Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1975/76:174 Regeringens proposition

1975/76:174

om ändring i brottsbalken;

beslutad den 18 mars 1976.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

Få regeringens vägnar

OLOF PALME

LENNART GEIJER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I proposiUonen föreslås ändringar i brottsbalkens bestämmelser om spioneri, vissa andra brott mot rikets säkerhet samt samhällsfarlig ryktes­spridning och beljugande av myndighet.

Beträffande spioneri innebär förslaget att straffansvaret begränsas Ull fall där gärningsmannen haft syfte, dvs. direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Som en följd härav ändras gämingsbeskrivningen för brottet obehörig befattning med hemlig uppgift alt omfatta gärningar som f. n. är att bedöma som spioneri och som avsett hemlig uppgift men som förövats med indirekt eller eventuellt uppsåt. Förgrova fall av brottet införs en sär­skild straffskala.

Brottet olovlig underrättelseverksamhet föreslås uppdelat på två para­grafer. Straffansvaret för den del av brottet som avser anskaffande av upp­gifter rörande annan främmande makts militära eller andra förhåUanden begränsas på samma sätt som beträffande spioneri, nämligen Ull fall där gärningsmannen handlat i direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Gärningsbeskrivningen för den del av brottet som avser anskaffande av uppgifter om annans personliga förhåUanden behålls oförändrad men ges en ny brottsbeteckning, olovligt anskaffande av personuppgifter.

För att vidga föratsättningarna för en fri samhällsdebatt föreslås att be­stämmelsen om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet upphävs i freds­tid men bibehålls för tid då landet är i krig eller då beredskapstillstånd rå­der. Vidare föreslås att bestämmelsema om samhällsfariig ryktessprid­ning, beljugande av myndighet och tagande av uUändskt understöd mönst­ras ut ur lagsUftningen.

-Riksdagen I97.S/76, 1 saml, nr 174


 


Prop. 1975/76:174

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken'

dels att 16 kap. 6 §, 17 kap. 6 § samt 19 kap. 8 och 13 §§ skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 19 kap. 11 och 12 §§ skall betecknas 19 kap. 12 re-spekUve 13 §,

dels att 19 kap. 5, 7, 9 och 14-16 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dets att i balken skall införas fyra nya paragrafer, 19 kap. 8, 10 och 11 §§ samt 22 kap. 2 a §, av nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse 19 kap.


 


Den som, med uppsåt att gå främmande makt Ullhanda, obehö­rigen anskaffar, befordrar, lämnar eller eljest röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd, im­port, export eller förhåUande i öv­rigt, vars uppenbarande för främ­mande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörj­ningen vid krig eller av krig föran­ledda utomordentliga förhåUanden eller eljest för rikets säkerhet, dö­mes, vare sig uppgiften är rikUg el­ler ej, för spioneri till fängelse i högst sex år. Detsamma skaU gälla, om någon med uppsåt som nu sagts obehörigen framställer eller tager befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar sådan uppgift.


Den som, för att gå främmande makt tUlhanda, obehörigen anskaf­far, befordrar, lämnar eller eljest röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd, import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenba­rande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, dömes, vare sig uppgiften är riktig eller ej, för spioneri till fängelse i högst sex år. Detsamma skaU gälla, om någon i syfte som nu sagts obehörigen framstäUer eller tager befattning med skrift, teck­ning eller annat föremål som inne­fattar sådan uppgift.


7§


Förövas, beträffande uppgift som rör förhållande av hemlig na­tur, gärning som i 5 § sägs utan uppsåt att gå främmande makt Ull­handa, dömes för obehörig be­fattning med hemlig uppgift

' Senaste lydelse av 19 kap. 11 §1970:225 19 kap. 12 § 1974:565.


Förövas, beträffande uppgift som rör förhåUande av hemlig na­tur, gärning som i 5 § sägs utan syf­te att gå främmande makt tUlhanda, dömes för obehörig befatt­ning med hemlig uppgift till böter eller fängelse i högst två år.


 


Prop. 1975/76:174


Nuvarande lydelse till böter eller fängelse i högst två år eUer, om riket var i krig, till böter eder fängelse i högst fyra år.

Den som av grov oaktsamhet be­fordrar, lämnar eller eljest röjer uppgift som avses i 5 § och som rör förhållande av hemlig natur, dö­mes för vårdslöshet med hemlig uppgift tiU böter eller fängelse i högst sex månader eller, om riket var i krig, till böter eller fängelse i högst två år.


Föreslagen lydelse


Är brott som i 7 § sägs att anse som grovt, skall för grov obehö­rig   befattning   med   hemlig uppgift   dömas   till  fängelse högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen innefattade tillhandagå­ende av främmande makt eller var av synnerligen farUg beskaffenhet med hänsyn tiU pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller en­skild tjänst betrotts honom.

9 §


Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i ri­ket bedriver verksamhet för anskaf­fande av uppgifter rörande militära eller andra förhållanden, vilkas up­penbarande för den främmande makten kan medföra men för an­nanfrämmande makts säkerhet, el­ler här i riket tiU dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är all­enast tillfällig, dömes för olovlig underrättelseverksamhet //// böter eller fängelse i högst två år.

För olovUg underrättelseverk­samhet skall ock dömas, om nå­gon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket hemligen


Den som av grov oaktsamhet be­fordrar, lämnar eller eljest röjer uppgift som avses i 5 § och som rör förhållande av hemlig natur, dö­mes för vårdslöshet med hemlig uppgift //// böter eller fängelse i högst sex månader eller, om riket var i krig, till böter eller fängelse i högst två år.


 


Prop. 1975/76:174


Nuvarande lydelse eller med användande av svikliga medel antingen bedriver verksam­het för anskaffande av uppgifter om annans personliga förhållande eller till dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast till­fällig.


Föreslagen lydelse


10

Den som, för att gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller an­dra förhållanden, vilkas uppenba­rande för den främmande makten kan medföra men för annan främ­mande makts säkerhet, eller här i riket till dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast till­fälUg, dömes för olovlig under­rättelseverksamhet till böter eller fängelse i högst två år.

II §

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tUlhanda, här i ri­ket hemligen eller med användande av svikUga medel antingen bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter om annans personliga förhållande eller till dylik verksam­het lämnar medverkan som ej är al­lenast tillfällig dömes för olov­ligt anskaffande av person­uppgifter //// böter eller fängelse i högst två år.

14 §


För försök, förberedelse eller stämpling till högförräderi, trolös­het vid förhandlng med främmande makt, spioneri, grovt spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet, så ock för försök eller förberedelse till obehörig befattning med hemlig uppgift dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Såsom stämpling till högförräderi skall även anses att


För försök, förberedelse eller stämpling Ull högförräderi, trolös­het vid förhandUng med främmande makt, spioneri, grovt spioneri, wv obehörig befattning med hemUg uppgift, olovlig underrättelseverk­samhet eller olovUgt anskaffande av personuppgifter, så ock för för­sök eller förberedelse Ull obehörig befattning med hemlig uppgift dö-


■ Förutvarande 19 kap. 10 § upphävd genom 1970:225.


 


Prop. 1975/76:174


Nuvarande lydelse

träda i förbindelse med främmande

makt för att förbereda, möjliggöra

eller underlätta att sådant brott må

förövas.

Den som underlåter att avslöja högförräderi, trolöshet vid förhand­ling med främmande makt, spioneri eller grovt spioneri, dömes ock tUl ansvar enligt vad i 23 kap. sägs; och skall till sådant ansvar dömas jäm­väl om han icke insett men bort in­se att brottet var å färde.


Föreslagen lydelse mes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Såsom stämpling Ull hög-förräderi skall även anses att träda i förbindelse med främmande makt för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att sådant brott må för­övas.

Den som underlåter att avslöja högförräderi, trolöshet vid förhand­ling med främmande makt, spione­ri, grovt spioneri eller grov obehö­rig befattning med hemlig uppgift, dömes ock till ansvar enligt vad i 23 kap. sägs; och skall till sådant an­svar dömas jämväl om han icke in­sett men bort inse att brottet var å färde.


15 §


Om någon, som med hänsyn till vad honom är veterligt, på grand av meddelad vaming eller eljest bort inse att högförräderi, trolöshet vid förhandling med främmande makt, spioneri eller grovt spioneri är å färde, medverkar till gämingen, dö­mes till ansvar såsom för medhjälp därtill; dock må ej dömas till svåra­re straff än fängelse i två år.


Om någon, som med hänsyn till vad honom är veterligt, på grand av meddelad vaming eller eljest bort inse att högförräderi, trolöshet vid förhandling med främmande makt, spioneri, grovt spioneri eller grov obehörig befattning med hemlig uppgift är å färde. medverkar till gämingen, dömes till ansvar såsom för medhjälp därtill; dock må ej dö­mas Ull svårare straff än fängelse i två år.


16 §

Olovlig underrättelseverksamhet eller olovlig värvning eller försök, för­beredelse eller stämpling till olovlig underrättelseverksamhet må ej utan regeringens förordnande åtalas av åklagare.

Gäming som avses i 3 eller 4 kap. och innebär sådan kränkning av främmande makt som i 12 § sägs, så ock försök, förberedelse eller stämpling Ull gärning som nu sagts eller underlåtenhet att avslöja så­dan gäming må ej heller åtalas av åklagare utan förordnande av rege­ringen eller den regeringen bemyn­digat dänill.

Gärning som avses i 3 eller 4 kap. och innebär sådan kränkning av främmande makt som i 11 § sägs, så ock försök, förberedelse eller stämpling till gärning som nu sagts eller underlåtenhet att avslöja så­dan gäming må ej heller åtalas av åklagare utan förordnande av rege­ringen eller den regeringen bemyn­digat därtill.

Senaste lydelse 1974:565.


 


Prop. 1975/76:174

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse 22 kap. 2a§

Om någon under beredskapstill­stånd eller då riket är i krig bland allmänheten sprider eller till främ­mande makt framför eller låter framkomma falskt rykte eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, dömes för ryktesspridning till fara för rikets säkerhet till böter eller fängelse i högst två år.


Denna lag träder i kraft den I januari 1978.


 


Prop. 1975/76:174

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET
                PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1976-03-18

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, An­dersson. Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Noriing, Feldt. Zachrisson, Leijon. Hjelm-Wallén, Peterson

Föredragande: statsrådet Geijer

Proposition om ändring i brottsbalken

1    Inledning

Gällande bestämmelser om brott mot rikets säkerhet finns i 19 kap. brottsbalken (BrB). De fick i aUt väsentligt sin nuvarande utformning vid den revision av strafflagens regler om brott mot staten och allmänheten som genomfördes år 1948 (prop. 1948:80 och 144, ILU 1948:39 och rskr 1948:379).

Revisionen innebar i fråga om brottet spioneri bl. a. att kravet på uppsåt med avseende på rekvisitet "att gå främmande makt tillhanda" fick en vidare innebörd än det hade haft tidigare. Enligt de bestämmelser som gäll­de före år 1948 krävdes nämligen för straffbarhet syfte - dvs. direkt upp­såt från gämingsmannens sida - att gå främmande makt Ullhanda. Genom reformen likställdes indirekt och eventuellt uppsåt med syfte. Bestämmel­sen överfördes utan ändring i detta avseende lill BrB. Enligt gällande rätt kan alltså ansvar för spioneri komma i fråga bl. a. i fall då en gämingsman inte har haft för avsikt att gå främmande makt tillhanda men likväl har in­sett alt hans handling får denna effekt.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 januari 1974 Ullkallades en sakkunnig' för att se över BrB:s bestämmelser om brott mot rikets säker­het. Huvuduppgiften var därvid att undanröja de mindre tillfredsställande konsekvenser som 1948 års utvidgning av uppsåtsrekvisitel vid spioneri hade medfört. Den sakkunnige fick vidare i uppdrag att överväga i vad mån en ändring av bestämmelsema om spioneribrotten borde föran-

' Regeringsrådet Magnus Sjöberg.


 


Prop. 1975/76:174                                                    8

leda följdändringar i fråga om det i samma kapitel upptagna brottet obehö­rig befattning med hemlig uppgift. Med utgångspunkt i det vitala intresset av en fri samhällsdebatt borde särskUd uppmärksamhet också ägnas frågan om brotten ryktesspridning till fara för rikets säkerhet och tagande av ut­ländskt understöd var ändamålsenligt utformade. När det gällde straffska­lorna i kapitlet borde frågan om en gemensam slraffskärpningsregel för det fall att riket är i krig övervägas. 1 uppdraget ingick slutligen en allmän kart­läggning och bedömning av behovet av ändringar i gällande lagstiftning i syfte att skapa bättre föratsättningar för bl. a. en fri samhällsdebatt utan att därmed väsentliga skyddsintressen med hänsyn Ull rikets säkerhet åsido­sattes.

Den sakkunnige avlämnade i maj 1975 sitt betänkande (Ds Ju 1975: 16) Spioneribrottel m. m. Betänkandet innehåller förslag till ändringar i 16, 17, 19 och 22 kap. BrB. Betänkandet bör fogas Ull protokoUet i detta ärende som bilaga.

Betänkandet har remissbehandlats. Yttranden har därvid inkommit från justiliekanslem (JK), riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, länsstyrelsen i Stockholms län, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, Sveriges ad­vokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges åklagare. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Pressens samarbeis­nämnd.

Vissa remissinsianser härtill sina yttranden fogat särskilt inhämtade ytt­randen, nämligen RÅ från överåklagama i Stockholm, Göteborg och Mal­mö och från länsåklagama i Norrbottens och Älvsborgs län samt länssty­relsen i Stockholms län från polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt.

Yttrande har vidare inkommit från Sveriges författarförbund.

2    Betänkandet

1 betänkandet föreslås att följande lagändringar genomförs i 19 kap. BrB. Spioneristadgandet i 5 § begränsas att omfatta endast fall där gärningsman­nen haft direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Som en följd härav ändras gärningsbeskrivningen beträffande obehörig befattning med hemlig uppgift (7 § första stycket) att omfatta gärningar som f. n. är att bedöma som spioneri och som avsett hemlig uppgift men som förövats med indirekt eller eventuellt uppsåt.

För att möta bl. a. den situaUonen att brottet obehörig befattning med hemlig uppgift innefattar tillhandagående av främmande makt införs en särskild straffskala for grova fall av brottet (8 §). Bestämmelsen om vårds­löshet med hemlig uppgift i 7 § andra stycket bryts ut till en särskild para­graf (9 §). Nuvarande 9 §, som upptar brottet olovlig underrättelseverk­samhet, delas upp på två paragrafer, 10 och 11 §§. Till 10 § hänförs 9 §


 


Prop. 1975/76:174                                                                   9

första slycket med den ändringen alt endast fall av direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda kommer att omfattas av bestämmelsen. Till 11 § flyttas 9 § andra stycket, som därvid erhåUer en ny brotlsbeteckning, olovlig personspaning. Vidare föreslås vissa följdändringar i 14-16 §§.

För att skapa bättre förutsättningar för en fri samhällsdebatt utan att för den skull väsenUiga skyddsintressen med hänsyn till rikets säkerhet åsido­sätts föreslås att bestämmelsen i nuvarande 19 kap. 8 § om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet utmönstras vad avser mera normala förhållan­den men bibehålls vad avser tid då landet är i krig eller då av krig föranled­da utomordenUiga förhåUanden råder. Den föreslagna begränsningen leder lill att lagrummet flyttas från 19 kap. till 22 kap., som behandlar krigsartik­lar. Vidare föreslås att bestämmelserna om samhällsfarlig ryktesspridning (16 kap. 6 §), beljugande av myndighet (17 kap. 6 §) samt tagande av ut­ländskt understöd (19 kap. 13 § BrB) upphävs.

1 fråga om det närmare innehållet i betänkandet hänvisas till bUagan.

3   Remissyttrandena 3.1 Spioneribrottet

Utredningens ståndpunkt att det såsom spioneri kriminaliserade områ­det enligt gällande rätt är avsevärt vidare än vad som efter vanligt språk­brak och i det allmänna rättsmedvetandet innefattas i rabriceringen spio­neri godtas i allmänhet av remissinstansema. Till förslaget att ansvar för spioneri skall inträda endast i fall dä direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda föreligger ansluter sig sålunda flertalet remissinstanser såsom JK, RÅ, länsåklagaren i Älvsborgs län, Svea hovrätt, länsstyrelsen i Stock­holms län, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, Sveriges advo­katsamfund, TCO, Pressens samarbeisnämnd och Sveriges författarför­bund.

Överbefälhavaren och rikspolisstyrelsen tillstyrker omkonstruktionen av spioneribrottet under föratsättning att den av utredningsmannen före­slagna paragrafen grov obehörig befattning med hemlig uppgift infors. För­eningen Sveriges åklagare uttalar sig i samma riktning. Överåklagaren i Stockholm godtar förslaget om än med viss tvekan.

Större tveksamhet inför förslaget uttrycker länsåklagaren i Norrbottens län och Sveriges domareförbund. Länsåklagaren anser att direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda torde kunna styrkas utan större svårighet i de fall där initiativet tiU handlingen tagits av främmande makt. Däremot kan - i de fall där initiativet utgår från "spionen" själv - motiven till handlandet vara andra och avsikten att gå främmande makt tUlhanda där­för inte lika självklar men gärningen ändå vara lika allvarlig för rikets sä­kerhet och framstå som lika förkastlig.

Domareförbundet anför att gärningsmannen i de klassiska fallen av spio­neri ofta handlar endast av ekonomiska motiv eller för att klara sig undan i


 


Prop. 1975/76:174                                                   10

en utpressningssitualion. Han har inget politiskt intresse i saken. 1 dessa fall föreligger som regel direkl uppsåt i förhållande till gynnandet av främ­mande makt. Spionerihandlingen är nämligen ett nödvändigt genomgångs­led Ull den effekt gärningsmannen vUl uppnå. Dessa fall kommer alltså att också enligt förslagel bli straffbara som spioneri. Situationen behöver dock inte vara denna. Som exempel anförs att den som representerar den främmande makten, beställaren, för att göra handlingen mindre motbju­dande för gärningsmannen inte uppger för honom i vems intresse han handlar. Detta kan också vara gärningsmannen likgiltigt. Beställaren påstår kanske att det är någon inhemsk politisk organisation som vill ha fram upp­gifter. Man kan tänka sig många fall där uppgiftslämnaren skulle gå fri där­för att man inte kan bevisa att han insåg att uppgiften var avsedd för främ­mande makt, med andra ord man kan inte bevisa direkt uppsåt, men om­ständigheterna är ändå sådana att man anser sig kunna utgå ifrån att gär­ningsmannen haft åtminstone eventuellt uppsåt i förhållande till gynnandet av främmande makt. Ett sådant handlingssätt kan enligt domareförbundet ha ett drag av svek och trolöshet. Förbundet anser det tveksamt om det är tillräckligt att föra sådana handlingar under en mildare straffskala och un­der en mindre allvarlig brottsbenämning.

Mot förslaget att begränsa spioneribrottet till fall där gämingsmannen handlat med direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda uttalar sig överåklagarna i Göteborg och Malmö.

Överåklagaren i Göteborg anser inte att tillräckliga skäl föreligger att just beträffande spioneri frångå det uppsåtsbegrepp som i övrigt gäller för brottsbalksbrolten. Han pekar också på att förslaget inte är konsekvent ens beträffande brotten mot rikets säkerhet enär utredningen i fråga om brottet "olovlig personspaning" godtar gängse typerav uppsåt. Att utred­ningen således arbetar med olika uppsåtsbegrepp inom i stort samma äm­nesområde måste vara klart otillfredsställande och skapa förvirring och osäkerhet i arbetet med dessa frågor.

Även överåklagaren i Malmö anser det vara principiellt betänkligt att be­träffande ett brott av så allvariig natur som spioneribrottet införa en in­skränkning av uppsåtsbegreppet som i övrigt i allmänhet inte gäller för brott enligt BrB. Den kriUk som föranletts av utgången i IB-målet och som kommit fram genom den allmänna debatten i massmedia torde förmodligen inte heller tUl så stor del ha sin egentliga grand i det gällande uppsåtsrekvi-sitets konstraktion som i spioneriparagrafens alltför heterogena uppbygg­nad såvitt avser de objektiva rekvisiten. Överåklagaren ifrågasätter därför om inte de problem som består i bl.a. att få spioneriparagrafens innehåll och tiUämpningsområde i överensstämmelse med den aUmänna rätts­känslan i stället för en ändring av uppsåtsrekvisitel bör angripas genom en omarbetning av paragrafens innehåll med avseende på dess objektiva rek­visit.

Som en särskild fråga tar rikspolisstyrelsen upp avsaknaden av bestäm-


 


Prop. 1975/76:174                                                   11

melser om spioneri mot poliUska och ekonomiska förhållanden av betydel­se för rikets säkerhet. Rikspolisstyrelsen finner det synnerligen angeläget att spioneribrotten blir föremål för en djupgående översyn och modernise­ring med hänsyn till den ändring av målinriktningen mot sådana intressen som kan skönjas i nuvarande underrättelseverksamhet.

3.2 Obehörig befattning med hemlig uppgift

Ulredningens förslag att lill brottet obehörig befattning med hemlig upp­gift hänföra spioneriförfaranden som avser uppgifter av hemlig natur men som begås utan direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda godtas i all­mänhet av remissinstansema. Den begränsning av det straffbara området som förslaget samtidigt innebär med avseende på uppgifter av icke hemlig natur har dock föranletl en del yttranden.

Avkriminaliseringseffekten godtas uttryckligen av RÅ. överåklagaren i Stockholm, Svea hovrätt och länsstyrelsen i Stockholms län. RÅ och över­åklagaren i Stockholm anför som motivering att de situationer som enligt förslaget kommer att falla utanför det straffbara området torde sakna stör­re praktisk betydelse.

Även Sveriges domareförbund anser sig kunna godta den föreslagna lös­ningen med hänsyn till att de fall som genom förslaget utesluts från det straffbara området synes vara praktiskt osannolika. Förbundet vill dock peka på en handlingstyp där konsekvensen av förslaget kan ifrågasättas, exempelvis då någon ur tidningar eller officiella publikationer mot ersätt­ning samlar in uppgifter om hamn- och sjöfartsförhåUanden men utan syfte att gynna främmande makt.

Också JK behandlar problemet med i och för sig öppna uppgifter, vilka tagna var för sig ger en begränsad informaUon om förhåUanden av intresse för främmande makt men som tillsammantagna ger en för främmande makt värdefull helhetsbild. Åtskilliga uppgifter som rör vårt försvar torde enligt JK vara av den karaktär att de var för sig är av begränsat intresse och där­för saknar sekretesskydd men tillsammantagna ger en viss översikt av för­hållanden som berör totalförsvaret. Eftersom en mer ingående studie av tänkbara effekter av förslaget härvidlag saknas i betänkandet bjuder för-sikUgheten att man vidgar ramen för bestämmelsen så att nämnda fall ryms inom straffstadgandet. BrB 19 kap. 7 § bör därför enligt JK:s mening inte begränsas tiU befattning med hemliga uppgifter utan avse alla de uppgifter enUgt 19 kap. 5§ vilkas uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets säkerhet. Genom att ge upp rekvisitet "hemlig uppgift" och i stället knyta an till rekvisiten för spioneri torde bestämmelsen aUtjämt få anses strikt begränsad lill klart slraffvärda förfaranden. Brottsbeteckning­en för ett på så sätt avgränsat brott skulle kunna vara "obehörig befattning med uppgUt av betydelse för rikets säkerhet".

Förslaget att införa en särskild straffbestämmelse för grova fall av


 


Prop. 1975/76:174                                                                 12

obehörig befattning med hemlig uppgift har inte mött någon er­inran under remissbehandlingen.

1 fråga om kriterierna för grovt brott görs dock några påpekanden. Enligt länsåklagaren i Älvsborgs län bör övervägas om inte krigsfara och bered­skapstillstånd börjämställas med krig vid bedömningen om brottet bör an­ses som grovt. I sådana lägen aktualiseras och hanteras mängder av hemli­ga uppgifter av många personer inom totalförsvaret. Ett röjande av för­svarshemligheter kort före ett krigsutbrott kan bli ödeläggande för rikets försvarsansträngningar. Sveriges författarförbund understryker att vissa kriterier för grovt brott måste användas med stor försiktighet, särskilt kri­teriet "vad som på grand av allmän eller enskild tjänst betrotts honom". Enligt förbundet bör det i propositionen markeras att den trolöshet som därvid åsyftas bör vara förenad med avsevärda skador eller emanera från tjänsteman som intar nyckelposition eller eljest befinner sig högt upp på förtroendeskalan för att konstituera grovt brott.

Rikspolisstyrelsen betonar att det nya brottet grov obehörig befattning med hemlig uppgift bör bryta det s. k. meddelarskyddet i tryckfrihetsför­ordningen. Eftersom en ny massmediegrundlag är aktuell bör denna av­vaktas innan ändringarna beträffande 19 kap. 5 och 8 §§ träder i kraft. Re­sultatet blir annars att det under en övergångstid uppstår en inte godtagbar lucka i lagen.

Straff latituderna för normalformen och den grova formen av brot­tet obehörig befattning med hemlig uppgift diskuteras i en del yttranden.

Behovet av en skärpning av straffsatserna påtalas i yttranden från åkla­garhåll. Som motiv anförs bl.a. att de gärningar, som enligt utrednings­förslaget överförs från spioneriparagrafen till 19 kap. 7 och 8 §§ kan vara lika allvarliga som spioneribrotten. Länsåklagaren i Norrbottens län ifrå­gasätter därför om inte straffskalorna i dessa lagram bör bringas i överens­stämmelse med dem för spioneri resp. grovt spioneri. Förslag i samma riktning framförs av överåklagarna i Göteborg och Malmö.

Enligt Föreningen Sveriges åklagare kommer brottstypen obehörig be­fattning med hemlig uppgift att inrymma fall då direkt uppsåt att gå främ­mande makt tillhanda inte kan styrkas men där exempelvis ekonomisk vin­ning varit drivkraften på ett sätt som gör gärningen väl så straffvärd som det typiska spioneriet. Av bl. a. detta skäl anser föreningen att straffmaxi­mum för den grova formen av brottet bör vara detsamma som för spioneri.

RÅ och överåklagaren i Stockholm anser däremot strafflaUtuden för grov obehörig befattning med hemlig uppgift vara tillräcklig för att medge en lämpUgt avpassad påföljd för de brott som del här är fråga om.

1 betänkandet föreslås att brottet vårdslöshet med hemlig upp­gift i nuvarande 7 § andra stycket skall brytas ut till en särskild paragraf, 9 §. Förslaget har inte föranlett några erinringar från remissinstansemas sida.


 


Prop. 1975/76:174                                                              13

3.3 Olovlig underrättelseverksamhet

Förslaget att begränsa det straffbara området för olovlig underrättelse­verksamhet i 19 kap. 9 § första stycket Ull fall där gämingsmannen har di­rekt uppsåt att gå främmande makt tillhanda och utan kompletterande straffbestämmelse för ej avsiktliga gärningar har i allmänhet godtagits av remissinstansema.

TUI utredningens förslag i denna del ansluter sig RÅ, länsåklagaren i Norrbottens län, Svea hovräti, rikspolisstyrelsen, länsstyrelsen i Stock­holms län, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, Sveriges advo­katsamfund, TCO och Pressens samarbeisnämnd. Med hänsyn till att det skulle te sig anmärkningsvärt med ett vidare uppsåtsrekvisit vid olovlig un­derrättelseverksamhet än vid det grövre brottet spioneri accepterar även Sveriges domareförbund den förordade lösningen.

JK och Överbefälhavaren ställer sig däremot tveksamma till förslaget. JK betonar att de olägenheter från utrikespolitisk synpunkt som kan vara förbundna med olovlig underrättelseverksamhet kan inträda vare sig fråga är om verksamhet med direkt syfte att tillhandagå främmande makt eller fråga arom t. ex. en av svensk politisk organisation bedriven verksamhet, vilken önskar bilda opinion mot viss främmande makt genom att införskaf­fa uppgifter om mUitära och andra förhållanden. JK framhåller att uppgifts-insamlandet avser förhållanden av särskilt känslig natur och inte politiska, ekonomiska, sociala etc. samhällsförhållanden i allmänhel, som en fri of­fentlig debatt odisputabelt måste kunna avhandla. Han anser därför att den avvägning utredningsmannen har gjort av hänsyn till rätten tiU fri opinions­bildning inte är odiskutabel.

Även om bestämmelsen om olovUg underrättelseverksamhet i dess nu­varande lydelse veterligen inte tillämpats i annat fall än då direkt uppsåt varit för handen, innebär detta ingen garanti för att dylika gärningar i fram­tiden inte kan komma att begås med indirekt eller eventuellt uppsåt anför överbefälhavaren. Utöver faran för förveckling med främmande makt kan verksamhet av typ olovlig underrättelseverksamhet lätt läggas om till spio­neri mot Sverige. Överbefälhavaren anser därför att man bör överväga att behålla den nuvarande uppsålsformen eller att införa ett kompletterande straffstadgande mot den som utan syfte att gå främmande makt Ullhanda förfar på angivet sätt.

Mot förslaget att ändra uppsåtsrekvisitel för olovlig underrättelseverk­samhet uttalar sig överåklagaren i Siockholm och Föreningen Sveriges åklagare.

Överåklagaren i Stockholm anser i motsats till utredningsmannen att fall kan uppkomma som är både straffvärda och som i det allmänna rättsmed­vetandet framstår som typiska fall av olovlig underrättelseverksamhet utan att direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda kan styrkas. Som exempel anförs att den misstänkte erkänner alt de aktuella uppgifterna lämnats tUl en utländsk ambassad men uppger att avsikten inte varit att gå


 


Prop. 1975/76:174                                                                 14

främmande makt tillhanda utan att informationen lämnats i samband med handläggningen av annat ärende, t.ex. något ansökningsärende. Om den misstänktes invändning inte kan lämnas utan avseende, skulle förfarandet inte kunna straffas. En verksamhet av angivet slag kan särskilt under mera oroliga tider vara till men för Sverige. Det kan finnas risk att tilltron till Sveriges neutrala hållning kan komma att onödigtvis rubbas. Enligt över­åklagaren finns det därför inte skäl att ändra på nuvarande uppsåtsrekvisit. 1 stället bör onödiga eller annars olämpliga åtal liksom nu förebyggas ge­nom regeln om åtalsprövning i 19 kap. 16 §. Föreningen Sveriges åklagare uttalar sig i samma riktning.

