Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1975/76:165 Regeringens proposition

1975/76:165

om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt;

beslutad den 4 mars 1976.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

LENNART GEIJER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås inskränkningar i möjligheterna'.enligt lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt att hålla en intagen avskild från andra intagna. Bl. a. upphävs den bestämmelse som anger att intagen får hållas i avskildhet i samband med utredning för planläggning av hans vård i anstalt. Det s.k. isoleringsstraffet, dvs. sådan inneslutning i,en­rum som kan åläggas som en disciplinär bestraffning, föreslås avskaffat. Dessutom begränsas möjligheterna att hålla en intagen i enrum under utredning av disciplinärende. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1976.

1    Riksdagen 1975176. 1 saml. Nr 165

 

Prop. 1975/76:165

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt

dels att 19 och 46 §§ skall upphöra att gälla,

dels att i 3, 31, 44, 55, 59 och 60 §§ ordet "Kungl. Maj:t" skall bytas ut mot "regeringen",

dels attt 21, 23, 47—51 och 61 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

21 §
Intagen som hålles avskild från  Intagen som hålles avskild från

andra intagna enUgt 19 eller 20 §     andra intagna enligt 20 § skall er-skall  erhålla sådan  lättnad  i av-     hålla sådan lättnad i avskildheten skildheten som kan ske utan olä-     som kan ske utan olägenhet, genhet.

23 §

Intagen får hållas avskild från       Intagen som uppträder våldsamt

andra intagna, om det är nödvän- eller som är så påverkad av alko-
digt för att betvinga våldsamt upp- holhaltiga drycker eller annat be­
trädande av honom. Åtgärden får rusningsmedd att han kan befaras
ej bestå under längre tid än sä- störa ordningen på anstalten får
kerheten kräver.                           tillfälligt hållas avskild från andra

intagna så länge det är nödvän­digt för att betvinga det våldsam­ma uppträdandet eller tills påver­kan har upphört.

Visar sig andra medel otillräckliga för att betvinga våldsamt uppträ­dande av intagen, får denne beläggas med fängsel, om säkerheten ound­gängligen kräver det.

Läkare skall så snart det kan Läkare skall så snart det kan
ske yttra sig över åtgärd enligt ske yttra sig över åtgärd enligt
första eller andra stycket. Över första eller andra stycket. Sådant
vad som förekommit skall proto- yttrande behövs dock ej i fråga
kollföras.                                      om den som hålles avskild därför

att han är påverkad av berusnings­medel, om ej särskilda skäl före­ligger. Över vad som förekommit skall protokoll föras.

47 §

Som     disciplinär    bestraffning   Bryter   intagen   mot   anbefalld

kan                                              ordning   eller   meddelade   anvis-

1. den intagne tilldelas varning,     ningar när han befinner sig inom

 

Prop. 1975/76:165

Nuvarande lydelse

2.    den intagne åläggas att vara innesluten i enrum under högst sju dagar eller,

3.    om det av särskilda skäl är erforderligt med hänsyn till för­seelsens beskaffenhet eller på grund av upprepad missskötsam-het, förordnande meddelas att viss bestämd tid, högst tio dagar, icke skall inräknas i verkställighetsti­den för den påföljd som den in­tagne undergår.

Åtgärd enligt första stycket 2 och 3 får vidtagas i förening.

Vid tillämpning av första styc­ket 2 skall från tid, varunder den intagne ålägges att vara innesluten i enrum, avräknas tid under vil­ken han enligt 50 § hållits inneslu­ten i enrum i samband med den utredning som föregått beslutet.

Föreslagen lyddse

anstalten eller utanför anstalten under tillsyn av anstaltspersonal, får disciplinär bestraffning åläg­gas honom enligt andra stycket, om det ej föreligger anledning att han skall låta sig rätta av anvis­ning eller tillsägelse eller om gär­ningen är av sådan beskaffenhet att bestraffning är påkallad av hänsyn till ordningen eller säker­heten inom anstalten.

Som disciplinär bestraffning kan

1.   den intagne tilldelas varning eller

2.   förordnande meddelas att viss bestämd tid, högst tio dagar, icke skall inräknas i verkställig­hetstiden för den påföljd som den intagne undergår.

48 §

Vid prövning av fråga om disci­plinär bestraffning bör beaktas om förseelsen får eller kan bedömas få andra föQder för den intagne, särskilt i sådana hänseenden som avses i 11, 32 eller 33 § denna lag.

Vid prövning av fråga om disci­plinär bestraffning enligt 47 § an­dra stycket 2 skall beaktas om förseelsen får eller kan bedömas få andra föQder för den intagne, särskilt i sådana hänseenden som avses i 11, 32 eller 33 § denna lag.

49 §

Föreligger flera förseelser skall gemensamt för samtliga förseelser.

Den som varit innesluten i en­rum oavbrutet under sju dagar får på grund av beslut i annat disci­plinärende ef på nytt inneslutas i enrum förrän efter ett uppehåll av minst sju dagar.

Genom upprepade förordnanden enligt 47 § första stycket 3 får den tid som icke skall inräknas i verk­ställighetstiden ej överstiga sam­manlagt fyrtiofem dagar eller, be­träffande den som undergår fäng­else i högst fyra månader eller be­handling enligt 28 kap. 3 § brotts­balken, sammanlagt femton da­gar.

disciplinär bestraffning bestämmas

Genom upprepade förordnan­den enligt 47 § andra stycket 2 får den tid som icke skall inräk­nas i verkställighetstiden ej över­stiga sammanlagt fyrtiofem dagar eller, beträffande den som under­går fängelse i högst fyra månader eller behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, sammanlagt femton dagar.

 

Prop. 1975/76:165

Nuvarande lydelse

50

För utredning av disciplinären­de och i avbidan på beslut i frå­gan får intagen tillfälligt hållas innesluten i enrum. Sådant om­händertagande får ej pågå under längre tid än som är oundgängli­gen nödvändigt och i intet fall längre än sju dagar.

Föreslagen lydelse

Under utredning av disciplin­ärende får intagen tillfälligt hållas avskild från andra intagna i den mån det är oundgängligen nödvän­digt för att syftet med utredningen ej skall äventyras. Åtgärden får i intet fall bestå längre än fyra da­gar. Den intagne skall erhålla så­dan lättnad i avskildheten som kan ske utan olägenhet.

51 §

Disciplinärende skall avgöras skyndsamt. Innan beslut medde­las enligt 47 § skall förhör hållas med den intagne. Läkare skall så snart det kan ske yttra sig röran­de åtgärd enligt 50 § samt före beslut om inneslutning i enrum enligt 47 §. Över vad som före­kommit vid förhör och annan un­dersökning skall protokoll föras.

Disciplinärende skall avgöras skyndsamt. Innan beslut meddelas enligt 47 § skall förhör hållas med den intagne. Läkare skall så snart det kan ske yttra sig rörande åt­gärd enligt 50 §. Över vad som förekommit vid förhör och annan undersökning  skall  protokoll   fö-

ras.

61 §

Innebär förordnande enhgt 60 § att styresman vid anstalt beslutar om disciplinär åtgärd enligt 47 §, skall styresmannens beslut lända till efterrättelse omedelbart, om denne ej annorlunda förordnar. Meddelar styresmannen förord­nande enligt 47 § första stycket 3, skall disciplinärendet / dess helhet omedelbart underställas kriminal­vårdsstyrelsens prövning.

