Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att bostäder avsedda för annat än fritidsändamål skall utformas så att de blir tillgängliga för och kan nyttias av personer med handikapp. Förslaget innebär en komplettering av gällande bestämmelser i byggnadsstadgan om handikappanpassad utformning av offentliga lokaler och arbetslokaler. 1 propositionen föreslås vidare att den skälighetsprövning som nuvarande bestämmelser möjliggör avskaffas.

Flerfamiljshus i två våningar samt en-och tvåfamiljshus får enligt förslaget liksom hittills uppföras utan hiss.

Byggnadsnämnd föreslås kunna medge undantag från kravet på tillgänglighet till flerfamiljshus i högst två våningar samt en- och tvåfamiljshus, om det är påkallat med hänsyn till lerrängförhållandena.

Enligt förslaget skall byggnadsnämnden även beträffande arbetslokaler kunna medge undantag, om så påkallas med hänsyn lill arten av den verksamhet, för vilken lokalen är avsedd.

För att säkerställa att de föreslagna ändringarna kan tillämpas vid ombyggnadsåtgärder föreslås vidare att byggnadsstadgans bestämmelser rörande ombyggnad kompletteras.

De föreslagna ändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1977, Enligt förslaget får dock viss lyp av bostadsbyggnad i tre våningar uppföras utan hiss, om byggnadslov för byggnaden söks före den 1 januari 1981,

I Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 198

De utrymmen i byggnad till vilka allmänheten äger tillträde eller som ulgöra arbetslokal skola / skälig omfattning utformas så att de bliva tillgängliga för och kunna nyttias av personer vilkas rörelseförmåga eller orienteringsförmåga är nedsatt till följd av ålder, invaliditet eller sjukdom.

Vid sådan ändring av byggnad, som enligt 75 S b)-0 ar att hänföra till nybyggnad, skola beslämmelserna i 38 § första stycket, 40 och 42-48 SS tillämpas endast beträffan-

' Stadgan omtryckt 1972:776.

Senaste lydelse av

46 § 1975:817. 2 Senasle lydelse 1975:817.

Bostäder Jör annal ändamål än fritidsändamål och de utrymmen i byggnad till vilka allmänheten äger tillträde eller som utgöra arbetslokal skola utformas så att de bliva tillgängliga för och kunna nyttjas av personer vilkas rörelseförmåga eller orienteringsförmåga är nedsatt till följd av ålder, handikapp eller sjukdom.

Bostadsbyggnad i två våningar och bostadsbyggnad med högsl två bostadslägenheter får uppföras utan hiss eller motsvarande anordning.

Byggnadsnämnden kan medgiva undantag från kravet på lillgänglighet Ull bostadsbyggnad i högst två våningar och bostadsbyggnad med högst två bostadslägenheter, där så påkallas med hänsyn till terrängförhållandena.

Byggnadsnämnden kan i fråga om arbetslokal medgiva undantagfrån de i försia styckei angivna kraven, där så påkallas med hänsyn UU arten av den verksamhet för vilken lokalen är avsedd, a S

Vid sådan ändring av byggnad, som enligt 75 § b)-0 är att hänföra till nybyggnad, skola bestämmelserna i 38 § första stycket, 40 och 42-48 SS tillämpas endast beträffan-

I byggnadens övriga delar skola sådana brister som avse hållfasthet, brandsäkerhet eller sanitära förhållanden och som innebära så avsevärda olägenheter att de icke skäligen kunna godtagas undanröjas.

Nuvarande lydelse de de delar av byggnaden som beröras av ändringen och endast i den omfattning som erfordras föratt dessa delar av byggnaden skola uppfylla skäliga anspråk på säkerhet, god värmehushållning, god hygien och trevnad.

Föreslagen lydelse de de delar av byggnaden som beröras av ändringen och endast i den omfattning som erfordras föratt dessa delar av byggnaden skola uppfylla skäliga anspråk på säkerhet, handikappanpassning, god värmehushållning, god hygien och trevnad.

Prop. 1975/76:198

Utdrag
BOSTADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1976-03-25

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Lidbom, Carisson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson

Föredragande: statsrådet Carisson

Proposition om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

1 Inledning

Byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt 1972:776, ändrad senast 1975:817, 819, BS) innehåller bestämmelser om bl.a. hur byggnad skall utformas. Bestämmelserna syftar till att tillgodose en från t, ex, estetiska, hygieniska och brandtekniska synpunkler ändamålsenlig utformning av byggnaderna, I BS ställs bl. a, krav på all bosläder skall anordnas och inredas så att de bereder möjlighel lill trevnad och god hygien, 42 a S BS innehåller föreskrift om uiformning av offentliga lokaler och arbetslokaler i syfte alt göra sådana lokaler tillgängliga för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.

Närmare föreskrifterom bl, a, utförande av byggnader meddelas av statens planverk, som också utfärdar de ytterligare råd och anvisningar som behövs för tillämpningen av BS, Föreskrift, som är av icke oväsentlig ekonomisk betydelse eller av annan orsak är av större vikl, skall för alt bli gällande fastställas av regeringen (76 S I mom. iredje slyckel BS),

Planverket har, efter samråd med bostadssiyrelsen, i skrivelse till bo-sladsdeparlemenlel hemställt dels att tillämpningsområdet för 42 a S BS utvidgas till all avse bostäder, dels att den i paragrafen intagna föreskriften om skälighetsprövning utgår, I samråd med bostadsstyrelsen har planverket utarbetat föreskrifter för tillämpningen av 42 a S beiräffande bostäder. Planverket har anhållit att regeringen fastställer föreskrifterna.

Prop. 1975/76:198 5

Efter remiss har yitranden avgetls av arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), arbeiarskyddssiyrelsen, byggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, socialstyrelsen, konsumentverket, riksrevisionsverket (RRV), statens råd för byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning, statens handikappråd, statens järnvägar (SJ), postverket, luftfartsverket, handikapputredningen, länsstyrelserna och länsbostadsnämnderna i Stockholms, Västmanlands, Örebro, Malmöhus och Västerbottens län. Svenska kommunförbundet. Svenska byggnadsentreprenörföreningen (SBEF), Svenska byggnadsarbetareförbundet, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Svenska riksbyggen. Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund (HSB), Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges villaägareförbund. Hyresgästernas riksförbund. Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (SPRl), Sveriges industriförbund, Byggstandardiseringen, Sveriges trähus-fabrikers riksförbund (STR), Folkels husföreningarnas riksorganisation, Sveriges köpmannaförbund, Landsorganisalionen (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Handikappförbundens centralkommitté(HCK), De handikappades riksförbund (DHR), Handikappinstitutet, Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka. Riksförbundet mot reumatism. Riksföreningen för trafik- och po-lioskadade, Anti-handikapp, MS-förbundet, Tekniska högskolan i Lund, Svenskaarkilekters riksförbund (SAR),Svenska inredningsarkitekters riksförbund samt Stockholms,Göteborgs,Örebro, Malmö, Västerås och Umeå kommuner.

Länsstyrelsen i Örebro län har bifogat yttrande från länsläkarorganisationen i länet. Länsstyrelsen i Malmöhus län har till sill yttrande fogat yttrande från Malmöhus länshandikappråd. Örebro kommun har bifogat yttrande från Stiftelsen Hyresbostäder i Örebro,

2 Gällande rätt

Genom ändring i BS år 1966 (SFS 1966:175) infördes en ny bestämmelse, 42 a S, av innehåll alt de utrymmen i byggnad, till vilka allmänheten äger tillträde, i skälig omfattning skall utformas så all de blir tillgängliga för och kan nyttias av personer vilkas rörelseförmåga är nedsatt lill följd av ålder, invaliditet eller sjukdom. Planverket utfärdade därefter såväl föreskrifter som anvisningar för tillämpningen av 42 a S, Vissa av föreskrifterna fastställdes av Kungl, Maj:t år 1969,

Tillämpningsområdet för 42 a S utsträcktes år 1971 (SFS 1971:378) till att omfatta även utrymmen i byggnad som utgör arbetslokal. Bestämmelsen gjordes också tillämplig på personer vilkas orienteringsförmåga är nedsatt till följd av ålder, invaliditet eller sjukdom. Ändringen i 42 a S föranledde planverket att utfärda vissa tillägg till gällande föreskrifter och anvisningar lill BS, Planverkets bestämmelser kallades "Handikappbyggnormer" och är nu inarbetade i verkets publikation. Svensk byggnorm (SBN 1975).

