssning i motsvarande fall (5 § fjärde stycket). På samma sätt som vid interimistiskt beslut om telefonavlyssning skall ett utnyttjande av befogenheterna i 3 och 4 §§ anmälas till rätten, som har att överpröva undersökningsledarens och åklagarens förordnanden (6 §).

Som jag har nämnt i avsnitt 5.1 bör reglerna om beslag i 1952 års lag permanentas och arbetas in i RB. Detta medför att 27 kap. 2 § bör kompletteras med en regel om att beslag av skriftligt meddelande mellan närstående får ske även i de fall det är tillåtet enligt 3 § 1952 års lag. Möjligheten att beslagta skriftligt meddelande mellan närstående har betydelse exempelvis om makar gör sig skyldiga till spioneri. På motsvarande sätt bör 27 kap. 9 § justeras sä att undersökningsledaren eller åklagaren fär möjlighet att interimistiskt förordna om kvarhåUande av försändelse, om utredningen avser mord, dråp, människorov eller sådant brott mot 13, 18 eUer 19 kap. BrB som kan föranleda telefonavlyssning enligt RB. Justeringen föranleder i sin tur ett smärre tillägg till nuvarande tredje stycket i 27 kap. 9 §.

Telefonavlyssning vid krig eller krigsfara

Bestämmelserna om telefonavlyssning i 1957 års lag, som ansluter till vad som i motsvarande delar gäller enligt 1952 års lag, bör anpassas till de nya reglerna i RB. Det medför behov av en formeU ändring i 13 §.

Telefonavlyssning av utländsk terrorist i vissa fall

Som jag har redovisat i avsnitt 5.1 finns det alltjämt behov av särskilda tvångsåtgärder mot vissa utländska terrorister enligt 1975 års lag. Denna reglering bör dock vara tidsbegränsad och därför formellt hållas i sär frän den av mig förordade regleringen i RB av telefonavlyssning vid förundersökning i brottmål. Jag finner det emellertid angeläget att stärka rättssäkerhetsgarantierna i enlighet med det jag har föreslagit beträffande telefonavlyssning vid förundersökning i brottmål enligt RB. 1 sak bör samma förutsättningar och samma prövningsförfarande som gäller enligt RB tiUämpas vid telefonavlyssning enligt 1975 ärs lag. Detta innebär främst att en god man inträder som motpart till rikspolisstyrelsen vid prövning av telefonavlyssningsärende enligt 1975 års lag. Man kan enligt min mening här falla tillbaka på den ordning som jag tidigare har föreslagit beträffande telefonavlyssning enligt RB. Nägra särregler beträffande god mans ställning i de fall som omfattas av 1975 års lag anser jag inte påkallade. Även i övrigt torde RB:s regler kunna ges motsvarande tiUämpning i nu åsyftade fall. Vad jag har sagt nu föranleder ändringar i 3 och 4 §§ 1975 års lag.

Prop. 1975/76:202 42

I detta sammanhang vill jag också ta upp en fråga om ändring av 2 § 1975 års lag. Enligt paragrafens nuvarande lydelse får de i lagen angivna tvångsmedlen användas om det finnes vara av betydelse att utröna huruvida terroristorganisation eller terroristgrupp planlägger eller förbereder åtgärd som utgör hot mot allmän ordning och säkerhet. Justitieutskottet anförde i sitt utlåtande (1975/76:15) över förslaget till 1975 års lag att den föreslagna 2 § är mera generellt utformad än föreskriften om förutsättningarna för avvisning och utvisning i 20 § utlänningslagen. Enligt utskottet kunde det sålunda synas som om lagrummet skulle ge möjlighet till ingripanden för att förebygga också andra brott mot allmän ordning och säkerhet än våld, hot eller tvång för politiska syften. Utskottet uttalade att ett så vidsträckt tUlämpningsområde för bestämmelsen självfallet inte var avsett och förutsatte att denna fräga skulle övervägas närmare i samband med prövningen av utredningens förslag till nya regler om telefonavlyssning.

Jag delar uppfattningen att 2 § 1975 ärs lag inte är avsedd att tUlämpas i vidare mån än utskottet har anfört. Lagtexten bör jämkas i överensstämmelse härmed. Jag förordar därför att paragrafen ges den lydelse som framgår av förslaget till ändring i nämnda lag.

5.2.7 Ikraftträdande

Både 1952 och 1969 års lagar är tidsbegränsade och gäller efter förlängning till utgången av juni 1976. De föreslagna lagändringarna bör därför träda i kraft den I juli 1976.

6 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m.m.,

3. lag om ändring i lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

Det under 3 angivna förslaget har upprättats efter samråd med statsrådet Leijon. /r2/ 7 Specialmotivering

7 Specialmotivering förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

19 kap.

12 § Enligt denna paragraf gäller forumreglerna i 19 kap. även i fråga om domstols befattning med förundersökning och användande av tvångsmedel. Paragrafens ändrade lydelse är föranledd av att fråga om tillstånd till

Prop. 1975/76:202 43

telefonavlyssning i fortsättningen fär tas upp endast av Stockholms, Jönköpings, Malmö, Göteborgs, Sundsvalls och Umeå tingsrätter (27 kap. 18 § första stycket).

27 kap.

2 § ' Paragrafen, vilken inskränker möjUgheterna att lägga beslag på vissa skriftliga handlingar av förtrolig karaktär, har i enlighet med vad jag har anfört i avsnitt 5.1 och 5.2.6 ändrats pä det viset att innehållet i 3 § 1952 ärs lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål har tagits in i paragrafens andra mening. Ändringen innebär att möjligheten att ta i beslag skriftiigt meddelande mellan närstående har vidgats till att gälla också brott som avses i 16 § första stycket 2 och 4. Bortsett från de inskränkningar i fräga om brottstyperna som följer av hänvisningen till 16 § stämmer den nya regeln överens med 3 § 1952 års lag. Ändringen, som har förenats även med en redaktionell justering av andra meningens lydelse, innebär sälunda väsentligen att denna paragraf har fått permanent karaktär. Nägon motsvarighet till den i 6 § 1952 ärs lag föreskrivna anmälningsplikten beträffande beslag som nu är i fräga har inte ansetts behöva inflyta i RB.

9 § 1 paragrafen regleras rätten att kvarhåUa vissa försändelser i avvaktan på beslag. Av motiv som har redovisats i avsnitt 5.1 och 5.2.6 har i paragrafen fogats in bestämmelser motsvarande 4 § och 6 § i hithörande del i 1952 ärs lag. Bestämmelserna har tagits in som ett nytt, tredje stycke och som en ny andra punkt i sista stycket. Innebörden av ändringarna är att undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning om mord, dråp eller människorov eller om vissa allmänfarliga brott, högmålsbrott eller brott mot rikets säkerhet som omfattas av 16 § själv får förordna om kvarhållande, under förutsättning att det med hänsyn till tidsutdräkien skulle innebära allvarlig skada för utredningen att avvakta domstolsprövning. I sådant fall har han emellertid skyldighet att omedelbart anmäla åtgärden hos rätten.

16 § Paragrafen reglerar tillämpningsområdet och förutsättningarna för telefonavlyssning. Den motsvarar nuvarande 16 § första stycket (delvis) samt 1 och 5 §§ 1952 ärs lag och första punkten 1969 års lag. 1 utredningens förslag ingår bestämmelserna i 16och 17§§. De allmänna motiven till de nya reglerna har redovisats i avsnitt 5.1 och 5.2.1.

Första stycket anger i första hand vilka brott som kan föranleda telefonavlyssning. I förhållande till utredningsförslaget har gjorts den ändringen att brottskategorierna i tydlighetssyfte har delats upp på fyra punkter. Någon sakUg ändring är inte avsedd härmed. Beträffande brotten mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggdse, kapning av luftfartyg och luftfartssabotage har jag i likhet med utredningen inte funnit

Prop. 1975/76:202 44

skäl att bibehålla det i 1952 års lag uppställda kravet på att brottet innefattar sabotage. Beroende pä straffskalan för brotten innefattas de i punkt 1 eller 2. I motsats tiU utredningsförslaget ingår i departementsförslaget även olovlig kärverksamhet bland de brott som kan föranleda telefonavlyssning (se punkt 2). Däremot har olovlig personspaning inte tagits med i uppräkningen. Som jag har nämnt tidigare avser regeringen att senare denna dag lägga fram en proposition om ändring i BrB som bl.a. upptar förslag om införande av en brottstyp som motsvarar olovlig personspaning. Denna ändring är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1978. Den ändring i brottskatalogen i 16 § som kan föranledas härav torde få övervägas i ett senare sammanhang. Beträffande icke fuUbordade brott vill jag nämna att punkt 4 gäller även grovt narkotikabrott och grov varusmuggling rörande narkotika.

I första stycket anges också de aUmänna förutsättningar som i övrigt måste vara uppfyllda för att telefonavlyssning skall få användas. Förutom krav på att en person skäligen kan misstänkas för sädant brott som avses i paragrafen måste avlyssning kunna antas ge upplysning av synnerlig vikt för utredningen. Ett ytterligare villkor är att det skulle vara förenat med avsevärd olägenhet att på annat sätt erhålla motsvarande upplysning. I fråga om innebörden av dessa krav hänvisas till den allmänna motiveringen.

Vid prövning av fråga om tiUstånd till telefonavlyssning skall enligt andra stycket beaktas att den som åtnjuter anonymitetsskydd enligt tryckfrihetsförordningen eller radioansvarighetslagen kan löpa risk att röjas genom avlyssning. Gäller brottsmisstanken den som tillhör denna kategori, fär givetvis avlyssning i och för sig äga rum av dennes telefonsamtal. Avsikten är att förhindra att telefonsamtal mellan den misstänkte och annan som åtnjuter anonymitetsskydd utan tvingande skäl blir föremål för avlyssning. Regleringen i 21 § om uppteckning och granskning av uppsamlat material innebär en ytterligare garanti för att anonymitetsskyddet inte träds för nära.

17 § I denna paragraf, vilken motsvarar nuvarande 16 § första stycket (delvis) och andra stycket samt 5 § tredje stycket 1952 års lag och andra punkten 1969 ärs lag, regleras närmare vilka telefonsamtal som får avlyssnas och giltighetstiden för tillstånd till avlyssning. Första stycket motsvarar 16 § andra stycket och tredje stycket andra punkten samt andra stycket 21 § utredningens förslag. De allmänna motiven för ändringarna återfinns i avsnitt 5.2.1 och 5.2.3.

Enligt första stycket första punkten fär tiUstånd till telefonavlyssning avse samtal till och från telefonapparat, som innehas av den misstänkte eller som eljest kan antas komma att begagnas av honom. Denna bestämmelse stämmer överens med vad som nu gäller och anger ramen för vilka apparater som kan avlyssnas. Som har framhållits tidigare har det emellertid ansetts befogat att ställa upp skärpta krav för avlyssning av apparat som inte innehas av den misstänkte eller brukas huvudsakligen av honom. Enligt andra punkten krävs i sädant fall att synnerlig anledning förekommer, att

Prop. 1975/76:202 45

avsedd utredning skall vinnas genom åtgärden. Det måste alltså föreligga alldeles speciella omständigheter som talar för att avlyssning av apparaten kommer att tillföra utredningen de upplysningar man önskar.

I uttrycket "apparat som inte brukas huvudsakligen av den misstänkte" ligger att denne endast tillfälligt eller som en av många brukar apparaten. Detta kan vara fallet med t.ex. telefon på en arbetsplats eller en restaurang, där många har tillgång till apparaten i fråga. Det skärpta kravet för avlyssning av sådan apparat föranleds av önskemålet att inte onödigtvis kränka sådana personers integritet som inte själva misstänks för brottet.

Giltighetstiden för tiUstånd till telefonavlyssning får enligt andra stycket inte överstiga en månad. Rätten kan upphäva meddelat tUlstånd före giUighetstidens utgång, om förutsättningarna för telefonavlyssning inte längre föreligger. Det fär bl.a. ankomma på sådan god man som sägs i 19 § att bevaka att telefonavlyssningen avbryts, om t.ex. den misstänkte har gripits eller annan person har häktats för det misstänkta brottet. Givetvis skall i sådant fall åklagaren eller undersökningsledaren självmant se till att åtgärden avbryts.

18 § Denna paragraf (jfr 5 § fjärde stycket 1952 ärs lag) innehåller
bestämmelser om behörighet att meddela beslut om telefonavlyssning.
Första stycket motsvarar närmast 19 kap. 12 § första stycket samt andra
stycket 27 kap. 19 § utredningens förslag.

Enligt första stycket har beslutanderätten i tdefonavlyssningsärenden koncentrerats till tingsrätt för ort där hovrätt har sitt säte. Tingsrätts domkrets skall härvid motsvara domkretsen för den hovrätt som tingsrätten hör till. Den närmare omfattningen av tingsrättens behörighetsområde får således utläsas av kungörelsen (1962:550) om hovrätternas domkretsar. Koncentrationen är föranledd av bestämmelsen i 19 § om god man i telefonavlyssningsärende.

Rätten för undersökningsledare och åklagare att enligt andra stycket interimistiskt förordna om telefonavlyssning har i förhåUande tiU 1952 års lag vidgats till att omfatta vissa fall av grova brott mot 3 och 4 kap. BrB (se avsnitt 5.2.2). Härigenom kan telefonavlyssning omedelbart komma till stånd när t.ex. mord har bUvit begånget eller gisslan har tagits. Självfallet bör möjligheten att interimistiskt förordna om telefonavlyssning endast användas i verkligt kritiska situationer.

19 § I denna paragraf har tagits in bestämmelser om god man i
telefonavlyssningsärende. Paragrafen motsvarar utredningens förslag till

20 § och tUl lag om god man i ärenden om telefonavlyssning.
Beträffande den närmare innebörden av bestämmelserna om god man

hänvisas tiU avsnitt 5.2.2. Som jag har anfört där torde som god man i första hand böra anlitas advokat eller annan jurist med erfarenhet frän handläggning av brottmål. Vid utseendet av god man får självfallet ses till att sådant uppdrag inte ges till den som på grund av sin verksamhet vanligtvis anlitas för försvararuppgifter i mål där telefonavlyssning är aktueU.

Prop. 1975/76:202 46

20 § paragrafen, som innehåller förbud mot avlyssning av telefonsamtal meUan den misstänkte och hans försvarare, motsvarar 22 § utredningens förslag.

Hithörande spörsmål har behandlats i avsnitt 5.2.5. Jag hänvisar till vad jag har anfört där.

21-22 § Dessa paragrafer behandlar dels frågan om uppteckning av samtal och granskning av upptagning eller uppteckning (21 §), dels undersökningsledares och åklagares möjlighet att inställa eller fördröja expedieringen av samtal m.m. (22 §). 21 § motsvarar 16 § tredje stycket RB och 23 § utredningsförslaget. 22 § motsvarar-5 § andra stycket 1952 års lag samt 18 § utredningens förslag.

Innehållet i de nya paragraferna överensstämmer i sak väsentligen med vad som redan nu gäller (se vidare avsnitt 5.2.4).

8 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslagen till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. Iag om ändring i lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m.m.,

3. Iag om ändring i lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

Ärendet bör behandlas under innevarande riksmöte.

9 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1975/76:202 49

Till Statsrådet och chefen för justitie(departementet

Den 8 mars 1974 bemyndigade Kungl, Maj:t chefen förjusliiiedepattemeniet all tillkalla högsl tre sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om översyn av bestämmelserna om telefonavlyssning vid förundersökning m. m. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade depattemenischefen den 2 maj 1974 såsom sakkunniga justitierådet Erik Nyman samt riksdagsledamöterna Stig Gustafsson och Gunnel Jonäng, Depattemenischefen förordnade Nyman alt vara de sakkunnigas ordförande.

De sakkunniga har antagit namnet utredningen om telefonavlyssning.

Alt såsom expett biträda utredningen förordnades den 2 maj 1974 ombudsmannen Bengt Mattsson,

Den 29 maj 1974 förordnades hovräiisnskalen Kati-Gunnar Ekeberg alt vara sekreterare åt de sakkunniga,

Uiredningen får härmed överlämna belänkande med förslag till ändringar i rättegångsbalken m, m. I arbelel härmed har ulredningens samtliga ledamöler och experten deltagit. Betänkandet är enhälligt. Experten har anslutit sig till betänkandet.

Uppdraget är därmed slutfört.

Siockholm I november 1975 Erik Nyman

Stig Gustafsson Gunnel Jonäiig

/Karl-Gunnar Ekeberg

4 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 202

Prop. 1975/76:202 51

Innehåll

Förkänningar.................................................................. 55

Författningsförslag......................................................... ...... 57

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken............... ...... 57

Förslag lill lag om ändring i lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara

m, m............................................................................... ...... 61

Lag om god man i ärenden om telefonavlyssning.......... ...... 62

Sammanfattning............................................................. ...... 63

1 Inledning..................................................................... ...... 69

1.1 Direktiven ............................................................. 69

1.2 Utredningens arbeie................................................ 71

2 Skyddet för telehemligheten....................................... 73

2.1 Europarådets konvention......................................... 73

2.2 Grundlagen.............................................................. 73

2.3 Brytande av lelehemlighet m. m............................... 74

2.4 Telefonreglementel ................................................ ...... 74

2.5 Tratikmeddsövervakning m.m................................... 75

2.6 Telefonavlyssning i brottsutredande eller brolisförhindrande syfte 75

3 AUmänt om förundersökning och tvångsmedel........... ...... 77

3.1 Inledning................................................................. ...... 77

3.2 Förundersökning...................................................... ...... 77

3.3 Tvångsmedel under förundersökning...................... ...... 80

3.3.1 Inledning...................................................... ...... 80

3.3.2 Häktning och anhållande (24 kap. RB).......... ...... 80

3.3.3 Reseförbud (25 kap. RB)............................... ...... 81

■ 3,3,4 Beslag (27 kap, RB)................................. ...... 81

3.3.5 Husrannsakan (28 kap, RB)........................ 83

4 Telefonavlyssning vid förundersökning....................... 85

4,1 Historik................................................................... 85

4,1,1 Inledning..................................................... ...... 85

Prop. 1975/76:202 52

4.1.2 1939 års lag.................................................. 86

4.1.3 1940 års lag.................................................. .... 87

4.1.4 Tillämpningen av 1939 och 1940 års lagar.... 88

4.1.5 27 kap, 16 j RB.............................................. .... 90

4.1.6 1952 års lag.................................................. .... 91

4.1.7 1969 års lag.................................................. 96

4.1.8 1958 års motion............................................ 97

4.1.9 WennerströmafTären.................................... .... 101

4.1.10 Senare diskussion......................................... 103

4.2 Gällande rätt.......................................................... 104

4.2.1 27 kap. 16s RB.............................................. .... 104

4.2.2 1952 års lag................................................ .... 110

4.2.3 1969 års lag.................................................. .... 113

5 Iakttagelser rörande den praktiska tillämpningen... .... 115

5.1 Omfattningen av ulredningens granskning........... .... 115

5.2 Handläggningsrutiner.............................................. .... 115

5.3 Föreskrifter m. m.................................................... .... 116

5.4 27 kap 16§ RB......................................................... 118

5.5 1952 års lag............................................................. .... 118

5.6 1969 års lag............................................................. 120

5.7 Allmänna synpunkter............................................... 120

6 Anonymitetsskyddet enligt tryckfrihetsförordningen och förslaget till
massmediegrundlag....................................................... 121

6.1 Inledning.................................................................. .... 121

6.2 Tryckfnhelsförordningen........................................... .... 121

6.3 Radioansvarighetslagen ....................................... .... 123

6.4 Förslaget till massmediegrundlag............................ 123

7 Telefonavlyssning enligl terrorisilagstiftningen............ 125

7.1 Allmänt om lagstiftningen och dess bakgrund.......... 125

7.2 Gällande rätt och akluella lagförslag........................ 127

7.3 Lagsiittningens praktiska tillämpning....................... 128

8 Telefonavlyssning i utländsk rätt................................. .... 129

8.1 Danmark.................................................................. 129

8.2 Finland..................................................................... 130

8.3 Norge....................................................................... 130

8.4 Förbundsrepubliken Tyskland.................................. 131

8.5 England................................................................... .... 132

8.6 USA.......................................................................... .... 132

9 Utredningens överväganden och förslag.................. .... 135

9.1 Allmänna överväganden.......................................... .... 135

9.2 Behovet av lagstiftningen........................................ .... 136

9.3 Möjligheterna att samordna lagstiftningen.............. 139

9.4 Förutsättningarna för telefonavlyssning.................. 139

9.4,1 Det misstänkta brottet............................... .... 139

Prop. 1975/76:202 53

9.4.2 Anknytning lill straffsatsen............................ 140

9.4.3 Anknytning till brottstyf)en............................ 140

9.4.4 Försök, förberedelse och stämpling.............. .... 142

9.4.5 Misstankens styrka........................................ 142

9.4.6 Utredningsläget............................................ .... 143

9.4.7 Närmare anknytning till den misstänktes person.... 144

9.5 Domstolsförfarandet .............................................. .... 145

9.5.1 Domförhet..................................................... 145

9.5.2 TvåpartsförhåUande inför domstolen......... ... 146

9.5.3 Forumregler................................................... .... 147

9.5.4 Interimistiska beslut av undersökningsledare och åklagare 147

9.6 TiUståndstiden......................................................... .... 148

9.7 Allmän kontroll av lillämpningen............................... .... 149

9.7.1 Permanent eller tidsbegränsad lagsliftning... 149

9.7.2 Fortlöpande kontroll av verksamheten.......... 149

9.7.3 Handläggningen hos RPS.............................. .... 150

9.8 Användningen av uppsamlat material...................... 151

9.9 Telefonsamtal med försvarare m. m......................... 154

9.10 Telefonavlyssning och skyddet för meddelares anonymitet.. 155

9.11 Jämförelser med skyddet för posthemligheten........ 157

9.12 Terroristiagstiftningen.............................................. 158

10 Lägst if ningens utformning 161

10.1 Ändringar i rättegångsbalken.................................. 161

10.2 Lag om god man i ärenden om telefonavlyssning.... 161

10.3 Följdändringar ....................................................... ... 161

10.4 Ikraftträdande m. m................................................. 162

11 Specialmolivering 163

11.1............................................................................... Ändringar i rättegångsbalken 163

11.1.1 19 kap........................................................... 163

11.1.2 27 kap........................................................... ... 163

11.2 Ändring i lagen (1957:132) om med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m, m, 169

11.3 Lag om god man i ärenden om telefonavlyssning.... 169

Bilaga

Broll som f, n, kan föranleda telefonavlyssning.............. .... 171

BrB

FUK

Gärde

JuU

MGL

MMU

1952 års lag

1969 års lag

PLB

Prop

RPS

Rskr

RÅ

SekrL

SFS

SOU

Terrorisilagen

Brottsbalken

Förundersökningskungörelsen (1947:948) Gärde m, fl. Nya rättegångsbalken (1949) Justitiekanslern Justitieombudsmannen Justitieutskottet Lagutskottet

Förslagel lill massmediegrundlag Massmedieuiredningen

Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelserom tvångsmedel i vissa brottmål

Lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovi narkotikabrott m, m. Processlagberedningen Proposition Rättegångsbalken Regeringsformen Riksdagsordningen Rikspolisstyrelsen Riksdagens skrivelse Riksåklagaren

Sekretesslagen = Lagen (1937:249) om inskränkningar i rällen all utbekomma allmänna handlingar Svensk författningssamling Statens offentliga utredningar

Lagen (1973:162) om särskilda åigärder lill förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund Tryckfrihetsförordningen

Nuvarande lydelse

eller åklagaren erhåller del av samlal Ull och från telefonapparat, som innehaves av den misstänkte eller eljest kan antagas komma an begagnas av honom, äge rätten meddela tillstånd UU deras avhörande. Fråga därom må upptagas allenast på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren.

Tillstånd skall meddelas an gälla viss tid, högsl en vecka, från den dag, då tillståndet delgavs lelefonanstaUens föreståndare.

Om granskning av uppleckning. som ägt rum vid samtals avhörande, äge vad i 12 § försia stycket stadgats om undersökning och granskning av enskild handUng motsvarande lillämpning. I den mån uppteckningen innehåller någol. som et är av betydelse för utredningen, skall den efler granskningen omedelbart förstöras.

Föreslagen lydelse

lillslånd IiU telefonavlyssning. ,4ndå an för brottet är stadgat lindrigare straff än fängelse I två år må tillstånd tiU telefonavlyssning meddelas, om brollet innefattar sabotage, kapning av luftfartyg, luft fanssabotage, spioneri, obehörig befallning med hemlig uppgifl, olovlig underrättelseverksamhet, olovlig personspaning, grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling, om smugglingen gällt narkotika som avses i 1 narkotikaförordningen (1962:704). TiUstånd må ock meddelas om misstanken gäller försök, förberedelse eller stämpling Ull allmän-fårfigt brolt. högmålsbrott eller broll mol rikels säkerhet som ovan sagls och sådan gärning är belagd med straff.

Tillstånd lill telefonavlyssning må avse samtal UU och från tdefonappa-rai. som Innehaves eller elfest kan an-lagas komma alt begagnas av den misstänkte.

Tillstånd må meddelas endast om åtgärden kan antagas giva upplysning som är av synnerlig vikt för utredningen och hinder möter mot all på annat säll erhålla moisvarande upplysning. Beträffande telefonapparat, som ef innehaves eller huvudsakligen brukas av den misslänkle. må tiUstånd meddelas endasl om synneriig anledning förekommer att avsedd utredning vinnes genom avlyssningen.

Under de förulsättningar. som angivas i 16 och 17 '. må rätten på framstäUning av undersökningsledaren eller åklagaren tiUika Jörordna, an ex/ie-dieiingen av samtal till eller från telefonapparat, som innehaves av den misstänkte eller eljesi kan antagas komma all begagnas av hononi. inställes eller fördröjes. an idefbnappa-raten avstänges for samtal eller att uppgifl från telefoiianstali lämnas å samtal, som expedierats eller beställts IiU eller från nämnda lelefbnapparai.

19 S

Kan rättens tiUstånd Uti telefonavlyssning eller ålgärd enligt IU ej utan allvariig skada lör utredningen avvaktas må undersökningsledaren eller åklagaren förordna om åtgärden, om misstanken avser aUmänfariigl broll. högmålsbrott eller brolt mot rikets säkerhet. Har sådani förordnande meddelais skaU anmälan därom ofördröjligen göras hos rätten, som har all skyndsamt upplaga ärendel IiU prövning. Finnes förordnandei icke höra beslå, skall del av rälten upphävas.

20!

I ärenden enligt 16. IHoeh 19 § skaU rätten bereda i särskild ordning utsedd god man lUlfälle an ynra sig.

Beslut enligl 16. 18 och 19 ij skaU meddelas att gälla viss tid. Tiden mä ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligl, och må ej översliga en månad från dagen för beslutet. Finnes förulsättningar för åtgärden ej längre föreligga skall rätten upphäva meddelat tillstånd.

Finnes det vara av synnerlig vikt för inredningen rörande brott, för vilket ej är stadgal Undrigare straff än föngelse i två år, att expedieringen av samtal Ull och från telefonapparat, som Innehaves av den som skäligen misstankes Jör brottet eller eljest kan an-lagas komma att begagnas av honom, inställes eller fördröjes eller alt telefonapparaten avstänges från samtal eller att uppgift från telefonanstalt lämnas å samtal, som expedierats eller beställts lill och från nämnda telefonapparat, äger rätten, på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren, meddela tillstånd UU sådan ålgärd.

GUtighetstiden för lillslånd UU avhörande av telefonsamtal eller Ull åtgärd som avses I försia slycket må bestämmas UU högst en månad från den dag dä lillslåndei delgav telefonanstaltens föreståndare.

Kan del befaras att inhämtande av rättens tillstånd till avhörande av telefonsamtal eller liU åtgärd som avses i försia styckei skulle medföra sådan lidsutdräkl eller annan olägenhet, sotn är av väsentlig betydelse för utredningen, må förordnande om åtgärden meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

Kan rättens tillstånd UU telefonavlyssning eller ålgärd enligl 2 7 kap. 18 § rättegångsbalken ej utan allvariig skada för utredningen avvaktas äge bestämmelserna i 27 kap. 19 § rättegångsbalken tillämpning även om misstanken ej gäller aUmänfariigl brott, högmålsbrott eller bron mot rikets säkerhel.

Prop. 1975/76:202 63

Sammanfattning

Telefonavly.ssning ulgör ell myckel allvariigt ingrepp i den personliga in-legriieien. Den innebär all avlyssnaren kan tillgodogöra sig innehållet i förtroliga samlal och meddelanden mdlan människor ulan deras medgivande eller vetskap, 1 grundlagen förutsätts all avsleg från skyddel lor telehem-ligheien får göras endasl med stöd av lag. Sådana undanlag har i brottsutredande syfie medgells genom beslämmdser om telefonavlyssning som ivångåigärd under förundersökning och i brottsförebyggande sytte genom bestämmelser i terrorisilagen.

Den grundläggande besiämmelsen ges f, n, i rättegångsbalken (RB), Enligl 27 kap. y6 • RB kan domstolen på yrkande av undersökningsledare eller åklagare meddela lillslånd lill telefonavlyssning. För all tillstånd skall få meddelas krävs au någon kan skäligen mi,sslänkas för brolt, för vilkel inle är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Del skall vidare bedömas vara av synnerlig vikl för uiredningen au den som leder förundersökningen får dd av samlal till och från idefonapparai. som innehas av den misslänkle ellereljest kan antas komma all begagnas av honom. Tillstånd skall meddelas för viss lid, högsl en vecka, från den dag då lillslåndei delgavs lelefon-ansialiens föreståndare, Uppleckning som görs beträffande avlyssnat samlal får i regel granskas endasl av rällen, undersökningsledaren och åklagaren. 1 den mån uppteckningen innehåller någol som inle är av betydelse för utredningen skall uppteckningen efler granskningen omedelbart förstöras. Handlingar rörande telefonavlyssning åtnjuter sekretesskydd enligt 10 i; lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att uttiekomma allmänna handlingar.

I lagen (1952:9H) med särskilda hesläniinelser om tvångsmedel i visso brottmål ges vidgade möjligheler all utnyttja telefonavlyssning vid förundersökning angående vissa i lagen angivna grövre brott, i, ex, sabotage och spionen, Beslämmelserna i lagen är ulformade .som tilläggs- och undanlagsbesläm-mclscr lill RB:s regler och rör även andra tvångsåtgärder än avlyssning av telefonsamtal, däribland beslag. Beiräffande telefonavlyssning föreskrivs i 5 all lillslånd härtill lår meddelas, även om förbroiici är stadgat lindrigare siraff än längclse i två år. Om del är av synnerlig vikl för uiredningen lår vidare expediering av samlal lill och från apparat, .som innehas eller begagnas av den misslänkle. inställas dier fördröjas eller apparaten avslängas eller uppgift inhämias om samlal .som har expedierats eller beställts lill och från apparaten. Beslul om sådan ålgärd meddelas av rätten. Giltighets-

Prop. 1975/76:202 64

tiden för lillslånd till telefonavlyssning eller annan ålgärd av nämnda slag är högsl en månad från del all lillslåndei delgavs lelefonanstaUens föreståndare. Förundersökningsledaren eller åklagaren fär i brådskande fall själv besluta om åtgärden. Om han gör del skall han ofördröjligen anmäla detta till rälten, som har att skyndsamt pröva ärendel, Lagens giltighet är lids-begränsad (numera till två år). Giltighetstiden har successivt förlängts, senasl till utgången av juni 1976,

Enligt lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkoiikabron m. m. skall 27 kap. 16 RB äga moisvarande lillämpning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling, om smugglingen gällt narkotika, trots att förbrottet är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, Gilligheisiiden för lillslånd lill avlyssning får dock bestämmas lill högsl en månad. Även 1969 års lag har tidsbegränsad giltighet. Giltighetstiden har successivt förlängts med ell år i sänder, senasl till utgången av juni 1976,

Även tagen (1973:l62)om särskilda åigärder Ulljörebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund (terroristlagen) innehåller regler om idefon-avlyssning. Enligl 11 i lagen kan rätten förordna all polismyndighet fär ta del av samtal till och från telefonapparat som innehas eller eljesi kan anias'komma all begagnas av utlänning, vilken har drabbats av ell beslul om avvisning eller utvisning enligl lagen eller av ell avvisnings- eller avlägsnandebeslut enligt utlänningslagen (1954:193) men som på grund av politiskt flyktingskap eller av annal särskill skäl likväl har lillåtils all stanna kvar i landel. Har beslutet meddelats enligl utlänningslagen krävs därutöver visst förordnande av regeringen. Vidare förutsätts att telefonavlyssning är av betyddse för alt utröna i vad mån verksamhet som bedrivs av viss organisation eller grupp uigör hot moi allmän ordning och säkerhet. Förordnande om telefonavlyssning får meddelas endasl om synnerliga skäl föreligger, Enligl 12 ij i lagen skall fråga om tillstånd till telefonavlyssning prövas av Stockholms tingsrätt på yrkande av rikspolisstyrelsen. Tillstånd fär meddelas all gälla högsl en månad, 113 5: första slyckel ges vidare bestämmelser om vem som får granska uppleckning vid telefonavlyssning och om förstörande av malerial som saknar belydelse, Lagen är tidsbegränsad och gäller till utgången av år 1975, 1 prop, 1975/76:18 har föreslagils all lerroristlagens besiämmelserom tvångsmedel skall överföras till en särskild, likaledes tidsbegränsad lag om tvångsåtgärder i spaningssyfie i vissa fall.

Bestämmelserna om telefonavlyssning återfinns sålunda i olika lagar. Utredningen har haft i uppdrag att se över beslämmelserna och deras tilllämpning, undersöka om de går att samordna i större ulslräckning och överväga vilka förstärkningar av integriietsskyddet som kan komma i fråga med samtidigt beaktande av samhällets intresse av effektiva medel för brottsbekämpningen. I sitt arbete har uiredningen haft all särskill pröva hur erforderlig parlamentarisk kontroll, som f, n, kan utövas beträffande de tidsbegränsade lagarna, skall kunna bibehållas vid en permanenlning av lug-siittningen. Utredningen har vidare haft all uppmärksanmia de situationer då telefonavlyssning kan komma i konUiki med unonymiieisräiien enligl tryckfrihetslagslifiningen,

I det följande skall försl behandlas telefonavlyssning som tvångsåtgärd under förundersökning och därefter avlyssning enligl lerrorisilagsiittningen.

Prop. 1975/76:202 65

Utredningen har bl, a, på grundval av en granskning av fall, i vilka telefonavlyssning förekommit, funnit alt det finns ett behov av telefonavlyssning som komplement lill övriga spaningsmedel inte endast beiräffande de grova broll, som faller under regeln i 27 kap, 16 ij RB, utan även i fråga om huvudparten av de särskill uppräknade brott, som omfattas av de tidsbegränsade reglerna i 1952 och 1969 års lagar. Detta behov har av uiredningen bedömts vara beslående. Därmed aktualiseras frågan om en samordning av reglerna, Uiredningen har funnii att några egentliga svårigheler inle föreligger för att samordna dessa regler, som alla har en gemensam grund i förundersökningen. De skäl, som talar mot en samordning, hänför sig närmast till det förhållandet att en del av lagstiftningen är tidsbegränsad. Mol bakgrund av att reglerna motsvarar ett, såvitt kan bedömas bestående behov och då möjlighet finns att på andra vägar anordna erforderlig parlamentarisk kontroll har utredningen utformat ett förslag lill samordnad och permanent lagstftning, vilken inlagits i 27 kap. RB,

Utredningens förslag innebär all huvudregeln i 27 kap, 16 ij RB kompletteras med bestämmelser, som nu upptas i den tidsbegränsade lagstiftningen, saml vissa andra beslämmelser. Telefonavlyssning skall liksom f. n. få beviljas endasl av domstol etter framslällning av förundersökningsledaren eller åklagaren. Den får förekomma vid förundersökning rörande brott, för vilka inie kan följa lindrigare straff än fängelse i två år, saml vid vissa särskill uppräknade brott. De sistnämnda brotten har siraffskalor, som underskrider del i huvudregeln givna kravet på slraffminimum. De utgörs av vissa allmänfarliga broll, vissa högmålsbrott och vissa broll mot rikels säkerhet saml grovt narkotikabrott och grov varusmuggling avseende narkotika. Bland de särskilt nämnda brotten återfinns med vissa undantag de brott, som nu upptas i den tidsbegränsade lagstiftningen. Beträffande allmänfarliga brott, högmålsbrott och brott mol rikets säkerhet skall även straffbara försök, förberedelse och stämpling lill broll kunna föranleda telefonavlyssning. Delta överensstämmer i huvudsak med vad som nu gäller.

Telefonavlyssning skall liksom f n, få tillgripas först när någon skäligen kan misstänkas för brottet. Bestämmelsen att avlyssning skall kunna avse telefonsamtal till eller från telefonapparat, som innehas eller eljesi kan antas komma att begagnas av den misstänkte, har av utredningen behållits som en yttre ram. Att utredningen dock föreslår en begränsning beiräffande apparater, som ej innehas eller huvudsakligen används av den misstänkte, framgår av det följande.

1 gällande räll fordras alt åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Detta krav har preciserats och utvecklats i det framlagda lagförslaget. För att tillstånd skall få meddelas förutsätts sålunda att åtgärden kan anias ge upplysning som är av synnerlig vikt för uiredningen och all hinder möler mol all på annat sätl erhålla motsvarande upplysning,

Uiredningen har funnii att gällande rätt anger den misstänktes egna telefonsamtal som avlyssningens egentliga objekt. För att begränsa antalet fall, då åtgärden kan komma att drabba annan än den misstänkte, har strängare förutsättningar uppställt för avlyssning av telefoner, som den misstänkte endast mera sporadiskt kan komma att använda, Endasl om synnerlig anledning förekommer att avsedd utredning skall vinnas genom avlyssning får sålunda lillslånd meddelas beträffande telefon, som inte innehas eller

5 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 202

Prop. 1975/76:202 66

huvudsakligen brukas av den misslänkle.

Vad angår själva domslolsförfarandet föreslås en betydelsefull nyhei. Utredningen konstaterar au prövningen inför domstol inie kan ske så au den misslänkle får tillfälle all bemöia åklagarens påståenden. Sekretessen får lill följd all en fullföljdsrätt endast synes kunna utövas av åklagaren och all endasl avslagsbeslut därför kommer under prövning i högre instans. Avsaknaden av konlradiktoriskt förfarande och fullloljdsmöjlighci har upplevts som otillfredsställande när fråga är om cu så ingripande tvångsmedel som telefonavlyssning, Uiredningen föreslår därför att som motpart lill åklagaren införs en god man med uppgifi att ta tillvara intresset av integriieisskydd för den enskilde. Den gode mannen skall ha slällning av part och ges tilirälle att yttra sig över åklagarens framställning, ,11 den misstänktes situation skall särskill beaklas ligger i sakens natur. Genom den gode mannen blir del möjligt all få även bifallsbeslui överprövade i högre instans. God man skall förordnas av regeringen lor viss lid och vissl område. För all säkerställa ett tillräckligt personurval och för au ime sprida de från sekretessynpunkt känsliga uppdragen alllför myckel föreslås au behörigheten för tingsrätt all uppta ärenden om telefonavlyssning begränsas lill tingsrätterna i de sex hovräiissiäderna, dvs, Stockholm. Jönköping. Malmö. Göteborg. Sundsvall och Umeå,

Längsta lillsiåndsiid är f, n, en vecka enligl 27 kap, 16 i; RBoch en månad enligl 1952 och 1969 års lagar. De fiesta lillslånd har meddelats enligl de sistnämnda lagarna och avsett en månad. Utredningen föreslår au i den nya lagstittningen lillsiåndsiiden får beslämmas lill högst en månad. Tiden skall till skillnad från vad nu gäller räknas från dagen för beslutet. Utredningen betonar all rällen alltid skall undersöka möjligheterna alt bestämma tiden kortare. Mänga gånger torde även en lillsiåndsiid av en niånad vara otillräcklig, varvid nytt tillstånd liksom t", n, skall kunna meddelas om förulsällningar härför finns,

I 1952 års lag ges möjlighel all fördröja eller inställa telefonsamtal, alt avslänga telefonapparat från samtal saml alt erhålla uppgifi om samtal som utväxlats mellan olika telefonapparater. Denna möjlighel har behållits och liksom f. n, anknutits till samma förutsättningar som gäller för iddonav-lyssning i egentlig mening. Likaså har behållits den i lagen givna befogenheten för förundersökningsledaren eller åklagaren alt interimistiskt förordna om telefonavlyssning med skyldighel alt anmäla åtgärden lill rälten för överprövning. Befogenheten har dock begränsats till fall. då fara är i dröjsmål.

Utredningen har hafi all särskill beakla den konfiikt, som vid iddbn-avlyssning på tidningsredaktioner kan uppslå med uppgifislänmares rätt lill anonymilet enligl tryckfrihetslagslifiningen, Uiredningen har här ansett sig kunna anknyta till de överväganden, som massmedieutredningen (MMU) gjort i sill betänkande (SOU 1975:49) med förslag lill massmediegrundlag (MGL), I avbidan på genomförandet av en ny yiirandelVihelslagsiirining har utredningen dock funnii del angeläget all i lagtexten ge en särskild regel om beaktande av den räll till anonymitet, som I", n, tillkommer författare, annan upphovsman eller meddelare enligl tryckfrihetsförordningen (TF) och radioansvarigheislagen (1966:756).

Utredningen har även uppmärksammat andra lysinadsplikier. som kan

Prop. 1975/76:202 67

komma all beskäras genom telefonavlyssning. Ulredningens överväganden härvidlag har föranletl uiredningen all föreslå förbud mot avlyssning av telefonsamtal mellan den misslänkle och hans försvarare,

Beiräffande avlyssningens praktiska uiförande förutsätts som hittills all denna kan ske genom direklavlyssning eller upplagning på fonetisk väg. Uppteckning av sannal bör endasl få omfalta vad som finnes vara av betydelse för utredningen, Uppleckning får i enlighel med gällande räll granskas endasl av rällen, förundersökningsledaren, åklagaren, sakkunnig eller annan som anlitas för uiredningen eller därvid hörs. Vad som vid granskningen befinnes sakna belydelse för uiredningen skall omedelbart förstöras,

Uiredningen har i sina överväganden särskill gått in på olika frågor som hör samman med uinyitiande av material som kan framkonmia vid avlyssning, Uiredningen har funnit alt även uppgifier från samlal, vari den misslänkle ej deliagii men som kommii au avlyssnas på apparat som tillståndet avser, bör få utnyttjas i den mån de rör samma brottslighet som den, som föranlett avlyssningsiillsiåndei. Därutöver bör maierialei inte få begagnas i broiisuiredningssamnianhang. Till förebyggande av broll bör enligl ulredningens uppfallning vad som kan framkomma vid avlyssning få begagnas om fråga är om allvarligt brolt. exempelvis mol liv och hälsa.

En samordnad och permanent lagslifining bör förenas med garantier för all riksdagen får erforderlig insyn i verksamheien, Uiredningen loreslår alt behovei av insyn tillgodoses på så sätt alt redogörelse för lillämpningen av lagstittningen lämnas riksdagen genom årlig skrivefse från regeringen. Skrivelsen bör ge riksdagen en uppfattning bl, a, om antalet ärenden om telefonavlyssning, anlalel medddade lillslånd saml vilka lillsiåndsiider som förekommit.

Vad gäller ställningstagande lill terrorisilagslifiningen har uiredningen utgått från all ulredningens förslag kommer au läggas fram innan terrorisilagen upphört att gälla och innan riksdagen beslulal rörande regeringens proposition (1975/76:18) med förslag till lagom tvångsåtgärder i spaningssyfie i vissa fall.

Den telefonavlyssning ,som kan ifrågakomma under förundersökning enligl del framlagda förslagel ger enligl ulredningens mening endasl i begränsad omraiining möjlighel lill det tidiga brottsförebyggande ingripande som är lerrorisilagsiifiningens målsättning, Uiredningen har med hänsyn härtill anseii au möjligheten lill telefonavlyssning enligl icrroristlagen inie nu bör upphävas. Därvid har uiredningen emellertid föruisail all den cx-iraordinära lagsiifiningen. varom här är fråga, alhjämi blir föremål för fortlöpande parlamentarisk bevakning genom all den görs tidsbegränsad och att de parlamentariska ledamöterna i RPS:s slyrelse erhåller redovisning av de enskilda ärendena, där avlyssning begärs. Utredningen ulgår vidare från all även i de ärenden varom här är fråga den av uiredningen föreslagna ordningen med en god man kommer au tillämpas.

Prop. 1975/76:202 69

1 Inle(dning

1.1 Direktiven

Utredningsuppdraget innefattas i ytirande till slalsrådsproiokollet den 8 mars 1974 av chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer. som anförde bl, a, följande:

I vårt land finns sedan länge en mlorlig lagreglering av de tvångsmedel som står lill myndigheternas lorlbgande vid förundersökning med anledning av brott. De grundläggande reglerna tlnns i rättegångsbalken (RB). Regleringen i ämnel motiveras av all tvångsmedlen innefailar avsevärda ingrepp i den enskildes rällssfär. Från rätts-skyddssynpunkt är del därför av vikt au lagslillningen drar upp beslämda gränser för ivångsmedlens användning.

Bland de siraftprocessuella tvångsmedlen intar iclelbnavlyssning en särställnmg så lill vida att de legala Ibrulsätlningarna lor användningen av denna åtgärd är strängare än i fråga om tvångsmedel i allmänhel. Telefonavlyssning skiljer sig också på del visei från övriga ivångsålgärder all regler hiironi finns inte bara i RB ulan också i vissa speciallagar rörande ingripande nioi särskilda lyper av allvarligare brotl.

Efier all ha lämnat en redogörelse förden nuvarande regleringen fortsatte departementschefen:

Som framgår av den nu lämnade redogörelsen är Ibrulsäliningarna lor användande av lelelbnavlyssning olika beroende på vilkel ändamål utredningen har. Regleringen uppvisar också skillnader i fråga om de särskilda lagarnas gillighelsiider. Del är mol denna bakgrund nauirligl all önskemål om samordning av beslämmelserna på sislone har framslällls. I samband med remissbehandlingen av rikspolisslyrelscns framställning år 1973 om förlängning av gilligheisiiden lor 1969 års lag ifrågasalte sålunda riksåklagaren om inie liden var mogen au göra en översyn av RB:s regler om ivångs-mcdcKprop. 197.1:104 s. 8). Vid utskollsbehandlingen av 1973 års lag logs moisvarande spörsmål upp av Juslilieiitskollei (JuLI 1973:18 s. 22). Ulskollel Iramhöll all. även om erfarenhelerna av den hiuillsvarantle tillämpningen av beslämmelserna om le-lefonavlyssning inie lydde på annal än all ulnylljandel skell med tillbörlig restriktivitet, den successiva utökningen av möjlighelerna till telefonavlyssning motiverade en samlad översyn av lagstiftningen och dess lillämpning. En sädan kartläggning borde enligl ulskollel ske i lämpligi sammanhang under beaklande av inlegrilels-skyddskommillcns (Ju 1967:62) arbeie rörande ell förstärkt integriieisskydd pä per-sonrältens område. Rik.sdagen ticslöl all ge Kungl, Mai:l lill känna vad ulskollel sålunda anfön (rskr I973;l2k Jfr rskr 1973:223).

Anlalel lillslånti lill lelelbnavlyssning är per år räknal myckel lilel. De myndigheler och Ibreirädare lör riksdagen som i olika sammanhang har hall all granska verksamheien har inle i någol fall funnit au lelelbnavlyssning ulnylljals olillbörligi. Della

Prop. 1975/76:202 70

kan dock inle las lill inläkl för all en översyn av det slag riksdagen har Ibrordal skulle vara av ringa iniresse. Telefonavly.ssning innebären myckel allvarligt ingrepp i den enskildes rällssfär. Redan med hänsyn härtill linns goda skäl all göra en undersökning av hur della ivångsmedel uinylljas. Härtill kommer all lagregleringen på områdei har kommii all bli ganska splittrad. Bestämmelserna är iniagna i olika lagar, som har lillkommil vid skilda ulllallen för au möta efter hand uppkommande behov, och de avviker sinsemellan på liera punkter. Enligl mm mening är liden nu mogen au göra en allmän översyn av lagsiifiningen på områdei. Översynen bör anlbnros ål särskilda sakkunniga.

De sakkunniga bör i försia hand kartlägga tillämpningen av gällande regler om lelelbnavlyssning. De bör granska de fall där sådani ingripande har Ibreiagiis och lörsöka bilda sig en upplänning om vilken elTeki åtgärderna har hall och om de varil nödvändiga för all uppnå resullal.

Telefonavlyssning är olvivelakligl en elTekiiv spaningsmeiod vid vissa slag av myckel allvarliga broll som är svåra all komma ål enbart med andra metoder. Med hänsyn lill ingreppels karaklär bör dei emellenid inle la förekomma i andra lall än då del motiveras av slarka samhällsintressen. De sakkunniga bör överväga om gällande regler om lillämpningsområdel för lelelbnavlyssning innefailar en lämplig avvägning mellan iniressei av ell slarkl skydd för den enskildes privatliv och sanihälleis inires.se av elTektiva medel i brottsbekämpningen. 1 detta sammanhang bör undersökas om visst minimisiralT är en lämplig förutsättning för lillslånd lill lelefönavlyssning eller om vissl angivei broll i princip bör vara avgörande.

En viklig uppgifl förde sakkunniga blirall undersöka om dei är möjligt all ytterligare stärka rällssäkerheisgarantierna vid lelefönavlyssning. I della sylte bör de se över bl. a. reglerna om tbrfarandel vid lillslåndsprövningen. En annan fråga som bör uppmärksammas är om kretsen av de personer som har räll all la del ay del uppiecknade maierialei kan begränsas ytterligare.

■Som jag lidigare har nämnt är reglerna om lelefönavlyssning spridda på olika lagar. De sakkunniga bör undersöka om det är möjligi all uppnå slörre enhetlighel genom au samla alla eller åtminstone fierialei regler rörande telefonavlyssning i en enda lag. Fierialei lillslånd lill lelelbnavlyssning lorde (. n, meddelas med siöd av de särskilda, lidsbegränsade lagarna. En ordning med lidsbegränsad lagreglering i ämnel har den fördelen all riksdagen förllöpande kan konirollera all verksamheien bedrivs efler uppdragna riktlinjer. De sakkunniga bör överväga om denna ordning bör behållas eller om erforderliga garantier för all riksdagen får lillräcklig insyn i verksamheien kan skapas på annat sätl.

En särskild aspckl på frågan om telefonavlyssning har lagiis upp i en skrivelse från Pressens samarbeisnämnd den 30 november 1973. nämligen de problem som sammanhänger med telefonavlyssning hos lidningsredaklioneroch i andra situationer då ålgärden kan komma i konflikt med den i iryckfrihelsförordningen grundade principen om meddelares räll lill anonymilei. De sakkunniga bör uppmärksamma della särskilda problem och därvid samråda med de sakkunniga som lillkallals för all ulreda frågan om skydd för meddelares anonymilet vid beslag och husrannsakan.

Linder översynen av lelefonavlyssningsreglerna kan även andra frågorom förslärk-ning av miegrileisskyddel på områdei akluali.seras. I den mån sådana frågor har omedelbari samband med del nu givna lagsliflningsuppdragel bör de sakkunniga kunna föreslå reformer också i sådana hänseenden. De sakkunniga bör därvid samråda med inlegriiclsskyddskommillén. De sakkunniga bör även vara oförhindrade all - om del visar sig nödvändigl - föreslå sådana ändringar i 1952 års lag om särskilda tvångsmedel i vissa brottmål som föranleds av översynen beträffande reglerna om Icle-Ibnavlyssnmg.

Prop. 1975/76:202 71

1.2 Utredningens arbete

Utredningen har i enlighel med direktiven hafi samarbeie med iniegriieis-skyddskommiiién (Ju 1967:62) och uiredningen (Ju 1974:01) om anony-mileisskydd vid beslag och husrannsakan. Uiredningen har avgell yttrande över

1, skrivelse den 13 februari 1975 av rikspolissiyrelsen (RPS) angående förlängning av lagen (1969:36) om lelelbnavlyssning vid förundersökning angående grovt narkoiikabron m, m,

2, depariemenispromcmorian (Ds A 1975:2) Vissa ändringar i lerrorisilagen

3, 1973 års fri- och räiiigheisulrednings belänkande (SOU 1975:75) Medborgerliga fri- och rältigheter,

Iniegriieisskyddskommillén övervägde i sill belänkande (SOU 1970:47) Skydd mol avlyssning om del fanns anledning all föreslå all polis eller andra myndigheicrskulle faen särskild räll alt använda avlyssningsapparalur i sill arbeie med all bekämpa broll, Kommiuéns siannade dock för all della inle borde vara möjligi. Kommitténs siåndpunki liininades uian erinran av de fiesia remissinsianserna men kritiserades också av en del inslanser. Till de senare hörde domarlöreningen. ivå liinssiy relser sann överåklagaren i Malmö, Bland kritikerna framfördes länken au anknyta töruisäiiningarna lill dem som gäller för lelelbnavlyssning,

I prop, 1975:19 s. 84 f, om lagslifining lill skydd mol olovlig avlyssning förklarade deptirtemenischefen all han i alll väsenlligi delade de synpunkler som kommittén anfört moi en användning av iniegriieislarlig apparaiur i brottsbekämpande syfie. Han ansåg därför all del ime f, n, fanns skäl all lillåia polisen all använda sådan apparaiur i strid med de allmiinna beslämmelser som borde gälla för olovlig avlyssning. Doparicmenischefen förklarade emellertid all del, med hänsyn lill del nära samband som råder mellan den översyn som uiredningen om lelefönavlyssning skulle tbrela och frågan om användande av iniegrilelsfarlig apparaiur i brottsbekämpande syfie, fanns anledning för uiredningen all även la upp denna fråga.

Uiredningen har vid överläggningar med RPS lagil upp frågan om regler för användning av särskild avlyssningsapparalur. Rikspolischefen har diir\id förklarai all del inte är önskvärt all regler införs som för polisens dd gör undanlag från del förbud mot olovlig avlyssning, som nu återfinns i 4 kap. 9a i; BrB. Utredningen har med hänsyn härtill inte vidare behandlat denna fråga.

Prop. 1975/76:202 73

2 Sky(J(Jet för telehemligheten

2.1 Europarådets konvention

I Europarådets konvention av den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna föreskrivs i artikel 8 all "envar har rätt lill skydd för sill privat- och familjeliv, sill hem och sin korrespondens," Denna principförklaring, som an,ses läcka inte bara post- ulan även idehemligheien, förses i sill andra siycke med väsentliga förbehåll, "Offentlig myndighei må icke slöra åtnjutandet av denna rättighet med undantag för vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle nödvändigl med hänsyn lill landels yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landels ekonomiska välstånd, förebyggande av oordning eller broll, hälsovården, skyddandel av sedligheten eller av andra personers fri- och räi-ligheler", I samband med ratificeringen av konventionen framhölls (prop, 1951:165) all de ingrepp som kan förekomma från svenska myndigheters sida inte sträcker sig längre än som medges i artikeln, Della uttalande äger alhjämi giltighet. Artikelns belydelse som spärr mol myndigheisuiövningen bör dock inle överdrivas, I Malmgrens m, fi, kommentar lill grundlagarna konslaleras alt "det synes svårt att tänka sig ett ingrepp, som inte kan försvaras med den ekonomiska politiken eller med artikelns preventiva synpunkter".

2.2 Grundlagen

Eu principiellt skydd för idehemligheien är också inskrivet i 1974 års grundlag, Enligl 2 kap, 3 i; regeringsformen (RF) är "varje medborgare skyddad mot all myndighei utsätter honom för kroppsvisitation dier annal påtvingat kroppsligt ingrepp, för husrannsakan, för inirång i hans brev-, post- eller icleförbinddser eller lor hemlig avlyssning". Enligl 2 kap 4 och 8 kap 3 i: skall föreskrifier som begränsar det skydd som avses i 2 kap 3 , meddelas genom lag. I förarbetena (prop. 1973:90 s. 242 f) förklarar grundlagberedningen all grundlagen enligl dess mening bör garantera skydd mot intrång i lörlrolig kommunikation med andra människor genom post, telefon, telegram o. d. Del som skyddas är förtrolighelen. Organ för del allmänna lår inle bryta brev eller andra försluina försändelser, avlyssna leleibnsamtal

Prop. 1975/76:202 74

eller röja innehållel i lelegram ulan siöd abesiäninielse i lag, Sk\ddei gäller också andra former av hemlig avlyssning, 1. ex. genom begagnande av dolda mikrofoner eller annan sådan avancerad utrusining. Beredningen konslaierar all grundlagens krav på lagslifining kommer all gälla en sior del av beslämmelserna i rättegångsbalken om ivångsmedel i brottmål saml dessulom moisvarande beslämmelser i andra lagar, däribland 1952 oeh 1969 års lagar.

Del i grundlagen inskrivna skyddel lor idehemligheien ulgör i likhei med Europarådskonveniionen i Ibrsia hand en principlbrklaring. Någol förbud moi ingrepp i idehemligheien siadgas således inie. De föreskrifier i rättegångsbalken eller annorsiädes som reglerar telefonavlyssningen uppfyller kravei på lagform.

Del är naiurligi all den maleridla innebörden av grundlagsskyddei lör Idehemligheien inie kan skrivas in i en författning av grundlagskarakuir. Oakial del reella innehållel åierfinns i regler av lägre digniiei belönas genom 2 kap. 3 ij RF vikten av skydd lor telehemligheten. Stadgandet ulgör en ulgångspunkl, från vilken vatie ingrepp i telehemligheten från myndigheternas sida skall bedömas kritiskt och resirikiivi såväl vid lagslifining som i lillämpningen.

2.3 Brytande av lelehemlighet m. m.

Telehemlighcien är emellertid skyddad också mol angrepp från enskilda: Den som olovligen bereder sig lillgång lill meddelande, vilkel såsom telefonsamtal är under befordran genom allmän belbrdringsansiali tliims enligl 4 kap. 8 ij brottsbalken (BrB) för brytande av lelehenilighei lill bincr eller tangdse i högst två år. Den som i annal fall olovligen medelst tekniskl hjälpmedel lor ålergivning av ljud i hemlighei avl>ssnar eller upptar lal i enrum, samlal mellan andra eller förhandlingar vid sanini;iniräde eller annan sammankomsi. vanill allmänheien icke äger tillträde och som han icke själv dellar i eller som han obehörigen berett sig lilliräde till. tliims enligl 4 kap. 9 a i; BrB för olovlig avlyssning lill samma siraff

2.4 Telefonreglemeniet

Skyddel lor idehemligheien kompleiieras i förhållande till båtle m>ntligheier och enskilda av 3 i; lelefonrcglemcniel (1963:18). Televerkels personal är under avgiven lyslnadslorbinddse sk> klig all hemlighålki såväl iclelonsam-lals innehåll som namn på de personer och nummer på de ielelonapp;iraier. mellan vilka samlal utväxlats. Uppgifi därom får, om ej i lag siadgas annorlunda, delges endast dem mellan vilka samlalei uiviixlals eller dem som abonnerar på de icldbnapparaier som använts vid samialel. Dock lår leleverkel förete handling, av vilken sådan uppgift framgår, om del är nikl-vändigl för all inför domstol siyrka televerkets krav påoguldcn lelcibnavgifi. Endasl då del med siöd av lag förordnais om avlyssning lår leleverkel

Prop. 1975/76:202 75

vidla eller tillåta anordningar beträffande tdefonnäiei. som är avsedda all bereda person utom leleverkel möjlighel all avlyssna samlal på näiei ulan all minsl en av de samtalande har vetskap därom Enligl 28 > får i princip samlal inställas eller fördröjas eller idelbnapparal avslängas för samlal endasl med stöd av förordnande i lag.

Uppsåtlig men lillålen telefonavlyssning kan förekomma av televerkets personal. Avlyssning, som ingår i personalens tiänslcåliggandcn - i.ex. i samband med koniroll av ledningarnas funktion - faller således inie under brottsbalkens eller lelelonreglemeniels förbud. Personal som bryler mol lysl-nadsplikien eller överskrider rällen all lyssna kan ådömas ansvar härför.

2.5 Trafikmedelsövervakning m. m.

Vad som i försia hand åsyfias, när man lalar om telefonavly.ssning, lorde numera vara en mol viss person eller vissa idefonapparaler inriktad avlyssning Under begreppet faller emellertid också sådan generell kontroll av leleirafiken, som kan komma i fråga vid krig eller krigsfara och som under andra världskrigel i viss ulslräckning tillämpades också i Sverige, Frågan om sådan generell kontroll av teletrafiken ingår inle i utredningens uppdrag, Uiredningen om irafikmedelsövervakning avgav i november 1973 del lill Slor del hemligsiämplade belänkandel "Trafikmedelsövervakning". som rörde koniroll av posi-oeh leleirafik vid krig eller krigsfara. Belänkandel. som har remissbehandlats, har inie föranlett lagslifining. Reglersomlillåieren generell koniroll finns dock inte f n. Diiremoi ges i lagenl I957:132)med särskilda besiiinmielser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. vidgade möjligheieriill individuell koniroll. Beslämmelserna gälleraulomaliskl i krig. Vid krigsfaraellereljcsl underulomordeniliga.av krig föranledda Ibrhållantlcn kan regeringen lörordna au de skall lilläm|ias. Frågan skall då underslällas rik.sdagen inom en månad.

2.6 Telefonavlyssning i brottsutredande eller brousför-h indra nde syfte

De f n. gällande reglerna om lelelbnavlyssning kan indelas i ivå kalegorier. Den ena kategorin avser regler ,som anknyter lill Ibrundorsökningsförfa-randei och tillåter lelelbnavlyssning i renl broiisuiredande sylte. Hit hör den grundläggande bestämmelsen i 27 kaii, 16 i; RB ,samt de hiiriill anslutande reglerna i 1952 och 1969 års lagar. Till samma grupp hiir reglerna i 1957 års lag. Den andra kategorin utgörs i dag av 11 terrorisilagen. l :\en-ludl lagslifining om generell lelclbnkoniroll i krigssilualioner lorde också inordn;is under denna rcgellyii. Föruisäiiningen lor lelelbnavlyssning år här inle misslanke all viss person ullört viss slrafibdagd gärning. Enligl lerrorisilagen skall ålgärden i slällel ha belydelse lör alt utröna hurti\ida en terrororganisation eller terrorgrupp planlägger eller förbereder ålgärd som

Prop. 1975/76:202 76

utgör hot mot allmän ordning eller säkerhet. Att också spaningsåtgärder enligl terrorisilagen kan ha betydelse i en förundersökning undanskymmer inte del faktum att ändamålei primärt inte är brottsutredande ulan brolisförhindrande. Också i övrigi finns påtagliga skillnader mellan terroristlagens reglering av telefonavlyssningen och övriga bestämmelser om telefonavlyssning,

Bestämmelsernaom telefonavlyssning i 1957 års lag är intagna i l3och 14 §§ (lydelse enl igt SFS 1964:210), De ger-efier mönsterav 1952 års lag-möj lighet att inställa eller fördröja telefonsamtal, alt avstänga telefonapparat för samtal eller att erhålla uppgifi från telefonanstalt å samtal som expedierats eller beställts lill eller från viss apparat, TiUståndstiden för avlyssning eller för ålgärd som nyss nämnls aren månad, Likaledesenligt förebild av 1952 års lag ges undersökningsledaren och åklagaren möjlighel alt i brådskande fall provisoriskt förordnaom åtgärd med skyldighel att ofördröjligen låta förordnandei överprövas av rätten. Det bör framhållas att denna lagslifining är ett komplement till RB:s reglerom telefonavlyssning. Som allmän förutsättning gäller således att utredningen rörbron förvilkelinteärsladgallindrigarestraffän fängelse i tvåår och alt telefonapparaten innehas av ellereljest kan antas begagnas av den som skäligen misstänks för brottet. Lagstiftningen är alltså inte särskill inriktad på brotl mol rikets yttre eller inre säkerhel utan förutsätter att hätiämte gäller en lagslifining som motsvarar 1952 års lag.

Prop. 1975/76:202 77

3 Allmänt om förun(dersökning och tvångsme(Jel

3.1 Inledning

Telefonavlyssning vid förundersökning ulgör ell s, k, slralTprocessuelli ivångsmedel, dvs, ett ingripande som får tillgripas under den polisutredning som föregårenbrotimålsräliegång. Tvångsmedlen indelas i personellaoch reella. De personella ivångsmedlen riktas moi person och beslår i au en person berövas sin frihel ellereljest görs lill föremål för inskränkningar i den allmänna medborgeriiga friheten. De reella ivångsmedlen har avseende å egendom oeh innebär åigärder som inskränker den vanliga förfoganderätten över egendomen i fråga. Telefonavlyssning räknas i doktrinen lill de reella ivångsmedlen. Denna uppfallning vinner stöd av stadgandets placeringar i RB:s beslagskapiiel.

För all ge en bild a v telefonavlyssningens rättsliga natur och funktion läm nas här en kort redogörelse för RB:s beslämmelser om förundersökning och tvångsmedel.

3.2 Förundersökning

Förundersökning är den ulredning om brott som företas av polis och åklagarmyndighet och som. även om den formellt räknas som ell led i rättegången, föregår den egentliga rällegången i brottmål. Förundersökning skall bilda den materiella grundvalen för åklagarens åtalsbeslut samt ulgöra en förberedelse för huvudförhandlingen i målel. Den sönderfaller i två stadier: dds del lill polisverksamheten hörande förberedande spanings- och efierforskningsarbeie. som syfiar lill all faslslälla om broll förövals och skäl lill misslanke föreligger mol någon, dels den ulredning som sker sedan misstankarna sålunda koncenlrerais lill viss person. Reglerna om förundersökning finns i 23 kap, RB saml i Ibrundcrsökningskungörelscn (1947:948; FUK),

Förundersökning skall inledas, så snart del på grund av angivelse eller eljesi förekommer anledning, all brotl. som hör under allmänt ålal. har förövals (1 ij). Under förundersökningen skall utredas om broll förövats, vem som skäligen kan misstänkas för brollet och om tillräckliga skäl föreligger för ålal mol honom, Härulöver skall målel beredas så all bevisningen vid kommande huvudförhandling kan förebringas i ell sammanhang (2 s).

Prop. 1975/76:202 78

Förundersökningen inleds av polismyndighet eller åklagaren. Härden inletts av polismyndighet och är saken ej av enkel beskaffenhet skall ledningen övertas av åklagaren, så snart någon skäligen kan misslänkas för brottet. Åklagaren skall också i andra fall överta ledningen, när del är påkallat av särskilda skäl (3 ),

Förundersökningen skall bedrivas objektivt. Inte bara omsländigheler som lalar mot den misstänkte ulan även de som är gynnsamma för honom skall beaklas. Bevis som är lill hans förmån skall las tillvara. Undersökningen skall också bedriva.s enligl hänsynsprincipen, dvs. ingen skall onödigt ui-säilas för misslanke eller få vidkännas kosinad eller olägenhet Undersökningen skall bedrivas så skyndsamt som omsländighelerna medger. Föreligger inle längre skäl till dess fullföljande skall den läggas ned (4 iJ).

Under förundersökningen kan förhör hållas med var och en som kan antas kunna lämna upplysningar av belydelse för uiredningen (6 ). Förhöret kan inom vissa gränser framivingas genom hämining och man kan kvarhållas för förhör underen tid av sex eller, om man är misstänkt, tolv limmar. För kvarhållande längre lid förutsätts all vederbörande är anhållen eller häktad (7-9 :). Ell ön.skemål. .som många gånger inle är genomförbart, är all ell av undcrsökningsledaren anmodat trovärdigt vittne är närvarande vid förhöret. Huruvida någon i övrigi skall la närvara vid förhör avgör i regel förundersökningsledaren (10 i;).

Vägrar någon som i händelse av ålal är viunesskyldig att yttra sig under förhör kan redan under förundersökningen vittnesförhör hållas med honom inför rällen. Också i andra fall kan vittnesförhör med viiinespliklig person hållas inför domstol. Som förulsällning gäller dock i båda fallen all förundersökningen fortskridit så långt alt någon skäligen kan misstänkas för broiiei(l3 ;j).

En pågående förundersökning är i princip hemlig, Förden misstänkte gäller dock särskilda regler, som framgårav del följande. Sekretessen är betingad av hänsyn både till allmänna inlressen och lill den misstänkte och omfallar såväl muntliga som skrifiliga inslag i förundersökningen.

Beträffande polispersonal må anmärkas all polisman enligl 13 ij polisins-trukiionen(l972:5l I) inte obehörigen får yppa vad han fåll vela i tiänslen.om del är av sådan beskaffenhet att del av hänsyn lill allmänna el lerenskilda inlressen inie bör komma till utomståendes kännedom.

Undersökningsledaren har räll all förordna all vad som förekommit vid förhör inle får uppenbaras (10 ij). Den som ulan gilligl skäl röjer vad som sålunda inie får uppenbaras döms enligl 9 kap, 6 ij RB lill dagsböter. Tystnadsplikten är emellertid inle ovillkoriig. Den genombryts av viiinesplikl inför domstol oeh hindrar inle heller den missiänkteeller hans försvarare all vid målels behandling inför rällen anföra vad som förekommit vid förhöret (SOU 1938:44 s, 289),

En domslolsRirhandling är i princip offentlig. För all inle förhandlingen skall bryta den sekretess, som i övrigi gäller under förundersökningen, stadgas dock i 5 kap, I tj RB alt förhandling, som under förundersökning äger rum vid domstol, kan hållas inom slängda dörrar. Så skall ske om den misslänkle begär del eller om rätten finner all offentligheten skulle vara lill men för utredningen. Dessutom finns i samma lagrum en generell möjlighel lill slängda dörrar om del kan antas all lill följd av offentligheten

Prop. 1975/76:202 79

någol kan uppenbaras som med hänsyn lill rikels säkerhel bör hållas hemligl för främmande maki. Har förhandling ägl rum inom slängda dörrar kan rällen enligl 5 kap, 4 i; RB förordna all vad som därvid förekommil inle får uppenbaras. Har förhandling hållils inom slängda dörrar kan enligl 5 kap, 5 ij RB även dom eller beslul avkunnas inom slängda dörrar.

Handlingar rörande polismyndigheis eller åklagares verksamhet lill beivrande av broll är med stöd av 2 kap, 1 ij tryckfrihetsförordningen (TF) underkastade sekretess enligl 10 § sekretesslagen (SekrL), Sekretessen innefattar även handlingar rörande användning av ivångsmedel i brottmål,

SekrL reglerar i försia hand allmänhetens lillgång lill allmänna handlingar. Enligt uttryckligt stadgande i 39 i; SekrL skall dess beslämmelser inle lända lill inskränkning i sökandes, klagandes eller andra parters räll au i mål eller iirenden hos domstol eller annan myndighei uibekomma dom, beslul och andra handlingar. Bestämmelsen i 39 i; SekrL lorde emellertid inte ha .självständig belydelse. Frågan om den s, k, partsoffeniligheten blir i slällel all bedöma enligl regler som finns på annal håll. i fråga om förundersökning i RB

Frågan om den misstänktes insyn i förundersökningen berörs närmasl i 23 kap. 18 > RB, Där siadgas all när förundersökningen fortskridit så långt all någon skäligen misstänks för brottet skall han. då han hörs. underrättas om misstanken. Så snart det kan ske ulan men för utredningen har han och hans försvarare räll all la kännedom om vad som förekommil vid förundersökningen, ange den ulredning de anser önskvärd och i övrigi anföra vad de aktar nödigt. Underrättelse härom skall lämnas eller sändas lill den misstiinkte och hans försvarare och skäligi rådrum ges dem. Innan så skell får åtal inte beslulas. Medan bevismaterialet samlas in kan del vara av vikl all den misslänkle inte får vetskap om vad som företas. Så länge den skäligen misslänkle inte hörts behöver man inte underrätta honom om den misslanke som finns mol honom. Någon skyldighel att särskill meddela den misslänkle och lala om all misstankarna nu nått styrkan skälig misslanke föreligger alltså inle.

