Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1975/76:184 Regeringens proposition

1975/76:184

om fortsatt valutareglering;

beslutad den 11 mars 1976.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagUs i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för den åtgärd och det ändamål som fram­gär av föredragandens hemstäUan.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

G. E. STRÄNG

Propositionens huvudsakliga innehåU

I propositionen föreslås att valutaregleringen förlängs att gälla ytter­ligare ett år, dvs. för tiden den 1 juli 1976—den 30 juni 1977. För riksdagens yttrande framläggs samtidigt förslag tUl bestämmelser om fortsatt giltighet av valutaförordningen under samma tid.

1    Riksdagen 1975176.1 saml. Nr 184

 

Prop. 1975/76: 184

1    Förslag till

Lag om tillämpning av valutalagen (1939: 350)

Härigenom föreskrives att 2 § första stycket 1, 2 och 4—9 samt 5 § 1 och 3 valutalagen (1939: 350) skall äga tillämpning under tiden den 1 juli 1976—den 30 juni 1977.

2    Förslag till

Förordning om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959: 264)

Härigenom föreskrives att valutaförordningen (1959: 264), som en­ligt förordning (1975: 207) gäller till utgången av juni 1976, skall äga fortsatt giltighet till utgången av juni 1977.

 

Prop. 1975/76:184

Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET                  PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1976-03-11

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Lidbom, Carlsson, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén, Pe­terson

Föredragande: statsrådet Sträng

Proposition om fortsatt valutareglering

Enligt valutalagen (1939: 350, ändrad senast 1975: 204) gäller i freds­tid att fullmäktige i riksbanken skall göra framställning tUl regeringen om valutareglering, om det prövas nödvändigt för att nå de centrala mål som har fastställts för den ekonomiska politiken. Fullmäktige skall sålunda hemställa att regeringen framlägger förslag till lag om tillämp­ning av valutalagen under högst ett år. När förslag till tillämpningslag läggs fram skall regeringen bereda riksdagen tUlfälle att yttra sig över de valutareglerande föreskrifter som regeringen avser att utfärda. Dessa föreskrifter är intagna i valutaförordningen (1959: 264, ändrad senast 1975: 206).

Genom lagen (1975: 205) om tillämpning av valutalagen (1939: 350) och förordningen (1975: 207) om fortsatt giltighet av valutaförord­ningen (1959: 264) har valutareglering föreskrivits för tiden den 1 juli 1975—den 30 juni 1976.

En närmare redogörelse för bestämmelserna i valutalagen och valuta­förordningen har lämnats i prop. 1975: 82 s. 14—21. I överensstäm­melse med förslag i samma proposition har bestämmelserna därefter ändrats på några punkter. Förutom en lagteknisk anpassning tUl den nya regeringsformen, bl. a. i fråga om straffsanktioner och förverkande, utvidgades möjligheten för riksbanken att förelägga vite och gjordes vissa andra mindre ändringar i lagstiftningen (jfr SFS 1975: 204 och 206).

Fullmäktige i riksbanken har i skrivelse den 5 februari 1976 hem­ställt att fortsatt varureglering skall gälla under tiden den 1 juli 1976—den 30 juni 1977. Enligt fullmäktige bör valutaregleringen avse

 

Prop. 1975/76:184                                                               4

samma lagrum i valutalagen som nu äger tiUämpning, nämligen 2 § första stycket 1, 2 och 4—9 samt 5 § 1 och 3. I skrivelsen framhåller fuUmäktige att anledning alltjämt föreligger att ta gällande fullmakter i valutalagen i anspråk och att ge valutaförordningen fortsatt gUtighet.

Efter remiss har yttranden över riksbanksfullmäktiges framställning avgetts av fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen och Post- och Kreditbanken, PK-banken.

Remissinstanserna har inte något att erinra mot eller vill i varje fall inte motsätta sig bifall till framställningen. Ett par av remissinstanserna tar emellertid upp frågan om vissa liberaliseringar av valutaregleringen.