Förslaget att bryta ut 9 § andra stycket till en särskild paragraf med ny brottsrubricering har i allmänhet godtagits av remissinstansema. Valet av brottsrabricering - olovlig personspaning - har dock föranlett några påpekanden.

Rubriceringen "olovlig personspaning" godtas uttryckligen av länsåkla­garen i Norrbottens län, rikspolisstyrelsen, TCO och Pressens samarbeis­nämnd.

Några instanser anser däremot inte att den föreslagna brottsbenämning­en är tillfredsställande. EnUgt 7Å leder rabriceringen framför allt tankama till ett sökande som är inriktat på personen och inte uppgifter om perso­nen. JK förordar därför för sin del beteckningen "olovligt anskaffande av personuppgifter". Svea hovrätt efteriyser en benämning som antyder upp­såtet att gå främmande makt tillhanda medan Sveriges domareförbund ifrågasätterom inte "flyktingspionage" aren lämpligare brottsbenämning.

Enligt Föreningen Sveriges åklagare förefaller urskiljandet av den aktu­ella formen av underrättelseverksamhet till en särskild brottstyp med egen beteckning varken innehållsmässigt eller språkligt ge några fördelar.

3.4 Ryktesspridning

Utredningens förslag att mönstra ut brotten ryktesspridning till fara för ri­kets säkerhet, såvitt avser annan tid än då riket är i krig eller beredskaps­tillstånd råder, samhällsfarlig ryktesspridning och beljugande av myndig­het tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Som motiv anförs främst att samhället tveklöst är bättre rastat att möta falsk ryktesspridning nu än förr genom att massmedias information fått effekti­vare genomslagskraft. Vidare anges sådana faktorer som en högre genom­snittlig utbildningsnivå och ett bredare politiskt engagemang bland allmän­heten nu mer än lidigare vara ägnade all förta effekten av falsk ryktes­spridning.

Annan uppfattning har Svea hovrätt, Sveriges domareförbund och För­eningen Sveriges åklagare.

Att helt lita till den fria debatten och massmedias förmåga och vilja att medverka till erforderliga tillrättalägganden förefaller Svea hovrätt vansk­ligt. Rättelser och dementier bedöms ofta sakna nyhetsvärde och ges då Ii-


 


Prop. 1975/76:174                                                   15

ten publicitet, inte sällan på undanskymd plats. Vidare kommer de ofta så sent, att obotlig skada av ett falskt rykte eller annat oriktigt påstående re­dan inträtt. Hovrätten erinrar om att också utredningen beträffande brottet ryktesspridning till fara för rikets säkerhet framhåller, att möjligheterna att med saklig upplysning och information möta de skadeverkningar förfaran­det kan ha är mycket små. Vad angår brottet beljugande av myndighet har hovrätten svårt att inse hur kriminaliseringen av uppsåtligt spridande av medvetet sanningslösa påståenden rörande faktiska förhållanden skulle kunna inkräkta på den fria kritikrätten. Erfarenheterna av lagstiftningen tyder inte heller på att så skulle vara fallet. Däremot kan möjligheten att i straffrätlslig ordning ingripa mot sådana gärningar som här avses - och därmed möjligheten att i offenUig rättegång visa att framförda påståenden är osanna - vara värdefull. Sammanfattningsvis anser hovrätten tillräckli­ga skäl inte föreligga för att mönstra ut hithörande slraffstadganden.

Även Sveriges domareförbund hyser på likartade grander betänkligheter mot att lämna den straffri, som uppsåtligen sprider falskt rykte eller andra osanna påståenden ägnade att medföra de i lagrammen angivna samhälls­skadliga verkningama. Beträffande sådan samhällsfarlig ryktesspridning som kan medföra fara för allmän ordning och säkerhet anser man det inte heller verklighetsfrämmande att anta att den inflammerade och alltmer hårdnande samhällsdebatt som nu råder kan ge upphov till sådana situatio­ner som avses i lagrummet. 1 fråga om beljugande av myndighei anför för­bundet att det i regel varken torde vara meningsfullt med ett straffrättsUgt ingripande eller anses önskvärt från de angripna myndighetemas sida. Men situationer kan enligt förbundet tänkas där den falska ryktessprid­ningen är så hänsynslös och så samhällsskadlig att möjlighetema till ett ingripande bör finnas. Att som utredningen hänvisa till att brottet ibland också innefattar förtal av enskild och att personen i fråga kan kräva ut an-_ svar för sådant brott är verklighetsfrämmande. Få människor och allra minst ämbetsmän önskar figurera i förtalsprocesser. Förbundet känner sig därför inte övertygat om att lillräckliga skäl föreligger för att upphäva kri­minaliseringen av falsk ryktesspridning.

Föreningen Sveriges åklagare ifrågasätter om det av utredningen före-bragta materialet är Ullräckligt för att ligga till grand för en ändrad lagstift­ning. Föreningen anser sig f. n. inte vilja la ställning Ull betänkandets för­slag i dessa delar. Som ett altemativ till den föreslagna ändringen av be­stämmelsen om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet anser man kun­na övervägas att låta bestämmelsen omfattas av den särskilda åtalspröv­ningen enligt 19 kap. 16 § BrB.

Länsåklagama i Älvsborgs och Norrbottens län diskuterar den föreslag­na ändringen beträffande ryktesspridning till fara för rikets sä­kerhet. Enligt länsåklagaren i Älvsborgs län bör det avgörande för straffansvaret vara om ryktesspridningen är ägnad att framkalla fara för ri­kets säkerhet. Konstateras sådan fara föreligga är det ointressant om riket


 


Prop. 1975/76:174                                                                  16

är i krig eller om krigsfara råder. Lagrammet bör därför behållas i sin nuva­rande utformning. Länsåklagaren i Norrbottens län ifrågasätter om inte en samskrivning av den föreslagna nya 2 a § i 22 kap. med den för krigsmän gällande speciella bestämmelsen i 22 kap. 6 § BrB bör övervägas.

Polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt tar upp brottet be ljugande av myndighet till särskild belysning och anför att det inte allUd är möj­ligt för myndigheten att meddela de sakupplysningar som kan krävas för att vederlägga osanningar. Inom polisens verksamhetsområde kan exem­pelvis sekretesskäl, hänsyn till gärningsman eller annan berörd person el­ler spaningstekniska skäl inte sällan omöjliggöra bemötanden, som gran­das på en fullständig redovisning av sakförhåUandena. Situationer där en serie medvetet orikliga påståenden, som av anförda skäl inte är möjliga att bemöta, avsevärt kan försvåra en myndighets verksamhet torde knappast kunna uteslutas. I dylika fall bör enligt polisstyrelsen straffansvar kunna utkrävas, i vart fall i krislägen. Vissa skäl talar således för att straffbudet bibehålls utan ändring av gämingsbeskrivningen. Däremot anser man det lämpUgt att brottet läggs under speciell åtalsprövning på sätt som skett med vissa andra brott enligt 19 kap. 16 § BrB.

Frågan om myndighetemas informationsmöjligheter behandlas i några yttranden.

JK erinrar om att utredningsmannens förslag bygger på bl. a. de informa­tionsresurser varöver vissa myndigheter numera förfogar. Emellenid kan långt ifrån alla myndigheler länkas få resurser för egen informationsverk­samhet. För vissa myndigheter, exempelvis inom rättsväsendet, är läget vidare mycket speciellt. Rättsväsendets avgöranden lämpar sig generellt föga för presspolemik. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar betonar beho­vet av resurser för snabb och saklig information för att bemöia falskt rykte eller osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet. Enligt länsåklagaren i Älvsborgs län kan del vara angeläget att nu på nytt aktualisera vad informationsutredningen framfört i sitt huvudbetänkande (SOU 1969:48) om vidgad samhällsinformation.

3.5 Tagande av utländskt understöd

Utredningens förslag all upphäva bestämmelsen om tagande av ut­ländskt understöd tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissin­stanser.

Tveksamt till förslaget om en avkriminalisering ställer sig dock Sveriges domareförbund. Förbundet uppger sig dela utredningens mening att det är otillfredsställande alt paragrafen har fått en så generell utformning alt fall, där i Sverige propageras mot svensk utrikespolitik gentemot viss mot­ståndsrörelse och kritiken ekonomiskt underslöds av en svensk person som sympatiserar med motståndsrörelsen, denne kan bli straffbar enligt lagrummet, dvs. anses handla i främmande makts intresse. Man bör därför


 


Prop. 1975/76:174                                                                 17

söka finna en mer rationell avgränsning av straffbudets räckvidd. Skäl ta­lar dock emot att bestämmelsen avskaffas hell, exempelvis att den förtäck­ta utländska propagandan inte lika lätt låter sig bekämpas genom upplys­ning och offentlig diskussion som den propaganda som är öppet under­stödd från utlandet. Förbundet erinrar om all det under de sista åren har bragtsi dagen hur hänsynslöst utländsk propaganda, t.ex. CIA, arbetar för att påverka förhållanden i främmande stater. Mol bakgmnd härav och med beaktande av den hårdnande ideologiska kampen ter det sig olyckligt att för framtiden avstå från straffbudei som ett medel mol propaganda som be­döms som samhällsskadlig. En möjlighet att förhindra lagföring av icke slraffvärda fall av tagande av utländskt understöd vore enligl förbundet att utsträcka den i 19 kap. 16 § BrB föreskrivna särskilda ålalsprövningen till all omfalta också detta brott.

Förslaget till avkriminaUsering avstyrks av Svea hovrätt, överbefälha­varen och rikspolisstyrelsen. Hovrätten anser att möjligheter bör finnas att genom ingripande i straffrättslig ordning bekämpa en samhäUsskadlig pro­paganda och att brottet tagande av utländskt understöd i sak bör bibehål­las. Överbefälhavaren anför att det faktum att stadgandet veteriigen ännu inte tiUämpats inte utgör ett motiv att utmönstra det. Den preventiva effek­ten får inte underskattas. Eftersom en gäming enligt nuvarande 19 kap. 13 § även efter en avkriminalisering torde komma att ske fördolt är det osannolikt att allmänheten blir i stånd att uttala sin förkastelsedom så som utredningsmannen föratsatt. Den som utpekar någon för tagande av ut­ländskt understöd kan riskera att bli stämd för förtal. Stadgandet bör där­för bibehållas. Enligt rikspolisstyrelsen bör frågan ytteriigare utredas, lämpligen i samband med en genomgripande översyn av spionerilagstift­ningen i sin helhet.

4    Föredraganden

4.1 Inledning

Den som med uppsåt att gå främmande makt tillhanda obehörigen röjer uppgift rörande förhållande vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets säkerhet ådrar sig enligt 19 kap. 5 § brottsbalken (BrB) ansvar för spioneri.

1 uttrycket "uppsåt att gå främmande makt tillhanda" ligger inte endast att gärningsmannen direkt har åsyftat att främja främmande makt. Med ett sådant direkt uppsåt jämställs vad som betecknas som indirekt och eventu­ellt uppsåt. Som spion kan alltså även den dömas som visserligen inte åsyf­tar att gå främmande makt tillhanda men inser att hans gäming nödvändigt­vis måsle få detta till följd (indirekt uppsåt). Han kan också dömas om han inser att gärningen medför risk för en sådan effekt och det måste antas att han inte skulle ha avstått från gärningen även om han hade varit säker på att den skulle medföra effekten (eventuellt uppsåt).

:-Riksdagen I97.V76, I saml. Nr 174


 


Prop. 1975/76:174                                                                 18

Innebörden av det nu angivna rekvisitet klargjordes för en större allmän­het genom den s. k. IB-affären, som ledde till bl. a. att en journalist ålades spioneriansvar för att han i Udning hade publicerat insamlade uppgifter rö­rande hemlig del av försvarets underrättelsetjänst (SvJT 1974 rf s. 84). Den debatt som åtalet och domen väckte gav vid handen att beteckningen spio­neri är mycket värdeladdad och att den allmänna uppfattningen syntes vara att spioneribegreppet borde förbehållas gärningar som direkt syftade Ull att gå främmande makt tillhanda.

Med anledning härav tillkallade jag bl.a. en utredningsman med uppgifl all se över spioneribestämmelsema och även i övrigt utreda frågan om ändringar i bestämmelserna i 19 kap. BrB om brott mot rikets säkerhet.

Utredningsmannen har år 1975 lagt fram ett betänkande (Ds Ju 1975: 16) Spioneribrottet m.m. Belänkandet kan sägas behandla två huvudfrågor. Den första berör i främsta rummet beslämmelserna om spioneri och avser huvudsakligen en teknisk översyn av spioneribestämmelsema och - som en konsekvens härav - en översyn av vissa andra straftbestämmelser i ka­pitlet som nära ansluter till bestämmelsema om spioneri. Den andra hu­vudfrågan gäller om ändringar i 19 kap. BrB bör göras - utan att väsentliga skyddsintressen åsidosätts - i syfte att skapa bättre föratsättningar för en fri samhäUsdebatt och ett obundet meningsutbyte. Härvidlag tilldrar sig bestämmelserna om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet (19 kap. 8 §) och tagande av utländskt understöd (19 kap. 13 §) det främsta intres­set. Med hänsyn emellertid till att bestämmelserna om ryktesspridning lill fara för rikets säkerhet har mycket nära samband med bestämmelserna i 16 kap. BrB om samhällsfarlig ryktesspridning (6 §) och i 17 kap. om beljugan­de av myndighet (6 §) såväl innehållsmässigt som systematiskt och lagtek­niskt har även sistnämnda beslämmelser tagits upp till behandling. Slutli­gen behandlas i betänkandet frågan om införande av gemensamma straff­bestämmelser i 19 kap. BrB för det fall att riket är i krig.

Utredningsförslaget innehåller således förslag till en huvudsakligen tek­nisk översyn av spioneribestämmelsema. Under remissbehandlingen har rikspolisstyrelsen med anledning därav pekat på att det inte finns några be­stämmelser om spioneri mot poliUska och ekonomiska förhållanden av be­tydelse för rikets säkerhet och därvid hänvisat bl.a. Ull fallet Guillaume i Västtyskland. Styrelsen finner det synnerligen angeläget att spioneribrot­ten blir föremål för en djupgående översyn och modemisering med hänsyn till den ändring av målinriktningen mot sådana intressen som kan skönjas i nuvarande underrättelseverksamhet.

För egen del menar jag att gällande spioneribestämmelser ger skydd för sådana ekonomiska och politiska förhållanden vilkas uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets säkerhet. Utredningsförsla­get innebär inte någon ändring härvidlag. Vid sädant förhållande och då ut­redningsförslaget under remissbehandlingen fått ett i allt väsentligt välvil­ligt mottagande förordar jag att förslaget nu läggs till grand för lagstiftning.


 


Prop. 1975/76:174                                                   19

4.2 Spioneribrottet

GäUande bestämmelser i 19 kap. 5 och 6§§om spioneri resp. grovt spioneri fick i allt väsentligt sin nuvarande utformning vid den reform av dåvarande strafflagens regler om brott mot staten och allmänheten som ge­nomfördes år 1948 (prop. 1948:80 och 144, ILU 1948:39 och rskr 1948: 379). Vid BrB:s tillkomst överfördes bestämmelserna från strafflagen Ull BrB i stort sett utan annan ändring än att straffskaloma justerades.

De olika slag av handlingar som omfattas av straffbestämmelsen om spioneri är anskaffande, befordrande, lämnande och annat röjande. Före­målet för någon av dessa handlingar är uppgift, som rör försvarsverk, va­pen, förråd, import, export eller annal förhållande och vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkför­sörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden el­ler eljest för rikets säkerhet. Handlingen skall ha skett obehörigen, dvs. den skall inte på grand av särskilda förhållanden vara tillålen. 1 subjektivt hänseende gäller, i överensstämmelse med vad i allmänhet gäller brott en­ligt BrB, att brottets objektiva bestämningar skall täckas av uppsåt från gär­ningsmannens sida och att detta uppsåt i och för sig inte behöver vara di­rekt utan att straffbarhet föreligger även i fall då endast s. k. indirekt eller eventuellt uppsåt föreligger. Däratöver gäller emellertid i subjektivt hänse­ende att handlingen skall ske i uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Här är som inledningsvis framhållits alt märka att även i delta senare hän­seende straffbarhet föreligger redan vid indirekt eller eventuellt uppsåt.

En genomgång av praxis rörande spioneri som utredningsmannen har fö­retagit har gett vid handen att uppsåtsfrågan i rättstillämpningen i regel varit juridiskt-tekniskt okomplicerad. 1 de flesta fall torde förekomsten av direkt uppsåt ha varit obestridd eller frågan om uppsåt ha behandlats som en ren bevisfråga. 1 det s. k. IB-målet har emellertid domstolen använt sig av konstmktionen eventuellt uppsåt. När uppsåtsfrågan i detta mål kom­mit i centram och del uttryckligen slagits fast att även annan form av upp­såt än direkt uppsåt räcker för straffbarhet, har en sådan bedömning - av den allmänna debatten i massmedia all döma - lett sig främmande och nä­ra nog oförenlig med spioneribegreppet.

Utredningsmannen ansluter sig Ull kritikerna och menar att brottsbe­nämningen spioneri omfattar mera än vad som för det allmänna rättsmed­vetandet och enligt vanligt språkbrak framstår som naturiigt. I valet mellan att jäinka gämingsbeskrivningen därhän att ansvar för spioneri inträder en­dast i fall då direkt uppsåt föreligger eller att ersätta den nuvarande brotts-benämningen med en ny sådan som kan väntas bättre svara mot de olika faU som omfattas av de nuvarande spioneribestämmelsema förordar utred­ningsmannen den förstnämnda lösningen.

Under remissbehandlingen har remissinstansema i stor utsträckning gi­vit uttryck åt uppfattningen att det såsom spioneri kriminaliserade området kan antas vara avsevärt vidare än vad som i det allmänna rättsmedvetan-


 


Prop. 1975/76:174                                                   20

det innefattas i rabriceringen spioneri och godtagit förslaget att begränsa brottsbenämningen spioneri till förfaranden där gämingsmannen handlar / syfte att gå främmande makt tillhanda. I några yttranden framhålls dock det principiellt olämpliga i att just beträffande spioneri införa en inskränk­ning av det uppsåtsbegrepp som i allmänhet gäller för brott enligt BrB. Även inom kapiUet som rör brott mot rikets säkerhet kommer man därige­nom att arbeta med olika uppsåtsbegrepp, en inkonsekvens som måste an­ses vara klart otillfredsställande.

Två instanser har vidare ställt sig tveksamma till den föreslagna om-straklureringen av spioneribrottel från andra utgångspunkter. De anför att gärningar, även om de begås utan direkt uppsåt, kan vara lika förkastliga och lika allvarliga för rikets säkerhel. Bevissvårigheter beträffande gär­ningsmannens direkla uppsåt kan uppstå i fall där uppdragsgivaren inte ger till känna att uppgifterna primärt är avsedda för främmande makt utan an­ger exempelvis en inhemsk politisk organisaUon som mottagare. Även om endast eventuellt uppsåt i förhållande till gynnandet av främmande makt kan styrkas, kan gämingsmannens handlingssätt i dessa fall ha samma drag av svek och trolöshet.

För egen del finner jag det vara självklart alt en brottsbenämning inte bör omfatta mera än vad som för det allmänna rättsmedvetandet framstår som naturligt. Samma ståndpunkt harf. ö. intagits av brottsförebyggande rådet (BRÅ) i dess rapport (1974:3) Kriminalpolitiskt utvecklingsarbete. För en bred allmänhel ter det sig oförklariigt att redan indirekl uppsåt att gå främmande makt tillhanda är tillfyllest för att någon skall kunna fällas till ansvar för spioneri. Från denna utgångspunkt och mot bakgrund av det förhållandet att beteckningen spioneri för allmänheten kommit att framstå som särskilt värdeladdad ter det sig naturligt att som utredningsmannen fö­reslår begränsa broltsbenämningen spioneri till förfaranden där gärnings­mannen handlar i syfte att gå främmande makt tillhanda.

När del gäUer farhågoma beträffande de olägenheter som kan tänkas
uppstå om olika uppsåtsbegrepp används inom 19 kap. BrB vill jag erinra
om att redan nu förekommer skilda sådana begrepp i kapitlet. Utöver det
vanliga uppsåtsbegreppei förekommer sålunda krav på direkt uppsåt i vissl
hänseende i tre paragrafer. Straffbestämmelsen för olovlig underrättelse­
verksamhet i 9 § riktas emot den som här i riket bedriver verksamhet "för
anskaffande av uppgifter" av viss art. För brottet tagande av utländskt un­
derstöd i 13 § krävs att understödet mottas "för att        påverka den all­
männa meningen om statsskicket eller åigärder i rikets inre eller yttre sty­
relse". 1 14 § stadgas bl.a. att "såsom stämpling till högförräderi skall
även anses alt träda i förbindelse med främmande makt för att förbereda,
möjliggöra eller underlätta att sådant brott må förövas". Jag kan därför in­
te dela uppfattningen att den föreslagna lösningen beträffande spioneri bör
undvikas enbart med hänsyn till de svårigheter som skilda uppsåtsbegrepp
kan tänkas medföra.


 


Prop. 1975/76:174                                                   21

Inte heller bevissvårighetema bör överdrivas. Spioneriparagrafen avser att täcka bl. a. fall där gärningsmannen handlar av ekonomiska motiv eller i en utpressningssituaUon utan eget politiskt intresse i saken. I dessa fall fö­religger i regel direkt uppsåt att tillhandagå främmande makt eftersom spionerihandlingen utgör ett nödvändigt genomgångsled till den effekt gär­ningsmannen vill uppnå. Ett lillhandagående av främmande makt kan an­ses föreligga även om gärningen närmast sker för en organisation som handlar i främmande makts intresse Ofr NJA II 1942 s. 672f och 676). Dessa fall kommer också enligt förslaget att bli straffbara som spioneri. Visserligen kan svårigheter ibland tänkas uppstå att styrka annat än even­tuellt uppsåt i förhållande till gynnandet av främmande makt. Vissa gär­ningar av denna typ kan otvivelaktigt vara allvarliga. Den omständigheten att de med den föreslagna regleringen kommer att falla utanför spioneripa­ragrafens tillämpningsområde medför dock inte att de lämnas straffria, jfr avsnitt 4.3.

Mina överväganden har således lett mig tUl uppfattningen att sådana för­faranden som för ett naturligt betraktelsesätt inte ter sig som spioneri mås­te tas undan från paragrafens tillämpningsområde. 1 det allmänna rätts­medvetandet uppfattas spioneri som ett handlande i förrädisk avsikt eller i syfte att gå främmande makt Ullhanda. Beteckningen spioneri bör i enlighet härmed förbehåUas fall där gynnandet av främmande makt ingår som ett avsikUigt led i gämingsmannens handlande. Jag förordar därför att 19 kap. 5 § ändras i överensstämmelse med utredningsmannens förslag.

4.3 Obehörig befattning med hemlig uppgift

Den som utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda men i övrigt upp­såtUgen begår gäming som till sina objekUva bestämningar överensstäm­mer med gämingsbeskrivningen för spioneri, med del tillägget att gär­ningen skall avse uppgift som rör förhållande av hemlig natur, straffas en­ligl gällande rätt för obehörig befattning med hemlig uppgift (19 kap. 7 § första stycket). Straffskalan omfattar böter eller fängelse i högsl två eller, om riket var i kiig, böter eller fängelse i högst fyra är.

Under "förhållande av hemlig natur" inbegrips endasl sådant som verk­ligen är avsett att hemlighållas och inte heller redan blivit allmänt känt. För att ett visst förhållande skall kunna anses vara avsetl att hemlighållas bör denna avsikt i regel ha kommit till uttryck på något sätt. Förutom genom anbringande av hemligstämpel kan delta ha skett genom order till underly­dande eller anslag om förbud för obehöriga att vinna tillträde o. d. 1 undan­tagsfall kan ett visst förhållande - t. ex. militära positioner under krig -vara sådant att det i och för sig framgår att förhållandet är av hemlig natur.

Enligt utredningsmannens förslag bör omkonstruktionen av spioneri­brottet få Ull följd att de gärningar, som f n. bedöms som spioneri men som förövas utan direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda, i stället träffas


 


Prop. 1975/76:174                                                   22

av straffbestämmelsen i 19 kap. 7 §, föratsatt att gärningen avser uppgift av hemlig natur. Enligl förslaget åstadkoms ändringen genom att orden "utan uppsåt" i 19 kap. 7§ första stycket ersätts med "ulan syfte" att gå främmande makt tillhanda.

Förslaget innebär också en begränsning av det straffbara området i för­hållande till gällande rätt. Gärningar, som avser förhåUanden av icke hem­lig natur och som begås utan direkt uppsåt att gå främmande makt tillhan­da, kommer enligt förslaget att falla utanför såväl 5 § som 7 §. Som motiv anförs att sådana gärningar praktiskt sett synes vara så osannoUka att man kan bortse från dem när det gäller kriminalisering.

Den sålunda föreslagna lagändringen har vid remissbehandlingen till­styrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Vad gäller avkriminaliseringseffekten har dock den invändningen framförts att pro­blem kan uppstå med i och för sig öppna uppgifter vilka tagna var för sig ger en begränsad information men som tillsammantagna kan ge en för främmande makt värdefull helhetsbild. Straffansvaret borde därför inte be­gränsas till befattning med hemlig uppgift ulan avse alla de uppgifter enligt 19 kap. 5 §. vilkas uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets säkerhet.

Till skillnad från spioneribrottet uppställs beträffande brottet obehörig befattning med hemlig uppgift inget krav på att gärningsmannen med sin handling skall ha uppsåt att gå främmande makt tillhanda. 1 förarbetena till 1948 års lagstiftning uttalades att paragrafen, för att kriminaliseringen inte skulle sträcka sig för långt, måste begränsas till uppgifter av sådan beskaf­fenhet att deras anskaffande eller röjande innefattade en typisk fara så att det framstod som otillbörligt att anskaffa eller röja dem. Därför upptogs krav på att uppgiften skulle vara av hemlig natur och att gärningen skulle ske obehörigen (SOU 1944:69 s. 135).

De av utredningsmannen föreslagna ändringarna i 5 och 7 §§ innebär emellertid att 7 § inte bara kommer att omfalta handlingar där gärnings­mannen saknat uppsåt att gå främmande makt tillhanda, och där den nyss anförda begränsningen till uppgifter av hemlig natur därför framstår som erforderlig, utan även handlingar som förövats med indirekt eller eventu­ellt uppsåt att gå främmande makt tillhanda. För att fånga upp dessa hand­lingar, som f n. bedöms som spioneri kan det i och för sig övervägas att lå­ta dessa omfattas av straffansvar utan begränsningen till uppgifter av hem­lig natur. En sådan lösning skulle dock kräva en differentiering mellan de fall då uppsåt att gå främmande makt tillhanda saknas och de fall då sådant uppsåt i indirekt eller eventuell form är för handen. Sistnämnda brott skul­le i så fall tas upp i en paragraf för sig medan 7 § första stycket skulle bibe­hålla sin nuvarande lydelse.

Som utredningsmannen har funnit torde den nuvarande begränsningen till uppgifter av hemlig natur emellertid täcka alla väsentliga fall då en straffsanktion kan ha en funktion att fylla. De fall som mönstras ut från 5 §


 


Prop. 1975/76:174                                                                 23

och som inte fångas upp av 7 § första stycket synes i praktiken vara så osannolika att man kan bortse från dem. Förslaget i denna del har också mottagits positivt av remissinstansema. Jag förordar därför att den av ut­redningsmannen föreslagna ändringen i fråga om brottet obehörig befatt­ning med hemlig uppgift genomförs.

Straffskalan för obehörig befattning med hemlig uppgift omfattar böter eller fängelse i högst två år eller, om riket var i krig, böter eller fängelse i högst fyra år. Lämnas straffskalan orubbad kan, som utredningsmannen anfört, brott som innefattar tillhandagående av främmande makt komma att bedömas efter en förhållandevis lindrig straffskala även om brottet i och för sig är av allvariig art. För att möta bl. a. den situationen föreslås att en särskild straffskala införs för grova fall av obehörig befattning med hemlig uppgift. Bestämmelsen har utformats efter direkt möns­ter från stadgandet angående grovt spioneri. Som kvalifikaUonsgrander anges sålunda att gärningen varit av synneligen fariig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rört förhållande av stor betydelse eller att den brottslige röjt vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom. Strafflatituden omfattar enligt förslaget fängelse i högst fyra år.

Förslaget har inte mött någon egentlig erinran under remissbehandling­en. Ävenjag delar uppfattningen att en komplettering i detta hänseende är välgrandad. Bland de omständigheter som enligt förslaget skall beaktas särskilt vid bedömningen om brottet skall anses som grovt, upptas emeller­tid inte det fall som just motiverat införandet av en strängare straffskala. Även om de angivna momenten endast utgör exempel på försvårande om­ständigheter anserjag det lämpligt att komplettera uppräkningen med ett kriterium varav framgår, att en gärning som innefattat tillhandagående av främmande makt bör anses som grov. Att som en remissinstans föreslår ut­tryckligen jämställa krigsfara och beredskapstillstånd med krig anser jag däremot inte nödvändigt. Bland exemplen på kvalifikationsgrunder anges redan gärning som rört "förhållande av stor betydelse". Exemplifieringen är inte heller uttömmande eller i och för sig avgörande för vad som skall anses som grovt brott. Rubriceringen skall alltid ske med hänsyn tagen till samUiga vid brottet föreliggande omständigheter.

Mot bakgrund av det anförda ansluterjag mig sålunda till förslaget att i 19 kap. BrB införa en ny paragraf med beteckningen grov obehörig befatt­ning med hemlig uppgift (8 §). Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall i enlighet med nyss anförda synpunkter särskilt beaktas om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synneriigen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän el­ler enskild tjänst betrotts honom. 1 likhet med flertalet remissinstanser fin­ner jag den föreslagna straffskalan, fängelse högst fyra år, vara tillräcklig för att medge en lämpligt avpassad påföljd för de brott som det här är fråga om.


 


Prop. 1975/76:174                                                                 24

Jag ansluter mig vidare till förslaget att bryta ut brottet vårdslöshet med hemlig uppgift i nuvarande 7 § andra stycket till en särskild para­graf (9 §).

