Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1975/76:178 Regeringens proposition

1975/76:178

om ändrade avdragsregler för egenavgifter, ni. ni.;

beslutad den 6 maj 1976.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upp­tagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

G. E. STRÄNG

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändrade regler om avdrag vid inkomsttaxe­ringen för s. k. egenavgifter, dvs. socialförsäkringsavgifter och allmän arbetsgivaravgift som utgår på egenföretagares inkomster. Syftet med de nya bestämmelserna är att egenavgifterna skall tas ut efter samma principer som de avgifter som arbetsgivare betalar på utgående löner. Därmed elimineras de särskilda marginaleffekter som annars skulle ha kunnat uppkomma vid 1977 års taxering.

Förslaget innebär att egenavgifter, som belöper på inkomst av jord­bruksfastighet eller rörelse, i fortsättningen inte skall dras av som all­mänt avdrag utan som omkostnad i förvärvskällan. Vid taxeringen för visst beskattningsår medges ett schablonavdrag för de egenavgifter som hänför sig till beskattningsåret i fråga. Schablonavdraget beräknas på ett underlag som motsvarar bruttointäkterna i förvärvskällan efter avdrag för andra omkostnader än schablonavdraget. Avdraget utgör vanUgen 10 % av den del av underlaget som inte överstiger 10 000 kr., 20 % av den del av underlaget som ligger mellan 10 000 kr. och 100 000 kr. samt 15 % av överskjutande del av underlaget. För vissa skattskyldiga med låga egenavgifter utgör schablonavdraget 4 % av underlaget.

De slutliga egenavgifter som påförs för visst beskattningsår skall av­stämmas mot det tidigare medgivna schablonavdraget. Är de slutliga avgifterna större än schablonavdraget, får överskjutande belopp dras av vid följande taxering. Har å andra sidan schablonavdrag medgetts med högre belopp än de slutliga egenavgifterna, tas skillnadsbeloppet upp som intäkt vid den följande taxeringen.

Det nya schablonavdraget medges första gången vid 1977 års taxe­ring. Egenavgifter sorn påförts på grund av 1976 års taxering får dras

1    Riksdagen 1975176. 1 saml. Nr 178

 

Prop. 1975/76:178                                                     2

av som allmänt avdrag enligt äldre bestämmelser. Avdraget skall dock som regel fördelas med en tredjedel vid vardera av 1977—1979 års taxeringar.

 

Prop. 1975/76:178

1    Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom föreskrives i fråga om kommunalskattelagen (1928: 370)

dels att 35 § 1 mom., 46 § 2 mom. samt punkt 2 av anvisningarna till 22 § och punkt 9 av anvisningarna till 29 § skall ha nedan angivna ly­delse,

dds att i lagen skall införas en ny paragraf, 41 b §, samt anvisningar till nämnda paragraf, av nedan angivna lydelse,

dds att till anvisningarna till 21 § skall fogas en ny punkt, 15, till anvisningarna till 22 § en ny punkt, 2 a, till anvisningarna till 28 § en ny punkt, 10, och till anvisningarna till 29 § en ny punkt, 9 a, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lyddse                         Föreslagen lydelse

35 §

1 m o m.i Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres in­täkt, som skattskyldig haft av annan förvärvskälla än förut nämnts och som ej heller härflutit av kapital.

Till intäkt av tillfällig förvärvs-            Till intäkt av tillfällig förvärvs­
verksamhet   räknas   även   lotteri- verksamhet   räknas   även   lotteri­
vinst, som icke är frikallad från     vinst, som icke är frikallad  från
beskattning enligt  19  §, och be-             beskattning enligt 19 §.
lopp, vilket motsvarar restituerad, Belopp, varmed schablonavdrag
avkortad eller avskriven socialför- för egenavgifter överstigit påförda
säkringsavgift    till    folkpensione- avgifter, samt reslituerade, avkor-
ringen  enligt 19  kap.  3  §  lagen tade   eller avskrivna  egenavgifter
(1962: 381) om allmän försäkring, skall, i den omfattning som anges
tilläggspensionsavgift,   sjukförsäk- i anvisningarna till 41 b §, uppta-
ringsavgift  eller  allmän   arbetsgi- gas  som   intäkt  av   tillfällig  för­
varavgift  och   med  vilket  avdrag                    värvsverksamhet,
enligt 46 § 2 mom. åtnjutits vid
tidigare års taxering.

Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet räknas vidare i den om­fattning som angives i 2—4 mom. vinst genom icke yrkesmässig av­yttring (realisationsvinst).

41 b

Vid inkomstberäkningen skall, i den omfattning som anges i an­visningarna, hänsyn tagas till på­förda egenavgifter och till scha­blonavdrag för egenavgifter.

(Se vidare anvisningarna.)

' Senaste lydelse 1973: 1109.

 

Prop. 1975/76:178                                                               4

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lyddse

46 § 2 m o m.- I hemortskommunen äger skattskyldig, som varit här  i riket bosatt under hela beskattningsåret, därjämte njuta avdrag:

1)    för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbe­talning, som icke får avdragas från inkomsten av särskild förvärvs­källa, i den utsträckning som framgår av punkt 5 av anvisningarna;

2)    för sådan socialförsäkrings-         2) för påförda egenavgifter i den avgifi till folkpensioneringen en- omfattning som anges i anvis-ligt 19 kap. 3 § lagen (1962: 381)      ningarna tiU 41 b §;

om allmän försäkring och tilläggs­pensionsavgift, som påförts den skattskyldige under året näst före det taxeringsår varom fråga är;

3)    för dels sådan sjukförsäk-  3) för premier och andra avgif-
ringsavgift enligt 19 kap. 2 § la- ter, som skattskyldig erlagt för för­
gen om allmän försäkring, som på- säkringar av följande slag, vilka
förts den skattskyldige under året ägas av honom själv eller, i före-
näst före det taxeringsår varom kommande fall, hans make eller
fråga är, dels ock premier och hans omyndiga barn, nämligen ka-
andra avgifter, som skattskyldig pitalförsäkring, arbetslöshetsför-
erlagt för försäkringar av följan- säkring samt sådan sjuk- eller
de slag, vilka ägas av honom själv olycksfallsförsäkring, därunder in­
dier, i förekommande fall, hans begripen avgift till sjukkassa för
make eller hans omyndiga barn, begravningshjälp, som ej avses i
nämligen kapitalförsäkring, ar- 33 § och som ej utgör sjukförsäk-
betslöshetsförsäkring samt sådan ring enligt 2—4 kap. lagen om
sjuk-    eller   olycksfallsförsäkring,                allmän försäkring;

därunder inbegripen avgift till sjukkassa för begravningshjälp, som ej avses i 33 § och som ej ut­gör sjukförsäkring enligt 2—4 kap. lagen om allmän försäkring;

4)    för belopp som den skattskyldige enligt vid självdeklarationen fogat intyg eller annat skriftligt bevis utgivit under beskattningsåret för underhåll av icke hemmavarande barn om barnet är under 18 år eller, såvitt gäller underhåll på grund av dom, oavsett barnets ålder, dock högst med 2 500 kronor för varje barn;

5)    för sådan avgift enhgt 4 § lagen (1968: 419) om allmän ar­betsgivaravgift, som påförts den skattskyldige under året näst före det taxeringsår varom fråga är;

6)    för under beskattningsåret av den skattskyldige erlagd avgift av­seende annan pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring, som äges av arbetsgivare, om försäkringen äges av den skattskyldige.

Har skattskyldig under beskattningsåret varit skyldig erlägga sjö­mansskatt, skall avdrag för periodiskt understöd, avgift för pensions-försäkrmg och underhållsbidrag, som i första stycket 4)  och 6) här

2 Senaste lydelse 1975: 1347.

 

Prop. 1975/76:178                                                                   5

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

ovan sägs, åtnjutas allenast i den mån hänsyn vid beräkningen av sjö­mansskatt icke tagits till understödet, avgiften eller underhållsbidraget. Därest skattskyldig endast under en del av beskattningsåret varit här i riket bosatt, skall avdrag, som nu sagts, åtnjutas allenast i den mån det belöper å nämnda tid.

Avdrag för premier och andra   Avdrag för premier och andra

avgifter, som avses i första stycket avgifter, som avses i första stycket

3)  här ovan och som  ej  utgöra 3) här ovan må ej för skattskyldig

sjukförsäkringsavgift enligt 19 kap. åtnjutas till högre belopp än 250

2 § lagen om allmän försäkring, kronor; dock att, om skattskyldig

må ej för skattskyldig åtnjutas till under   beskattningsåret  varit  gift

högre belopp än 250 kronor; dock och  levt  tillsammans med  andra

att, om skattskyldig under beskatt- maken,  ifrågavarande avdrag för

ningsåret  varit  gift och levt  till- dem båda gemensamt må åtnjutas

sammans med andra maken, ifrå- med  högst   500  kronor.   Avdrag,

gavarande avdrag för dem  båda som nu sagts, med högst 500 kro-

gemensamt må åtnjutas med högst nor må vidare åtnjutas om skatt-

500 kronor. Avdrag, som nu sagts, skyldig under beskattningsåret va-

med högst 500 kronor må vidare rit ogift (varmed jämställes änka,

åtnjutas   om   skattskyldig   under änkling  eller frånskild)  och haft

beskattningsåret varit  ogift  (var- hemmavarande barn under 18 år.
med jämställes änka, änkling eller
frånskild) och haft hemmavaran­
de barn under 18 år.