1* Riksdagen 1976. I saml. Nr I9S

Prop. 1975/76:198 6

3 Förslaget

Planverket anför följande synpunkter i sin skrivelse till regeringen. 1 samband med att gällande anvisningar och praxis vid granskning för statliga bostadslån (God bostad) år 1975 sammanfördes med beslämmelserna i Svensk Byggnorm (SBN) aktualiserades också vissa utvidgningar av innehållet i föreskrifterna i SBN. Det bedömdes som särskilt angeläget alt dels föra in beslämmelser i SBN som tillgodosåg de ökade krav på tillgänglighet som bostadsstyrelsen hade framfört i ett år 1973 lämnat förslag till nya anvisningar för statliga bostadslån, dels utvidga tillämpningsområdet för 42 a S BS till att omfatta även bostäder. Planverket har därför i samarbete med bostadsstyrelsen utarbetat ett förslag till tillämpningsföreskrifter till nämnda paragraf Verket har tidigare aktualiserat frågan om en ändring av 42 a S så att även bosläder omfattas av paragrafen. Lagstiftning har dock fått anstå i avvaktan på att erforderiiga tillämpningsföreskrifter i SBN har utarbetats, Ell av de viktigaste motiven för att skälighetsprövningen togs in i 42 a S var osäkerhet om konsekvenserna av paragrafens tillämpning. Planverket anser att verkets förslag till föreskrifter skapar förutsättningar för att dels utvidga tillämpningsområdet för paragrafen till att avse även bosläder, dels slopa del särskilda stadgandet om skälighetsprövning.

1 förslaget lill tillämpningsföreskrifter har planverket och bostadsstyrelsen bl, a, tagit med en föreskrift om hiss, som innebär att bostadshus med fler än två våningar skall förses med hiss som rymmer rullstol. Som skäl all begränsa kravet på hiss lill bostadshus med fler än två våningar anför myndigheterna, all det måsle anses angelägel alt kunna medge uppförande av hus i högst tvä våningar utan hiss, dels av miljöskäl och behovet av att bo med markkontakt, dels också av inlegralionsskäl då hustypen möjliggör blandning av bostäder med olika upplåtelseformer. Eftersom krav på hiss är den mest genomgripande ålgärden för alt åsladkomma tillgänglighet bedömer verken del rimligt att bostadshus i tre våningar med ett mindre anlal lägenheter per trapphus skall få uppföras ulan hiss t, o, m, år 1980, Enligl verken kan för ombyggnader särskilda undanlagsregler behöva till-lämpas.

Planverket och bostadsstyrdsen konstateraratt förslaget till tillämpningsföreskrifter innebär att vissa utformningar av lägenheter och hus, som kan förekomma i dag, inle blir tillåtna, Möjlighelerna att välja andra lösningar är emellertid så slora att de nya lillgänglighetskraven enligl verkens uppfattning inte behöver medföra några kostnadsökningar.

Beträffande konsekvenserna av det föreslagna kravet på hiss anför planverket och bostadsstyrelsen följande synpunkter. Övervägande antalet nybyggda fyravåningshus har hiss. Även loftgångshus och punkthus i tre våningar förses vanligtvis med hiss. Dessa hustyper utgör emellertid en mycket liten andel av flerfamiljshusproduklionen,som f n, domineras av bostadshus

Prop. 1975/76:198 7

i två och fem eller fler våningar. Som en följd av kravei på hiss kommer det i försia hand att byggas än färre fyravåningshus samt loftgångshus och punkthus i tre våningar. Lamellhus i tre våningar har länge varit vanligt i nyproduktionen men är nu på tillbakagång. 1 den akluella projekteringen förekommer denna hustyp enligt bostadsproducenterna nästan bara vid kompletteringar av äldre Irevåningsbebyggdse och då av miljöhänsyn. Ett krav på hiss i denna hustyp kommer att ytteriigare minska byggandet av dessa hus, I viss utsträckning kommer, då det finns särskilda skäl, lamellhus i tre våningar naturiigtvis att förekomma även i framliden. Kravei på hiss medför då en merkostnad per lägenhet om 7 000-10 000 kr,

4 Remissyttrandena

Planverkets förslag har fått ett i huvudsak positivt mottagande vid remissbehandlingen. De positiva omdömena gäller främst förslaget alt utvidga tillämpningsområdet för 42 a S BS lill att omfatta även bostäder, Förslagel alt avskaffa den möjlighet till skälighetsprövning som kan ske enligl nämnda bestämmelse har också tillstyrkts av ftera remissinstanser. Ett antal remissinstanser framhåller att planverkets förslag inte bör genomföras förrän dess kostnadskonsekvenser har utretts ytteriigare. En del remissinstanser föreslår ytteriigare ändringar av 42 a S-

Några principiella invändningar mot förslagels syfte att underlätta för handikappade att bo och vistas i bostäder har inte framförts vid remissbehandlingen. Från flera håll har understrukits att ell genomförande av förslaget skulle göra det möjligt att tillgodose ett väsentligt jämlikhetskrav, nämligen rätten för alla kategorier av boende att ha tillgång till ändamålsenliga bostäder. Svenska kommunförbundet framhåller således att målsättningen för samhällets insatser är att göra det möjligt för alla att ta del av samhällsgemenskapen och kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Genom olika åtgärder under de senasle åren har de handikappades situation successivt förbättrats. Som ett led i dessa strävanden bör därför enligl förbundet 42 a S BS ändras på föreslaget sätl. Socialstyrelsen. AMS, konsumeniverkel, stålens institut för byggnadsjörskning, SPRl och LO uttalar i huvudsak samma synpunkler och tillstyrker ändringsförslaget utan reservationer. De organisationer som företräder de handikappade betonar de fördelar som förslaget medför, HCK framhåller att den föreslagna ändringen av lagtexten uppfyller HCK:s önskemål. HCK vill därför understryka angelägenheten av alt ändringen kommer lill stånd, Enligl DHR kommer förslaget att skapa större förutsättningar för handikappade att fritt välja sin bostad, vilket också ligger i linje med de bostadspolitiska målsättningarna. Handikapputredningen framhåller att integration är ett intresse för alla. Var och en skall kunna umgås hemma med vem han vill, även med rullstolsberoende och andra handikappade. Nästan alla familjer har - eller får - anhöriga eller vänner som är handikappade, t, ex. på grund av åldersförändringar. Utredningen

Prop. 1975/76:198 8

påpekar all antalet personer, som är äldre än 67 år, är drygt en miljon och ökar betydligt snabbare än befolkningen i övrigt. Bland dessa personer är många rörelsehindrade eller handikappade på annat sätt. Om bostäderna byggs så att de blir tillgängliga för alla får de äldre slörre möjligheter att bo kvar i sina invanda miljöer. Många yngre blir tillfälligt rörelsehindrade efter skador i trafiken, i arbetet och på fritiden. Det är viktigt att också de kan använda sina bostäder,

1 några remissvar åberopas civilutskotiets utlåtande år 1974 all kraven på att vidga handikappanpassningen får löpande prövas och prioriteras efter angelägenhetsgrad. RRV anser att planverket i sitt förslag inte har belyst hur pass angeläget det är att generelll handikappanpassa nyproducerade bostäder i förhållande till andra åigärder för att förbättra de handikappades siluation. SAF förordar all de mest angelägna åtgärderna kommer till stånd inom rimlig tid. Till dessa åtgärder hör enligl SAF de individuella hjälpmedlen, den specialutformade bostaden och färdtiänsl för de svårast rörelsehindrade. Därnäst torde komma de allmänna kommunikationsmedlen, offentliga inrättningar samt vissa arbetsplatser och affärer, SAF anser all försl därefter lorde med tanke på nytian förde handikappade komma andra lokaler såsom samtliga affärer, bostäder och arbetsplatser,