4.4 Olovlig underrättelseverksamhet

Nuvarande 19 kap. 9 § upptar ansvarsbestämmelser för olovlig un­derrättelseverksamhet. 1 första slycket kriminaliseras verksamhet som går ut på anskaffande av uppgifter rörande militära och andra förhål­landen. Uppenbarandel av uppgiftema för främmande makt skall kunna medföra men för annan främmande makts säkerhet. I andra stycket krimi­naliseras bl. a. verksamhet som innebär att någon hemligen eller med an­vändande av svikliga medel anskaffar uppgifter om annans personliga för­hållanden. Här krävs däremot inte att uppenbarandet av uppgiftema kan medföra särskilda men. 1 subjektivt hänseende krävs i fråga om båda brottstyperna - liksom f. n. i fråga om spioneri - att gärningsmannen haft uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Såväl direkt som indirekt och eventuellt uppsåt kan alltså komma i fråga. För att förebygga onödiga eller annars olämpliga åtal har i 19 kap. 16 § tagits in bestämmelser om särskild åtalsprövning beträffande olovlig underrättelseverksamhet. För åtal krävs sålunda regeringens förordnande. Åtalsfrågan kan av regeringen prövas från utrikespoliUska och andra synpunkter.

Huvudsyftet med kriminaliseringen 19 § f ö r s t a s t y c k e t är att förhin­dra utländska organisaUoner att i Sverige bedriva spioneriverksamhet som riktar sig mot annan främmande makt. Gärningsbeskrivningen täcker emellertid också fall där syftet med verksamheten varit något helt annat än att gå främmande makt tillhanda men där verksamheten ändå får denna ef­fekt. Enligt utredningsmannens mening torde endast gärningar begångna med direkt uppsåt i det allmänna rättsmedvetandet framstå som olovlig un­derrättelseverksamhet. 1 tillgängliga domar (bil. under 1.3) har enligt ut­redningsmannen inle heller i något fall indirekt eller eventuellt uppsåt ak­tualiserats i domsmotiveringen. Även språkligt anser han brottsbenäm­ningen svara bäst mot fall då direkt uppsåt föreligger. I betänkandet före­slås därför att första stycket ändras på motsvarande sätt som i fråga om spioneri så att endast fall av direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda kommer att omfattas av straffbestämmelsen.

Förslaget leder till straffrihet i fall då endast indirekt eller eventuellt uppsåt att gå främmande makt tillhanda föreligger. Enligt utredningsman­nens mening synes något egentligt praktiskt behov av en kompletterings­bestämmelse för dessa fall inte föreligga. Han anser det inte heller uteslu­tet att ett StraffrättsUgt ingripande i sådana fall skulle kunna uppfattas som en omotiverad inskränkning av rätten till fri opinionsbildning.

Remissutfallet i denna del har varit övervägande posiUvt. Fyra instanser ställer sig emellenid tveksamma eller avvisande till förslaget. Överbefälha-


 


Prop. 1975/76:174                                                   25

våren anför att den hittillsvarande erfarenheten av ifrågavarande brott inte utgör någon garanti för att dylika gärningar i framtiden inte kan komma att förövas med indirekt eller eventuellt uppsåt. Utöver den fara för förveck-Ung med främmande makt som sådan verksamhet kan medföra kan den också lätt läggas om till spioneri mot Sverige. Överåklagaren i Stockholm pekar på fall då bevissvårigheter torde kunna uppstå i fråga om syftet att gå främmande makt tillhanda och anför som exempel att en misstänkt erkän­ner att han i samband med handläggningen av visst legitimt ärende till en Utländsk ambassad lämnat uppgifter som kan medföra men för annan främ­mande makt men uppger att avsikten inte varit att gå främmande makt till­handa. En sådan handling torde i det allmänna rättsmevetandet framstå som ett typiskt fall av olovlig underrättelseverksamhet men skulle, om den misstänktes invändning inte kan lämnas utan avseende, enligt förslaget lämnas straffri. JK framhåller att de uppgifter som olovlig underrättelse­verksamhet avser är förhållanden av särskilt känslig natur och inte politis­ka, ekonomiska, sociala eller härmed likställda samhällsförhållanden som bör kunna debatteras fritt.

Som jag redan tidigare anfört beträffande spioneri bör en brottsbenäm­ning ge en rättvisande bild av lagstadgandets innehåll. Rubriceringen olov­lig underrättelseverksamhet för otvivelaktigt tanken till en verksamhet som bedrivs i syfte att gå främmande makt tillhanda. Någon annan form av uppsåt har inte heller varit aktuell i de domar som meddelats och som in­gått i utredningsmannens material. Även om denna omständighet knappast kan tas till intäkt för att en straffvärd underrättelseverksamhet inle skulle kunna bedrivas utan direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda, före­faller en sådan utveckling föga trolig. Behovet av en bestämmelse för dessa fall framstår därför som ringa. Vad gäller den typ av handling som över­åklagaren i Stockholm har andragit som exempel harjag svårt att förstå på vad sätt den skulle kunna anses utgöra en verksamhel, vilket är en förat­sättning för straffansvar enligt bestämmelsen i såväl dess nuvarande som dess föreslagna lydelse. Om det däremot förhåller sig så att uppgiftema lämnats i syfte att få en gynnsam behandling i det aktuella ärendet förelig­ger direkt uppsåt att gå den främmande makten tillhanda.

Mot angiven bakgrund och med hänsyn till att det skulle te sig anmärk­ningsvärt med ett vidare uppsåtsrekvisit vid olovlig underrättelseverksam­het än vid det grövre brottet spioneri - som ju också avser förhåUanden av särskilt känslig natur och där dessutom skyddsinlressel har större styrka -finner jag övervägande skäl tala för den inskränkning av slrafihestämmel-sens tillämpningsområde som utredningsmannen föreslagit. Jag förordar därför att straffansvaret för olovlig underrättelseverksamhet begränsas till verksamhet som bedrivs i syfte att gå främmande makt tillhanda.

I9§ andra stycket behandlas s.k. flyktingspionage m. m. Bestäm­melsens syfte är att bereda enskilda personer skydd mot fara för framlida förföljelse eller annat lidande. Genom bestämmelsen erhåller bl.a. flyk-


 


Prop. 1975/76:174                                                                 26

tingar skydd mot registrering och annat "spionage" med hänsyn tUl poli­tisk åskådning, ras m. m. från främmande makts sida. Bestämmelsen är alltså inte påkallad främst av hänsyn till den svenska statens säkerhet. Dess placering i kapiUet om brott mol rikets säkerhet har motiverats med att en verksamhet av detta slag kan läggas om till att avse spioneri i egent­lig mening.

Utredningsmannen har föreslagit att bestämmelsen bibehålls intakt. Som motiv anförs att en genomgång av tillgängliga domar rörande brott mot 19 kap. 9 § andra stycket givit vid handen att omkring hälften avsett s. k. flyktingspionage. I flera av dessa mål har den tilltalade invänt att han saknat uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Om krav på direkt uppsåt skulle ställas upp, skulle följaktligen det skydd för enskilda människors in­tegritet som stadgandet primärt är avsett att ge kunna komma att minska betydligt. Däremot bör brottet enligt utredningsmannens mening tas upp i en paragraf för sig och ges en särskild brottsbenämning. Utredningsman­nen föreslår brottsrabriceringen "olovlig personspaning".

Förslaget i sak har inte föranlett några erinringar vid remissbehandling­en. Jag ansluter mig till den allmänna uppfattningen att skäl till ändring av den gällande gärningsbeskrivningen inte föreligger. Vad gäller valet av brottsrubricering har några remissinstanser dock förordat andra benäm­ningar. Man har bl.a. ifrågasatt om inle den ofta använda benämningen "flyktingspionage" är lämpligare än "olovlig personspaning".

Jag delar uppfattningen att en brottsrubricering så långt möjligt bör kny­ta an Ull allmänt språkbruk. Den under remissbehandligen föreslagna be­nämningen flyktingspionage bör emellertid inte komma i fråga redan av det skälet att den ger en klart ofullständig uppfattning om den personkrets som bestämmelsen skyddar. Med hänsyn till att benämningen spioneri i enlig­het med den av mig tidigare förordade lösningen kommer att begränsas till handlingar där gärningsmannen haft direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda bör inte heller detta ord eller någon synonym därtill användas i förevarande paragraf. 1 valet mellan länkbara brottsbenämningar finner jag den av JK föreslagna beteckningen "olovligt anskaffande av personuppgif­ter" vara alt föredra framför den av utredningsmannen använda benäm­ningen olovlig personspaning. Jag förordar därför att 9 § andra stycket i enlighet med förslaget flyttas till en särskild paragraf och ges brottsbeteck­ningen "olovligt anskaffande av personuppgifter".

4.5 Ryktesspridning

Under rubriken ryktesspridning har utredningsmannen behandlat tre likartade brott, nämligen ryktesspridning till fara för rikets säkerhet (19 kap. 8 §), samhällsfarlig ryktesspridning (16 kap. 6 §) och beljugande av myndighet (17 kap. 6 §).

För ryktesspridning till fara för rikets säkerhet straffas den som bland


 


Prop. 1975/76:174                                                   27

allmänheten sprider eller till främmande makt framför eller låter framkom­ma falskt rykte eller annal osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet. För samhällsfarlig ryktesspridning straffas den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla fara för folkförsörjningen eller för allmän ordning och säkerhet. För beljugande av myndighet slutligen straffas den som bland all­mänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående ägnat att under­gräva aktningen för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmän­na angelägenbeter. Strafflatituden är i samtliga fall böter eller fängelse i högst två år.

Gemensamt för nu nämnda bestämmelser är alt de avser att skydda sam­häUeliga institutioner och funktioner mot den menliga verkan som spridan­de av osanna påståenden kan föra med sig. Bestämmelsema innebär en in­skränkning av den allmänna yttrandefriheten.

De aktuella bestämmelsema kom i allt väsenUigt till vid mitten av 30-talet. Anledningen till att spridande av falskt rykte blev föremål för lagstif­tarens intresse vid den här tiden kan sökas i vissa extremistiska partiers verksamhet. Vissa yttringar av deras propaganda ansågs betänkliga. Vad man främst vände sig mot var propaganda som eggade till våld och an­vändningen av lögnaktiga och vilseledande uppgifter i syfte att förbereda en våldsam omstörtning. Man ville lagstiftningsvägen möta vad som kunde anses som klara missbruk av yttrandefriheten.

Uppfattningama om vad som kan sägas vara missbruk av yttrandefrihe­ten växlar med olika samhällssystem och från en tid till en annan. Utred­ningsmannen har funnit att vårt samhälle i dag med dess öppenhet och mångfald vad gäller debatt och information är väsentligt bättre rustat än 30-talets samhälle för att möta och bemöta falska rykten och andra osanna påståenden. Mot denna bakgrund har utredningsmannen föreslagit att ifrå­gavarande straffbestämmelser mönstras ut ur lagstiftningen utom såvitt av­ser ryktesspridning till fara för rikels säkerhet under tid då riket är i krig el­ler då av krig föranledda utomordentliga förhållanden råder.

De sålunda föreslagna lagändringama har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Några instanser anser dock att utred­ningsmannen satt alltför stor Ut till den fria debatten och massmedias vilja och förmåga att medverka till erforderliga tillrättalägganden samt till myn­digheternas möjligheter att med saklig upplysning och information möta skadeverkningar av falsk ryktesspridning.

Otvivelaktigt kan spridande av lögnaktiga påståenden bland allmänheten-eller Ull främmande makt under vissa omständigheter, särskilt i orostider, utgöra en samhällsfara. I likhet med utredningsmannen anserjag emeller­tid inte enbart detta förhållande kunna motivera att man från samhällets si­da ingriper med straffsanktioner mot sådana företeelser och därmed in­skränker yttrandefriheten. Straffrättsliga åtgärder bör tillgripas först när andra medel saknas eller måste antas vara verkningslösa. Vidare måsle en


 


Prop. 1975/76:174                                                                 28

inskränkning av yttrandefriheten vara så klart avgränsad i brottsbeskriv­ningen att kravet på rättssäkerhet är tillgodosett.

Jag delar utredningsmannens uppfattning att information och upplysning är de adekvata åtgärderna när det gäller att motverka eller undanröja de skadeverkningar eller risker för sådana verkningar som kan bli följden av att osanna uttalanden sprids bland allmänheten eller förs fram till främ­mande makt. Det råder ingen tvekan om att möjligheterna härvidlag vä­sentligt utökats och förbättrats under senare år. Massmedierna har i dag en långt större och bredare genomslagskraft än tidigare. Även de myndigheter och andra organ som straffbestämmelsema avser att skydda har numera i stor utsträckning resurser för informaUon till sitt förfogande. Statistiken över meddelade domar visar att ifrågavarande straffbestämmelser tilläm­pats i mycket begränsad omfattning. Efter BrB:s tillkomst har bestämmel­sen i 19 kap. 8 § aldrig tillämpats. Under samma tid har bestämmelsen i 16 kap. 6§ tillämpats i fem faU och 17 kap. 6§ i ett faU. Behovet av straffbe­stämmelser mot falsk ryktesspridning framstår mot denna bakgrand som föga framträdande, i allt fall under tid då någon särskild omständighet inte föreligger som gör att ryktesspridningen framstår som särskilt fariig eller straffvärd med hänsyn Ull rikets säkerhet. I Unje härmed ansluterjag mig tUl utredningsmannens förslag att upphäva straffbestämmelsema om sam­hällsfarlig ryktesspridning och om beljugande av myndighet samt, såvitt gäller fredstid, om ryktesspridning Ull fara för rikets säkerhel.

All falsk ryktesspridning kan få allvarliga konsekvenser för rikets säker­het under tid då landet är i krig eller då av krig utomordentliga förhållanden råder är uppenbart. De normala informationsvägarna kan endast utnyttjas i begränsad omfattning och möjlighetema att med saklig upplysning möta de skadeverkningar förfarandet kan ha måste anses vara mycket små. Ryk­tesspridningen framstår i dessa lägen som särskilt farlig samtidigt som an­nars till buds stående remedier saknas eller kan förmodas vara mer eller mindre verkningslösa. I likhet med utredningsmannen finner jag därför be­hov föreligga att i tider då sådana extraordinära förhåUanden råder som ett komplement till bestämmelsema om spioneri och obehörig befattning med hemlig uppgift bibehålla ett straffrättsUgt skydd mot ryktesspridning till fa­ra för rikets säkerhet. En sådan straffbestämmelse bör i enlighet med för­slaget tas in i 22 kap. som behandlar krigsartiklar.

4.6 Tagande av utländskt understöd

För tagande av utländskt understöd straffas enligt 19 kap. 13 § BrB den som av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse tar emot pengar eller annan egendom för att genom utgivande eller spridande av skrifter eller på annat sätt påverka den allmänna meningen om stats­skicket eller om åtgärder i rikels inre eller yttre styrelse. Straffet är fängel­se i högst två år.


 


Prop. 1975/76:174                                                   29

Gärningen anses fullbordad i och med mottagandet. Den som lämnar bi­draget behöver inte stå i något uppdragsförhållande Ull den främmande makten. Straff kan således drabba en person som mottar bidrag av en svensk, som av sympati för den främmande makten ger bidrag för att gag­na vad han anser vara den främmande maktens intresse. Föratom uppsåt som skall avse samUiga objektiva bestämningar, kräver bestämmelsen också att direkt uppsåt att driva viss propaganda skall föreligga hos motta­garen. Propagandan skall som nyss nämnts avse den allmänna meningen om statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse.

Den propaganda som bestämmelsen syftar på är en för rikets säkerhet farlig agitation. Enligt utredningsmannen har bestämmelsen i 19 kap. 13 § emellertid getts en så allmän avfattning att den skulle kunna få en mycket vidsträckt tillämpning. Tillämpningsområdet inskränks i praktiken genom det ovannämnda kravet på direkt uppsåt hos mottagaren. Vidare föreligger stora svårigheter att styrka mottagande av bidrag. Enligt tillgänglig stati­stik över meddelade domar (bil. under 1.3) synes bestämmelsen inte hel­ler ha Ullämpats efter BrB:s ikraftträdande. Nu anförda skäl har utrednings­mannen funnit tala för att bestämmelsen bör upphävas samt tillagt att en utifrån understödd och för landet fariig agitation bäst stävjas genom upp­lysning och offentlig diskussion. Enligt utredningsmannen utgör inte straff­hotet den avhållande faktorn för en presumtiv gärningsman utan risken för att det skall komma till allmänhetens kännedom att uUändskt understöd fö­rekommer. Den som mottagit utländskt understöd är enligt utrednings­mannen utsatt för allmänhetens förkastelsedom långt innan han dömts av domstol. Utredningsmannen har därför föreslagit att bestämmelsen om ta­gande av utländskt understöd upphävs.

Förslaget Ull avkriminalisering har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Förslaget avstyrks dock av överbefälhavaren, Svea hovrätt och rikspolisstyrelsen medan Sveriges domareförbund ut­trycker viss tveksamhet. Enligt överbefälhavaren utgör det faktum att stadgandet veterligen inte tillämpats inte motiv för att utmönstra det. Den prevenUva effekten får inte underskattas. Eftersom en gärning enligt nuva­rande 19 kap. 13 § även efter en avkriminalisering torde komma att ske för­dolt är det vidare osannolikt att allmänheten blir i stånd att uttala sin för­kastelsedom så som utredningsmannen föratsatt. Den som utpekar någon för tagande av uUändskt understöd kan riskera att bli stämd för förtal. Rikspolisstyrelsen anser att det måste vara ett starkt svenskt intresse att försöka förhindra förtäckt uUändsk propaganda mot vårt samhällssystem. Sveriges domareförbund anser att paragrafen f. n. har en alltför generell ut­formning och att man därför bör söka finna en mer rationell avgränsning av straffbudets räckvidd. Att helt avstå från straffbudei som ett medel mot propaganda som bedöms som samhällsskadlig framstår enligt förbundet som olyckUgt särskilt med kännedom om hur hänsynslöst uUändsk propa­gandaverksamhet på senare tid har bedrivits för att påverka förhåUanden i främmande stater.


 


Prop. 1975/76:174                                                                 30

För egen del menar jag att det är uppenbart att bestämmelsen i 9 kap. 13 § BrB inte kan stå kvar i sin nuvarande utformning. Som utredningsman­nen påpekar har paragrafen en så vidsträckt avfattning att om exempelvis någon här i Sverige propagerar för att den svenska utrikespoUtiken skall ändras Ull förmån för en viss motståndsrörelse och propagandan ekono­miskt understöds av svensk person som sympatiserar med motståndsrörel­sen, så kan den som driver propagandan straffas för lagande av uUändskt understöd. Frågan är emellertid om man bör nöja sig med jämkningar i den nuvarande lydelsen eller om man som utredningsmannen föreslår skall ta steget fullt ut och avskaffa bestämmelsen helt.

Till förmån för sistnämnda lösning talar det förhåUandet att bestämmel­sen såvitt känt aldrig har lett till fällande dom. Del kan visseriigen invän­das all bestämmelsen ändå kan ha en preventiv funktion. Som utrednings­mannen framhåller ulgör emellertid risken för alt det utländska understö­det kommer lill allmän kännedom otvivelaktigt del kraftigast avhållande momentet. Blir del bekant alt en politisk rörelse här i landet från utlandet mottar ekonomiskt stöd för sin verksamhel diskrediteras med all sannolik­het rörelsen i allmänhetens ögon. Del står samtidigt klart att en fortsatt kri­minalisering i varje fall inte underiättar möjlighetema alt klarlägga sådana transaktioner som det här är fråga om ulan snarast leder till än större för­siktighet och alt ytteriigare sofistikerade metoder för understöd kommer till användning.

Om bestämmelsen avskaffas innebär det inte alt alla bidrag från utlandet till propaganda här i landet blir tillåtna. Ett sådant bidrag kan ulgöra ett led i en straffbar förberedelse eller stämpling till högförräderi eller annat brott mot rikets säkerhet som anges i 19 kap. 14 § BrB. Vidare kan exempelvis en journalist, som tar ersättning från främmande makt för att i sina artiklar smyga in statsfientlig propaganda, ådra sig ansvar för mutbrott enligt det förslag till ändring i 20 kap. 2 § BrB som upptagits i prop. 1975/76: 176. Det viktigaste remediei mol propagandaverksamhet — oavsett om den finan­sieras från utlandet eller ej — är emellertid upplysning och offentlig diskus­sion. De skäl som sålunda talar för alt de tidigare behandlade ryktessprid­ningsbrotten kan upphävas i fredslid gäller också tagande av utländskt un­derstöd. Jag biträder därför utredningsmannens förslag att upphäva 19 kap. 13 § BrB.

4.7 Gemensam straffskärpningsregel

Utredningsmannen har också övervägt frågan om det i samband med vissa brott i 19 kap. BrB särskilt omnämnda fallet att riket är i krig bör be­handlas i en gemensam straffskärpningsregel.

Straffskärpningsgrunden "om riket är i krig" förekommer f. n. i fem fall i kapitlet, nämligen i 19 kap. 4 § första och andra stycket (egenmäktighet vid förhandling med främmande makt), i 7 § första och andra stycken (obe-


 


Prop. 1975/76:174                                                   31

hörig befattning med hemlig uppgift resp. vårdslöshet med hemlig uppgift) samt i 12 § (olovlig värvning). Tre olika latitud varianter förekommer. Utanför 19 kap. återfinns samma grand i 18 kap. 6 § om svikande av för­svarsplikt, som innehåller en fjärde slrafflalitud, samt på flera ställen i 21 kap. om brott av krigsmän.

Enligt utredningsmannen skulle en gemensam straffskärpningsregel en­dast kunna motiveras som en förenkling av ett annars mindre överskådligt angivande av påföljderna. Med hänsyn Ull att flera laUtudvarianter före­kommer i de få bestämmelser där straffskärpning kommer i fråga om riket är i krig har utredningsmannen funnit att en särskild gemensam straff­skärpningsregel i 19 kap., utan att medföra påtagliga fördelar, sannolikt skulle medverka Ull att kapitlet lagtekniskt i stället blev mera svåröver­skådligt. Han har därför avstått från att föreslå en sådan straffskärpnings­regel.

Utredningsmannens ståndpunkt har inte mött några erinringar under re­missbehandligen. Jag ansluter mig till den allmänna meningen.

4.8 Övriga frågor

Utredningsförslaget föranleder vissa följdändringar. I 19 kap. 14 och 15 §§ upptas bestämmelser om försök, förberedelse och stämpling samt viss form av medverkan. Utredningsmannen har funnit att den före­slagna ändringen i fråga om spioneribrottet bör föranleda att bestämmel­sema i 14 och 15 §§ skall gälla även för grov obehörig befattning med hem­lig uppgift i samma mån som de f. n. är tillämpliga på spioneri. Med anled­ning av uppdelningen av den nuvarande bestämmelsen om olovlig under­rättelseverksamhet på två särskilda brott har utredningsmannen vidare fö­reslagit att 14 § jämte olovlig underrättelseverksamhet skall avse även olovlig personspaning.

EnUgt 19 kap. 16 § får åklagare inte åtala för bl. a. olovlig underrättelse­verksamhet utan regeringens medgivande. Denna regel har sin grand i öns­kemålet att frågan om åtal bör prövas även från utrikespolitiska och andra liknande synpunkter. Behovet av en sådan prövning knyter enligt utred­ningsmannen främst an till den form av olovlig underrättelseverksamhet som avses i nuvarande 19 kap. 9§ första stycket. Vad gäUer brott enligt andra stycket föreligger främst ett till sin typ annorlunda skyddsintresse, nämUgen enskilda människors integritet. Utredningsmannen har inte an­sett skäl föreligga att beträffande det senare brottet, olovlig personspa­ning, bibehålla den nuvarande åtalsbegränsningen.

Jag ansluter mig till förslaget vad avser 19 kap. 14-16 §§.

Vissa gärningar som beskrivs i 16, 17 och 19 kap. BrB kan enligt 7 kap. 4 och 5 §§ tryckfrihetsförordningen (TF) utgöra tryckfrihetsbrott. Vidare gäller enligt 7 kap. 3 § andra stycket TF att vissa brott i 19 kap. BrB, däri-


 


Prop. 1975/76:174                                                                 32

bland spioneri och grovt spioneri, bryter igenom det s. k. meddelarskyd­det. Eftersom ändringar föreslås i nämnda kapitel i BrB måste sambandet mellan ändringama och TF beaktas. Utredningsmannen har i dessa frågor hållit kontakt med massmedieutredningen (MMU). Något förslag Ull änd­ringar i TF med anledning av det nu framlagda betänkandet har utrednings­mannen inte funnit påkallat med hänsyn till MMU:s då pågående arbete med en översyn av TF.

MMU har numera överiämnat sitt betänkande (SOU 1975:49) Massme-diegrandlag. Enligt förslaget skall en enhetlig reglering av yttrandefriheten i massmedier m.m. ske i en massmediegrandlag, som skall ersätta bl.a. TF. Vid utformningen av förslaget till massmediegrandlag har MMU beak­tat föreliggande förslag till ändringar i BrB.

Under remissbehandlingen av förslaget har MMU:s arbete berörts i någ­ra yttranden. Bl.a. har påpekats all ikraftträdandet av en ny massmedie­grundlag bör avvaktas innan ändringama beträffande 19 kap. 5och8§§ BrB genomförs eftersom annars en inte godtagbar lucka i lagen skulle uppslå under en övergångsUd.

Som anmärkts i annat sammanhang har regeringen beslutat att inle f. n. lägga fram något förslag lill en helt ny massmediegrandlag. Däremot skall en partiell reform av tryckfrihetslagstiftningen göras. De av mig nu föror­dade ändringarna i BrB kommer därvid att beaktas.

Med hänsyn till det samband som föreligger mellan tryckfrihetslagstift­ningen och brotten mot rikets säkerhet bör de aktuella lagstiftningsåtgär-dema samordnas. För ändring av grandlag fordras två riksdagsbeslut med nyval till riksdagen däremellan. Den nu aktuella grandlagsändringen be­räknas kunna träda i kraft den I januari 1978. Jag förordar därför att de fö­reslagna ändringama i fråga om brotten mot rikets säkerhet träder i kraft samtidigt eller den I januari 1978.

Utredningsmannen har sluUigen föreslagit vissa följdändringar i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Denna lag är tidsbegränsad att gälla till utgången av juni 1976. Regeringen har denna dag beslutat proposition med förslag till nya regler om telefon­avlyssning vid förundersökning m. m. I det sammanhanget har sambandet med den lagsliftning jag nu föreslär beaktats.

5   Upprättat lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upp­rättals förslag till lag om ändring i brottsbalken.


 


Prop. 1975/76:174                                                              33

6   Specialmotivering till lagförslaget

19 kap. 5§

Kravet på direkt uppsåt anges i paragrafen med uttrycket "för att" vU­ket uttryck i motsvarande situation används på andra ställen i brottsbal­ken.

Uttrycket "obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller eljest röjer" skall, som utredningsmannen påpekar, förstås så att var och en av dessa handlingar är tiUräcklig för att ett fullbordat brott skall föreligga. Lämnar således någon obehörigen uppgift vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets säkerhet, inträder straffansvar trots att uppgif­ten kanske redan är känd för den främmande makten och gärningen därför inte kan sägas innebära att uppgiften röjs. Att paragrafen har denna inne­börd framgår enligt min mening tillräckligt tydUgt av lagtexten. Utred­ningsmannens förslag till redakUonell jämkning av lagtexten har därför inte upptagits i departementsförslaget.

Paragrafen motsvarar nuvarande 7 § första stycket. Som en följdändring Ull det ändrade uppsåtsrekvisitel i 5 § har uttrycket "utan uppsåt" ersatts med "utan syfte". Med hänsyn tUl att grova fall av brottet föreslås krimi­naliserade i en särskild paragraf (8 §) har straffskärpningsgranden för det fall riket var i krig utmönstrats ur 7 §.

TiU lagrammet hänförs grova fall av obehörig befattning med hemlig uppgift. Som exempel på kvalificerande moment anges bl. a. att gämingen innefattade tillhandagående av främmande makt, varigenom de fall som f. n. bedöms som spioneri men som förövas med indirekl eller eventuellt uppsåt att gå främmande makt tillhanda kan bestraffas med fängelse i upp till fyra år. Kvalifikationsgranderna i övrigt är utformade efter direkt mönster från bestämmelsen om grovt spioneri.

Paragrafen motsvarar oaktsamhetsbestämmelsen i nuvarande 7§ andra stycket.

10 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 9 § första stycket med den skillnaden att, i överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande 5 §, krav på direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda skrivits in i gärningsbeskriv­ningen.

3--Riksdagen 1975/76, I saml. Nr 174


 


Prop. 1975/76:174                                                                 34

11 §

Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 9 § andra stycket men har erhåUit en ny brottsbenämning, olovligt anskaffande av personuppgifter.

12        och 13 §§

Till dessa lagram har nuvarande 11 och 12 §§ förts över oförändrade.

14 och 15 §§

Med hänsyn till att vissa brott förs över från spioneribestämmelsens till-lämpningsområde till bestämmelsen om grov obehörig befattning med hemlig uppgift har 14 och 15 §§ ändrats för att i motsvarande mån gälla grov obehörig befattning med hemlig uppgift.

Som en följd av att den nuvarande bestämmelsen om olovlig underrättel­severksamhet delas upp på två brott, olovlig underrättelseverksamhet och olovligt anskaffande av personuppgifter, har 14 § justerats i enlighet här­med.

16 §

Anledning att bibehålla den nuvarande åtalsbegränsningen för olovlig underrättelseverksamhet tUl den del som enligt förslaget motsvaras av brottet olovligt anskaffande av personuppgifter har inle ansetts föreligga. Första stycket har därför lämnats oförändrat.

Ändringen i andra stycket är enbart av redaktionell art.

22 kap. 2a§

Paragrafen motsvarar nuvarande 19 kap. 8 § för det fall gärningen be­gåtts under beredskapstillstånd eller då riket är i krig. Av 22 kap. 16 § föl­jer att bestämmelsen under vissa förutsättningar kan vidgas att avse även annan tid.

7   Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslaget till lag om ändring i brottsbalken.

8   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposiUon föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredra­ganden har lagt fram.


 


Prop. 1975/76:174                                                             35

Bilaga

JUSTITIE­DEPARTEMENTET

SPIONERIBROTTET M. M.