Avdrag för avgift som avses i första stycket 6) får ej överstiga den slcattskyldiges A-inkomst för beskattningsåret eller året närmast dess­förinnan och beräknas med hänsyn till storleken av sådan inkomst. Avdraget får uppgå till högst 30 procent av inkomst som hänför sig till jordbruksfastighet eller rörelse och 10 procent av övrig A-inkomst, beräknat på en sammanlagd A-inkomst av högst tjugo gånger det bas­belopp som enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring bestämts för januari månad året närmast före taxeringsåret, men får i stället beräknas till högst 7 000 kronor jämte 30 procent av inkomst som hän­för sig till jordbruksfastighet eller rörelse intill en sammanlagd A-in­komst av 23 000 kronor. Avdraget beräknas i sin helhet antingen på inkomst som skall upptagas till beskattning under beskattningsåret eller på inkomst året närmast dessförinnan. Med A-inkomst avses in­komst som enligt 9 § 3 mom. andra stycket lagen (1947: 576) om stat­lig inkomstskatt är att anse som A-inkomst.

Om särskilda skäl föreligga, får riksskatteverket efter ansökan besluta att avdrag för avgift för pensionsförsäkring får åtnjutas med högre be­lopp än som följer av bestämmelserna i föregående stycke. Därvid skall dock följande gälla. För skattskyldig, som redovisar inkomst som är att anse som A-inkomst endast av tjänst men som i huvudsak saknar pen­sionsrätt i anställning, får medges avdrag högst med belopp, beräknat som för inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse på det sätt som före­skrivits i föregående stycke. Har skattskyldig, som drivit jordbruk, skogsbruk eller rörelse, upphört med driften i förvärvskällan och har han under verksamhetsttden ej skaffat sig ett betryggande pensions­skydd, får avdrag beräknas även på sådan inkomst som enligt 9 § 3 mom. andra stycket lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt är att

 

Prop. 1975/76:178                                                                   6

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

anse som B-inkomst. Avdraget får i detta fall beräknas med beaktande av det antal år varunder den skattskyldige drivit jordbruket, skogsbru­ket eller rörelsen, dock högst för tio år. Hänsyn skall vid bedömningen av avdragets storlek tagas till den skattskyldiges övriga pensionsskydd och andra möjligheter till avdrag för avgift som avses i första stycket 6). Avdraget får dock ej överstiga ett belopp som för varje år som driften pågått motsvarar 6 gånger det basbelopp som enligt lagen om allmän försäkring bestämts för januari månad det år varunder driften i förvärvskällan upphört och ej heller summan av de belopp som un­der beskattningsåret redovisats som nettointäkt av förvärvskällan och sådan inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet som är att hänföra till vinst med anledning av överlåtelse av förvärvskällan. Mot beslut av riksskatteverket i fråga som avses i detta stycke får talan ej föras.

Har skattskyldig erlagt avgift som avses i första stycket 6) men har avdrag för avgiften helt eller delvis icke kunnat åtnjutas enligt bestäm­melserna i femte stycket, medgives avdrag för ej utnyttjat belopp vid taxering för det påföljande beskattningsåret. Sådant avdrag får dock icke åtnjutas med belopp som tillsammans med erlagd avgift sistnämnda år överstiger vad som angives i femte stycket.

Oavsett föreskrifterna i de föregående styckena får avdrag för avgift som avses i första stycket 6) ej åtnjutas till högre belopp än skillnaden mellan sammanlagda beloppet av inkomster från förvärvskällor, som äro skattepliktiga i hemortskommunen, och övriga avdrag enligt denna paragraf. Kan avdrag för avgift som avses i första stycket 6) icke ut­nyttjas i hemortskommunen, må avdrag för återstoden av vad sålunda beräknats åtnjutas i annan kommun med belopp intill den där redo­visade inkomsten, i förekommande fall efter andra avdrag enligt denna paragraf som åtnjutes vid taxeringen i kommunen. Vad som sålunda ej kunnat avdragas får den skattskyldige tillgodoföra sig genom avdrag senast vid taxering för sjätte beskattningsåret efter det år då avgiften erlades. Ej heller i sistnämnda fall får avdraget överstiga vad som åter­står sedan övriga avdrag enligt denna paragraf åtnjutits.

Anvisningar

tiU 21 §

75. Belopp, varmed schablon­avdrag för egenavgifter överstigit påförda avgifter, samt reslituera­de, avkortade eller avskrivna egenavgifter skall, i den omfatt­ning som anges i anvisningarna till 41 b §, upptagas som intäkt av jordbruksfastighet.

Ull 22 § 2. TUl driftkostnad hänföres även speciella skatter och avgifter till det allmänna, såsom till exempel skogsvårdsavgift. Svenska allmänna skatter få icke dragas av (se 20 §).

' Senaste lydelse 1972: 741.

 

Prop. 1975/76:178

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Avdrag medges för påförda egenavgifter i den omfattning som anges i anvisningarna till 41 b§.

2.a. Vid beräkning av nettoin­täkt av här i riket belägen jord­bruksfastighet som brukats av den skattskyldige medges schablonav­drag för egenavgifter enligt be-släinindsenia i denna punkt.

Schablonavdraget beräknas på ett underlag som motsvarar brut­tointäkten av jordbruksfastigheten minskad med dels sjukpenning eller annan ersäitning som avses i punkt 14 av anvisningarna till 21 §, dels andra drifikostnader än schablonavdraget, dels underskott av annan här i riket belägen jord­bruksfastighet .som brukats av den skattskyldige.

Schablonavdraget ulgör — så­vida annat icke följer av fjärde stycket — 10 procent av den del av underlaget enligl andra styc­ket som icke överstiger 10 000 kronor, 20 procent av den del av underiagel som överstiger 10 000 men icke 100 000 kronor samt 15 procent av den del av underlaget som överstiger 100 000 kronor.

Schablonavdraget utgör 4 pro­cenl av underiagel enligt andra stycket om

a)    den skattskyldige vid in­gången av året näst före taxe­ringsåret har fy Ut 65 år,

b)    den skatlskyldige för decem­ber månad året näst före taxe­ringsåret har åtnjutit förtidspen­sion eller hel ålderspension enligt lagen (1962: 381) om allmän för­säkring och pensionsgrundande inkomst icke skall beräknas för honom enligt 15 kap. 2 § samma lag,

c)    den skattskyldige icke är in­skriven i allmän försäkringskassa vid utgången av året näst före taxeringsåret, eller

d) bruttointäkten    av   fastighe-

 

Prop. 1975/76:178                                                                   8

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lyddse

ten uteslutande eller så gott som uteslutande omfattas av överens­kommelse som avses i 3 kap. 2 § andra stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring.

tUl 28 §

10. Belopp, varmed schablon­avdrag för egenavgifter överstigit påförda avgifter, samt reslituera­de, avkortade eller avskrivna egenavgifter skall, i den omfatt­ning som anges i anvisningarna till 41 b §, upptagas som intäkt av rörelse.

till 29 § 9.* Såsom specieUa för rörelse utgående skatter eller avgifter till det allmänna må nämnas vissa tillverkningsskatter,  stämpelavgifter,  tull-och hamnumgälder m. m. dyl. Däremot få svenska allmänna skatter icke avdragas (se 20 §).

Avdrag medges för påförda egenavgifter i den omfattning som anges i anvisningarna till 41b§.

9.a. Vid beräkning av nettoin­täkt av här i riket bedriven rörel­se skall punkt 2 a av anvisning­arna till 22 § äga motsvarande tillämpning. Vid tillämpning av andra stycket av nämnda anvis­ningspunkt skall bruttointäkten minskas med dds sjukpenning eller annan ersättning som avses i punkt 9 av anvisningarna till 28 §, dels andra driftkostnader än schablonavdraget, dels underskott av annan här i riket bedriven rö­relse.

UU 41 b §

Med egenavgifter förstås sjuk-försäkringsavgift   enligt   19   kap.

2    § lagen (1962: 381) om allmän försäkring, socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen och till-läggspensionsavgift enligt 19 kap.

3    § samma lag samt avgift enligt

• Senaste lydelse 1969: 741.

 

Prop. 1975/76:178

Nuvarande lyddse

Föreslagen lydelse

4 § lagen (1968: 419) om allmän arbetsgivaravgift.

Avdrag medges för egenavgif­ter som påförts såsom slutlig skatt. Har skattskyldig för det be­skattningsår lill vilket avgifterna hänför sig medgivils schablonav­drag enhgt punkt 2 a av anvis­ningarna till 22 § och punkt 9 a av anvisningarna till 29 §, medges dock avdrag endast för det belopp varmed egenavgifterna överstiger schablonavdraget. Om schablon­avdrag för visst beskattningsår medgivits med belopp överstigande summan av de egenavgifter, som påförts såsom slutlig skatt för samma beskattningsår, skall skill­nadsbeloppet tagas upp som in­täkt.

Avdrag medges även för egen­avgifter som har påförts såsom tillkommande skatt samt för be­lopp varmed medgivet schablon­avdrag för visst beskattningsår har reducerats i samband med ändring av taxeringen. Som intäkt uppta­ges egenavgifter, som restituerats, avkortats eller avskrivits, samt be­lopp varmed schablonavdrag för visst beskattningsår i samband med ändring av taxeringen med­givits utöver tidigare åtnjutet schablonavdrag.

Belopp som — efter beaktande i förekommande fall av tidigare medgivet schablonavdrag — är av­dragsgillt eller skattepliktigt enligt första eller andra stycket hänföres till det beskattningsår under vilket slutlig eller tillkommande skatt har påförts eller restitution, av­kortning eller avskrivning har skett. Har schablonavdrag medgi­vits eller har tidigare medgivet .schablonavdrag ändrats, skall, så­vida laxeringsåtgärden icke föran­leder omräkning av egenavgifter­na för beskattningsåret i fråga, av­draget eller intäkten hänföras tid det beskattningsår under vilket be-

t2    Riksdagen 1975176. 1 saml. Nr 178

 

Prop. 1975/76:178                                                                  10

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

slutet angående  taxeringsåtgärden har meddelats.