Innebär förordnande enligt 60 § att styresman vid anstalt beslutar om disciplinär åtgärd enligt 47 §, skall styresmannens beslut lända till efterrättelse omedelbart, om denne ej annorlunda förordnar. Meddelar styresmannen förord­nande enligt 47 § andra stycket 2 skall disciplinärendet omedelbart underställas kriminalvårdsstyrel­sens prövning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976.

 

Prop. 1975/76:165

Utdrag PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1976-03-04

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Norling, Lidbom, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson

Föredragande; statsrådet Geijer

Proposition om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt

1   Inledning

Frågan om möjligheterna att begränsa användningen av eller att helt avskaffa sådana åtgärder som innebär att en intagen i kriminalvårdsan­stalt hålls avskild från andra intagna har länge varit ett uppmärksam­mat inslag i den kriminalpolitiska debatten. Tillkomsten av lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) innebar betydande änd­ringar i förhållande till vad som förut gällt på detta område. Den nya regleringen innebar bl. a. att man i betydande grad inskränkte möjUg­heterna till isolering både i dess användning som säkerhetsåtgärd och som en form av disciplinär bestraffning. I propositionen (prop. 1974: 20) om KvaL underströks det angelägna i att så långt möjligt undvika att en intagen hålls i avskildhet från andra intagna.

I sitt betänkande (JuU 1974: 2) med anledning av propositionen om KvaL och motionsyrkanden om att isolering borde avskaffas eller be­gränsas i ännu större omfattnmg uttalade justitieutskottet bl. a. att ut­skottet — med tanke på att isolering kan innebära betydande risker för allvarliga skadeverkningar för den som drabbas därav — var i princip starkt negativt inställt till isoleringsåtgärder. Innan de tillgreps borde man enligt utskottets mening i största möjliga utsträckning på andra vägar söka komma till rätta med de missförhållanden som kunde aktualisera isolering. Förhållandena inom anstalterna ansågs emellertid av utskottet på närmare anförda skäl vara sådana att man i praktiken inte kunde avstå från isolering som ett yttersta medel. Ut­skottet avstyrkte därför bifall till motionsyrkandena. Samtidigt uttalade sig utskottet för en utredning av verkningarna av isolering inom krimi-

11   Riksdagen 1975176.1 saml. Nr .165

 

Prop. 1975/76:165                                                     6

nalvården och av möjligheterna att ersätta isolering med andra åtgär­der. Det borde överlåtas åt Kungl. Maj:t att meddela närmare anvis­ningar för utredningsarbetets bedrivande. Vad utskottet sålunda anfört godkändes av riksdagen och gavs Kungl. Maj:t till känna (rskr 1974: 99).

Sedan den 1 juli 1974, då KvaL trädde i kraft, har kriminalvårdssty­relsen kontinuerligt följt tillämpningen av de bestämmelser i KvaL som reglerar möjligheterna att hålla en intagen i avskildhet från andra in­tagna. Inom justitiedepartementet har överläggningar i hithörande frä­gor hållits med representanter för styrelsen. KvaL har visserligen varit i kraft endast en kort tid men jag anser ändå tiden nu vara inne att ta upp frågan om en reformering av KvaL:s bestämmelser i ämnet. Så­ lunda avser jag att i detta ärende föreslå sådana omedelbara ändringar i KvaL att användningen av avskildhetsåtgärder inskränks, bl. a. genom att vissa former av sådana åtgärder helt avskaffas. Därutöver avser jag att inom kort föreslå regeringen att sakkunniga tillkallas med uppgift att undersöka förutsättningarna att helt undvara eller i varje fall i ännu högre grad begränsa möjligheterna att avskilja en intagen från andra intagna.

2   Gällande bestämmelser

Enligt 17 § KvaL skall intagen vistas i gemenskap med andra intagna såväl under arbetstid som fritid, om inte annat följer av vad som sär­skilt föreskrivits i lagen. I 18—23 §§ har tagits upp bestämmelser om vissa fall då intagen får hållas avskild från andra intagna. Enligt 18 § får intagen på egen begäran arbeta i enrum, om beaktansvärda skäl talar för det. Av 19 § framgår att intagen får hållas avskild från andra intagna i samband med utredning för planläggning av hans vård i an­stalt, men det får ske endast i den mån det oundgängligen krävs för att syftet med utredningen inte skall äventyras. I 20 § första stycket är före­skrivet att intagen får hållas avskild från andra intagna, om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, föreliggande fara för hans egen eller andras säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegö­relse på anstaltens egendom eller för att hindra att han utövar menligt inflytande på andra intagna. Vidare gäller enligt samma paragraf andra stycket i fråga om vissa särskilt beskrivna kategorier rymningsbenägna intagna som ådömts frihetsberövande påföljd i lägst två år för brotts­Ughet av särskilt allvarlig karaktär att sådan intagen får hållas avskild från andra intagna, om det kan befaras att han planlägger rymning eller att annan planlägger fritagningsförsök och avskildheten är nödvändig för att hindra att sådan plan sätts i verket. Enligt 23 § kan intagen vi­dare avskiljas från andra intagna, om det är nödvändigt för att betvinga

 

Prop. 1975/76:165                                                    7

våldsamt uppträdande av honom. TiU skydd för den intagne har i 22 och 23 §§ meddelats vissa bestämmelser rörande läkares medverkan och protokollföring vid handläggning av frågor om avskildhet enligt 20 och 23 §§. Vidare skall enligt 20 § beslut om avskildhet i de i paragrafen av­sedda fallen omprövas så ofta anledning föreligger därtill, dock minst en gång i månaden. Rörande verkstäUigheten av avskildhet enligt 19 och 20 § § är föreskrivet att den intagna skall erhålla sådan lättnad i av­skildheten som kan ske utan olägenhet.

Bryter intagen mot anbefalld ordning eUer meddelade anvisningar, får disciplinär bestraffning åläggas honom enligt 47 §, om det inte före­ligger anledning att han skall låta sig rätta av anvisningar eller till­sägelse eller om gärningen är av sådan beskaffenhet att bestraffning är påkallad av hänsyn till ordningen och säkerheten inom anstalten. En form av disciplinär bestraffning är enligt 47 § första stycket 2 att den intagne åläggs att vara innesluten i enrum under högst sju dagar. Den som sålunda varit isolerad oavbmtet under sju dagar får på grund av beslut i annat disciplinärende inte på nytt inneslutas i en­rum förrän efter ett uppehåll av minst sju dagar. Andra former av disciplinär bestraffning är dels varning (47 § första stycket 1), dels för­ordnande att viss bestämd tid, högst tio dagar, inte skaU räknas in i verkstälUghetstiden för den påföljd som den intagne undergår (47 § första stycket 3). Sådant förordnande får meddelas endast om det av särskilda skäl är erforderUgt med hänsyn till förseelsens beskaffenhet eller på grund av upprepad misskötsamhet. Genom upprepade sådana förordnanden får den tid som inte skall räknas in i verkställighetstiden inte överstiga visst antal dagar. Förordnande som nu har sagts och iso­leringsstraff får vidtas i förening.

Enligt 48 § bör vid prövning av fråga om disciplinär bestraffning be­aktas om förseelsen får eller kan bedömas få andra följder för den in­tagne. Särskilt avses detta gälla sådana åtgärder som frigång, korttids­permission och frigivningspermission.

