Prop. 1975/76: 152

Regeringens proposition

1975/76: 152

med förslag till åtgärder för försörjningsberedskapen

beslutad den 4 mars 1976.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

CARL LIDBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen läggs fram förslag till åtgärder för försörjningsberedskapen inför fredskriser, avspärrning och krig.

Beredskapen främst för fredskriser föreslås höjd genom fredskrislagring av petrokemiska produkter m. m. Kostnaden för denna lagring, som beräknas till sammanlagt ca 520 milj. kr. under fem år, föreslås täckas genom förhöjt ullag över den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter med början den 1 januari 1977.

Åtgärder röreslå.s föratt förbättra reglerings- och ransoneringsberedskapen på energiområdet infor olika slag av kriser, främsl fredskriser. Bl. a. anmäls riktlinjer för reglering av drivmedelsförbrukningen och ransonering av eldningsolja. Dessutom anges principerna för en ledningsorganisation.

Nu gällande oljelagringsprogram 1970-1976 föreslås förlängt med ett år.

Förslag anmäls till anslag för budgetåret 1976/77 för överstyrelsen för ekonomiskt försvar samt för de i propositionen i övrigt angivna utgiftsbehoven. Anslag tas upp på driftbudgeten med 129,2 milj. kr. och på kapitalbudgeten med 115,2 milj. kr. Därutöver beräknas under budgetåret från Oljelagringsfonden rekvireras 275 milj. kr. för investeringar i lagervaror och förrådsutrymmen.

I anslutning till förslagen läggs fram förslag lill lag om skyldighel för näringsidkare att medverka vid lagring för försörjningsberedskap, lag om kriskoppling m. m. samt lag om ändring i lagen om särskild berdskapsavgifi för oljeprodukter.

1 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 152

Prop. 1975/76:152 2

Förslag till

Lag om skyldighet för näringsidkare att medverka vid lagring för försörjningsberedskap

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser

1 § Näringsidkare som i icke obetydlig omfattning förbrukar sådan för folk-
försörjningen viktig vara, som staten håller i lager för att utnyttjas när krig
eller krigsfara råder eller införseln av varor till riket minskar av annan an
ledning, kan åläggas all

1. till staten upplåta befintligt lagerutrymme eller plats för uppförande av sådani utrymme,

2. inköpa vara från sådant lager, om det behövs för omsättningen av varulagret.

Åläggande enligl första stycket meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Ersättning

2 § Näringsidkare är berättigad till ersättning av staten för upplåtelse av
lagerutrymme och plats för uppförande av sådani utrymme samt för mer
kostnad vid inköp från lager som avses i 1 §.

3§ Tvist om ersättning prövas av allmän domstol.

Tillsyn

4 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen med
delade föreskrifter utövas av myndighet som regeringen bestämmer.

Tillsynsmyndigheten utbetalar ersättning enligt denna lag.

5 § Tillsynsmyndighet äger för inventering och besiktning tillträde till lager som avses i denna lag. Myndigheten har också rätt att efler anfordran taga del av sådana avtal, handeisböcker, korrespondens och andra handlingar, som rör lagringen.

6 § Tillsynsmyndighet får meddela föreläggande som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterievas.

1 beslut om föreläggande kan tillsynsmyndigheten utsätta vile.

7 § Den som har deltagit i tillsyn enligt denna lag eller på annat säu har
tagit befattning med ärende som avses i lagen far ej obehörigen yppa eller
nyttja vad han därvid har erfarit om yrkeshemlighet eller affärsförhållande.

Prop. 1975/76:152 4

Förslag till

Lag om kriskoppling m. m.

Härigenom föreskrives följande.

1 § Vid varmvattenberedning, gemensam för flera bostäder eller lokaler
(central varmvatlenberedning), skall finnas installerade dels särskild anord
ning (kriskoppling) eller annan lämplig regleringsanordning som möjliggör
tillförsel av kallt vatten till tappvarmvattensystem i samband med central
avstängning av varmvattnet, dels mätare som registrerar lillflödel av vallen
till varmvattenberedare.

Denna lag gäller ej vid central varmvatlenberedning för endast två bostadslägenheter eller för byggnad som huvudsakligen är inrättad för industriändamål eller för hälso- eller sjukvård. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får i särskilda fall besluta om ytterligare undantag.

2 § Tillsynen över efterievnaden av denna lag och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utövas av myndighet som regeringen bestämmer.

3 § Tillsynsmyndighet äger för besiktning tillträde till byggnad, vari sådan central varmvatlenberedning förekommer som omfattas av denna lag.

4 § Tillsynsmyndighet får meddela föreläggande som behövs för alt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterievas.

1 beslut om föreläggande kan tillsynsmyndigheten utsätta vite.

5 § Den som bryter mot I S eller föreskrift som har meddelats enligl denna
lag dömes lill böter.

Den som har åsidosatt vitesföreläggande dömes ej till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandel.

6 § Mot beslut av tillsynsmyndighet enligt 4 S föres talan hos kammarrätten
genom besvär. Beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av anförda
besvär, om ej annat föreskrives.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977. Beträffande installation enligt 1 § i byggnad, som har uppförts eller för vilken byggnadslov har beviljats före den 1 januari 1977, äger lagen tillämpning från och med den 1 januari 1979.

Prop. 1975/76:152

Utdrag
HANDELSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1976-03-04

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Noriing, Lidbom, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson

Föredragande: statsrådet Lidbom

Proposition med förslag till åtgärder för försörjningsberedskapen.

1 Inledning

I prop. 1975/76:100 (bil. 12 s. 69-71) har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1976/77 beräkna lill Överstyrelsen för ekonomiskt försvar ett förslagsanslag av 104 044 000 kr., lill Lån till utbyggnad av oljelagringen ett investeringsanslag av 5 800 000 kr., till Lån till teko-, sko- och garveriindustrier ett investeringsanslag av 10 000 000 kr., lill Lagring för beredskapsändamål ett investeringsanslag av 40 000 000 kr. och till Förrådsanläggningar m.m. ett investeringsanslag av 77 100 000 kr. Jag återkommer nu till dessa frågor.

Del ekonomiska försvaret bygger i alll väsentligt på del fredslida samhällets resurser. Planläggning och övriga beredskapsålgärder i fred inriktas på att göra del möjligt att vid krig, avspärrning och i viss ulsträckning även andra kriser tillhandahålla de varor och tjänster som behövs för landets försörjning och försvar. Det ekonomiska försvaret innefattar alla de personella och materiella resurser samt all den verksamhet i övrigi som krävs för all uppnå en tillfredsställande försörjningsberedskap. Sålunda ingår beredskapsåtgärder som bl. a. berör råvaruproduktion, industriell förädling, handel, försörjning med energi och arbetskraft, transporlverksamhet, väghållning, post- och bankväsende m. m.

En vägledande princip i beredskapsplaneringen är all den som ansvarar för en viss för det ekonomiska försvaret betydelsefull verksamhel i fred också bör ha ansvar för denna verksamhel i kris och krig. Härigenom möjliggörs en smidig övergång från freds- till krigs- och krissamhälle. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar svarar för den nödvändiga samordningen och för sådana åtgärder som inte naluriigen faller inom annan myndighets ansvarsområde.

Prop. 1975/76:152 7

De planeringsförutsättningar som gäller för det ekonomiska försvaret skiljer sig på flera sätt från vad som gäller för det militära försvaret och civilförsvaret. Avgörande for våra möjligheter alt upprätthålla viktiga samhällsfunktioner under kriser och krig är det svenska samhällets och i synnerhet näringslivets kapacitet vid aktuell tidpunkt och dess förmåga lill snabb anpassning och omställning vid olika krissituationer. Staten förfogar bara delvis över dessa resurser i fredstid. Inte heller kan näringslivets ulveckling på kort sikt nämnvärt påverkas. Verksamheten i fred inom det ekonomiska försvaret består till väsentliga delar av åtgärder som syftar till att i krissituationer möjliggöra fortsatt nödvändig verksamhet i det svenska samhället saml att i krig stödja våra försvarsansträngningar. Dessa åtgärder utgörs av kompletteringar av näringslivets resurser i form av beredskapslager, reservproduktionsutrustningar m. m., av olika stödåtgärder för att behålla produktionskapacitet samt av planering av verksamheten vid kriser eller i krig. Åtgärderna är som regel marginella jämfört med näringslivets omfattning i övrigt. De är vanligtvis inte särskilt tekniskt komplicerade och har. med undantag för insatserna inom energiområdet, hittills varit av relativt begränsad ekonomisk räckvidd.

1974 års försvarsutredning har bl. a. haft till uppgift att överväga och lämna förslag om de olika totalförsvarsgrenarnas uppgifter i stort och principiella inriktning. 1 ett delbetänkande (SOU 1976:5) Säkerhetspolitik och totalförsvar har utredningen anmält bl. a. vissa principiella överväganden rörande det ekonomiska försvaret.

Utredningen har vid sina överväganden haft tillgång till försörjningsbe-redskapsutredningens betänkande (SOU 1975:57) Varuförsörjning i kristid och Energiberedskapsulredningens betänkande (SOU 1975:60-61) Energiberedskap för kristid.

I fråga om fredskriser har försvarsutredningen kommit lill den slutsatsen alt det är rationellt alt det ekonomiska försvaret ansvarar för de förberedelser som behövs för att vi skall kunna möta en fredskris. Den planeringen bör syfta till att så långt möjligt upprätthålla normal produktion, export och sysselsättning samt att undvika störningar i vikliga samhällsfunktioner. Planeringen bör under de närmaste åren främst avse importbortfall av olja och oljeprodukter, däri inbegripet vissa kemiska produkter.

Prop. 1975/76:152 8

2 Försörjningsberedskapsutredningen (FBU) 2.1 Inledning

Del svenska näringslivets omvandling påverkar försörjningsberedskapen och därmed också behovet av beredskapsålgärder. Tullsänkningar och slopande av tullar och andra handelshinder har påskyndat utvecklingen inom industri och handel mot allt större enheter med specialinriktad verksamhel. De enskilda förelagen blir i ökad utsträckning internationaliserade genom investeringar i ett flertal länder. Handeln över gränserna med råvaror, halvfabrikat och färdigvaror ökar. Rationaliseringar och därmed ökad snabbhet i kommunikationer och transporter har underiätial denna utveckling.

Omvandlingen har i väsentliga avseenden inneburit betydande fördelar för samhället. Den långtgående internationella arbetsfördelningen har nedbringat produktionskostnaderna och därigenom medverkat till att levnadsstandarden har kunnat höjas. Den snabba tekniska utvecklingen har haft stor betydelse i delta sammanhang. Dessa förändringar har påverkat förutsättningarna för det ekonomiska försvaret. 1 och med en fortgående internationalisering har beroendet av omväriden kommit att öka. Bortfall eller minskning av produktion inom vissa industribranscher liksom nedgång i näringslivets lageruthållighet - förhållandet mellan lager och förbrukning - ställer ökade krav på det ekonomiska försvaret. Åtgärder för det ekonomiska försvaret får ses som en viktig del av samhällets ansträngningar för att skapa förtroende för neutralitetspolitiken. Den framtida utvecklingen kan fömtses komrria att skärpa kraven på en effektivt utformad försörjningsberedskap.

Mol denna bakgrund tillkallade dåvarande chefen för handelsdepartementet den 4 maj 1975 fem sakkunniga med uppdrag all utreda beredskapen i fråga om viss vamförsörjning. Utredningsuppdraget avsåg försörjningsberedskapen i fråga om varor som ingår i överstyrelsens för ekonomiskt försvar ansvarsområde med undantag av energisektorn. De sakkunnigas arbete skulle bedrivas så all förslag rörande försörjningsberedskapen för tekovaror och skodon kunde föreläggas 1972 års riksdag.

De sakkunniga', som antog namnet försörjningsberedskapsutredningen (FBU), överiämnade den 8 september 1972 delbeiänkandet (Ds H 1972:3) Kläder och skor - försörjningen i en kristid.

Delbeiänkandet låg lill grund för beslut av 1972 års riksdag (prop. 1972:127, FöU 1972:25, rskr 1972:325) om åtgärder bl. a. avskrivningslån för investeringar i maskiner och byggnader, som syftar lill all förstärka försörjningsberedskapen inom textil-, konfektions- och skosektorerna. Åtgärderna kan bedömas ha medfört gynnsamma återverkningar på lönsamheten inom be-

'Landshövding Karl Frithiofson, ordförande, ledamöierna av riksdagen Karl Bengtsson och Rune Carlstein, pol.mag. Ake Burstedt samt direktören Vjlgot Lanner.

Prop. 1975/76:152 9

rörda industrier och medverkat till att en väsentlig produktionskapacitet kunnat bibehållas inom landet.

Utvecklingen under senare tid har emellertid ställt större krav på statliga stödåtgärder än vad som kunde förutses då stödprogrammet antogs. Regeringen lade därför hösten 1975 fram förslag till ytteriigare åtgärder på beklädnadsområdel, som bedömdes nödvändiga av försönningsberedskaps-skäl. Förslagen godkändes av riksdagen (prop. 1975/76:57, NU 1975/76:15. rskr 1975/76:107).

FBU överiämnade den 22 augusti 1975 sitt slutbetänkande (SOU 1975:57) Varuförsörjning i kristid. 1 detta behandlas principiella frågor rörande försörjningsberedskapen inom andra områden än livsmedels-, bränsle- och beklädnadsområdena. Fem för försörjningsberedskapen grundläggande ämnesområden tas upp till behandling, nämligen

- uthållighet och försörjningsstandard i fråga om varuförsörjningen,

- behovet av beredskapslager som är avsedda alt utnyttjas då riket är i krig eller vid krig eller krigsfara i rikets nära omvärid,

- behovet av särskilda s. k. fredskrislager som främst är avsedda att utnyttjas då tillförseln till riket av viktiga varor avbryts eller försvåras av annan anledning än krig eller krigsfara i rikets nära omvärid,

- fördelningen av ansvaret och kostnaderna för beredskaps- och fredskrislager mellan näringsliv och samhället samt

- behovet av planeringsåtgärder och administrativa resurser inom det ekonomiska försvaret och samordningen med andra myndigheter och med näringslivets organisationer.

I anslulning härtill behandlas frågor som sammanhänger med den internationella utvecklingen och de förpliktelser Sverige påtagit sig i ekonomiskt och handelspolitiskt hänseende. Härutöver analyseras den offentliga upphandlingen och stöd till nedläggningshotad tillverkning som led i försörjningsberedskapen. Sjukvårdssektorn och del petrokemiska varuområdet, liksom industrins behov i en kristid av reservdelar för den egna maskinparken har bedömts vara särskilt problematiska från beredskapssynpunkl och ägnas därför särskild uppmärksamhet i betänkandet.

FBU lägger fram förslag lill lag om beredskapslager och fredskrislager som reglerar näringslivets medverkan i lagringen. Härutöver föreslås en ändring i 41 >; kommunalskaltelagen (1928:370) som innebär att företag som håller fredskrislager på vissa villkor kan medges särskilda skattemässiga fördelar vid värderingen av lagret i fråga.

Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande av experten Arne Gustafson.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av överbefälhavaren (ÖB), försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets materielverk (FMV), civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, statskontoret, statistiska centralbyrån (SCB). riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), lantbrukssiyrelsen, sta-

Prop. 1975/76:152 10

tens jordbruksnämnd (JN), kommerskollegium (KK), som bifogat yttranden av Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg - Västsvenska handelskammaren, näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och kartellnämnd (SPK), konsumentverket, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), statens induslriverk (SIND), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), Sveriges geologiska undersökning (SGU), Statsföretag AB. Apoteksbolaget AB. Jernkontoret, Kooperativa förbundet (KF), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Läkemedelsindustriföreningen (LIF), Representanlföreningen för utländska farmacev-tiska industrier (RUFI), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska kommunförbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och induslriorganisalion (SHIO), Sveriges kemiska indusl-rikontor, Sveriges mekanförbund. Textilrådet, Landsorganisationen i Sverige (LO), som bifogat ytirande från Beklädnadsarbetarnas förbund, Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Sveriges farmaceviförbund.

2.2 Nuvarande ordning

2.2.1 Inledning

I planeringen av försörjningsberedskapen undersöks möjligheterna att täcka de bedömda behoven av förnödenheter i ett krisläge. 1 de fall då den inhemska produktionen tillsammans med tillgängliga lagerresurser hos företagen bedöms otillräckliga för att tillgodose behoven i ett krisläge övervägs i planeringen andra möjligheter för att täcka behoven - utökning eller ändring av den befintliga produktionskapaciteten, upplagande av nyproduktion, krisimport samt bereskapslagring.

I de försörjningsplaner som ÖEF upprättar för varuområden med ell otillfredsställande försörjningsläge görs en avvägning mellan olika metoder med beaktande av kostnaderna för respektive alternativ och med hänsyn till hur snabbi ell behov beräknas uppkomma.

Att planera för en reglering och omställning av konsumtion och produktion under en krislid ställer förhållandevis små krav på statliga medel eftersom det här rör sig om administrativa åtgärder. En beredskapslagring kräver däremot betydande investeringsmedel och medför kostnader för bl. a. räntor, lagringsutrymmen, omsättning och i ogynnsamma fall även kväll tetsföriuster.

Även alternativet alt la upp en nyproduktion i en krisperiod kan bli kostsamt eftersom särskilda åtgärder i många fall blir nödvändiga redan under fredstid.

Produktionsbevarande åtgärder kan ibland behöva övervägas för alt hindra att produktionen av särskilt betydelsefulla varor minskar eller upphör. Sådana åtgärder som främst vidtagits inom beklädnadsområdet, medför särskilda kostnader för staten, vilka får ställas mot kostnaderna för andra alternativ.

Prop. 1975/76:152 H

De överväganden som har gjorts i olika sammanhang har i många fall lett lill slutsatsen att en beredskapslagring är nödvändig för alt tillgodose krisbehoven.

2.2.2 Beredskapslagring

Den statliga beredskapslagringen inleddes genom beslut av 1937 års riksdag. Lagringen kom till en början att avse ett relativt begränsat antal importerade råvaror som bedömdes vara av särskild betydelse vid en avspärrning av varutilirörseln. Beredskapslagringen omhänderhades av Reservför-rådsnämnden.

De beredskapslager som byggts upp kom till stor del att förbrukas under kriget trots en under vissa lidsperioder relativt betydande utrikeshandel.

Samtidigt som riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap (REF) bildades år 1948 påbörjades en återuppbyggnad av beredskapslagringen som i början av 1950-talet kom alt bli betydande med anledning av Koreakriget.

En mer långsiktig ökning av beredskapslagringen skedde under 1960-ialei. Denna hade som bakgrund den kraftiga strukturomvandlingen av näringsliv och samhälle. Den inhemska produktionskapaciteten minskade på fiera från försörjningsberedskapssynpunkt viktiga varuområden samtidigt som lager-uthållighelen inom industrin gick ned.

Utvecklingen av del kredilutrymme som ställdes till REF:s sedermera överstyrelsens för ekonomisk försvarsberedskap (numera överstyrelsen för ekonomiskt försvar) förfogande, framgår av följande sammanställning.

Ar Kredit (milj.kr.)

1948 100

1952 550

1963 660

1969 697

Härtill kom varor lill ett värde av över 100 milj. kr. som inköptes med medel från den tidigare reservförrådsnämnden.

ÖEF:s beredskapslagringsverksamhet finansierades under denna tid med en röriig kredit i riksgäldskontoret.

Den under 1970-talet fortsatta strukturomvandlingen har inneburit alt allt större krav ställs på det ekonomiska försvaret. Detta har bl. a. medfört att ÖEF tilldelats ökade medel för beredskapslagring. Finansieringen av beredskapslagringen lades år 1970 om så att den tidigare röriiga krediten hos riksgäldskoniorel ersattes med en särskild fond för beredskapslagring. ÖEF:s del i denna fond uppgår budgetåret 1975/76 lill 997 milj. kr.

Åleranskaffningsvärdet av ÖEF:s beredskapslager uppgick i juli 1975 till ca 1 600 milj. kr. varav drygl 600 milj. kr. avser bränslen.

Prop. 1975/76:152 12

Avgörande belydelse för bedömningen av omfattning och sammansättning av erförderiig beredskapslagring har de anlaganden som görs beträffande den försörjningsuthållighel och den försörjningsstandard som skall kunna upprätthållas i en kristid samt om den utrikeshandel som bedöms kunna ske.

Någon särskild övergripande målsättning för del ekonomiska försvaret har inte preciserats av statsmakterna. Vissa ställningstaganden har dock gjorts lill i första hand försörjningsulhållighelen, främsl i samband med de förslag lill planer för beredskapslagringen som framlagts av ÖEF. Den målsättning för beredskapslagringen som angavs i ÖEF:s förslag till lagringsplan för åren 1970-1975 fömtsatte ett läge med total avspärrning och innebar all beredskapslagringen lillsammans med möjlig nedskärning av näringslivets lager och eventuell produktion skulle läcka behoven för dels ell års nedskuren förbrukning av varor som erfordras för folkförsörjningens nödvändiga behov, dels försvarsmaktens och andra myndigheters behov av färdigvaror, avsedda för civilbefolkningens försörjning i ett utrymnings-läge.

Målsättningen för beredskapslagringen uttrycktes under 1950-1960-lalen på ett liknande sätt men avsåg före 1962 en uthållighet om två år vid fullständig avspärrning.

Sedan år 1970 pågår inom det ekonomiska försvaret försök med långsiktsplanering. Enligt de anvisningar som fastställts av regeringen, senast i februari 1975 för perspektivsiudie del 2, anges alt studierna skall ske mot bakgrund av ett antal kris- och angreppsfall, som utgör exempel på tänkbara framtida miljöer i vilka det ekonomiska försvaret skall kunna verka. 1 samtliga dessa fall förutsätts utrikeshandel kunna äga rum i viss utsträckning.

Tre av de i anvisningarna angivna krisfallen avser fredskriser. Härmed avses lägen då produktion, sysselsättning, export och konsumtion inte kan upprätthållas i normal omfattning på grund av importborlfall av en eller fiera försörjningsviktiga varor utan att det är krig eller krigsfara i vår nära omvärid.

En betydande uppbyggnad av lager främst avsedda för fredskrisändamål pågår i fråga om råolja och eldningsolja.

Någon särskild fredskrislagring av varor utanför oljeområdet förekommer däremot inte för närvarande.

Genom beslul av 1973 års riksdag (prop. 1973:194, FöU 1973:27, rskr 1973:366) antogs ett program för ökning av beredskapslagringen med 3 milj, m' råolja. Lagringen motiveras huvudsakligen av behovet av oljeprodukter i en fredskris. Kostnaden för programmet beräknades i dåvarande kostnadsläge till omkring 1 120 milj. kr, och bestrids med en särskild beredskapsavgift för oljeprodukter,

1974 års riksdag (prop. 1974:85, bil, 9, FöU 1974:17, rskr 1974:142) antog ett program för att öka statens lagringskapacitet i fråga om eldningsoljor. Avsikten är all av kommuner och enskilda företag, som bygger bergrumsanläggningar, förvärva dispositionsrätten till lagerutrymmen med en

Prop. 1975/76:152 13

sammanlagd lagerkapacitet för 1 milj. m' eldningsolja.

Vid 1975 års riksmöte (prop. 1975:30, FöU 1975:15, rskr 1975:205) antogs ett principprogram om ytteriigare ökning av beredskapslagren för främst fredskrisbehov av råolja och oljeprodukter motsvarande 3 milj. m råolja.

2.2.3 Siöd till nedläggningshotad industri

Under 1960-talet och början av 1970 skedde en kraftig nedgång i den svenska produktionen av beklädnadsvaror. För att motverka denna utveckling, som på vissa områden hotade att medföra en i ett krisläge otillräcklig produktionskapacitet, beslöt riksdagen efter förslag av regeringen om vissa stödåtgärder för den inhemska produktionen (prop. 1972:127, FöU 1972:25, rskr 1972:325),

Åtgärderna avsåg bl. a. avskrivningslån och lånegaranti för investeringar i maskiner och byggnader, upphandling av uniformstyg samt samråd vid upphandling av tekovaror och skor.

Avskrivningslån och kreditgaranti kan ges till förelag inom teko-, sko-och garveriindustrin för anskaffning av maskiner, ny-, till- eller ombyggnad av fabrikslokaler saml för förvärv av fabriksbyggnader.

Avskrivningslån får utgå med belopp som högst motsvarar 50 % av in-vesleringsutgiften. Lånen är ränte- och amorteringsfria och avskrivs med lika stora åriiga belopp under en 10-årsperiod vad gäller maskiner och 15 år vad gäller byggnader. Lånegaranti får lämnas lill ett belopp som motsvarar högst 25 % av den totala invesleringsutgifien.

Efter de beslut som riksdagen fattade angående försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet i december 1975 (prop, 1975/76:57, NU 1975/76:15, rskr 1975/76:107) uppgår ramen för avskrivningslån till sammanlagt 160 milj. kr,

ÖEF har sedan slutet av 1960-talet av försörjningsberedskapsskäl upphandlat garn och väv hos svensk textilindustri lill ett värde av ca 190 milj. kr. (inköpsvärde). Till detta kommer upphandling (exkl. tidigareläggning av beställningar) av garn och väv som beslutades av riksmötet i december 1975 till ett värde av 82 milj, kr, samt medgivande alt beställa sjukvårdsväv inom en sammanlagd ram på 30 milj. kr. för uppbyggnad av ett särskilt lager i ÖEF:s regi.

Av övriga stödåtgärder för teko-, sko- och läderområdet som beslöts av riksdagen i december 1972 kan nämnas att myndigheter som upphandlar textil- och lädervaror fr. o. m. år 1973 är ålagda att vid större upphandlingar samråda med ÖEF om lägsta anbud avser imponerad vara och svensk anbudsgivare finns. Om ÖEF anser all upphandlingen med hänsyn lill försörjningsberedskapen bör stanna inom landet kan ärendet överiämnas till regeringen för avgörande. Genom det tidigare nämnda beslutet vid 1975 års riksmöte kan beslut härom efter regeringens bestämmande fattas av ÖEF. För att täcka kostnaderna för mellanskillnad i pris har 10 milj. kr.

Prop. 1975/76:152 14

beviljats. Statligt stöd kan även utgå vid kommunal och landstingskommunal upphandling av beklädnadsvaror.

Vid upphandling av uniformsväv är fr. o. m, år 1973 upphandlande myndigheter hänvisade lill ÖEF, som från svenska väverier inköper en standardiserad vara för dessa myndigheters räkning.

2.3 Utredningen

2.3.1 Samliällsuivecklingen och det ekonomiska försvaret

FBU redovisar i betänkandet utvecklingen under senare lid inom områden som har en mer väsentlig betydelse för försörjningsberedskapen, såsom produktion, utrikeshandel, industristruktur och konsumtionsmönster, 1 detta sammanhang berörs de allmänna tendenserna i den framlida utvecklingen inom olika försörjningsområden samt sannolika konsekvenser härav för det ekonomiska försvaret.

Inledningsvis konstaterar FBU att förutsättningarna för det ekonomiska försvaret vid tiden för andra världskrigets utbrott var förhållandevis tillfredsställande. Den svenska industrin utgick i huvudsak från inhemska råvaror, och produktionen avsattes till övervägande del inom landet. Utrikeshandeln och det ekonomiska samarbetet med andra länder var vidare av måttlig omfattning.

Efter det andra väridskriget har bilden radikalt förändrats. Frigörandet av utrikeshandeln, liberaliseringen av betalningarna och tillkomsten av det allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), det europeiska frihandelsområdet (EFTA) och de europeiska gemenskaperna (EG) har bidragit till en ökning av den internationella arbetsfördelningen som efler hand medfört en strukturomvandling av både industri och handel med allt färre och större produktionsenheter, eu ensidigare näringsliv och en mer specialinriktad produktion. Vissa försörjningsviktiga varor har fallit bort eller hotaratt försvinna i produktionen. Industrin har i växande grad blivit beroende av tillförseln av halvfabrikat och komponenter från utländska leverantörer.

Genom transport- och lagerhanteringsieknikens framsteg har en betydande minskning av industrins lagerhållning ställd i relation till förbrukningen (lageruthålligheten) möjliggjoris ulan au riskerna för avbrott i varuförsörjningen av näringslivet därmed bedömts bli oacceptabla. Lagerut-hållighelen har nedgått särskilt under första delen av 1960-talel, Därefter har en stabilisering ägt rum och ett relativt konstant förhållande mellan lager och förbrukning uppkommit.

2.3.2 Råvarutillgång

FBU framhåller att diskussionerna rörande handeln med råvaror alltmer har kommit i blickpunkten under senare lid. Detta gäller även den härmed

Prop. 1975/76:152 15

nära förbundna frågan om exportrestriktioner. Utvecklingen i dessa hänseenden under senare lid redovisas översiktsmässigt.

U-länderna är starkt beroende av förhållandena på råvarumarknaden och utvecklingen i fråga om exportintäkter för råvaror har härvidlag inte varit gynnsam. För att förbättra denna situation har u-länderna dels sökt få allmänna riktlinjer antagna för en internationell prispolitik dels verkat för att åstadkomma råvaruavtal för enstaka varor och andra arrangemang, bl, a, producentsammanslutningar.

Erfarenheterna under 1960-talet fick enligt FBU fiertalet u-länder att anse att de endast genom att stärka det inbördes samarbetet skulle kunna uppnå större rättvisa inom världshandeln. Därmed kom tyngdpunkten att förskjutas från av i-länder traditionellt dominerade multilaterala organ till av u-länderna själva upprättade samarbetsorgan på skilda varuområden. De oljeproducerande ländernas agerande kom därvid att tjäna som förebild för många andra råvaruländer.

Förutsättningarna för att genom producentsammanslutningar nå resultat på längre sikt är enligt FBU högst olika på skilda varuområden. Exempel på varuområden där sammanslutningar bildats mellan u-länder och med inslag av enstaka i-länder är koppar, bauxit, kvicksilver, järnmalm, natur-gummi, kaffe, bananer och socker.

Från u-landshåll har hävdals att samarbete mellan producenlländer är nödvändigt för att dessa skall bli en konsumeniländerna likvärdig partner i fortsatta diskussioner om särskilda internationella råvaruarrangemang. Vissa i-länder ställer sig negativa lill att över huvud diskutera dessa frågor och ser i producentsamarbete en risk för konfrontationspolilik. Man förespråkar i stället samarbete genom råvaruavtal.

Det kan i eu svårare skede bli nödvändigt alt reglera exporten för att förhindra att viktiga varor försvinner ur landet. Sådana åtgärder kan också aktualiseras i fredskriser då tillförseln av enstaka viktiga varor störs, utan att detta innebär något hot mot landets försörjning i stort men att bl. a. sysselsättningen och försörjningen på vissa vikliga delområden kan drabbas, FBU påpekar emellertid att situationen i sådana fall är särskilt känslig eftersom motåtgärder kan aktualiseras gentemot Sverige. Sverige har vidare genom avtal med EFTA, EG samt genom beslämmelserna i GATT i betydande utsträckning bundit sin handlingsfrihet.

Mot bakgrund av önskemålet alt bevara en så fri utrikeshandel som möjligt - vilket förutsätter en fri tillgång till råvaror och andra insatsvaror - anser FBU att Sverige i sin politik i de internationella organisationerna bör verka för tillkomsten av fier globala varuavtal som är så konstruerade att internationella rältvisehänsyn tillgodoses. Den övergripande målsättningen bör därvid vara alt samarbete kan uppnås mellan producent- och konsument-länder. Enligt FBU sammanfaller här svenska intressen med u-ländernas önskemål. Om osäkerheten ökar i fråga om varulillgången blir också behovet av beredskaps- och fredskrislagring större. FBU framhåller alt man från

Prop. 1975/76:152 16

svensk sida måste acceptera vissa höjningar av råvarupriserna om stabilare priser och vissa garantier för avbrott i tillförseln härigenom kan uppnås.

2.3.3 Finansieringen av det ekonomiska Jörsvarct

FBU påpekar alt en slor del av kostnaderna för det ekonomiska försvaret belastar statsbudgeten. Därutöver har näringslivet betydande kostnaderinom energiområdet i samband med tvångslagringen av oljeprodukter, Komjjensa-lion för dessa kostnader tas dock ul prisvägen. Årskostnaderna för hela det ekonomiska försvaret 1974/75 har uppskattats till drygt 300 milj. kr. Av detta utgör ca 200 milj, kr. anslag över statsbudgeten. Av de årliga kostnaderna för hela det ekonomiska försvaret är ca 20 % personalkostnader och 80 % kostnader lör beredskapslagring av varor och lörrådshållning av viss materiel.

Inom ÖEF:s ansvarsområde har för verksamheien under budgetåret 1975/76 anvisats ca 104 milj. kr. över driftbudgeten. Nära 90 milj, kr. härav avser ersättning för beredskapslagring m. m.

Olika former för näringslivets och även konsumenternas mer direkta medverkan då det gäller alt bidra till kostnaderna för det ekonomiska försvaret övervägs av FBU. Bakgrunden härtill är all företagen genom försörjnings-beredskapsmässiga åtgärder får försörjningen med viktigare råvaror och insatsvaror förbättrad vilket medförgynnsamma återverkningar på produktion, export och sysselsättning. Därmed förbättras även företagens lönsamhet på längre sikt.

Den diskussion av olika finansieringssätt som genomförs i belänkandet leder fram till förslaget att beredskapslagringen, som får ses som en säkerhetspolitiskt betingad nödvändighet, bekostas med statsmedel. Kostnaderna för det ekonomiska försvaret får till ej obetydlig del ses som en del av kostnaderna för totalförsvaret, vilka bör övervägas i ett sammanhang. Förhållandet är dock enligt FBU:s bedömning annoriunda då del gäller en lagring som främsl är är avsedd att minska risken för en störning i samhällsekonomin under fredstid (fredskrislager). Näringslivet får här mer pålaglia fördelar av en förslorad lagring. 1 sammanhanget måste även beaktas alt en fredskrislagring i enbart statlig regi kan leda till en minskad lagrings-benägenhet hos näringslivet därigenom att man föriitar sig på att kunna utnyttja de statliga lagren då störningar uppkommer. Statliga fredskrislager kan då komma att innehålla vissa varukvantiteter som eljest skulle ha lagrats av näringslivet, FBU anser del mot denna bakgrund motiverat att de företag som förbrukar varor som lagras i statliga fredskrislager själva medverkar för att höja beredskapen inför produktionsavbrott och störningar i samhällsekonomin. Detta bör ske på det sättet att förelagen åläggs att hålla extra lager utöver den normala lagringen så att den härigenom åstadkomna ökningen av näringslivets produktionsuthållighel i stort motsvarar den ökning av uthålligheten som den statliga lagringen medför.

Prop. 1975/76:152 17

Som ett komplement till de beredskaps- och fredskrislager som byggs upp kan en ytterligare lagerökning hos företagen inför befarade krissituationer bedömas angelägen. Det föreslås därför alt företagen i sådana situationer får överföra sina investeringsfonder för konjunkturutjämning till lagerinvesteringskonto. Regeringen har redan nu fullmakt att meddela beslut av detta slag. Det torde enligt FBU få ankomma på ÖEF att inkomma till regeringen med förslag i denna fråga.

2.3.4 Fredskrislagring iitanjör energiområdet

FBU framhåller alt behovet av särskilda fredskrislager under senare tid har blivit alltmer uppenbart, ÖEF hemställde i oktober 1973 om uppdrag och medel för att genomföra en särskild beredskapslagring för fredskriser. 1 skrivelsen redovisas de allvariiga konsekvenserna av att de svenska företagen minskat sin fredsmässiga beredskap när det gäller lagerhållning av viktiga råvaror. Skrivelsen utmynnar i en hemställan att ÖEF skall få genomföra en särskild beredskapslagring för bristsituationer under fredstid inom en kostnadsram av 200 milj. kr.

Efter remissbehandling överlämnades skrivelsen jämte yttranden till FBU för att beaktas vid utredningsuppdragets fullgörande,

Fredskrisproblematiken har aktualiserats i många andra sammanhang -bl. a. i riksdagsmotioner och i direktiven till energiberedskaps- och ran-soneringslagsutredningarna liksom vid översynen år 1973 av det nu löpande oljelagringsprogrammet och inom det ekonomiska försvarets långsiktsplanering. De skilda uttalandena av riksdag och regering har alla innebörden att fredskrisproblematiken måste ägnas en ökad uppmärksamhet i det ekonomiska försvarets fortsatta planering.

Enligt FBU:s bedömning föreligger en viss risk att den allmänna utvecklingen för en enskild vara kan leda till kraftiga prisstegringar eller krissituationer på råvaruområdet. Härtill kommer emellertid att särskilda produktions- eller utbudsbegränsande åtgärder av producent- eller konsumentländer inte får anses utesluten. Detta gäller speciellt i del labila förhandlingsläge som råder i fråga om råvaror. Samtidigt föreligger en slor känslighet för störningar i råvarutillförseln inom det svenska näringslivet och samhället i övrigt. Det finns inte heller några omständigheter som tyder på att Sverige skulle drabbas mindre än andra länder i en krissituation.

Även om det föreligger vissa svårigheter vid fördelningen och prissättningen av lagren i en bristsituation anser FBU i likhet med det övervägande antalet av de remissinstanser som yttrat sig över ÖEF:s framställning, att ett fredskrislager bör byggas upp. Detta har dock lill huvudsakligt syfte att avhjälpa fysiska brister i tillförseln av vikliga importvaror. Som framgår av del föregående föreslås alt ansvaret för denna lagring delas mellan staten och näringslivet.

Övervägandena rörande formen för företagens medverkan vid fredskris-

2 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 152

Prop. 1975/76:152 18

lagringen har lett till förslaget att förelagen bör åläggas att lagra varor kvantiteter som överstiger de egna normala lagren. Härigenom uppnår man att företagens lagring inle sjunker som följd av den statliga fredskrislag-ringen, samtidigt som företagen kan bidra till skyddet mot störningar i samhällsfunktionen genom lagring av insatsvaror som är speciellt anpassade till produktionen i det egna företagel.

De grundläggande bestämmelserna för en sådan fredskrislagring hos företagen bör enligt FBU ingå i den särskilda lag som föreslås. Lagringsskyldigheten föreslås innebära att de företag som regelmässigt förbrukar varuslag som fredskrislagras av staten åläggs alt lagra varuslaget i fråga - utöver den normala lagringen - i kvantiteter som är så avvägda alt företagens sammanlagda "överlagring" motsvarar den statliga fredskrislagringen av varuslaget i fråga. De enskilda företagen föreslås bli ålagda att hålla mi-nimilager uttryckta i termer av lageruthållighel - dvs. den lid (anial månader) som produktionen kan upprätthållas i normal omfattning utan att någon tillförsel av insatsvaror sker. Härigenom lår man enkelt en koppling mellan lagerstorleken och behovet av den aktuella varan hos det enskilda företaget. FBU anser det rimligt att företag som själva genom lagerökningar garderat sig mot ett oförutsett avbrott i råvaruleveranserna inte åläggs en ytteriigare lagring.

Alla företag som förbrukar icke oväsentliga kvantiteter av en viss vara bör därför enligt FBU åläggas en och samma lageruthållighel. Detta förslag anknyter lill reglerna inom ramen för det nu gällande oljelagringsprogrammet.

FBU är medveten om all vissa branscher - eller vissa förelag - kan ih en större belastning än andra av en fredskrislagring av den typ som föreslås. Såväl likviditets- som lönsamhetsfrågor kommer här in i bilden. Skillnaderna gör sig gällande främst under den tid då lagren byggs upp. Allmänt sett blir enligt FBU svårigheterna för företagen störst under ett initialskede.

Olika sätt har övervägts att utjämna skillnaderna och minska dessa svårigheter, exempelvis genom fördelaktiga nedskrivningsregler vid den skattemässiga värderingen av fredskrislagren och genom avskrivningslån för lagringsutrymmen och statliga kreditgarantier för lagerökningar. Följande principer för företagens fredskrislager föreslås.