Har den skattskyldige antingen brukat en eller flera jordbruksfas­tigheter eller bedrivit en eller fle­ra rörelser under det beskattnings­år som anges i fjärde stycket, skall i nämnda stycke avsett avdrags­gillt eller skattepliktigt belopp hän­föras till den förvärvskälla som ger störst underlag för beräkning av schablonavdrag. Har den skatt­skyldige under nämnda beskatt­ningsår både brukat jordbruksfas­tighet och bedrivit rörelse, fast­ställes i första hand del inkomst­slag inom vilket underlaget för av­drag är störst. Inom detta inkomst­slag hänföres avdrag eller intäkt lill den förvärvskälla som ger störst underlag. Har den skattskyldige under beskattningsåret varken bru­kat jordbruksfastighet eller bedri­vit rörelse, medges avdraget såsom allmänt avdrag enligt 46 § 2 mom. medan intäkten upptages såsom intäkt av tillfällig förvärvsverk­samhet.

1.    Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

2.    De nya bestämmelserna i punkt 2 a av anvisningarna till 22 § och punkt 9 a av anvisningarna till 29 § tillämpas första gången vid 1977 års taxering.

3.    Bestämmelserna i 35 § 1 mom., 46 § 2 mom., punkt 2 av anvis­ningarna till 22 § och punkt 9 av anvisningarna till 29 § i sin nya ly­delse samt de nya bestämmelserna i 41 b §, punkt 15 av anvisningarna till 21 §, punkt 10 av anvisningarna till 28 § och anvisningama till 41 b § tillämpas i fråga om egenavgifter och schablonavdrag som hän­för sig till beskattningsår för vilket taxering sker år 1977 eller senare år.

4.    Bestämmelserna i 35 § 1 mom. och 46 § 2 mom. i sin äldre ly­delse tillämpas alltjämt i fråga om egenavgifter hänförliga till beskatt­ningsår för vilket taxering sker år 1976 eller har skett tidigare år.

Beträffande avdrag enligt 46 § 2 mom. i dess äldre lydelse för egen­avgifter hänförliga till beskattningsår för vilket taxering sker år 1976 gäller dock följande, såvida avgifterna sammanlagt överstiger 3 000 kr. Avdraget får icke åtnjutas på en gång utan skall fördelas med en tredje­del vid vardera av 1977—1979 års taxeringar. Har skattskyldig avlidit under beskattningsår för vilket taxering sker år 1976 eller år 1977, får dock hela avdraget åtnjutas vid  1977 års taxering.  Har skattskyldig

 

Prop. 1975/76:178                                                                  11

nedlagt jordbruk eller rörelse under beskattningsår för vilket taxering sker år 1976, får avdraget, i den mån det avser avgifter som belöper på inkomst av den nedlagda förvärvskällan, likaledes i sin helhet åt­njutas vid 1977 års taxering. Avlider skatlskyldig under beskattningsår, för vilket taxering sker år 1978, får hela det då återstående avdraget åtnjutas vid 1978 års taxering.

5. De nya bestämmelserna i punkt 15 av anvisningama till 21 § samt punkterna 2 och 2 a av anvisningarna till 22 § skall tillämpas även beträffande skattskyldig, som enligt lagen (1972: 742) om ikraft­trädande av lagen (1972: 741) om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370) alltjämt redovisar inkomst av jordbruksfastighet enligt kontant-mässiga grunder. Därvid skall punkterna 2 och 3 ovan äga motsvaran­de tillämpning.

2   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom föreskrives att 4 § 1 mom. lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

4 §

1 m o m.i Från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges in­komster från olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskriften i 22 §, avdrag ske för

underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att avdrag icke får göras för underskott i den mån hänsyn därtill tagits vid beräkning av sjömansskatt eller för underskott av rederi- eller luftfarts­rörelse i vidare mån än som följer av 46 § 1 mom. tredje—sjätte styc­kena kommunalskattelagen, samt att avdrag för realisationsförlust får göras endast från realisationsvinst eller lotterivinst;

sådan socialförsäkringsavgift till allmän kommunalskatt, som på-

folkpensioneringen enligt 19 kap. förts den skattskyldige under året

3  § lagen (1962:381) om allmän näst före taxeringsåret, dock en-
försäkring, tilläggspensionsavgift dast såvitt gäller annan skattskyl-
och avgift enligt 4 § lagen om dig än fysisk person, oskiftat döds-
allinän  arbetsgivaravgift som  på-         bo och familjestiftelse.

förts den skattskyldige under året näst före det taxeringsår, varom fråga är, i den mån avdrag icke åtnjutes enligt nästföljande styc­ke, samt, såvitt gäller annan skatt­skyldig än fysisk person, oskiftat dödsbo och familjestiftelse, aU­män kommunalskatt, som påförts den skattskyldige under året näst före taxeringsåret.

' Senaste lydelse 1973: 1110 och 1114.

 

Prop.1975/76:178                                                                  12

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Skattskyldig, som varit här i            Skattskyldig, som varit här i
riket bosatt under hela eller nå- riket bosatt under hela eller nå­
gon del av beskattningsåret, äger gon del av beskattningsåret, äger
jämväl åtnjuta avdrag för perio- åtnjuta avdrag som avses i 46 §
diskt understöd eller därmed jäm- 2 mom. första stycket 2) kommu-
förlig periodisk utbetalning, för nalskattelagen (1928:370) samt, i
tilläggspensionsavgifler och avgift den omfattning som i nämnda
enligt 4 § lagen om allmän arbets- moment sägs, jämväl för perio-
givaravgift samt för avgifter för diskt understöd eUer därmed jäm-
pensionsförsäkring och för annan förlig periodisk utbetalning samt
personförsäkring ävensom för un- för avgifter för pensionsförsäk-
derhåll åt ej hemmavarande barn, ring och för annan personförsäk-
allt i den omfattning som i 46 § ring ävensom för underhåll åt ej
2 mom. kommunalskattelagen                  hemmavarande barn.
sägs.

Har sådan fusion mellan aktiebolag eller föreningar ägt rum, som i 28 § 3 mom. första eller andra stycket kommunalskattelagen avses, äger moderbolaget eller den övertagande föreningen åtnjuta avdrag för så­dan dotterbolagets eller den överlåtande föreningens skatt, vilken enligt första stycket skulle hava varit avdragsgill för dotterbolaget eller den överlåtande föreningen. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämp­ning vid fusion mellan sparbanker enligt 78 § lagen den 3 juni 1955 om sparbanker samt då ett bankaktiebolags hela bankrörelse övertagits av ett annat bankbolag eller ett försäkringsbolags hela försäkringsbe­stånd övertagits av ett annat försäkringsbolag och det överlåtande bo­laget avstår från att yrka avdraget i fråga.

1.    Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

2.    De nya bestämmelserna tillämpas, såvitt gäller avdrag som avses i 46 § 2 mom. första stycket 2) kommunalskattelagen (1928: 370), i fråga om egenavgifter och schablonavdrag hänförliga till beskattningsår för vilket taxering sker år 1977 eller senare år.

3.    Äldre bestämmelser tillämpas alltjämt i fråga om avdrag för sjuk­försäkringsavgift enligt 19 kap. 2 § lagen (1962: 381) om allmän för­säkring, socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen och tilläggspen­sionsavgift enligt 19 kap. 3 § samma lag samt avgift enligt 4 § lagen (1968: 419) om allmän arbetsgivaravgift, om avgiften hänför sig till beskattningsår för vilket taxering sker år 1976 eller har skett tidigare år.

Beträffande avdrag enligt äldre bestämmelser för avgifter, som avses i föregående stycke och är hänförliga till beskattningsår för vilket taxe­ring sker år 1976, gäller dock följande, såvida avgifterna sammanlagt överstiger 3 000 kronor. Avdraget får icke åtnjutas på en gång utan skall fördelas med en tredjedel vid vardera av 1977—1979 års taxe­ringar. Har skattskyldig avlidit under beskattningsår för vilket taxering sker år 1976 eUer år 1977, får dock hela avdraget åtnjutas vid 1977 års taxering. Har skattskyldig nedlagt jordbruk eller rörelse under beskatt­ningsår för vilket taxering sker år 1976, får avdraget, i den mån det avser avgifter som belöper på inkomst av den nedlagda förvärvskällan, likaledes i sin helhet åtnjutas vid 1977 års taxering. AvUder skattskyldig under beskattningsår, för vilket taxering sker år 1978, får hela det då återstående avdraget åtnjutas vid 1978 års taxering.

 

Prop. 1975/76:178                                                                 13

Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET                         PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1976-05-06

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Zachrisson, Leijon, Peterson

Föredragande: statsrådet Sträng

Proposition om ändrade avdragsregler för egenavgifter, m. m.

1    Inledning

Fr. o. m. den 1 januari 1976 höjdes socialförsäkringsavgifterna till den allmänna sjukförsäkringen och folkpensioneringen med samman­lagt tre procentenheter. Från samma tidpunkt slopades det s. k. belopps­taket för dessa avgifter, dvs. regeln att den del av förvärvsinkomsten som överstiger 7,5 gånger basbeloppet inte skall räknas in i avgifts­underlaget (prop. 1975: 92, SfU 1975: 17, rskr 1975: 127).

Genom beslut av riksdagen i december 1975 befriades uppdrags­tagare med verkan fr. o. m. den 1 januari 1976 i princip från skyldighet att erlägga socialförsäkringsavgifter för sina uppdragsinkomster (prop. 1975/76: 46, SfU 1975/76: 17, rskr 1975/76: 67). Samtidigt begärde riksdagen att regeringen skulle överlämna två motioner till företags­skatteberedningen (Fi 1970: 77) för övervägande. Motionerna (1975/76: 80 och 81) gällde den skattemässiga behandlingen av egenavgifter, dvs. egenföretagares sjukförsäkrings-, folkpensions- och tilläggspensionsav­gifter samt allmänna arbetsgivaravgifter. Den 5 februari 1976 beslöt regeringen i enlighet med riksdagens beslut att överlämna motionerna till företagsskatteberedningen.