I ett antal remissyttranden uttalas osäkerhet om vilka koslnadskonse-k venser som förslagel kan komma att medföra. öfT anser att de föreslagna bestämmelserna medför betydande fördyringar i bostadsproduktionen, främst på grund av kraven på ökad bostadsyta. Produktionskostnaden för bostäder kan enligt SBEF beräknas öka med minst 250 milj, kr, per år. Dessa kostnadssiegringar kommer i en situation då boendekostnaderna av många redan anses höga. Igångsättningen inom bostadsbyggandet kan försvåras, SBEF, som dock inte vill avstyrka förslaget på sådana grunder, hemställer att slatsmaklerna noga prövar förslagel med hänsyn lill dess konsekvenser för boendekostnaderna, RRV anser att underlag saknas för att bedöma kostnader och effekter av förslagel, Sveriges villaägariorbund avstyrker förslaget med hänsyn lill alt de ekonomiska konsekvenserna inte kan anses tillräckligt belysta, Sveiiges industriförbund ifrågasätter om inte de handikappade är mer betjänta av att en bråkdel av de merkostnader som förslaget förväntas medföra satsas på åtgärder som de handikappade kan ha mera dagligt utbyte av, exempelvis förbättrad standard på handikapplägenheter. Enligt förbundet framstår det från samhällsekonomisk effektivitetssynpunkt angeläget alt göra en sådan avvägning. Så länge detta inte har gjorts och innan en kostnadsberäkning av förslagen har presenterats bör enligt förbundet de föreslagna ändringarna inte genomföras. Malmö och Umeå kommuner anser all koslnadskonsekvenserna inle har belysts, Västerås kommun anser all en sammanvägning av krav och kostnader måsie göras innan bestämmelser och tillämpningsföreskrifter fastställs. Liknande synpunkter framförs av länsslyrelsen I Västerbottens län. I ell gemensamt ytirande konstaterar HSB. Svenska byggnadsarbetareförbundet och Svenska riksbyggen

Prop. 1975/76:198 9

att hänsynen till de handikappades behov ofrånkomligl leder lill ökade produktionskostnader för bostadsbyggandet. Dessa remissmyndigheter, SABO, Svenska kommunjörbundei. SBEF och STT? förutsätter all bosladsfinansie-ringsförordningen, om det remitterade förslaget genomförs, ändras så att kostnadsökningarna inräknas i läneunderiaget,

SPRl. HCK. DHR och LO framhåller förslagets kostnadsbesparande förtjänster genom alt särlösningar och vårdbehov kan minskas.

Delade meningar råder om planverkets förslag att avskaffa den skälighetsbedömning som nuvarande lydelse av 42 a S BS möjliggör. De remissmyndigheter som tillstyrker förslaget hänvisar i allmänhet lill den dispensprövning som kan ske med stöd av andra bestämmelser i BS,

I fråga om förslaget att göra 42 a S generellt tillämplig beträffande bostäder har huvudsakligen följande synpunkler framförts.

Socialstyrelsen, statens handikappråd. Iiandikappuiredningen, HCK, DHR. MS-förbundet och Rikslörbundet för hjärt- och lungsjuka hör lill de remissinstanser som tillstyrker förslaget och som samtidigt betonar alt dispensprövningen bör vara mycket restriktiv.

RRV har i och för sig inget alt erinra mot att skälighetsprövningen i 42 a S utgår, Enligl RRV saknas emellertid underiag för all bedöma de kostnadsmässiga konsekvenserna av att så sker. Enligt Sveriges Jdsiighetsäga-rejörbund kan det inte vara rimligt att alla bostäder skall byggas eller saneras så att de blir tillgängliga för handikappade. Det skulle medföra kraftigt ökade byggnadskoslnader i såväl nya som äldre lägenheter. Man måste även räkna med att de lägenheter, som nyproduceras eller byggs om med iakttagande av de särskilda kraven, kanske i mycket ringa omfattning eller inte alls kommer att nyttjas av rörelsehindrade personer, öm så blir fallet skulle de skärpta villkoren medföra ett oförsvariigt slöseri med såväl arbetskraft som investeringsmedel. Förbundet förordar därför att lägenheter i vissa lämpliga bostadsområden förbereds för personer med nedsatt rörelseförmåga, STR föreslår att en skälighetsprövning behålls för småhusproduklionen i åtminstone viss omfattning. De som köper s, k, styckehus har valt sina hus med hänsyn lill egna preferenser och den tilltänkta tomtens beskaffenhet. Del kan exempelvis vara nödvändigl alt bebygga vissa tomter med slullningshus. Liknande synpunkter framförs av Sveriges villaägareförbund. Två ledamöter i kommunförbundets styrelse anser att den obligatoriska detaljregleringen får helt orimliga konsekvenser i vissa fall och att kommunerna därför liksom lidigare bör ges räll att i skälig omfattning ta berättigad hänsyn till de handikappade vid sin byggplanering. En ledamot i handikapputredningen anser att den begränsning som ligger i stadgandets utiryck "i skälig omfattning" myckel väl skulle kunna kvarstå, om bedömningen av vad som är skäligi skulle bli mer positiv lill de handikappades inlressen. Då formuleringen redan nu bedömts som olämplig efter att ha gällt i endast några lå år föreslår ledamoten i utredningen alt orden "i skälig omfattning" ersätts med "så långt möjligt"-. Härigenom ges utrymme för de anpass-

Prop. 1975/76:198 10

ningsåtgärder som ligger inom - mestadels de ekonomiska - möjligheternas gräns. Länsslyrelsen och länsbosiadsnämnden i Malmöhus län konstaterar att den föreslagna lydelsen av paragrafen innebär ett generellt krav på att alla bostäder skall vara tillgängliga för handikappade. Av de föreslagna tillämpningsföreskrifterna framgår emellertid att detta inte varit avsikten. Enligt dessa föreskrifter undantas nämligen tvåvåningshus från kravet på hiss. Länsstyrelsen och länsbostadsnämnden anser därför att den i paragrafen intagna hänvisningen till en skälighetsprövning bör bibehållas beträffande bostäder. Även HSB, Svenska byggnadsarbetareförbundet, Svenska riksbyggen och SAR anser att den föreslagna generella lydelsen av 42 a S inte står i överensstämmelse med förslaget om tillämpningsföreskrifter rörande hiss. Dessa instanser rekommenderar därför att paragrafens lydelse överarbetas ytterligare, SBEF föreslår att 42 a S kompletteras med en bestämmelse om dispens,

AMS. handikapputredningen. HCK och DHR framhåller att nuvarande skälighetsprövning av lillgänglighetskraven ger upphov lill olika tolkningar och avvikelser som medför alt avsedd lillgänglighet inte alltid uppnås. För att få till stånd den utveckling av bostäders och även arbetslokalers anpassning och tillgänglighet som eftersträvas bör enligt AMS kraven i 42 a S vara bindande och inte inskränkas genom hänvisning till skälighetsprövning, AMS anser alt bindande krav i paragrafen är av särskild vikt när det gäller att få arbetslokaler utformade med hänsyn lill arbetshandikappades behov. Arbetslokalers utformning och tillgänglighet kan vara avgörande för att den handikappade skall kunna beredas arbete.

I likhet med AMS har arbetarskyddsstyrelsen från allmän principiell synpunkt inget att erinra mol planverkets förslag såvitt det avser arbetslokaler. Enligt styrelsens mening torde emellertid avsaknaden av tillämpningsföreskrifter för dessa lokaler komma att ställa yrkesinspektionen inför svårigheter, då inspektionen enligt 56 S BS skall avge yttranden lill byggnadsnämnd innan denna tar ställning till byggnadslovsansökan rörande arbetslokaler. Inspektionen behöver vid sin granskning i detalj känna lill de krav som ställs i olika avseenden för att kunna anpassa sina bedömningar härtill. Del föreslagna kravet på arbetslokalers tillgänglighet synes styrelsen både rimligt och önskvärt när det gäller kontors-, affärs- och åtskilliga verkstadslokaler. Den föreslagna ändringen tillstyrks därför för sådana lokaler. Då det gäller personer med lättare handikapp böräven andra typerav arbetslokaler relativt lätt kunna ges en uiformning som svarar mot deras behov. Del finns dock, särskilt inom tillverknings- och processindustrin, utrymmen som på grund av arbetets natur endasl med svårighet eller inte alls kan anpassas till t, ex, allvarligt rörelsehindrade arbetstagare. Det finns också arbetsuppgifter som kräver rörlighet och som därför oberoende av arbetslokalens uiformning inle kommer alt kunna utföras av vissa grupper handikappade, t, ex. rullstolsbundna personer. För verksamheter som på grund av sin natur kan vara förenade med 1, ex, viss risk för brand eller explosion