Redan vid antagandet av ett program förstatliga fredskrislager anges vilka varor som skall ingå i detta då en uppbyggnad är genomförd. Detta föreslås böra ske under fem år med början år 1976. Härvid anges även vilken uthållighet som skall gälla för de olika varorna med utgångspunkt från förbrukningen 1975. Lagringsskyldigheten inträder först sedan de statliga fredskrislagren är helt uppbyggda, dvs. vid ingången av år 1981. Härigenom fär företagen möjlighet att successivt bygga upp sina lager under hänsynstagande till lönsamhet, likviditet och priser på de aktuella lagervarorna. FBU föreslår att ett nytt beslut tas år 1980 angående fredskrislagringen för kommande femårsperiod.

Prop. 1975/76:152 19

För att allmänt sett öka lagringsbenägenhelen och minska nackdelarna för företagen i initialskedet föreslås att förmånliga nedskrivhingsregler tillskapas för förelagens fredskrislager. Inom ramen för den föreslagna övergångsperioden skulle sådana regler även kunna gälla för de förelag som före år 1981 - då lagringsskyldigheten inträder - anmäler till ÖEF att man avser hålla de stipulerade lagren från en tidigare tidpunkt. Efter kontroll av att lagren finns kunde ett intyg utfärdas av ÖEF som berättigar till en förmånligare nedskrivning av lagret i fråga. 1 sådana fall skulle företaget få förbinda sig att hålla detta lager fram till år 1981 när lagringsskyldigheten inträder. Då medges en nedskrivning till noll för alla lagringspliktiga företag. Om företag vill hålla lager utöver de stipulerade torde nedskrivningsmöjligheter få medges även för överstigande kvantiteter.

Av rättviseskäl torde vidare företag som förbrukar av staten fredskris-lagrade varuslag men som - på grund av obetydliga förbrukningskvantiteter - ej ålagts skyldighet att hålla freskrislager frivilligt kunna öka lageruthålligheten och på samma villkor medges förmånliga neskrivningsregler. FBU föreslår alt de förmånligare nedskrivningsmöjligheterna bör utformas på det sättet att värdet på den fredskrislagrade varan inle behöver medtagas vid beräkningen av värdet på företagets totala lager vid beskattningsårets utgång. Denna rätt till nollnedskrivning bör avse hela den kvantitet som företaget lagrar av fredskrislagrat vamslag. Förslaget kräver en ändring i punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen (1928:370).

Härutöver föreslår FBU att möjligheter till avskrivningslån tillskapas för lagringsutrymmen som nödvändiggörs av den ökade lagring som blir en följd av åläggandet att hålla fredskrislager. Företagen bör dessutom enligt FBU:s förslag få möjlighet att få statlig kreditgaranti för investeringar i fredskrislager.

Även om en lång övergångstid och lättnader vad beträffar finansieringen medges, kan del inle uteslutas att särskilda svårigheter kan tänkas föreligga för vissa förelag alt uppfylla en lagringsskyldighel. Möjlighet bör då finnas för ÖEF all medge undantag från eller nedsättning av skyldigheten. Företagel i fråga bör kunna åläggas att eriägga en särskild avgift om detta inte framstår som uppenbart obilligt.

FBU föreslår alt lagringsavgift också bör ulgå för förelag som avsiktligt eller oavsiktligt försummat sin lagringsplikt.

Regeringen bör efter förslag av ÖEF i varje särskilt fall besluta när och på vad sätt fredskrislagren skall utnyttjas. Detta bör ske i första hand då en reell krissituation uppkommit. Normalt bör försäljningen av varor ur de statliga fredskrislagren ske till marknadspriser. I vissa situationer kan det dock bli angelägel att utnyttja lagren för alt överbygga tillfälliga kraftiga prishöjningar. Härvid kan skäl tänkas föreligga att sälja varorna till priser som är väsentligt lägre än rådande marknadspriser. Det är enligt FBU:s mening vikligl att ett sådant utnyttjande av fredskrislagren kombineras med vissa villkor för ifrågavarande förelag. Dessa villkor bör vara så utformade

Prop. 1975/76:152 20

att de säkerställer att företagets förmånliga inköpspriser kommer att återspeglas i försäljningspriserna för färdigvarorna.

Fredskrislagren skulle liksom beredskapslagringen mer målmedvetet kunna utnyttjas för att uppnå konjunkturbetingade vinster eller för att styra eller påverka en lagringspolitik hos företagen som kan bli en följd av konjunkturutvecklingen. FBU avstyrker dock delta.

FBU föreslår alt det statliga fredskrislagret byggs upp så alt 125 milj. kr, anslås under vartdera av åren 1976 och 1977 och 50 milj. kr. under vartdera av påföljande tre år. Med hänsyn till att några fredskrislager för närvarande ej finns bör tyngdpunkten ligga i inledningen av femårsperioden,

Varumässigt föreslås statens fredskrislager i stor utsträckning innehålla kemiska produkter och textilvaror (en och en halv månads ökad lageruthållighel) samt metaller och gummivaror (en månads ökad uthållighet).

2.3.5 Skyldighet för företag att medverka vid lagring och omsättning av stailigi ägda beredskaps- och fredskrislager

FBU bedömer all beredskapslagringen även i framliden i huvudsak kommer att avse råvaror och vissa halvfabrikat, mer sällan färdigvaror. I detta sammanhang måste dock enligt FBU beaktas att ett stort antal mer bearbetade insatsvaror som används i produktionen i betydande utsträckning importeras. Som exempel på sådana varor kan nämnas komponenter för den mekaniska och den elektriska industrin sami för bilindustrin. Många av dessa varor har väsentlig betydelse för möjligheterna att upprätthålla produktionen i en kristid. En annan typ av vara som kan komma att bli föremål för beredskapslagring är reservdelar och maskinförnödenheter för industriföretagens egen maskinpark.

Del kan bedömas som sannolikt alt en beredskapslagring i ökad utsträckning bör ske hos de producerande företagen. Denna princip bör bli dominerande i fråga om en lagring av komponenter och reservdelar men även då det gäller varor som har låg lagringsbesländighet eller som är anpassade lill produktionen hos ett visst företag. FBU föreslår här att ÖEF bör teckna särskilda avtal med de berörda företagen som även innefattar finansierings-och kostnadsfrågor. I den mån det är fråga om beredskapslager föreslås de finansiella åtagandena ankomma pä staten.

FBU har övervägt om en särskild lagstiftning är nödvändig för all ett samarbete mellan näringsliv och ÖEF skall komma lill stånd i det berörda avseendet. Den lagstiftning som övervägts har formen av ett åläggande för vissa företag au mot ersättning av staten lagra varor för ett beredskapsläge utöver den normala lagringskvanliielen.

FBU framhåller att några svårigheter hittills inte förelegat då det gällt att nå överenskommelser med enskilda företag rörande beredskapslagring hos dessa för statens räkning. Avtalsförfarandet kan dock bedömas bli alltmer vanligt och risken att svårigheter kan uppkomma på vissa punkter

Prop. 1975/76:152 21

får inte uteslutas. Regeringen föreslås därför i lag få bemyndigande att föreskriva lagringsskyldighet för alla former av lager som har ändamålet att trygga folkförsörjningen.

Bemyndigandet föreslås innefatta möjlighet att föreskriva skyldighel för produktionsföretag all beredskapslagra försörjningsviktiga varor intill en myckenhet som motsvarar förelagels normala fredsmässiga förbrukning under tolv månader då det gäller reservdelar och maskinförnödenheter för den egna maskinparken och sex månader då det gäller andra varor. De tider som föreslås har övervägts mot bakgrund av förslaget om uthållighet samt de studier som redovisas i annat sammanhang i betänkandet rörande företagens normala lager av reservdelar samt komponenter och andra insatsvaror.

Den lagringsplikt som här avses innebär, då fråga är om beredskapslager, endast att företagen kan åläggas au medverka vid den fysiska lagringen och vid omsättningen av beredskapslager. Staten slår helt och hållet för investeringsmedel och lagringskostnader. FBU har inte ansett det erforderiigt all genom generella regler härom nu utnyttja en möjlighet alt ålägga företag all mot ersättning hålla beredskapslager. En frivillig väg genom avtal bör i första hand väljas även framgent. Ett åläggande om en beredskapslagring bör tills vidare ifrågakomma endast om frivilligvägen i enstaka fall inte visar sig möjlig föratt nå en från försörjningsberedskapssynpunkt nödvändig och rationell lösning av ett lagringsproblem.

2.3.6 Slalliga förelagsengagemang och stöd till nedläggningshotad industri

I delbetänkandet Kläder och skor, försörjningen i en krislid, diskuterade FBU vissa tänkbara stödåtgärder föratt bibehålla en från beredskapssynpunkt nödvändig produktion inom landet. Höjda tullar, kvantitativa importrestriktioner och direkt produktionsslöd bedömdes härvid vara mindre lämpliga åtgärder. Kapiialstöd bedömdes å andra sidan vara en åtgärd som är förenad med övervägande fördelarom statliga ingripanden behövs för alt upprätthålla en viss önskvärd försörjningsberedskap. Av olika tänkbara former för kapiialstöd ansågs systemet med avskrivningslån för investeringar överiägset. Delta system har bl. a. ett inbyggt rationaliseringsbefrämjande element. Det är dessutom selektivt till sin karaktär vilket möjliggör en riktad stödverksamhet mol varuområden som är oundgängliga för försörjningen i en kristid. Åtgärderna föreslogs av FBU för all garantera en önskvärd försörjningsberedskap inom textil-, beklädnads-, sko- och läderområdena.

Det principiella synsätt som redovisas i delbeiänkandet anses av FBU fortfarande gälla. FBU gör i slutbetänkandet en djupare analys av olika åtgärder som kan vidtas för att säkerställa en fortsatt produktion som är av betydelse för försörjningsberedskapen men som av lönsamhetsskäl hotar att försvinna.

Prop. 1975/76:152 22

För att försörjningsberedskapen skall kunna tillgodoses till lägsta möjliga kostnad är det enligt FBU angelägel att kostnaderna för en beredskapsproduktion skall kunna redovisas. Detta är nödvändigt för alt ett rikligt val skall kunna göras mellan produktion och andra åtgärder som lagring, stöd genom offentlig upphandling eller lagring av maskiner "i malpåse" saml mellan olika former av fortsall produktion.

Vid en bedömning av stöd till en beredskapsviktig produktion betonar FBU att hänsyn bör tas - förutom lill försörjningsberedskapen - även till industri- och arbetsmarknadspolitiska målsättningar. Därmed bör del i vissa fall vara möjligt att minska samhällets samlade kostnader för all nå såväl andra samhälleliga mål, exempelvis regionala sysselsätlningsmål, som försörjningsberedskapsmål.

När det gäller valet mellan beredskapsproduklion i statlig eller privat regi gäller enligt FBU som utgångspunkt alt statlig och privat företagsamhet arbetar under samma villkor och således under samma krav på effektivitet och konkurrenskraft. Valet mellan statlig eller privat beredskapsproduktion bör därför i huvudsak utgå ifrån var produktionen kan ske till lägsta kostnader. FBU föreslår att staten för varuområden där så bedöms lämpligt begär in o f f e rt e r frän såväl statliga som privata förelag avseende kostnaderna för fullgörande av viss beredskapsproduktion och/eller upprätthållande av viss produktionskapacitet. Offerterna skall därvid avspegla merkostnaderna vid fullgörande av en produktion. F. n. har Statsföretag AB skyldighel all på anfordran avge sådan offert. Det föreslås beträffande privata företag att deltagande i ett sådant offertsystem baseras på frivillighet. I vissa fall bör även statliga verk kunna anmodas avge offert.

Därtill bör vid avvägningen mellan statlig eller privat verksamhet hänsyn tas till omständigheterna i varje särskilt fall, exempelvis om statlig verksamhet kan ha större förulsällningar än privat att uppnå önskvärda effekter på branschstrukturen.

Vid val av produktionsfrämjande åtgärder föreslår FBU att stor flexibilitet bör tillämpas. Det börenligt FBU:s mening övervägas om inte röriiga gränser för avskrivningslån och lånegarantier för investeringar skulle öka effektiviteten i försörjningsberedskapsstödet.

Mot bakgrund av bl. a. den löneintensiva skoinduslrins alltmer accentuerade svårigheter under senare år att hävda sig gentemot importkonkurrensen föreslås alt ett utvidgat kapiialstöd vid sidan om del nuvarande stödet till investeringar prövas i fråga om löneintensiv tillverkning. Stöd i form av ränte- och amorteringsfria lån bör således kunna ges för företagens behov av rörelsekapital. Till skillnad från avskrivningslånen bör lån till rörelsekapital enligt FBU:s förslag inte avskrivas från statens sida på gmnd av att förslitningsmoment saknas och nedskrivning av lån till rörelsekapital är att jämställa med löpande pro-duktionsbidrag. I de fall ell mindre stödbehov föreligger anser FBU all det bör kunna föreskrivas att lånen skall amorteras. Eftersom län lill andra

Prop. 1975/76:152 23

ändamål än investeringar inte i sig kan väntas ha en pådrivande effekt på produktivitetsutvecklingen föreslår FBU att lånen endast ges i samband med att produktivitetshöjande åtgärder vidtas, exempelvis strukturella förändringar mellan olika förelag. En förutsättning för alt lån skall ges bör vara att verksamheten bedöms kunna bedrivas utan att lånet behöver utnyttjas för att täcka löpande driftföriusler.

Om effekten av kapiialstöd inle är tillräcklig för att upprätthålla försörjningsviktig produktion anser FBU att bidrag till löpande driftkostnader måste övervägas. Sådana bidrag är enligl FBU:s uppfattning förenade med mycket stora nackdelar av olika principiella skäl. Ett generellt bidragssystem får bedömas ha negativa effekter på produktivitetsutvecklingen, ett förhållande som på lång sikt kan leda till alt stöd lill fortsalt produktion inte är förenligt med den övergripande målsättningen att försörjningsberedskapen skall tillgodoses på billigast möjliga sätt. När frågan om driftsbidrag aktualiseras är det dessutom enligt FBU rimligt att nämnda kostnadsprincip för försörjningsberedskapen i många fall bör få slå tillbaka för hänsyn till våra internationella förpliktelser och beredskapen tillgodoses med lagring eller produktionsanläggningar "i malpåse" även om kostnaderna härför blir högre. Skulle i vissa fall fortsatt produktion betraktas som oundgänglig för en tryggad försörjning, trots all bidrag lill löpande driftskostnader därvid blir nödvändigare, bör enligl FBU produktion i statlig myndighelsregi övervägas. Delta kan t. ex. komma att gälla skoindustrin. En förstärkning av importskyddet i strid med föreliggande bindningar kan behöva övervägas om andra åtgärder inte visar sig ändamålsenliga eller bedöms inte ge önskad effekt. Härvid måste givetvis beaktas de nackdelar som kan följa av alt internationella förpliktelser måste brytas. Enligl FBU:s mening bör kombinationer av förstärkt gränsskydd och produktionshöjande åtgärder inte uteslutas. I vissa fall bör samtidigt insatta produktionsstödjande åtgärder kunna åstadkomma att försörjningsberedskapen kan tillgodoses vid ett lägre gränsskydd än som annars skulle vara nödvändigt.

2.3.7 Statlig upphandling som eti led i försörjningsberedskapen

FBU framhåller all reglerna för den statliga upphandlingen sedan 1974 är sä utformade att de möjliggör åtgärder som innebär avsteg från den rena affärsmässigheten då detta anses önskvärt från bl. a. försörjningsberedskaps-synpunkt. Inga ändringar föreslås i sak beiräffande dessa regler. Däremot förordas vissa särskilda procedurregler och samordningsförfaranden i anslulning till den statliga upphandlingen av sådana varor som har väsenilig betydelse för försörjningsberedskapen. Särskilda regler bör sålunda tillskapas för att man på ett mer betryggande sätt skall kunna fånga in aktuella fall av upphandling av sådana varor. Innebörden härav föreslås bli att regeringen efler förslag av ÖEF utfärdar bestämmelser som ålägger de upphandlande myndigheterna att underställa regeringen frågan om inköp av varor för

Prop. 1975/76:152 24

vilka försörjningslägel är akut och vilkas värde överstiger ett visst bestämt belopp. Frågan om vilka varor som av försörjningsberedskapsskäl skall behandlas på ett särskilt sätt vid statlig upphandling bör definieras av ÖEF och fastställas i särskilt beslut av regeringen. Inga statliga myndigheter bör enligl FBU undantas då det gäller tillämpningen av dessa regler. I fall då undantag frän upphandlingskungörelsens huvudregel meddelas bör medel härför tillskjutas efter regeringens beslul i varje särskilt fall ur ell förslagsanslag som föreslagits av ÖEF. Av många skäl är del angeläget att stöd till upphandlingar inte vidtas i andra fall och med högre belopp än vad som från försörjningsberedskapssynpunkl får anses oundgängligen nödvändigt. Stöd i samband med offentlig upphandling får i första hand ses som ett komplement lill andra åtgärder. Huvudvikten bör läggas vid åtgärder av annat slag. Särskild försiktighet bör iakttagas så att upphandlingsstöd inte ges konlinueriigt under längre lid. Detta kan nämligen bl.a. medföra att utländska företag undviker att lämna anbud, varigenom en skälighetsbedömning av inhemska bud försväras.

Beträffande varor för vilka regeringen enligl förslaget skall ålägga de upphandlande myndigheterna anmälningsplikt bör ett mer regelbundet samrådsförfarande mellan de olika myndigheter na samtidigt införas. Den av FBU föreslagna utvidgade styrelsen inom ÖEF bör givelvis behandla frågor som rör statlig upphandling som ett led i försörjningsberedskapen.

Även den kommunala upphandlingen är av betydande omfattning. FBU finner del därför angeläget att ÖEF:s varupreciseringar och regeringens beslut om anmälningsplikt för vissa varor delges kommunala upphandlingsorgan för kännedom. Särskilt inom läkemedels/sjukvårdsmaterielsektorn där för-söriningsläget för många varor är bekymmersamt, samtidigt som kravet på uthållighet är stort, kan en nära kontakt med ÖEF bedömas som värdefull.

2.3.8 ÖEF:s organisation och planeringsförhållanden

FBU:s förslag innebär att planeringen för en omställning av samhället mot en krishushållning intensifieras, samtidigt som en ökning sker av beredskapslagringen och särskilda fredskrislager byggs upp i såväl statlig som privat regi. Detta kräver i sin tur ökade insatser då det gäller planeringen på myndighetsplanet och samverkan med övrig samhällsekonomisk verksamhet och med näringslivet. Åtgärderna inom det ekonomiska försvaret är emellertid kostsamma såväl för samhället som för näringslivet. FBU anser att kostnaderna för en omsorgsfull uppföljning av utvecklingen i försörjningshänseende, en ingående planering och ett konsekvent genomförande av beredskapsåtgärderna är en förhållandevis billig form av försörjningsberedskap. Mot bakgrund härav föreslås att ökade resurser avdelas i dessa hänseenden samt alt samarbetet olika statliga myndigheter emellan och mellan statliga myndigheter och näringslivet förstärks.

De organisatoriska och administrativa frågorna diskuteras i främsl två

Prop. 1975/76:152 25

hänseenden. Del gäller för det första planeringens inriktning och behovet av planeringsresurser inom ÖEF för alt samhällsutvecklingen skall kunna följas sä all åtgärder i tid kan övervägas och försörjningen i en krislid inle äventyras. Vidare diskuteras frågor som berör samrodningen mellan för-sörjningsberedskapsålgärder och övriga samhällsekonomiska planeringsåtgärder vilka i vissa avseenden kan vara av större vikt än den traditionella samordning som normall sker inom totalförsvaret.

Styrkan hos det ekonomiska försvaret beror i hög grad på samhällets fredstida tillgångar i form av t. ex. produktionskapacitet och lager samt på möjligheterna att anpassa dessa tillgångar till de förändrade krav som uppkommer i ett kris- (krigs-)samhälle. De centrala slalliga myndigheternas roll inom det ekonomiska försvaret är därför att planera så att en anpassning i möjligaste mån kan komma lill stånd och all verka för att resurserna i mån av behov kompletteras med en beredskapslagring och/eller andra beredskapsålgärder.

Utvecklingen under de senaste två åren - inle minst oljekrisen och krisen på det petrokemiska varuområdet - har enligl FBU bekräftat den stora belydelse som en noggrann uppföljning av händelseutvecklingen och en omsorgsfull planering har för det ekonomiska försvaret. Det är synneriigen vikligl att ett tillräckligt omfattande och meningsfullt informationsunderiag finns tillgängligt. FBU anser att det är myckel resurskrävande all samla in ell sådant dataunderiag och hålla del ä jour.

FBU framhäller att principen om en kontinueriig försörjning i en kristid och en omställning av konsumtion och produktion är vägledande för övervägandena i betänkandet. Härigenom kan kostnaderna för en beredskaps-lagring hållas nere. En grundläggande förutsättning härför är dock en hög ambitionsnivå vid planeringen av försörjningsberedskapen.

Mot denna bakgrund har FBU i samråd med ÖEF översiktligt beräknat behovet av personalförstärkningar för utrednings- och planläggningsupp-giuer inom ÖEF. Hänsyn har därvid tagils till ÖEF:s behov för att kunna fullgöra arbetsuppgifterna enligl nuvarande mäl för verksamheten. Härutöver har en bedömning gjorts av de krav på personalförslärkningar som föranleds av de av FBU föreslagna ökade planerings- och beredskapsåtgärderna.

Inom planeringsavdelningen bedöms 24 nya tjänster erfordras och - som en följd av den föreslagna ökningen av beredskapslagringen och introducerandet av fredskrislager - 17 tjänster pä affärsbyrån.

Utom ÖEF har socialstyrelsen bedömt att ökade resurser erfordras för planeringen inom läkemedels- och sjukvårdsområdet. Denna fråga torde enligt FBU få tas upp i styrelsens anslagsframställning.

Dä del gäller resurserna vid ÖEF anser FBU att en avvaktande attityd inlagils under senare tid, bl. a. i avvaktan pä FBU:s förslag. Del föreligger därför nu enligt FBU:s bedömning en viss eftersläpning.

Den betydande personalförslärkning som föreslås får enligl FBU ses mol

Prop. 1975/76:152 26

bakgrund av förslaget rörande uthålligheten inom del ekonomiska försvaret. Genom en omsorgsfull planering av omställningen lill eti krissamhälle med en avsevärt reducerad försörjningsslandard har FBU bedömt att beredskapslagringen kan hållas på en rimlig nivå -även i ett längre perspektiv. Samtidigt uppnås en ökad uthållighet och därmed en stärkt tilltro till den svenska neutralitetspolitiken.

FBU understryker alt förslagen rörande uthållighet, försörjningsslandard, beredskapslagring och personalförslärkning vid ÖEF måste ses i ett sammanhang.

Den åriiga kostnaden för de av FBU föreslagna personalförstärkningarna uppgår till knappt 4 milj. kr. per år. Med det synsätt som FBU redovisar kan detta belopp relateras till årskostnaden förde föreslagna ökade insatserna i fråga om statlig lagring som uppgår lill ca 120 milj. kr. FBU framhåller att de föreslagna personalförstärkningarna bör - bl. a, med hänsyn till all en kommitté nyligen tillsatts med uppgifl alt se över ÖEF:s organisation

- ske successivt.

Då del gäller arbetets bedrivande inom ÖEF har FBU inte funnit anledning framlägga förslag om nägra väsentliga ändringar. Vad gäller produktionsplanläggningen framhålls det angelägna i att åtgärderna och planläggningen breddas så att näringslivets uppgifter även under en kris- (avspärrnings-Iperiod kan närmare definieras och planläggas. I viss utsträckning sker delta redan nu.

Samordningen mellan försörjningsberedskapspolitik och övrig näringspo-liliK bör kraftigt förslärkas. Detta gäller i fråga om såväl den normala samhälleliga planeringen, där bedömningar avseende försörjningsberedskapen regelmässigt bör vägas in, som planeringen inför och verkställigheten i ett fredskris- eller avspärrningsläge, varvid inte minst ansvarsförhållandena mellan olika myndigheter måste kartläggas. Del är således här fråga om en samordning med myndigheter och verksamheter vid sidan av de egentliga lolalförsvarsmyndighelerna. Delta behov ökar i takt med att det ekonomiska försvaret får uppgifter för andra fall än krig och avspärrningssituationer.

FBU föreslår att det ökade samordningsbehovet tillgodoses genom att ÖEF:s styrelse får en avsevärt vidgad sammansättning. Vidare föreslås att särskilda samarbetsgrupper inrättas på tjänstemannanivå - "varuutskolt"

- då så bedöms erforderiigt. Detta torde främst gälla vissa varuområden
där försörjningsläget är bekymmersamt. Utskotten bör sammansättas så alt
de bildar grunden för den planerade utökade organisationen vid ÖEF under
en kris- eller krigstid. Vidare bör krisberedskapen i planerings- och orga-
ni.sationshänseende förstärkas. Delta gäller bl.a. frågor som rör organisa
tionen av myndigheter i kristid, prioriterings- och ransoneringsproblemati
ken, och informationsunderiag i fråga om förhållanden av intresse från för
sörjningsberedskapssynpunkt t. ex. förbrukning och användning av olika
varor inom näringslivet.

Prop. 1975/76:152 27

2.4 Särskilt yttrande

Till betänkandet har fogats ett särskilt ytirande.

Experten Gustafson, anser att den föreslagna fredskrislagringen är en samhällsangelägenhet. I de fall överlagring hos de lagringsvikiiga företagen inte är företagsekonomiskt motiverad måste dessa kompenseras för sina merkostnader. Kompensation kan enligl Gustafson inte ske genom höjning av förelagens försäljningspriser med hänsyn lill internationella konkurrenser. På grund av de stora olikheterna företagen emellan är det svårt att skapa ett system med generella regler som ger företagen skälig kompensation. Det av FBU föreslagna systemet för kompensation ger endast i gynnsamma fall täckning för merkostnaden. Enligt Gustafson bör det därför ankomma på ÖEF att under fredskrislagrels uppbyggnadstid undersöka i vad män ytteriigare kompensationsåtgärder kan erfordras och lämna förslag härom före lagringsskyldighetens inträde.

2.5 Remissyttrandena

2.5.1 Behovet av ett fredskrislager uianför energiområdet

Samtliga remissinsianser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att ett fredskrislager skall byggas upp. SIND anser dock att alternativ till lagring kan tänkas för att möta fredskrissilualioner - bl. a. kan således incitament skapas för att förmå förelag alt uppta fier råvaruleverantörer och/eller öka sin lagerhållning,

2.5.2 Finansiering av ett fredskrislager utanför energiområdet

Remissinstanserna delas i två läger i fråga om FBU:s förslag alt kostnaderna för en fredskrislagring delas mellan näringsliv och samhälle. Vissa instanser delar FBU:s uppfattning att en uppdelning bör ske medan andra anser all kostnaderna för en fredskrislagring helt skall bestridas med statsmedel.

Till de instanser som tillstyrker FBU:s förslag, i huvudsak ansluter sig till det eller lämnar del utan erinran hör bl. a. ÖB,försvarels sjukvårdsstyrelse, civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, JN och Landstingslorbundei.

FBU:s förslag tillstyrks av SPK. Nämnden förutsätter dock härvid att företagens deltagande i fredskrislagringen inle kommer att innebära höjda pri.ser på företagens produkter. NO anser alt en fredskrislagring onekligen medför fördelar i försörjningsberedskapshänseende. NO motsätter sig därför inle i princip all förslaget genomförs. Del material som redovisas i utredningen ger emellertid, enligl NO:s uppfattning, inte det underiag som är önskvärt för alt bedöma om den föreslagna modellen är del bästa tänkbara allernalivet för all uppnå den åsyftade målsättningen med minsta möjliga inverkan på konkurrensförhållandena. Därför skulle det ha varil önskvärt

Prop. 1975/76:152 28

med en mera djupgående analys av olika metoder för finansiering av fredskrislager.

LO menar att en lageruppbyggnad i själva verket borde ankomma på de enskilda företagen som ell led i den normala affärsverksamheten. Skälet härtill skulle vara att fredskrislager i praktiken kommer att fungera som prisbuffertar. Eftersom samhället ändå barett intresse av alt sådana kommer till stånd, kan del vara rimligt att samhället medverkar tili detta. I del avseendet delar LO FBU:s synpunkter. LO har däremoi svårt att la slällning till den konstruktion som FBU föreslår. Del är inle klart hur kostnadsfördelningen mellan samhället och de berörda förelagen kommeratt utfalla. Risken är dock uppenbar att företagen kan erhålla oskäliga subventioner, anser LO,

/?/? K biträder i och för sig förslaget om en lagstadgad lagringsskyldighel. Samtidigt framhåller verket emellertid att FBU inle pä ett övertygande sätt visat all en påtvingad fredskrislagring är till fördel för företagen på lång sikt. De presenterade olika alternativen för finansiering mäste enligl RRV:s mening utredas närmare och deras totala ekonomiska konsekvenser presenteras innan det är möjligt att ta ställning i finansieringsfrågan. Även KK - som inle har något att erinra mol lagringsskyldigheten som sådan - finner det svårt att på grundval av det nu tillgängliga underiagel ta ställning till frågan om de av FBU föreslagna åtgärderna är lämpligt avvägda. KK pekar här bl.a. på åtgärdernas olika effekter beroende pä vinstlägel i de skilda företagen.

I likhet med RRV anser ÖEF att ytteriigare överväganden torde vara nödvändiga beträffande företagens deltagande i genomförandet av fredskrislagringen. Oberoende härav bör uppbyggnad av ett slatligl fredskrislager påbörjas.

SCB menar att man vid överväganden om de kostnader som belastar näringslivet även måste beakta företagens uppgiftslämnande. Man måste härvid i kommande diskussioner om utformning av dalabaser ta hänsyn till förelagens möjligheter att lill rimliga kostnader lämna önskade uppgifter.

Enligt SIND är påtagligt negativa effekter ur resursfördelningssynvinkel förknippade med FBU:s förslag. Verket menar att ett fierlal andra metoder står lill buds. En sådan kan vara lagring i enbart statlig regi med utförsäljning i ett krisläge lill priser som inte skapar incitament för företagen att i normalläget minska sina egna lager pä grund av den statliga lagerhållningen. En annan metod är all berörda företag åläggs öka sin uthållighet med samma antal månader i stället för till samma totala ulhållighetsnivå. Eventuella lagernedskrivningsmöjligheter börda endast avse den fredskrislagrade delen, inte hela lagret av aktuell vara. På detta sätt blir den ekonomiska belastningen jämnt fördelad över de förbrukande företagen.

Till de remissinsianser som helt avstyrker FBU:s förslag all förelagen skall finansiera delar av fredskrislagringen hör Statsföretag AB. Jernkontoret, KF, LIF, SAF, Sveriges grossistförbund, SHIO, Sveriges industriförbund, Sve-

Prop. 1975/76:152 29

riges kemiska industrikonior, Sveriges mekanförbund och Textilrådet. KF anser att staten bör ha det totala ansvaret för hela lagringsverksamhelen. Skulle statsmakterna ändå komma fram till att en uppdelning av ansvarel mellan stat och näringsliv bör komma lill stånd, vill KF att ett annat system utvecklas än del utredningen föreslär. I ett sådant syslem bör hänsyn tas till förelagens vinslsituation, utländsk konkurrens och deaktuella företagens möjligheter att utnyttja fördelarna av en ökad fredskrislagring.

Behovet av fredskrislagring synes enligt Statsföretag AB väl underbyggt i betänkandet. Företagel behandlar i yttrandet främst förhållandena inom den petrokemiska sektorn och vänder sig mol förslaget att de företag som förbrukar fredskrislagrade varor skall bekosta hela näringslivets fredskrislagring. Hela samhället är beroende av den kemiska industrins produkter varför en fredskrislagring får ses som en samhällsangelägenhet. Statsföretag menar att en eventuell statlig fredskrislagring inte skulle medföra nägon minskning av näringslivets lager eftersom dessa redan är nedpressade till ett minimum. De ökade lagerhållningskostnaderna skulle dessutom få en negaliv inverkan pade berörda industriernas konkurrensförmåga vilket skulle vara till nackdel från försörjningsberedskapssynpunkl. Med hänsyn lill all lagerhanteringskoslnaderna vid lagringen är större än kapitalkostnaden har de av utredningen föreslagna stödåtgärderna endasl begränsad effekt. Enligt Statsföretag kan del ifrågasättas om inte fredskrislagringen borde bekostas av staten.

LIF tar avstånd från en finansieringsform som görs beroende av skilda företags grad av konsolidering.

Enligt Jernkontoret skulle stålföretagen genom utredningens förslag belastas orättvist jämfört med senare led i förädlingskedjan, t. ex. verkstadsindustrin. Möjligheten att vältra över merkostnaderna på näsla led är pä grund av importkonkurrensen begränsad samtidigt som konkurrensläget pä exportmarknaden försämras. Jernkontoret framhåller vidare alt den föreslagna lagemppbyggnaden skulle innebära en svår finansiell belastning för stålindustrin. 1 stället förordar Jernkontoret en lagring helt i statlig regi och anser att denna lill en del skulle kunna bli självbärande från kostnadssynpunkt om köp genomförs i lågskonjunktur och försäljning i högskonjunktur.

Kemikontoret är positivt till att fredskrislager tillskapas men anser att utredningens förslag bör omarbetas sä att kostnaderna för lagringen skall bäras av samhället i dess helhet. Kontoret vänder sig vidare mot att endast vissa företag åsamkas kostnader trots att en fredskris skulle medföra skada för hela industrin, näringslivet och samhället i övrigi. Kemikontorel framhåller vidare att ett genomförande av enbart en statlig fredskrislagring inle skulle medföra någon minskad lagerhållning hos förelagen eftersom lagren redan är så små som det praktiskt är möjligt.

Sveriges mekanförbund, SAF och SHIO instämmer i Industriförbundets yttrande. Förbundet anser alt kostnaderna för fredskrislagringen inte lill någon del bör läggas på företagen. Om så sker skulle de svenska överiagrande

Prop. 1975/76:152 30

företagen komma i ett sämre konkurrensläge jämfört med utländska förelag. Detta kan få negativa konsekvenser, inle minst från försörjningsberedskapssynpunkl. Förbundet anser alt fredskrislagringen skall ses som en samhällsangelägenhet och bekostas via statsbudgeten. Motsvarande synpunkter framförs av Grossistförbundet och Textilrådet.

Om förslaget ändå skulle komma all godtas måste det förändras på väsentliga punkter. Industriförbundet ansluter sig här helt till vad experten Gustafson anför i sitt särskilda ytirande.

2.5.3 Fredskrislagiingens omfattning och sammansättning

Socialstyrelsen ansluter sig till förslaget om uppbyggnad av ett kredskris-lager. Sammansättningen av delta kan dock behöva justeras för att behoven på läkemedels- och sjukvårdsmaterielområdena ännu bättre skall kunna tillgodoses. Styrelsen anser vidare alt sjukvårdshuvudmännen kan överta betydande delar av del materielförvallningsansvar som f. n. är hell slatligl. Det är styrelsens bestämda uppfattning att så bör ske.

KK utgår från att den föreslagna sammansättningen av de statliga fredskrislagren är preliminär och blir föremål för överarbetning i samråd med berörda företag och branschorganisationer.

En utbyggnad av ett fredskrislager tillstyrks av SPK. Dock bör prissätl-ningsfrägorna utredas mera. Nämnden förutsätter vidare alt hänsyn tas till de slutliga konsumenternas intresse av låga priser SPK vill också ges tillfälle att senare till ÖEF meddela närmare synpunkter pä lagrets slutliga sammansättning.

At\4S biträder FBU:s uppfattning alt fredskrislager, t. ex. inom del petrokemiska området, även kan behöva innefatta sådana varor som i och för sig är umbärliga vid en fredskris men som kan bidra till att vidmakthålla en hög sysselsätlningsnivå.

/Cf ställer sig bakom det föreslagna programmet för uppbyggnad av statliga fredskrislager. Tidsramen för uppbyggnaden (fem år) tillstyrks ocksä. Inte heller Landstingsförbundet har någon erinran mot vad FBU föreslagit. Det är angelägel, skriver förbundet, att regeringen i lag får bemyndigande alt föreskriva lagringsskyldighet för alla former av lager som har till ändamål att trygga folkförsörjningen.

Sveriges Industriförbund anför - med instämmande av Sveriges mekanförbund. SAF och SHIO - alt del är väsentligt all fredskrislagringen inle låses till det varuurval som anges i FBU:s belänkande. ÖEF bör snarast i samråd med berörda branschföreningar se över den varulista som FBU presenterat. En översyn måste sedan göras regelbundet anser förbundet.

Det kan enligl Grossistförbundet vara ändamålsenligt att lagringen inte ovillkorligen binds lill de producernade förelagen. Lagerhållningen kan förläggas även till andra företag, t. ex. inom partihandeln, om detta i en viss situation skulle bedömas vara lämpligt.

Prop. 1975/76:152 31

Totalramen för den statliga fredskrislagringen kan accepteras anser Kemikontoret. Inom denna ram bör en lagring ske motsvarande två månaders förbmkning för de mest utsatta varorna och en månads förbrukning för övriga varor. Varusammansättningen bör bli föremål för överläggningar mellan ÖEF, berörda förelag och branschorganisationer. Kemikontoret framhåller vidare att den av FBU föreslagna fredskrislagringen inte medför en ökning av försörjningsuthålligheten i proportion härtill. Den lagring som skulle erfordras omfattar sannolikt ett sortiment av storieksordningen tio tusen kemiska ämnen och fiera tio tusen kemiska föreningar. Liknande synpunkter framförs av Statsföretag AB.

2.5.4 Skyldighel för företag att medverka vid lagring och omsättning av statligt
ägda beredskaps- och fredskrislager

Ingen av remissinstanserna har någon erinran mot FBU:s förslag att regeringen i lag får bemyndigande all föreskriva skyldighel för produktionsföretag att medverka vid den fysiska lagringen och omsättningen av statliga lager.

2.5.5 Statliga företagsengagemang och stöd till nedläggningshotad industri

För att försörjningsberedskapen skall kunna tillgodoses till lägsta möjliga kostnad, är det enligt FBU:s uppfattning angeläget att kostnaderna ,för en beredskapsproduktion kan redovisas. Detta behövs för att ett riktigt val skall kunna göras mellan produktion och andra åtgärder såsom t. ex. lagring, stöd genom offentlig upphandling m. m.

Dessutom bör hänsyn tas - förutom till försörjningsberedskapen - även till industri- och arbetsmarknadspolitiska målsättningar. Valet mellan statlig eller privat beredskapsproduktion bör i huvudsak utgä från var produktionen kan ske till lägsta kostnad. FBU föreslår att det offertsystem som Statsföretag AB f n. tillämpar skall utvidgas även till att gälla statliga och privata företag (i det senare fallet på frivillig basis). Vid val av produklionsfrämjande åtgärder föreslår FBU all större fiexibilitet tillämpas. Bl. a. tas frågan om röriiga gränser för avskrivningslån och lånegarantier för investeringar upp.

Remissinstansernas uppfattningar i hithörande sammanhang är nägot delade. Allmänt kan sägas alt förslagen till stödåtgärder i stort biträds av de olika intresseorganisationerna. Från andra remissinstanser redovisas emellertid i vissa avseenden kritiska synpunkter på förslagen.

Ö£f"ställer sig mycket positiv lill att industri- och arbetsmarknadspolitiska mål vägs in vid förverkligandet av försörjningsberedskapsmål och omvänt. ÖEF är därför beredd till all samverkan som därvid krävs. 1 vissa fall kan dock försörjningsberedskapsmål och andra näringspolitiska mål komma att strida mot varandra. Med hänsyn till Sveriges säkerhetspolitiska målsättning bör - anser ÖEF - försörjningsberedskapsmälel tillmätas stor och i vissa

Prop. 1975/76:152 32

fall avgörande betydels.

ÖEF tillstyrker vidare det föreslagna offertsysiemet men anser att även de kalkyler som ligger till grund för offerterna måste redovisas.

Beiräffande förslagen om röriiga gränser för avskrivningslån och lånegarantier bedömer ÖEF all sådana skulle kunna leda till onödiga inves-leingskostnader och lill ökat arbete för kontroll av investeringsplaner. ÖEF anser därför att ökat kredilslöd utöver gällande gränser (50 "n resp. 25 'n) endasl skall få lämnas vid investeringar som är av synneriig vikl för försörjningsberedskapen. Sådana ärenden bör avgöras av regeringen efler förslag från ÖEF.