Till finansdepartementet har kommit in åtskilliga skrivelser från före­tagare och organisationer om verkningarna av de år 1975 beslutade ändringarna beträffande egenavgifternas beräkning. Sålunda har t. ex. Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisa­tion, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges advokatsamfund. Svenska revisorsamfundet, Sveriges industriförbimd. Svenska åkeriförbundet, Sveriges   redovisningskonsulters   förbund.   Familjeföretagens   förening.

 

Prop. 1975/76:178                                                                 14

Föreningen auktoriserade revisorer, Sveriges tandläkarförbund och Sve­riges grossistförbund i en den 15 mars 1976 daterad skrivelse gemen­samt anhållit om ändrade avdragsregler för egenavgifterna. Organisa­tionerna har begärt att en proposition i ämnet — utan föregående kom­mittéutredning — föreläggs 1975/76 års riksmöte.

Som har framgått av det anförda har företagsskatteberedningen fått i uppdrag att överväga frågan om den skattemässiga behandlingen av egenavgifter. Med hänsyn till sina övriga arbetsuppgifter har bered­ningen emellertid saknat möjlighet att lägga fram ett förslag i sådan tid att det kunnat — efter sedvanlig remissbehandling — läggas till grund för en proposition i ämnet till 1975/76 års riksmöte. En senardäggning till 1976/77 års riksmöte är mindre lämplig bl. a. med tanke på att en omläggning av avdragsrätten för egenavgifter synes böra tillämpas re­dan vid 1977 års taxering. Efter samråd med chefen för socialdeparte­mentet lägger jag därför nu fram ett förslag angående den skattemäs­siga behandlingen av egenavgifter. Detta innebär dock inte att bered­ningen är förhindrad att föreslå de ändringar beträffande avdragsrätten för egenavgifter m. m. som beredningen finner motiverade.

Jag vill i sammanhanget erinra om att pensionskommittén (S 1970: 40) har i uppdrag att föreslå mer enhetliga regler för beräkning av so­cialförsäkringsavgifter. Mitt förslag kan därför behöva omprövas när denna kommitté lägger fram sitt slutbetänkande.

2    Nuvarande regler

2.1 Socialförsäkringsavgifter m. m.

Bestämmelser om skyldighet att erlägga socialförsäkringsavgifter finns i 19 kap. lagen (1962: 381) om allmän försäkring (AFL). Dessa omfattar avgifter till folkpensioneringen, tilläggspensioneringen och sjukförsäkringen. Förutom dessa socialförsäkringsavgifter har egenföre­lagare att erlägga avgift enligt lagen (1968: 419) om allmän arbetsgi­varavgift. Egenföretagares socialförsäkringsavgifter och avgifter enligt lagen om allmän arbetsgivaravgift brukar gemensamt kallas egenavgif­ter.

Egenavgifterna tas ut med viss procent på den försäkrades inkomst av annat förvärvsarbete än anställnmg. Med inkomst av annat förvärvs­arbete än anställning avses främst inkomst av jordbruksfastighet och inkomst av rörelse. Procentsatserna för åren 1975—1977 framgår av följande uppställning.

 

 

Procentsatser

 

Ändamål

1975

1976

7977

Sjukförsäkringen

Folkpensioneringen

ATP

Allmän arbetsgivaravgift

7,0

4,2

10,75

4,0

8,0 6,2 11,0 4,0 (2,0)

8,0

6,8

11,75

4,0

 

Prop. 1975/76:178                                                    15

Sjukförsäkringsavgift skall erläggas av försäkrad som vid utgången ■ av det aktuella året är inskriven i allmän försäkringskassa och under året inte har fyllt 67 år (65 år fr. o. m. den 1 juli 1976) och inte heller har uppburit ålderspension eller förtidspension för december månad. Försäkrad som enligt 11 kap. 7 § AFL har anmält s.k. undantagande från ATP är inte sjukpenningförsäkrad och betalar därför sjukförsäk­ringsavgift efter lägre procentsats än 8 %. Den lägre procentsatsen av­ser inkomstdelar som annars skulle ha omfattats av sjukpenningförsäk­ringen, dvs. inkomst upp till 7,5 gånger basbeloppet. Motsvarande gäl­ler försäkrad for vilken sjukpenningförsäkringen enligt 3 kap. 11 § AFL gäller med karenstid. Procentsatsen fastställs av riksförsäkrings­verket med hänsyn Ull den inverkan undantagandet eller karenstiden bedöms få på försäkringens utgifter. För år 1976 tillämpas i detta hän­seende preliminärt följande procentsatser;

 

Vid undantagande från ATP

3,7

"   93 dagars karenstid

4,4

„   33     „

4,9

"     3      "

6,3

Ar 1974 hade 41 700 försäkrade anmält undantagande från ATP. Karenstiden på 33 och 93 dagar utnyttjas av ett relativt litet antal för­säkrade. Däremot har ungefär hälften av samtliga egenförelagare en karenstid på tre dagar.

Socialförsäkring.savgift tUl folkpensioneringen påförs försäkrad som vid utgången av det aktuella året är inskriven i allmän försäkrings­kassa och vid årets början inte har fyllt 65 år och inte heller har upp­burit ålderspension eller förtidspension för december månad.

ATP-avgift utgår i den mån pensionsgrundande inkomst av annat förvärvsarbete än anställning har fastställts för den försäkrade för året. Beräkning av sådan inkomst görs — efter sänkningen den 1 juli 1976 av den allmänna pensionsåldern — för varje år då han fyller 16—64 år, dock inte for år då han har uppburit förtidspension eller hel ål­derspension. För försäkrad som är född under något av åren 1911— 1927 gäller emdlertid att pensionsgrundande inkomst beräknas även det år då han fyller 65 år.

Allmän arbetsgivaravgift erläggs av fysisk person som hai haft in­komst av här i riket bedriven rörelse eller av här belägen jordbruks­fastighet som har brukats av honom. Avgift erläggs på den dd av in­komsten som överstiger 18 000 kr. (10 000 kr. år 1975). Är inkomsten hänförUg till verksamhet som bedrivits inom det inre stödområdet tas avgift under år 1976 ut med 2 % i stället för 4 % (SFS 1975: 1145).

Som tidigare har påpekats tas egenavgifter i princip ut med viss del av den avgiftsskyldiges inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Till grund för beräkning av inkomsten av annat förvärvsarbete läggs i regel egenföretagares taxering till statlig inkomstskatt för det aktuella

 

Prop. 1975/76:178                                                                 16

året. Utgångspunkt för avgiftsberäkningen är alltså den vid taxeringen fastställda inkomsten av jordbruksfastighet eller rörelse. Har egenföre-tagaren bedrivit såväl jordbruk som rörelse eller flera olika jordbruk eller rörelser skall summan av inkomsterna läggas till grund för beräk­ningen av egenavgifter. Underskott av rörelse får dras av från inkoms­ten av annan rörelse medan underskott av jordbruksfastighet får av­räknas mot inkomst av sådan fastighet.

Årsinkomst som understiger 500 kr. och inkomster i form av sjuk­penning är alltid avgiftsfria. Avgift beräknas alltså inte på den del av förvärvsinkomsten som belöper på sjukpenning. I övrigt beräknas sjuk­försäkringsavgift och folkpensionsavgift fr. o. m. år 1976 i princip på hela inkomsten av annat förvärvsarbete. ATP-gmndande inkomst be­räknas med tillämpning av såväl basbeloppsavdrag (basbeloppet vid årets ingång) som beloppstak (7,5 gånger basbeloppet). Detta innebär att ATP för år 1976 beräknas på den del av årsinkomsten som ligger mellan 9 700 kr. och 72 750 kr. Har den försäkrade även inkomst av anställning, görs basbeloppsavdraget i första hand mot anställningsin-komsten medan beloppstaket i första hand tillämpas på företagsin­komsten. 1 fråga om allmän arbetsgivaravgift görs fr. o. m. år 1976 ett bottenavdrag på inkomsten med 18 000 kr.

I socialförsäkringslagstiftningen finns särskilda regler om ersätt­ning för arbete som försäkrad har utfört för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst. Uppdragsgivaren svarar fr. o. m. år 1976 för avgiftema avseende ersättning som han har utgett till uppdragsta­garen, dock endast om ersättningen under året har uppgått till minst 500 kr. Har den försäkrade under året från olika uppdragsgivare fått arvoden som var för sig understiger 500 kr. men sammanlagt överstiger detta belopp, är han i princip skyldig att själv betala avgifter till sjuk­försäkringen, folkpensioneringen och ATP. Skyldighet att erlägga sjuk­försäkringsavgift kan vidare i undantagsfall uppkomma på grund av in­komst av annan fastighet (skötsel och förvaltning av egen hyresfastig­het) och inkomst av kapital (egen självständig rörelse i uUandet).

Utgör ersättning för uppdrag inkomst av rörelse eller jordbruk skall uppdragstagaren — och inte uppdragsgivaren — i regel svara för av­gifterna. Parterna kan emellertid genom s. k. likslällighetsavtal komma överens om att ersättningen skall anses som anställningsinkomst. Häri­genom flyttas avgiftsskyldigheten över till uppdragsgivaren.

Avgiftsunderlaget och avgiftsuttaget för år 1976 har inom riksför­säkringsverket uppskattats enligt följande (milj. kr.):

Avgifts-        Avgifts-

underlag      uttag

Sjukförsäkringen               7 900          632,0

Folkpensioneringen          7 900          489,8

ATP                                   4 550          500,5

Allmän arbetsgivaravgift   3 750          150,0

1 772,3

 

Prop. 1975/76:178                                                   17

Det kan i sammanhanget erinras om att det sammanlagda avgifts­underlaget år 1976 uppgår till ca 169 miljarder kr. och avgiftsuttaget till 43,5 miljarder kr. Egenavgifterna utgör således drygt 4 % av det samlade avgiftsuttaget.