Vid förundersökning skall prolokoll föras över vad därvid förekommil av belydelse för uiredningen, Proiokollföringen omfattar bl, a, utsagor av den misslänkle och andra, varvid den hörde skall få tillfälle alt granska uppteckningen innan förhöret avslutats och tillfrågas om han har någon erinran mol innehållel. Erinran som inle föranleder ändring skall aniecknas. Så snart ålal har besluiais har den misslänkle eller hans försvarare rält alt på begäran få avskrifi av förundersökningsprotokollel (21 s), Beslulas inle ålal föreligger således ingen rätt all fä avskrifi av proiokollel, 1 sådana fall är den misslänkle inle i annan siluation än medborgarna i allmänhel bortsett från den räll han cnligi 18 må ha hafi all under förundersökningen la del av materialet.

Närmare beslämmelser om vad förundersökningsprotokollel skall innehålla meddelas i 20-24 si; FUK. I protokollet skall enligl 20 ;j FUK bl.a, aniecknas beslul och uppgifier rörande användande av tvångsmedel. Protokollet skall enligt 22 tj FUK avfallas så, alt del ger en trogen bild av vad som förekommit vid förundersökningen av belydelse för målet. Del skall enligt 23 tj FUK ha erhållit slutlig avfattning innan åklagaren fattar beslut i åtalsfrågan.

Prop. 1975/76:202 80

Den misslänkle äger redan under förundersökningen rätt all anlita försvarare. Enligt 12 FUK skall den som underrättas om all han är skäligen misstänkt samtidigt erhålla underrättelse om denna räll och om möjlighelen all få offentlig försvarare förordnad. Försvarare har - i princip i samma omfallning som den misslänkle själv - räll all enligl undersökningsledarens bedömande närvara vid förhör saml all ta del av uiredningen och begära kompletterande ulredning.

Förundersökningen avslulas genom beslul i frågan om ålal (23 kap, 20 ij RB), Enligl 14 tj FUK bör underrättelse lämnas den som hörs som skäligen misstänkt för brottet både i fall då förundersökning nedläggs och fall då det beslulas all ålal inte skall väckas, Enligl RÅ (cirkulär C 22) innefattar detta i själva verket ej blott en rekommendation ulan en skyldighel att lämna sådan underrättelse.

3.3 Tvångsmedel under förundersökning

3.1 Inledning

Som framhållits i det föregående (3,Där telefonavlyssning ett av de tvångsmedel, som under förundersökningen fär tillgripas mot person eller egendom. Användandet av ivångsmedel är ingående reglerat i 24-28 kap, RB, I det följande skall belysas några av de viktigaste ivångsmedlen,

Beslul om tvångsmedel fattas i fiera fall av undersökningsledaren eller åklagaren. När rätten beslutar om tvångsmedel är den enligt I kap, 3 tj RB domför med en lagfaren domare, dvs, ulan nämnd, I motion 1975:242 har begärts ulredning av reglerna om rättens sammansättning vid häktningsförhandling.

3.3.2 Häktning odi anhållande (24 kap. RB)

Häktning och anhållande är personella ivångsmedel som innebär all en misstänkt berövas sin frihel.

Häktning beslu'.as av rätlen (4 i;). Förutsättningen är alt någon är på sannolika skäl misstänkt för brott, för vilkel är stadgal fängelse i över ell år, Härulöver fordias att det skäligen kan befaras all den misslänkle undandrar sig lagföring eller straff, försvårar sakens utredning eller fortsätter sin brottsliga verksamhet (I ij). Vidgade möjligheler ges för häktning av |x;rsoner utan stadigt hemvist i riket m. fi. (I ij andra slyckel saml 2 s).

Till skillnad från bestämmelsen i 27 kap, 16 i; RB om telefonavlyssning förutsätts i den grundläggande häkiningsregdn inle någol vissl minimistraff Kan fängelse i minst ett år följa på brottet kan häktning således lillgripas också för ett brott, vars lägre straffgräns börjar med böter. Kan dci emellertid anlas alt påföljden i del särskilda fallel stannar vid böler eller suspension må häktning dock inte ske (I i; fjärde stycket). Vid grövre broll finns å andra sidan en regel som ulgår från all häktning i vis.sa fall bör ske. Här anknyter man till minimislraffen. Är för brottet inte stadgat lindrigare straff

Prop. 1975/76:202 81

än fängelse i två år, skall sålunda häktning ske om det ej är uppenbart all anledning därtill saknas (I § iredje slyckel).

Häktning föregås ofiasi av anhållande, Beslul om anhållande meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren. Sist å femte dagen eller den då den misslänkle anhölls skall anhållningsmyndigheien göra häkiningsfram-siällning till rällen, - Enligl 2 > 1952 års lag får justitiekanslern (JK) i fall som där avses medge en frist på upp till 25 dagar, - Då framställningen kommii in lill rällen skall rällen sisl å fjärde dagen därefier hålla förhandling i häkiningsfrågan. Vid förhandlingen skall den som yrkal häklning och i regel också den anhållne vara närvarande. Åklagaren anger därvid de omsländigheler häkiningsyrkandei grundas på. varefier den anhållne och hans försvarare får tillfälle all yttra sig (12-14 i;;;), Rällen meddelar sedan omedelbart beslul. i vilkel del misstänkta brottet samt grund för häktningen skall anges (16 ij).

När rällen meddelar häktningsbeslut skall den också besiämma när ålal senasl skall vara viickl. Tiden får inie sällas längre än som oundgängligen erfordras. Överstiger tiden två veckor skall rällen i regel med fjorton dagars mellanrum hålla ny häktningsförhandling och därvid särskill tillse all utredningen bedrivs så snabbi som möjligt (I8§), Väcks inte ålal i räll tid eller har inte framslällning om förlängning av fristen inkommil eller förekommer eljesi ej längre skäl för häklning ankommer del på rällen all förordna all den häktade skall friges (I9§),

3,3,3 Reseförbiid (25 kap. RB)

Också reseförbud är ett personellt tvångsmedel, Ålgärden innebär att den misslänkle förbjuds all lämna anvisad vistelseort och kan förenas med skyldighet för honom all på vissa lider vara tillgänglig i sin bosiad eller på sin arbetsplats eller all anmäla sig hos polismyndigheten i orten. För reseförbud krävs att någon är skäligen misstänkt för brotl vara fängelse kan följa och all del kan befaras all han undandrar sig lagföring eller siraff (I och 2 ijij). Reseförbud meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rällen (3 i;). Har undcrsökningsledaren eller åklagaren meddelat reseförbud kan den misstänkte begära räliens prövning av förbudet (5 i;).

3.3.4 Beslag (27 kap. RB)

Beslag ärett reellt ivångsmedel. Någon gräns med hänsyn till brottets svårhetsgrad är i regel inle uppställd, Inle heller fordras alt misstankarna nått viss siyrka mol viss person. Kan ett föremål skäligen anlas ha belydelse för ulredning om broll eller vara genom broll någon frånhänl eller på grund av broll förverkat, får det las i beslag (I ij).

I fråga om skriftlig handling gäller vissa restriktioner. Beslag lår inte läggas å skrifilig handling, om dess innehåll kan antas vara sådani, all befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap, 5 t; RB, inle må höras som viiinc därom, och handlingen innehas av honom eller av den, lill vars förmån lystnadsplikten gäller. För beslag hos den misslänkle eller honom närstående, som av,ses i 36 kap, 3 § RB, av skrifiligi meddelande mellan den

6 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 202

Prop. 1975/76:202 82

misstänkte och någon honom närstående eller mellan sådana närstående inbördes krävs att del gäller ett brott, för vilket ej är stadgat lindrigare straffan fängelse i ivå år (2 ij), - Enligl 3 ij 1952 års lag får dock beiriiffande broll som där avses beslag läggas å sådani meddelande mellan närstående ändå all för brollet är stadgat lindrigare siraff än fängelse i två år,

Skyddel för post- och telehemligheten har vidare föranlett au brev. telegram eller annan försändelse som finns i post- eller telegrafverkets vård får las i beslag endasl om för brottet är stadgat fängelse i ell år eller däröver saml försändelsen hos mottagaren skulle vara underkasiad beslag (3 ,).

Besluianderälien i fråga om beslag tillkommer i princip undersökningsledaren eller åklagaren, 1 brådskande fall får åtgärden vidlas också av enskild polisman, dock ej i fråga om försändelse som befinner sig i posi- eller le-legrafverkels vård (4 i;).

Även rälten kan förordna om beslag å föremål ,som företes inför rällen eller eljesi är tillgängligt för beslag. Har beslag verkställts ulan räliens förordnande kan den ,som drabbats av beslaget begära rättens prövning (5 och 6;j),

När rähen förordnar om beslag eller faslsiiillcr verkslälll beslag skall den. liksom vid häklning och reseförbud, sälla ul lid. inom vilken ålal skall väckas, 1 annai fall skall ålal väckas inom en månad sedan beslagei verk-siälldes, Rällen må dock medge förlängning av denna frisl om den iir otillräcklig (7 i;).

För all effektivisera beslagsreglerna beiräffande försändelser finns i 9 tj särskilda reglerom kvarhållande av sådana, Åigiirden tillgripsofia parallelli med lelefönavlyssning. Är anledning all försändelse som må las i beslag (jämför här 2 och 3 ijtj) skall inkomma lill posi-, lelegraf. järnvägs- eller annan befordringsansiali kan rällen förordna au försändelsen, när den inkommer, skall kvarhållas. tills frågan om beslag, som prövas av undersökningsledaren eller åklagaren, blivit avgjord. Förordnande skall meddelas all gälla högsl en månad från den dag då förordnandei delgavs befordrings-ansialiens föreståndare, I förordnandet skall föreskrivas au meddelande om åtgärden inie utan undersökningsledarens eller åklagarens lillslånd får lämnas lill avsiindaren, mollagaren eller annan, - Enligl 4 tj 1952 års lag får undersökningsledaren eller åklagaren vid brådskande fall själv förordna om kvarhållande.

Är den från vilken beslag sker inie närvarande vid beslaget skall han vid beslag i allmänhel ulan dröjsmål underriiitas diirom och om hur man förfarii med del beslagiagna. Beiräfiande försändelse ,soni lagiis i beslag hos posi-, lelegraf-, järnvägs- eller annan befordringsansiali gäller dock au mollagaren och avsändaren - om han iir kiind - behöver underrättas försl då dci kan ske ulan men för uiredningen (11 ij).

Posi- dier lelcgrafiörsändelse, handelsbok eller annan enskild handling som las i beslag lår inle niirmare undersökas och brev eller annan sluien handling inie öppnas av annan än rällen. undersökningsledaren eller åklagaren; dock lår sakkunnig eller annan som anlilas för uiredningen rörande brottet ellereljest därvid hörs efter anvisning av myndighei som nu niimnis granska handlingen. Har den som verkställer beslaget inte riitt au själv niirmare granska handlingen skall han försegla handlingen. Undersökning av handlingen skall göras snarast möjligt. Kan innehållel i post- eller te-

Prop. 1975/76:202 83

legrafförsändelse hell eller delvis ulan men för uiredningen meddelas mottagaren skall han ofördröjligen erhålla avskrifi eller utdrag av handlingen (12 i;). Om beslag hävts men den misslänkle ej underriiiials därför all underrättelse skulle vara lill men för uiredningen uppslår en situation som påminner om den som föreligger vid telefonavlyssning.

I motiven framhålls beiräffande kvarhållande av försändelse att del ligger i sakens natur all den misslänkle eller annan som drabbas av ålgärden inte bör underrättas därom samt att handlingar i sådana ärenden liksom räliens beslul inte bör få utlämnas i vidare mån än som erfordras för åtgärdens verkstiillandelSOU I938:44s. 325och 326),

3,3,5 Husrannsakan (28 kap. RB)

Husrannsakan är också ett reellt ivångsmedel, som bl, a, syfiar lill all efier-söka föremål för beslag, Beslämmelserna om husrannsakan har således ett slarkl funktionellt samband med beslagsrcglerna.

Förekommer anledning all brott förövals, vara fängelse kan följa, lår i hus. run eller slutet förvaringssiälle företas husrannsakan för eftersökande av föremål, som är underkastat beslag, eller eljest lill utrönande av omständighet, som kan äga belydelse för utredning om brottet. Hos annan än den som skäligen kan misslänkas för brottet får husrannsakan dock företas endasl om brollet förövats hos honom eller den misslänkle gripits där eller del eljesi förekommer synnerlig anledning all genom rannsakningen skall anträffas föremål som är underkastat beslag eller att annan ulredning om brottet vinnas (I ij).

Husrannsakan beslulas av undersökningsledaren, åklagaren eller rällen (4 ij). Vid fara i dröjsmål får polisman företa husrannsakan ulan föregående förordnande (5 i;). Kan husrannsakan antas bli av stor omfallning eller medföra synnerlig olägenhet för den, hos vilken åtgärden företas bör, om ej fara är i dröjsmål, ålgärden inle företas ulan räliens förordnande.

Vid husrannsakan fär oliigenhei eller skada ej förorsakas utöver vad som är oundgängligen nödvändig (6 i;). Om möjligt bör ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara. Den hos vilken ålgärden företas eller, om han ej är närvarande, hans hemmavarande husfolk, skall erhålla tillfälle att övervaka förrättningen, så ock tillkalla viiine. såvida inie detta fördröjer undersökningen. Har ingen närvarit skall den drabbade så snart det kan ske ulan men för uiredningen underrättas om den vidtagna åtgärden (7 i;).

Post- dier idegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling, som aniräffas vid husrann.sakan, far inle närmare undersökas och inte heller brev eller annan sluien handling öppnas i annan ordning än som föreskrivs belräfiändc beslag i 27 kap, 12 i; försia slyckel (8 ij). Hänvisningen innebär tiämför 3,3,4) all endasl rätten, undersökningsledaren eller åklagaren får undersöka eller öppna handlingen eller anvisa annan, i försia hand sakkunnig eller polisman, all ulöva denna behörighel; den som inie är behörig skall försegla handlingen. Tas handlingen i beslag blir 27 kap. 12 i; RB direkt lillämplig.

Prop. 1975/76:202 85

4 Telefonavlyssning vid förunciersök-ning

4.1 Historik

4.1.1 Inledning

Före andra världskriget saknade svensk rätt regler om telefonavlyssning i brottsutredande syfie. Varken i 1933 års tvångsmeddslag eller annorsiädes fanns några besiiimnielser som medgav de brottsutredande myndighelerna alt avlyssna telefonsamtal. Del antogs att för avlyssning av den misstänktes telefonsamtal erfordrades Kungl, Maj:ls beslut i vatie särskill fall (SOU 1938:44 s. 327),

Förslag till regler om telefonavlyssning i samband med brottsutredning lades första gången fram i PLB:s betänkande Förslag till rättegångsbalk (SOU 1938:43 och 44), RB trädde i kraft den 1 januari 1948,

Redan före RB:s tillkomst infördes emellertid reglerom telefonavlyssning i två av andra världskriget föranledda lagar, nämligen lagen (1939:724) om särskilda ivångsmedel vid ulredning rörande broll som avses i 8 eller 19 kap, slraffiagen m, m, och lagen (1940:3) om vissa ivångsmedel vid krig eller krigsfara m, m. Båda lagarna fick provisorisk karaktär och skulle gälla lill utgången av mars 1941, Giltighetstiden för 1939 års lag föriängdes inte medan däremot 1940 års lag successivt förlängdes och upphörde alt gälla försl med utgången av juni 1945.

Mellan den I juli 1945, då 1940 års lag upphörde att gälla och den I januari 1948, då RB trädde i kraft, saknade svensk lag bestämmelser om telefonavlyssning.

Det utrikespoliliska läget ansågs 1952 påkalla utvidgade möjligheter till bl.a, telefonavlyssning vid vissa brott mot rikets yttre eller inre säkerhet. Efter mönster av 1939 och 1940 års lagar tillkom en ny provisorisk lag, den alltjämt gällande lagen (1952:98) med särskilda bestämmelserom tvångsmedel i vissa brottmål (1952 ärs lag), Lagen har föriängls att gälla försl ett år och - från 1958 - två år i taget och gäller f, n, till utgången av juni 1976,

En ny provisorisk lag med i förhållande till RB vidgade möjligheter lill telefonavlyssning tillkom 1969 genom lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m, m, (1969 års lag). Lagen har föriängls med ett är i taget och gäller nu till utgången av juni 1976.

Prop. 1975/76:202 86

Telefonavlyssningsbeslämmelser gavs slutligen i lagen (1973:162) om särskilda åtgärder till förebyggande av inlernationella våldsdåd (terrorisilagen),

1 del följande ges en kronologisk översikt över de olika idelbnavlyss-ningsreglernas tillkomsthistoria saml över uttalanden som gjorts i lagstiftnings- och uiredningsarbeie, Terrorisilagens beslämmelser om telefonavlyssning behandlas dock för sig i 6 kap,

4.1.2 1939 års lag.

1939 års lag ulfärdades den 14 oktober 1939, Lagen medgav att vissa annars inie tillåtna ivångsmedel fick lillgripas vid utredning av broll som avsågs i 8 kap, eller 19 kap, slraffiagen (spioneri, sabotage o, d,) och vara kunde följa straffarbete, I viss utsträckning baserades lagen på del under föregående år framlagda förslagel lill RB, I andra stycken avvek regleringen emellertid från PLB:s förslag.

En viktig skillnad låg på beslutanderättens område. Förordnande om avlyssning ankom inte på riilten utan fick meddelas av Konungens befallningshavande, landsfogde eller polismiislare samt, i Stockholm, av första sladsfiskalen eller den polisiniendeni.som var chef lör kriminalavdelningen. Konungen iigde uppdra åt annan, jämslälld befaliningshavare all meddela förordnande. Den som meddelat förordntindel skulle omedelbart underrätta JK, som kunde upphäva förordnandei.

I den promemoria, som låg lill grund för proposilionen lill 1939 års lag (1939 års urtima riksdag, prop. nr 3), framhölls all bestämmelser om avlyssning av misstänkts telefonsamtal återfanns i främmande moderna räl-legångssysiem och var medel som samhället funnii nödigt införa för all eflcklivi kunna bckiimpa brottsligheten. Dä erfarenheten ådagalagt alt del - framför alll då del gällde spioneribrollen - var ur samhälleis synpunkl erforderligt med lagbesiiimmdser i den riktning PLB föreslagit borde del övervägas all redan under dåvarande rättegångsordning komplettera bestiini-melserna å förevarande område, lliinsyn borde givelvis las lill alt allmiin-hclen hade beriilligadc anspråk pä att ifrågavarande ingripanden inte kom lill användning i andra fall än då ingripandet var ur samhiillcls synpuni starkt motiverat. Ingripandena borde vidare inle ges slörre omfallning än som i del särskilda fallel var oundgängligen påkallal.

Remissinstanserna anslöt sig i huvudsak till de i promemorian anförda synpunkterna, PLB framhöll för sin del bl, a, (s, 16 och 17):

Det vid promemorian fogade lagförslaget har uppenbarligen utarbetats med tanke på del nuvarande krislägel och den fara för viktiga samhällsintressen, som i samband därmed uppkommit. All ur denna synpunkt vissa åigärder av undantagskaraktär kunna anses påkallade, torde ieke kunna bestridas, Däremoi lorde lagförslagel icke vara avseil oeh ej heller ägna! all läggas lill grund för en allmän oeh mera slulgillig reglering av ifrågavarande ivångsmedel, Beiräffande denna fråga iir beredningen allljämt av den uppfallningen. all vid en sådan reglering belbgenheien all förordna om dessa ivångsmedels användning bör tillkomma allenast domstol. Della är påkallat med hänsyn såväl lill vikten av de intressen, varom här iir fråga, som oek till ingripandets karaktär. I sistnämnda hänseende må särskill framhållas all den. mol vilken ingreppet riklais. ieke kan beredas lillfälle all vid förhandling bevaka sin räll. Med hänsyn härlill är del ur rällssäkerheiens synpunkt deslo angelägnare, alt prövningen.

Prop. 1975/76:202 87

huruvida de i lagen uppslällda förulsällningarna för användningen i ell givet fall äro för handen, överlämnas ål rällen; för åklagare oeh polismyndigheier kommer av läll insedda skäl undersökningens effekiiviiel i främsla rummel, Härlill kommer all den koniroll. som ligger i offentligheten, i dessa fall är utesluten; handläggningen av dessa ärenden måste, för att syftet med ingreppet skall vinnas, vara av hemlig natur. Att frågan hänskjutes till rätten är ock ägnat all medföra större återhållsamhet vid ivångsmedlens användning och minska den känsla av otrygghet, som hos allmänheten läll framkallas av farhågan all meddelanden, som äro av rent privat natur, komma till obehörigas kännedom,

PLB framhöll behovei av kontroll över de nya ivångsmedlens användning. Beredningen föreslog all i de fall, då förordnande meddelades, anmälan omedelbart skulle göras hos JK såsom högsie åklagare. Denne skulle därigenom erhålla möjlighet all ingripa om de i lag uppslällda villkoren för ivångsmedlens användning ieke förelåg, Della förslag logs upp i proposilionen och infiöl i den slutiiga lagiexlen.

Vid riksdagsbehandlingen väcktes inga motioner i anledning av lagförslaget. Detta lämnades också i dessa delar utan erinran och kommentarer av 1939 års urtima riksdags andra särskilda utskott (utlåtande nr 9 s. 11),

4,1,3 1940 års lag

1940 års lag bär i ännu högre grad än 1939 års lag prägeln av all ha tillkommit mol bakgrund av då rådande förhållanden. Den går också avsevärt längre än 1939 års lag, som var inriktad på brottsutredning, 1 1940 års lag finns nämligen också inskrivet en brolisförhindrande funktion, och delvis saknas t, o, m, denna anknytning till vissl brolt,

I ij 1940 års lag bemyndigade Konungen all. då riksdagen var samlad, med dess samtycke och eljest ensam förordna om vidsträckta integritets-inskränkningar enligt 2 - 6 ijij. Som förutsättning angavs all riket befann sig i krig eller krigsfara eller att eljesi utomordentliga, av krig föranledda förhållanden rådde. Såvitt avser telefonavlyssning stadgades i 2 ij:

Där det finnes erforderligl för att hindra eller uppdaga brolt mot 8 kap. slrafllagen
eller sådani brou mot 19 kap. samma lag, som kan skada rikels försvar eller folk-
försörjning eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt. så ock eljesi
där del fmnes erforderligt för all hindra, all förhållande, vars meddelande lill främ
mande makt kan föranleda skada som ovan sägs. kommer lill obehörigs kännedom,
eller för all vinna ulredning om obehörigt utforskande av sådani förhållande eller
om överbringande till obehörig av meddelande därom, må expediering av te
lefonsamtal inställas eller fördröjas eller samtal avlyssnas eller ock leleibnapparal för
viss liU eller tillsvidare avslängas för samlal.

Enligl 4 ij fick åtgärd, som angavs i 2 j. inie upprätthållas längre iin som erfordrades för all vinna del med ålgärden avsedda ändamålei. Besluianderälien lillkom enligl 5 ij samma myndigheler som nämnls i 1939 års lag. Konungen ägde vidare uppdra ål annan, jämslälld befattningshavare alt ulöva beslutanderätten. Om Konungen så förordnade fick. om fara var i dröjsmål, även underordnad befattningshavare beslula om ålgärd. I så fall skulle ålgärden snarast anmälas till och överprövas av de i övrigt behöriga myndighelerna. Något sådani förordnande kom dock aldrig alt meddelas (SOU 1948:7 s, 29),

Prop. 1975/76:202 88

Till skillnad från 1939 års lag saknades i 1940 års lag skyldighel att anmäla idefonavlyssningsbeslut till JK, Sådan skyldighel infördes dock från den I juli 1943,

Propositionen (1939 års urtima riksdag, prop. nr 96) var kortfattad. De-pariemenischefen framhöll bl, a, alt det i ett sådant allvariigt läge som avsågs i I ij kunde bli nödvändigt att åstadkomma en skärpt övervakning för att hindra all meddelanden om rikels försvar och näringsliv bringades lill obehörigas kännedom, 1 likhei med ålskilliga andra, för utomordentliga förhållanden avsedda lagar borde lagstiftningen göras lidsbegränsad och således böra äga giltighet till utgången av mars 1941, Någol särskill uttalande gjordes inle i fråga om lelefönavlyssning. Hänsynen till den enskildes intressen förklarades dock motivera del i 4 ij införda stadgandet all ålgärd inte fick upprätthållas längre än som erfordrades för att vinna det med åtgärden avsedda ändamålet,

Lagrådei hade lämnat lagförslaget utan erinran,

Proposilionen föranledde inga motioner. Vid utskottsbehandlingen (1939 års riksdags andra särskilda utskotts utlåtande nr 36 s, 5) uttalades endast all ulskollel inle funnii anledning till erinran mot de framlagda förslagen.

Som lidigare nämnls förlängdes inle 1939 års lag, Däremoi gällde 1940 års lag, som ulfärdades den 9 januari 1940, 1, o, m, utgången av juni 1945, Under hela denna period utnyttjades också, med riksdagens samtycke, befogenheten enligl I tj att tillämpa de särskilda reglerna i bl, a. 2 ij, 1 2 ij infördes fr, o, m, den 1 april 1941 en tilläggsbestämmelse, som medgav att uppgifi lämnades från tdefonanslall om utväxlade eller beställda samlal. Fr, o. m, den 1 juli 1943 infördes också den lidigare nämnda regeln alt beslul om telefonavlyssning skulle anmälas till JK, som hade all upphäva beslulel om han fann alt det inte borde äga bestånd.

4,1,4 Tillämpningen av 1939 och 1940 års lagar

Den 12 januari 1945 tillsattesen pariamenlarisk undersökningskommission angående fiyktingärenden och säkerhelstiänst, den s, k. Sandier-kommissionen, som den 9 september 1947 lade fram betänkande (SOU 1948:7) angående säkerhetstiänsiens verksamhel. I betänkandet behandlas bl, a, frågan hur säkerheistiänsien utnyttjat de tvångsmedel som ställts till förfogande genom 1939 och 1940 års lagstiftning.

Angående tdefonkonlrollen under andra världskriget upplyser kommissionen bl, a, (s, 135-141):

Under kriget kontrollerades all telefontrafik med utlandet, I viss utsträckning var också inrikes telefontrafik lagd under allmän kontroll. Härutöver förekom s, k, individuell tdefonkontroll, som grundades på 1939 och 1940 års ivångsmeddslagar. Det sammanlagda antalet individuella förordnanden om tdefonkontroll torde röra sig omkring 6 000, Huvudparten av dessa utfärdades av s, k, bevakningschefer ingående i säkerheistiänsien eller av polismyndigheter som direkt enligt tvångsmedelslagarna ägde befogenhet därtill, Ell stort antal av förordnandena avsåg personer, som tillhörde och aktivt arbetade för de politiska partierna längst till höger och till vänster. Den individuella kontrollen utövades genom avlyssning av samtal till och

Prop. 1975/76:202 89

från vissa telefonapparater. Av de idefonkonirollmöjligheier som 1940 års lag erbjöd avsåg huvudparten avlyssnande av samlal. De övriga kontrollmöjligheterna (avstängning av apparat saml fördröjning och brytning av samlal) synes ha använts myckel sparsamt. Förordnande om avlyssning förenades dock i regel med begäran om uppgifl å de samlal som utväxlats över apparaten. De av säkerheistiänsien avlyssnade telefonsamtalen uppgick under tiden den Ijanuari 1941 -den 30 juni 1945 per år räknal lill ungefär 2,8 miljoner. Härav ansågs genomsnittligt setl 75 000 samlal vara av sådani iniresse all de föranledde skrifilig rapport. Resultatet av telefonavlyssningarna vidarebefordrades till andra organ inom säkerheistiänsien saml i vissa fall till polismyndighet, utrikesdepartementet och försvarsstaben,

Isina kommentarer lill tillämpningen av 1939 och 1940 års lagar uppehåller sig kommissionen (s, 221-235) inledningsvis vid del förhållandet att bevakningen av post-, telegram- och idefonirafiken i stor ulslräckning hade karaktär av en allmän censur, som inle var inriktad på vissa personer. Kommissionen konslaierar att de censuråtgärder som vidtogs under kriget så gott som helt grundat sig på 1940 års lag och all lagens avfattning inte gav vid handen att den skulle möjliggöra en sådan allmän kontroll, Emdlertid kunde allmän kontroll inle heller sägas stå i strid med lagens utformning. Enligt kommissionens mening hade del varil lämpligt all lagens räckvidd tydligare klargjorts vid riksdagsbehandlingen och all lagens innebörd kommii lill klarare uttryck i densamma. Nu blev följden all den allmänna kontrollen, censuren, kom alt hemlighållas, vilket inte borde ha skell. Däremot uttalade kommissionen förståelse för ati individuell kontroll, dvs, kontroll som riktas mot vissa misstänkta personer, av polisiära skäl borde hemlighållas i dé enskilda fallen. Kommissionen framhöll all enligl våra allmänna rättsgrundsatser stöd för den individuella kontrollen borde föreligga i lag, i detta fall processlag.

Kommissionen berör också frågan i vad mån myndighelerna haft räll att begagna den kunskap de genom exempelvis tdefonkontroll vunnit om andra brott än dem som angavs i ivångsmeddslagen. Kommissionen förklarar här i anslutning till ett ultalande av JO (JO 1945 s, 167 fO att det vid kontrollen utvunna materialet inte fick användas i fråga om andra brotl men att myndighet likväl om brottet var grovt borde på andra vägar än tvångsmedelslagen angav söka erhålla utredning om brottet. Kommissionen kritiserar några fall där denna princip inte upprätthållits samt ell fall där innehållet i ett avlyssnat samtal utnyttjats av kronan i civilprocess mellan enskild och kronan (se även 1942 års konslitutionsulskoil, memorial nr 10),

Ledamoten Georg Branting anförde i särskilt ytirande bl, a, all del var anmärkningsvärt att lagrådet släppt igenom 1940 års tvångsmeddslag trots dess oerhörda tänjbarhet och oklarhet (se även JO 1945 s, 170), Enligt Branting borde vidare någon form av civil demokratisk kontroll av säkerhels-tiänsten ha ifrågakommit. Den kontroll JK och JO kunde ulöva ansåg han otillräcklig (s. 475 och 476),

Prop. 1975/76:202 90

4,1,5 27 kap. 16 s RB

1 PLB:s betänkande med förslag till rättegångsbalk fanns en beslämmelse om telefonavlyssning, som i huvudsak överensstämmer med nuvarande 27 kap. 16 ij RB,

PLB anförde i motiven (SOU 1938:44 s, 327):

För uiredningen om brotl kan stundom vara av vikl, all den som verkställer förundersökningen äger möjlighel all laga del av lelefonsamlal mellan den misslänkle och annan, I gällande lag saknas beslämmelser härom, och för lillslånd lill avhörande av sådana samlal lorde erfordras Kungl. Maj:ls beslul i varje särskill fall. Del synes lämpligt, all i samband med en fullsländig reglering av förundersökningen och ivångsmedlen beslämmelser i della hänseende upptagas i lagen.

Med hänsyn lill den slora betydelsen av lelefonhemligheiens bevarande böra siränga regler uppställas för ell ingrepp i denna. Sålunda bör befogenhet all laga del av lelefonsamlal ifrågakomma endasl vid broll av så grov beskartcnhei, alt därå icke kan följa lindrigare sira ffän straffarbete i Ivå år, och allenasl om del finnes vara av synnerlig vikl för uiredningen. Au medgiva dylik befögenhel även då fråga är om lindrigare broll skulle äveniyra del skydd föriroliga meddelanden böra ålnjuia. Rält all beslula om sådan ålgärd bör uleslulande lillkomma rällen, som bör äga all upplaga fråga därom allenasl på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. Beslulel bör in-nefalla lillslånd lill avhörande av samlal lill och från telefonapparat, som innehaves av den misslänkle eller eljesi kan anlagas komma all begagnas av honom; i beslulel bör angivas nummer eller annan beteckning å telefonapparat, som tillståndet skall avse. Tillståndet bör meddelas alt gälla allenasl viss lid. högsl en vecka, från den dag, då lillslåndei delgavs lelefonansialtens föreståndare. Föreligger behov av förlängning av den beslämda liden, bör nytt tillstånd kunna meddelas.

Vidare anmärkte processlagberedningen att i sekretesslagen borde införas föreskrift om all handlingar i här aktuella ärenden liksom räliens beslul inle fick ullämnas i vidare mån än som påkallades för åigärdens verkställande.

Beredningen anmärkte vidare:

Av praktiska skäl kan ej ifrågasättas, all undersökningsledaren eller åklagaren alllid själv skall avhöra samlal, I regel måsle avhörandel ske genom polisman eller befaliningshavare vid lelefonanslallen. Uppleckning av samlal bör ej få granskas av annan än rätlen. undersökningsledaren eller åklagaren. I den mån uppteckningen innehåller någol. som ej är av belydelse för uiredningen. bör den efler granskningen omedelban förslöras.

Lagrådei (prop. 1942:5 s, 210), som inie hade någol all erinra mol upplagande av ifrågavarande ivångsmedel eller de för dess användning uppslällda förutsättningarna, hemställde att rätlen borde kunna meddela tillstånd också för inhämtande av uppgift om lelefonsamlal, som växlats eller besiällls mdlan apparat som kunde anlas ha begagnats eller komma all begagnas av den misslänkle, och annan apparai. Så hade nämligen skell i 3 i; 1939 års tvångsmeddslag. Vidare ansåg lagrådei - i anslulning lill samma lagrum - all del i tredje slyckel borde uttalas all sakkunnig eller annan, som anlitades för uiredningen angående brottet eller eljesi därvid hördes, skulle - t.ex. lor lolkning av ehiriermctklelanden - kunna efier anvisning av rällen, undersökningsledaren eller åklagaren granska uppleckning av lelefonsamlal.

Prop. 1975/76:202 91

Dcpariemenischefen ansåg (prop. 1942:5 s, 509) angående lagrådels förstnämnda hemställan att någol lillägg av antytt innehåll inle borde göras och anförde:

I beredningens förslag har delta slag av ingripande icke behandlals; anledningen härtill torde ha vant all det icke ansetts som ett hävande av det rättsskydd, som tillkommer meddelandets innehåll. Del torde ock vara uppenbart, all en dylik ålgärd lill sin natur icke är all jämställa med ell ingripande av del slag, varom i lagrummet är fråga. Med hänsyn härtill torde betänklighet icke möta all. såsom berednmgen föruisail. frågan därom regleras i administrativ ordning.

Vad lagrådet anförde i fråga om tredje styckets avfattning beaktades däremot i proposilionen, i vilken paragrafen bortsett från lokutionen "straffarbete" överensstämmer med nuvarande lydelse.

Departementschefen anmärkte i sin allmänna kommentar lill lagrummet (prop. 1942:5 s. 508):

Lagrummet vilar på den uppfallningen. alt innehållel i telefonmeddelanden, liksom i brev eller telegram, åtnjuter rättsligt skydd och all della skydd endasl genom lag kan begränsas eller upphävas, Tydligl är. all viktiga samhällsintressen kunna påkalla ett ingripande även i nu berörda fall. Enligt beredningens förslag är ingripandet begränsat till de grövsta brotten. Anledningen härtill har bl, a. varil den. au eil sådani ingripande skulle kunna äga rum även i fråga om sådana förtroliga meddelanden mellan närslående, som, då de ske i skrift, i regel äro undantagna från beslag.

Vid riksdagsbehandlingen gjordes inga uttalanden beträffande 27 kap, 16 ij RB (1942 års riksdag, första särskilda utskottet, utlåtande nr 2),

I Gärdes m, fi, kommentar till rättegångsbalken (s, 376) anmärks alt uppleckning, på stenografisk väg eller eljesi. uppenbarligen bör ske av del avhörda samtalet och att uppteckningen inle för granskas av annan än rällen, undersökningsledaren eller åklagaren eller ock av sakkunnig eller annan som anlilas för uiredningen t, ex, för tolkning av chiffermeddelanden, I fråga om den misstänktes och hans försvarares rätt all la del av sådan uppteckning hänvisas till 23 kap, 18 ij RB, enligl vilkel lagrum den misslänkle och hans försvarare, så snart det kan ske utan men för utredningen, skall fä lillfälle all la kännedom om vad som förekommil vid förundersökningen.

4,1.6 1952 års lag

Som framgått av del föregående antogs säväl krisiidslagsiifiningens som RB:s reglerom telefonavlyssning utan nägon närmare diskussion. Med hänsyn härtill kan del vara lämpligi all niirm;ire redogöra lör lillkomslen av och övervägandena kring 1952 års lag, Lagen baserades på en av siats-polisintendenten den I februari 1951 överlämnad promemoria, i vilken bl, a. hemställdes om utarbetande av en särskild ivångsmeddslagsiiftning enligl vissa i promemorian angivna riktiinjer.

I slaispolisinlendeniens promemoria (prop, 1952:22 s, 20 och 21) framhölls all framför alll den brisiande tillgången lill ivångsmedel begränsat möjlighelerna all frambringa bevis för brottslig verksamhel mot rikels säkerhel. Reglerna för telefon-, post- och telegramkontroll var enligl sialspolisinlen-

Prop. 1975/76:202 92

dentens mening verklighetsfrämmande och opraktiska och utgjorde inte något verkligt tillskott till polisens möjligheter att framskaffa bevis. Gällande regler motsvarade inle tillnärmelsevis de krav som i då rådande utrikespolitiska läge kunde uppsiällas. Redan förefintligheien av en irafikmedels-koniroll var ägnad all hindra användande av irafikmedlen i illegalt syfte. Ur preventiv synpunkt hade detta stor betydelse. Erfarenheterna frän andra världskriget visade enligt promemorian dessutom att trafikmedelskontroll avsevärt ökade utsikterna till resultat av den yttre övervakningen, I brist pä de upplysningar som genom sådan kontroll kunde erhållas om personliga kontakter, sammanträffanden och avsikter mäste polisen väsentligen förlila sig pä övervakningsarbete, vilket enligt statspolisintendenten krävde slor skicklighet vid utförandet och stora personalresurser utan alt kunna eliminera riskerna för misslyckande,

Enligl slalspolisinlendenlen var ordningen med beslut av domstol från mänga synpunkter oläglig:

Domstolarna besitta vanligen icke den allmänna kunskap om bakomliggande förhållanden, som är en grundrörutsättning för nu ifrågavarande spörsmåls rätta bedömande. Särskilt i mera tillspetsade situationer mäsle Ivångsmedlen - ofla nallelid och utom vanlig tjänstetid - snabbt kunna beslulas. Del lorde icke vara möjligi om besluianderälien skall lillkomma domstolarna, Härlill kunna läggas de risker ur sekretessynpunkt, som äro förenade med den hos myndigheter ej sällan förekommande mindre noggranna förvaringen av hemliga handlingar.

Promemorian innehöll ett förslag till en lagstiftning som i huvudsak överensstämde med 1940 ärs tvångsmedelslag. Enligt förslaget skulle emellertid i fredslid polis- och åklagarmyndigheternas samtliga beslut om trafikmedelskontroll omedelbart underslällas JK för prövning.

Förslag till skärpt lagstiftning om tvångsmedel vid utredning rörande brott mot rikels säkerhet upptogs härefter i proposition lill 1952 års riksdag (nr 22), Förslaget byggde på en inom justitiedepartementet upprättad promemoria, Enligl proposilionen (s, 22-26) borde lagstiftningen utformas som tilläggs-och undantagsbestämmelser till RB, Man borde undvika de vaga och obestämda formuleringarna i 1940 ärs lag. Användningen av tvångsmedlen borde liksom enligt RB uttryckligen anknyta till förefintligheten av misstanke om brott, 1 denna del borde man alltså bygga inte på 1940 års ulan 1939 års lag. Följande brott, i vilka straffarbete ingick i strafnatituden, borde komma i fråga för undanlagsbestämmelserna: högförräderi, spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift, olovlig underrättelseverksamhet, uppror, majestätsbrott, väpnat hot mot laglig ordning samt sabotage. Även försök och förberedelse till dessa brott skulle omfattas av de särskilda bestämmelserna.

Vad särskilt angår telefonavlyssning uttalades (prop, 1952:22 s, 24):

Tvångsmedlet bör IS komma till användning beträffande samtliga de förul uppräknade brotten, oavsell alt ä vissa av dem kan följa lindrigare straffan straffarbete i två år. Vidare synes del i vissa fall kunna innebära ett hinder för brottsutredningens effektivitet au förordnande om telefonkontroll ISr avse endast samtals avhörande. Om det finnes vara av synnerlig vikl tör utredningen, bör det även vara tillåtet all

inställa eller fördröja expedieringen av samtal eller att avslänga lelefonapparaten

Med hänsyn lill den ofta komplicerade beskaffenheten hos de brottsutredningar varom

Prop. 1975/76:202 93

här är fråga synes maximitiden för lillslåndels giltighet böra förlängas lill en månad. ,Även beträffande lelefonkonirollen lorde brousuiredningens effektivitet understundom kunna bli lidande av all tillstånd måsle inhämias av rällen. Under samma förulsällning som förut angivits i fråga om förordnande jämlikt 27 kap. 9 om kvarhållande av försändelse (dvs. tidsutdräkt eller annan olägenhet av väsentlig belydelse för uiredningen) bör förordnande om telefonkontroll få meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

Beträffande kontrollen av lillämpningen anfördes (prop. 1952:22 s. 25) alt en granskning genom särskill kontrollorgan borde ske beträffande samtliga fall, där ulvidgade befogenheter tillerkändes undersökningsledaren och åklagaren. Denna övervakning borde med anknyining till de i RB:s ivångs-medelsbeslämmdser tillämpade grundsatserna anförtros ål rällen. Undersökningsledaren eller åklagaren skulle alltså omedelbart lill rällen anmäla beslul om telefonkontroll som meddelats av dem. Rätten skulle skyndsamt pröva om förordnandei skulle upphävas.

1 de remissyttranden (prop, 1952:22 s, 262) som avgavs över departementspromemorian tillstyrktes så gott som enhälligt en lagsliftning enligl de i promemorian uppdragna riktlinjerna. Hovrätten för Nedre Norrland framhöll, all de broll som avsågs var av del slag, att de syntes motivera särskilda åigärder även om de begicks under en lid då del utrikespolitiska lägel inte direkt gav anledning till oro för rikels säkerhel. De skärpta beslämmelserna borde därför inte ges begränsad giltighetstid, Sveriges advokatsamfunds styrelse var den enda remissinstans som anförde betänkligheter mol en lagsliftning i dåvarande läge enligl promemorieförslageis grunder. Samfundet anförde beiräffande förslagel i allmänhel att del i vissa hänseenden innehöll beslämmelser, mol vilka vägande erinringar kunde framställas från rällssäkerhetssynpunkl.

Vad särskill angår tdefonkonlrollen uttalade remissinsianserna bl, a, följande.

Advokatsamfundets styrelse sade sig inte ha blivit helt övertygad om att något aktuellt behov av ändrade regler förelåg men ville inte motsätta sig förslagel såviii avsåg tillstånd att inställa eller fördröja lelefonsamlal eller avstänga telefonapparat. Inte heller ville man motsätta sig den föreslagna utsträckningen av giltighetstiden för lillslånd till en månad. Däremot kunde styrelsen inle biträda vare sig förslagel all lillslånd lill avlyssning skulle kunna meddelas utan hänsyn lill brottets svårighetsgrad eller förslagel alt ge undersökningsledare och åklagare rält all förordna om tillsländ. Styrelsen framhöll sålunda alt den straffrättsliga reaktionen även om straffarbete ingick i slraffiatituden ofta kunde anlas inskränkas till ett kortvarigt frihetsberövande eller t, o, m, stanna vid böter. Del borde därför undersökas om del inie var möjligt att begränsa rällen så att inte svaga misstankar om en måhända lindrig brottslighet togs lill inläkl för ett vidlyftigt undersökande av förtroliga samtal mellan närstående. Vad angår behörigheten för undersökningsledare eller åklagare all förordna om telefonkontroll framhölls alt man kunde befara att en benägenhet all på tämligen svaga grunder anse alt inhämtande av rätlens beslul skulle medföra "lidsutdräkl eller annan väsenilig olägenhet för uiredningen", Endasl i undantagsfall kunde del bli nödvändigt all vidla ålgärden så snabbt all man inle skulle kunna avvakta beslut av en så lättillgänglig myndighei som rällen. som i dessa ärenden

Prop. 1975/76:202 94

besiod av en domare. Styrelsen ville inle för lillämpning i fredslid tillstyrka en ordning som gjorde det möjligt för polis- och åklagarmyndigheter att utan rättens i förväg lämnade medgivande avlyssna enskildas telefonsamtal ulan all dessa någonsin fick veta om att de varil föremål för en sådan ålgärd. Frågan skulle komma i ett annat läge om vederbörande myndighet så snart det kunde ske utan men för uiredningen underrättade den av åtgärden berörda därom. Styrelsen var dock medveten om all vägande invändningar kunde resas moi en sådan underräiidsepliki.

Förste sladsfiskalen i Göteborg ansåg att det var ett hinder för en effektiv telefonkontroll att ålgärden inte fick vidtas förrän på del stadium då nägon framstod som skäligen misstänkt och ifrågasatte om inle avlyssning borde fä ske ocksä av telefonapparat som inle innehades av misstänkt.

Vad särskill angår kontrollen över lillämpningen uttalades allmänt all en effektiv kontroll var påkallad, JK anförde bl, a, alt hans erfarenheter som kontrollorgan under senare delen av andra väridskriget närmasl gav vid handen all polis- och åklagarmyndigheternas åigärder blev föremål för allsidigt övervägande. Kontroll var inte påkallad så myckel för all åtgärderna skulle vara i behov av korrigering som för all vid en hell okontrollerad verksamhet pä delta ömtåliga område missbruk oförmärki kunde insmyga sig samt - viktigare - den föreställningen kunde uppkomma all tvångsmedlen inte handhades pä sätt som borde ske. Advokatsamfundets slyrelse framhöll att ålskilliga av de betänkligheter som av rättssäkerhetsskäl eljest mäsle resas mot lagstiftningen bortföll om en betryggande kontroll kunde anordnas.

Åtskilliga remissinsianser hade emellertid invändningar mot att kontrollen lades på domstolarna. Bl, a, framhölls att domstolarna inte var närmare förtrogna med polisens och åklagarnas arbetsuppgifter på området, att avsaknaden av förhandling reducerade de räiissäkerhetsaspekier som kunde läggas på en kontroll genom rätlen, att domstolarnas arbetssätt inle passade saml att en centraliserad kontroll skulle befrämja en enhetlig praxis pä området, JK påpekade bl, a, all domsiolarna. som i vanliga fall måsle kräva fulli beiryggande ulredning, skulle bli "benägna all i dessa fall uppsiälla slörre fordringar för alt godkänna en beslutad ålgärd än som är förenligt med polisarbetet i de utredningar varom här är fråga och som också överensstämmer med lagsiittningens rätta innebörd". En administrativ kontrollmyndighet borde också lättare än en domstol kunna med vederbörande befattningshavare inom polis- och åklagarväsendet öppel diskulera behovei av ålgärden och överlägga om ytteriigare ulredning, JK:s erfarenheter frän kriget var au ell sädant förfarande måhända ocksä ur den enskildes synpunkl kunde vara alt föredra.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län liksom advokatsamfundets slyrelse ansåg att frågan om kontroll med inslag av medborgarrepresentanter borde prövas, Enligl länsstyrelsen visade erfarenhelerna av 1940 års lag all del fanns behov av medborgarinsyn. Advokatsamfundets slyrelse kunde länka sig en särskill tillsall nämnd med representanter för rättsväsendet och lekmän. Del var inte hell nödvändigl all vatie ärende granskades; del viktigaste var att polis- och åklagarmyndigheternas åtgöranden förr eller senare granskades av ett organ som kunde fä frågorna allsidigt belysta.

Prop. 1975/76:202 95

Depariemenischefen (prop, 1952:22 s, 42-50) förklarade all del var med beklagande som han ansåg sig böra föreslåjäm k ningar i de regler lill skydd för den enskilde som nyligen upplagils i RBmen Iramhöll bl, a,:

Hänsjnen lill rikels säkerhel väger emel len id så lungl au vissa enskilda inlressen nödgas vika därför. Jag vill belöna den vikliga begränsning som ligger i förslagels anknyining lill rättegångsbalkens regler rörande VISS grad a v misslanke om broll såsom föruisail ning för ingripande. Invändningarna mol förslagel med hänsyn lill dess verkningar ur rällssä-kcrheissynpunkl lorde också- vilkel har viisordals av samfundsslyrelsen - förlora i lyngd genom all, såsom i Ibrslagel ärav,seil.ell särskill förfarande anordnas för au hålla tillämpningen av lagen under koniroll.

På inrådan av fiera remissinsian.ser kompletterade departementschefen de i promemorian uppr;iknade brotten med lagande av utländskt understöd och olovlig kårverksamhet saml mordbrand och allmänfarlig öddäggelse i den mån giirningen innefattade sabotage även om sabotage inle åberopades vid broiisrubriceringen.

Vad angår lelefönavlyssning anslöl sig depariemenischefen i alll väsentligt lill promemorieförsläget. Han framhöll all möjlighel all erhålla uppgifi om idelbnsaniial som utväxlats eller beställts mellan den misstänktes och annan lelefonappariii borde medges och all della numera, med hänsyn lill den siåndpunki som kommit till uttryck i det då gällande idegrafreglemeniei (i detta hiinseende lika med 3 iJ 1963 års idefonreglemenie). krävde uttryckligt lagstöd. Vad angår kontrollen ansåg departementschefen all man i möjligaste mån borde anknyta lill del i RB uppslällda kontrollsystemet. Rällen skulle diirför överpröva de åigärder som besluiais av åklagare eller undersökningsledare.

Beiräffande frågan om offenllighei hos räliens beslul gjorde departemenis-chefen ell uualande av belydelse också uianför 1952 års lags område:

Hovriiiien (iver Skåne och Blekinge har fäsi uppmärksamheten på spörsmålel om offenllighei hos räliens beslul i de ärenden dei hiir gäller. Del ligger i sakens nalur. all anviiiidandei av vissa ivångsmedel. l. e\. lelefonkonlroll. måste ske ulan all den misslänkle iiger kiinnedom därom. F.nligi 23 kap. 18 :; räiiegångsbalken gäller också som en allniiin grundsals vid förundersiikningen. all den misslänkle och hans försvarare Ibrsi niir del kan ske ulan men för uiredningen äga laga kännedom om vad vid Ibriinder.sökningen (brekommii Del sagda misle tydliglvis i prakliken medföra inskränkning i "den niisslänktes möjlighel all överklaga exempelvis eu av rällen medtlelat beslul riirande lelefonkonlroll Vad angår del av hovrälien omnämnda stadgandet i .9 :; sekreiesslagen vill jag framhålla, all della sladgande icke i och lör sig innefailar någon allmän grundsals om all pari alllid äger räll all utbekomma domsuils beslul och således icke lärer kunna åberopas så.som siiid för au den misslänkle i sirid mol vad som gäller enligl räiiegångsbalken kan göra anspråk på au ulfå ell av domsiol meddelal beshjl om användande av ivångsmedel.

Såviii avser leleibnkonirollen gjordes inga erinringar vid lagrådsgranskningen (prop. 1952:22 s. 53-57).

Vid riksdagsbehandlingen hcmsiälldcs i en motion om avslag på propositionen därlör all någol egentligt behov av den föreslagna lagen inle hade vis;ils föreligga (motion 1952 11:481). Övriga viickla motioner avsåg kompleiieringav broltskatalogen med ytterligare broll saml frågorom rällen all förlänga anhållningslidcn. De kan därför här förbigås. Mol Ibrslagel i övrigi h;itle Ulskollel (LU 1952:6 s. 43) ingen erinran men anmärkte all

Prop. 1975/76:202 96

man förutsatte att de ulvidgade befogenheterna för undersökningsledare och åklagare även i fortsättningen skulle handhas av högt kvalificerade befattningshavare och endasl lillgripas vid verkligi behov därav.

Vid 1953 års riksdag väckies motion om avslag på proposilionen om lagens prolongering, Därefier har någol sådani yrkande ej framslällls,

4,1,7 1969 års lag

1969 års lag lillkom sedan rikspolischefen och RÅ fäst uppmärksamheten på polisens behov av all kunna använda lelelbnavlyssning som hjälpmedel vid utredningar om den mest kvalificerade narkotikabrottsligheten och därvid uppgett bl, a, (prop, 1969:5 s, 5 och 6):

Del är en brist i den nuvarande lagstiftningen all de brottsbekämpande myndighelerna inte har möjlighel an tillgripa telefonavlyssning för alt skaffa utredning om de farligaste formerna av illegal narkotikahantering. Man kan utgå från att narko-likamarknaden delvis slyrs av ell mindre anial personer som finansierar hanieringen och svarar för imporl. lillverkning och försäljning av myckel slora kvanliteter narkotiska preparat. Dessa personer håller sig i bakgrunden och arbetar med sådana medel au del är praktiskl taget omöjligt au få fram bindande bevisning mol dem med de spaningsmeloder som nu får användas. Med lelelbnavlyssning skulle man sannolikl kunna komma åt några av dem. I varje fall skulle möjlighelen all tillgripa en sådan spaningsålgärd försvåra deras arbeie. De skulle i viss ulslräckning Ivingas all la koniakl med sina medhjälpare på annal säll än genom lelefon och därigenom lällare kunna avslöjas med sedvanliga metoder. Beslämmelser om telefonavlyssning i samband med ulredning om grova narkotikabrott skulle kunna ulformas efter förebilden i 27 kap. 16 N RB. Det är dock synnerligen angelägel all gilligheisiiden för räliens lillslånd får beslämmas lill en månad på säll som skell i 1952 års ivångs-medelslag.

Rikspolischefens och RÅ:s propå synes inte ha varil föremål för remissbehandling. I proposilionen återges således endasl ett anförande av JK, enligl vilket han för sin del inie ville beslrida riktigheten av rikspolischefens och RÅ:s bedömning av behovei av telefonavlyssning vid utredning av den grova narkotikabrottsligheten. Han erinrade emellertid om all telefonavlyssning hittills lorde ha använts uianför ramen för 1952 års tvångsmeddslag bara i ett fålal fall. JK:s allmänna inställning lill telefonavlyssning som ' hjälpmedel vid brottsutredning var att metoden utgjorde ett ingrepp i den personliga integriteten som man så långl möjligt borde undvika. Om det ansågs alt skälen var tillräckligt slarka för en speciallagstifining som gav möjlighel lill telefonavlyssning vid förundersökning angående grov narko-likabroiislighei, fanns del enligl JK:s mening ingenting all invända mol all man hell eller delvis kopierade beslämmelserna i 5 ij i 1952 års tvångsmedelslag.

Lagrådei lämnade lagförslagel ulan erinran.

Departementschefen framhöll (prop, 1969:5 s, 6 och 7) till en böan all han hade samma grundinställning lill telefonavlyssning som spaningsmedel som JK, Emellertid ansåg han denna kunna förenas med de framställda förslagen och forisallc:

Del är i prakliken ime fråga om någon slor grupp av misslänkla som skulle bli föremål för lelefönavlyssning. Del rör sig om personer som misstänks för all ha

Prop. 1975/76:202 97

gion sig skyldiga lill brotl som i fråga om samhällsfarlighel och hänsynslöshet är

jämförliga med andra brolt beiräffande vilka telefonavlyssning redan nu är lillålen

Den utbredning och förgrovning av narkoiikabrollsligheien som har sken och som moiiverar en slraffskärpning gör dei också angelägel all polisen I3r lillgång lill sådana spaningsålgärder all de grövsia broiislingarna kan avslöjas. Telefon-vlyssning skulle sannolikl försvåra dessa brollslingars verksamhel och öka polisens möjligheler all

få fram bindande bevisning mol dem Med den restriktiva inställnmg jag har

lill telefonavlyssning som spaningsmeiod förordar jag att den nya lagen görs tidsbegränsad så all riksdagen inom relalivi kon lid får lilllalle all pröva dess verkningar.

1 anledning av proposilionen väckies motioner i vilka hemställdes om avslag på proposilionen (1:907, 11:1041, 1:908. 11:1042).

Ulskoltet (1 LU 1969:16) hemställde au riksdagen med avslag på motionerna måtte bifalla proposilionen och framhöll därvid bl, a,:

Den illegala handeln med narkotika visar tendenser all tillta och fä en alltmer svårartad karaktär. Brottsligheten blir allt grövre och präglas av Ibrslagenhel och hän-synslöshel. Enligl utskottets mening är situationen sådan att enskilda inlressen i viss utsiriickning bör få vika inför nödvändigheien av all polisens spaningsarbele blir så effeklivi som möjligt. Både riksåklagaren och rikspoli,schefen har, som framgår av proposilionen. ansell det vara en brist i den nuvarande lagsiifiningen all del saknas möjlighel au tillgripa lelefönavlyssning för att skaffa utredning om de farligaste formerna av illegal narkotikahantering. Ej heller justiliekanslem har velat beslrida behovet av lelelbnavlyssning vid utredning av sådan brottslighet. Även utskottet anser i likhei med depariemenischefen att nämnda spaningsmetod bör få lillgripas i kampen mol den grova narkoiikabrollsligheien. Härigenom kan polisens möjligheler all få fram bindande bevisning mol broiislingarna ökas samiidigi som dessas verksamhet försvåras.

Del krav på siränga regler till skydd för rättssäkerheten, som måsle uppställas vid ingrepp i telefonhemligheien. kan enligl ulskoltet uppfyllas påett lillfredsslällande säll genom den föreslagna lagens ultryckliga anknyining lill 27 kap. 16 ;j rättegångsbalken på säll som redovisats ovan. Härigenom krävs bl. a. t)eslut av domstol för lagens tillämpning i varje särskill fall. En betydelsefull rätlssäkerheisgaranli ligger också däri au. på grund av lagens lidsbegränsning, redan nästa års riksdag fäv tillfälle att pröva lagens verkningar om fråga uppkommer om förlängning av giltighetstiden. I sådant fall synes det erforderligl att i propostiiionen till ledning för prövningen lämnas en redogörelse för de erfarenheter som vunnits av lagens lillämpning. bl. a. huruvida den avsedda effekten uppnåiis.

4.1.8 195S års motion

Försia laguiskoltet (I LU 1958:20) hade 1958 all behandla en motion. 11:355. i vilken föreslogs ulredning för all stärka rällssäkerheisgarantierna för den enskilde i ärenden om telefonavlyssning.

1 motionen framhölls bl, a, all telefonavlyssning som sirafiprocessudll tvångsmedel inte vara kringgärdat med tillfredsställande rätlssäkerheisga-rantier och att tillskapandet av någon form av kontroll skulle vara ägnat au förhindra rykiesspridning, som i skilda sammanhang framförts offentiigt. Motionären erinrade om att ärenden av detta slag handlades av ensamdomare och all det, motionären veterligt, aldrig förekommit all domstol avslagil framslällning om telefonavlyssning. Som uppslag till reform framfördes lunken all i ärenden om telefonavlyssning skulle förordnas en "olTenllig

7 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 202

Prop. 1975/76:202 98

försvarare", som - utan all den misslänkle underrättades - skulle vid förhandling inför domslolen inom lyckta dörrar ta slällning lill del föreliggande materialet och i övrigi anföra vad han aktade nödigt

Ulskollel inhämtade yttranden över motionen från RÅ och Stockholms rådhusrätt saml beredde Sveriges advokalsamfund lillfålle au yiira sig. Remissinstanserna inlog en i huvudsak negativ hållning lill förslagel, särskilt vad gäller förslagel om olTenllig försvarare. Rådhusrätten anmärkie all en låg avslagsfrekvens inte behöver innebära all besluianderälien uiövais oiillfredsslällande. Det hade förekommil fall då rådhusrätten vid framslällning om lillslånd till telefonavlyssning framfört synpunkler. som föranlett åklagaren all alerta framställningen. Rådhusrätten fann bl, a, därför inte skäl lill ändring i domförhelsreglerna.

Rådhusrätten ställde sig också avvisande till tanken på offentlig försvarare och anförde i denna del:

Telefonavlyssning kommer lill användning, då del gäller uppdagande av synnerligen grova broll. I fråga om avslöjande av brott mot rikets säkerhel, torde telefonavlyssning vara ell av de vikiigasie hjälpmedel, som slår lill buds. För all tvångsmedlet skall kunna få åsyftad verkan är det av största vikl att i möjligaste mån hemlighålla den missiänkles namn och de omsländigheler. på vilka misslanken grundas. Med hänsyn härlill böra upplysningar i angivna avseenden icke lämnas lill slörre personkrels än som är oundgängligen nödvändigl. Varie ulökning av denna krels lorde kunna medföra fara för all effekliviieien av polismyndigheiens verksamhel för uppdagande av broll skall komma all förringas eller renl av ominlelgöras. I deiia sammanhang vill rådhusrällen erinra om besiämmelsen i 23 kap. 18 räiiegångsbalken, enligl vilken en försvarare icke äger räll all laga del av vad vid förundersökningen förekommil förrän lillfälle dänill kan lämnas ulan men för uiredningen. Av del anförda framgår, all. däresi offeniliga försvarare skulle förordnas i ärenden angående lelelbnavlyssning, del med nödvändighel måsle iakUagas. all lill sådana försvarare ulse allenasl personer, som efler noggrann prövning befinnas särskill pålitliga och i övrigi skickade lör uppgiften. Med hänsyn lill ärendenas brådskande nalur måsie dylika försvarare vara alt tillgå över hela landet utan nämnvärd tidsutdräkt. Del lorde möia svårigheter all för samtliga uppkommande fall få lillgång lill sådana försvarare Enär försvararen på grund av sekretessen icke skulle kunna inhämia upplysningar från den misslänkle eller eljesi införskaffa ulredning uiöver den som åklagaren forebnngar. lorde Rjrsvararens möjligheter all på ell mera effeklivi säll lillvaralaga den missliinkles intressen vara begränsade. Även om försvararen lillerkändes räll all iivcrklaga dom-slols beslul. lärer han på grund av vad nyss sagls icke kunna mera ingående molivera sill överklagande. .Slulligen må anmärkas, all den enskildes iniresse av skydd för förtroliga meddelanden måsle anses vara jämförelsevis ringa i förhållande lill samhälleis intresse all hemlighålla förhållanden, vilkas yppande skulle kunna förhindra eller äveniyra avslöjande och beivrande av broll mol rikels säkerhel och annan farlig broilslig verksamhel.

Rådhusrällen var däremoi positiv till en effektiv kontroll av domstolarnas utövande av beslutanderätten i lelelbnavlyssningsärendcn, om sädan koniroll skulle kunna vara ägnad all åtminstone i någon mån öka Ibriroendcl för domsiolarnas verksamhel i dciia hiinseende. Som länkbara vägar därvidlag nämnde rådhusrätten skyldighel för domslolen all - i vari läll vid förlängning av meddelal lillslånd - lämna underrättelse om beslulel lill JK eller JO och en moisvarande underräiielscskyldighci för åklagaren i förhållande lill RÅ.

Prop. 1975/76:202 99

RÅ ansåg all redan nu lorde finnas lillräckliga garantier förden enskildes rättssäkerhet och all en utvidgad kontroll snarare borde utövas av JO än av den lilliänkia offentiiga försvararen. Dennes befögenhel all handla bakom sin huvudmans rygg skulle slå i strid med en försvarares allmänna slällning och uppgifi och han skulle knappast utan samråd med den misslänkle kunna effektivt la dennes inlressen lill vara,

I ett av RÅ införskaffat yttrande frän sialsåklagaren i Siockholm hänförde sig denne lill cii från dåvarande sladsfiskalen Werner Ryhninger infordrat yttrande, vari anfördes bl, a,:

Telefonkontroll och [lersonövervakning eller s. k. 'skuggning" ulgöra de vikiigasie medlen för uppdagandel och bekämpandel av illegal verksamhel. Båda komplettera varandra i hög grad. A ena sidan har genom lelefonkonirollen eil llcnal farliga spionerifall kunnal avslöjas men åandrasidan harfall förekommil, då genom dylik koniroll personer kunnal hell rc-nivås från lill synes berälligade misslankar.

Här i Siockholm, där de llesia lelefonkonirollärendena förekomma, äro dessa le-lefonkoiiirollärenden föremål för lång och omsorgsfull prövning, innan eu lillslånd meddelas. Polismyndigheten har Ibrsl all laga slällning lill fallel. huruvida de lagliga förulsällningarna för en sådan ivångsålgärd föreligga.

Om så finnes vara fallel. upprällas en promemoria, .som innefailar en uiförlig redogörelse för samiliga de skäl och omsländigheler. varpå misslankarna mol personen i fråga grundas. Denna promemoria föredrages därefier för den åklagare, som har alt handlägga dylika ärenden. Om han finner de förebragla omsländighelerna bärande, överlämnar han ärendel lill rätten jämte skriftlig framslällning om lelefonkonlroll Anses uiredningen icke lillfyllesl. kan åklagaren eller rällen begära dess komplellering. Del iir alliså ire inslanser. nämligen polismyndigheien. åklagaren och rällen. som omsorgsfulll prövar cu dylikl ärende, innan del avgöres. Endasl i myckel sällsynla fall av brådskande karaklär förekommer del. all åklagaren inierimisliskl förordnar om lelefonkonlroll, i vilkel fall anmälan ofördröjligen sker hos rällen. Självfallel är all polismyndigheien. åklagaren och rällen lagligen äro skyldiga all vid handläggningen av dylik.i ärenden lillvaralaga den enskildes inlressen lika väl som del allmännas. Då enligl gällande lagslifining rällen uisatts som kontrollorgan beiräffande ifrågavarande ivångsmedel, har därmed den biisla garanti skapats lor att jämväl den misstänktes riiii och inlressen bliva beaktade och tillgodosedda. Dci finnes ingen beräuigad anledning aniaga. all rällen vid sin kontroll i fråga om lelefonavlyssningsärenden skulle vara mindre rigorös eller noggrann än vad förhållandet är beiräffande övriga sinilTprocessuella ivångsmedel.

--- Förordnande av en särskild 'olTenllig försvarare' eller medborgarrepreseiilanl

i varie lelefonkonirollärende skulle ~ oavseii vilken yrkesgrupp dessa represenianler än utviilias - medföra au innehållet 1 dessa ärenden så småningom skulle spridas inom en ganska slor personkrels. vilkel bl. a. ur sekreiessynpunki misie anses högsl olämpligt All en och samma person förordnades all permanent uppehålla lunkiionen som reprcsenlanl eller oficnilig försvarare för de misslänkla synes mindre lämpligi. För närvarande handlägges ifrågavarande ärenden av ire Ibrelriidare för rällsviisendel. All ulöka anlalel med ynerligare en person lorde icke vara ägnal öka rällsäkerheien ulan snarare ulgöra en belasining ur arbelssynpunkl.

Advokaisamfundel (dess yttrande återges i Tidskrifi för Sveriges Advokatsamfund 1958 s. 187 O framhöll att som ovillkoriiga föruisiiimingar för lelcfiinavlyssning alllid mäste krävas all någon skäligen kunde misstänkas för brott och all lelefönavlyssning varav synnerlig vikl för utredningen. Samfundet lörtsallc:

Prop. 1975/76:202 100

Den största svagheten med de nu gällande reglerna ligger enligl styrelsens mening
i den bristfälliga konirollen över all de nyss nämnda förulsällningarna verkligen är
uppfyllda. Räliens prövning ulgör ell alllför briickligl skydd förden enskilde, beroende
därpå all rällen (i realiieien en domare) är nödsakad au laga siiillning lill frågan
ulan all parisförhandling ägl rum. dvs. ulan all frågan blivii belysl även från den
missiänkles sida. Del sagda har i alll väsenlligi sin lillämpning vare sig räliens pröv
ning a\ser en framslällning av åklagaren eller innebär en överprövning av eu av
undersökningsledaren eller åklagaren redan fallal beslut. I båda fallen är del i verk-
ligheien uleslulande åklagarens redogörelse för saken som måsle läggas lill grund
för avgörandei.

Då rällssäkerheien på förevarande område enligt slyrelsens uppfallning icke kan anses omgärdad med erforderliga garanlier. anser siyrelsen syftel med moiionen be-hjärlansvärl. och siyrelsen vill därför lillslyrka molionärens förslag om ulredning. Vid en sådan ulredning bör främsl undersökas möjlighelerna au genom någol redan befiniligl eller för ändamålei inrällal organ åsladkomma en mera beiryggande koniroll över del ifrågavarande ivångsmedleis användande.

Däremoi avvisade samlundel länken på en "oficnilig försvarare". En försvarare kan inle l;i siiillning lill missiankens siyrka ulan all lå lillfälle all lala med den misslänkle, oeh om arrangemangei var länkl som någol mer iin eu konirollorgan vore del inle förenligt med den förlroendeslällning en försvarare iniar geniemol den misstänkte.

Ulskollel framhöll för sin del inledningsvis all ensamdomarkompeiensen inle är någol som särskill utmärkte idefonavlyssningsärendena utan aren allmän regel såviii avsåg domslolskontrollen över de straffprocessuella tvångsmedlen. Beträffande förfarandet i allmänhet gäller all den misslänkle och hans försvarare skall beredas lillfålle all yttra sig i ärendel eller i varje fall få underrättelse om ålgärden. En sådan ordning kunde inte upprätlhållas vid telefonavlyssning eftersom syficl med ålgärden i så fall skulle förfelas. Av tvingande skäl hade alltså avsleg fått göras från den eljest gällande ordningen. Den av motionären anvisade uivägen all förordna "offentlig försvarare" ansåg ulskollel föga ägnad all åsladkomma en bättre grundval för räliens avgörande, "I själva verkei skulle försvararen komma all inlaga slällning av ell slags kontrollorgan. Anordnande av kontroll å myndighets handhavande av offentliga angelägenheler i den ordning som sålunda skisserats synes icke böra ifrågakomma,"

Utskottet kommenterade även advokaisamfundeis tanke på all genom någol redan befintligt eller för ändamålei inrällal organ åsladkomma en mera betryggande kontroll:

Ulskoltet har svårt att se att myckel skulle vara all vinna genom en sådan anordning, eftersom del ifrågasalle organei knappasl kunde erhålla slörre underlag för sill bedömande än vad nu är fallel beiräffande domslolen. Nalurliglvis kunde ell dylikt organ ges en stark sammansäilning, evenluelii inkluderande medborgarrepresenianier - en lanke som lidigare framföns men förkaslals - och en möjlighel vore också au föreskriva au i domsiol skulle vid handläggning av dylika frågor silla nämnd. Ulskollel anser emellenid för sin del skäl icke föreligga all Ibrelaga någon ändring I de giillande konlrollanordningarna. Den nuvarande domstolsprövningen lorde in-inncbära en lillräcklig garanti ur rättssäkerhetssynpunkt. Det bör också erinras om jusiilieombudsmannens lillsynsvcrksamhel. som i väsenilig omfallning är inriklad på domstolarnas och åklagarnas handhavande av de lagliga möjlighelerna lill ingrepp i enskildas fri- och rältighcier. Tilläggas kan alt ingen velat göra gällande all missbruk av handhavandet av lelefönavlyssning förekommil.