Enligt 50 § får intagen tillfälUgt hållas innesluten i enrum för utred­ning av discipUnärende och i avbidan på beslut i frågan. Sådant omhän­dertagande får inte pågå under längre tid än som är oundgängligen nödvändigt och inte i något fall längre än sju dagar. Den tid som den intagne sålunda har varit isolerad för utredning skall alltid avräknas från tid under vUken den intagne eventuellt åläggs att vara innesluten i enmm som disciplinär bestraffning. Bestämmelser om handläggningen av disciplinärende finns intagna i 51 §. Bl. a. ges föreskrifter om för­hör, läkares yttrande och protokoll.

Bestämmelser om vem som har att meddela beslut i fråga om avskild­het i skilda former och om överprövning av sådana beslut finns intagna dels i 58—61 §§ KvaL, dels i 28—32 §§ och 39-2 §§ kungörelsen (1974: 248) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av KvaL.

 

Prop. 1975/76:165                                                     8

De i KvaL reglerade formerna av avskildhet har varken terminolo­giskt eller verkstälUghetsmässigt någon enhetlig karaktär. Här bör sär­skilt framhåUas skillnaden mellan å ena sidan sådan avskildhet frän andra intagna som regleras i 19 och 20 §§ med möjUgheter till lättnader enligt 21 § och å andra sidan sådan inneslutning i enrum som regleras i 47 § första stycket 2 och 50 §. Den som är föremål för åtgärden kan beroende på olika faktorer — såsom anledningen till åtgärden, de rent personliga omständigheterna samt förhållandena inom anstalten — vara placerad ensam antingen i sitt vanliga bostadsrum eller i ett särskilt för ändamålet avsett rum, t. ex. en s.k. isoleringscell. Inte så sällan före­kommer samsittning med annan intagen. Generellt gäller att deh som är underkastad avskildhet har en ovillkorlig rätt till samtal med anstalts­personalen.

3   Hittillsvarande tillämpning

Som jag nämnde inledningsvis har kriminalvårdsstyrelsen fortlöpande följt tillämpningen av KvaL:s bestämmelser om avskildhet i olika for­mer. I tabell 1 redovisas antalet fall av avskildhet på anstalterna under första och andra halvåren 1975. Av tabeUen framgår bl. a. att inneslut­ning i enmm för utredning av disciplinärende (50 §) var den antalsmäs sigt sett helt dominerande isoleringsåtgärden. I endast ett relativt fåtal fall följdes sådan inneslutning av isoleringsstraff enligt 47 § första styc­ket 2. Vidare framgår att avskildhet för behandlingsutredning (19 §) var en relativt sett ovanlig åtgärd.

En närmare analys av materialet visar att avskildhet i samband med behandlingsutredning (19 §) förekom vid endast fyra av landets 22 riksanstalter och vid två av 47 lokalanstalter. Sådan avskildhet som an­vänds som säkerhets- eller skyddsåtgärd (20 §) tillämpades vid nio riks­anstalter och fem lokalanstalter. Vad härefter angår inneslutning i en­rum som disciplinstraff (47 § första stycket 2) förekom sådan åtgärd vid sex riksanstalter och 13 lokalanstalter. Inneslutning i enmm för ut­redning av disciplinärende (50 §), användes vid 14 riks- och 12 lokal­anstalter.

Enmmsplaceringar under andra halvåret 1975 enligt 50 § KvaL för utredning av disciplinärende har i tabellerna 2 och 3 redovisats efter disciplinförseelsens beskaffenhet och antal dagar som åtgärden har på­gått. Därav framgår att av dessa enmmsplaceringar pågick vid riksan­stalterna 70 % under högst en dag, 14 % mer än en och högst två da­gar samt 3 % mer än fyra dagar. Vid lokalanstalterna var motsvarande siffror 59 %, 33 % och O %. Disciplinärendena avsåg i huvudsak per­missionsmissbruk, rymning, arbetsvägran och innehav eller brak av narkotika.

 

Prop. 1975/76:165                                                                   9

Slutiigen har i tabellerna 4 och 5 redovisats hur ålagda isolerings­straff enligt 47 § första stycket 2 KvaL fördelar sig på disciplinförseel­sens beskaffenhet och antalet dagar som ålagts.

Tabell 1. Antal fall av avskildhet vid riks- och lokalanstalter efter anledning och tidsperiod

Tillämpad bestämmelse           1975

l:a halvåret

2:a halvåret

riks

lokal

riks

lokal

301

46

287

36

17

32

90

4

50

3

67

15

16

0

0

3

28

9

51

13

64

60

68

125

1004

275

16391

139

1480

425

2 202

335

18  § (egen begäran)

19  § (behandlingsutredning)

20  § 1 st (säkerhets- eller skydds­åtgärd)

20 § 2 st (vissa långtidsdömda) 23 § (våldsamt uppträdande) 47 § 1 st 2 (disciplinstraff) 50 § (utredningavdisciplinärendedär beslut enl. 47 § 1 st 2 ej följt)

Summa

• Antalet 1 639 avser i 506 fall arbetsvägran vid Mariefredsanstalten, se tabell 4 not 2.

TabeU 2. Antal fall av enrumsplacering vid riksanstalter under 2:a halvåret 1975 enligt 50 § KvaL, där beslut om disciplinär bestraffning jämlikt 47 § 1 st 2 inte har följt, efter anledning och antal dagar.

 

Anledning

antal dagar

 

 

 

 

 

totalt

 

 

1'

2

3

4

5

6

7

antal

pro­cent

Permissions-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

missbruk

204

83

69

29

14

4

1

404

24,6

Rymning

99

35

22

16

3

3

3

181

11,0

Arbetsvägran

612

43

20

4

3

4

3

689»

42,0

Narkotikabruk

 

 

 

 

 

 

 

 

 

eller innehav

31

16

8

15

3

2

1

76

4,6

Annan missköts-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

samhet

195

55

22

9

3

3

2

289

17,6

Totalt antal

1 141

232

141

73

26

16

10

1639

—

procent

69,6

14,2

8,6

4,5

1,6

1,0

0,6

-

100

' I många fall har åtgärden varat endast några timmar.

" Mariefredsanstalten svarar för omkring 3/4 (506 st) av antalet redovisade faU av arbetsvägran. Härav har ingen placering överstigit en dag. Som skäl till det höga antalet har angetts lokal- och personalmässiga förhållanden. Då en av pa­viljongerna är obemannad under dagtid har inlåsning skett i avvaktan på förhör. Inlåsningen har som regel inte överstigit 5—6 timmar.

 

Prop. 1975/76:165                                            10

TabeU 3. Antal fall av enramsplacering vid lokalanstalter under 2:a halvåret 1975 enligt 50 § KvaL, där beslut om disciplinär bestraffning jämlikt 47 § 1 st 2 inte har följt, efter anledning och antal dagar.

 

Anledning

antal dagar

 

 

 

 

 

totalt

 

 

1

2

3

4.

5

6

7

antal

pro­cent

Permissions-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

missbruk

29

23

8

1

—

__  .

__

61

40,9

Rymning

8

17

1

__

__

_________ ■

—

26

18,7

Arbetsvägran

15

__

__

,   

—

__

__

15

10,8

Narkotikabruk

 

 

 

 

 

 

 

 

 

eller innehav

10

4

__

1

__

—

__

15

10,8

Annan missköt-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

samhet

20

2

—

—

■   —

—

—

22

15,8

Totalt antal

82

46

9

2

—

—

—

139

—

procent

59,0

33,1

6,5

1,4

—

—

—

—

100

Tabell 4. Antalet isoleringsstraff enligt 47 § 1 st 2 KvaL vid riksanstalter under 2:a halvåret 1975 efter anledning och antal dagar.