Prop. 1975/76:198 II

erfordras ofta alt särskilda ulrymningsmöjligheler i form av exempelvis fönster och höga brandtrappor anordnas, I sådana fall kan det också vara svårt att åstadkomma en lillfredsslällande handikappanpassning, Slyrdsen anser all en så generelll utformad bestämmelse som planverket har föreslagit inle kan tillämpas i fråga om alla arbetslokaler. Styrelsen är vidare kritisk mot alt BS:s dispensmöjligheier skall kunna utnyttjas i bl, a. nu berörda fall, eftersom ett sådani förfarande torde komma alt medföra påfrestningar på de myndigheler som skall handlägga dispensärenden. 1 stället bör i BS närmare anges för vilka typer av arbetslokaler krav på handikappanpassning skall gälla och för vilken grad av handikapp anpassning skall ske, Ltifl-fansverkei uppger att vissa verksamheter på flygplatserna måste uppfylla högsl ställda säkerhetskrav. Det torde därför vara otänkbart att för dessa verksamheter välja arbetstagare som är handikappade. Det synes verket olämpligt att 42 a S i dess föreslagna formulering innefattar en ovillkorlig skyldighet att anpassa arbetslokaler inte enbart för arbetsföra handikappade ulan även för sådana som på grund av sina handikapp i praktiken inle kan utföra den verksamhel som bedrivs i lokalerna. Av detta skäl ifrågasätter verket om inte stadgandet om skälighetsprövning bör stå kvar när del gäller arbetslokaler, Allernativi föreslår verket att paragrafen förses med tillägget "i den mån sådan arbetskraft kan utföra de arbetsuppgifter varom sålunda är fråga". Byggnadsstyrelsen, statens handikappråd och HCK framhåller all del behövs tillämpningsföreskrifter som klargör i vilken omfattning arbetslokaler skall göras tillgängliga för personer med handikapp, Sveriges industriförbund påpekar att gällande lydelse av 42 a S har inneburit en avvägning mellan de problem som är förknippade med vissa arbetsplatsers utformning och de handikappades önskemål om att kunna besöka dessa eller eventuellt ta anställning vid dem. Reglerna innebär alt förelagens planering av arbetsplatser styrs så att tillgängligheten för de handikappade underlättas. Förbundet anser att mer preciserade regler beträffande artjetslokaler torde vara svåra all utforma och genomföra i praktiken, eftersom förhållandena och de tekniska förutsällningarna varierar så slarkt vid olika arbetsplatser, Enligl förbundet lorde därför de nuvarande bestämmelserna vara lämpligast för alt tillgodose de handikappades berättigade önskemål om lillgänglighet till arbetslokaler. Förbundet menar dessulom att en ändring av reglerna så att ett krav på formellt dispensförfarande enligt 67 S BS införs skulle medföra ökade kostnader och försening av byggnadslovsgivningen, SAF. som anför liknande synpunkler, förordar alt en utredning görs beträffande olika typer av verksamheter i syfte att åstadkomma en skälig avvägning mellan kostnaderna för företagen å ena sidan och nyttan för de handikappade å andra sidan.

Förslaget att skälighetsprövningen i 42 a S skall utgå i vad avser de utrymmen i byggnad lill vilka allmänheten äger tillträde tillstyrks eller lämnas Ulan erinran av de remissinstanser som ullalar sig härom, SJ, som ulgår från all skälighelsbedömningeri kommer all ersättas av ett lämpligt utformat

Prop. 1975/76:198 12

dispensförfarande, anser emellertid att en skälighetsprövning är enklast att administrera,

1 stort sett alla remissinstanser som har yttrat sig om planverkets förslag att undanta bostadshus i två våningar från kravet på hiss godtar förslaget eller lämnar det utan erinran, HCK, DHR, MS-förbundet och Riksförbundet för lijärt- och lungsjuka framhåller emellertid att hiss bör finnas i alla tvåvåningshus som uppförs.

Flera remissinstanser beror frågan i vad mån förslaget om ändring av 42 a S med tillhörande tillämpningsföreskrifter kommer att positivt eller negativt påverka utformningen av den yttre boendemiljön. Den fråga som i della sammanhang diskuteras mest rör planverkels förslag att bostadshus med fler än två våningar skall förses med hiss. Tveksamma till förslaget med hänsyn till dess befarade negativa inverkan på befintlig stadsbild, särskilt i äldre stadsmiljöer, är länsstyrelserna och länsbostadsnämnderna i Malmöhus och Örebro län. som ifrågasätter om inte undantag från hisskravet i irevåningshus bör kunna medges. Göteborgs kommun vill gå längre och förordar att undantag från kravei bör göras beträffande samtliga bostadshus i tre våningar. Länsstyrelsen i Siockholms län och Malmö kommun framhåller .att hisskravet för trevåningshus kan få mindre önskvärda konsekvenser i äldre stadsmiljöer, HSB. Svenska byggnadsarbetareförbundet och Svenska liksbyggen anseratt de praktiska tillämpningsföreskrifterna rörande bostadens tillgänglighet inte får leda till att tillverkningen av vissa från andra synpunkter lämpliga lyper av bostadshus upphör. SBEF framhåller risken av att konsumentens valfrihet begränsas. I småhusprodukiion och när del gäller sanering kan enligt SBEF speciella planlekniska problem uppstå. Läns.styrelsen I Väsierboliens län menaratt tillämpningen av lillgänglighetskraven kominer all medföra en successiv förändring av stads- och lätortsmiljöerna med risk för en heterogen stadsbild, I centrala lätortsddar kan detta komma att accentueras vid sanering, Enligl länsstyrelsen kan de markpoliliska och planmässiga följderna för kommunerna bli kännbara i en utsträckning som man sannolikt inte riktigt har gjort klart för sig. Statens institut för bygg-nads/örsknlng pekar på vissa effekter på byggandet som lillämpningen av de föreslagna beslämmelserna kan tänkas få. En tänkbar ulveckling enligl institutet är all byggandet av bostäder i tvåvåningshus med entréer i mark-planet ökar. Denna hustyp kan ge slora miljökvaliteter och kan ges skilda upplåtelseformer. Bestämmelserna kan även leda lill att ett slörre antal fierfamiljshus av ekonomiska skäl byggs med fyra eller fler våningar. Antalet loftgångshus i tre våningar kan också öka liksom antalet punkthus. Enligt inslilutet kan skärpta besiämmelserom bostadsområdenas tillgänglighet för handikappade dessutom medföra att plan mark i ökad utsträckning används för bostadsbyggande.

Med bostadsproduktionens nuvarande inriktning föreligger enligt Tekniska högskolan i Lund risk för att tillgängligheten lill nyproducerade bostadslägenheter blir högst begränsad. Högskolan framhåller alt tvåplans ehfamiljs-

Prop. 1975/76:198 13

hus och flerfamiljshus, vilka hustyper sannolikl kommer att utgöra en slor del av lägenhetsiillskottet under den närmaste framtiden, inte kommer all erbjuda tillgänglighet annat än i entréplanet. Liknande synpunkter anförs av statens handikappråd, som anser att man bör förhindra att del föreslagna hisskravet leder lill all byggandet av ivåvåningshus ökar oproportioneriigt. Enligt RRV är del sannolikt alt kravet på hiss i trevåningshus endast i mindre omfattning kommer att förbättra tillgängligheten för handikappade i nyproducerade flerfamiljshus.

Frågan om handikappanpassning av bostäder vid ombyggnad las upp av ell anlal remissmyndigheter, I det av HSB, Svenska byggnadsarbetareförbundet och Svenska liksbyggen gemensamt avgivna yttrandet framhålls att en planmässig ombyggnad av det äldre fasiighetsbesiåndei lorde bli nödvändig, om effekterna av de föreslagna ändringarna skall slå igenom på bostadsbeståndet i dess helhet inom rimlig tid. Statens handikappråd, han-dikappinstitiitei, SAR. Tekniska högskolan i Lund. HCK och DHR anför liknande synpunkter. Socialstyrelsen och handikapputredningen anser att del är väsentligt alt hela bostadsbeståndet får en så hög grad av tillgänglighet som möjligt. Statens råd för byggnadsforskning menar att det beträffande det befintliga beståndet av bostadshus .saknas en detaljerad kunskap om vilka svårigheler handikappanpassningen kan stöta på. Byggnader från olika lidsepoker erbjuder olika slag av tekniska och arkitektoniska svårigheler, I de allra flesta fallen lorde dock enligt rådet fullt acceptabla lösningar kunna utvecklas. SABO är principiellt positiv till att bostadshus i samband med ombyggnad skall göras tillgängliga på samma sätl som nybyggda hus. Vid överväganden om saneringsåtgärder kan ombyggnadsrestriklioner i vissa fall komma alt medverka till att rivning och nybyggnad föredras framför ombyggnad. 1 .sammanhanget bör emellertid enligl SABO erinras om den möjlighet till dispensgivning som BS innehåller, Sveiiges jästigheisägarejörhund framhåller att större krav än tidigare kommer alt ställas på framlida ombyggnader av äldre lägenheter. Ombyggnader blir därmed mer kostnadskrävande, vilkel sannolikl kommeratt dämpa saneringstaklen, Enligl SBEF kan belydande svårigheler för ombyggnadsverksamheien förutses, Örebro kommun anser all 48 a S BS bör kompletteras med ordel lillgänglighet.