Prop. 1975/76:202 101

Ulskollel henisiällde därför all moiionen ime borde föranleda någon riksdagens ålgärd. I en reservation framhölls bl. a. alt domstolsprövningen av leleibnkonirollen grundas på ena partens redogörelse ulan all saken - som regelmässigt annars sker - blir belyst iiven från motsidan. Eftersom någon reprcsenlanl lorden misslänkle aldrig lår reda på tvångsåtgärden blir ärendel från dennes sida aldrig överklagat Några prejudikai till ledning för praxis tillskapas inie. Reservanicrna lillsiyrke ulredning i enlighel med moiionen.

Riksdagen beslöt i enlighel med uiskoiieis hemsiällan. i ;indra kammaren dock försl efier voiering.

4.1,9 Wennerströniqtfåren

Telefonavlyssning spelade en viklig roll i de spaningar, som ledde lill all Stig Wennersiröm avslöjades och 1964 dömdes för grovi spioneri, I anledning av Wennerslrömalfiiren lillsalles 1963 dels en undersökningskommission, vanligen kallad jurislkonimissionen i Wennersiröm;ifiaren. dels en pariamenlarisk nämnd, Jurisikonmiissionen avgav i april 1964 sill uilåiandelSOU 1964:15), Parlameniariska nämnden avgav samma mån;id en rapport (SOU 1964:17). som i huvudsak innehåller en kronologisk redovisning av vad som förekommil i ärendel. Nämnden hade också all överväga de principiella riktlinjerna för handläggningen av säkerhetsfrågor. Denna del av uppdraget fullbordades med utlåiandei (SOU 1968:4) Handläggningen av säkerhels-frågor,

Wennersiröm hade under andra världskrigel uppmärksammals av säkerhetspolisen och ställts under lelefonkonlroll. Hösten 1958 blev Wennersiröm på nyll akluell för säkerhetspolisen, Misslankarna mol honom saniman-laliades i en s, k, lelefonkonlroltpromemoria (TK-promemorian) som ui-gjorde grundvalen fören begäran om rättens lillslånd till telefonavlyssning. Promemorian och den inledande handläggningen av ärendel från åklagarens och domsiolens sida redovisas ingående av jurisikonmiissionen (SOU 1964:15 s, 45-50), Kommissionen kommenterar idelbnavlyssningsbesluiei. som meddelades i november 1959 och kom all förlängas fram lill Wen-nersiröms anhållande i juni 1963, på följande säll:

Au lelefonkonirollen bedömdes vara av synnerlig vikl lör uiredningen förefaller hell naiurligi. Såväl på höslcn 1959 som prakliskl lagei hela liden diirefter var dei nämligen icke särskill myckel polisen kunde göra för all föra uiredningen i Wen-nersirömärendel framål. Telefonkoniroll kunde emellenid bliva lill god hjälp, även om del knappasl kunde förväntas, all vid de avlyssnade telefonsamtalen någol skulle framkomma som direkt avslöjade Wennersiröm; den kunde likväl anlagas ge ålskilliga upplysningar om honom „ ■ slorl vaiue för uiredningen,

Beiriiffande frågan om Wennersiröm var skäligen misstänkt för spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet konstaterade kommissionen (SOU 1964:15 s, 49 O all vad som upptagits i TK-promemorian, nn)i b;ikgrund av vad som senare framkommit, prakliskl laget gcnonigiienile saknade egeni-lig belydelse som bevis för aii Wennersiröm var skyldig. Enligl kommissionen mtisie beaklas all "all bevisvärdcnng, ej minsl i cii fall som dci förevarande, inrymmer ell subjektivt element. Resultatet av värderingen kan därför, beroende på vem som verkställer den, ullalla olika ulan all

Prop. 1975/76:202 102

man fördenskull kan siiga. all den ena slutsatsen är riklig och den andra felaktig." Kommissionen fann del likväl "synnerligen iveksami. om del i TK-promemorian åberopade bevismaierialei verkligen kunde - iiven med en för Wennersiröm oförmånlig lolkning av bedömningsspörsmålen - vid en objektiv prövning anses innefatta grund för skälig misslanke mot honom." Enligl kommissionen lorde ock.så rådmannen Curt Nordsiröm. som fallal rådhusrättens beslul, ha bedömt bevisfrägan som iveks;im. Nordsiröm hade inför kommissionen anfört:

För all lagsiifiningen om lelefonkonlroll skall fylla sill ändamål måsle man vara ganska frikoslig i lillämpningen och ej uppsiälla alllför slora fordringar lör all bevilja lelefonkonlroll i misslänkla spionerifall. Man måsle väga moi varandra å ena sidan de väsentliga allmänna inlressen som slår på spel och å andni sidan den enskildes krav på personlig iniegrilel. Då fråga är om grovt spioneri måsle i allmänhel anses all samhälleis iniresse au avslöja den spioneriverksamhel. som niisslänkes pågå. är så siori all i jämförelse härmed den enskildes iniresse all icke bliva ulsall för lelefonkonlroll är alt belrakla som ganska ringa. I fallel Wennersiröm IJck man vid bedömningen laga särskild hiinsyn lill all Wennersirijm genom sin ställning hade möjlighel all komma över myckel hemligl malerial och au del diirlor \ar synnerligen allvarligt om misslankarna mol hononi verkligen var grundade

Denna ivcksamhel kvarstod iinnu våren 1962, då Nordsiriini iitialal all del var osäkert om tillstånd lill avlyssning kunde meddelas i Ibrisäiiningen (SOU 1964:15 s. 81). Ännu så sent som i december 1962 föranledde en föredragning av då framkommet malerial inför utrikesministern Torslen Nilsson denne lill den personliga rcfiexion all del var "anmärkningsvärt all man på sä vaga grunder kunde råka ul för lelelbnavlyssning i del här landel."

1 sina synpunkler på spaningsarbelcl (SOU 1964:15 s. 106 f) finner kommissionen all polisen ansell direkt övervakning prakliskl omöjlig och därför varil hänvisad lill indirekl övervakning genom lelefönavlyssning. Härigenom erhölls rika bidrag lill den person- och miljökänncdom som man elTer-strävade Man fann bl. a. all Wennersiröm fiiiigl umgicks med utländska militärattachéer, som missiänkles syssla med illegal underräiidscverksam-hei. vilka kontakter dock kunde ha en naturlig förklaring. Man hatle inle nägon regelbunden skuggning. Genom tdefonkonlrollen kunde man emellertid göra den skuggning som förekom rationell oeh mindre personalkrävande.

Parlameniariska nämnden redovisar i SOU 1968:4 ell omläilande malerial om säkerheistiänsien och illegal underrättdseverksamhei i Sverige och utomlands (s. 1.3-22). Ell särskill avsnitt (s. 35-44) ägnas ål såkerheisunder-rälidsetiänsicri. Under rubriken Spaning (s. 37-41) redovisas 1952 års lag, den diskussion om denna som löljde i WennerslrömalTårens spår saml nämndens slulsal.scr:

Vid WcnnerslrömalTärcns behandling i riksdagen och under deballcn i samband därmed blev ivångsmcdelslagens beslämmelser Ibremål lor diskussion Denn.i gällde närmasl sp(irsmålcl om det sakligl bcCogade i de beslut om lelefonkonlroll som meddelats i fråga om Wennersiröm, Ibrutsiillningarna all smidigl lillämpa beslulel på de olika Idefonapparaler som han begagnade saml domsiolens möjligheler all skaffa sig ell lillräckligi underlag för all bedöma del beriilligadc i en framsiiillning om telefonavlyssning o. d.

Vid en avvägning mellan stålens iniresse av en effekliv broiisbekiimpning inom

Prop. 1975/76:202 IO3

säkcrhelssekiorn och den enskildes räll lill iniegrilel 1 fråga om individuella ingripanden linner nämnden all 1952 års lag på ell godtagbart säll reglerar detta ömtåliga spörsmål. Nämnden har. särskill då del gäller lelefonkonlroll. i viss ulslräckning granskal den prakliska lillämpningen av 1952 års lag. Vad som därvid framkonmiii har ej givii anledning till anmärkning. De ärenden som förekommer inlräffar huvudsakligen i Stockholm, där de handlägges av en och samme domare. Vid .indra domstolar är dylika ärenden mindre vanliga. Del kunde i och för sig vara önskwirl - särskill för sekretessens skull och för vinnande av en enhetlig lillämpning ~ au alla dessa ärenden handlades vid en och samma domsiol. varvid Stockholms rådhusräli niirmasl skulle komma i fråga, eller vid ell fålal domstolar. Nämnden har diskuterai spörsmålel om en sådan ceniralisering av domslolsbehandlingen av säkerhelsärenden. men har ej funnii lillräckliga skäl all göra en hemsiällan i della hänseende Särskill kan framhållas, all del lör uppnående av della syfte vore nödvändigl au iindr.i rai-legångsbalkens lörumregler. Della kan synas vara en alllför ingripande åigard lör de relalivi få ärenden, som dei här galler. En annan beakiansviird synpunkl .ir. au säkerhelsärenden ej 1 något hänseende bör handliiggas vid spccialdomsiol.

Enban sell ur synpunkten av största möjliga elTckliviiei i säkerhetspolisens spa-ningsvcrksamhel kunde väl länkas vissa jusleringar i Ivångsmedelskigen Så skulle del lill exempel ur denna synpunkl innebära belydande fördelar, om lelefonkonlroll kunde medgivas redan då misslanke förelåg om sådani broll som avses i 1952 års lag. Enligl gällande lag fordras all denna misslanke av.ser \iss person och konirollen kan ' såsom ovan närmare angivils - endasl riklas mol denna persons lelefonsamlal. En på anlyll säll ulvidgad lelefonkonlroll skulle med hiinsyn till vad som är kiinl om den säkerhelshoiande verksamhetens viigar och meiodcr hiir i landel underiäiia förhindrandet av illegal underrällelseverksamhel. Den för niirvarandc gällande lagregleringen har dock den uppenbara fördelen au den innehåller en besiiimd a\-griinsning av de fall då konirollen får anviindas" försl då misslanken nån såtl.in 111-lensilel all den kan hänföras lill viss person lliiri ligger en garanti mol missbruk av telefonavlyssning, som man icke ens för en så viklig spaningsverksamhel som den förevarande bör avslå ifrån. - Nämndens överviiganden i fråga om leleibnkonirollen har ej len till förslag om ändring i gällande beslämmelser.

4.1,10 Senare diskussion

I samband med all 1969 års lag lörliingdes 1970 viiekies likalydande motioner (1:232 och 11:271), i vilka hemsiålldes om en lullsliindig översyn av le-lefonavlyssningsbesiämmdserna och förslag lill former för pariamenlarisk insyn och koniroll i fråga om polisens lillämpning, Moiioniirerna anförde bl. a. ;ill behovei av pariamenlarisk insyn och koniroll. som i frågaom \9>2 års lag kan Ibrekomma i efierhand genom de parlameniariska led:ini(iieriia i RPS. borde löreligga ock.så i andr;i fall av lelelbnavlyssning. En sådan ins> n borde enligl motionärerna kunna anordnas uuiii all polisverksamheien ytterligare kompliceras eller sckrelcs.sen eftersatts och ges lornien av retlovisningar i efierhand med bevarande av tliskreiionen i personfrågor, Remissinsianserna var i huvudsak negativa lill motionerna. På ulskoiicls henisiiillan (I LU 1970:46 s, II 1) avslog riksdagen motionerna,

Kravei på översyn av beslämmelserna åicrkom emellertid i sambanti med riksdagsbehandlingen av lerrorisilagen 1973. Ulskollel. denna gång jusii-lieulskoiiei (JuU 1973:18 s. 20-22). fann, .som framgår av ulredningens direktiv (se 1,1). all den successiva ulökningen av lelefonavlyssningsmiij-liuhelcrna motiverade en samlad översvn av kmsiifininuen oeh dess till-

Prop. 1975/76:202 104

lämpning. Riksdagen beslöl au ge Kungl, Maj:i lill känna vad ulskollel anfört (rskr 1973:121),

4.2 Gällande rätt

Reglerna om telefonavlyssning som slralTprocessudll tvångsmedel återfinns i 27 kap. 16 § RB, i 5 och 6 §§ 1952 års lag samt i 1969 års lag. Den centrala bestämmelsen är 27 kap. 16 § RB, Innebörden av 1952 och 1969 års lagar är all vid de typer av brott, som där avses, telefonavlyssning tilläts vid förundersökning rörande lindrigare brott än enligt 27 kap, 16 § RB, TiUståndstiden är dessutom längre. Härutöver tillkommer i 1952 års lag en möjlighet för undersökningsledaren eller åklagaren all inierimisliskl förordna om avlyssning.

4.2,1 27 kap. 16§ RB

Den grundläggande bestämmelsen om telefonavlyssning, 27 kap. 16 § RB,

lyder:

Kan någon skäligen misstänkas för broll, lör vilkel ej är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, och finnes del vara av synnerlig vikt för utredningen, all undersökningsledaren eller åklagaren erhåller del av samlal till och från telefonapparat, som innehaves av den misstänkte eller eljesi kan anlagas komma all begagnas av honom, äge rällen meddela lillslånd lill deras avhörande. Fråga därom må upplagas allenasl på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren.

Tillsiånd skall meddelas all gälla viss lid, högsl en vecka, från den dag, då lillslåndei delgavs lelefonansialtens föreståndare.

Om granskning av uppteckning, som ägt rum vid samtals avhörande, äge vad i 12 första Slyckel sladgals om undersökning och granskning av enskild handling motsvarande lillämpning. I den mån uppteckningen innehåller något, som ej är av belydelse för uiredningen, skall den efter granskningen omedelbart förslöras.

Minimistraff fängelse i två år

Telefonavlyssning enligt RB är tilläten endasl beiräffande särskill grova brott. Förundersökningen skall avse ett broll för vilkel minimistraffet är fängelse i två år eller däröver. Vilka brolt som härvid kan komma i fråga redovisas i bilaga.

Anknytningen lill minimistraffet två års fängelse överensstämmer med andra regler i RB, som syftar lill att skydda förtroliga meddelanden (jfi" 3,3,4), 1 27 kap 2 § andra punkien RB förutsätts brott av denna svårhetsgrad för beslag av skriftliga meddelanden mellan den misstänkte och honom närslående, I 36 kap, 5 § fjärde slycket RB anges likaledes minimistraffet fängelse i två år för att den lystnadsplikt, som kan åvila advokater, läkare och liknande befattningshavare, skall få genombrytas vid vittnesförhör inför domstol; dock får tystnadsplikten för försvarare aldrig brytas. 1 RB:s systemalik finns överhuvudtagel inte nägon högre svårhetsgrad. Den närmast kommande lägre svårhetsgraden är brott, för vilket är stadgat fängelse i ett är eller däröver. Denna kategori, som således anknyter till strafRatitudens

Prop. 1975/76:202 105

övre gräns, omfattar huvudparten av de broll, som uppläs i BrB, Någol högre minimistraff än fängelse i ivå är som förutsättning för viss ålgärd anges inte heller i övrigi i svensk rätt.

Skälig misslanke

För alt telefonavlyssning skall få tillgripas förutsätts vidare alt förundersökningen nätt det stadium då någon blivit skäligen misstänkt fördel grova brottet. Som framgått av den tidigare redogörelsen (3,3) är begreppel skälig misslanke i fiera fall en förutsättning för användandet av tvångsmedel. Skälig misstanke krävs således för anhållande, reseförbud, kvarstad, skingringsförbud och kroppsbesiktning, Mol den som är skäligen misstänkt ges även vidgade möjligheter till husrannsakan och kroppsvisitation. Skälig misslanke mol nägon förutsätts vidare enligt 23 kap, 18 § RB för att man i samband med förhör skall vara skyldig all underrätta honom om misslanken.

Vad som egenlligen åsyftas med uttrycket skälig misslanke är inle närmare redovisat i RB:s förarbeten, Beiräffande kravei på sannolika skäl för häktning uttalade PLB (SOU 1938:44 s, 297 f):

Det torde inte vara möjligt alt genom en fast regel närmare ange vad som är att anse som sannolika skäl; frågan härom mäste bedömas efter omständigheterna i varie särskilt fall, Tydligl är, alt förefintligheien av skäl. som leda lill misslanke mot viss person, ej är tillräcklig anledning alt häkta honom. A andra sidan behöva skälen ej vara så slarka alt en fällande dom kan grundas därå. Men de föreliggande omständigheterna mäste vara sädana, att de vid en objektiv bedömning komma misslanken all framstå som berättigad.

Vad som anförts om svårighelen att ange innebörden av uttrycket sannolika skäl har lillämpning ocksä pä uttrycket skälig misslanke. Gärde (s, 310 0 framhäller att denna grad av misstanke är starkare än vad som innefattas med att någon kan misstänkas för brottet men inle uppgår lill vad som avses med sannolika skäl, Ekelöf (Rättegång 5, 1972, s, 86) anser alt bevisstyrkan skall kunna jämföras med ultrycket "antagligt". Att del ofla är svårt att fastställa gränsen för skälig misslanke och att all bevisvärdering inrymmerett subjektivt element framhölls av jurisikommissionen i Wennerströmaffären (se 3,4,9),

Synnerlig vikl för uiredningen

Förutom brotl av viss svårhetsgrad och misslanke av viss siyrka fordras att telefonavlyssning är av synneriig vikt för utredningen. Vad som avses med synnerlig vikt för utredningen är inte närmare utvecklat i förarbetena. 11, ex. 27 kap. 1 § RB används uttrycket "betydelse för utredning om brott". Att telefonavlyssning i åtskilliga fall uppfyller kravei att vara av belydelse för utredningen är uppenbart. Orden "synnerlig vikl" ullrycker emellertid en förstärkning. Av förarbetena framgår all lelelbnavlyssning belrakias som ett sä ingripande och extraordinärt tvångsmedel all del inte bör få lillgripas om del skäligen kan begäras alt uiredningen bedrivs efter andra linjer. Kravei på synneriig vikt för utredningen lorde inie böra uppfaiuis så. alt vad som kan komma fram genom avlyssningen skall vara direkl av-

Prop. 1975/76:202 106

slöjande och leda lill omedelbart fållande bevisning. Denna sluisais stämmer överens med den bedömning som gjordes av jurisikommissionen i Wen-nersirömalTaren (se 3.4.9). Kommissionen, som ställde sig tveksam till graden av misslanke. hysie ingen ivekan om åigärdens riktighet från uired-ningssynpunki. Kommissionen framhöll all polisen på grund av Wenner-siröms arbeisförhållanden oeh vaksamhel mol övervakningsåigärder ansåg sig hänvisad lill den indirekia form av övervakning som lelelbnavlyssning innebar. Man fick härigenom rika bidrag lill den efiersirävade person- och miljökiinnedomen samt kunde inrikia den direkla övervakningen, skuggningen, på tidpunkter då denna bedömdes särskill erforderlig och betlriva den raiionelli och med mindre insalser av personal.

Telefonavl>ssning kan påverka förundersökningen påolika säll. .Ålgärden kan frambringa bevisning, som är direkl tallande för den misslänkle. Den kan emellenid också ha en mera indirekl verkan. Genom avl>ssning lår man upplysningar som man annars ivingas söka på annal säll eller ej alls kan lå fram. Härigenom kan ålgärden vara resursbesparande. Della gäller bl a. om man kan undvika den mycket personalkrävande och vanskliga spaningsform som fortlöpande skuggning ulgör och i stället välja ul lillfällen när skuggning kan anlas ge resultat. Telefonavlyssning är också i regel en mera skyddad spaningsform. Utredningen kan sålunda föras framål utan att man avslöjar misstankarna för den misstänkte och personer i hans bekantskapskrets. En resursbesparingseffekl är ocksä all tdefonkonlrollen i många fall torde kunna leda lill ett snabbare klarläggande av om misstankarna är befogade och om del finns skäl all fortsätta förundersökningen,

I uiliindska iclotonavlyssningsregler (se 8,4 oeh 8.6) Ibreskrivsali ålgärden för vidlas "om utforskande av sakförhållandena på annat siiii är utsiktslöst eller väsentligt försvårat" (Väsilyskland)eller "om normala spaningsåtgärder har försökts eller misslyckats eller kan befaras misslyckas eller vara alllför farliga" (USA). I princip lorde uttrycket "synnerlig vikt för utredningen" i 27 kap. 16 ij RB jämte den ovannämnda betydelsen för förundersökningen innefatta della krav på alt enbart konventionell spaning framstår som meningslös.

Del vill synas som om man vid lillkomslen av reglerna i RB hade räknal med att telefonavlyssningen skulle leda lill mera direkta avslöjanden. Till stöd för della antagande kan åberopas betonandet av att åtgärden vidtas utan den misstänktes kännedom, Della hindrar emellertid inte all den vidare innebörd av uliryckei synnerlig vikl som här har utvecklats är förenlig med lagstiftningens ordalag och målsättning.

Vilka samlal får avlyssnas?

Lagrummet förutsätter alt någon skall vara skäligen misstänkt för visst allvarligt brott och att del skall vara av synnerlig vikl för utredningen all samtal lill eller frän telefonapparat, som innehas eller eljest kan antas begagnas av den mi,sslänkle, fär avlyssnas av de brottsutredande myndigheterna. Innan frågan om vilka samlal som fär avlyssnas närmare utvecklas synes det ändamålsenligt att i dettasammanhang någol beröra vissa allmänna frågesiällningar angående åigärdens rättsliga nalur.

Prop. 1975/76:202 IO7

I den juridiska litteraturen räknas telefonavlyssning till de reella tvångsmedlen. Avlyssningens objekt kan uppfattas antingen som den telefonapparat som man indirekt sätter sig i besittning av genom avlyssningen eller som de samlal som utväxlas på telefonapparaten. Förutsättningen alt någon skall vara skäligen misstänkt och all tillståndet skall avse telefoner med starkare eller svagare anknyining till den misstänkte innebär enligl detta resonemang inte att tvångsmedlet övergår till att bli personellt utan fungerar endasl som spärr oeh styrmedel, Uiredningen skall ha nån viss nivå oeh avlyssningen inriktas på vissa komprometterade apparaier, vilk;is avlyssnande kan anlas vara särskill värdefullt.

Att telefonavlyssningen regleras i RB:s beslagskapiiel medför inie all man skall jämställa telefonavlyssning med t)eslag, vare sig av apparaten eller av samtalen. Själva tillståndet kan närmast jämföras med husrannsakan, som lillåier polisen all gå in pä ell eljesi förbjudet område för aii söka föremål som kan las i beslag eller för ati i övrigi utröna omsländigheler av belydelse för utredningen. Polisen fär härvid lillgång till en mängd föremål eller informationer, varav ofta endasl en mindre del har betydelse lor utredningen. Liksom man vid husrannsakan lar vissa Ibremål i beslag gallrar man vid telefonavlyssningen bort betydelselösa samlal och bevarar endasl uppteckningarna av samtal som har belydelse för utredningen. Om man så vill kan man dock säga all dessa samtal las i beslag.

Del är viktigt att minnas denna sammansatta funktion hos ett avlyss-ningstillständ, Å ena sidan tillåts avlyssning av samtal på viss lelefon, å andra sidan (år uppteckningarna av samtalen bevaras endast i den mån de är av betydelse för utredningen. En sådan uppdelning ligger delvis i sakens natur eftersom del är svårt alt i praktiken begränsa ålgärden till de betydelsefulla samtalen. Häri finns en påtaglig likhet med kvarhållande av försändelse enligt 27 kap, 9 § RB i förening med beslag, särskilt då del gäller brev och andra försändelser, som kan innehålla förtroliga meddelanden. Likheterna gör alt sistnämnda spörsmål förtiänar alt särskill uppmärksammas. Del behandlas därför i eu särskill avsnill (9.10)

Beröringspunkterna med andra reella ivångsmedel undanskymmer dock inte alt telefonavlyssning i många stycken är en udda rättsfigur. 27 kap. 16 ij RB innehåller regler som innefattar motsvarigheter till beslag, kvarhållande av försändelse och husrannsakan. Men någon fullsländig överensslämmelse fördigger dock uppenbariigen inte,

I själva lagtexten finns ingen begränsning av avlyssningen lill .samtal, i vilka den misstänkte själv deltar, I uttrycket "som eljest kan anlagas begagnas" ligger inte heller någoi krav pä att del huvudsakligen skall vara den misstänkte som använder telefonen. Detta kan synas lyda pä all avsikten är all åtkomma även utomståendes samtal. Stadgandet torde emellertid ha lill ulgångspunkl behovet all avlyssna den mi.sslänkes samlal. Tillståndet skall avse apparater med anknytning till den misstiinkte. Om utgångspunkten varit en annan än den nämnda skulle en sådan anknyining inte ha varil motiverad.

Den ovan anförda uppfattningen har ocksä stöd i förarbelena. Sålunda inledde PLB sin motivering av 27 kap, 16 <} RB pä följande .sätt (SOU 1938:44 s. 327);

Prop. 1975/76:202 108

För utredningen om brott kan stundom vara av vikt, alt den som verkställer förundersökningen äger möjlighet all taga del av telefonsamtal mellan den misstänkte och annan. 1 gällande lag saknas bestämmelser härom, och för lillslånd till avhörande av sådana samtal torde erfordras Kungl. Maj:ts beslul i varie särskilt fall. Det synes lämpligt, all i samband med en fullständig reglering av förundersökningen och tvångsmedlen bestämmelser i deiui hänseende upplagas i lagen.

Den principiella begränsningen lill den misstänktes telefonsamtal återkommeri senare sammanhang. 1 förarbetena lill 1939 ärs lag (1939 års urtima riksdag, prop, nr 3 s, 10 samt 18 O utgick man från alt PLB:s förslag åsyftade avlyssning av misstänkt persons samtal, Förarbelena lill 1952 ärs lag innehäller däremoi inte nägra uttalanden som gär uiöver lagens ordalydelse eller innebär en begränsning till den misstänktes telefonsamtal. Detta kan sammanhänga med att den egentliga erfarenheten av telefonkontroll gällde den vittgående 140 ärs lag, i vilken den personliga anknytningen, ja rent av anknytningen till misslanke om visst brotl, saknades. Möjligen kan dock ett departementschefsuttalande tas till intäkt för att man även 1952 uppfattade telefonavlyssningen som riktad mot den misstänktes egna samlal. Uttalandet avsåg ett förslag om telefonkontroll riktad mot apparai som inle innehas eller kan antas begagnas av den misstänkte. Departementschefen anförde (prop, 1952:22 s, 47) att den föreslagna utvidgningen "möjligen kan sägas slå i linje med principerna för reglerna om beslag och husrannsakan, vilka tvångsmedel kunna drabba annan än den misstänkte, men synes ändock, med hänsyn lill del allvariiga ingrepp i privatlivet som telefonkontroll utgör, ej böra ifrågakomma under nuvarande förhållanden", Pariamentariska nämnden i Wennersirömaffaren förklarade (SOU 1968:4 s, 40) att telefonkontroll förutsätter misstanke mot viss person och att kontrollen endast kan riklas mot denna persons samtal. Även vid tillkomsten av 1969 års lag förekom indirekta uttalanden som pekar på att avlyssningen uppfattats som avseende endast den misstänktes samtal. Departementschefen lalar således om att "det i praktiken inle är fråga om någon stor grupp av misstänkta som skulle bli föremål för telefonavlyssning" (prop. 1969:5 s. 6). Alt döma av den telefonavlyssningsdebatt som förekommit sommaren 1975 delas uppfattningen att endast den misstänktes egna samlal är tillåtna för avlyssning av åtskilliga seriösa bedömare.

Svårigheterna att begränsa avlyssningen lill vissa samlal medför emellertid all även samlal, i vilka den misslänkle ej dellar, kan komma att avhöras. Ett belysande fall är del samtal mellan en person tillhörande familjen Wennersiröm och en bekant vari avslöjades all Wennersiröm förfogade över en radiosändare, som han omgav med slor hemligheisfullhet, I den prakliska tillämpningen torde samtal av detta slag, om de har betydelse för den pågående förundersökningen, upptecknas och beaklas, Frägan om uinyitiande av sädan information, vare sig denna är hänförlig lill den akluella förundersökningen eller inte, las upp lill särskild behandling i ulredningens allmänna överväganden (9,8),

Bestiitanderällen m. m.

Fråga om tillstånd till telefonavlyssning för upptas endast pä yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. Denna passus innebären begräns-

Prop. 1975/76:202 109

ning som hindrar målsäganden från att använda tvångsmedlet. Avsikten är alltså inte ati utsträcka behörigheten frän åklagaren lill förundersöknings-ledaren. När det blir fråga om att begära telefonavlyssning har emellertid enligl 23 kap, 3 § RB och RÅ:s cirkulär A 23 åklagaren regelmässigt inträtt som förundersökningsledare. Begreppen undersökningsledare och åklagare sammanfaller därför i praktiken,

RB tillåter ingen interimistisk beslutanderätt för åklagare ellerannan, Endasl rällen kan enligl RB förordna om lelefönavlyssning. Rätten är därvid beslutför med en lagfaren domare (I kap. 3 i; RB). Beslutanderätten är inle koncentrerad till viss domstol utan följer de allmänna forumreglerna i 19 kap, RB (19 kap, I2§RB).

1 likhei med andra rättens beslul under förundersökningen räknas tillstånd till telefonavlyssning som ett beslut under rättegången, mot vilket lalan skall föras särskill enligt 49 kap, 4 § försia stycket 6, RB, Särskild talan förs genom besvär i hovrätten. Enligt 52 kap, 1 § RB skall besvärsliden. som är tvä veckor, räknas från den dag dä klaganden erhöll del av beslulel såvida inle beslulel meddelais vid sammanlräde för förhandling. Har beslulel meddelats vid förhandling räknas besvärstiden från dagen för beslulel. Beslutet går enligl 30 kap, 12 § RB genasi i verkställighet. Hovrätten kan i avbidan pä slutligt avgörande såväl inhibera medgivet tillstånd som bevilja en ansökan som avslagits. På grund av den sekretess som under förundersökning iakttas gentemot den misslänkle torde en fulllbljdsråii i pr;ik-liken endasl kunna utövas av åklagaren.

Någon annan begränsning än de allmänna reglerna om prövningstillstånd gäller inte för överklagande av hovrällens beslul lill högsla domslolen,

Tillsiåndsiiden

TiUståndstiden enligt RB är en vecka frän den dag då lillslåndei delgavs lelefonansialtens föreståndare. Eftersom delgivningen av beslulel inie ankommer på domstolen innebär detta att det är åklagaren eller undersökningsledaren .som avgör vid vilken tidpunkt ett meddelal tillstånd skall bötia Ulnyltias, All avlyssningen påböoas så snart som möjligt ligger i regel i polisens iniresse, Efiersom tillståndsgivningen sker utifrån utredningslägel en viss dag bör någon fördröjning av delgivningen överhuvudtaget inte komma i fråga.

Föreligger behov av förlängning av den bestiinida liden kan nyll lillsiåntl meddelas (SOU 1938:44 s, 327). .\\i deiia många gånger är lallei lorde ha Slån klart också för RB:s upphovsmiin. Den begråns:ide tillsiåndsiiden lorde därför - uiöver hänsynen lill ivångsmedleis ingripande nalur - motiveras med au den ger rätten möjlighel all genom sin makt över lillsiåntlsgivningen lillse alt förundersökningen bedrivs snabbi och energiskl.

,4vlvssnantle. uppleckning och gransknliii;

I förarbelena framhålls alt del inte kan krävas att undersiikningsledaren eller åklagaren personligen skall avlyssna alla samlal. Själva avlyssnandei för därför anförtros ål polisman eller tdetiänsteman (SOU 1938:44 s. 327).

Prop. 1975/76:202 110

Del förulsäiis alt samtalen därvid upptecknas. Uppteckning lorde i första hand ha avsett stenografiska anteckningar men lär få omfalla även de numera gängse fonetiska upptagningarna, varifrån utskrifter görs.

Hänvisningen till 27 kap. 12 § första stycket RB innebär att uppteckningen inle får granskas av annan är rällen, undersökningsledaren eller åklagaren. Sakkunnig eller annan, som anlilas för uiredningen angående brottet eller eljesi därvid hörs, för dock efier anvisning av någon av nyssnämnda myndigheler granska uppteckningen. I förarbetena (prop. 1942:5 s, 210 och 509) omnämns särskill möjlighelen av chiffermeddelanden som skäl för alt un-dersökningsräiien ulslräcks lill andra än rälten, undersökningsledaren och åklagaren.

Uppteckning som är tietyddsdös för utredningen skall genast förstöras. Denna föreskrift omfallar såväl bandupptagningar som bandutskrifter. Någon yttersta gräns för hur länge uppteckningar som är av tietyddse för utredningen fär bevaras är däremot inle angiven utan följer vad som i allmänhet gäller beiräffande förundersökning.

Den misstänktes och hans försvarares räll all la del av uppleckningar som har bedömts ha belydelse för uiredningen och därför har bevarals regleras inie i 27 kap, RB ulan följer de allmänna reglerna om förundersökning i 23 kap. RB. Den misslänkle och försvararen har således enligl 23 kap. 18 ij RB. i den män del kan ske ulan men för uiredningen, räll all la kännedom om vad som förekommil vid förundersökningen och ålal får inie väckas ulan all så har skell. All denna granskningsräil vid slörre utredningar är inskränkt lill uppleckningar som har betydelse för den i del enskilda fallel misslänkle lorde ligga i sakens nalur. Ett annal bedömningssäii skulle innebära ell ingrepp i andra missiänkias personliga iniegrilel. Rällen all ta del av undersökningen torde i prakliken utövas genom granskning av del förundersökningsprolokoll. som den misslänkle enligl 23 kap. 21 ij RB har räll all erhålla så snart ålal beslulas. Protokollet skall uppta alll som förekommil av belydelse för uiredningen. Polisens sirävan all åstadkomma bevisning i annan form och åklagarnas praxis all inle åberopa idefonav-lyssningsmaierial i rättegång kan medföra att uppteckningarna på della stadium inte längre har någon betydelse för uiredningen oeh därför inte uppläs i proiokollel. Enligl 20 i; FUK synes dock beslul och uppgifter rörande del faktum att telefonavlyssning överhuvudtaget förekommil böra framgå av protokollet.

Alt reglerna om granskning av förundersökningsmaterialet i praktiken begränsas av all den misstänkte inte förrän han hörs som skäligen misstänkt behöver delges den mol honom rikiade misstanken har berörts i del föregående (3.2).

4.2.2 1952 års lag

Lagens lillänipnlngsnmråde

1952 års lag, som av.ser även andra Ivångsmedel än lelelbnavlyssning, är uppbyggd på så säll all i I tj anges lagens tillämpningsområde oeh i 2-6 tjtj meddelas regler om ulvidgatlc miijlighcicr all använda ivångsmedel inom

Prop. 1975/76:202 111

lagens tillämpningsområde. Bestämmelserna om telefonavlyssning återfinns i 5 och 6 Ijij,

Lagen skall tillämpas vid förundersökning angående vissa broll mol rikels yttre eller inre säkerhel saml vissa allmänfarliga broll, Lagen äger således enligt I § lillämpning beiräffande

1, mordbrand (ii kap, I § BrB), grov mordbrand (\3 kap, 2 § BrB), allmänjariig ödeläggdse (13 kap, 3 ij BrB), kapning av luftläriyg och liif fartssabotage (13 kap, 5 a ij BrB), om gärningen innefattar sabotage (13 kap, 4 tj BrB);

2, sabotage, grovt sabotage(12 kap, 5 § BrB), uppror (\% kap, I § BrB), väpnat hot mol laga ordning (18 kap, 3§ BrB), olovlig kåiverksamhei (18 kap, 4 § BrB), högförräderi (19 kap, I § BrB), kiigsanstiflan (19 kap, 2 § BrB), s/7/o/?c/7(l9kap, 5 tj BrB),grovt spioneri (\9 kap, 6 § BrB),obehörig befattning med hemlig uppgift (19 kap, 7§ första slyckel BrB), olovlig underrättelseverksamhet (19 kap, 9 ij BrB) och tagande av utländskt understöd (19 kap, I3t; BrB);

3, mord, dråp, misshandel, grov misshandel (3 kap. I, 2, 4 och 5 §§ BrB), människorov, olaga frihetsberövande, försällande i nödläge saml olaga lvång(4 kap 1 §§ BrB), om gärningen innebär förgripelse mol Konungen eller annan medlem av konungahuset eller mol den som i egenskap av riksföreståndare fullgör statschefens uppgifier (s, k, majesiätsförbiy-telser):

4, försök, förberedelse eWer stämpling till ovannämnda brotl, om sådan gär-

ning är straffbelagd.

Flera av de uppräknade brotten är i och för sig av sådan grovhet all de på grund av minimislraffregeln faller in under RB:s idefonavlyssningsbestäm-melser, Slraffminimum under två års fängelse har dock följande broll, nämligen sabotage (fängelse i högsl fyra år), kapning av luftfartyg och luftfarts-sabotage (fängelse i högsl fyra är för normalbroiiel), olovlig kårverksamhet (böler eller fängelse i högsl två är), spioneri(fangeise i högsl sex år), obehörig befattning med hemlig uppgift (böler eller fängelse i högsl två år), olovlig underrällelseverksamhel (böler eller fängelse i högsl två år) saml tagande av utländskt understöd (fängelse i högsl tvä år). Av de s. k. majesiäisförbry-telserna kan straffet för misshandel, grov misshandel, olaga frihetsberövande. försätiande i nödläge saml olaga tvång sältas lägre än fängelse i tvä år.

Tillämpningen av idefonavlyssningsbesiämmdserna utvidgas i förhållande lill RB iiven genom all broiisformerna försök, förberedelse och stämpling omfattas av beslämmelserna. För försök, förberedelse oeh siämpling lill broll gäller nämligen inle de för del fullbordade broiiei giillande minimi-,slrarfön (se 23 kap, I och 2 tj>J BrB),

I belänkandel (Ds Ju 1975:16) Spioneribrottel m, m, har en särskill tillkallad uircdningsman föreslagii vissa ändringar i 19 kap, BrB, 1 spioneribrollet ulmönsiras del indirekia uppsåtet all gå främmande makl tillhanda. Brottet obehörig befallning med hemlig uppgift omkonslrueras för au bl, a, avse sådana fall som nu täcks av spionerisladgandel. Dessa fall skall omfattas av en särskild slrafföesiämmdse, enligl vilken för grov obehörig befallning med hemlig uppgift skall kunna dömas lill fängelse upp lill fyra år, Broiiei olovlig underrättdseverksamhei uppdelas på två brottstyper. Nuvarande 19 kap 9 i; försia slyckel BrB omformas så all även här direkl uppsåt all lill-

Prop. 1975/76:202 112

handagå främmande makl skall föreligga. Bestämmelsen upptas i 19 kap, 10 i; BrB. 1 19 kap. 11 tj BrB upptas det innehållsmässigt oförändrade andra styckei av 19 kap. 9 ;j BrB (s. k. fiyktingspionage). Denna form av olovlig underrättelseverksamhet omrubriceras lill olovlig personspaning, Strafföeslämmelsen mol lagande av utländskt understöd föresläs upphävd.

Som en följd av att ell nyll sladgande införs om grov obehörig befallning med hemlig uppgift, nuvarande 19 kap, 9 ij BrB uppdelas på tvä beslämmelser saml 19kap. 13 tjBrBupphävsföresläsändringari 1952ärslag, Ändringarnain-nebär ingen utvidgning av lagens tillämpningsområde.

Telefonavlyssning

1952 års lag innebär väsentligen en lagsliftning som på basis av grund-bestämmdsen i 27 kap, 16 § RB vidgar möjlighelerna till avlyssning och dessulom tillåter vissa andra åigärder beiräffande telefon som har anknytning till den misstänkte. Beträffande kravet på uiredningsinlresse, misstankens siyrka, apparatens anknytning till den misslänkle, talerätl saml granskning och förstöring av uppleckning gäller vad som sagls beiräffande 27 kap, 16 § RB, Till närmare granskning las därför här upp endasl vissa punkler, som innehåller en avvikande reglering.

Telefonavlyssning enligl 27 kap, 16 § RB får tillåtas vid förundersökning rörande de brotl som nämns i I § 1952 års lag även om minimistraffet för broiiei understiger fängelse i ivå är,

Uiöver avlyssning kan - under samma förulsällningar som gäller för avlyssning - tillstånd lämnas till att telefonsamtal inställs eller fördröjs, att telefonapparat avslängs för samlal samt att uppgifl frän lelefonanstalt lämnas å samlal som expedierats eller beställts lill och från telefonapparat.

Giltighetstiden för tillsländ lill avlyssning eller ålgärd som nyss nämnts utsträcks till en månad.

Tillstånd skall i enlighel med RB i princip meddelas av rälten. Kan del befaras all inhämtande av räliens lillslånd skulle medföra sådan lidsutdräkl eller annan olägenhet som är av väsentlig betydelse för utredningen får dock förordnande om åtgärden meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren. Om så har skett skall skriftlig anmälan därom, med angivande av skälen, ofördröjligen göras hos rällen, som skyndsamt skall pröva ärendet. Finner rätlen all förordnandei inle bör äga bestånd skall rätten upphäva förordnandet.

Beslulanderäii för undersöknlngsledare och åklagare

Den mest anmärkningsvärda avvikelsen - bortsett från utvidgningen med avseende å brolien - är undersökningsledarens och åklagarens rätt att inteni-misliski förordna om avlyssning. Denna möjlighel finns endasl i 1952 års lag och har motiverats med all inhämtande av rättens förhandstillstånd under vissa förhållanden innebär omgång och lidsutdräkl som kan försvåra utredningsresultatet, 1 sådana fall där ett snabbt ingripande är av nöden för alt icke utredningsresultatet skall äventyras borde därför beslutanderätten anförtros

Prop. 1975/76:202 113

undcrsökningsledaren eller åklagaren (prop, 1952:22 s, 24), Av remissinstanserna synes endasl advokatsamfundet ha motsatt sig della under hänvisning lill au det saknas regler om all den misstänkte skall underrättas om åtgärden i efierhand; under sådana förhållanden borde i vart fall i fredstid upprätthållas kravei på domstolsprövning i förhand (prop, 1952:22 s, 35),

Beträffande förulsällningarna för inierimisliskl beslut ansåg Göta hovrätt att inhiimiande av räliens tillstånd inte syntes kunna medföra annan olägen-hel än sådan som kunde följa av den tidsutdräkt som åtgärden i regel måsie dra med sig. Departementschefen fann dock all möjlighelen all åberopa annan olägenhet än tidsutdräkt borde kvarstå. En skyldighel au alltid inhämta rättens tillstånd kunde understundom medföra svårigheler för för undersökningen som inie tog sig utiryck enbart i tidsförlust. Vari dess svårigheler skulle ligga utvecklas dock inle närmare i motiven (prop. 1952:2.' s. 32 och 46),

Domstolens konlrollfnnklion

Undersökningsledare eller åklagare som provisoriski förordnai om avlyssning enligt 5 § skall enligl 6 § ofördröjligen göra skrifilig anmälan därom lill domstol för prövning av åtgärden. Någon närmare precisering av uttrycket "ofördröjligen" görs inte i förarbelena. Här finns alltså en viss handlingsfrihet för undersökningsledaren och åklagaren. 1 dansk räll gäller i motsvarande fall en frisl om 24 timmar från avlyssningens påbötiande (.se 8,2), Om inte exceptionella förhållanden råder lorde denna gräns kunna anses rdevanl även för svenskl vidkommande. Nuvarande handläggningsruiin fram lill domstolsbeslutet liksom lillvägagängssäilel vid själva avlyssningen lorde medföra all tidsskillnaden mellan ell beslul av åklagaren och ell beslul av rällen normall är minimal, vilkel givelvis minskar del prakiisk;i behovei av provisorisk beslutanderätt.

Rälten skall enligl lagtexten skyndsamt ta upp ärendel lill prövning och avgöra om förordnandei bör beslå. Bör ålgärden ej äga bestånd skall rätten upphäva förordnandet. Detta innebär givelvis all avlyssning och uppleckning av samlal skall upphöra. Huruvida informaiion från redan utförd avlyssning får ulnyujas och gjorda uppleckningar får bevaras framgår inle vare sig av laglexi eller förarbeten. Anmälan lill rällen skall ange skälen. Någol uttryckligt hinder mol all i skälen uppta vad man lill ävenu rs hunnii uppsnappa genom avlyssningen anges inle.

4,2,3 l%9 års lag

1969 ärs lag innehåller färre avvikelser från RB:s regler ån 1*52 års lag. Avvikelserna är ivå: dels får siraftminimumregeln underskridas om förundersökningen gäller grovi narkotikabrott eller grov varusmuggling av narkotika, dels ulslräcks tillsiåndsiiden lill en månad. I övrigi gäller RB:s regler. Således har beslämmelser som tillåter fördröjning av samtal o, d. ej ansetts erforderliga, och beslutanderätten tillkommer enbart domstol. Brotts-formerna försök, förberedelse och stämpling är - i motsats till 1952 års lag - inle särskill anmärkta i lagtexten oeh lorde därför inte fö föranleda 8 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 202

Prop. 1975/76:202 114

telefonavlyssning.

Narkotikabrott begås om någon uppsåtligen tillverkar, saluhäller, överlåter eller innehar narkotika som avses i 1 § narkoiikaförordningen ulan att vara berättigad därtill eller i sirid mol villkor som gäller för tillstånd enligl narkoiikaförordningen, Normalbrotiei straffas med böler eller fängelse i högsl två är. Ringa broll kallas narkoiikaförseelse och föranleder endasl böler, Grovi narkotikabrott liksom grov varusmuggling som gällt narkotika slraffas däremoi med fängelse, lägsi ett och högsl tio år. Vid bedömandet av om brollet är grovi skall särskilt beaklas om det ulgjort led i en verksamhel som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskill stor mängd narkotika eller eljesi varil av särskill farlig art. Bedömningsgrunderna när del gäller all rubricera varusmuggling som grovt brotl är likartade. Man skall särskill beakla om brollet förövats yrkesmässigt eller avsett gods av belydande myckenhet eller värde eller om gärningen eljesi varil av särskill farlig art.

Vid en granskning av förarbetena (prop, 1969:5) kan konstateras all man med telefonavlyssningen velat komma åt de farligaste formerna av illegal narkotikahantering. Man uigick frän all det finns ett mindre antal grova prifiiörersom finansierar, importerar, tillverkar och försäljer narkotika i myckel stora kvanliteter.

Av intresse ocksä utanför 1969 ärs lags tillämpningsområde är moiiv-uilalandet att telefonavlyssning skulle göra det svårare för dem som sysslar med illegal narkotikahantering att bedriva sin verksamhel. De skulle ivingas ta kontakt med sina medhjälpare på annat sätt än genom lelefon och härigenom bli åtkomliga för sedvanliga spaningsmetoder.

Liksom 1952 års lag är 1969 års lag lidsbegränsad. Tidsbegränsningen motiverades av depariemenischefen med all riksdagen inom relativt kort lid borde få lillfålle all pröva lagens verkningar. Vid uiskoilsbehandlingen (I LU 1969:16 s,IO) framhölls alt del till ledning för riksdagens prövning av en eventuell fdrlängningsproposilion syntes erforderligt med en redogörelse för vunna erfarenheter av lagens tillämpning, bl, a, huruvida den avsedda effekten uppnåtts. Till följd härav har RPSårligen lämnat en utförlig redogörelse för lillämpningen. Redogörelsen har lagils in i för-längningspropositionen.

Prop. 1975/76:202 115

5 Iakttagelser röran(de (den praktiska till-lämpningen

5.1 Omfattningen av utredningens granskning

För alt undersöka den praktiska lillämpningen av RB:s bestämmelser om telefonavlyssning har uiredningen gjort en enkät hos länsåklagama och överåklagarna i Siockholm, Göteborg och Malmö. Beträffande lillämpningen av 1952 års lag har uiredningen i första hand utnyttiat det material, som finns samlat hos RPS:s säkerhetsavdelning. På motsvarande sätt har lill-lämpningen av 1969 års lag granskats med ledning av handlingarsom finns hos rikskriminalens narkoiikarotd i Stockholm, Granskningen av de enskilda föllen har för alla tre kategorierna gått tillbaka lill 1969, Hätiämte har beträffande 1952 års lag inhämtats vissa siatistiska uppgifter även för tiden dessförinnan. Efter granskningen av fallen enligt 1952 och 1969 års lagar har uppkomna frågeställningar dryftats med rikspolischefen och andra företrädare för RPS, Efier genomgången av 1952 års lag har motsvarande spörsmål diskuterats även med chefsrädmannen vid Stockholms tingsrätt Ingvar Ågren och chefsåklagaren vid åklagarmyndigheten i Siockholm Axel Morath,

5.2 Handläggningsrutiner

Före den rättsliga redovisningen kan del här vara på sin plats aii nämna något om hur telefonavlyssningen rent faktiskt går till. Vad som sägs i del följande avser närmast 1952 och 1969 ärs lagar, Moisvarande rutiner lorde förekomma även vid de fölaliga RB-fallen,

Sedan misslanke om brott, som kan föranleda telefonavlyssning, har uppkommit och koncentrerats till nägon, som kan betrakias som skäligen miss-länkl, redovisar spaningspersonalen sina iakttagelser till sin rotelchef i regel en kommissarie.

Om telefonavlyssning bedöms nödvändig upprättas en promemoria, i vilken sammanfallas vad som är känt i ärendel. Däri anges bl, a, vilka icldbnapparaier man önskar avlyssnade. Av promemorian framgår direkl eller av sammanhanget vem som innehar telefonapparaten och var denna finns. Ärendet föredras därefter för chefstiänstemän i RPS, i säkerhelsfallen i regel chefen för byrån B vid säkerhetsavdelningen och i narkotikafallen chefen

Prop. 1975/76:202 116

för polisbyrå II, Om även dessa finner telefonavlyssning nödvändig och lämplig anmäls ärendel för rikspolischefen som fållar beslul om ärendel skall gå vidare.

Under liden har den åklagare som leder förundersökningen orienterats om ärendel. Sedan behovei av avlyssning sluiligl bedömis av polisen fållar åklagaren självsiändigl beslul om framslällning lill rällen, Framsiällningen är skriftlig och innehåller ofiasi bara de akluella telefonnumren och en begäran om räliens lillslånd lill avlyssning, 1 övrigi hänvisas lill den av polisen upprättade s, k, TK-promemorian, som fogas lill ansökningen.

Åklagaren anmäler ärendel hos den domare som skall beslula och överlämnar handlingarna lill denne, Ärendel avgörs på handlingarna - någon gång kompletterade med muntliga upplysningar av polispersonal. Domaren tecknar sitt beslul på handlingarna, i regel fyra exemplar. Vid bifall till framsiällningen delges genom polisens försorg beslulel med en representant för televerket,

.Sedan inkoppling skell har polisen under tillsiåndsiiden direklförbindelse med akluella lelefonapparaler, Vane gång luren lyfis pä den avlyssnade lelefonapparaten startar en bandspelare, som lar upp samtalet på fonetisk väg samtidigt som exaki lid för samtalet registreras,

Efier avlyssning av banden - i regel dagligen - på den enhel som bedriver förundersökningen skrivs de upplagningar som är av belydelse för utredningen ul på maskin och banden avmagneiiseras, Avmagneiiseringen bokförs i särskild ordning. Utskrifterna behälls tills vidare. Vid kontinuerlig bedriven efierhandsgranskning omprövas frägan om uppteckningarna alkjämt har belydelse för uiredningen. Beträffande uppleckningar som inte längre är av belydelse fattar åklagaren beslut om förstörande. Förstörande sker genom bränning som protokollförs.

Del blir ej sällan behov av förnyat lillslånd lill avlyssning. Sedan del försia lillslåndei meddelats svarar en rotelchef (kommissarie) för kontakterna med åklagaren. Vid framställningar lill domstolen om förnyat tillstånd redovisas vad som hänt under föregående lillsländsperiod och som kan vara av betydelse för att bedöma det fortsatta behovet av telefonavlyssning, 1 säkerhelsfallen föredras som regel även förlängningsärendena för rikspolischefen för godkännande, Minsl en gäng om årel görs inom polisen en lotalin-veniering av ärendena, varvid behovei av fortsatt lelefonkonlroll granskas i vatie enskilt fall.

5.3 Föreskrifter m. m.

Den anmälan till rikspolischefen som skisserats i det föregående är inte fastlagd i någon av regeringen utfärdad författning. Vad avser 1969 års lag finns dock motivutlalanden och instruktioner som drar upp sådana riktlinjer, RPS utfärdade redan den 30 april 1969 (dnr C-7/69) en rekommendation om anmälan av idefonavlyssningsärendena lill rikspolischefen, I den försia förlängningspropositionen (prop, 1970:127) anmärkie depariemenischefen all den ordningen iakttagils, all vae ärende om ifrågasatt lelefönavlyssning anmäldes för rikspolischefen och alt de pariamentariska leda-

Prop. 1975/76:202 117

möierna i RPS lämnades en fortlöpande, ingående redovisning för ulvecklingen av den grova narkotikabrottsligheten och lillämpningen av lelefon-avlyssningslagen, Della lillvägagångssäii fann departementschefen lämpligt oeh ägnal alt stärka lagens garantier för all telefonavlyssning inte användes på sådani säll att rättssäkerheten blev åsidosatt, I skrivelse lill länspolischeferna och polismästarna den 5 maj 1970 (dnr C-I02-2I59/70) hänvisade RPS lill departementschefens uttalande och framhöll all del var angelägel all dittills tillämpad praxis följdes även i fortsättningen. Innan fråga om telefonavlyssning i ärenden av della slag underslälldes åklagaren borde därför ärendet anmälas för rikspolischefen, lämpligen genom kontakt med byråchefen för polisbyrå II,

För åklagarnas del framhöll RÅ den 18 juni 1969 (cirkulär C 56) all telefonavlyssning som spaningsmeiod i narkoiikafallen skulle användas yilersl restriktivt och endasl lillgripas för all skaffa bevisning mol de grövsia profitörerna inom narkolikabranschen. Med hänsyn härtill kunde del enligl RÅ finnas anledning för disirikisåklagare som överviiger all begära lillslånd till telefonavlyssning att rådgöra med vederbörande statsåklagare (dvs, länsåklagare och överåklagare), 1 ell cirkulär den 14 november 1972 (C 74) upprepade RÅ all samråd borde ske med statsåklagare, RÅ framhöll vidare att ordningen med anmälan till rikspolischefen inle skulle rubba gällande regler om åklagarens inträde som undersökningsledare och inte heller hindra åklagaren att, om han i något fall fönn skäl därtill, pä eget initiativ göra framställning lill domslolen om telefonavlyssning,

Beiräffande 1952 års lag iakttas, som redan nämnls. samma förfarande med förhandsanmälan lill rikspolischefen. Genom all säkerheistiänsien sorlerar direkl under RPS har dock inga uttryckliga föreskrifier om förhandsanmälan behövt utfärdas. En allmän orientering för parlamentarikerna i RPS av ungefär samma slag som för 1969 års lag förekommer också beträffande säkerhelsfallen. När del gäller 1952 års lag lorde med stöd av 20 och 30 ijij åklagarinstruktionen (I974:9l0)åklagarfunklionerna regelmässigt fullgöras av länsåklagare eller - i Siockholm, Göteborg och .Malmö -av chefsåklagare, 1 Siockholm handläggs säkerhelsfallen pä särskild åklagarkammare, vars chefsåklagare fullgör åklagarens uppgifter ocksä beträffande lelefonkonirollen.

Vad som sagls nu om vem som fungerar som åklagare vid förundersökning enligl 1952 års lag lorde ha avseende också på RB-fallen, Några enheiliga regler eller föreskrifter utöver vad allmänna författningar innehåller har dock inle meddelats för dessa fall, och nägon central redovisning hos RPS förekommer inle, Efiersom de prakliska anordningarna kring telefonavlyssningen ombesötis av säkerheistiänsien begagnas dock i slorl sell likartade beslutsvägar.

Vid rikskriminalen, som handhar narkoiikaspaningar och narkotikautredningar av även lokall slag inom Stockholms polisdistrikt, saml i Göteborgs och Malmö polisdistrikt har fasta rutiner med vissa formulär och blanketter utarbetats för handläggningen av tdefonkonlrollärenden. Då fråga uppkommer om telefonavlyssning i något annal polisdistrikt än de nu nämnda brukar personal frän rikskriminalen, i vart fall i uiredningsskedet, bistå med råd angående avlyssningens praktiska genomförande.

Prop. 1975/76:202 118

5.4 27 kap. 16 RB

Enligt den omnämnda enkäten lill läns- och överåklagarna, som avsäg tiden 1 januari 1969-31 januari 1975, har telefonavlyssning under åberopande enbart av RB:s beslämmelser förekommit vid sex skilda förundersökningar och avsett sju misstänka personer. De misstänkta brotten har gällt mord (tvä fall), människorov m, m, (ell fall) och grovt rån (tre fall). Avlyssningsperioderna har varierat mellan en dag och - efter förnyat tillsländ - drygl tre månader, Beiräffande fyra av de misstänkta har avlyssningen pågått högsl en vecka och beiräffande en i två veckor, 1 ell fall synes avlyssningen ha lett till all den misstänkte kunde frias och förundersökningen mot honom läggas ner. Två fall har varit resuliatlösa och två har lett lill fällande dom. Av de sistnämnda båda fallen lorde avlyssningen ha varil utslagsgivande i del ena,

Uiöver de fall som enkäten omfattade har telefonavlyssning enligt RB tillgripits även vid händelserna pä västtyska ambassaden i Siockholm i april 1975, där de misslänkla brotten innefattade mord och människorov,

Uiredningen finner all telefonavlyssning enligt RB har utnyttiats med stor resirikliviiel. Vid bedömningen av frågan om åtgärden har haft avsedd verkan kan visserligen noteras all huvudparten av fallen blivit resuliatlösa i den meningen att fällande dom ej följt. Härvid är dock all beakla all ålgärden lillgripits i lägen dä andra efterforskningar har ansetts otillräckliga, varför sannolikheten för all brotten skulle klaras upp redan från bönan varil lilen.

5.5 1952 års lag

I fråga om 1952 ärs lag tillkommer, förulom de allmänna sekretessbestämmelserna i 10 SekrL, särskild anledning lill försiktighet med offentliggörande av hänsyn lill rikets säkerhel. Den redovisning uiredningen här kan lämna måsle därför bli avseväri mer begränsad än den som görs beiräffande 27 kap, 16 i; RB och 1969 års lag. Del mä anmärkas att moisvarande resirikliviiel upprätthållits i samband med förlängningarna av 1952 års lag.

Utredningen vill inledningsvis hänvisa lill del malerial som offentliggjorts i samband med Wennerslrömaffären (se 4,1,8) och de uttalande som gjordes vid behandlingen av 1958 års motion (se 4,1,9),

I samband med den debatt kring telefonavlyssningen, som under sommaren 1975 förekom i massmedia, gjorde justitieministern ell undanlag från sekretessen och offentliggjorde vissa uppgifier rörande avlyssningens omfallning. Bl, a, nämnde han all då. i juli 1975, var sju svenska medborgare föremål för telefonavlyssning enligl 1952 års lag. Med anknyining härtill kan utredningen, som i övrigt finner sig inte böra lämna närmare antals-uppgifier, nämna alt under den lid som uiredningen överblickat, antalet svenska medborgare som var föremål för avlyssning i regel utgjort ett lioial,

Uiredningen har beiräffande 1952 års lag kunnal konstatera all under granskningsperioden avlyssningen pågått betydligt längre än enligl den övriga lagstiftningen. Tillstånden har i vissa fall utsträckts över tid som allmänt

Prop. 1975/76:202 119

sell lar anses anmärkningsvärt lång. De misslankar, som legal till grund för tillstånden, har endasl i ett mindre anlal fall kunnal bekräftas i den meningen all förundersökningarna utmynnat i åtal och fällande dom, I några fall har avlyssningen avbrutits sedan man genom avlyssningen kunnal konstatera att misstankarna varil ogrundade. Delta har då som regel kunnal ske efter förhållandevis kort lid, J andra fall lorde misstankarna ha förstärkts men inte i sådan grad alt det ansetts finnas fog för vidare åigärder, 1 ytterligare andra fall synes däremot förundersökningsläget inte vara nämnvärt förändrat vid avlyssningsperiodens bönan och slut. Detta synes ha förekommil åven i fall då tillstånd gällt under längre tid. Utredningen anser all Ibrtsall lill-siåndgivning i sådana fall allmänt setl är ägnal all inge betänkligheter, 1 regel har misslankarna gällt en pä lång sikt arbetande brottslighet, som samhället på någol säll måsie väoa sig emot. Del primära målet i tvångsmedlets nuvarande uiformning är emellertid brottsutredning och lillämpningen måsie ulgå från all åtgärden skall vara av synnerlig vikl för utredningen. Om ålgärden vidmaklhålls under längre tid ulan all avsiåndel lill fällande dom minskar uppslår frägan om kravei på missiankens siyrka och kravet på synnerlig vikl för utredningen är uppfyllda.

En iakttagelse är all tillstånden understundom hafi en tämligen vid ram vad avser anlalel lill vane misstänkt knutna telefoner. Utredningen har i sin redovisning av gällande räll visat all lagstiftningen ulgår från att det är den misstänktes egna samlal som är åigärdens egentliga objekt. Del kan visserligen inle förnekas all åigärdens effektivitet fordrar all man inie inskränker apparalurvalei alllför myckel, och det har kunnal iakttas all de misstänkta i kringgående syfte söker sig lill apparaier. som har en lösare anknytning lill dem själva. För all tillgodose syftet med åtgärden kan härvid apparaier. som begagnas av en ganska slor kreis personer, bli Ibremål för avlyssning. Del har emellertid, såviii uiredningen kunnal finna, i regel inle gjorts någon redovisning av anlalel utomstående som uinynjai apparaien eller av den frekvens, med vilken den misslänkle själv använi apparaien. Särskill i ärenden som förnyat tillstånd är en sådan redovisning av iniresse både för att mäta iniegriielskränkningcn och för all belysa avlyssningens värde för förundersökningen. Någon avvägning av graden av integritets-kränkning förutsätts visserligen inle uttryckligen i den nuvarande lagstiftningen men bör ändock enligl ulredningens uppfallning komma i beirak-lande. I vissa fall synes tillstånden ha kunnat baseras på misslankar också mol andra personer än den i försia hand misslänkle,

I 1952 års lag finns räll för undersökningsledaren eller åklagaren au provisoriskt förordna om avlyssning. Denna möjlighel har uinyujals yilersl sparsami. Före 1969 har iakttagits ell fall. i vilkel för övrigi domslolen sedermera underkände del provisoriska beslulel, I eu andra fall, där interimistiskt beslul lillgripits. godkiindes avlyssningen av domsiol, .Saken var brådskande. De upplysningar som vanns genom den provisoriski beslutade avlyssningen var av avgörande belydelse för uiredningen. som i sinom lid ledde lill fållande dom. Någol fall där samlal fördröjls eller insiiillis dier leleibnapparal har avstängts från samlal har ej iakliagiis,

I fråga om ålgiirdens effekiiviiel må anmiirkas all resuliaien av avlyssningen i form av fållande dom både i absoluia lal oeh relalivi sell iir lågl oeh avsevärt understiger 1969 års lag, Anlalel domar beiriiffande brou som

Prop. 1975/76:202 120

omfaltas av 1952 ärs lag är dock överhuvudtaget lågt. Del kan emellertid konstateras all telefonavlyssningen i många fall haft en avsevärd om ock ej alltid avgörande betydelse för utredningen.

5.6 1969 års lag

1969 års lag trädde i krafi den 25 mars 1969, Ulredningens granskning av tillämpningen omfallar liden från ikraftträdandet till oktober 1974,

Antalet ärenden har för de olika åren varil följande: 28 (1969). 39 (1970). 44 (1971), 34 (1972), 46 (1973) och 44 (1974), Avlyssningsliderna har varierat frän en vecka till lio månader, I omkring 40 procenl av fallen haravlyssningen pågått högsl en månad, i 70 procenl högsl två månader, i 80 procenl högsl tre månader och i 90 procenl högst fyra månader, I fem procenl av fallen har avlyssningsliden överskridil ett halvår.

Antalet telefoner som omfattats av tillstånden har i regd endast obetydligt överstigit antalet misslänkla, som varil föremål för avlyssning, Slor försiktighet har iakttagits beträffande telefoner, som i större ulslräckning brukals av andra än den misstänkte,

1 det alldeles övervägande antalet fall, i vilka telefonavlyssning har tillgripils. har de misstankar som legat lill grund för lillslåndei, kunnat bekräftas och förundersökningarna lett till fällande dom, 1 en del fall har resultat uteblivit på grund av all telefonerna ej tagils i bruk eller den misslänkle gripits för annan brottslighet än narkotikabrott. Domarna i de fall som lett till ålal har i regel innefattat fängelse eller internering på två år eller däröver. Av alll att döma har telefonavlyssningen varit ell mycket värdefullt och ofta avgörande inslag vid bekämpandel av de slora smugglings- och försäljningsorganisationerna.

5.7 Allmänna synpunkter

Gällande regler har med undanlag för det i RB iniagna grundstadgandet tillkommit för all tillgodose etter hand uppkomna behov, Fräga är till väsentligdel om tidsbegränsad lagstiftning. Svårigheter har därigenom förelegat all i samband med lagstiftningsålgärderna ingå på olika allmänna frågor. Brottsligheten och andra faktorer av betydelse har fortlöpande förändrats frän liden för lagstiftningens tillkomst. Dessa förhållanden gör enligt utredningens uppfattning att behov föreligger av en mera genomarbetad reglering.

Prop. 1975/76:202 121

6 Anonymitetssky(d(iet enligt tryckfrihetsförordningen och förslaget till massmediegrundlag

6.1 Inledning

1 skrivelse den 31 oktober 1973 till Kungl, Maj:t framförde Pressens samarbeisnämnd - som är ett organ för samarbeie mellan Publicisiklubben. Svenska lidningsulgivareföreningen och Svenska journalistförbundet - önskemål om förstärkning av anonymitetsskyddet och skyddel för meddelare till massmedia, I lilläggsskrivelseden 30 november 1973 påpekade nämnden de problem som sammanhänger med telefonavlyssning hos tidningsredaktioner och andra situationer, dä åtgärden kan komma i konfiikt med TF:s regler om anonymitetsskydd för meddelare. Tilläggsskrivelsen redovisas i ulredningens direktiv.

De bestämmelser beträffande telefonavlyssning, som kan finnas erforderiiga till skydd för författares, annan upphovsmans och meddelares rätt till anonymitet måste naturligen utgå från de grundläggande reglerna därom. Dessa har uttömmande behandlals av andra utredningar, som haft yllran-defrihelslagstiftningen lill föremål för sill arbeie, Uiredningen finner del därför inte ändamålsenligt att för egen del lämna en utförlig redovisning för nämnda regler utan vill för en närmare redogörelse hänvisa lill offentlighetskommitténs betänkande (SOU 1966:60) Offentlighet och sekretess, offentlighets- och sekretesslagsiiftningskommitténs belänkande (SOU 1975:22) Lag om allmänna handlingar och senasl massmedieulredningens (MMU:s) betänkande (SOU 1975:49) Massmediegrundlag,

6.2 Tryckfrihetsförordningen

Den nu gällande TF är av 1949 och har karaktär av grundlag.

Enligt TF skall det i princip stå envar fritt att i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter (1 kap. 1 tj andra styckei). Envar skall också ha rätt all fritt meddela uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst, under förulsällning all del sker lör offentiiggörande i irycki skrift, såleilcs i pub-liceringssyfie (I kap, I t; iredje slyckel).

All yttrande och meddelande av uppgifter skall kunna ske fritt innebär all det skall kunna ske ulan påföljd. Denna frihel för envar sammanhänger

Prop. 1975/76:202 122

med alt ansvarel för missbruk av yttrandefriheten enligl TF lösts på ett särskill säll. genom ell s, k, formalansvar, Ansvarel uikrävs av en enda person med viss bestämd funktion. Denne är i fråga om tidningar och tidskrifter - periodiska skrifter - den ansvarige utgivaren, 1 fråga om ickeperiodiska skrifter svarar förfallaren i den mån han framträder. Om den primärt ansvarige personen av någol skäl inle kan åtalas, övergår ansvaret lill en annan som står närmast i den s, k, ansvarighetskedjan.

Den som enligt 1 kap, 1 ij tredje tycket TF lämnat ett meddelande för publicering är med den angivna ordningen i princip skyddad från ansvar. Från detta s, k, meddelarskydd gäller dock vissa undantag. Skydd mot straffansvar föreligger sålunda ej

n om meddelandet innefattar ärekränkning mol enskild person och meddelandet inte blivit infört i skriften (7 kap, 3 ij försia slyckel)

n om lämnandet av meddelandet innefattar vissa grova brolt mot rikets säkerhel (7 kap, 3 ij andra slyckel försia punkien). De broll del gäller iir uppror, höglörriideri, landsförriideri, landssvek, spioneri, grovi spioneri eller försök, förberedelse eller siämpling till sådani broll

n om meddelandei avser förhållande, ,som någon fåll kiinnedom om i samband med innehav av allmiin befallning eller utövande av lagstadgad tiänstepliki, och meddelandei innefattar broll mol en i lag sladgad lysinadspliki (7 kap, 3 ij andra slyckel andra punkien)

n om meddelandei avser uilämande för publicering av en allmän handling som skall hållas hemlig enligl SekrL (7 kap, 3 ij tredje stycket).

Författare till irycki skrift kan om han sä önskar vara anonym. Han är inte skyldig all låta sälla ul sill namn på skriften (3 kap, I iJ försia slyckel). Boktryckare, förläggare eller annan som har att la befallning med skrifts tryckning eller irycki skrifts ulgivning får inte mot författarens vilja uppenbara vem denne är. om inle sådan skyldighel är föreskriven i lag (3 kap,

1 tj andra slyckel). Vad som gäller om författares anonymitet har motsva
rande lillämpning i fråga om den som, utan all vara författare, lämnat med
delande för offentliggörande i tryckt skrift,

1 tryckfrihetsmål, dvs, i huvudsak mål om ansvar för iryckfrihetsbrott, får fråga om någons författarskap lill periodisk skrift aldrig väckas (3 kap,

2 och 3 ijij TF), När del gäller icke-periodisk skrift sammanhänger förfallarens
möjlighel all vara anonym med alt han inle är skyldig att sälta ut sill
namn på skriften,

I fråga om annal broll än iryckfrihelsbroil lorde vid brottsutredningen, med hänsyn lill innehållet i 23 kap, 13 ij andra slyckel RB, den ovan berörda skyldigheten enligt lag all röja om viss person är författare eller meddelare föreligga när förundersökningen Ibriskridit så långt alt någon skäligen kan misstänkas för brottet, I dylikl fall lorde hinder inie föreligga all la i anspråk viiinesplikien gentemot en skrifts utgivare, Ell uttalande av departementschefen i förarbelena lill TF (prop, 1948:230 s, 144) berör del särskilda fall all allmänt brott begåtts genom ell meddelande, Enligl departementschefen är i detta fall, om misslanken riklas mol viss person, skriftens utgivare skyldig alt vid vittnesförhör uttala sig i fräga om den misslänkle lämnat meddelandet, Enligl departementschefen är däremot i samma fall utgivaren inle skyldig all uttala sig om vem som eljesi lämnal de offentliggjorda

Prop. 1975/76:202 123

uppgifterna,

Konfiikt med anonymitetsskyddet kan emellertid uppkomma även i annal fall under brottsutredningen. Vid telefonavlyssning mol person som har anknyining lill massmedia kan polisen få kännedom om vem som är författare eller meddelare, Dei synes böra anias alt gällande rätt lillåicr att anonymiteten bryis i sådana fall. Någon uttrycklig reglering av denna kon-fiikisiiuaiion finns dock inle f n.