Vikten av att åtgärder på försörjningsberedskapens område så långt möjligt samordnas med samhällets insatser vad gäller bl. a. arbetsmarknads- och regionalpolitiken framhålls av AMS.

SIND menar att man måste anlägga ett bredare synsält pä valet av beredskapsinsatser än enbart en strävan all på kort sikt uppnå ett visst för-sörjningspolitiskt mål till lägsta slalsfinansiella kostnad. Mot den bakgrunden finner verket att det är anmärkningsvärt att FBU inle närmare försökt belysa de strukturella och resursfördelningsmässiga konsekvenserna av sina olika förslag till produktionsstödjande insatser och lagstadgad fredskrislagring. Detta syns enligt verket vara angeläget, inte minsl mot bakgrund av det behov all kraftigt förslärka samordningen mellan försörjningsbered-skapspoliliken och övrig näringspolitik, som utredningen själv konstaterat föreligga.

SIND hävdar vidare att del ur induslripolitisk synvinkel kan vara olämpligt att med omfattande stödinsatser försöka upprätthålla en viss produktionskapacitet. Även om statens kostnader för ett lagringsaliernaliv överstiger kostnaderna för stödinsatser, kan en sådan merkostnad myckel väl motsvaras av att man undviker resursfördelningsföriuster som annars skulle ha uppstått.

Beträffande det föreslagna ofrertsystemet anser SIND alt det har både för- och nackdelar. Till fördelarna hör att det i svaga branscher medverkar lill alt främst de förelag gynnas, som kan förväntas överieva en strukturomvandling och har fömtsättningar för en produktion pä längre sikt. Vidare medför systemet att omställningsprocessen påskyndas, varigenom en tillfredsställande struktur i branschen kan uppnås. Ytteriigare innebär systemet att samhället kan begränsa stödet till att omfatta endasl produktion upp till en viss nivå som är försörjningsberedskapsmässigl motiverad.

På längre sikt kan emellertid allvarliga konsekvenser uppstå genom of-fertförfärandet, menar SIND. För det första är det föga sannolikt att ens "lovande" företag, som fått kapitalstöd i en svag bransch, kan vidmakthålla den produktionskapacitet man angett i offerten. Exempel på detta har redan upplevts inom TEKO-området. För del andra riskerar man att genom systemet successivt slå ut så många företag, att endast ett fåtal producerande förelag till slut finns kvar i branschen. Härigenom riskerar man en kon-

Prop. 1975/76:152 33

kurrensbegränsning. Förelag i den uppkomna monopolsituationen kommer då, enligt SIND:s uppfattning, all ha små incitament till effektiviseringar.

Enligt industriverkets uppfattning har offertsysiemet således fiera tilltalande drag. Det står dock samtidigt klart att vissa problem, både på kort och lång sikt, är förknippade med förslaget. Mot den bakgrunden anser verket det vara tveksamt om offertsysiemet kan antas som en generell metod att säkra produktionskapacitet i svaga brancher. Mer direkla insatser från samhällets sida kan i vissa fall vara motiverade.

I sitt yttrande konstaterar/?SK att förslaget om ränte- och amorteringsfria lån utan avskrivning inle erfordrar några förändringar i gällande skalte-lagstifining. Beiräffande avskrivningslän lill lagerbyggnader förordar verket alt dessa skattemässigt behandlas som statsbidrag till näringsidkare.

Systemet med avskrivningslån och lån avseende rörelsekapital i princip synes enligl NO kunna godtas, även om dessa låneformer medför risker i konkurrenshänseende. NO understryker vikten av all man noga beaktar de strukturförändringar som blir följden. Detta för att inte från allmän synpunkt skadliga oligopol- eller monopolsituationer skall uppkomma som en följd av dessa stödåtgärder.

Liksom FBU anser KF att kapitalstöd är den bäsla åtgärden för att stödja olönsam produktion av varor som är vikliga från försörjningsberedskapssynpunkt. Det gäller här att finna en selektiv metod för alt nä speciellt angelägna varuområden. Stödinsatserna bör ske i samband med att pro-dukliviieishöjande åtgärder vidtas.

Utredningens förslag till produktionsfrämjande åtgärder tillstyrks av Landstingsförbundet.

Textilrådet - som i och för sig inte vill utesluta några slixlmöjligheter - instämmer i utredningens uppfattning att kapitalstöd i första hand skall komma i fråga. Rådet förordar livligt att gränsen för avskrivningslån höjs och att räntebefrielse införs för de till lånen knutna garantierna.

Enligl LO måste man hålla isär motiven för stödåtgärder av beredskapsskäl och motiven för andra näringspolitiska stödåtgärder. Däremot måste de faktiska stödåtgärderna samordnas så att inte skilda myndigheter med olika utgångspunkter fattar beslut som går stick i stäv med varandra. LO bedömer det ocksä som viktigt att åtgärderna får en i huvudsak selekliv inriktning.

7"C0 delar utredningens uppfattning att längre gående stödåtgärder till den frän försörjningsberedskapssynpunkt känsliga industrin nu erfordras. TCO framhåller vikten av att de fackliga organisationerna ges möjlighet att ytlra sig över de olika stödåtgärder som kan bli aktuella i ett företag. Samma ståndpunkt intar Beklädnadsarbetarnas förbund, som genom LO inlämnat remissyttrande.

FBU:s förslag att aktualisera tankarna om ett offertsystem tillstyrks av Statsföretag AB som dock framhåller att systemet måste kompletteras med någon form av fortlöpande förlusttäckningsgaranti. Företaget framhåller att frågan om ett offertsystem har anknytning både till åtgärder som vidtas av b)eredskapsskäl eller som motiveras av sysselsättningspolitiska skäl.

3 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 152

Prop. 1975/76:152 34

2.5.6 Statlig upphandling som ett led I försörjningsberedskapen

Frågan om vilka varor som av försörjningsberedskapsskäl skall behandlas pä särskilt sätt vid statlig upphandling bör enligt utredningen definieras av ÖEF och fastställas i särskilt beslul av regeringen. Inga statliga myndigheter bör undantas då det gäller tillämpningen av dessa regler. Utredningen anser att stöd i samband med offentlig upphandling i första hand får ses som ett komplement till andra åtgärder. Huvudvikten bör läggas vid åtgärder av annat slag.

Pä utredningens olika förslag i förevarande hänseende har följt såväl positiva som mera reserverade reaktioner från de remissinstanser som särskilt yttrat sig i frågan.

Föisvarets sjukvårdsstyrelse anser att det är angeläget att stödåtgärder sätts in till fromma för försörjningsviktig industri. De förslag som läggs fram medför visseriigen ökade administrativa svårigheter men får ändå anses motiverade med hänsyn till sitt ändamål. Styrelsen understryker alt landstingens medverkan till stöd för den inhemska produktionen är väsentlig.

I sådana fall då upphandling inom landet anses önskvärd anser FMV att avgörande därom bör fattas på ett sä tidigt stadium i anskaffningsprocessen att diskriminering av utländska anbudsgivare kan undvikas.

Principen att lill regeringen hänskjuta upphandlingsärenden i sådana fall dä produktionsberedskapen är otillfredsställande möter ingen erinran från RRV. Del bör dock endast gälla sådana upphandlingsärenden som har en avgörande belydelse för försörjningsberedskapen. Del torde här röra sig om större beställningar, varför tämligen höga beloppsgränser bör väljas. Det är vidare viktigt att handläggningstiden begränsas så att beslut i sådana ärenden kan fallas inom ramen för den tid som anbuden är bindande,

Ö£f anser det vara väsentligt alt utredningens förslag snarast blir genomförda. Till skillnad från RRV anser ÖEF att en relativt låg beloppsgräns bör väljas för all ett upphandlingsärende skall underställas regeringens prövning. En sänkning från nuvarande belopp om 100 000 kr. lill 30 000 kr. föresläs.

Beiräffande den statliga upphandlingen som ell produktionsfrämjande medel anser SIND att denna i vissa fall måste ges en mer specifik inriktning än mot inhemsk produktion generellt. Upphandlingsstöd måste också göras med beaktande av företagens produktionsförutsältningar på längre sikt, 1 annal fall kan upphandlingsverksamheien råka i konfiikt med kravet på en strukturell omvandling och uppnåendet av en varaktig och effektiv produktionsstruktur inom vissa branscher.

Enligl NO bör upphandlingsstöd inte lämnas annal än i undanlagsfall där andra åtgärder inte kan komma i fråga. Denna synpunkt företräds också av KF

Den styrning som FBU förordar av den offentliga upphandlingen bör allvariigt övervägas anser Statsföretag AB. ÖEF bör vid en tillämpning av

FBU:s förslag ges i uppdrag all vara den centrala instansen för avsedd styrning.

Det är enligt LandsilngslÖrbundet angelägel att regeringens beslul om anmälningsplikt för vissa varor delges både landstings- och primärkommunala upphandlingsorgan.

Del underrältelseförfarande som FBU föreslår möter ingen invändning frän Svenska komiminförbundeis sida.

LO anser i likhet med Beklädnadsarbelarnas förbund alt förutsättningar bör skapas sä att såväl primär- och sekundärkommunerna som de statliga verkens inköp av produkter, som är känsliga frän försörjningsberedskapssynpunkt, kan utnyttjas i beredskapssyfte. De merkostnader som uppstår därmed bör regleras inom ramarna för de totala försvarsutgifterna.

Även TCO, som tillstyrker förslaget, berör möjligheterna till samordning med upphandlingen inom kommuner och landsting.

2.5.7 Planering, resursbehov och organisation m. m. av varuförsörjningen

Utredningens förslag innebär bl. a. att planeringen för en omställning av samhället mot en krishushållning intensifieras. Ökade insater krävs därvid dä det gäller planeringen pä myndighetsplanet och samverkan med övrig samhällsekonomisk verksamhet och med näringslivet. Utredningen lägger mot denna bakgrund fram förslag till resursförstärkningar vid ÖEF och förslag lill en breddning av verkels styrelse.

Utredningens förslag till en förstärkning av planeringsresurserna samt inriktningen av planeringen tillstyrks i allmänhet av remissinstanserna eller lämnas i huvudsak ulan erinran. En del speciella synpunkter framförs också.

Del är enligl ÖB viktigt alt försvarsmakten får ett starkt infiytande pä de för den militära underhållstjänslen vikliga samordningsfrågorna. ÖB utgår från att ÖEF-ulredningen behandlar delta problem.

FBU:s förslag tillstyrks i princip av försvarets sjukvårdsstyrelse som påpekar att även personalbehoven vid socialstyrelsen bör beaklas. En förstärkning kan behöva vidtas också vid sjukvårdsstyrelsen.

Det är enligt socialstyrelsen ofrånkomligt all ÖEF tillförs ökade resurser för samordning och planering. Med hänsyn till den omfattning och komplexitet som läkemedels- och sjukvårdsmaierielförsörjningen kan fömtses få i framtiden ifrågasätts om inle socialstyrelsen bör vara företrädd i ÖEF:s Slyrelse. Detta skulle eventuellt gälla också för sjukvårdshuvudmännen.

Statskontoret anser att det är av särskild vikt att fredsorganisationen har en fiexibel utformning och att personalen besitter de kunskaper som erfordras. Ansvarsfördelningen mellan myndigheter med operativt ansvar och ÖEF:s samordningsansvar bör preciseras för att inga luckor skall uppstå. 1 fråga om förstärkningen av de personella resursema vid ÖEF anser statskontoret att stor återhållsamhet bör iakttas i avvaktan pä resultatet av den pågående organisationsutredningen.

Prop. 1975/76:152 36

Den föreslagna breddningen av ÖEF:s styrelse och förslaget att SCB skall ingå i denna tillstyrks av SCB. För egen del hävdar SCB vikten av all samarbetet mellan verket och ÖEF, liksom nu är fallet, även kan ske inom ramen för mer informella grupper.

Motiven för en förstärkning av planeringsresurserna vid ÖEF biträds av RRV. Denna bör genomföras snarast, eftersom en tillräcklig planerings-kapacitet aren nödvändig förutsättning föratt försörjningsberedskapen skall kunna upprätthållas till rimliga kostnader. Förslaget om att RRV skulle representeras i ÖEF:s slyrelse avstyrks. 1 första hand bör ledamöter tillföras från AMS, KK och SIND.

KK - som tillstyrker förslagen om att ÖEF tillförs ytteriigare resurser för planering, genomförande och uppföljning - belönar att del synes vara särskilt angelägel att frägan om planeringsansvaret klariäggs för olika berörda myndigheters del.

ÖEF tillstyrker förslagen om planeringsinriktning och arbetets bedrivande vid den egna myndigheten. ÖEF-ulredningens resultat kan dock avvaktas vad gäller styrelserepresenlation och personalförslärkningar inom planeringsavdelningen och affärsbyrån.

ÖEF-ulredningen bör enligl AMS beakta även de arbetsmarknadspolitiska aspekterna på en samordning mellan försörjningsberedskaps- och övrig näringspolitik.

En uppbyggnad av resurserna vid ÖEF kan vara motiverad anser SIND. Verket saknar dock en analys av planerings- och utredningsverksamheten vid andra myndigheter. En totalöversyn måste här komma till stånd innan ställning tas till hur samhällets ökade resursinsatser på det försörjnings-politiska området skall fördelas. SIND finner del härvid vara högsl osannolikt att en sådan översyn skulle motivera en lotal koncentration av resursökningarna till ÖEF.

Konsumentverket anser sig kunna bidra med underiag och bedömningar vid såväl beredskapsplaneringen som vid krisåtgärder. Verket förutsätter att del får möjligheter att i dessa sammanhang påverka utformningen av åtgärderna.

Det är enligt KF ytterst angeläget att öka ÖEF:s planeringsresurser. Förbundet anser också att man närmare bör studera hur en förbättrad samordning mellan försörjningsberedskapspolitik och övrig näringspolitik kan näs genom en vidgad sammansättning av ÖEF:s styrelse. KF betonar också vikten av att de s. k. vamutskotten bildas.

Landstingsförbundet finner det angeläget att ÖEF:s huvudansvar för försörjningsberedskapen för varor fullständigas. Det ansvar ÖEF nu har för läkemedelsförsörjningen bör utsträckas till att även omfatta den del av mate-rielförsörjningen för vissa beredskapssjukhus som socialstyrelsen nu handlägger. Förbundet menar att det är angeläget att till ÖEF:s styrelse knyta pariamentariska representanter vid sidan av dem som från totalförsvarssynpunkt anses erforderiiga.

Prop. 1975/76:152 37

LIF föreslås av LIF och RUFI bli representerat i ÖEF:s styrelse. RUFI understryker dessutom vikten av ätt samordningen breddas och ges fasta organisatoriska former. Lantbrukarnas riksförbund anser att ÖEF:s styrelse bör ha en sådan sammansättning att näringslivets intressen blir beaktade.

FBU:s förslag beträffande ÖEF:s organisation möter inga erinringar från Svenska arbetsgivareföreningen och Kemikontoret.

2.6 Föredraganden

2.6.1 Inledning

Det ekonomiska försvarets omfattning bestäms väsentligen av vår säkerhetspolitik samt vårt näringslivs struktur i dag och i framtiden. Planläggningen i fred är inriktad pä att göra del möjligt för värt näringsliv att vid krig, avspärrning eller annan kris tillhandahålla de varor och tjänster som behövs för försörjningen. I de fall då brist på varor kan beräknas uppkomma, måste bristen täckas genom omsorgsfullt planerad produktion och lagring.

Del var mol bakgrund av dessa förhållanden som försörjningsberedskaps-utredningen (FBU) tillkallades.

I den proposition angående försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet m.m. (prop. 1972:127) som utarbetades pä grundval av FBU:s delbetänkande (Ds H 1972:3) Kläder och skor, försörjningen i en krislid, betonades all kostnaderna för del åtgärder som föreslogs på beklädnadsområdet borde ses som en kostnad för vär neutralitetspolitik.

FBU har nu lämnat sitt slutbetänkande (SOU 1975:57) Varuförsörjning i kristid. Där behandlar utredningen bl. a. följande sex ämnesområden:

1 uthållighet och försörjningsstandard i fråga om varuförsörjningen,

2 behovet av beredskapslager som är avsedda att utnyttjas då riket är i krig eller vid krig eller krigsfara i rikets nära omvärid,

3 behovet av särskilda fredskrislager som är avsedda all främst utnyttjas då tillförseln till riket av viktiga varor avbryts eller försvåras av annan anledning än krig eller krigsfara i rikets nära omvärid,

4 fördelningen av ansvaret och kostnaderna för beredskaps- och fredskrislager mellan näringslivet och samhället,

5 metoder föratt upprätthålla sådan produktion inom landet som erfordras från försörjningsberedskapssynpunkl samt

6 behovet av planeringsålgärder och administrativa resurser inom det ekonomiska försvaret och samordningen med andra myndigheter och med näringslivets organisationer.

Jag kommer i det följande att närmare behandla ämnesområdena 3, 4, 5 och 6. De områden som FBU i övrigi har behandlat kommer att prövas i anslutning till beredningen av förslag till riksdagen rörande totalförsvarets framlida utformning i första hand under femårsperioden 1977/78-1981/82.

Prop. 1975/76:152 38

1 anslutning till sin behandling av dessa områden lar FBU också upp frågor som sammanhänger med den internationella utvecklingen och de förpliktelser Sverige har påtagit sig i ekonomiskt och handelspolitiskt hänseende.

Försörjningsproblemen i s. k. fredskriser aktualiserades i samband med oljekrisen vintern 1973-1974. Med fredskriser avses lägen då produktion, sysselsättning, export och konsumtion inle kan upprätthållas i normal omfattning på grund av importborlfall av en eller fiera försörjningsvikliga varor ulan alt del är krig eller krigsfara i vår nära omvärid. Fredskriser bör skiljas från sådana knapphetssitualioner, konkurrenssituationer och handelslruk-turomvandlingar som är ständigt återkommande i del internationella handelsutbytet.

Betänkandet har överiämnals till 1974 års försvarsutredning föratt beaktas vid dess överväganden.

Flera utredningar som har haft all behandla försörjningsberedskapsfrågor har kommit med sina förslag under del senaste ärel. Flera andra studier pä detta område har också offentliggjorts. Jag vill i sammanhanget erinra om bl. a. energiberedskapsulredningens belänkande (SOU 1975:60-61) Energiberedskap för kristid och ransoneringslagsulredningens betänkande (Ds H 1975:3) Ny ransoneringslag saml 1974 års försvarsutrednings betänkande (SOU 1976:5) Säkerhetspolitik och totalförsvar. En omfallande lagring av råolja och oljeprodukter främsl avsedd för fredskriser har vidare påbörjats med anledning av riksdagens beslul åren 1973,1974och 1975(prop. 1973:194, FöU 1973:27, rskr 1973:366, prop. 1974:85, FöU 1974:17, rskr 1974:142 saml prop. 1975:30 bil. 3, FöU 1975:15, rskr 1975:205),

2.6.2 Uppbyggnad och finansiering av fredskrislager utanför energiområdet

2.6.2.1 Inledning

FBU konstaterar att strukturförändringarna inom utrikeshandeln och industrin har lett lill ett näringsliv med allt mera specialinriktad tillverkning. Den samtidiga nedgången av lageruthålligheten (förhällandet mellan lager och förbrukning) inom industri och handel har medfört alt sårbarheten även för små störningar i importfiödet i vissa fall är betydande.

FBU diskuterar möjligheterna all förena en lillfredsslällande försörjningsberedskap med en internationellt sett öppen ekonomi. FBU kommer till slutsatsen att nackdelarna på längre sikt av en öppen ekonomi i detta hänseende inle är generella utan berör enskilda varusektorer. Varor som behöver lagras är främst sådana råvaror som inle framställs inom landet.

2.6.2.2 Behovet av fredskrislager

FBU framhäller att behovet av särskilda fredskrislager av andra varor än råolja och oljeprodukter blivit alltmer uppenbart under senare tid. Riks-

Prop. 1975/76:152 39

dagen och regeringen har uttalat att fredskrisproblematiken mäsle ägnas en ökad uppmärksamhet i del ekonomiska försvarets fortsatta planering. Enligt FBU föreligger risk dels för att utvecklingen för en enskild vara kan leda lill kraftiga prisstegringar eller krissituationer på råvaruområdet, dels att särskilda produktions- eller utbudsbegränsande åtgärder av producent- eller konsumeniländer inte får anses uteslutna.

Med hänsyn härtill och till del svenska samhällets sårbarhet för störningar i importen föreslår FBU alt särskilda fredskrislager som består av vissa viktiga kemivaror, metaller, gummivaror och textilvaror skall byggas upp. Lagret föreslås motsvara 2-3 månaders fredsmässig förbrukning, FBU beräknar dess värde i 1975 års penningvärde till 780 milj, kr,

FBU:s förslag om sädana fredskrislager tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Statens industriverk (SIND) pekar dock på de alternativ till lagring som finns, t. ex. information för att förmå företagen att gardera sig mot riskerna för varubrist, skapande av incitament för förelag all la upp fier råvaruleverantörer eller öka sin egen lagring och lagstadgad skyldighet för förelagen alt hålla extra varulager.

Jag delar FBU:s uppfattning att en särskild lagring bör ske av vissa importerade insatsvaror för att i första hand motverka de negativa verkningarna av importbortfall av en eller fiera försörjningsvikliga varor i situationer då det inte är krig eller krigsfara i vår nära omvärid. Vissa branscher inom industrin har numera så låg lageruthållighel att redan mindre störningar av tillförseln kan vålla problem, 1 vissa fall kan sådana störningar mycket snart påverka samhällslivet. Som framkom under oljekrisen vintern 1973-1974 gäller detta särskilt störningar på det petrokemiska området.

Jag anser för egen del att de alternativa älgärder som SIND diskuterar för att lindra verkningarna av importstörningar, inte i någon mer väsentlig omfattning kan ersätta lagring. Jag bedömer del inte vara rimligt eller ens möjligt att ge sådana fördelar till förbrukande och lagrande företag alt dessa ökar sin lagerhållning i den utsträckning som enligt min mening behövs.

Däremot vill jag tillstyrka att - som ett komplement till en lagring -för försörjningsberedskapen ansvariga myndigheter inom ramen för den naturliga kontaktverksamheten konlinueriigt informerar näringslivet om de områden inom vilka del är särskilt angeläget att man med olika medel stärker den egna beredskapen inför eventuella störningar i tillförseln. Detta gäller enligl min mening framför allt s. k. specialkemikalier. Dessa förekommer i ett stort antal kvaliteter och ingår i små kvantiteter i olika processer. En betydande förbättring av företagens egen beredskap på detta område bör kunna uppnås till relativt ringa kostnad för företagen.

2.6.2.3 Fredskrislagrels sammansättning

FBU föreslår alt fredskrislager skall byggas upp, så alt de i fråga om vissa närmare angivna kemikalier och textilvaror motsvarar tre och för me-

Prop. 1975/76:152 40

tall- och gummivaror tvä månaders normal förbrukning.

Kemikontorel anser att en fredskrislagring motsvarande två månaders normal förbrukning är tillräcklig. Vidare bör enligl Kemikontorel varulislan inte låsas förrän överiäggningar skett mellan ÖEF och berörda förelag och branschorganisationer. Sveriges industriförbund framför liknande synpunkter. Även Statsföretag AB och Jernkoniorel framför vissa synpunkter på varuurvalet.

I övrigt tillstyrker remissinstanserna eller lämnar ulan erinran FBU:s förslag till vilka varor som bör fredskrislagras och omfattningen av denna lagring.

Enligt min mening är det tvä faktorer som särskilt bör beaktas vid prövningen av ett fredskrislagers sammansättning. För del första måste man för varje aktuellt varuområde söka bedöma risken för att störningar i tillförseln kan komma all inträffa. För del andra måste man utröna konsekvenserna för sysselsättning, produktion, distribution och andra vikliga samhällsfunktioner av sådana störningar inom olika varuområden.

När det gäller frågan om vilka varor som kan komma alt utsättas för produktions- eller utbudsbegränsande åtgärder från producenlländernas sida diskuterar FBU tendenserna under senare år till ökat samarbete mellan olika rävamproducerande länder - främsl u-länder. FBU framhåller all denna ulveckling får ses mol bakgrund av all råvarupriserna under en följd av år inte följt med i den allmänna prisutvecklingen och prisförändringarna på sådana varor främsl varil lill nackdel för u-länderna.

De ansträngningar som särskilt under de sista tio åren gjorts föratt komma tillrätta med detta problem har inte givit några väsentliga resultat. FBU konstaterar att råvaruavtal mellan producent- och konsumeniländer kan innebära en ökad trygghet i fråga om råvarutillförseln.

FBU redovisar inga överväganden rörande enskilda varors betydelse för att sysselsättning, produktion och andra viktiga samhällsfunktioner skall kunna upprätthållas.

1974 års försvarsutredning behandlar i delbeiänkandet (SOU 1976:5) Säkerhetspolitik och totalförsvar, behovet av en beredskap för fredskriser. Utredningen anser mot bakgrund av sina överväganden att risken för importbortfall är större på oljeområdel än på andra råvaruområden. Utredningen anser därför att planeringen för fredskriser under de närmaste åren främst bör avse olja och oljeprodukter, däri inbegripit vissa kemiska produkter, oljeprodukter, däri inbegripet vissa kemiska produkter.

Hur starkt beroende vi är av olja visade sig tydligt under oljekrisen 1973-1974. Samtidigt framkom hur känsligt samhället är för störningar i tillförseln av petrokemiska produkter. Industriproduktionen, varudistributionen och sjukvården i vårt land är direkt eller indirekt i hög grad beroende av att petrokemiskt baserade varor kan tillföras utan avbrott. Jag vill framhålla att detta inte bara gäller plaster ulan också en mängd kemikalier som numera tillverkas med olja som utgångsvara. Möjligheterna all på kort sikt

Prop. 1975/76:152 41

på ett effektivt sätt ersätta dessa varor med andra är enligt min mening myckel små. Näringslivels lager av sädana varor motsvarar genomsnittligt endast 1-2 månaders normal förbrukning. För en nyckelvara som gasbensin (nafta) är lagret avsevärt lägre.

Den viktigaste utgångsvaran vid petrokemisk tillverkning i Västeuropa utgörs av gasbensin, som är en råoljefraklion. Gasbensinen används för framställning i s. k. krackningsanläggningar av elen, propen m, m., som i sin tur utgör utgångsmaterial för en rad petrokemiska produkter. Årsbehovet för den svenska petrokemiska industrin, som är koncentrerad lill Slenungsund, uppgår lill drygt 1 milj. lon. De raffinaderier som finns i Sverige producerar gasbensin endasl för egen framställning av motorbensin, varför hela behovet av gasbensin för petrokemiska ändamål f. n. måste importeras.

En stor del av de varor som FBU föreslår för fredskrislagring tillhör det petrokemiska varuområdet. Ävenjag anseratt risk för störningar i tillförseln inom detta område, liksom inom hela oljeområdel, föreligger.

En uppbyggnad av lager främst avsedda för fredskriser av olja och oljeprodukter pågår f n. i enlighet med statsmakternas beslut. Av de skäl jag har anfört i det föregående förordar jag att en sådan lagring av petrokemiska insatsvaror i huvudsaklig överensstämmelse med FBU:s förslag påbörjas snarast. Härutöver bör även en lagring ske av vissa kvaliteter syntetiskt gummi saml ändlösa syntetiska garner. Båda dessa varuslag har petrokemisk anknytning och är svåra att ersätta med andra varor.

ÖEF föreslår fredskrislagring även av andra varor än petrokemiska. Liksom försvarsutredningen bedömer jag risken för fredskriser inom dessa områden åtminstone på kort sikt vara ringa. Jag biträder därför inte FBU:s förslag om en fredskrislagring på dessa områden.

Lagringen bör enligt min mening i princip omfatta tre månaders normal förbrukning. Härigenom uppnås den uthållighet som eftersträvas för oljeområdel inom ramen för det internationella energiprogrammei (lEP). In-vesteringsvärdei för ett lager med den sammansättning jag här förordar beräknar jag till ca 375 milj, kr. i dagens prisläge. Härtill kommer investeringar i förråd som jag beräknar till ca 105 milj. kr. i nuvarande penningvärde. Lageruppbyggnaden bör påbörjas budgetåret 1976/77 och i stort vara avslutad budgetåret 1980/81. Näringslivets organisationer samt Siats-företag AB har, som jag redan har nämnt, anfört synpunkter på varulistans sammansättning. ÖEF bör anmäla för regeringen de mera väsentliga förändringar av lagret i fråga om varuurval och lagerkvantileter som kan erfordras.

Jag vill i sammanhanget nämna alt en betydande utbyggnad av den petrokemiska industrin i Slenungsund f n. övervägs av de berörda förelagen. En ny krackningsanläggning med ett råvarubehov av ca 1,5 milj. ton planeras med sikte på att tas i drift i början av 1980-talet. En rad produktionsanläggningar är knutna lill detta projekt. Om en sådan utbyggnad av den

Prop. 1975/76:152 42

petrokemiska industrin förverkligas måste givetvis frågan om lorsörinings-beredskapen ägnas stor uppmärksamhet. Ett tänkbart komplement till lagring av petrokemisk råvara är att den Inhemska kapaciteten för produktion av gasbensin byggs ut. Inom Statsföretag AB pågår f n. projektering av ett raffinaderi vid Brofjorden, Stalsrafr-projektet, med särskild inriktning på produktion av gasbensin. Raffinaderiet skulle kunna läcka ca 80 % av det tillkommande behovet för den planerade utbyggnaden av den petrokemiska industrin i Sverige. Chefen för industridepartementet kommer senare denna dag att anmäla frågan om fortsatt projektering av raffinaderiet med sikte pä ett ställningstagande lill projektet år 1977. Frågan om ett eventuellt genomförade av Sialsraff-projektet påverkar emellertid inte behovet av lageruppbyggniid för den petrokemiska industrin under tiden fram lill början av 1980-lalei.

2,6.2,4 Finansieringen av lagringen

Enligl FBU:s förslag skall fredskrislagring ske både i statlig regi och hos de förelag inom industrin som förbrukar varorna, FBU anser all industrin bör bära en del av kostnaden för lagringen eftersom den, om en fredskris inträffar, kommer att ha en påtaglig ekonomisk fördel av lagret.

FBU:s förslag innebär alt ökningen av lageruthällighelen åstadkoms genom all alla förbrukande företag med en förbrukning över en viss nivå åläggs alt hålla lager som minst motsvarar fredsförbrukningen under en för varje vara fastställd tid. Miniminivån för lageruthällighelen väljs så alt den för berörda företag gemensamma lagerökningen kvantitetsmässigt motsvarar den statliga fredskrislagringen.

För att i viss mån kompensera företagen för kostnaderna föreslås att skat-temässig nedskrivning till noll av värdet medges för fredskrislagrade varor. Härutöver föreslår FBU alt företagen bör få möjlighet att erhålla statlig kreditgaranti för lagerinvesteringama och avskrivningslån för de lagringsutrymmen som den ökade lagringen kräver.

För företag där lagringsplikien medför särskilda svårigheter föreslår FBU all ÖEF skall kunna medge befrielse från denna skyldighel. Företag föresläs i sådana fall i stället få eriägga särskild avgift.

Flertalet av de remissinstanser som behandlar frågan är tveksamma eller kritiska mot FBU:s förslag lill finansiering av ell fredskrislager. Detta gäller särskilt näringslivels organisationer. Dessa hävdar genomgående att nytian av ell fredskrislager inle kan isoleras till del fåtal företag som förbrukar de här aktuella varorna och som enligl FBU:s förslag fär bära en del av bördan för den totala lagringen. Man anser att hela industrin och samhället i övrigi får nytta härav. Kostnaderna för fredskrislagringen bör därför bäras av Slalen. KF och Slaisföretag AB framför liknande synpunkter. ÖEF anser att ytteriigare överväganden behövs när det gäller företagens deltagande i genomförandet av fredskrislagringen.

Prop. 1975/76:152 43

Även SIND är kritiskt mot FBU:s förslag och framhåller att ett genomförande av delta skulle innebära förskjutningar i konkurrensförhållanden inom en och samma bransch samt mellan inhemska branschföretag och utländska konkurrenter. SIND framhåller vidare alt företagens vilja all effektivisera lagerhanteringen kan befaras minska om FBU:s förslag genomförs. Inverkan på den inhemska resursfördelningen kan således enligl SIND bli påtaglig. SIND förordar - om en lagring hos enskilda förbrukande förelag skall ske- au lageruthålligheten bör ökas med samma antal månader för varje enskild vara.

Näringsfrihelsombudsmannen (NO), riksrevisionsverket (RRV) och kommerskollegium (KK) anser del vara svårt att pä grundval av del framlagda materialet la ställning lill FBU:s förslag.

Av samma mening är LO som för sin del menar all en lageruppbyggnad i själva verket bör ankomma på de enskilda företagen som ett led i den normala affärsverksamheten. Eftersom samhället har nytta av fredskrislager, anses det dock vara rimligt att staten medverkar till att sådana byggs upp.

För egen del anser jag liksom fiertalet av remissinstanserna att FBU:s finansieringsförslag har vissa nackdelar. Olika industrier är som regel numera så beroende av varandra att en lagring hos ett förelag eller en bransch kommer alt gynna hela landels industri liksom samhället i övrigi. Enligt min mening skulle det vidare bli svårt att fastställa rimliga, lämpliga och rättvisa minimilagernivåer hos olika förelag vilkel är förutsättningen för au en minsta tilläten lageruthållighel skall kunna bestämmas.

Jag föreslår därför efter samråd med chefen för finansdepartementet, att finansieringen av den av mig förordade lagringen sker genom en höjning av den särskilda beredskapsavgifien för oljeprodukter. En myckel slor del av industrin liksom fiertalet konsumenter fär härigenom bidra lill finansieringen vilket synes rimligt med hänsyn till de petrokemiska produkternas vidsträckta användning och stora betydelse för hela samhället. Mitt förslag medför att lagren kommer att ägas av staten.

Enligt beslul av riksdagen (prop. 1975:92, s. 118, SkU 1975:30, rskr 1975:204) fonderas inkomsterna från avgiften i en särskild icke räntebärande fond hos riksgäldskoniorel (Oljelagringsfonden), Medel för uppbyggnad av beslutad lagring betalas ut efter beslut av regeringen.

En höjning av den särskilda beredskapsavgiften på bensin med 1 öre/liter (lill 6 öre/liter) och på eldningsolja och motorbrännolja med 2 kr/m' (till 7 kr/m') skulle pä grundval av den väntade förbrukningen budgetåret 1975/76 inbringa 96 milj. kr. på ett budgetär fördelade på

bensin 45 milj. kr.

eldningsolja och motorbrännolja 51 milj, kr.

96 milj. kr.

Prop. 1975/76:152 44

Med hänsyn lill den bedömda förbrukningsuivecklingen under femårsperioden 1977-1981 kan avgiftshöjningen grovt uppskattat inbringa ca 520 milj. kr. under perioden vilket skulle täcka investeringar i lager och förrådsbyggnader, 480 milj. kr., och driftkostnader, 40 milj. kr., dvs. tillsammans 520 milj. kr. under en femårig uppbyggnadsperiod. Härigenom uppnås en uthållighet av tre månader beräknad på 1974 års förbrukning.

Mitt förslag förutsätter dels en ändring av lagen (1973:1216) om särskild beredskapsavgift för oljeprodukter, dels medgivande från riksdagen alt behållningen i oljelagringsfonden får användas för fredskrislagring av produkter inom det petrokemiska varuområdet.

Frågan om varorna skall lagras centralt eller hos de förelag som förbrukar dem bör lösas från fall lill fall. Hänsyn far då tas till såväl beredskapsmässiga som ekonomiska faktorer. Flera av de varor det här är fråga om är lagringskänsliga och bör därför lagras på ett sätt som medger omsättning av lagren lill lägsta kostnad. Jag återkommer lill denna fråga i del följande.

Enligt FBU bör försäljning ur fredskrislager vid en fredskris ske till rådande marknadspriser. Situationer kan enligl FBU tänkas, i vilka det kan vara motiverat att utnyttja lagren för all motverka kraftiga prishöjningar

Av remissinstanserna framhåller slatens pris- och kartellnämnd (SPK) betydelsen av att prisfrågorna uppmärksammas både vid försäljning ur lager i kris och vid omsättning. Med hänsyn lill de prispoliliska aspekterna av en fredskrislagring önskar SPK vidare medverka vid det slutliga utarbetandet av varulislan. SIND menar att om staten skall svara för hela fredskrislagringen, sådana priser bör tas ut vid försäljning i kris att förelagen inle minskar sin egen lagring, då del slalliga lagret byggs upp.

För egen del anserjag att ett fredskrislager i princip bör få tas i anspråk endast för att vid störningar i tillförseln av insatsvaror motverka negativa följder för samhället. Uttag ur fredskrislager bör således normalt inle ske för alt dämpa prisutvecklingen för en vara. Situationen måste dock bedömas från fall till fall och det kan inte uteslutas all situationer kan inträffa då lägre pris än marknadspris bör övervägas. Den bedömningen bör tillkomma regeringen. Fredskrislager bör liksom beredskapslager tas i anspråk först efter beslut av regeringen.

2.6.3 Skyldighet för företag att medverka vid lagring och omsättning av statligt ägda lager för försörjningsberedskap

FBU bedömer del som sannolikt att en beredskapslagring i ökad utsträckning måste ske hos de producerande företagen. Detta gäller inte minst om en lagring av reservdelar och maskinförnödenheter aktualiseras men även då del gäller varor med låg lagringsbesländighet eller som är anpassade till produktionen hos visst företag. FBU påpekarail några svårigheter hittills inte har förelegat att träffa avtal med förelag om sådan lagring. Enligt FBU kan det dock inte uteslutas att problem kan uppstå i vissa fall.

Prop. 1975/76:152 45

FBU föreslår därför att regeringen får bemyndigande all ålägga förelagen att medverka vid den fysiska lagringen och vid omsättningen av statliga lager. Staten skulle därvid hell och hållet stå för uppkommande kostnader. FBU menar att ell åläggande bör tillgripas endast i de undanlagsfall när del visat sig omöjligt alt uppnå en överenskommelse på annal salt,

Enligl förslaget skall förelag kunna åläggas att mol ersättning av staten lagra vad som motsvarar förelagels normala fredsmässiga förbrukning under tolv månader då det gäller reservdelar och maskinförnödenheter för den egna maskinparken och sex månader dä det gäller andra varor.

Ingen av remissinstanserna har några invändningar mol FBU:s förslag.

Jag delar FBU:s åsikt all det i viss ökad utsträckning kommer all bli angeläget all kunna lokalisera beredskapslager till förbrukande produktionsföretag. Många varor som det har blivit nödvändigt att lagra - inte minst på del petrokemiska varuområdet -har begränsad lagringsbesländighet. Vissa varor är vidare fariiga för människor och miljö och bör därför inte transporteras mer än absolut nödvändigt. Ett särskilt problem är all kvalilels-kraven förändras över tiden. 1 fräga om vissa beredskapslagrade varor förekommer ett fiertal olika kvaliteter. Beredskapslagret mäsle i sädana fall ha en sammansättning som i huvudsak avspeglar den normala fredsmässiga förbrukningen dels för all lagret skall kunna användas i ett krisläge, dels för att omsättning över huvud taget skall kunna ske. Det är vanligtvis svårt att hålla ett centralt lager helt aktuellt. Hänsyn mäste givetvis tas till all omsälinings- och transportkostnader kan bli höga, om omsättning av ell centralt lager mäste ske ofta.

Jag vill betona alt ÖEF i sin beredskapslagring har myckel låga lagringskostnader Delta har åstadkommits bl. a. genom rationell lagerhanteringsteknik och lokalisering av lagren lill platser där markkoslnaderna är låga. Av kostnadsskäl är det därför endast för ett mindre anlal varor som en lagring hos förelag är att föredraga. Emellertid bör, som jag redan har anfört, även lager av vissa varor av säkerhets- och miljöskäl föriäggas nära platsen för förbrukningen. Min slutsats är att företag bör kunna åläggas all upplåta lagerutrymme eller plats för sådant utrymme för beredskapslagring av insatsvaror samt att omsätta beredskapslagrade insatsvaror Delsamma bör också gälla sädana varor som enligt mitt förslag skall fredskrislagras.