2.2 Inkomstbeskattningen

En mkomst är skattepliktig enligt kommunalskattelagen (1928: 370), KL, och lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt, SI, endast om den kan hänföras till något av följande sex inkomstslag, nämligen inkomst av jordbruksfastighet, annan fastighet, rörelse, tjänst, tillfäUig förvärvs­verksamhet eller kapital. Inom de olika inkomstslagen skall inkomsten — eller underskottet — av varje särskild förvärvskälla uppskattas för sig. Om en skattskyldig bedriver exempelvis två skilda rörelser, skall den ena rördsens inkomst alltså beräknas fristående från den andras. Den beskattningsbara inkomsten, dvs. det bdopp på vilket skatten räknas ut, utgör skillnaden mellan å ena sidan summan av den skattskyldiges in­komster inom de olika inkomstsla,gen och å andra sidan summan av vissa avdragsposter såsom allmänna avdrag och gmndavdrag.

Flertalet skattskyldiga som bedriver jordbruk eller rörelse erlägger preliminär skatt i form av B-skatt. Den preliminära B-skatten — som är beräknad med hänsyn bl. a. till egenavgifterna — för visst beskattningg-år baseras i regel på den skattskyldiges inkomst- och förmögenhetsför­hållanden två år tidigare. Det inträffar därför ofta att vad som erlagts för egenavgifter i samband med betalning av preliminär B-skatt avviker från de definitiva egenavgifter som sedermera faststäUs vid debiteringen av slutlig skatt. Har egenföretagaren erlagt för mycket i preliminär skatt skall i princip överskjutande belopp betalas tillbaka. Understiger å andra sidan surnman av de preliminära skatteinbetalningarna den slutliga skatten, skall skillnadsbeloppet betalas i form av kvarstående skatt.

Till allmänt avdrag räknas enligt 46 § 2 mom. KL och 4 § 1 mom. SI bl. a. företagares egenavgifter. Som förutsättning för avdragsrätten gäller att egenavgiften har påförts den skattskyldige i form av slutlig eller tillkommande skatt under året näst före det aktuella taxeringsåret. Avdrag för visst beskattningsårs avgifter medges alltså inte vid taxe­ringen för detta beskattningsår utan först vid taxeringen för det därpå följande beskattningsåret.

Återbetalas till följd av nedsatt taxering e. d. skatt till egenförelagare, är enligt 35 § 1 mom. andra stycket KL den del av det återbetalda be­loppet som motsvarar egenavgift skattepliktig såsom intäkt av tillfäUig förvärvsverksamhet i den mån avdrag tidigare åtnjutits för beloppet. Motsvarande gäller om belopp som avser egenavgift avkortats eller av­skrivits.

 

Prop. 1975/76:178                                                             18

3    Inkomna skrivelser

I ett flertal skrivelser till finansdepartementet har anhållits att egen­avgifterna skall göras avdragsgilla i förvärvskällan när det gäller jord­bruksfastighet eller rörelse. Rätten till avdrag för egenavgifter som all­mänt avdrag föreslås alltså avskaffad. Som skäl för förslagen anförs bl. a. att slopandet av beloppstaket för sjukförsäkrings- och folkpen­sionsavgifterna har medfört att endast ATP-avgiften kommer att ha karaktär av personlig försäkringskostnad. Övriga avgifter framstår mer som direkta onUcostnader i förvärvsverksamheten. Det framhålls också att nu gällande avdragsregler gynnar den som driver näringsverksamhet genom ett eget aktiebolag, eftersom avgifterna i detta fall inte beräknas på ett högre bdopp än vad som faktiskt har utgått i lön till aktieägaren. En överflyttning av avdragsrätten från allmänt avdrag till förvärvskäl­lan anges vidare få till följd att den nuvarande eftersläpningen av av­dragsrätten försvinner.

4    Föredraganden 4.1 Allmänna principer

Den som har inkomst av jordbruksfastighet som han brukar här i riket eller inkomst av här bedriven rörelse är enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring, AFL, vanUgtvis skyldig att varje år erlägga so­cialförsäkringsavgifter till sjukförsäkringen, folkpensioneringen och för­säkringen för tilläggspension, ATP. Sådana försäkrade, s. k. egenföre­lagare, är också skyldiga att erlägga avgift enligt lagen (1968: 419) om allmän arbetsgivaravgift. Egenföretagares socialförsäkringsavgifter och avgifter enligt lagen om allmän arbetsgivaravgift brukar gemensamt kal­las egenavgifter.

Den vid taxeringen till statlig inkomstskatt för året fastställda in­komsten av jordbruksfastighet och rörelse utgör i princip underlag för beräkning av egenavgifterna. Underskott i en förvärvskälla får dock kvittas mot överskott av annan förvärvskälla inom samma inkomstslag. ATP-avgift beräknas på den del av inkomsten som överstiger ett bas­belopp och understiger 7,5 basbelopp (basbeloppet vid årets ingång). Är 1976 utgår avgiften därför på inkomst mellan 9 700 kr. och 72 750 kr. I fråga om sjukförsäkringsavgift och folkpensionsavgift finns bort­sett från en 500-kronorsgräns inte någon avgiftsfri del och fr. o. m. den 1 januari 1976 inte heller något beloppstak. Egenavgift i form av allmän arbetsgivaravgift utgår fr. o. m. år 1976 på den del av inkomsten som överstiger 18 000 kr.

Vid inkomsttaxeringen får egenförelagare s. k. allmänt avdrag för de

 

Prop. 1975/76:178                                                   19

egenavgifter som har påförts honom under året näst före det aktuella taxeringsåret. Att avgifterna får dras av som allmänt avdrag och inte som kostnad vid beräkningen av inkomst av jordbruksfastighet eller rö­relse saknar i regel betydelse för inkomstskattens storlek. Den taxerade och den beskattningsbara inkomsten blir normalt lika stor i båda fallen. Däremot skulle en överflyttning av avdragsrätten till resp. förvärvskälla minska avgiftsunderlaget och därmed också avgiftema. Detta belyses bäst med ett exempel. Antag att en rörelseidkare vars inkomst visst år uppgår till 60 000 kr. har rätt till avdrag för egenavgifter med sam­manlagt 10 000 kr. Enligt nuvarande regler utgör beloppet 60 000 kr. utgångspunkt för beräkningen av avgifterna för året. Om avdraget får göras i förvärvskällan, minskas inkomsten av rörelsen med 10 000 kr. Avgiften kommer då i princip att beräknas på grundval av en inkomst på 50 000 kr. i stället för 60 000 kr.

Under de senaste åren har reglerna för uttag av egenavgifter ändrats i väsentliga hänseenden. Samtidigt som avgiftsskyldigheten i stort sett har slopats för arbetstagare och uppdragstagare har avgifterna för ar­betsgivare och egenförelagare höjts. Slopandet av beloppstaket för sjuk­försäkringsavgiften och folkpensionsavgiften har vidare reducerat av­gifternas försäkringsmässiga inslag. Redan detta talar enligt min mening med viss tyngd för att avdrag för egenavgifter bör medges i resp. för­värvskälla i stället för som allmänt avdrag.

För en sådan ordning talar vidare att det är önskvärt att socialför­säkringsavgifterna beräknas på samma sätt oavsett företagsform. Drivs verksamheten genom t. ex. ett aktiebolag, beräknas bolagets arbetsgi­varavgifter på grundval av de anställdas lönesumma. Underlaget för arbetsgivaravgift utgörs således inte av den totala kostnaden för de an­ställda utan i princip av skillnaden mellan totalkostnaden (exkl. natura­förmåner o. d.) och arbetsgivaravgifterna. Som jag tidigare har sagt tas vid fastställande av egenföretagarens avgiftsunderlag däremot f. n. inte hänsyn till den egenavgift som föranleds av verksamheten. En över­flyttning av avdragsrätten till aktuell förvärvskälla kommer att elimi­nera skillnaden i detta avseende mellan verksamhet som bedrivs genom aktiebolag och verksamhet som bedrivs direkt av enskild person eller som handelsbolag.

En överflyttning av avdragsrätten till den inkomstbringande förvärvs­källan kommer inte bara att medföra avgiftsminskning för den försäk­rade. Även förmånssidan kommer att påverkas. Innebörden av änd­ringarna blir att den pensionsgrundande inkomsten kommer att beräk­nas på i princip samma sätt som för löntagare. Detsamma gäller den sjukpenninggrundande inkomsten.

Avdrag för egenavgifter bör mot bakgrund av det anförda i princip medges i den förvärvskälla vartill avgiften är hänförlig. Egenavgifterna bör alltså normalt inte redovisas som allmänt avdrag utan som avdrags-

 

Prop. 1975/76:178                                                   20

post vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet eller inkomst av rörelse.

F. n. gäller enligt 46 § kommunalskattelagen (1928: 370), KL, och 4 § lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt, SI, att avdrag medges för sådan egenavgift som har påförts den skattskyldige under kalender­året näst före det aktuella taxeringsåret. Regeln innebär att den egen­avgift som påförs den skattskyldige i samband med debUerihg av slutlig skatt under visst kalenderår får dras av vid taxeringen året därpå. Vid taxeringen för visst beskattningsår medges alltså inte avdrag för de egenavgifter som belöper på detta beskattningsår. Denna ordning kan medföra olägenhet för egenföretagarna.