6.3 Radioansvarighetslagen

Regler om yttrandefriheten och ansvar i radio och TV ges i radioansvarighetslagen (1966:756), Radioansvarighetslagen upptar regler om ansvar, meddelarskydd och anonymitet i rundradioverksamhel. Dess reglering slär myckel nära vad som gäller för tryckt skrift enligl TF och upptas i del följande inte lill särskild behandling,

6.4 Förslaget till massmediegrundlag

MMU:s förslag lill massmediegrundlag (MGL) utgär från de grundläggande principerna i TF. Vad gäller ansvaret för yltrandefrihetsbrott har de nuvarande reglerna i TF i alll väsentligt lämnats oförändrade. MMU har behållit och i vissa avseenden förstärkt det nu gällande anonymitetsskyddet. Bestämmelserna införs i ett gemensamt kapitel, 8 kap. MGL,

8 kap, 8 tj MGL upptar den allmänna bestämmelsen om anonymitets-rätten. Reglerna motsvarar dem som nu finns i 3 kap, I ;j andra siycket och 4 ;j TF samt 9 ij radioansvarighetslagen. Stadgandet lyder:

Den som har lagil befallning med lillkomslen eller offenlliggörandel av framsiiillning i Irycki skrift, radio eller film eller som i övrigi har varil verksam inom förelag för sådani offeniliggörande eller inom förelag för yrkesmiissig förmedling av nyheier och andra meddelanden lill periodiska skrifter eller radio får röja vad han diirvid har erfarii om vem som är förfallare eller annan upphovsman eller har liimnai meddelande enligl 1 t!, endasl om

1, denne har samlyckl därtill;

2, fråga diirom fär väckas enligl 7 i;;

3, vid viiinesförhör eller förhör med pan under sanningsförsäkran rällen av hiinsyn till allmänt eller enskill iniresse finnerdet vara av synnerlig vikl all uppgifi därom lämnas; eller

4, fråga är om broll som angives i 2 i; eller annal broll mol rikels säkerhel som avses i 5 t; andra slyckel,

Sladgandet anger den krels av personer som är skyldiga all iaktta ano-nymitetsrätlen. Genom stadgandet har kretsen utvidgats i förhållande lill gällande rält. Den omfattar, förulom personer som lagil befattning med offentliggörandet av framställning, alla personer som är verksamma inom de nämnda medieföretagen.

När del gäller undantagen frän anonymiieisräiien anknyter punkterna 1, 2 och 4 nära lill vad som i motsvarande fall gäller enligl TF och förbigås här.

Prop. 1975/76:202 124

Punkien 3 innefattar förändring i förhällande lill gällande rält, Säsom har framgått av avsnittet 6,2 viker enligt 3 kap, I och 4 ijij TF rälten till anonymitet när skyldighet att uppenbara författare och meddelare är föreskriven i lag.

Enligt MMU bör en förstärkning av anonymitetsskyddet ske så att man söker hindra all fråga om vem som är upphovsman eller meddelare får väckas, när det inle är påkallat för målets avgörande eller när intresset av anonymitet väger över uiredningskravei, t, ex, därigenom att erforderlig utredning kan erhåUas på annat sätt. Detta har föranlett MMU att skapa en ordning enligl vilken frägan skall fö väckas i ett mål endasl om domstolen finner alt det av hänsyn till allmänt eller enskilt iniresse är av synnerlig vikl att uppgift därom lämnas, Della för med sig all det inte såsom nu lorde kunna ske blir möjligt att ta upp frägan vid förhör under förundersökningen,

I 8 kap, II tj MGL erinras om att bestämmelser lill skydd för rätten
lill anonymitet vid tvångsåtgärder på grund av yttrandefrihetsbrott eller an
nat brott meddelas i lag,

II kap, MGL rör bestämmelser om rättegången, MMU föreslår att mål
om straff förbrott mot yttrandefriheten skall handläggas av en enda domstol,
yttrandefrihetsdomstolen, gemensam för hela riket och knuten lill Stock
holms tingsrätt. Vid domstolen skall vidare bl. a. handläggas mål mot med
delare, i de undantagsfall åtal mot meddelare skall vara tillåtet. Av iniresse
är den föreslagna bestämmelsen i 11 kap. 3 tj andra slyckel MGL. Enligt
denna skall, när det vid domstol uppkommit tveksamhet huruvida MGL
medför hinder moi all ådöma ansvar eller vidta en viss processuell ålgärd,
frågan hänskjutas till yiirandefrihetsdomstolen. Detta skall dock ej ske om
saken är uppenbar eller det annars av särskilda skäl anses onödigt. Bland
de frågor som således skall kunna hänskjutas lill yiirandefrihetsdomstolen
märks kollision mellan intresset att erhålla uppgifter vid viitnesförhöroch ano
nymiielsräiten.

Prop. 1975/76:202 125

7 Telefonavlyssning enligt terroristlagstiftningen

7.1 Allmänt om lagstiftningen och dess bakgrund

Lagen (1973:162) om särskilda älgärder lill förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund (terrorisilagen) trädde i krafi den I maj 1973 med giltighet lill utgången av april 1974, Den har därefter föriängls genom beslul av 1974 och 1975 års riksdagar och gäller nu lill utgången av 1975, Terrorisilagen syftar till att förhindra all internationella terroristdåd förövas i vårt land. Den upptar särskilda regler, enligl vilka utlänning kan avvisas eller utvisas eller, om beslut därom inle kan verkställas av asylskäl, kan underkastas övervaknings- och spaningsålgärder. däribland telefonavlyssning.

Förslag föreligger nu om en uppdelning av terrorisilagens beslämmelser på utlänningslagen (1954:193) och en särskild lag om ivångsålgärder i spaningssyfie i vissa fall, Bestämmdserna i förslagel bygger i väsentliga hänseenden på överväganden som åierfinns i förarbelena lill terrorisilagen. En kortfattad redogörelse för förarbetena lämnas därför innan uiredningen går in pä del föreliggande förslagel, Fören närmare redovisning av terroristlagen och dess bakgrund hänvisas lill förarbelena. främsl prop. 1973:37,

Proposilionen rörande lerrorisilagen baserades på en rapport (Ds Ju 1972:35) Åigärder mol vissa våldsdåd med internationell bakgrund, som avgavs av kommissionen för förebyggande av politiska våldsdåd i december 1972, Kommissionen framhöll (prop, 1973:37 s, 77) all ansirängningarna för all skydda vårt land mol lerrorislhandlingar huvudsakligen borde inriklas på åigärder av brottsförebyggande nalur. Till de åigärder som kom ifråga var bl, a, polisens spaningsverksamhel och uppsikien och övervakningen av dem som vistas här och som kan befaras ägna sig ät eller medverka i politisk lerrorverksamhei. Kommissionen fann all del inle kunde bli fråga om all generelll ulrusia polisen med långigående beibgenheier au ingripa med ivångsmedel av iniegriieisinkräkiande slag ulan au del förelåg grundad misslanke all vederbörande begått eller var i färd med au begå slrafibar handling, Eveniudla begränsade åigärder i den riktningen måste ges ett snävt avgränsat tillämpningsområde och förknippas med så siarka råiis-säkerheisgaraniier som möjligt. Reglerna och deras lillämpning måsic också bli föremål för fortlöpande pariamenlarisk kontroll. På grund av aricn ;n den politiska lerrorverksamheten och del säll på vilken den bodrevs möiie

Prop. 1975/76:202 126

avsevärda svårigheter att med sedvanliga spaningsmeloder komma ifrågavarande personers verksamhel och brottsplaner på spåren. De betänkligheter - bl, a, frän rällssäkerhetssynpunkl - som förelåg mol att rucka på de garantier gällande lagsliftning uppställde lill skydd förden enskildes personliga integritet fann kommissionen böra fö vika när det gällde människor, som redan vid en föregående prövning befunnits på grund av sill samröre med politiska terroristgrupper ulgöra ell hot mol den allmänna säkerheten och som endasl av slarka humanitära skäl tilläts stanna i vårt land. Del var enligl kommissionens mening rimligt alt dessa tvingades underkasta sig mer långigående inskränkningar i sina fri- och rättigheter och i skyddel för den personliga integriteten an andra grupper av befolkningen. Kommissionen kom lill slutsatsen att polisen borde ges ulvidgade befogenheter alt tillgripa speciella spaningsålgärder mol den begränsade krels av utlänningar som del här gällde. Så borde kunna ske till utrönande av om den politiska organisationen eller grupp som utlänningen antogs tillhöra kunde anlas ulgöra en fara för allmän ordning och säkerhet, även om det i det särskilda fallel ännu inte förelåg någon misslanke om brott, vare sig beiräffande utlänningen själv eller någon i hans omgivning, I enlighel med del anförda föreslog kommissionen (s, 89) särskilda lagbestämmelser som utvidgade möjlighelerna all tillgripa ivångsmedel. Med hänsyn lill den utomordentligt ingripande karaktären hos brevkontroU och telefonavlyssning borde för tillgripande av sådan ålgärd krävas all del förelåg synneriiga skäl för åtgärden. Dessa åigärder borde av rättssäkerhetsskäl endasl få tillgripas efier förordnande av domstol,

I specialmotiveringen lill bestämmelsen om telefonavlyssning och brev-kontroll (s, 113) uttalar sig kommissionen om uttrycket synnerliga skäl. Det förklaras närmasl innebära all det kan anses föreligga en överhängande fara för att den politiska organisation eller grupp varom är fråga skall ulföra eller låta utföra brottsliga handlingar som innefattar bruk av våld. hot eller tvång och att del kan anlas att andra spaningsmedel inle är tillräckliga för att avvätia denna fara.

Remissinstanserna delade allmänt kommissionens uppfallning all ansträngningarna borde inriklas på brottsförebyggande åtgärder och godtog i det väsentliga kommissionens förslag, RÅ framförde dock på en punkt en mera principiellt betonad krilik beträffande den föreslagna användningen av ivångsmedel, RÅ menade all reglerna härom borde anknyta lill RB:s beslämmelser och all tvångsmedel inte skulle få tillgripas annal än mot den som i ett konkret fall var misstänkt för broll.

Föredragande statsrådet (s, 22 f) delade kommissionens uppfallning alt de ivångsmedel som RB ställde lill förfogande inle var tillräckliga i della sammanhang och all problemen inle kunde lösas tillfredsställande enbart genom begränsade ändringar i RB, Han ansåg inte heller all avstegen från gällande ordning kunde få långtgående konsekvenser i någol hänseende. För all stärka garantierna mol missbruk av telefonavlyssning och brevkontroU föreslog han alt framställningarna skulle centraliseras lill RPS och be-sluien till Stockholms tingsrätt. Framställningarna borde inle bli fier än all samtliga fall kunde redovisas av rikspolischefen inför slyrelsens parlamentariska ledamöler. Centraliseringen borde också kunna underlätta JK:s och JO:s övervakande verksamhel.

Prop. 1975/76:202 127

Vid riksdagsbehandlingen väcktes motioner, i vilka yrkades avslag pä propositionen, Justitieutskottet (JuU 1973:18) anslöl sig dock lill uppfattningen att särskild lagstiftning var nödvändig. Utskottet betonade (s, 15) att del från rättssäkerhetssynpunkt var en uppenbar fördel all de föreslagna åtgärderna upptogs i en särskild lag med begränsad giltighetstid. Härigenom kom lagens provisoriska karaktär tydligt till ullryck. Riksdagen fick vidare lillfälle all åriigen pröva huruvida förhållandena alltjämt var sådana att lagen oundgängligen erfordrades. Riksdagen kunde vid en sådan prövning förutsättas få en utförlig redogörelse för de erfarenheter som vunnits av lagens tillämpning.

7.2 Gällande rätt och aktuella lagförslag

I departementspromemorian (Ds A 1975:2) Vissa ändringar i terrorisilagen har föreslagits att terroristiagstiftningen med vissa materiella ändringar skall integreras i utlänningslagen (1954:193) och ges permanent giltighet. Delta skulle dock inle gälla de särskilda bestämmelserna om tvångsåtgärder i spaningssyfte, vilka föreslogs skola upphävas. 1 proposition under hösten 1975 har vad gäller utlänningslagen lagts fram förslag om ändringar i denna, vilka i huvudsak överensstämmer med promemorieförslaget. Vad gäller bestämmelserna om tvångsåtgärder har i strid med förslaget i promemorian i propositionen upptagits förslag till en tidsbegränsad lag om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall, Lagen föresläs gälla till utgången av 1976,

Del följande hänför sig väsentligen till de förslag som lagts fram i nyssnämnda proposition (1975/76:18),

Enligt 20 tj förslagel lill ny lydelse av utlänningslagen kan utlänning avvisas, om del finns grundad anledning anta all han tillhör eller verkar för organisation eller grupp, som, med hänsyn lill vad som är kam om dess tidigare verksamhel. kan befaras utanför sitt hemland använda våld, hot eller tvång för politiska syften och lill följd därav kan befaras även här i riket bedriva sådan verksamhet, Uiöver dessa skäl krävs för avvisning, all del med hänsyn till vad som är känt om utlänningens föregående verksamhet eller eljesi föreligger fara all han här i riket medverkar till handling av nyss angivei slag. Del uppdras ål RPS att upprätta förteckning över utlänningar som enligl de föreslagna reglerna skall avvisas. Förteckningen skall endasl få avse utlänning som tillhör eller verkar för organisation eller grupp som regeringen bestämmer, I proposilionen föreslås vidare alt i 29 ;j utlänningslagen införs en femte utvisningsgrund, som ansluler lill de föreslagna avvisningsbesiämmelserna i 20 ij,

Avvisningsbeslut enligl 20 ij kan meddelas av polismyndighet (21 ij). Påslår utlänningen alt han löper risk för politisk förföljelse om han avvisas skall ärendel i regel hänskjutas lill invandrarverkei, som med egei yurande undersläller regeringen ärendet (21 a Ij), Beslut om utvisning enligt 29 ij första Slyckel punki 5 skall alltid meddelas av regeringen (30 jj). Utlänning som avvisats eller utvisats kan på grund av s, k, politiskt verkställighetshinder fä stanna i landel. Utlänningen kan i sådana fall meddelas föreskrifter om inskränkningar och villkor för vistelsen här, avseende vistelseort, byte av

Prop. 1975/76:202 128

bosiad och arbetsanställning saml anmälningsplikt (51 ij tredje och femte styckena).

Den föreslagna lagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall (9-13 tji; terroristlagen) har enligt 1 tj tillämpning beiräffande utlänning som av regeringen avvisats eller utvisats med stöd av de ovannämnda terroristbe-siämmdserna i utlänningslagen men som av asylskäl tillåts kvarbli i landet, Lagen kan däoämte efter förordnande av regeringen med utgångspunkt från terroristrekvisiten i 20 ij utlänningslagen bli tillämplig på andra fall av avvisning och utvisning saml fall av förpassning och förvisning.

Utlänning, som avses i I ij, får underkastas husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Man får också ta fingeravtryck eller fotografi av honom. Förutsättningen är all åtgärden finnes vara av belydelse för att ulröna huruvida lerroristorganisaiion eller terroristgrupp planlägger eller förbereder åtgärd som utgör hot mol allmän ordning och säkerhel. Förordnande om åtgärden meddelas av polismyndighet. Undersamma förutsättning kan rätlen, om synnerliga skäl föreligger, meddela polismyndighet tillstånd att ta del av samtal till eller frän telefonapparat, som innehas eller eljest kan antas komma att begagnas av utlänning som avses i 1 S (3 ij). Rätten kan även i vissa fall meddela polismyndighet tillstånd alt närmare undersöka, öppna eller granska post- eller idegrafförsändelse. Bestämmelserna överensstämmer i huvudsak med reglerna i 27 kap, 9 tj RB, Frågan om lillslånd enligl 3 ij prövas av Stockholms tingsrätt pä ansökan av RPS, Förfarandereglerna ansluter till 27 kap, 16 S RB,

Uppteckning frän telefonavlyssning fär inte granskas av annan än rätten, RPS, polismyndighet eller åklagare (5 ij). Vad som inte är av betydelse för det ändamål som föranlett avlyssningen skall efter granskningen omedelbart förstöras.

7.3 Lagstiftningens praktiska tillämpning

1 propositionen med förslag till ändring i utlänningslagen m. m. lämnas vissa uppgifier om tillämpningen av lerrorisilagen. Förteckningen över personer som skall avvisas enligt beslul på grundval av terroristbestämmelserna upptog sommaren 1975 något mindre än 80 personer. Endast i fråga om en av dessa har avvisningsbeslutel verkställts. Regeringen har meddelat beslut om utvisning av 11 personer. Besluten har verkställts i sju fall. De särskilda tvångsmedelsbestämmelserna har tillämpats i ett fall.

Prop. 1975/76:202 129

8 Telefonavlyssning i utländsk rätt

8.1 Danmark

Enligt 72 § grundloven får telefonhemligheten brytas endast efier dom slolsbeslui, såvida inte särskilt undantag härifrän är stadgal i lag. Bestäm melser om telefonavlyssning finns i processlagstiftningen, närmare besiämi retsplejeloven 750 a-b tjtj. Avlyssning kan enligt 750 a tj retsplejeloven ske dels vid vissa angivna brolt (brott mot rikets yttre och inre säkerhel samt allmänfarliga brotl men även svikande av försvarsplikt, våld mol tiänsteman, främjande av fiykt, olaga tvång, olaga hot och hemfridsbrott), dels vid alla brott för vilka maximistraffet är fängelse i 8 år eller längre. Del skall finnas en påvisbar grund all anta att över den avlyssnade telefonen ges meddelanden till eller frän någon, som misslänks för någol av de angivna brotten. Vidare skall kunna anias att avlyssning är av väsenilig belydelse för uppklarande av brottet. Beslut om avlyssning skall avse samlal till eller från en eller fiera bestämda telefoner och ange en viss tid för avlyssningen. Någon maximitid är ej angiven.

Telefonavlyssning förutsätter som huvudregel ett föregående domstolsbeslut. Föreligger förulsättningai; för avlyssning kan dock polisen, om del är uppenbar fara för all tillfället gär lill spillo ifall räliens beslut skall avvaktas, vid vissa slag av brolt företa avlyssning utan domstolsbeslut. Meddelande om avlyssning utan rättens tillstånd skall ges in till rätten samtidigt som avlyssningen påböoas. Domslolen avgör om avlyssningen kan godkännas och, i förekommande fall, om fortsatt avlyssning skall tillåtas. Föreligger inle tillstånd av rätten inom 24 timmar från avlyssningens påbötiande skall den avbrytas och televerket anmäla avlyssningen lill rätten i den ort där avlyssningen skett samt till justilieminisleriet. Borde enligt rätlens mening avlyssning inte ha inletts meddelar rällen della till justitiedepartementet.

Avlyssningen skall företas av polisen. Uppteckningar eller annal återgivande av avlyssnade ,samtals innehåll skall förslöras så snart del fastslagits att de saknar betydelse för efterforskningarna. När avlyssning skell av samial från en lelefon i prival ägo skall rällen underrätta telefonens innehavare, om del kan ske ulan skada för utredningen och omständigheterna i övrigt inle lalar häremot.

Enligt 750 b tj retsplejeloven kan rätten i olika fall besluta att televerket skall meddela polisen vilka telefoner som under viss tidrymd sätts eller har satts i förbindelse med en viss telefon,

9 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 202

Prop. 1975/76:202 130

Del mä anmärkas att dansk lag sedan 1972 innehäller en särskild regel om polisens användning av hemlig avlyssningsapparatur (mikrofoner) som genombryter del i övrigt gällande förbudet mol olovlig avlyssning. Förutsättningarna är desamma som för telefonavlyssning. Dock för sådan åtgärd aldrig vidtas utan rättens tillstånd. Någon motsvarighet till skyldigheten all underrätta telefoninnehavare om skedd avlyssning finns inte,

8.2 Finland

Gällande finsk lag saknar regler om telefonavlyssning vid förundersökning. Avlyssning av ett av telefoninrättning förmedlat samtal kan icke lagligen ske. Då detta betecknats som en brist, särskilt i fräga om bekämpningen av allvarlig brottslighet, har inom lagberedningen upprättats ett förslag till lagregler om avlyssning. De ingår i ett s, k, förundersökningspaket (Förslag till lagar om förundersökning, försvar i brottmål, straffprocessuella tvångsmedel och ersättning för beviskostnader). Förslaget överensstämmer i huvudsak med motsvarande svenska regler och tillåter telefonavlyssning endasl för uppdagandet av redan begånget brott. Tillstånd till avlyssning skall kunna ges endast beträffande brott för vilka inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i tvä är samt beträffande narkotikabrott. Endast domstol skall ha rätt att bevilja tillstånd till avlyssning. Tillståndet skall beviljas för högst två veckor i sänder, lagstiftningen skall vara permanent. Förslaget har rönt krilik och dess framtida öde är osäkert.

8.3 Norge

Enligt en lag från 1915 kan konungen eller den han sätter i sitt ställe göra inskränkning i bl. a. telehemligheten genom att anordna lelefonkonlroll.

Närmare bestämmelser härom har 1960 utfärdats i en resolution. Resolutionen innebär en inskränkning i befogenheterna enligt 1915 års lag. Telefonavlyssning för således endast ske när del är påkallat av hänsyn till rikets säkerhet. Domstol beslutar om avlyssning. Ingen lidsbegränsning är angiven. Hinder möter inte mot att avlyssnat material används som bevis i rättegång. Utöver domslolskontrollen finns en särskild kontrollnämnd för säkerhetspolisen, som i praxis är den enda myndighet, som igångsätter telefonavlyssning.

Ett utkast till ny straffprocesslag behandlas f. n, i justitiedepartementet. Förslaget innebär betydande utvidgningar i riktning mot de svenska och danska reglerna om telefonavlyssning. Domstol skall på ansökan kunna ge tillstånd lill telefonavlyssning när någon med skäl är misstänkt, för brott mot rikets säkerhel, högmålsbrott eller allmänfariiga brott, vissa andra särskilt nämnda brott samt brott som kan medföra fängelse i åtta år eller mera. Urvalet av telefoner som får avlyssnas, kravei på vikl för uiredningen saml tillslåndstiden överensstämmer med de svenska reglerna i RB, Förordnande från åklagarmyndighet för vid fara i dröjsmål ersätta beslul av domstol under högst 24 timmar, Uppleckningar och anteckningar som gjorts vid avlyssning skall förstöras i de delar de är utan betydelse för utredningen eller avser

Prop. 1975/76:202 131

uttalanden, som domstolen inte skulle kunna la emot som vittnesmål, I anslutning till förslaget uttalas att lagen endast avser brottsutredning och att t, ex, avlyssning i syfte att förebygga en allvariig förbrytelse bör regleras i annan lag, t, ex, i poliiilag, I förslagel upptas även en beslämmelse enligt vilken domstol kan ålägga tdefonsiationsföreständare att upplysa polisen om vilka telefoner som under viss tidrymd sätts eller har salts i förbindelse med en viss telefon. Förutsättningen är att det gäller ett brott, vara fängelse kan följa. Även här kan åklagare meddela interimistiskt beslut.

8.4 Förbundsrepubliken Tyskland

Regler om telefonavlyssning meddelas i en lag frän 1968 om inskränkning i de grundlagsskyddade brev-, post- och idehemlighelerna. Reglerna kan indelas i ivå kalegorier.

Den ena kategorin avser reglerom telefonavlyssning som straffprocessueUt ivångsmedel och åierfinns i slraffprocesslagen. Avlyssning fär ske om misstanke föreligger mot nägon om vissa grova brott, dels brolt mol statens yttre eller inre säkerhel, dels vissa andra brotl säsom mord, rän, utpressning, barnarov och vissa allmänfarliga förbrytelser. Det krävs alt ulforskande av sakförhållandena pä annat sätt är utsiktslöst eller väsentligt försvårat. Åtgärden fär riktas endasl mol den misslänkle och mot personer, som kan antas la emot eller vidarebefordra meddelanden lill eller från den misstänkte eller vilkas apparater den misslänkle kan anlas använda,

Tillsländ till avlyssning beslulas endasl av domaren. Vid fara i dröjsmål får åklagare interimistiskt förordna om avlyssning, Hans förordnande blir dock ogiltigt om del inle inom tre dagar godkänns av domaren. Tillstånd till telefonavlyssning får meddelas för högsl tre månader med möjlighel lill förlängning. De som berörts av avlyssningen skall underrättas sä snart det kan ske ulan fara för uiredningen. Några regler om parlamentarisk eller annan kontroll av avlyssningsbeslut som meddelats av domaren finns inte.

Den andra kategorin av telefonavlyssning saknar anknyining lill slraffprocessen. Del är här fråga om att skydda landets yttre eller inre säkerhel, och del behöver inle alllid föreligga misslanke mol viss person om särskill broll. Ansökan om avlyssning får göras av förfaliningsskyddsmyndighe-lerna, säkerheistiänsien och underrättelsetiänsien. Beslutanderätten tillkommer i regel en av förbundskanslern särskilt utsedd förbundsminisier, 1 de fall dä avlyssningen inle grundas pä misslanke om brott beslutar förbundsministern i samråd med en av förbundsdagen vald femmannanämnd, För-bundsminislern skall med högst sex månaders mellanrum underrätta fem-mannanämnden om tillämpningen av lagstiftningen. Han skall vidare vatie månad underrätta en särskild kommission, som tillsätts av nämnden och består av domarkompetent ordförande och två bisittare, om de åigärder han beslutat. Kommissionen, som handlar självsiändigt och inte fär underkastas direktiv, beslutar ex officio eller i anledning av klagomål om till-lätligheten och nödvändigheten av vidtagna åtgärder. Anser kommissionen en åtgärd otilläten eller onödig åligger det förbundsministern att ofördröjligen upphäva åtgärden. Andra rättsliga åtgärder är inte tillåtna.

Prop. 1975/76:202 132

8.5 England

I engelsk rätt fattas alla beslut om telefonavlyssning av inrikesministern. Tillämpningen överensstämmer beiräffande avlyssning med brottsutredande syfte i huvudsak med vad som gäller enligt svensk rätt. För att polisen skall tillålas tillgripa telefonavlyssning krävs all del skall röra sig om ell verkligt allvariigt brott, för vilket en tidigare ostraffad person kan påräkna minst tre års fängelse. Är mänga personer inblandade ställs lägre krav pä brottets svårhetsgrad. Det förutsätts att normala spaningsmetoder har prövats och misslyckats eller enligt sakens natur kan antas bli resultatlösa. Slutligen skall det finnas goda skäl att tro att avlyssningen skall resultera i fällande dom. Det finns en inriktning pä organiserad brottslighet, som är särskilt svåråtkomlig,

För säkerhetstiänsiens användning av telefonavlyssning gäller delvis andra förulsällningar. Del skall här röra sig om en slörre omsiörtnings- eller spioneriverksamhel som kan befaras skada nationens intressen. Del material som kan erhållas genom avlyssningen måste vara direkl användbart vid insamlandet av de upplysningar säkerheistiänsien behöver för alt fullgöra sina arbetsuppgifter. Kravet att normala metoder inte räcker till gäller även här. Däremot behöver sannolikheten för fällande dom inle vara lika hög som vid vanlig kriminalitet.

8.6 USA

Den federala lagstiftningen i USA upptar i US Code Title 18, Chapter 119, regler om avlyssning av lelefonsamlal och andra samtal. Lagstiftningen, som tillkom 1968, reglerar förutom telefonavlyssning även användandet av teknisk apparaiur för avlyssning av samtal i allmänhet. Reglerna härför är desamma som för telefonavlyssning. Telefonavlyssning är förbjuden utom i fall som anges i lagen.

Undanlag från förbudet mot telefonavlyssning medges i vissa fall i brottsutredande syfte. Federal domare kan pä ansökan av i sista hand justitieministern meddela tillstånd till eller godkänna redan gjord avlyssning vid vissa brolt. Brottskatalogen upptar många olika brott, främst de grövsta brotten mot nationens yttre eller inre säkerhet och svåra brott mot liv, hälsa och frihet. Vatie lyp av narkotikabrott kan föranleda avlyssning.

Delstatsdomare kan på ansökan av delstatens högste åklagare tillåta eller godkänna att polisen använder telefonavlyssning för att fö fram bevisning rörande vissa angivna grova brott.

Bestämmelserna om telefonavlyssning innehåller många och detaljerade regler i rättssäkerhetens intresse. Inom skälig tid, dock högst 90 dagar efter det avlyssning avslutats, skall domaren underrätta dem som nämns i avlyssningsbeslutet och - efter skön - andra samtalsparter i avlyssnade samtal om avlyssningen och den tid som den förekommit. Om godtagbara skäl visas kan dock underrättelsen uppskjutas.

Särskilda regler har meddelats i syfte att informera kongressen om till-lämpningen av avlyssningsbestämmelserna. Domarna, justitieministern och

Prop. 1975/76:202 133

åklagarna skall till ett särskilt organ, the Administrative Office of the United States Courts, lämna detaljerade uppgifter om avlyssningen, innefattande huruvida tillstånd eller godkännande sökts och meddelats, den tid avlyssningen pågått, vilket brott som avsetts och vem som gjort ansökan. Informationen från justitieministern och åklagarna skall ocksä ge en allmän bild av avlyssningarna, innefattande antalet samtal som avlyssnats, hur mänga av dessa som gav stöd för misslankarna, antalet personer som avlyssnats, antalet gripanden och rättegångar som föranletls av avlyssningen, vilka brolt delta gällt samt antalet fällande domar. Redogörelsen skall avslutas med ett allmänt omdöme om avlyssningens betydelse.

De upplysningar som lämnas frän domarna, justitieministern och åklagarna sammanställs till en rapport, som i april vane år överlämnas till kongressen och upptar antalet ansökningar och tillstånd föregående kalenderår och en sammanfattning och analys av de lämnade upplysningarna.

Vid sidan av ovannämnda undantag i brottsutredande syfte från del generella förbudet mot avlyssning finns ett vidsträckt undantag i presidentens konsliluliondla rätt alt vidta nödvändiga åigärder för all skydda nationen mot fientliga handlingar frän främmande makt och samhällsomstörtande verksamhet inom landet.

Prop. 1975/76:202 135

9 Utredningens överväganden och förslag

9.1 Allmänna överväganden

Telefonavlyssning utgör ett mycket allvariigt ingrepp i den personliga integriteten. Den innebär att avlyssnaren kan tillgodogöra sig innehållet i förtroliga samtal och meddelanden mellan människor utan dessas medgivande eller vetskap. Del kan ske genom att samtal upptecknas och används. Men redan del förhällandet att samtal avlyssnas - utan att upptecknas eller bevaras - uppfattas som en allvarlig kränkning. Särskilt gäller detta när avlyssning berör utomståendes samtal, Rälten att fritt och utan obehörigt intrång använda telefonen för offentliga och privata meddelanden upptas i grundlagens uppräkning av de medborgeriiga fri- och rättigheterna och skyddas av telefonreglementel och strafföudel mot brytande av lelehemlighet. Tillilen till att telefonhemligheien respekteras är väsentlig från både enskild och allmän synpunkt. Om tilliten rubbas uppstår misstro bland medborgarna, som gör telefonen oanvändbar som kommunikationsmedel och ger upphov till en för samhällslivet skadlig otrygghet och rykiesspridning. Skall telefonavlyssning tillåtas måsle den därför reserveras för sådana fall, då medborgarna i gemen anser sig beredda att acceptera den allvarliga integritets-kränkningen med hänsyn lill del iniresse som utgör motiv för åtgärden. Det är dessutom nödvändigl alt tvångsmedlet regleras på ett sådani sätl all det inte framstår som ett hot mot medborgaren i allmänhet.

Den sekretess som ligger i själva tvångsmedlets natur ger det en särställning i förhållande till de fiesta andra tvångsmedel. Skyddet mot missbruk av andra tvångsmedel ligger till stor del däri att den som drabbas själv är eller snart blir medveten om ålgärden och har möjlighet att fö den prövad av domstol, överordnad myndighei, JK eller JO, Telefonavlyssningens hemliga natur omöjliggör en sådan bevakning frän medborgarnas sida. Av samma orsak blir den kontroll som den allmänna opionionen kan utöva genom massmedia och eljest illusorisk, I skydd av sekretessen kan en otiktig tilllämpning uppslå, som i olyckliga situationer kan övergå i direkt missbruk av befogenheterna. Mot denna bakgrund framstår det som särskill angeläget att undvika tänjbara regler och att eftersträva ell beslutsförfarande, som är ägnat all motverka en alltför generös tillståndsgivning.

Utredningen har med del anförda velat peka på några av de förhållanden som gör alt alla överväganden beträffande telefonavlyssning såsom tvångs-

Prop. 1975/76:202 136

medel måste ske mot bakgrunden av de grundläggande värderingar som bär upp ell demokratiskt samhälle. Tvångsmedlet är lill sin natur främmande för ell sådani samhälle. Huruvida del ändock skall uinyttjas blir beroende av om della uppfattas såsom nödvändigl med hänsyn lill angrepp som kan riklas mot individ och samhälle.

9.2 Behovet av lagstiftningen

När man bedömer telefonavlyssningens existensberättigande måste kravet på skydd för den enskildes integritet vägas mol behovei och värdet av avlyssningen, Iniegrileisskyddssynpunkierna bör därvid begränsa lelefon-avlyssningen lill att vara ell hjälpmedel för all klara upp vissa, i regel myckel grova broll. Är avlyssningen av ringa värde frän uiredningssynpunki bör den dock inle heller i sådana fall lillålas. Vad gäller värdel från uiredningssynpunki lorde förhållandel emellertid snarasl vara del, all telefonavlyssning kan vara ett verksamt medd vid ulredning av i stort sell alla lyper av brolt. Den har emellertid sill största värde som utrednings- och försvarsmedel vid brottslighet som är föremål för planering eller som ingår i en organiserad verksamhel. Denna brottslighet är också, bl.a, på grund av sin art, ofta särskill farlig för samhället.

Vad försl gäller den grundläggande bestämmelsen i 27 kap, 16 tj RB har denna tillämpats ytterst sparsami, 1 vissa fall. där brottet kunnal grunda ingripande enligt RB, kan man anta all man vall att åberopa den parallellt tillämpliga 1952 års lag. Även med beaklande härav kvarstår dock all huvudregeln haft ringa användning. Till en del lorde delta bero på att den korta tillsiåndsiiden, en vecka, har framstått som otillräcklig. Förklaringen lorde i övrigt ligga i den misslänkla brottslighetens natur. Till skillnad från säkerhelsfallen enligl 1952 års lag och narkotikabrotten enligl 1969 års lag är brolien i slörre ulslräckning oplanerade och begångna av en ensam gärningsman. Del rör sig inle om en organiserad brotislighei med fiera inblandade personer, Möjlighelen all genom lelefönavlyssning kartlägga den misstänktes förbindelser och få uppslag för den vidare spaningen får därför vanligen ringa belydelse för utredningen. Härtill kommer all polisen vid denna typ av broll som regel har ett rikare malerial all arbeta med redan när förundersökningen inleds. Man har i de fiesia fall en brottsplats och en målsägande och kan härigenom få upplysningar som kan vara lillriickliga för alt binda gärningsmannen vid brottet, Behovei all komplettera de konventionella spaningsmedlen med telefonavlyssning är därför i dessa fall mindre.

Om dd alltså kan konslaleras all behovei av lelelbnavlyssning enligl 27 kap, 16 ij RB är mindre än enligl 1952 och 1969 års lagar måsle samiidigi framhållas all ivångsmedlel likväl i de noggrani ulvaida fall därdet tillgrips kan vara av synnerlig vikl för uiredningen och all del skulle framstå som oiillfredsslällande om de grova broll. varom här är fråga, inle blir uppklarade. Under den diskussion om telefonavlyssningen, som förekom i massmedia sommaren 1975, synes de fiesia bedömare också ha accepleral telefonavlyssning beträffande de grova brotl, som omfattas av regeln i 27 kap, 16 tj RB,

Prop. 1975/76:202 137

Vad härefter angår 1952 års lag ulgör denna ett komplement till 27 kap. 16 ij RB, De brotl som här är akluella rör rikets yttre och inre säkerhet eller är allmänfarliga brolt, som närmast ingår i den moderna terrorismens arbetsmetoder. Flera av de brott som innefattas i 1952 års lag är så grova all de skulle kunna föranleda telefonavlyssning även enligt 27 kap, 16 ij RB, En del brott uppfyller däremot inte kravei på tvä års fängelse som minimistraff Dessa lindrigare broll har emellertid ofta ett samband med grövre brotl, I de fall, där det finns en grov form av brottet, faller denna för övrigt i regel in under minimislraffregeln. Del nämnda sambandet kan belysas med några exempel, I förlängningen på brottet olovlig underrällelseverksamhel enligl 19 kap, 9 ij andra slycket BrB (olovlig personspaning enligl utredningsmannens förslag) ligger risken för att verksamheien leder till repressalier i andra länder, repressalier som kan innebära förlust av livet eller friheten, I föriängningen på brottet kapning av luftfartyg ligger risken för att brottet leder lill mord på oskyldiga fiygresenärer.

Särregleringen enligl 1952 års lag sammanhänger vidare med alt det pä del stadium, på vilkel telefonavlyssning aktualiseras, är svårt att avgöra om det är normalbrottei, den grova formen eller en besläktad brottstyp som föreligger i det enskilda fallet. Misstänkta spionhandlingar kan lika väl röra grovt som vanligt spioneri. Tillvägagångssättet vid spioneri påminner om olovlig underrättelseverksamhet så att det kan vara omöjligt att på ett tidigt stadium bedöma vilket av brotten det rör sig om. Mot denna bakgrund skulle kunna ifrågasättas om det finns ett behov av de kompletterande beslämmdser i 1952 års lag, som möjliggör telefonavlyssning vid brott som inle uppfyller minimislraffregdns krav. Man kunde tänka sig möjligheten att i stället åberopa det närmast liggande grova brott, som medger avlyssning enligl 27 kap, 16 § RB, Därvid uppkommer emellertid risk fören urholkning av de allmänna förutsättningarna för ålgärden. Det kan nämligen befaras att på osäkra grunder skulle komma att antas att ett grövre brolt föreligger. 1 valet mellan den nämnda möjlighelen och utvägen att tillåta avlyssning vid de lindrigare brolien är enligt utredningens uppfattning det senare alternativet all föredra. Detta kan även i övrigt främja en stram bedömning av förutsättningarna för ålgärden.

1 1952 års lag medges telefonavlyssning även vid försök, förberedelse och stämpling till brolt, något som inie är möjligt enligt 27 kap. 16 ij RB. 1 själva verket torde detta vara ett av de viktigaste inslagen i 1952 års lag. Den brottsutredande syftningen fär nämligen härigenom en brottsförebyggande bieffekt. Det är uppenbart alt möjligheten att avslöja säkerhelshotande verksamhet innan den övergår i fullbordat brott är en viktig förutsätining för alt säkerhetspolisen skall kunna lösa sina uppgifter. Fanns inte denna möjlighet till brottsförebyggande inom ramen för förundersökningen, skulle behovei härav få tillgodoses på annat sätl.

Beträffande behovet av telefonavlyssning vid de brott som avses i 1952 års lag kan hänvisas till vad RPS anförde i ett yttrande över pariamentariska nämndens i Wennerslrömaffären betänkande. Yttrandet har återgetts i JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 83 f:

Den brotislighei som den särskilda polisverksamheten har att hindra och uppdaga måsle angripas med i många avseenden andra medel och metoder än dem som fö-

Prop. 1975/76:202 138

rekommer inom den allmänna polisverksamheten. Brott mot rikets säkerhel lämnar i regel inga direkla skönjbara tecken i form av brottsplats eller av broll förfördelad person. Del iir normall inle ens kam om broll förövals, Broilsligheien genomförs vidare sä gott som uteslutande i organiserad form med friimmande makter som huvudintressenter och med för ändamålet anpassade, slora resurser. Angreppen mot slatens säkerhet sker dels direkt mot betydelsefulla anliiggningar. förhållanden och personer, dels iiven såsom förberedelse lill åtgärder som avses kunna sättas in i konfliklsiluaiioner. Det senare sker särskilt genom uppriittande av s, k, illegala residen-lurer. agentradionät, sabotagegrupper e, dyl. Man får icke heller bortse från del faktum all angrepp mol rikets yttre och inre säkerhel sker med växlande medel och meloder. Under efterkrigsliden och siirskill under del senasle ärliondel har en för-skjulning ägl rum lill subversiva medel. För all kunna fullgöra uppgiften au uppdaga bl, a, sädan verksamhel mäsle redan obelydliga risker beaklas och vae indikalion bedömas och bearbelas.

Del kan således konstateras all 1952 års lag avser brolt som är av central belydelse lor rikels självsiändighei och det demokratiska statsskicket samtidigt som utredningen av dessa broll möler särskilda svårigheler. Till intresset av alt brolien klaras upp bör alltså i dessa fall Uiggas att brotten till sin art är särskill svårutredda. Då härtill kommer all etablerandet och upprätthållandet av kontakterna mellan medlemmarna i de illegala organisationer, varom här är fräga, är en av de få sårbara punkterna vid denna brottslighet är det tydligl alt telefonavlyssning kan vara av särskild belydelse som spaningsmedel.

När man så övergår till all granska huruvida dessa allmänna refiexioner har stöd i vad som inhämials rörande den praktiska tillämpningen måsle konstateras att antalet lelefonavlyssningsärenden, som lett lill fällande dom, är tämligen ringa såväl i absoluta tal som i förhållande lill del anlal fall där åtgärden satts in. Antalet uppdagade brott mot rikets säkerhet är emellertid lågl även i absoluta tal, 1 åtskilliga fall kan man utgå från all misstankarna har förstärkts under avlyssningen men inle ansetts tillräckligt slarka för att motivera ålal. Den personkrets som ägnar sig ål broll av denna art är också medveten om lelefonavlyssningsmöjlighelen och är väl utbildad för all eliminera värdel av avlyssningen, I huvudparten av de fall som lett till åtal eller annan åtgärd har telefonavlyssning förekommit och haft belydelse för utredningen. Självklart har avlyssningen inte spelat den enda och kanske inle heller den viktigaste rollen i utredningsarbetet. Tillsammans med övriga spaningsmedel fär tvångsmedlet dock anses vara av stor betydelse i säkerhelsfallen. Den långa tid som 1952 års lag har gällt lorde också böra las som ell indicium pä behovei av lagen.

Telefonavlyssning som spaningsmedel mot grov narkotikabrollslighel har tillåtits avsevärt kortare tid, Uppklaringsfrekvensen i avlyssningsärendena är emellertid mycket hög. Del saknas anledning att ifrågasätta all denna brottslighet är organiserad och synnerligen svåråtkomlig med vanliga spaningsmetoder. För en fortsatt framgångsrik brottsbekämpning på delta område synes telefonavlyssningen spela en avgörande roll.

Prop. 1975/76:202 139

9.3 Möjligheterna att samordna lagstiftningen

Reglerna om telefonavlyssning vid förundersökning har tillkommit vid skilda tidpunkter för att möta efterhand uppkommande behov. I del föregående har ett bestående behov av telefonavlyssning kunnat konstateras även beträffande de brott som regleras av 1952 och 1969 års lagar. Förklaringen till att man inle samordnat lagstiftningen torde närmast vara all dessa lagar är lidsbegränsade. Olika skäl lalar emellertid för att reglerna om telefonavlyssning sammanförs och ges en enhetlig utformning. Några laglekniska hinder härför finns ej. Av viss belydelse blir dock om lagstiftningen skall vara permanent eller tidsbegränsad. Frågan härom upptas i avsniiiel 9,7,1,

9.4 Förutsättningarna för telefonavlyssning

Den telefonavlyssning som här behandlas är en ivångsålgärd under förundersökning. Utgångspunkten föråigärden måste därför vara ell antagande att ett brott har förövals. Detta bör vara av viss beskaffenhet, Avgränsningen bör i första hand ske med hänsyn till brottets grovhet. För att inte en obestämd krels av samtalande skall drabbas av åtgärden bör misslankarna ha koncentrerats till viss person och nätt en sådan styrka att risken för att en oskyldig utsätts för avlyssning i möjligaste män elimineras. Till undvikande av att åtgärden tillgrips i onödan bör krävas all andra spaningsmedel är otillräckliga och att den utredning som kan erhållas genom åtgärden är av stor betydelse. Eftersom del inte gärna går all begränsa avlyssningen till vissa, i lagen angivna lyper av telefoner bör slulligen uppställas en regel, varigenom ändock beaktas skillnaden från integritetsskyddssynpunkt mellan avlyssning av den misstänktes egen lelefon och en lelefon som i slörre utsträckning begagnas av andra personer.

De förutsättningar som nu antytts överensstämmer till viss del med vad som redan nu gäller. På fiera punkter föreslår dock utredningen ändrade regler, I det följande redovisas utredningens överväganden och förslag punkt för punkt,

9,4,1 Det misstänkta brottet

I avsnitl 9,2 har utredningen utvecklat frågan om behovei av lagstiftningen. Där framhölls att telefonavlyssning kunde vara ell verksamt medel i strängt tagel alla förundersökningar men alt åtgärdens ingripande nalur fordrade en begränsning i användningen. Den första gränslinjen bör därvid dras vid det misstänkta brottet, I gällande rätt har åtgärden inskränkts lill förundersökningar rörande särskill grova brolt (27 kap, 16 § RB) och brolt som är både svårutredda och farliga för individ eller samhälle (1952 och 1969 års lagar). Därvid kan i fall som avses med 1952 års lag även försök, förberedelse och stämpling lill broll föranleda telefonavlyssning, Uiredningen anser att den sålunda angivna begränsningen lill vissa bestämda brotl ulgör ett lämpligt sätt att dra upp ramen kring avlyssningen och övergår lill all undersöka hur den skall ulföras i lagen.

Prop. 1975/76:202 140

9,4,2 Anknytning till straffsatsen

Det är ell starkt allmänintresse att de grövsia brotten klaras upp. Del lorde ocksä vara en av medborgarna i gemen accepterad siåndpunki att en grov brottsling inte bör få gä fri på grund av att telefonavlyssning inle får tillämpas. Delta är förklaringen till alt telefonavlyssning tilläts enligl 27 kap, 16 § RB,

I 27 kap, 16 § RB bestäms de grövsta brotten med hänsyn lill minimislraffen. För brottet för ej vara stadgal lindrigare straff än fängelse i tvä är. Denna bestämning av de grövsta brotten överensstämmer med andra regler i RB Gämför 24 kap, I ij tredje stycket. 27 kap, 2 ij andra punkien och 36 kap, 5 tj fjärde slyckel). Givelvis kan avgränsningen renl tekniskl ske på andra sätl, t.ex, genom anknytning lill straffskalans övre gräns. De grövsia brotten kunde definieras som sådana, vara fängelse på livstid eller i lio, åtta eller sex år kan följa. Emellertid kan strafiskalorna vara vida och brollet i del enskilda fallel vara mindre grovt. En minimistraff regel ger därför en redan i lagen liggande, säkrare garanti för all endasl de verkligt grova brolien kommer i fråga för telefonavlyssning,

Straffminimumregeln är i dag fängelse i två år. Utredningen har övervägt om denna gräns kan höjas, närmast lill nästa steg, fängelse i fyra år. De brott som ifrågakommer enligl de två alternativen redovisas i bilaga. Härav framgär alt de fiesta av brotten skulle fylla kraven på del högre slraffminimum. Åtskilliga av de brotl som ligger mellan två och fyra års slraffminimum faller emellertid under lillämpningsområdel för 1952 års lag och lorde därför, om moisvarande undantagsbestämmelser skall gälla även i fortsättningen, komma all omfattas av lelefonavlyssningsreglerna. De broll som i övrigi skulle falla bort om slraffminimum höjs är också så farliga för individ och samhälle all del, med del synsätt som lidigare redovisats, inte synes stötande all telefonavlyssning får ifrågakomma även om man i prakliken inte utnyttjat de nu gällande möjlighelerna. Av anförda skäl och dä gränsen tvä års fängelse överensstämmer med andra regler i RB förordar uiredningen all den allmänna föruisäiiningen för lelelbnavlyssning med avseende ä brottet bestäms på samma säll som för närvarande, nämligen att å brottet ej skall kunna följa lägre straffan fängelse i två år. Härigenom kan samhällets bedömning av brottets straffvärdhet vid höjning eller sänkning av straffminimum återverka på tvångsmedels-användningen.

9.4.3 Anknyining lill brottstypen

Minimislraffregeln i 27 kap, 16 § RB kompletteras i gällande räll med vissa i 1952 och 1969 års lagar uppräknade broll, som kan föranleda lelefönavlyssning irois all straffet för brottet kan underskrida två års llingdse, Behovei av sådana regler har belysts i avsnill 9,2,

Utredningen anser att del bör finnas sådana kompletterande beslämmelser även i Ibrtsällningen, Utgångspunkten är här all brolien - ensamma eller i förening med besläklade broll - skall vara särskill fariiga för individ och samhälle samiidigi som de lill sin art är särskill svårutredda, Angdiigcnheicn av att dessa broll beivras skall med andra ord byggas på med kravei all

Prop. 1975/76:202 141

brolien är svåra att klara upp och med en bedömning all brotten är särskilt åtkomliga för telefonavlyssning,

Uiredningen finner bl, a, mol bakgrund av sina iakttagelser av den praktiska lillämpningen all de brott som upptas i 1952 och 1969 års lagar och som inte når upp lill huvudregelns krav på minimistraff (se W/a,?ö) i huvudsak uppfyller de krav som nyss uppställts,

I 1952 ärs lag ingår bl, a, de s, k, majestälsförbrylelserna, nämligen mord, dråp, misshandel, grov misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, försättande i nödläge och olaga tvång i fall där brottet riktar sig mot Konungen eller annan medlem av konungahuset eller mot riksföreståndare. Mord, dråp och människorov omfattas redan genom sitt slraffminimum av telefonavlyssningsreglerna. Övriga handlingar av ovannämnda art torde i beaktansvärda fall kunna inordnas under de brotl i 18 och 19 kap, BrB, som enligl huvudregeln kan föranleda telefonavlyssning. Del synes inle motiverat att vid en samordning av regelsystemet behålla särregler av detta slag.

Utöver majestätsbrotten bör ocksä vissa andra brott avföras ur brottskatalogen i 1952 års lag. En ändring följer av det förslag som den särskilde utredningsmannen lagt fram i betänkandet (Ds Ju 1975:16) Spioneribrottel m, m,. nämligen att tagande av utländskt understöd (19 kap, 13 ij BrB) avkriminaliseras, Uiredningen anser vidare alt brottet olovlig kårverksamhet (18 kap, 4 i; BrB), som kan slraffas med böler eller fängelse i två år, inte ensamt är av sådan farlighet all del bör få föranleda telefonavlyssning. Brottet är sällan förekommande och när del förekommer lorde det ofla begås i förening med andra, allvarligare brott, som kan berättiga till telefonavlyssning.

Bland de brott som blir kvar har obehörig befattning med hemlig uppgift, olovlig underrättelseverksamhet och olovlig personspaning en straffskala på böter och fängelse upp till tvä är, Uiredningen har övervägt huruvida dessa brott, vilkas siraffmaximum inte ens når upp till eljest gällande straffminimum, verkligen bör få föranleda telefonavlyssning. Obehörig befattning med hemlig uppgifl skiljer sig frän spioneri framför allt genom frånvaron av direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Ett sådant s, k, fristående uppsåtsrekvisit kan vara svårt att bedöma under förundersökningen. Del för därför anses moliveral all låta möjligheten till telefonavlyssning kvarstå beiräffande delta brotl. Olovlig underrättelseverksamhet utgör i princip en här i riket bedriven spioneriverksamhet mot främmande makt och åberopas i telefonavlyssningspraxis ofta som andrahandsgrund till spioneri. På del stadium av förundersökningen då åtgärden ifrågakommer kan det ibland vara svårt all avgöra om verksamheten riklas mot svenskt eller utländskt intresse. En verksamhet som frän böoan avser främmande makt kan också lätt omdirigeras mot svenska mäl. På grund av likheten med spioneri bör därför enligl ulredningens bedömning olovlig underrättelseverksamhet berättiga till telefonavlyssning. Även olovlig personspaning är ell brotl som meiodmässigt liknar och på inledande stadier är svärl att skilja från spioneri. Här tillkommer all brottet, ofta kallat fiyktingspionage, trots att straffskalan är begränsad innefattar en verksamhel, som syftar lill eller kan leda lill stort mänskligt lidande. Sådan underrällelseverksamhel bör därför omfattas av lelefonavlyssningsmöjlighelen.

Prop. 1975/76:202 142

Övriga broll frän 1952 års lag som bör kvarstå har endast fängelse, dvs, inte böter, i straffskalan. De utgörs av allmänfariiga brotl (sabotage, kapning av luftfartyg och luftfartssabolage) och brott mot rikets säkerhet (spioneri). De grova varianterna av brotten har straffminimum på tvä ärs fängelse. När telefonavlyssning aktualiseras torde del vara svårt att alltid konstalera om normalbrotl eller grovt brott föreligger. På grund härav och då denna lyp av brott i allmänhet bedrivs organiserat och mycket utstuderat och därför är särskilt svåråtkomligt med vanliga spaningsmedel bör telefonavlyssning medges.

Den grova narkotikabrottslighet, som kan föranleda telefonavlyssning, straffas med fängelse i 1-10 år, Förulom brottets svårhetsgrad, som avspeglas i denna straffbestämning, tillkommer här att brottsligheten är organiserad och av detta och andra skäl är svår alt bekämpa med konventionella metoder. Utredningen har också vid sin genomgång av telefonavlyssningsreglernas tillämpning funnii att avlyssningens effektivitet som spaningsmedel tydligast framkommer beträffande just narkotikafallen.

Tillämpningen får beträffande de brott som faller under straffminimumregeln anses omfatta en prövning i det konkreta fallet med en - givetvis ofullständig - skattning av gärningens straffvärdhet. Om en gärning redan pä grundval av det föreliggande materialet inte kan antas ge svårare påföljd än böler eller ett par månaders fängelse bör delta uppenbariigen påverka bedömningen,

9.4.4 Försök, förberedelse och stämpling

I 1952 års lag upptas ocksä broiisformerna försök, förberedelse och stämpling när sådan gärning är straffbelagd och det fullbordade brottet hade kunnal föranleda telefonavlyssning. Genom att straffminimumregeln gäller oinskränkt endasl vid det fullbordade brottet innebär detta en utvidgad möjlighet till telefonavlyssning. Utredningen anser att denna möjlighet bör kvarstå beträffande allmänfariiga brott, högmålsbrott och brott mot rikels säkerhet. Detta ger reglerna en preventiv bieffekt, som minskar behovet av telefonavlyssningsregler utanför ramen för förundersökning.

Utredningen har övervägt behovet av att efter mönster av 24 kap, I ij fjärde styckei RB uppställa ett uttryckligt förbud mot telefonavlyssning när man i del enskilda fallet kan räkna med att påföljden stannar vid böter eller ett kortare fängelsestraff Vad gäller de fullbordade brotten ingår böter i straffskalan endast i några fä fall. Att på det förberedande stadium, varom här är fråga, förutsäga blivande påföljd är ofta mycket svårt. Det finns vidare ett avsevärt utrymme mellan sannolika skäl och skälig misstanke. Det material som utredningen har granskat visar även att påföljden i händelse av lagföring inte stannar på en från denna synpunkl för låg nivå. Utredningen har därför avstått från att föreslå en uttrycklig regel men utgår från att det - i första hand av polisen och åklagarna -görs en diskretionär prövning,

9.4.5 Misstankens styrka

I gällande rätt fordras för telefonavlyssning att viss person är skäligen misstänkt för visst brott. I avsnitt 4.2.1 har redovisats vad som avses med skälig

Prop. 1975/76:202 143

misslanke, Beiräffande 1952 ärs lag har höjts röster som velat mildra kravet lill alt avse alt misstanke om broll föreligger (se 4,1,6 och 4,1,9), Pariamentariska nämnden i Wennerströmsaffären fann (SOU 1968:4 s, 40) att en sädan regel skulle medföra betydande fördelar från synpunkten av effektivitet i säkerhetspolisens spaningsarbele men avvisade tanken. Den gällande ordningen innehöll en bestämd avgränsning, som nämnden ansåg utgöra en garanti mot missbruk av telefonavlyssning, en garanti som man inle borde avstå från. Utredningen ansluter sig för sin del lill nämndens bedömning. Att skärpa förutsättningarna till att nägon skall vara på sannolika skäl misstänkt för vissa brolt är all gä långt åt motsatt håll. Bevisnivån sannolika skäl innebär i de fiesta fall all utredningen har passerat del stadium då egentligt behov av telefonavlyssning föreligger. Sannolika skäl är sålunda en av förutsättningarna för häktning, Enligl statistiska uppgifter, som återges i direktiven lill utredningen (Ju 1974:17) angående översyn av häktningsbestämmelserna, är del endasl två procent av häktningarna, som inte leder till fällande dom. En sä hög sannolikhet för övertygande bevisning som denna siffra avspeglar kan ej rimligen begäras i telefonavlyssningsärenden. Utredningen föreslår därför att det nuvarande kravet på skälig misstanke mol viss person behålls,

Begreppel skälig misstanke har en viss spännvidd och de omständigheter som tillmäts vikt skiftar mellan olika typer av brotl, 1 de fall som läcks av 1952 ärs lag lorde sålunda den skäliga misslanken ofla ligga i den lägre delen av skalan, och del synes ofrånkomligt att uinyttiandel av bedömningsskalan röner viss inverkan av grovheten i det brolt, varom är fråga. Det synes också naturiigt om man beiräffande personer direkt knutna till inslilutioner, om vilka det är notoriskt att de yrkesmässigt bedriver illegal verksamhet, finner anledning till ålgärd redan i den undre delen av be-dömningsområdel medan förhållandet blir del motsatta då den konkreia misslanken avser personer ulan sådan anknyining. Del är inte möjligt alt i en allmängiltig formulering läcka vad som bör ulgöra lägsta godtagbara nivå för skälig misslanke. Del är en bedömningsfräga som måste överlämnas åt rättstillämpningen. För denna bör kunna bli av belydelse alt utredningen i del följande kommer all föreslå delvis nya regler för förfarandet.

9,4.6 Uiredningslägel

I avsnittet 4,2,1 har innebörden av uttrycket "synneriig vikt för uiredningen" redovisats. Där framhölls att uttrycket inte nödvändigtvis avser att avlyssningen skall ge avgörande bevisning som omedelbart kan leda till fällande dom, 1 de fiesia fall har avlyssningen en indirekl verkan: den bidrar till all kartlägga kontaktvägar och förehavanden, ger uppslag till vidare spaning och bildar underiag för insatser av andra spaningsmedel. En annan, främst i fall enligt 1952 ärs lag förekommande verkan är alt avlyssningen kan föra en pä olika sätt uppkommen skälig misstanke lill nolläget, dvs, att rentvå den misstänkte. Denna verkan kan åberopas lill stöd för antagandet all förekommande misslag snabbi bör kunna upptäckas och rättas.

Uttrycket "synneriig vikl för uiredningen" inrymmer i gällande räll ett kvalitetskrav beiräffande de upplysningar som avlyssningen kan ge. Dessa

rrop. 1975/76:202 144

skall ha viss vikl och får sålunda inte inskränka sig till obetydliga detaljer, som man kan både ha och mista. Uttrycket innefattar emellertid därutöver ett krav på på att utredningslägel gör telefonavlyssningen nödvändig. Vad som kan vinnas genom avlyssningen får i princip inte vara åtkomligt med andra, mindre ingripande spaningsmetoder. Telefonavlyssningen är en exceptionell åtgärd som får lillgripas först när konventionella resurser är otillräckliga. De brott som i dag omfaltas av 1952 och 1969 års lagar och som uiredningen föreslår all de skall medlas även i en samordnad lagstiftning har i det föregående bedömis vara typiskt setl så svårutredda att telefonavlyssning bör tillåtas även dä brotten inte uppfyller minimislraffregeln. Detta fär dock inte föranleda en slentrianmässig bedömning av utrednings-läget. Såväl när det gäller huvudregeln som när det gäller de supplerande beslämmelserna måsle en granskning av utredningsmöjligheterna i det enskilda fallet verkställas. För all telefonavlyssning skall tillåtas måste granskningen mynna ul i bedömningen att utredningen inle kan föras framåt med andra medel och det finns skäl att räkna med att avlyssningen - ensam eller i förening med andra åtgärder - verkligen kan få effekt,

Mol denna bakgrund föreslår utredningen ett förtydligande och en precisering av kravei pä åtgärdens belydelse för utredningen. Som förutsättning för telefonavlyssning föreslås att upplysning som kan vinnas genom åtgärden är av synneriig vikt för uiredningen och alt hinder möter mot att erhålla motsvarande upplysning pä annat sätt. Den nya formuleringen torde i huvudsak överensstämma med vad som redan nu fordras. Vid den översyn av bestämmelserna som utredningen fält som uppgift har det emellertid känts angeläget att - i överensstämmelse med fiera utländska regleringar - införa en mera exakt bestämning i själva lagen.

Det andra ledel - hinder mot att erhålla upplysning på annat sätl - innebär inte att ett absolut hinder behöver föreligga mol all få fram informaiion på andra vägar. Del krävs dock att hindret är sådant att del inte skäligen kan begäras all man skall avslå från telefonavlyssning. Kan personlig övervakning användas som alternativ bör det ändå vara tillätet med telefonavlyssning, om övervakning skulle kräva en orimligl hög personalinsats eller vara förenad med avsevärd risk alt spaningen avslöjas för tidigt. Utgångspunkten bör dock alltid vara att i försia hand pröva aliernaiiva spaningsmetoder, Nägra uttömmande exempel kan knappasl ges ulan lillämpningen får visa vägen.

9,4,7 Nännare anknyttUng. lUI den missiänkles person

Uiredningen har i det föregående vidhållit kravet att de telefonapparater som tillståndet skall avse skall ha anknytning lill viss misstänkt person. Enligt utredningens uppfattning innebär de svenska reglerna - till skillnad frän vad som gäller i vissa andra länder - att avlyssningens mål primärt är den misstänktes egna telefonsamtal. Del ligger dock i sakens natur att även andra samlal kan förekomma på ifrågavarande apparaier, Della är emellertid en bieffekt som ime bör få åberopas som grund för lillslånd. Frågan huruvida innehållel i sådana samlal, i den mån del är av belydelse för utredningen, skall få utnyttjas i förundersökningen, blir ett spörsmål för

Prop. 1975/76:202 145

sig, Enligl ulredningens uppfattning är del bl, a, från praktisk synpunkt svårt all inle acceptera ell sådant utnyttjande. Till frägan om möjlighelen all utnyttia upplysningar om brottslighet som inle ligger till grund för tillståndet återkommer utredningen i annat sammanhang (9,8),

I gällande rätt skall lillslånd till telefonavlyssning avse telefonapparat som innehas eller eljest kan anlas begagnas av den misstänkte. Del är enligt ulredningens åsikl inte möjligt att avstå från en sådan regel. En begränsning till apparater som innehas av den misslänkle skulle i alllför hög grad minska ivångsmedleis effektivitet. Inriktningen på den misstänktes person, som i hög grad betingas av integriletsskyddssynpunkler och intresset av att en bred allmänhel känner sig trygg mol avlyssning, bör emellertid tydligare än nu avspeglas i förulsällningarna för åtgärden. Det bör sålunda göras skillnad på apparaier. som innehas eller huvudsakligen brukas av den misslänkle, och apparaier, som har en mera löslig anknyining lill den misslänkle, Uiredningen föreslår att den nuvarande yttre gränsen för apparaturvalet bibehålls men alt särskilda förulsällningar skall gälla beiräffande telefoner som inte innehas eller huvudsakligen brukas av den misslänkle, 1 dessa fall bör - efter förebild av regeln i 28 kap, 1 tj andra slycket RB om husrannsakan hos annan än den misstänkte - synnerlig anledning förekomma att avsedd ulredning vinnes genom avlyssningen. Delta innebär att det i tillslåndsärendel uiöver de grundläggande förutsättningarna skall visas föreligga särskilda omsländigheler, som talar för all avlyssningen av ifrågavarande apparat kommer att föra utredningen framåt.

Som en följd av den nu uppslällda regeln bör domstolen i tillståndsärendena i den mån del är möjligt kräva en redogörelse för om apparaten har en närmare eller en mera perifer anknytning till den misstänkte. Om förnyat tillstånd begärs bör tillika fordras en redogörelse för i vilken utsträckning den misslänkle och annan har använi telefonapparat som tillståndet avsett.

9.5 Domstolsförfarandet

9.5.1 Domförhel

I och för sig föreligger i dag inget hinder i lag mot all ärenden om telefonavly.ssning avgörs av lagfaren domare och nämnd. Domförhelsreglerna för förberedande åtgärder och beslut om tvångsmedel under förundersökning innebär emellertid all sådana beslut kan fallas av ensamdomare, och så sker också i prakliken, Della sammanhänger bl, a, med tidsfaktorn, I telefonavlyssningsfallen kan också åberopas sekrelessynpunkter. Med hänsyn särskill lill den sekretess som mäste upprätthällas i ärenden med anknytning till rikets säkerhel är del nödvändigl all antalet personer som skall la befattning med ärendena blir så litet som möjligt. Detta gäller såväl ärendenas beredning som den slutliga handläggningen. Vid domstolsavgöranden av betydelse förden enskildes integritet måsle medverkan av nämnd tillmätas stor vikl. När del gäller frågan, om man med hänsyn lill nu anförda förhållanden bör avstå från en önskvärd breddning av rätlens sammansättning

10 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 202

Prop. 1975/76:202 146

genom föreskrift om nämnd, är att beakla betydelsen för prövningen i avlyssningsärendena av länkbara ändringar beträffande förfarandet. Som framgår av del följande (9,5,2) anser uiredningen att en motpart lill åklagaren bör införas i förfarandet. Den förstärkning av delta som därigenom kan erhållas bedömer utredningen som väsenilig. Med den tillkommer också en reell möjlighel alt få beslul, varigenom lillslånd om avlyssning meddelais. överprövade i högre rätt. Därmed blir behovet av en ändring i domstolens sammansättning inte lika framträdande. Utredningen har därför med beaktande av förut angivna skäl samt av alt frågan om domförheien vid tvångsmedel bör bedömas i ell större sammanhang stannat för att lämna de nuvarande, även för övriga tvångsmedel gällande domförhelsreglerna oförändrade.

9,5.2 TvåpartsförhåUande inför domslolen

Förundersökningen är i regel av inkvisilorisk nalur. Framför alll när del blir fråga om att tillgripa tvångsmedel färden emellertid ofta ell ackusaioriskt inslag, varvid den misstänkte ges vissa partsbefogenheler, 1 förarbetena lill gällande regler om telefonavlyssning betonas att del ligger i sakens nalur att ett förordnande om avlyssning inle bör komma lill den misstänktes kännedom. Den sekretess som således måste upprätthållas medför att den misstänkte i praktiken saknar möjlighet att ulöva några parlsräiiigheier i ett avlyssningsärende. Av samma skäl saknar även annan som kan beröras av ett avlyssningsbeslut möjlighet att ingripa i ärendel.

Avsaknaden av ett tvåpartsförhåUande leder till att domstolens beslutsunderlag vad gäller inie bara utredningen utan också argumenteringen kommer att helt härröra från polisen och åklagaren. Delta framsiår som otillfredsställande närdet gäller ett tvångsmedel av sä ingripande natur. Bristerna i en sädan ordning förstärks av alt det i prakliken endasl är åklagaren som kan föra ett tveksamt fall till omprövning i högre instans. Överprövning av bifallande beslut är därmed utesluten.

Under förarbetena till 1952 ärs lag (prop, 1952:22 s, 49) framfördes möjlighelen att kalla den misslänkle lill förhör inför rätten i anledning av åklagarens anmälan. Enligt utredningens uppfattning är ett sådani förfarande inte genomförbart. Det skulle i fiertalet fall göra ivångsmedlel helt verkningslöst. Som motpart kan knappast heller uppställas apparaiinnehavaren eller den obestämda krets, som i övrigt kan anlas bruka telefonapparaten i fråga. En framkomlig väg är enligl utredningens uppfaltning däremoi att mot åklagaren ställa en i särskild ordning utsedd företrädare, god man. för de integritetsskyddsintressen som berörs. Även om del i del enskilda fallel blir en viss personkrels som kommer att drabbas är dessa inlressen av allmän natur. Den berörda personkretsen är dessulom från bönan obestämd. Detta medför att den representant för iniegriteisskyddet som utredningen föreslår inle formellt företräder den misslänkle eller andra personer i den nämnda kretsen. Teoretiskt kan för övrigt den siluaiionen länkas att en misstänkt, som vet sig vara oskyldig, skulle ha accepterat tanken på telefonavlyssning i hopp om att bli rentvådd. Den gode mannen skall äga de befogenheter som tillkommer en part i förfarandet, Hans slällning blir inte den offentlige försvararens och han skall ime la kontaki med den

Prop. 1975/76:202 147

misstänkte för all få underlag för sitt agerande. Han skall beredas lillfälle all yttra sig över åklagarens begäran. All han därvid med ulgångspunkl från ell allmänt iniresse kommeratt särskilt beakta den misstänktes situation och framhålla svagheten i de mot denne påstådda misstankarna ligger i sakens nalur.

Med den gode mannens slällning följeratt han skall ha räll all överklaga beslul som innebär bifall till åklagarens framslällning. Denna möjlighel alt få tveksamma fall överprövade på fullsulten hovrältsavdelning är ägnad all stärka rättssäkerheten kring telefonavlyssningsinstilutei och främja praxisbildningen,

Uiredningen förutsätter all en förhandling som regel kommer all hållas, om del inie är uppenbart obehövligt. Detta kan länkas bli fallel exempelvis ibland vid förlängning. Påkallar den gode mannen förhandling bör den dock hållas, Samma belrakidsesäli bör gälla för förfarandet efler ett överklagande.

Den gode mannens slällning och de uppgifter som skall anförtros honom gör alt uppdraget som god man bör ulformas som ell stadigvarande uppdrag. De särskilda krav på sekretess som i vissa fall måste gälla för förfarandet gör vidare all del anlal personer som skall komma i fråga för uppdraget i görligaste män bör begränsas. Av samma skäl bör enligl ulredningens uppfaltning förordnande som god man meddelas av regeringen.

9.5.3 Fornmregler

Med nuvarande forumregler är alla landels tingsrätter behöriga att handlägga ärenden angående telefonavlyssning. Ärendena är emellertid i prakliken myckel sällan förekommande vid andra domstolar än tingsrätterna i landets största siiider. Vad ovan anförts om all antalet gode män bör i görligaste mån begränsas leder naluriigen lill möjlighelen all begränsa handliiggningen av ärenden angående telefonavlyssning lill vissa domstolar. Därigenom finns också möjlighel att beakta kravet på skyndsamhei i förfarandet, som måsle tillgodoses även vid ett konlradiktoriskt förfarande. En sädan begränsning kan ske på olika sätl, Möjlighelen att förlägga prövningen till en enda domstol, exempelvis Siockholms tingsrätt, är inle utesluten, Uiredningen har emellertid stannat för att föreslå all prövningen skall förläggas lill tingsrätterna i hovrättsstäderna Siockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Sundsvall oeh Umeå, Med en sådan lösning kan ocksä tillgodoses kravei på skyndsamhei i förfarandet vid ell överklagande,

9.5.4 Inlerimisliska beslut av undersökningsledare och åklagare

1 1952 års lag finns f n, möjlighel för undersökningsledaren eller åklagaren alt interimistiskt förordna om avlyssning. Denna befogenhet har utnyttjats ytterst sparsamt. Beslutsprocessen pä polis-och äklagarstadierna ävensom det tekniska tillvägagångssättet för avlyssningen medför all den obelydliga tidsutdräkt som domstolsprövningen kan förorsaka i regel saknar belydelse. Frågan om denna möjlighel till avlyssning utan domstolsbeslut bör beslå kommer i ett delvis annal läge genom utredningens förslag om god man och koncentration av beslutanderätten. Det kan nämligen - i vart fall i

Prop. 1975/76:202 148

förhandlingsfallen -antas att domstolshandläggningen blir nägot mera lids-krävande. Företrädare för RPS har framhållil alt den inlerimisliska beslutanderätten - trots den restriktiva användningen -bör behållas som en yttersta utväg i särskilt kritiska lägen, Uiredningen har ocksä stannat för all en sådan undantagsregel bör bibehållas. Den bör vara begränsad till fall, där brottet gäller allmänfariiga broll, högmålsbrott och broll mol rikels säkerhel. Endast sådana skadeverkningar som är alt tillskriva tidsutdräkien bör få beaklas. Liksom f n, skall åtgärden alllid anmälas till rätlen, som kan upphäva ålgärden. Ett upphävande bör innefatta skyldighet alt förstöra bandupptagningar och uppteckningar som gjorts vid den interimistiskt beslutade avlyssningen.