Ytterligare ändringar av 42 a S BS föreslås av en del remissinsianser, SABO anser alt paragrafen bör inledas på följande sätl: "Bosläder, arbetslokaler med tillhörande utrymmen samt de utrymmen i byggnad lill vilken allmänheten äger tillträde , , ,", Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter om det inle av 42 a S bör framgå alt kravei på handikappanpassning skall galla för lägenheter slörre än ett rum och kök, Länsläkarorganisationen i Örebro län förordar att den inledande lexlen i 42 a S har följande lydelse: "Utrymmen i byggnad lill vilka allmänheten äger tillträde eller som utgöra arbetslokal saml bostäder, . ,", Slatens handikappråd och MS-förbundet anser alt uttrycket "invaliditet" i 42 a S bör ersättas med "handikapp".

Några remissinstanser berör frågan vid vilken tidpunkt de föreslagna änd-

Prop. 1975/76:198 14

ringarna bör träda i kraft. SABO anser all ell tidigt ikraftträdande av ändringarna kan komma all leda lill alt omprojekiering i vissa fall behöver tillgripas. Det kan därför vara lämpligt att förena stadgeändringen med en passande övergångstid. En tidsåtgång från projekteringssiart till byggstart om fem år är inie ovanlig, varför en generell övergångslid skulle behöva utsträckas till omkring år 1980, SABO finner emellertid att del behov av övergångslid som av olika skäl otvivelaktigt föreligger hellre bör tillgodoses genom selekliva övergångslider. Med selekliva och differentierade övergångslider skulle del bli möjligt alt undvika starkt försenade och kostnads-höjande omprojekieringar vid exempelvis elappulbyggnader, STR anser all 42 a S med den utformning som paragrafen föreslås få bör träda i kraft först efter minsl två år. Även Svenska kommunjörbundei anser all en viss övergångstid erfordras. Länsstyrelsen i Stockholms län förutsätter att övergångsbestämmelserna uirormas så alt nu fastställda stadsplaner och pågående projekt kan fullföljas oberoende av de nya riktlinjerna, Enligl HCK och MS-Jbrbiindei bör övergångsbestämmelserna tidsmässigt begränsas lill ell minimum. Ont BS ändras i enlighet med förslagel börenligt arbetarskydds-styrelsen ändringen träda i kraft försl sedan erforderiiga tillämpningsföreskrifter för arbetslokaler har utarbetats.

Planverkets och bostadsstyrelsens förslag alt bostadshus i tre våningar med ett vissl mindre antal bostadslägenheter skall få uppföras fram lill år 1981 ulan att hiss behöver anordnas godtas av så gott som samtliga remissinstanser som yttrar sig härom. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser emellertid att den föreslagna övergångstiden är för kort.

Tekniska högskolan i Lund frarnhåller att det finns en högst begränsad forskning rörande planering och byggande för tillgänglighet. Del saknas i hög grad samordning av och riktlinjer för det fortsatta forskningsarbetet. Om skärpta krav på lillgänglighet skall få genomslagskraft, måste de som medverkar i planering, projektering, produktion och granskning ha förbättrade insikter i frågorna. Ofta är del möjligt all tillgodose lillgänglighetskrav genom insiktsfull projektering utan alt detta medför vä.sentligt ökade kostnader. Arkitekter borde i den grundläggande utbildningen tränas alt på ett naturligt sätt inrymma dessa aspekler i projekteringsarbeiet. Konsumentverket anser del mycket angelägel all information om ändringar och kompletteringar i BS och lillämpningsföreskrifler lämnas såväl lill byggherrar och projektorer som till de konsumenikategorier som närmasl berörs. Även handikapputredningen framför liknande synpunkter.

5 Föredraganden

Det var lidigare en allmän uppfattning att handikappades anpassning lill samhällsmiljön kunde ske genom att bl, a, lekniska hjälpmedel ställdes lill deras förfogande. Den uppfattningen har numera övergetts. Enighet råder

Prop. 1975/76:198 15

om att samhällsutvecklingen bör inriktas på att skapa en sådan miljö att medborgare med olika fysiska och psykiska förutsättningar kan fungera i samhället på likartade villkor.

Samhället gör fortlöpande insatser för alt ge handikappade möjlighet att arbeta, studera, delta i olika aktiviteter m. m. Målet är alt handikappade skall kunna integreras i samhället och inte utestängas från ett normalt liv.

Samhällets insatser för att förbättra handikappades bostadssituation har ökat, särskilt under de tio senaste åren. Genom att ställa villkor för statliga bostadslån kan det allmänna i viss utsträckning påverka utformning och utrustning av bostadslägenheter i en för handikappade positiv riktning, Bo-stadsanpassningsbidrag kan utgå för sådana åtgärder inom och i anslutning lill bostadslägenhet, som behövs för att handikappade skall kunna utnyttia lagenheten på ändamålsenligt sätt. För handikappade kan lån av statsmedel utgå för förbättring och i vissa fall för uppförande av bostad.

Under senare år har flera nya bostadsområden utformats i syfte att göra alla bostäder såväl tillgängliga för rullstolsbundna som anpassbara för rörelsehindrades permanentboende, I bostadsproduktionen har i några fall införts exempelvis bredare dörrar och kommunikationsutrymmen.

Emellertid byggs fortfarande bostäder som ,inte kan nyttjas eller bebos av handikappade. Det är i synnerhet de rörelsehindrade som är i behov av särskilt utformade ytor och passager, tillgång lill hiss samt individuellt avpassad teknisk hemutrustning. Den begränsade tillgången på bostäder som kan anpassas efter de behov som bl. a. dessa människor har försvårar valmöjligheterna för sådana handikappgrupper. Den kraftiga minskningen i nyproduktionen av flerfamiljshus medför att del åriiga tillskottet av lägenheter med bl, a, tillgång till hiss har sjunkit.

Planverket har nu i skrivelse till regeringen hemställt att tillämpningsområdet för 42 a S BS utvidgas till att även omfalla bosläder. Verket har i samråd med bostadsstyrelsen utarbetat ett förslag till föreskrifter för till-lämpningen av 42 a S med avseende på bostäder. Enligt verket är målsättningen med detta förslag att nyproducerade bostäder skall kunna besökas och tillfälligt bebos samt efter begränsad ombyggnad permanent bebos av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Det ankommer på regeringen alt pröva om dessa föreskrifter kan faslslällas. Planverket har dessulom föreslagit att den skälighetsprövning som nuvarande lydelse av 42 a S möjliggör tas bort.

Jag vill erinra om att det under årens lopp i olika sammanhang har förts fram krav på att bostäder skall anpassas till rörelsehindrades behov. Redan då 42 a S infördes i BS föreslogs att den nya bestämmelsen borde omfatta även bostadslägenheter. Föredragande departementschefen ansåg emellertid att 42a S inte borde omfatta bostadsutrymmen (prop. 1966:118s. 6),eftersom det inle syntes realistiskt att söka utrusta alla lägenheter så att de motsvarade de rörelsehindrades behov. De svårast rörelsehindrades bostadsfråga borde enligt departementschefen lösas genom speciallägenheter. För de i mindre

Prop. 1975/76:198 16

grad rörelsehindrade pekade departementschefen pade möjligheler som gavs att bl, a, individuellt anpassa utrustningen i vanliga lägenheter.

Med anledning av motion (1973:883) om obligatoriskt handikappvänlig bygggnation anförde civilulskollel (CU 1973:19 s. 37) alt möjligheterna att så långt som anses möjligt och lämpligt vidga kraven på handikappanpassning prövades löpande av bl. a, planverket. Enligt utskottets mening kunde någon riksdagens ålgärd då inte anses påkallad.