 

Anledning

antal dagar

 

 

 

 

 

totalt

 

 

1

2

3

4

5

6

7 ■

antal

pro­cent

Permissions-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

missbruk

__

1

6

2

3

__

4

16

23,5

Rymning

—

1

2

2

—

3

2

10

14,7

Arbetsvägran

1

1

10

2

2

—

1

17

25,0

Narkotikabruk

 

 

 

 

 

 

 

 

 

eller innehav

__

3

3

1

7

__

__

14

20,6

Annan missköt-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

samhet

1

3

2

2

1

—

1

11

16,2

Totalt antal

2

9

23

9

13

3

9

68

—

procent

2,9

13,2

33,8

13,2

19,1

4,4

13,2

—

100

Tabell 5. Antal isoleringsstraff enligt 47 § 1 st 2 KvaL vid lokalanstalter under 2:a halvåret 1975 efter anledning och antal dagar.

 

Anledning

antal dagar

 

 

 

 

 

totalt

 

 

1

2

3

4

5

6

7

antal

pro­cent

Permissions-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

missbmk

14

21

9

6

1

—

—

51

40,8

Rymning

2

12

8

11

1

—

—

34

27,2

Arbetsvägran

2

1

9

—

1

—

—

13

10,4

Narkotikabmk

 

 

 

 

 

 

 

 

 

eller innehav

__

11

•4

3

—

—

—

18

14,4

Annan missköt-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

samhet

2

1

3

2

1

—

—

9

7.2

Totalt antal

20

46

33

22

4

—

—

125

—

procent

16,0

36,8

26,4

17,6

3,2

—

—

—

100

 

Prop. 1975/76:165                                                             11

4   Föredraganden 4.1 Inledning

UtveckUngen inom kriminalvårdens anstalts väsende i modern tid har bl. a. kännetecknats av en strävan att öka möjligheterna för de in­tagna att vistas tillsammans med varandra under arbetstid och fritid. Ännu lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt innebar dock att intagna i förhållandevis vid utsträckning kunde hållas avskilda från varandra. Bortsett från sådan mer generell inskränkning i gemenskapen vid de slutna anstalterna som innebär att de intagna är inlåsta i sina bostadsrum nattetid, kunde en intagen hållas i avskildhet av en rad olika anledningar. Sålunda kunde intagen placeras i enrum på egen begäran eller under planeringsutredning eller om det befanns erforderligt med hänsyn till ordning och säkerhet inom anstalten eller för undvikande av menlig inverkan de intagna emellan eller "av annan särskild anled­ning." Härtill kom möjligheten att ålägga inneslutning i enrum som en form av disciplinär bestraffning, det s. k. isoleringsstraffet.

Genom lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) har denna ordning ändrats i betydande utsträckning. Bortser man från inlåsningen nattetid vid de slutna anstaltema gäller allmänt att intagen skall vistas i gemenskap med andra intagna, om inte i lagen särskilt angivna skäl föranleder annat. När det gäller arbete i enrum på egen begäran skall sådant få tillåtas endast om beaktansvärda skäl talar för det. Möjlig­hetema att tvångsvis hålla en intagen i avskildhet har inskränkts på­tagligt. Samtidigt har bestämmelserna fått en mer preciserad avfatt­ning. I samband med utredning för planläggning av den intagnes vård i anstalt får denne hållas avskild från andra intagna endast i den mån det oundgängligen krävs för att syftet med utredningen inte skall äventyras (19 §). Även när det gäller sådan avskildhet som är avsedd som en sä­kerhets- eller skyddsåtgärd har bestämmelserna stramats upp. Sådan av­skildhet får äga rum, om det är nödvändigt med hänsyn till rikets sä­kerhet, föreliggande fara för intagens egen eller annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse på anstaltens egndom eller för att hindra att intagen utövar menligt inflytande på andra intagna (20 § första stycket). Beträffande vissa särskilt beskrivna kategorier rym­ningsbenägna intagna som har dömts tiU frihetsberövande påföljd i lägst två år för brottslighet av särskilt aUvarlig karaktär gäller vidare att så­dan intagen får hållas avskild från andra intagna, om det kan befaras att han planlägger rymning eller att annan planlägger fritagningsförsök och avskildheten är nödvändig för att hindra att sådan plan sätts i ver­ket (20 § andra stycket). Föreskrift har meddelats att vid nu nämnda former av avskildhet den intagna skall erhålla sådan lättnad som kan ske utan olägenhet (21 §). Intagen får — Uksom tidigare — också hållas avskild från andra intagna, om det är nödvändigt för att betvinga våld-

 

Prop. 1975/76:165                                                    12

samt uppträdande av honom, och om andra medel visar sig otillräckli­ga, får den intagne beläggas med fängsel, om säkerheten oundgängligen kräver det (23 §).

Användningen av enrumsplacering som en form av disciplinär be­straffning (47 § andra stycket 2) har inskränkts på olika sätt. Bl. a. har maximitiden för sådan isolering minskats från 30 till sju dagar. Som ett alternativ till isoleringsstraff har varning införts. Under vissa förut­sättningar kan i disciplinärende förordnas att viss bestämd tid, högst tio dagar, inte skall räknas in i tiden för verkställighet av den påföljd som den intagne undergår. Som en konsekvens härav skall misskötsamhet under anstaltstiden normalt inte — som tidigare skedde — föranleda att man vid prövning av frågan om villkorlig frigivning senarelägger tidpunkten för frigivningen.

För utredning av discipUnärende och i avbidan på beslut i frågan får intagen tiUfälUgt hållas innesluten i enrum under högst sju dagar (50 §). Tid för sådan enrumsplacering skall avräknas från den tid under vilken den intagne åläggs att vara innesluten i enrum som en discipUnär be­straffning.

Slutligen är att märka att bestämmelserna om avskildhet i olika for­mer har kompletterats med vissa av rättssäkerhetshänsyn betingade reg­ler, bl. a. om medverkan av läkare och förande av protokoll.

Under hänvisning till de skadeverkningar som en avskildhet kan med­föra för den intagne underströks vid tillkomsten av KvaL att varje be­slut om sädan åtgärd måste föregås av noggranna överväganden om inte mindre ingripande åtgärder kan vara tillräckliga (bl. a. JuU 1974: 2 s. 54). Samtidigt konstaterades att man i vissa situationer tyvärr inte kan avstå från att som ett yttersta medel avskilja en intagen från andra in­tagna.

Jag vill framhålla att de i KvaL förekommande formerna av avskild­het inte har någon enhetUg karaktär, varken terminologiskt eller när det gäller verkställigheten. Sådan avskildhet från andra intagna som företas under planeringsutredning (19 §) eUer som en skyddsåtgärd (20 §) eller vid våldsamt uppträdande (23 §) kan verkställas i andra och lindrigare former än sådan inneslutning i enrum som företas som disci­plinär bestraffning (47 § första stycket 2) eller för utredning av disci­plinärende (50 §).