9.6 Tillståndstiden

Tillstånd får f n, meddelas för en vecka enligl 27 kap, 16 § RB och för en månad enligl 1952 och 1969 års lagar. De fiesta tillstånden har meddelats enligl de sistnämnda lagarna och tillsiåndsiiden har såvitt känt i dessa fall aldrig understigit en månad. Avlyssningsliden bör av naluriiga skäl göras så kort som möjligt. Även tillståndstiden bör ansluta lill vad som är en nödig minsta lid. Den bör dock inte göras så kort att meningslösa förlängningsärenden behöver förekomma, Uiredningen har från dessa utgångspunkter stannat för den tid som nu gäller enligt 1952 och 1969 ärs lagar, dvs, en månad. Alt härigenom en längre tid än för närvarande införs i RB:s fall torde sakna praktisk betydelse. Utredningen vill emellertid understryka att rälten alllid skall utnyttja möjligheterna att sälta tiden kortare än en månad när förutsättning härför finns. Även en lillständsiid av en månad kan emellertid många gånger vara otillräcklig, I gällande rätt kan då nyll tillstånd meddelas. Denna ordning är all föredra framför all man ger en längre frist redan frän böoan. Omprövningen ger nämligen rätlen möjlighel all ulöva en återkommande kontroll över ivångsmedlel, som kan bidra lill all förkorta avlyssningsiiderna.

Vid förnyelse av tillstånden skall en i princip fullsländig överprövning ske, Ofia lorde i detta läge den tidigare misslanken ha förstärkts och prövningen i den delen inte behöva medföra svårigheler. Även i del fall alt någon förändring inte skett skall emellertid en ny fristående bedömning ske. Olika omständigheter kan uppfattas på ett annal säll än vid en föregående prövning. Redan den tid som förfiutit efter det föregående beslutet kan därvid fö betydefse liksom del förhällandet att avlyssning förekommit utan att ge påtagligt resultat. Sistnämnda förhållande kan vara ägnal all påverka bedömningen av om avlyssningen uppfyller kravei all vara av synneriig vikl för uiredningen. Enligt utredningens uppfattning bör understrykas all del överhuvudtagel vid framställning om förnyat lillslånd finns anledning för rällen att med särskild omsorg och med beaklande av vad som tidigare förekommit pröva om lillslånd skall meddelas. Några närmare regler för bedömningen kan dock av naturliga skäl inle ges, Särskill arten av den brottslighet som misslanken avser kan påverka bedömningen av de omständigheter som redovisas i ärendel.

Prop. 1975/76:202 149

9.7 Allmän kontroll av tillämpningen

9.7.1 Pertnanenl eller lidsbegränsad lagslifining

Utredningen har funnii att det finns ett - såvitt kan överblickas -beslående behov av telefonavlyssning vid förundersökning rörande de grövre brotten, vissa brott mol rikels säkerhet och den grova narkotikabrottsligheten. Regler som motsvarar ell permanent behov bör också äga permanent giltighet. Så är fallet med 27 kap, 16 § RB men inte med 1952 och 1969 års lagar, som omprövats vartannat respektive vaoe år,

9.7.2 Fortlöpande kontroll av verksamheten

Föriängningspropositionerna beträffande 1952 och 1969 års lagar har i dessa delar tillgodosett kravet på medborgarinsyn i telefonavlyssningen. Vad gäller 1952 års lag har propositionerna varit kortfattade. Däremoi har till-lämpningen av 1969 ärs lag tämligen utförligt redovisats i den årliga förlängningspropositionen. Upphör tidsbegränsningen bör med hänsyn till tvångsmedlets karaktär skapas möjligheler lill en pariamenlarisk kontroll av reglernas tillämpning motsvarande den som kunnat förekomma i samband med tidigare föriängningar av lagstiftningen. Beträffande terroristlagstiftningen, där ett likartal kontrollbehov finns, föreslogs i promemorian Vissa ändringar i terroristiagstiftningen (Ds A 1975:2) att behovet av kontroll tillgodoses genom en redovisning av tillämpningen i en skrivelse från regeringen till riksdagen, I promemorian diskuteras dock även andra sätl att åstadkomma en kontroll. Uppgifterom lillämpningen skulle kunna tillställas riksdagens ombudsmän. Denna lösning skulle emellertid inte tillgodose de politiska aspekterna på behovet av ändringar i lagstiftningen. Materialet skulle kunna tillställas ett särskilt av riksdagen utsett organ bestående av företrädare för olika partier. Detta skulle då även förutsätta en reglering av organels möjligheter att få till stånd ändring eller upphävande av bestämmelserna. En rapportering skulle slulligen kunna ske direkt till något av riksdagens utskott. Vid en sädan lösning skulle bli av betydelse den initiativrätt som utskotten har inom sina respektive områden (3 kap, 7 tj RO),

I den nämnda promemorian framhålls vidare all regeringens skrivelse enligt 4 kap, I § RO skall hänvisas till utskott för beredning och att riksdagen med stöd av 3 kap, 11 § RO kan föreskriva all motion får väckas med anledning av skrivelsen, varvid samma bestämmelser gäller som för motion i anslulning till proposition. Avslutningsvis betonas att förslaget inte ulgör någol hinder mot att utskottet självt inhämtar information i olika avseenden frän exempelvis RPS och att en fortlöpande redovisning av ingripandena förutsätts ske till RPS.s pariamentariska ledamöter.

Departementspromemorian har remissbehandlats, varvid den föreslagna ordningen för den parlamentariska kontrollen vann anslutning av remissinstanserna.

Utredningen anser att även pä telefonavlyssningens område en redovisning av tillämpningen genom en äriig skrivelse från regeringen till riksdagen skulle vara en lämplig väg att skapa garantier för att riksdagen för insyn

Prop. 1975/76:202 150

i verksamheien. Del kan förutsättas all regeringen som underiag för skrivelsen inhämtar uppgifter från berörda myndigheter rörande all tillämpning av telefonavlyssning. Den mest praktiska ordningen, som samiidigi bäsl tillgodoser nödvändiga sekretesskrav, lorde vara all detta malerial införskaffas från RPS. Detta innebär i vart fall beträffande ärenden enligl nuvarande 27 kap. 16 ij RB en viss ökning av RPS:s uppföljande verksamhel.

Regeringens skrivelse bör - i den män hänsynen lill rikels säkerhet inte kräver annat - ulan att röja sekretessen i de enskilda fallen ge riksdagen en uppfattning om bl, a, antalei ärenden om telefonavlyssning, antalet meddelade tillsländ, vilka tillståndslider som förekommil saml i vilken mån telefonavlyssningen fyllt avsett ändamål,

Uiredningen har också övervägt all införa en föreskrift aii underrättelse i efterhand om all avlyssning har förekommil skall lämnas den misstänkte. En sådan föreskrift skulle emellertid av hänsyn lill utrednings- och sekre-tessintressen behöva förbindas med sädana förbehåll att föreskriften inte kan bli av egentlig belydelse .som konlrollinsirumeni. På grund härav har nägot förslag om en sädan föreskrift inte framlagts, Uiredningen har därvid ocksä beaktat den förstärkning av förfarandet som sammanhänger med förslaget om en god man.

9.7.3 Handläggningen hos RPS

RPS är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet. Bland arbetsuppgifterna ingår enligt 4§ instruktionen (1965:674) för rikspolisstyrelsen all leda den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet m, m, RPS äger i övrigt meddela föreskrifter för och leda polisverksamheten i fräga om efterspaning angående broll, beiräffande vilka riksomfattande spaning erfordras, bl, a, illegal narkotikahantering. Genom instruktionen har RPS sålunda tilldelats särskilda befogenheter på de områden som täcks av 1952 och 1969 års lagar. Däremot saknas bestämmelser om att telefonavlyssning enligl 27 kap, 16 § RB skall underkastas särskild uppmärksamhet från RPS:s sida,

RPS leds av en styrelse, i vilken ingår rikspolischefen som ordförande och en överdirektör som vice ordförande samt minst fem andra ledamöler som regeringen utser, Lekmannarepresenlamer är f. n. sex riksdagsmän (11 S). Ärende som inle skall avgöras i plenum avgörs av rikspolischefen ensam (16 tj). Styrelsen är i pleniärende beslutför när rikspolischefen och minst tre andra ledamöter är närvarande. 1 ärende av större vikt bör om möjligt samtliga ledamöter närvara. Brådskande pleniärende kan avgöras genom meddelanden mellan rikspolischefen och minst fyra andra ledamöter eller, om så ej lämpligen kan ske, av rikspolischefen.

Några regler om att lelefonavlyssningsärenden skall behandlas i plenum finns inte. Som jämförelse kan nämnas att utlämnande av uppgift ur polisregister för personalkontroll enligt 11 § skall prövas av styrelsen i särskild sammansättning och att uppgift för lämnas ut endast om alla är ense om beslutet (se vidare 9.8).

I avsnitl 5.2 och 5.3 har bl. a. redovisats hur idefonavlyssningsärendena

Prop. 1975/76:202 151

handläggs inom RPS. 1 samtliga fall enligt 1952 och 1969 års lag skall enligt interna föreskrifier och rutiner ärendena anmälas till rikspolischefen. Härigenom får denne en överblick över antalet ärenden och kan prioritera dem inbördes. Som centralt ansvarig för polisverksamheten i landel har han också möjlighet att göra sådana omfördelningar av personal och utrustning, som är ägnade att minska behovet av telefonavlyssning, eller att begära att medel ställs till förfogande för detta ändamål. Den centrala och kompetenta granskningen har ocksä främjat en enhetlig praxis.

Beiräffande ärenden enligt 1969 ärs lag har i motiven (prop. 1970:127) uttalats gillande av att varje ärende om ifrågasatt telefonavlyssning anmäls för rikspolischefen och att de parlamentariska ledamöterna i RPS:s slyrelse erhåller en fortlöpande, ingående redovisning för brottsutvecklingen och tillämpningen av lagen. En regelbunden information till de nämnda ledamöterna skulle enligt utredningens uppfattning vara av värde också i andra fall då telefonavlyssning ifrågakommer. Ledamöterna skulle därigenom kunna bedöma verksamhetens omfattning. Att utsträcka kontrollen beträffande enskilda fall till styrelsen i plenum torde däremot inte böra komma i fråga. Det är i detta sammanhang att erinra om att avgörandet av frågan om tillstånd i sista hand ankommer på rätten.

9.8 Användningen av uppsamlat material

Telefonavlyssning kan komma till användning när mera konventionella spaningsmeloder framstår som gagnlösa. Avsikten kan vara att direkl fä fram bevis eller att få underlag för andra spaningsålgärder. Att avlyssningsmaterial åberopas i senare led av förundersökningen och i rättegäng hör emellertid till undantagen. Detta beror dock inte på att vad som framkommer vid avlyssning inle får begagnas i dessa sammanhang. Det torde emellertid som regel bedömas fördelaktigare alt åberopa annan bevisning. Skälet kan också vara alt man inte vill bryta sekretessen kring avlyssningen,

I direktiven till integritetsskyddskommittén (SOU 1970:47 s, 17) uttalar departementschefen att en av de frågor som de sakkunniga bör pröva är om och i vad mån bevis som någon åtkommit genom lagstridig avlyssning bör få åberopas i rättegäng. Uttalandet torde ulgå ifrån att något principiellt hinder inle möter mot att i rättegång åberopa vad som förekommil vid en avlyssning, som omfattas av ett i laga ordning meddelal lillslånd. Vad som sålunda kan åberopas som bevis i rällegången bör också få ulnyltias under den förundersökning som föregår rättegängen.

Det nu sagda avser i första hand vad som framkommit om den brottslighet som föranletl tillståndet till avlyssningen. Vad som framkommit om annan brottslighet föranleder däremot särskilda överväganden.

Enligt 27 kap, 16 ij RB är telefonavlyssningen knuien lill "uiredningen", dvs, förundersökningen. Under förundersökningen skall utredas vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligger för ålal mot honom. Det synes naturiigt att låta den på detta sätt uppdragna, tämligen lösliga ramen kring förundersökningen ange i vad mån avlyssnat material får användas.

Prop. 1975/76:202 152

Med denna gränsdragning bör kunna accepteras alt samtal beaklas i den män del rör förundersökningen beträffande den brottslighet som föranlett avlyssningsiillsiåndei. Uttrycket brottslighet bör därvid också kunna uppfattas säsom avseende inle endast viss gärning som misstanken gäller utan även brottslig verksamhet varav den utgör en del. En sådan uppfallning avspeglas även i den prakliska lillämpningen. Till belysning må följande citeras ur RPS:s redogörelse rörande lillämpningen av 1969 års lag tiämför prop, 1975:69 s, 6):

Liksom tidigare har gången normall varil den all misstankar om grovt narkotikabrott uppkommit mot viss person, Diirefter har de spaningsmässiga rörulsätlningarna analyserats och, om lelefönavlyssning bedömts kunna ge resullal och erforderliga resurser funnits tillgiingliga, tillstånd utverkats hos vederbörande domstol. Genom avlyssningen har oftast framkommit alt även andra personer handlat med narkotika varför kretsen av avlyssnade personer vidgats efter lillständ av domstol.

Tillvägagångssättet förutsätter givelvis all också de personer, som berörs av de ulvidgade lillsiänden, är skäligen misslänkla för bron som kan föranleda telefonavlyssning,

Enligl Ulredningens uppfattning bör det alltså accepteras att avlyssnat malerial, som rör brottslighet som har direkl samband med den förundersökning som föranlett det ursprungliga tillståndet, får användas.

Med "uiredningen" kan däremot inle avses förundersökning rörande hell annan brottslighet än den som föranletl avlyssning. Fråga blir dä i vad män kunskap om annan brottslighet, som erhålls vid avlyssningen skall fä utnyttjas, oberoende av om kunskapen erhållits frän samlal, vari den misstänkte deltagit eller från andra samlal. Del skulle för dylika fall kunna hävdas att all kunskap som vunnits vid användande av ett legalt spaningsmedel bör få utnyttjas eller att i vart fall detta bör fä ske, om de erhållna uppgifterna avser brottslighet av en sådan grovhet eller ari att den kunnal läggas till grund fören ansökan om telefonavlyssning. Mot en sådan ordning kan dock anföras slarka rättssäkerhetsskäl. Att lillslånd skulle begäras formellt under åberopande av brottslighet som kan medföra avlyssning men reellt i syfte alt åtkomma annan brottslighet fär visserligen anses vara en enbart teoretisk möjlighel. Den bör emellertid enligl ulredningens uppfaltning beaklas. Även med den begränsningav de fall, i vilka telefonavlyssning skall kunna lillålas, som utredningens förslag innehåller, kvarstår ell inte alldeles ringa område, där den i princip kan förekomma. Därvid måste beaklas all även vid ell lojalt utnyttjande av möjlighelen lill telefonavlyssning ett friare användande av avlyssnat malerial skulle kunna fä slora prakliska verkningar. Den grundläggande frågan om ivångsmedlel som sådant skulle för övrigi vid ett friare utnyttjande av materialet komma i ett nytt läge.

Enligt Ulredningens uppfallning bör därför vad som framkommer vid telefonavlyssning inte fäanvändas för ulredning om annan brottslighet än den som legal lill grund för ansökningen om avlyssning.

Den ståndpunkt uiredningen här har intagit lorde innebära en viss skärpning jämfört med de uttalanden JO och Sandler-kommissionen gjorde rörande utnyttjandet av lelefonkonlrollmaterial under andra väridskriget (se 4,1,4),

Prop. 1975/76:202 153

Vad som sagts hittills rör utnyttjandet av avlyssnat material i brottsutredande syfte. Saken ställer sig något annoriunda om man vid avlyssning får kännedom om ett befarat men ännu ej genomfört brott, Endasl i terrorisilagen har telefonavlyssningsreglerna - i likhei med vad som gällde enligl 1940 års lag under andra världskriget - getts ell brolisförhindrande syfte, Möjlighetenatrpå grund av avlyssningen förhindra ett planerat brott är i övriga fall en icke avsedd bieffekt. Även här kan ledning hämtas ur de uttalanden som JO och Sandler-kommissionen gjorde på 1940-talet, Utredningen kan lör sin del dela uppfattningen alt avlyssnat material bör fä utnyttjas för alt förebygga ett planerat grovt brott även dä della brott inte omfattas av nägot aktuellt avlyssningslillsländ, I princip lorde sådana grova brolt kunna definieras i enlighel med de allmänna förulsällningarna för telefonavlyssning, Brollet bör alltså i princip ha ett minimistraff på fängelse i tvä år eller mera. En helt strikt gräns kan dock knappast upprätthållas. Till avvägande av brott som innebär allvarlig fara för liv och lem mäsle del anses försvarligt att utnytya kunskap som vunnits genom telefonavlyssning trots all minimistraffgränsen underskridils,

1 della sammanhang bör nämnas all anteckningar om sådana delar av avlyssnade samtal, som bedöms vara av betydelse för utredningen, kan införas i olika polisregister. De register som det här är fräga om är främst det centrala narkotikaregistret och säkerhetspolisens regisler. Polisregistren regleras i lagen (1965:94) om polisregister och skall enligl denna omfatta uppgifter, som polisen behöver för att förebygga och uppdaga brott saml fullgöra sin arbetsuppgift i övrigt, Polisregistren är i första hand ett hjälpmedel i den polisiära verksamheten, dvs, spaningsregisler.

Säkerhetspolisens register bildar härutöver underlag för upplysning i samband med personalkontroll vid tiänslelillsättning och regleras därför i huvudsak i personalkontrollkungördsen (1969:446). I 2 ij personalkontrollkungörelsen stadgas sälunda att för den särskilda verksamheien för hindrande och uppdagande av brott mot rikets säkerhel m. m. förs polisregister vid RPS:s säkerhetsavdelning och att RPS i registret fär anteckna uppgifter som behövs för den särskilda polisverksamheten. Anteckning får inte göras enbart av det skälet att någon genom tillhörighet lill organisation eller på annat sätl gett uttryck för politisk uppfattning. Närmare bestämmelser om hur detta förbud mot s, k. åsiktsregistrering skall tillämpas meddelas av regeringen.

De tämligen allmänt hållna beslämmelserna om vad som för föras in i säkerhetspolisens regisler belyses mera konkret av reglerna om vad som får lämnas ul ur registret. Beträffande tjänster av betydelse för rikets säkerhet (skyddsklass 2) fär enligl 9 ij personalkontrollkungörelsen i lydelse enligt SFS 1972:505 uppgift lämnas rörande den som

1, dömts eller är misstänkt för brolt enligt 1 ij 1952 års lag, för spridande av gift eller smitta samt förgöring (13 kap, 7 och 8 tJS BrB) eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brolt;

2, eljest dömts eller är misstänkt för sådan handling eller försök eller förberedelse därtill som innefattar brott mol rikets säkerhet eller som syftar till och är ägnad alt med våld förändra del demokratiska statsskicket eller påverka rikets slällning som oberoende stat; eller

3, genom sin verksamhet eller eljest kan befaras vara beredd att delta

Prop. 1975/76:202 154

i sädan handling som avses under I eller 2,

Fråga om utlämnande av uppgift ur registret prövas enligt 11 ij personalkontrollkungörelsen av RPS:s slyrelse in pleno i särskild sammansättning, nämligen rikspolischefen, chefen för säkerhetsavdelningen samt lekman-narepresentanlerna,av vilka minst tre skall närvara för beslutsförhet. Uppgift får lämnas endasl om alla är ense om beslutet. Anser rikspolischefen att uppgiften bör lämnas ut kan han hänskjuta frågan lill regeringen, Hänskjutande skall alltid ske om någon av lekmännen begär del.

Utredningen anser att någon erinran inte kan göras mol alt malerial, som åtkommits genom en i laga ordning bedriven telefonavlyssning och som bedömis vara av belydelse för den akluella förundersökningen, antecknas i olika polisiära register. Såvitt gäller polisregistren i allmänhet rör det sig om spaningsregister, som uinyttjas i det polisiära arbelel. Vad angår säkerhetspolisens regisler är utlämnande av uppgifier underkastat en betryggande parlamentarisk kontroll. Utredningen utgår härvid från att införande av uppgifter om avlyssnade telefonsamtal är föremål för noggrann prövning inom polisen.

9.9 Telefonsamtal med försvarare m. m.

Vid behandlingen av anonymitelsrätt i yttrandefrihelssammanhang (9.10) berörs att vid telefonavlyssning hänsyn bör las lill den skyldighel som enligl tryckfrihetslagstiftningen i vissa fall föreligger att inte röja den som har rätt till anonymitet, Fräga är i de fiesta fall i försia hand om en lysinadspliki som gäller till förmån för annan än den misstänkte och som aktualiseras, när del är den misslänkle som har skyldighel all iaktta lystnad, i delta fall säsom tidningsman. Liknande situationer uppkommer i andra lyslnads-pliktsförhållanden då den misstänkte ärden som haratt iaktta lystnadsplikt och avlyssnande av hans telefonsamtal kan medföra röjande av eljesi skyddade uppgifter. Situationen kan exempelvis vara den, att den misslänkle tillhör nägon av de kategorier av tystnadspliktiga, som nämns i 36 kap. 5 tj RB, Utredningen har övervägt att för sädana fall föreslå en ordning liknande den som förutsätts komma att gälla lill skydd för anonymitets-rätten. Denna rätt har emellertid en särskild räckvidd, Skyddel avser även vid denna de enskilda uppgifterna men tar framför allt sikle på del övergripande iniressei att bevara förtroendet för yttrandefriheten. Vid andra tystnadsrätter framträder inte det allmänna iniressei med samma siyrka. Del är samtidigt att beakta alt redan gränserna för möjlighelerna att anordna telefonavlyssning innefattar ett betydande skydd. Härtill kommer reglerna om sekretess och om förstöring av ovidkommande malerial. Med hänsyn till dessa förhållanden liksom till de praktiska svårigheterna att beakla det nu behandlade skyddet vid olika lystnadsrälter har utredningen inle ansett sig böra föreslå särskilda regler däiom. Utredningen har emellertid i andra sammanhang framhållit alt i del enskilda fallet en avvägning bör ske mellan motstående intressen. Det är därvid uppenbart att skälig hänsyn bör tas även till skyddsinlressen av de slag, som nu berörts.

Härefter bör uppmärksammas de situationer, då en tystnadsplikt verkar

Prop. 1975/76:202 155

lill förmån för den misstänkte, och kan tänkas bli aktualiserad vid telefonavlyssning. För dessa situationer är allmänt att märka all telefonavlyssning som ivångsmedel kännetecknas av möjligheten all, den misstänkte ovetande, åtkomma uppgifter, som han själv lämnar. Detta förhällande har beaktats vid bestämmandel av de förutsättningar som uppställts för alt telefonavlyssning skall kunna medges, I fråga om befrielse från vittnesplikt och beslag i vissa fall har i 36 kap, 5 tj respektive 27 kap, 2 ij RB en gräns dragits vid brotl, vara ej kan följa lindrigare siraff än fängelse i tvä år, Samma gräns har uppställts vid telefonavlyssning. Den har emellertid inte gjorts undantagslös. Betydelsen av telefonavlyssning som spaningsmedel dä det gäller bekämpning av vissa svåråtkomliga och typiskt sell för samhället farliga brott har ansetts motivera alt undantag görs. Om della undanlag godtas, synes också den brisiande överensstämmelsen mellan möjligheten att i vissa fall erhålla uppgifter genom vittnesförhör och möjligheten all åtkomma uppgifter genom telefonavlyssning böra accepteras. Enligt utredningens uppfattning bör emellertid i det enskilda fallet säväl vid meddelande av tillstånd som i samband med avlyssning skälig hänsyn tas till del skydd för den misstänkte, som de berörda tystnadsplikterna normalt innefattar,

I ett fall föreligger emellertid en till förmän för den misstänkte verkande befrielse från vittnesplikt, som enligt utredningens uppfattning bör särskilt uppmärksammas. Det är den som gäller försvarare (36 kap, 5 tj fjärde styckei RB), Här finns inte någon gräns med avseende på brottets grovlek. Typiskt sett föreligger dessutom sannolikhet för att en misstänkt i föriitande pä all han tryggt kan anförtro sig ät sin försvarare lämnar uppgifter lill denne som kan vara av särskild betydelse för den aktuella brottsutredningen. Särskild belydelse måsie i straffprocessen tillmätas den skyddade kommunikationen mellan den misstänkte och försvararen. Med hänsyn till dessa förhållanden bör enligt utredningens mening ges en uttrycklig regel, enligl vilken samtal mellan den misstänkte och hans försvarare i den sak, som avlyssningen avser, undantas från avlyssning. Detta torde av praktiska skäl inle kunna ske förrän på avlyssningsstadiet. Om samtalels art klarläggs försl under pågående avlyssning bör denna avbrytas.

Det kan antas att vid den lidpunkt dä avlyssning aktualiseras försvarare inte hunnit utses annat än i undantagsfall. Den förordade regeln lorde därför i praktiken komma att få betydelse endast i enstaka fall. För regelns tilllämpning måste enligt utredningens mening krävas all fråga är om någon, beträffande vilken det för rätten och förundersökningsledningen slär klart att han har slällning av försvarare.

9.10 Telefonavlyssning och skyddet för meddelares anonymitet

I gällande rält saknas bestämmelser som reglerar en eventuell kollision mellan telefonavlyssning och meddelarskyddet. MMU föreslär i 8 kap. MGL beslämmelser om meddelarskydd och rält till anonymitet som i slor ulslräckning överensstämmer med gällande rätt. Stadgandet i 8 kap, 8 tj MGL innebär bl, a, att undantag från förbudet all röja vem som är författare.

Prop. 1975/76:202 156

annan upphovsman eller meddelare gäller om vid vittnesförhör eller förhör med part under sanningsförsäkran rätten av hänsyn till allmänt eller enskill intresse finner det vara av synneriig vikl alt uppgift om meddelares namn lämnas (punkt 3). Detta utgör en förstärkning av skyddet eftersom vittnesplikten i allmänt mål f n, bryler skyldigheten att inte röja meddelaren. Större överensslämmelse med gällande rätt har del i samma paragraf (punkt 4) stadgade undantaget från anonymitetsskyddet när ell meddelande enligt lag innefattar högförräderi, uppror, landsförräderi, landssvek. spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift eller försök, förberedelse eller stämpling därtill. Enligt 8 kap. 11 tj MGL skall i lag meddelas bestämmelser till skydd för rätten till anonymitet vid tvångsåtgärder på grund av yttrandefrihetsbrott eller annat broll.

Frägan om användningen av straffprocessuella tvångsmedel i fall där skyddet för meddelares anonymitet kan komma i fara utreds såvitt avser beslag och husrannsakan av uiredningen (Ju 1974:01) om anonymitetsskydd vid beslag och husrannsakan. Vid det samråd som förekommil med nämnda utredning har framkommit att denna avser att för tvångsmedlen beslag och husrannsakan införa en regel om beaklande av anonymitetsskyddet. Enligt denna regel skall, när anonymitetsskyddet kan komma all genombrytas genom åtgärden, denna endast fö vidtas i fall moisvarande dem då samma skydd genombryts enligt 8 kap, 8 t; MGL,

Det bör inledningsvis påpekas all avlyssning av en telefonapparat pä exempelvis en tidningsredaktion alltid förutsätter att någon person med anknytning lill redaktionen är skäligen misstänkt för broll som kan föranleda telefonavlyssning. Finns det en sådan missiänki är del emellertid möjligi att vid avlyssningen avslöjas uppgiftslämnare till tidningen. Har meddelarens identitet belydelse för utredningen måsle den givetvis noteras, I annal fall - och delta lorde vara det vanligaste -saknar meddelarens identitet iniresse för den akluella förundersökningen, varför bandupptagning eller annan upptagning av del avslöjande samtalet skall förstöras. Trots detta måsle emellertid från anonymiletsskyddssynpunkl avlyssning i dessa fall bedömas som ell särskilt allvariigt ingrepp. Det torde emellertid inle vara möjligt all generelll undanta massmedia från tdefonavlyssningsbesiämmdserna eller all uppställa strängare regler för anonymitetsskyddet än MMU föreslagit. Vad MMU i 8 kap, 8 tj MGL föreslagit om genombrytande av anonymitetsskyddet är därför utgångspunkten för ulredningens överväganden, I del föregående har föreslagits en samordnad lagstiftning om telefonavlyssning, enligl vilken sädan ålgärd för lillgripas rörande dels brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straffan fängelse i två år, dels vissa andra brolt, varav huvudparten gäller rikets säkerhel. För det fall att anonymitetsskyddet inle. på säll framgår av 8 kap, 8 tj MGL. redan är genombrutet av hänsyn till rikets säkerhel lorde de brott vid vilka telefonavlyssning i övrigi kan förekomma ofta vara av så grov beskaffenhet alt anonymitetsskyddet bör vika av hänsyn till det allmänna intresse, som markerats i samma lagrum. Vid broll där minimislraffregeln gäller torde anonymitetsskyddet mänga gånger böra vika, Uirymmei för beaktande av anonymitetsskyddet vid lelelbnavlyssning kan således komma att bli begränsat, Ell sådani beaklande kommer emellertid regelmässigt i fråga vid vissa relalivi setl lindrigare broll mol rikets säkerhel. vissa allmänfariiga brotl samt grovt narkotikabrott och grov varusmuggling

Prop. 1975/76:202 157

av narkotika, Enligl ulredningens bedömning bör del i 8 kap, 11 MGL markerade skyddel för anonymiteten vid ivångsålgärder tillgodoses genom hänvisning till den reglering, som planeras av utredningen om anonymitetsskydd. Även i övrigi lorde en samordning böra ske med vad nämnda ulredning kan komma all föreslå när lagstiftning genomförs pä grundval av MMU:s förslag,

Enligl MMU:s förslag skall en för riket gemensam yttrandefrihetsdomstol knytas till Stockholms tingsrätt. Enligt 11 kap, 3 ;j andra stycket MGL skall, när tveksamhet uppkommer huruvida MGL lägger hinder i vägen för viss åtgärd, t, ex, hörande av vittne, frågan kunna.hänskjulas lill yttrandefri-heisdomstolen. Om MMU:s förslag om en ytlrandefriheisdomslol genomförs synes det följdriktigt att även sådana ärenden om telefonavlyssning, i vilka konfiikt med anonymiielsräiten kan befaras, kan bli föremål för hänskjutande, 1 delta sammanhang är att erinra om all enligl utredningens förslag de gode männen i hithörande fall kan utnyttia sin möjlighel att genom överklagande bringa frågan under hovrätts prövning. Genom koncentrationen av beslutanderätten till hovrättsstäderna är söol för att så kan ske utan större tidsutdräkt. Den ovannämnda hänvisningen lill ell grund-stadgande i 27 kap. RB kan inte ske förrän i samband med att grundstadgandet införs. I avbidan härpå bör beslämmelserna om telefonavlyssning innehålla en regel, som påbjuder särskilt hänsynstagande lill anonymitetsskyddet. Delta är dessutom lämpligt frän lagteknisk synpunkt.

9.11 Jämförelser med skyddet för posthemligheten

I avsnitt 3.3.4 har berörts vissa regler om beslag av skriftlig handling. Skriftligt meddelande mellan nära anhöriga lill den misslänkle får las i beslags hos dessa endasl om pä brottet inte kan följa lägre straff än fängelse i två år (27 kap, 2 ij RB), Brev, telegram eller annan försändelse, som finns i post- eller televerkels vård, för las i beslag endasl om för brottet är stadgat fängelse i ell är eller däröver (27 kap, 3 it RB), Pä begäran av undersökningsledaren eller åklagaren kan rälten besluta att försändelse, som för tas i beslag, skall kvarhållas hos bl, a, poslanstali tills frågan om beslag har avgjorts (27 kap, 9 § RB), Frågan om beslag avgörs regelmässigt av undersökningsledaren eller åklagaren,

I 1952 års lag tilläts beslag enligl 27 kap, 2 tj RB även när brottets straffminimum underskrider fängelse i tvä år (3 iJ), Undersökningsledaren eller åklagaren kan vidare själv meddela förordnande om kvarhållande av försändelse enligt 27 kap, 9 t; RB, om inhämtande av rätlens lillständ skulle medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsenilig belydelse för uiredningen (4 i;). Regeln överensstämmer med vad som f n, är föreskrivet i fråga om telefonavlyssning (5 tj Ijärde slyckel). På samma sätt som vid interimistiska beslul om telefonavlyssning skall ett uinyitiande av befogenheterna i 3 och 4 tjtj anmälas lill rällen, som har all överpröva undersökningsledarens och åklagarens förordnanden (6;j),

Såväl huvudreglerna i RB som undantagsbestämmelserna i 1952 års lag företer således vissa likheter med telefonavlyssning när del gäller ingri-

Prop. 1975/76:202 158

panden mol brev och andra poslförsänddser. Likheterna är störst när det gäller brev mellan nära anhöriga. Detta är också naturligt eftersom RB:s begränsning av telefonavlyssning till de grövsta brotten enligt motiven (se 4,1,5) anknyter lill del skydd för förtroliga meddelanden mellan närstående, som anges i 27 kap, 2 tj RB, Vid RB:s tillkomst fanns inte ett gemensamt straffbud mot brytande av post- eller lelehemlighet. Detta kan delvis förklara varför svensk rätt till skillnad från fiera utländska system inle jämställt tvångsåtgärder, som innebär intrång i de skyddade kommunikationsmedlen.

Beröringspunkterna på författningsplanel återkommer i den praktiska till-lämpningen av postkontrollen. Rättens beslul.pm kvarhållande av försändelse förenas i regel med ett äklagarbeslul om beslag av sådana kvarhållna försändelser, som bedöms ha belydelse för uiredningen. 1 vissa fall kan man redan i beslutet om kvarhållande ange eller vid en yttre granskning frånskilja vissa försändelser, som kan sändas vidare oöppnade. Ofla måsle man dock vela ett brevs innehåll för att kunna bedöma dess belydelse för förundersökningen. Sådan vetskap kan erhållas genom beslaget. Med stöd av detta kan försändelsen öppnas och granskas, Pä samma sätt som vid telefonavlyssning för polisen härigenom del av meddelanden. Vad som bedöms ha betydelse för uiredningen kopieras och bevaras. Endast mera sällan, i vart fall när del gäller 1952 års lag, låter man beslaget bestå. Samtliga åtgärder förutsätts nämligen ske så snabbt och diskret alt den misstänkte inte genom försening i postgången eller på annat sätt skall märka att försändelsen undersökts. Har försändelse tagits i beslag hos post- eller annan befordringsanstalt behöver vidare mottagaren och avsändaren inte underrättas härom förrän detta kan ske ulan men för uiredningen (27 kap, 11 ij RB),

Utan Ivivel företer de nu behandlade beslämmelserna vissa likheter med reglerna om telefonavlyssning, som skulle kunna molivera en översyn från samma utgångspunkter som gällt för Översynen av reglerna om telefonavlyssning, Frägan härom ligger emellertid inte inom utredningens uppdrag, Uiredningen inskränker sig till alt uttala alt skäl kan finnas all i lämpligt sammanhang även överse nämnda refeler. Enligt vad utredningen erfarit är frågan föremål för uppmärksamhet inom justitiedepartementet.

9.12 Terroristlagstiftningen

I promemorian om vissa ändringar i terrorisilagen (7.2) ansågs övervägande skäl lala för att de särskilda bestämmelserna om tvångsåtgärder i 10-13 ijij terroristlagen kunde avvaras. Denna uppfaltning baserades framför allt på den ytterst begränsade tillämpningen av bestämmelserna. Flertalet remissinsianser, däribland LO och invandrarverket, godtog detta förslag. RÅ framhöll att, förulom den begränsade faktiska tillämpningen, tillägget till avvisningsbesiämmelserna att det för ingripande krävs fara för alt utlänningen medverkar till lerrorislhandlingar utgjorde ett ytteriigare skäl för upphävande av tvångsmeddsbeslämmelserna. Även länsstyrelsen i Malmöhus län och polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt anslöl sig lill förslaget.

Prop. 1975/76:202 159

Förslaget avstyrktes av JK, hovrätten för Västra Sverige, RPS, Svenska Arbetsgivareföreningen och styrelsen för Märsta polisdistrikt.

Den ytterst begränsade användningen av de särskilda ivångsmedlen talar med viss styrka för att bestämmelserna härom skulle kunna avvaras. Utredningen har i eget yttrande över promemorieförslaget dock framhållit att möjlighelerna att för lerrorislfallen utnyttja övriga beslämmelser om telefonavlyssning lorde vara begränsade. Därvid måsle, belönade uiredningen, särskilt beaklas faran för att en vidgad lillämpning av nämnda bestämmelser kan leda till att den allmänna gränsen för misstanke om broll som grund för åtgärden förskjuls saml att kravet på anknytning till visst brotl försvagas. Denna fara föreligger redan när det gäller tillämpningen av 1952 års lag, som medger telefonavlyssning vid misstanke om försök, förberedelse och siämpling till däri angivna broll. Del kan nämligen anlas alt, vid bekämpandel av den brottslighet, varom där är fräga, förundersökning som förutsättning för åtgärden i vissa fall kan uppfattas som en frän effektivitetssynpunkt alltför snäv begränsning. Den grundläggande skillnaden mellan brottsutredande och brottsförebyggande verksamhet framträder särskill slarkl pä lerrorislbroltslighetens område. Den anknytning lill misstanke mot viss person om konkret brott, vilken ligger till grund förden av utredningen föreslagna samordnade lagstiftningen om telefonavlyssning, synes inte kunna erbjuda tillräckliga möjligheter till det tidiga ingripande i förebyggande syfte, som är terroristlagstiftningens målsättning. Denna uppfattning bestyrks av vad utredningen erfarit rörande tillämpningen. Av betydelse är också att utredningens förslag beträffande telefonavlyssning i förundersökningsfallen syftar till alt åstadkomma en stram tillämpning,

f5et anförda leder enligl utredningens mening till att frågan om telefonavlyssning i förebyggande syfte i terrorisisammanhang måsle bedömas för sig. Det ligger i sakens natur att kravet pä misstanke mol viss person om särskill brotl efterges. Beträffande de allmänna överväganden som därvid kommer i fråga kan utredningen i huvudsak ansluta sig till vad som anförts i förarbetena till terrorisilagen (se kap, 7). Del äremellertid uppenbart att, om telefonavlyssning Överhuvudlaget skall kunna accepteras utan anknytning lill misslanke mol viss person om konkret brolt såsom förulsällning för åtgärden, särskilda krav måste uppställas pä styrkan av det behov som skall molivera åtgärden och på en begränsning av åigärdens räckvidd.

Vad gäller behovei föreligger inle någon dokumentation i form av ell slörre anlal fall där ålgärden utnyttjats och befunnits tiäna avsett ändamål. Bedömningen måsle därför till väsenilig del ske pä grundval av den kunskap som den centrala polismyndigheten kunnat erhålla om verksamhet, som kan resultera i terroristaktioner av olika slag. Med hänsyn till svårigheten all överblicka sådan verksamhel, inte minst på grund av dess internationella anknyining, för behovet av beredskap särskild betydelse, RPS har i sitt remissvar över promemorian med förslag till ändringar i terrorisilagen framhållit alt den restriktiva tillämpningen av bestämmelserna inte borde tas till inläkt för att de i framtiden skulle komma all sakna belydelse, I speciella fall och akuta lägen var enligl RPS behovei av ivångsmedel framträdande.

Utredningen anser för sin del att det i särskilda fall och kritiska lägen

Prop. 1975/76:202 160

kan finnas behov av särskilda tvångsmedel i terroristsammanhang. Därvid bör i övrigt märkas att lagstiftningen är på särskilt sätl begränsad vad gäller den personkrets som kan komma i fråga för åtgärden. Inom denna krets torde ocksä beaktas att åtgärden kan ingå som ett led i förekommande övervakning. Den kan därför i många fall tänkas ha en preventiv effekt.

Mot bakgrund av del anförda har utredningen stannat för att möjligheten till telefonavlyssning enligt terrorisilagen inle nu bör upphävas. Utredningen utgår emellertid från att möjligheterna lill ett upphävande fortlöpande kommer att bevakas. Utredningen har av nu anförda skäl funnit alt reglerna om telefonavlyssning i dessa fall inte bör infogas i den samordnade regleringen av telefonavlyssning i andra sammanhang som uiredningen föreslår. Reglerna bör i stället upptas i en särskild tidsbegränsad lagstiftning.

Uiredningen förordar därför att bestämmelserna i 10-13 ijtj terroristlagen, för den händelse de överförs till lagen om ivångsålgärder i spaningssyfie i vissa fall, ges tidsbegränsad giltighet. Detta ger riksdagen möjlighet till en återkommande omprövning av lagstiftningen. Behovet av pariamenlarisk kontroll gör sig i dessa fall särskilt starkt gällande. Del bör, säsom föredragande statsrådet förutskickal i propositionen rörande terrorisilagen (7,1), tillgodoses genom att även de enskilda fallen redovisas för de parlamentariska ledamöterna i RPS:s styrelse. Ordningen med en god man, som utredningen föreslår för förundersökningsfallen, bör gälla även i ärenden om telefonavlyssning i terroristfallen.

Prop. 1975/76:202 161

10 Lagstiftningens utformning

10.1 Ändringar i rättegångsbalken

Den i föregående kapitel föreslagna samordnade och permanenta lagstiftningen rörande telefonavlyssning vid förundersökning kan i och för sig tas upp i en särskild lag om telefonavlyssning. Telefonavlyssning som straffprocessueUt tvångsmedel bör emellertid regleras i anslutning till övriga sådana tvångsmedel. Utredningen har därför funnit naturiigt att låta den föreslagna lagstiftningen få formen av en utbyggnad av de bestämmelser om telefonavlyssning som redan finns i 27 kap. RB. Med hänsyn till att telefonavlyssningen inte utgör beslag i egentlig mening och då antalet paragrafer som behandlar telefonavlyssningen ökar bör i kapitelrubriken markeras att kapitlet avser inte bara beslag utan även telefonavlyssning.

De föreslagna forumreglerna i ärenden om telefonavlyssning bör tas in i 19 kap. 12 § RB, som upptar behörighetsreglerna för domstols befattning med tvångsmedel i brottmål.

10.2 Lag om god man i ärenden om telefonavlyssning

Bestämmelserna om god man i ärenden om telefonavlyssning bör, utom såvitt avser till domstolen riktade föreskrifter om handläggningen, upptas i en särskild lag, i vilken fastslås behörigheten och regleras formerna för utseende av god man m.m.

10.3 Följdändringar

1952 och 1969 års lagar gäller till utgången av juni 1976. Om ett genomförande av utredningens förslag kan ske med verkan från och med den 1 juli 1976 erfordras inte särskilt upphävande av dessa lagar. Vid eventuell förlängning av 1952 års lag i de delar den ej avser telefonavlyssning bör 5 § upphävas och därav föranledd ändring göras i 6 §. Ändringar i 1 § 1952 ärs lag synes ocksä böra övervägas för att uppnå överensstämmelse med utredningens förslag beträffande telefonavlyssning.

I 1957 års lag kan 13 § inskränkas till alt avse den interimistiska beslutanderätten för undersökningsledaren eller åklagaren.

11 Riksdagen l97Sf76. 1 saml. Nr 202

Prop. 1975/76:202 162

Koncentrationen av domstolsbehandlingen till sex domstolar bör inte medföra någon ändring i reglerna rörande vilken myndighei som leder förundersökningen. 1 det mindre antal fall, i vilka åklagare från mera avlägsen ort leder förundersökningen, bör medverkan i domstolsförhandling i telefonavlyssningsärenden genom generellt förordnande kunna anförtros motsvarande åklagare på domstolsorten. Särskilda regler härom synes ej erforderiiga.

Av lagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall lorde böra framgå att god man i ärenden om telefonavlyssning enligt RB skall beredas tillfälle att yttra sig också i ärenden om telefonavlyssning enligt ifrågavarande lag. Vidare torde bl. a. utgångspunkten för tiUståndstiden böra samordnas med utredningens förslag.

10.4 Ikraftträdande m. m.

Såsom övergångsbestämmelse torde böra föreskrivas att tidigare meddelat tillståndsbeslut alltjämt skall äga giltighet, där ej annal följer av bestämmelserna i 27 kap. 16 ij första stycket RB i utredningens förslag.

Prop. 1975/76:202 163

11 Specialmotivering

11.1 Ändringar i rättegångsbalken

11.Ll 19 kap.

12 5

Som anmärkts i den allmänna motiveringen bör, om systemet med gode män införs, beslutanderätten koncentreras till vissa domstolar. Utredningen har stannat för att föreslå att ärenden om telefonavlyssning koncentreras till tingsrätterna i de sex hovrättsstäderna. Della innebär avvikelse från de allmänna forumreglerna för domstols befattning med tvångsmedel under förundersökning, vilka är intagna i 19 kap, 12 § RB, 1 denna paragraf har därför föreskrivits all laga domstol i ärenden om telefonavlyssning eller därmed besläktad ålgärd skall vara Stockholms, Jönköpings, Malmö, Göteborgs, Sundsvalls och Umeå tingsrätter saml att tingsrätternas domkrets därvid skall motsvara vederbörande hovrättsområde. Härigenom kommer eventuella ändringar i kungörelsen (1962:550) om hovrätternas domkretsar att få omedelbar verkan även på tingsrätternas lokala behörighel i ärenden av della slag,

11,1,2 27 kap.

Kapiielrubriken

Telefonavlyssning är inte beslag i egentlig mening. Med hänsyn härtill och då antalet paragrafer, som behandlar telefonavlyssning, ökar lill åtta bör det av rubriken framgå att i kapitlet behandlas tvä skilda ivångsmedel,

I6!j

I paragrafen upptas, uppdelade på tre stycken, de grundläggande reglerna om telefonavlyssning,

Försia slyckel

Liksom i nuvarande 16 § anges i första styckei inledningsvis att en förulsällning för all lelefönavlyssning skall kunna förekomma är att förundersökningen fortskridit så långt att någon skäligen kan misstänkas för visst broll, 1 första slycket upptas därefter de brott vid vilka telefonavlyssning

Prop. 1975/76:202 164

kan lillålas, vem som har rält all ansöka därom saml all lillslånd meddelas av domstol.

Den nuvarande minimislraffregeln behålls som ulgångspunkl. Vid förundersökning rörande broll för vilket ej är stadgat lindrigare straffan fängelse i tvä år skall telefonavlyssning kunna tillgripas, Della innebär all de broll som ålgärden kan avse påverkas av förändrade värderingar i höjande eller sänkande riktning i siraffiagsiiftningen, Minimislraffregdns tillämpningsområde framgår av bilaga.

Minimislraffregeln kompletteras med en uppräkning av vissa brou. som till sin lyp framstår som särskilt svårutredda med vanliga spaningsmeloder och samtidigt - trots att de inte uppfyller kravei på två års slraffminimum - är särskill fariiga för individ och samhälle. Det gäller broll som nu uppläs i de tidsbegränsade 1952 och 1969 ärs lagar. Ur 1952 ärs lag hämias ell urval av de brott som nu kan medföra telefonavlyssning medan 1969 års lag i delta avseende i sin helhet överförs lill den nya lagstiftningen.

De broll i 1952 års lag som har undantagits från telefonavlyssning är till en bönan de s, k, majestätsförbrytelserna, nämligen mord, dråp, misshandel, grov misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, försättande i nödläge och olaga tvång i de fall brotten riktar sig mol Konungen eller annan medlem av konungahuset eller mot riksföreståndare. Vidare har utredningen funnii att lelefonavlyssningsmöjlighelen bör kunna avvaras vid brottet olovlig kårverksamhet (18 kap, 4 ij BrB), Vid sin granskning av brotts-katalogen i 1952 års lag har utredningen utgått från del förslag som den särskilde utredningsmannen lagl fram i betänkandet (Ds Ju 1975:16) Spioneribrollet m, m, Enligl detta förslag avkriminaliseras lagande av utländskt understöd (19 kap, 13 ij BrB). uppdelas olovlig underrättelseverksamhet (19 kap, 9 j; BrB) pä två brottstyper, olovlig underrättelseverksamhet (19 kap. 10 tj BrB) och olovlig personspaning (19 kap. 11 iJ BrB). samt införs brottstypen grov obehörig befattning med hemlig uppgift (19 kap, 8 ;j BrB), Utredningens förslag innebär au broltskatalogen i 1 tJ 1952 års lag med angivna modifieringar förs över lill den permanenta lagstiftningen om telefonavlyssning.

Tillämpningen bör beträffande de särskill uppräknade brotten omfatta en prövning i del konkreia fallel med en - givelvis ofullsiändig - skattning av gärningens siraffvärdhel. Om en gärning redan på grundval av föreliggande malerial kan anlas inle ge svårare påföljd än böler eller eu par månaders fängelse bör deiia uppenbariigen påverka bedömningen,

I förslagel uppläs också broiisformerna försök, förberedelse och stämpling när sådan gärning är straffbelagd och del fullbordade brottet innefattar sådana allmänfarliga brou. högmålsbrott eller brotl mol rikets säkerhel, som kan föranleda lelelbnavlyssning, Deiia överenssiämmcr i huvudsak med 1952 ärs lag. En viss utvidgning har skell. Denna har sin förklaring däri all del, lor all de allmänfarliga brotten mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggdse, kapning av luftfartyg och lufifartssabotage skall omfattas av 1952 års lag, krävs all de innefattar sabotage i den mening som avses i 13 kap. 4 tj BrB, Denna förulsällning föreligger ime alllid. vilkel uppfanas som en nackdel, då lagen efterhand kommii all fylla ell behov att på eii tidigt stadium bekämpa lerrorhandlingar. som inte behöver ulgöra någol hot mol rikets säkerhet eller landets statsskick. Reglerna kan således iiven

Prop. 1975/76:202 165

ha en preventiv bieffekt, som minskar behovet av telefonavlyssningsregler uianför RB,

Tillämpningen bör beträffande de ofullbordade brotten, i likhet med vad som nyss angetts beträffande brott, som faller under minimislraffregeln, innefatta en prövning i del konkreta fallet av gärningens straffvärdhet.

Tillstånd till telefonavlyssning fär liksom nu sökas endasl av undersökningsledaren eller åklagaren. Tidigare har angetts (4,2,1) alt delta utiryck när det används i RB syftar till att utesluta behörighel för målsägande att tillgripa åtgärden och all åklagaren när telefonavlyssning aktualiseras alltid lorde ha inträtt som undersökningsledare. I avsnittet 5.3 har angetts att åklagarfunktionerna i säkerhetsfallen regelmässigt fullgörs av läns- eller chefsåklagare och att narkotikafallen bör anhängiggöras av distriktsåklagare försl efter samråd med sädan högre åklagare. Vad som sälunda nu gäller eller tillämpas bör iakttas också i fortsätlningen.

Beslutanderätten tillkommer enligt denna paragraf endast domstol. I 19 kap, 12 § RB anges vilka domstolar som är behöriga att meddela tillstånd, Enligl I kap, 3 § RB är rätlen beslutför med en lagfaren domare.

Andra slyckel

Uiredningen har i del föregående (9,4,7) utvecklat all vid meddelande av lillslånd rätten har att utgå från samtal som kan komma alt föras av den misslänkle. Med denna utgångspunkt anges i andra slycket vilka telefonapparater som telefonavlyssningen för omfatta. Samtalen skall förekomma på telefonapparat som innehas eller eljesi kan antas komma att begagnas av nägon som skäligen kan misstänkas för brottet. Denna yttre ram med avseende ä apparaterna liksom dessas anknytning till viss misstänkt person överensstämmer med gällande regler, I iredje slyckel andra punkien anges dock vissa avvägningar, som skall göras inom den yttre ramen för apparaturvalet.

Tredje slycket

Försia punkien torde i huvudsak omfatta vad som nu anges som "synneriig vikl för uiredningen". Kravet har dock markerats pä ett tydligare sätt i själva lagtexten. De upplysningar som kan vinnas genom åtgärden skall således vara av synnerlig vikt för utredningen och i princip inte kunna erhållas genom andra spaningsmeloder, I det första ledel ligger alt avlyssningen inie fär avse obelydliga detaljer, som man både kan ha och mista, ulan verkligen vara ägnad att föra utredningen framåt. Andra ledet innebär inte att något absolut hinder behöver föreligga mot att få fram information på andra vägar. Det krävs dock alt hindret är av sådan art att det inte skäligen kan begäras att man skall avstå frän telefonavlyssning. Kan personlig övervakning användas som alternativ bör det ändå vara tillåtet med telefonavlyssning, om övervakning skulle kräva en orimligt hög personalinsats eller vara förenad med avsevärd risk att spaningen avslöjas för tidigt. Utgångspunkten bör dock alltid vara all i första hand pröva alternativa spaningsmeloder. Några uttömmande exempel kan knappasl ges utan bedömningen får ske med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet.

Prop. 1975/76:202 166

I andra punkien av tredje stycket ges skärpta regler för telefonavlyssning avseende apparat som ej innehas eller huvudsakligen brukas av den misstänkte, 1 sådana fall kan nämligen befaras att personer som inte själva misslänks för brottet kommer att avlyssnas. Till skydd för dessas integritet bör krävas att åtgärden inle vidlas förrän omständigheterna med särskild siyrka lalar för alt avlyssningen kommer att få effekt. Efter mönster av reglerna om husrannsakan hos annan än misstänkt har därför föreskrivits alt synneriig anledning skall förekomma att avsedd utredning vinns genom avlyssningen. Kravet att upplysning som kan vinnas skall vara av synnerlig vikl för utredningen och inte kunna erhållas pä annat sätt gäller givetvis även i dessa fall och torde här tillmätas ännu större betydelse än enligl försia punkten.

I paragrafen anges alt särskild hänsyn skall tas till den rätt till anonymitet, som tillkommer författare, annan upphovsman, eller meddelare, som anses i TF och radioansvarigheislagen. Frågan härom har behandlals i del föregående (6,2-6,4 och 9,10), Gällande rätt saknar beslämmelser som reglerar en eventuell kollision mellan telefonavlyssning och meddelares rätt lill anonymilet. Utvecklade regler härom torde, som anförts i de allmänna övervägandena, böra införas i samband med tillkomsten av en ny yttrandefrihetslagstiftning, Uiredningen har dock ansett det vara angeläget att i avbidan härpå redan nu markera att särskilda överväganden måste göras för att den grundlagssiadgade rätten till anonymitet för uppgiftslämnare lill massmedia inle i oträngt mål sätts i fara.

Vid införandet av MGL torde, som nämnts i den allmänna motiveringen, ett särskilt stadgande om avvägning mellan brollsutredningsiniressel och anonymitetsskyddet komma alt införas i 27 kap. RB. Vad som i den allmänna motiveringen har anförts om uirymmei för en sådan avvägning bör kunna bli vägledande även för liden intill dess den nya grundlagen iräder i kraft.

18ij

De regler som upptas i denna paragraf åierfinns f n, i 5 tj andra slyckel 1952 års lag, Beslämmelserna innebär att, på samma villkor som för telefonavlyssning i egentlig mening, telefonsamtal kan inställas eller fördröjas och telefonapparat avstängas för samtal. Vidare kan förordnas att uppgift lämnas å samlal som expedierats eller beställts till eller från telefonapparat. Inställande, fördröjning och avstängning infördes i svensk rätt genom 1940 års lag och kan antas ha betydelse främst i ell krisläge, där man vill förhindra att telefonen används för alt vidarebefordra för rikels säkerhel betydelsefulla uppgifter. Sådana åigärder har alltså ett preventivt snarare än ell brottsutredande syfie. Som framgått av den historiska översikten (se 4,1,4) vidtogs sädana åtgärder mycket sparsamt under andra väridskriget och i de fall som utredningen undersökt har förordnanden av denna art inle förekommil, Enligl företrädare för säkerhelspolisen kan dock åigärder

Prop. 1975/76:202 167

av denna ly p i vissa lägen ha en brottsutredande funktion, Förden preventiva efiekien av ålgärden lorde polisen visserligen kunna åberopa nödreglerna. Del är emellertid av värde för polisen om man har en lagreglerad möjlighel all få domstols lillslånd till åigärder av della slag, .

Uiredningen vill framhålla alt inställande, fördröjning och avstängning är åtgärder, sotn inte berör telehemligheten utan närmast inverkar på televerkets civilrältsliga skyldigheter mot abonnenten. Del kan därför ifrågasättas om dessa åtgärder behöver kringgärdas med samma rättssäkerhets-garantier som telefonavlyssning. Utredningen, som delar uppfallningen att ell behov av dessa åigärder kan uppkomma i undantagsfall, har emellertid funnii all regler av della slag lämpligen bör upptas i samband med lelefonavlyssningsreglerna. Under sådana förhållanden har uiredningen inle funnii skäl att uppställa särbestämmelser för dessa sannolikt även fortsättningsvis siillsynla tall,

Enligl paragrafen kan vidare förordnas all uppgift skall lämnas om samtal som beställts eller expedierats lill eller från telefonapparat. Här är numera gällande rätts inställning att ett sådani förordnande kräver lagstöd Ofr 3 § tcleronregicmenlei), Uiredningen finner all en åtgärd av delta slag principiellt iir all jiimslälla med ell ingrepp i idehemligheien och all förulsällningarna lör åigiiiden bör vara desamma som för telefonavlyssning.

När lillslånd lill telefonavlyssning meddelats ligger det i sakens natur alt med stöd av tillståndet uppgift lämnas om de samtal som expedierats till eller från den avlyssnade apparaien. En sådan ordning lorde inte fordra nägon Ultrycklig reglering.

Del bör anmärkas au tillämpningsområdet för åtgärder av här aktuellt slag lill följd av automatiseringen av telenätet i praktiken synes vara begränsat.

I 1952 års lag finns f n, möjlighet för undersökningsledaren eller åklagaren alt inierimisliskl förordna om avly,ssning. Denna befogenhet har utnyttjats ytterst sparsami. Beslutsprocessen pä polis- och äklagarstadierna medför tillsammans med del lekniska tillvägagångssättet för avlyssningen all den obelydliga lidsutdräkl som domstolsprövningen kan förorsaka i regel saknar betydelse.

Som Iramhälliis i den allmänna motiveringen (9.5,4) kommer denna fråga i ell delvis annal läge genom ulredningens förslag om en god man och om konccnlralion av beslutanderätten lill vissa domstolar. Del kan nämligen - i vart läll i Ibrhandlingslailen ■ anias att domslolshandläggningen blir någol mera tidskrävande. Uiredningen har funnii all en sådan undanlags-reei alUjämt m,å:uc medtas. Den bör i princip vara begränsad lill fall .som omfaiials av 1952 års lag. Det har därför föreskrivits all det misstänkta hrolicl skall vara ett aUmänfariigl brott, högmålsbrott eller brotl mol rikels siiKeihci, '-'oni k;);' iora-ilcda avlvss.'!;!!;,' Häri inncfaiias ä\'?n försök, förberedelse eller si:iiii('ii. i', lill brott som nu sagi'-. Endast sådana skadeverkningar som iir all tillskriva lidsuidrukien bör få beaklas, och dessa skadeverkningar mäste vara allvariiga. Lik.som f n. skall åtgärden ofördröjligen anmälas till rätten, som skyndsamt skall uppta ärendet lill prövning, Ränen

Prop. 1975/76:202 168

kan därvid upphäva förordnandei, I denna behörighet innefattas även möjligheten att besluta om begränsning av förordnandet beträffande giltighetstid och antal apparater.

De i 20 § föreslagna gode männen skall beredas tillfälle att yttra sig över anmälningarna om de interimistiska förordnandena.

20 §

I ärenden enligt 16, 18 och 19 § skall en i särskild ordning utsedd god man ges tillfälle att yttra sig. Närmare bestämmelser angående god man föresläs i särskild lag om god man i ärenden om telefonavlyssning, 1 den allmänna motiveringen (9,5,2) har den gode mannens slällning och arbetsuppgifter utföriigt redovisats. Utredningen hänvisar till vad som där har anförts.

21 §

I paragrafen föreskrivs att tillstånd till telefonavlyssning, ålgärd enligl 18 § och förordnande enligt 19 tj skall meddelas att gälla viss tid. Tiden fär inte sättas längre än som finnes oundgängligen nödvändigt och får ej överstiga en månad från dagen för beslutet.

I den allmänna motiveringen har framhållits (9.6) att rätten alltid skall utnyttja möjlighelerna alt sätta liden kortare än en månad när förulsällning till detta föreligger samt att nytt tillstånd kan beviljas om den ursprungliga tillståndstiden befinnes otillräcklig.

En nyhet i jämförelse med gällande rätt är att tillslåndstiden inte knyts till delgivningen med lelefonansialtens föreståndare utan räknas från dagen för beslutet. En annan nyhet är att rätten redan före tillståndsiidens utgång skall upphäva meddelat tillstånd om förutsättningar för åtgärden inte längre föreligger. Så kan exempelvis vara fallet om rälten på något säll fåll kännedom om alt den misstänkte har gripits och därför inte kan antas komma att begagna de telefoner som avlyssnas eller att annan person har häktats för det misstänkta brottet. Omständigheter som kan tänkas leda lill upphävande av beslul och som åklagaren får kännedom om bör anmiilas till rätten.

22 §

I denna paragraf har föreskrivits att avlyssning inte lår ske av idelbnsamlal som förs mellan den misstänkte och hans försvarare, I de allmänna övervägandena har hithörande spörsmål redovisats. Utredningen hänvisar lill vad där har anförts (se 9,9),

23 S

I första styckei har markerats att uppteckning a\ ilelbnsamial endast lar omfatta vad som finnes vara av betydelse for utredniniien. Det ligger i sakens natur att samlal som enligl 22 S inte får avlyssnas inte heller får upptecknas. Del sagda innebär att överföringen av samtal från ljudband

Prop. 1975/76:202 169

lill skriftlig form skall innefatta en första ulgallring av betydelselösa samtal, I andra slyckel har i oförändrad lydelse upplagils de regler om granskning oeh förstörande, som nu meddelas i 27 kap. 16 § iredje slyckel RB. Vad som vid granskningen finnes vara betydelselöst för förundersökningen skall således förstöras, vare sig del återfinns på ljudband eller i skriftlig form, Granskningsrällen omfattar domstolen, förundersökningsledaren och åklagaren saml, efter anvisning av någon av dessa myndigheler, sakkunnig eller annan som anlitas för uiredningen angående brottet eller eljest därvid hörs. Anvisning som här avses bör frän vederbörande myndighets sida ges formen av särskill förordnande eller regleras på annal säll. Därvid bör vederbörandes befogenheter och skyldigheter klart framgå, 1 den mån innehållel i lelefonsamlal åberopas i ärende om telefonavlyssning ligger det i sakens nalur all även den gode mannen har rätt att ta del av innehållet. Utredningen har funnii all den personkrets som enligt gällande regler har rätt all la del av telefonsamtalen inle är slörre än som är erforderligt för åigärdens praktiska utövande, Uiöver vad som ovan anförts har därför några nya regler härom inle föreslagils.

24 ij

Paragrafen överensstämmer med nuvarande 17 § utom i så måtto att - i enlighet med ändringen av kapitelrubriken - även möjlighelen av avvikande bestämmelser om telefonavlyssning har anmärkts.

11.2 Ändring i lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

13 §

Nuvarande första och andra styckena blir obehövliga med den nya lagstiftningen. Tredje slyckel har jämkals lill överensstämmelse med 27 kap, 19 tj RB, Innebörden av paragrafen är alt vid krig eller krigsfara undersökningsledaren eller åklagaren generellt ges rätt alt interimistiskt förordna om telefonavlyssning eller ålgärd enligl 27 kap, 18 § RB vid brolt som kan föranleda sådana åigärder.

11.3 Lag om god man i ärenden om telefonavlyssning

I / s- ges bestämmelser beiräffande godemansuppdragets karaktär samt anlalel gode män och ersättare.

1 2 upptas frägan om kompetenskrav. Därvid har endasl föreskrivits att god man skall vara lagfaren, dvs, ha avlagt juris kandidatexamen. Del är uppenbariigen ell värde om god man har erfarenhet av advokat verksamhet eller därmed jämförbara arbetsuppgifter. God man bör också helst vara bosatt

Prop. 1975/76:202 170

pä domsiolsorien. Det ligger i sakens nalur att jävssiluaiioner i möjligaste män bör undvikas. Detta kan komma att verka begränsande på personurvalei exempelvis vid anlitande av verksamma brollmålsadvokaier. Med den av utredningen föreslagna koncentrationen av ärendena till tingsrätterna i hovrättsstäderna bör emellertid lillräckliga valmöjligheter kunna erhållas,

I 3 sägs att regeringen utser god man för viss tid och visst område. Del synes lämpligi att en god man förordnas för envar av de sex domkretsarna samt alt därtill utses ersättare att inträda vid förfall. Uppdragstiden bör inte understiga tre är. Ersättning för uppdraget bör utgå enligt beslämmelser som meddelas av regeringen. Ersättningen synes lämpligen böra beslämmas som årsarvode,

1 4 \f anges all god man skall ha ställning av part. Mot bakgrund av kravet på sekretess är önskvärt att frågorom handläggningslider och former för kallelse och delgivning blir föremål för överläggningar mellan domslolen. Ibreirädare för åklagarväsendet och den gode mannen. Vid eventuellt överklagande av meddelade beslut lorde polisen av sekretesskäl böra anlilas lör biträde med skrivhjälp.

God man bör vara underkasiad lysinadspliki rörande vad han erfar i .sådan egenskap. Frågorom lysinadspliki ulreds f n, av lysinadsplikiskom-millén (Ju 1975:03), som beräknas framlägga betänkande före utgången av år 1975, Utredningen om telefonavlyssning har inte kunnal avvakta tie förslag som tystnadspliktskommiltén kommer alt föra fram, Uiredningen ulgår dock från all en tystnadsplikt för god man i ärenden om telefonavlyssning direkt eller genom hänvisning kommer att omfattas av kommitiéns förslag

Prop. 1975/76:202 171

Bilaga Brott som f. n. i

A. Huvudregeln i 27 kap. 16 § RB

1. Slraffminimum 4 år eller längre

3 kap. BrB. Brotl mot liv och hälsa
3:1 mord

3:2 dråp

4 kap. BrB. Brott mot frihel och frid
4:1 människorov

8 kap. BrB. Stöld, rån och andra lillgreppsbroil 8:6 grovi rån

13 kap. BrB. Allmänfariiga bron

13:2 grov mordbrand

13:3 allmänfariig ödeläggdse (grov)

13:7 spridande av gift eller smitta (grovt)

18 kap. BrB. Högmålsbrott
18:1 uppror

18:3 väpnat hot mot laga ordning

19 kap. BrB. Brott mol rikets säkerhel
19:1 högförräderi

19:4 egenmäktighel vid förhandling med främmande makt (visst fall i

krigslid) 19:6 grovt spioneri

22 kap. BrB. Krigsarliklar

22:1 landsförräderi

22:3 överiöpande till fienden

22:5 undergrävande av stridsviljan

22:8 försummande av krigsförberedelse (grovt)

22:9 dagtingan

22:10 stridsförsumlighet (grov)

Prop. 1975/76:202 172

Lagen (1964:169) om siraft'för folkmord I i; folkmord

2. Slraffminimum 2 år eller längre

6 kap. BrB. Sedlighetsbron 6:1 våldtäkt

6:3 otukt med barn (grovt) 6:7 koppleri (grovt)

13 kap. BrB. Allmänfariiga brotl
13:1 mordbrand

13:3 allmänfariig öddäggdse (normalstraffet)

13:5 grovt sabotage

13:5ä kapning av luftfartyg (grov)

13:5a luftfartssabotage (grovt)

14 kap. BrB. Förfalskningsbroii 14:6 penningförfalskning (grov)

15 kap. BrB. Mened, falskt ålal och annan osann utsaga 15:1 mened (grov)

19 kap. BrB. Broll mot rikets säkerhel

19:2 krigsanstiftan

19:3 trolöshet vid förhandling med främmande makt

22 kap. BrB. Krigsarliklar 22:1 folkrättsbrott (grovt)

B. 1952 och 1969 års lagar

1. 1952 års lag (I aUmänhet)

13 kap. BrB. AUmänfarliga brott 13:4 sabotage

18 kap. BrB. Högmålsbrott 18:4 olovlig kårverksamhet

19 kap. BrB. Brott mot rikets säkerhel 19:5 spioneri

19:7 obehörig befattning med hemlig uppgift 19:9 olovlig underrättelseverksamhet 19:13 tagande av utländskt understöd

Prop. 1975/76:202 173

2. 1952 års lag ("majestätsförbrytelser")

Riktar sig något av nedanstående brott mot Konungen, annan medlem av konungahuset eller riksföreståndare (18:2 BrB) kan telefonavlyssning ske enligt 1952 ärs lag.

3 kap. BrB. Brotl mot liv och hälsa
3:1 mord

3:2 dråp

3:5 misshandel

3:6 grov misshandel

4 kap. BrB. Brott mot frihet och frid
4:1 människorov

4:2 olaga frihetsberövande 4:3 försättande i nödläge 4:4 olaga tvång

3. 1969 års lag

3§ narkotikastraffiagen (1968:64) grovt narkotikabrott

3 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling grov varusmuggling som gäller narkotika

Prop. 1975/76:202 174

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden

1 Allmänna synpunkter

JK: Telefonavlyssning har som rättsinstitut fått en oenhetlig reglering i svensk rätt, framför allt beroende på att lagstiftningen växt fram i etapper för att möta specifika, mer eller mindre klart avgränsade behov. Delvis har man därvid kurmat vid utformningen av nya bestämmelser efterbilda redan gällande sådana men någon övergripande analys av de allmänna frågor som är förbundna med telefonavlyssning har därvid ej gjorts. Det är därför tillfredsställande att en särskild utredning nu har genomfört en total översyn av alla gällande bestämmelser om telefonavlyssning och vägt behovet av telefonavlyssning mot angelägenheten att i största möjliga utsträckning trygga enskild mot obiehörigt integritetsintrång.

Efter att ha tagit del av betänkandet kan jag ej firma annat än att utredningen klart dokumenterat behovet av en rätt till telefonavlyssning i brottsutredande syfte. Mest framträdande torde behovet vara i fråga om de grupper av brott som nu regleras i 1952 och 1969 års lagar. I övrigt, dvs. vad avser de brott som utan att rymmas under de båda angivna lagarna, faller under 27 kap. 16 § rättegångsbalken (RB), synes nu gällande bestämmelser ha relativt liten betydelse. Som utredningen uttalat torde det dock ej vara möjligt att beträffande dessa mycket grova brott avhända sig möjligheten till telefonavlyssning. En altemativ lösning för att begränsa telefonavlyssningen i den sistnämnda gruppen vore att kräva ett högre straffminimum för de brott som kan grunda rätf till telefonavlyssning. Utredningen visar dock att genom en sådan lösning skulle ett icke oväsentligt antal brott bortfalla vilka är av den allvarliga karaktär att telefonavlyssning är klart motiverad.