Riksdagen tog år 1974 på nyll ställning till ett par motioner i vilka det föreslogs att sådana föreskrifter skulle införas i BS som bättre tillgodosåg de handikappades behov, I en motion (1974:910) yrkades att orden "i skälig omfattning" i 42 a S BS skulle utgå samt att paragrafen även skulle omfatta bostäder. Vid riksdagsbehandlingen av det första yrkandet i motionen uttalade civilutskottet (CU 1974:10 s. 33 0 bl.a, att motionens huvudsyfte förmodligen var att lägga fast en högre ambitionsnivå i fråga om handikappanpassning inom det avsedda området. Utskottet förutsatte att överväganden gjordes om möjligheten och lämpligheten att i sådant syfte föra över råd och anvisningar till del område som täcks av bindande föreskrifier, från vilka avsteg fick ske endast efter dispensprövning. När dessa föreskrifter sammanlaget hade nått sådan allmängiltighet att de kunde få generella uttryck i BS värdet enligl utskottet naturligt att överväga även detta. Riksdagen beslöt alt som sin mening ge Kungl. Maj:l till känna vad utskottet hade anfört.

Motionens krav att generellt anpassa bostäder för handikappade fick enligt utskottet löpande prövas och prioriteras efter angdägenhetsgrad, varvid övervägandena fick knytas inte endasl lill BS utan även till förutsättningarna för bosiadsanpassningsbidrag och lill del löpande arbetet inom byggstandardiseringen. Utskottet kunde därför inte tillstyrka ett föreslaget generelll uttalande i saken.

Vid remissbehandlingen av bygglagutredningens betänkande (SOU 1974:21) Markanvändning och byggande uttalade några instanser att kraven. på tillgänglighet borde utökas till alt omfatta även bosläder (SOU 1975:17

s, 106),

I en inom bostadsdepartementet upprättad promemoria (Ds B 1975:1) föreslogs vissa ändringar i BS, som syftade till att möjliggöra en överföring av gällande anvisningar (God bostad) och praxis vid granskning för statliga bostadslån till Svensk Byggnorm (SBN),

1 några remissyttranden över promemorian framfördes krav påen ändring av 42 a S BS (prop, 1975:83 s, 23), Liknande krav har dessulom framförts av olika handikapporganisationer i skrivelser till bostadsdepartementet.

1 propositionen 1975:83 framhöll jag att man borde sträva mol all göra bostäderna ändamålsenliga för olika kalegorier av boende. Syftel alt öka bostadens tillgänglighet för handikappade kunde emellertid enligt min mening inle nås enbart genom en ändring av 42 a S, Av väsentlig belydelse

Prop. 1975/76:198 17

var nämligen innehållet i de föreskrifter i SBN som behövdes för till-lämpning av 42 a S, om denna paragraf fick en ändrad lydelse. Med hänvisning till alt föreskrifter var under utarbetande av planverket och bostadsstyrelsen ansåg jag då all statsmakternas ställningstaganden i dessa frågor borde anstå. Riksdagen godtog vad jag hade anfört.

Med hänsyn till att tillämpningsföreskrifter för bostadens tillgänglighet numera har färdigslällts och mot bakgrund av de starka krav som har framförts på handikappanpassade bosläder bör enligl min mening en ändring av 42 a S BS övervägas. Utöver de synpunkter som jag i det föregående har framfört anserjag att i huvudsak följande skäl talar för en utvidgning av 42 a S till all omfatta även bostäder.

Handikappfrågorna torde av flertalet människor uppfattas som angelägna. En bidragande orsak härtill kan vara att stora medborgargrupper är direkt berörda av dessa frågor. På grund av arbetsolycksfall, trafik- och idrottsskador samt vissa sjukdomar blir ftertalet människor någon gång under sin levnad för kortare eller längre tid handikappade eller står åtminstone på grund av släktskap eller eljest en handikappad så nära alt den egna sociala situationen märkbart påverkas.

Anlalel handikappade utgör en förhållandevis slor grupp av människor i landet. Att uppskatta detta antal är emellertid myckel svårt. Förmågan att begränsa verkningarna av handikapp är individuellt betingad och påverkas av sådana faktorer som personens ålder, fysiska och psykiska konstitution, arbetssituation etc. Av stor belydelse för frågan om handikapp föreligger liksom för graden av detta är också på vilket sätt den sjukes eller den skadades närmaste omgivning och sociala miljö är utformad.

Ett antal olika undersökningar har gjorts för att uppskatta antalet handikappade, 1 betänkandet (SOU 1975:68 s, 35 fO Handikappanpassad kollektivtrafik finns en av den s, k, HAKO-utredningen gjord sammanfattande redogörelse för de viktigaste undersökningarna. Utredningen beräknar all landels totala antal handikappade, med en försiktig skattning, uppgår till ca, I milj,, varav 250 000 är gravt förflytmingshandikappade och lika många handikappade med påtagliga besvär vid förflyttningar. Återstoden, ungefär 500 000 människor, har handikapp som i viss utsträckning kan göra sig gällande som förflyttningshandikapp.

Den grupp handikappade som är mest beroende av lämpligt utformad bostadsmiljö är rörelsehindrade, som har nedsatt funktion i rörelseorganen. Denna kategori handikappade omfallar ett stort antal människor med synliga handikapp, t, ex. de rullstolsbundna, eller de som använder kryckor eller bockar. Till rörelsehindrade i vidare bemärkelse räknas också personer som på grund av sjukdom eller ålder har nedsatt kapacitet hos inre organ och därför inte kan förflytta sig längre sträckor eller gå i trappor.

Antalet personer över 65 år är i dag stort och beräknas komma att öka kraftigt .särskilt fram lill år 1990. Del gäller framför allt för de högsta åldersgrupperna. Rörelsehinder och andra handikapp är särskilt vanliga bland

Prop. 1975/76:198 18

äldre. Åldringsvården är i hög grad inriktad på frågor som rör handikappade. För åldringsvården gäller som en viktig grundsals att de gamla skall beredas möjlighet att bo kvar i en för dem invand miljö eller att få tillgång till moderna bostäder, som är anpassade efter deras behov.

Många människor blir tillfälligt rörelsehindrade på grund av skador i trafiken, i arbetet och på fritiden. Det är önskvärt att dessa personer så snart det är medicinskt motiverat skall kunna lämna vårdinrättningen och återvända till en ändamålsenligt utformad bostad. Den som föds till eller tidigt drabbas av handikapp har ofta särskilda svårigheter att bl, a, få den stimulans och samvaro med jämnåriga som är så betydelsefull för personlighetsutvecklingen. Det är fördenna grupp handikappade vikt igt att de inte på grund av brist på lämpliga bostäder hänvisas till vård i institutionella former.

Normalisering och integration är betydelsefullt inte bara för handikappade. Det skall givetvis vara möjligt att umgås hemma med vem som helst, även med rullstolsbundna och andra handikappade. Bostaden bör därför utformas så att den även kan besökas av en person med handikapp.

Jag har med vad jag nu har sagt velat betona vissa omständigheter som talar för att alla nya bostäder bör anpassas efter handikappades behov. Denna uppfattning delas också av flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig över planverkets förslag. Givetvis ärjag medveten om att det föreligger behov av särskilda insatser för handikappade även på många andra områden i samhället. Som civilutskottei har framhållit bör kraven på att vidga handikappanpassningen fortlöpande prövas och prioriteras efter angelägenhetsgrad. Enligt min mening är det emellertid vanskligt att med säkerhel avgöra vad som vid en viss tidpunkt är mest angeläget för handikappade. Det lorde inle föreligga någon enhetlig bedömning i frågan hur angelägen en viss åtgärd är i förhållande till andra åigärder för att förbättra handikappades förhållanden.

Mot bakgrund av de på senare lid, inle minst från handikappades egna organisationer, framförda önskemålen och kraven på en förbättring av bostadens tillgänglighet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga är jag tor egen del övertygad om att en handikappanpassning av bostäderna är en av de mest angelägna åtgärder som i dag bör vidtas för handikappade. Jag kan därför inte dela den av några remissinstanser framförda meningen att planverkets förslag inte bör genomföras förrän det genom ytterligare utredningar har konstaterats om förslagel är del som bäst tillgodoser handikappades intressen. Ett ställningstagande till verkets förslag bör inte anstå till dess sådana utredningar har gjorts.

Olika uppfattningar gör sig gällande i frågan hur långt man bör gå i strävandena att anpassa bostäderna. Avgörande för vilka krav man skall ställa på eit handikappanpassal byggande anses vara de kosinadskonsekvenser som olika anpassningsåtgärder kan medföra. De betänkligheter som har i BS omfatta även bostadslägenheter är därför

Prop. 1975/76:198 19

huvudsakligen av ekonomisk art.