Detta gäller särskilt dem som börjar eller slutar en verksamhet. Vid taxeringen för det första beskattningsåret får egenföretagaren inte nå­got avdrag för de egenavgifter som hänför sig till detta verksamhetsår. Avdrag medges alltså inte för den del av den preUminära B-skatten för beskattningsåret som belöper på egenavgifter. Den sammanlagda skatte-och avgiftsbelastningen för detta beskattningsår blir därför hög. En egenförelagare som lägger ned sin verksamhet får dra av avgiften av­seende sista beskattningsåret först vid taxeringen för därpå följande be­skattningsår. Det är emellertid inte säkert att den skattskyldige detta år har haft så stor inkomst att avdraget kan utnyttjas fullt ut. Dessa nackdelar hos nuvarande avdragsregler kan begränsas, om avdragsrät­ten för egenavgifter i högre grad knyts till det beskattningsår till vilket avgifterna i realiteten hör. För en sådan lösning talar också önskemålet att jämställa egenförelagare med personer som bedriver sin verksamhet genom t. ex. ett aktiebolag. I sistnämnda fall får bolaget under löpande beskattningsår avdrag för såväl aktieägarens lön som därpå belöpande socialförsäkringsavgifter och allmän arbetsgivaravgift.

Önskemålet om neutralitet i avgiftshänseende mellan olika företags­former skulle bäst kunna tillgodoses om egenförelagare vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet eller inkomst av rörelse medgavs av­drag med belopp motsvarande de på beskattningsåret faktiskt belöpan­de egenavgifterna. Härigenom skulle underlaget för socialförsäkrings­avgifter och allmän arbetsgivaravgift i princip beräknas på samma sätt för egenförelagare som för anställd personal. Metoden skulle också medföra att den nuvarande eftersläpningen i fråga om avdrag för egen­avgifter upphörde. En förutsättning för att metoden skall kunna till-lämpas är dock att storleken av de egenavgifter som belöper på visst be­skattningsår är känd när den skattskyldige skall taxeras för beskattnings­årets inkomst. Avgifterna fastställs emellertid slutligt först sedan taxe­ringen är avslutad. Man måste således med denna metod göra en för­handsuppskattning av avgifterna. En sådan uppskattning är svår att utföra även om den skattskyldiges inkomstförhållanden är okomplice­rade.  Ytterligare  svårigheter  uppkommer  t. ex.   om  avgiftsunderlaget

 

Prop. 1975/76:178                                                   21

skal! reduceras på grund av att den skattskyldige uppburit sjukpenning eller annan avgiftsfri inkomst eller om sjukförsäkringsavgiften skall reduceras på grund av att den skattskyldige gjort anmälan om undan­tagande från ATP och sjukpenningförsäkringen. Även andra faktorer kan inverka på avgiftsberäkningen, t. ex. att egenföretagaren har haft anställningsinkomst vid sidan av inkomst av jordbruk eller rörelse eller att han har uppburit förtids- eUer ålderspension under beskattnings­året. Det är därför svårt att utforma systemet så att den skattskyldige själv i alla lägen kan bestämma hur stor hans avgift är. Ett avdrags­system som bygger på att taxeringsnämnden eller lokal skattemyndighet skall räkna ut egenavgifterna och därefter föra in avdraget i själv­deklarationen är enligt min mening också olämpligt. De skattskyldiga bör nämligen vid avlämnande av deklarationen själva kunna beräkna sin slutliga skatt och därmed också bl. a. behovet av fyllnadsinbetal­ ning.

Vad jag nu har sagt visar enligt min mening att det vid taxeringen för visst beskattningsår, med den utformning som avgiftssystemet f. n. har, inte är möjligt att medge avdrag för de på beskattningsåret belö­pande egenavgifterna med exakta belopp. Avdraget måste med nöd­vändighet uppskattas enligt schablon. Överensstämmer de definitiva av­gifterna för beskattningsåret inte med det schablonmässigt beräknade avdraget, får skillnadsbeloppet dras av eller tas upp som intäkt vid taxeringen för ett senare beskattningsår.

Ett sätt att beräkna ett schablonavdrag är att knyta avdragsrätten för visst beskattningsår till de avgifter som ingår i preliminär B-skatt för det aktuella beskattningsåret. Denna avdragsmetod har emellertid åt­skilliga nackdelar. Metoden förutsätter för det första att den skattskyl­dige verkligen har påförts preliminär B-skatt. Mänga avgiftsskyldiga har emellertid stora anställningsinkomster vid sidan av rörelse- eller jordbruksinkomst och erlägger därför preliminär A-skatt i stället för B-skatt. För denna krets av egenförelagare skulle därför under alla om­ständigheter en särskild schablon behöva utarbetas. En annan nackdel med att anknyta till preliminär B-skatt är att den skattskyldige normalt påförs preliminär B-skatt för visst beskattningsår med ett belopp som motsvarar den totala slutliga skatten för beskattnuigsåret två år tidiga­re. Vid debiteringen av preliminär B-skatt tas således i regel inte hänsyn till den verkliga inkomsten under det aktuella beskattningsåret och inte heller tUl de procentsatser som det året skall tillämpas vid fastställandet av egenavgifterna. Av detta följer att de definitiva egenavgifterna ofta avsevärt avviker från de egenavgifter som ingår i den preliminära B-skatten för beskattningsåret i fråga.

Det är däremot enligt min uppfattning möjligt att uppnå godtagbar överensstämmelse mellan avdraget för egenavgifter under löpande be­skattningsår och de definitiva egenavgifterna för samma beskattningsår

 

Prop. 1975/76:178                                                   22

om avdraget schablonmässigt beräknas till viss andel av den avgifts­pliktiga inkomsten. Denna metod, som kan användas oavsett om den skattskyldige erlägger preliminär skatt i form av A-skatt eller B-skatt, blir i de flesta fallen också förhållandevis enkel att ttllämpa. Jag före­slår att avdraget för egenavgifter beräknas på detta sätt.

Vid den närmare utformningen av en sådan schablonmetod för be­räkning av avdrag för egenavgifter måste ställning tas till om avdrags-rätten skall begränsas till vissa förvärvskällor eller om schablonavdrag skall kunna medges från varje inkomst som kan föranleda skyldighet att erlägga egenavgift. Ett därmed sammanhängande spörsmål är om schablonavdraget skall beräknas på grundval av hela eller endast en del av förvärvskällans inkomst. En annan viktig fråga är om en enhetlig procentsats skall tillämpas vid beräkning av avdraget eller om man, för att minska skillnaden mellan detta avdrag och de definitiva egen­avgifterna, skall tillämpa olika procentsatser beroende på omständighe­terna i det enskilda fallet. Av stor betydelse är också hur avstämningen mellan schablonavdraget och de definitiva egenavgifterna skall göras.

4.2 Underlaget för beräkning av schablonavdrag m. m.

Av min tidigare lämnade redogörelse framgår att egenavgifter fr. o. m. år 1976 främst tas ut på inkomst av jordbruksfastighet och rö­relse. I de fall då annan inkomst kan medföra skyldighet att erlägga egenavgift är det i regd fråga om obetydliga avgiftsbelopp. Schablon­avdrag för egenavgifter bör med hänsyn bl. a. härtill begränsas till jordbruks- och rörelseinkomster. Detta innebär dock inte att avdrags­rätten för t. ex. egenavgift som har påförts på inkomst av annan fastig­het går förlorad. Som jag kommer att beröra senare (avsnitt 4.4) bör avdrag för sådana avgifter liksom f. n. medges vid taxeringen för det beskattningsår då avgiften debiterats som slutlig skatt.

Det schablonmässigt beräknade avdraget bör således begränsas till inkomst av jordbruksfastighet och inkomst av rörelse. Schablonavdra­get bör räknas på nettointäkten minskad med övriga avdrag i förvärvs­källan. Underlaget för fastställandet av schablonavdraget motsvarar allt­så normalt nettoUitäkten beräknad enligt nuvarande regler.

I några situationer kan emellertid skillnaden mellan bruttointäkten av jordbruksfastigheten eller rörelsen och andra avdrag än schablon­avdraget ge ett alltför högt underlag för beräkning av schablonavdra­get. Så är för det första fallet om skattskyldig, som redovisar inkomst av jordbruksfasUghet, inte brukat fastigheten. Är jordbruket utarrende­rat eller har den skattskyldige av annan anledning inte själv brukat fastigheten, är inkomsten varken avgiftspliktig eller förmånsgmndande. Vid fastställandet av underlaget för schablonavdraget bör därför sådan inkomst av jordbruksfastighet inte medräknas.

 

Prop. 1975/76:178                                                   23

Sjukpenning enligt AFL eller enligt lagen (1954: 243) om yrkesskade­försäkring och liknande ersättningar kan utgöra intäkt av jordbruks­fastighet om sjukpenningen eller ersättningen grundas på inkomst som hänför sig till jordbruket (punkt 14 av anvisningarna till 21 § KL). Motsvarande regler gäller i fråga om sjukpenning o. d. som hänför sig till rörelse (punkt 9 av anvisningarna till 28 § KL). Egenavgift behö­ver dock inte erläggas för den del av inkomsten som belöper på sjuk­penning o. d. För att underlaget för beräkning av schablonavdraget skall korrespondera med underlaget för de definitiva egenavgifterna bör därför bruttointäkt av jordbruksfastighet och rörelse minskas med den del därav som hänför sig till sjukpenning enligt AFL eller mot­svarande avgiftsfri intäkt.

Om en skattskyldig har inkomst av såväl jordbruksfastighet som rö­relse skall egenavgifter och sociala förmåner beräknas på summan av inkomsterna. Underskott av rörelse får vid beräkning av avgiftsunder­laget inte avräknas mot inkomst av jordbruksfastighet. Kvittning får inte heller ske mellan underskott av jordbruksfastighet och inkomst av rörelse. Däremot tillåts vid avgiftsberäkningen kvittning inom vardera inkomstslaget. Underskott som uppkommit i en rörelse får alltså kvit­tas mot inkomst i annan rörelse och motsvarande gäller i fråga om in­komst och underskott av jordbruksfastighet. Mot denna bakgrund bör, vid beräkning av underlaget för schablonavdraget, bruttointäkten av jordbmksfastighet minskas med underskott som uppkommit i annat jordbruk som också brukas av den skattskyldige. Likaså bör underskott i en rörelse avräknas från bruttointäkt av en rörelse som ger överskott.