Svenska bankföreningen anknyter till de synpimkter som föreningen tidigare har framfört i yttranden över framställningar om fortsatt va­lutareglering (det senaste yttrandet se prop. 1975: 82 s. 21 och 22). Bankföreningen anser sålunda att vissa liberaliseringar bör kunna ge­nomföras. De senare årens ökade kreditgivning över gränserna och den tilltagande valutaoron har ökat företagens behov att kunna säkra sig mot valutakursrisker genom att via bankerna köpa och sälja valutor på ter­min. Nuvarande valutabestämmelser begränsar i vissa avseenden de svenska bankernas rörelsefrihet att för kundernas räkning göra termins­affärer. Bankföreningen anser att sådana utlandsbetalnmgar som tiUåts av myndigheterna också bör få kurssäkras genom terminsaffärer. Den omfattande rapportering som bankerna lämnar beträffande sina valuta­affärer ger enligt bankföreningens uppfattning riksbanken fullgoda möj­Ugheter att följa den utveckling som kan bli följden av en större frihet att göra terminsaffärer.

PK-banken ansluter sig till bankföreningens synpunkter och under­stryker angelägenheten av att nuvarande svårigheter för svenska före­tag att terminssäkra kapitaltransaktioner med längre löptider än sex månader undanröjs. Bl. a. med hänvisning till penningvärdets fall för­ordar PK-banken också att gränsen för de smärre betalningar, som kan verkställas utan hänsyn till ändamålet, höjs från 100 till 1 000 ' kr. En sådan förändring skulle, utan risk för negativa effekter, enligt ban­ken i hög grad underlätta hanteringen av smärre betalningsuppdrag.

För egen del får jag anföra följande. Valutaregleringen omfattar i huvudsak kapitaltransaktioner som inte sammanhänger direkt med ut­rikeshandeln. Löpande betalningar är generellt undantagna från regle­ringen, liksom även direkta handelskrediter på normala viUkor. Inom ramen för valutaförfattningarna ankommer det på riksbanken att ut­forma de närmare bestämmelserna om tUlståndsgivningen för olika kapitaltransaktioner.

Behovet av en fortsatt valutareglering får ses mot bakgrund av vårt betalningsbalansläge och våra åtaganden i det internationella valuta­samarbetet. Under både år 1974 och år 1975 noterade Sverige betydande

 

Prop. 1975/76:184                                                     5

underskott i bytesbalansen. Tillsammantagna uppgick underskotten tUl i runt tal 10 mUjarder kr. Dessa underskott har till största delen finan­sierats genom att svenska förtag och kommuner har tagit upp lån i utlan­det. Utlandslånen blev under år 1975 t. o. m. så stora att en ansenlig ök­ning av valutareserven kunde ske. Valutareservökningen får dock inte undanskymma det faktum att vår utlandsstäUning i grunden har under­gått en betydande försvagning.

Den ekonomiska politiken måste därför såsom regeringen har ut­vecklat närmare i finansplanen (prop. 1975/76; 100, bil. 1) inriktas på att återställa balans i utrikesbetalningama. Enligt min mening utgör valutaregleringen därvid ett nödvändigt instrument för att kontrollera att kapitalrörelserna sker i överensstämmelse med denna politik.

Under senare år har valutamarknaderna utsatts för stora påfrest­ningar. Kurserna på flera viktiga valutor har fluktuerat starkt. Även med tanke härpå blir valutaregleringen nödvändig som komplement till övrig ekonomisk poUtik.

Samtliga remissinstanser godtar en fortsatt förlängning av valuta­regleringen. I Svenska bankföreningens och PK-bankens remissyttran­den uttalas att vissa liberaliseringar bör göras i valutaregleringens tUl-lämpning. Som jag inledningsvis har anfört ankommer det på riksban­ken att utfärda tillämpningsbestämmdsema för tUlståndsgivningen. Jag vill emellertid i sammanhanget nämna att chefen för handelsdeparte­mentet senare denna dag avser att föreslå regeringen att för riksdagen lägga fram förslag om statlig kursgaranti vid export (prop. 1975/76:171).

Giltighetstiden för den nu löpande valutaregleringen utgår den 30 juni detta år. Med hänsyn till vad jag nu har anfört bör valutaregle­ringen förlängas ytterligare ett år. I enlighet med riksbanksfullmäktiges förslag bör samma bestämmelser i valutalagen äga tiUämpning som f. n.

Jag hemstäUer att regeringen

dds föreslår riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprät­tat förslag till lag om tUlämpning av valutalagen (1939: 350),

dels lämnar riksdagen tillfälle att yttra sig över ett inom finansde­partementet upprättat förslag till förordning om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959: 264).

Regermgen ansluter sig tUl föredragandens överväganden och beslu­tar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd och det ändamål som föredraganden har hem­ställt om.

NORSTEDTS TRYCKERI    STOCKHOLM 1976 760J18