Betänkande avgivet av utredningen

för översyn av brottsbalkens bestämmelser

om brott mot rikets säkerhet

Maj 1975

Ds Ju 1975:16


 


Prop. 1975/76:174                                                                 36

Innehåll

Skrivelse till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Förslag Ull lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestäm­melserom tvångsmedel i vissa brottmål

1 Utredningsuppdraget m. m.

1.1  Direktiven

1.2      Kort allmän historisk översikt över spioneribrottet och vissa andra stadganden om brott mot rikets säkerhet

1.3      Vissa statistiska uppgifter

2 Spioneribrottet

2.1       Gällande bestämmelser och närmare om vissa förarbeten till dessa

2.2       Särskilt om de subjektiva rekvisiten

2.3       Överväganden och förslag

3 Obehörig befattning med hemlig uppgift

3.1       Gällande bestämmelser och närmare om vissa förarbeten till dessa

3.2       Överväganden och förslag

4 Olovlig undeiTätlelseverksamhet

4.1       Översikt över bestämmelsens tillkomst och utformning i se­nare lagsliftning

4.2       Överväganden och förslag

5 Ryktesspridning

5.1       Översikt över framväxten och ulvecklingen av stadganden om brott angående ryktesspridning

5.2       Vissa förarbeten till nuvarande bestämmelser

5.3       Överväganden och förslag

 

5.3.1       Allmänna övei-väganden

5.3.2       Ryktesspridning till fara för rikets säkerhet

5.3.3       Samhällsfariig ryktesspridning

5.3.4       Beljugande av myndighet

6 Tagande av utländskt understöd

6.1       Översikt över stadgandets framväxt och redogörelse för för­arbetena till nu gällande bestämmelse

6.2       Överväganden och förslag


 


Prop. 1975/76:174                                                   37

7   Gemensam straffskärpningsregel

8   Specialmotivering 8. i    Brottsbalken

8.2   Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsme­del i vissa brottmål


 


Prop. 1975/76:174                                                             38

Till Statsrådet

och chefen för justitiedepartementet

Enligt Kungl. Maj:is bemyndigande den 4 januari 1974 tillkallade chefen för justitiedepartementet samma dag regeringsrådet Magnus Sjöberg att som sakkunnig företa en översyn av brottsbalkens bestämmelser om brott mot rikels säkerhel (Ju 1974:02).

Till sekreterare åt den sakkunnige förordnades den 14 januari 1974 revi­sionssekreteraren Gillis Erenius.

Samråd har ägl rum med massmedieuiredningen och företrädare för 1973 års fri- och räitighetsutredning. Vidare har företrädare för Svenska journalistförbundet vid sammanträffande med utredningsmannen överläm­nat skrivelse med synpunkter att tas under beaktande vid utredningsupp­dragets fullgörande.

Utredningen får härmed avlämna betänkande med förslag till ändringar i brottsbalken och vissa följdändringar i annan lagstiftning.

Utredningsuppdraget är härmed slutfört.

Stockholm i maj 1975.

MAGNUS SJÖBERG

GlLLlS ERENIUS


 


Prop. 1975/76:174


39


 


Förslag till

Lag om ändring i


brottsbalken


Härigenom förordnas beträffande brottsbalken

dels att 16 kap. 6 §, 17 kap. 6 § samt 19 kap. 8 och 13 §§ skall upphöra att gälla.

dels att nuvarande 19 kap. 11 och 12 §§ skall betecknas 19 kap. 12 respek­tive 13 §,

dels att 19 kap. 5, 7, 9 och 14-16 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas fem nya paragrafer, 19 kap. 8, 10, II och 13 §§ samt 22 kap. 2 a § av nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


19 kap.

5 §


Den som. med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehö­rigen anskaffar, befordrar, lämnar eller eljesi röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd, im­port, export eller förhållande i öv­rigt, vars uppenbarande för främ­mande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörj­ningen vid krig eller av krig föran­ledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, dö­mes, vare sig uppgiften är riktig el­ler ej. för spioneri till fängelse i högst sex är. Detsamma skall gälla, om någon med uppsåt som nu sagls obehörigen framställer eller lager befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar sådan uppgift.


Den som, för att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaf­far eller befordrar eller obehörigen lämnar eller eljesi röjer uppgift rö­rande försvarsverk, vapen, förråd, import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkför­sörjningen vid krig eller av krig för­anledda utomordentliga förhållan­den eller eljest för rikels säkerhet, dömes, vare sig uppgiften är riktig eller ej. för spioneri till fängelse i högst sex år. Detsamma skall gälla, om någon / syfte som nu sagts obe­hörigen framställer eller tager be­fattning med skrUt. teckning eller annat fömål som innefattar sådan uppgift.


7 §


Förövas, beträffande uppgift som rör förhållande av hemlig na­tur, gärning som i 5 § sägs utan uppsåt att gå främmande makt till­handa, dömes för obehörig befattning med hemlig uppgift till böter eller fängelse i högst två år eUer, om riket var i


Förövas, beträffande uppgift
som rör förhållande av hemlig na­
tur, gärning som i 5 § sägs utan ,?\/-
le att gå främmande makt tillhanda,
dömes
        för         obehörig

befattning med hemlig uppgift till böter eller fängelse i högst två år.


 


Prop. 1975/76:174


40


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


krig, IiU böter eller fängelse i högsl fyra år.

Den som av grov oaktsamhet be­fordrar, lämnar eller eljest röjer uppgift som avses i 5 § och som rör förhållande av hemlig natur, dö­mes för vårdslöshet med hemlig uppgift till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om riket var i krig, tUl böter eller fängelse i högst två år.

8 §

År bron som i 7 § sägs att anse som grovt. skall för grov obehörig befattning med hemlig uppgift dömas tUl fäng­else i högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaklas, om gärningen var av synnerUgen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågå­ende krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottsli­ge röjde vad som på grund av all­män eller enskild tjänst betrotts ho­nom.

9 S


Den som. med uppsåt att gå främ­mande makt tiUhanda, här i riket bedriver verksamhet för anskaffan­de av uppgifter rörande militära el­ler andra förhållanden, vilkas up­penbarande för den främmande makten kan medföra men för an­nan främmande makts säkerhel, el­ler här i riket till dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är alle­nast tillfälUg. dömes för olovlig underätlelseverksamhet till böter eller fängelse i högst två år.

För olovUg underrättelseverk­samhet skaU ock dömas, om någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket hemligen eller med användande av svikliga medel antingen bedriver verksam-


Den som av grov oaktsamhet be­fordrar eller lämnar eller eljest rö­jer uppgijt som avses i 5 § och som rör förhållande av hemlig natur, dömes för vårdslöshet med hemlig uppgift till böter eller fängelse i högsl sex månader eller, om riket var i krig, till böter eller fängelse i högst två år.


 


Prop. 1975/76:174


41


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


het för anskaffande av uppgifter om annans personliga förhållande eller till dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tUl­fällig.

10

Den som, för att gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver verksainhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller andra förhållanden, vilkas uppen­barande för den främmande mak­ten kan medföra men för annan främmande makts säkerhel. eller här i riket till dylik verksamhet läm­nar medverkan som ej är allenast tillfäUig. dömes för olovlig underrättelseverksamhet tiU böter eller fängelse i högst två

II  §

Den som, med uppsåt all gå främmande makt tillhanda, här i ri­ket hemligen eller med användande av svikliga medel antingen bedriver verksamhet för anskaffande uv uppgifter om annans persoiUiga förhållande eUer till dylik verksam­het lämnar medverkan som ej är al­lenast tillfälUg dömes för olovlig personspaning till böter eller fängelse i högst två år.

14


För försök, förberedelse eller stämpling Ull högförräderi, trolös­het vid förhandling med främmande makt, spioneri, grovt spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet, så ock för försök eller förberedelse Ull obehörig befattning med hemlig uppgift dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Såsom stämpling Ull högförräderi skall även anses att träda i förbindelse med främmande


För försök, förberedelse eller stämpling till högförräderi, trolös­het vid förhandling med främmande makt, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befallning med hemlig uppgift, olovlig underrättelseverk­samhet eWer olovlig personspaning, så ock för försök eller förberedelse Ull obehörig befattning med hemlig uppgift dömes Ull ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Såsom stämpling


 


Prop. 1975/76:174

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


42


 


makt för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att sådant brott må förövas.

Den som underiåter alt avslöja högförräderi, trolöshet vid förhand­ling med främmande makt. spioneri eller grovt spioneri, dömes ock lill ansvar enligl vad i 23 kap. sägs: och skall till sådant ansvar dömas jäm­väl om han icke insett men bort in­se all brottet var å färde.


till högförräderi skall även anses att träda i förbindelse med främmande makt för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att sådant brott må förövas.

Den som underlåter att avslöja högförräderi, trolöshet vid förhand­ling med främmande makt, spione­ri, grovt spioneri eller grov obehö­rig befattning med hemlig uppgift, dömes ock till ansvar enligl vad i 23 kap. sägs; ock skall till sådant an­svar dömas jämväl om han icke in­sett men bort inse att brottet var å färde.


15 §


Om någon, som med hänsyn till vad honom är veterligt. på gmnd av meddelad varning eller eljesi bort inse att högförräderi, trolöshet vid förhandling med främmande makt. spioneri eller grovt spioneri är å färde. medverkar till gärningen, dö­mes till ansvar såsom för medhjälp därtill; dock må ej dömas till svåra­re siraff än fängelse i två år.


Om någon, som med hänsyn till vad honom är veterligt, på grand av meddelad varning eller eljest bort inse att högförräderi, trolöshet vid förhandling med främmande makt, spioneri, grovt spioneri eller grov obehörig befattning med hemlig uppgift år å färde, medverkar till gärningen, dömes till ansvar såsom för medhjälp därtill: dock må ej dö­mas till svårare straffan fängelse i två är.


16 S Olovlig underrättelseverksamhet eller olovlig värvning eller försök, för­beredelse eller stämpling till olovlig underrättelseverksamhet må ej utan regeringens förordnande åtalas av åklagare.


Gärning som avses i 3 eller 4 kap. och innebär sådan kränkning av främmande makt som i II § sägs. så ock försök, förberedelse eller stämpling till gärning som nu sagts eller underlåtenhet att avslöja så­dan gärning må ej heller åtalas av åklagare utan förordnande av rege­ringen eller den regeringen bemyn­digat därtill.


Gärning som avses i 3 eller 4 kap. och innebär sådan kränkning av främmande makt som i 12 § sägs. så ock försök, förberedelse eller stämpling till gärning som nu sagts eller underlåtenhet att avslöja så­dan gärning må ej heller åtalas av åklagare utan förordnande av rege­ringen eller den regeringen bemyn­digat därtill.


 


Prop. 1975/76:174

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


43


22 kap.

2a §

Om någon under beredskapstill­stånd eller då riket är i krig bland aUmänheten sprider eller till främ­mande makt framför eller låter framkomma falskt rykte eller annat osant påslående som är ägnat att framkalla fara för rikels säkerhet, dömes för ryktesspridning lill fara för rikels säkerhet till böter eller fängelse i högst Ivå år.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om

tvångsmedel i vissa brottmål

Härigenom förordnas, att I S lagen (1952:98) med särskilda beslämmel­ser om tvångsmedel i vissa brottmål skall ha nedan angivna lydelse.

I §

Vad i denna lag stadgas skall äga tillämpning vid förundersökning angå­ende

brott som avses i 13 kap. I. 2. 3 eller 5 a § brottsbalken, om brottet inne­fattar gärning varom i 4 § nämnda kap, sägs.

brott som avses i 13 kap. 4 eller brott som avses i 13 kap. 4 eller

5 §.  18 kap.  I, 3 eller 4 S eller 19 5 §. 18 kap.  I, 3 eller 4 § eller 19

kap. 1.2. 5 eller 6 .7 § Jörsta styc- kap.  I. 2. 5. 6. 7. 8. 10 eller II §

ket. 9 § eller 13 § brottsbalken.                            brottsbalken.

brott som avses 13 kap. 1. 2. 5 eller 6 § eller 4 kap. I. 2. 3 eller 4 § brotts­balken, om gärningen innebär förgripelse mot Konungen eller annan som är nämnd i 18 kap. 2 S samma balk. eller

försök, förberedelse eller stämpling till brott som ovan nämnts, om så­dan gärning är belagd med straff


 


Prop. 1975/76:174                                                             44

1    Utredningsuppdraget m. m.

1.1    Direktiven

Utredningsuppdraget anges i yttrande till statsrådsprotokollet den 4 ja­nuari 1974 av chefen för justitiedepartementet. Efler en översikt över brot­ten mot rikets säkerhel. varvid bl.a. 1948 års revision av broll mot staten och allmänheten berörs, anför departementschefen bl. a. följande.

Bland de ändringar i materiellt hänseende som företogs i bestämmelsema om spioneribrotten vid 1948 års reform märks bl.a. att kravet pä uppsåt med avseende på rekvisitet "att gå främmande makt till hända" fick en vidare innebörd än det tidigare haft.

1 rättspraxis och doktrin skiljer man sedan länge mellan tre former av uppsåt, nämligen direkl. indirekl och eventuellt uppsåt. Direkt uppsåt till viss effekt föreligger, om effekten är just del som gärningsmannen vill upp­nå genom sin handling. Indirekt uppsåt till viss effekt föreligger, om gär­ningsmannen inser att effekten är nödvändigt förbunden med hans hand­ling utan all den därför är vad han vill uppnå genom denna eller ett genom­gångsled därtill. Eventuellt uppsåt slutligen föreligger om gärningsmannen inser att effekten är en möjlig - om än inte nödvändig - följd av handling­en och del dessutom kan hållas för visst att han skulle ha handlat som han gjort även om han insett att effekten skulle inträda.

Enligt de bestämmelser angående spioneri som gällde före 1948 års re­form krävdes för slraffbarhel syfte (dvs. direkt uppsåt frän gärningsman­ens sida) att gå främmande makt lill hända. Straffrältskommittén. vars förslag låg till grand för reformen, uttalade i denna del att den här liksom i andra sammanhang funnit, att indirekt eller eventuellt uppsåt bör likställas med syfte. Denna uppfattning godtogs utan närmare kommentarer av före­dragande departementschefen och föranledde inte några vidare uttalanden vare sig från lagrådets sida eller under riksdagsbehandlingen. Hilhörande fråga togs inle heller upp till behandling i samband med att förevarande be­stämmelser med endasl smärre jämkningar fördes över till BrB.

Av vad sålunda anförts framgår alt ansvar för spioneri enligl gällande rätt kan ifrågakomma bl. a. i fall då en gärningsman i försia hand ingalunda haft för avsikt att gå en främmande makt till banda men där han likväl in­sett att hans handling får denna effekt. Vissa gärningar av denna typ kan otvivelaktigt vara av så allvarlig beskaffenhet all del ler sig rimligt att be­straffa dem enligt de stränga regler som gäller för spioneri. Däremot torde det enligt allmän uppfattning te sig främmande alt en sådan handling skall ges samma rabricering som en mot rikets säkerhet direkt riktad spioneri­verksamhet. Denna inställning bör bl.a. ses mot bakgrand av det förhål­landel att beteckningen spioneri för allmänheten kommit att framstå som särskilt värdeladdad. Sett från denna utgångspunkt torde det le sig mera naturligt att handlingar som objektivt setl utgör spioneri men där ett direkl uppsåt att gå främmande makt till hända saknas merajämställs med det i 19 kap. 7 § första stycket upptagna brottet, obehörig befattning med hemlig uppgift, än med de typiska spioneribrollen i 5 och 6 S§ i samma kapitel. Obehörig befattning med hemlig uppgift skiljer sig från spioneri främst ge­nom frånvaron av kravet på uppsåt alt gå främmande makt till hända.


 


Prop. 1975/76:174                                                                 45

Dessutom gäller den begränsningen i förhållande till spioneribrollen att 19 kap. 7 § avser endast uppgifter av hemlig natur.

Enligt min mening finns det mot bakgrund av vad jag nu anfört anledning att göra en översyn av BrB:s bestämmelser om spioneri i avsikt att undan­röja de mindre tillfredsställande konsekvenserna av den pä detta område år 1948 genomförda reformen. Därvid bör också övervägas i vad mån en ändring med avseende på bestämmelserna om spioneribrotten bör föranle­da ändringar i fråga om del i 7 8 första stycket upptagna brottet, obehörig befattning med hemlig uppgift. Det kan därvid bl. a. te sig naturiigt alt för allvarligare fall införa en särskild straffskala för grovt brott. Med utgångs­punkt från nuvarande förhållanden och det vitala intresset av en fri sam­hällsdebatt kan det vidare vara motiverat att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida de i 8 och 13 S§ angivna brotten, ryktesspridning till fa­ra för rikets säkerhel och tagande av utländskt understöd, är ändamålsen­ligt utformade. När det gäller straffskalorna i kapitlet kan det förtjäna övervägas om inte det i samband med vissa brott särskill omnämnda fallet att riket är i krig bör behandlas i en för dessa brott gemensam straffskärp­ningsregel och de nu gällande straffskalorna för samma brott justeras med hänsyn därtill. Jag förordar därför att en särskild sakkunnig tillkallas för att närmare utreda frågan om ändringar i BrB:s besiämmelserom brolt mot ri­kels säkerhet.

De här angivna synpunkterna pä frågor som den sakkunnige bör ägna uppmärksamhet åt får inte betraktas som en uttömmande redovisning av uppdragets omfång. Den sakkunniges arbete bör sålunda enligl min me­ning inte bindas av några detaljerade direktiv. Del bör i stället föratsättas att han med ledning av bl. a. rättspraxis på detta område samt en noggrann avvägning mellan hänsynen lill rikets säkerhet å ena sidan och andra beak­tansvärda intressen å andra sidan, särskilt värdet av en fri samhällsdebatt, gör en egen kartläggning och bedömning av behovet av ändringar i gällan­de lagstiftning. Vid sin ulredning bör den sakkunnige också beakta vilken inverkan ändringar i BrB:s regler bör fä på tryckfrihetsförordningens be­stämmelserom otillätet yttrande och otillåtet offentliggörande. Härvid bör den sakkunnige samråda med massmedieuiredningen. som genom tilläggs­direktiv denna dag fått i uppdrag att ägna särskild uppmärksamhet åt frå­gan om gränsdragningen mellan tryckfrihetsprocess och vanlig brottsmåls-process.

Med utgångspunkt i direktiven kan utredningsuppdraget delas upp på två huvuduppgifter. Den första berör i främsta rammet bestämmelsema om spioneri (19:5) och avser huvudsakligen en teknisk översyn av spioneri­stadgandet och - som en konsekvens härav — en översyn av vissa andra slraffstadganden i kapitlet som nära ansluter lill bestämmelsema om spio­neri. Den andra huvuduppgiften avser frågan om ändringar i 19 kapitlet bör göras - utan att väsentliga skyddsintressen åsidosätts - i syfte att ska­pa bättre föratsättningar för en fri samhällsdebatt och ett obundet me­ningsutbyte. Härvidlag tilldrar sig bestämmelsema om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet (19:8) och tagande av utländskt understöd (19: 13) del främsta intresset. Som framgår av vad som redovisas i det följande (s. 50 ff) har emellertid stadgandet om samhällsfarlig ryktesspridning till fara för rikets säkerhet mycket nära samband med bestämmelserna i 16 kap.


 


Prop. 1975/76:174                                                                 46

om samhällsfarlig ryktesspridning (16:6) och i 17 kap. om beljugande av myndighet (17:6) såväl innehållsmässigt som systematiskt och lagtekniskt (prop. 1948: 80 s. 193). Dessa senare stadganden kan därför knappast förbi­gås, om parallellstadgandet i 19:8 görs till föremål för en översyn. På grund härav harjag ansett mig böra i förevarande sammanhang ta upp till övervägande även de två nämnda straffstadgandena om samhäUsfarlig ryk­tesspridning och beljugande av myndighet.

Vad angår dispositionen av utredningen har det synts lämpligt att först behandla spioneribrotlets utformning och därtill direkt anknytande, likar­tade spörsmål och därefter den andra huvudfrågan, ehura denna fråga får anses vara av mera övergripande och principiell natur än den förra. Sist övervägs i enlighet med direktiven frågan om införande av gemensamma straffbestämmelser i 19 kap. för det fall att riket är i krig.

Vissa gärningar som beskrivs i BrB 16. 17 och 19 kap. kan enligt 7 kap. 4 och 5 §§ tryckfrihetsförordningen utgöra tryckfrihetsbrott. Vidare gäller enligt 7 kap. 3 § andra stycket nämnda förordning alt vissa brott i 19 kap. BrB, däribland spioneri och grovt spioneri, bryter igenom det s. k. medde­larskyddet. Om ändringar sker i nyssnämnda kapitel i BrB, måste således sambandet mellan dessa kapitel och tryckfrihetsförordningen beaktas. Massmedieutredningen har hållits underrättad om de förslag som läggs fram i detta betänkande och kommer att beakla dem vid fullgörande av sitt utredningsuppdrag. Särskilt förslag till ändringar i tryckfrihetsförordning­en läggs därför inte fram i detta sammanhang.

1.2 Kort allmän historisk översikt över spioneribrottet och vissa andra stad­ganden om brott mot rikets säkerhet

1864 års strafflag (SL), i dess ursprungliga lydelse, saknade beslämmel­ser om spioneri i modern mening. SL (8 kap. 9- 12 §§) upptog nämligen i huvudsak endast stadganden om s. k. krigsspioneri. 1 huvudbestämmelsen härvidlag. 9 §. kriminaliserades bl. a. att svensk eller norsk man i krig för fienden uppenbarade vissa hemligheter som kunde vara av betydelse för fi­endens krigföring oavsett om uppenbarandel skedde i förrädiskt syfte eller ej. Beiräffande motsvarande verksamhet under fredstid saknades dock inte helt bestämmelser i SL. Sålunda upptog 8 kap. 18 och 19 §§ stadganden av ålderdomlig karaktär, vari kriminaliserades uppenbarandet av statshemlig­heter antingen frän sädan persons sida. som fått sig dem anförtrodda, eller av annan, som ägt vetskap därom att de borde hållas hemliga.

Först genom lagstiftning av är 1913 blev spioneri i modem mening krimi­naliserat. Nämnda år företogs dels vissa ändringar i 8 kap. SL. dels stifta­des en särskild lag (1913:48) innefattande vissa bestämmelser till skydd för hemligheter av betydelse för rikets försvar. Förutom för krigsspioneri stadgades nu i 8 kap. (20 §) straff för uppenbarande och utforskande av "sådana handUngar, avbildningar eller andra föremål eller sådana sakför-


 


Prop. 1975/76:174                                                                 47

hållanden, vilkas uppenbarande för främmande makt kan skada rikets för­svar och som han vet böra hemliga hällas". Uppenbarandet skulle vara obehörigt. Subjektivt fordrades vetskap hos gärningsmannen om att det han uppenbarade eller utforskade borde hällas hemligt. Begicks brott enligt 8 kap. 20 S med direkt uppsåt alt uppenbara hemligheter för främmande makt tillämpades en strängare straffskala. Genom lagstiftning 1936 och 1939 kompletterades beslämmelserna i 8 kap. med stadganden varigenom bl.a. ytteriigare förfarandetyper straffbelades. Sålunda infördes 1936 ett stadgande. 21 a S, vari. efter ändring 1939, föreskrevs straff för den som i syfte att gå främmande makt tillhanda anskaffar eller låter anskaffa uppgif­ter angående förhållanden rörande riket eller annan makt. vilkas medde­lande till främmande makt kan skada rikets försvar eller folkförsörjning el­ler dess vänskapliga förbindelser med främmande makt. eller i detta syfte tar befattning med sådana uppgifter. År 1939 tillkom även en beslämmelse. 8 kap. 21 b §, i vilken föreskrevs siraff för den som åtar sig att gå främman­de makt tillhanda på någol av de sätt som angavs i 18. 20 och 21 a §§ av samma kapitel.

I förarbetena till senare lagstiftning har 1913 års lagsliftning betecknats som ett provisorium i avbidan på en fullständig omarbetning av SL 8 kap. 1936 och 1939 års lagstiftningsåtgärder utgjorde, som framgår av det före­gående, endasl påbyggnader på lidigare lagstiftning. 1940 genomfördes vis­sa ändinngar pä förevarande lagsliftningsområde. Den lidigare uppdelning­en pä krigsspioneri och på brott mot rikels säkerhel under fredstid liksom den tidigare uppsplittringen på en mängd olika stadganden bibehölls dock. 1 fråga om vissa förfaranden under fredstid kriminaliserades dels obehörigt besittningstagande eller anskaffande av upplysningar om sakförhållanden som borde hållas hemliga med hänsyn till bl. a. rikets försvar, dels obehö­rigt lämnande av sådana upplysningar (8 kap. 9 och 10 §§). Förövades gär­ning enligt 9 eller 10 § för att gå främmande makt tillhanda - alltså med di­rekt uppsåt - dömdes enUgt 11 § efter en väsentligt strängare straffskala. Endast brott enligt 11 § hade beteckningen spioneri. 1 14 § stadgades straff för den som i syfte att - alltså även här med direkt uppsåt - gä främmande makt tillhanda anskaffade uppgifter angående förhållanden, berörande ri­ket eller annan makt. vilkas meddelande lill främmande makt kunde skada rikels vänskapliga förbindelser med sådan makt. etc. 1 lagrammet stadga­des även straff för den som inom riket eljest för främmande makts räkning bedrev hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt syfte.

1 den Ulredning som föregick 1940 års lagsliftning togs frågan om brotts­benämningen spioneri upp till särskill övervägande. Sålunda uttalades, att benämningen spioneri eller krigsspioneri borde införas för förfarande som sker för främmande makts räkning. Brott som består endast i obehörigt ut­forskande ulan syfte att bistå främmande makt borde däremot ej benämnas spioneri, eftersom sådant broll kunde vara av tämligen lindrig art (SOU 1940:8, s. 49).


 


Prop. 1975/76:174                                                                 48

1 sitt förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944:69) lade straffrättskommittén fram förslag som syftade till en total omredigering av de ifrågavarande straffbestämmelsema. I sakligt hänseen­de utmönstrades de särskilda bestämmelsema om krigsspioneri och för­enklades de övriga spioneribestämmelserna. Dessa senare sammanfördes i fyra paragrafer, utformade i enlighet med den systemalik som föreslagits beträffande andra av kommittén omarbetade kapitel i SL. 1948 års lagstift­ning om brott mot staten och allmänheten anslöt sig nära till straffrätts-kommitténs förslag.

Nu gällande lagstiftning om spioneri skiljer sig i endast ringa mån från den år 1948 antagna. Huvudbestämmelsema. spioneri och grovt spioneri, SL 8 kap. 4 resp. 5 § överfördes till brottsbalken (BrB) 19 kap. 5 resp. 6 § i stort sett utan annan ändring än att straffskalorna justerades. Likaledes överfördes "reservstadgandel" om obehörig befattning med hemlig upp­gift i SL 8 kap. 6 §till BrB 19 kap. 7 § med endast redaktionella jämkningar.

Även de övriga bestämmelsema i BrB 19 kap. som har intresse i föreva­rande sammanhang har i huvudsak oförändrade övertagits från motsvaran­de stadganden i SL. De i SL II kap. 6 § upptagna bestämmelserna om samhällsfarlig ryktesspridning överfördes sålunda i den del bestämmelser­na angår att någon bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet till 19 kap. 8 § och sammanfördes där med ett stadgande, vari kriminaliseras att någon till främmande makt framför eller låter framkomma sädant falskt rykte eller osant påstående. Vad i övrigt stadgades i SL 11 kap. 6 § uppdelades pä två andra, särskilda brott i BrB, nämligen samhällsfariig ryktesspridning. 16 kap. 6 §, och beljugande av myndighet. 17 kap. 6 §. Beslämmelserna i SL om olovlig underrättelseverksamhet (8 kap. 7 §) och om tagande av ut­ländskt understöd (8 kap. 10 S) överfördes oförändrade eller med endast redaktionella jämkningar till BrB 19 kap. 9 resp. 13 §.

Bestämmelserna i BrB 19 kap. angående spioneri och därtill hörande brottstyper ansluter sig i systematiskt hänseende till den i BrB i övrigt till-lämpade inre systemaUken. 1 ett huvudstadgande, 19 kap. 5 §, har rekvisi­ten för brottet angetts. En indelning efter svårhetsgrad har genomförts i 19 kap. 5 och 6 §§. Till det primära brottet ansluter ett reservstadgande, 19 kap. 7 §.

1.3    Vissa statistiska uppgifter

Nedanstående uppgifter är hämtade ur Sveriges officiella statistik. Krimi­nalstatistik Del 2. Domstols- och åklagarstatistik. (T. o. m. 1966 benämndes publikationen "Brottsligheten".)

Statistiken hänför sig till antalet dömda personer. Den fördelar sig inte på de särskilda brotten inom 8 kap. utan anger endast hur många personer som dömts enligt kapitlet som helhet. De återgivna siffrorna kan därför


 


Prop. 1975/76:174                                                                 49

även omfatta personer som dömts för andra broll enligl 8 kap. än spioneri och därtill anknytande brott. Detta torde dock med hänsyn lill arten av öv­riga brott som behandlades i SL 8 kap. sakna praktisk betydelse i föreva­rande sammanhang.

Samtliga siffror avser i första instans dömda personer. Siffrorna inom parentes anger antalet bötesdomar som ingår i totalsiffran.

 

1940 40

1941 116

1942

77

1943 83

1944 116

1945 53

1946 21

1947

2

 

1948 4

1949

2

1950 3

1951

1

1952 10

1953 3(1)

1954 3(2)

1955 8(1)

 

1956

I

1957 11(2)

19.58 ->

1959

1

1960

2

1961 3

1962

1

1963

3

1964

1

SL:s stadgande i 11 kap. 6 § om samhällsfarlig ryktesspridning - mot­svarande stadgandena i BrB 16 kap. 6 S. 17 kap. 6 § och 19 kap. 8 § - vilkel i staUsUken redovisas särskilt, har enligt samma staUsUska käUa (från 1948 och UU tiden för BrB) tillämpats endast en gång (bölesdom 1949).

Statistiken avseende BrB utvisar att nedan angivet anlal personer dömts till påföljd enligl BrB 19 kap. 5-13 §§ resp. 16 kap. 6 § och 17 kap. 6 S.