Ersättning bör utgå för företags kostnader som uppkommer i samband med lagring. Eventuell merkostnad vid omsättning av lager bör också täckas av staten.

FBU föreslår all företag bör kunna åläggas all mot ersättning hålla egna beredskapslager av reservdelar och maskinförnödenheter. Jag avser alt återkomma till denna fråga i ett senare sammanhag.

Jag återkommer i det följande till de anslagsfrågor som uppkommer för budgetåret 1976/77 till följd av vad jag förordat om uppbyggnad av fredskrislager m. m.

Prop. 1975/76:152 46

2.6.4 Åtgärder för an uppräiihålla försörjningsviktlg produktion inom landet

FBU analyserar i betänkandet olika statliga stödåtgärder som är tänkbara för att inom landet bibehålla sådan produktion som hotas av nedläggning och som är väsenilig frän försörjningsberedskapssynpunkl.

FBU hänvisar lill den diskussion om olika stödåtgärders för- och nackdelar som fördes i delbeiänkandet Ds H 1972:3 Kläder och skor, försörjningen i en kristid och framhäller att del inle finns anledning alt ändra det principiella synsätt som där redovisades. Delta innebar bl, a. alt kapiialstöd ansågs ha väsentliga fördelar framför övriga övervägda stödåtgärder.

FBU lämnar i slulbeiänkandel även vissa andra principiella synpunkter på utformningen av produklionsfrämjande åtgärder. Bl. a. framhåller FBU att sambandet mellan försörjningsberedskapspolitiska åtgärdersaml industri-och arbetsmarknadspolitiska åtgärder mäsle beaktas.

Remissinstanserna har i stort inga invändningar mot FBU:s allmänna syn i frågan. SIND menar dock att, mot bakgrund av att FBU föreslår ökad samordning mellan försörjningsberedskaps- och övrig näringspolitik, FBU borde närmare ha bedömt de strukturella och resursfördelningsmässiga aspekterna i sina överväganden, SIND framhåller vidare alt vid val mellan produktionsstödjande åtgärder och andra åtgärder som t. ex. beredskapslagring, hänsyn bör tas lill inte endast de slalsfinansiella kostnaderna utan även till de andra kostnader samhället åsamkas av att kapital och arbetskraft binds i en svag bransch med svåra strukturproblem och begränsade utvecklingsmöjligheter, Lagringsaliernaiivei bör därför i vissa fall föredras trots att de statsfinansiella kostnaderna för att upprätlhälla produktionen är lägre.

Enligl Lö bör motiv av beredskapsskäl hållas i sär från andra motiv för stödåtgärder, medan däremoi de faktiska stödåtgärderna måste vara samordnade med utgångspunkt i olika mål. Jag delar LO:s uppfattning i denna fråga.

Jag delar i huvudsak FBU:s principiella syn på hur stöd till nedläggningshotad försöriningsviktig produktion bör vara utformat. Jag anser sålunda alt kapitalstöd är alt föredra framför löpande driftbidrag och åtgärder vid gränsen. FBU menar att produktion i statlig myndighelsregi bör övervägas i de fall drifibidrag föresläs. Även jag anser alt företagsformen vid fortsatt produktion bör ägnas särskild uppmärksamhet om driftbidrag aktualiseras. Produktion i myndighelsregi bör dock inte ifrågakomma. 1 fråga om behovet av att i undanlagsfall tillgripa importrestriktioner vill jag påminna om vad föredragande departementschefen framhöll i prop. 1972:127 angående försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet.

Jag vill här erinra om alt utredningen konstaterar att det inte bör uteslutas att man i klart avgränsade fall kan finna det lämpligt att använda sig av importrestriktioner eller restriktioner i exportlandet, om man kan träffa överenskommelse om detta med enskilda länder. Man får heller inle, anser utredningen, bortse från att åtgärder vid gränsen även i andra fall, dvs, för större varuområden, kan behöva

Prop. 1975/76:152 47

övervägas om en sista utväg för all bevara en från försörjningssynpunkt nödvändig produktionskapacitet inom landet. Till uttalandet om importrestriktioner ansluter sig kommerskollegium. Även jag biträder utredningens uppfattning.

Riksdagen lämnade vid behandlingen av frågan detta uttalande utan erinran.

I slulbeiänkandel överväger FBU längre gående stödåtgärder för beredskapsproduktion än f n, och redogör för två typer av åtgärdssystem som enligl FBU bör kunna tillgripas för all säkra försörjningsviktig produktion nämligen slalliga "köp" av beredskapsproduktion eller produktionskapacitet från Slalliga och privata företag (offertsyslem) och ränte- och amorteringsfria lån för förelags behov av rörelsekapital.

Offertprincipen innebär au företag på begäran av staten lämnar offert avseende kostnaderna för all upprätlhälla viss produktion. Skyldighel att på anmodan avge offert föreligger för Statsföretag AB medan offert hittills inte infordrats frän privata företag, FBU finner det naturiigt att ett offertsystem tillämpas generellt mol både privata och statliga företag i de fall då produktion av försörjningsberedskapsskäl bör bibehållas i landet men inte kan motiveras frän rent företagsekonomiska utgångspunkter.

Av remissinstanserna tillstyrker ÖEF och Statsföretag AB den föreslagna ökade användningen av offertsysiemei medan SIND menar att även om systemet har fiera tilltalande drag - bl. a. gynnas de förelag som kan länkas överieva en strukturomvandling samtidigt som strukturomvandlingen påskyndas - är fiera problem förknippade med förslaget. SIND befarar dels att företag som erhållit stöd i en sådan bransch på sikt inie kan upprätthålla utlovad produktionskapacitet, dels att man genom systemet minskar antalet företag i branschen så all en begränsning av konkurrensen blir följden. SIND anser det därför vara tveksamt om del kan antas som en generell metod för att säkra produktionskapacitet i svaga branscher.

De stödåtgärder som FBU i sitt delbetänkande föreslog skulle genomföras avsåg främst kapiialstöd för anskaffning av maskiner och byggnader inom beklädnadsindustrin. Stödet kom härigenom huvudsakligen att ha betydelse för den kapitalintensiva delen av beklädnadsindustrin (textil och trikå). Främst mot bakgrund av de problem som f. n, finns all upprätthålla en för ell krisläge tillräcklig inhemsk produktionskapacitet inom skoindustrin, diskuterar FBU olika möjligheter att stödja arbetsintensiv tillverkning. FBU föreslår all ett kapitalstöd i form av ränte- och amorteringsfria 1 å n skall kunna ges för företags behov av rörelsekapital. Lånen bör liksom nuvarande avskrivningslån ges på villkor alt viss produktionskapacitet skall garanteras i en kristid. Vidare bör lån enligl förslaget ges när det förenas med vissa åtgärder i produktiviletsfrämjande syfte.

Ingen av remissinstanserna vänder sig mot FBU:s förslag i fråga om kapiialstöd till arbetsintensiv försörjningsviktig produktion, NO betonar dock vikten av att konsekvenserna i konkurrens- och strukturhänseende noga beaklas.

Prop. 1975/76:152 48

I fråga om FBU:s förslag att offertsysiemet skall ges en ökad användning i försörjningsberedskapssammanhang vill jag påminna om alt detta tidigare kommit till användning då det gällt alt trygga inhemsk försörjningsviktig produktion. Offertprincipen har således utnyttjats i två fall, dels för alt säkra produktion av kardgarn dels för att bibehålla den inhemska produktionskapaciteten av jäst. Offerten lämnades vid båda tillfällena av Statsföretag AB.

Jag anser att offert i'fortsättningen bör kunna las in även från privata företag. Härigenom erhålls ett bättre underiag för en bedömning av de merkostnader som en beredskapsproduklion kan kräva. Särskilt då offertprincipen används i vikande branscher bör en bedömning göras av företagens framlidsförutsättningar. I de fall privata företag erhåller statligt stöd mäsle samhället självfallet ges full insyn i förelagets verksamhel.

Som jag redan har nämnt anserjag alt kapiialstöd i princip är att föredra framför driftbidrag och åtgärder vid gränsen. Det kapiialstöd i form av avskrivningslän till teko-, sko- och garveriindustrin som sedan år 1973 lämnats i första hand lill den grundtextila tillverkningen har enligl min mening haft en god effekt och varil den huvudsakliga anledningen lill att denna tillverkning till stora delar har kunnat upprätlhållas. Enligt FBU bör röriiga gränser - utöver nu gällande 50 96 - kunna tillämpas för avskrivningslän och lånegarantier vid investeringar.

De regler som nu gäller för kapitalslödel har enligl min mening visat sig ändamålsenliga. FBU:s förslag till riktlinjer för ett mera allmänt inriktat kapitalstöd och till röriiga gränser för avskrivningslån utöver de nu gällande har jag inie anledning alt nu ta ställning till. Frägan får prövas när konkreta fall föreligger.

FBU föreslår att vissa procedurregler och samordningsförfarandet skall gälla för upphandling av sädana varor för vilka försörjningsberedskapen är otillfredsställande. Enligt FBU bör således upphandlande myndigheter före upphandling av sådana varor anmäla upphandlingen för regeringen då den överstiger ett visst belopp. De varor som skall bli föremål för särskilda procedurregler bör enligt FBU fastställas av regeringen efter förslag av ÖEF. Enligt FBU bör ÖEF orientera upphandlande myndigheter i fräga om vilka varor försörjningslagel börjar bli bekymmersamt. Med hänsyn till den betydande kommunala upphandlingen föreslår FBU vidare alt även kommunala upphandlingsorgan bör erhålla motsvarande information.

Flertalet remissinstanser tillstyrker FBU;s förslag eller lämnar del utan erinran. NO och KF förordar dock att avsteg frän en affärsmässig upphandling endast bör ske i undantagsfall.

Enligl upphandlingskungörelsen åligger del myndigheterna själva all avgöra vilka upphandlingsärenden som är av sådan belydelse med utgångspunkt i centrala samhällsmål att de bör hänskjutas till regeringen för avgörande.

Fr. o. m. år 1973 gäller särskilda regler vid upphandling av teko-, sko-

Prop. 1975/76:152 50

3. Energiberedskapsutredningen (CBU) 3.1 Inledning

Under vintern 1973-1974 minskade eit antal oljeproducerande länder i Mellersta Östern sin produktion av olja. Denna produktionsminskning medförde en nedgång i den svenska importen av råolja och andra oljeprodukter fr. o. m. december 1973.

I detta läge vidtog regeringen en rad älgärder med syfte att bibehålla produktion och sysselsättning på en hög nivä och möjliggöra att viktiga samhällsfunktioner som sjukvård, undervisning och kommunikationer skulle kunna upprätlhållas. Av dessa åtgärder kan nämnas beslutet i mitten av november 1973 om att starta en energisparkampanj som syftade till en minskning av oljeförbrukningen med 15 "o, och den samtidiga begäran hos riksdagen att allmänna ransoneringslagen (1954:280) och allmänna förfogandelagen (1954:279) skulle äga tillämpning t. o. m. den 30 november 1974. Vidare föreslog regeringen i särskild proposition att riksdagen skulle anta en lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.

Vissa generellt utformade restriktioner beiräffande förbmkningen av elektrisk kraft infördes den 2 januari 1974. Förberedelser vidtogs för att genomföra kvotransonering för alla elförbrukare. 1 slutet av december 1973 infördes vissa restriktioner på bränsleområdet. Ransonering av drivmedel och eldningsolja inleddes den 8 januari 1974.

Drivmedelsransoneringen upphävdes fr. o. m. den 30 januari och ransoneringen av övriga bränslen den 15 mars 1974. Den planerade kvolranso-neringen på elkraftområdet behövde inte sättas ikraft. De restriktioner som hade införts på elområdet upphävdes successivt under februari och definitivt den 9 mars.

Huvudkravet på en god försörjningsberedskap är att vid inträffade krislägen snabbt kunna anpassa inhemsk efterfrågan till existerande utbud. Detta krav måste uppfyllas för att den med beredskapslagringen av bränslen och drivmedel avsedda försörjningsulhållighelen skall kunna ernås. Det är därför angeläget all reglerings- och ransoneringsberedskapen fortlöpande upprätthålls pä en tillfredsställande nivå och kontinuerligt anpassas till samhällsutvecklingen.

Mot denna bakgmnd föreslog dåvarande chefen för handelsdepartementet den 22 mars 1974 att särskilda sakkunniga skulle tillkallas med uppgift att utreda vissa beredskapsfrågor med särskild inriktning på fredskriser dvs. lägen dä produktion, sysselsättning, export och konsumtion inte kan upprätthållas i normal omfattning på grund av importbortfall av en eller flera försörjningsviktiga varor.

De sakkunnigas uppdrag innebar sammanfattningsvis att de skulle

- granska och värdera olika lösningar att begränsa förbmkningen av energi med hänsynstagande till kravet på snabbhet, administrativ enkelhet och rättvis fördelning.

Prop. 1975/76:152 51

- utreda den centrala, regionala och lokala organisation av krisförvallningen på energiområdet som kan vara lämplig,

- studera informationen till allmänheten under försörjningskriser på energiområdet,

- undersöka möjligheten att förbättra försörjningsinformalionen,

- följa utvecklingen på det internationella planet såvitt avser system för fördelning av olja och ta del av informationsläget beträffande oljeförsörjningen från råvarukällan till Sverige hos de internationella oljebolagens dotterbolag i Sverige samt

- göra de internationella jämförelser som kan anses motiverade och studera erfarenhelerna utomlands av försörjningskrisen 1973-1974.

De sakkunniga' som antog namnet energiberedskapsutredningen avgav den 30 september 1975 belänkandet (SOU 1975:60-61) Energiberedskap för krislid.

Till betänkandet har fogals tvä reservationer av Erik Svensson samt av Tage Sundkvist och Karl-Erik Tengroth och tvä särskilda yttranden av Erik Svensson och Nils-Gustaf Danielson.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren, Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen (RPS), centralnämnden för fastighetsdata, datainspektionen, överbefälhavaren (ÖB), fortifikationsförvaltningen (Fort F), försvarets materielverk (FMV), civilförsvarsstyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, socialstyrelsen, postverket, televerket, statens järnvägar (SJ), statens vägverk (W), statens väg- och trafikinstitut, statens trafiksäkerhetsverk, sjöfartsverket, luftfartsverket, transportnämnden (TN), statskontoret, generaltullstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statistiska centralbyrån (SCB), riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), nämnden för samhällsinformation, lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd (JN), skogsstyrelsen, kommerskollegium (KK) som bifogat yttrande av Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg-Västsvenska handelskammaren, Skånes handelskammare, handelskammaren i Gävle samt Västerbollens handelskammare, statens pris- och kartellnämnd (SPK), konsumentverket, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), statens induslriverk (SIND), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), bostadssiyrelsen, statens råd för byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning, statens planverk, statens vattenfallsverk, statens brandnämnd, länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Östergötlands län, länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i Norrboitens län, riksnämnden för kommunal beredskap, ÖEF-ulredningen, energisparkommillén, Centrala driftledningens beredskapsnämnd som avgitiv ytirande för statens vattenfallsverk - som även framför egna synpunkter-. Svenska elverksföreningen samt Svenska kraft-

' Landshövding Karl Frithiofson, ordförande, ledamöterna av riksdagen Karl Bengtsson, Tage Sundkvist och Maj-Britt Theorin, direktören Hans Falk, direktören Sven Swaning, förbundsordföranden Erik Svensson och direktören Karl-Erik Tengroth.

Prop. 1975/76:152 52

verksföreningen. Hyresgästernas riksförbund. Kooperativa förbundet (KF), Landsiingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Motorbranschens riksförbund, Näringslivets energidelegation som avgivit ytirande för Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO) samt Sveriges industriförbund, Scandinavian Airlines System (SAS), Storstockholms lokaltrafik AB (SL), Svensk industriförening. Svenska busstrafikförbundet, Svenska båtindustriföreningen, Svenska handelskam-marförbundel, Svenska kommunförbundet, Svenska petroleum institutet, Svenska riksbyggen. Svenska vatten- och avloppsverksföreningen. Svenska värmeverksföreningen. Svenska akeriförbundet, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening, Sveriges grossistförbund, Sveriges radio (SR), Sveriges redareförening, VVS-lekniska föreningen. Ångpanneföreningen, Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO), som bifogat yttranden från Svenska kommunalarbetareförbundet samt Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

3.2 Nuvarande ordning

ÖEF är den myndighet som centralt svarar för planeringen av försöri-ningsberedskapen beiräffande importerade bränslen. ÖEF ansvarar också för samordningen av beredskapsålgärderna för hela energiområdet. Inom ÖEF drivs arbetet inom en särskilda bränslebyrå. ÖEF utarbetar försörjningsplaner i vilka behov av bränsle för olika krissituationer ställs mol tillgångar i form av t. ex. tvångslager hos oljehandel och storförbrukare samt kommersiella lager. Sådana försörjningsplaner har legat till gmnd för de oljelagringsprogram som riksdagen godkänt.

ÖEF ansvarar vidare för ransoneringsförberedelserna på bränsleområdet. Förberedelser för ransonering av drivmedel handhas av transportnämnden. Slatens vattenfallsverk svarar för förberedelser av ransonering av elektrisk kraft.

Ransoneringsplaneringen på energiområdet samordnas av ÖEF.

I händelse av försörjningskris kan ansvaret för ransonering läggas på särskilt inrättade myndigheter. Under andra världskriget fanns en bränelskom-mission, och i samband med Suez-krisen 1956-1957 inrättades en särskild nämnd inom handels- och industrikommissionen med uppgifl alt leda och övervaka förbmkningsregleringen av flytande bränsle. Under vintern 1969-1970, då det rådde brist på elenergi, inrättades en särskild nämnd, statens elransoneringsnämnd (SERN), som fick i uppgift att genomföra en reglering av elförbmkningen.

Under oljekrisen vintern 1973-1974 låg huvudansvaret för regleringen på bränsleområdet på en nyinrättad självständig myndighet knuten till ÖEF, bränslenämnden (BN). Nämnden hade det överordnade ansvaret för ransoneringen av olja, bensin och andra flytande bränslen. Nämnden fördelade vidare landets tillgångar av dessa bränslen till olika huvudändamål. Or-

Prop. 1975/76:152 53

ganisatoriskt var ransoneringssystemet i övrigt uppbyggt på följande sätt:

Vissa statliga myndigheter och organ erhöll särskild kvot av flytande drivmedel för myndighetens (organets) interna behov. Dessa myndigheter och organ meddelade därefter underiydande regionala organ den närmare fördelningen och användningen av de till förfogande ställda drivmedelstillgångarna samt svarade för redovisning direkt till den centrala bränsleför-söriningsmyndigheten.

Transportnämnden fördelade den för civila transportväsendet avdelade drivmedelskvoten till statens järnvägars centralförvaltning, sjöfartsverkets centralförvaltning och luftfartsverket centralförvaltning för respektive transportområden samt till länsstyrelserna för vägtrafik (inkl. SJ:s och postverkets bussar).

Sjöfartsverkets ceniralförvaltning fördelade pä länsstyrelserna del av tilldelad kvot för viss sjöfart.

Luftfartsverkets centralförvaltning var tilldelningsmyndighet för civila luftfartyg och flygverkstäder.

Den för jordbruk, trädgårdsnäring, rennäring och fiske reserverade driv-medelskvoten fördelades av statens jordbruksnämnd (JN) på länsstyrelserna.

Länsstyrelse var regional tilldelningsmyndighet för vissa förbruknings-ändamål och hade redovisningsskyldighet direkt till den centrala bränsleförsörjningsmyndigheten.

Länsstyrelse fördelade till kommun av erhållen kvot den kvotdel, som erfordrades för tilldelning till mopedägare samt av kvoten för jordbmk och trädgårdsnäring den kvotdel som erfordrades inom kommun. Länsstyrelse kunde därjämte - om så ansågs lämpligt - till kommun delegera ansvaret för drivmedelstilldelning för fiske och för ägare av icke registreringspliktiga båtar med bruttodräktighet under 20 regislerlon.

I likhet med vad som skedde vintern 1969-1970 inrättades en elransoneringsnämnd som fick ansvaret för att planera och genomföra en reglering av förbrijkningen av elektrisk kraft.

För alt samordna de olika departementens och myndigheternas handläggning av frågor om energiförsörjningen på kort sikt tillsattes en särskild försörjningsberedning vars ordförande var handelsministern. Vidare bildades en samordningsgrupp på tjänstemannanivå för beredning av ärenden inom det ekonomiska försvaret vilka berörde fiera departement.

3.3 Utredningen

3.3.1 Försörjningskrisen 1973174

EBU lämnar inledningsvis en allmän översikt över de beredskapsåtgärder som vidtagits pä energiområdet under och efter andra väridskriget.

Vidare lämnas vissa uppgifter om Sveriges energiförsörjning. Del framgår bl. a. att väridens kända och utvinningsbara oljereserv i början av år 1973

Prop. 1975/76:152 54

uppgick till drygt 90 miljarder lon råolja. Drygl 50 procent av dessa reserver finns i Mellersta Östern. OPEC-ländernas (Organisation of Petroleum Expor-ting Countries) andel av väridsproduktionen var 1972 51,5 procenl. Sju internationella oljebolag svarade år 1973 för 52,6 procent av väridsmarknaden. Samtidigt var deras andel av den svenska marknaden 62,6 procenl. Oljan dominerar den svenska energitillförseln med hela 73 procenl. Huvuddelen av den råolja och de oljeprodukter som importeras till Sverige har sitt ursprung i Mellersta Östern och i Afrika.

Uppgifterna i tabell 1 ger en viss uppfattning om den försöoningsbild som man i beredskapsplaneringen måste möta med olika åtgärder.

Tabell 1 Sveriges försörjning med oljeprodukter år 1972

	Inhemsk	Import	Export	Förbmk-	Varav från
	raffine-			ning	svenska
	ring				raff.
	milj, m'	milj. m'	milj, m'	milj. m'	procent
Motorbensin	1,7	2,4	0,2	3,8	45
Övriga drivmedel	0,9	2,1	0,2	2,9	32
Tunn eldningsolja	3,4	6,4	0,6	9,3	37
Tjock eldningsolja	5,2	9,2	0,9	13,5	39
Övriga energiprodukter	0,9	0,2	0,1	1,0	87
Petrokemiska varor	0,2	1,2	0,2	1,2	14
Totalt	12,4	21,5	2,1	31,7	39

EBU lämnar en redogörelse för utvecklingen av försörjningskrisen 1973-1974 såväl internationellt som i Sverige.

Kriget mellan Israel och Egypten/Syrien bröt ut den 6 oktober 1973. Redan den 18 oktober beslöt OAPEC-länderna genomföra produktionsnedskärningar. Minskningen i råoljeutvinningen var störst i november 1973 då OAPEC-ländernas produktionsnivå låg 22,7 procenl under nivån ett år tidigare. Samtidigt höjdes priset på råolja starkt. Mellan den 1 oktober 1973 och den I januari 1974 mer än tredubblades således råoljepriserna. Fr. o. m. årsskiftet 1973/74 återgick producentländerna successivt till en mer normal råoljeproduktion. Av tabell 2 framgår de produktionsinskränkningar som genomfördes av medlemsländerna i OPEC och OAPEC (Organisation of Arab Petroleum Exporting Countries).

Utvecklingen i Sverige redovisas av EBU månad för månad. Ransoneringen av drivmedel och eldningsolja började den 8 januari 1974. De kon-sumtionsdämpande åtgärderna inom elkraftsektorn riktades inledningsvis in på användningsrestriktioner som i olika omfattning var i kraft under tiden den 2 januari-9 mars 1974. Den elransonering som planerades behövde aldrig påbörjas. Drivmedelsransoneringen upphävdes fr. o. m. den 30 januari 1974 medan kvotransoneringen av olja fortsatte fram till den 15 mars 1974.

Prop. 1975/76:152 55

Tabell 2. Reduktionen i utvinning av råolja oktober 1973-mars 1974 Jämfört med ett år tidigare (i procenl).

OPEC OAPEC

Oktober	4,5	8,9
November	12,7	22,7
December	11,7	21,2
Januari	7,0	13,8
Februari	8,2	14,8
Mars	7,3	13,3

Utvecklingen i Sverige redovisasav EBU månad förmånad. Ransoneringen av drivmedel och eldningsolja började den 8 januari 1974. De konsumtions-dämpande åtgärderna inom elkraftsektorn riktades inledningsvis in pä an-vändningsrestriklioner som olika omfattning var i kraft under tiden den 2 januari-9 mars 1974. Den elransonering som planerades behövdealdrig påbörjas. Drivmedelsransoneringenupphävdesfr. o. m.den20januari 1974medankvo-iransoneringen av olja fortsatte fram till den 15 mars 1974.

3.3.2 Internationella förhållanden samt fördelnings- och informationssystem på oljeområdet

EBU redogör bl. a. för den energiberedskap olika större konsumtionsländer hade före krisen 1973-1974. När del gällde att omsätta dessa beredskapsplaner i praktiskt handlande befanns att man i planeringen inte hade tagit vederböriig hänsyn till fredskriser samt att man ofta överskattat åtgärdernas spareffekt och underskattat deras startlid. Bland åtgärder som var vanliga nämns t. ex. sparkampanjer, kvoteringar i handelsledet, helgtrafikförbud och hastighetsbegränsningar. De vanligaste åtgärderna i vissa europeiska länder framgår av tabell 3. Ett fåtal länder vidtog under krisen förberedelser för att kunna bemästra problemen i ett allvariigare försörjningsläge. Endast Sverige och Nederiänderna införde kortransonering av drivmedel. De internationella erfarenheter som EBU tagit del av vid studiebesök i olika länder och genom inhämtande av material via utrikesförvaltningen redovisas i bilagor till betänkandet. Dessa erfarenheter belyses av utredningen i anslutning lill överväganden om regleringssystem på de olika energiområdena.

Tabell 3. De tio mest frekvenla krisålgärderna i 16 europeiska länder
Aigärd Anlal länder

1. Hastighetsbegränsning 12

2. Exportkontroll 12

3. Trafikreglering (helgkörförbud) 11

4. Förbud mot lösdunkförsäljning 9

5. Sparkampanjer 8

6. Frivillig kvotering 8

7. Regler för temperatur i offentliga lokaler 8

Prop. 1975/76:152 56

Åtgärd Anlal länder

8. Förbud mot reklam- och fasadtielysning 8

9. Periodiskt stängda bensinstationer 7
10. Förbud mot motortävlingar 5

I fråga om olja för uppvärmnings- och processändamål vidtog flera länder frivillig eller obligatorisk kvotering i handelsledet där tilldelningens storiek berodde på leveranserna motsvarande tid året innan.

EBU redogör för den syenska oljemarknadens och för importslmkturen hos de ledande oljeföretagen i landet. Beträffande oljefördelningen under krisen 1973-1974 konstaterar EBU att inga internationella oljeföretag synes medvetet, av lönsamhetsskäl eller andra skäl, ha diskriminerat vissa länder. De störningar som uppkom kan snarare hänföras till olika regeringars intervention genom reglering av oljeexporten.

1 redovisningen av internationella organisationer med uppgifter pä energiområdet beskrivs kronologiskt OECD:s (Organisation for Economic Co-operation and Development) roll under krisen 1973-1974 och den utveckling mot ett avtal mellan konsumentländerna om ett internationellt energiprogram (lEP) som blev en av krisens följder. Programmet innefattar bl.a. system för en tilldelning av olja i kristid.

EBU anser att Sverige, som mäste importera all sin olja, har allt att vinna på ett internationellt fördelningssystem som fungerar i kristid. Vår neutralitetspolitik kräver dock att full handlingsfrihet bevaras genom en omsorgsfull beredskapsplanering.

Det är enligt EBU mycket svårt för eU enskilt land att självt ta in de uppgifter om internationell oljeförsörining som behövs. Genom IEP:s informationssystem anser EBU att möjlighet har skapats att dels normall upprätthålla en god insyn i den internationella oljemarknaden och oljeindustrin, dels i kristid säkra den försörjningsinformation som behövs för beslut om krisåtgärder. EBU finner i övrigt existerande bestämmelser om uppgiftslämnande vara tillräckliga.

I betänkandet lämnas en redogörelse för verksamheten inom utrikes- och handelsdepartementen under krisen. Även i framtiden anser EBU att väsentlig försörjningsinformation bör kunna förmedlas snabbt via utlandsmyndigheterna. EBU anser att beredskapsplanering inom utrikes- och handelsdepartementen för rapportering m. m. bör ingå som ett naturiigt led i regeringskansliets interna planering för energikriser. EBU betonar också betydelsen av fortlöpande uppföljning av internationell fackpress på oljeområdet.

När det gäller förbrukningsregleringar har EBU ansett sig behöva beakta behovet av åtgärder som medger större besparingar än vad som krävs för deltagande i IEP:s krisfördelningssystem. EBU menar att åtgärderna skall vara användbara i situationer som lEP inte omfattar, dvs. krig och avspärrning. Vidare måste Sverige genom en flexibel energiberedskap ha full handlingsfrihet att bedöma de åtgärder som i ett visst läge krävs för

all säkerställa den svenska neutralitetspolitiken. Erfarenheterna från krisen 1973-1974 visar också klart på behovet under tider av akut energibrist av en samordning mellan de nordiska länderna vad gäller regleringsåtgärder. Därför föreslår EBU att en nordisk koordineringsgrupp bildas med uppgift att under försörjningskriser i fred lösa gemensamma nordiska problem rörande t. ex. internordisk trafik och utbyte av ransoneringskuponger. EBU har härvid samrått med representanter för regeringskanslierna i Köpenhamn, Oslo och Helsingfors.

3.3.3 Författningsområdet

För att ge den rättsliga bakgmnden till sina förslag redovisar EBU de viktigaste författningarna som styr regeringens och myndigheternas handlande vid försörjningskriser. Allmänna ransonerings- och förfogandelagarna (1954:280 och 279) är permanenta fullmaktslagar som ger regeringen vida befogenheter att bl. a. reglera handeln med och i förekommande fail förfoga över bristvaror. Båda lagarna är tillkomna i försörjningspoliiiskt syfte. Vid krig träder vissa bestämmelser omedelbart i kraft. Vid krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden orsakade av händelser utanför landet med allvarlig varubrist kan regeringen, om så behövs, själv tillämpa vissa beslämmelser. Riksdagens godkännande skall då inhämtas inom en månad.

Under krisen 1973-1974 antogs särskilda lagar om förbrukningsreglering av elkraft och stadsgas (1973:901 och 1974:114). Med anledning av Sveriges anslutning till lEP har riksdagen vid 1975 ärs riksmöte antagit en oljekrislag (1975:197) för att Sverige skall kunna uppfylla sina förpliktelser enligt lEP-avtalet.

Både allmänna ransoneringslagen och förfogandelagen ses f n. över. 1967 ärs rekvisitions- och förfogandeutredning (RFU) avlämnade den 29 september 1975 betänkandet (SOU 1975:65) Förfogandelagstiftningen till chefen för försvarsdepartementet och ransoneringslagsutredningen (RLU) den 14 november 1975 betänkandet (Ds H 1975:3) Ny ransoneringslag till chefen för handelsdepartementet. EBU överlät åt RLU att behandla samtliga de lagftågor som aktualiserats av EBU:s förslag.

3.3.4 Konsumtionsbegränsningar på energiområdet

EBU konstaterar att samhällets sårbarhet för störningar i energitillförseln har ökat med den ökade specialiseringen och industrialiseringen. Olika kriser under efterkrigstiden har medfört att beredskapsplaneringen numera också behöver inriktas mot fredskriser.

EBU framhåller att avvägningen mellan olika samhällsmål blir annoriunda

EBU anger exempel på mer övergripande mål som kan gälla i ett freds-krisläge.

Försörjningsmål Även i en fredskris bör jordbmksnärings- och livs-

medelsindustrin prioriteras.

Prop. 1975/76:152 59

Behovsanpassad Systemet innebär att begränsade resurser kan fördelas

tilldelning mer optimalt. Stor administration krävs. Exempel är

licenser till industrin, licenser till fastigheter och kortransonering av drivmedel.

3.3.5 Kortransonering av drivmedel

EBU redogör i sitt betänkande för det ransoneringssystem som var planerat år 1973. Mellan åren 1970 och 1973 utarbetade TN tillsammans med dåvarande bilregisternämnden och AB Statskonsult i samråd med ÖEF ett datoranpassal ransoneringssystem pä drivmedelsomrädel. Enligt detta system kan i ett krisläge s. k. standardkort sändas ut frän centrala bilregistet (CBR) till varje fordonsägare som betalat skatt och försäkring. Standard-korlen berättigar till inköp av visst antal liter drivmedel. Avsikten härmed är all möjliggöra för fordonsägare att utföra de mest nödvändiga körningarna i avvaktan pä att deras ansökan om individuell s. k. behovstilldelning hinner prövas och eventuell tilldelning ske. Dessutom minskas risken för ett sammanbrott i den kollektiva trafikapparaten pä gmnd av en plötslig trafikökning.

Utöver standardkorten finns datoranpassade behovskort för varierande drivmedelsmängder. Utsändning av dessa sker från CBR efter länsstyrelsernas beslut som överförs till CBR via länsstyrelsernas bildskärmsterminaler.

Den regionala planeringen var före krisen 1973 i huvudsak inriktad mol krig och avspärrning. EBU anser att fredskrispl a ne-ringen bör ägnas ökad uppmärksamhet och att milande personalplaner för beredskapsorganisationen bör upprättas. Vidare bör man - bl. a. mot bakgmnd av det hårda tryck länsstyrelserna utsattes för under krisen 1973-1974 - kunna ge avkall på ambitionen att i akuta krislägen upprätthålla alla ordinarie rutiner. En sådan prioritering kan enligt EBU innebära att förvaltningen genom sin snabba insats kan förebygga de skadeverkningar som en kris annars kan medföra.

TN bör enligt EBU ges erforderiiga resurser för att genomföra utbildning pä regional nivå. För att undvika dubbelarbete bör TN och ÖEF så långt som möjligt samordna sina utbildningsinsatser.

EBU berör även den kommunala beredskapsplaneringen. Kommunen var under krisen bl. a. tilldelningsmyndighet för behovsransoner lill förbrukare och maskinhållare inom jordbruks- och trädgårdsnäringen vad gällde främst traktorer och motordrivna redskap. EBU förordar alt man även i den kommunala beredskapsplaneringen ägnar fredskrisfallei ökad uppmärksamhet och man vid begränsade planeringsresurser bör prioritera förberedelser för energikriser i fred. Vidare framhålls att denna planering på sikt bör kunna samordnas med den kommunala energiplanering som berörs i regeringens proposition (1975:30) om energihushållning m. m. Genom ett sådant förfarande kan kommunen i kristid bättre överblicka de lokala försörjningsmöjligheterna och fördelningsproblemen.

I fråga omCBR:s medverkan anser EBU att ransoneringsupp-

Prop. 1975/76:152 60

gifierna, liksom vad gäller länsstyrelserna, i ell krisläge bör prioriteras framför många normala arbetsuppgifter. EBU föreslår vidare att det bör uppdras ål statskontoret all i samråd med TN, ÖEF och bilregislernämnden (TSV) utreda behov av och tekniska möjligheter lill beredskapsinstallation i kristid hos de regionala ransoneringsenhelerna av dataterminaler och telexutrusi-ning.

EBU diskuterar defördelningsprinciper som bör gälla i ell ransoneringssystem. Enligl EBU:s direktiv skall ransoneringsåtgärderna värderas med hänsyn lagen lill krav på snabbhet, administrativ enkelhet och rättvisa, EBU framhåller att del är väsentligt att regeringens övergripande fördelningspolitiska målsättning kommer lill uttryck i tillräckligt precisa tilldelningsnormer så alt behandlingen blir så enhetlig som möjligt med beaktande av den handlingsfrihet som enligt EBU alltid måste medges länsstyrelser och kommuner. Snabbhet krävs för att en kontrollerad tilldelning skall kunna införas innan försörjningsläget försämras genom hamstring och ohämmad förbrukning. Enkelhet eftersträvas för all slippa slora kostnader och uppbyggnad av betungande och svåravvecklad förvaltning. Målen enkelhet och snabbhet står således i viss motsats till målet rättvisa, EBU anser alt ett "rättvist" ransoneringssystem ställer stora krav på resurser för utbildning, information, förfinad teknik etc.

Del kan enligl EBU vara svårt att i ett osäkert försörjningsläge dimensionera åtgärderna efter exakta sparmål. Besparingsmålets storiek kommer att uppfattas olika beroende på hur allvariigt läget bedöms, under vilken lid på året som ransonering sätts in osv. Här krävs enligt EBU en bred information lill allmänheten från myndigheterna. Frågan om rätt dimensionering av beredskapsålgärderna är enligl EBU ytterst en fråga om hur väl utvecklad den åtgärdsarsenal är som man beredskapsplanerat för. Det har därför varil EBU:s strävan att ställa så mänga regleringsinstrument som möjligt till regeringens förfogande.

I fråga om systemet med standardransoner anser EBU att det kan bli aktuellt alt utsända sådana flera ransoneringsperioder i följd dels för att minska trycket på den kollektiva trafikapparaten dels för att kunna upprätthålla full sysselsättning och produktion.

Siandardransonen dimensioneras med hänsyn tagen till ett uppskattat transportbehov under en viss begränsad tid. EBU anser det därför vara rimligt att ransonen för en period inte får utnyttjas under en senare period.

Länsstyrelserna föresläs även i framtiden erhålla länskvoter som i kubikmeter anger den kvantitativa ramen för länsstyrelsernas handlande. Inom denna ram bör länsstyrelsen medges viss frihet att prioritera angelägna behov inom regionen.

Under ransoneringsperioden framställdes önskemål från företag och myndigheter om egna kvoter (kortbanker) för t. ex. tjänsteresor. Flera länsstyrelser skapade kortbanker under ransoneringen. Företag eller förvaltningar fick inköpskort för drivmedel vilka de själva kunde fördela. Här-

Prop. 1975/76:152 61

igenom avlastas länsstyrelsens arbete. Samtidigt får ocksä den som bäsl kan överblicka de individuella behoven inom ett företag eller en myndighet möjlighet aU bestämma hur tilldelad kvantitet skall fördelas.

EBU menar att egenk volsystemet bör kunna fä ökad belydelse i framtiden. Praktiska skäl liksom kraven pä en kontrollerad fördelning talar dock för en restriktiv användning. Vissa allmänna riktlinjer för ett egenkvolsyslem redovisas av EBU. TN föreslås utforma de närmare anvisningar som erfordras för länsstyrelsernas egenkvottilldelning liksom för utnyttjande av de s.k. katastrofkassorna genom vilka kort kan delas ut till fordonsägare som av nägon anledning inte erhållit grundtilldelning.

Under och efter drivmedelsransoneringen fördes en rad förslag fram om ändringar i del system som tillämpats. EBU har studetat en del av dessa förslag närmare. EBU förordar att kilometerskatlesystemel utnyttjas för automatisk tilldelning av drivmedel till de dieseldrivna yrkes-fordon som finns registrerade i systemet. Yrkeslrafikanlerna får på så sätt en snabb tilldelning som i stort överensstämmer med deras behov samtidigt som länsstyrelserna avlastas arbete. Den totala kostnadsbesparingen för en ransoneringsperiod, har av EBU beräknats lill drygl en miljon kronor. Däremot avstyrks användningen av färdslräckeuppgifter som finns hos bl. a. försäkringsbolagen som grund för standardtilldelningen till personbilar.

Det mest otillfredsställande serviceutbudet, den minst utvecklade kollektivtrafiken, de längsta resavstånden och därför de största individuella drivemdelsbehoven förmodas finnas i glesbygdsområdena. Detta talar enligl EBU för en geograf i sk t differentierad standardranson, I betänkandet skisseras ett sådant syslem som bygger på uppgifter i bilregistret om bilens hemvist. Vissa gränsdragningsproblem kan dock uppstå. Det förordas att TN vidareutvecklar EBU:s tankegångar och analyserar för-och nackdelar från såväl praktisk som ransoneringspsykologisk synpunkt som följer med geografisk differentiering.