Innehållet i planverkets föreskrifter för tillämpning av 42 a S vad gäller bosläder är som jag påpekade i proposilionen 1975:83 av väsentlig belydelse då verkningarna av förslag rörande bostadens tillgänglighet övervägs. Planverket och bostadsstyrdsen har lill sitt gemensamt utarbetade förslag till föreskrifter och anvisningar fogat vissa synpunkler på de föreslagna lill-lämpningsföreskrifternas inverkan på bl, a, byggnadskostnaderna. Synpunkterna rör bl, a. vilka ekonomiska konsekvenser som kan följa av del föreslagna kravet på hiss i bostadshus med fler än två våningar.

Ett antal remissinstanser har framhållil alt planverkels förslag alt ändra 42 a S BS inle bör genomföras förrän förslagets kostnadskonsekvenser har ytteriigare belysts. Man befarar kostnadsökningar och är osäker på hur stora dessa kan bli.

Jag är självfallel medveten om att åigärder för alt förbättra bostäders handikappanpassning i vissa fall kan medföra merkostnader. Av naturliga skäl kan inte med önskvärd grad av säkerhel avgöras hur slora kostnadsökningarna kan bli, om 42 a S utvidgas till all omfalta bostäder, 1 många fal Ikan bostäder göras tillgängliga utan att medföra någon fördyring eller blott en obetydlig sådan. Genom förutseende projektering synes i de flesta fall krav på bredare dörrar och större utrymme för entré, kök, badrum och uteplats kunna tillgodoses utan kostnadshöjningar. Installation av hiss är emellertid dyrt. Av främsl delta skäl förefallerdet inte realistiskt all ställa krav på hiss i bostadshus med bara två våningar. Till frågan om hissålerkommer jag sena re. Det bör slutligen i detta sammanhang framhållas alt en allsidig belysning av kostnadsfrågorna även bör innefatta de kosinadsbesparingarsom kan göras om bostäderna byggs efter handikappades behov. Att den som har drabbats av handikapp har möjlighet att bo kvar i sin lägenhet kan nämligen bl, a, underlätta rehabiliteringen, nedbringa tiden för vistelse på sjukhus eller annan vårdinstitution, minska behovet av specialbostäder och liknande samt föranleda att social hemhjälp inte behöveranlitas.

Jag flnner alltså att den omständigheten att en anpassning av bostaden till handikappades behov kan dra med sig vissa begränsade fördyringar inte ulgör hinder för en sådan ändring av 42 a S BS all bestämmelsen görs tilllämplig även på bosläder. Bestämmelsen bör dock begränsas till att avse bostäder för annat ändamål än fritidsändamål. Jag förordar att denna inskränkning kommer till uttryck i författningstexten.

Nuvarande regler om beräkning av låneunderlag för statligt bostadslån innebär möjlighet alt beakta bl, a. kostnader för hiss och andra krav på bostadens handikappanpassning som en ändring av 42 a S BS kan medföra. Liksom hittills kommer således kostnader för hiss och andra åtgärder som behövs för att göra bostaden tillgänglig för personer med handikapp att beaktas i samband med statlig bostadsfinansiering.

Prop. 1975/76:198 20

Jag går nu över till all behandla planverkels förslag att avskaffa den skälighetsprövning som nuvarande lydelse av 42 a S BS möjliggör.

Från fiera håll har framhållits att skälighetsbedömningen av lillgänglighetskraven har lett till olika tolkningar och olika former av avvikelser, Della har i sin tur medfört all avsedd lillgänglighet inle alllid har uppnåtts. För all åstadkomma den tillgänglighet som eftersträvas anser man all kraven i 42 a S bör vara bindande och all avsteg från kraven får göras endast efter särskild dispensprövning.

Jag anser att det finns fog för de anmärkningar som sålunda har framförts och tillstyrker därför att 42 a S utformas så alt kraven på lillgänglighet blir obligatoriska. Det är dock enligt min mening knappast möjligt att hell avstå från vatie dispensmöjlighet. Flertalet av de remissinstanser som yttrar sig i de avseenden som det nu är fråga om hänvisar lill den dispensprövning som kan ske med stöd av andra bestämmelser i BS, De bestämmelser som åsyftas synes vara beslämmelserna i 67 S BS, där del bl, a, föreskrivs alt med avseende på visst byggnadsförelag mindre avvikelse kan medges från de i BS givna beslämmelserna om byggnaders yttre och inre anordnande saml från sådana föreskrifter som med stöd av 76 S BS har utfärdats i dessa ämnen.

Emellertid är del ganska svårt alt avgöra vad som kan anses vara mindre avvikelse. Undanlag från kravei på hiss eller från kravet på tillgänglighet till byggnad där så påkallas med hänsyn till terrängförhållandena bör exempelvis inte räknas som mindre avvikelse. Något undantag från nu nämnda krav kan därför inte göras med stöd av 67 S, Som jag ser det förefaller del vara mest naturiigt all införa särskilda dispensbestämmelser i 42 a S, vilket också överensstämmer med den lagtekniska lösning som har valts i fråga om andra liknande paragrafer i BS, Jag förordar därför att paragrafen kompletteras med bestämmelserom dispens. Dessa beslämmelser börenligt min mening inte ges en generell utformning, eftersom risken då finns all undantagen blir fler än vad som är både rimligt och önskvärt. Jag anser därför att det i 42 a S bör klart anges vilka avsteg från kraven som kan medges. Härigenom undviks både en generell och en individuell, restriktiv tillämpning av bestämmelserna om lillgänglighet.

Ett par remissinsianser framhåller att bindande krav på lillgänglighei kan försvåra och i vissa fall förhindra bebyggelse på tomter som på grund av lerrängförhållandena är svårtillgängliga för handikappade. Jag är medveten om alt de föreslagna kraven i vissa fall kan leda till oacceptabla konsekvenser av det slag som remissinstanserna har gjort gällande. Det är i första hand vid uppförande av småhus som ifrågavarande problem kan uppkomma, Enligl min mening bör man undvika all kravei på tillgänglighet försvårar eller omintetgör möjligheterna att placera bostadshuset på tomten. Byggnadsnämnd bör därför ges möjlighet all efterge kravet på tillgänglighet till bostadsbyggnad i högst två våningar och bostadsbyggnad med högst två bostadslägenheter, där så påkallas med hänsyn lill terrängförhållandena.

Prop. 1975/76:198 21

Jag förordar att denna möjlighet kommer till uttryck i författningstexten. Denna dispensbefogenhet avser endast tillgängligheten till bostadsbyggnad och kan därför inte utnyttjas för att medge undantag från kraven på tillgänglighet i byggnaden.

Förslaget att 42 a S inte skall innehålla någon bestämmelse om skälighetsprövning har, när det gäller arbetslokaler, tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Jag håller för troligt att den föreslagna utformningen av författningsrummet kommer att i större omfattning än i dag påverka utformningen av arbetslokaler i en för handikappade positiv riktning. Jag ansluter mig därför till förslaget även i denna del. Självfallet kan kravet på tillgänglighet inte tillgodoses i sådana arbetslokaler som på grund av verksamhetens art inte kan nyttias av arbetstagare med handikapp. Som arbeiarskyddssiyrelsen har anfört finns det, särskilt inom tillverknings-och processindustrin, utrymmen som på grund av arbetets natur endast med svårighet eller inte alls kan anpassas till t. ex. allvariigt rörelsehindrade arbetstagare. Det finns också arbetsuppgifter som kräver rörlighet och som därför oberoende av arbetslokalens uiformning inte kommer att kunna utföras av vissa grupper handikappade.

Mot bakgrund av vad som nu har sagts bör byggnadsnämnd kunna medge undantag, där så påkallas med hänsyn till arten av den verksamhet, för vilken arbetslokalen är avsedd. Jag föreslår därför att denna dispensbefogenhet kommer till uttryck i 42 a S-

För tillämpningen av 42 a § i dess nuvarande lydelse har planverket gett vissa anvisningar för hur arbetslokaler skall kunna göras tillgängliga för handikappade. 1 vilka fall undanlag kan medges med hänsyn till verksamhetens art har inte klariagts i anvisningar eller praxis. För att byggnadsnämndens dispensprövning skall underlättas och bli enhetlig bör det finnas föreskrifter och anvisningar, som anger de arbetslokaler för vilka kravet på handikappanpassning helt eller delvis kan efterges. 1 likhet med ftera remissinstanser anser jag att planverket bör meddela de närmare föreskrifter och anvisningar som erfordras.