1965        1966        1967        1968        1969        1970        1971        1972

19:5   I          -         -         -         -         -         2

19:6   --------

19:7   2          1         1         -         -         -         -         1

19:8   --------

19:9   -          -         -         -         -         -         1         1

19:12 -

19: 13 -

16:6   3         1-1

17:6        -     -         1         -

För liden efter årsskiftet 194849. dä den senaste materiellt betydelse­fulla revisionen om spioneri och därtill anslutande brott trädde ikraft. har. bortsett frän SvJT 1974 if s. 84. något fall av här aktuella brottstyper ej re­fererats. Av de icke-refererade fallen avseende den aktuella perioden har uiredningen haft tillgång till cirka 609f av domarna. Av dessa rör 20 spio­neri och grovt spioneri. 2 obehörig befallning med hemlig uppgifl och 17 olovlig undenällelseverksamhel.

2    Spioneri brottet

2.1    Gällande bestämmelser och närmare om vissa förarbeten till dessa

Gällande beslämmelser i 19 kap. 5 och 6 S§ om spioneri resp. grovt spio­neri har överförts nästan oförändrade från 1948 års lagstiftning i ämnet.

4-l«iksdagen l97.'i/76. I saml. Nr 174


 


Prop. 1975/76:174                                                                 50

Denna byggde, som inledningsvis nämnts, på slraffrättskommitléns är 1944 avgivna belänkande med förslag till ny lagstiftning rörande brolt mot staten och allmänheten.

De olika slag av handlingar som omfaltas av straffbestämmelsen är an­skaffande, befordrande, lämnande och annat röjande. Föremålet för någon av dessa handlingar är uppgift, som rör försvarsverk, vapen, förråd, im­port, export eller annal förhållande och vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhel. Handlingen skall ske obehörigen. dvs. den skall icke på grand av särskilda förhållanden vara tillälen. I subjektivt hänseende gäller, i över­ensstämmelse med vad i allmänhet gäller för brott enligl BrB, att brottels objektiva bestämningar skall täckas av uppsåt frän gärningsmannens sida och att detta uppsåt i och för sig ej behöver vara direkt utan att straffbarhet föreligger även i fall dä endasl s, k. indirekt eller eventuellt uppsåt förelig­ger. Därutöver gäller emellertid i subjektivt hänseende beträffande spione­ribrottet att handlingen skall ske i uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Här är att märka alt även i delta senare hänseende gäller att slraffbarhel föreligger redan vid indirekl eller eventuellt uppsåt. I della sammanhang är av intresse alt la del av vad under förarbelena till 1948 ärs siraffstadgande uttalades i fråga om innebörden av uttrycket "uppsåt att gå främmande makt tillhanda". Straffrältskommittén yttrade sålunda (SOU 1944:69 s. 132-133).

Något syfte att uppnå denna effekt (att gå främmande makt tillhanda) fordras icke i motsats lill vad fallel är enligt gällande lag. Liksom i andra sammanhang har sålunda indirekt och eventuellt uppsåt funnits böra lik­ställas med syfte. Som spion bör alltså enligt kommitténs åsikt även den kunna dömas, som väl ej åsyftar att gå främmande makt tillhanda men in­ser att hans gärning nödvändigtvis mäste få detta lill följd eller ock inser att den medför risk för en sådan effekt, i sistnämnda fall dock endast om del måsle antagas att han icke skulle avstått frän gärningen även om han varit säker på alt den skulle medföra effekten. Exempel härpå erbjuda fall. där gärningsmannens syfte är att främja viss organisations verksamhet eller att hjälpa en anhörig eller annan gärningsmannen närstående person. Även så­dana gärningar kunna enligt kommitténs mening vara av sådan farlighets­grad, att spioneristraff är motiverat. Uppsåtet behöver icke vara förenat med önskan att gynna främmande makt. Den som anskaffar eller lämnar uppgift utan annan önskan än att fä betalt kan vara att döma för spioneri, om han har åtminstone eventuellt uppsåt att därmed gå främmande makt tillhanda. Med lillhandagående avses icke blott hjälp i någon verksamhet, som främmande makt redan igångsatt eller planerat. Det är tillräckligt, att gärningen länder främmande makt lill fördel. Sedan gammalt har uttrycket tillhandagå i SL 3: 9, i detta lagrums lydelse före lagändringen den 12 juni 1942, ansetts äga denna vidsträckta innebörd, och även i nuvarande 8 kap. torde uttrycket böra tolkas pä detta sätt. Ett lillhandagående av främman­de makt kan anses föreligga även om gärningen närmasl sker för en organi­sation som handlar i främmande makts intresse (jfr NJA II 1942 s. 672 f.


 


Prop. 1975/76:174                                                                 51

och 676). Gärningsmannen behöver icke ens ha uppsåt all föra en uppgifl vidare. Även om han anskaffar denna med uppsåt att behälla den för sig själv men utnyttja den lill främmande makts fördel, kan han vara att döma för spioneri. Såsom exempel härpå må anföras, alt nägon. i tanke att göra främmande makt en tjänst, skaffar sig kännedom om ett ammunilionsför-råd med uppsåt all. utan alt inviga nägon i sina förehavanden, själv bringa ammunitionen att explodera. Å andra sidan fordras det för att tillhandagå­ende av främmande makt skall föreligga icke att uppgiften länder främman­de makt till verklig fördel, utan del är tillräckligt, att den är främmande makt till hjälp i nägot avseende vari denna önskar bistånd. Den som lämnar upplysning om en konslruktionsdetalj i ett vapen, vars tillverkningssätt främmande makt önskar lära känna, får anses ha lillhandagålt den främ­mande makten, även om denna på grund av bristande kännedom om kon­stmktionen i övrigt ändock icke kan tillverka vapnet. Uppsåt att tillhanda­gå främmande makt föreligger emellertid icke. där oriktig uppgift lämnas för att vilseleda den främmande makten. Även i andra fall kan lämnande av medvetet sanningslösa uppgifter gå straffritt. emedan det saknas uppsåt all gå främmande makt tillhanda. Det kan nämnas, att i hittillsvarande praxis i några fall ådömts ansvar för bedrägeri eller bedrägeriförsök, där någon er­bjudit sig att gå främmande makt tillhanda med upplysningar men icke haft för avsikt att fullgöra sitt åtagande ulan endast velat tillskansa sig penning­ar.

Vid remissbehandlingen anförde endast Sveriges advokatsamfund syn­punkter i nu berörd del. Samfundet, som uppmärksammade alt enligl kom­mitténs förslag, i motsats lill vad då gällde, för slraffbarhel inte fordrades någol syfte (direkt uppsåt) att gä främmande makt tillhanda ulan endast "vanligt" uppsåt, påpekade all nägot behov av skärpning i denna del inte syntes ha yppats. Samfundet hemställde därför, att för straffbarhet alltjämt mätte krävas syfte alt gä främmande makt tillhanda (prop, 1948: 80 s. 122), Departementschefen anförde i anslutning härtill endast, att i subjektivt hänseende syntes, som kommittén föreslagit, böra gälla all straff skulle kunna inträda inte endasl då del förelegat syfte all gä främmande makt till­handa utan så snart vanligt uppsåt - även eventuellt uppsåt - alt göra del­ta funnits (prop. 1948: 80 s. 124). 1 denna del föranledde förslaget ingen er­inran från lagrådet. Ej heller vid riksdagsbehandlingen berördes lagförsla­get härvidlag. Nägon ändring i subjektivt hänseende gjordes ej vid överta­gandet av spioneribestämmelsen i BrB.

2.2    Särskilt om de subjektiva rekvisiten

Utöver vad sålunda förekommit under förarbetena till 1948 års lagstift­ning om spioneri mä här - från en mera allmän ulgångspunkl och för alt ge en viss bakgrand till den debatt som förts om det subjektiva elementet i spioneribrottet under senare tid - någol ytterligare sägas om subjektiva rekvisit av typen "uppsåt att gä främmande makt tillhanda". Beträffande just detta rekvisit har under förarbetena använts ultrycket "kvalificerat" uppsåt (SOU 1944: 69 s. 134). Ullrycket synes syfta på det förhållandel alt


 


Prop. 1975/76:174                                                                 52

del regelmässigt som subjektivt betecknade rekvisitet är "fristående", dvs. ett moment som saknar sin motsvarighet i gärningsbeskrivningens ob­jektiva sida. Ordet "kvalificerat" synes emellertid mindre väl lämpat i här avsett hänseende, efiersom det skulle kunna syfta på ett subjektivt mo­ment som har till funktion att kvalificera en även i sin grundform kriminali­serad brottstyp.' Del fristående subjektiva momentet "uppsåt att gå främ­mande makt tillhanda" framstår emellertid i själva verket som konstitutivt för spioneri som brottstyp i samma mån som exempelvis rekvisitet lilläg-nelseuppsål för stöldbrotlet.

1 nordisk doktrin används ej sällan beteckningen "subjektiva överskott" för subjektiva rekvisit som inte är knutna till nägot objektivt moment. Man kan i svensk rätt skilja mellan tvä olika lyper av "subjektiva överskott". I de fall där direkt uppsåt krävs — avsiktsöverskott - kan man tala om fri­stående avsiktrekvisit, medan i de fall, där varje form av uppsåt räcker — uppsåtsöverskott - termen fristående uppsåtsrekvisit är adekvat.-

BrB gerflera exempel pä fristående avsiktsrekvisit. Begränsar man sigtill 19 kap. finner man tre fall. Straffbestämmelsen i 9 §, olovlig underrättelse­verksamhet, riktar sig mot den som "här i riket bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter" av viss art. 1 13 §. tagande av utländskt under­stöd, talas om den som av främmande makt mottager penningar "för att

----- påverka den allmänna meningen". Slutligen stadgas i 14 S bl. a. att

"såsom stämpling till högförräderi skall även anses att träda i förbindelse med främmande makt för all förbereda, möjliggöra eller underlätta att så­dant brott må förövas".

1 flera fall ger BrB även exempel på fristående uppsåtsrekvisit. I 19 kap. ges flera exempel: 19:1 första styckei (högförräderi), "med uppsåt att riket

----- skaU------- läggas under främmande makt"; 19:1 andra stycket,

"med uppsåt att åtgärd eller beslut av statschefen   skall framtvingas

eller hindras" saml 19:5 (spioneri) och 19:9 första och andra styckena (olovlig underrättelseverksamhet) "med uppsåt att gå främmande makt tillhanda".

Utöver uppsåt, direkl. indirekt eller eventuellt, som skall täcka brottets objektiva bestämningar, krävs således enligl 19: 5 all gärningsmannen haft uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Även detta senare uppsåt kan vara såväl direkt, indirekt som eventuellt men del saknar motsvarighet pä brottets objektiva sida. Denna inkongmens mellan den subjektiva och den objektiva sidan är emellertid endast skenbar, såtillvida som det subjekUva momentet regelmässigt äger sin motsvarighet i gärningsmannens yttre handlingssätt. Anledningen till att rekvisitet konstruerats som ett friståen-

Se Agge, Straffrättens allmänna del II, Stockholm 1961, s. 261. '■ Se Jareborg, Handling och uppsåt. Stockholm 1969, s. 273. ' Se Agge. a. a., s. 259.


 


Prop. 1975/76:174                                                                 53

de uppsåtsrekvisit synes vara att finna i att det är lagtekniskt svårt att i be­stämmelsen närmare beskriva de yttre momeni i vilka uppsåtet manifeste­rar sig.

2.3 Överväganden och förslag

1 svensk straffrätt saknades länge bestämmelser rörande spioneri i nuti­da bemärkelse. Sådana infördes försl genom lagstiftning år 1913. Först år 1940 infördes benämningen spioneri på det förfarande som motsvarar det moderna spioneribrottet och som kan äga rum även under fredstid. Det ut­märkande för spioneribrottel som det beskrivs i BrB, dit beslämmelserna överförts i princip oförändrade från 1948 års lagstiftning om brott mot sta­ten och allmänheten, är att någon uppsåUigen går främmande makt tilUian-da och att själva agerandet - anskaffandet eller befordrandet, lämnandet eller annat röjande - avser uppgifl angående förhällande - militärt eller annat - vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för ri­kets säkerhet.

1 den mån äldre svensk rält innehöll straffbestämmelser beträffande för­faranden som var riktade mot rikets säkerhet var dessa bestämmelser kopplade tUl regler som rörde landsförräderi och därmed sammanhängande brott. Sålunda finner man i 1734 års lag, missgärningsbalken fjärde kapit­let, en bestämmelse (5 §) om uppenbarande "af Konungens och rikets hem­liga rådslag och slut, i de ärenden, som å rikets vård och säkerhet ligger". 1 överensstämmelse med romersk-rättslig åskådning torde spioneriet ha be­traktats som ett meddelande lill fienden i krig från en staisborgares sida av sädana hemligheter som var av betydelse för fiendens krigföring. Brottet betraktades som en kränkning av en bestående trohetsplikl mot staten och utgjorde således en form av landsförräderi.' Om spioneri frän utlännings sida kunde följakUigen inte heller bli fråga; någon trohetsplikl av nyss nämnt slag förelåg ju inte. Även om numera brotten högförräderi, lands­ förräderi och landssvek är klart skilda frän spioneribrottel, lorde i det all­männa medvetandet en viss koppling ske av spioneribrottel med de nyss­nämnda brotten såtillvida alt spioneri torde uppfattas som ett handlande i förrädisk avsikt eller syfte att gä främmande makt tillhanda. Som redovi­sats i det föregående (s. 14) hade också vid 1940 års lagstiftning brotlsbe-nämningen spioneri på särskill anförda grander förbehållits det direkt upp­såtliga brottet. En sådan avgränsning av spioneribrollet gäller emellertid

' Uttrycken spion och spioneri är särskilt värdeladdade. SAsom synonymer till or­det spion kan nämnas "hemlig agent", "hemlig kunskapare eller iakttagare" eller "förklädd iakttagare". Synonymer med spionera är bl. a, "hemligen ge akt på för att förråda", "i hemlighet eller i smyg iakttaga" eller "söka uppspåra eller utlista eller lura av någon hemligheter". (Se Östergren. Nusvensk ordbok VI, Stockholm 1945. spalterna 1208 och 1209.) Av dessa olika betydelser av uttrycken spion och spionera framgår, att kopplingen med förräderi alltjämt har språklig relevans. Spioneri får ej sällan i allmänt språkbruk en konnotation av svek och trolöshet. Spionerihandlingen uppfattas sålunda enligt vanligt språk som en handling med viss avsikt eller syfte.


 


Prop. 1975/76:174                                                                 54

inte juridiskt-tekniskt såsom gärningsbeskrivningen utformats i 1948 års lagstiftning och enligl nu gällande bestämmelser i BrB i övrigt, att i den mån annat inte föreskrivs slraffbarhel inträder även i fall då endast indirekt el­ler eventuellt uppsåt föreligger.

En genomgäng av praxis rörande spioneri, vilken genomgäng ulförts som ett led i denna utredning, har gett vid handen att uppsåtsfrågan i rätts­tillämpningen i regel varil juridiskt-tekniskt okomplicerad. 1 de flesta fall torde förekomsten av direkt uppsåt ha varit obestridd eller frägan om uppsåt ha behandlats som en ren bevisfråga. 1 ett fall har framkommit att domstolen använt sig av konstruktionen eventuellt uppsåt och i det s.k. IB-målet (SvJT 1974 rf. s. 84) har indirekl uppsåt ansetts tillfyllest. När så uppsåtsfrågan i del sistnämnda fallet kommit i centrum och det uttryckli­gen slagits fast att även annan form än direkt uppsåt räcker för straffbar-het. har en sädan bedömning - av den allmänna debatten i massmedia att döma — tett sig främmande och nära nog oförenlig med spioneribegreppet.

Genom BrB kom envar av lagens gärningsbeskrivningar att konsekvent motsvaras av en brottsbenämning. 1 och med BrB fullbordades därigenom ett arbete som pågått under de senaste reformerna av strafflagen. Systemet med brottsbenämning är ingen nödvändig konsekvens av BrB:s klassifika-tionsprincip. Det är emellertid förenat med flera fördelar att ha dylika be­nämningar. Föredragande departementschefen anförde särskilt en. nämli­gen all benämningarna bidrar till alt hälla allmänheten underkunnig om vil­ka förfaranden som är kriminaliserade (prop. 1962: 10 s. B 44). Det är väl just i delta hänseende som en etikettering av gärningsbeskrivningama, som i sig har uppenbara praktiska fördelar, kan medföra ölägenheter. På grand av BrB:s utformning i systematiskt hänseende med dess relativt vida och abstrakt utformade gärningsbeskrivningar kan det vara en vansklig uppgifl alt med en broltsbenämning på ett adekvat sätt täcka in de åsyftade gärningarna. Vissa av de valda brotlsbenämningarna hör uppenbarligen hemma bland de mer belastande benämningar som med utgångspunkt i gärningsbeskrivningen kan länkas stå till buds. Så t.ex. innefattas i be­greppel mordbrand (13: I) att någon anlägger brand som innebär fara för annans liv eller hälsa eller annans egendom. En handling kallas misshandel (3:5) även om den förorsakar endast smärta. Beträffande spioneri täcker gärningsbeskrivningen enligt gällande rält inte bara fall dä gärningsmannen handlar i avsikt - direkt uppsåt - att gå främmande makt tillhanda utan också fall då denne insett att hans handlande med nödvändighet måste få denna effekt eller insett att risk förelegat för effektens inträde, dvs. att han skulle komma alt gå främmande makt tillhanda. 1 det senare fallet förat­sätts dock föratt uppsåt skall föreligga jämväl all domslolen finneratt det kan antagas alt gärningsmannen skulle ha handlat som han gjort även om han insett att effekten skulle inträda.

Av vad nu sagts torde framgå att det kan antagas att kriminaliseringssek-lorn enligt gällande rätt är avsevärt vidare än vad som efter vanligt språk-


 


Prop. 1975/76:174                                                                 55

bruk innefattas under uttrycket spioneri. Detta förhållande är i sig otill­fredsställande eftersom det motverkar det ovan angivna syftet med särskil­da brollsbenämningar. Det bör vara en tumregel för lagstiftaren att brotts-benämningarna fär en sädan utformning att de inte uppfattas som något mer omfattande eller mer ofördelaktigt än domstolarna konstaterat. Be­nämningen har ju rent faktiskt en icke ringa betydelse för hur gärningsman­nen betraktar sig själv och hur han betraktas av andra.

Konstraktionen med indirekt och eventuellt uppsåt, som har hävd i svensk straffrätt måste - generellt selt - ses som ett behövligt komple­ment till det direkla uppsåtet. Den lorde också som sådan vara godtagen i det allmänna rättsmedvetandet, i allt fall i fråga om brott där brottseffekten framstår såsom någol konkret och påtagligt. Beträffande spioneribrottel kompliceras emellertid bilden genom att ett för brottet konstitutivt element utgörs av ett s. k. fristående uppsåtsrekvisit. När de allmänna reglerna om uppsåt tillämpas på det nämnda rekvisitet. synes sålunda det brottsliga i förfarandet te sig tämligen abstrakt som spioneri betraktat och det torde i det allmänna rättsmedvetandet vara än mer fjärmat från vad som vanligen förknippas med "spioneri". Föreligger sälunda risk föratt den straffrättsli­ga benämningen hos allmänheten inte har full täckning för de fall dä ansvar enligt stadgandet kan komma ifråga, bör en jämkning av bestämmelsema ske. Därvid kan man välja antingen att gärningsbeskrivningen jämkas där­hän att ansvar för spioneri inträder endast vid fall dä direkl uppsåt förelig­ger eller att den nuvarande broltsbenämningen ersätts av en ny sådan som kan väntas bättre svara mot de olika fall som omfaltas av det nuvarande stadgandet. Med hänsyn Ull att broltsbenämningen spioneri har stark hävd i svensk straffrätt och uppenbarligen är en adekvat brottsbenämning för det fall gärningen begås med direkt uppsåt och dä en annan och allmännare och samtidigt träffande benämning inte torde stå att finna, synes den sist angivna utvägen, byte av broltsbenämning. inte böra väljas. I stället bör den lösningen väljas, att stadgandet ändras så. att det kommer att omfatta endast fall dä direkt uppsåt föreligger. Jag vill därför föreslå en ändring av denna innebörd av bestämmelsen i 19: 5 om spioneri.

En omkonslruktion av spioneribrottet i enlighet med vad nu sagts med­för att vissa förfaranden som sker utan direkt uppsåt antingen kommer att träffas av straffbestämmelsen i 19 kap. 7 S om obehörig befattning med hemlig uppgift eller kommer att falla utanför det straffbara området. Detta spörsmål las upp i nästföljande avsnill.

3    Obehörig befattning med hemlig uppgift

3.1 Gällande bestämmelser och närmare om vissa förarbeten till dessa

Den som utan uppsåt alt gå främmande makt Ullhanda men i övrigt upp­såtligen begår gärning, som till sina objektiva bestämningar överensstäm-


 


Prop. 1975/76:174                                                                 56

mer med gärningsbeskrivningen för spioneri med det undantaget att gär­ningen skall avse uppgift av hemlig natur, straffas enligl 19: 7 försia stycket för obehörig befattning med hemlig uppgifl.

Stadgandet skiljer sig således från spioneriparagrafen vad gäller gär­ningsbeskrivningen endast däri att det fristående uppsåtsrekvisitel uteslu­tits samt alt den uppgift gämingen avser skall vara hemlig. I viss mån kan bestämmelsen sägas vara en "uppsamlingsparagraf" såtillvida som i den kriminaliseras vissa förfaranden av spionerikaraktär som faller utanför spioneribrottet. Den har dock ett i jämförelse med sådana bestämmelser i BrB som egenmäkUgt förfarande och motsvarande brott i 9 och 10 kap. en mer inskränkt betydelse i detta hänseende. Medan de sist berörda bestäm­melsema är av typisk "uppsamlingskaraktär" och får anses omfatta ett stort antal disparata gämingstyper, är bestämmelsen i 19: 7 mera preciserat avgränsad - objekUvt genom hänvisningen till 19: 5 och kravet på "förhål­lande av hemlig natur" samt subjekUvt genom uteslutande av det friståen­de uppsåtsrekvisitel. Bestämmelsen torde snarast kunna betecknas som ett "reservstadgande".

Som nämnts i det föregående bibehölls i 1940 års lagstiftning angående spioneri den tidigare uppdelningen i krigs- och fredsspioneri. Gärningsbe­skrivningarna återfanns i SL 8 kap. 8- 10 §§. varav 8 § avsåg krigsspione­ri. I 11 S stadgades dessulom alt. om nägon förövade gärning som angavs i 9 eller 10 §. för att gå främmande makt tillhanda, skulle dömas för spioneri och enligt en högre straffskala. I och med 1948 års lagsliftning infördes en s. a. s. omvänd metod all presentera beslämmelserna. Först beskrevs vad som menades med spioneri (4 §) och grovt spioneri (5 S). Därefter gavs be­stämmelser avseende brott där fristående uppsåtsrekvisit ej ingick i gär­ningsbeskrivningen men där gärningsmannen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet förövat gärning som beskrevs i spioneribestämmelsen.

Bestämmelserna i BrB om obehörig befattning med hemlig uppgift har i princip överförts oförändrade frän SL och härrör från 1948 ärs lagstiftning om brolt mot staten och allmänheten. BeträtTande stadgandets avgränsning i förhällande till spioneribrottel anförde straffrätlskommittén bl.a, följan­de (SOU 1944: 69 s. 135).

Det torde sälunda icke böra stadgas straff för var och en som. låt vara uppsåtligen. under krig omtalar t.ex. huru stämningen är inom krigsmak­ten eller befolkningen. För att kriminaliseringen icke skall sträcka sig för vitt, mäste förevarande paragraf i vilken det ej uppställts krav på kvalifi­cerat uppsåt, begränsas till uppgifter av sådan beskaffenhet, att deras an­skaffande eller röjande innefattar en typisk fara sä att det framstår säsom otillböriigt all anskaffa eller röja dem. 1 paragrafen har därför upplagils krav på att uppgiften skall vara av hemlig natur och att gärningen skall ske obehörigen.

Beträffande innebörden av uttrycket "förhållande av hemlig natur", summerade kommittén vissa synpunkter i det den anförde, att huruvida en


 


Prop. 1975/76:174                                                                 57

uppgift var av hemlig natur fick bedömas med ledning av sakliga övervä­ganden (SOU 1944:69 s. 136). Departementschefen utvecklade närmare vad som borde förstås med uttrycket (prop. 1948:80 s. 126).

Anmärkas må all - pä sätt kommittén även framhållil — del avgörande för frågan, huruvida en uppgift är av hemlig natur eller ej. icke är. om den åsatts s. k. hemligstämpel. Denna åtgärd kan ifrågakomma allenast beträf­fande vissa allmänna handlingar, medan de uppgifter om vilka här är fräga kunna avse även andra sakförhållanden än sädana som finnas återgivna i allmänna handlingar. Såsom kommittén framhållit bör alltså det avgörande vara, huruvida uppgiften sakligl sell är hemlig. Vad kommittén till ulveck­ling härav anfört i motiven synes dock kunna leda lill en alllför vidsträckt lolkning av uttrycket "uppgift av hemlig natur". Härander torde icke få ingripas annat än sådant som verkligen är avsett alt hemlighållas och icke heller redan blivit allmänt känt. För att ett visst förhällande skall kunna an­ses vara avsetl att hemlighållas bör denna avsikt i regel ha kommit till ut­tryck på något sätt. säsom - frånsett hemligstämpel - genom order till un­derlydande eller anslag om förbud för obehöriga alt vinna tillträde o. d. I undanlagsfall kan ett visst förhällande - t.ex. militära positioner under krig - vara sådant att det i och för sig framgår all förhållandet är av hemlig natur.

3.2 Överväganden och förslag

Obehörig befattning med hemlig uppgift, varom stadgas i BrB 19: 7 första styckei, innebär att någon, utan uppsåt all gä främmande makt tillhanda, begår gärning som anges i 19:5 beträffande hemlig uppgift. 1 det föregåen­de har föreslagits alt för spioneri skall dömas endast i det fall då gämings­mannen haft syfte - direkt uppsåt - att gå främmande makt tillhanda. En omedelbar konsekvens härav blir att gärningsbeskrivningen beträffande obehörig befallning med hemlig uppgift bör ändras sä. att gärningen skall ha begåtts "utan syfte att gå främmande makt tillhanda". Därmed kommer bl. a. gärningar som f. n. är att bedöma som spioneri och som avsett hemlig uppgift men som begåtts med indirekt eller eventuellt uppsåt alt hänföras till obehörig befattning med hemlig uppgifl. Sädana gärningar kan uppen­barligen medföra belydande men för rikets säkerhel och därför vara i hög grad straffvärda. Den nuvarande straffskalan i 19: 7 försia slycket är dock inte bestämd med tanke pä sädana broll; straffskalan omfatiar böler eller fängelse i högst tvä år eller, om riket var i krig. böter eller fängelse i högst fyra år. medan straffet för spioneri är fängelse i högst sex år. Lämnas straffskalan för obehörig befattning med hemlig uppgift orubbad, kan så­lunda brott som innefattar tillhandagående av främmande makt komma att bedömas efter en förhållandevis lindrig slraffskala även om brottet i och för sig är av allvarlig natur. För att möta bl. a. denna situation bör som en ytterligare konsekvens av den föreslagna ändringen av spioneristadgandet införas en särskild straffskala för grova fall av obehörig befattning med hemlig uppgift. En sädan straffskala bör lämpligen kunna ansluta till vad


 


Prop. 1975/76:174                                                                 58

som f. n. gäller för det faU brottet begåtts när riket var i krig, eller till böter eller fängelse i högst fyra år.

I jämförelse med gällande rätt innebär vidare vad som föreslagils i fräga om spioneristadgandet en begränsning av det straffbara området. Enligt förslaget kommer nämligen gärningar som avser förhållanden av icke hem­lig natur att. där direkt uppsåt att gä främmande makt tillhanda ej förelig­ger, falla utanför det straffbara området såväl enligt 19: 5 som 19: 7.

Som framgär av redogörelsen ovan för förarbetena lill 19: 7 första styc­ket framhöll departementschefen, att uttrycket "förhållande av hemlig na­tur" icke borde ges en för vidsträckt tolkning. Under uttrycket skulle såle­des ej avses annal än sådant som verkligen är avsett att hemlighållas och inte blivit allmänt känt. Avsikten skulle explicit ha kommit till uttryck. En­dast i undanlagsfall skulle en "implicit" avsikt härvidlag vara tillfyllest.

Syftet med att införa det begränsande rekvisitet "förhållande av hemlig natur", var uppenbarligen att i frånvaron av det fristående uppsåtsrekvisi­tel så begränsa stadgandet, alt det skulle komma att avse endast uppgifter av sådan beskaffenhet, all deras anskaffande eller röjande innefattade en typisk fara. Mol bakgrund av vad som förekommit under förarbetena till stadgandet synes utrymme inle finnas att genom praxis vidga innebörden av det nämnda rekvisitet och därmed i motsvarande mån krympa det straffria området, vilket blir en följd av att krav pä direkt uppsåt skrivs in i 19: 5. För all nå ett sådant resultat synes en ändring i lagtexten erforderlig. Emellertid torde redan den nu gällande bestämningen av det ifrågavarande rekvisitet täcka alla väsentliga fall då stadgandet kan ha en funktion att fyl­la. Rekvisitet bör därför enligt min mening kunna behällas oförändrat trots den föreslagna ändringen i 19: 5. De fall som på grand av denna ändring ut­mönstras från 19:5 och som ej fångas upp av 19:7 försia slycket synes praktiskl sett vara sä osannolika all de bör anses som försumbara vad av­ser kriminalisering i nu avsett hänseende.

4    Olovlig underrättelseverksamhet

4.1  Översikt över bestämmelsens tillkomst och utformning i senare lagstift­ning

Genom lagändring år 1939 föreskrevs i SL 8: 21 a straff för den som med direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda bl.a. anskaffade uppgifter angående annan makts förhållanden, vilkas meddelande till främmande makt kunde skada Sveriges vänskapliga förbindelse med främmande makt. 1 motiven (prop. 1939: 3 s. 9) framhölls bl. a. all erfarenheten visat, att ett land kunde vara operationsområde för utländska spioneri- eller underrät­telseorganisationer, vilkas verksamhel icke avsåg det land där organisatio­nen arbetade ulan ett annat land. all svensk lag inte innehöll något mot så­dan verksamhet riklat straffbud. all ur allmän ordningssynpunkt ävensom


 


Prop. 1975/76:174                                                                 59

med hänsyn till förhållandet till främmande makter, med vilka Sverige upprätthöll vänskapliga förbindelser, en sådan verksamhet inom svenskt område torde anses vara icke önskvärd samt all del på grund härav syntes vara förtjänt att överväga att straffbelägga sådan verksamhet.