EBU avvisar vidare ett förslag om att tilldelning skulle göras beroende av tjänstevikt på fordonen. Enligt EBU är det mindre lämpligt att från ransoneringssynpunkt ge stora bilar större tilldelning i en situation då man vill stimulera användningen av små bensinsnåla bilar.

För alt snabbt kunna inleda en kortransonering av drivmedel och på så sätt hindra hamstring föreslår EBU att bilskattekvittona fr. o. m. den 1 januari 1977 förses med två numrerade ransoneringskuponger som kan användas i inledningsskedet av en kortransonering medan de ordinarie standardkorten är under distribution. Det fömtsätts att kupongerna blir giltiga först från dagen för del nya skattekvittots giltighet.

Under drivmedelsransoneringen läg det direkta tilldelningsansvaret för skogsbrukets och industrins m. fi. motordrivna arbetsredskap och förbränningsmotorer på länsstyrelserna medan tilldelningen till jordbruket och trädgårdsnäringen handhades av de kommunala kristidsorganen, kristidsnämn-

Prop. 1975/76:152 62

derna. EBU anser det lämpligt att detta tudelade handläggningsansvar för jord- och skogsbruk förändras så att den enskilde sökanden endasl har en myndighet att vända sig till, de kommunala kristidsnämnderna. Dessa bör ta ställning till jordbrukets behov medan skogsbruksbehoven vidarebefordras till länsstyrelsen. Tilldelning till övriga motorredskap (grävmaskiner, laslmaskiner o. d.) bör som tidigare ske genom beslul av länsstyrelse. För alt komma till rätta med kontrollprolemen borde enligl EBU tilldelning inte ges lill enskilda redskap och fordon utan för att lösa en speciell arbetsuppgift. Härvid kunde exempelvis den odlade arealen användas som tilldelningsgrund. EBU föreslår att ett fortsatt arbete bedrivs inom berörda forskningsorganisationer för att få fram ett säkrare underiag för sådan tilldelning.

Bälmarknaden hör till en av de mest konjunkturkänsliga branscherna. Eu stort anlal människor är sysselsatta inom denna bransch. Ett flertal företag är också lokaliserade lill sysseisätlningssvaga områden. Frånvaron av ett förberett ransoneringsystem för fritidsbåtar kan enligl EBU komma medföra försäljningsproblem och sysselsättningssvärigheter redan vid lindriga försörjningsstörningar. Antalet motordrivna fritidsbåtar beräknas rill va 400 000.

EBU anser därför att man vid lindrigare försörjningskriser under sommarmånaderna bör ha möjlighet alt genom tilldelning av ransoneringskort reglera fritidsbåtarnas drivmedels fö rbrukning. EBU föreslår all TN tilldelas resurser för att utarbeta ell system för differentierad slandardlilldelning lill motoriserade fritidsbåtar. Engångskostnaden för systemarbete och tryckning av slandardkort uppskattas lill ca 300 000 kr. Tilldelning bör ske efler viss körsträcka för olika båttyper. Tilldelningen föresläs knylas till det båtregister som kan komma att läggas upp vid Stockholms tingsrätt i enlighet med fritidsbätsulredningens förslag.

EBU anser att om en reglering av drivmedelsförbrukningen för båtar blir aktuell innan ett båtregister har upprättats, kan ett hos TN förberett system användas. Detta bygger på att i ett krisläge en frivillig registrering sker hos länsstyrelsen varvid uppgift lämnas om bålens storiek, motorstyrka etc. Länsslyrelsen matar in uppgifterna i CBR varifrån ett standardkort utsänds till båtägaren.

Internationella transporter såväl till sjöss och i luften som till lands är beroende av drivmedelstilldelning utanför det egna landet. Störningar i dessa transporter kan få konsekvenser för den svenska försörjningen med livsviktiga förnödenheter. EBU framhåller att det därför är väsentligt alt Sverige verkar för en så icke-diskriminerande behandling som möjligt inom de internationella transportsystemen och alt bunkers i kristid finns tillgängliga i Sverige för inkommande utländska flygplan och fartyg. DeUa har också vid hearings inom utredningen starkt betonats av representanter för bl. a. SAS och Svenska redareföreningen. EBU anser det vara lämpligt att tilldelningsprinciper i kristid för internationella lastbilstransporter las upp

lill behandling i berörda organ, i första hand lEA med hänsyn till dessa transporters betydelse för upprätthållande av produktion och sysselsättning. EBU poängterar också att alla tänkbara besparingsmöjligheter bör tas till vara innan mer långtgående ingrepp görs i tilldelningen för internationell trafik. Erfarenhelerna från krisen 1973-1974 visar att slora besparingar kan göras genom t. ex, ett effektivare lastutnytijande, minskad hastighet och en mer bränsleekonomisk turplanering.

Åriigen passerar ca fem miljoner utländska besökare ini Sverige. Majoriteten, ca 3,5 miljoner, kommer med personbilar, vilket motsvarar ca 2,5 miljoner bilar. Enligl EBU kommer över en miljon av dessa utländska bilister till Sverige under juni-augusti, varav närmare 90 procenl utgörs av semesterresande,

1 betänkandet presenteras uppgifter om turistindustrins omfattning och betydelse i Sverige. EBU finner dock inle alt hänsynen lill landets anseende utomlands eller den nationella turistindustrin motiverar en särbehandling av utlandsturislerna. Turistnäringen får i tider av ransonering stödjas på annat sätt, I de fall där så är möjligt bör man komma överens om ku-ponguibyte vid gränsstationerna med clearing i efterhand.

EBU föreslår att, om kort ransonering införs för svenska bilister, dessa tilldelningsprinciper ocksä skall gälla utländska bilturister. Turisterna bör därför få en standardranson i kuponger vid gränsen som baseras på beräknai anlal resdagar i landet. Föratt förhindra överlåtelse av kupongerna antecknas fordonets registreringsnummer pä dessa. Efterkontroll sker vid ulpasseringen varvid icke utnyttjade kuponger återkrävs. EBU betonar ocksä viklen av all information lämnas till utländska bilförare rörande det svenska ransoneringssystemets uppbyggnad. Det centrala turistorganet bör ha del samlade ansvaret för denna informationsverksamhet.

3.3.6 Annan reglering av drivmedelsförbrukningen

EBU framhåller fördelen med en rikt utvecklad åtgärdsarsenal för energikriser. Ju fler åtgärder som har förberetts, desto större möjlighet har man att välja en åtgärd som passar till den aktuella situationen. Regering och ansvariga myndigheter får ökad handlingsfrihet om möjliga motåtgärder inle snävt begränsas lill en omedelbar riksomfattande kortransonering.

En möjlig regleringsform är helgtrafik förbud. De beräkningar som redovisas i en till betänkandet fogad expertrapport pekar mot alt ett helgtrafikförbud (lördag-söndag) i Sverige vid normalhelg skulle ge en maximal teoretisk besparing av storieksordningen 16-17 procent av personbilarnas "normala" veckoförbrukning eller ca 8-9 procent av totala drivmedelsförbrukningen eller ca 1,5 procent av totala oljeförbrukningen. Enbart ett söndagsförbud skulle ge en besparing på 9-10 procent. EBU finner det dock tveksamt om ett helgtrafikförbund är en verksam och lämplig metod att i kristid spara drivmedel.

Prop. 1975/76:152 64

Tveksamheten grundas pä anlagandel alt den reella besparingen blir liten, att helglrafikförbudel kräver en stor dispensorganisalion samt all effekten av ett förbud avtar så snabbt att det är verkningslöst redan efter ca fyra veckor, EBU anser dock att det finns lägen då helgtrafikförbud, i första hand lördag eftermiddag - söndag, kan vara ett lämpligt säu all minska förbrukningen innan en omfattande kortransonering sätts igång.

EBU visar också genom bl. a, räkneexempel all körförbud knutet till registreringsnummer och fritt val av körfri dag inte är effektiva sparmetoder.

När det gäller hastighetsbegränsningar konstaterar EBU att man med generell hastighetsbegränsning lill 70 km/tim kan uppnå en genomsnittlig drivmedelsbesparing på 4,5 procent. Under sommarmånaderna innebär detta en möjlig besparing på upp lill ca 25 000 m' per månad. Dessa beräkningar har gjorts för EBU:s räkning av statens väg- och tra-fikinsiitut, EBU anser all man under allvariiga försörjningskriser med akut brist på bensin kan räkna med ett gott psykologiskt klimat för god efterlevnad av hastighelsbesiämmelserna. Metoden anses i första hand vara användbar under sommarhalvåret. Den generella hastighetsgränsen bör kunna sättas vid 70 km/lim, möjligen 90 km/lim på motorvägar. EBU föreslår därför alt TN i sitt beredskapspakel tar in hastighetsbegränsningar liksom också åtgärder såsom ekonomiirimning och organiserad samåkning.

Olika former av bensinhandelsbegränsningar - kvotering i handelsledet, bensinstalionsslängningar, begränsad länkning och förbud mol länkning i lös dunk - bör enligl EBU kunna ingå i atgärdspaketet men är i varierande omfattning mindre lämpliga som självständiga reglerings-instrument.

EBU anser all motortävlingar bör förbjudas samtidigt som de första regleringsåtgärderna sätts in.

1 betänkandet las också upp olika slag av stimulansåtgärder. En undersökning har visat alt samåkningen ökade under oljekrisen. EBU anser att .samåkning i största möjliga utsträckning bör organiseras vid en drivmedelskris. Om möjligheter lill och fördelen med samäkning bör allmänheten informeras av centrala myndigheter. Del bör vara en av arbetsuppgifterna för ransoneringsenhetens förelagsavdelning pä länsstyrelsen alt stimulera samåkning hos länets förelag. Enligt EBU bör regeringen under en energikris överväga att ge undantag frän yrkestrafikförordningens bestämmelser, EBU anser att ekonomitrimning av bilar bör vara en lämplig besparingsåtgärd. TN bör förbereda dessa två typer av stimulansåtgärder bl. a. genom kontakter med motorbranschen. 1 en till belänkandet fogad expertrapport ges en ingående redovisning av dels problem i anknytning till reglering av stadstrafiken, dels olika möjligheter att öka del kollektiva resandet. Enligt dessa undersökningar behövs myckel kraftiga stimulansåtgärder för att åsladkomma påtagliga förändringar i resvanorna. Nolltaxa pä kollektivtrafiken ökar således kollektivresande-andelen med endast några procent. Kraftiga prisökningar kan också ifrä-

Prop. 1975/76:152 65

gasäitas av sociala skäl. Reglerande åtgärder som parkeringsförbud, körförbud etc. kan enligt EBU ge större effekt men bedöms ändå vara trubbiga ransoneringsinstrument. En stor dispensorganisation erfordras samtidigt som sädana selektiva åtgärder drabbar vissa individer, regioner och företag mer än andra. EBU anser därför inte alt en särskild organisation erfordras för alt reglera stadstrafiken under kristid. Däremot föreslås all som en allmän stimulansåtgärd speciella bevakade parkeringsplatser inrättas för frivillig avställning av fordon med återbäring på skatten under ransoneringsperioden. Kommunerna bör enligt EBU planera för detta enligt anvisningar från TN och inom ramen för sina åligganden enligt lagen om kommimal beredskap. Man bör vidare underlätta för den kollektiva trafiken att klara av den ökade resandeström som en energikris medför. I detta syfte föreslår EBU följande åtgärder.

o Kommuner med tätorter med fler än 30000 invånare åläggs all svara för alt irafikföretagen på orten lillsammans med representanter för arbetstagare- och arbetsgivaresidan gör upp bereskapsplaner för förskjutna arbetstider

o Kommunerna bör vidare inventera platser lämpade för bevakad uppställning av personbilar i kristid

o Trafikföretagen bör stimuleras att hålla hög vagnreserv genom minskade avslällningsperioder vid beräkning av fordonsskatt för bussar

o SJ bör tillvarata de möjligheter att erhålla större vagnreserv som kan uppslå i slutet av 1970-talet vid införandet av höghastighetståg

o Beredskapsplaner för trafikförsörjningen i landsorten i kristid bör upprättas länsvis

o En systematisk bearbetning av den statistik som finns inom trafikföretag, myndigheter och branschorganisationer bör komma till slånd.

EBU fann i början av sitt utredningsarbete att statistiskt underiag i stort saknades för att möjliggöra de analyser av olika åtgärders effekt och konsekvenser som skulle ha varit önskvärda. Mot bakgrund av behovet av fullgoda analysinstrument pä trafik- och transportområdet uppdrog EBU är statens väg- och trafikinsitut att studera behovet av en utökad trans-portstatislik och skissera en plan för fortsatt handlande i dessa frågor. Expertrapporten utmynnar i ett förslag om en utvecklingsplan i tre steg.

EBU anser att erfarenheterna visat på betydelsen av en ökad satsning på transport- och trafikstatistik. Enligl EBU är behovet störst vad gäller resvaneundersökningar. Kostnaden beräknas till 3,1 milj. kr. varav högst 20 % bör ses som en beredskapskostnad. För att en bättre överblick skall erhållas över utbudet av kollektivtrafiken föreslår vidare EBU att en bearbetning skall ske av den statistik som finns inom trafikföretag, myndigheter och branschorganisationer. Som beredskapskostnad bör enligt EBU räknas högst 20 % av totalkostnaden. Denna beräknas till 100 000 kr. för det första året och 20 000 kr. för följande år. 5 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 152

Prop. 1975/76:152 67

akta värden eller utvecklingar, utan i slällel trender. Vidare bör man vid studium av figuren beakta de konsumtionsbegränsningar som krävs i lEP-avtalet, nämligen 7 och 10%.

I figuren har endast tagits med de åtgärder som EBU har bedömt vara användbara. Följande förklaringar bör lämnas till figuren.

I figuren anges den användningslid som EBU funnit lämplig. Om åtgärden fortsätter efler angiven tidpunkt, uppstår en rad problem som måste lösas eller fordrar korrigerande eller kompletterande aktiviteter. Beträffande kort-ransonering anges såsom streckad linje ett omedelbart utnyttjande av skat-lekvitiois ransoneringskuponger. Kortransoneringens teoretiskt obegränsade flexibilitet anges genom olika pilriktningar.

3.3.7 Ransonering av eldningsolja

1 fråga om eldningsolja hade ÖEF före oljekrisen 1973-1974 i ransoneringsplaneringen av praktiska skäl prioriterat det s. k. k v o t s y s t e m e t. Principen i detta är att förbrukare medges rält att under viss tid förbruka eldningsolja bestämd lill en del (kvot) av den historiska förbrukningen under en viss basperiod.

Detta system övertogs av den i december 1973 inrättade bränslenämnden (BN)som fick huvudansvaret för ransoneringsåtgärderna på bränsleområdei.

I kvoisystemet för eldningsolja indelades förbrukarna i tre kategorier

- sjöfartsnäring

- storförbrukare

- övriga förbrukare

Sjöfarten erhöll under krisen erforderiig olja, storförbrukarna 90 % av förbrukningen under motsvarande period 1973 och övriga förbrukare (över 1,5 miljoner villor, flerfamiljshus, småindustrier etc.) 75 96 av normal förbrukning under perioden.

EBU framhäller att tillföriiiliga uppgifterom förbrukning, import och lager är en förutsättning för att den ansvariga myndigheten skall kunna fatta rikliga besöut i åtgärds- och fördelningsfrågor och också för att kunna ge regeringen väl grundade förslag om lämpliga regleringsåtgärder. Mot bakgrund av erfarenheterna från krisen 1973-1974 förordar EBU att åtgärder vidtas för en höjd statislikberedskap hos statistiska centralbyrån (SCB). EBU betonar att samarbetet mellan SCB och krismyndigheterna knappast kan improviseras sedan en kris brutit ul utan bör planeras i förväg. EBU förordar att SCB förbereder sitt engagemang under kristid tillsammans med ÖEF, TN och Vattenfall.

EBU framhäller alt förutsättningarna för en förbättrad statistik i kristid väsentligt förbättrats genom den planläggning som f n. sker inom lEA.

Vad gäller ransonering av industriers förbrukning av eldningsolja betonar EBU vikten av att SIND, inom ramen för sitt av EBU föreslagna ansvar säsom s. k. seklorsmyndighet, ulvecklar metoder-bl. a. genom utnyttjande

Prop. 1975/76:152 68

av input-oulputmodeller - som gör del möjligt att åtminstone grovt upp-skatla de f ö I j d v e r k n i nga r som en reducerad energitillförsel kan få för produktion och sysselsättning. EBU påpekar vidare att man inle kan förvänta sig alt genom datormodeller uppnå en fullständig kartläggning av alla beroendeförhållanden inom industrin och vilka effekter som en minskad energiiilldelning kan få. Därför bör man ockaå försöka ulveckla andra metoder som kan användas vid en industri-ransonering t. ex. eu systematiskt nyttjande av branschexperlis. Mol bakgrund av ambitionen att värna om produktionen i landet förordas en särbehandling i kvotsystemet ocksä av mindre och medelstor industri.

EBU anser all stålen i kristid har ett ansvar dels för att oljekonsumenierna i landet inte lider nöd på grund av uteblivna leveranser, dels för att olja i lEP:s internationella fördelningssystem vidarebefordras på den svenska marknaden på ett rättvist och konkurrensbevarande sätt. Om oljebranschen anförtros vissa fördelningsuppgifler bör denna medverkan i förväg forma-liseras i ett a v 1 a I med staten med klara bestämmelser om hur fördelningen skall administreras, de principer som skall gälla, när fördelningen skall starta osv.

Enligt en av EBU:s expertrapporter torde en besparing av energi för uppvärmning och varmvatten på omkring 25 % vara möjlig genom frivilliga åtgärder från förbrukarnas sida. EBU förordar därför att förberedelser för sparkampanjer för att begränsa varmvattenförbmkningen ägnas särskild uppmärksamhet i det fortsatta planeringsarbetet. Inte minst viktigt anser EBU del vara att t. ex. värmeverk och fastighetsägare lokalt propagerar för varmvatlenbesparande och undersöker möjligheterna att distribuera tekniska hjälpmedel för besparing. Fastighetsägarna föreslås också överväga inmontering av iryckreduceringsdon i samband med underhåll. För alt åstadkomma större besparingar mäste i normalfallet mer drastiska åtgärder tillgripas. En sådan möjlig åtgärd är periodvis avstängning av varmvattentillförseln, EBU förordar all krismyndigheterna av hygieniska och medicinska skäl inför restriktioner för varmvattenberedningen först när försörjningsläget kräver en lägre tilldelning än 75 % av normal energiförbrukning. Det betyder att man i första hand bör sänka inomhus-lemperaluren före mer långtgående ingrepp i varmvatienlillförseln. Hänsynen lill hygien och hälsa talar enligt EBU för en sådan ordning. Inom-hustemperaturen bör i ett krisläge kunna sänkas ned lill den värmestandard som anses som den lägsta godtagbara, dvs. 18 ° under dagen och 16 C nattetid. En sänkt värmestandard på 3-4° C uppges kunna ge en besparing pä upptill 20 procenl. Dispenser för uppvärmning av vatten pä spis förutsätts ges till bl. a. vissa sjuka, spädbarnsfamiljer etc. Allmänt anser EBU att man-liksom var fallet under 1940-talet -bör prioritera sänkt värmestandard framför mer långtgående ingrepp i varmvatienlillförseln. För alt underiätta en periodisk avstängning av varmvatten föreslår EBU att fastighetsägare i lag åläggs att före den I januari 1979instal-

Prop. 1975/76:152 69

lera en anordning för tidsstyrning av varmvalteniilldelningen, s. k, k r i s -koppling,! alla anläggningar med central varmvattenberedning som inle av medicinska eller hygieniska skäl bör undantas frän en varmvattenavstäng-ning. Villor, fritidshus och industrifastigheter undantas ocksä. Totalt kommer ca 50000 enheter all omfattas av kriskopplingen som beräknas kosta 1 200-1 500 kr. per installation. Planverket föresläsatt i Svensk Byggnorm la in tvingande föreskrifterom kriskoppling vid nybyggnad ellersädan ombyggnad som kräver byggnadslov. Villkr,en för byggnadslov föreslås därför utvidgas lill värmeanläggningar. EBU föreslärocksåatt i bostadslånekungörelsens bestämmelser bör omfatta installation av kriskoppling.

EBU anser att då läget är så allvarligt all periodisk bortkoppling av varmvattnet erfordras, bör krismyndigheien utfärda klara föreskrifter beträffande varmvaltenberedningen för att man skall undvika skadeståndsanspråk mot hyresvärden.

De undersökningar som gjorts av effekten av individuell mätning av varmvattenförbrukningen visar förbrukningsminskningar på upp till 50 %. EBU finner det emellertid vara praktiskt omöjligt att basera en varmvaltenransonering på individuell mätning i varje hushåll. Däremot förordas att i kriskopplingslagen och Svensk Byggnorm införs föreskrift om central varmvatlenmäiare. På så sätt blir det möjligt alt hålla isär förbrukning av energi för bostadsuppvärmning och för lappvarmvai-lenuppvärmning vilkel gör del möjligt att under krislid mäta hushållens insatser för varmvatlensparande.

ÖEF har sedan läng lid tillbaka haft Kungl, Maj:ts uppdrag att utarbeta dels ett kvotransoneringssystem att tillämpas i början av en kris, dels ett I i c e n s s y s t e m att införas om krisen bedöms bli långvarig. På gmnd av brist på värmeteknisk expertis prioriterade ÖEF i sill planeringsarbete kvotransoneringssystemet. BN fick överta ett sådant system i december 1973 och vidareutvecklade under sin verksamhetsperiod delta. Systemet innebär i princip att normalt värmebehov fastställs för varje enskild fastighet genom en kalkylmetod,' 'värmelaxering". Härvid lar man hänsyn till bl. a. georgrafiskl läge, väggmaterial och ventilationsstandard.

EBU har genomfört en expertstudie av ett värmetaxeringssyslem. Denna studie, som innehåller detaljerade kostnadsberäkningar och beskrivningar av administrativa rutiner m. m., finns fogad som bilaga till betänkandet.

EBU föreslär alt tilldelningen i en framtida kris grundas pä ett vid vär-metaxering beräknat normalbehov. Skälet härtill är all kvotransonerings-metoden har allvariiga nackdelar. Vissa fastighetsägare har vidtagit åtgärder för alt minska energiförbrukningen, t. ex. isolerat väggar, tätat fönster och injusterat värmeanläggningen. Andra kan ha dragit ned på inomhusiem-peraluren, minskat ventilationen och dragit ned på varmvattenförbrukning-en. EBU framhåller att båda dessa kategorier fastighetsägare missgynnas vid en kvotransonering jämfört med övriga mer slösakliga fastighetsägare eftersom tilldelningen i en kvotransonering grundas pä den historiska för-

Prop. 1975/76:152 70

brukningen. Vidare framhålls av EBU att det blir allt svårare all basera tilldelning pä tidigare förbrukning. Mönstret i denna "normala" förbrukning störs nämligen alltmer av förbrukningsregleringar, kraftiga prishöjningar, uppmaningar lill lägre energiförbrukning och insatser för effektivare energianvändning. Statistiken som myndigheterna skall grunda tilldelningsbe-sluien på blir således alltmer tveksam. EBU föreslår all ägare av fastighet i lag åläggs alt till den myndighet regeringen bestämmer, för fastighetens byggnader avge deklaration om normala värmebehov på fastställd blankett. Lagen föreslås vara begränsad till en första värmelaxeringsomgäng.

Även om EBU således förordar att en värmelaxering genomförs betonas dock all man innan en sådan genomförts måste föriita sig på en ransonering genom kvotering. En fortsatt beredskap för kvotransonering av eldningsolja bör därför upprätthållas. Värmetaxeringen föreslås av EBU även omfatta fastigheter som uppvärms med el, stadsgas och fjärrvärme.

EBU anser det vara angeläget alt denna värmetaxering genomförs i förväg och inte efter del alt en kris inträffat. Om man avvaktar med taxeringen tills krisen inträtt (forceringsfallet) anses genomförandetiden kunna uppgä lill 8-10 månader. Forceringen anser EBU dock går ul över laxeringens noggrannhet. Enligt EBU är det väsentligt för trovärdigheten i ransoneringssystemet att värmetaxeringen görs i förväg.

För att genomföra värmetaxeringen föreslås att en central projektgrupp på sex personer bildas hos ÖEF som enligt EBU bör ha det centrala ansvarel. Gruppen svarar för förberedelser, framtagande av bränsleregister, hantering av deklarationsmaterial samt för preliminärt beslut om normalförbrukning. Erinran mot detta beslut föreslås kunna ske hos den kommun där fastigheten är belägen. Ytterligare utredning som erfordras görs på kommunal nivå. Nytt förslag till beslut upprättas på kommunal nivå och meddelas faslig-hetsägaren via ÖEF:s centrala grupp. Den som inle är nöjd med detta beslut kan vända sig till en central besvärsnämnd som knyts till ÖEF. Nämndens ledamöter utses av regeringen. Över nämndens beslul bör besvär inle lå föras.

Sedan en första värmelaxering genomförts bör delar av projektgruppen planera för och förbereda den äjourhållning av bränsleregistret som behövs. I övrigi bör enligt EBU personal såväl centralt som lokalt knylas endast tillfälligt till projektet. Åjourhållningen föreslås ske genom löpande rutin. I första hand bör undersökas möjligheten att knyta an bränsleregisiret till det informationssystem som kan komma att byggas upp hos centralnämnden för fastighetsdata. I andra hand föreslås anknytning lill länsstyrelsernas dalaregister för fastighetstaxering och folkbokföring. EBU föreslår att ÖEF får i uppdrag att senast under budgetåret 1980/81 redovisa förslag om system för äjourhållning.

I ett krisläge förutsätter EBU att bränsleregistret är så akutelit att endast en mindre del av fastiehtsbeståndet behöver behandlas på nytt. Dessa ärenden föreslås i första instans behandlas i kristidsnämnd över vilkens beslul

Prop. 1975/76:152 71

besvär - enligt den s. k. tvåinsians-principen - endast får föras i en högre instans, länsstyrelsen.

EBU framhåller de bonuseffekter värmetaxeringen kan ge upphov till genom incitament för fastighetsägare att vidta bränslebesparande åtgärder av olika slag. Det sparande i form av minskad import uppväges enligt EBU väl av kostnaderna för värmetaxeringen.

Ett bränsleregister beräknas kunna byggas upp på två år och kosta ca 30 milj. kr. Detta belopp förutsätts ocksä läcka kommunernas kostnader för medverkan i taxeringen. Uppbyggnaden bör vara klar under budgetåret 1978/79 och finansieringen ske över driftbudgeten.

EBU förordar att rutiner och blanketter först testas på fastigheter med olika uppvärmningssystem inom ett visst område innan en riksomfattande taxering startas. Jag återkommer i del följande lill detta vid hemställan om anslag.

När det gäller kontrollen av ransoneringen anser EBU att den måste ses som en naturiig del av ransoneringssystemet och alt den därför bör tekniskt och administrativt utvecklas på samma sätt som andra delar av systemet. Länsstyrelserna bör i största möjliga ulsträckning utnyttjas för kontrollverksamheten på fältet så att en decentralisering sker jämfört med förfarandet 1973-1974. Ransoneringssystemets hållbarhet beror enligt EBU i stor utsträckning på hur tillföriiiliga de inventeringsuppgifler är som lämnas från depåer ochförsäljningsställen vid ransoneringens inledning. EBU anser det därför vara väsentligt att länsstyrelserna kraftsamlar sina kontrollresurser till ransoneringsperiodens början och att centrala anvisningar härför finns klara i förväg.

EBU anser att ansvaret för ransoneringskontrollen bör centralt åvila den myndighet som har att praktiskt genomföra ransoneringen av bränsle.

Enligt EBU talar en rad praktiska skäl mot att tillämpa ell "självkon-trollerande" ransoneringssystem enligt vilket försäljningsställena erhåller tilldelning för det antal ransoneringsbevis som kan returneras. Man bör utgå från att statstjänstemän verkställer kontrollverksamheten och att arbetet bör kunna ske med utgångspunkt från det utkast till system som utarbetats av ÖEF i samråd med TN.

I figur 2 återges ett åtgärdsschema med olika tänkbara regleringsålgärder för eldningsolja.

Figuren visar inte några exakta värden eller utvecklingar utan snarare trender. Licenssystemets teoretiskt obegränsade flexibilitet anges genom olika pilriktningar. Om en värmelaxering inte förberetts utan måste forceras under en kris kan licensieringen påbörjas tidigast efter ca åtta månader dvs. utanför figurens högra del.

EBU framhåller att det på grund av de möjligheter till lagring som finns hos konsumentema i praktiken är omöjligt att utgående från försäljningsuppgifter beräkna den faktiska förbrukningsutvecklingen. Det är således inte heller möjligt att göra några bedömningar av det sparande som förekom

Prop. 1975/76:152 73

till grund för debitering av överförbrukningsavgifl. Avläsningarna bör därför i största möjliga utsträckning göras av leverantörernas egen personal. EBU framhåller att detta kan vara möjligt för en begränsad ransoneringskrels. Eftersom administrativa och tekniska problem kan omöjliggöra eller försvåra viss ransonering menar EBU att lämpliga begränsningar bör göras i ransoneringen,

EBU redogör för de kvotransoneringar som genomfördes eller planerades under krisen 1973-1974.

1 fråga om eldningsolja fick sjöfarten erforderiig olja varför problem med att fastställa tilldelning aldrig uppstod. Storförbrukare med en årsförbrukning exkl, elkraft på minst 350 m' tjock eldningsolja fick automatiskt, ulan ansökningsförfarande, oljeiilldelning direkt från BN genom inköps-, lagrings- eller användningstillstånd. Tilldelningen under första ransoneringsperioden fastställdes till 90 % av förbrukningen under motsvarande period 1973, Övriga förbrukare vilkas antal anses överstiga 1,5 miljoner (villor, flerfamiljshus, småindustrier etc.) erhöll en tilldelning för första ransoneringsperioden som uppgick lill 75 % av den normala underperioden. Eftersom det stod klart att ett slorl antal fastighetsägare skulle få för låg tilldelning fanns ell jämkningsförfarande inbyggt i systemet.

Vad gäller elkraft planerades 5 000 av landets största förbrukare med en årsförbrukning överstigande 500 000 kWh alt ransoneras centralt medan de 4,2 milj. övriga konsumenterna skulle ransoneras lokalt av respektive kraftleverantör. Pä grund av efter hand förbättrad kraftbalans behövde nägon ransonering aldrig genomföras.

Förstadsgas fanns inget utarbetat ransoneringssystem hösten 1973. BN fastställde emellertid vissa restriktioner för dess användning.

Fcr att begränsa oljekonsumtionen lämnade BN vissa föreskrifier om ransonering av v ä r m e från fjärrvärmeverk eller motsvarande anläggningar. Föreskrifterna innebar att högsta förbrukningsmängden under första ransoneringsperioden saltes till 79 % av behovet under ett normalår. Svenska värmeverksföreningen redovisar i sina till EBU redovisade erfarenheter att ransoneringen fick ett gott resultat. Bl. a. underskreds tilldelad värmemängd väsentligt. Om normal utetemperaturer rått hade emellertid enligt värmeverksföreningen ransoneringskvolerna inte kunnat hållas.

En kvolransonering av landets samtliga elenergiförbrukare bedöms vara praktisk ogenomförbar. EBU föreslär därför att - om inte en nästan per-m.anenl elbrist uppstår - de minsta elförbrukarna, dvs. de som i nuvarande konsumetionsnivå har en årsförbrukning understigande 5 000 kWh, (70 % av alla förbrukare), undantas. Vidare bör gasabonnenter som använder gas enbart för matlagning undantas. Gasförbrukningen för matlagningen beräknas lill 70 milj. m av totalt 270 milj. m-*. Hushållsabonnenterna beräknas utgöra ca 340 000 av totalt 408 000 förbrukare. Dessutom föreslås ca 10 000 småhus utan hetvattenmälare bli undantagna från en fjärrvärmeransonering. Däremot finns det enligl EBU inga skäl för att undanta några förbrukare

Prop. 1975/76:152 74

av eldningsolja.

Ett slorl antal abonnenter, framför alll elförbrukare, bör således enligt EBU "normalt" undantas från en kvotransonering. Ransoneringarna bör därför enligl EBU kompletteras med vissa åtgärder som är särskilt riktade till dessa grupper. Hit räknas sparpropaganda.användningsrestriktioneroch stickprov som görs hos icke kvoiransonerade förbrukare för all kontrollera all dessa inle överskrider gränsen för kvolransoneringen.

EBU anser att Svenska värmeverksföreningen och de enskilda värmeverken bör verka för all lillkommande abonnentfastigheters förbrukning av hetvatten mäts individuellt och för största möjliga återgång till individuell mätning i befintliga hus. Vidare förordas att det uppdras ål planverket att fr, o, m. den 1 januari 1977 utarbeta bestämmelser som i nya fastigheter hindrar kollektiv elmätning och s. k. ackordstaxa för stadsgas. Planverket bör också i samråd med berörda parter utarbeta bestämmelser för mätarplacering som möjliggör individuell uppföljning.

En administration av kvolransoneringarna föreslås som innebär en delegering av uppgifter till länsstyrelse och kristidsnämnd beträffande medelstora och mindre förbrukare av eldningsolja. Länsstyrelsen förordas också handha frågor om ransonering av stadsgas och fjärrvärme. För elkraften föreslås elblockschefen erhålla myndighetsstatus och i ransoneringsorganisationen få ett ansvar motsvarande länsstyrelsens.

Energileveranlörernas medverkan förordas i slorl sett bli begränsad till uträkning av kvoter, avläsning och s. k. teknisk jämkning dvs. justeringar på grund av felaktig uträkning o. d. All annan handläggning föreslås ske hos myndigheter. Däremot anser EBU att värmeverk och andra lokala ener-gileveranlörer bör undersöka möjligheten att i krislid organisera en rådgivningsverksamhet för sina kunder avseende energibesparing.

Det är enligl EBU väsentligt alt man ger klara anvisningar för jämkning av de historiska basvärden som kvoteringen grundas pä och för extra tilldelning.

När del gäller besvärsräti förordas ett s. k. tvåinstanssysiem innebärande att en förbrukare som erhållit beslul i tilldelningsärende, ärende om överförbmkningsavgift eller avstängning bör ges möjlighet all få beslutet prövat i en högre instans. EBU framhäller dock att antalet besvärsärenden kan bli så slorl all en prövning inom aktuell ransoneringsperiod inte kan genomföras. Regeringen bör i sådana lägen ha handlingsfrihet att hell beskära besvärsrätten och den sökande uppmanas att inkomma med ny ansökan och där åberopas eventuella ytteriigare skäl och omständigheter.

Energileveranlörernas medverkan förutsätts av EBU ske utan att särskild ersättning utgär. Under en längre tids ransonering kan man dock vid granskning av priskalkyler ta hänsyn till ransoneringskostnader vid fastställande av högstpriser eller nya taxor. Om fri prisbildning tillåts regleras kostnadstäckningen via priserna på ransonerade varor.

Prop. 1975/76:152 75

EBU framhåller att de k voleringssystem som finns förberedda eller planeras för elkraft, fjärrvärme och stadsgas bygger pä principen all över förbrukning kan ekonomiskt bestraffas. Detta bör enligt EBU också gälla att ransonering av eldningsolja, vare sig denna sker genom kvotering eller behovsanpassade licenser. Avgiftsdebitering för överuttag bör dock endast förekomma då någon avsiktligt förbrukar sin tilldelning i förtid och av olika skäl vinlertid inle kan nekas ytteriigare tilldelning.

Olika sätt att konstruera överförbrukningsavgifter redovisas av EBU. Enligl EBU:s mening bör avgift avvägas för varje energislag så att överförbrukning effektivt motverkas. En intervallsanknulen liksom en progressiv avgift avstyrks. För att avgiften effektivt skall kunna hindra överförbrukning anser EBU att den måste sättas minst fem gånger ordinarie energipris.

3.3.9 Användningsrestiikiioner m. m. för elkraft

EBU redovisar förutom vissa erfarenheter som gjorts utomlands framför alll i Storbritannien de erfarenheter från krisen 1973-1974 som SERN presenterat i sin utvärderingsrapport. Enligt SERN kommer elbrisiens storiek under de närmaste åren med rimlig sannolikhet knappast att överstiga 30 % under vintersäsongen, om inte en total avspänning i frägaom fossila bränslen inträffar. En sädan situation betraktas som osannolik och skulle dessutom, om den inträffade, så totalt ändra samhällsbilden att en planering på detta stadium svåriigen låter sig göras.

EBU anser att måttliga restriktioner är användbara då inle alltför stor konsumtionsbegränsning erfordras och alt dessa främst bör ses som komplement till en kampanj för frivilligt elsparande. EBU föreslär att Vatlenfallsverket söker kartlägga ytterligare former för restriktioner vad gäller de elförbrukare som har sådan läg elfröbrukning att de bör undantas från en kvotransonering. Enligt EBU bör restriktioner gälla både för grupper som kvolransoneras respektive inte kvotransoneras eftersom restriktionerna är riktade mot den umbäriiga konsumtionen. EBU instämmer i SERN:s förslag om utökad användning av lidur lill bilvärmare.

EBU framhåller de ökade riskerna av minskad gatubelysning för trafiksäkerheten men betonar också den psykologiska effekten för sparviljan.

Vid energikriser i fred bör enligt EBU målsättningen vara att försöka bevara produktion och sysselsättning varför drastiska restriktioner av typen begränsning i tiden vilkel bl.a. leder till minskad arbetsvecka, bör tillgripas först sedan alla möjligheter till elsparande tömts ut. Man bör således först pröva möjligheten att uppnå erforderiig besparing genom en kvotransonering.

EBU anser att spänningssänkning bör kunna tillgripas i ett krisläge inom de snäva gränser som distributionsnätets konstmktion sätter. Man betonar dock att spareffeklen är ringa-ca 3 "i>.

SERN diskuterar s.k. områdesransonering vilket innebär att el-

Prop. 1975/76:152 77

EBU förordar att kommunema tillsammans med berörda elleverantörer inventerar siörningskänsliga abonnenter, i beredskapssyfle prioriterar bland dessa saml uppmanar dem till installation av reservaggregat.

Av den totala konsumtionsminskningen under krisen 1973-1974 svarade enligt SERN:s bedömning, den frivilliga insatsen för 2/3 ä 3/4 och restriktionerna för 1/4 ä 1/3. Konsumtionsminskningen uppgick som mest lill ca 17 "o.

De åtgärder som EBU funnit användbara för att begränsa elkonsumtionen visas i figur 3. Den slegvisa ordningen har grovt markerats genom successiv röfflyUning till höger på tidsaxeln. Inga lEP-nivåer har salts ut eftersom lEP-avtalet endast innehäller bestämmelser om konsumtionsbegränsningar på oljeområdel. Bortkopplingens teoretiskt obegränsade flexibilitet har angetts genom olika pilriktningar.

3.3.10 Vissa special frågor

3.3.10.1 Användning av priset som förbruk n i ngs reg u-la tor

Under energikrisen 1973-1974 togs i olika sammanhang frågan upp om möjligheten att nyttja prismekanismen som förbrukningsregulator. EBU har låtit expertgranska denna fråga.

EBU konstaterar att den fria marknadens anpassning av efterfrågan till tillgången via priset verkar orättvist och att knappa resurser härigenom inle styrs till dem som har de faktiska behoven. EBU vill därför inte acceptera att prismekanismen generellt används för att reglera energiförbrukningen i en krissituation. EBU har däremot övervägt möjligheterna att - med de snäva gränser som de fördelningspolitiska målen sätter - tillfälligt nedbringa konsumtionen och minska risken för hamstring.

Avgiften bör endast komma i fråga för drivmedel (motorbensin) eftersom drivmedel

- nyttjas för bl. a. umbäriiga nöjes- och fritidsändamål

- har god knylning leverans/konsumtion/betalning, dvs. snabb effekt av en avgift samt

- kan bli utsatt för snabb hamstring i inledningsskedet av en kris.