Det behov av lagstiftning om telefonavlyssning som nu nämnts är tveklöst permanent. Det ter sig ej meningsfullt att låta regleringen ens i någon del vara tidsbegränsad. Ett intresse att låta parlamentariker fortlöpande få insyn i lagstiftningens tillämpning kan ej ensamt anses motivera en tidsbegränsad lagstiftning. Utredningen har också visat att ett sådant önskemål kan tillgodoses på annan väg.

En särställning intar de problem som rör telefonavlyssning i brottsför-hindrande syfte, dvs. den telefonavlyssning som numera äger rum med tillämpning av lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall. Lagen, som trädde i kraft den I januari 1976, har givits bara ett års giltighetstid i avbidan på den samlade översyn utredningen om telefonavlyssning förväntades komma att framlägga.

Utredningen har för sin del ej föreslagit annat än att den nuvarande ordningen skall bestå. Lagstiftningen föreslås alltjämt vara tidsbegränsad. Som en nyhet föreslår utredningen, att även i dessa telefonavlyssningsärenden enskild berörd persons intressen skall bevakas av god man.

Jag tillstyrker utredningens förslag. Även om lagen hitintills tillämpats

Prop. 1975/76:202 175

endast i något undantagsfall synes mig dock behovet av en sådan lagstiftning klart. De skäl som på sin tid anfördes till grund för lagstiftningens införande har alltjämt sin giltighet. Den politiska terrorismen har under senare år blivit alltmer omfattande. Det synes mig därför inte försvarligt att nu avhända sig möjligheten till telefonavlyssning. Lagen synes emellertid tills vidare böra vara tidsbegränsad.

RÅ: Som en sammanfattning av min inställning vill jag nämna att

jag med vissa smärre påpekanden ansluter mig i väsentliga delar till förslaget. Jag har dock allvarliga invändningar mot det ändrade domstolsförfarandet, som inte är ägnat att förstärka rättsskyddet och dessutom medför påtagliga nackdelar.

Telefonavlyssningen intar en särställning bland de straffprocessuella tvångsmedlen. Den sekretess och det ingrepp i den personliga integriteten som präglar tvångsmedlet medför att stränga förutsättningar måste gälla för användningen. Till detta kommer att regler om tvångsmedlet finns inte bara i rättegångsbalken utan även i speciallagstiftning. Denna käimetecknas av att den är tidsbegränsad samt att den medger telefonavlyssning vid brottslighet som är svårutredd och i vissa fall också av särskilt samhällsfarlig beskaffenhet. Förutsättningarna för användandet av telefonavlyssning är ej heller enhetligt reglerade. En principiellt viktig skillnad föreligger sålunda mellan lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall och övrig lagstiftning. Enligt den grundläggande bestämmelsen i rättegångsbalken och därtill anknytande lagar av år 1952 och 1%9 förutsätts att tvångsåtgärden sker i samband med förundersökning. Så är inte fallet enligt lagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall; derma lagstiftning medger telefonavlyssning i rent brottsförebyggande syfte.

Telefonavlyssningen är ett värdefullt vapen i det brottsbekämpande arbetet och kan inte avvaras. Den största betydelsen ligger i att åtgärden är en effektiv spaningsmetod. Den gör det möjligt att få grepp om brottslighet, ofta organiserad sådan, som eljest skulle vara svår eller omöjlig att komma åt. Belysande är den höga uppklaringsfrekvensen i avlyssningsärenden rörande narkotikabrott. Såvitt går att bedöma torde behovet av tvångsmedlet vara bestående. Med angivna utgångspunkter ter det sig därför naturligt att samordna de regler som finns och att göra lagstiftningen permanent. Eftersom ingripanden i den hittillsvarande till-lämpningen väsentligen skett med stöd av tidsl)egränsad speciallagsstift-ning, är det vid en bestående författningsreglering av vikt att den parlamentariska kontrollen, särskilt riksdagens insyn, inte försvagas. Denna insyn torde vara den mest effektiva garantin för en strikt och måttfull användning av tvångsmedlet. Jag återkommer i det följande till frågor beträffande rättsskyddet.

Förslaget att behålla telefonavlyssning i rent brottsförebyggande syfte, dvs. mot presumtiva terrorister, synes mig däremot mera tveksamt. Utredningen har stannat för att telefonavlyssning i dessa fall bör få förekomma men att lagstiftningen ges tidsbegränsad giltighet. De hittillsvarande bestämmelserna om användningen av tvångsmedel i nu avsedda fall har tillämpats mycket restriktivt. För att telefonavlyssning skall få tillgripas uppställs som krav att syrmerliga skäl föreligger. I motivering-

Prop. 1975/76:202 176

en för detta rekvisit uttalades (Ds Ju 1972:35 s. 136) att kravet på synnerliga skäl närmast torde betyda en överhängande fara för att den politiska organisationen eller gruppen skulle utföra eller låta utföra brottsliga handlingar som innefattade bruk av våld, hot eller tvång och att andra spaningsmedel än telefonavlyssning och brevkontroll inte kunde antas vara tillräckliga for att avvärja denna fara. Med denna innebörd av rekvisitet har man — som jag framhöll i mitt yttrande över förslaget till terroristlagen — kommit så långt att det torde vara oundvikligt att inleda förundersökning. Detta kommer att i ännu högre grad bli fallet, om — såsom utredningen föreslår — tillstånd till telefonavlyssning skall kunna meddelas när misstanken gäller försök, förberedelse eller stämpling till allmänfarligt brott, högmålsbrott och vissa brott mot rikets säkerhet. Jag är mot bakgrunden av det anförda inte övertygad om att det i fortsättningen föreligger något behov av särskilda regler om telefonavlyssning och andra tvångsmedel i förevarande hänseende. Som jag också anfört i mitt yttrande över förslaget till vissa ändringar i terrorist-lagen (Ds A 1975:2) anser jag att de särskilda tvångsmedelsbestämmelserna bör kunna upphävas utan att effektiviteten i det brottsförebyggande arbetet går förlorat. I den mån lagstiftningen likväl kan anses fylla ett behov, bör den liksom f. n. vara tidsbegränsad.

Om det införs en inte tidsbegränsad lagstiftning i fråga om telefonavlyssning, uppkonmier frågan hur man skall förfara med övriga tvångsmedelsbestämmelser i 1952 års lag. Vad först angår förlängd anhållningstid har jag inhämtat att bestämmelsen därom har tillämpats även i några fall under senare år. Något starkt behov av att kuima förlänga anhållningstid utöver vad som följer av rättegångsbalkens regler synes mig dock inte föreligga. De skäl som talar mot långa anhållningstider får allmänt sett i dag anses väga tyngre än då specialregeln infördes. Härtill kommer att det framstår som i hög grad tveksamt, om denna regel står i överensstämmelse med den i 11 kap. 3 § andra stycket regeringsformen intagna bestämmelsen att den som av annan myndighet än domstol berövats friheten med anledning av brott eller misstanke om brott skall kurma få domstolsprövning utan oskäligt dröjsmål. Beträffande beslagsrätten liksom rätten att kvarhålla försändelser fyller specialreglerna ett något större behov. Telefonavlyssning kombineras ibland med brevkontroll. Med tanke härpå är det motiverat att behålla möjligheten att ingripa med beslag av skriftliga försändelser mellan närstående, även om straff minimum är lägre än två år. Om reglerna enligt 1952 års lag om telefonavlyssning görs bestående, bör detta därför leda till att även beslagsrätten och rätten att kvarhålla försändelser enligt nänmda lag inarbetas i rättegångsbalken.

Som tidigare ett flertal gånger understrukits är den kanske viktigaste garantin för en stram tillämpning av avlyssningsreglerna den parlamentariska insynen hos rikspolisstyrelsen och — framför allt — genom riksdagen. Det är angeläget att denna insyn behålls. I den mån lagstiftningen om telefonavlyssning blir permanent får riksdagens kontroll av avlyssningsärenden inte bli mindre ingående än den hittills varit.

Prop. 1975/76:202 177

I telefonavlyssningens natur ligger att den sker utan den misstänktes vetskap. Enligt 20 § förundersökningskungörelsen skall av protokoll vid förundersökning framgå beslut och uppgifter rörande användande av tvångsmedel. Uppgift om telefonavlyssning antecknas emellertid i regel inte i förundersökningsprotokollet. Enligt min mening är det inte heller lämpligt att anteckning sker annat än i de få fall då uppsamlat material kan komma att åberopas i rättegången. Den sekretess som måste gälla för förfarandet skulle eljest gå förlorad. Om telefonspaning exempelvis i ett narkotikaärende pågår mot flera misstänkta samtidigt och misstankarna mot en av dem blir sådana att åtal anställs, kan en uppgift i förundersökningsprotokollet om telefonavlyssning medföra att övriga misstänkta bli varnade. Den praxis som sålunda råder bör legaliseras genom ändring i förundersökningskungörelsen. Vad nu sagts om telefonavlyssning bör även gälla brevkontroll.

Utredningen har enligt sina direktiv haft som uppdrag att utreda telefonavlyssning och har alltså saknat anledning att komma in på frågan om avlyssning med hjälp av andra tekniska medel. Även om allvarliga betänkligheter givetvis kan anföras mot användning av elektronisk avlyssningsapparatur i den brottsbekämpande verksamheten, bör tanken därpå inte utan vidare avvisas. Kringgärdade med erforderliga rättsskyddsgarantier skulle sådana möjligheter i vissa lägen onekligen vara ett värdefullt komplement. Jag kan exempelvis tänka mig att det vid flygplanskapningar, ockupationer av ambassader och andra lokaler eller liknande terrordåd skulle kunna vara av stort värde att få avlyssna terroristernas interna samtal med elektroniska hjälpmedel. Också vid spaning i fråga om allvarliga brott mot rikets säkerhet kan det vara av avgörande betydelse att få ta del av interna samtal. Även om man i vissa fall skulle kunna åberopa sig på nödreglerna, är det önskvärt att det finns föreskrifter som ger en ram för användningen av elektronisk avlyssningsapparatur. Frågan härom har tidigare behandlats av integritetsskyddskommittén, som därvid inte fann skäl att lägga fram förslag i ämnet. Särskilt de senare årens terrordåd av den typ som nyss antytts ger enligt min uppfattning anledning till att nu ta upp frågan till förnyat övervägande.

Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt: Förslaget att i rättegångsbalken sammanföra de i skilda författningar förekommande reglema om telefonavlyssning vid förundersökning i brottmål tillstyrkes. Beträffande enskildheterna i förslaget ansluter jag mig till vad Morath och Östberg härom anfört.

Chefsåklagaren Axel Morath: I likhet med utredningen anser jag att telefonavlyssning måste bedömas som ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten. En restriktiv tillämpning bör därför iakttas vid detta liksom vid andra ingripande tvångsmedel. Likaså bör självfallet garantier skapas för att de organ, som tillämpar lagstiftningen, gör detta med omsorg och noggrannhet. Rättssäkerhetssynpunkterna är alltså viktiga. Viktigt är emellertid också att samhället effektivt kan skydda sig mot den allvarliga brottslighet som det här är fråga om. Jag delar därför utredningens uppfattning att samhället i sin brottsbekämpande verksamhet inte kan utan avsevärda olägenheter avvara möjligheterna till telefonavlyssning vid misstanke om brottslighet av den art det här är fråga om.

12 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 202

Prop. 1975/76:202 178

Bestämmelser om telefonavlyssning finns nu intagna i olika lagar. Utredningen föreslår en samordning och en mera enhetlig utformning av dessa regler. Jag delar utredningens uppfattning och biträder dess förslag i denna del.

Vid en samordnad lagstiftning uppkonmier frågan om 1952 års lag skall förlängas i de delar den ej avser telefonavlyssning. Enligt 2 § i lagen kan justitiekanslern på begäran av anhållningsmyndigheien medge förlängning av anhållningstiden i vissa fall. Vid en översiktlig genomgång av äldre ärenden har jag iakttagit att föriängning av anhållningstiden begärts i vissa större och svårutredda mål. Ett visst behov synes således föreligga av regeln i fråga.

Enligt 3 § i 1952 års lag får beslag läggas å sådant skriftligt meddelande som omnämns i 27:2 andra punkten RB, ändå att för brottet är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Som jag tidigare anfört förekommer det att telefonkontroll kombineras med postkontroll. Det förefaller naturiigt att samma regler skall gälla beträffande dessa båda tvångsmedel, när det gäller rätten att få ta del av meddelandenas innehåll. Om inte specialregeln i 3 § i 1952 års lag fanns skulle vid misstanke t.ex. om olovlig underrättelseverksamhet avlyssning av samtal mellan närstående kunna ske medan däremot beslag av brev mellan samma personer inte skulle få äga rum. En sådan ordning ter sig svårförståelig och kan knappast godtas.

På s. 112 i betänkandet har utredningen berört olika frågor om postkontroll. Utredningen uppger i detta sammanhang, att "Rättens beslut om kvarhållande av försändelse förenas i regel med ett åklagarbeslut om beslag av sådana kvarhållna försändelser, som bedöms ha betydelse för utredningen". Vad utredningen här anfört kan ge intryck av att åklagaren skulle vara berättigad att meddela ett generellt beslagsbeslut att gälla under den tid som rättens tillstånd till postkontroll gäller. Enligt min mening kan åklagaren inte ge ett sådant generellt bemyndigande till utredningspersonalen utan måste liksom vid andra tvångsmedel — ta ställning till bieslagsfrågan i varje särskilt uppkommande fall med hänsynstagande till omständighetema i det särskilda fallet.

Enligt 20 § förundersökningskungörelsen skall i förundersöknings-protokollet bl. a. antecknas beslut och uppgifter rörande användande av tvångsmedel. Vad som framkommer vid telefonavlyssning används endast under spaningsskedet och åberopas som regel inte som bevisning i rättegång. Då uppgifterna inte har aktualitet som bevismedel antecknas inte i protokollet att tvångsmedel använts. Vad här sagts torde i praktiken mest avse förundersökningar angående grova narkotikabrott.

Chefsåklagaren Eric Östberg: Det framstår som ändamålsenligt att de f.n. i ett flertal författningar upptagna bestämmelserna om telefonavlyssning samordnas och inarbetas i rättegångsbalkens beslagskapitel. Att de i vissa avseenden gällande tidsbegränsningarna för lagstiftningen i samband därmed upphör förefaller naturligt.

Prop. 1975/76:202 179

Enligt här tillämpad praxis antecknas förekommen telefonavlyssning icke i protokollet trots att så enligt föreskrift i 20 § FUK bort ske. Skälet härtill är att uppteckning av telefonavlyssning hittills icke använts som bevisning och ej heller vid förhör yppats för den misstänkte. Ehuru juridiskt ett tvångsmedel har telefonavlyssningen praktiskt uppfattats och begagnats som ett renodlat spaningsmedel och därför lika litet som skuggning och andra spaningsålgärder redovisats i förundersökningsprotokoll.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: Utredningens förslag att samordna de tidsbegränsade bestämmelserna i 1952 och 1969 års lagar, vilkas regler om telefonavlyssning motsvarar ett bestående behov, tillstyrkes. En naturlig åtgärd är att dessa regler får sin plats i 27 kap. RB. En viktig uppgift för utredningen har varit att söka stärka rättssäkerhetsgarantierna vid telefonavlyssning. Behovet därav kan ifrågasättas, då hittills någon nämnvärd anmärkning inte gjorts mot handläggningsåtgärderna i telefonavlyssnings-frågor. Vissa av utredningen framlagda förslag kan vid ett första påseende möjligen motiveras av en sådan strävan att öka rättssäkerheten. I praktiken kommer de sannolikt enligt min mening ha en motsatt verkan eller ingen verkan alls. Utredningens förslag tillstyrkes dock i stort.

I 1952 års lag är reglerna i 2, 3 och 4 §§ alltjämt aktuella för åklagarens och säkerhetssektionens undersökningsverksamhet. Om ett genomförande åv utredningens förslag sker, bör förlängning av 1952 års lag ske i de delar den ej avser telefonavlyssning. Därvid bör lagens 5 § upphävas och därav föranledd ändring göras i 6 §. Vidare bör 1 § omredigeras för att uppnå överensstämmelse med utredningens förslag beträffande telefonavlyssning.

Länsåklagarmyndigheten i Älvsborgs län: Utredningens förslag att samordna de nu i 27 kap. 16 § rättegångsbalken samt i 1952 och 1969 års lagar intagna reglerna om telefonavlyssning samt att inordna den nya lagstiftningen i 27 kap. rättegångsbalken tillstyrkes i princip. Förslaget medför att de nuvarande bestämmelserna i 1952 och 1969 års lagstiftning bli permanenta och ej behöver årligen förlängas. Detta bör ej inge några betänkligheter. Det finns ett varaktigt behov av bestämmelserna. Dessa ha visat sig vara i stort sett väl anpassade för effektiv användning vid förundersökning om de allvarliga brottsmisstankar, som är förutsättning för att telefonavlyssning skall konmia i fråga. Utredningen, som sett över tillämpningen av den nuvarande lagstiftningen, synes icke ha funnit att denna tillämpats otillbörligt eller på ett sådant sätt att någon väsentlig anmärkning kan göras. Därför har utredningen, som med skäl starkt betonat att höga krav på integritetsskydd måste uppställas i fråga om telefonavlyssning som i och för sig är ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten, i huvudsak kunnat bygga sitt förslag på nuvarande regler.

Jag ansluter mig till de principer och värderingar, som utredningen lagt till grund för sitt förslag. Jag tänker därvid särskilt på nödvändigheten av att klarast möjliga gränser för användningen av telefonavlyssning fixeras och att tillämpningen sker under effektiv kontroll.

Prop. 1975/76:202 180

Emellertid kan diskuteras om lagförslaget i enskildheter fått en lyckad utformning.

Bestämmelsema i 2 § 1952 års lag synes böra äga fortsatt giltighet och permanentas, i vilket fall de ha sin plats i 24 kap. rättegångsbalken. Motsvarande gäller beslags- och kvarhållandebestämmelserna i 3 och 4 §§, vilka ha särskild betydelse för spanings- och utredningsverksamheten.

Länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län: Såsom framhållits i utredningen omöjliggör telefonavlyssningens hemliga natur en bevakning från medborgarnas och massmedias sida. Risken för oriktig tillämpning och direkt missbruk kan därför aldrig underskattas. Metoden med telefonavlyssning och brevcensur skiljer sig från andra straffprocessuella tvångsingripanden i så måtto att den i stor utsträckning drabbar "oskyldiga". På grund härav och då direktiven förutsätter en allmän översyn av lagstiftningen kunde måhända en mer ingående analys ha gjorts angående de omständigheter, som bör föranleda till att skyddet för den personliga integriteten får vika för intresset av att tillgripa ifrågavarande tvångsåtgärder. Den nya lagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall behandlar telefonkontrollen såsom en tvångsåtgärd i spaningssyfte för att förebygga en ganska obestämt beskriven aktivitet, innefattande planläggning och förberedande av "åtgärd som utgör hot mot allmän ordning och säkerhet". Det är sannolikt att dessa fall många gånger uppfyller förutsättningarna för telefonkontroll enligt såväl 1952 års lag som även 27:16 RB. Enligt sistnämnda lagar är emellertid telefonkontrollen ett StraffprocessueUt tvångsmedel och därmed omgärdat med starkare rättssäkerhetsgarantier än terroristlagstiftningen. Det är också uppenbart att 1952 års lag delvis är utformad så att den skall ha en brottsförebyggande effekt i likhet med lagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall. Med full förståelse för det angelägna i att tillgripa telefonkontroll mot presumtiva terrorister förefaller det mig dock något ologiskt att inte också diskutera telefonkontroll i spaningssyfte mot presumtiva spioner och upprorsmän utan att i dessa fall uppställa kravet på att telefonkontrollen skall ingå såsom ett led i en förundersökning vilket enligt 23:1 RB kräver att "anledning förekommer, att brott som hör under allmänt åtal förövats". Utredningen räknar ju själv med att det finns "personer direkt knutna till institutioner, om vilka det är notoriskt att de yrkesmässigt bedriver illegal verksamhet" (sid. 97). Jag finner det motiverat att framhålla detta, då det enligt min erfarenhet som också bestyrks av utredningen, torde finnas en viss tendens att i säkerhetsfallen släppa på de krav som i allmänhet uppställs för inledande av förundersökning. Detta synes i och för sig förståeligt men bidrar till att tvångsmedlet i praktiken i en del fall troligen fungerar på ungefär samma sätt som en åtgärd enligt terroristlagstiftningen.

Någon erinran synes mig icke kunna resas mot samordningen av lagarna om telefonavlyssning. Behovet av insyn och kontroll synes tillfredsställande tillgodosett. Då behovet av telefonavlyssning motsvarar ett permanent behov finns ingen anledning att tidsbegränsa lagstift-

Prop. 1975/76:202 181

ningen. En permanentering bör uppenbarligen ske också i fråga om bestämmelserna om övriga tvångsmedel i 1952 års lag.

Länsåklagarmyndigheten i Norrbottens län: Den brottslighet, som för närvarande är förenad med möjligheten att tillgripa tvångsmedlet telefonavlyssning är av den beskaffenheten att den med undantag av grovt narkotikabrott och grov varusmuggling är föremål för underrättelse till länsåklagare enligt 36 § åklagarinstruktionen. Nästan regelmässigt handlägges dessa mål av länsåklagare. Enligt Riksåklagarens anvisningar i cirkulär C 56 skall distriktsåklagare i mål rörande grovt narkotikabrott och grov varusmuggling som avser narkotika därest telefonavlyssning ifrågakommer rådgöra med länsåklagare. Så sker även i de fall som förekommer. Vad sålunda angivits utgör i viss mån en garanti för att telefonavlyssning tillgripes med stor restriktivitet.

Tillvägagångssättet vid framställning om telefonavlyssning är enligt min erfarenhet att vederbörande åklagare föredrager vad som förevarit i ärendet inför den beslutande i tingsrätten med tillägg för de ytterligare uppgifter som kan finnas utöver den skriftiiga dokumentationen som icke alltid är fullständig i alla detaljer. Därvid föredrages även andra åtgärder som vidtagits för säkerställande av utredningen och vilka ytterligare åtgärder som skall vidtagas utöver dessa.

Detta innebär att en förhandling äger rum där ibland ett rätt omfattande material utöver det skriftliga redovisas. Den enda skillnaden i förhållande till en ordinär förhandling rörande tvångsmedel är således att den skäligen misstänkte icke är närvarande.

[Det] finns anledning att godtaga vad utredningen uttalat och konstatera att vad denna anfört talar för att man permanentar reglerna om telefonavlyssning på sätt utredningen föreslagit.

Såsom utredningen utvecklat föreligger det väsentliga olikheter mellan de resultat man kan vänta av en telefonavlyssning vid de olika brotten. Medan utsikterna att nå resultat är förhållandevis goda när det gäller andra brott än de mot rikets säkerhet är de mycket minimala vid de sistnämnda brotten av skäl som även utvecklats av utredningen. Telefonavlyssningen har därför sin stora betydelse i att den ger möjlighet till att vinna annan bevisning mot den misstänkte. Därför kan och måste en telefonavlyssning vid misstanke om brott mot rikets säkerhet oftast pågå långa tider naturligtvis om därunder, sammanställt med annat material, sådana omständigheter framkommer att misstankarna stärks.

Ett för tidigt ingripande med anhållande kan då spoliera den redan uppbyggda indiciekedjan och göra att det nedlagda arbetet blir tillspillo-givet. Ett avbrytande av telefonavlyssningen utan att ingripande i form av anhållande sker medför då också att annan uppföljning av ärendet försvåras eller helt omöjliggöres. Jag har velat anföra det sistnämnda med hänsyn till den kritik utredningen i viss mån givit uttryck för.

I nu gällande lag den 21 mars 1952 med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål ges i 2 § en bestämmelse om möjlighet att förlänga den tid inom vilken häktningsframställning enligt 24 kap. 12 § rättegångsbalken skall avgivas. Sådana framställningar har förekommit. Den utredning, som därunder åstadkommits har emellertid så vitt jag vet icke resulterat i någon häktningsframställning.

Prop. 1975/76:202 182

Det vill synas mig som om vad utredningen anfört om de upprepade tillstånden till telefonavlyssning har större fog för sig vid en diskussion om ett bibehållande av den i den angivna paragrafen lämnade möjligheten att förlänga tiden för häktningsframställnings avgivande. Jag ställer mig därför tveksam till ett behov av ett bibehållande av bestämmelsen.

I samma lags 3 § ges en bestämmelse om möjlighet att lägga beslag å skriftligt meddelande hos den misstänkte eller honom närstående som lämnats mellan dem eller mellan sådana närstående ehuru å brottet kan följa lindrigare straff än vad i 27 kap. 2 § 2 punkten förutsattes för sådant beslag.

Väl har jag aldrig ställts inför behovet att tillämpa 3 §:ens undantagsregel. Situationen synes mig icke helt otänkbar, varför en sådan undantagsregel som den i 3 § bör bibehållas.

Svea hovrätt: Telefonavlyssning utgör ett synnerligen allvarligt ingrepp i den enskildes personliga integritet. Som hovrätten angivit i remissyttranden beträffande lagen om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m.m. (senast 25.2.1975) bör dock vid mycket grov brottslighet polisens behov av effektiva spaningsmetoder kunna ges företräde framför den enskildes intresse av telehemlighetens bevarande. Beslut om telefonavlyssning måste dock, som framhållits i åtskilliga sammanhang, omgärdas med så stora rättssäkerhetsgarantier som möjligt.

Utredningens förslag innebär till stor del en samordning av redan gällande regler. Hovrätten har i huvudsak inte något att erinra mot förslaget härvidlag. Under förutsättning att det föreslagna tillvägagångssättet för möjliggörande av parlamentarisk kontroll — årlig rapport till riksdagen — kommer till stånd, finner hovrätten det vara lämpligt att flertalet regler om telefonavlyssning görs permanenta genom att intagas i rättegångsbalken och att endast reglema om telefonavlyssning m. m. enligt lagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall (1975:1360) är tidsbegränsade i den meningen att lagen gäller endast viss tid.

Hovrätten för Västra Sverige: Som utgångspunkt för den föreslagna regleringen har legat bedömningen att kraven på skydd för den enskildes integritet bör begränsa telefonavlyssningen till ett hjälpmedel för att klara upp vissa mycket grova brott. Hovrätten ansluter sig till denna allmänna grundsyn som underlag för en lagreglering.

Hovrätten delar utredningens uppfattning att det finns ett bestående behov av telefonavlyssning vid förundersökning beträffande de grövre brotten, vissa brott mot rikets säkerhet och den grova narkotikabrottsligheten. Ingen erinran riktas mot att lagstiftningen om telefonavlyssning i dessa fall görs permanent och att regleringen tas in i 27 kap. RB. Tidigare bestämmelser om telefonavlyssning i den s. k. terroristlagen har nu sin motsvarighet i 3 och 4 §§ i den tidsbegränsade lagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall (SFS 1975:1360).

RPS: Telefonavlyssning utgör ett mycket allvarligt ingrepp i den personliga integriteten. Det är därför naturligt att lagstiftaren vid avvägningen av samhällets intresse av effektiva medel i brottsbekämpningen mot intresset av ett starkt skydd för den enskildes privatliv begränsat användningen av telefonavlyssning till särskilt grov eller farlig brottslighet.

Prop. 1975/76:202 183

Enligt direktiven har utredningen haft i uppdrag att överväga om det numera finns anledning att ändra på balansen mellan dessa konkurrerande intressen. Utredningen har emellertid funnit att gällande regler i allt väsentligt är lämpliga i sammanhanget. RPS instämmer i denna grundsyn. Även om utredningen utförligt motiverat behovet av lagstiftningen vill RPS starkt understryka att telefonavlyssning är ett oumbärligt hjälpmedel när det gäller förundersökning av allvarlig brottslighet.

Spridningen av bestämmelserna till flera lagar av både permanent och provisorisk natur har medfört att lagstiftningen blivit tämligen svåröverskådlig. Det är därför tillfredsställande att utredningen föreslagit att alla bestämmelser om telefonavlyssning vid förundersökning skall göras varaktiga och sammanföras till rättegångsbalken. Enligt direktiven har utredningens uppdrag inte omfattat översyn av 1952 års lag i dess helhet. Genom utredningens förslag töms visserligen lagen på bestämmelserna om telefonavlyssning men den provisoriska lagstiftningen kvarstår vad gäller post- och telegramkontroll och justitiekanslerns möjlighet att medge förlängning av anhållningstid. Det hade varit önskvärt att all provisorisk lagstiftning rörande tvångsmedel tagits upp till övervägande i ett sammanhang. Nu torde återstoden av innehållet i 1952 års lag få göras till föremål för särskild utredning.

Utredningen har övervägt men inte föreslagit införandet av en föreskrift att underrättelse i efterhand om att avlyssning skett skall lämnas den misstänkte. En sådan föreskrift skulle — säger utredningen — av hänsyn till utrednings- och sekretessintresset behöva förbindas med sådana förbehåll att föreskrifter inte kan bli av någon egentlig betydelse som kontrollinstrument. RPS delar utredningens uppfattning.

I detta sammanhang bör — då telefonavlyssningens karaktär av tvångsmedel i rättegångsbalkens mening accentueras genom lagstiftningens samordning och införande i 27 kap. RB — frågan om ändring av 20 § fömndersökningskungörelsen tas upp. Enligt denna bestämmelse skall i förundersökningsprotokollet antecknas bl. a. beslut och uppgifter rörande användning av tvångsmedel. Den argumentering som föranledde utredningen att avstå från att framlägga förslag om föreskrift att den misstänkte skall underrättas i efterhand om avlyssningen bör enligt RPS:s mening kunna läggas till grund för ändring i förundersökningskungörelsen. Av hänsyn främst till sekrelessynpunkter föreslår RPS att lydelsen i 20 § förundersökningskungörelsen ändras på så sätt att anteckning om beslut och uppgifter rörande användning av telefonavlyssning får underlåtas om särskilda skäl talar härför.

ÖB: Utredningen föreslår att nu Ilande bestämmelser om telefonavlyssning m.m. i rättegångsbalken (RB) samt 1952 och 1969 års lagar omarbetas och sammanförs till RB. Detta innebär en gynnsam förenkling av lagstiftningen på detta område.

Med ovanstående påpekande [jfr remissammanställningen under 2 och 3] tillstyrker ÖB utredningens förslag till ändrad lagstiftning.

Prop. 1975/76:202 184

Socialstyrelsen: Socialstyrelsen delar utredningens uppfattning att telefonavlyssning innebär ett mycket allvarligt ingrepp i den personliga integriteten, men att starka skäl ändå talar för att sådan avlyssning i vissa fall skall kunna tillåtas under förundersökning avseende grov brottslighet. Bestående behov av detta tvångsmedel måste enligt styrelsens mening anses föreligga utöver de möjligheter till tillstånd som rättegångsbalken ger. Styrelsen tillstyrker därför förslaget att 1952 års lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och 1%9 års lag om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott inte längre skall vara tidsbegränsade och att de skall sammanföras med bestämmelserna om telefonavlyssning i rättegångsbalken.

Förutom i ovannämnda lagstiftning finns bestämmelser om telefonavlyssning i lagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall, som trädde i kraft den 1 januari 1976 och gäller t.o.m. den 31 december detta år. Enligt dessa regler, som tidigare fanns i den s. k. terroristlagen, kan tillstånd till telefonavlyssning ges redan på ett brottsförebyggande stadium. I betänkandet om telefonavlyssning tillstyrker utredningen den numera genomförda lagstiftningen och anför som skäl att det "i särskilda fall och kritiska lägen" kan finnas behov av särskilda tvångsmedel i terroristsammanhang.

Under förarbetena till lagen om tvångsåtgärder etc. anfördes dock i departementspromemorian om vissa ändringar i terroristlagen, att övervägande skäl — framför allt den ytterst begränsade tillämpningen — talade för att terroristlagens bestämmelser om telefonavlyssning kunde avvaras. Flertalet remissinstanser delade denna uppfattning, bland dem RÅ, LO och invandrarverket. RÅ påpekade också att genom tillägg till anvisningsbestämmelsema krävdes för ingripande att fara förelåg för att utlänningen medverkade till terroristhandlingen, vilket ytterligare försvagade grunden för h>estämmelserna. Med hänsyn till dessa synpunkter ställer sig socialstyrelsen tveksam till det berättigade i regler om telefonavlyssning i lagen om tvångsåtgärder i spaningssyfie i vissa fall och ifrågasätter om dessa bör ges fortsatt giltighet efter 1976 års utgång.

I syfte att öka den enskildes rättssäkerhet vid telefonavlyssning föreslår utredningen flera förändringar i de regler, som nu skall samordnas i rättegångsbalken. Förslagen måste sägas innebära förbättringar av lagstiftningen men ger knappast några större garantier mot missbruk. Sålunda preciseras och utvecklas lagstiftningen på flera punkter (t. ex. förutsättningarna för telefonavlyssning och vilka telefoner som får avlyssnas), tidigare ej reglerade frågor tas in i lagstiftningen (uppgiftslämnares rätt till anonymitet enligt tryckfrihetsförordningen och skydd för samtal mellan den misstänkte och hans försvarare) och en särskild lag föreslås om god man vid domstolsförfarandet. Den lagtekniska utformningen är dock sådan att tillämpningen i mycket stor omfattning måste bli avhängig av vederbörande myndigheters och i sista hand domstolarnas bedömningar. Det bör vara möjligt att klarare utmejsla reglerna för telefonavlyssning utan att eftersätta det allmännas intresse av att grov brottslighet utreds. Även om ytterligare regler om telefonavlyssning enligt utredningens förslag permanentas får socialstyrelsen framhålla det angelägna i att reglerna om telefonavlyssm'ng även i fortsättningen bearbetas. Så borde t.ex. erfarenhetema från de föreslagna gode männens arbete kunna ge uppslag till ytterligare förbättringar av bestämmelsema.

Prop. 1975/76:202 185

För att ge riksdagen erforderlig insyn i tillämpningen av lagen föreslår utredningen att regeringen årligen överlänrmar en skrivelse härom. Socialstyrelsen vill betona vikten av att denna skrivelse ges en sådan utformning att reell kontroll blir möjlig. Den bör innehålla uppgifter om antalet ärenden om telefonavlyssning, antalet meddelade tillstånd och vilka tillståndstider som förekommit men även redovisa antalet avlyssnade telefonabonnemang fördelade på olika brottsrubriceringar. Styrelsen ifrågasätter dessutom om det inte vore lämpligt med en mera kontinuerlig kontroll, utövad t. ex. av en parlamentarisk grupp.

Stockholms tingsrätt: Samhället måste ha effektiva medel till sitt förfogande när det gäller att bekämpa brott och särskilt då gärningar av allvarlig beskaffenhet. På senare tid har vissa former av synnerligen farlig brottslighet gett sig till känna i en omfattning som inger oro. Tingsrätten åsyftar främst den hänsynslösa internationella terroristverksamheten och narkotikahanteringen. Det är av väsentligt intresse för samhället att sådan brottslighet i all möjlig mån förebyggs liksom att den bryts när den ändå påbörjats. Telefonavlyssningen är härvid ett effektivt eller t. o. m. nödvändigt hjälpmedel.

Det står emellertid klart att denna metod att bekämpa brott medför ett starkt intrång i den personliga integriteten för den som blir föremål för avlyssningen. Den måste därför omges med betryggande garantier från rättssäkerhetssynpunkt. Dessa garantier får emellertid inte utformas så att det aktuella hjälpmedlet vid bekämpningen av den allvarliga brottsligheten i praktiken blir ett slag i luften eller ens dess effektivitet allvarligt äventyras.

Enligt tingsrättens mening har utredningen i sina förslag i stort sett på ett tillfredsställande sätt lyckats balansera de motstående intressen som antytts här. Som framgår av det följande kan tingsrätten dock av hänsyn till sekretessintresset inte ansluta sig till förslaget att en särskild god man skall medverka i ärendena om telefonavlyssning.

Lika med utredningen anser tingsrätten till en början att telefonavlyssning stadigvarande behövs som komplement till andra spaningsmedel beträffande både de brott som omfattas av 27 kap. 16 § rättegångsbalken (RB) och av lagen (1%9:36) om telefonavlyssning vid fömndersökning angående grovt narkotikabrott m. m. samt de flesta av de brott som avses med lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Det ter sig ändamålsenligt att bestämmelserna om telefonavlyssning och därmed sammanhängande åtgärder vid de brott som angetts här samordnas i RB. Sedan ytterligare erfarenheter vurmits bör övervägas om inte också reglema om telefonavlyssning enligt lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall bör inordnas i RB.

Göteborgs tingsrätt: Som utredningen framhållit utgör telefonavlyssning ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten och är till sin natur främmande för ett demokratiskt samhälle. Synnerligen starka skäl måste därför finnas för sådant tvångsmedel. Tingsrätten anser dock att så starka skäl anförts för telefonavlyssning vid mycket grova brott och brottslighet, som till sin art är särskilt farlig för samhället, att denna tvångsåtgärd bör kunna tillåtas.

Prop. 1975/76:202 186

Malmö tingsrätt: Telefonavlyssning är ett mycket allvarligt ingrepp i den personliga integriteten och tvångsmedlets hemliga natur försvårar en kontroll av att detta icke användes i andra fall än där det är oundgängligen nödvändigt. Tingsrätten delar därför utredningens uppfattning att det är angeläget att undvika tänjbara regler om förutsättningarna för telefonavlyssning och att eftersträva ett beslutsförfarande, som är ägnat att motverka en alltför generös tillståndsgivning.

Vad gäller frågan om behovet av möjligheter till telefonavlyssning delar tingsrätten utredningens uppfattning i avsnitt 9.2.

Nuvarande bestämmelser om telefonavlyssning återfinns i fyra lagar, varav tre med begränsad giltighetstid. När behovet av tvångsmedlet visat sig vara permanent även utanför det område, som omfattas av bestämmelserna i rättegångsbalken, synes det vara skäl att sammanföra bestänunelserna i en lag. Tingsrätten tillstyrker därför utredningens förslag om en samordning av lagstiftningen. Med en sådan vinner man överskådlighet och enhetlighet. I detta sammanhang vill tingsrätten också framhålla, att tingsrätten tillstyrker utredningens förslag om den tid för vilket tillstånd till telefonavlyssning längst kan gälla.

Televerket: Med anledning [av remissen] får televerket anföra, att verket ur sina synpunkter inte har något att erinra mot de av utredningen framlagda författningsförslagen.

Statens invandrarverk: Bestänmielsema om telefonavlyssning gäller i princip såväl utlänning som svensk. Endast de speciella bestämmelser som ansluter till utlänningslagens bestämmelser mot terrorism är tillämpliga uteslutande på utiänningar.

Sådan telefonavlyssning kan ske utan att den avlyssnade är misstänkt för ett visst brott. Han skall dock enligt ovannämnda bestämmelser i utlänningslagen ha meddelats ett avlägsnandebeslut som inte går att verkställa. Avlyssning har fram till sommaren 1975 enligt betänkandet använts i endast ett fall. Det hävdas emellertid att bestämmelsen om telefonavlyssning har stor preventiv betydelse.

Det är naturligtvis nödvändigt att vidta effektiva skyddsåtder mot terroristdåd. Detta är självfallet ett starkt önskemål från både invandrare och övrig befolkning. Terroristlagen och speciellt de härtill knutna bestämmelserna om tvångsåtgärder har emellertid väckt oro hos "vanliga" invandrare. Det ler särskilt telefonavlyssning, som av naturliga skäl sker helt utan vetskap för den det gäller.

Det kan vara på sin plats att erinra om att endast speciella grupper av utiänningar riskerar avlyssning och att stränga krav har uppställts för att telefonavlyssning skall tillåtas och det finns långtgående regler för att förhindra missbruk. Ärendena skall t.ex. redovisas för rikspolisstyrelsens parlamentariskt sammansatta styrelse och av regeringen årligen till ett av riksdagens utskott. Verket har mot denna bakgrund ansett att invandrarnas oro för att institutet skall missbrukas saknar reell grund. Men mot bakgrund främst av den misstro som finns och som väsentligen ligger på de psykologiska planet har verket i sitt yttrande över promemorian "Vissa ändringar i terroristlagen" (DsA 1975:2) tillstyrkt däri framfört, men sedermera ej realiserat förslag om att slopa de extraordinära bestämmelsema om särskilda tvångsåtgärder i spaningssyfte rörande utiänningar.

Möjligheten att avvisa eller utvisa i enlighet med terroristbestäm-

Prop. 1975/76:202 187

melserna har därefter begränsats i samband med att bestämmelsema inarbetats i utlänningslagen. Vidare har i det nu aktuella betänkandet föreslagits åtgärder som är ägnade att skapa ytterligare garantier mot missbruk av institutet telefonavlyssning.

Verket anser emellertid att särskild lagstiftning rörande utlänningar bör begränsas så långt som möjligt och att mycket starka skäl måste föreligga innan man tillgriper särbestämmelser. Verket har inte blivit övertygat om behovet av ett så diskutabelt spaningsmedel som telefonavlyssning på andra villkor mot utlänningar än mot svenskar. Verket vidhåller därför sin tidigare uppfattning i frågan.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Enligt 2 kap. 3 § regeringsformen är varje medborgare skyddad mot att myndighet utsätter honom för intrång i hans telefonförbindelser eller för hemlig avlyssning. Föreskrift som begränsar detta medborgerliga skydd kan meddelas endast genom lag. Av fri- och rättighetsutredningen har framlagts förslag till kompletterande bestämmelser i regeringsformen, syftande till att ytterligare precisera de medborgerliga rättighetema samt att uppställa begränsningar i möjlighetema att genom lag inskränka dessa.

De hittillsvarande reglema om telefonavlyssning har tillkommit på grund av det starka samhällsintresset av ett sådant tvångsmedel vid förundersökning beträffande särskilt grova brott (minst två års fängelse i strafflatituden) samt brott som är särskilt svårutredda med vanliga spaningsmetoder och samtidigt särskilt farliga för individ och samhälle (vissa allmänfariiga brott, vissa högmålsbrott, vissa brott mot rikets säkerhet och grova narkotikabrott).

Utredningens förslag innebär att de brottstyper, där telefonavlyssning hittills varit möjlig, med vissa undantag behålls såsom befogenhetsgmn-dande i sammanhanget. Vissa skärpningar av förutsättningarna för att använda tvångsmedel föreslås emellertid och särskilda åtgärder föreslås för att öka insyn och kontroll på området. Lagstiftningen som nu är uppdelad på dels rättegångsbalken och dels särskilda tidsbegränsade lagar föreslås bli sammanförd i rättegångsbalken (27 kap). Tidsbegränsad skulle därmed bli endast den särskilda lagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall (1975:1360), som anknyter till den numera i utlänningslagen införda terroristlagstiftningen.

Länsstyrelsen har inte något att erinra mot förslagets allmänna riktlinjer. Den inskränkning i de medborgerliga fri- och rättigheterna som lagstiftningen innebär synes få godtagas med hänsyn till de viktiga samhällsintressen det här gäller. Förslaget synes uppfylla de förutsättningar för en lagstiftning av ifrågavarande slag som angivits av fri- och rättighetsutredningen.

Utredningens förslag att i rättegångsbalken samla vissa tvångsmedelsföreskrifter som nu finns i tidsbegränsade lagar leder till att riksdagens återkommande omprövrung av lagarna bortfaller. Eftersom länsstyrelsen delar utredningens uppfattning om att behovet av tvångsmedelsregler är bestående i de fall det här gäller — företrädesvis brott mot rikets säkerhet och grova narkotikabrott — har länsstyrelsen intet att erinra mot förslaget. Som utredningen förordat bör emellertid riksdagens intresse av insyn i stället tillgodoses genom att regeringen årligen lämnar en redogörelse till riksdagen om lagstiftningens tillämpning.

Prop. 1975/76:202 188

Polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt: Utredningens kartläggning av gällande regler samt analys av tillämpningen därav finner polisstyrelsen förtjänstfull.

Det torde vara till stort men för bekämpningen av den grövre brottsligheten om telefonavlyssning ej fick genomföras.

I vissa fall skulle, exempelvis vid spaning och avslöjande av den yrkesmässiga narkotikahandeln eller den internationella terrorbrottsligheten, stora, ja nästan oöverstigliga hinder resas om inte telefonavlyssning kunde tillgripas. De begränsningar, som i dag finns för bruket av detta tvångsmedel, finner polisstyrelsen ändamålsenliga och såvitt polisstyrelsen vet har ej heller allvarligare kritik riktats mot principerna för avlyssning.

Polisstyrelsen finner det därför angeläget, att reglema bibehålles på sätt som utredningen föreslagit och naturligt att 1952 års tvångsmedellag samt 1969 års lag om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott ges permanent karaktär och även redaktionellt tilltalande, att denna lagstiftning sammanförs i rättegångsbalken under 27 kap.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Av de straffprocessuella tvångsmedel, som inrymmes i vår lagstiftning, intar telefonavlyssning en särställning på så sätt, att kraven för dess användning är betydligt hårdare än för övriga tvångsmedel, motiverat av att utnyttjandet innebär ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten.

Länsstyrelsen finner i likhet med utredningen, att telefonavlyssning som komplement till övriga spaningsmöjligheter i samhällets intresse är nödvändig vid uppdagande och beivrande av den brottslighet, som omnämnes i den föreslagna lydelsen av 16 §. Länsstyrelsen har av Göteborgs polisdistrikt erfarit att — ehuru telefonavlyssning endast använts i begränsad omfattning — därigenom möjliggjorts ett ganska omfattande avslöjande av narkotikabrott.

Den medborgarinsyn i telefonavlyssningen, som hitintills varit garanterad genom förlängningspropositionerna (omprövning av 1952 års lag vart annat och av 1969 års lag varje år) bör enligt utredningen kunna uppvägas av en föreslagen redovisning av tillämpningen genom en årlig skrivelse från regeringen till riksdagen, varvid regeringen som underlag för skrivelsen inhämtar uppgifter från berörda myndigheter rörande all tillämpning av telefonavlyssning. Länsstyrelsen delar denna uppfattning.

Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt: Förslaget innebär i huvudsak att gällande praxis beträffande telefonavlyssning lagfästes. Vissa förbättringar tillkommer dock. Jag tänker först på utredningens förslag att samordna de tidsbegränsade bestämmelserna i 1952 och 1%9 års lagar samt intaga dem i 27 kap. RB, vilket medför en bättre översiktiighet. Förslaget att sammanföra ärenden rörande telefonavlyssning till tings-rättema i rikets sex hovrättsstäder innebär i och med att prövningen av dessa ärenden göres av ett mindre antal domare än för närvarande fördelar såväl ur säkerhetssynpunkt som ur prövningssynpunkt (större möjligheter än för närvarande till en likartad bedömning i domstolama).

Polisstyrelsen i Mölndals polisdistrikt: I princip har polisstyrelsen intet att erinra mot de överväganden och förslag, som utredningen stannat för

Prop. 1975/76:202 189

i sitt betänkande. Argumenteringen förefaller i stort sett övertygande och de olika problemställningarna synes vara väl genomtänkta och penetrerade.

Ej heller evad angår författningsförslagen finnes i allt väsentligt något att kritisera.

I sina allmänna ställningstaganden synes utredningen ha tagit intryck av de senaste årens oroväckande utveckling beträffande vissa slag av i utredningen redovisade allvarliga brott, där telefonavlyssning otvivelaktigt måste sägas vara en effektiv spaningsmetod till skydd för samhällsintresset. För envar samhällsmedborgare måste det dock stå klart, att ifrågavarande spaningsmetod trots allt innebär ett synnerligen allvarligt och betänkligt intrång i den personliga integriteten. Det är betecknande, att det efter sista världskrigets slut här i landet saknats lagbestämmelser om telefonavlyssning mellan den 1 juli 1945, då 1940 års lag om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. upphörde att gälla och den 1 januari 1948, då nya rättegångsbalken trädde i kraft.

Såsom påpekats i direktiven till utredningen är nuvarande lagstiftning om telefonavlyssning spridda på olika lagar. Utredrungens förslag att i enlighet med direktiven försöka presentera en mera samordnad lagstiftning på detta område kan kanske anses försvåra möjlighetema till en tidsbegränsad lagreglering beträffande vissa brottstyper. Det har också framhållits i direktiven, att en tidsbegränsad lagstiftning skulle ha den fördelen med sig, att riksdagen fortlöpande skulle kunna kontrollera att verksamheten bedrivs efter uppdragna linjer. Utredningens förslag att riksdagen skall erhålla en årlig redogörelse av visst innehåll från regeringen för att därmed tillgodose behovet av riksdagens insyn synes emellertid kunna godtagas som en ersättning för tidsbegränsning i lagstiftningen. Riksdagen får därigenom också bättre möjligheter att överväga behovet av ny eller ändrad lagstiftning i framtiden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken och lag om ändring i lagen med särsldlda bestämmelser angående domstolama och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. såvitt avser bestämmelser om telefonavlyssning.

Polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt: Polisstyrelsen har intet att erinra mot utredningens förslag.

Polisstyrelsen i Helsingborgs polisdistrikt: Utredningen har presenterat en systematisk och grundlig analys av vad som på området gäller i svensk och utländsk rätt i fråga om lagbestämmelser och deras tillämpning. Enligt polisstyrelsens mening har utredningen, när den gjort sina överväganden, på ett väl avvägt sätt beaktat såväl det allmännas intresse av effektiva hjälpmedel vid bekämpandet av den grova brottsligheten som den enskildes rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv. Utredningens förslag synas i huvudsak väl lämpade att ligga till grund för ny lagstiftning. Att de nu spridda reglerna sammanförs till en gemensam permanent reglering i RB, att tillståndstiden fortsättningsvis blir en månad, att regeringen i en årlig skrivelse till riksdagen redovisar tillämpningen av lagstiftningen samt att en begränsning sker beträffande apparater, som ej innehas eller huvudsakligen används av den misstänkte, innebär sålunda förändringar som kan tillstyrkas.

Prop. 1975/76:202 190

Integritetsskyddskommittén: I direktiven för utredningen uttalar departementschefen: "Telefonavlyssning innebär ett mycket allvarligt ingrepp i den enskildes rättssfär". Härom torde råda allmän enighet. Sättet för ingreppet, att tjuvlyssna, är allmänt sett förkastligt. Som beröres i det följande har från polisens sida vid överläggningar om rätt för polisen att använda särskild avlyssningsapparatur uttalats att undantag från förbudsstadgandet härom i brottsbalken inte är önskvärt. Det torde vara uppenbart att nran befarat att ett sådant undantag skulle kunna minska medborgarnas förtroende för polisen och skapa oro för att deras privatliv utforskas utan deras vetskap. Men är det egentligen någon skillnad mellan avlyssning med särskild avlyssningsapparatur och telefonavlyssning? Knappast annat än i teknisk mening. Det måste konstateras att från integritetssynpunkt allvarliga betänkligheter möter mot varje form av avlyssning av samtal utan de samtalandes vetskap. När det gäller telefonavlyssning som tvångsmedel är vidare att beakta att den som drabbas därav är inte bara en misstänkt person utan även vilken oskyldig som helst som råkar använda den telefon som den misstänkte innehar eller begagnar. Telefonavlyssningen skiljer sig därigenom från alla övriga tvångsmedel.

Mot bakgrund av det nu anförda kan från integritetssynpunkt inte godtagas att telefonavlyssning sker armat än i särskilda fall. Det kan sålunda allmänt ifrågasättas om detta tvångsmedel bör få förekomma annat än när fråga är om brott mot rikets säkerhet, allmänfarliga brott eller eljest särskilt farlig brottslighet, såsom narkotikabrott, och att sålunda en begränsning av tvångsmedlets användning bör övervägas. Om så inte anses böra ske vill kommittén uttala sin tillfredsställelse över den skärpning av reglema för telefonavlyssning och deras tillämpning som utredningen föreslagit.

Från polisens sida har man som förut nämnts vid Överläggningar med utredningen angående rätt för polisen att använda särskild avlyssningsapparatur förklarat, att det inte är önskvärt att regler införs som för polisens del gör undantag från det förbud mot olovlig avlyssning som nu återfinns i 4 kap. 9 a § brottsbalken. Utredningen har med hänsyn härtill inte vidare behandlat denna fråga.

Kommittén övervägde i sitt betänkande (SOU 1970:47) "Skydd mot avlyssning" om det fanns anledning att föreslå att polis eller andra myndigheter skulle få en särskild rätt att använda avlyssningsapparatur i sin brottsbekämpande verksamhet. Korrmiittén anförde emellertid bl.a. att det kunde göras gällande att värdet av ett absolut skydd för den personliga integriteten var större än den vinst som kunde nås genom att en del brott som eljest skulle vara ouppklarade kunde utredas. Med hänsyn härtill och till polisens även då negativa inställning stannade kommittén för att inte föreslå särskild rätt för myndigheter att använda avlyssnings-apparatur i brottsbekämpande arbete (s. 97).

Då några nya skäl i denna del inte åberopats från utredningens sida finner kommittén ej anledning att frångå sin tidigare uppfattning och ansluter sig sålunda till utredningens ståndpunkt.

JO: Som utredningen framhåller utgör telefonavlyssningen ett mycket allvarligt ingrepp i den personliga integriteten och är egentligen till sin natur främmande för ett öppet, demokratiskt samhälle som vårt. Å andra sidan synes det inte möjligt att avvara telefonavlyssning som spa-

Prop. 1975/76:202 191

ningsmetod vid utredningen av vissa slag av brott och för förebyggandet av sådana brott.

Mot bakgrund härav har jag funnit angeläget att med några års mellanrum informera mig om tillämpningen av gällande regler om telefonavlyssning särskilt med hänsyn till bestämmelserna i 1952 och 1969 års lagar. Mitt allmänna intryck är att gällande regler om telefonavIyssm'ng tillämpats med mycket stor varsamhet av alla berörda instanser, antalet personer varje år, vilkas telefonapparater varit avlyssnade, är lågt och flertalet av dessa personer har varit utländska medborgare.

Vad gäller tillämpningen av 1952 års lag har utredningen funnit att tillstånden i vissa fall utsträckts över tid som allmänt sett får anses anmärkningsvärt lång och att det förekommit fall då tillstånd gällt under längre tid utan att förundersökningsläget varit nämnvärt förändrat vid avlyssningsperiodens slut.

Enstaka sådana fall kan naturligtvis ha förekommit men påverkar knappast bilden i stort. Under alla förhållanden rör det sig här om synnerligen vanskliga bedömningsfrågor.

Oavsett hur det förhåller sig med dessa fall är den översyn som nu skett av gällande lagstiftning på området och dess tillämpning av mycket stort värde och jag har ej några väsentliga erinringar att göra mot utredningens förslag.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet finner det av utredningen framlagda förslaget vara väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.

Det behov av ett förstärkt integritetsskydd som samfundet vid tidigare tillfällen understrukit (se t.ex. TSA 1958 sid. 187 f) får anses genom det föreliggande förslaget ha i möjligaste mån blivit tillgodosett, inte minst genom införandet av ett särskilt godmansinstitut.

TCO: TCO delar utredningens uppfattning att telefonavlyssning utgör ett mycket allvarligt ingrepp i den personliga integriteten. Om telefonav-lyssm'ngen trots detta fortsättningsvis skall tillåtas som ett hjälpmedel i polisens brottsutredande verksamhet måste tillståndsgivningen ske utifrån och själva användandet kringgärdas av distinkta lagregler. Dessa lagreglers syfte måste vara att begränsa avlyssningsmöjligheten till de undantagsfall då integritetskränkningen uppvägs av ett mycket starkt medborgerligt intresse av att åtgärden tillgrips för att utredningen skall nå resultat samt att, när åtgärden sätts in, så långt möjligt begränsa inte-gritetsskadoma.

Enligt TCOs uppfattning fyller inte de nuvarande föga detaljerade lagreglerna de krav medborgama kan ställa i detta sammanhang. Den nuvarande lagstiftningens brist torde framför allt vara att den helt utgår från brottets typ eller påföljd som villkor för tillstånd till avlyssning. Omfattningen av den integritetskränkning, som följer av åtgärden, tycks vara av underordnad betydelse. Detta kan utläsas av de iakttagelser rörande den praktiska tillämpningen av 1952 års lag som utredningen gjort (sid 72-74). TCO hälsar därför med tillfredsställelse de förslag utredningen lägger i syfte att i större utsträckning än för närvarande, ge integritetsaspekterna ökad betydelse vid tillståndsprövningen och under användandet av tvångsåtgärden.

Prop. 1975/76:202 192

SACO/SR: SACO/SR anser att utredningen har gjort en förtjänstfull beskrivning av lagstiftningen på området och av hur reglema om telefonavlyssning har tillämpats vid olika tidpunkter. Vad som saknas i sammanhanget är en redovisning av de fall då domstol avslagit begäran om avlyssning.

Utredningens förslag synes i huvudsak kunna läggas till grund för lagstiftning på området. SACO/SR kan således acceptera att telefonavlyssning i undantagsfall får begagnas vid förundersökning i brottmål.

Mot bakgrund av den restriktivitet som måste iakttas när sådana extraordinära medel begagnas är den noggrannhet med vilken utredningen på de flesta punkter har redovisat motiven till den föreslagna lagstiftningen särskilt förtjänstfull. Utredningens arbete bör därmed kunna leda tillämpningen av bestämmelserna.

Utredningen behandlar enligt SACO/SR :s mening [frågan om permanent eller tidsbegränsad lagstiftning] alltför enkelt och kortfattat. Det kan visserligen förefalla bestickande att ett till synes permanent behov skall motsvaras av en permanent lagstiftning. Mot bakgrund av de principiella betänkligheter utredningen med rätta anför mot telefonavlyssning som sådan kan ifrågasättas om inte riksdagen med jämna mellanrum aktivt borde ta ställning till behovet av lagstiftningen. Även om man kan utgå från att möjligheter till avlyssning kommer att behövas under överskådlig tid är det inte säkert att behovets omfattning kommer att förbli permanent. Kontrollen av bestämmelsernas tillämpning skulle skärpas om lagstiftm'ngen gjordes tidsbegränsad. Lagen bör dock kunna ges längre giltighetstid än för närvarande. En omprövning t ex vart femte år synes tillräcklig.

Utredningen rekommenderar det enligt SACO/SR:s mening bästa av de fyra kontrollalternativen som presenteras. Regeringens årliga skrivelse bör vara så utförlig som möjligt. Om interimistiska beslut skall kunna meddelas också i framtiden bör givetvis även sådana redovisas. Det skulle också tjäna en allsidig belysm'ng av tillämpm'ngen om uppgifter även länuiades om avslag på begäran om avlyssning.

Pressens samarbeisnämnd: Nämnden delar utredningens uppfattning att telefonavlyssning utgör ett mycket allvarligt ingrepp i den personliga integriteten. Om telefonavlyssning trots detta fortsättningsvis skall tillåtas som ett hjälpmedel i polisens brottsutredande verksamhet måste tillståndsgivningen ske utifrån själva användandet och kringgärdas av distinkta lagregler. Dessa lagreglers syfte måste vara att begränsa avlyssningsmöjligheten till de undantagsfall då integritetskränkningen uppvägs av ett mycket starkt medborgerligt intresse av att åtgärden tillgrips för att utredningen skall nå resultat samt att, när åtgärden sätts in, så långt möjligt begränsa integritetsskadorna.

Enligt nämndens uppfattning fyller inte de nuvarande föga detaljerade lagreglerna de krav medborgama kan ställa i detta sammanhang. Den nuvarande lagstiftningens brist torde framför allt vara att den helt utgåtr från brottets typ eller påföljd som villkor för tillstånd till avlyssning. Omfattningen av den integritetskränkning, som följer av åtgärden, tycks vara av underordnad betydelse. Detta kan utläsas av de iakttagelser rörande den praktiska tillämpningen av 1952 års lag som utredningen gjort

Prop. 1975/76:202 193

(sid. 72-74). Nämnden hälsar därför med tillfredsställelse de förslag utredningen lägger i syfte att i större utsträckning än för närvarande, ge integritetsaspektema ökad betydelse vid tillståndsprövningen och under användandet av tvångsåtgärder.

2 Förutsättningarna för telefonavlyssning

JK: Vad gäller den närmare utformningen av lagstiftningen tilldrar sig frågan om skyddet av olika integritetsintressen den största uppmärksamheten, både vad gäller den misstänkte och andra personer. Telefonavlyssning är en så ingripande form av tvångsmedel att avlyssning måste omgärdas med stränga garantier till förhindrande av obehöriga integritetsintrång. Förutsättningarna för rätt till avlyssning måste formuleras restriktivt inte minst vad gäller fall där även tredje mans samtal kan bli berörda i avlyssningen. I samma perspektiv måste också ses regleringen av rätten att inspela och omhändertaga material som framkommer i samband med avlyssning.

Utredningen har på ett förtjänstfullt sätt gått igenom den problematik som här möter och angivit lösningar som i allt väsentligt bör kunna godtagas. I mycket har utredningen kunnat bygga på redan gällande rätt men har också länmat värdefulla bidrag till stärkande av den enskildes integritetsskydd.

RÅ: Vad gäller den yttre ramen för tvångsmedlets tillämpningsområde bör till att börja med telefonavlyssning få ifrågakomma vid i huvudsak de brott som avses med den grundläggande bestämmelsen i rättegångsbalken och med regleringen i 1952 och 1969 års lagar. Utredningen föreslår på denna punkt att vissa brott avförs. Denna begränsning i tillämpningsområdet föranleder ingen erinran från min sida. Med tanke på att avlyssningsärendena hittills koncentrerats till situationer som specialreg-lerats skulle man kunna diskutera om det behövs en generell regel vid allvarligare brott i allmänhet, dvs. en bestämmelse av det slag som nu finns i 27 kap. 16 § rättegångsbalken. I likhet med utredningen anser jag dock att det skulle vara otillfredsställande om de grova brott som det här är fråga om i något fall inte skulle kunna beivras på gmnd av att telefonavlyssning inte får användas. Det kan vara fråga om mycket allvarliga brott, där stora samhälleliga och enskilda värden står på spel och där det saknas möjlighet att åstadkomma utredning på annat sätt.

Telefonavlyssningen innebär ett allvarligt intrång i den personliga integriteten och det är nödvändigt att åtgärden kringgärdas med starka rättsskyddsgarantier. Det är av stor vikt såväl för den som tvångsmedlet direkt riktar sig mot som för utomstående som kan beröras av avlyssningen att man har fasta regler som förhindrar en alltför liberal tillståndsgivning. Det är emellertid här angeläget att framhålla att ingenting tyder på att de hittillsvarande reglema missbrukats eller att det förekommit en extensiv användning av åtgärden. Detta skall naturligtvis inte

13 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 202

Prop. 1975/76:202 194

hindra att man undersöker om det kan finnas ytterligare befogade åtgärder som kan förstärka rättsskyddet.

En begränsning i tillämpningen ligger redan i att telefonavlyssning endast får användas vid vissa slag av brott. Enligt gällande rätt krävs vidare att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. I betänkandet har till detta rekvisit gjorts tillägget att hinder möter mot att på annat sätt erhålla motsvarande upplysning. Det sålunda preciserade kravet torde överensstämma med vad som hittills faktiskt tillämpats och föranleder ingen erinran från min sida.

Rättsskyddssynpunkterna gör sig särskilt starkt gällande när avlyssningen berör utomståendes samtal. När det gäller den misstänktes egen apparat torde det vara oundvikligt att även andra personers samtal på denna apparat kan bli avlyssnade. Risken för att utomstående dras in i avlyssningen kan emellertid begränsas genom att särskilda förutsättningar skall la för avlyssning av apparat som inte innehas eller huvudsakligen brukas av den misstänkte. En sådan inskränkning försvårar spanings- och utredningsarbetet men måste accepteras på grund av motstående integritetshänsyn. Att helt utesluta möjligheten att avlyssna utomståendes telefoner är å andra sidan inte tänkbart. Hur gränsdragningen skall ske kan diskuteras. Jag ansluter mig dock till den tankegång som föranlett utredningens förslag på denna punkt. Lagtexten har emellertid inte fått en helt lyckad utfomming. Det står inte omedelbart klart vilken skillnad som ligger i betydelsen av "synnerlig vikt" (första ledet i det aktuella stycket) och "synnerlig anledning" (andra ledet). Tanken bakom utredningens förslag torde vara att telefoner, som inte normalt brukas av den misstänkte, skall få avlyssnas, om avlyssning av den misstänktes egen apparat inte kan förväntas ge åsyftat resultat men förutsättningar i övrigt för telefonavlyssning föreligger. Om lagtexten utformas enligt denna tankegång, skulle den vinna i klarhet. I varje fall bör i motiven närmare anges vad som åsyftas med telefon som inte "huvudsakligen" brukas av den misstänkte. För egen del vill jag ge uttrycket den tolkningen att därmed avses att utesluta telefoner som endast tillfälligt eller i liten omfattning används av den misstänkte.

Chefsåklagaren Axel Morath: Förslaget innebär att den allmänna fömlsättningen för telefonavlyssning med avseende på brottet bestäms på samma sätt som för närvarande. För brottet får således inte vara stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Därutöver har utredningen gjort en komplettering med vissa brott, som för närvarande finns upptagna i 1952 och l%9 års lagar. Jag har inte något att erinra mot den begränsning i urvalet av brott som utredningen härvid gjort och accepterar alltså utredningens förslag i denna del. — I 1952 års lag ges möjligheter till telefonavlyssning vid försök, förberedelse och stämpling till allmänfarliga brott, högmålsbrott och brott mot rikets säkerhet. Dessa möjligheter skall enligt utredningen kvarstå. Jag ansluter mig här till utredningens bedömning. — Likaså ansluter jag mig till utredningens förslag om att det nuvarande villkoret på skälig misstanke behålls.

Tillstånd till telefonavlyssning skall enligt förslaget få meddelas endast om åtgärden kan antas ge upplysning som är av synnerlig vikt för utredningen och hinder möter mot att på annat sätt erhålla motsvarande upplysning. Det sist angivna villkoret är en nyhet i förhållande till tidigare lagstiftning och får anses innebära en viss skärpning. De synpunkter, som ligger bakom den nu föreslagna regeln, har som utredningen påpe-

Prop. 1975/76:202 195

kat i praktiken beaktats även tidigare, då som allmän regel gäller att under en förundersökning inte skall användas mer ingripande tvångsmedel än vad som är nödvändigt. Jag har dock inget att erinra mot den precisering som här gjorts i den föreslagna lagtexten.

En annan skärpning är att särskilda fömtsättningar skall gälla för avlyssning av telefoner som inte innehas eller huvudsakligen brukas av den misstänkte. I sak har jag inget att erinra mot utredningsförslaget i denna del. Den föreslagna lagtexten ger dock utrymme för viss tvekan om vad som menas med "huvudsakligen brukas av den misstänkte". Avses därmed att den misstänkte utväxlar huvuddelen av de samtal, som totalt förekommer på apparaten ifråga, eller avses därmed att den misstänkte själv använder telefonapparaten för huvuddelen av sina egna samtal. Ett klarläggande uttalande på denna punkt skulle vara av värde.

Länsåklagarmyndigheten i Älvsborgs län: I förhållande till nuvarande lagstiftning föreslås den ändringen att tillstånd till telefonavlyssning får meddelas endast om åtgärden kan antagas giva upplysning som är av synnerlig vikt för utredningen och hinder möter mot att på annat sätt erhålla motsvarande upplysning. Sistnämnda — — — lokution ställer i det närmaste omöjliga krav på vad åklagaren skall kunna visa eller åtminstone göra sannolikt. Hur kan bedömas om en upplysning kan erhållas på annat sätt än genom telefonupplysning då läget ofta är sådant att man icke vet vilken upplysning man kan få genom avlyssningen? Telefonavlyssning som spaningsmedel kännetecknas i allmänhet av att det används samtidigt och i växelverkan med andra spaningsmetoder. Den utredning som vinnes blir ett resultat av det samlade spaningsarbetet utan att ens i efterhand kan säkert bedömas vilken enskild upplysning som är tyngst vägande. För domstolen blir det ofta omöjligt att verkställa en meningsfull prövning om "hinder möter att pä annat sätt erhålla motsvarande upplysning". Risken är då att denna prövning efterhand kommer att bli mer formell än materiell. Enligt min mening är förslaget har grundat på ett alltför teoretiskt synsätt. Jag avstyrker alltså den föreslagna ändringen. Såsom nu bör gälla att för tillstånd krävs att upplysning av synnerlig vikt för utredningen kan väntas.

Länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län: Att anledning förekommer att brott förövats är ett krav som vanligtvis inte bereder några svårigheter då det skall fattas beslut om inledande av förundersökning. I regel finns utgångspunkten i ett till tid och rum någorlunda bestämt konkret handlingsförlopp. Såsom ovan anförts saknas ett sådant skeende ofta i säkerhelsfallen. Bäst belyses situationen genom att såsom exempel återge vad som i betänkandet anförts beträffande överste Wennersiröm. (sid. 56) "Man fann bland annat att Wennersiröm flitigt umgicks med utländska militärattachéer, som misstänktes syssla med illegal underrättelseverksamhet, vilka kontakter dock kunde ha en naturlig förklaring". Det vill med andra ord synas som om säkerhetspolisen i detta fall spanat efter en mer eller mindre obestämt planerad, pågående eller avslutad brottslighet, som med all sannolikhet var riktad mot rikets säkerhet men om vars konkreta innebörd man svävade i ovisshet. Telefonkontrollen gav bidrag till den "person- och miljökännedom som man eftersträvade". Den tveksamhet som från olika håll bland annat av dåvarande utrikesministern Torsten Nilsson framförts om bevisfrågan

Prop. 1975/76:202 196

som grund för telefonkontrollen i detta fall är betecknande. Å andra sidan kan hävdas — såsom också gjorts av den ansvarige domaren, rådmannen Curt Nordström — att om lagstiftningen om telefonkontroll skall fylla sitt ändamål måste man med den nu gällande lydelsen vara ganska frikostig i tillämpningen och ej uppställa alltför stora fordringar för att bevilja telefonkontroll i misstänkta spionfall.

Det ovan anförda ger stöd för den uppfattningen att telefonkontroll ibland påkallas och i någon mån medges antingen utan att misstanken har någon konkret inriktning eller i varje fall en svagare sådan än vad som vanligtvis är fallet. Ofta rör det sig om ett "konspiratoriskt" uppträdande, som verkar höggradigt misstänkt. Det kan ifrågasättas om inte situationen i vissa fall är analog med den som motiverar en undersökning av om förundersökning skall inledas. I dessa fall blir det vanligtvis fråga om rent polisiära åtgärder såsom spaning (vid försvin-nanden), platsundersökningar (vid bränder och olycksfall i arbete) etc. Härtill kommer att en del av de brott, som ifrågasätts i samband med telefonkontroll är tämligen allmänt beskrivna. Såsom exempel må nämnas uppror och högförräderi, som är beskrivna såsom handUngar, vilka irmefattar försök att åstadkomma en viss av förövaren önskad effekt och som innebär fara för detta uppsåts förverkligande. Misstänkta försök och förberedelser till dessa brott måste te sig ganska diffusa.

Utredningen har föreslagit att brottet olovlig kårverksamhet, som kan straffas med böter eller fängelse i två år, inte skall få föranleda telefonavlyssning. Som skäl härför har anförts att brottet inte ensamt är av sådan farlighet att det bör få föranleda telefonavlyssning och att det är sällan förekommande och när det förekommer begås i förening med andra brott, som kan berättiga till telefonavlyssning. Jag har svårt att inse bärkraften i dessa skäl. Såsom anförts i brottsbalkskommentaren krävs icke att avsikten med kårverksamheten behöver gå ut på någon aktuell användning av sammanslutningen såsom maktmedel; det är tillräckligt att avsikten hänför sig till möjligen uppkommande situationer av visst slag. I kommentaren anförs vidare: "Detta är av vikt, enär en sådan sammanslutning kan utgöra ett farligt politiskt maktmedel genom sin blotta existens". 1 likhet med vad sålunda anförts och under åberopande av kända i tiden närliggande erfarenheter kan jag inte dela utredningens uppfattning i denna del. Att brottet är sällan förekommande är inte särskilt utmärkande för detta brott bland de brott, som för närvarande kan föranleda telefonkontroll. Det viktigaste är emellertid att ett bibehållande av brottet såsom grund för telefonkontroll gör det möjligt att komma åt den grövre brottsUghet, som verksamheten kan förmodas utgöra ett led i, trots att måhända skälen för den senare brottsligheten för ögonblicket är obefintliga eller vaga.