Under del fortsatta lagstiftningsarbetet på området jämkades och kom­pletterades bestämmelsen genom lagstiftning 1940 samtidigt som den flyt­tades över till SL 8: 14. Till paragrafen fogades ett andra siycke i vilkel fö­reskrevs straff för den som inom riket annars för främmande makts räk­ning bedrev hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt syfte.

Genom lagsliftning år 1942 ändrades de ifrågavarande bestämmelsema (prop. 1942:27). Med hänsyn till arten av de brott som enligt 8: 14 första stycket var att hänföra till spioneri skärptes straffet. Beträffande äter det i lagrummets andra stycke angivna brottet ansågs däremot en ändring i mot­satt riktning motiverad, nämligen såtillvida som möjlighet gavs att. dä syn­nerligen mildrande omständigheter förelåg, döma till böter. Under motive­ring att spioneri knappast våren träffande benämning på de brott som i all­mänhet föll in under 14 § andra styckei. flyttades bestämmelsen lill en ny §, 14 a. i vilken brottsbeskrivningen gjordes nägot mera utförlig. Brottet benämndes olovlig underrättelseverksamhet och stadgandet erhöll följan­de lydelse.

Den som. i annat fall än förut är sagt, inom riket för främmande makts räkning bedriver hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt syfte, dömes för olovlig underrättelseverksamhet till fängelse eller straffar­bete i högst två år. Äro omständighetema synnerligen mildrande, må till böter dömas.

Med anledning av en vid 1944 ärs riksdag väckt motion (1944:1: 138) ge­nomfördes, för att förebygga onödiga eller annars olämpliga åtal enligt 8: 14 a, den ändringen, att allmän åklagare inte ulan Konungens medgivan­de skulle få väcka åtal för ifrågavarande brott. Åtalsfrågan skulle därvid prövas från politiska och andra förekommande synpunkter (I LU 1944: 23. rskr 1944:231). Åtalsbegränsningen infördes genom lagar 1944.

Huvudsyftet med kriminaliseringen enligl 18: 14 a var att förhindra ut­ländska spioneriorganisalioner alt förlägga sin verksamhet till Sverige. Sä­dan verksamhet ansågs kunna, om den fick fortsätta ostörd, medföra icke önskvärda förvecklingar för det land där den bedrevs. Redan den omstän­digheten att spioneriorganisationer för främmande makt är verksamma i Sverige ansågs innebära en fara för värt land med hänsyn lill alt deras ar­bete när som helst kunde övergå i spioneri mot Sverige.

Kriminalisering av undenättelseverksamhet av berört slag föreskrevs efter 1948 års genomgripande ändringar i SL 8 kap. i 8:7. Den då av riksda­gen antagna lydelsen hade utformats i enlighet med ett av första lagutskot­tet framlagt förslag som i sina grunddrag överensstämmer med motsvaran­de bestämmelse i nu gällande lagstiftning. Riksdagen fann emellertid, all


 


Prop. 1975/76:174                                                                 60

frågan i vilken omfattning politisk och militär underrättelseverksamhet, som utan att rikta sig mot Sverige bedrives här i riket, borde bestraffas, in­te fått en slutlig lösning genom den dä antagna lydelsen av förevarande be­slämmelse. Riksdagen anhöll därför om skyndsam förnyad ulredning i det­ta ämne (ILU 1948:39. rskr 1948:379). Sedan straffrätlskommittén verk­ställt denna ulredning erhöll bestämmelsen sin slutliga utformning år 1949 (prop. 1949: 198).

Den som. med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket bedri­ver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande makten kan med­föra men för annan främmande makts säkerhet, eller här i riket till dylik verksamhel lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig, dömes för olov­lig underrättelseverksamhet högst lill straffarbete i tvä är.

Vad i försia slycket stadgas skall ock gälla, om nägon. med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket hemligen eller med användande av svikliga medel antingen bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter om annans personliga förhållande eller till dylik verksamhet lämnar med­verkan som ej är allenast tillfällig.

De är 1949 verkställda ändringarna i stadgandet innebar inskränkningar i det straffbara området i två hänseenden. Särskilda regler om siraff vid medverkan infördes i bestämmelsen. Härigenom inskränktes del straffbara området i förhållande till vad annars skulle ha gällt enligt de allmänna med­verkansreglerna. Vidare preciserades bestämmelsen angående "flykting-spioneri" därhän, all den endasl avsåg underrättelseverksamhet genom ut­forskande av enskilds personliga förhållanden.

Stadgandet har i sak oförändrat överförts till BrB 19: 9.

4.2 Överväganden och förslag

Det föifarande som enligt BrB 19: 9 första stycket kriminaliseras utgör en verksamhel. En enstaka åtgärd är inle tillfyllest. Verksamheten skall avse anskaffande av uppgifter rörande militära eller andra förhållanden. Liksom i 19: 5 krävs dessutom alt ett men-rekvisil skall vara uppfyllt. Uppenbaran­del av uppgifterna för främmande makt skall sälunda kunna medföra men för annan främmande makts säkerhel. En ytterligare inskränkning av del straffbara området ligger däri att tillämpningen av medverkansbestämmel­sen i 23:4 har begränsats genom en särskild medverkansregel i själva straffsladgandel.

Vid den slutliga utformningen år 1949 av vad som nu ulgör 19: 9 tillades ett andra stycke, varigenom kriminaliserades ett på visst sätt ulfört anskaf­fande av uppgifterom annans personliga förhållanden. Även här erfordras att del rör sig om en verksamhet. Däremot krävs inte all uppenbarandet av uppgifterna kan medföra särskilt men. Stadgandets syfte är att bereda en-


 


Prop. 1975/76:174                                                                 61

skilda personer skydd mot fara för framtida förföljelse eller annat lidande. Genom stadgandet erhåller således bl. a. flyktingar skydd mot registrering och annal "spionage" med hänsyn till politisk åskådning, ras, m.m. frän främmande makts sida. Stadgandet är således inte påkallat främsl av hän­syn till den svenska statens säkerhel. Av förarbetena framgår emellertid, alt stadgandets placering i kapitlet om brott mot rikets säkerhet motiverats med att en verksamhel av detta slag även kan inrymma fara för den svens­ka staten, därigenom att verksamheten lätt kan läggas om lill att avse spio­neri mol denna.

1 subjektivt hänseende krävs, förutom uppsåt, läckande samtliga objek­tiva rekvisit, alt ett frislående uppsåtsrekvisit är för handen. Gärningsman­nen skall ha haft uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Som närmare ut­vecklats i anslutning lill spioneribrottel är härvidlag alla tre uppsåtsformer­na — direkt, indirekt och eventuellt uppsåt - tillfyllest. 1 detta hänseende utgjorde ej heller bestämmelsen om olovlig underrättelseverksamhet sådan den var utformad före 1948 och 1949 års lagändringar något avsleg. Uttryc­ket "hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt syfte" i 8: 14 a innebar sälunda inte alt gärningen var straffbar endast om den för­övades med direkl uppsåt.

Som gärningsbeskrivningen i BrB 19: 9 första stycket utformats omfattar den i första hand i Sverige bedriven och för främmande makt avsedd agent-verksamhet som är riktad mot annan främmande makt. Del ligger i sakens natur att en verksamhet av sådan beskaffenhet i allmänhet sker med direkt uppsåt och att sådani uppsåt i allmänhet kan styrkas ulan större svårighet. Det lorde ocksä förhålla sig sä, alt endast gärningar begångna med direkl uppsåt i det allmänna rättsmedvetandet framstår som olovlig underrättel­severksamhet. Även språkligt lorde den använda brottsbenämningen sva­ra bäst mol fall dä direkl uppsåt föreligger. Emellertid sträcker sig lagram-mets tillämpningsområde längre i del att det läcker även situationer där en­dast indirekt eller eventuellt uppsåt att gå främmande makt tillhanda före­ligger. Fall kan alltså tänkas, där syftet med verksamheten är något helt annal än att gå främmande makt tillhanda men där verksamheten i alla fall får denna effekt. Som exempel kan nämnas att syftel med viss verksamhel är att samla material som underlag för skapande av opinion inom landet mot en främmande makts agerande i visst sammanhang eller mot dess poli­tiska handlande i allmänhel. En verksamhet av delta slag har givetvis myc­ket litet gemensamt med sädana föifaranden som sker med direkt uppsåt och som slraffstadgandet primärt vill träffa.

Av tillgängliga domar rörande bestämmelsens försia stycke har i intet fall i domsmotiveringen indirekl eller eventuellt uppsåt aktualiserats. Det förefaller också föga troligt att det ifrågavarande stadgandet kommer lill tillämpning i andra fall än där direkt uppsåt är för handen.

Vad nu upptagils och vad i motsvarande hänseende i del föregående an­förts beiräffande spioneribrollet leder enligl min mening lill att stadgandet


 


Prop. 1975/76:174                                                                 62

i 19:9 första stycket i överensslämmelse med vad som föreslagits beträf­fande spioneribrottel bör ändras så. all endasl fall av direkl uppsåt kom­mer att omfattas av stadgandet.

En ändring av 19:9 första stycket i enlighet med det sagda kommer emellertid - i motsats till vad som i moisvarande situation gäller beträffan­de spioneribrottet - att genomgående leda till straffrihet i de fall då endast indirekt eller eventuellt uppsåt föreligger. Till 19: 9 försia styckei ansluter nämligen inte nägon bestämmelse motsvarande den som är upptagen i 19: 7. Fråga uppkommer då om en kompletterande bestämmelse för de se­nast berörda fallen bör tillskapas. Som redan nämnts finns skäl antaga att antalet fall där en sådan beslämmelse skulle kunna bli tillämplig är ytterst begränsat. Något egentligt praktiskt behov av en kompletteringsbestäm­melse synes således inle föreligga. Inte heller kan det intresse som det nu­varande slraffstadgandet avser all skydda anses ha sädan styrka att en kompletterande bestämmelse kan anses motiverad oavsett att den praktis­ka nytian av en sådan bestämmelse kan bedömas som myckel liten. Slutli­gen bör i sammanhanget beaktas att ingrepp med straffrättsliga åtgärder mot den som utan syfte all gå främmande makt tillhanda förfar på sätt som i övrigt beskrivs i 19: 9 försia styckei för mången skulle le sig främmande och obefogat. Uteslutet är ej heller att det skulle kunna uppfattas som en omotiverad inskränkning av rätlen till fri opinionsbildning. Vad nu anförts innefattar enligl min mening bärande skäl alt ej införa en kompletterande straffbestämmelse av det slag som här berörts.

Vidkommande straffstadgandet i 19: 9 andra styckei skulle i princip sam­ma synpunkter kunna anläggas pä utformningen av rekvisitet "uppsåt att gå främmande makt tillhanda". Vid genomgång av tillgängliga domar rö­rande brott mot 19: 9 har emellertid framkommit alt omkring hälften avsett s. k. flyktingspionage och alt i flera av de mål där dessa senare domar med­delats den tilltalade invänt alt uppsåt saknats att gå främmande makt till­handa. Om direkt uppsåt stipulerades även i fråga om brott enligt 19: 9 and­ra slycket, skulle följaktligen det skydd för enskilda människors integritet, som stadgandet primärt är avsett att ge. kunna komma all betydligt minska i styrka. Vid sådant förhållande synes nägon ändring av gärningsbeskriv­ningen ej böra komma i fråga. Däremoi kan det förtjäna övervägas att ge brott enligt 19:9 andra stycket en särskild benämning. Redan som gär­ningsbeskrivningarna i försia och andra styckena nu är utformade kan det­ta synas motiverat. Efler en ändring av gärningsbeskrivningen i första styckei i enlighet med vad som föreslagils i det föregående synes skälen för skilda brottsbenämningar än starkare. Benämningar som synes kunna lagas till övervägande är "olovligt utforskande", "olovligt anskaffande av per­sonuppgifter" och "olovlig personspaning". Den förslnämnda benäm­ningen anger visserligen att fräga arom något slag av verksamhet men den synes alllför allmän och saknar dessulom anknytning till det intresse som främst skyddas genom bestämmelsen, nämligen enskildas integritet. Den


 


Prop. 1975/76:174                                                                 63

andra benämningen, som ocksä anger all fräga är om verksamhet, har vis­serligen viss anknytning lill bestämmelsens skyddsobjekl men synes sam­tidigt kunna ge intryck av att vad som är avsett alt skyddas har samband med offentligrättslig personregistrering. Den tredje benämningen, slutli­gen, är visserligen tämligen allmän men synes adekvat såtillvida att den ger antydan om såväl skyddsobjektet som all fråga är om en verksamhet. På grandval av nu redovisade överväganden och efter samråd med nämnden för svensk språkvård föreslås att brott som avses i BrB 19:9 andra stycket ges benämningen "olovlig personspaning". Samtidigt bör stadgandet överföras lill en särskild paragraf.

5    Ryktesspridning

5.1 Översikt över framväxten och utvecklingen av stadganden om brott an­gående ryktesspridning

Missgärningsbalken 6:5 i 1734 års lag stadgade stränga straff för den. som i ont uppsåt diktade eller kring landet utspridde "lögner och falska rychten, the ther röra Rikets säkerhet" eller som därmed kom "almänt buller och oväsende" åstad.' Ett i sak likalydande stadgande blev av Lag-commileen genom dess är 1833 avgivna utlåtande upptaget i dess förslag UU Straff-Balk (9:9) Commiteens förslag blev med oförändrad brottsbe­skrivning upptaget i 1864 strafflag (8:14), där det i oförändrat skick bestod tUI 1936.

Med förebild i utländsk strafflagstiftning föreslog Thyrén''. att utspridan­de av lögner och falska rykten skulle vara straffbart inte blott när rikets sä­kerhet sattes i fara utan även när fara för allmän ordning och frid framkal­lades.

Frågan togs upp till övervägande av den år 1933 tillkallade kommittén för utredning om åtgärder mol statsfientlig verksamhet (SOU 1935:8. s. I I9f.). Kommitténs uppdrag var att verkställa en förutsättningslös ulred­ning angående mot sädan av sammanslutningar eller enskilda bedriven verksamhet, som syftar till att med våld eller annars på olaglig väg omstör­ta eller förändra Sveriges stats- och rättsordning. Uppdraget synes böra ses mot bakgranden av vissa företeelser i samband med de diktatursträ­vanden som med förebilder frän andra håll i Europa under 1930-talet fram­trädde i vårt politiska liv.

' Ang. framväxten av brottet "ryktesspridning till fara för rikets säkerhet" i svensk rätt må hänvisas till framställningen hos Nelson, Rätt och ära Uppsala 1950 s. 315ff.

 Se Utlåtande, i anledning af anmärkningar wid förslaget till allmän Crlminallag. af Lagcommileen (1833) 2. uppl. 1840 s. 109 och Förslag till Crlminallag 2. uppl. 1839 s, 17,

' Se Thyrén, Förberedande utkast till strafflag. Speciella delen XI (Lund 1933). s. 10(§ 15), s. 214.


 


Prop. 1975/76:174                                                                 64

Vid sin behandling av älgärder för alt stävja missbruk av yttrandefrihe­ten uppehåller sig kommittén först vid problem rörande yttrandefrihetens gränser. Samtidigt som yttrandefriheten framhålles som en av grandpelar­na för den demokratiska samhällsordningen anförs (SOU 1935:8 s. 99).

Den frihet den demokratiska samhällsordningen inrymmer för individen kan emellertid lika litet i delta hänseende som i någol annat vara obegrän­sad. Den har sina gränser i hänsynen lill andras frihet och samhällets bäs­ta. En frihet, som tjänar till förevändning att använda moraliskt förkastliga medel och bryta samhällets lagar, kan icke åberopa sig på de demokratiska principerna. Friheten förutsattes utövad under ansvar och självdisciplin. Där dessa saknas och friheten urartar till självsvåld, kan den demokratiska ordningen och därmed allas frihet råka i fara. Faran hotar såväl från det häll. där självsvåldet uppträder, som frän den reaktion, vilken självsväldet kan framkalla. En sädan reaktion kan i sin iver att ställa till rätta lätt frestas att gä för långt. 1 den män självsväldet icke på annat sätt kan stävjas, måste fråga uppstå om samhällets ingripande.

Under rubriken fönjtsättningarna för propagandans straffbarhet uppe­håller sig kommittén särskilt vid behandlingen av lögnaktiga uppgifter. Den ovan berörda bestämmelsen i SL 8: 14 är här av särskilt intresse. Be­stämmelsen hade emellertid en ålderdomlig karaklär och blev på grund av dess vaga uttryckssätt knappast tillämpad. Enligt kommittén fanns det dock ett starkt behov av ett skydd mot samhällsfariig ryktesspridning. Härom anförde kommittén (SOU 1935: 8 s. 126-127).

Någon meningsskiljaktighet kan ej råda därom att användande av ett sä­dant medel (lögnaktig propaganda) i den politiska striden måste fördömas. Användningen därav kan ocksä. såsom erfarenheten visar, innebära sär­skilda faror för lugnet och ordningen,.Osanna uppgifter och falska rykten ha visat sig särskilt ägnade att verka upphetsande och åstadkomma oro. En särskild form av medlets användning i de diktatursirävande kraftemas tjänst är provokaloriska dåd. vilka tillskrivas motståndarna. Det bör icke råda nägon tvekan om att med de skadliga verkningar sädana propaganda-metoder kunna ha. staten bör reagera mol dem genom siraffstadgande. Svårigheterna för lillämpningen ur de angående hetspropaganda anförda synpunkterna föreligga här i avsevärt mindre omfattning, då del använda medlet ger en viss fasthet åt broilsbeskrivningen.

Den av kommittén föreslagna besiämmelsen avsåg, i anslutning till Thyréns förslag, utspridande av falska rykten och lögnaktiga uppgifter. Angående avgränsningen av det straffbara området anförde kommittén (SOU 1935: 8 s. 127).

Det ligger i sakens natur all del ej går att i den politiska debatten helt undvika oriktiga uppgifter, som lämnas i god tro. och även om del skulle förekomma att oriktiga uppgifter medvetet lämnas, torde det. huru motbju­dande ett sådant tillvägagångssätt än är, vara praktiskt omöjligt att i varje fall ingripa. Verkan av en dyUk uppgift är också helt visst i vanUga fall ej


 


Prop. 1975/76:174                                                                 65

farligare än all del kan vara nog med den allmänna opinionens dom och all i den fortsatta diskussionen uppgifien från annat håll rättas. Vad som bör drabbas äro de allvarliga fall, dä del falska ryktet eller den lögnaktiga upp­giften är ägnad alt väcka förakt för allmänt organ eller att framkalla fara för rikets säkerhet eller allmän ordning och frid och då däråt gives allmän spridning i sådani syfte.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen (8: 14) löd (SOU 1935:8 s. 13).

Den. som uppsåtligen ger allmän spridning äl falska rykten eller lögnak­tiga uppgifter, ägnade att väcka förakt för allmänt organ eller att framkalla fara för rikels säkerhet eller allmän ordning och frid, straffes, där ej hand­lingen särskilt är belagd med högre straff, med fängelse eller böter.

1 det pä grandval av kommitténs förslag och remissyttrandena däröver utarbetade departementsförslaget (prop. 1936: 234. s. 44f.) återfanns kom­mitténs förslag väsentligen bibehållet (8: 29 a). Med anledning av anmärk­ningar frän lagrådet, vilka dock icke i sak biträddes av departementsche­fen, företogs en uppdelning av det föreslagna stadgandet på 8 och 10 kap. SL. Därvid blev i den antagna lydelsen SL 8: 14 kvar men avsåg blott den. som ger allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägna­de att framkalla fara för rikels säkerhet. Enligl 10: 14 a SL bestraffades sä­dan ryktesspridning, ägnad all framkalla fara för den allmänna ordningen eller väcka förakt för offentlig myndighet eller annat organ, som äger be­sluta i offentliga angelägenheter. Stadgandena avsåg uppenbarligen både utspridande och fortspridande.

Departementschefen anförde bl.a. all uttrycken "väcka förakt för all­mänt organ" och "framkalla fara för rikets säkerhet eller allmän ordning och frid" var tämligen obestämda och svävande. Genom en närmare speci­ficering skulle enligt departementschefens mening stadgandet dock kunna bli alltför begränsat. Vad gäller den allmänna ordningen påpekades, all det endast var fara för ordningsstörande av mera omfattande art som avsågs.

Som nyss nämnts framfördes i lagrådet erinringar mot förslaget i sak. Lagrådet (prop. 1936: 234 s. 62) anförde sålunda bl. a. att det då gäUande stadgandet i SL 8: 14 knappast Ullämpats och att det endast i ett eller annat enstaka fall hade tagils upp till övervägande av ålalsmyndighel. Lag­rådet var också av den meningen att det föreslagna stadgandet skulle få ringa verkan. Lagrådet avstyrkte stadgandet i vad det avsåg straff för för­farande som var ägnat all "väcka förakt för offentlig myndighei eller annal organ, som äger besluta i offenliga angelägenheter". Härom anfördes bl. a. (prop. 1936: 234 s. 63-64).

Paragrafen innefattar jämväl stadgande om straff för där beskrivet förfa­rande, som är ägnat alt "väcka förakt för offentlig myndighet eller annat organ som äger beslula i offentliga angelägenheler". Vad härmed åsyftas kan ej anses fullt tydligt och än mindre kan med ledning av lagtexten när­s-Riksdagen 1975/76, i sami. Nr 174


 


Prop. 1975/76:174                                                                 66

mare bedömas i vad mån ett sådant stadgande kan träffa nägra fall. vilka utan att vara annorstädes i strafflagen behandlade äro av obestridligt straffvärd beskaffenhet. En på osanna rykten och uttalanden stödd agita­tion, som har till mål att emot "offentlig myndighet" framkalla en stäm­ning svarande emot det starka ordet "förakt", torde i sin framfärd endasl sällan kunna undgå att genom fakUska angrepp ä en eller flera för viss Ijänsteåtgärd eller tjänsteverksamhet ansvariga personer hemfalla under redan nu gällande slraffbud. Nära ligger ock antagandet, att en sådan för­kunnelse under vissa omsländigheler och i allt fall där den framträder i mer hotande form skall finnas innebära den fara för den allmänna ordningen, vilken redan förat i förevarande § angivits säsom grund för ingripande med straff. Att ett särskill straffskydd skulle vara av nöden förde representati­va församlingar och andra, vilka kunna vara hänförliga under den ganska mångtydiga och även eljest mindre Ullfredsställande beteckningen "organ som äger besluta i offentliga angelägenheter", kan icke anses vara på över­tygande sätt påvisat. Även om utöver vad nu sagts nägra fall skulle före­komma, i vilka befogad näpst icke kan ske på annan väg än den i förslaget anvisade, lärer dock det praktiska tillämpningsområdet bliva synnerligen begränsat, och stadgandet måste antagas komma att mindre väl ägna sig för att ulöva en i huvudsak allenast återhållande eller dämpande verkan. Ej heller bör förbises, att ett sådant stadgande genom sin i vissa hänseenden obestämda innebörd kan - synneriigast i upprörda lägen - inbjuda till för­sök alt åt ett parti, som sitter vid makten, bereda en icke i allo berättigad företrädesställning i den politiska striden, en möjlighet som tydligen är helt främmande för nu föreliggande förslags syfte och grander. Att olägenhe-tema härav måste bara betydande ligger i öppen dag.

Genom den år 1940 vidtagna revisionen av SL 8 kap. skedde vissa för­ändringar avseende stadgandet om samhällsfarlig ryktesspridning. Detta stadgande (nu SL 8: 21) erhöll dels strängare straffsatser, dels föreskrevs särskilt siraff för oaktsamhet vid krig eller krigsfara. Vid den år 1942 vid­tagna förnyade revisionen av samma kapitel skedde ej annan ändring än den som betingades av regeln i SL 8: 29 a om straffskärpning beträffande brott, som förövas, dä riket är i krig eller krigsfara. Dessa båda revisioner lämnade stadgandet i SL 10: 14 a ulan ändring.

5.2 Vissa förarbeten till nuvarande bestämmelser

Straffrättskommittén tog upp de ifrågavarande stadgandena i SL 8:21 och 10: 14 a till behandling. Kommittén fann det vara ändamålsenligt att föra samman de båda stadgandena till ett stadgande (11:6), vilket bereddes plats bland brotten mot allmän ordning. Vid denna sammanslagning före­togs ocksä smärre justeringar i gärningsbeskrivningen. Sålunda skärptes kravei på osant innehåll. Däremot utvidgades stadgandet att gälla påståen­de ägnat att framkalla fara för medborgerlig trygghet. Vidare behövde utta­landet icke längre vara ägnat all väcka förakt för myndighei utan blott un­dergräva aktningen för myndigheten. Eftersom kommittén fann det "vara


 


Prop. 1975/76:174                                                                 67

ett rimligt krav. att innan någon tager på sitt ansvar att bland allmänheten sprida ett meddelande av här ifrågavarande slag. han i någon mån söker kontrollera meddelandets riktighet", föreslogs kriminalisering av de fall av oaktsamhet. då meddelaren "underiåtit skäliga mätt och steg för att förvis­sa sig om dess osanning". Spridningsrekvisitet förändrades genom alt ut­trycket "bland allmänheten" infördes.

Vid remissbehandlingen mötte det föreslagna stadgandet kritik i de mest skilda riktningar (prop. 1948: 80 s, 191 - 192). Man syntes allmänt vara av den åsikten, att brottsbeskrivningen var alltför vag. Från systematisk syn­punkt ifrågasatte justitiekanslersämbetet riktigheten av hela brottets hän­förande till brotten mot allmän ordning. Sveriges advokatsamfund fann ut­talanden ägnade att framkalla fara för medborgeriig trygghet vara att hän­föra lill brotten mot person. Föreningen Sveriges häradshövdingar liksom länsslyrelsen i Gävleborgs län gjorde den principiella erinran alt ultrycket "påstående ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, allmän ordning el­ler medborgerlig trygghet" var ett exempel på en svävande brottsbeskriv­ning. Oaktsamhetsstadgandet vann föga genklang, och Advokatsamfundet ifrågasatte och en ledamot av Göteborgs rådhusrätt bestred hela stadgan­dets lämplighet och nödvändighet. Nämnde ledamot anförde, att den före­slagna utsträckningen av kriminalisationen var ägnad att beskära den of­fentliga kritiken i allmänna angelägenheler och därför inte borde upptas i lagen. Samfundet anförde bl. a. (prop. 1948: 80 s. 192).

Även om det icke kunde bestridas att ryktesspridning stundom kunde in­nebära en viss samhällsfara. vore samfundet likväl av den uppfattningen att bästa medlet all förhindra sädan ryktesspridning eller förebygga de skadliga konsekvenserna därav icke vore straff utan vederhäftig upplys­ning. På grund härav ville samfundet förorda, att paragrafen upptoges till förnyat övervägande och alt man därvid, i stället för att föreslå en utvidg­ning av det straffbara området, undersökte möjligheterna att avskaffa hela straffbestämmelsen eller väsentligt inskränka dess tillämplighetsområde. Skulle del emellertid befinnas erforderiigt all bibehålla en straffbestäm­melse i ämnet, syntes det under alla förhållanden oundgängligen erforder­ligt all giva broltsrekvisilen en mera distinkt och entydig utformning än som skett i förslaget. En så tänjbar paragraf som den föreslagna överens­stämde icke med kravet på rättssäkerhet. Del straffbara området borde av­sevärt inskränkas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge fann däremot brottsbeskrivningen vara alltför snäv och föreslog skydd även för folkhushållningen.

Departementschefen (prop. 1948: 80 s. 192- 193) tillbakavisade anmärk­ningen om brottets klassifikation men jämkade stadgandets lydelse till för­hindrande av all det skulle kunna komma att tillämpas vid fara för enskild person. Stadgandet utsträcktes att gälla även folkförsörjningen. 1 likhet med Advokatsamfundet fann departementschefen det vara betänkligt att straffa i fall av oaktsamhet.


 


Prop. 1975/76:174                                                                 68

Departementschefen anförde bl. a.

Med hänsyn till de allvarliga skadeverkningar som, särskilt i orostider,
kunna inträda till följd av osann ryktesspridning finner jag, att ett stadgan­
de häremot allljämt bör upptagas i strafflagen. Jag bilräder likaledes kom­
mitténs förslag att utvidga skyddet för myndighet och annat organ med be­
slutanderätt i allmänna angelägenheler från att avse endasl ryktesspridning
ägnad att väcka förakt lill att gälla all ryktesspridning som är ägnad alt un­
dergräva aktningen för myndigheten eller organei.     Utöver vad kom­
mittén föreslagit finner jag vidare, att skydd mot osann ryktesspridning bör
stadgas även för folkförsöijningen. På sätt hovrätten över Skåne och Ble­
kinge framhållit bör nämligen beaklas, all exempelvis rykten om knapphet
på viss vara lätt framkalla hamstringspanik och därigenom kunna allvarligt
inverka på det allmänna försörjningsläget.

De nu behandlade straffbestämmelserna aktualiserades även i annal sammanhang, nämligen i samband med att 1944 års tryckfrihetssakunniga lade fram förslag till tryckfrihetsförordning (SOU 1947: 60). I belänkandet framhölls att beslämmelserna om iryckfrihetsbrott borde hänvisa till mot­svarande stadganden i allmän lag. En väsenilig del av dessa stadganden be­rördes av det då pågående arbetet med lagsliftning om brott mol staten och allmänheten. 1 de delar som berörde denna lagstiftning utgick de Iryckfri­hetssakkunniga i sitt förslag från det då föreliggande av justitiedeparte­mentet upprättade förslaget lill ändring i SL. De sakkunniga log emellertid inte ståndpunkt till frågan om departementsförslaget uppfyllde de fordring­ar som ur tryckfrihetsrättslig synpunkt borde upprätthällas i fråga om ytt­randefrihetens närmare reglering! den allmänna lagstiftningen. 1 betänkan­det anmärktes dock. att bland de sakkunniga erinringar framställts beträf­fande vissa av de i detta sammanhang relevanta gärningsbeskrivningarna i departementsförslaget. Del gjordes gällande att slraffbuden fått en så obe-tämd avfattning att de därigenom kom alt verka hämmande på tryckfrihe­tens utövning. Erinringarna avsäg främsl brotten angående skymfande av myndighet och kränkande av främmande makt. Stark ivekan hade yppats om dessa straffbud över huvud tagel borde upptas i SL (se SOU 1947: 60 s. 243).

Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag framkom stöd från flera håll för den uppfattning som vissa av de sakkunniga gett uttryck åt (prop. 1948: 80 s. 439-440). Sveriges advokatsamfund uttalade sålunda alt bl.a. brottet samhällsfarlig ryktesspridning över huvud tagel inte borde upplagas i SL. Landsorganisalionen anmärkte att gärningstyper som sam­hällsfarlig ryktesspridning givits i påfallande grad en allmän och oklar be­skrivning. Publicistklubben uttalade, att de brotlsdefinitioner som uppta­gits från strafflagsförslaget kunde vålla ungefär hur många olyckor för tryckfriheten som helst. Beträffande vissa definitioner, bl. a. samhäUsfarlig ryktesspridning, kunde dessa utan vidare användas till att undertrycka "fair comments on mallers of public interest". Svenska journalistför-


 


Prop. 1975/76:174                                                                 69

eningen hyste farhågor beträffande vissa av de särskilda brotten i departe­mentsförslaget. Föreningen framhöll att brottet samhällsfariig ryktessprid­ning förutsatte alt i rättstillämpningen strängt upprätthölls ett krav på att det ålåg åklagaren alt styrka att ett utspritt rykte verkligen var falskt eller ett påstående osant.

Kritiken medförde vissa ändringar i den slrafflagstext som antogs år 1948. Beträffande emellertid brottet samhällsfariig ryktesspridning (11:6) framhöll departementschefen (prop. 1948: 80 s. 442).

1 motsats till vad gäller de nu behandlade stadgandena, harjag icke i an­ledning av förslaget Ull tryckfrihetsförordning och de däröver avgivna ytt­randena funnit tillräckliga skäl att vidtaga ändring i 11:6 eller 7 i strafflags-förslaget. 1 del förra lagrummet är föratsättning för straffbarhet att någon uppsåtligen sprider falskt rykte eller osant påstående av nännare angiven samhällsfarlig beskaffenhet. Det måste alltså bevisas, att den utspridda uppgiften var lögnaktig och alt detta förhållande enligt vanliga regler täck­tes av gämingsmannens uppsåt.

Stadgandet i SL 11:6 fick följande lydelse.

Den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstå­ende som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, folkförsörjningen eller allmän ordning och säkerhel eller att undergräva aktningen för myn­dighet eller annat organ vilkel äger besluta i allmänna angelägenheter, straffes för samhällsfarlig ryktesspridning högst med straffarbete i två år.

1 BrB har återigen en uppdelning av bestämmelsen i SL 11:6 pä skilda ka­pitel ägt ram. I BrB 16:6 och 17:6 har upptagits motsvarigheter till SL 11:6 såvitt avser annal än fara för rikets säkerhet. Vad beträffar den samhälls-farliga ryktesspridningen för övrigt framhöll straffrällskommittén att den osanna propagandan enligl de erfarenheter som de senaste årtiondena givit visat sig spela en betydande roll vid förberedelse till och genomförande av handlingar av upprors- och högförräderikaraktär. Kommittén anförde vidare (SOU 1953: 14 s. 293).

Särskilt med hänsyn härtill synes skyddet mot den osanna propagandan icke vara helt tillfredsställande tillgodosett genom de till 17 kap. överförda bestämmelser som beröra sådan verksamhet, nämligen 5 och 6 §§ (SL 8:4 och 5) om spioneri och grovt spioneri, 7 § första stycket (SL 8: 6 första stycket) om obehörig befattning med hemlig uppgift och 7 § andra stycket (SL 8:6 andra stycket) om vårdslöshet med hemlig uppgift samt genom de nuvarande bestämmelserna om samhällsfarlig ryktesspridning (SL 11:6). Spioneristraff drabbar enligl 17 kap. 5 § i förslaget den som med uppsåt att gå främmande makt tillhanda obehörigen anskaffar, befordrar eller lämnar sanna eller osanna uppgifter om vissa för riket betydelsefulla förhållanden. Genom 17 kap. 7 § första stycket (SL 8:6 första stycket) utvidgas det en­ligt spioneribestämmelserna straffbara området till lämnande av uppgifter av hemlig natur utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Om någon av grov oaktsamhet befordrar eller lämnar uppgift som avses i 17 kap. 5 §


 


Prop. 1975/76:174                                                                 70

(SL 8:4) och som rör förhållande av hemlig natur, följer straff enligt 17 kap. 7 § andra styckei (SL 8:6 andra slycket). Enligt nu berörda bestäm­melser kan man alltså ej straffa den som. utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bringar lill den främ­mande maktens kännedom falskt rykte eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet men ej är av hemlig natur. 1 SL 11:6 avses endast utspridande av sådant rykte eller påstående bland all­mänheten.

Kommittén framhöU att norsk och dansk strafflag innehöll bestämmelser som bättre tillgodosåg skyddet mot den osanna propagandan och ryktes­spridningen. Kommittén anförde som exempel (SOU 1953: 14 s. 293-294).

öm någon exempelvis lämnar främmande makt oriktiga upplysningar som äro ägnade att framkalla fara för rikets säkerhel, t. ex. genom att påslå att regeringen slutit militäravtal med annan makt eller åt sådan makt upplå­tit baser på svenskt område, kan en sådan gärning straffas endast om de föratsättningar föreligga, om vilka stadgas i SL 8:4 eller 6. Samma är för­håUandet om någon till främmande makt lämnar falska upplysningar om in­filtration från annan makts sida eller om krav som sådan makt skulle ha ställt mot landets regering.

Kommittén föreslog kriminalisering av fall dä någon till främmande makt framför eller låter framföra osant påstående som är ägnat att framkal­la fara för rikels säkerhet. Sådan gäming skulle vara straffbar även i fall då grov oaktsamhet förelåg.

Vid remissbehandlingen (prop. 1962: 10 del B s. 278-279) underströk kommittén för utredning om det psykologiska försvaret starkt behovet av att man effektivt ingriper mot den samhällsfarliga propagandan, bl.a. i form av straffbud. Kommittén anförde sålunda bl. a. följande.

Det skulle kunna vara moUverat att giva straffbudet en vidare formule­ring, så att det avser ej endast osanna påståenden. En sådan utvidgning kan vara påkallad med hänsyn till att en skicklig förledande propaganda mera sällan använder direkta lögner. Genom ensidiga, ofta starkt affektbetonade framställningar kan det eftersträvade syftet nås lika väl, kanske rent av bättre än om direkta osanningar användes. Emellertid kan den invändning­en göras, att en dylik utvidgning ej skulle stå i god överensstämmelse med yttrandefriheten och rätlen Ull fri åsiktsbildning. Vilseledande propaganda får i StäUet mötas genom saklig upplysning. Kommittén vill därför ej före­slå någon ändring i förslaget i denna del.

Överbefälhavaren betonade, att stadgandet måste bedömas vara synner­ligen betydelsefullt med hänsyn till rikets säkerhet.

Flera remissinstanser biträdde den föreslagna kriminaliseringen av oakt-samhetshandlingar, medan advokatsamfundet såsom tidigare avstyrkte i denna del. Departementschefen (prop. 1962: 10 del B s. 280) anslöt sig till samfundets avvisande ståndpunkt och framhöll.


 


Prop. 1975/76:174                                                   71

Det bör alltså krävas uppsåt såväl i fråga om att påståendet är osant som att det är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet. Det må framhållas att kravet på uppsåt enligt allmänna grander icke innebär fordran att gärnings­mannen skaU ha handlat med avsikt. Det är tillfyllest att han insett att på­ståendet är osant och att det är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, varjämte ansvar inträder jämväl om s. k. eventuellt uppsåt föreligger.

På hemställan av lagrådet (prop. 1962: 10 del B s. 465) innefattades även "falskt rykte" i brottsbeskrivningen.

5.3 överväganden och förslag

5.3.1 Allmänna överväganden

Gemensamt för stadgandena om ryktesspridning till fara för rikels säker­het (19:8), samhällsfarlig ryktesspridning (16:6) och beljugande av myn­dighet (17:6) är att med dem avses att skydda samhälleliga institutioner och funktioner mot den menliga verkan som kan följa av spridande av osanna påståenden. Det ligger i sakens natur att sådana bestämmelser lätt kan verka ingripande i eljest vedertagna principer om rätt för envar att fritt driva meningsutbyte och på annat sätt bilda opinion i samhälleliga frågor. Vad gäller stadgandenas lämplighet från principiell synpunkt har också meningama bratit sig vid skilda tillfällen då de behandlats i lagstiftnings­sammanhang. Härtill kommeratt dera praktiska nytta, i allt fall i vissa hän­seenden, satts i fråga.

1 direktiven har uppmärksamheten riktats på hithörande problem vad gäller stadgandet i 19: 8. Som inledningsvis nämnts och som klart framgår av förarbetena till stadgandet om ryktesspridning till fara för rikets säker­het synes emellertid detta inte böra behandlas isolerat från parallellslad-gandena i 16:6 och 17:6. 1 det följande tas därför till en början samtliga nu nämnda stadganden upp till övervägande vad gäller vissa övergripande synpunkter.

Som nämnts i det föregående kan det historiska urspranget till nuvaran­de bestämmelser i BrB 19:8, 16:6 och 17:6 återfinnas i en bestämmelse i 1734 års missgämingsbalk i vilken föreskrevs straff för den som utspred lögn och falska rykten som rörde rikets säkerhet. En motsvarighet Ull den­na bestämmelse upptogs i SL och besiod där ända fram lill år 1936. Denna senare bestämmelse torde emellertid ej ha Ullämpats. Det finns anledning förmoda att motsvarande stadganden som gällde fram till år 1949 kom tiU användning endast i mycket begränsad utsträckning. Enligt vad som redo­visats ovan tUlämpades det därefter gällande stadgandet, SL 11:6, endast vid ett tiUfälle. Vilken del av stadgandet som därvid var aktuell har inte kunnat utrönas. Av de i BrB på skilda lagram upptagna bestämmelserna har 19: 8 ej någonsin kommit tiU tiUämpning, medan 16: 6 Ullämpats i fem och 17:6 i ett fall. Att lagrammen tUlämpats i så begränsad omfattning torde i


 


Prop. 1975/76:174                                                   72

viss mån finna sin förklaring i det förhållandel att uppsåtet skulle täcka, utom annat, att ifrågakommet påstående är osant.'

Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår att nu gäUande bestäm­melser på förevarande område i allt väsentligt tillkom vid mitten av 1930-talet. Anledningen till att spridande av falskt rykte blev föremål för lagstif­tarens intresse vid denna tid torde vara att söka i vissa extremistiska parti­ers verksamhet. Vissa yttringar av dessa partiers propaganda ansågs be­tänkliga. Vad man främst vände sig emot var propaganda som eggade till våld och användande av lögnaktiga och vilseledande uppgifter i syfte att förbereda en våldsam omstörtning. Enligt den år 1933 tiUkallade kom­mittén för utredning om åtgärder mot statsfientlig verksamhet var det inte tillrådligt att låta förhållandena helt fritt utveckla sig. Visserligen framhölls att samhället i stor utsträckning måste lita till upplysning som ett medel att bekämpa vilseledande propaganda. Men då det gällde den offentliga propa­gandan fanns anledning att tillgripa lagstiftning. Vad man lagstiftningsvä­gen ville möta var vad som kunde anses som klara missbrak av yttrandefri­heten. Endast falska rykten och lögnaktiga uppgifter som var ägnade att framkalla fara i vissa hänseenden skulle sålunda kunna föranleda ingripan­de från det allmänna.

Det torde svårligen kunna bestridas att spridande av lögnaktiga påståen­den bland allmänheten under vissa omständigheter, särskilt under orosti­der, kan utgöra en samhällsfara. Emellertid kan inte enbart detta förhållan­de motivera att man från samhällets sida ingriper med straffsanktioner mot sädana företeelser och därmed inskränker eljest rådande yttrandefrihet.

Generellt låter det sig väl sägas att missbruk av yttrandefriheten bör stävjas. Men frågan vad som skall anses som missbrak och som därför bör beivras låter sig sällan entydigt besvaras. Uppfattningama härom växlar med olika samhällssystem och från en tid till en annan. 1 vårt samhälle med allt större öppenhet och mångfald vad gäller debatt och information har man aU anledning räkna med att "toleransnivån" i nyssnämnda hänseen­den är hög. Därtill kommer att, även om man i sak är beredd att med hän­syn tiU motstående inlressen godtaga en viss inskränkning i yttrandefrihe­ten, gränsdragningen ofta är ytterst svår att klart ange i författningstext. Risk föreligger att brottsbeskrivningen blir allt för allmän, tänjbar och där­igenom oklar och således kommer att, samtidigt som den illa uttrycker lagstiftarens intentioner, dåligt överensstämma med det övergripande kra­vet på rättssäkerhet. Förarbetena till de här behandlade stadgandena bär vittnesbörd om detta.

Av det sagda synes följa att stor försiktighet bör iakttas när det gäller att genom straffrättsliga åtgärder söka möta spridande av osanna påståenden.

' Se i detta sammanhang det enda refererade rättsfall som i viss mån berör nu ak­tuellt stadgande. NJA 1942 s. 691. Fråga uppkom i målet humvida den tilltalade in­sett att ryktena var falska.


 


Prop. 1975/76:174                                                                 73

Uppenbarligen bör sådana åtgärder tillgripas endast när andra remedier in­te står tiU buds. 1 jämförelse med de förhållanden som härvidlag rådde på 1930-talet är samhället i dag väsentligt bättre rustat att möta - och bemöta - falska rykten och andra osanna påståenden. Sålunda har massmedierna i dag säkerUgen en långt större och bredare genomslagskraft än tidigare. Möjlighetema att genom massmedia nå fram med beriktiganden och annan information är därför allmänt sett goda. Även de myndigheter och andra organ som har att svara för de samhällsfunktioner, vilka de ifrågavarande straffbestämmelsema ytterst är avsedda att skydda, har i dag ofta betydan­de resurser för information och upplysning till sitt förfogande.

Mot bakgrand av vad nu andragits kan, allmänt sett. ifrågasättas om det finns något behov av de här omhandlade straffstadgandena. 1 allt fall är ett sådant behov numera föga framträdande. Vid detta förhållande bör en av­vägning mellan å ena sidan den praktiska nytian av stadgandena och å and­ra sidan de olägenheter som de onekligen inrymmer främst vad gäller ytt­randefriheten ge till resultat att stadgandena i princip bör kunna utmönst­ras. EmeUertid måste innan frågan definitivt besvaras för ett vart av de sär­skilda straffstadgandena närmare övervägas om specifika intressen, knut­na till de särskilda stadgandena. talar emot den nyss angivna slutsatsen.

5.3.2 Ryktesspridning till fara för rikets säkerhet

Gämingsbeskrivningen i BrB 19:8 omfattar dels att någon bland allmän­heten sprider falskt rykte eller annat osant påstående dels att någon till främmande makt framför eller låter framkomma falskt rykte eller annat osant påstående. 1 båda fallen fordras att gämingama skall vara ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet.

Bestämmelsens andra led - framförande lill främmande makt av falskt rykte — tillfogades i samband med BrB:s tillkomst och har direkt förebild i den norska strafflagen.

Den norska bestämmelsen, som återfinns i § 97 b i Straffeloven och som Ullkom år 1950, lyder.

Med fengsel inntil 2 år staffes den som mot bedre vitende eller grovt uaktsomt utbrer offentlig eller meddeler til fremmed makt falske rykter eller uriktige opplysninger som om de vinner tiltro, er egnet til å sette ri­kets indre eller ytre sikkerhet eller forholdet til fremmede makter i fare, el­ler som medvirker hertil.

Det intresse som är avsetl att skyddas genom straffstadgandet är rikets säkerhet. Att fara för denna kan uppkomma om osanna påståenden opåta­lat får spridas bland allmänheten eller föras fram till främmande makt kan inte bestridas. Detta får anses gälla särskilt det förfarande som beskrivs i det senare ledet av stadgandet, nämligen alt någon till främmande makt framför eller låter framkomma osant påstående. Här är också möjligheter­na mycket små att med saklig upplysning och information möta de skade-

6-Riksdagen 1975/76, I saml. Nr 174


 


Prop. 1975/76:174                                                                 74

verkningar förfarandet kan ha. Emellertid torde dessa möjligheter vara be­gränsade även när det gäller de faror som är förenade med ryktesspridning bland allmänheten. Mot bakgrand av det nu sagda torde det därför i allt fall under orostider föreligga ett behov av det nu ifrågavarande straffstadgan­det som ett komplement till bestämmelsema om spioneri och obehörig be­fattning med hemlig uppgift. Däremot kan det ifrågasättas om detta behov i vad avser annat än orostider har sådan styrka att det tar över de olägenhe­ter, som enligt vad ovan anförts, allmänt sett är förknippade med ett stad­gande av nu ifrågavarande slag. En avvägning härvidlag ger enligt min upp­fattning till resultat att stadgandet bör kunna utmönstras vad avser mera normala förhållanden men bibehållas i vad avser tid då landet är i krig eller då av krig föranledda utomordentliga förhållanden råder. Detta bör i sin tur föranleda att stadgandet utmönstras ur 19 kap. och i stället införes i BrB 22 kap.

5.3.3 SanUiäUsfarUg ryktesspridning

Straffstadgandet i BrB 16: 6 om samhällsfarlig ryktesspridning upptar tre moment. Till en början skall gärningen avse ett spridande bland allmänhe­ten. Detta rekvisit skall enligt förarbetena ej tolkas restriktivt. Något krav på alt ett uttalande skall rikta sig omedelbart till en större krets har sålunda inle avselts: en kampanj som bedrivs medelst antydningar vid samtal med enskilda kan vara minst lika farlig som en öppet bedriven propaganda, vil­ken lättare kan gendrivas. Gärningsmannens uppsåt skall omfalta att sprid­ningen sker bland en obestämd krets. Vidare krävs att det som sprids skall vara ett falskt rykte eller annat osant påstående. Till skillnad från förtals-brotten krävs sälunda alt ryktet skall vara falskt eller påståendet osant. Sanningslösheten har gjorts till ett brottsrekvisit. Slutligen fordras, att spridandet varit ägnat alt framkalla fara för folkförsörjningen eller allmän ordning och säkerhel. Av motiven framgår, att del väsentligaste skälet för införandet av skyddet för folkförsörjningen var att t. ex. rykten om knapp­het på viss vara i orostider lätt framkallar hamstringspanik och därigenom kan allvarligt inverka på det allmänna försörjningsläget. Vad gäller allmän ordning och säkerhet avser delta sådant som ordningsmakten i det allmän­nas intresse har att upprätthälla. 1 överensslämmelse med vad som gäller beiräffande den subjektiva värderingen av fare rekvisitet i BrB krävs inte att gärningsmannen insett alt fara förelåg utan endast att han ägl kännedom om de omständigheter vilka vid en objektiv bedömning grundlägger fara.

Vad här anförts om bestämmelsens objektiva och subjektiva sidor synes ge vid handen att stadgandet har ett användningsområde som i praktiken måste vara mycket begränsat. 1 tider då samhället präglas av lugn och sta­bilitet torde stadgandet knappast vara tillämpligt, eftersom sådan fara som bestämmelsen förutsätter då måste vara i allt fall myckel svär all styrka. Över huvud taget synes något behov av kriminalisering i det förevarande hänseendet inte föreligga under normala förhållanden. Snarare kan det an-


 


Prop. 1975/76:174                                                                 75

tagas att en tillämpning av bestämmelsen under sådana förhållanden skulle kunna motverka sitt syfte. I enlighet med det anförda synes stadgandet om samhällsfarlig ryktesspridning böra upphävas i allt fall vad avser annat än tid då landet är i krig eller då av krig föranledda utomordentliga förhållan­den råder.

Vad därefter gäller lider av sådana extraordinära förhållanden som nyss sagts torde inte kunna bortses frän att det kan föreligga ett vissl behov av StraffrättsUgt skydd för de intressen som stadgandet är avsett att värna. Men även här gäller säkerligen all upplysning och information är det medel som i första hand bör komma i fråga: sådana åigärder lorde vara långt ef­fektivare än straffrättsliga ingripanden. Vad som främst kan påkalla straff­sanktion synes vara intresset att skydda folkförsörjningen. 1 det före­gående har föreslagits att stadgandet i 19: 8 om ryktesspridning Ull fara för rikets säkerhet skall upphävas men en motsvarande bestämmelse införas under 22 kap. att tillämpas i första hand under beredskapstillstånd eller då landet är i krig. Denna senare bestämmelse synes i och för sig tillämplig på ryktesspridning, som är ägnad framkalla fara för folkförsörjningen, i den män ryktesspridningen också är ägnad att framkalla fara för rikets säker­het. Det är antagligt att dessa farerekvisit ej sällan kan komma att samman­falla, i allt fall när extraordinära förhållanden råder. Att men för folkför­sörjningen kan. mera allmänt, innefatta men för rikels säkerhet förutsätts f ö. i stadgandet i 19: 5 om spioneri. Till det sagda kommer alt skydd för folkförsörjningen under krig eller krigsfara i vissa hänseenden även ges ge­nom beslämmelserna i BrB 22: 1 om landsförräderi och landssvek.

Vad nu anförts ger enligt min mening vid handen att stadgandet i 16:6 om samhällsfarlig ryktesspridning bör kunna utmönstras i sin helhet. I allt fall synes det praktiska behovet av ett särskilt stadgande av förevarande slag så ringa, att delta uppenbarligen bör få vika för de invändningar av mera principiell och övergripande natur som, enligt vad redovisats i det fö­regående, kan anföras mol ett stadgande av nu ifrågavarande art.

5.3.4 Beljugande av myndighet

I överensstämmelse med vad som gäller beträffande de två tidigare be­handlade brotten fordras även enligt stadgandet i BrB 17: 6 om beljugande av myndighet att det rör sig om falskt rykte eller annal osant påstående som sprids bland allmänheten. Gärningsbeskrivningen i övrigt är här utfor­mad så, att ryktesspridningen skall vara ägnad att undergräva aktningen för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenhe­ter. Givetvis krävs för fällande dom att dessa gärningsmoment är täckta av uppsåt. Att exempelvis sanningslöshetskravet skall vara täckt av gärnings­mannens uppsåt medför naturligtvis att bestämmelsens användning i prak­tiken inskränks avsevärt.

Enligt motiven till stadgandet i dess urspmngliga lydelse förväntades

7-Riksdagen 1975/76, 1 saml. Nr 174


 


Prop. 1975/76:174                                                                 76

detta få praktisk betydelse för beivrandet inte blott av vissa yttringar av disciplinupplösande agitation inom försvarsväsendet ulan även av sådan propaganda med vilken avsägs att undergräva förtroendet och väcka för­akt för civila myndigheter m.fl. Genom lagändring 1948 utvidgades det straffbara området till att avse inte endast osanna uttalanden, ägnade att väcka förakt för myndighet eller organ, utan även sådana uttalanden som var ägnade att undergräva aktningen för myndighelen eller organet.

Det torde vara obestridligt all sanningslösa rykten och påståenden kan medföra all tilltron till eller förtroendet för en myndighet försvagas i sådan grad att dess verksamhet försväras. Som inledningsvis nämnts (5.3) är ock­så grunden för stadgandet all söka i della förhällande. Enligt lagrammets lydelse fordras emellertid inte att en sådan effekt inträtt eller all fara för så­dan effekt kunnat uppkomma. Enligl ordalydelsen kan straff inträda redan när del osanna uttalandet kan undergräva aktningen för myndigheten eller organet. Därmed har slraffstadgandet fått en utformning som närmast ger det karaktären av ett förtalsbrott, dock inte riktal mot enskild person utan mot en myndighet eller ett allmänt organ som sädant. Så synes också brot­tet av den under senare lid i massmedia förda debatten att döma ha uppfat­tals bland allmänheten. Att straffa någon enbart för det han förfar så. att aktningen för viss myndighei sätts i fara synes inte stå i överensslämmelse med nu rådande betraktelsesätt. I sammanhanget kan erinras om att i rätte­gångsbalken 9 kap. 5 § lidigare föreskrevs straff för den som i samband med rättegång kränkte "domstolens värdighet". Detta led i lagrummet ut­mönstrades emellertid genom lagstiftning är 1973 under hänvisning till all en beslämmelse som enligl sin ordalydelse syftade till att skydda domsto­lens värdighet knappast var i linje med modernt säll att se på domstolars eller andra myndigheters funktion i samhället (prop, 1973: 30 s. 32).

Bibehälles ett straffstadgande om beljugande av myndighet, synes i en­lighet med vad här anförts delta i alll fall böra ändras därhän att för straff­ansvar skall krävas, alt del osanna uttalandet är ägnat alt försvåra myndig­hetens eller organets verksamhet. Som nyss uttalats är det självfallet ange­läget, att del allmännas organ åtnjuter sådant förtroende bland allmänhe­ten att deras verksamhel inte äventyras. Den här relevanta frågan är emel­lertid huruvida straffsanktionering av spridande av osanna påståenden om myndigheter och andra organ behövs eller har någon meningsfull funktion när det gäller att upprätthålla detta förtroende.

Som jag inledningsvis anfört beträffande brotten om ryktesspridning finns del risk. att man med ett stadgande av nu ifrågavarande slag inkräk­tar på den räll till fri kritik av bl. a. myndigheler som så slarkt hävdas — och utövas - i den allmänna debatten i dag. Att dra en gräns härvidlag är också förenat med stora svårigheter. Därtill kommer att ett ingripande med slraffrältsliga åtgärder mången gång kan tänkas snarare försvaga än stärka förtroendet för den myndighet som varit utsatt för ryktesspridningen. Här torde, om någonsin, gälla all information eller upplysning är den adekvata


 


Prop. 1975/76:174                                                                 77

åtgärden när det gäller att motverka eller undanröja de skadeverkningar el­ler risker för sådana verkningar som kan bli följden av alt osanna uttalan­den sprids bland allmänheten. 1 grava fall. där påtagliga olägenheter för myndighetens verksamhet kan befaras, torde det f. ö. kunna hävdas att del är en plikt för den berörda myndigheten att - i enlighel med dess allmänna skyldighet att tillse att anförtrodda verksamhetsuppgifter effektivt fullgörs - på lämpligt sätt bemöta osanna rykten och påståenden. Alt lagföring i sådant sammanhang skulle ha nägon nämnvärd effekt eller ens vara lämp­lig kan pä goda grunder starkt ifrågasättas.

Under hänvisning till vad jag nu och tidigare under det allmänna avsnit­tet anfört vill jag förorda, att slraffstadgandet om beljugande av myndighet utmönstras. 1 anslutning härtill bördock erinras om all i den mån beljugan­de av myndighet även innefattar förtal av enskild, vilket ej sällan torde vara fallet, personen i fräga givetvis kan utkräva ansvar för sädant brott. Erinras bör också att åtgärder i sådant fall kan vidtagas från det allmännas sida såtillvida att åtal kan utföras av åklagare, om brottet anges av måls­äganden och åtal av särskilda skäl befmnes påkallat ur allmän synpunkt.'

6    Tagande av utländskt understöd

6.1 Översikt över stadgandets framväxt och redogörelse för förarbetena till nu gällande bestämmelser

Brottet tagande av utländskt understöd infördes först i svensk rätt genom 1940 ärs lagstiftning beträffande SL 8 kap. 1 del betänkande som låg till grand för lagstiftningen (SOU 1940: 8 s. 65) framhöll de sakkunniga inled­ningsvis, att den för ett fritt statsskick erforderiiga rätten till ett offentligt meningsutbyte inte kan vara obegränsad. Eftersom ett hänsynslöst utnytt­jande av denna frihel från vissa riktningars och individers sida kan leda till inskränkning i andras frihel. är en viss kontroll från samhällets sida nöd­vändig. Särskilt anförde de sakkunniga, att del mäsle förebyggas, att den offentliga diskussionen urartar lill all förbereda eller understödja brottslig verksamhet, vare sig denna omedelbart riktas mol samhället eller mol en­skilda.

De sakkunniga uppmärksammade i särskild grad problem som rörde propaganda. Enligt dem mötte betänkligheter att lämna fritt spelram åt propaganda som organiserades och finansierades av jämförelsevis begrän­sade men ekonomiskt starka företag och organisationer, i sista hand arbe­tande i privat vinstsyfte. 1 synnerhet var det farligt alt det hemlighölls, var­ifrån de medel härrörde som möjliggjorde en propagandaverksamhet. Inom ramen för detta stora problemkomplex tog de sakkunniga upp till be­handling politisk propaganda som finansieras från utlandet. De sakkunniga

' Jfr prop. 1975: 78 om lagstiftning angående ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet, m, m, s. 152- 154,


 


Prop. 1975/76:174                                                                 78

fann det framgå tydligt all denna kunde erbjuda betydande faror för den fria meningsbildningen i landet, faror som kunde utveckla sig därhän att de hotade rikets självbestämmanderätt och kanske dess säkerhet. De anförde härom vidare (SOU 1940:8 s. 65-66).

I synnerhet äro sådana konsekvenser att frukta, om en propaganda fi­nansieras av en främmande makt. Det lorde däremoi sällan kunna antagas, att denna inlåter sig härpå av osjälviska ideella motiv; fastmera mäsle man räkna med alt den främmande makten med sitt understödjande av en pro­paganda åsyftar att direkl eller indirekt befordra egna politiska intressen vilka alllför lätt kunna komma i strid med rikets sannskyldiga bästa och verkliga oberoende. Det är häiför icke nödigt att den främmande maklen använder 'köpta redskap' e. dyl. Det är mycket möjligt att den kan finna medhjälpare hos inländska medborgare, som mer eller mindre osjälviskt sympatisera med den främmande maktens strävanden och i viss mån oegennyttigt ställa sig lill förfogande för alt genom propagandaverksamhet här i landet befordra dem. 1 synnerhet i en tid dä skilda staters maktpolitis­ka strävanden sammanvävas med försök alt vinna anhängare ål bestämda ideologiska riktningar och ofla söka betäckning under sådana försök, är det ytterst angelägel all icke genom att lämna frilt spelmm ål en utifrån be­tald agitation av till synes endast ideologisk innebörd eller eljest av blott inrikespolitisk räckvidd i själva verket bereda väg för underminering in­ifrån av vårt lands utrikespolitiska självständighet.