I själva verket spänner de olika formerna av avskildhet över en mycket vid skala. I extrema fall kan intagen avskiljas från andra in­tagna och beläggas med fängsel, om andra medel visar sig otillräckUga för att betvinga våldsamt uppträdande av honom och säkerheten ound­gängligen kräver det. En mera normal avskildhet innebär att den in­tagne på vanUgt sätt har tillgång till böcker, tidningar och annat som kan bereda honom sysselsättning under fritid. Han får ta emot besök utifrån enligt vanliga regler och anstaltspersonalen har skyldighet att i

 

Prop. 1975/76:165                                           13

ökad utsträckning håUa kontakt med honom för att kompensera det bortfall av umgänge med andra intagna som avskildheten innebär. Av särskild betydelse är de lättnader, som om möjligt skall äga rum i fall då någon hålls i avskildhet under planeringsåtgärd eUer som skyddsåt­gärd (19 eller 20 §). Sådana lättnader innebär ofta att den avskilde får arbeta och tillbringa fritiden tillsammans med annan intagen. Sam­sittning förekommer också under utredning i disciplinärenden, i den mån det kan ske utan att utredningen försvåras. Slutiigen kan nämnas att man ibland begränsar rätten för de intagna på viss avdelning att umgås med intagna på andra avdelningar. Sådana begränsningar moti­veras av att de intagna på avdelningen t. ex. är särskilt flyktbenägna eller har visat sig dominera andra intagna på ett otillbörligt sätt. Sist­nämnda begränsningar omfattas emellertid inte av KvaL:s bestämmel­ser om avskildhet.

Det anförda visar att man måste ta hänsyn till de skiftande förhål­landena under vilka avskildhet äger rum för att man skall kunna rätt bedöma eventuella skadeverkningar av sådana åtgärder. Att, som ofta förekommer i den allmänna debatten, generellt använda ordet isolering som en samlingsbeteckning för de skilda åtgärder som det här är fråga om och som innefattar även avskildhet på egen begäran (18 §) kan inte anses rättvisande.

Också på häkteslagstiftningens område har behovet av åtgärder för att minska de intagnas isolering från varandra uppmärksammats. Sedan arbetet med KvaL avslutats påbörjades inom justitiedepartementet arbe­tet med att lagstiftningsvägen åstadkomma lättnader i de häktades för­hållanden. En proposition (1975/76: 90) med förslag tUl ny lag om be­handlingen av häktade och anhållna har nyligen lagts fram för riksda­gen. I lagförslaget har bl. a. tagits in bestämmelser som ökar möjUghe­terna för häktad, som så vill, att vistas tiUsammans med andra häktade.

Det är uppenbart att tillkomsten av KvaL inte får uppfattas som nå­gon för anstaltsvården slutgiltig lösning av frågorna om de intagnas av­skildhet och gemenskap. Vi måste inte minst i dessa frågor räkna med ett fortsatt utvecklings- och reformarbete i våra strävanden att för­bättra kriminalvården. Efter tillkomsten av KvaL har kriminalvårds­styrelsen kontinuerligt följt tillämpningen av bestämmelserna om av­skildhet. Som jag anförde inledningsvis är tiden nu inne att bedöma er­farenhetema av lagstiftningen på området och att överväga vilka möj­ligheter som finns att ytterligare minska användningen av åtgärder som innebär att en intagen hålls avskild från andra intagna.

Strävandena att låta intagna i kriminalvårdsanstalt vistas tiUsammans i så stor utsträckning som möjligt bärs upp av starka skäl. Frihetsbe­rövandet i sig innebär att den intagne i betydande mån isoleras från en naturlig gemenskap med andra människor. De ogynnsamma effekter av anstaltsvistelsen som härigenom kan uppstå förstärks i den mån intagna

 

Prop. 1975/76:165                                                             14

även hålls avskilda från varandra. Man kan anta att en åtgärd av detta slag, i varje fall om den pågår under någon längre tid, kan vara ägnad att direkt försvåra den intagnes anpassning i samhället. Därtill kommer att det är helt omöjligt att bedriva arbetsträning, om inte den intagne vistas i gemenskap. Detsamma gäller ofta också utbildning och fritids­verksamhet. Det är emellertid inte bara behandlingsskäl som talar mot att en intagen hålls avskild från andra intagna. Det framstår även från humanitär synpunkt som stötande att under längre tid avskilja de in­tagna från gemenskap med andra.

Under senare år har man diskuterat om isolering kan medföra medi­cinska risker. Med hänsyn härtill har bl. a. en del läkare i den allmänna debatten hävdat att isolering inte längre bör få förekomma. Vissa läkare har också uttalat att det strider mot deras etiska regler att medverka i fall då isoleringsåtgärder beslutas. Till stöd för denna uppfattning har bl. a. hänvisats till uttalanden som har gjorts av World Medical As­sociations generalförsamling i Tokyo år 1975.

Det är tydligt att risken för att intagna skall få fysiska eller psykiska men av att håUas i avskildhet från andra intagna är en omständighet som väger tungt vid överväganden om sådana åtgärders berättigande i olika situationer. Samtidigt bör framhållas att omfattningen av dessa risker och deras karaktär inte är helt kända. Det måste antas att risk för negativa verkningar uppträder främst i fall då avskildheten innebär en sträng isolering och att risken således är mindre när avskildheten äger rum i lättare former.

I sammanhanget bör också uppmärksammas att gemenskapen med andra intagna inte under alla förhållanden upplevs som något positivt av den intagne. I motsats till vad som gäller utanför anstalten kan den intagne ju inte fritt välja sitt sällskap. I själva verket kan en påtvingad gemenskap för en intagen innebära att han riskerar att utsättas för på­tryckningar av skilda slag eller t. o. m. allvarliga övergrepp från andra intagna. Det har exempelvis förekommit att intagna under hot om miss­handel tvingats delta i smuggling av narkotika till anstalten. Det är mot denna bakgrund man skall se det förhåUandet att inte så få intagna ut­nyttjar möjUgheten till s. k. självvald isolering enligt 18 § KvaL. Bakom en intagens begäran om enrumsarbete enligt denna paragraf Ugger ofta rent personUga problem eller konflikter med medintagna som gör att den intagne inte ser någon annan utväg ur svårigheterna än att söka avskildhet. Med tanke på de risker för skadliga effekter som också en självvald enrumsplacering innebär har emellertid föreskrivits att beak­tansvärda skäl skall tala för en sådan placering, innan begäi-an härom bifalls.

Det är självklart att åtgärder som förbättrar miljön i vid bemärkelse i kriminalvårdens anstalter generellt sett är ägnade att minska behovet av isoleringsåtgärder. Det kommer här bl. a. an på vilka resurser som

 

Prop. 1975/76:165                                                   15

anstalterna har att bedriva psykolog- och kuratorsverksamhet. I den mån terapeutiska eller andra åtgärder kan vidtas för att lösa den intag­nes rent personliga problem är detta ofta det mest adekvata sättet att komma tillrätta med hans svårigheter och uppkommande konfliktsitua­tioner. VäsentUgt är också att de intagna har möjUgheter att ägna sig åt intresseväckande arbete och fritidssysselsättningar så att den enskildes tankeliv inte koncentreras på anstaltens förhåUanden och mer eller mindre inbillade oförrätter. Att låta sådana intagna som tenderar att dominera sina medintagna på ett otillbörligt sätt arbeta och tillbringa fritiden tillsammans i små särskilt sammansatta grupper kan ibland vara ägnat att förebygga utbrott av konflikter som annars skulle inträffa i en mer aUmän gemenskap mellan intagna.