Vad jag nu har anfört innebär sammanfattningsvis att schablonav­draget bör förekomma endast vid beräkning av inkomst av jordbruks­fastighet och inkomst av rörelse. Schablonavdraget bör i regel beräknas på skillnaden meUan bruttointäkten och samtliga avdrag i förvärvs­källan utom schablonavdraget. Bruttointäkten skall dock reduceras dels med den del därav som hänför sig till sjukpenning och Uknande avgifts­fri ersättning, dels med underskott som uppkommit i annan förvärvs­källa tillhörande samma inkomstslag. Hänsyn skall inte tas till inkomst eller underskott av jordbruksfastighet som inte brukas av den skatt­skyldige eller av rörelse som inte har bedrivits här i riket. Den på detta sätt justerade nettointäkten av förvärvskällan utgör således underlag för beräkning av schablonavdraget för egenavgifter.

4.3 Schablonavdragets storlek

Det är, som jag tidigare har framhållit, önskvärt att det med hjälp av schablonen beräknade avdraget för egenavgifter så nära som möj­ligt motsvarar de definitiva avgifterna för beskattningsåret i fråga. Många olika faktorer inverkar emellertid på de definitiva egenavgif-

 

Prop. 1975/76:178                                                   24

temas storlek. Det är inte möjligt att ta hänsyn till denna mångfald av avgiftssituationer, om man skall utforma en schablon som är praktiskt användbar.

För egenförelagare uppgår egenavgifterna i normalfallet till ca 20 % av den del av jordbruks- eller rörelseinkomsten — beräknad enligt nu­varande regler — som överstiger 10 000 kr. men uppgår till högst 100 000 kr. För inkomstdelar under 10 000 kr. är avgiftsuttaget avse­värt lägre med hänsyn till att varken ATP-avgift eller allmän arbets­givaravgift utgår. Eftersom ATP-avgift inte tas ut på inkomst översti­gande 7,5 basbelopp, blir egenavgifterna likaså lägre än 20 % på över­skjutande inkomst. Jag föreslår därför att schablonavdrag för skatt­skyldiga som betalar oreducerade egenavgifter bestäms till 10 % av den dd av underlaget för avdragsberäkningen som uppgår till högst 10 000 kr., 20% på den del av underlaget som ligger mellan 10 000 och 100 000 kr. och till 15 % av den del av underlaget som överstiger 100 000 kr. Dessa procentsatser bör gälla också för skattskyldig som — t. ex. till följd av att särskild karenstid tillämpas vid sjukförsäkring­en eller att verksamheten bedrivs inom det inre stödområdet — betalar en något lägre avgift.

För en mindre grupp av jordbrukare och rörelseidkare skulle emel­lertid ett schablonavdrag för egenavgifter med 20 % av underlaget medföra ett för stort avdrag. Skattskyldig som hr fyllt 65 år vid in­gången av året före taxeringsåret eller som har åtnjutit förtidspension eller hel ålderspension enligt AFL i december månad året före taxe­ringsåret och inte omfattas av vissa särbestämmelser i 15 kap. 2 § AFL betalar inte annan egenavgift än allmän arbetsgivaravgift. Detsamma gäller om avgiftspliktig inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse om­fattas av s. k. likställighetsavtal. Har ett sådant avtal träffats skall nämligen inkomsten i socialförsäkringshänseende anses som inkomst av anställning. En väsentUg minskning av egenavgifterna äger vidare rum om den skattskyldige inte är inskriven i allmän försäkringskassa vid utgången av året före taxeringsåret. För dessa egenförelagare synes schablonavdraget lämpligen kunna bestämmas till 4 % av underlaget för avdragsberäkningen. I de fall då likställighetsavtal föreligger bör den lägre procentsatsen tillämpas endast om inkomsten av jordbruket eller rörelsen uteslutande eller så gott som uteslutande omfattas av av­talet.

4.4 Avstämning av schablonavdraget

Med de regler för beräkning av schablonavdraget för egenavgifter som jag har föreslagit i det föregående torde skillnaden mellan detta avdrag och de definitiva avgifterna i flertalet fall bli relativt liten. Det är emellertid givet att en avstämning måste göras mellan schablonav-

 

Prop. 1975/76:178                                                   25

draget och de definitiva avgifterna så att det slutliga resultatet blir rimligt. Avstämningen bör enligt min mening göras på följande sätt. Framkommer vid debiteringen av slutlig skatt att det schablonmässigt beräknade avdraget varit för lågt, bör skillnadsbeloppet vara avdrags-gUlt vid taxering för det beskattningsår då den sluttiga skatten debite­rats. Har å andra sidan schablonavdraget överstigit de definitiva egen­avgifterna, bör skillnadsbeloppet redovisas som intäkt vid taxeringen för det beskattningsår som omfattar den tidpunkt då debiteringen av den slutliga skatten ägt rum.

Följande exempel kan belysa det anförda. En rörelseidkare har un­der år 1976 haft bmttointäkt i rörelsen på sammanlagt 150 000 kr. och avdragsgilla kostnader — bortsett från schablonavdraget — på sam­manlagt 50 000 kr. Någon reducering på grund av sjukpenning eller underskott i annan rörelse förutsätts inte i detta exempel, varför un­derlaget för beräkning av schablonavdraget blir 100 000 kr. Skall schablonavdrag medges enligt huvudregeln blir detta avdrag vid 1977 års taxering (10 % av 10 000-t-20 % av 90 000 =) 19 000 kr. och net­tointäkten av rörelsen 81 000 kr. Detta belopp utgör i sin tur utgångs­punkt för beräkning av de definitiva egenavgifterna för år 1976. Vid debiteringen av slutlig skatt i december 1977 fastställs summan av egen­avgifterna till 20 000 kr. Summan av de definitiva avgifterna överstiger alltså schablonavdraget med 1 000 kr. Detta belopp bör vid 1978 års taxering (avseende 1977 års inkomster) anses som driftkostnad i rö­relsen. Hade de definitiva avgifterna för år 1976 uppgått till 17 000 kr., skulle däremot (19 000 ./. 17 000 =) 2 000 kr. ha redovisats som intäkt av rörelse vid 1978 års taxering.

Avstämningen meUan schablonavdraget för egenavgifter och de de­finitiva avgifterna behöver inte vålla något problem om den skattskyldi­ge har inkomst från en enda förvärvskälla — antingen jordbruksfastig­het eller rörelse — under det beskattningsår då de definitiva avgif­terna debiterats. Har den skattskyldige under detta beskattningsår be­drivit enbart jordbruk bör hela skillnadsbeloppet redovisas i jordbruket och har den skattskyldige bedrivit enbart rörelse bör hela skillnadsbe­loppet redovisas i rörelsen. Vad nu har sagts bör gälla även om de de­finitiva avgifterna helt eller delvis hänför sig till annan inkomst än jordbruksfastighet eller rörelse. En skatlskyldig som vid debiteringen av slutlig skatt påförts egenavgift på grund av förvaltning av egen hy­resfastighet bör således — under förutsättning att han bedrivit jordbruk eller rörelse under det beskattningsår då de definhiva egenavgifterna debiterats — få dra av hela den slutliga avgiften i jordbruket eller rö­relsen.

Bedriver den skattskyldige såväl jordbruk som rörelse bör förhållan­dena under det beskattningsår då den aktuella debiteringen ägt mm vara avgörande för valet av inkomstslag. Överstiger det sammanlagda

 

Prop. 1975/76:178                                                                 26

underlaget för beräkning av egenavgifter på grund av inkomst av jord­bruksfastighet motsvarande underlag på gmnd av inkomst av rörelse, bör hela skUlnadsbdoppet redovisas som intäkts- eller avdragspost i jordbruket. I det motsatta fallet bör skillnadsbeloppet redovisas som rördseintäkt eller rörelsekostnad. Av förenklingsskäl bör således skill­nadsbeloppet inte fördelas mellan olika inkomstslag. Har den skattskyl­dige flera förvärvskällor inom samma inkomstslag, t. ex. två olika rö­relser, bör hela skillnadsbeloppet redovisas i den förvärvskälla som uppvisar det största avgiftsunderlaget. Inte heller i detta fall bör alltså någon fördelning av beloppet komma till stånd.

Har den skattskyldige under det beskattningsår då debiteringen av slutlig skatt ägt rum varken bedrivit jordbruk eller rörelse bör, såvida schablonavdraget understiger de definitiva avgifterna, skillnadsbeloppet av praktiska skäl dras av som allmänt avdrag. Överstiger däremot schablonavdraget de definitiva avgifterna bör skillnadsbeloppet redovi­sas som intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet. Detta innebär att skatt­skyldiga, som inte bedriver jordbruk eller rörelse, får avdrag för egenav­gifter på samma sätt som. i dag.

Beslut om ändrad taxering eller debitering kan medföra att ytterUga­re egenavgift skall tas ut eller att tidigare påförda avgifter skall åter­betalas eller avkortas. Det kan också förekomma att restförd egenavgift avskrivs.

Återbetald (restituerad), avkortad eller avskriven egenavgift bör i princip redovisas som intäkt vid taxeringen för det beskattningsår under vilket avgiften har ändrats. Med ändring avses lokal skattemyndighets eller annan längdförares beslut om nedsättning av avgiften. Det åter­betalade, avkortade eller avskrivna beloppet bör redovisas som intäkt av jordbruksfastighet eller rörelse om den skattskyldige under det ak­tuella året bedrivit sådan verksamhet och i annat fall som intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet. Vid valet av inkomstslag och förvärvs­källa bör de regler som jag nyss har föreslagit beträffande skillnadsbe­loppet vid debiteringen av slutlig skatt äga motsvarande tiUämpning.