I stället för att drivmedelsleverantörerna tillförs ökade intäkter genom ell "överpris", föreslås att slalen tar ul en särskild konsumtionsdämpande avgift. Eftersom priselasticitelen bedöms vara låg, förordas en fördubbling av gällande marknadspris för att uppnå en viss konsumtionsminskning.

EBU har funnit att sätten för försäljning och förbrukning av annan energi inte medger motsvarande snabba förbmkningsdämpning genom en avgift.

Avgiften bör enligt EBU utgå högst en månad och uppbäras av RSV i anslutning till energiskattens uppbörd. Avgiften tillförs en särskild fond vilkens tillgångar används på sätt som riksdagen bestämmer. Eftersom av-

Prop. 1975/76:152 78

giften anses ulgå under en begränsad lid, behövs ingen särskild administration för återslussning av avgiftsmedel lill behövande förbrukare.

3.3.10.2 Ransoneringsbevisens ö veri åtbarhe t

Ransoneringsbevis för inköp av drivmedel bör enligt EBU inle få överlåtas. Från samhällssynpunkt är önskemålet att den som inle behöver tilldelad energi sparar denna och inte genom försäljning eller annan överiåtelse själv gör omfördelningar. Del ankommer enligt EBU på myndigheterna alt prioritera olika behov.

EBU avstyrker både att knyta tilldelningen till fordonsägaren personligen och till fordonet. I stället föreslår EBU att rätt lill inköp av drivmedel förutsätter alt inköpskort eller särskild inköpskupong saml skattekvitto uppvisas. Det skall åligga försäljaren av drivmedel alt kontrollera att namnet och fordonels registreringsnummer på ransoneringsbeviset överensstämmer med samma uppgifter pä skattekviitot. Genom att koppla samman ransoneringsbeviset med företeende av skattekvitto försvåras enligt EBU överlåtelse av beviset.

3.3.10.3 Kostnadsansvaret för k rist idsnä mndernas
verksamhet

Enligt EBU:s mening är folkförsörjningsfrägorna ytterst en statlig angelägenhet. Eftersom kommunerna drabbas olika hårt av en energikris i fredslid, föreslår EBU alt slalen ersätter kommunerna för deras kostnader. Svenska kommunförbundet begärde efter krisen 1973-1974 alt kommunerna skulle ersättas med 90 96 av kostnaderna. Frägan om bidrag för drivmedelsransoneringen i januari 1974 avgjordes av regeringen i anslutning till överenskommelsen om kommunal skaltestopp för åren 1976 och 1977. Genom det extra bidrag kommunerna härigenom erhöll ansågs dessa ha kompenserats för sina ransoneringskostnader under 1974. EBU finner i och för sig inte skäl föreligga all tillstyrka större bidrag än kommunförbundet yrkar men anser ändå - med hänsyn till att det statliga ansvarel för folkförsörjningen kunde motivera full kostnadstäckning - alt kommunerna ersätts med minsl 90 % av kostnaderna.

3.3.11 Informations- och sparkampanjberedskap

EBU har ansett det vara av intresse att, som bakgrund till diskussionen om behovet av en utökad informationsberedskap, få pressens roll som informationsförmedlare under krisperioder kartlagd. Därför har en speciell expertstudie om pressutbudel under krisen 1973-1974 genomförts och redovisas som bilaga till betänkandet. Av denna rapport framgår bl. a. att drivmedelsransoneringen tilldrog sig det utan jämförelse största intresset följt av SERN:s olika åtgärder och beslut.

Prop. 1975/76:152 79

I en annan expertrapport redovisas erfarenheter på informationsområdet från krisen och lämnas förslag till en förbättrad informalionsberedskap. Av denna rapport framgår bl. a. all när OAPEC i oktober 1973 beslutade om oljebojkott och minskning av råoljeproduktionen fanns inom ÖEF, TN och CDL utarbetade planer beträffande restriktioner och ransoneringar. I dessa ingick emellertid inga informalionsförberedelser, 1 rapporten framhålls vidare som en allvariig brist att ingen myndighet hade ansvaret för den övergripande informationen.

EBU framhåller att myndigheternas informationsverksamhet i krislid inte kan begränsas till frågor om ransoneringsteknik och praktiskt handlande. Allmänheten mäste fortlöpande förses med en öppen och täckande information om bakgrunden lill krisen, försörjningslägels ulveckling, de mål som sätts upp för fördelningen av tillgångarna etc.

EBU påpekar att informationsenheter inrättades vid varje krismyndighet under krisen 1973-1974. Vidare utsågs ofla en informationsansvarig pä länsstyrelsernas ransoneringsenheter. Praktiska och organisatoriska möjligheter till en effektiv samordning av informationen saknades enligt EBU. Likaså brast det i kommunikationen mellan de centrala myndigheterna och länsstyrelserna. Dessa problem förde med sig all allmänheten kunde uppfatta myndighetsinformationen som splittrad och motstridig, EBU anser att en bidragande orsak till den förvirring som kan ha skapats, utöver lägets allmänna oklarhet, var bristen på förberedelser hos vissa av de beredskaps-planerande myndigheterna.

En komplicerad informationsapparat kan enligt EBU inte improviseras pä kort tid. Om man vill uppnå en god informalionsstandard i krislid mäsle man också vara beredd att satsa resurser på en informalionsberedskap. EBU föreslår att ansvaret för den övergripande informationen och informationssamordningen i kristid läggs på ÖEF, För informationsplaneringen förordas att ÖEF:s informationsenhet tillförs en kvalificerad informationsexpert och att en informationsgrupp bildas som leds av ÖEF:s informationschef I gruppen föreslås ingå informationscheferna vid de centrala regleringsmyndigheterna. Planeringen bör ske inom en ram av 500 000 kr. Årskostnaden beräknas, efter den inledande planläggningen, uppgå till 150000-200 000 kr.

För att få ett grepp om vilka spareffekter som kan uppnås under en energisparkampanj lät EBU under hösten och vintern 1973-1974 mäta hur folk reagerade på den kampanj som regeringen beslöt hösten 1974. Av denna undersökning framgår bl. a. att den procentuella ökningen för sparandel från december 1974 till mars 1975 var 15 procent för bostadsvärmen och 10 procent för varmvattenförbrukningen.

I en annan expertrapport redovisas erfarenheter från energisparkampanjen under energikrisen och lämnas förslag till utökad sparkampanjberedskap. Med hänsyn till att en sparkampanj föranledd av försörjningssvårigheter bör kunna starta i det närmaste omgående efter del att man konstaterat

Prop. 1975/76:152 80

behovet, förordas i rapporten att en kampanjberedskap skapas med ÖEF som ansvarig myndighet.

EBU anser för sin del alt sparkampanjer har sin givna plats i åtgärds-arsenalen. Det övergripande ansvaret bör även här läggas på ÖEF, där informaiionsgruppen inom en ram av 500000 kr, planerar för en snabb kampanjsiari i kristid. Beredskapsplaneringen bör omfatta hela energiområdet och helst forceras under budgetåret 1976/77. Årskostnader beräknas efter den inledande planläggningen uppgå lill 50 000 kr. EBU förordar för en sparkampanj i krislid en budget pä ca 10 milj. kr. i 1975 ärs kostnadsläge.

EBU betonar att kostnader för kampanjen endast utgör bråkdelen av den vinst folkhushället gör genom minskad energiimporl.

För att snabbi nå ul med information är etermedia de effektivaste kanalerna. EBU konstaterar att samarbetet mellan SR och krismyndigheterna fungerade lillfredsslällande under krisen. SR har också för EBU förklarat sig villig att bistå myndigheterna i deras planeringsarbete med experigransk-ning av informaiionsmalerial avsetl för etermedia i kristid. EBU finner därför inte skäl all förorda någon formalisering av samarbetet eller ändring i avtalet med staten eller utvidgning av "krigsavtalei" mellan staten och SR till all också avse fredskriser,

3.3.12 Organisation för energiberedskap och energikris

EBU redovisar i betänkandet hur krisförvallning och planerande organisation på energiberedskapsområdet utvecklats sedan andra väridskriget.

EBU framhålleratl regleringsmyndigheterna under krisen 1973-1974 hade att arbeta under stor tidspress och i slor utsträckning med begränsade resurser. De problem som uppstod tycks framför allt ha föranletts av vissa samordningsproblem mellan myndigheterna och i en del fall med svårigheter att nå ut med tillräcklig information lill förbrukarna. Svårigheterna i kontakten myndigheterna emellan får enligt EBU i slor utsträckning anses bero på en outvecklad organisationsstruktur. De tre regleringsorganen BN, TN och SERN var produktionsinriktade och verkade således endasl inom sina respektive produktområden. Detta medförde enligt EBU svårigheter all samordna tilldelningen av de olika energislagen till en och samma förbrukare eller förbrukarkategori t. ex. inom industrin. Dä inte ens den s. k. industripanelen vid SIND kunde träda i funktion fanns inga organ, som i en last organiserad ordning kunde bistå regleringsmyndigheterna med kunskap m. m. om de olika förbrukningsseklorers totala energibehov och energianvändning. BN hade visseriigen det övergripande ansvarel för samordningen avseende tilldelning av flytande bränslen och drivmedel men då delta organ dessutom hade au handlägga verkställigheten av regleringsåtgärderna beträffande bränsle och även kontrollen inom hela oljesektorn m. m. uppstod svårigheter att friställa resurser för den övergripande samordningsuppgiften.

Prop. 1975/76:152 81

Orsaken till den bristande informationen under krisen 1973-1974 kan enligl EBU härledas till bl. a. knappa resurser hos vissa av de ansvariga myndigheterna.

EBU har haft alt utreda hur en smidig övergång mellan olika lägen i en successivt förvärrad kris skall kunna åstadkommas. Enligl gällande instruktion har ÖEF inga verkställighetsuppgifter i kris, varför ett särskilt verkställande organ, BN, måste inrättas under krisen vintern 1973-1974, Erfarenheterna från krisen ger enligt EBU:s mening vid handen alt fördelar skulle vinnas om samma organ som har det övergripande ansvaret i planeringsskedet kunde kvarstå ocksä i ett krisläge. Åtminstone bör delta vara fallet i en fredskris.

Även om problemen vid de engagerade myndigheterna under energikrisen 1973-1974 inle hell kan tillskrivas bristande resurser anser EBU att resursförstärkningar är nödvändiga. Behovet av resurstillskott har EBU i första hand kunnat konstatera för den centrala nivån.

EBU anser, att en ökad handlingsberedskap på myndighelsplanet bör motsvaras av en lika hög beredskapsnivå inom regeringskansliet. I kris bör handelsministern, som ansvarig för försörjningsberedskapen, inom regeringskansliet tillföras de resurser som erfordras för en effektiv ledning och samordning av krisuppgifterna.

På myndighetsplanet föreslår EBU all ÖEF ges ansvarel för övergripande ledning och samordning inom energiberedskapens område både i planeringsskedet och i en kris. ÖEF föreslås således få verkställighetsuppgifter Liksom tidigare bör TN och VattenfaUsverket inom de ramar ÖEF anger ansvara för planeringen av krisåtgärder inom sina respektive områden. Grundläggande beslut rörande älgärder i en kris måste även framgent fattas av regeringen.

En planering som innebär att ÖEF i en kris har såväl planerings- som verkställighetsuppgifter medför att större ingrepp i den fredstida nuvarande administrationen inom energiområdet inte behöver göras och medger en nödvändig flexibilitet inför olika typerav kriser. En anpassning till situationer under avspärrning och krig bör också vara möjlig vid en sådan uppläggning. EBU har dock inte haft möjlighet all närmare analysera organisationen i avspärrnings- och krigsfallen.

Då nya och utökade uppgifter åläggs ÖEF föreslär EBU att Ö E F: s styrelse redan i planeringsskedet ges en bredare förankring. Särskilt vikligl bedöms det vara att en stark pariamenlarisk förankring och ett förstärkt lekmannainflytande i övrigi säkras i styrelsen. ÖEF:s samordningsansvar gör det också nödvändigt att representanter för vissa intresseorganisationer och viktigare myndigheter inom det ekonomiska försvaret bereds plats i styrelsen.

För att medge den representation som EBU finner nödvändig, måste ett förhållandevis stort antal ledamöter ingå i ÖEF:s styrelse. För att skapa kontinuitet börden slyrelse som verkar i planeringsskedet kvarstå i en kris.

6 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 152

Prop. 1975/76:152 84

De centrala myndigheterna bör enligl förslaget i göriig mån avlastas genom alt en delegering lill den regionala och lokala nivån ske*r. Förslaget innebär alt länsstyrelserna ges utökade arbetsuppgifter och alt elområden och elblock ges myndighetsslatus.

3.3.13 Prisclearing

Allmänna ransoneringslagen innehåller bestämmelser om prisclearing. Sädan clearing ägde rum under krisen 1973-1974.

Under hösten 1973 skedde i samband med händelserna i Mellersta Östern en våldsam prisutveckling för olika oljeprodukter. Enligl Rotlerdamno-teringarna som tidigare ansetts återspegla priset på s. k. spotlaster dvs. prisbilden för en marginell marknad steg t. ex. priset på bensin 98-99 oklan frän 25,7 öre/liter i augusti lill 63,7 öre/liter i december. Motsvarande värden för eldningsolja 3-5 med 3,5 % svavel var 64 respektive 500 kr/m

EBU framhäller att det i detta läge uppstod risk för att dels vissa svenska oljeföretag som tidigare kunnat utnyttja Rotterdammarknaden pä ett fördelaktigt säu nu kunde tå svårigheter att importera, dels att de höga Rot-lerdampriserna skulle kunna slå igenom i Sverige. De större internationella oljeföretagen skulle härigenom kunna göra oskäliga vinster.

Mot denna bakgrund beslöt Kungl, Maj:t i december 1973 att med stöd av allmänna ransoneringslagen införa ett clearingsystem för vissa oljeprodukter. Syftet var att genom bidrag från en clearingfond, som finansierades med clearingavgifter på vissa oljeprodukter, möjliggöra för landet viktig import lill priser som översteg den högslprisnivå om vilken beslut tidigare fallats av regeringen. Vidare inrättades en clearingnämnd för prövning av ärenden om clearingbidrag.

För att täcka clearingnämndens omedelbara medelsbehov beslöt Kungl. Maj:l att 200 milj. kr. skulle ställas till förfogande frän fjortonde huvudtitelns anslag för oförutsedda utgifter. Dessa medel skulle betalas tillbaka så snart avgiftsinkomsterna medgav detta.

Totalt beviljades clearingbidrag för 62 600 m-* bensin 6 000 m motorbrännolja, 383 000 m eldningsolja 1-2 samt för 176 000 m' tjocka eldningsoljor.

EBU anser att man även i framtiden, trots lEP-avialels reglerade oljefördelning, måste ha beredskap för prisclearing. EBU menar att man bör undvika all begränsa den bidragsberättigade och avgiftsskyldiga kretsen till endasl storförbrukarna, eftersom gränsdragningsproblemen blir svära. Leveranser från de internationella oljebolagen lill dotterföretagen i Sverige förutsätts dock inle beröras av bidragsgivningen eftersom högstpriserna bör återspegla priser enligt långtidskontrakt. EBU anser vidare att frägan om bidrag för råoljeimport bör övervägas. Clearingen föreslås administreras av en särskild nämnd. EBU föreslår att regeringen bemyndigas att, i händelse

Prop. 1975/76:152 85

av prisclearing, disponera en röriig kredit i riksgäldskoniorel på 500 milj. kr. för utjämning av tillfälliga likvidilelsunderskott.

3.3.14 Andra beredskapsåtgärder

EBU redogör avslutningsvis översiktligt för de instrument som utöver förbrukningsbegränsningar står till förfogande för regering och myndigheter i kristid, nämligen produktionsberedskap, lagerberedskap och imporlbered-skap. EBU anser del vara viktigt att förbrukningsbegränsningen sätts in i sill beredskapsmässiga sammanhang och värderas som en av flera åtgärder i ett energiberedskapspaket.

Produklionsbereskap bör i första hand upprätthållas för mer utdragna kriser eftersom omställningsiiden är betydande. EBU menar dock all även en fredskris kan räcka så länge att ersättningsproduktion kan bli aktuell. Beredskapsplaneringen härvidlag bör därför också beakta fredskriser inte minsl vad gäller de tekniska möjligheterna lill omställning för eldning med fasta bränslen, EBU föreslär all tidigare stöd för installation av dub-beleldade pannor äterinförs,

1 fråga om lagerberedskapen betonar EBU att en låg ransoneringsberedskap kan kräva extra insatser för lageruppbyggnad medan en hög ransoneringsberedskap teoretiskt kan minska anspråken på beredskap i oljelager.

Mol bakgrund av den av riksdagen beslutade utbyggnaden av kärnkraften framhäller EBU att en bristande lagerberedskap vad gäller kärnbränsle på sikt kan kräva att mer "drastiska" åtgärder för reglering av elkraflförbruk-ningen i ett krisläge kan behöva övervägas.

1 fråga om importberedskap förordar EBU att det nya statliga oljehandelsbolaget upprätthäller den beredskap som behövs för en snabb och kvalificerad inköpsverksamhet i kristid.

3.3.15 Kostnader för EBU:s förstag

EBU har inte gjort någon total beräkning av resursbehoven för en krisförvaltning. Däremot har EBU gjort en översiktlig beräkning av de ö k a d e resurser som erfordas i planeringsskedet (1976 års lönenivå).

Prop. 1975/76:152 86

	1975/76	\916/11	1977/78	Per år på längre sikt
Myndigheter
ÖEF	-	1 130 000	1 130 000	1 130 000
TN	-	1300 000	400000	400 000
SIND	-	250 000	250000	250 000
Byggnadsstyrelsen	-	150 000	150000	150 000
Konsumentverket	-	110 000	110 000	110 000
JN	-	50 000	50 000	50 000
	-	2 990 000	2 090 000	2 090 000
Övrigt
Informationsberedskap	-	500 000	150 000-	150 000-

200 000 200 000

Sparkampanjberedskap - 500 000 200 000 50 000

Värmetaxering - 15 000 000 15 000000

Transportstatislik och
statistik för kollektivtrafik 100 000' 3 100 000' 20 000' 20 000'

100 000 19 100 000 15 220000- 220 000-

15 270000 270000

Totalt: 100000 22090000 17 310000- 2 310000-

17 360 000 2 360 000

'Av kostnaden bör enligt EBU 20 96 utgöra beredskapskostnad

3.4 Reservationer och särskilda yttranden

Till betänkandet har fogats tvä reservationer.

Ledamoten Erik Svensson är negativ till EBU:s förslag om all en särskild förbmkningsdämpande avgift skall kunna tas ut för bensin. Förslaget anses överflödigt eftersom EBU anvisar metoder som innebär att fysisk reglering kan genomföras lika snabbi som en avgift kan införas. Skulle en bestämmelse om dämpningsavgift tas in i ransoneringslagen menar reservanten att bestämmelsen får en generell karaktär vilket vore hell oförenligt med kraven på en rättvis fördelning av landets tillgångar. Reservanten motsätter sig även de former för återbetalning av avgiftsmedel EBU anvisar.

Reservanten delar inte heller EBU:s uppfattning alt stöd skail utgå vid byte av värmepannor. Sådana subventioner till åtgärder som ingår som ett normalt led i fastighetsförvaltningen ter sig starkt stötande.

Ledamöterna Tage Sundkvist och Karl-Erik Tengroth framhåller alt de delar den av EBU framförda meningen att del statliga ansvaret för folkförsörjningen motiverar full täckning av kristidsnämndernas verksamhel i en kris. EBU anser alt staten bör läcka minst 90 % av kommunernas kostnader för handläggning, inom kristidsnämndens ram, av sådana uppgifter som åläggs dem av centrala eller regionala myndigheter. Reservanterna hävdar alt staten bör täcka samtliga kostnader del här är fräga om.

Till betänkandet har vidare fogats två särskilda yttranden.

Prop. 1975/76:152 87

Ledamoten Erik Svensson framhåller att i den av EBU föreslagna organisationen kommer besluten all i hög grad att ske av tjänstemän. I styrelsen hos den överordnade myndigheten, ÖEF, bör därför ett så stort spelrum som möjligt ges åt lekmän. Med hänsyn till den roll bostadsmarknaden kommer all spela under en ransonering är del enligl Svensson angelägel att intresseorganisationerna bereds plats i styrelsen.

Experten Nils Gusiaf Danielson framhåller betydelsen av att ansvarsförhållanden mellan berörda myndigheter är klart avgränsade. Danielson konstaterar au enligt EBU:s förslag skall ÖEF under regeringen ha det övergripande regleringsansvaret för energiförsörjningen. För administrationen av ransoneringssyslemen föreslär EBU att vid krisfall inrättas ett bränslekontor, ett drivmedelskontor och en elförsörjningsnämnd som i sina verksamheter skall följa regleringsmyndigheternas normer och anvisningar. Danielson anseratt de tre centrala tilldelningsorganen för undvikande av missförstånd borde ha benämnts "ransoneringsmyndigheler" ("ransoneringsorgan") i stället för "regleringsmyndigheter" ("regleringsorgan"). Härigenom kan missförstånd vad gäller ansvarsförhållandena mellan berörda myndigheter undvikas.

3.5 Remissyttranden

Remissinstanserna är överiag positiva lill EBU;s olika förslag. På en punkt är emellertid flertalet av de instanser som behandlat frågan kritisk. Det gäller förslaget att en särskild konsumtionsdämpande avgift på bensin lillfälligl skall kunna användas för alt i ett inledningsskede av en kris snabbi motverka hamstring och stimulera till ett ökat utnyttjande av de kollektiva trafikmedlen. Remissinstanserna vänder sig mot förslagel eftersom det anses strida mot huvudprincipen för ransonering enligt vilken knappa tillgångar i ett krisläge inte skall fördelas efter ekonomisk bärkraft.

I fråga om EBU:s organisationsförslag ifrågasätter vissa remissinsianser om inte ÖEF-ulredningens betänkande bör avvaktas innan slällning las. Fördelningen av planeringsansvaret på olika myndigheter, framför allt avgränsningen mellan ÖEF och SIND, föranleder vidare delade meningar.

3.5.1 Internationella förhållanden

EBU anser all Sverige som måste importera all sin olja har alll att vinna på ett internationellt fördelningssystem som fungerar i kristid men att den förda neutralitetspolitiken kräver all full handlingsfrihet bevaras genom en välutvecklad och fiexibel ätgärdsarsenal för lider av akut energibrist.

SPK framhåller all de principer som skall gälla vid fördelning av olja som tilldelas via lEA, måste vara klariagda i förväg. En eventuell medverkan av oljehandeln bör formaliseras i avtal med staten, vilket är särskilt viktigt om tilldelningen sker via nägot av de stora oljebolagen. SPK betonar vidare

Prop. 1975/76:152 88

att både stora och små nationella företag måste få en med de internationella bolagen likvärdig behandling.

KF och Näringslivets energidelegaiion framhålleratl ell ökat inlernationelll samarbete på delta område är värdefullt. Svenska handelskammarförbimdet och SPl nämner särskilt fördelarna för Sveriges del med anslutningen lill lEA.

Kritisk pä denna punkt är däremot LO. Anslutningen kan öka Sveriges energiförsörjningsproblem eftersom lEA har stärkt USA:s utrikespolitiska ställning. Delta kan leda lill en mer militant utrikespolitik från delta lands sida med risk för att oljeembargon kan inträffa. För all kunna utnyttja sitt neuiralitelsförbehåll i ett sädant läge bör Sverige söka upparbeta alternativa leveranskanaler vid sidan av de redan etablerade. En snabb utbyggnad av Svenska Petroleum AB anser LO vara av största värde från beredskapssy npu n kt.

EBU föreslår all en nordisk koordineringsgrupp bildas för att under försörjningskriser i fred lösa gemensamma nordiska problem rörande i. ex. internordisk trafik och utbyte av ransoneringskuponger. Förslaget behandlas av ett fåtal remissinstanser som alla tillstyrker eller inte har någon erinran mot det.

TN anser att liknande kontakter bör tas med andra länder i Västeuropa och med USA där det pågår systemarbete av intresse för TN, Kontakter bör i första hand tas av regeringen.

Enligl länsstyrelsen i Östergötlands län är ell utvidgat nordiskt samarbete särskilt väsentligt vad gäller samordning i frågor av teknisk regleringsnatur.

CDL-föreiagens beredskapsnämnd anser att elfrågorna liksom hittills bör behandlas inom Nordel. Eftersom sambandet mellan el- och bränsleförsörjning varierar mellan länderna och försörjningssituationen kan ulveckla sig olika bör Nordel som tidigare följa elförsörjningsläget och rapportera till den nordiska koordineringsgruppen genom en av Nordel utsedd representant.

3.5.2 Konsumiionsbegränsningar på energiområdet

I det stora hela tillstyrker remissinstanserna eller lämnar utan kommentar EBU:s synpunkter på de målsättningar för försörjningen och de metoder för förbrukningsregleringen som bör gälla i ell fredskrisläge.

Den prioritering av produktion och sysselsättning som EBU betonar för fredskriser tas upp av några remissmyndigheter. Konsumentverket understryker viklen av att möjligheterna till omställning inom näringslivet alltid prövas så alt väsentliga konsumtionsbehov inte eftersatts till förmån för produktion av tämligen överflödiga varor. Ransoneringsystemen bör enligl konsumeniverkel generellt sä långt möjligt utformas så att tilldelning kan ske med differentiering efter olika gruppers behov. AMS betonar all en kvolransonering mäsle utformas så att de sysselsältningspoliliska målen kan

Prop. 1975/76:152 89

uppnås även i en fredskris. Länsstyrelsen I Östergötlands län beklagar all EBU inle närmare penetrerat hur planer föratt upprätthålla sysselsättningen i en kris skall vara beskaffade. Mycket talar enligt länsstyrelsen för all regionerna har likartade målformuleringar i denna fråga och alt tilldelningsnormer bör fastställas centralt. Länsslyrelsen i Norrbottens län menar ifråga om ransoneringen av drivmedel au den centrala nivån i eti tidigt skede bör ange inriktningen av tilldelningen på olika ändamål.

Televerket anser alt goda telekommunikationer bör räknas som "viktig samhällsfunktion" i en fredskris.

Enligt Sveriges grossistförbund bör ett viktigt mäl under en fredskris vara att rådande konkurrensläge både gentemot utlandet och inom landet inle rubbas.

Hyresgästernas riksförbund betonar att vid valet av medel för att uppnå konsumiionsbegränsningar måste de uppställda fördelningsmålen uppfyllas i största möjliga ulsträckning. Prioriteringar som avviker från en mer långsiktig behovspriorilering kan endasl accepteras under ett övergångsskede. Om frivilliga sparåtgärder och milda restriktioner inte medför tillräcklig förbrukningsminskning bör enligt förbundet ransonering väljas framför hårda restriktioner eftersom de senare slår utan hänsyn lill varierande behov.

Möjligheterna alt i en fredskris utnyttja beredskapslager avsedda för krig eller avspärrning diskuteras av nägra remissinstanser, ÖB motsätter sig bestämt denna möjlighet. Tilltron lill vår neulralitetspolilik skulle genom ett sådant tillvägagångssätt rubbas. Även slatens planverk aT\-sluier sig till EBU:s uppfattning all beredskapslager i del längsta bör bevaras intakta. Statens petroleum institut anser däremot all beredskapslager bör kunna utnyttjas i situationer då man kan överblicka krisens varaktighet med tillfredsställande säkerhet.

3.5.3 Koriransonering av drivmedel

Remissinstanserna delar överlag EBU:s uppfattning att länsstyrelserna i eu fredskrisläge bör ges möjlighet att ge avkall på ambitionen att upprätthålla alla ordinarie rutiner. Inte heller riktas några invändningar mot förslaget att fredskrisplaneringen ägnas ökad uppmärksamhet, JN anser att länsstyrelsernas organisation i krislägen regelmässigt bör förstärkas med expertis från lantbruksnämnd och skogsvärdsstyrelse.

I fråga omCBR:s medverkan i utsändningen av behovskort framhåller Statens trafiksäkerhetsverk att de problem som uppstod vid ett tilirälle dä denna tidsmässigt kolliderade med utprintningen av väglrafikskatle-avierna våren engångsföreteelse. Då någon trafikskatteuppbörd omfattande hela del skattepliktiga fordonsbesiåndei inte kommer au ske vid ett och samma tillfälle i framliden, kan alla resurser som så erfordras inriktas på körning av ransoneringskort. Härigenom skulle korten kunna vara adressaterna tillhanda inom 3 dygn. RSV framhåller i fråga om prioritering

Prop. 1975/76:152 90

av ransoneringskort framför skatiekviuon vid CBR alt vissa uppgifter med vägtrafikbeskaltningen inte kan skjutas upp utan författningsändring. Vidare uppslår problem med all de skattskyldigas åligganden förskjuts i tiden om TSV bemyndigas alt sända ul försändelser senare än vad som nu gäller - den 15 i varje månad. Flera remissinstanser diskuterar för- och nackdelar med att standardransonen skulle få sparas från en ransoneringsperiod till en annan, EBU avstyrker att så skall kunna ske mol bakgrund av att standardransonen skall läcka ett visst uppskattat transportbehov under viss period.

Länsstyrelsen i Östergötlands län menar att under krisen 1973-1974 sparades på grund av ovissheten om framlida siandardransoner, grundransonen av försiktighetsskäl i det längsta. Ovissheten grundas på alt beslul om grund-ellerslandardranson fattas först i anslutning till varje ny ransoneringsperiod,

KF anser alt transportbehovet för enskilda personer kan variera kraftig över tiden varför en icke använd ranson bör få användas i en senare period. En viss onödig konsumtion kan enligl KF också ske genom all konsumenterna upplever att de måste ta ut sin ranson under en given tidsperiod. Liknande synpunkter anförs av Sveriges grossistförbund och Svenska han-delskammarförbundet. Handelskammaren I Gävle och Västerbottens handelskammare avvisar bestämt förslagel alt en kvot som inte utnyttjas under en period inte skulle få sparas till nästa,

EBU menar att systemet med s.k. egenkvoter eller kortbanker hos myndigheter och företag bör kunna få ökad betydelse i framliden. Ingen remissinstans vänder sig häremot. Flera instanser påpekar dock att viss restriktivitet ändå bör iakttas sä att tilldelningen kan kontrolleras. Vissa remissinstanser tar upp frågan om inte tilldelning för resor lill och från arbetet borde kunna ges från egenkvoter. Länsstyrelsen I Östergötlands län framhåller att 65 % av alla ansökningar om extra tilldelning under krisen 1973/74 avsåg sådana resor. Länsstyrelsen I Stockholms län anser dock inle att egenkvol skall kunna användas i detta fall.

Bl. a. televerket framhåller att en spärr bör införas i CBR sä att myndighet eller företag som ulnylljar egenkvol inle erhåller siandardranson.

Svenska bussiraflkförbundei anser all fordonsrelaterade ransoneringskort borde ersättas med företagsrelaterade förbrukningslicenser för förelag med stora vagnparker. Svenska åkeriförbundet framför liknande synpunkter. - Enligt Sveriges grossistförbund böT inte bara serviceföretag ulan också olika slag av leverantörsföretag kunna fa egenkvoter. Handelskammaren i Gävle och Västerbottens handelskammaren anser inle all systemet med egenkvoter skall användas restriktivt ulan förordar i stället en omfattande användning. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Östergötlands län.

Länsslyrelsen I Norrbottens län föreslår alt kataslrofkassor bör organiseras både hos länsstyrelse och hos kristidsnämnd.

Remissinstanserna är överlag positiva till eller lämnar utan erinran EBU:s förslag att kilometerskatlesystemel utnyttjas för automatisk till-

Prop. 1975/76:152 91

delning till de yrkesfordon som finns registrerade i systemet. Svenska buss-irafikförbundel och Svenska akeriförbundet framhåller dock att systemet förutsätter att normalförbrukning av drivmedel kan bestämmas. SL påpekar att den ökade belastningen på kollektivtrafiken förutsätter alt extra tilldelning finns programmerad redan från början.

VV anser inte alt EBU redovisar fullgoda skäl för all avvisa en siandardranson som görs beroende av fordons storlek - ijänslevikt. Konsumentverket framför liknande synpunkter men motsätter sig ändå inte EBU:s avvisande inställning lill en sådan differentiering av siandardransonen.

EBU föreslår att sta nda rd ra nso nens storlek borde kunna varieras geografiskt och att TN undersöker denna fräga vidare. Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar förslaget ulan erinran. TN betonar dock svårigheterna vid gränsdragningen, Sveriges grossistförbund ifrågasätter möjligheterna all åstadkomma ett enkelt och rättvist differentierat system. Länsstyrelsen i Norrbottens län menar att en differentiering bör ske efler kommunlillhörighet.

Vissa remissinstanser är tveksamma till förslaget att b i I s k a 11 e k v i 1 -tot förses med två inköpskuponger i syfte att förhindra hamstring mellan de tidpunkter dä ransoneringsbeslut offentliggjorts och ransoneringskort distribuerats. RSV ifrågasätter starkt del föreslagna systemet. Det är inte lämpligt att sammanföra skaiiekvitioblanketlen med en handling som är helt ovidkommande från skattesynpunki. RSV hänvisar vidare till alt åkeribranschen hos regeringen har begärt alt skattekvitto inte skall behöva medföras vid färd eftersom del erfordras som verifikation i förelagens bokföring. Härutöver kommer utsändningen av kuponger alt ta ett hell är i anspråk. Problem uppslår ocksä med in- och återsändande av kuponger vid av- respektive återställning av fordon. RSV delar EBU:s uppfattning att distributionen av ransoneringskuponger bör ske via CBR, Problemen härmed föreslås av RSV bli närmare utredda, Trafiksäkerheisverket framhåller att verket tillstyrkt en framställning om all skaliekvilto inte längre skall behöva medföras under färd. Kontrollfunktionen fullgörs i stället genom det pä nummerskylten fastsatta konirollmärket. Del gär enligt verket inte att förutsäga vilka konsekvenserna blir för de datorprogram som finns för väglrafikskalleuppbörd och utfärdande av kontrollmärke, 77V framför liknande synpunkter. Den slalusförändring av skattekviitot som den av trafiksäkerheisverket nämnda framställningen kan medföra bör enligt TN föranleda ytteriigare undersökningar rörande möjligheterna att genomföra EBU:s förslag.

Inga remissinstanser vänder sig mot EBU:s åsikt alt enskild sökande av drivmedelstilldelning lill jord- och skogsbruk endasl skall behöva vända sig lill en instans. Däremoi är meningarna delade om vilken den handläggande instansen bör vara. EBU föreslår att krislids-nämnd skall motta samtliga ansökningar och besluta i fråga om tilldelning till jordbruk medan skogsbruksbehoven vidarebefordras lill länsstyrelse för

Prop. 1975/76:152 92

beslut. Delta förslag tillstyrks av bl. a. Svenska kommunförbundei. Lantbruksstyrelsen menar däremot att del bästa torde vara all all handläggning sker hos länsstyrelse där den bäsla överblicken bör finnas. Oavsett var besluten sker anser styrelsen att dessa måste vara starkt styrda av slalliga direktiv och normer så att kvoterna inte överskrids. Länsstyrelserna I Stockholms, Östergötlands och Malmöhus län anser att kristidsnämnden bör behandla tilldelning till både jord- och skogsbruk. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller dock all s. k. bolagsskog bör behandlas av länsslyrelsen medan länsslyrelsen i Norrbottens län anser att i de fall bondeskog säljs pä rot till skogsbolag skall detta inge ansökan till länsstyrelsen. Enligt Svenska petroleum institutet bör tilldelning till motorredskap beslutas av krislids-nämnd. 1 alla händelser bör ansökningshandlingarna kunna lämnas till nämnden.

Lantbruksstyrdsen tillstyrker förslaget alt tilldelning inte bör ges lill enskilda traktorer och molorredskap inom jordbruket utan relateras lill specifik arbetsuppgift. Delta skulle kunna ske med utgångspunkt från t. ex. odlad gröda. SCB:s lantbruksregister bör med visst utvecklingsarbete kunna utnyttjas härför. Skogsstyrelsen anser dock att metoden kan medföra problem eftersom en och samma arbetsuppgift kan ulföras med mer eller mindre mekaniserade metoder.

Z./?/ framhåller all lantbrukarna bör tilldelas ett preliminärt förbruknings-tillstånd så att produktionen i ett krisläge kan fortgå ulan störningar.

Vikten av att SCB erhåller medel för alt förbättra den statistik inom JN:s kompetensområde som erfordras för fördelningen av de länsvisa kvoterna framhålls av JN,

Länsstyrelserna i Stockholms län, Östergötlands län och Malmöhus län framhåller svårigheterna att bestämma en rimlig tilldelning för olika slag av motorredskap.

Ell fiertal remissinstanser har berört frägan om tilldelning av drivmedel till fritidsbåtar i kristid.

Sjöfartsverkei framhåller all verket i sill remissvar på fritidsutredningens belänkande SOU 1974:95 Båtliv förordat en registrering av väsentligt mindre omfattning än vad utredningen föreslagit. Statsmakternas beslut härtill bör enligt sjöfartsverket därför avvaktas innan ställning tas till frågan om ett ransoneringssyslem.

Flera remissinstanser, däribland /"/V, ställer sig inte negativa lill ett syslem för differentierad slandardlilldelning till motordrivna fritidsbåtar, men understryker, liksom EBU,alt resurser! första hand börtillföras föratt förbättra ransoneringsberedskapen för motorfordon och andra mer angelägna områden.

Svenska petroleum Institutet anser att TN inte bör tilldelas resurser för att utarbeta system för differentierad tilldelning ulan all delta skall ankomma på krisiidsnämnd efter anvisningar från TN.

Länsslyrelsen i Stockholms län framhåller alt fritidsbåtar i annan ulslräck-

Prop. 1975/76:152 93

ning än bilar har positiva effekter på det allmänna hälsoläget. Om läget inle är alltför skärpt bör båtlivet därför erhålla viss grundlilldelning.

Svenska båtindustriföreningen är kritisk mot EBU:s förslag. Föreningen vänder sig särskilt mot tanken på ett helgkörförbund som av föreningen ses som ett lotalförbund mot fritidsbåttrafik under större delen av säsongen. Om ell förbud införs måste del enligt föreningen få en annan innebörd. Resor lill och frän sommarhus mäsle tillåtas medan nöjeskörningen under helger förbjuds. Nettoeffekten av ett totalförbud anses svårbedömbar. Båtägare förbrukar vid ett sådant förbud energi i andra former och det är enligt föreningen t. o. m. tänkbart all oljeförbrukningen ökar.

Remissinstanserna motsätter sig inte de resonemang som EBU för rörande d ri v medel st i 11 del n i ng lill internationella transporter. TN understryker att inte heller internationella lastbilstransporter bör utsättas för diskriminerande behandling vid en drivmedelskris.

SAS framhåller alt erfarenhelerna från krisen 1973-1974 pekar mol alt fiyg- och oljebolagen under övervakning av luftfartsverket gemensamt bör få svara för tilldelningen till fiygtrafiken. SAS anser vidare att vid utökning eller nybyggnad av inhemsk raffinaderikapacitet bör ett villkor för tillståndsgivning vara alt flygbränsle kan las upp på tillverkningsprogrammet.

Förslagen om tilldelning till utländska bilturister mö-ler invändningar från generaltullstyrelsen. Styrelsen anser att det föreslagna tilldelningssystemet skulle bli mycket arbetskrävande och fordra avsevärt personaltillskott. Slockningar vid gränsstationerna kommeratt uppstå. Vidare har fiertalet tullstationer vid gränsen endast ett begränsat öppethållande. Tilldelning av standardransoner kan därför inle alllid ske och inte heller kontroll av utpasserande. Styrelsen föreslår i stället ett förenklat system innebärande att den utländske turisten vid gränspassage erhåller viss mindre standardtilldelning och att övrig tilldelning sker genom TN, länsstyrelse eller kommuns försorg.

Sveriges redareförening är tveksam om EBU;s förslag innebär någon ändring jämfört med tillvägagångssättet under krisen 1973-1974.