Utredningen har bland annat anfört att begreppet skälig misstanke har en viss spännvidd och att de omständigheter som tillmäts vikt skiftar mellan olika typer av brott. Om det förra påståendet har någon mening beror det förmodligen mindre på någon i praxis generellt medveten rela-tering till brottets svårhet än på omöjligheten att kvantifiera misstankens styrka. Vidare har utredmngen anfört att i de fall som täcks av 1952 års lag misstanken ofta torde ligga i den lägre delen av skalan och att utnyttjandet av bedömningsskalan röner viss inverkan av grovheten av det brott varom är fråga. I detta sanunanhang laborerar utredningen med en lägre grad av misstanke "beträffande personer direkt knutna till institu-

Prop. 1975/76:202 197

tioner, om vilka det är notoriskt att de yrkesmässigt bedriver illegal verksamhet". Vad som här sägs är enkelt uttryckt att misstanken icke behöver vara så stark beträffande personer som är notoriskt misstänkta, något som enligt viss mening gör dem mer misstänkta. Detta synes mig emellertid vara av mindre intresse i jämförelse med det faktum att det enligt utredningen tydligen finns en grupp människor, som enligt vad som är känt, sysslar med allvarUg illegal verksamhet, en grupp liknande dem som beskrivs i 20 § utlänningslagen och som kan bli utsatt för telefonkontroll enligt lagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

Det ovan anförda ger anledning att hävda att, om praxis anpassat misstankens styrka i samband med beviljandet av telefonkontroll till brottets svårhet i enlighet med någon sorts "omvänd proportionalitet", saknar denna praxis stöd i lag. Härigenom tillskapas en icke godtagbar diskrepens mellan praxis och den restriktivitet som förutsätts i fråga om telefonkontroll. Om lagstiftningen genom en strikt tillämpning av kravet på skälig misstanke blir ineffektiv bör kravet lättas.

Utredningen har föreslagit att till kravet på att telefonkontrollen skall vara av synnerlig vikt för utredningen skall fogas ett krav på att "hinder möter mot att på annat sätt erhålla motsvarande upplysning". Ehum någon erinran i och för sig icke kan resas mot detta krav, torde uttrycket synnerlig vikt för utredningen i och för sig innebära att telefonavlyssningen är ett extraordinärt tvångsmedel, som får tillgripas endast om utredning icke kan vinnas på annat sätt. Tillägget framstår därför såsom något pleonastiskt.

Hovrättsrådet Birgitta Adde (Svea hovrätt): Vid uppräkningen av brotten i förslaget till 27 kap. 16 § st. 1 rättegångsbalken har de s. k. majestätsförbrytelserna ej medtagits. Utredningen har anfört att "särregler av detta slag" ej är motiverade vid en samordning av regelsystemet.

Sverige är fortfarande en monarki och Konungen är rikets statschef. En särregel synes mig motiverad, även om brottet mot Konungen skulle inskränka sig till olaga frihetsberövande, försättande i nödläge eller olaga tvång (4 kap. 2-4 §§ brottsbalken). Jag anser därför att tiUstånd till telefonavlyssning skall kunna meddelas — liksom i 1952 års lag — om brottet är att hänföra till s. k. majestätsförbrytelse.

Hovrätten för Västra Sverige: Av de s. k. majestätsförbrytelsema i 1952 års lag kommer mord, dråp och människorov genom gällande straff minimum att omfattas av de föreslagna avlyssningsreglerna. Övriga majestätsförbrytelser — misshandel, grov misshandel, olaga frihetsberövande, försättande i nödläge och olaga tvång mot konungen eller annan medlem av konungahuset eller mot riksföreståndare — kan enligt utredningen komma att föranleda telefonavlyssning eftersom sådana handlingar "i beaktansvärda fall" torde kunna inordnas under de brott i 18 och 19 kap. BrB som enligt huvudregeln kan föranleda avlyssning. Ett klarläggande på denna punkt torde vara nödvändigt. Det synes nämUgen hovrätten som förslaget särskilt i fråga om brott som sägs i 4 kap. 2-4 §§ BrB medför en icke motiverad inskränkning i förhållande till nu gällande ordning.

RPS: Utredningen förordar i likhet med vad som för närvarande gäller att telefonavlyssning skall kunna tillåtas vid misstanke om brott som har ett minimistraff om fängelse i två år. Denna regel skall därjämte även i

Prop. 1975/76:202 198

fortsättm'ngen kompletteras med bestämmelser som möjliggör telefonavlyssning vid vissa andra brott, för vilka straffet kan underskrida två års fängelse. RPS delar denna uppfattning.

Utredningen föreslår den inskränkningen att brottet tagande av utländskt understöd — ett brott som i betänkandet Spioneribrottet m. m. föreslagits bli utmönstrat ur brottsbalken — samt de s. k. majestätsbrotten inte längre skall berättiga till telefonavlyssning. RPS har inte något att erinra häremot.

Utredningen har därutöver den uppfattningen att brottet olovlig kårverksamhet inte bör få föranleda telefonavlyssning. Till stöd för denna åsikt anför utredningen att brottet är sällan förekommande, att brottet inte är tillräckligt farligt samt att telefonavlyssning i och för sig kan avvaras eftersom brottet ofta torde begås i förening med andra, allvarligare brott, som kan berättiga till telefonavlyssning. RPS kan inte godtaga utredningens förslag i denna del. Den omständigheten att brottet är sällan förekommande kan enligt RPS:s uppfattning inte anses utgöra skäl för att avskaffa bestämmelsen. RPS delar inte heller utredningens uppfattning att brottet inte är tillräckUgt farligt för att telefonavlyssning skall få tillåtas. Man bör betänka att brottet hänför sig till en olovUg sammanslutning, som är avsed att utgöra ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka eller organisation som lätt kan utvecklas till sådant maktmedel. Ett brott med denna innebörd måste anses vara så farligt att samhället inte kan frånhända sig möjligheten att använda telefonavlyssning som motmedel. Utredningens tredje skäl mot telefonavlyssning begränsar sig till ett antagande som inte närmare motiveras.

Utredningen noterar mera i förbigående att brottsformerna försök, förberedelse och stämpling inte är särskilt anmärkta i texten till 1%9 års lag, varför de inte torde få föranleda telefonavlyssning. Trots att slutsatsen förefaller präglad av viss tveksamhet återkommer inte utredningen till detta spörsmål utan föreslår att telefonavlyssning skall få användas vid vissa förberedande stadier endast när det gäller allmänfarliga brott, högmålsbrott och brott mot rikets säkerhet.

Enligt RPS:s uppfattning är det emellertid angeläget med samma möjligheter till telefonavlyssning vid utredning av grov narkotikabrottslighet som vid utredning av annan brottsUghet. Detta behov belyses måhända bäst med ett par exempel.

Det internationella polissamarbetet i kampen mot narkotikabrottslighet är omfattande. Det kan till exempel komma ett meddelande från annat land att en person haft kontakter med narkotikadistributörer och att transport av narkotika förbereds till denne person, som nu befinner sig i Sverige. I ett sådant fall är telefonavlyssning ett värdefullt spaningsmedel. I ett annat fall kan en narkotikakurir avslöjas vid gränsen. Om kuriren namnger en person i Sverige som mottagare av narkotikan bör telefonavlyssning kunna tillgripas.

RPS anser sålunda att den av utredningen föreslagna lydelsen i 27 kap. 16 § rättegångsbalken bör ändras på så sätt att telefonavlyssning skall kunna tillåtas även om misstanken gäller försök, förberedelse eller stämpling till grovt narkotikabrott eller grov vamsmuggUng, om smugglingen gällt narkotika som avses i 1 § narkotikaförordningen.

Som förutsättning för telefonavlyssning föreslår utredningen vidare att upplysning som kan vinnas genom åtgärden skall vara av synnerlig vikt för utredningen och att hinder skall möta att erhålla motsvarande upp-

Prop. 1975/76:202 199

lysning på annat sätt. RPS har inte någon invändning mot detta förslag, som överensstämmer med nuvarande praxis.

ÖB: I ÖB:s yttrande 1975-09-30 Säk 9010-2 över spioneribrottet har Överbefälhavaren motsatt sig avkriminaUsering av tagande av utländskt understöd (19:13). Därest avkriminaUsering ej kommer att ske bör brottet medtagas i uppräkningen i [27] kap. 16 § RB.

Utredningen föreslår att olovlig kårverksamhet (18:4) ej skall kunna föranleda telefonavlyssning. Under nuvarande samhällsförhållanden är utredningens motivering bestickande. Under tider av ökad oro i samhället vore det angeläget att olovlig kårverksamhet kunde föranleda telefonavlyssning. Överbefälhavaren får därför föreslå att brottet olovlig kårverksamhet medtages i uppräkningen i 19 kap. 16 § RB.

Socialstyrelsen: Socialstyrelsen godtar den föreslagna avgränsningen av brott, vid vilka telefonavlyssning skall kunna tillåtas.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten finner-- att det tillämpningsom
råde för telefonavlyssning som utredningen förordat är väl avvägt. Som
påvisats i betänkandet behöver bl.a. möjUgheterna vidgas i fråga om
telefonavlyssning vid försök, förberedelse eller stämpling till allmänfar
ligt brott, högmålsbrott och brott mot rikets säkerhet när sådan gäming
är belagd med straff.

Rättsäkerhetsintresset gör också skärpningen enligt 27 kap. 16 § tredje stycket RB i förslaget av villkoren för telefonavlyssning motiverad.

Göteborgs tingsrätt: De föreslagna begränsningarna i användningen av tvångsmedlet till brott vara ej kan följa lägre straff än fängelse i två år samt till vissa särskilt angivna brott — vilka i huvudsak överensstämmer med nu gällande bestämmelser — bör godtas.

Utredningen har i 16 § tredje stycket föreslagit bl.a. att tillstånd må meddelas endast om åtgärden kan antas giva upplysning som är av synnerlig vikt för utredningen och hinder möter mot att på annat sätt erhålla motsvarande upplysning. Tingsrätten anser, att förtydligandet och preciseringen av kravet på åtgärdens betydelse för utredningen är lämpUg.

I överensstämmelse med vad som anförts i motiven (sid 98) finner tingsrätten, att telefonavlyssning bör tillåtas även om information kan erhållas på annat sätt under förutsättning dock, att det inte skäUgen kan begäras, att man skall avstå från telefonavlyssning.

Föreskrift om sålunda utvidgad rätt till telefonavlyssning synes böra lämnas i lagtexten.

Malmö tingsrätt: Vad gäller förutsättningarna för telefonavlyssning instämmer tingsrätten i huvudsak i vad utredningen anfört i avsnitten 9.4-9.4.6. Det måste dock uppmärksammas, att det föreslagna rekvisitet "att hinder möter mot att erhålla motsvarande upplysning på annat sätt" innebär, att alltför stora krav ställes på förundersökningen. Enligt den föreslagna avfattningen måste man, innan telefonavlyssning tillgripes, ha konstaterat att det icke är möjUgt att få fram erforderlig utredning på annat sätt. Detta torde i de flesta fall innebära att möjUghetema att få fram utredning genom telefonavlyssning spolieras. Det av utredningen uppställda kravet torde därjämte kunna leda till att t. ex. en

Prop. 1975/76:202 200

för försäljning av narkotika misstänkt ständigt måste skuggas, när han på olika ställen skaffar narkotika. En sådan spaningsåtgärd är så pass personalkrävande att stor risk föreligger för att annan allvarlig brottslighet icke kan utredas. Det är därför — enligt tingsrättens erfarenhet av dessa ärenden — nödvändigt att förutsättningen för avlyssning i detta avseende angives till att det sannolikt möter hinder mot att på annat sätt erhålla motsvarande utredning.

I avsnitt 9.4.7 diskuterar utredningen i anslutning till den föreslagna lydelsen av 27 kap. 16 § rättegångsbalken telefonapparatens anknytning till den misstänkte. Telefonapparaten skall bl.a. kunna antagas begagnas av den misstänkte. Beträffande apparater, som inte innehas av den misstänkte, föreslås en begränsning i möjUgheterna till avlyssning, om dessa apparater har en mera löslig anknytning till denne. Det skall sålunda enligt förslaget — Uksom enligt gällande rätt — ej vara möjligt att avlyssna de telefoner som den misstänkte ringer till. Man kan emellertid inte bortse från att en sådan avlyssning, som kan avse en telefonapparat som innehas eller begagnas av någon som pä något sätt står den misstänkte nära, kan, även om den förre är helt fri frän misstanke om brott, ge viktiga upplysningar om t. ex. den misstänktes resplaner. En sådan ordning skulle dock, främst ur integritetsskyddssynpunki, föra för långt och avstyrkes därför. Beträffande apparater med en mera löslig anknytning till den misstänkte har utredningen — efter förebild av 28 kap. 1 § 2 st. rättegångsbalken — föreslagit en särskild begränsning i möjUgheterna till avlyssning. Utredningen har icke närmare motiverat valet av förebild och den sålunda föreslagna begränsningen för enligt tingsrättens mening för långt. Det är enligt tingsrättens mening uppenbart att, om den misstänkte har tillgång till tvä telefoner, varav en med löslig anknytning, även sistnämnda apparat måste avlyssnas om avsedd utredning skall kunna vinnas. Den av utredningen föreslagna begränsningen synes emellertid innebära att avlyssning endast får äga rum om det kan föras i bevis att den misstänkte i sin huvudapparat icke yppar något av betydelse för utredningen. Tingsrätten vill mot bakgrund av det nyss anförda förorda att bestämmelsen utformas så att avlyssning av telefonapparat som ej innehaves eller huvudsakligen brukas av den misstänkte får ske om det föreUgger särskild anledning antaga att avsedd utredning kan vinnas genom avlyssningen. En sädan avfattning synes i själva verket stå i god samklang med utredningens motivering till begränsningsregeln.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Utredningen har föreslagit att telefonavlyssning skall kunna tillgripas även vid försök, förberedelse eller stämpling till vissa allmänfarliga brott, högmålsbrott eller brott mot rikets säkerhet. Länsstyrelsen har inte i sak nägot att erinra mot förslaget som i huvudsak överensstämmer med vad redan gäller. Däremot vill länsstyrelsen framhålla att den föreslagna lagtexten är i hög grad svårtillgänglig för läsaren genom att bland annat förutsätta insikter i brottsbalkens systematik i fräga om kapitelindelning m. m. Eftersom fråga är om sådan lag som inskränker grundlagsskyddade fri- och rättigheter bör enligt länsstyrelsens mening kravet på enkelhet och tydlighet ställas högt.

Utredningen har ej funnit skäl att föreslå skärpning av nu gällande krav på "skälig misstanke" som en förutsättning för utnyttjande av

Prop. 1975/76:202 201

telefonavlyssning. Det ytterligare rekvisitet "synnerlig vikt för utredningen" har däremot förstärkts med att "hinder möter mot att på annat sätt erhålla motsvarande upplysning". Beträffande telefonapparat som ej innehas eller huvudsakligen bmkas av den misstänkte har kraven ytterligare förstärkts så att tillstånd endast får meddelas "om synneriig anledning förekommer att avsedd utredning vinnes genom avlyssningen".

De föreslagna inskränkningarna fär anses vara befogade med hänsyn till tvångsmedlets art och torde kunna genomföras utan åsidosättande av effektivitetskravet. Länsstyrelsen anser emellertid att det skulle vara av värde om vid ärendets fortsatta behandling vissa riktiinjer meddelades om möjUgheten till telefonavlyssning på samtal över telefonkiosker och telefonväxlar på t. ex. arbetsplatser och hotell i vilka fall möjlighetema, enligt länsstyrelsens mening, måste vara starkt begränsade och handhas med största varsamhet. Vidare har vid länsstyrelsens granskning viss tveksamhet föranletts av utredningens uttalande (sid 93 och 97) att telefonavlyssning förutsätter att skälig misstanke koncentrerats mot "viss person". Vid brottslighet av typ ockupation med tagande av gisslan kan det erfarenhetsmässigt uppstå situationer, där polisen under ett ganska långt skede svävar i ovisshet om gärningsmännens antal, nationaUtet och i än högre grad identitet. Länsstyrelsen förutsätter att avlyssningsmöjlighet skall kunna förekomma även i sådana fall.

Polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt: Förutom påföljdsminimitid 2 år för aktuell brottsUghet föreslår utredningen, att tillstånd för telefonavlyssning endast må meddelas, om åtgärden kan antas ge upplysningar, som är av synnerUg vikt för utredningen, och hinder möter mot att på annat sätt erhålla motsvarande upplysning om brottsligheten ifråga. Denna begränsning finner polisstyrelsen välmotiverad och synnerligen betydelsefull ur rättssäkerhetssynpunkt.

Polisstyrelsen i Helsingborgs polisdistrikt: Polisstyrelsen delar utredningens uppfattning att telefonavlyssning alltfort skall kunna medges vid brottsformema försök, förberedelse och stämpling då det gäller allmänfarliga brott, högmålsbrott och brott mot rikets säkerhet. Fråga är emellertid om icke brottskretsen bör utvidgas, icke minst av brottsförebyggande skäl. Om t.ex. skälig misstanke uppkommer om stämpling till ett politiskt mord eller förberedelse till grov vamsmuggUng synes det svårförståeligt varför avlyssning icke skulle få ske, om övriga förutsättningar härför föreUgger. Vad gäller den grova narkotikabrottsligheten har utredningen (s. 92) framhållit, hur uppklarningsfrekvensen i avlyssningsärendena är mycket hög och hur avlyssningen synes spela en avgörande roll för en fortsatt framgångsrik brottsbekämpning.

JO: Vad gäller fömtsättningarna för telefonavlyssning sker enligt utredningens förslag inte nägra större ändringar i förhällande till nu gällande rätt. Jag vill dock sätta ett frågetecken inför förslaget att låta brottet olovlig kårverksamhet utgå bland de brott som kan föranleda telefonavlyssning. Det är väl riktigt att brottet för närvarande är sällan förekommande men läget kan snabbt ändras. Med hänsyn till medborgarnas säkerhet och samhällslugnet i stort synes det mig angeläget att sådan verksamhet övervakas och om möjUgt stävjas på ett tidigt stadium. Vid för-

Prop. 1975/76:202 202

undersökning rörande sädan brottslig verksamhet synes telefonavlyssning kunna vara ett verksamt hjälpmedel.

SACO/SR: SACO/SR kan i huvudsak godta den avgränsning utredningen föreslagit. Resonemangen om obehörig befattning med hemlig uppgift och olovUg personspaning (s. 95) är dock något förvirrande. Det framgår inte klart om utredningen diskuterar med utgångspunkt från gällande rätt eller från de förslag som nyUgen presenterats i betänkandet Spioneribrottet (Ds Ju 1975:16). Som grund för att tillåta avlyssning vid misstanke om obehörig befattning med hemlig uppgift anförs att detta brott under fömndersökningen kan vara svårt att skilja från spioneri. Det utgör inte en självständig motivering. För att avlyssning skall tillåtas bör krävas att det brott misstanken avser uppfyller de kriterier utredningen själv ställer upp. Det kan inte vara tillräckligt att ett visst brott, som i sig inte uppfyller dessa kriterier, företer likheter med ett annat brott som kan föranleda avlyssning. Det ankommer på domstolen att avgöra om misstanken om visst brott har sådan styrka att avlyssning kan till-låtas. Denna bedömning bör rimligen också avse uppsåtsfrågan. SACO/SR kan inte se att utredningen på tillfredsställande sätt har motiverat att misstanke om obehörig befattning med hemlig uppgift skall kunna leda till telefonavlyssning och avstyrker att brottet i sin nuvarande skepnad upptas bland de gärningar som skulle kunna gmnda sådant beslut.

Vad gäller olovUg personspaning gör utredningen en av straffskalan för brottet oberoende uppskattning av gäriiingens straffvärde och kommer med stöd härav fram tiU att avlyssning bör tillåtas. En sådan värdering torde inte ankomma pä utredningen och strider i viss mån mot vad som sägs under 9.4.2. in fine. SACO/SR kan i och för sig godta att telefonavlyssning tillåts vid misstanke om olovlig personspaning men anser att motiven för detta snarare är vad som anförs om vissa andra brott (s. %), nämligen att "denna typ av brott i allmänhet bedrivs organiserat och mycket utstuderat och därför är särskilt svåråtkomligt med vanliga spaningsmedel".

SACO/SR vill särskilt understryka de två uttalanden som görs (s. %) om att avlyssning inte bör ske om gärningen i det enskilda fallet inte kan antas medföra ett strängt straff.

SACO/SR instämmer också i vad som anförs under 9.4.6. och 9.4.7. om utredningsläget och anknytningen till den misstänktes person. Det är väsentUgt att understryka att avlyssning inte skall ske om upplysningar kan erhållas på annat sätt. Det är rimUgt att göra den av utredningen föreslagna skillnaden mellan telefoner som irmehas eller huvudsakligen brukas av den misstänkte och apparater med lösare anknytning till denne.

3 Telefonavlyssning och skyddet för meddelares anonymitet

JK: Bestämmelsen [i 27 kap. 17 § utredningsförslaget] synes vara avsedd som en tillfällig reglering tiU skydd för massmedias meddelare m.fl. i avbidan pä ett slutgiltigt ställningstagande till förhållandet mellan anonymitetsskydd och vissa i förundersökningen ingående tvångsmedel, bl. a.

Prop. 1975/76:202 203

telefonavlyssning. Med den föreslagna regleringen anges dock inga ytterligare gränser för vad som kan bU föremål för avlyssning.

Regeln säger alltså ingenting utöver vad som följer av lagstiftningen i övrigt. Något reellt anonymitetsskydd finns inte och det synes oegentligt att i paragrafen tala om "rätt till anonymitet". Paragrafen torde i den föreslagna utformningen på sin höjd innebära en rekommendation om allmän restriktivitet när telefonavlyssning ifrågasätts beträffande tidningsredaktion etc. Regleringen synes mig klart otillräcklig. Jag förutsätter därför att förslag till nya regler om telefonavlyssning ej läggs fram utan att i lagtexten klart utsägs i vad män och i vilka fall intresset av telefonavlyssning bör träda tillbaka för anonymitetsskyddet.

RÅ: Även i fråga om begränsningar i avlyssningsrätten till förmän för meddelarskyddet ansluter jag mig till utredningens synpunkter och har ingen erinran mot att det i lagtext — i avbidan på frågans slutUga reglering i annat sammanhang — intas en erinran om att särskilda överväganden bör göras när uppgiftslämnares rätt till anonymitet kan kränkas.

RPS: Den föreslagna regeln om särskilt hänsynstagande till anonymitetsskyddet samt förordad förstärkning av kontrollen vid tillståndsgivningen ter sig för RPS som tillräckliga garantier i detta hänseende. RPS har ingen invändning mot utredningens resonemang.

Polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt: Polisstyrelsen, som delar utredningens uppfattning om vikten av skyddet för yttrande- och tryckfrihet, finner emellertid att den allmänna påminnelsen om rätt till anonymitet, som föresläs i 27 kap. 17 § rättegångsbalken, som opåkallad med hänsyn till de villkor för telefonavlyssning, som anges i 16 §.

TCO: Som framgår av utredningens direktiv har Pressens samarbeisnämnd (Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet och Svenska Tid-ningsutgivareföreningen) påtalat det särskilda problem som sammanhänger med att telefonavlyssning kan komma att urholka det grund-iagfästa skydd som meddelare till massmedierna åtnjuter. Utredningen har på denna punkt funnit anledning att föreslå en bestämmelse enligt vilken särskild hänsyn skall tas vid tillståndsprövningen till den rätt till anonymitet som tillkommer författare, annan upphovsman eller meddelare, som avses i tryckfrihetsförordningen och radioansvarighetslagen. Enligt utredningens uppfattning bör dessutom mera utvecklade regler härom införas i samband med tillkomsten av en ny yttrandefrihetslagstiftning.

TCO vill understryka nödvändigheten av att den ovan nämnda anonymitetsrätten tar sig uttryck i en lagbestämmelse som utöver de allmänna reglema inskränker möjlighetema att tillgripa telefonavlyssning mot tidnings- och radioredaktioner och medarbetare i massmedierna. Det utredningsintresse som kan anföras, dä misstankar om en grov brottslig verksamhet riktas mot en journalist, torde fä tillgodoses med hjälp av andra åtgärder än telefonavlyssning.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser TCO att en lagregel, som mera markant än den föreslagna inskränker möjligheterna till telefonavlyssning där anonymitetsrätten kan komma i fara, borde införas. I av-

Prop. 1975/76:202 204

vaktan pä de mera utvecklade regler om kollisionen mellan telefonavlyssning och ovan nämnda anonymitetsrätt, vilka TCO utgår ifrån kommer att införas i samband med översynen av tryckfrihetsförordningen, kan TCO emellertid tillstyrka telefonavlyssningsutredningens förslag.

SAF: Föreningen ifrågasätter om ej 27 kap. 17 § rättegångsbalken i den föreslagna lydelsen har en alltför obestämd avfattning för att kunna tjäna till verklig ledning vid rättstillämpningen. Det synes ej lämpligt att deh i paragrafen berörda frågan — avvägningen mellan å ena sidan brottsutredningsintresset samt ä andra sidan anonymitetsskyddet för meddelare enligt tryckfrihetsförordningen och radioansvarighetslagen — väsentligen regleras genom motivuttalanden. De sakkunniga har i sammanhanget hänvisat till att ett särskilt stadgande rörande nämnda avvägningsfråga torde komma att införas i 27 kap. rättegångsbalken samtidigt som massmediegmndlagen träder i kraft. Härtill skall dock sägas att enligt vad som underhand inhämtats massmedieutredningens förslag ej synes komma att föranleda lagstiftning. Därest de föreslagna reglerna om telefonavlyssning upphöjes till lag kommer sälunda 27 kap. 17 § rättegångsbalken ej att bli blott ett provisorium för kort tid.

Pressens samarbeisnämnd: Som framgår av utredningens direktiv har nämnden påtalat det särskilda problem som sammanhänger med att telefonavlyssning kan komma att urholka det grundlagfästa skydd som meddelare till massmedierna åtnjuter. Utredningen har på denna punkt funnit anledning att föreslå en bestämmelse enligt vilken särskild hänsyn skall tas vid tillståndsprövningen till den rätt till anonymitet som tillkommer författare, annan upphovsman eller meddelare, som avses i tryckfrihetsförordningen och radioansvarighetslagen. Enligt utredningens uppfattning bör dessutom mera utvecklade regler härom införas i samband med tillkomsten av en ny yttrandefrihetslagstiftning.

Nämnden vill kraftigt understryka nödvändigheten av att den ovan nämnda anonymitetsrätten tar sig uttryck i en lagbestämmelse som utöver de allmänna reglerna inskränker möjlighetema att tillgripa telefonavlyssning mot tidnings- och radioredaktioner och medarbetare i massmedierna. Rätten att fritt meddela sig med massmedierna är enligt nämndens uppfattning av så grundläggande betydelse för den svenska demokratin att utredningsintresset vid en jämförelse i de allra flesta fall torde väga mindre tungt. Nämndens ställningstagande härvidlag skall alltså ses som en strävan att slå vakt om medborgarnas intressen. Det utredningsintresse, som kan anföras då misstankar om en grov brottsUg verksamhet riktas mot en journalist, torde få tillgodoses med hjälp av andra åtgärder än telefonavlyssning.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser nämnden att en lagregel, som mera markant än den föreslagna inskränker möjligheterna till telefonavlyssning där anonymitetsrätten kan komma i fara, borde införas. Det vore i och för sig önskvärt om en regel liknande den som föreslås gälla mellan den misstänkte och hans försvarare kunde införas. I avvaktan på de mera utvecklade regler om kollisionen mellan telefonavlyssning och ovan nämnda anonymitetsrätt, vilka nänrmden utgår ifrån konrmier att införas i samband med översynen av tryckfrihetsförordningen, kan nämnden emellertid tillstyrka telefonavlyssningsutredningens förslag.

Prop. 1975/76:202 , 205

4 Domstolsförfarandet

JK: En nyhet med principiell räckvidd är införandet av god man som företrädare för enskilds intressen vid rättens handläggning av telefonavlyssningsärenden. Förslaget är motiverat av en önskan att bättre än vad som nu är fallet tillgodose den enskildes behov av rättsskydd i den rättsliga proceduren, främst genom att skapa praktiska förutsättningar för fullföljd till högre instans av bifallande telefonavlyssningsbeslut. Det kan självfallet på goda grunder ifrågasättas om en sädan god man har nägra reella möjligheter att tillföra ärendet nägot av betydelse för dess prövning. Nägon kontakt mellan gode mannen och den misstänkte eller annan enskild kan ju av naturliga skäl aldrig förekomma. Att gode mannen skulle föranstalta om nägon egen utredning för att belysa underlaget för tillståndsansökningen framstår som uteslutet. Gode mannen kommer alltså att i allt väsentligt tvingas spela en ganska passiv roll. Hans insats kommer att bestå i att han genom frågor och krav tvingar åklagaren att prestera ett utförligare bakgrundsmaterial för att styrka behovet av telefonavlyssning. Han kan också genom sin argumentation tvinga rätten att mer ingående än som eljest måhända blivit fallet överväga om tillstånd bör beviljas. Värdet av insatser av detta slag skall inte förringas men jag har svårt att se att gode mannens funktion av övervakare, ett extra allmänt organ för kontroll av att gällande bestämmelser följs, kan motivera en särskild godmansinstitution. Utredningen har inte heller visat att de redan existerande kontrollorganen — bl. a. JK och JO — ej skulle vara tillfyllest i detta hänseende.

Mina nyss anförda synpunkter innebär att jag är ganska tveksam om värdet av att införa den föreslagna ordningen med god man. Trots detta vill jag emellertid tillstyrka det. Anledningen härtill är att anordningen synes kunna undanröja vissa av de misstankar — enligt min mening visserligen ogmndade men ändå faktiska — om övergrepp av olika slag som sekretessen och avsaknaden av motpart ger anledning till. Med hänsyn till att telefonavlyssning är ett så allvarligt inträng i den enskildes integritet bör alla åtgärder vidtagas som på något sätt kan vara ägnade att stärka allmänhetens förtroende för myndighetemas tillämpning av tvångsmedlet.

RÅ: En nyhet i förslaget är att det i domstolsförfarandet föreslås ett tvåpartsförhåUande, där god man skall tillvarata den misstänktes intressen, och att i anslutning härtill antalet behöriga domstolar att handlägga avlyssm'ngsärenden skall begränsas till en tingsrätt i varje hovrättsområde. Förslaget i denna del avstyrks. Det medför ingen förbättring av rättsskyddet och konmier att onödigt komplicera handläggningen. När det gäller behovet av ett tvåpartsförhåUande och möjligheterna för gode mannen att fylla en funktion kan hänvisas till den kritik som anfördes av Stockholms rådhusrätt och frän åklagarhåll över 1958 års motion om offentUg försvarare i tillståndsärenden (se betänkandet s. 52 f). Samma betraktelsesätt kan anläggas på utredningens förslag. Gode mannen kommer på grund av sekretessen inte att kunna inhämta upplysningar från den misstänkte eller eljest införskaffa utredning utöver den som åklagaren förebringar. Hans möjlighet — vid sidan av domstolskontrollen — att kunna tillvarata den misstänktes intressen torde därför vara betydelselös. Genom att en större personkrets blir inblandad i för-

Prop. 1975/76:202 206

farandet minskas också tvångsmedlets effektivitet utan någon motsvarande nytta ur rättssäkerhetssynpunkt.

Det nuvarande tillvägagångssättet vid telefonavlyssning tillgodoser enligt min mening alla rimliga anspråk på rättssäkerhet. Till att börja med kan erinras om att det sker en förhandsprövning hos rikspolisstyrelsen. Avlyssningsärenden enligt bestämmelsen i rättegångsbalken och enligt 1952 års lag handläggs pä gmnd av brottets natur regelmässigt av statsåklagare (länsåklagare eller, vid åklagarmyndigheterna i de tre största städerna, av chefsåklagare). I narkotikamål är visserUgen distriktsåklagare behörig att göra framställning om telefonavlyssning men riksåklagaren har i cirkulär C 56 och C 74 uttalat att saniråd med statsåklagare i dylika fall bör ske. Det är sälunda sörjt för prövning genom kvaUficerade åklagare också i dessa fall.

Genom att särskilt stränga förutsättningar uppställs för telefonavlyssning markeras att prövningen skall ske restriktivt. Som tidigare nämnts visar inte utredningens undersökning att det hittills skulle ha förekommit en alltför generös tillståndsgivning och det saknas anledning anta att annan praxis skulle utbilda sig. Detta är det kanske starkaste argumentet mot utredningens förslag. Som jag strax skall beröra innebär slutligen den parlamentariska insynen en effektiv kontroll.

Jag kan således inte finna att ett tvåpartsförhåUande skulle medföra någon fördel från rättsskyddssynpunkt. Tanken att begränsa antalet behöriga domstolar i avlyssningsärenden innebär vidare rent praktiska olägenheter. Det torde visserUgen förhålla sig så att avlyssningsärenden tämligen sällan förekommer vid andra domstolar än tingsrättema i de tre största städema. I begränsad omfattning uppkommer dock behov av tvångsmedlet även i andra åklagardistrikt. I sådana situationer aktualiseras frågan om äklagarbehörigheten och ledningen av förundersökningen för den händelse utredningens förslag skulle godtas. Utredningen har alltför kortfattat berört detta spörsmål. I betänkandet sägs att i det mindre antal fall, i vilka åklagare från mera avlägsen ort leder fömndersökningen, medverkan i domstolsförhandlingen i telefonavlyssnings-ärenden genom generellt förordnande bör kunna anförtros motsvarande åklagare på domstolsorten. Till undvikande av missförstånd vill jag framhålla att det är otänkbart med en sådan ordning att man har två fömndersökningsledare, en i avlyssningsdelen och en beträffande förundersökningen i övrigt. Ledningen av brottsutredningen måste av uppenbara skäl vara samlad i en hand, vilket för med sig att den åklagare som är behörig i fråga om avlyssningen måste ta över förundersökning i dess helhet. Om förundersökningen är delad, kan vidare uppstå problem när det gäller olika domstolars lokala kompetens, t. ex. beträffande användningen av andra tvångsmedel. Som tidigare nämnts förekommer det exempelvis att telefonavlyssning kombineras med brevkontroll. Det förefaller mig självklart att sistnämnda tvångsmedel bör prövas av samma domstol som handlagt frågan om avlyssning. Utredningens resonemang (s. 116) om generella förordnanden för åklagare på domstolsorten bygger f. ö. på en missuppfattning om äklagarbehörigheten. Utredningen utgår från att den åklagare som leder förundersökningen också är behörig i avlyssningsdelen men att praktiska skäl talar för att åklagare på domstolsorten övertar handläggningen. Något förordnande för den åklagare som mottar ärendet behövs emellertid inte, eftersom dermes behörighet är anknuten till domkretsen. Övertar han förundersökningen i övrigt.

Prop. 1975/76:202 207

vilket som ovan utvecklats lär bli nödvändigt för att fä ett samlat grepp om utredningens bedrivande, krävs däremot ett förordnande. Om å andra sidan den åklagare som handhar förundersökrungen själv vill handlägga ärendet och behörig domstol inte finns inom distriktet, behövs ett förordnande för den åklagaren. Att på detta sätt bygga äklagarbehörigheten på förordnanden bör enligt min uppfattning inte komma i fräga. Åklagarkompetensen bör i stället regleras författningsmässigt.

Starka skäl talar sålunda mot en begränsning i fråga om antalet behöriga domstolar. Det bör kraftigt understrykas att det inte framkorrunit någon kritik mot handläggningen vid de domstolar där avlyssningsärenden är mer sällan förekommande. Utredningens förslag medför att förundersökningen blir splittrad mellan olika åklagare och domstolar samt att onödig tidsutdräkt uppstår. Om annan åklagare skall överta handläggningen, torde det på grund av den sekretess som måste prägla handläggningen i allmänhet vara nödvändigt att handlingama i ärendet överlärrmas personligen i samband med en föredragning av ärendet.

Det kan här vara anledning att fästa uppmärksamheten på åklagares rätt att interimistiskt förordna om telefonavlyssning. Denna möjlighet kan i akuta lägen ha betydelse och bör därför finnas kvar. Det är emellertid önskvärt att möjUgheten utnyttjas i mycket liten omfattning. Så har hittills varit fallet. Om utredningens förslag till nytt domstolsförfarande genomförs, mäste man räkna med att antalet kommer att öka.

När det gäller förutsättningarna för interimistiska beslut om avlyssning har utredningen nöjt sig med att till rättegångsbalken överföra de bestämmelser som f. n. finns i 5 § andra stycket 1952 ärs lag. Jag vill för min del föreslå att kretsen av brott vidgas så att den täcker alla de gärningar vid vilka telefonavlyssning kan ifrågakomma. Under alla förhållanden bör åklagare kunna fatta beslut om avlyssning vid den allt vanligare förekommande typen av terrordåd där gisslan tas (människorov). Sådana gärningar kan begås nattetid eller under en helg, då det är omöjligt att snabbt få ett domstolstillständ om avlyssning.

Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt: Jag ställer mig avvisande till förslaget om god man för den misstänkte samt till förslaget om en särskild forumregel för tvångsmedlet.

Förslaget om god man har dikterats av önskemålet att tillgodose den misstänktes rättsskydd och integritetsskydd. Det synes emellertid vara en egenartad konstruktion med ett rättegångsombud som inte har rätt att samråda med den som ombudet skall representera. I den mån den misstänktes rättssäkerhet skulle anses för närvarande icke vara tillräckUgt garanterad, synes det ur flera synpunkter lämpligare att förbättring av skyddet sker genom en fortlöpande och utsträckt parlamentarisk kontroll vilket utredningen också förordat. Regeln om god mans deltagande i tvångsmedelsärendet kan medföra för utredningen olyckUgt dröjsmål. Detta kan medföra att åklagaren blir nödsakad att tillgripa interimistiskt beslut enligt förslaget 27:19 i en utsträckning som förut ej förekommit. Det blir dä nödvändigt att ge åklagaren rätt att fatta interimistiskt beslut även vid misstanke om narkotikabrott, om man skall kunna säkra en effektiv brottsbekämpning inom detta brottsområde.

De ärenden där telefonavlyssning kan ifrågakomma är av så allvarlig art att en dualism pä åklagarsidan, så som utredningen tänkt sig, inte är lämpUg. Dessutom skulle dröjsmål med beslutet uppkomma, som kan

Prop. 1975/76:202 208

äventyra resultatet av förundersökningsarbetet. Jag vill därför bestämt avstyrka den föreslagna forumregeln.

Chefsåklagaren Axel Morath: Utredningen föreslår ett tväpartsförhål-lande inför domstolen. En i särskild ordning utsedd god man skall mot åklagaren företräda berörda integritetsskyddsintressen. Jag kan för min del inte finna att det finns tillräckUga skäl att införa en sådan ordning och vill i detta sammanhang i huvudsak anföra följande.

Utredningen föreslår en viss skärpning av lagstiftningen när det gäller villkoren för telefonkontroll. Som jag anfört ovan finns det inte anledning att motsätta sig dessa förslag. De tillämpande myndigheterna kommer självfallet att följa reglerna vid en sädan skärpt lagstiftning och redan härigenom stärks rättssäkerheten.

Utredningens förslag medför att antalet personer som kommer att få befattning med ärenden angående telefonavlyssning vidgas högst avsevärt. På domstolssidan har i dag som regel endast en domare och en kontors tjänsteman befattning med här ifrågavarande ärenden. Utredningsförslaget medför att kretsen ökas med ett antal gode män. Vid överklagande av rättens beslut vidgas kretsen ytterligare. Sammansättningen av de befattningshavare som skall handlägga dessa ärenden i hovrätten, kommer vidare att växla från tid till annan. Hittills har synnerUgen stor vikt fästs vid att så ringa antal personer som möjUgt skall ha att ta befattning med dessa ärenden. Utredningen har själv understrukit betydelsen därav. Utredningens förslag leder emellertid till en avsevärd ökning av antalet personer, som blir informerade i saken. Risken för att sekretessen genombryts blir därigenom generellt sett större.

Kontrollen över tillämpningen är redan nu god och kan förbättras ytterligare utan att domstolskontrollen utbyggs. Som framgår av utredningens redogörelse för den praktiska tillämpningen prövas ärendena på polissidan av rikspolischefen. Härutöver finns på åklagarsidan den kontroll som utövas av bl.a. RÅ. Därtill kommer JK:s och JO:s kontroll. Utöver den här angivna kontrollen föreslår utredningen en parlamentarisk kontroll. Regeringen skall med en åriig skrivelse till riksdagen redovisa tillämpningen på telefonavlyssningens område. Genom detta förslag, som det inte finns anledning att motsätta sig, skapas ytterligare garantier för Insyn i verksamheten.

För att begränsa antalet gode män, vilket från sekretessynpunkt är nödvändigt, föreslår utredningen att prövningen av ärenden angående telefonavlyssning skall förläggas till tingsrätterna i de sex hovrättsstäderna. En sädan ordning medför emellertid väsentliga olägenheter. Det får bl.a. till följd att olika tvångsmedel mot samme misstänkt skulle komma att handläggas inför skilda domstolar. Som exempel kan nämnas, att en begäran om telefonavlyssning ibland förenas med yrkande om kvarhållande av postförsändelse (RB 27:9). Om brottsforum ligger utanför de angivna sex tingsrätterna skulle således i ett sädant fall två olika domstolar ha att besluta i saken. Om målet gick till åtal skulle det i sin helhet återgå till tingsrätten utanför hovrättsstaden. Olägenheterna framträder emellertid inte bara pä domstolssidan. Utredningen förutsätter att koncentrationen av domstolsbehandlingen till sex domstolar inte skall medföra någon ändring i reglerna rörande vilken myndighet som leder förundersökningen (s. 116). Utredningen anför här vidare att medverkan i domstolsförhandling i tdefonavlyssningsärenden bör kunna an-

Prop. 1975/76:202 209

förtros åklagaren på domstolsorten. En sådan delning av ansvaret för fömndersökningen medför emellertid komplikationer. Enligt rättegångsbalken är en undersökningsledare ansvarig för olika beslut under en förundersökning, I praktiken är det i dessa fall en åklagare som är undersökningsledare. Utredningens förslag innebär att ansvarigheten delas på tvä åklagare. I praktiken uppkommer därvid svårlösta problem. Vem av dessa två skall avgöra om telefonavlyssning skall begäras, om fortsatt avlyssning skall ske, när avlyssning skall avbrytas, om överklagande skall ske, osv. Ansvarsförhållandena blir oklara. De här angivna ölägenheterna torde i praktiken bli mest framträdande i narkotikamål. — Härtill kommer rent praktiska olägenheter vid hanteringen av det hemliga material det är fråga om. Handlingama kan t.ex. inte sändas per post utan måste överlämnas personligen. Frågoma i målet bör helst inte avhandlas på telefon etc.

Ett system med gode män måste också i praktiken medföra ökad tidsutdräkt vid handläggningen. Utredningen har själv pekat på detta förhållande (s. 101 f). Befogenheten för åklagaren att fatta interimistiska beslut har hittills utnyttjats mycket sparsamt. Detta förklaras av att det nu finns tillgång till en enkel beslutsprocedur. En begäran om telefonavlyssning kan handläggas av domstolen sä gott som omedelbart. I vissa fall är också stor skyndsamhei nödvändig. Som exempel därpå kan nämnas den terroristhandling, som företogs mot västtyska ambassaden i Stockholm i april 1975. Domstolens tillstånd till avlyssning erhölls därvid omedelbart. Systemet med gode män och domstolskoncentrationen kommer att göra handläggningen mera utdragen. Ett sådant system medför därför nödvändigtvis att ökade möjUgheter till interimistiska beslut måste skapas. Den möjUghet som utredningen här föreslagit (s. 101) är inte tillräcklig. Med hänsyn till den tidsutdräkt som det vid bifall till förslaget kan bli fråga om bör behörigheten att meddela interimistiska beslut omfatta alla brott, för vilka telefonavlyssning kan komma i fråga.

Oavsett om utredningens förslag om gode män och koncentration av domstolshandläggningen godtas eller inte mäste dock enligt min mening åklagarens möjligheter till interimistiska beslut vidgas. Utredningen har begränsat dessa beslut av åklagare till att avse allmänfarUga brott, högmålsbrott och brott mot rikets säkerhet. Erfarenhetema av bl. a. händelserna vid västtyska ambassaden visar, att det bör finnas möjligheter att i sådana och liknande fall meddela interimistiska beslut. Det beredskapssystem som finns inom åklagarväsendet gör, att en åklagare alltid finns tillgänglig och kan fatta ett omedelbart beslut. Något sådant joursystem finns inte inom domstolsväsendet. Ett beslut från domstolen kan i dag med säkerhet påräknas endast under tjänstetid. Under andra tider, t.ex. lördagar - söndagar, blir ett beslut beroende av om den domare som skall fatta beslutet är anträffbar. Vid händelsema på västtyska ambassaden var lyckligtvis den berörde domaren anträffbar efter tjänstetidens slut och beslut om telefonavlyssning kunde fattas. Det i början aktuella brottet (människorov) medgav inte åklagaren rätt att själv fatta ett interimistiskt beslut. Utöver utredningens förslag bör behörigheten att meddela sådana beslut omfatta brotten mord, dråp och människorov.

Sammanfattningsvis anser jag således att utredningens förslag om gode män och koncentrationen av handläggningen till vissa tingsrätter skapar en speciell handläggningsordning för dessa ärenden, som inte kan anses nödvändig, och som dessutom medför avsevärda praktiska

14 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 202

Prop. 1975/76:202 210

olägenheter. Det borde vara tillräckligt om det tidigare goda kontrollsystemet kompletterades med utredningens förslag om skärpta regler för telefonavlyssning samt dess förslag om parlamentarisk kontroll. Ett sådant kontrollsystem tillgodoser ocksä samhällets intresse av att ha en enkel och snabb beslutsordning, som medger de brottsbekämpande organen att göra effektiva insatser mot den allvarliga brottsUghet som det här är fråga om.

Chefsåklagaren Eric Östberg: Utredningen har ägnat stor uppmärksamhet åt frågan hur den enskildes integritet skall säkras i samband med ifrågasatt telefonavlyssning. I detta syfte föreslås — utöver det redan existerande regelsystemet — i skärpande riktning preciserade förutsättningar för avlyssning, införande av god man såsom motpart till den som ansöker om avlyssning samt en fortlöpande parlamentarisk granskning av tvångsmedlets handhavande. Mot de föreslagna förutsättningarna för avlyssning och den parlamentariska kontrollen har jag ingen erinran. Mot det föreslagna godmansinstitutet och de huvudsakligen som konsekvens av detta föreslagna nya fommreglerna, med tingsrättema i hovrättsstäderna som enda forum för frågor om telefonavlyssning, måste jag emellertid mot bakgrund av min erfarenhet av dessa frägor i samband med handläggningen av narkotikamål ställa mig avvisande. Avlyssning enligt 1%9 års lag aktuaUseras ofta genom att till poUsen kommer tips eller att spaning ger vid handen att en narkotikatransport är på väg altemativt att transaktioner pågår, varvid det är av betydelse att avlyssningen insattes skyndsamt. I flera av mig handlagda mål angående omfattande narkotikahantering har ett framgångsrikt polisingripande kunnat ske uteslutande av den anledningen att beslut om avlyssning har kunnat fattas och verkställas inom några timmar efter spaningsledningens begäran därom. Det torde med skäl kunna befaras att denna betydelsefulla snabbhet i handläggningen icke längre skulle kunna vidmakthållas därest god mans medverkan i beslutet införes. Åtskillig tid kan förväntas åtgå innan gode mannen kallats, kunnat inställa sig till förhandUng och sätta sig in i ärendet. Därest god man institutet kommer till stånd synes det nödvändigt att därvid foga endera av följande tilläggsinstitut, nämUgen att åklagaren/undersökningsledaren i Ukhet med vad som är fallet vid högmålsbrott m.fl., får rätt att i narkotikamålen besluta om avlyssning därest rättens beslut ej utan allvarlig fara för utredningen kan avvaktas eller att gode mannen vid fara i dröjsmål får tillfälle att yttra sig efter det att rätten fattat beslut.

De nu anförda skyndsamhetssynpunktema ter sig än mer framträdande vid bedömning av förslaget om att endast sex tingsrätter skall vara behöriga i avlyssningsärendena. Det framstår som självklart att tidsåtgången väsentligt måste ökas om till den hittillsvarande handläggningen lägges restider, postgång, information av annan åklagare etc. De föreslagna fommreglerna synes emellertid kunna välla ytterligare praktiska och tidskrävande svårigheter. Utredningen synes underskatta svårighetema och uttalar därom på sid. 116 kortfattat "I det mindre antal fall, i vilka åklagare från mera avlägsen ort leder förundersökningen, bör medverkan i domstolsförhandling i telefonavlyssningsärenden genom generellt förordnande kunna anförtros motsvarande åklagare pä domstolsorten. Särskilda regler härom synes ej erforderliga." Även om det antal fall som kan förväntas förekomma är litet, förtjänar dock frå-

Prop. 1975/76:202 211

gor om ansvaret för och ledningen av förundersökningen och frågan om en eller flera domstolar skall befatta sig med tvångsmedel hörande till samma förundersökning uppmärksamhet i sammanhanget. Vilket ansvar skall den åklagare, som utverkar beslut om telefonavlyssning pä domstolsorten, ha för avlyssningens handhavande och fortbestånd? Skall å-klagaren på domstolsorten kunna "överpröva" begäran om telefonavlyssning från åklagaren på gämingsorten? Beträffande domstolens befattning med tvångsmedlen ter det sig egendomligt att en domstol har befattning med t. ex. kvarhållande av postförsändelse medan en annan beslutar om avlyssning. Det vill synas som om den föreslagna fommregeln uteslutande har till syfte att begränsa antalet gode män. Därest god mans medverkan ej införes synes den föreslagna forumregeln sakna aktualitet. SkuUe god maninstitutet komma tiU stånd synes de praktiska olägenheterna böra medföra att forumregeln ändå icke införes.

De ovan mot god man institutet anförda synpunktema utgör icke enda gmnden till att jag ställer mig avvisande därtill. Huvudanledningen är, att jag finner den enskildes integritetsskydd väl tillgodosett även utan god man. I narkotikamålen prövas fråga om telefonavlyssning först i rikspolisstyrelsen, därefter av åklagaren och slutiigen av domstolen. Verksamheten står f. n. och föreslås även i framtiden stå imder parlamentarisk tillsyn. Det saknas därför anledning att befara att obefogade telefonavlyssningar kommer tiU stånd.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: Jag har intet att erinra emot förslaget i och för sig. Koncentrationen av domstolsbehandlingen till sex domstolar kommer sannoUkt att i någon mån öka arbetsbördan för åklagaren i den ort där den beslutande domstolen är belägen. Man kan nämligen förvänta att denne åklagare får generellt förordnande att handlägga samtliga telefonavlyssningsärenden inom hovrättens domkrets. Det är känt att sådana ärenden huvudsakUgen förekommer inom de tre större städerna. Arbetsbelastningen för vederbörande åklagare i Göteborg torde inte komma att öka nämnvärt av denna anledning. För poUsens del är koncentrationen enbart till fördel. Säkerhetssektionens arbetsområde sammanfaller visserligen inte alltid med hovrättens domkrets. Det oaktat torde förslagets genomförande innebära en lättnad för polisen genom att de flesta föredragningama får ske inför en och samme åklagare. Vid domstolsförhandling är regelmässigt — åtminstone i Göteborg — någon från säkerhets- eller narkotikasektionen närvarande vid föredragningen. Detta innebär att med den föreslagna koncentrationen säkerhetssektionens personal inte behöver ägna tid åt resor utanför hovrättsstaden för att närvara vid olika tingsrätter utanför denna då telefonavlyssningsärenden handläggas.

Domstolens inställning till förslaget känner jag inte till. Med tanke pä att åklagarens arbetsbörda inte nämnvärt kommer att öka genom förslagets genomförande bör man kunna sluta sig till att samma förhållande kommer att gälla domstolen.

Ur säkerhetssynpunkt kan förslaget om koncentration godtas, då antalet tingsrätter och därmed den invigda personkretsen bUr mindre. Å andra sidan är avsett att telefonavlyssningsärenden besvärsvägen stundom skall handläggas i hovrätt. Säsom i det följande under rubriken "god man" visas kommer därigenom den nämnda personkretsen att vidgas på ett sätt som inte är önskvärt ur sekretessynpunkt. Det hittillsvarande systemet har

Prop. 1975/76:202 212

fungerat väl, varför det varken ur sekretess- eller rättssäkerhetssynpunkt kan anses föreligga skäl till ändring. Jag delar utredningens uppfattning att förslaget om domstolskoncentration står och faller med frågan om införande av ett system med gode män. Om ett sådant inte införes, fär jag avstyrka förslagets genomförande i fråga om domstolskoncentration.

Förslaget om införande av systemet med gode män grundar sig på önskvärdheten av att åstadkomma ett tvåpartsförhåUande inför domstol. Den gode mannen skall äga de befogenheter som tillkommer en part i förfarandet. Enligt utredningen skulle genom införandet av god man och dennes agerande rättssäkerheten stärkas. En regel om god man kan kanske ses som önskvärd men förslagets genomförande, som synes vara politiskt betingat, torde i praktiken ej medföra de fördelar man väntar sig av det. Den kontroll och insyn man vill åstadkomma med systemet torde man kunna vinna på annat sätt utan att rättssäkerheten eftersattes. Redan nu underställes de promemorior, som ligger till gmnd för framställning om telefonavlyssning, rikspoUsstyrelsen, som förhandsprövar huruvida den lokala säkerhetssektionen skall begära att åklagaren gör framställning om telefonavlyssning. I stället för tvåpartsförhåUande inför domstol bör man med Uka stor garanti för rättssäkerhet kunna anordna en förstärkt säväl förhands- som efterhandskontroll genom medverkan av de parlamentariska ledamöterna i den styrelse som RPS leds av. Vid sidan härav finns den kontroll som RÅ, JO och JK kan utöva. Denne senare är ju redan nu i vissa avseenden inkopplad på tvångsåtgärder enligt 1952 års lag när det är fråga om förlängning av anhållningstid beträffande misstänkta.

I en år 1958 avgiven motion, 11:355, föreslogs utredning för att stärka rätts säkerhetsgarantierna för den enskilde i ärenden om telefonavlyssning. Första lagutskottet inhämtade yttranden över motionen bland annat från Stockholms rådhusrätt, som ställde sig avvisande till den i motionen framförda tanken om förordnande av offentlig försvarare i nu näninda ärenden. Vad rådhusrätten därvid anfört i fråga om offentUg försvarare kan även gälla god man. Jag får hänvisa till rådhusrättens i betänkandet intagna yttrande sid. 52.

Såsom motiv för införande av koncentration av domstolsbehandlingen har även anförts det önskvärda att begränsa den i säkerhetstjänstärenden invigna personkretsen. Införande av ett system med god man skulle motverka en sådan begränsning. Pä varje hovrättsort måste minst två gode män finnas förordnade, om systemet med hänsyn till semestrar, sjukledighet etc. skall kunna fungera friktionsfritt. Syftet med gode män är även möjlighet till överprövning hos hovrätt. Överprövningen som sådan är intet att säga om men risk föreligger att den invigda personkretsen kommer att öka betänkligt då överklagat telefonavlyssningsärende genom kontorspersonal diarieföres och i övrigt handlägges enligt kontorsmtiner. Fördelama med ett system av god man torde inte överväga nackdelarna. Då rättssäkerheten hittills inte satts i fråga och syftet med insyn och kontroll kan vinnas pä annat och lika säkert sätt får jag avstyrka bifall till förslaget i denna del.

Länsåklagarmyndigheten i Älvsborgs län: Utredningen föreslår en forumregel enligt vilken laga domstol i ärenden angående telefonavlyssning och åtgärder enligt 19 kap. 18 § i förslaget skall vara tingsrätterna i de sex hovrättsstädema. Förslaget är knappast väl underbyggt. Enligt min

Prop. 1975/76:202 213

mening kan riktas såväl principiella som praktiska invändningar mot det.

Utredningen förordar specialdomstolar för telefonavlyssningsärenden under förutsättning att utredningens föreslagna system för gode män införs. Något nödvändigt samband finnes ej mellan en begränsad gode-mansorganisation och en specieU forumbestämmelse. En god mans verksamhetsområde kan sammanfalla med ett hovrättsområde även om samtiiga tingsrätter inom hovrättsområdet är forum för telefonavlyssningsärende. Han kan förflytta sig.

Ett genomförande av förslaget torde komma att medföra väsentligt praktiska ölägenheter. I ett mål, gällande exempelvis misstanke om mord eller spioneri, kan den situationen uppstå att en tingsrätt får pröva frågan om telefonavlyssning, under det en annan tingsrätt samtidigt skall pröva frägan om användande av andra tvångsmedel, postkontroll, häktning etc. Det är icke oreaUstiskt att tänka sig den situationen att åtal väckts och förekommer till huvudförhandling vid en tingsrätt beträffande en misstänkt gärningsman under det att i samma mål frägan om telefonavlyssning hos en ännu icke åtalad medgämingsman måste prövas av en annan tingsrätt. En sådan ordning är olämplig såväl ur sekretess- som rättssäkerhetssynpunkt och kan dessutom försvåra ett effektivt utnyttjande av detta spaningsmedel. Om överhuvudtaget någon ökad skyndsamhet i domstolens handläggning av telefonavlyssningsärenden eller vid överklagande är att vinna genom en koncentration till sex tingsrätter, vilket utredningen emellanåt synes föreställa sig, torde detta icke alls uppväga det krångel som skulle bli en följd av koncentrationen.

Ur rättssäkerhetssynpunkt är det även nu principiellt sett angeläget att handläggningen av säkerhetsärenden ej koncentreras till en eller ett fåtal domstolar (jämför uttalande av parlamentariska närrmden, citerat överst ä sid. 57 i betänkandet).

Utredningen motiverar sitt förslag att inrätta en godmaninstitution med att det är otillfredsställande att förfarandet i telefonavlyssningsärendena icke är konlradiktoriskt. En motpart till åklagama saknas vid förhandlingen i tingsrätten. Endast åklagaren har i nuvarande situation tillfälle att fullfölja talan mot tingsrätts beslut vilket medför att endast avslagsbeslut kommer under prövning av högre instans.

Enligt min mening finns redan nu en betryggande kontroll över till-lämpningen av reglema om telefonavlyssning. Redan hos polisen prövas omsorgsfullt om skäl för sådan åtgärd finnes. Åklagarna granskar nog-grannt ärendena innan framställning om tillstånd inges till domstolen. Domstolskontrollen innebär en stark garanti ur rättssäkerhetssynpunkt. Därtill kommer den parlamentariska insynen och kontrollen hos rikspolisstyrelsen.

Endast ett skenbart tvåpartsförhåUande vid förhandlingen i tingsrätt åstadkommes genom utredningens förslag. Det synes icke vara avsett att den gode mannen skall bedriva egen utredning eller bidraga med sakligt material vid förhandlingen, även om garantier mot att han förfar så knappast har skapats i förslaget. Hans uppgift blir att arguirventera över åklagarens framställning. Han skall alltså göra och framföra samma bedömning, som det enligt lagen åligger domstolen att göra. Utredningen klargör knappast tillfredsställande hur gode mannen bör uppfatta sin ställning. Å ena sidan sägs att han icke formellt företräder den misstänkte eller annan utan har ställning som part, å andra sidan utgår förslaget från att gode mannen kommer att ställa den misstänkte i fokus

Prop. 1975/76:202 214

och framhålla svagheter i misstankarna emot denne. Säkerligen kommer gode mannen, även om han formellt är part, att uppfatta sig som företrädare för den misstänkte. Vad han kan anföra beträffande övriga berörda blir uttalanden och värderingar av allmän natur, enahanda frän det ena ärendet tiU det andra. I de flesta fall torde en god man komma att anse sig nödsakad att bestrida framställningen, även om denna har tillräckliga skäl för sig. En risk blir då att han söker skaffa sig egen information för att kunna bidraga med sakligt material vid förhandlingen. Ett sådant agerande, som icke torde kunna förhindras genom de uttalanden som utrednignen gjort, kan bli ödesdigert för en med stor försiktighet och stark sekretess bedriven förundersökning. Det kan förutses att den för ett hovrättsområde utsedde gode mannen kommer att utsättas för betydande allmänt intresse, vilket kommer att öka hans benägenhet att närmast jämställa sitt uppdrag med en försvarares.

Utredningen synes ej ha givit godemansinstitutet en tillräckligt preciserad reglering. Frågor om partsställningens innebörd, sekretess- och tystnadsplikt för gode mannen har icke lösts. Ett konlradiktoriskt förfarande som utredningen föreslår leder till att domstolshandläggningen blir mer tidskrävande. Detta innebär ofta olägenhet vilket måste beaktas. Jag avstyrker godmaninstitutet.

Intresset av att beslut om bifall till telefonavlyssning prövas av hovrätt, så att praxisbildning främjas, kan tillgodoses på annat sätt. En obligatorisk överprövning av tingsrättens beslut kunde föreskrivas för exempelvis de fall där tillståndet förlängs att gälla mer än sammanlagt tre månader.

Länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län: Enligt förslaget skall i ärenden angående telefonavlyssning rätten bereda en i särskild ordning utsedd god man tiUfälle att yttra sig. Härigenom tillskapas uppenbarUgen ett artificiellt tvåpartsförhåUande, som knappast kan få någon betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt. Den gode mannen kan för övrigt tänkas komma i en situation, då den misstänkte senare kanske med fog kan hävda att gode mannen handlat mot hans intressen. Förslaget avstyrkes i denna del.

Med min enligt ovan redovisade inställning till förslaget om införande av gode män och ett kontradiktoriskt förfarande föreligger inga skäl till avsteg från vanliga forumregler.

Länsåklagarmyndigheten i Norrbottens län: I avseende å domförhets-reglema är det uppenbart att beslut skall fattas av ensam domare. Kravet på ett upprätthållande av sekretessen är av sådan betydelse att framställningen om telefonavlyssning skall nå en så liten krets som möjUgt. Normalt har denna typ av ärenden handlagts endast av lagmannen i tingsrättema och har en sådan ordning sökt bevaras även vid förfall för denne på grund av semester.

Utredningen har till förstärkande av integritetsskyddet för den enskilde föreslagit en godemansinstitution, som skulle tillvarataga den enskildes intressen, där godemannen även skulle kunna begära prövning i högre rätt av första instansens beslut. Med hänsyn till vad utredningen själv anfört om den restriktivitet som hitintills rått beträffande denna typ av ärenden förefaller godemansinstitutionen icke ha fog för sig. Upprätthållandet av sekretesskraven försämras.

Prop. 1975/76:202 215

Som skäl mot förslaget om godemän vill jag även anföra det av mig inledningsvis framförda om att denna typ av ärenden handlägges antingen direkt av eller också efter samråd med mycket erfama åklagare. Ur dessa synpunkter framstår den hitintills varande ordningen med en kontroll genom ett parlamentariskt utsett organ som fullt tillräcklig.

Utredningen har föreslagit nya fommregler för beslut i telefonavlyssningsärenden och därvid föreslagit tingsrättema i de sex hovrättsstädema. Utredningen synes härvid icke tagit hänsyn till att även äklagarbehörigheten härmed ändras. Detta skulle väl i och för sig gå att klara genom av Riksåklagaren utfärdade förordnanden.

Ärenden där telefonavlyssning är av behovet påkallat föranleder icke sällan att jämväl framställning göres om kvarhållande av försändelse till post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt. I dessa fall kommer tingsrättema var och en på sin ort att vara forum, varför man vid ett genomförande av utredningens förslag får två olika fommregler i samma ärende.

Utredningen har icke heller såvitt jag kunnat finna tänkt sig någon ändring av forumreglema beträffande den ansvarstalan som kan följa i ett telefonavlyssningsärende.

Regionalt har jag även den invändningen att göra att Norrbottens län har den i landet största säkerhetsavdelningen utanför Stockholm, av naturliga skäl betingat av gränsförhållandena och som med hänsyn till förefintliga försvarsanläggningar är för utländska intressen intressanta.

Det förefaller därför icke särskilt välbetänkt att förlägga prövningen till Umeå. Som upplysning kan nämnas att av CWre Norrlands hovrätt handlagda mål orrdoing tre fjärdedelar härrör från Norrbotten, varför hovrätten med åtminstone en avdelning nästan varje vecka befinner sig i Luleå eller eljest på någon tingsort i Norrbotten.

Utredningen synes närmast vilja motivera forumreglema med den föreslagna godemansinstitutionen.

Med hänsyn till det ovan anförda och min tidigare framförda uppfattning om de föreslagna godemännen får jag avstyrka förslaget i vad avser de särskilda forumreglema.

I den utsträckning utredningen föreslagit bör den interimistiska beslutanderätten för undersökningsledare och åklagare bibehållas på av utredningen anförda skäl.

Svea hovrätt: Den föreslagna ordningen med god man är en nyhet när det gäller brottmålsförfarandet. Som den huvudsakliga fördelen med att införa god man när det gäller telefonavlyssning har utredningen angivit möjUgheten att få även bifallna framställningar om telefonavlyssning överprövade i högre rätt. Hovrätten ifrågasätter om inte önskemålet om överprövning kan tiUgodoses på ett lämpligare sätt. Exempelvis skulle, som gällde enligt 1939 års lag och som även senare föreslagits av dåvarande Stockholms rådhusrätt, den föreslagne gode mannens funktion i detta hänseende kunna fullgöras av JO eller möjligen JK. Utredningen har också framhålUt, att godemansinstitutionen skulle förstärka integritetsskyddet. Hovrätten kan emellertid icke finna att god mans medverkan i telefonavlyssningsärenden skulle få någon nänmvärd effekt i detta hänseende. Även av andra skäl ställer sig hovrätten tveksam till införandet av god man. En sådan torde inte kunna tillföra något nytt till det material som skall läggas till gmnd för domstolens avgörande av frågan.

Prop. 1975/76:202 216

Därtill kommer att kompUkationer uppstår om god man, som är advokat, senare önskas som offentiig försvarare av den misstänkte. En ytterligare nackdel med god man är — ur sekretessynpunkt — att kretsen inblandade personer ökas. Hovrätten avstyrker förslaget i denna del.

Om förslaget angående god man inte genomföres, torde det inte vara påkaUat att begränsa fomm för telefonavlyssningstillständ till tingsrättema i de sex hovrättsstäderna.

Hovrätten för Västra Sverige: När det gäller prövningen av ärenden om telefonavlyssning har utredningen funnit det vara otillfredsställande att ett kontradiktoriskt förfarande inte föregår rättens beslut. Förslag har därför framlagts av innehåll att mot åklagaren skall stå en god man med uppgift att ta tillvara intresset av integritetsskydd för den enskilde.

Hovrätten vill för sin del sätta i fråga om det i själva verket står så mycket att vinna med en ordning som den föreslagna. Gode mannens möjligheter att på ett effektivt sätt ta tillvara den misstänktes intressen ter sig begränsade. Från sekretessynpunkt — inte minst när det gäller misstanke om högmålsbrott eller brott mot rikets säkerhet, där det kan bli fråga om telefonavlyssning under sammanlagt lång tid — måste det föra med sig nackdelar att ha personer utanför myndighetemas krets inkopplade i beslutsprocessen. Antalet gode män jämte ersättare kan säkerligen inte begränsas till ett fåtal. Hänsyn måste ju bl. a. tas till att det alltid inom var och en av de sex domkretsama skall finnas någon tiUgänglig, alltså även under semestertid och större helgledigheter.

Största värdet med förslaget synes ligga i att praktisk möjUghet öppnas till en överprövning av beslut där tiUstånd meddelats. Enligt hovrättens bedömning torde det komma att bli ej alldeles ovanligt att gode mannen utnyttjar denna möjlighet. Om inte gode mannen i viss utsträckning verkar för en överprövning, kan den uppfattningen lätt vinna insteg att han inte i tillräcklig grad beaktar intresset av integritetsskydd eller att han av lojalitetshänsyn accepterar vissa beslut om avlyssning.

När det gäller val av gode män synes utredningen närmast ha tänkt på personer med erfarenhet av advokatverksamhet eller därmed jämförbara arbetsuppgifter. Man får enligt hovrättens mening inte underskatta svårighetema att i de sex domstolsortema finna villiga och lämpUga gode män och ersättare, och detta även om man tar i betraktande att det i domstolsortema finns att tillgå tjänstemän vid länsstyrelse eller kammarrätt.

Om det anses särskilt angeläget eller eftersträvansvärt att underrättens tiUståndsbeslut beträffande vissa brottskategorier blir prövade av högre instans kan man nå detta pä andra vägar än den utredningen valt, t. ex. genom ett underställningsförfarande.

Hovrätten finner att så stora olägenheter är förbundna med ett gode-mansinstitut av det slag utredningen tänkt sig att det mäste finnas tungt vägande skäl att det oaktat genomföra förslaget i denna del. Det synes hovrätten tveksamt om sådana skäl föreUgger.

RPS: Telefonavlyssning är ett särpräglat tvångsmedel såtiUvida som den misstänkte inte känner till åtgärden. Detta är naturUgt eftersom tvångsmedlet i annat fall ofta skulle förlora sin effekt. Nödvändigheten av sekretess gentemot den misstänkte innebär följaktUgen att ett tvåpartsförhåUande i vanlig bemärkelse är uteslutet. Det är främst i detta hänseende kritik har riktats mot reglerna om telefonavlyssning.

Prop. 1975/76:202 217

Utredmngen vill genomföra regeländringar som på ett bättre sätt än nu tillvaratar den misstänktes rätt. För ändamålet föreslås att man inför ett system med god man. Även om syftet med förslaget är vällovligt är det tveksamt om de föreslagna reglema verkligen kommer att kunna tillgodose det intresse som avses.

God man skall enligt förslaget bl. a. ha rätt att överklaga för den misstänkte ogynnsamma beslut. RPS hyser tveksamhet till god mans reella möjligheter att agera i detta sammanhang. Ett bUvande avlyssningsärende granskas i flera led innan föredragning sker inför rikspolischefen. Först sedan rikspolischefen gett sitt godkännande överlämnas ärendet till åklagarmyndighet som har att självständigt fatta beslut i ärendet. SlutUgen förs ärendet upp i domstol för avgörande. Beslut i telefonavlyssningsärenden föregås således av en lång och omsorgsfull prövning. Detta förhåUande samt den omständigheten att god man inte får samråda med den misstänkte utan har att grunda sitt agerande pä samma material som åklagaren, talar för att hans möjligheter att vidta åtgärder blir mycket begränsade.