Har återbetalning eller avkortning av tidigare påförd egenavgift för­anletts av att taxeringen nedsatts torde i regel underlaget för beräk­ningen av schablonavdraget och därmed också detta avdrag ha minskat. I sådana fall bör vid taxeringen för det beskattningsår då den tidigare påförda egenavgiften återbetalats eller avkortats, hänsyn tas till den minskning av schablonavdraget som taxeringsnedsättningen medfört. Detta sker genom att det belopp varmed avdraget minskat behandlas som en avdragspost och avstäms mot den reslituerade eller avkortade egenavgiften.

Medför en ändring av taxeringen eller debiteringen att den skattskyl­dige skall erlägga ytterligare egenavgifter, tas dessa ut i form av till­kommande  skatt.  Sådana egenavgifter  bör anses som  driftkostnad  i

 

Prop. 1975/76:178                                                   27

jordbruksfastighet eller rörelse om den skattskyldige under det år då den tillkommande skatten påförts bedrivit verksamhet av detta slag. I annat fall bör beloppet dras av som allmänt avdrag. Vid valet av inkomstslag och för förvärvskälla bör de av mig föreslagna reglerna i fråga om det skillnadsbelopp som framkommer vid debiteringen av slutlig skatt äga motsvarande tillämpning.

Vid beräkning av avdrag för egenavgift som debiterats som tillkom­mande skatt skall, såvida den tillkommande skatten har föranletts av taxeringshöjning som i sin tur medfört höjning av underlaget för be­räkning av schablonavdraget, hänsyn tas till att schablonavdragets storlek ökar. Detta sker genom att det belopp varmed schablonavdra­get höjts behandlas som en intäktspost som avstäms mot den ökade av­giften.

Samma princip tillämpas om en jordbrukare eller rörelseidkare, som i och för sig är berättigad till schablonavdrag för egenavgifter, av miss­tag inte taxeras av taxeringsnämnden. Följden i ett sådant fall blir att den skattskyldige inte påförs någon slutlig skatt för beskattningsåret i fråga. Om taxeringen sedermera åsätls genom beslut av länsskatterätten kommer den skattskyldige att påföras samtliga egenavgifter i form av tillkommande skatt. Även i detta fall skall alltså det schablonavdrag som medges av länsskatterätten behandlas som intäktspost och avräk­nas mot den egenavgift som ingår i den tillkommande skatten.

Det bör här tilläggas att en taxeringsändring och en därmed sam­manhängande ändring av schablonavdraget inte alltid behöver föran­leda ändring i påförda egenavgifter. Även i dessa fall måste en ökning av schablonavdraget behandlas som intäktspost och en minskning av avdraget som en avdragspost. Intäkten eller avdraget får hänföras till det beskattningsår då beslut om taxeringsåtgärden meddelats.

Den av mig föreslagna omläggningen av avdragsrätten för egenav­gifter får anses ge ett materiellt tillfredsställande resultat och är i de flesta fall enkel att tillämpa. Jag är emellertid medveten om att om­läggningen kan ge upphov till tillämpningssvårigheter i vissa situatio­ner, t. ex. när egenavgifternas storlek ändras till följd av höjning eller nedsättning av taxeringen. Att svårigheter av det slag som här har nämnts uppkommer beror tUl viss del på utformningen av det nuva­rande systemet för fastställande av egenavgifter. Pensionskommittén (S 1970: 40) har i uppdrag att föreslå mer enhetliga regler på detta om­råde. Det kommer därför sannolikt att finnas anledning att på nytt ta upp frågan hur avdragsrätten för egenavgifter skall konstrueras när kommittén har slutfört sitt arbete.

I detta sammanhang vill jag ta upp ytterligare en fråga. Enligt lagen (1970: 172) om begränsning av skatt i vissa fall, skall statlig inkomst­skatt och förmögenhetsskatt begränsas om den skattskyldiges samman­lagda skatter — inkl. kommunalskatt — utgör en mycket stor del av

 

Prop. 1975/76:178                                                                 28

den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten. Begränsnings­regeln blir i regel tillämplig när den sammanlagda skatten överstiger 80 % av den del av nämnda beskattningsbara inkomst som understiger 200 000 kr. På den del av den beskattningsbara inkomsten som över­stiger 200 000 kr. bUr begräiisningsregeln tiUämplig om den samman­lagda skatten överstiger 85 % av det överskjutande beloppet.

Vid tillämpning av denna begränsningsregel (80/85-procentregeln) tas f. n. inte hänsyn till egenavgifter. Med tanke bl. a. på den utveck­ling som ägt mm i fråga om dessa avgifter föreligger enligt min mening skäl för alt även egenavgifterna bör — helt eller delvis — beaktas vid bedömningen om den totala skatten skall begränsas. En sådan ändring av begränsningsregdn aktualiserar dock vissa andra principiella frågor som rör regelns utformning och kräver därför ytterligare överväganden. Jag avser att i höst till riksdagen återkomma i denna fråga.

I detta sammanhang vill jag framhålla att redan den nu föreslagna omläggningen av avdragsrätten för egenavgifter medför att inkomst­skatt och avgifter på en inkomstökning endast i rena undantagsfall och då med några få procenterUieter kommer att kunna överstiga 85 % av inkomstökningen. Härav följer givetvis att det totala skatte- och av­giftsuttaget — bortsett från förmögenhetsskatten — inte heller kommer att kunna överstiga 85 % av den sammanlagda inkomsten.

4.5 Övergångsbestämmelser

Som jag i det föregående uttalat bör den här föreslagna omläggningen av avdragsrätten för egenavgifter tUlämpas fr. o. m. det beskattningsår för vilket taxeringen i första instans sker år 1977, dvs. i princip första gången på 1976 års inkomster. Skattskyldiga som vid 1977 års taxering redovisar inkomst av jordbruksfastighet, som de själva brukat, eller in­komst av rörelse bör få göra ett schablonavdrag i förvärvskällan. Över­stiger det vid 1977 års taxering schablonmässigt beräknade avdraget de sedermera påförda egenavgifterna skall skiUnadsbeloppet tas upp som intäkt eller dras av vid 1978 års taxering. Denna del av förslaget torde inte ge upphov till några egentliga problem i samband med ikraftträ­dandet.

En särskild fråga i samband med övergängen till de nya avdragsreg­lerna är hur avgifterna avseende det beskattningsår för vilket taxering i första instans sker år 1976 (i regd 1975 års inkomster) skall behandlas. Med tillämpning av nuvarande regler skulle de skattskyldiga få allmänt avdrag vid 1977 års taxering för dessa avgifter, vilka redovisas på debet­sedeln för slutlig skatt enligt 1976 års taxering. Det kan sättas i fråga om egenföretagarna vid 1977 års taxering bör få avdrag för såväl de slut­liga egenavgifterna enligt 1976 års taxering som det nya schablonavdra­get avseende 1976 års inkomst. En lämplig lösning av denna fråga är

 

Prop. 1975/76:178                                                                 29

enligt min mening att i övergångsbestämmelserna införa en föreskrift om att avdraget för de egenavgifter som fastställs vid debiteringen av slutlig skatt enligt 1976 års taxering skall delas upp på tre år. En egenföre­lagare som vid 1976 års taxering påförs egenavgifter med sammanlagt 12 000 kr. bör alltså få avdrag med 4 000 kr. vid envar av taxeringarna åren 1977-1979. Avdraget bör — i likhet med vad som nu gäller — medges som allmänt avdrag.

Denna uppdelning av avdragsrätten på tre år kan i enstaka fall fram­stå som omotiverad. Avlider den skattskyldige kan den uppskjutna av­dragsrätten fördröja skiftet av dödsboet. Jag föreslår därför att dödsbo efter skattskyldig, som avlidit under år 1975 eller år 1976 ellqr motsva­rande beskattningsår, vid 1977 års taxering på en gång skall få avdrag med belopp motsvarande de vid 1976 års taxering påförda egenavgif­terna. Detsamma bör gälla i fråga om skattskyldiga som på grund av att de under år 1975 eller motsvarande beskattningsår lagt ned sitt jord­bruk eller sin rörelse inte skall redovisa intäkt av jordbruksfastighet eller rörelse i sin deklaration till ledning för 1977 års taxering. Av förenklings­skäl bör likaså hela avdraget medges vid 1977 års taxering om summan av de påförda egenavgifterna understiger 3 000 kr.

Avlider den som påförts egenavgift vid 1976 års taxering under år 1977 (motsvarande beskattningsår), bör dödsboet vid 1978 års taxering få avdrag med det då återstående avdragsbeloppet, dvs. 2/3 av de vid 1976 års taxering debiterade avgifterna. Det kan vidare i och för sig sät­tas i fråga om egenförelagare, som lägger ned sin verksamhet under åren 1976 eller 1977 (motsvarande beskattningsår), skall få tidigarelägga sin rätt till avdrag för egenavgifter enligt 1976 års taxering. Starka kon­trollskäl talar dock enligt min mening mot en sådan bestämmelse. Tidi­gareläggning av avdraget bör därför — bortsett från de fall då den skatt­skyldige avlidit — komma i fråga endast om verksamheten lagts ned se­nast under år 1975 (motsvarande beskattningsår).

5   Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättade för­slag till

1.    lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),

2.    lag om ändring i lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt. Ärendet bör behandlas under innevarande riksmöte.

6   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag sorn före­draganden har lagt fram.

NORSTEDTS TRYCKERI   STOCKHOLM 1976 760312