Länsstyrelsen i Norrboitens län bedömer att den utländska bilturistlrafiken kommer alt inskränka sig till gränstrafik även i ett lindrigt krisläge och ifrågasätter därför om tilldelning skall ges i detta fall,

Enligl Svenska handelskammarförbundet bör utlänning före ankomsten lill Sverige kunna fä ansökan om extra tilldelning prövad.

3.5.4 Annan reglering av drivmedelsförbrukningen

Remissinstanserna är i det stora hela positiva till det förslag till åtgärdsarsenal på drivmedelsomrädel som EBU föreslår för energikriser. Svenska kommunalarbetarförbundet anser dock att sådana åtgärder som hastighels-begränsning, helgtrafikförbud, bensinstationsstängning, förbud mot motortävlingar m. m, antingen är praktiskt verkningslösa eller drabbar orättvist.

Prop. 1975/76:152 94

Förbundet förordar i stället alt övergång till kollektivtrafik stimuleras.

Liksom EBU anser remissinstanserna allmänt att ett he I g t ra f i k fö r-b u d inte är någon särskilt verksam och lämplig besparingsmelod. Ål-gärden bör dock ingå i arsenalen för alt i kombination med andra åtgärder användas i vissa lägen, ÖEF framhåller här att kvotering i handelsledet bör tillgripas samtidigt som helgtrafikförbud införs. Statens trafiksäkerhetsverk anser att ett förbud bör få gynnsamma effekter på olycksfallsfrekvensen. Kloch TN anser au även dieseldrivna personbilar bör omfattas av förbudet.

RPS framhåller att behovet av polisövervakning skulle öka om EBU:s förslag förverkligades i ett krisläge. Detta gäller bl. a. haslighetsövervakningen vid en generell hastighetsbegränsning och de ökade insatser som skulle erfordras om belysningen utomhus avsevärt minskar. Trafiksäkerheisverket och TN (betonar alt trafikolyckorna torde komma att minska vid en hastighetsbegränsning. TN menar att en sådan effekt inte bör få spolieras genom att utomhusbelysningen dras ned.)

Postverket framhäller all dispens mäste erhållas om postbefordran skall kunna ske ulan störningar. Delta gäller även postverkets diligenstrafik.

Länsslyrelsen i Norrboitens län betonar de orättvisor i regleringsålgärder i bensinhandelsledet skulle medföra i glesbygden.

EBU:s förslag att beredskapsplaner skall upprättas inom kommuner med fler än 30 000 innevånare för alt åstadkomma förskjutna arbetstider fär ett myckel gott mottagande av remissinstanserna, VV anser således all denna fråga är en av de viktigaste inom energiberedskapen. Riksnämnden för kommunal beredskap är dock tveksamt till alt planeringsarbetet skall ske i kommunal regi. Nämnden hänvisar till sina år 1971 meddelade anvisningar om kommunal beredskapsplanering enligt vilka kollektiva transporter planläggs av berörda trafikföretag.

Trafiksäkerheisverket delar EBU:s uppfattning att en förskjutning av arbetstiderna är det mest effektiva medlet för alt öka utnyttjandet av kapaciteten hos den kollekliva trafiken vid en lägre lids ransonering. Trafiksäkerheisverket hänvisar lill de förslag som framläggs för att främja kollektivtrafiken i betänkandet SOU 1975:47 Kollektivtrafik i tätort och framhåller de möjligheter lill samordning som härvidlag bör finnas med åtgärder som föreslås av försörjningsberedskapsskäl. TN betonar betydelsen av all den nämnda beredskapsplaneringen sker redan i fredstid. Det är enligl nämnden mycket svårt alt åsladkomma improvisationer på detta område sedan en kris inträffat.

Länsstyrelsen I Stockholms län och SL påpekar att planeringen i län med samordnad kollektivtrafik bör ske på länsnivå och i Stockholms fall i samarbete mellan länsstyrelse och landsting. Skyldighet för kommun att upprätta beredskapsplaner för kollektivtrafiken torde enligt länsstyrelsen endast föreligga i de fall då kommun i fred bedriver kollektivtrafik. SL anser att en lag erfordras om förskjutna arbetstider.

Prop. 1975/76:152 95

Den överströmning av trafikanter till den kollektiva trafiken som EBU:s förslag syftar till, förutsätter enligt länsslyrelsen i Östergötlands län alt det i förväg klart utsägs att kollektivtrafiken skall erhålla tillräckligt med drivmedel. Tilldelningen lill beställningstrafiken bör uppmärksammas. Således prioriterade busstrafikföretagen enligl länsstyrelsen beställningsresor på bekostnad av linjelrafiken under krisen 1973-1974,

Handelskammaren i Göteborg-Västsvenska handelskammaren menar alt möjligheten bör diskuteras att i kristid göra en kraftig sänkning av biljettpriset på kollektivtrafiken för att stimulera det kollekliva resandet.

De åtgärder som EBU föreslår för att stimulera trafikföretagen att hålla större vagnresurser är enligl SL helt otillräckliga. Kostnaden för att iordningställa, garagera och underhålla en beredskapsbusspark om 140 SL bussar uppskattar SL till 7 milj. kr. per år. SJ betonar all med de trafikpolitiska förutsättningar som nu gäller kan varken SJ eller något annat trafikförelag åläggas all hålla extra resurser i form av vagnreserver m. m. om inte merkostnaderna ersätts.

Organiserad samåkning börenligt KK vara en särskilt värdefull åtgärd i mindre tätbefolkade områden. Statens väg- och trafiklnstiiut anser att enkla räkneexempel visar att spareffekterna kan bli av samma slorieksordning som vid sänkta hastighetsgränser. TN biträder EBU:s förslag men framhåller att mycket stora resurser kommer att erfordras dä planeringen kommer in i ell intensivt skede.

Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar ulan erinran EBU:s förslag rörande en förbättring av t ransportsiat is t i ke n . KK framhåller att befintlig transportstatistik främsl avser transportapparatens kapacitet och utnyttjande medan statistiken över transportbehoven inte är lika utföriig. Statistiken avseende bränsleförbrukningen för hela transportsektorn, delar därav och för fordon under olika förutsättningar är bristfällig.

Svenska bussiraflkförbundei menar all innan statistiska undersökningar avseende kollektivtrafiken påbörjas, mäste trafikföretagens redovisningsun-deriag förbättras. Förbundet förklarar sig berett att biträda vid detta arbete.

Enligt SCB bör en samordning kunna ske mellan den av EBU föreslagna resvaneundersökningen och en liknande undersökning för den normala trafikplaneringen. Därigenom skulle medelsbehovet kunna minska. SCB betonar att en resvaneundersökning kräver omsorgsfulla förberedelser och all en sådan kan påbörjas tidigast 1977/78 om medel erhålls 1976/77. De föreslagna hastighetsundersökningarna på olika punkter på gatu- och vägnätet bör enligt SCB administreras av VV.

SIND framhåller alt resvaneundersökningar har stor belydelse för utarbetande av transportprognoser. Representanter för SIND, TN och VV har undersökt möjligheterna att utforma en analysmodell för transportområdet i anslutning till SIND:s energiprognosmodell och funnit detta möjligt.

Prop. 1975/76:152 96

3.5.5 Ransonering av eldningsolja

Vissa remissinstanser lar upp frägan vilken lägsta värmeslan-dard som bör kunna upprätthållas i en krislid och hur prioritering bör ske mellan upprätthållande av värme- respektive v a rm va 11 e n s t a nd a rd .

Socialstyrelsen och bostadsstyrelsen tillstyrker båda att 18° och 16° kan anses vara en rimlig lägsta innetemperatur under dag respektive natt. Ingen remissinstans framför någon annan uppfattning. Både socialstyrelsen och konsumentverket betonar all vissa hyresgäster i flerfamiljshus, t. ex. spädbarnsfamiljer och personer som av medicinska eller andra skäl har berättigade krav på hög hygienisk standard, måste medges möjlighet all värma varmvatten på spis. De remissinstanser som behandlar frågan anser genomfående all sänkt värmestandard är all föredra framför inskränkningar i varmvattentillförseln. ÖEF och bostadssiyrelsen anser alt EBU:s åsikt att varmvattenrestriktioner bör sältas in först då en lägre tilldelning än 75 % av normal energiförbrukning erfordras, är alltför optimistisk med hänsyn till all många fastighetsägare redan i dag sänkt inomhuslemperaturen avsevärt.

EBU föreslår en särskild lag om s. k. kriskoppling skall vara installerad i vissa fastigheter med central värmeberedning från den 1 januari 1979. Vidare föresläs att statens planverk i Svensk Byggnorm (SBN) för in tvingande bestämmelser om kriskoppling vid nybyggnad eller sådan ombyggnad som kräver byggnadslov saml alt finansieringsförordningens beslämmelser skall omfatta installation för kriskoppling. Förslagets innebörd tillstyrks eller lämnas ulan erinran av remissinstanserna.

Statens planverk anser del emellertid vara tveksamt om en lag om kriskoppling erfordras. Samma effekt kan uppnås genom en komplettering av byggnadsstadgan. Detta skulle överensstämma med statsmakternas strävan all alla beslämmelser om byggande skall samlas i byggnadslagstiftningen. Om krav på kriskoppling införs i SBN erfordras enligt bostadsstyrelsen ingen särskild bestämmelse härom i bosladsfinansieringsförordningen,

VVS-lekniska föreningen är tveksam om en kriskoppling hinner genomföras under den tid EBU ansett vara möjlig.

SABO framhåller med hänsyn till att en- och tvåfamiljsfastigheler föreslås bli undantagna från kravet på kriskoppling bör kostnaderna för installerande av kriskopplingar i övriga fastigheter bekostas lika av alla förbrukare och inle belasta fastigheterna.

EBU:s förslag om bestämmelser skall införas i Svensk Byggnorm innebärande att en central mätare för förbrukningen av tappvarmvatten skall installeras i flerfamiljshus får genomgående ell gott mottagande hos remissinstanserna. Bostadssiyrelsen erinrar om att enligt riksdagsbeslut i maj 1975 gäller som villkor för statliga bostadslån från den 1 juli 1976 all hus vid nybyggnad skall förses med anordningar som gör det möjligt att mäta leveranser av varmvatten, el och

Prop. 1975/76:152 97

gas för varje lägenhet. Villkoren gäller även lån för ombyggnad om del inte finns några särskilda skäl mot detta. Om föreskrift införs i SBN om individuell mätning av varmvatlenförbrukningen i flerfamiljshus, bortfaller behovet av motsvarande bestämmelse i bosladsfinansieringsförordningen.

Svenska värmeverksföreningen anser att man bör sträva efter individuell mätning av energiförbrukningen. I fräga om lägenheter i flerfamiljshus som är anslutna till fjärrvärmeverk framhåller föreningen dock att det vid en riklig reglering av värmesystemet inte är möjligt att i lägenheten åstadkomma större variationer än vad den centrala inställningen medger. Stora differenser förekommer dock i fråga om varmvattenförbrukningen. Individuell mätning bör därför genomföras i nybyggda hus.

EBU:s förslag om att en v ä r m e t a x e r i n g skall genomföras av byggnadsbeståndet i landet får på det stora hela ett mycket positivt mottagande hos remissinstansema. Uppfattningen att kvotransoneringsmetoden blir alltmer olämplig företräds av flera inslanser. Sålunda menar bostadsstyrdsen alt man lillspetsat kan säga att de statliga åtgärder av olika slag som syftar till ett ökat energisparande omöjliggör en kvotransonering. Hyresgästernas riksförbund menar att misstankar om att tilldelning i kristid kommer att grundas pä tidigare förbrukning torde utgöra en hämsko på sparviljan. RRV är dock tveksamt till möjligheterna att med denna metod gradera fastigheterna inbördes på ett riktigt sätt. Konsumentverket anser att ytteriigare utredning krävs före ett ställningstagande. Några instanser - bl. a. KF och Svenska kommunförbundet - anser att en förundersökning först bör genomföras för att testa rutiner och blanketter. Kommunförbundet anser därvid att en sådan provverksamhet lämpligen kan föriäggas till Gävle eftersom försök med tillämpad energiplanering pågår där inom ramen för ett projekt där statens råd för byggnadsforskning är ansvarigt.

FortF framhåller att en värmetaxering av försvarsmaktens heterogena byggnadsbestånd inle är lämplig utan att ett system med kvotering av det inom försvaret totalt förbrukade bränslet är att föredra.

Meningarna är något delade huruvida det bränsleregisler som en värmelaxering resulterar i skall anslutas till del av Centralnämnden för fastighetsdata planerade centrala faslighetsregistret eller om registret skall utgöra en integrerad del av länsdatakontorens fastighetsregister. Medan centralnämnden företräder den förra ståndpunkten anser länsstyrelserna i Östergötlands län. Malmöhus län och Norrbottens län att bl. a. av beredskapsskäl ett decentraliserat syslem är att föredra. Länsstyrelsen i Östergötlands län påpekar vidare att det är oklart om och när ett centralt fastighetsregister kan färdigställas. Länsstyrelsen i Malmöhus län ser klara fördelar i att samma myndighet har ansvar för såväl bränsleregister som ransoneringssystem.

Värmetaxeringssystemet bör enligt EBU baseras på den metod som utarbetats av byggnadsstyrelsen på uppdrag av ÖEF. Den utvärdering som skett av denna metod gav enligt byggnadsstyrelsen ett gott resultat. Den bearbetning som bör ske torde enligt styrelsen behöva föranleda endast smär-

7 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 152

Prop. 1975/76:152 98

re justeringar. KKS-e/cn/s/co/öz-enmgen anser däremot alt beräkningsmetoden torde kräva en väsentlig omarbetning och att upp till 2,5-3 år torde erfordras för att genomföra laxeringen.

Flera remissinsianser - bl. a. RRV och byggnadsstyrelsen - framhåller att en värmetaxering kommer alt ge bonuseffekter i så måtto att incitamentet lill ökat energisparande kommer alt öka. Byggnadsstyrelsen hävdar all del här finns beröringspunkter som energisparkommillén bör ta fasta på i sin verksamhel.

Svenska kommunförbundei anser all värmelaxeringens resultat bör göras tillgängligt tor kommunerna. Pä så vis uppnås den knylning mellan beredskapsplanering och kommunal energiplanering som förordas av EBU.

En revidering av beredskapsbesiämmelserna för uppvärmning i supplement till Svensk Byggnorm (SBN 75) pågår för närvarande. Några remissinstanser har redovisat de yttranden som avgivils häröver till bostadsdepartementet. Bestämmelserna avser beredskapsålgärder mol minskad eller utebliven tillförsel av importbränslen samt åtgärder för krislagring av inhemskt bränsle. Statens råd för byggnadsforskning hemställer i sitt ytirande över förslaget att EBU:s förslag avseende bl. a. värmetaxering av fastigheter, kriskoppling m. m. så långt möjligt inarbetas i statens planverks förslag till beredskapsbestämmelser för att undvika alt en ny revidering erfordras inom kort.

De synpunkter EBU framför på hur en ransonering bör kontrolleras möter i huvudsak inga invändningar från remissinstanserna. Svenska petroleum institutet anser dock att EBU inte tillräckligt har beaktat de möjligheter till kontrollverksamhet som finns genom de större oljehan-delsföreiagens dalasystem. ÖEF och TN bör därför enligt pelroleuminstitulel ges i uppdrag att lillsammans med institutet och dess medlemsföretag undersöka hur dessa datorsystem skulle kunna utnyttjas i ransoneringsverk-samhelen på bränsle- och drivmedelsområdet.

3.5.6 Särskilda problem rörande kvotransonering av energi

Flera remissinstanser framhäller i sina yttranden upprepade gånger nackdelarna med en kvolransonering av energi. Ingen instans ställer sig emellertid negativ till att en sädan sker i inledningen av en kris. Byggnadsstyrelsen anser det vara olyckligt frän ransoneringsmoralisk synpunkt att så många förbrukare härvid av praktiska skäl måste undantas. Det är därför enligt styrelsen motiverat all denna förbrukarkategori blir föremål för särskild uppmärksamhet vad gäller information, sparkampanjer och användningsrestriktioner. CDL-företagens beredskapsnämnd framför liknande synpunkter.

Konsumentverket framhåller att om en kvolransonering genomförs i fräga om elkraft bör hänsyn tas lill att hushåll med en normalt låg förbrukning har små möjligheter alt ytteriigare minska denna.

En långvarig fjärrvärmeransonering motiverar enligt länsstyrelsen i Ös-

Prop. 1975/76:152 99

tergötlands län en ransonering avseende hushållens elförbrukning. Härigenom skulle risken för en överströmning till elområdet kunna minskas.

SL framhåller alt en kvotransonering är olämplig för dess del eftersom en minskad energiförbrukning inte är möjlig vad gäller vissa verksamheter inom företagel.

Vid en kvolransonering bestäms tilldelning med utgångspunkt frän förbrukningen under en viss given referens- eller basperiod. Bostadsstyrdsen anser all referensperioden bör avse minsl två eldningssäsonger för oljeeldade fasligheter, eftersom påfyllningarna kan täcka en stor del av årsbehovet. Vidare bör utförda bränslebesparande åtgärder kunna beaklas och elupp-värmda och oljeeldade hus kunna jämställas. För att uppnå större rättvisa vid tilldelningen erfordras någon form av norm eller regerensmalerial av typen normalt förbrukade antal energienheter per bostadsenhet.

Småhus som är anslutna lill fjärrvärmeverk och hell saknar mätare för värmeleveranserna eller som bara kan mäta vattenflöde bör enligt EBU undantas från kvotransonering. Bostadssiyrelsen påpekar dock att frän 1 juli 1976 utgår stöd för installtion av anordningar för individuell mätning av varmvaitenmälning i befintliga hus.

Svenska värmeverksföreningen föreslår i en särskild rapport avseende erfarenhelerna av krisen 1973-1974, som bifogats yttrandet, att kvotransonering baserad pä en historisk förbrukning samt värmelaxering ersätts med en metod där tilldelning ges på basis av en medelsförbrukning som fastställs för byggnader hörande till samma område och med likartad isolering m. m.

EBU föreslår att k o 11 e k t i v mätning av elförbrukningen inte längre skall godtas. Slatens planverk bör därför ges i uppdrag att utarbeta beslämmelser som dels förhindrar kollekliv mätning vid nybyggnad av fastigheter dels berör mätanordningarnas placering.

Statens planverk anser det vara en fördel frän energihushållningssynpunkl med individuell mätning av elförbrukningen. Bestämmelser om detia och om mätarplacering torde med stöd av byggnadsstadgan kunna införas i anslutning lill SBN. CDL-företagens beredskapsnämnd avstyrker EBU:s förslag om beslämmelser som skall förhindra kollekliv mätning vid nybygge. Enligt nämnden är detta både obehövligt och onödigt eftersom det sedan 1 juli 1976 i bestämmelserna för erhållande av bostadslän förutsätts att separat uppmätning av förbrukningen kan ske i varje lägenhet. Några enheter med kollekiivmälning kommer därför inte alt tillkomma. I fråga om EBU:s rekommendation om individuell mätning av fjärrvärmeleveranser föreslår nämnden en skärpning på så vis att del skall föreskrivas att sådan mätning skall införas successivt. Vidare är del enligl nämnden nödvändigt av rättviseskäl alt befintliga kollektivleveranser till eluppvärmda bostäder ransoneras om ransonering sker av kollektiva leveranser till fjärruppvärmda bostäder. 1 båda fallen uppslår problem med övervältring av överförbrukningsavgifter. EBU har överiämnat delta problem till RLU. Nämnden återkommer till detta i yttrandet över RLU:s betänkande.

Prop. 1975/76:152 100

I fråga om ansvarel för och genomförandel av en kvolransonering tillstyrker länsslyrelsen i Stockholms län EBU:s förslag om delegering av vissa arbetsuppgifter lill länsstyrelser och kristidsnämnder. Länsstyrelsen finner del lämpligt att de centrala organen koncentrerar sig på principiella och övergripande frågor medan avgörandet av enskilda fall sker på regional och primärkommunal nivå. Länsslyrelsen framhåller all ytterligare resurser för dessa nivåer kommer att erfordras. Svenska kommunförbundei påpekar att enligl hittillsvarande planering kvotering av eldningsolja skall ske genom oljebolagens försorg och att detta enligt EBU bör vara fallet även i fortsättningen varvid företagen bör svara för s. k. teknisk jämkning'. EBU föreslår vidare all annan jämkning saml extra tilldelning bör beträffande mindre förbrukare ske i första instans hos kris-lidsnämnderna. Delta medför enligt kommunförbundei ökade arbetsuppgifter för dessa nämnder och bör ses som inledningen lill kommunernas engagemang i det licenssystem som kräver viss värmeteknisk kunskap också på lokal nivå.

Övriga remissinstanser tillstyrker eller lämnar EBU:s förslag i denna fråga ulan erinran.

Några remissinstanser berör frågan om ersättning skall ske då organ utanför den statliga sektorn medverkar i ransoneringssystem. Svenska petroleum institutet framhåller att oljeföretag och återförsäljare får finna sig i att bära vissa av en ransonering föranledda extra kostnader. Om dessa emellertid åläggs uppgifter som egentligen hör till ransoneringsmyndigheternas verksamhetsområde uppstår enligt pelroleuminstitulel ett annat läge. Vid en kvotransonering bär således oljeföretagen kostnader som vid en licensiering åvilar myndigheterna. Enligt institutet bör därför staten stå för kostnaderna även innan ett licensransoneringssysiem hunnit införas.

I ett kvotransoneringssystem måste i princip finnas möjlighet att påföra någon form av sanktion för förbrukare som överskrider den tilldelade kvoten. EBU föreslär all särskilda överförbrukningsavgifter skall kunna tas ul i sådana fall. Av remissinstanserna motsätter sig endast länsstyrelsen i Stockholms län delta förslag. Länsstyrelsen framhåller att ett system med överförbrukningsavgifter endast kommer alt verka avskräckande för dem som inte har råd att räkna in avgiften som "driftkostnader". Avgiften kan dessutom fa avsedd effekt endasl om den tas ut i nära anslutning till över-förbrukningstillfället, vilket inte är möjligt med nuvarande avläsnings- och debiteringssystem. Länsstyrelsen I Östergötlands län framhåller att enskilda förbrukare kan ha svårt att övervaka den egna förbrukningsutvecklingen och att del därför finns en risk att även lojala konsumenter kan drabbas hårt av höga avgifter. Enligt länsstyrelsen bör dock sädana höga avgifter

' Motiveras av att underlag saknas för tieräkning av nytillkomna fastigheters baskvantitet

2 Motiveras av ändrade förutsättningar t. ex, om- eller tillbyggnad.

3 Motiveras av omständigheter utanför jämkningsschemat.

Prop. 1975/76:152 101

kunna ses mol bakgrund av den värmelaxering och andra åtgärder som föresläs och som syftar lill att en beräkning av normalförbrukning skall bli möjlig.

Öff anser att avgift bör kunna tas ut i sådana fall där överförbrukning kan påvisas genom mätaravläsning. Stora svårigheter föreligger däremoi då del gäller förbrukning av eldningsolja för uppvärmningsändamål.

Enligt SPK:s mening är del svårt alt i förväg sätta avgifterna sä att överförbrukning motverkas samtidigt som icke önskvärd överströmning mellan olika energislag förhindras. Eftersom delta skulle förutsätla kännedom om priselaslicileterna, och delta är svårt att ernå, bör de centrala ransoneringsorganen och ÖEF fortlöpande följa energiförbrukningen och snabbi göra de avgiflsjusleringar som erfordras.

Även CDL-företagens beredskapsnämndbehandlar överförbrukningsavgif-ternas storiek. Enligt nämnden bör avgifterna relativt sett vara lika slora. Icke önskvärd överströmning får förhindras med differentierade ransoneringsgrader. Svenska värmeverksföreningen hävdar att även om EBU inte delar föreningens uppfattning att överförbmkningsavgift borde utformas så att icke önskvärd överströmning mellan olika energislag hindras, bör stor uppmärksamhet riktas mot problemet. Föreningen ifrågasätter om inte en avgift som är fem gånger det normala priset - vilkel EBU kan länka sig - är för hög. Frågan om fördelning av avgift mellan fastighetsägaren och hyresgäst bör tas upp till diskussion mellan parterna pä hyresmarknaden.

3.5.7 Användningsrestriktioner m. m. för elkraft

EBU redogör i belänkandet även för andra former av reglering av elförbrukningen än kvotransonering. Hit hör olika slag av användningsrestriktioner, spänningssänkning och periodisk bortkoppling.

Elkraftens betydelse för effektiva och arbetsbesparande metoder i hushållen samt för trevnad och rekreation i hemmen betonas av konsumentverket. Hushållens elförsörjning bör därför ges hög prioritet jämfört med i kristid umbäriig energislukande produktion.

Till tänkbara former av användningsreslriklioner hör neddragning av belysningen på gator och vägar. Trafiksäkerheisverket redogör i korthet för en undersökning som utförts av stalsbyggnadskontoret i Göteborg om trafikolyckornas utveckling i Göteborg under krisen 1973-1974. Trafiksäkerhetsverket anseratt man torde kunna konstatera att minskningen av väg- och trafikbelysningen hade en negativ inverkan på trafiksäkerheten. Verket framhåller därför att sådana åtgärder i framtiden bör vidtas först i ett mera kritiskt läge och därvid liksom tidigare först efter samråd med myndigheter som närmast har att svara för trafiksäkerheten.

CDL-företagens beredskapsnämnd hamh&ller att det är nödvändigt alt stödja sparkampanjer med restriktioner och detta innan sparviljan börjar svikta. Nämnden understryker vidare att ett ökat sparande i ostörda lägen minskar

Prop. 1975/76:152 102

marginalen för ytteriigare sparande i krislid. För de förbrukare som berörs av en kvotransonering bör vidare i princip endast sädana restriktioner fortsätta alt gälla som frän allmän psykologisk synpunkt har en konsumtions-minskande effekt.

EBU anser alt spänningssänkning bör kunna tillämpas inom de snäva gränser som distributionsnätet medger. SERN anser i sin rapport över verksamheten under krisen 1973-1974 att en för svenska förhållanden rimlig spänningssänkning är ca tre procent.

De remissinstanser som behandlar denna fräga framhäller de risker en sådan åtgärd kan medföra för vissa funktioner. Socialstyrelsen och LandsUngsförbundet framhäller således båda att en spänningssänkning inle får lillgripas för sjukvårdens del eftersom viss sjukvårdsapparalur är känslig för sådana störningar. Dalainspektionen betonar den menliga inverkan en spänningssänkning kan ha för ADB-systemens funktion.

I fråga om periodvis bortkoppling av vissa abonnenter anser EBU att en sådan åtgärd bör reserveras som en sista utväg i ett absolut nödläge. Av remissinstanserna har endast LandsilngslÖrbundet uppfattningen att en bortkoppling är otänkbar. Förbundet framhåller alt alla risker för störningar i det direkla sjukvårdsarbetet måste avvisas. Andra remissinstanser delar EBU:s uppfattning att åtgärder endasl fär ses som en nödfallsutväg eller lämnar synpunkterna ulan erinran. Enligt lantbrukssiyrelsen måste en bortkoppling föregås av en ytterst noggrann prövning av behovet av åtgärden liksom av omsorgsfull information.

CDL-företagens beredskapsnämnd uppvisar en relativt skeptisk inställning. Man framhäller alt EBU inle nämner hur långt en planläggning skall drivas rörande en periodisk bortkoppling. CDL anser det vara osannolikt att elförsörjningsläget skall bli så katastrofall att denna typ av åtgärd skulle behöva lillgripas, särskilt som ingen planläggning föreslås för motsvarande slag av åtgärder för andra energisektorer. Nämnden betonat all en sädan planläggning skulle bli mycket kostsam och att kostnaderna inle gärna kan läggas på elleverantörerna.

Kommunernas roll då det gäller planläggningen inför en eventuell bortkoppling av ellillförseln berörs av några remissinsianser. EBU föreslår på denna punkt att kommunerna i samråd med elleverantörerna skall göra upp planer för långvariga elavbrott så att prioriteringar kan göras mellan olika konsumtionsbehov. Länsstyrelsen I Östergötlands län understryker betydelsen av en sådan planering - som redan påbörjats i länet - och föreslår alt regeringen överväger om denna planering kan samordnas med den kommunala beredskapsplaneringen varvid statsbidrag skall ulgå enligt gällande regler.

JN betonar att man i den nämnda planeringen uppmärksammar del stora elberoendet hos mekaniserade företag inom jordbruk, vissa livsmedelsindustrier samt livsmedelshandeln. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Östergötlands län.

Prop. 1975/76:152 103

CDL-företagens beredskapsnämnd menar att den här avsedda planeringen mäste ske efter riktlinjer från den centrala planläggningsmyndighelen efter samråd med kommunernas centrala organisationer. Enligl nämnden måste vidare bestämmelsema i lagen om kommunal beredskap ses över då det gäller kommunernas skyldighet lill beredskapsplanläggning vad avser elförsörjning. Då detta enligt nämnden observerats av RLU behandlas frågan i yttrandet över denna utredning.

Svenska kommunförbundet framhåller alt en grupp inom förbundet arbetar med frägan om beredskapsplanläggningen beträffande de sociala konsekvenserna av långvariga elavbrott. Synpunkter kommer att framläggas för kommunerna.

EBU föreslår att störningskänsliga abonnenter uppmanas installera reservkraft aggregat och att elleverantören bör inventera befintliga aggregat. Varje kommun bör vidare ha en prioriteringslista för fördelning av tillkommande reservkraflaggregat, t. ex. militära aggregat. Fort F framhålleratl länsstyrelserna haratt prioritera användningen av sådana aggregat. Kommunernas prioritering bör därför ske i samråd med länsstyrelsen. Socialstyrelsen anser del vara angeläget att reservkraftaggregat anskaffas i största möjliga utsträckning. Länsstyrelsen i Östergötlands län föreslår att statsbidrag övervägs för kommunernas behov av aggregat. Byggnadsstyrelsen noterar att enhetliga riktlinjer saknas i fråga om reservkraftaggregat skall installeras eller ej. Närmare riktlinjer bör därför utfärdas.

3.5.8 Vissa specialfrågor

3.5.8.1 Användning av priset som förbrukningsregulator

De remissinsianser som tar upp frågan är övervägande skeptiska mol EBU:s förslag all en avgift skall kunna las ut på motorbensin under en begränsad tid föratt tillfälligt nedbringa konsumtionen och motverka hamstring. Statskontoret anser emellertid att EBU borde ha ägnat större uppmärksamhet åt möjligheten all använda tillfälliga energiavgifter som reglerings-instrument i en fredskris. Härigenom skulle man få ett lätihanteriigt system där ingående kännedom om konsumenternas situation inte skulle erfordras. Nackdelarna från fördelningssynpunkt kan enligl statskontoret motverkas om avgiften tas ul för produkter med hög priselasticitet, dvs. relativt umbäriiga varor, och om avgifterna via staten omfördelas till grupper med låga inkomster. Siatskontoret framhåller att avgifter sedan länge används inom energisektorn för att påverka energianvändningen pä läng sikt. Länsstyrelsen I Norrbottens län menar att användning av prismekanismen bör vara en användbar metod och framhåller att energi har åsatts ett pris och att den därför inte kan jämföras med fria nyttigheter som sjukvård och undervisning. Om överpris tas ut kan detta utformas som avgifter och

Prop. 1975/76:152 104

tas omband av samhället och fördelas för att motverka frän jämlikhels-synpunkt negativa effekter. VVS-tekniska föreningen tillstyrker EBU:s förslag och menar att ett avgiftssystem är att föredra framför andra former för begränsning av förbrukningen.

Förbmkningsdämpandeavgifter bör tillämpas restriktivt anser VA', Sf/w och KF. SPK framhåller vidare att EBU:s underlag bestyrker behovet av förbättrad kunskap om priselaslicileterna på energiområdet. Länsstyrelsen i Östergötlands län ställer sig ytterst tveksam till EBU:s förslag eftersom del helt går emot den grundläggande principen att den ekonomiska standarden inte skall bero av fördelningen av knappa resurser i en kristid. Hyresgästernas riksförbund motsätter sig bestämt en dämpningsavgift i fråga om drivmedel. En princip införs då som utredningen i allmänhet inte förordat. Svenska petroleum institutet avvisar också förslaget som institutet betraktar som stötande frän rättvisesynpunkt.

LO framhäller att EBU:s övriga förslag bl. a. om att bilskattekvitton skall förses med numrerade ransoneringskuponger medger snabba åtgärder för att förebygga hamstring. Tanken att avgiften skulle få dras av på skatten innebär att bilförare med lägre inkomster i huvudsak får bära bördan. LO avvisar därför EBU:s förslag.

RSV anför vissa tekniska invändningar mot att under kort tid knyta en hög avgift till skatteuppbörden. Eftersom skattskyldighet normall inträder när den registrerade skatlskyldige leverantören levererar bensinen till bensinstationen kan bensinstationsägaren göra betydande lagervinster på sitt befintliga lager. På motsvarande sätt kan lagerföriuster uppstå då avgiften upphör att gälla. För att undvika detta problem kunde föreskrivas att avgiften också gäller vad som finns i lager. RSV framhåller att detta förutsätter en lagerinventering vilkel medför behov av en mycket arbetskrävande kontroll.

3.5.8.2 Överlåtelse av ra nso neri ngs be v i s

EBU anser att ransoneringsbevis inte bör få överiåtas. 1 fråga om rätt lill inköp av drivmedel föreslår EBU att inköpskort eller särskild inköpskupong samt skattekvitto skall kunna visas upp vid inköp.

Länsslyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter hur EBU:s förslag skall fungera i praktiken. För leverantörerna är mottagande av ransoneringskuponger det väsentliga varför kontrollen kan bli eftersatt. Ett förbudssystem införs därför som myndigheterna kan fä svårt att kontrollera.

Enligt Svenska handelskammarförbundet bör den som erhållit kvot själv få avgöra hur tilldelningen skall utnyttjas. Risk för slöseri mot ransoneringsperiodernas slut liksom svårkontrollerad upplagring kan annars bli följden. Handelskammaren i Gävle och Västerbottens handelskammare framför liknande synpunkter.

7"A har ingen erinran mot att ransoneringsbevis inte skall få överlåtas. Nämnden framhåller dock att skattekvittot får annan status om det, som

Prop. 1975/76:152 105

i annat sammanhang föreslagits, inte behöver medföras vid färd men ändå skall utnyttjas vid en ransonering. Den koppling som EBU föreslår mellan ransoneringsbevis och annan handling kan dä inte ske. Att nägon form av sådan koppling behövs anser dock TN och förklarar sig beredd att i samråd med berörda myndigheter utreda denna fräga. Remissinstanserna har i övrigi ingen erinran mot EBU:s förslag.

3.5.8.3 Kost nåder för kristidsnämndernas verksamhet

EBU föreslår att staten ersätter kommunerna med minst 90 96 av redovisade nödvändiga kostnader för kristidsnämndernas verksamhet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län och Landstingsförbundet anser att kommunerna bör ersättas till fullo för kostnaden för kristidsnämndernas verksamhet i en krislid. Landstingsförbundet framhäller att reglerna för ersättning av planläggningskoslnaderna enligt lagen om kommunal beredskap bör bringas i överensstämmelse härmed. Svenska kommunförbundet anser alt med hänsyn till det ökade engagemang som föreslås för kommunernas verksamhet i kristid bör dessas kostnader helt ersättas av staten. Länsstyrelserna i Stockholms och Norrbottens län framför liknande synpunkter.

3.5.9 Informations- och sparkampanjberedskap

EBU föreslär att ansvarel för den övergripande informationen och informationssamordningen i kristid läggs på ÖEF. ÖEF föresläs även få del övergripande ansvaret i fråga om sparkampanjer.

I del stora hela tillstyrker remissinstanserna EBU:s förslag eller lämnar del utan erinran. Vissa av näringslivets organisationer är dock negativa pä ett par punkter. Således ifrågasätter både Näringslivets energidelegation och Svenska handelskammarförbundet om energisparkommillén och inte ÖEF bör få ansvaret för sparkampanjberedskapen.

Även Nämnden för samhällsinformation nämner energisparkommillén och betonar alt dess erfarenheter mäste tas till vara. Energisparkommillén ser det som angeläget att få medverka i utformningen av informations- och sparkampanjberedskapen inför en eventuell kris. EBU betonar att intresseorganisationer och intressegrupper bör engageras i en kampanjverksamhet. Energisparkommillén framhäller att de av EBU nämnda organisationerna ingår i energisparkommillén. EBU:s lista för sparinsatser i frivilliga sparkampanjer motsvarar i stort kommitténs lista för ett normalläge. Kommittén framhäller dock alt den arbetar mer med riktade kampanjer. Kommittén utgår från att man bygger på befintlig organisation vid uppbyggnad av en krisorganisation.

Behovet av samordning av information betonas av flera remissinstanser. CDL-föietagens beredskapsnämnd är mer tveksam härtill. Effekten av en

Prop. 1975/76:152 106

energikris kan vara svär att förutse för olika sektorer. Det finns en viss risk för att en gemensam, fullständig information kan bli för kompakt och förlora slagkraft. Alltför långt driven strävan till samordning försenade enligt nämnden sparkampanjen 1973-1974. Samordning mäsle avse alternativ allmän bakgrundsinformation och planering för tidsmässig samordning av de skilda energisektorernas egen information.

7'A'anseratt avgränsningen mellan krisorganen mäste klariäggas vad gäller informaiionsberedskapen. Vidare bör detaljplaner för informationsavdelningarnas interna organisation inom respektive myndighet utarbetas.

Nämnden för samhällsinformation anser all de informationsansvariga som avses ingå i krisförvallningen bör ges möjlighet att lägga informationsaspek-ler pä åtgärder redan i planeringsskedet. Organisatoriskt bör dessa placeras omedelbart under den för verksamheten ansvarige. Det är vidare angeläget au rollfördelningen mellan regering och myndigheterna i informationshänseende klariäggs. Härutöver framhåller nämnden all vid en sparkampanj utvärdering bör ske sä att resurserna används pä ett lämpligt sätt,

Öff" framhåller alt extra resurser som erfordras för förberedande av diverse informationsmaterial inte medräknats i EBU:s koslnadssammanställning och att dessa resurser mäsle tilldelas ÖEF då energiavdelningen organiseras.

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, JN och Svenska petroleum institutet anser att de bör vara företrädda i den informationsgrupp som föreslås bildas vid ÖEF. Svenska värmeverksföreningen anser att CDL, Svenska elverksföreningen, Svenska gasföreningen och Värmeverksföreningen borde kunna lämna värdefulla bidrag till informationsgruppen. Nämnden för samhällsinformation framhåller att den informationsexpert som föresläs knytas lill ÖEF, bör bli fast anställd.

Enligl KF bör informationsverksamhet om sparkampanjer i förebyggande syfte bedrivas även under normala förhållanden. 7"C0 menar att ett ökat samarbete mellan ÖEF och de fackliga organisationerna kan möjliggöra att fackels breda kontaktytor kan utnyttjas.

3.5.10 organisation för energiberedskap och energikris

EBU föreslår alt ÖEF ges ansvaret för övergripande ledning och samordning inom energiberedskapens område både i planeringsskedet och i en kris och att ÖEF således får verkställighetsuppgifter. ÖEF:s styrelse föreslås (å en bredare förankring. För att ÖEF skall klara de utökade arbetsuppgifterna föreslår EBU att en energiavdelning med två byråer inrättas. 1 en kris föreslås tre produktionsinriktade myndigheter bildas för au genomföra regleringsåtgärderna på bränsle, drivmedels- och elkraftsområdena. För alt bistå dessa myndigheter vad gäller förbrukningsförhållanden m. m. föreslår EBU alt vissa myndigheter går in i organisationen som rådgivande organ. En s. k. matrisstruktur bildas pä detta sätt där de produktionsinriktade respektive rådgivande myndigheterna utgör de två dimensionerna. EBU anser att de

Prop. 1975/76:152 107

centrala myndigheterna i betydande utsträckning skall avlastas genom att uppgifter delegeras till regional och lokal nivå.

EBU:s organisationsförslag fär i det stora hela ett gott mottagande av remissinstanserna. Meningarna är delade främsl då det gäller frägan om Slällning skall tas till förändrad organisation hos ÖEF innan den s. k. ÖEF-ulredningen avgivit sitt belänkande samt avgränsningen av ansvarsförhållandena mellan ÖEF och SIND.