Även om isoleringsåtgärder kan ha negativa effekter kan det inte und­vikas att det av oUka skäl ibland ändå är nödvändigt att tvångsvis hålla en intagen i avskUdhet från andra intagna. De undantag från principen om gemenskap mellan de intagna som måste finnas bör dock under alla förhållanden vara så snäva som möjUgt och utformas på ett sätt som tar tillbörlig hänsyn till aUa de skäl som talar emot en sådan åtgärd. I de fall då en enrumsplacering inte kan undvikas, bör all möjlig lättnad i avskildheten eftersträvas. Från dessa utgångspunkter bör vissa ändring­ar göras i KvaL.

4.2 Flaneringsutredning

Som jag fömt har nämnt får enUgt 19 § KvaL intagen i samband med utredning för planläggning av hans vård i anstalt hållas avskild från andra intagna endast i den mån det oundgängligen krävs för att syftet med utredningen inte skall äventyras. Avfattningen av bestämmelsen ger uttryck för det angelägna i att sådan avskildhet som här avses skall tillämpas i begränsad utsträckning. Utgångspunkten bör vara att per­sonundersökningen skall tjäna som underlag för behandlingsplaneringen. Något behov av en mera omfattande behandlingsundersökning under anstaltsvistelsen föreligger normalt inte. I de undantagsfall där person­undersökningen behöver kompletteras finns möjligheten att låta den intagne under behandUngsplaneringen få vara tillsammas med ett min­dre antal intagna på en särskild avdelning i stället för att låta honom vistas i avskildhet.

Den statistik som har redovisats i avsnitt 3 visar att avskildhet enligt 19 § på senare tid har tUlämpats endast vid några få anstalter och då i begränsad omfattning. Detta i förening med nyss anförda omständighe­ter talar starkt för att bestämmelsen inte längre fyller något egentiigt behov. I sammanhanget bör framhåUas att den som finns intagen i häk­te när domen mot honom är verkställbar, enligt förslag i prop. 1975/ 76: 90, tillfälligt får hållas kvar i häktet före förpassnuig till kriminal-

 

Prop. 1975/76:165                                                    16

vårdsanstalt inte bara som f. n. när det behövs med hänsyn till trans­portförhållandena utan också i avvaktan på att beslut hinner meddelas om i vilken anstalt han skall placeras. Även om den dömde kan hällas kvar i häktet endast någon eller några dagar, bör den behandUngsunder-sökning och planering som han under denna tid blir föremål för vara tillräckligt för att man vid intagningen i anstalt inte skall behöva av ut­redningsskäl hålla honom avskild från andra intagna. Jag förordar där­för att 19 § Kval upphävs. Upphävandet föranleder en konsekvensän­dring i 21 §.

4.3 Disciplinär bestraffning

4.3.1 Allmänt

Varje kriminalvårdsanstalt utgör ett kollektiv i vilket ingår både män­niskor som har tvångsvis berövats friheten för att undergå viss påföljd och sådana som bl. a. har till uppgift att se till att denna påföljd bUr verkställd. Ett utmärkande drag hos dem som har tagits in i anstalt är ofta att de inte har kunnat anpassa sig i annan kollektiv verksamhet. I den tvångssituation som de befinner sig i under anstaltsvistelsen har de också ofta särskilt svårt att känna någon solidaritet med omgiv­ningen. Alla dessa förhållanden gÖr att det i anstaltslivet relativt lätt kan uppstå ordnings- och disciplinproblem av delvis annat slag än som förekommer i andra kollektiv.

För att anstaltstillvaron skall kunna fungera på ett för alla berörda tillfredsställande sätt är det nödvändigt att viss kontroll utövas över de intagna. Utan sådan kontroll skulle sannolikt outhärdUga förhåUanden uppstå för såväl intagna som personal. För att kontrollen skall bli verk­sam behövs i vissa fall tillgång till disciplinmedel som kan tillgripas emot dem som bryter mot de regler av olika slag som gäller för dem som är intagna i anstalt.

Under den dagliga tillvaron och verksamheten i anstaltema uppstår många situationer i vilka de intagnas beteende och uppförande kan på­kalla anvisningar eller tUlsägelser från anstaltspersonalens sida. Det mesta av vad som därvid förekommer faller utanför ramen för vad man i egentiig mening kan beteckna som indisciplinärt beteende och föranleder inte heller några ytterligare åtgärder. Har å andra sidan den intagne betett sig på sådant sätt att han kan sägas ha direkt brutit mot anstaltsordningen eller mot särskilda regler som gäUer för honom, före­ligger visserligen i formell mening en klar disciplinär förseelse. Även i sådana fall kan emellertid förhållandena inte sällan vara sådana att det kan finnas anledning att låta det inträffade bero vid en tillsägelse under hand. Ett sådant förfarandesätt är ofta tillräckligt och inte sällan det smidigaste sättet att lösa uppkommande konflikter av mindre allvarlig natur. Denna ordning är också bäst förenlig med den allmänna mål-

 

Prop. 1975/76:165                                                    17

sättningen for anstaltsvården. I sammanhanget måste också beaktas att en förseelse ofta har sin bakgrund i den intagnes rent personliga pro­blem. I den mån åtgärder kan vidtas för att lösa dessa problem är detta ofta det mest adekvata sättet att komma till rätta med den intagnes svårigheter i disciplinärt hänseende.

Det förekommer emellertid fall när en intagen bryter mot anbefalld ordning och det av hänsyn till ordningen och säkerheten inom anstal­ten är nödvändigt att inskrida med särskilda disciplinmedel mot den fe­lande. Så kan vara fallet när han inte rättar sig efter anvisningar eller tillsägelser eller när gämingen är av sådan beskaffenhet att den inte rimligen kan lämnas obeivrad. Härvid måste emellertid beaktas att in­disciplinärt beteende ofta kan föranleda sådana behandlingsmässiga åt­gärder som indragning eller senardäggning av frigång eller permission eller förflyttning till annan mera sluten anstalt. Sådana från behand­lingssynpunkt motiverade åtgärder, som av den intagne ofta uppfattas som repressivt betingade följdverkningar av det indisciplinära beteendet, skall beaktas i disciplinärendet. Detta gäller till en början redan i sam­band med bedömningen huruvida det över huvud taget finns behov av att utmäta någon särskild disciplinär påföljd. Inte sällan utgör en sådan åtgärd i sig själv en så pass kännbar reaktion för den intagne att en disciplinär bestraffning därutöver är onödig. I sådana fall där en disci­plinär bestraffning emellertid framstår som ofrånkomlig bör de be­handlingsmässiga åtgärderna likväl påverka bestämningen av både på­följdens art och svårighetsgrad (48 §). De former av disciplinär bestraff­ning som då kan ifrågakomma är varning, enrumsplacering i högst sju dagar eller förordnande att viss bestämd tid, högst tio dagar, inte skall inräknas i verkställighetstiden för den påföljd som den intagne under­går (47 §).