Någon erinran mol förslagel att avskaffa skälighetsprövningen såvitt den hänför sig till uppförande av offentliga lokaler har inte framförts vid remissbehandlingen. Skäl att för dessa lokaler medge undantag från kraven på handikappanpassning föreUgger inte. Även jag tillstyrker förslaget.

Krav på tillgänglighet medför bl. a. att det måste finnas hiss i större utsträckning än f n. Som framgår av vad jag har anfört i det föregående har planverket och bostadsstyrelsen i förslaget till tillämpningsföreskrifter emellertid rekommenderat att undantag från kravet på hiss bör gälla för bostadshus i två våningar. Förslaget biträds eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Ävenjag ansluter mig till förslaget. Somjag tidigare har framhållit torde det nämligen från i första hand kostnadssynpunkt inte vara möjligt att införa en allmän skyldighet att installera hiss i alla bostadshus, som skall uppföras i högsl två våningar.

Prop. 1975/76:198 22

För att av hänsyn lill den befintliga stadsmiljön underiätta uppförande av bostadshus i tre våningar föreslår några remissinstanser att undantag från hisskravet bör medges även beträffande sådana bostadshus. En dispensmöjlighet av angivet slag skulle ställa byggnadsnämnden inför svåra avvägningsproblem. Det finns risk för att antalet dispenser skulle bli fler än vad som är förenligt med de föreslagna bestämmelsernas syfte. Jag är därför inte beredd att tillmötesgå remissinstansernas önskemål om ytteriigare undantag från kravet på hiss. Om det emellertid skulle visa sig att hisskravet kommer att i stor utsträckning försvåra eller omintetgöra uppförande av från stadsmiljösynpunkt lämplig bostadsbebyggelse i tre våningar kan det finnas skäl att ta upp frågan om ytteriigare undantag från hisskravet till förnyat övervägande.

Som flera remissinsianser har anfört kommer ökade krav på anordnande av hiss sannolikt att ha inflytande på bostadsproduktionens inriktning. Hur valet av hustyper kommer att påverkas av förslaget är emellertid svårt att förutse. Bostadshus i tre våningar kommer förmodligen att uppföras i framtiden endast då det är nödvändigt med hänsyn till miljön och befintlig stadsbild. En tänkbar utveckling är att ett större antal flerfamiljshus av ekonomiska skäl byggs med fyra eller fler våningar. Mer sannolikt är kanske att byggandet av bostäder i tvåvåningshus ökar.

Eftersom den föreslagna lydelsen av 42 a S första stycket kan sägas innefatta krav på hiss i alla byggnader i två våningar bör enligt min mening undantag från ett sådant krav anges i BS och inte i tillämpningsföreskrifter i SBN. Även om jag i tidigare sammanhang har förordai (prop. 1975:83 s. 11) att bestämmelser om inskränkningar i hisskravet bör ges i SBN, bör med hänsyn till den föreslagna generella lydelsen av 42 a S första stycket undantag från kravet preciseras i en särskild bestämmelse i 42 a S. Jag föreslår därför att paragrafen kompletteras med en bestämmelse, som undantar bostadsbyggnad i två våningar från kravet på hiss. På grund av utformningen av det föreslagna undantaget kommer småhus i allmänhet inte att omfattas av kravei på hiss. Det är emellertid inte uteslutet att småhus byggs i tre våningar. 1 klarhetens intresse bör därför i 42 a S anges att undantag från hisskravet alltid gäller byggnad med högst två bostadslägenheter. Jag förordar att även denna inskränkning i hisskravet kommer till uttryck i författningstexten.

De föreslagna beslämmelserna kommer i regel att medföra att hiss krävs i bostadsbyggnad med fler än två våningar. 1 byggnader till vilka allmänheten äger tillträde eller som utgör arbetslokal torde i allmänhet hiss krävas även om byggnaden endast har två våningar. Emellertid kan det finnas fall då man genom att anordna en förflyttningsväg från markplanet till exempelvis den iredje våningen i ett bostadshus kan åstadkomma att våningen blir tillgängUg för rullstolsbundna eller andra handikappade med förflyttningssvårigheter i trappor. Självfallel krävs inte hiss i nu nämnda fall. På grund av vad jag nu har anfört och då undanlag från kravet på

Prop. 1975/76:198 23

hiss i byggnad enligt vad jag nyss anförde bör preciseras i 42 a S behövs den i 46 S andra stycket 12 intagna föreskriften om att i byggnad skall där så erfordras hiss inte längre finnas. Jag förordardärföratt bestämmelsen upphöratt gälla.

Som har framhållits av några remissinstanser bör man sträva efter att göra hela bostadsbeståndet så tillgängligt som möjligt. Om kravet på tillgänglighet begränsas till nybyggnader kommer med slor sannolikhet de föreslagna ändringarna inte att få avsedd genomslagskraft under överskådlig tid. Det är därför enligt min mening väsentligt att ökad tillgänglighet kan uppnås även vid ombyggnader. Med den utformning 49 S BS har kommer den föreslagna ändringen av 42 a § att omfatta även sådan ändring av byggnad som inte är att hänföra till nybyggnad. Av 48 a § BS följer att vid sådan ändring av byggnad, som enligt 75 S b)-0 är all hänföra lill nybyggnad, bestämmelserna i bl. a. 428 S§ skall tillämpas endast beträffande de delar av byggnaden som berörs av ändringen och endast i den omfattning som erfordras för att dessa delar av byggnaden skall uppfylla skäliga anspråk på säkerhet, god värmehushållning, god hygien och trevnad. För att säkerställa att bestämmelserna i 42 a S även äger tillämpning i den omfattning som framgår av 48 a S bör sistnämnda paragraf ändras. Jag förordar därför att bestämmelsen utöver egenskapskraven säkerhet, god värmehushållning, god hygien och trevnad kompletteras med egenskapskravet handikappanpassning.

För att 48 a § i dess nya lydelse skall kunna tillämpas på ett meningsfullt sätt krävs att bestämmelsen kompletteras med föreskrifter och anvisningar från planverket. Hur dessa skall utformas ärjag inte beredd att ta ställning till i detta sammanhang. Jag föreställer mig dock att åtgärder som kan komma i fråga för sådana föreskrifter eller anvisningar måste syfta till att åstadkomma en rimlig och ändamålsenlig handikappanpassning beträffande de delar av byggnaden som berörs av ombyggnadsåtgärden. Därvid kan höga kostnader, byggnadstekniska hinder, kulturhistoriska eller miljömässiga värden föranleda att skäliga anspråk på handikappanpassning inte kan uppfyllas.

Ett par remissinstanser föreslår att uttrycket invaliditet i 42aS ersätts med handikapp. Jag biträder förslaget.

Tiden för ikraftträdande av de föreslagna ändringarna i BS bör som bl. a. planverket har anfört bestämmas så att fastställda stadsplaner och pågående byggnadsprojekt i möjlig mån kan fullföljas oberoende av de nya tillgänglighetskraven. Planering och projektering för att uppfylla flertalet av ifrågavarande krav synes inte kräva någon längre övergångstid. Erfarenheten visar emellertid att en viss skälig tid alltid behövs för att bostadsproduktionen skall kunna anpassas efter nya krav beträffande byggnads utformning. Det är dessutom önskvärt att tillämpningsföreskrifter och rekommendationer i SBN rörande tillgänglighet till arbetslokaler och vid ombyggnad kan utfärdas i så nära anslutning som möjligt till ändringarna i

Prop. 1975/76:198 24

42 a § och 48 a § BS. För att utarbeta dessa tillämpningsbestämmelser bör planverket inte ges en alltför kort tid.

Planverket har föreslagit att kravei på hiss förenas med en viss längre övergångstid för bostadsbyggnad i tre våningar, som innehåller högst sex bostadslägenheter per trapphus utöver dem som är belägna på entréplanet. Verkets förslag har mottagits positivt av flertalet remissinstanser.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört förordar jag att ändringarna i BS träder i kraft den 1 juli 1977. Bostadsbyggnad i tre våningar, som innehåller högst sex bostadslägenheter per trapphus utöver dem som är belägna på entréplanet, bör dock få uppföras utan hiss, om byggnadslov för byggnaden söks före den 1 januari 1981.

6 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hernställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att antaga inom bostadsdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i byggnadsstadgan (1959:612).

7 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har lagt fram.

Gotab, Stockholm 1976 50,344