RPS är emellertid helt införstådd med det allmänna önskemålet om bättre insyn och kontroll i telefonavlyssningsärenden. Av ovan anförda skäl anser RPS det emellertid inte vara möjUgt att inrätta ett meningsfullt tvåpartsförhåUande. TiUräckUgt god insyn och utökad kontroll kan däremot enligt RPS:s mening erhållas genom att varje enskilt ärende granskas av RPS i plenum, dvs. även av de parlamentariska ledamöterna i RPS. Först sedan dessa lämnat sitt godkännande bör ärendet gå vidare till åklagare. Härigenom åstadkommes en omfattande medborgerlig insyn och kontroU redan i ett tidigt skede av handläggningen. En sådan handläggning har påtagliga likheter med förfarandet i personalkontrollärenden. I sammanhanget kan också erinras om att 1974 års underrättelseutredning rekommenderat ett Uknande arrangemang genom att föreslå en vidgad parlamentarisk insyn i den militära underrättelsetjänsten genom en försvarets imderrättelsenämnd.

I brådskande fall då styrelsen inte hinner sammanträda bör ärendet avgöras genom meddelanden mellan rikspoUschefen och minst fyra ledamöter eller av rikspoUschefen ensam. Sådant ärende skall anmälas vid nästa plenum.

ÖB: Utredningens förslag om god man tillvaratar den enskildes intresse av integritetsskydd. Förslaget om god man kan emellertid samtidigt få negativa konsekvenser från handläggnings- och sekretessynpunkt, vilka synpunkter Överbefälhavaren ej har underlag att bedöma.

Stockholms tingsrätt: Den viktigaste nyhet som utredningen förordar är att i telefonavlyssningsärendena en god man skall som motpart tiU åklagaren ta tillvara den enskildes intresse av integritetsskydd.

Som framgår av betänkandet föreslogs en sådan ordning redan är 1958 när det i en riksdagsmotion förordades att "offentiig försvarare" skulle förordnas för misstänkt i ärenden rörande telefonavlyssning. I yttrande till riksdagens första lagutskott uttalade dåvarande Stockholms rådhusrätt bl. a. att, om tvångsmedlet skulle kunna få den verkan som åsyftades, det var av största vikt att den misstänktes namn och de omständigheter på vilka misstanken grundas i möjUgaste mån hemlighölls. Med hänsyn härtiU borde upplysningar i aktueUt hänseende inte lämnas till större personkrets än som är oundgängligen nödvändigt. Varje utökning

Prop. 1975/76:202 218

av kretsen kunde enligt domstolen medföra fara för att effektiviteten av polismyndighetens verksamhet skulle förringas eller rent av göras om intet. Med hänsyn till ärendenas brådskande natur mäste försvarare finnas att tiUgå utan nämnvärd tidsutdräkt. Eftersom försvararen av sekretesshänsyn inte kunde inhämta upplysningar från den misstänkte eller annars skaffa in utredning utöver den som åklagaren förebringar ansåg rådhusrätten att försvararen inte heller kunde mer ingående motivera ett eventuellt överklagande. Domstolen fann sig inte kunna tillstyrka förslagen om offentiig försvarare i de aktuella ärendena. I yttrandet framhölls avslutningsvis att om ökad kontroll ansågs önskvärd föreskrift kimde meddelas om att domstol skulle vara skyldig att lämna underrättelse till justitiekanslern eller riksdagens justitieombudsman rörande beslut om telefonavlyssning. Vederbörande skulle därigenom bli i tillfälle att mer fortlöpande följa tillämpningen av institutet.

De synpunkter som rådhusrätten framförde har enligt tingsrättens mening fortfarande bärkraft.

Särskilt mäste understrykas att ju större personkrets som medverkar vid handläggningen av ärendena dess större är risken för att den misstänkte får kännedom eller åtminstone misstanke om beslut rörande telefonavlyssning. När sådan misstanke redan föreUgger kan den ytterligare befästas och följden bli att telefonavlyssningen blir helt ineffektiv. Det behöver visserligen knappast befaras att den gode mannen själv skulle innebära någon egentUg riskökning, eftersom det kan fömtsättas att han väljs ut med all tillbörlig omsorg. Risken ligger i stäUet i den hantering som blir nödvändig för att gode mannen skall kunna ta del i ärendena. Han måste sålunda kallas och inställa sig till sammanträde. Han måste vidare ha material för att kunna företa ett eventuellt överklagande. Hur än handläggningsmtinema ordnas torde det bli svårt att undvika att personer i gode mannens omgivning får kännedom om att avlyssningsärende är aktueUt. Detta medför risker särskilt på mindre orter. Om ett ärende förs vidare tiU högre instans blir den personkrets som inblandas avsevärt ökad. Ett nytt kallelseförfarande etc. sätter in. Riskema för läckor i sekretessen bUr därmed ännu större. I sammanhanget måste beaktas att ett ärende kan aktualiseras med korta intervaller med hänsyn till den begränsade varaktigheten av beslut om avlyssning.

Utredningen har ställts inför särskilda svårigheter när det gällt att anvisa en tillräckUg krets av gode män, om ärende rörande telefonavlyssning skall prövas enligt RBs aUmänna bestämmelser om forum i brottmål. I betänkandet har därför bl.a. förordats att ärendena skall specialiseras till tingsrätten i vederbörande hovrättsort. En sådan ordning kan naturligtvis medföra att arbetsbelastningen för de aktueUa tingsrättemas del ökar. Detta är inte i och för sig ägnat att inge betänkligheter. Mer-arbetet för dessa domstolar torde vara marginellt. Tingsrätten befarar dock att en sådan ordning kan komina att belasta åklagarsidan avsevärt, särskilt när det gäller narkotikabrottsligheten som erfarenhetsmässigt kan dyka upp pä vitt skilda ställen i landet. Om en utredning aktuaUseras på annan plats än hovrättsorten är två altemativ tänkbara. Antingen får åklagaren på utredningsplatsen inställa sig inför tingsrätten i hovrättsorten med den omgång och den risk för publicitet som detta innebär. I annat fall måste åklagaren på hovrättsorten ta över ärendet med det tyngande dubbelarbete och andra uppenbara nackdelar som detta kan medföra i ett mer omfattande ärende.

Prop. 1975/76:202 219

Som rådhusrätten påvisade i sitt yttrande är 1958 blir den gode mannens möjligheter att agera effektivt starkt begränsade även om han naturligtvis måste ha rätt att påkalla att utredningen kompletteras om den inte är tiUfredsställande.

Mot den nuvarande ordningen har anmärkts att framställningar om telefonavlyssning endast i ringa utsträckning skulle ha avslagits. I detta hänseende måste emellertid beaktas att det i mer tveksamma fall ter sig naturUgt att åklagaren i första hand informellt samräder med vederbörande domare. Detta gäller särskilt när fräga om förlängning av pågående avlyssning blir aktuell. Detta samråd kan leda till att nägon formell framställning om telefonavlyssning eller förlängning av beslut om sådan avlyssning inte görs. Mot den bakgrunden mäste de uttryckliga avslagsbesluten bli fätaliga.

Som framgått av det föregående hyser tingsrätten avsevärda betänkligheter — främst med hänsyn till sekretesskraven — mot utredningens förslag i fråga om god man. Det bör å andra sidan framhållas att förslaget också har klara förtjänster. Godmansinstitutet är således redan i sig ägnat att undanröja misstankar från aUmänhetens sida om bristande rättssäkerhet pä det aktueUa området. Otvivelaktigt kommer gode mannens deltagande i handläggningen av frågor om telefonavlyssning också att innebära en vinst från rättssäkerhetssynpunkt. Tingsrätten tänker därvid i första hand på att den kontradiktoriska principen skulle bli till-lämplig. Detta mäste bidra till att ärendena får en så allsidig belysning som är möjlig under de speciella omständighetema. Gode männen kan förväntas anlägga en delvis annan infallsvinkel än åklagaren på ärendena vilket i sig måste berika handläggningen.

Vid en samlad bedömning av förslagets för- och nackdelar finner tingsrätten att de praktiska skäl överväger som talar mot att god man förekommer i ärenden om telefonavlyssning även om tingsrätten från principiell synpunkt hyser sympati för förslaget. Vid sin bedömning har tingsrätten utgått från att den garanti för rättssäkerheten kommer att finnas som ligger i den dubbla parlamentariska insynen enligt utredningens förslag (bet. s. 103 f och 104 O- Tingsrätten beaktar också att fömtsättningarna för avlyssning skärps enligt 27 kap. 16 § tredje stycket i förslaget.

Om emellertid ytterligare kontroU anses erforderUg, anser tingsrätten att det altemativet bör övervägas att rikspoUsstyrelsen åläggs en fortlöpande rapporteringsskyldighet i förhåUande till justitiekanslem sä att denne kan direkt följa tillämpningen i fråga om telefonavlyssning och liknande åtgärder. Justitiekanslern bör i så fall ha rätt att fullfölja talan mot beslut om sådan åtgärd. Med hänsyn till de korta tillständstiderna torde i praktiken en sådan talan endast få aktualitet när förlängning av tiUståndet beslutas.

Om utredningens förslag rörande god man skulle genomföras måste stor omsorg läggas ned på att finna personer lämpUga för uppdraget. Gode mannen måste vara helt pålitlig från säkerhetssynpunkt. Tingsrätten anser att det är en fördel om till gode män utses kvalificerade personer med erfarenhet som försvarare i brottmål. Häri kan dock ligga en svårighet. Vederbörande måste nämligen ha möjlighet att med kort varsel frigöra sig för att delta i behandlingen av ärende om telefonavlyssning. Eftersom dessa ärenden ofta är utomordentiigt brådskande måste tiUräckliga möjligheter finnas för både åklagaren, när rättens be-

Prop. 1975/76:202 220

slut ej kan avvaktas, och rätten, när god man ej kan inställa sig nog snabbt, att meddela interimistiskt beslut. Detta får sedan prövas så snart som möjligt vid förhandling med åklagaren och gode mannen.

Tingsrätten finner säkerhetshänsyn starkt tala för att i hovrätt de aktuella ärendena specialiseras till viss avdelning. Av skäl som sagts nu bör också övervägas om inte ärendena kan prövas av endast en domare, i så fall lämpligen ordföranden på vederbörande avdelning. Om flera ledamöter anses skola delta i prövningen, bör i hovrättsinstruktionen föreskrivas att föredragningen av ärendet alltid skall ankomma på ledamot.

Enligt tingsrättens mening bör det uppdras åt rikspolisstyrelsen att i samråd med företrädare för domstolar och åklagarmyndigheter göra en samlad bedömning och lägga fram förslag till justitieministern om hur rutinema kring de aktuella ärendena skall utformas sä att minsta möjliga risk från sekretess- och övriga säkerhetssynpunkter föreligger. Tingsrätten åsyftar i första hand förvaring och expediering av handlingar — både inom och mellan myndighetema — samt kallelse av åklagare och god man till förhandling. Jfr bet. s. 124.

I detta sammanhang vill tingsrätten framhålla att det f. n. råder stor osäkerhet och säkerligen också skilda bedömningar av frågan om ärenden av aktuellt slag över huvud taget skall förekomma i offentligt register vid vederbörande dornstol och i sä fall i vilken omfattning. Det är angeläget att denna fråga utreds i detta sammanhang och att entydiga föreskrifter utfärdas. Härvid bör eftersträvas att i all den utsträckning som är möjlig lika regler kommer att gälla för domstol samt åklagar- och polismyndigheter.

I fråga främst om telefonavlyssning vid misstanke om narkotikabrott har samråd skett med chefsrådmannen Harald Nordin, som med utgångspunkt från sina erfarenheter av den sortens avlyssningsärenden inte haft något att erinra mot förslaget om god man, därest en reform i den riktningen frän allmänna synpunkter anses påkallad.

Göteborgs tingsrätt: På de skäl utredningen anfört tillstyrker tingsrätten i och för sig förslaget om god man. Införandet av ett system med god man medför emellertid, att den personkrets, som deltar i handläggningen av telefonavlyssningsärenden, kommer att vidgas. För att systemet med god man skall kunna fungera friktionsfritt måste sålunda — med hänsyn till den gode mannens övriga arbetsuppgifter, semestrar och eventueU sjukledighet — vid varje ifrägakommande domstol minst två gode män förordnas.

Särskilt vid utredning angående brott mot rikets säkerhet är det givetvis av största vikt, att den misstänktes namn och de omständigheter, på vilka misstanke gmndas, hemlighålles. Upplysningar i angivna avseenden bör fördenskull icke lämnas till större personkrets än vad som är oundgängUgen nödvändigt. Det är också av största vikt, att den personkrets, som får tillgång till ifrågavarande uppgifter, rekryteras bland personer, som äger erfarenhet av bl.a. tillvägagångssättet vid handläggning av brottmål.

Prop. 1975/76:202 221

Med hänsyn tiU nu angivna omständigheter anser tingsrätten erforderligt, att det — i överensstämmelse med bestämmelserna i 21 kap. 5 § rättegångsbalken — föreskrives att till god man i telefonavlyssningsärende skaU förordnas advokat, som finnes lämplig därtill.

Malmö tingsrätt: Telefonavlyssning är, såsom vissa andra tvångsmedel, till sin natur sådan att den misstänkte eller annan, som drabbas därav, icke kan få tillfälle att yttra sig om åtgärden, innan denna verkställes. Om man skall kontrollera att domstolama i sin tillståndsgivning inte är Uberalare än vad lagstiftaren avsett, måste man därför välja andra vägar än att den mot vilken åtgärden skall riktas, får yttra sig däröver.

Utredningens förslag att införa ett kontradiktoriskt förfarande i telefonavlyssningsärenden kan te sig tilltalande ur rättssäkerhetssynpunkt, men tingsrätten betvivlar att ett sådant förfarande i praktiken är genomförbart utan att man äventyrar vad man vill vinna genom telefonavlyssning.

Utredningen framhåller att den föreslagne gode mannen skaU företräda de integritetsskyddsintressen som berörs men att det ligger i sakens natur att han skall beakta den misstänktes situation och framhålla svagheten i misstankama mot denne. Tingsrätten anser att den kritik som riktades mot 1958 års motion i allt väsentligt äger giltighet även vad avser utredningens förslag.

Utredningen har icke närmare angett hur den tänkt sig förfarandet inför domstol utan endast uttalat att förhandling som regel bör håUas i tingsrätt och i hovrätt och — i specialmotiveringen till den föreslagna lagen om god man — diskuterat vissa handläggningsrutiner. Utredningens förslag är icke tiUfredsställande. Ärenden rörande telefonavlyssning måste omgärdas med största sekretess. En förhandling innebär att stora risker föreligger för att denna brytes. Redan mot bakgrund härav motsätter sig tingsrätten bestämt att förhandling hålles. Telefonavlyssnings-ärendena är undantagslöst av brådskande natur och kräver omedelbara beslut. Svårigheten att med den föreslagna ordningen på ett tiUfredsställande sätt handlägga brådskande ärenden Ugger i öppen dag, även om det icke skulle krävas att förhandUng hålles. Tingsrätten viU här endast påpeka att det kommer att bli svårt att snabbt inhämta den gode mannens yttrande. För den händelse den föreslagna ordningen blir genomförd, måste därför domstolarna ges möjlighet att meddela interimistiska beslut. En sådan lösning innebär å andra sidan att motiven för införande av ett godemansinstitut försvagas, eftersom de intressen denne skall tillvarataga kan bliva åsidosatta redan genom det interimistiska beslutet.

Som ytterligare ett skäl mot godmansinstitutet vill tingsrätten peka på de faror ur sekretessynpunkt som en fullföljd till hovrätt med förhand-Ung inför fullsutten rätt skulle innebära.

Beträffande den gode mannens kvalifikationer viU tingsrätten med styrka understryka att det är ytterst angeläget att denne är en högt kvalificerad jurist. Utredningen har icke närmare uttalat sig om efter vilka grunder den gode mannen skaU utses. EnUgt tingsrättens mening bör uppdraget anförtros åt en erfaren advokat, verksam i domstolsorten. Tingsrätten föreslår därför att den gode mannen utses av regeringen efter förslag av advokatsamfundet.

Som ovan anförts är det ofta ytterst angeläget att snabbt kunna erhål-

Prop. 1975/76:202 222

la ett beslut om telefonavlyssning. Det framstår ur denna synpunkt som mindre välbetänkt att endast tingsrätterna i hovrättsortema skall vara behöriga i sådana ärenden. För den händelse förslaget om god man blir genomfört är det emeUertid nödvändigt att antalet behöriga domstolar begränsas. Det bör emellertid framhållas, att den nuvarande ordningen har sina brister. I ärenden av förevarande art framstår det som särskilt angeläget att bedömningen sker efter samma grunder och att ärendena, jämväl vid förfall för ordinarie handläggare, avgöres av andra ordinarie domare. Sådana finns inte aUtid att utan tidsutdräkt tillgå i de mindre domsagorna. Tingsrätten tillstyrker därför utredningens förslag i denna dd.

Om — trots de vägande skäl som kan anföras däremot — förslaget om god man genomföres, synes det finnas anledning att undersöka om icke den gode mannens behörighet bör vidgas till att även omfatta kontroll av ingrepp i brevhemligheten.

Sammanfattningsvis viU tingsrätten uttala, att om en kontroU av domstolarnas handläggning av telefonavlyssningsärenden anses erforderUg, bör andra vägar väljas an den av utredningen föreslagna. Det synes i så fall ligga närmast till hands att överväga en kontroll genom justitiekanslersämbetet.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Utredningen föreslår att regeringen skall utse gode män för att tillvarata intresset av integritetsskydd för den enskilde i ärenden angående telefonkontroll. Dessa skall yttra sig vid domstolsbehandlingen av frågor om tillstånd till avlyssning och även kimna anföra besvär över beslut. Bland annat i syfte att nedbringa behovet av gode män föreslås att domstolsbehandlingen koncentreras till tingsrättema i hovrättsstädema. Länsstyrelsen tillstyrker förslagen.

Polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt: Utredningens förslag om särskild lagstiftning om god man samt om laga domstol i telefonavlyssningsmål kommer uppenbarUgen att stärka integritetsskyddet och tillstyrkes.

Det har i det praktiska polisarbetet vid synnerlig allvarUg brottslighet — såsom ockupationen av västtyska ambassaden — visat sig föreligga ett starkt behov av att utan dröjsmål kunna få telefonavlyssning till stånd. UtveckUngen av den intemationella terrorbrottsligheten understryker ytterligare detta behov. PoUsstyrelsen finner det därför synnerligen angeläget, att undersökningsledare/åklagare vid vissa farosituationer i särskilt kritiska lägen som utredningen föreslagit medges rätt att meddela interimistiska beslut om telefonavlyssning.

I dessa särskilt kritiska fall, som vid ockupationen av västtyska ambassaden, leddes verksamheten i flesta fall av representant för lokal eller regional polismyndighet utan att åklagare ännu inträtt som undersökningsledare, vilket är naturligt, då insatsema i initialskedet helt och hållet är av poUstaktisk natur, inom vilket område åklagaren av naturUga skäl i avsaknad av adekvat utbildning och erfarenhet är föga lämpad överta ledningen av förundersökningen. PoUsstyrelsen vill därför starkt hävda att om föreslagna föreskrifter skall få avsedd betydelse kan inte begreppen undersökningsledare/åklagare sammanfalla som utredningen anser utan begreppet undersökningsledare måste även omfatta polischef-länspolischef.

Prop. 1975/76:202 223

I detta sammanhang kan polisstyrelsen inte underlåta påpeka, att viss uppmärksamhet riktats mot det förhällandet att beslutet om telefonavlyssning vid insatsen på västtyska ambassaden fördröjdes beroende på att polischefen då icke ägde behörighet att själv besluta därom.

Sludigen vill polisstyrelsen framhålla att det kan uppkomma situationer då avlyssning med integritetsfarlig apparatur måste bedömas som nödvändig för att rädda liv. Under det s. k. Norrmalmstorgsdramat farm sig sålunda polisledningen föranlåten använda sig av avlyssningsapparatur för att rätt kunna bilda sig en uppfattnuig om gärningsmannens och gisslans situation. Tillfällena måste dock bedömas som så få att behov av lagstiftning ej är nödvändig, utan kan frågan lösas inom ramen för nödrätten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Forumreglema i den föreslagna lydelsen av RB 19 kap. 12 § samt förslaget tiU lag om god man i ärenden om telefonavlyssning finner länsstyrelsen väl motiverade. Reglerna om forum bör skapa större rättssäkerhet genom en enhetUg bedömning från domstolamas sida, när det gäller avgöranden av så grannlaga natur, som här är fråga om. Kraven på god man och dennes ersättare (helst två) bör ställas högt.

Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt: För att åstadkomma ett tvåpartsförhåUande och därigenom ett starkare rättsskydd för den misstänkte har utredningen föreslagit införandet av ett system med gode män. Mot detta finns i och för sig intet att erinra. Det måste dock skapas garantier för att systemet inte kommer att missbmkas på sädant sätt att telefonavlyssningsärendena oavsiktligt eller avsiktligt fördröjes. Således måste i anslutning till varje tingsrätt som är behörig att handlägga telefonavlyssningsärenden förordnas minst två gode män för att systemet med hänsyn till semestrar, sjukledighet m. m. skall fungera. För att förhindra att god man enbart i avsikt att fördröja verkställigheten av ett tingsrättsbeslut om telefonavlyssning begär överprövning av beslutet hos hovrätt föreslås att en bestämmelse införes i lagförslaget om god man innebärande att tingsrättens beslut om telefonavlyssning skall gå i verkställighet oberoende av framställning om överprövning.

Polisstyrelsen i Mölndals polisdistrikt: Utredningen har förtjänstfullt påpekat bristema i nuvarande domstolsförfarande, som innebär att en misstänkt inte har någon möjlighet att bemöta åklagarens påstående om behovet av telefonavlyssning. Anledningen härtill är givetvis att sekretessbehovet ansetts taga över kravet att ge en misstänkt möjUghet att såsom i andra brottmål anlita försvarare. Av naturliga skäl skulle ett fullt kontradiktoriskt domstolsförfarande betaga myndighetema möjUgheten att i någon större utsträckning vinna framgång i spaningsarbetet. — Det får därför hälsas med tiUfredsställelse att utredningen föreslagit införandet av en särskild lagstiftning om god man i ärenden om telefonavlyssning för att därmed tillvarataga det berättigade intresset av integritet för den misstänkte. Möjligheter att genom en god man bringa ett bifallsbeslut om telefonavlyssning till överprövning i högre instans öppnas därmed för den enskilde.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen tillstyrker förslaget till lag om god man i ärenden om telefonavlyssning.

Prop. 1975/76:202 224

Polisstyrelsen i Helsingborgs polisdistrikt: Den kontradiktoriska principen talar givetvis för att domstolsprövning av telefonkontroH ej sker utan att ena partens redogörelse för omständighetema blir belysta även frän motsidan, även om åklagarens plikt att vara objektiv vid förundersökning fastslagits i RB 23:4.

Då frågan om tvåpartsförhåUande vid tidigare tillfällen tagits upp har den emellertid avvisats, främst av två skäl: dels önskvärdheten av att icke sprida upplysningar i här aktueUa ärenden inom en större personkrets än som är oundgängUgen nödvändigt, dels svårigheten för en partsföreträdare att på ett mera effektivt sätt tillvarata den misstänktes intressen. Polisstyrelsen ifrågasätter om icke dessa skäl fortfarande gör sig gällande. Önskas ökad garanti för att domstolsprövningen föregås av allsidiga överväganden synes detta syfte i första hand böra tUlgodoses genom ökad kontroU från JK:s och JO:s sida. En utvidgad, fortlöpande information tiU de parlamentariska ledamötema i RPS:s styrelse med ingående redovisning för brottsutvecklingen och tillämpningen av de lag-stadganden som berör telefonavlyssning torde, såsom utredningen (s. 105) framhåller, även vara av värde.

Införes dock bestämmelser om god man med rätt att överklaga beslut om telefonavlyssning, torde även fä regleras humvida verkställighet av domstols beslut skall fä ske utan hinder av att det icke vunnit laga kraft.

Därest utredningens förslag om god man blir en realitet kan det, såsom utredningen framhåller, förväntas att domstolshandläggningen bUr mera tidskrävande. Skäl talar därför att, då fara är i dröjsmål, bibehålla den interimistiska beslutanderätten, även om denna mera sällan kommit till användning. Det kan emellertid ifrågasättas humvida icke denna beslutanderätt i StäUet för att begränsas till vissa uppräknade brott, borde utsträckas till samtliga de brott som omfattas av reglema om telefonavlyssning. (Jfr bestäinmelserna vid beslag och husrannsakan, där åtgärd i brådskande fall får vidtas av enskild polisman utan att någon begränsning härvid göres till brottets svårhetsgrad).

Integritetsskyddskommittén: Det Ugger i sakens natur att den misstänkte själv inte kan ges tillfälle att yttra sig över åklagarens framställning om telefonavlyssning och inte heller kan få möjlighet att besvära sig över rättens beslut i ärendet. I direktiven har uppdragits åt utredningen att särskilt beakta rättssäkerhetsgarantierna vid tillståndsprövningen. Utredningen har i sådant syfte föreslagit att som motpart till åklagaren införes en god man med uppgift att ta till vara den misstänktes integritetsskydd. Kommittén finner det lovvärt att utredningen eftersträvat en motvikt till åklagarens inflytande på tiUståndsprövningen. För sin del har kommittén inte nägon annan mening än utredningen, nämligen att ett partsförhållande kunde tillskapas. Kommittén kan emellertid inte finna att utredningens förslag i den delen kan leda till någon egentUg nytta. Förslaget är snarare förenat med betydande ölägenheter.

Konstruktionen med en god man för att tillvarataga "bortovarandes" rätt används i flera civilrättsliga sainmanhang men har hittills varit främmande för brottmålsprocessen. Den gode mannen kan inte antas ha möjUghet att tillföra processen något material utöver vad åklagaren redan infört. Därför ligger värdet med en god man, enligt kommitténs mening, väsentligen endast däri att denne kan anföra besvär över rättens

Prop. 1975/76:202 225

beslut om telefonavlyssning. Med hänsyn till den omsorgsfulla prövning som föregår framställning om telefonavlyssning och den rättsUga bedömning som därefter sker genom juristdomare synes behovet av en överprövning frän rättssäkerhetssynpunkt vara tämligen ringa. Införandet av ett godmansinstitut skulle medföra betydande ölägenheter. En sådan är att, som utredningen framhåller, en förhandling som regel kommer att hållas. Härigenom äventyras sekretessen och uppkommer fara för dröjsmål. Kommittén viU därför avstyrka utredningens förslag om införande av god man.

I enUghet med vad här anförts anser även kommittén att det vore önskvärt att finna någon utväg till ökat rättsskydd vid tiUståndsprövningen. En möjlighet härtiU kunde måhända vara att underställa till-ståndsärendena JK:s eller JO:s prövning. Det må erinras om att 1939 års lag om särskilda tvångsmedel innehöll föreskrift om att anmälan skulle göras hos JK om meddelat förordnande enligt lagen.

Utredningen har föreslagit att prövning av telefonavlyssningsärenden skall förläggas tiU de sex hovrättsstädema. Kominittén stäUer sig tveksam till detta förslag och vill rikta uppmärksamheten på att systemet medför att det kan behövas mer än en åklagare för att handlägga ett telefonavlyssningsärende. Detta är enUgt kommitténs mening inte önskvärt ur bl. a. utrednings- och sekretessynpunkt.

En ledamot av utredningen, riksdagsmannen Ture Dahlberg, har beträffande förslaget om god man förklarat sig dela utredningens mening.

JO: Utredningens förslag att en god man skall bevaka den misstänktes integritetsskyddsintressen är i och för sig tiUtalande. Man kan givetvis StäUa sig frågan vilken effekt en sådan anordning kan få vad gäller möjUgheterna att utnyttja telefonavlyssningen som ett verksamt spaningsmedel. Ur rättssäkerhetssynpunkt har einellertid förslaget fördelar och jag har därför ej någon erinran mot förslaget.

Sveriges advokatsamfund: Gode mannen skall — enligt förslaget — inta ställning som part i ett kontradiktoriskt förfarande. I motsats tUl den offentiige försvararen skaU han alltså ha en gentemot den misstänkte helt fristående ställning. Samfundet anser emellertid att gode mannen även gentemot myndighetema skaU framstå som helt självständig och således exempelvis inte vara knuten tiU myndighet eller offentUg institution. En sådan förutsättning synes vara ägnad att stärka allmänhetens förtroende för förfarandet.

Som utredmngen framhåller (sid. 123) är det uppenbarligen av värde om den gode mannen har erfarenhet av advokatverksamhet. Samfundet anser att advokat med stor erfarenhet av brottmål principieUt skuUe vara särskilt skickad att utföra den kritiska granskning av åklagarfram-stäUningen som skall ske med utgångspunkt från den enskildes tiUbörliga integritetsskydd samt även i övrigt att bevaka det allmänna rättssäkerhetsintresset, bl. a. genom rätten att överklaga ett tillståndsbeslut.

Gode mannens stäUning, hans skyldigheter och befogenheter bör enligt samfundets mening bli föremål för en fullständigare författningsmässig reglering än den utredmngen föreslagit. I detta sainmanhang vill samfundet framhålla att den gode mannen bör tillerkännas rätt att taga

15 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 202

Prop. 1975/76:202 226

del av allt i förundersökningen tUlgängUgt material. Detta bör gälla oavsett om åklagaren redovisar materialet inför domstol eller inte.

SACO/SR: SACO/SR ansluter sig till den principieUa lösning utredningen valt. Vad gäller domförhetsreglema, tvåpartsförhållandet och forumregeln finns inget att invända. Det torde ligga också i domstolens intresse att den misstänkte på något sätt är företrädd vid handläggningen. Man kan möjligen hysa tveksamhet om gode mannens möjligheter att effektivt bevaka den misstänktes intressen, eftersom gode mannen inte kommer att kunna införskaffa någon utredning utan kommer att vara helt beroende av åklagarens material. Förslaget tillgodoser dock rättssäkerhetsanspråk bättre än det system som tillämpas nu. Det är viktigt att tUl gode män utse personer som inte bara är godtagbara ur säkerhetssynpunkt utan som också har förmåga och fallenhet att stå obundna och självständiga mot polis, åklagare och domstol. Man bör också sträva efter att skapa bästa möjUga fömtsättningar för gode männens arbete t.ex. genom att tUlförsäkra dem en långt gående insyn i ärendena. Gode männen bör därför tillhöra den krets som tiUåts granska gjorda uppteckningar.

SACO/SR vUl fästa uppmärksamhet på att sekretessfrågoma vid besvär tUl hovrätt kräver noggrant övervägande. Medan mtinema vid tingsrätt i ärenden av detta slag redan nu endast berör en eller två personer är detaljerade planer för handläggningen i hovrätt erforderUga, eftersom dels mtiner inte finns, dels flera personer måste bli inblandade.

Utredningen föreslår att undersökningsledaren eller åklagaren även i framtiden skaU ha möjlighet att interimistiskt förordna om telefonavlyssning men att denna möjlighet skall vara begränsad tUl vissa brott.

SACO/SR kan om än med viss tvekan acceptera att telefonavlyssning skaU få äga rum utan domstols beslut. Domstolshandläggningen behöver dock inte bli så tidskrävande att interimistiska beslut skall behövas aii-nat än i undantagsfall. Framställning om avlyssning torde nämUgen i regel bygga på tämUgen långvarigt spaningsarbete. Utredningen har inte närmare motiverat varför möjUgheten till interimistiska beslut skaU vara begränsad tiU vissa brott. SACO/SR vill ifrågasätta om inte sådan möjlighet borde finnas genereUt. Inte minst vid misstanke om grovt narkotikabrott kan lägen som kräver omedelbara åtgärder uppstå t.ex. under veckoslut, då framstäUning till domstol inte kan behandlas. Om man över huvud taget skaU tiUåta interimistiska beslut bör sådana kunna godtas vid aUa de brott som kan leda till avlyssning.

5 Tillståndstiden

Vad utredningen har anfört i denna del har kommenterats vara av ett mindre antal remissinstanser.

Chefsåklagaren Axel Morath: Jag har inte något att erinra mot att tiUståndstiden vid beslut om telefonavlyssning bestäms på det sätt utredningen föreslår. Reglerna för telefonavlyssning kommer härigenom att överensstämma med de regler som finns för motsvarande andra tvångsmedel, vilket är en fördel.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: Utredningen har inte givit något bärande skäl för den föreslagna ändringen att tUlståndstiden skall räknas

Prop. 1975/76:202 227

från dagen för beslutet i stället för från ddgivningsdagen. Säkerhets-sektionen i Göteborg brakar koncentrera delgivning av tingsrättens olika beslut i telefonavlyssningsärenden tiU en enda dag i månaden; detta för att inte väcka onödig uppmärksamhet inom televerket. Ddgivningsdagen kan i förväg bestämmas i samråd med televerket. SkuUe tillståndstiden börja löpa frän dagen för beslutet kan tidsförluster komma att befaras. Dag för förhandUng inför tingsrätt brakar bestämmas med beaktande av ledigheter av skUda slag för säväl domare som åklagare. En strävan har alltid varit att ej onödigtvis inblanda vikarier i dessa ärendens handläggning. Dag för förhandling kan därför mången gång komma att förläggas på sådan tid att meUankommande helger förhindrar snabb delgivning. Delgivningsbevis, som inges tUI domstolen, ger klart besked om hur snart efter beslutet detta delgivits och tiden för beslutets giltighet. Det ligger även i sakens natur att säkerhetssektionen inger till åklagaren ny promemoria med eventuell begäran om förlängning av tillstånd så sent som möjligt i pågående avlyssnings-period för att kunna redovisa ett material som kan motivera en förlängning. Därigenom sammanfaller även nägoriunda åklagarens framställning och domstols prövning och beslut i tiden med dagen för utgången av tillståndstiden för föregående beslut. Jag kan inte se något bärande skäl för utredningens förslag att tiUståndstiden skall räknas frän dagen för beslutet. Jag får därför avstyrka utredningens förslag.

Länsåklagarmyndigheten i Älvsborgs län: Utredningens förslag att räkna tiden för tiUståndets giltighet från beslutet och icke som nu från delgivningen med telefonanstaltens föreståndare är icke praktiskt. Det medför tiUämpningssvårigheter utan att något av rättssäkerhet egentiigen vinnes. ViU man ha en garanti för att ett meddelat tiUstånd till telefonavlyssning icke hålles "vilande" kan föreskrivas att delgivning med föreståndaren skall ske senast inom förslagsvis två veckor från beslutet, med äventyr att tillståndet eljest förfaUer.

RPS: Utredningens förslag angående tiUståndstidens längd ger inte anledning till erinringar. Inte heller har RPS något att invända mot att tiden föreslås gälla från dagen för beslutet och inte som nu från den dag tUlståndet delges föreståndaren för telefonstationen.

Göteborgs tingsrätt: Utredningens förslag att tiUståndstiden skall räknas från dagen för beslutet i stäUet för från ddgivningsdagen kan ifrågasättas.

Vid begäran om förlängning av telefonavlyssning inger säkerhetssektionen i Göteborg vanligen utredningspromemorian tUI åklagarmyndigheten så sent som möjligt i en pågående avly ssningsperiod för att kunna redovisa f yUigt utredningsmaterial. På grund härav kommer åklagarens framställning till tingsrätten att göras först kort tid före utgången av tillståndstiden för föregående beslut.

För att ej onödigtvis använda vikarier vid handläggning av avlyssningsärenden brukar i Göteborg tid för förhandUng inför tingsrätten bestämmas med beaktande av ledigheter och tjänstgöringsförhållanden för den domare och den åklagare, som vanligen handlägger ärendena. Förhandlingen kan därför mången gång komma att äga rum å sådan dag, att meUankommande helger förhindrar omedelbar delgivning.

Delgivning av tingsrättens beslut i telefonavlyssningsärenden brukar i

Prop. 1975/76:202 228

Göteborg vanUgen koncentreras till en dag i månaden, bland annat för att ifrågavarande ärenden icke skall uppmärksammas bland televerkets personal i större utsträckning än vad som är ofrånkomligt. Dag för delgivning bestämmes därvid i samråd med chefstjänsteman hos televerket. Om delgjvningstiden skall räknas från dag för beslutet kan nuvarande säkerhetsfrämjande tillvägagångssätt vid delgivning omöjliggöras.

Med hänsyn till nu angivna omständigheter finner tingsrätten önskvärt, att tiUståndstiden — liksom hittiUs — räknas från ddgivningsdagen.

6 Användningen av uppsamlat material

RÅ: Jag ansluter mig till vad utredningen anfört beträffande användningen av uppsamlat material, ingen erinran från min sida.

Svea hovrätt: När det gäller användning av material som insamlats genom telefonavlyssning kan som utredningen påpekat frågor uppkomma dels om materialet får användas för utredning av annan brottsUghet än den som legat tiU grand för ansökningen om telefonavlyssning dels ock om materialet får användas till avvärjande av brott. Frågoma har i förslaget lämnats i princip oreglerade. Den avgränsning beträffande användningen av avlyssnat material som kan anses ligga i 27 kap. 16 § rättegångsbalken innebär såsom utredningen konstaterat (s. 105) en mycket lösUg ram. Hovrätten ställer sig tveksam tUl vad utredningen anfört om användande av materialet i vad avser annat brott än det som legat till grund för ansökningen om telefonavlyssning. Det synes exempelvis mycket anmärkningsvärt om ingen som helst åtgärd skulle få vidtagas om ett annat synnerligen grovt brott skulle uppdagas vid ett avlyssnat samtal. AUnmnt kan sägas att det, inte minst för den undersökningsledare som skall taga ställning i dessa frägor, skulle vara värdefullt om närmare riktlinjer kunde givas. — När det gäller avvärjande av brott har hovrätten inte nägot att erinra mot utredningens synpunkter.

Hovrätten för Västra Sverige: Vad som framkommer vid telefonavlyssning skall enligt utredningen inte få användas för utredning om annan brottsUghet än den som legat till grand för ansökningen om avlyssning (s. 106). Detta innebär exempelvis att — om det under avlyssning framkommer upplysningar om ett annat begånget mord än det som är föremål för utredning och avlyssning — dessa upplysningar inte skall fä utnyttjas. Ett sådant synsätt är enligt hovrättens mening aUtför formeUt och föga reaUstiskt. Motsvarande torde gälla beträffande uttalandet s. 102 (jfr s. 67) att bandupptagningar och uppteckningar från redan utförda avlyssningar bör förstöras då beslut om avlyssning upphävs.

RPS: Intet finns att invända mot utredningens resonemang i denna del. Då det gäller material som rör helt annan brottslighet än den som föranlett avlyssningen, bör framhållas att sådana upplysningar sällan framkommer. I de enstaka fall då så skett har en praxis tillämpats som överensstämmer med den mening utredningen uttalat.

Prop. 1975/76:202 229

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten förordar att, i den mån material som uppsamlas vid telefonavlyssning verkligen skall fä användas för annat ändamål än det primära, uttryckliga bestämmelser om saken ges (jfr bet. s 105-108). I sak synes betydande restriktivitet motiverad i detta hänseende.

Göteborgs tingsrätt: I anslutning till 23 § första stycket har utredningen anfört (sid. 107), att avlyssnat material bör få utnyttjas för att förebygga planerat grovt brott även när detta brott inte omfattas av något aktuellt avlyssningstillstånd. Tingsrätten delar denna uppfattning men anser att detta bör komma till uttryck i lagbestämmelsen.

Polisstyrelsen i Mölndals polisdistrikt: Vad angår telefonavlyssningens praktiska utförande har det i utredningen bl. a. sagts, att uppteckning av samtal liksom i nuvarande lagstiftning endast får granskas av rätten, förundersökningsledaren, åklagaren, sakkunnig eller annan som anlitas för utredningen eller därvid hörs. Om något vid granskningen befinnes sakna betydelse för utredningen, skall detta material omedelbart förstöras. För att få garantier att så verkligen sker, vill polisstyrelsen ifrågasätta om inte detta borde ske i närvaro av den gode mannen såsom ställning av part i målet. Stora krav måste givetvis ställas på den som skall vara god man. Att en god man bör vara lagfaren förefaller självklart. Såsom utredningen föreslagit bör förordnande för god man även begränsas för viss tid.

Polisstyrelsen i Helsingborgs polisdistrikt: Utredningen anser att material i brottsförebyggande syfte i princip skall få utnyttjas endast då å brottet kan följa minst två års fängelse, men är beredd göra undantag vid "allvarUg fara för liv och lem".

Preventiv verksamhet är en av polisens huvuduppgifter. Det brottsförebyggande arbetet ingår som det viktigaste ledet i denna huvuduppgift. För polismannen är som bekant skyldigheten att ingripa i förebyggande syfte en tjänsteplikt, vars åsidosättande kan medföra discipUnär påföljd. Denna skyldighet gäller inte bara i brottsbalken upptagna brott utan även vid straffbelagda handUngar av Undrigare art, t.ex. trafikförseelser. Redan av dessa skäl framstår utredningens förslag i denna del som mindre tiUfredsställande.

Polisstyrelsen finner det därutöver icke sannolikt, att den enskilde medborgaren skulle uppleva det ur rättssäkerhetssynpunkt mera betänkligt att poUsen finge utnyttja erhållna upplysningar till för att skydda honom tUl Uv och egendom än att den "med armarna i kors" skulle tvingas ta del av exempelvis en legalt avlyssnad misstänkt persons preciserade uttalanden om en, i hämndsyfte planlagd, omfattande vandalisering i en "tjallares" bostad. Rätten att i princip utan inskränkningar få utnyttja erhållna upplysningar i brottsförebyggande syfte bör därför fastslås i propositionen; polisens möjUgheter att ingripa blir sedan i vanUg ordning en resurs- och prioriteringsfråga.

PoUsstyrelsen vill beträffande användningen av uppsamlat material i brottsförebyggande syfte hänvisa tUl bestämmelsema i polisinstruktionen, enligt vUken poUsman som får kännedom om brott som hör under allmänt åtal, skall avge rapport därom tUl vederbörande förman samt till bestämmelserna i RB 23:1, enligt vilken förundersökning skall

16 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 202

Prop. 1975/76:202 230

inledas, så snart anledning förekommer, att brott, som hör under allmänt åtal, förövats.

Frägan om i vilken omfattning vad som framkommer vid telefonavlyssning skall få användas för utredning om annan brottslighet kan självfallet bli föremål för skilda bedömningar allt eftersom tyngdpunkten lägges vid integritetsskyddet eller vid det offentligrättsliga intresset av att beivra brott. Polisstyrelsen kan emellertid icke inse hur det ur rättssäkerhetssynpunkt skulle kunna anses stötande, att en person som i laga ordning får sin telefon avlyssnad, därför att han misstankes för ett allvarligt brott, finge finna sig i att rättsordningen icke blundar för ett annat grovt brott — t. ex. mord, grovt rån, våldtäkt — som man, utan att tidigare ha intresserat sig för den misstänkte i denna del, genom avlyssning blir uppmärksammad på, kanske genom den misstänktes egna upplysningar. I vart fall synes därför kunna krävas att utredning får ske, om de erhållna uppgifterna avser brottsUghet av en sådan grovhet eller art, att den kunnat läggas till grand för en ansökan om telefonavlyssning och den som misstankes för brottsligheten är samme person som den, beträffande vUken beslut om telefonavlyssning redan beslutats. Det förtjänar erinras om hur t.ex. grov narkotikabrottslighet mycket ofta är intimt förknippad med annan grövre brottslighet. (Jfr. i övrigt husrannsakan som sker p. g. a. skälig misstande om visst brott. Om vid denna påträffas gods av betydande värde som uppenbarligen härrör från en helt annan brottslig verksamhet, lärer utredning om den senare verksamheten icke underlåtas).

Integritetsskyddskommittén: Huvudprincipen för användandet av avlyssnat tnaterial är helt naturligt att vad som fär användas är i första hand det som framkommit om den brottslighet som har föranlett tillståndet till avlyssning. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör det emellertid accepteras att man använder även avlyssnat material rörande brottslighet som har direkt samband med den som föranlett det urspmngliga tillståndet till avlyssning. Däremot bör, enligt de sakkunniga, vad som framkommer vid telefonavlyssning inte få användas för utredning om annan brottslighet än den som har legat till grund för ansökningen om avlyssning. De sakkunniga anser emellertid att avlyssnat material bör få utnyttjas för att förebygga ett planerat grovt brott, även om detta brott inte omfattas av avlyssningstillstånd. Med grovt brott menas då sådant brott som kan föranleda beslut om telefonavlyssning. Det uttalas att någon helt strikt gräns dock knappast kan upprätthållas när det gäller avvärjande av brott som t. ex. innebär allvarlig fara för liv och lem.

Kommittén delar i huvudsak de sakkunnigas synpunkter i dessa frågor. Med hänsyn till rättssäkerheten är frågorna av stort intresse. Allmänt sett är det av vikt att tvångsmedel inte användes för annat syfte än det i beslutet angivna. Särskilt viktig blir naturligen denna princip när det gäller ett tvångsmedel som kan beröra inte bara den misstänkte utan även personer som inte själva är föremål för utredning. Det synes därför kommittén önskvärt att huvudprincipen för användningen av avlyssnat material utförligare regleras i lagtexten.

JO: Utredmngen har också tagit upp spörsmålet i vad mån kunskap som erhålUts genom telefonavlyssning får användas för utredande av annan brottslighet än den som föranlett avlyssningen. Rent principieUt kan väl

Prop. 1975/76:202 231

hävdas att genom avlyssning erhållet material inte bör få användas för utredande av andra brott och såvitt jag erfarit torde också rikspolisstyrelsens ledning vara av samma mening. Det har dock tidigare antagits att denna regel inte kan få gälla helt undantagslöst. Det kan ju vara fråga om så grov brottsUghet att det skulle te sig närmast groteskt att inte använda kunskap som erhållits på antytt sätt. Man kan ta som exempel att man vid fömndersökning av ett spioneribrott genom telefonavlyssning får kännedom om att en olycka i en kärnkraftsanläggning i själva verket är ett sabotage. Utredningen har förordat undantagslöst förbud mot att använda kunskap som framkommit vid telefonavlyssning för utredande av annan brottslighet. Enligt min mening kan en sådan regel i praktiken inte tillämpas fullt ut. En uppmjukning av utredningens ståndpunkt i detta hänseende är enligt min mening att förorda.

TCO: Vad som vid granskning eller uppteckning som ägt rum vid avhörande av samtal ej finnes vara av betydelse för utredningen skall omedelbart förstöras. TCO skulle här vilja föreslå den skärpningen, att exempelvis den som är förordnad som god man ges befogenhet att granska förfarandet.

För att förhindra att helt felaktiga uppgifter om telefonavlyssningens omfattning cirkulerar i samhället, bör för varje månad offentligt redovisas antalet beslut om tillsänd till telefonavlyssning som fattats samt den tid varje beslut avsett.

7 Telefonsamtal med försvarare

RÅ: Det kan — — — vara lämpUgt att något beröra den av utredningen behandlade frågan om inskränkningar i rätten att avlyssna vad som skulle kunna betecknas som privilegierad information. Det är här fråga om avlyssning av samtal med försvarare och andra personer, för vilka inskränkningar i vittnesplikten gäller, samt om meddelarskyddet. Som utredningen framhållit bör man godta den bristande överensstämmelsen mellan möjligheten att i vissa fall erhålla uppgifter genom, vittnesförhör och att åtkomma upplysning genom telefonavlyssning. Eftersom en försvarare har en absolut befrielse från vittnesplikt rörande vad han på grand av sin ställning anförtrotts, bör avlyssning aldrig få ske av samtal som förs mellan den misstänkte och hans försvarare. Det kan väl tilläggas att bestämmelsen knappast får någon större praktisk betydelse. I de lägen där telefonavlyssning används har den misstänkte i allmänhet inte försvarare, i varje fall inte på grund av den brottsmisstanke som föranlett avlyssningen. Däremot kan det tänkas att han har försvarare i annat mål eller på grund av annan brottsmisstanke. Med tanke på dylika situationer bör det finnas en regel av det slag utredningen framlagt. Förslaget föranleder alltså ingen erinran frän min sida. I övrigt kan hänvisas till vad chefen för länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län och chefsåklagaren Morath anfört.

Chefsåklagaren Axel Morath: Utredningen föreslår en uttrycklig regel, enligt vilken samtal mellan den misstänkte och hans försvarare i den sak, som avlyssningen avser, undantas från avlyssning. Jag har i sak

Prop. 1975/76:202 232

inte något att erinra mot en sädan regel. Om samtalets art klarläggs först under pågående avlyssning bör denna enligt utredningen avbrytas. I praktiken inspelas telefonsamtalen på bandspelare och avlyssning sker först vid ett senare tillfälle (se utredningen s. 70). Det är alltså först vid detta avlyssningstillfälle som det tidigast blir niöjligt att avbryta avlyssningen och förstöra det inspelade samtalet.

Länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län: I 22 § har föreslagits ett stadgande av innehåll att avlyssning ej må ske av samtal mellan den misstänkte och hans försvarare och att avlyssningen skall avbrytas om ett sådant samtal framkommer under avlyssningen. Med hänsyn till det sätt varpå avlyssningen ofta kan antas äga rum mäste det inträffa att sädana samtal upptas fonetiskt eller skriftligt utan att det upptäcks förrän efteråt. Direklavlyssning är säkerligen inte det vanligaste vid telefonkontroll. Stadgandet kan därför tänkas få begränsad beydelse. Det synes motiverat att komplettera detta med en bestämmelse om att fonetisk eller skriftlig upptagning av sådant samtal omedelbart skall förstöras och att de framkomna uppgifterna inte fär åberopas som bevis eller läggas till grund för spanings- eller utredningsåtgärder.

Länsåklagarmyndigheten i Norrbottens län: Utredningen har i sitt förslag 22 § angivit att avlyssning ej må ske av samtal mellan den misstänkte och hans försvarare. Den angivna ståndpunkten är riktig. Jag vill emeUertid ifrågasätta om icke motsvarande regel bör gälla där en misstänkt biktar sig för präst.

Hovrätten för Västra Sverige: Angeläget är att uppgifter som via en

misstänkts telefon når dennes försvarare inte fär utnyttjas som material. Hovrätten föreslår därför att samtal med försvararen som förs även av andra än den misstänkte inte bör få avlyssnas. Kunskaper som vunnits innan det stått klart att ett avlyssnat samtal förts med försvararen bör inte heUer få utnyttjas.

RPS: Såvitt RPS har sig bekant har något sädant fall aldrig förekommit. Mot den förelsagna regeln finns intet att invända.

SACO/SR: SACO/SR finner det något oklart vilka samtal utredningen avser skall vara undantagna från avlyssning. Skrivningen i avsnittets sista stycke tyder närmast på att försvarare givits en alltför snäv innebörd. Om en bestämmdse av den innebörd utredningen föreslagit skall få nå gon betydelse förordar SACO/SR att regeln görs generösare. Avlyssning bör i så fall inte få ske av samtal mellan den misstänkte och advokat som kan antas komma att utses till försvarare för honom.

Prop. 1975/76:202 233

8 Kommentarer till utredningens lagtextförslag

19 kap. RB

12 §

JK: Uttrycket "ärende enligt 27 kap. 16, 18 och 19 §§" är ej otvetydigt. Vad gäller de båda första grappema av ärenden (16 och 18 §§) bör användas samma uttryckssätt som i 19 §, nämligen (ärende om) "tillstånd till telefonavlyssning eller åtgärd enligt 18 §". Vidare är "ärende enligt 27 kap. 19 §" en oegentiig formulering. Ärenden enligt denna bestämmelse handläggs både hos åklagare och vid rätten. En foramregel för domstols handläggning bör ej gälla annat än handläggning av anmälan om interimistiskt förordnande enligt 19 §.

Uppräkningen av behöriga tingsrätter kan ersättas av den kortare beskrivningen laga domstol är "tingsrätt för den ort där hovrätt har sitt säte".

"Vederbörande hovrätt" synes mig vara en typ av uttryck man bör undvika i en lagtext. Det kan med fördel ersättas med "den hovrätt varander tingsrätten lyder (el. hör)".

27 kap. RB

Stockholms tingsrätt: 1 27 kap. 18 § behandlas fråga om avstängning av telefonapparat m.m. Med hänsyn härtiU sätter tingsrätten i fråga om inte kapitelrubriken bör lyda "Om beslag och telefonavlyssning m. m.".

16 §

JK: Lagtexten speglar endast ofullständigt den viktiga begränsning av möjUgheterna till telefonavlyssning som bör Ugga i att påföljden i det aktuella faUet kan antagas bli av allvarUg art. Enligt min mening är det föga intressant att visst högre straff kan förekomma om man i det konkreta ärendet kan räkna med att påföljden blir exempelvis böter eller ett par månaders fängelse. Utredningen synes vara av samma mening (s. 96) men detta har ej kommit till uttryck i lagtexten, som alltså torde böra kompletteras, exempelvis genom att i tredje stycket efter första meningen inskjuts: "Finns ej anledning antaga att det misstänkta brottet förskyUer mer än en ringa påföljd får telefonavlyssning ej ske."

I tredje stycket har som fömtsättning för telefonavlyssning angivits att hinder möter mot att på annat sätt erhåUa motsvarande upplysning. Formuleringen visar ej om fråga är om ett absolut hinder eller ej. Utredningen uttalar (s. 119) att något absolut hinder ej behöver föreligga för att få fram information på andra vägar. Det krävs dock att hindret är av sådan art att det inte skäligen kan begäras att man skall avstå från telefonavlyssning. Lagtexten synes böra ge uttryck åt den angivna föratsättningen. Detta kan ske genom att "hinder" utbyts mot "väsentligt hinder".

Svea hovrätt: Formuleringen [i tredje stycket] "hinder möter mot att på annat sätt erhålla motsvarande uppgifter" strider mot uttalandet i specialmotiveringen, att något absolut hinder inte behöver föreligga mot att få fram information på andra vägar än genom telefonavlyssning. Enligt hovrättens mening bör lagtexten omformuleras för att bättre överensstämma med vad som avses.

Prop. 1975/76:202 234

Hovrätten för Västra Sverige: RB 27:16 sista stycket. Där sägs i regeln bl. a. — "och hinder möter mot att på annat sätt erhålla motsvarande upplysning". Enligt specialmotiveringen (s. 119) innebär bestämmelsen inte att "något absolut hinder behöver föreligga mot att få fram information på andra vägar". Innebörden av bestämmelsen bör i lagtexten komma till uttryck genom att orden "hinder möter" ersätts med en annan lokution, t. ex. "avsevärd olägenhet ej möter'' eller' 'betydande svårighet ej möter''.

Stockholms tingsrätt: Enligt första stycket i paragrafen skall ärenden om telefonavlyssning koncentreras till tingsrättema i de sex hovrätts-orterna. Detta medför den fördelen att ärendena kommer att handläggas av domstol som kan beräknas ha praktisk erfarenhet och viss specialkunskap på området. Som utvecklats [fömt] torde dock den ordning som föreslagits ibland komma att medföra olägenheter på åklagarsidan. Praktiska svårigheter kan också uppkomma när andra tvångsmedel aktualiseras mot samma person. Tingsrätten i den domkrets där mingen begåtts har sålunda t. ex. fortfarande att enligt 27 kap. 9 § RB pröva ärende om kvarhållande av försändelse, även om frågan om telefonavlyssning skall avgöras av rätten i hovrättsorten.

Om den ordning skulle genomföras som utredningen förordat måste det bringas klarhet i fråga om kompetensfördelningen mellan olika åklagarmyndigheter (jfr bet. s. 116).

Polisstyrelsen i Helsingborgs polisdistrikt: Utredningen föreslår en lagtext, enligt vUken tillstånd endast må meddelas om "hinder möter" mot att erhålla upplysning på annat sätt (RB 27:16 st. 3). Av kommentaren framgår emellertid, att detta inte skall tolkas så att ett "absolut hinder" behöver föreligga mot att få fram informationen på andra vägar. Det synes också helt riktigt att hänsyn får tas till sådana omständigheter som tillgång på personal och kraven på personalinsats vid övervakning på annat sätt. För att någon oklarhet icke skall råda på denna punkt borde dock lagtexten närmare anpassas efter lagstiftarens mening, t. ex. efter förebild i tysk rätt, där telefonavlyssning kan medges "om utforskande av sakförhåUandena på annat sätt är utsiktslöst eller väsentligt försvårat".

,17 §

Länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län: Beträffande möjligheten att rätten till anonymitet gäller vad ovan sagts beträffande telefonsamtal med försvarare m. m. Den föreslagna regeln i 17 § bör enligt min mening språkligt utformas icke såsom ett krav på hänsynstagande till anonymiteten utan som ett absolut krav på att anonymiteten skall respekteras. Anonymitetsrätten bör inte göras beroende av någon mer eller mindre skönmässig bedömning på sätt framgår av den språkliga avfattningen av den föreslagna lagtexten.

18 §

Svea hovrätt: Enligt specialmotiveringen skall åtgärd enligt denna paragraf kunna vidtagas utan att samtidigt beslut om telefonavlyssning meddelas. För tydlighetens skull bör därför ordet "tiUika" utgå ur lagtexten.

Hovrätten för Västra Sverige: Ordet "tiUika" i 18 § synes kunna leda UU missförstånd och bör därför utgå.

Prop. 1975/76:202 235

Länsåklagarmyndigheten i Älvsborgs län: Med hänsyn till institutets specieUa karaktär, bör paragrafens lydelse lämpligen bli:

"Under de förutsättningar, som angives i 16 § första och andra styck
ena och 17 §- ". Till 16 § tredje stycket bör i klarhetens intresse

hänvisning ej ske.

19 §

Svea hovrätt: Hovrätten ifrågasätter om undersökningsledarens och å-klagarens möjligheter att interimistiskt besluta om telefonavlyssning och åtgärd enligt 18 § skall begränsas på sätt här föreslagits. Även vid misstanke om övriga brott enligt 16 § synes tidsfaktorn kunna vara av mycket stor betydelse. Därtill kommer att de undersökningsledare oeh åklagare som har att ta ställning till hithörande frågor regelmässigt är erfarna och väl lämpade för sin uppgift.

Hovrätten för Västra Sverige: Hovrätten vill sätta i fråga om inte möjUghet tUl interimistiskt beslut om avlyssning även bör finnas för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling om smugglingen gäller narkotika.

Stockholms tingsrätt: Som tingsrätten anfört tidigare torde ofta, när fråga om telefonavlyssning eller åtgärd enligt 18 § uppkommer, fara i dröjsmål föreligga. Detta gäller även när misstanke finns om annat än allmänfarligt brott, högmålsbrott eller brott mot rikets säkerhet. Så är erfarenhetsmässigt fallet t.ex. vid misstanke om brott som avses med lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förandersökning angående grovt narkotikabrott m. m. Det har sålunda förekommit att resultatet av långvarig spaning kunnat säkras endast genom att telefonavlyssning kunnat sättas in redan ett par timmar efter att spaningsledningen mottagit viss uppgift. Särskilt om systemet med god man införs är det angeläget att undersökningsledaren eller åklagaren får rätt att meddela interimistiskt förordnande vid alla de brott som avses med den föreslagna lagstiftningen. Förfarandet kan nämligen då förutses bU betydUgt mer tidskrävande än nu. Det synes emellertid, även om den nuvarande ordningen behåUs, vara motiverat att sädan rätt tillskapas.

Tingsrätten förordar att det uttryckligen anges i lagtexten att interimistiskt beslut får meddelas även när fråga är om försök, förberedelse eller stämpling tUl brott som angetts i förslaget (jfr bet. s. 121).

Länsstyrelsen i Stockhoms län: Beträffande interimistiskt beslut om telefonavlyssning enligt RB 27:19 har polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt med exempel från ockupationen av västtyska ambassaden hävdat att polischef - länspolischef även bör omfattas av beslutsbehörigheten. Polisstyrelsen stöder sig härvid på utredningens uttalande att begreppen undersökningsledare och åklagare är sammanfallande (s. 63). Stadgandets avfattning synes sålunda språkligt kunna tUlerkänna polisiär undersökningsledare denna rätt. Då det emeUertid inte kan anses klart och entydigt fastlagt vad som är avsett, torde i den fortsatta beredningen av ärendet förtydligande böra ske. Därest dylik beslutsbehörighet anses böra tiUerkännas polismyndighet bör den begränsas tUl länspolischef eller motsvarande. I motiv bör i så fall uttryckligen fastslås att det endast kan få gälla extrema situationer i analogi med ockupationen av den västtyska ambassaden.

Prop. 1975/76:202 236

20 §

JK: Vad jag ovan anfört under 19 kap. 12 § RB har avseende även å

denna bestämmelse.

I t)estämmelsen torde med fördel kunna intagas huvudparten av de bestämmelser som i förslaget upptagits i den särskilda lagen om god man i ärenden om telefonavlyssning. Att sammanföra dessa bestämmelser i en särskild lag framstår enligt min mening som opäkallat. Utredningen synes ej heller ha anfört några skäl för sitt val av lagieknisk lösning. Jag förordar att 20 § kompletteras med förslagsvis följande. "Sådan god man skall tillvarataga intresset av integritetsskydd för enskild. — God man skall vara lagfaren. Förordnande som god man meddelas av regeringen. — Närmare bestämmelser om god man och ersättare för sädan samt om ersättning för uppdraget meddelas av regeringen."

Vad som upptagits i 4 § i den föreslagna godemanslagen, nämligen att god man har ställning av part, framstår i viss del som en dubblyr i förhåUande till vad som sägs i 27 kap. 20 § RB om att god man skall få tillfälle att yttra sig. Att förklara god man generellt ha partsställning synes — bl. a. mot bakgrand av rättegångskostnadsreglema — innebära en onödigt vid bestämning av gode mannens ställning i den rättsliga proceduren. Utöver regeln om befogenhet för gode mannen att yttra sig i ärendet behövs bara en regel om att god man äger fullfölja talan mot bifallande beslut i ärendet. Bestämmelser med detta innehåU kan upptagas i 27 kap. 20 § RB, alternativt i en särskild paragraf i 27 kap.

Stockholms tingsrätt: Beslut om telefonavlyssning eller åtgärd enligt 18 § skall enligt huvudbestämmelsen meddelas av rätten. Det kan antas att gode mannen i allmänhet måste inställa sig till sammanträde vid domstolen för att där få tillfälle att ta del av materialet och yttra sig. Som antytts tidigare torde det inte alltid bli möjUgt vare sig för domstolen att tillräckligt snabbt komma i kontakt med god man eller för denne att instäUa sig. Det synes inte tillfredsställande att i en sådan situation undcrsökningsledaren eller åklagaren, som ju för övrigt inte kan veta om sädant hinder för ärendets behandling föreUgger eller ej, skall vara hänvisad till att själv meddela interimistiskt förordnande i den mån möjUghet härtill står öppen för honom. Tingsrätten förordar därför att även rätten ges befogenhet att, när gode mannen inte kan höras tillräckligt snabbt, förordna tills vidare om telefonavlyssning eller åtgärd som avses i 18 §. Ärendet får därefter tas upp till förnyad prövning så snart som gode mannen är anträffbar.

Sveriges advokatsamfund: I betänkandet (s. 101) förutsätter utredningen att en förhandling som regel skall hållas om det inte är uppenbart obehövligt men att, om den gode mannen påkallar förhandUng, en sådan dock bör hållas. I den föreslagna lagtexten föreskrivs i 20 § däremot endast att gode mannen skall beredas tiUfälle yttra sig över åklagarens framställning i ärende enligt 16, 18 och 19 §§. Den nämnda, i motiven uttryckta tanken bör enligt samfundets mening komma till uttryck i lagtexten. Det kan ifrågasättas om inte även gode mannens klagorätt särskilt bör lagfästas.

Prop. 1975/76:202 237

21 §

JK: Sista meningen bör ändras till "- skall meddelat tillstånd upp
hävas" för att markera att skyldigheten att i förekommande fall häva
beslut gäller även för åklagare och undersökningsledare beträffande ett
interimistiskt, av rätten ännu ej prövat beslut. Sådana fall är visserligen
något opraktiska men dock ej helt uteslutna.

SACO/SR: Åklagaren bör ha i lag stadgad skyldighet att tUl rätten anmäla omständigheter som kan tänkas leda till att beslut om avlyssning skall upphävas.

22 §

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: I den föreslagna 22 § i RB kap. 27 utsäges, att "avlyssning må ej ske av samtal som förs mellan den niisstänkte och hans försvarare". Länsstyrelsen föreslår, att "försvarare" utbytes mot "offentiige försvarare", då några speciella krav på försvarare inte finns stadgade i RB.

23 §

JK: Bestämmelsen reglerar vad som får upptecknas av avlyssnat samtal, hur granskning skall äga rum och hur man skall förfara med material som finnes vara utan betydelse för utredningen. Lagtexten speglar endast ofuUständigt vad som torde vara den gängse ratinen vid telefonavlyssning. Normalt torde avlyssningen ske genom upptagning på fonetisk väg och materialet blir senare föremål för utskrift i den män det ej saknar betydelse för utredningen. I samband med den fortsatta granskningen omhändertas material av betydelse för ärendet medan det i övrigt utskiljs och förstörs.

Att upptagning på fonetisk väg kan förekomma framgår endast indirekt av den föreslagna bestämmelsens andra stycke rörande granskning. Enligt min mening är själva upptagningen och därmed registreringen av samtalets innehåll en så viktig del av myndigheternas befogenhet till intrång i den principiella telehemligheten att den bör uttryckUgen fastslås i lagtexten i ett första stycke av 23 §. Stadgandet skulle kunna inledas med en föreskrift att "samtal till eller från telefonapparat, som omfattas av tillstånd till avlyssning, må upptagas på fonetisk väg". Att uppteckning direkt i samband med avlyssning alltid kan ske är självklart och synes ej behöva särskilt utsägas i lagtexten. En särskild fördel med mitt förslag är att det därmed klargörs att den automatiska registrering som nu tillämpas och som givetvis kan betraktas som en avlyssning inte är en avlyssning i den mening som anges i 22 §.

I ett följande stycke bör föreskrivas, att uppteckning av samtal oavsett otn den skett direkt i samband med avlyssning eller genom utskrift av fonetisk upptagning endast får omfatta vad som finnes vara av betydelse för utredningen. Härvid bör anmärkas, att utskrift från fonetisk upptagning aldrig får omfatta samtal som avses i 22 §. Uppteckning vid avlyssning behöver ej här särskilt nämnas, då ju redan avlyssning är förbjuden. SlutUgen bör påbjudas förstöring av material (upptagningar och uppteckningar) som är utan betydelse. Bestämmelsen skuUe kunna få förslagsvis följande lydelse: "Utskrift av fonetisk upptagning eller annan uppteckning av samtal må omfatta endast vad som finnes vara av betydelse för utredningen. Utskrift från fonetisk upptagning får aldrig

Prop. 1975/76:202 238

omfatta samtal som avses i 22 §. Upptagningar och uppteckningar som bedöms vara utan betydelse för utredningen skall genast förstöras."

23 § skulle därefter kunna avslutas med den i förslaget upptagna regle
ringen av granskningen, varvid dock orden "som ägt ram vid samtals

avhörande" bör utgå. Sista meningen "Vad förstöras" är med mitt

förslag överflödigt. Sammanfattningsvis skulle 23 § få följande lydelse:

Samtal till eller från telefonapparat, som omfattas av tillstånd till avlyssning, må upptagas pä fonetisk väg.

Utskrift av fonetisk upptagning eller annan uppteckning av samtal må omfatta endast vad som finnes vara av betydelse för utredningen. Utskrift från fonetisk upptagning får aldrig omfatta samtal som avses i 22 §. Upptagningar och uppteckningar som bedöms vara utan betydelse för utredningen skall genast förstöras.

Om granskning av upptagning eller uppteckning äger vad i 12 § första stycket stadgas om undersökning och granskning av enskild handUng motsvarande tillämpning.

SACO/SR: Granskningsrätten bör som tidigare framhållits utsträckas till gode männen.

24 §

Svea hovrätt: Avvikande bestämmelser om telefonavlyssning bör enligt hovrättens mening ej få givas annorledes än genom lag.

Hovrätten för Västra Sverige: Hovrätten anser att avvikande bestämmelser om telefonavlyssning inte skall fä ges i författning av lägre dignitet än lag. Utredningens förslag av innebörd att avvikande bestämmelser, som ges i författning (förordning), skall vara gäUande vid sidan av dem i rättegångsbalken kan hovrätten därför inte godta.

Malmö tingsrätt: Beträffande 27 kap. 24 § rättegångsbalken anmärkes, att bestämmelser om telefonavlyssning ej bör meddelas annorledes än i lag.

Övergångsbestämmelsema

Hovrätten för Västra Sverige: Vid ett ikraftträdande av nya bestämmelser bör löpande tiUstånd få gälla. Mot bakgrund av att dessa tiUstånd getts för mycket kort tid synes det onödigt att ge övergångsbestämmelser, som innebär att man måste ta upp till särskild prövning i vad mån givna tillstånd står i överensstämmelse med de nya reglema.

Korslaget till lag om god man i ärenden om telefonavlyssning

Hovrätten för Västra Sverige: Orden "och ersättare" [i 3 §] bör utgå. Lagen bör kompletteras med bestämmelse av innehåll att vad i 2-4 §§ sägs om god man även gäller för ersättare för denne.

Stockholms tingsrätt: Beträffande lagens rabrik har vad tingsrätten anfört om rubriken tiU 27 kap. RB motsvarande tiUämpning.

Prop. 1975/76:202 239

Som uttalats [tidigare] anser tingsrätten det vara en fördel om till gode män utses personer med erfarenhet som försvareire i brottmål.

Lika med utredningen anser tingsrätten att gode mannen skall vara underkastad tystnadsplikt med avseende på vad han erfar i denna egenskap. Tystnadsplikten bör komma till klart uttryck i lag (jfr bet. s. 124).

Utredningen anser (bet. s. 124) att ersättningen till gode mannen bör bestämmas som årsarvode. Detta är motiverat av sekretess- och andra säkerhetsskäl. Det måste emellertid vara vanskligt att lägga fast ett rättvisande belopp. Trots olägenheten från sekretessynpunkt torde därför möjlighet böra öppnas för gode mannen att i efterhand erhålla ett till-läggsarvode, när det är motiverat. Arvodet bör emeUertid under alla omständigheter beräknas generöst, eftersom uppdraget ofta torde få fullgöras på obekväm tid och med rubbning av andra åtaganden. Med hänsyn till sekretessen synes den gode mannen också bli tvungen att i stor utsträckning utan hjälp av sekreterare eller arman utföra de arbetsuppgifter som är förenade med uppdraget.

Prop. 1975/76:202 240

Innehåll

Propositionen.................................................................. ........ I

Propositionens huvudsakliga innehåU............................. 1

Lagförslag........................................................................ 2

1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken............ 2

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m.m...................... ....... 7

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall 8

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 1976-03-18 10

1 Inledning..................................................................... ..... 10

2 Nuvarande ordning m. m............................................. .... 11

2.1 Nuvarande ordning............................................... 11

2.2 RPS:s skrivelse..................................................... .... 14

3 Huvuddragen i utredningens förslag........................... .... 14

4 Översiktlig redogörelse för remissutfallet.................... .... 17

4.1 Allmänna synpunkter............................................ .... 17

4.2 Förutsättningarna för telefonavlyssning............... .... 17

4.3 Telefonavlyssning och skyddet för meddelares anonymitet 18

4.4 Domstolsförfarandet................................. ;.......... .... 18

4.5 Tillståndstiden...................................................... .... 18

4.6 Användningen av uppsamlat material.................. .... 19

4.7 Telefonsamtal med försvarare.............................. .... 19

5 Föredraganden............................................................ 19

5.1 AUmänna synpunkter........................................... .... 19

5.2 Lagstiftningens utformning................................... .... 31

5.2.1 Förutsättningarna för telefonavlyssning... .... 31

5.2.2 Domstolsförfarandet................................. .... 35

5.2.3 TiUståndstiden.......................................... .... 38

5.2.4 Användningen av uppsamlat material....... .... 39

5.2.5 Telef onsamtal med försvarare.................. .... 40

5.2.6 Övrigafrågor.............................................. .... 40

5.2.7 Ikraftträdande........................................... .... 42