4.3.2 Permissionsmissbruk m. m.

Disciplinär bestraffning får enligt 46 § åläggas den som bryter mot anbefalld ordning eller meddelade anvisningar. En disciplinär förseelse kan begås inte bara inom utan också utanför anstalten. Det kan t. ex. gälla permissionsmissbruk som består i att den intagna avviker under permission eller återkommer till anstalten först efter permissionstidens utgång och då kanske i ett berusat tillstånd. När det gäller korttidsper­mission och frigivningspermission så beviljas sådan som ett led i an­strängningarna att underlätta den intagnes anpassning i samhäUet. Det ligger i sakens natur att man därvid ibland tar en kalkylerad risk för permissionsmissbruk. Det är således inte ägnat att förvåna att intagna med alkoholproblem ibland bemsar sig under permissionen och till följd härav försummar att instäUa sig på anstalten inom föreskriven tid. Ett sådant misslyckande bör emellertid enUgt min mening inte föranleda disciplinära åtgärder vid sidan av den påföljd som kan sägas ligga i att

 

Prop. 1975/76:165                                                    18

straffet inte anses vara verkställt under den tid som den misskötta per­missionen omfattar (35 §). En annan omständighet som verkar avhål­lande på den som överväger permissionsmissbmk är naturligtvis att miss­bruket kan medföra hinder för eller senardäggning av ny permission därför att avsevärd fara för förnyat missbruk anses föreligga (32 §).

Enligt min mening bör tillämpningsområdet för disciplinär bestraff­ning därför begränsas till situationer där det med hänsyn till ordningen och säkerheten på anstalten är nödvändigt att inskrida med särskilda discipUnmedel mot den felande. Det är fallet när den intagne befinner sig inom anstalten. Häriried förstås inte endast det inhägnade anstalts­området utan även t. ex. sådana fritidsområden i anslutning tUl det egentiiga anstaltsområdet som regelmässigt utnyttjas av de intagna. Disciplinära åtgärder påkallas också när den intagne visserligen är utanför anstalten men står under tUlsyn av anstaltspersonal t. ex. i sam­band med beledsagad eller bevakad permission. I enlighet härmed för­ordar jag att de i KvaL angivna fömtsättningarna för discipUnär be­straffning ändras i överenskommelse med vad jag sålunda har anfört. I lagtekniskt hänseende bör i samband därmed den ändringen vidtas att bestämmelserna om förutsättningarna för disciplmär bestraffning, f. n. i 46 §, förs över till den paragraf, 47 §, som reglerar reaktions­formerna.

4.3.3 Isoleringsstraffet

Som nämnts kan som discipUnär bestraffning den intagne åläggas att vara innesluten i enrum under högst sju dagar (47 § första stycket 2). Det är alltså här fråga om en enrumsplacering med anledning av in­disciplinärt beteende, t. ex. rymning, arbetsvägran eller narkotikabmk.

Jag har i det föregående betonat att det bör vara en strävan att söka lösa disciplinära svårigheter i första hand genom att satsa på allmänt förebyggande åtgärder utan tvångsinslag. Och i de fall en disciplmär förseelse har begåtts kan förhållandena inte sällan vara sådana att det kan finnas anledning att låta det inträffade bero vid en anvisning eller tillsägelse under hand. Om emellertid den felande inte kan antas låta sig rätta av en sådan åtgärd eller förseelsen är av sådan beskaffenhet att bestraffning är påkallad av hänsyn till ordningen eller säkerheten inom anstalten, bör det vara tillräckligt att som disciplinmedel ha tiUgång till de båda övriga nu förekommande sanktionerna, nämligen dels varning (47 § första stycket 1), dels förordnande att viss bestämd tid, högst tio dagar, inte skall räknas in i tiden för verkställighet av den påföljd som den intagne undergår (47 § första stycket 3).

Att de nu angivna påföljderna i disciplinärenden är tillräckliga vin­ner stöd av de statistiska uppgifter som har redovisats i avsnittet 3. Uppgifterna visar att isoleringsstraffet på senare tid har tillämpats en­dast vid ett fåtal riksanstälter och' ett litet antal lokalanstalter. Antalet

 

Prop. 1975/76:165                                                    19

ålagda isoleringsstraff har totalt sett varit relativt litet. Även om den ringa tillämpningen delvis hänger samman med en vidsträckt använd­ning av sådan inneslutning i enrum som enligt 50 § kan företas för ut­redning av disciplinärende, kan det knappast hävdas att isoleringsstraf­fet längre är nödvändigt som ett medel att komma tUl rätta med före­kommande discipUnproblem i anstaltema. I enlighet härmed förordar jag en sådan ändring i Kval att inneslutning i enrum som en form av disciplinär bestraffning avskaffas. Samtidigt bör de särskilda kvalifika­tioner som f. n. gäller för tillämpningen av förordnande enligt 47 § första stycket 3 upphävas.

Tillgänglig statistik visar att sådan disciplinär bestraffning som sker i form av förordnande att viss tid inte skall räknas in i verkställighets­tiden tillämpas i förhållandevis måttlig utsträckning. Det är möjligt att avskaffandet av isoleringsstraffet kan komma att föra med sig en viss ökning av antalet sådana förordnanden. Även orn en sådan utveckling självfallet inte är önskvärd, synes den få accepteras med hänsyn till det angelägna i att isoleringsstraffet avskaffas. Genom att förordnanden av detta slag skall i varje enskilt fall understäUas kriminalvårdstyrelsens prövning (61 §) fiims goda möjligheter att följa den fortsatta tillämp­ningen.

Däremot bör borttagandet av isoleringsstraffet inte få medföra en återgång till en ordning som gällde före tillkomsten av Kval. Det var då vanligt att vederbörande nämnd vid prövning av fråga om villkorlig frigivning beslöt senardägga denna viss tid i fall då den intagne hade misskött sig mera allvarUgt under anstaltstiden, t. ex. genom rymning. Att nu tillämpa en sådan från olika synpunkter olämplig ordning är inte förenligt med den ändrade lydelse av 26 kap. 7 § brottsbalken som in­fördes samtidigt med KvaL.

Som nämnts kan det ibland inte undvikas att en disciplinär förseelse kan vara av sådan beskaffenhet att den ger anledning att företa sådana åtgärder som indragning eller senardäggning av frigång eller permis­sion eller förflyttning till annan mer sluten anstalt. Det är angeläget att åtgärder av dessa slag inte tUlgrips i ökad utsträcknmg som en konse­kvens av isoleringsstraffets borttagande. Jag vill särskilt peka på de pro­blem som uppstår om intagna ofta flyttas mellan olika anstalter med åtföljande avbrott i den planerade behandlingen och med ökade svårig­heter för den intagne att upprätthålla önskvärda sociala kontakter. Lik­nande effekter kan också följa om permissioner, frigång o. d. dras in.

Enligt nuvarande lydelse av 48 § KvaL bör vid prövning av fråga om disciplinär bestraffning beaktas om förseelsen får eller kan bedömas få andra följder för den intagne, särskilt när det gäller frigång, korttidsper­mission eller frigivningspermission. Som en konsekvens av isolerings­straffets borttagande bör bestämmelsen ändras sålunda att den hänför sig endast till den form äv disciplinär bestraffning som sker genom för-

 

Prop. 1975/76:165                                                   20

ordnande att viss tid inte skall räknas in i verkställighetstiden. Samtidigt bör bestämmelsen få en mer förpUktande avfattning genom att ordet "bör" byts ut mot "skall".

4.3.4 Utredning i disciplinärenden

Sådan tillfälUg inneslutning i enrum som enligt 50 § KvaL får ske för utredning av disciplinärende och i avbidan på beslut i frågan är enligt de statistiska uppgifterna den helt dominerande isoleringsåtgärden, om man ser till antalet fall då åtgärden har tillämpats. Siffrorna tyder på att detta slag av enrumsplacering har tillgripits mer eller mindre scha­blonmässigt vid olika typer av disciplinförseelser. En sådan tillämpning har inte varit avsedd. Samtidigt bör dock framhållas att det i det stora flertalet fall har varit fråga orn helt kortvariga isoleringar, högst en el­ler två dagar. I många fall har åtgärden pågått endast någon eller några timmar.