Att effektivt stävja ell sådani agitatoriskt undermineringsarbete från främmande makts sida erbjöd uppenbarligen för strafflagstiftningen syn­nerliga svårigheter. De sakkunniga anmärkte först, alt åtgärder av en främ­mande makts egna organ i stort sett är oåtkomliga för bestraffning. Ytterli­gare anfördes, att de hjälpmedel för agitation som i detta sammanhang var aktuella i regel lämnades på hemliga vägar, som endast på enstaka punkter kunde blottläggas så att ett ingripande blev möjligt. Med hänsyn härtill och lill alt det generellt selt ofta var nödvändigl all. om en straffbestämmelse inte skulle bli betydelselös, straffbelägga vissa opäkallade förfaranden i nå­got slörre omfång än som motsvarar just vad man i det väsentliga vill före­bygga, ansåg de sakkunniga att en kriminalisering i detta fall måsle ankny­tas lill själva mottagandel av ekonomiska hjälpmedel for politisk agitation och all den inle kunde begränsas lill sådana fall. i vilka det kunde bevisas all hjälpmedlen härrörde från främmande makt.

De sakkunniga föreslog en beslämmelse vars försia siycke stadgade siraff för den som av främmande makt mottager penningar eller annat för att här i riket bedriva viss politisk agitation. Vad man härigenom framför alll önskade förebygga var att främmande makt använde personer här i ri­ket som redskap för en för rikets självständighet fariig agitation. Eftersom gränsen mellan vad som mottages under bestämda instmktioner och som understöd lill en mer eller mindre självständig verksamhet i verkligheten kan vara flytande, ansåg de sakkunniga det inte möjligt att begränsa del straffbara förfarandet till ett mottagande av hjälpmedel som omedelbart


 


Prop. 1975/76:174                                                                 79

skulle användas i den främmande maklens tjänst. Därför syntes del ound­gängligt att straffbelägga varje mottagande av ekonomiskt stöd för politisk agitation. Av slor betydelse var del naturligtvis att bestämma vilken pro­pagandaverksamhet som skulle avses med understödet. Härom anförde de sakkunniga (SOU 1940: 8 s. 67-68).

Det kunde ifrågasättas att upptaga all propaganda i den främmande mak­tens intresse. Detta vore emellertid mindre lämpligt, ty å ena sidan finnes knappast anledning att medtaga agitation som helt öppet angiver sig före­träda den främmande maktens synpunkter på dess egna angelägenheter, t.ex. i ett krig eller eljest ett molsättningsförhållande lill en annan främ­mande makt. Dylik "upplysningsverksamhet" är visserligen ofta högst en­sidig eller på annat sätt snedvriden, men den är bl. a. på grund av sin öppna metod icke sä farlig för den svenska slalen. Ett inskridande däremot torde följaktligen böra kräva, att en sådan propagandaverksamhet tagit former som i och för sig innebära överträdande av särskilda straffbestämmelser i detta kapitel eller i tryckfrihetsförordningen. Å andra sidan skulle med den ovan antydda bestämningen av propagandans syfte riskeras alt icke träffa organiserandet av den mest subtila och fördolda och därigenom kanske farligaste agitationen i utländskt intresse, nämligen den som föregiver sig angå endast allmänna ideologiska ståndpunkter eller rent inhemska angelä­genheter. Till förebyggande härav föreslås att straffbelägga mottagande av understöd för propaganda som avser rikets styrelseskick eller älgärder i dess inre eller yttre styrelse. Härunder inbegripes ideologisk agitation rö­rande politiska ämnen i den män den tillägger sina satser allmängiltighet och följaktligen åtminstone bl. a. tillämplighet på svenska förhållanden; så är vanligen fallel. Naturligtvis omfatiar formuleringen jämväl uttalanden, som mera speciellt äro inriktade pä särskilda svenska angelägenheter. Me­ningsyttringar om aktuella ellereljest mera begränsade frägor i svensk po­litik, såsom förestående beslut eller val. inbegripas jämväl. Härvid har an­setts böra särskilt framhållas att ej blott utrikes- utan även inrikespolitiska ämnen avses; de senare erbjuda ofta möjlighet att på ett indirekl och mera försåtligt sätl främja utländska inlressen.

Kriminaliseringen åsyftade endasl sådan propaganda som avsäg att på­verka den allmänna opinionen.

De sakkunniga ansåg nödvändigt att till bestämmelsen i första stycket foga ell andra stycke genorh vilkel även den skulle straffas som av främ­mande makts undersåte mottager penningar eller annat för det ändamål som anges i försia stycket och ej ulan dröjsmål anmäler del för Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnat. Detta krav på offentliggö­rande av utländska understöd till politisk agitation hade sin grund i svårig­heten att erhålla tillfredsställande effekt ål bestämmelsen i försia slycket så länge en förutsättning för straff var att del mottagna skulle bevisligen härrörafrån främmande makt. Straffbudei kunde ju lätt kringgås genom att den främmande makten lämnade understöd utan att dess roll i samman­hanget framträdde. De sakkunniga ansåg det vara att gå för långt att med anledning härav utvidga ansvarel att gälla varje understöd från utländsk


 


Prop. 1975/76:174                                                                 80

källa. Som en lämplig medelväg föreslogs i stället möjligheten att införa krav pä viss anmälningsskyldighet.

Departementschefen biträdde de sakkunnigas förslag i alll väsentligt. Be­träffande emellertid det föreslagna andra stycket ansåg departementsche­fen vissa betänkligheter möta mot all i SL införa bestämmelserom anmäl­ningsskyldighet av den art som föreslagits. Det med stadgandet åsyftade önskemålet skulle enligt departementschefen kunna tillgodoses genom att bestämmelsen i första stycket utvidgades till att avse även den som motta­ger penningar eller annat av någon som handlar i främmande makts intres­se (prop. 1940:217 s. 16-17).

SL 8: 22 erhöll följande lydelse.

Mottager någon av främmande makt penningar eller annat för att här i ri­ket genom utgivande eller spridning av skrifter eller annorledes söka på­verka den allmänna meningen om rikets styrelseskick eller om åtgärder i dess inre eller yttre styrelse, straffes med fängelse.

Enligt SL 8: 29 skulle vad sålunda föreskrivits om främmande makt gälla även den som handlar i främmande makts intresse.

Straffrätlskommittén framhöll beträffande nu aktuellt brott, att erfaren­heten då visade, alt mera omfattande lagstiftningsåtgärder angående stöd­jande av förtäckt utländsk propaganda skulle fylla ett kännbart behov. Kommittén ansåg sig inte böra föreslå någon större saklig utvidgning av bestämmelsen i fråga. Dock föreslog kommittén, som ansäg ämnet för pro­pagandan vara för snävt angivet, all understödets ändamål skulle anges som åtgärd avsedd att påverka den allmänna meningen om rikets politiska angelägenheter (SOU 1944: 69 s. 150-151). Förslaget vann emellertid inte gehör i denna del. Departementschefen fann det inte vara tillrådligt all ut­sträcka tillämpligheten lill att avse andra slag av agitation än sådan som hänför sig till själva statsskicket eller åtgärder i rikets inre eller yttre slyrel­se (prop. 1948: SOs. 138).

Vid remissbehandlingen ifrågasattes inte själva bestämmelsen utom så­tillvida alt länsstyrelsen i Gävleborgs län ansåg att stadgandet borde tagas under förnyat övervägande. Vissa jämkningar företogs och straffbudei er­höll den utformning det har för närvarande.

6.2 Överväganden och förslag

De överväganden som ligger bakom kriminaliseringen av tagande av ut­ländskt understöd kan sammanfattas enligt följande.

Det ligger i sakens natur att brottslighet enligt 19 kap. mycket ofta äger ram för någon främmande stats räkning. Verksamhet, inriktad på sådan brottslighet, är inte sällan understödd från uUandet. Ett mottagande av ekonomiskt understöd i detta fall kan naturiigtvis vara kriminaliserat som förberedelse (23:2 jämfört med 19: 14). En verksamhet från utländsk sida


 


Prop. 1975/76:174                                                                 81

syftande lill att underminera den svenska statens frihet och självbestäm­manderätt behöver emellertid inte nödvändigtvis ta sig formen av under­stöd lill förövande av särskUda brott. Undermineringsarbetet kan vara att hänföra till ett tidigare stadium än förberedelsestadiet. Här kommer en mer allmänt håUer propaganda in i bilden. Framträder denna öppet som härrörande från utlandet, kan den visserligen vara fariig för landets säker­het, men möjligheter finns att bekämpa den genom upplysning och offent­lig diskussion. Betänkligare är propagandaverksamhet, som lill skenet och kanske även i verkligheten har svenskt ursprang, men som helt eller delvis finansieras av en uUändsk stat eller eljest från uUandet. För att förebygga sådan propagandaverksamhet, i den mån det är möjUgt och icke skulle leda till alltför starkt intrång på meningsbildningens frihet, har förevarande stadgande om straff för tagande av utländskt understöd ansetts erforder­ligt.'

Den brottsliga gärningen beskrivs i stadgandet som att i visst syfte mot­taga penningar eller annan egendom av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse. Vad gäller innebörden av uttrycket "mottaga pen­ningar eller annan egendom" anges i förarbetena, att straffskyddet avser endast sådana fall där någon med bidrag från utlandet som verkligen kan betecknas som understöd bedriver i stadgandet avsedd propaganda. Den som exempelvis bara tar emot nyhetsmaterial borde inte drabbas av straff. Att ett visst poliUskt tankeinnehåll häiTörfrån utländska källor kan ju inte i ocb för sig få föranleda att dess utbredning förbjuds. Således kan inte gene­rellt ett mottagande av tryckta skrifter eller annat för spridning avsett pro­pagandamaterial i färdigt skick anses falla under stadgandet. Detta blir fal­let endast om exempelvis en upplaga av en propagandaskrift kan sägas vara av någon ekonomisk betydelse.

Gärningen anses fullbordad i och med mottagandet.

Uttrycket "främmande makt eller någon som handlar i dess intresse" har ansetts böra ges en extensiv tolkning. Här avses sålunda inte bara självständiga stater, erkända eller icke erkända av Sverige, ulan även exil­regeringar och motstånds- eller upprorsrörelser i den män dylika statliga bildningar och organisationer har en sådan faktisk maktställning och en så­dan politisk betydelse, att diplomatiska angelägenheter är möjliga i förhål­landel mellan en dylik organisation och Sverige. Dessutom gäller att den som handlar i statens eller organisationens intresse inte behöver stå i något uppdragsförhållande till den främmande makten. Det är således möjligt all bidrag som nämns i stadgandet kan ges av en svensk, som av sympati för den främmande makten, såsom detta uttryck är att tolka enligt vad nyss sagts, ger bidrag för att gagna vad han anser vara dennas intresse.

' Se Beckman m.fl., Kommentar till Brottsbalken II, 3 uppl.. Stockholm 1973, s. 343-344.

'Beckman m.fl., a. a. s. 319 och 344.


 


Prop. 1975/76:174                                                                 82

Förutom uppsåt, som skall avse samtliga objektiva bestämningar, krä­ver stadgandet att ell på visst sätl beskrivet direkt uppsåt skall föreligga hos mottagaren. Denne skall ha ett syfte som går ut på alt driva viss i be­stämmelsen angiven propaganda. 1 paragrafen anges denna avse "den all­männa meningen om statsskicket eller åtgärder i rikets inre eller yttre sty­relse". Mottagaren skall ha för avsikt alt på visst sätt påverka den allmän­na meningen härom. Lagtexten nämner särskill alt propagandan avses ske "genom ulgivande eller spridande av skrifter". Även andra medel för pro­pagandan antyds genom lagens ordalydelse. Enligt förarbetena behöver det inte endasl röra sig om propaganda enbart här i riket. Även propagan­daverksamhet i ullandel kan påverka den svenska opinionen. Självfallel rör dock stadgandet endast opinionen här i riket.

Ämnet för propagandan angavs redan i bestämmelsens urspmngliga ly­delse vara rikets författning eller dess slyrelse. Härigenom uteslöts vissa mera allmänna politiska ställningstaganden, som inte hänförde sig lill sär­skilda styrelseåtgärder, såsom avgöranden genom val och dylikt. Inte hel­ler domstolsavgöranden kunde föras in under lagens ord. Som ovan an­tytts, avses med statsskicket rikels författning. Propagandan kan gå ut på all öppet påyrka ändring i författningen. Den kan också inskränka sig till kritik av statsskickets säll att fungera.' Med åtgärder i rikels styrelse för­släs beslul av riksdagen eller regeringen, vilka beslut kan avse såväl inri­kes- som utrikespolitiska ställningstaganden.

Den propaganda, avseende opinionen här i landet, som bestämmelsen åsyftar är en för rikets säkerhel farlig agitation, I och för sig kan sådan pro­paganda som är öppet understödd från utlandet vara farlig i angivet hänse­ende. En propagandaverksamhet, emellertid, som både lill skenet och i verkligheten har svenskt ursprung, men som finansieras av främmande makt eller i dess intresse lorde framstå som väsentligt mer betänklig. Lag­stiftarens avsikt synes också vara att söka komma tillrätta med denna för­täckta utländska propaganda, som inle lika lätt som den av del förra slaget av agitation låter sig bekämpa genom upplysning och offentlig diskussion. En bestämmelse av detta slag måste med nödvändighet få en generell ut­formning. Stadgandet i 19: 13 har också getts en så allmän avfattning att det skulle kunna få en mycket vidsträckt tillämpning. Om exempelvis här i Sverige propageras mot svensk utrikespolitik gentemot viss motståndsrö­relse och kritiken ekonomiskt underslöds av en svensk person som sympa­tiserar med vederbörande motståndsrörelse, kan mycket väl föratsättning­ar föreligga för stadgandets tillämpning. Brottet skulle bestå i mottagande av understödet med avsikt att med kritiken "påverka den allmänna me­ningen" om det aktuella svenska utrikespolitiska ställningstagandet. Det behöver inte ens vara en aktuell åtgärd i "rikets inre eller yttre styrelse" utan det kan röra sig om ett ställningstagande som kan ifrågakomma.

' Beckman m. fl., a. a. s. 345. ' Beckman m.fl.. a.a. s. 345.


 


Prop. 1975/76:174                                                                 83

Utformningen av det subjektiva rekvisitet i 19: 13 gör emellertid alt be­stämmelsens Ullämpningsområde i praktiken inskränks. I den mån över huvud taget mottagande av bidrag kan styrkas, åligger det dessutom åkla­garen att styrka direkt uppsåt hos mottagaren. Som ovan redovisats synes ej heUer enligt tillgänglig staUstik stadgandet ha tillämpats efter BrB:s ikraftträdande. Av statistiken för tidigare år kan däremot inte utläsas om motsvarande bestämmelse i SL (8: 10) har tillämpats. Av de domar avseen­de SL 8 kap., som varit tillgängliga, har emellertid ingen avsett nu aktuellt stadgande.

Vad som anförts inrymmer i sig starka skäl för det ifrågavarande stad­gandets upphävande. Därtill kommer att det finns anledning förmoda, att i en demokratisk statsbildning, där ju demokratins bestånd är avhängig av ett fritt meningsutbyte, en utifrån understödd och för landet farlig agitation bäst stävjas genom upplysning och offentlig diskussion. Anledning finns också att förmoda att propaganda av här aktuellt slag i sådan grad strider mot härskande uppfattning i landet om vilka medel som är tillåtna i sani-hällsdebatten, att just det förhållandet att viss propaganda underslöds av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse är ägnat att, om det kommer Ull allmänhetens kännedom, diskreditera propagandan. All­mänhetens fördömande av dylikt tagande av understöd synes här vara det väsentligaste. Det torde m. a. o. inte vara straffhotet enligt bestämmelsen i BrB 19: 13 utan risken för att del skall komma till allmänhetens kännedom att utländskt understöd förekommer som är den avhållande faktom härvid­lag. Den som mottagit sådant understöd är sålunda "dömd" genom all­mänhetens förkastelsedom långt innan han dömts av domstol.

Mot bakgrand av vad som anförts föreslår jag att stadgandet i BrB 19: 13 om tagande av utländskt understöd upphävs.

1 detta sammanhang bör slutligen erinras, att mutansvarighetskom-mitténs förslag till ändring av BrB:s regler angående mutansvar som kon­sekvens har bl.a. att gärning som går in under beskrivningen i 19: 13 kan bU att betrakta som "tagande av mula eller av otillbörlig belöning" enligt lagförslaget.'

7   Gemensam straffskärpningsregel

1 direkUven framhålls bl. a. att vad gäller straffskaloma i kapitlet det kan förtjäna övervägas om inte det i samband med vissa brott i BrB 19 kap. sär­skilt omnämnda fallet att riket är i krig bör behandlas i en för dessa brott gemensam straffskärpningsregel. 1 anslutning härUll skulle de nu gällande straffskaloma för samma brott justeras med hänsyn därtill.

Se SOU 1974: 37 s. Soch 113.


 


Prop. 1975/76:174                                                                 84

Straffskärpning "om riket är i krig" stadgas i 19 kap. i följande fall:

19:4 första st. (straffskärpning från max. 2 till max. 4 år)

19:4 andra st. (straffskärpning från latituden 1-6 år tUl 4-10 år eller liys-

Ud) 19:7 första st. (straffskärpning från max. 2 till max. 4 år) 19:7 andra st. (straffskärpning från max. 6 mån. till max. 2 år) 19: 12 (straffskärpning från max. 6 mån. till max. 2 år)

Straffskärpningsgranden "om riket är i krig" förekommer således i fem fall i kapitlet. Dessa innefattar tre olika latitud varianter. Utanför 19 kap. återfinns samma grand i 18:6. som upptar straffstadgande om svikande av försvarsplikt. 1 detta senare stadgande återfinns en fjärde strafflatitud.

Beträffande BrB i övrigt finns ett stort antal straffskärpningsregler av oli­ka utformning. Härma nämnas, att i 21 kap., vari behandlas brott av krigs­män, har straffskärpningsregler för det fall riket var i krig på flera ställen upptagils i ett särskilt stycke av respektive bestämmelse. Detta gäller 2, 3, 7, 11, 12 och 13 §§.

Straffskärpningsregler av generell art, motsvarande vad direktiven sy­nes åsyfta, förekommer i BrB, men i mycket begränsad omfattning. Här kan nämnas 18:2, innefattande straffskärpningsregel om gäming enligt BrB 3-5 kap. innebär förgripelse mot Konungen och 19:11 innefattande straff­skärpningsregel avseende 3 och 4 kap. Av större intresse i detta samman­hang synes dock vara den konstrakUon som använts i BrB 20:5, som regle­rar de s. k. osjälvständiga ämbetsbrotten. Stadgandet lyder:

Finnes ämbetsman hava genom gärning, som är belagd med straff annor­städes än i 1-4 §§, åsidosatt sin tjänsteplikt, må fängelse i högst två år ådömas, ändå att så svårt straff eljest ej kunnat följa.

Bestämmelsen upptar således en generell höjning i straffsatserna för all­männa brott. 1 det fall straffskalan är högre än som i paragrafen omnämns har det ansetts att det förhållande att gämingen innefattar brott mot tjäns­teplikt kan beaktas inom ramen för straffskalan. Beträffande lägre straff­skalor skulle det verka förryckande på dem, om dessa allmänt höjdes för att tillgodose en mer avlägsen möjlighet att brottet förövades i samband med offentlig tjänst. Det är mot denna bakgrand man får se stadgandet i 20:5.

Den generella straffskärpningsregeln i 20: 5 fyller således lagtekniskt en väsentlig funkUon. En motsvarande regel för här aktuella stadganden i 19 kap. synes emellertid inte kunna motiveras annat än såsom innebärande en förenkling av ett eljest mindre överskådligt angivande av påföljdema. Med hänsyn till att flera latitudvarianter förekommer i de få stadganden där straffskärpning ifrågakommer, förefaUer det i hög grad tveksamt om en ge-


 


Prop. 1975/76:174                                                   85

mensam straffskärpningsregel skulle medföra fördelar. Det i det föregåen­de framlagda förslaget beträffande 19:7 första stycket innebär att den där upptagna straffskärpningsregeln utgår. De fyra övriga aktuella stadgande­na i 19 kap. representerar då tre latitudvarianter. Det synes därför tvärtom sannolikt att ett sammanförande av samUiga straffskärpningsregler för det faU "riket är i krig" i en särskild paragraf skulle utan att medföra påtagliga fördelar medverka Ull att kapiUet lagtekniskt blev mer oöverskådligt. Jag finner mig därför ej böra föreslå en straffskärpningsregel av i direkUven an­given art.

Det kan i sammanhanget nämnas, att genom lagstiftning år 1942 (se prop. 1942:27 s. 5 och I6ff.) infördes i SL 8 kap. ett gemensamt straff-skärpningsstadgande, 8: 29 a. Utformningen av detta synes inle mana Ull efterföljd.

8   Specialmotivering

1 den allmänna delen har grandema för de framlagda förslagen angetts särskilt för varje berört lagram i den mån det ej är fråga om detaljändringar eller ändringar av utpräglat lagteknisk art.

8.1 Brottsbalken

19:5

Kravet på direkt uppsåt anges med uttrycket "för att", vilket uttryck i motsvarande situation används på andra stäUen i BrB.

Enligt 1913 års lagstiftning rörande spioneribrotten skildes mellan att obehörigt uppenbara samt obehörigt sätta sig i besittning av hemliga hand­lingar. 1 SL 8: 18 kriminaliserades det obehöriga uppenbarandet, medan obehörigt besittningstagande av hemlighet som nännare beskrevs i 8; 18 straffljclades i 8:20. 1940 års lagsUftning på ifrågavarande område bibehöll i princip denna systematik. Sålunda kriminaliserades anskaffande av hem­lig upplysning i SL 8:9, medan röjande bedömdes efter SL 8:10.

Genom den lagtekniska förenkling som ägde ram i och med 1948 års lagstiftning hänfördes båda dessa gämingsbeskrivningar till en och samma bestämmelse, SL 8:4. Där beskrevs gämingen som så, att någon "anskaf­far, befordrar eller lämnar uppgift". Det torde stå klart, att var och en av dessa handlingar var Ullfyllest för att ett fullbordat brott skulle föreligga. 1 straffrättskommitténs förslag tiU BrB återfinnes denna handlingsbeskriv­ning ordagrant. Först efter remissbehandlingen tiUkom uttrycket "eller el­jest röjer". Ändringen föranleddes av ett påpekande vad gällde utform­ningen av oaktsamhetsdeliktet i BrB 19:7 andra stycket, vars handlingsbe­skrivning föreslagits utformad såsom i 19:5 utom såtiUvida att "anskaffar" ej medtagits. Vid remissbehandlingen påpekade överbefälhavaren att det


 


Prop. 1975/76:174                                                                 86

faUet att någon förvarar hemlig handling oaktsamt språkligt sett inte gick in under denna beskrivning. Han ifrågasatte om inte en ändring borde före­tas, så att ordalagen gav vid handen all del icke enbart var fråga om ett ak­tivt handlande utan även en underlåtenhet att taga något i förvar. Även lag­rådet ansåg på berörda skäl önskvärt att handlingsbeskrivningen förtydli­gades. 1 konsekvens härmed ändrades motsvarande beskrivning i 19: 5 och erhöll nu gällande avfattning (se härom prop. 1962: 10 s. B 277-278 och 465 samt C 204).

Av förarbetena framgår såldes klart att del endast rörde sig om ett "re­daktioneUt" förtydligande och inte om en förändring i sak. Emellertid har under senare tid viss osäkerhet framkommit angående den rätta tolkningen av här ifrågavarande uttryck. Föratt gämingsbeskrivningen skall språkligt sett bättre överensstämma med lagstUtarens intentioner har uttrycket "obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller eljest röjer" ersatts med "obehörigen anskaffar eller befordrar eller obehörigen lämnar eller eljest röjer".

19:7

Med hänsyn till att gäming som är att hänföra till obehörig befattning med hemUg uppgift stundom kan vara endast i ringa mån straffvärd, har nuvarande straffskalan för brottet ansetts böra behållas. Med hänsyn till att grova fall av brottet föreslås särskilt kriminaliserade har straffskärp­ningsregeln för det fall riket var i krig utmönstrats. Den berörda situatio­nen uppmärksammas i stället i nästföljande paragraf.

19:8

På skäl som ovan anförts i den allmänna delen har straffet för de grova fallen av obehörig befattning med hemlig uppgift bestämts efter en vidare straffskala än den som f. n. gäller för brottet i allmänhet. Endast fängelse har ansetts böra ingå. Som brottsbenämning användes "grov obehörig be­fattning med hemlig uppgifl". Stadgandet har införts i det efter upphävan­de av bestämmelsen om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet ledig­blivna lagrammet. 19:8. Paragrafen har utformats efterdirekt mönster från stadgandet angående grovt spioneri.

19:9

Oaktsamhetsbestämmelsen i nuvarande 19:7 andra stycket har förts över till en särskild paragraf, 19:9. Ändringen som gjorts är av redaktionell art. I denna del hänvisas f ö. till vad i motsvarande hänseende anförts un­der 19:5.

19:10

1 denna paragraf upptogs ursprangUgen en bestämmelse om straff för skymfande av utländsk rikssymbol. Detta stadgande upphävdes år 1970


 


Prop. 1975/76:174                                                                 87

(1970:225). Den föreslagna nya paragrafen motsvarar nuvarande 19:9 första stycket, dock med den skillnaden att, i enlighet med vad som före­slagits beträffande 19:5, krav pä direkt uppsåt skrivits in i gämingsbeskriv­ningen.

19:11

Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 19:9 andra stycket. Av skäl som redovisats i den allmänna delen har stadgandet braUts ut till en särskild pa­ragraf och getts en egen brottsbenämning.

19: 12 och 13

Dessa paragrafer motsvarar nuvarande 19:11 respekUve 12 och har oför­ändrade förts över till de nya lagrammen.

19: 14 och 15

1 19:14 och 15 upptas bestämmelser om försök, förberedelse och stämp­ling respekUve viss form av medverkan i vad avser vissa brott enligt 19 kap. Med utgångspunkt i det som i den allmänna delen anförts om spioneri-brottets förhållande till brottet obehörig befattning med hemlig uppgift och om behovet av särskill stadgande för grova fall av sistnämnda brott har det ansetts befogat att låta bestämmelsema i 19: 14 och 15 gälla grov obehörig befattning med hemlig uppgift i samma mån som de är Ullämpliga på spio­neri. 19: 14 och 15 har ändrats i enlighet med det sagda.

1 anledning av uppdelningen av det nuvarande stadgandet om olovlig un­derrättelseverksamhet på två särskilda brott har i 14 § jämte olovlig under­rättelseverksamhet upptagils olovlig personspaning.

19: 16

Enligl 19: 16 får åklagare inte åtala för - utom annat - olovlig underrät­telseverksamhet utan regeringens medgivande. Denna regel är förestavad av önskemålet att frågan om åtal bör prövas även frän politiska och andra liknande synpunkter. Behovet av en sådan prövning synes främst knyta an Ull den form av olovlig underrättelseverksamhet som avses i nuvarande 19:9 första stycket. Vad gäller brott enligl andra stycket föreligger, som framhåUits i den allmänna delen, främst ett till sin typ annat skyddsintres­se, nämligen enskilda människors integritet. Vid sådant förhållande och då detta senare brott f. ö. bratits ut Ull en särskild paragraf och getts en egen benämning, har det inte ansetts föreligga anledning att bibehålla nuvarande åtalsbegränsning beträffande det nu ifrågavarande brottet. 19: 16 första stycket har därför lämnats oförändrad. Den ändring som gjorts i andra stycket är av enbart teknisk art.

22:2 a

Paragrafen motsvarar nuvarande BrB 19: 8. 1 sak har det tillägget gjorts att, i överensstämmelse med vad i övrigt genomgående eller för visst brott


 


Prop. 1975/76:174                                                                 88

tillämpas i 22 kap., i gämingsbeskrivningen angetts att straffansvar inträ­der endast när gämingen begåtts under beredskapstillstånd eller då riket är i krig. Av 22: 16 följer att stadgandets tillämpningsområde under vissa för­utsättningar kan vidgas till att avse även annan tid. 1 övrigt hänvisas till vad som i den allmänna delen anförts beträffande nuvarande 16:6 och 19:8.

8.2 Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

De föreslagna ändringama i BrB 19 kap. innebär bl. a. att till bestämmel­sen i nuvarande 19:7 första slyckel anknyts ett nytt stadgande om grov obehörig befattning med hemlig uppgift, att stadgandet i nuvarande 19:9 delas upp på två bestämmelser samt att nuvarande 19: 13 upphör att gälla. 1 konsekvens härmed föreslås ändring i I § tredje stycket tvångsmedelsla­gen.


 


Prop. 1975/76:174                                                            89
Innehåll

ProposiUonen....................................................................      I

ProposiUonens huvudsakliga innehåll............................... ..... I

Förslag till lag om ändring i brottsbalken........................... .... 2

Utdrag av regeringsprotokoUet......................................... .... 7

1   Inledning......................................................................... .... 7

2   Betänkandet................................................................... .... 8

3   Remissyttrandena........................................................... .... 9

 

3.1   Spioneribrottet.......................................................... .... 9

3.2   Obehörig befattning med hemlig uppgift ...................    11

3.3   Olovlig underrättelseverksamhet .............................. .. 13

3.4   Ryktesspridning......................................................... .. 14

3.5   Tagande av utländskt understöd............................... .. 16

4 Föredraganden...............................................................    17

4.1    Inledning................................................................... .. 17

4.2    Spioneribrottet...........................................................    19

4.3    Obehörig befattning med hemlig uppgift .................. .. 21

4.4    Olovlig underrättelseverksamhet .............................. .. 24

4.5    Ryktesspridning......................................................... .. 26

4.6    Tagande av utländskt understöd............................... .. 28

4.7    Gemensam straffskärpningsregel  ............................ .. 30

4.8    Övriga frågor............................................................. .. 31

 

5   Upprättat lagförslag ....................................................... .. 32

6   Specialmotivering till lagförslaget  .................................. .. 33

7   Hemställan...................................................................... .. 34

8   Beslut  ............................................................................ .. 34

Bilaga Ds Ju 1975: 16 Spioneribrottet m.m........................    35

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1976