Enligt min mening bör avfattningen av 50 § ändras så att det fram­går att paragrafen inte skall tillämpas i andra fall än där utredningstefc niska skäl verkligen gör det nödvändigt att hålla den intagne i avskild­het. Sålunda bör anges att intagen under utredning av disciplinärende tillfälligt får hållas avskild från andra intagna i den mån det är ound­gängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skaU äventy­ras. Så kan t. ex. vara fallet om sprängmedel eller narkotika har påträf­fats inom anstalten och det för utredningens skull är nödvändigt att hindra de intagna som kan misstänkas vara inblandade att kommunicera med varandra. Vidare bör föreskrivas att åtgärden inte i något fall får bestå längre än fyra dagar, mot f. n. sju dagar. Genom det valda ut­tryckssättet avskildhet från andra intagna i stäUet för inneslutning i en­rum vill jag ge uttryck för att åtgärden inte skall innebära strängare iso­lering än som påkallas av omständigheterna. För att ytterUgare markera detta bör efter förebild av 21 § föreskrivas att den intagne skall erhålla sådan lättnad i avskUdheten som kan ske utan olägenhet.

Enrumsplacering enligt 50 § i nuvarande lydelse lär tillämpas bl. a. i fall då en intagen uppträder påverkad av alkohol eller annat berus­ningsmedel, t. ex. vid återkomst efter permission. Han placeras då van­ligen i enrum i avvaktan på tillnyktring. Den av mig förordade nya ly­delsen av 50 § kan i regel inte åberopas för att hålla den intagne i av­skildhet i sådant fall. Inte heller kan påverkanstillståndet i sig självt mo­tivera tillämpning av de bestämmelser om avskildhet som är upptagna i 20 och 23 §§. Lämplighetsskäl talar emellertid för att intagen som är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat bemsningsmedel att han kan befaras störa ordningen på anstalten skall kunna håUas avskild från andra intagna tills påverkan har upphört. Jag förordar därför att en bestämmelse i ämnet tas in i KvaL. Bestämmelsen bör lämpligen

 

Prop. 1975/76:165                                                   21

placeras i 23 § och där arbetas ihop med de bestämmelser i paragrafens första stycke som gäller avskildhet som ett medel att betvinga våldsamt uppträdande. Därvid förtjänar frågan om läkares medverkan att över­vägas. I den mån enmmsplacering enligt 50 § i dag tUlämpas beträf­fande berusade intagna, gäller att läkare så snart det kan ske skaU yttra sig över åtgärden (51 §). Motsvarande gäller enligt 23 § tredje stycket i fråga om åtgärd som vidtas enligt den paragrafen. Emellertid före­ligger knappast behov av läkarmedverkan så snart en intagen uppträder berusad inom anstalten och tUl följd härav måste avskiljas från de öv­riga intagna. Jag förordnar därför att i sistnämnda paragraf föreskrivs att läkares yttrande inte erfordras i fråga om den som hålls avskUd därför att han är påverkad av berusningsmedel, om inte särskUda skäl föreUgger.

En annan situation som bör uppmärksammas i anledning av den för­ordade ändringen av 50 § KvaL är s. k. kollektiv arbetsvägran. Sålunda förekommer att flera intagna gemensamt, med anledning av t. ex. en plötsligt uppkommen konflikt med anstaltspersonalén, vägrar arbeta. I en sådan situation bmkar den första åtgärden vara att arbetsvägrarna låses in i sina resp. bostadsrum med stöd av 50 §. Enmmsplaceringen i dessa fall är ofta förestavad mindre av utredningstekniska skäl än av intresset att förhindra ait konflikten sprider sig till andra intagna dier trappas upp och går över i våldsamheter frän de arbetsvägråndes sida. Efter den nu förordade ändringen av 50 § kan de arbetsvägrande inte längre placeras i enmm med stöd av denna paragraf. Jag är medveten om att detta kan få till'följd att anstaltspersonalén i vissa fall kan stäl­las inför situationer som är svåra att bemästra. I första hand är det naturligtvis angeläget att anstaltsledningen gör sig underrättad om den bakomliggande konflikten, söker undanröja eventuella missförstånd som har gett upphov till denna och även i övrigt söker — på lämpligt sätt och i avspända former — verka för en återgång till arbetet. Skulle emellertid situationen utveckla sig därhän att det föreligger en konkret risk för att de arbetsvägrande begår våldshandlingar eller söker påverka andra intagna att delta i arbetsvägran, bör som ett yttersta medel beslut om avskildhet kunna fattas med stöd av 20 § första stycket, nämligen om det är nödvändigt med hänsyn till föreliggande fara för någons sä­kerhet till liv eller hälsa eUer för allvarlig skadegörelse på anstaltens egendom eller för att hindra att de arbetsvägrande utövar menligt in­flytande på andra intagna.

4.4 Övriga frågor

De nya bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1976. Efter den­na tidpunkt bör isoleringsstraff inte förekomma. Det innebär att ålagt sådant straff som inte har till fullo verkställts vid ikraftträdandet bort­faller. Några särskilda övergångsbestämmelser behövs således inte.

 

Prop. 1975/76:165                                                   22

Borttagandet av isoleringsstraffet (47 § första stycket 2), begräns­ningen av möjligheterna att hålla intagen i avskildhet under utredning av disciplinärende (50 §) samt upphävandet av bestämmelsen om av­skildhet i samband med behandlingsplanering (19 §) utgör åtgärder som bör kunna bidra verksamt tUl att begränsa användningen av isolerings­åtgärder vid kriminalvårdens anstalter. Samtidigt är det tydUgt att des­sa ändringar inte kan helt tillgodose alla de behov som Ugger bakom ön­skemålen om en översyn av reglerna om intagnas gemenskap och av­skildhet. Som jag nämnde inledningsvis avser jag att inom kort föreslå regeringen att sakkunniga tillkallas med uppgift att undersöka i vad mån man kan i ännu högre grad begränsa användningen av avskildhets­åtgärder eller helt undvara sådana. Som en utgångspunkt för sina över­väganden bör de sakkunniga undersöka i vilken utsträckning olika gra­der och former av avskildhetsåtgärder är att betrakta som isolering i den meningen att den som drabbas av åtgärden kan riskera att få fy­siska eller psykiska men. Vidare bör de sakkunniga utreda vUka nack­delar som avskildhetsåtgärder kan medföra för de intagnas rehabilite­ring, varvid en jämförelse bör ske med de svårigheter för rehabilite­ringsarbetet som uppstår, om de intagna i stället flyttas till andra an­stalter eller får permissioner eller frigång indragna. I de fall där de sakkunniga anser att möjlighet till avskildhetsåtgärd fortfarande skall finnas kvar, bör övervägas om rättssäkerheten för den intagne kan stär­kas ytterligare. I det sammanhanget bör man också utreda frågan om läkares medverkan vid beslut om avskildhet. Dessutom bör mot bak­grund av ett riksdagens uttalande (JuU 1974: 2) övervägas om lekmän bör medverka vid prövning av frågor om avskildhet. En väsentiig fråga är därvid vilka möjligheter som finns för dessa att få en ökad insyn i anstaltsarbetet.

5   Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att antaga inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt.

6   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslu­tar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har lagt fram.

NORSTEDTS TRYCKERI    STOCKHOLM 1976 760187