Flera remissinstanser - bl. a. RPS, TN och SIND - anser del väsentligt att krisorganisationen så långt möjligt baseras på myndigheter och funktioner som i fred handhar verksamheten pä visst område. TN framhåller således att detta uppnås i den nuvarande organisationen hos TN där en ransoneringssektion bildas i kristid och där en smidig övergäng till ett mer skärpt läge kan ske.

Enligt direktiven skall ÖEF-ulredningens överväganden bl. a. ske mot bakgrund av EBU:s förslag. Uppgiften att föreslå krisorganisation på energiområdet åligger enligl dessa direktiv EBU, varför ÖEF-ulredningens uppdrag inte innefattar denna uppgift. TN, JN, KK och SIND anser att ÖEF-ulredningens förslag bör avvaktas innnan närmare ställning las till krisorganisationen på energiområdet. Enligt TN har ett nytt läge uppstått bl. a. genom trafikpolitiska utredningens (SOU 1975:66) förslag om att en särskild trafikplaneringsnämnd skall inrättas. ÖEF-ulredningen bör därför erhålla tilläggsdirektiv innebärande att fredskrisorganisalionen även pä energiområdet skall övervägas.

RRV tillstyrker i princip de utökningar av planeringen och planeringsresurserna som föresläs men ser det som en brist att EBU inte beräknai kostnaderna för den vitt utgrenade planering som föresläs. En förstärkning bör därför ske stegvis. ÖEF bör först ges uppdrag att klariägga struktur och omfattning av planeringen och föreslå hur den successivt skall genomföras. Härigenom undviks att en onödigt slor organisation byggs upp i initialskedet.

Andra remissinsianser anser att ställningstagande till mer avgränsade frågor motiverar alt ÖEF-ulredningens förslag inväntas.

KK framhåller att EBU inte för nägot resonemang om behovet av reglering av utrikeshandeln med bränslen och drivmedel. Del åligger på KK alt förbereda sådan reglering. Det står enligl KK klart all samråd måste ske mellan de för försörjningspolitiken respektive handelspolitiken ansvariga myndigheterna innan beslul fallas om åtgärder vid gränsen. Enligt KK bör ÖEF-ulredningen få i uppgift att överväga ansvarsfördelningen härvidlag. KK framhäller vidare att det i EBU:s förslag inte klart framgår hur ansvars-fördelningen är tänkt att ske mellan ÖEF och SIND vad gäller beredskapsplaneringen i fredstid. Denna fråga ägnas en ingående behandling av flera remissinstanser.

Statskontoret betonar del nya organisatoriska läge som uppkommit genom tillkomsten av SIND. SIND har givits det samlade myndighetsansvaret för

Prop. 1975/76:152 108

näringslivs- och energifrågorna. En strikt tillämpning av grundprincipen för ansvarsfördelningen mellan myndigheter som är verksamma inom det ekonomiska försvaret - att myndighet som handhar den fredstida verksamheten inom eu område även skall planlägga denna för kris-/krigsförhållanden och i ett sådant läge svara för verksamheten - skulle innebära att SIND frän ÖEF övertog uppgiften att svara för energiberedskapen i fredstid och kris. Delta skulle enligt statskonlorei även kunna gälla ÖEF:s industriplanering i övrigt. Om en sådan överföring av arbetsuppgifter till SIND skedde kunde ÖEF koncentrera sig på övergripande samordning inom det ekonomiska försvaret. En sådan ulveckling skulle, enligl statskonioret, medföra vissa fördelar, bl. a. en bättre anpassning av organisation och uppgifter till olika krislägen. Likaså borde samordningen mellan energiberedskapsfrågor och övriga energipolitiska frågor kunna förbättras. Statskonioret anser sig inle ha underiag för ett ställningstagande lill frägan om en ändrad uppgiftsfördelning mellan ÖEF och SIND men förordar att denna fråga utreds.

SIND betonar likaledes vikten av alt avgränsnings- och samordningsfrågorna mellan ÖEF och SIND närmare kartläggs, ÖEF bör enligt SIND ha ansvarel för samordning och principiell utformning av beredskapsprogrammen. CDL-företagens beredskapsnämnd anser alt en grundlig genomgång krävs av ansvars- och arbetsfördelningen mellan ÖEF och de föreslagna centrala regleringsmyndigheterna.

Länsstyrelsen I Stockholms län betonar vikten av ÖEF:s vidgade och preciserade roll. Härigenom kan aukiorilaliva ställningstaganden erhållas och uppföljning ske av regeringens beslut.

Enligt ÖEF-ulredningen har EBU inte ansett att tillkomsten av SIND med myndighetsuppgifter inom energiområdet öppnat nya möjligheter vid överväganden rörande organisationer såväl i kris som i krig utan endast fördelat de ökade uppgifterna pä myndigheter som redan har uppgifter inom det ekonomiska försvaret. ÖEF-ulredningen framhåller vidare alt EBU inte gjort nägon analys av KK:s relationer lill olika föreslagna krisorgan. Utredningen avser ta upp frågan om vilka uppgifter rörande utfärdande av exportlicenser som KK respektive olika försörjningsmyndigheler bör ha i en fredskris liksom de prioriteringsproblem som kan uppstå mellan energiområdet och plast-produktområdet vid en oljekris. ÖEF-ulredningen tolkar sina direktiv så att den skall göra en samlad bedömning av ÖEF:s normala fredsorganisation samt organisationen för fredskriser och vid krig och avspärrning och att arbetet i fräga om fredskrisorganisation bör ske med utgångspunkt från EBU:s förslag på EBU-området.

LRF anser det väsentligt att personal som skall ingå i krisorganisalionen erhåller adekvat utbildning och träning så att regleringsapparaten snabbt kan sällas på fötter.

1 fråga om organisationens anpassning vid en övergäng mellan olika kriser framhåller TN att EBU enligt direktiven främst skulle behandla fredskrissituationen. TN vill dock betona de problem

Prop. 1975/76:152 109

som uppstår då en fredskris övergår i svårare kris. 1 ett sådant läge svarar TN för transporlregleringen för vilken drivmedelsransonering är det viktigaste styrmedlet och bör slå till regleringsmyndighetens förfogande. Det av EBU föreslagna drivmedelskonlorets uppgifter övergår då pä TN,

Statskontoret anser alt EBU borde ha tagit upp frågan om organisationen vid en svårare kris. Näringslivets energidelegaiion anser all problemen vid övergång från fredskris till krig bör studeras närmare.

Flera remissinstanser lar upp EBU:s förslag om organisation för genom fö rande av regleringsåtgärderna. Den innebär att tre produktionsinriktade myndigheter bildas, drivmedelskonlorel (DK), bränslekontoret (BK) och elförsörjningsnämnden (EFN) under ÖEF:s samordnade ledning. Till sin hjälp skall de ha rådgivande myndigheter, sek-lorsmyndigheter, som både i planläggningen och i kris biträder med råd angående de olika förbrukningsområdena. Dessa myndigheter är SIND, konsumentverket, byggnadsstyrelsen, JN och TN. EBU;s förslag möter på denna punkt fä invändningar och ingen av principiell natur.

Vissa instanser har synpunkter på urvalet av rådgivande sektorsmyndigheter. ÖB anser således att försvarsmakten, och JN, att LBS och skogsbruket bör utgöra sektorsmyndigheter. Siatskontoret menaratt bostadssiyrelsen bör ersätta konsumentverket som seklormyndighet bl. a. med hänsyn till att hushällens energianvändning främst avser uppvärmning av bostäder och varmvallen. Planverket påpekar att verket handlägger frågor om energihushållning och beredskapsåtgärder rörande all bebyggelse. Enligt verket torde det därför vara nödvändigt att konlinueriigt samråd äger rum mellan ÖEF och verket. Konsumentverket framhåller alt en samlad bedömning bör ske av hushållens totala energibehov innefattande även privatbilismen och kollektivtrafik. Det bör enligl verket övervägas om inte frågor rörande de senare områdena borde överföras till hushållssektorn.

KK anser det vara mindre ändamålsenligt att särskilja drivmedelstilldelning som sker vid DK och reglering av transporter på väg som handhas av TN. Den tillfälliga delningen av TN pä DK och den återstod av TN som utgör seklorsmyndighet kan medföra problem. Samverkansformerna DK-TN bör närmare utredas. SIND betonar transportförsörjningens betydelse för en ostörd industriproduktion och framhåller därför behovet av samordning mellan respektive regleringsorgan härvidlag. Näringslivets energidelegation förklarar sig beredd all åla sig ansvarel för ell institutionaliserat samordningsansvar mellan sektormyndigheterna och industrin.

Meningarna bland remissinstanserna till förslaget all ÖEF:s styrelse skall breddas är delade främst på sä sätt att man anser att ÖEF-ulredningens förslag bör avvaktas. Öff, statskontoret och Öff-utredningen framför synpunkter med detta innehåll. RRV menar all en styrelse på tio personer är lagom stor.

Konsumentverket, AMS, LandsilngslÖrbundet och Svenska petroleum institutet anser sig böra bli företrädda i styrelsen. Näringslivets energidelegation

Prop. 1975/76:152 110

anser alt näringslivet bör representeras av minsl tre personer och Svenska värmeverksföreningen förutsätter alt de kommunala energiverken kommer alt bli representerade. Energidelegationen anser att fördelarna med en slor iniresseiepresenlation överväger nackdelarna - tillämpningen av fattade beslut underlättas. Även LO understryker viklen av en bred förankring för intresseorganisationerna. Hyresgästernas riksförbund understryker att lekmannainflytandet bör dominera i styrelsen samt att intresseorganisationerna bör beredas plats i den.

EBU föreslår att en energiavdelning inrättas vid ÖEF där den ena byrån utgörs av den befintliga bränslebyrån och den andra bildas ur den provisoriska bränsleregleringsenheten och benämns energi-regleringsbyrå.

CDL-företagens beredskapsnämnd tillstyrker förslaget men anser att vissa uppgifter bör överföras från energiregleringsbyråns sektion II till sektion 1.

Den föreslagna omorganisationen förordas av Öff som betonar behovet av att personalförslärkningen sker snarast. Om ÖEF-ulredningens resultat skall inväntas framhäller ÖEF med skärpa angelägenheten av att den föreslagna energiregleringsbyrån inrättas som ell provisorium eller alt den nuvarande bränsleregleringsenheten förstärks i motsvarande omfattning.

SIND är tveksam till förslaget att en energiavdelning inrättas vid ÖEF och anser del olämpligt att parallella utredningsapparater pä energiområdet byggs ut vid ÖEF och SIND. SIND framhåller att verket behandlar flera av de frågor som EBU föreslår att ÖEF skall utföra. Lämpligare är i stället att ÖEF svarar för samordning av beredskapen och fastställer de krav som bör uppfyllas medan SIND får ansvara föratt fördelningsfrågor samt prognos-och uppföljningsfrågor inom hela energisektorn finns förberedda för kris-förhållanden. Härigenom kan SlND:s kompelens vad gäller förbrukningsledet utnyttjas rationellt. SIND hänvisar även lill den energiprognosmodell som r n. provkörs och den fördelningsmodell som togs fram 1973/74. Båda dessa modeller kan användas som analysinstrument vid de avvägningsfrågor ÖEF:s slyrelse behöver behandla. SIND framhåller att verkets uppgifter under krisförhållanden bör fastläggas i instruktionen.

En energiavdelning bör enligl statskontoret inte byggas upp, ÖEF-ulredningens resultat bör avvaktas varvid brådskande uppgifter - med vissa resursförstärkningar - kan klaras inom nuvarande organisation. ÖEF-ulredningen menar att inga motiv ges för bildande av en energiavdelning och all det inte är angeläget att snabbt ta ställning härtill. ÖEF-utredningens arbeie bör kunna avvaktas. Erforderliga resursförstärkningar kan under liden tillföras den provisoriska bränsleregleringsenheten.

EBU föreslår au en ö k a d delegering från central lill regional och lokal nivå bör ske. Remissinstanserna är här genomgående positiva till principen i EBU:s förslag. Statskontoret anser emellertid att den regionala och lokala krisorganisationen närmare bör utredas och

Prop. 1975/76:152 111

då lämpligen av den utredning statskonioret föreslår skall överväga uppgiftsfördelningen ÖEF-SIND, Denna utredning bör vidare kunna beräkna resursbehoven inom regional och lokal krisförvallning vilkel EBU ansäg sig sakna underlag för att göra. Länsstyrelsen I Norrbottens län anser all länsstyrelserna bör ha stor frihel alt utforma krisorganisationen efter de regionala förhållandena. Behovet av att klara ul ansvarsförhållanden mellan berörda myndigheter betonas. Länsstyrelsen anser ocksä att en grundorganisation för länsstyrelse och kommun bör utredas.

Enligt liksiiämnden för kommunal beredskap bör den kommunala planeringen för en fredskris beträffande energiförsörjningen vara en del av den allmänna kommunala beredskapsplaneringen. En ändring föreslås av lagen om kommunal beredskap så att detta blir möjligt.

RRV menar att möjligheterna all underiätta länsstyrelseplaneringen genom vissa centrala anvisningar bör prövas.

CDL-företagens beredskapsnämnd framhåller att frågan hur den regionala verksamheten pä elområdet skall samordnas bör klaras ut i det av EBU indikerade framtida utredningsarbetet.

Enligt JN är det av vikt att länsstyrelserna tillförs sakkunskap om de aktuella förbrukningsområdena. En representation från berörda myndigheter bör härvid fastställas så att en relativt likformig organisation erhålls. Detta möjliggör enligl JN alt centrala, enhetliga anvisningar kan utfärdas.

Länsslyrelsen i Stockholms län understryker behovet av rådgivande sektorsmyndigheter även på regional nivä. Reglerade beslämmelser behöver enligt länsstyrelsen fastställas men det vore värdefullt med ett uttalande av departementschefen att länsstyrelsen bör tilldelas sädan rådgivning. Det är vidare väsentligt för planeringen om regeringen redan i förväg anger vilka uppgifter länsslyrelsen i krislid kan eftersätta.

Näringslivets energidelegaiion framhålleratl liksom skedde 1973-1974 bör näringslivsrepresentanler ingå i handläggargruppen i de regionala organen. För all sakkunniga inom näringslivet skall kunna utnyttjas effektivt bör utbildning ske redan i fredstid. Liknande synpunkter framförs av Svenska handelskammarförbundet som även aner att dispensgivning bör ske hos myndigheten som har vana med sådana ärenden och vars oväld inte bestrids. Denna verksamhet bör enligt förbundet helt anförtros länsstyrelserna.

Vad gäller kostnaderna för organisationen anser RR V att EBU endast i enstaka fall beräknai dessa. Den utökade planeringsfunktionen bör enligt RRV i del av RRV förordade slegvisa genomförandel av planeringsåtgärderna även beräkna vilka kostnader som uppstår.

Byggnadsstyrelsen och JN anser att EBU:s kostnadsuppskattningar vad avser dessa myndigheter är för låga. SCB och CDL-företagens beredskapsnämnd avser att återkomma i särskild ordning med redovisning av sina kostnader för beredskapsplanläggningen.

Prop. 1975/76:152 112

3.5.11 Prisclearing

EBU anser alt man även i framtiden måste ha beredskap för prisclearing trots den reglerade oljefördelning som planeras ske genom lEA. Enligl EBU bör alla förbrukare ingå i prisclearingen. Vidare bör systemet även omfatta råolja,

SPK förklarar sig villigt att tillsammans med ÖEF utreda förutsättningen för att clearingbidrag skall kunna ulgå för råolja. SPK ifrågasätter om den insyn som lEA kan erhålla i de internationella oljebolagen är sådan att clearingbidrag till dessa skall kunna utgå. SPK anser liksom EBU att inga förbrukargrupper bör undantas från att eriägga clearingbidrag. Denna åsikt delas av Svenska värmeverksföreningen som framhåller att därmed också alla typer av förbrukning bör kunna erhålla bidrag. Föreningen påpekar vidare det behov av clearing av krisbränsle, exempelvis ved, som kan uppkomma vid en långvarig kris.

Näringslivels energidelegation förutsätter däremoi att större förelag - liksom tidigare - undantas i ett clearingsystem. Delegationen anser sig ha vida större tilltro lill prismekanismens effektivitet än EBU. Om priset får bli vägledande torde mer olja kunna erhållas på väridsmarknaden.

Svenska petroleum institutet anser att institutet tillsammans med ÖEF, RSV och SPK bör få delta i planeringen av ett clearingprogram.

3.5.12 Andra beredskapsåtgärder

Under denna rubrik tar EBU upp beredskapsåtgärder som inte siktar på förbrukningsbegränsningar i kristid. EBU behandlar produktionsberedskap, lagerberedskap och imporlberedskap.

De remissinstanser som tagit upp dessa frågor har i huvudsak behandlat det första området och där främst frägan om de förberedelser som bör göras för alt använda inhemskt bränsle (ved) i eldningspannor.

Näringslivets energidelegation tar dock upp lagerberedskapen hos företagen och hävdar att denna inte främjas av alt staten i händelse av en kris lägger varan under kontroll och att förbrukning får ske först mot användnings-tillstånd. 1 en fredskris borde enligt delegationen förelag få använda sina lager efter egna behov och likaså själva använda den olja som de själva inköper pä världsmarknaden - dvs. få en fri dispositionsrätt till egna lager

Några remissinstanser lar upp frågor av mer övergripande karaktär. Statskontoret pekar sålunda pä sambandet mellan beredskapsproblematiken på energiområdet och övrig energipolitik. Många av åtgärderna som vidtas inom den allmänna energipolitikens ram får således konsekvenser för beredskapen. Befedskapsaspekten bör därför beaktas vid energipolitiska avgöranden. Statskontoret framhåller att gränsen allt mer kan komma alt suddas ut mellan normala förbrukningslägen och kristägen eftersom det blivit alltmer angeläget att vidta permanenta förbmkningsdämpande åtgärder.

Prop. 1975/76:152 113

De övriga remissinstanser som yttrat sig i dessa frågor behandlar olika former avproduklionsberedskap. En analys av de krav som från försörjningsberedskapssynpunkl bör ställas på den svenska energiproduktionens sammansättning leder enligt Näringslivets energidelegaiion till slutsatsen all beredskapsbasen i energiproduktionen bör läggas pä elproduce-rande syslem med vallenenergi och kärnenergi som de viktigaste råvarorna. Härutöver bör det finnas kraftverk som använder alternativa fossila bränslen - även inhemska som ved och torv. Vad gäller drivmedel bör utvecklingsarbete på syslem för produktion av syntetiska bränslen övervägas.

Enligl fAK bör en särskild fredskrislagring ske av reabensin. Vid en nedgång av tillförseln står man f. n. inför valet att minska fiygvapneis öv-ningsverksamhel eller tillgripa avspärrningsreserven, FMV förordar även att de inhemska oljeraffinaderierna beredskapsplaneras för framställning av reabensin.

Eu utnyttjande av ved i stor skala som bränsle förutsätter enligt skogsstyrelsen att skogsindustrins efterfrågan minskar på motsvarande säu, vilkel endasl kan gälla för svårare kriser. Beredskapsåtgärderna bör därför avse tekniska metoder coh utrustningsfrågor och mindre administrativa och organisatoriska åtgärder.

Svea hovrätt anser att ett bätlre utnyttjande av vattenkraften kan ske i en fredskris om de olika slag av begränsningar för dess användning som gäller under normala fredsförhållanden kan hävas. De bestämmelser som avses gälla t. ex, minimi- och maximipriser för dämning, överiedning och tvängstappningar. För krigstid finns en särskild lag om hävande av dessa bestämmelser. Hovrätten anser att en sådan lag borde övervägas även för ett fredskrisläge.

Lantbrukssiyrelsen avstyrker alt statliga medel används för att stimulera en ökad satsning på hästhällning.

Flera remissinsianser behandlar de problem som sammanhänger med övergången till inhemska fasta bränslen för uppvärmning av bostäder och tappvalten. Meningarna är delade huruvida stöd bör återinföras för installation av s, k. dubbelpannor i bostadshus eller om en satsning i stället bör ske på fjärrvärmeverken. EBU anser för sin del alt även fredskriser kan räcka länge varför behov av ersättningsproduktion kan aktualiseras och all därför striktare regler bör övervägas för värmeanläggningarnas tekniska utformning för all möjliggöra övergång till fasta inhemska bränslen i kristid. Detta gäller inte minst fjärrvärmeverken. Det stöd som gällde 1974/75 för installation av dubbelpannor bör enligt EBU återinföras. Svenska petroleum Institutet har samma åsikt medan bostadssiyrelsen, statens planverk, hyresgästernas riksförbund och Svenska kommunförbundet inle anser att stödet skall återinföras.

Enligl bostadssiyrelsen var huvudavsikten med stödet att byta ut gamla pannor mol nya effektivare. De fiesta mindre pannorna torde i dag kunna ställas om till eldning med fast bränsle med enkla medel. Anslutning till

8 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 152

Prop. 1975/76:152 114

Oärrvärmeverk utgör ett allernaliv i de fall då förutsättningen saknas för omställning. Taxesätlningspoliliken är härvid viktig. Bostadssiyrelsen framhåller vidareattdubbelpannorinstalleradeefteräldre bestämmelser bör förses med särskild säkerhetsutrustning.

Statens planverk hänvisar lill del förslag lill i viss mån skärpta beslämmelser i Svensk Byggnorm (SBN) som nu är ute på remiss. Förslaget som utarbetats av planverket i nära samråd med ÖEF innebär att vid ny- och ombyggnad av fastighet eldningspannor skall kunna ställas om till inhemska bränslen om inle särskilda skäl föreligger häremot som exempelvis all beredskapslagring av importbränsle sker hos förbrukaren.

Svenska kommunförbundet framhåller alt anledningen till all det nämnda stödet togs bort var alt det kunde komma att verka dämpande pä ulbygg-nanden av fjärrvärme. Kommunerna kunde nämligen komma att vid en utbyggnad tvingas lösa in med statliga lånemedel nyinslallerade pannor. Eftersom en ökad användning av fjärrvärme torde medföra en begränsning av oljebehovei och en beredskap för produktion med alternativt bränsle synes aktuell även för värmeverk bör delta enligl förbundet inte motverkas. Förbundet föreslår alt stöd för pannbyie begränsas lill .sådana fastigheter som inte kan anslutas till fjärrvärme inom överskådlig tid.

Svenska värmeverksföreningen framhäller att bestämmelser om övergång till eldning med fasta bränslen noga bör övervägas. En sädan övergång vad avser enskildas pannor i tätorter bedöms svårgenomförbar. I stället förordar föreningen att eldning med fast bränsle föriäggs lill stora centrala anläggningar av typ fjärrvärmeverk.

3.6 Föredraganden

3.6.1 Inledning

I direktiven lill energiberedskapsutredningen (EBU) framhöll dåvarande chefen för handelsdepartementet att en god försörjningsberedskap kännetecknas av alt efterfrågan vid krislägen snabbt kan anpassas lill existerande utbud och alt del därför är angeläget att reglerings- och ransoneringsberedskapen fortlöpande upprätthålls på en tillfredsställande nivä och konlinueriigt anpassas till samhällsutvecklingen.

EBU tillkallades mot bakgrund av erfarenheterna från försörjningskrisen pä oljeområdel 1973-1974. EBU:s uppdrag var att granska och värdera olika lösningar för alt begränsa förbmkningen av energi med hänsyn till kravet på snabbhet, administrativ enkelhet och rättvis fördelning. Målet angavs vara all samordna ransoneringssystemen inom hela energiområdet. Särskilt viktigt var att systemets utformning och tillämpning skulle medge ett beaktande av fredskriser. Med fredskriser avses lägen då produktion, sysselsättning, export och konsumtion inle kan upprätthållas i normal omfattning på gmnd av importbortfall av en eller flera försörjningsviktiga varor utan

Prop, 1975/76:152 115

alt det är krig eller krigsfara i vår nära omvärid. Fredskriser bör skiljas från sådana knapphetssitualioner, konkurrenssituationer och handelsslruk-luromvandlingar som är ständigt återkommande i det internationella handelsutbytet.

Även om nu gällande riktlinjer för energihushållningen innehåller strävanden att hälla tillbaka värt beroende av olja kommer vi under överskådlig framtid alt vara starkt beroende av olja.

Allmänna ransoneringslagen har nyligen setts över av en särskilt tillkallad utredningsman (Ransoneringslagsutredningen, RLU). Utredningen avgav i november 1975 betänkandet (Ds H 1975:3) Ny ransoneringslag, RLU:s uppdrag innebar att främsl ransoneringsproblemaliken på energiområdet skulle behandlas. Arbetet skedde därför i nära samarbete med EBU. Belänkandet bereds f n. inom handelsdepartementet.

Det material som EBU har sammanställt blir enligl min mening av slor betydelse för myndigheterna i deras planering för att kunna möta kriser på energiområdet. Jag övergår nu lill att ta upp de frågor som utredningen har behandlat.

3.6.2 Konsumtionsbegränsningar på energiområdet

Samhällets ökade känslighet för störningar i energitillförseln betonas av EBU. Detta har medfört att beredskapsplaneringen numera måste la hänsyn även lill fredskriser.

EBU påpekar all regeringen i ett krisläge måste göra en avvägning mellan mål förexempelvissysselsättning, utrikeshandel, viktiga samhällsfunktioner som sjukvård, undervisning, allmänna kommunikationer osv. Sverige har vidare i lEP-avtalel åtagit sig alt i ett krisläge kunna minska konsumtionen av oljeprodukter med upp till 10 96. Avvägningen mellan målen blir enligl EBU i en fredskris en annan än i krig eller under en avspärrning.

Remissinstanserna delar i stort den uppfattning som EBU redovisar pä denna punkt. Vissa instanser har dock synpunkter på avvägningen mellan olika mäl. Konsumentverket och AMS betonar särskilt de konsument- och sysselsättningspolitiska målen medan Hyresgästernas riksförbund menar att de fördelningspolitiska målen måste uppfyllas i största möjliga ulsträckning. Förbundet för även fram den synpunkten att ransonering bör väljas framför hårda användningsreslriklioner för att åstadkomma slörre besparingar.

Flera av de centrala mäl som har ställts upp för samhällslivet under normala förhållanden kan av naluriiga skäl inle upprätthällas i krig och vid avspärrning. Under en fredskris bör de däremot i stort sett vara oförändrade. Detta innebär att regleringsåtgärderna bör utformas så att sysselsättning, produktion och distribution värnas och ätt viktiga samhällsfunktioner som sjukvård, undervisning och allmänna kommunikationer så långt möjligt säkerställs. Beredskapsåtgärderna för en fredskris måste därför utformas frän denna utgångspunkt. De konsumtionsbegränsningar som måste genomföras

Prop. 1975/76:152 116

bör primärt avse sädana aktiviteter som dels är umbäriiga, dels svarar för en betydande del av den normala förbrukningen. Jag anser del inle vara möjligt att i förväg mer preciserat ange de prioriteringar som bör göras i en fredskris.

Ett möjligt medel för att nå upp till försörjningsmålen är uttag ur lager främst avsedda för krig och avspärrning, EBU menar dock att denna utväg bör undvikas bl. a. därför alt dessa lager kan behövas i det fall fredskrisen övergår lill en svårare internationell kris.

ÖB och statens planverk delar EBU:s uppfattning, medan Svenska petroleum institutet menar att uttag borde kunna ske då slutet av en fredskris kan skönjas. För egen del anser jag att lager främsl avsedda för krig och avspärrning om möjligt bör reserveras för användning vid krig eller avspärrning. Frågan måste kunna bedömas från fall lill fall. En avvägning mäste därvid ske mellan önskemålen att bibehålla de säkerhetspolitiskt motiverade lagren intakta och alt motverka svåra störningar i samhällslivet.

Jag delar EBU:s uppfattning alt investeringar i förbälirade planer för konsumtionsbegränsningar inte kräver slora resurser men alt effekterna kan vara betydande frän försörjningsberedskapssynpunkl.

3.6.3 Reglering av drivmedelsförbrukningen

3,6.3.1 Kort ransoneri ng av drivmedel

EBU redogör i belänkandet för det datoranpassade ransoneringssystem som togs i bruk år 1973 och diskuterar dess funktionssätt i olika avseenden under krisen 1973-1974. Vissa förslag lämnas beträffande systemets framtida tillämpning. I fråga om ransoneringssystemets principiella utformning föreslår dock EBU ingen ändring.

Principen i ransoneringssystemet är all s. k, siandardkorl kan sändas ut från centrala bilregistret (CBR) till alla bilägare som betalat skatt och försäkring samt vars fordon genomgått föreskriven kontrollbesikining. Standardkoret är avsett att möjliggöra de nödvändigaste transporterna innan en mer behovsinriktad tilldelning kan börja tillämpas och all motverka att kollektivtrafiken bryter samman på grund av plötslig resandetillslrömning. Utöver tilldelningen via siandardkortel kan bilägarna söka extra tilldelning av drivmedel hos länsstyrelse. Beslut om sädan tilldelning översändes till CBR via datorterminal varefter behovskort sänds ut till sökanden.

EBU föreslår all behovet av och de tekniska möjligheterna lill att i kristid installera datorterminaler och lelexutrustning hos de regionala ransoneringsenheterna utreds av statskontoret. Jag anser för egen del all det är väsentligt alt information från centralt håll om beslul, riktlinjer m. m. snabbt kan nå ut till samtliga ransoneringsenheter. Jag kommer därför senare att föreslå regeringen att ge statskontoret i uppdrag att utreda denna fråga.

Prop. 1975/76:152 117

En central fråga vid en ransonering är om ransoneringsbevis som avser viss lid skall få sparas till en senare period. Enligt EBU bör standardransonen i fråga om drivmedel dimensioneras med utgångspunkt i ett för en viss tid beräknat transportbehov. Ransonen bör därför inte få sparas till en senare period. EBU:s förslag kritiseras av vissa remissinsianser, bl. a, KF, Sveriges grossistförbund och Sveriges handels-kammarförbund. Dessa menar att transportbehovet varierar kraftigt i liden för enskilda personer och att onödig konsumtion kan ske för au kupongerna "skall komma lill användning". Enligt min mening kan något generellt ställningslagande inle tas i denna fräga. En bedömning får i stället göras i den aktuella krissituationen. Hänsyn får därvid las till krisens svårighetsgrad och de bedömningar som görs om lägels fortsatta ulveckling.

Jag delar EBU:s uppfattning att länsstyrelsernas lilldelningsverksamhet bör ske inom vissa kvantitativa ramar. En tilldelning från länsstyrelserna som helt skall styras av anvisningar från de centrala regleringsmyndigheterna bedömer jag vara mindre lämplig. Länsstyrelserna bör ges möjlighet till prioriteringar som grundas på de särskilda regionala förhållanden som råder.

Ett s, k. egenkvolsyslem innebär alt myndigheter och företag kan erhålla en samlad tilldelning som kan fördelas vidare på organisationens fordon efter eget önskemål. EBU anser att ett sådani system bör kunna fä en ökad betydelse vid framtida regleringar och inte som nu vara begränsat till några större slalliga myndigheter. Viss restriktivitet bör dock enligl EBU iakttas bl. a, med hänsyn till kravet på en kontrollerad tilldelning. Ingen remissinstans vänder sig emot all systemet med egenkvoter får ökad användning. Meningarna är dock delade hur stor resiriktiviteien härvid bör vara. I likhei med EBU anser jag alt egenkvotsystemel bör utökas till att omfatta vissa primär- och landstingskommunala förvaltningar.

EBU anser vidare all vissa privata företag, främst serviceförelag, bör komma i fråga. Jag anser det vara väsentligt alt länsstyrelserna genom egenkvotsystemel särskilt i inledningen av en fredskris avlastas administrativt arbete.

Transporlnämnden (TN) föresläs av EBU få i uppdrag att utarbeta anvisningar för användningen av egenkvoter liksom för organisation och användning av s. k. katastrofkassor. Från dessa kassor kan fordonsägare, som av någon anledning inte erhållit ransoneringskuponger men som är i akut behov av drivmedel, fä viss tilldelning. Jag tillstyrker efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet EBU:s förslag all TN utarbetar närmare anvisningar för egenkvotsyslemels tillämpning liksom för organisation och utnyttjande av kataslrofkassorna.

EBU har studerat vissa av de förslag som under och efler krisen 1973-1974 lades fram avseende förändringar i ransoneringssystemel. Kilometerskat-teuppgifterna hos CBR föreslås av EBU användas för automatisk tilldelning av drivmedel till dieseldrivna fordon i yrkesmässig trafik. Ingen erinran förs fram mot detta förslag från remissinstansernas sida. Regeringen gav

Prop. 1975/76:152 118

den 7 maj 1975 TN i uppdrag att utarbeta en metod för att utnyttja ki-lometerskatteuppgiflerna i ransoneringssystemel. Enligt vad jag inhämtat är delta utvecklingsarbete i del närmaste avslutat. Vidare anserjag i likhei med EBU att grunden för drivmedelstilldelningen inte bör vara de kör-slräckeuppgifter som finns lagrade hos exempelvis försäkringsbolag. Inte heller bör standardransonen differentieras efter tjänsievikten hos fordon.

Med hänsyn till de speciella förhållandena i glesbygden med bl. a. lågt serviceutbud och långa reseavstånd anser EBU vissa skäl talar för e n geografiskt differentierad siandardranson. EBU kan dock inte på basis av föreliggande material ta slutlig slällning till ett sådant system utan föreslår att TN vidarebearbetar EBU:s tankegångar. Vissa remissinstanser framhåller de praktiska svårigheterna med en sådan differentiering. Jag finner del för egen del önskvärt att varje möjlighet prövas att avlasta ransoneringsmyndigheterna detaljprövning av ansökningar. Detta gäller inte minst i inledningsskedet av en ransonering. Med hänsyn lill de kritiska synpunkter vissa remissinsianser framfört samt till de känsliga gränsdragningsproblem som kommer att uppstå har jag dock efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet funnit alt de fördelar som redovisas av EBU med ett differentierat system inte står i rimlig proportion till nackdelarna med del. Den behovsprövade tilldelningen av drivmedel bör i stället - liksom under den senaste ransoneringen - baseras på alt särskild hänsyn mäsle tas lill de speciella förhållandena i glesbygder.

För alt hamstring skall kunna hindras medan slandardkorten sänds ul föreslår EBU alt s kal tek v i t tot förses med två numrerade ransoneringskuponger som skall kunna användas omedelbart efter det att beslul om en drivmedelsransonering fattats. Flera remissinstanser har invändningar på denna punkt. Man framhåller bl. a. att det f n. övervägs att slopa skyldigheten att medföra skattekviitot vid färd. Riksskatteverket (RSV) ifrågasätter även det lämpliga i att sammanföra skattekvittoblanketten med från skattesynpunkt ovidkommande handlingar. RSV och TN anser att närmare undersökningar bör ske innan ställning tas till EBU:s förslag. För egen del anserjag det vara synneriigen angeläget alt möjligheterna till hamstring minskas undertiden mellan offentliggörande av beslut om ransonering och ransoneringens ikraftträdande. Delta inte minst som jag senare kommer alt framhålla att en konsumtionsdämpande avgift om möjligt bör undvikas. Jag avser därför efter samråd med cheferna för kommunikations- och finansdepartementen föreslå regeringen att RSV ges i uppdrag att i samråd med TN och trafiksäkerhetsverket närmare undersöka möjligheterna alt uppnå syftel med den av EBU föreslagna åtgärden.

Under drivmedelsransoneringen i januari 1974 förekom ett ludelat handläggningsansvar för jord- och skogsbruk. Jordbrukare med skogsinnehav vände sig således till länsstyrelsen vad gällde drivmedelsbehovel för skogsbruket och till de kommunala kristidsorganen i fråga om jordbrukets behov. EBU föreslår att enskild sökande skall behöva

Prop. 1975/76:152 119

vända sig till endast en instans nämligen den kommunala kristidsnämnden som själv tar slällning till behoven för jordbruket medan skogsbruksdelen översänds till länsslyrelsen.

Remissinstanserna har vissa invändningar mot delta förslag. Meningarna skiljer sig ål huruvida tilldelning till skogsbruk skall beslutas på lokal eller regional nivå. Lantbrukssiyrelsen anser att även jorbrukets tilldelning bör ske hos länsstyrelse. Jag har erfarit att denna fråga utreds av ÖEF, TN och JN.

EBU menar att kontrollen av att tilldelning kommer till avsedd användning inom jord - och skogsbruk skulle underiättas om tilldelning ges inle lill visst redskap utan för att lösa en särskild arbetsuppgift. Därvid skulle t. ex. odlad areal kunna utgöra tilldelningsgmnd. Lantbruksstyrelsen tillstyrker EBU:s förslag medan skogsstyrelsen ser problem i ett sådant förfarande- bl. a, kan en och samma arbetsuppgift utföras med mer eller mindre mekaniserade metoder. För egen del biträder jag EBU:s uppfattning. Det kan enligt min mening anses ingå i de berörda ansvariga myndigheternas normala arbetsuppgifter att ta fram beräkningsunderiag som är anpassat till den föreslagna tilldelningsmetodiken.

EBU föreslär att TN tilldelas resurser för att utarbeta ett s y s t e m för kort ransoneri ng av drivmedel för fritidsbåtar. Tilldelningen föreslås knylas lill det båtregister som fritidsbåtsutredningen föreslagit. Frägan om ett eventuellt båtregister är dock för närvarande föremål för ytteriigare utredning. Jag anser därför att ställning inte bör tas i denna fråga innan beslul fattats om ett båtregister skall läggas upp.

Om en reglering av drivmedelsförbmkningen för fritidsbålar måste genomföras innan ett kortransoneringssystem har genomförts, föreslår EBU alt ett hos TN till vissa delar förberett system används. Systemet bygger på en frivillig registrering av båtar hos länsstyrelsen i ett krisläge. EBU framhäller att systemet är svårt alt kontrollera och att det endast bör användas under en övergångstid.

Jag anser det vara värdefullt all nägon form av system för kortransonering finns förberett för fritidsbåtar. Härigenom erhålls slörre flexibilitet än om endast olika former av användningsrestriktioner finns tillgängliga som re-gleringsinstrumenl. En utveckling av det ransoneringssystem som delvis finns förberett vid TN kan stärka beredskapen i fråga om regleringsåtgärder för fredskriser. Kostnaderna för detta utvecklingsarbete mäsle dock vägas mot de resursanspråk som andra angelägna förbättringar och åtgärder inom TN:s ansvarsområde kräver. Jag är därför inte beredd förorda att särskilda medel ställs till förfogande för detta ändamål. 1 mån av resurser bör TN dock arbeta vidare på det nämnda systemet. Resultaten av det ovannämnda utredningsarbetet bör därvid beaktas.

Jag delar EBU:s uppfattning att man i det längsta bör ge den internationella iransporlverksamheten den tilldelning som erfordras så att negativa följder för produktion och sysselsättning kan undvikas.

Prop. 1975/76:152 120

Ingen av remissinstanserna har någon erinran på denna punkt. Liksom EBU anser jag del vara angelägel alt Sverige på alla sätt verkar för en icke diskriminerande behandling inom de internationella transportsystemen. De överväganden som gjorts inom International Energy Agency (lEA) i dessa frågor har innebörden att alla nationaliteter skall behandlas lika vid bunkring. Jag delar även EBU:s åsikt att den internationella lasibilstrafikens drivmedelstilldelning säkras. Störningar i denna trafik skulle mycket snabbt medföra allvariiga men för produktion och sysselsättning i Sverige, Principer för tilldelning av drivmedel för denna typ av transporter bör därför tas upp i berörda internationella organ, främst lEA.

Jag ansluter mig till EBU:s synpunkter beträffande principer för tilldelning av drivmedel till utländska turister. Dessa bör således kunna er-hälla samma tilldelning räknat per dag som svenska fordonsägare. Del av EBU föreslagna systemet för tilldelning och återkrävande av kuponger vid gränsstationerna möter invändningar från generaltullstyrelsen som bl, a. med hänsyn till alla obevakade gränsstationer ifrågasätter möjligheterna all praktiskt genomföra del. Styrelsen förordar i stället ett system med standardtilldelning som den utländska turisten erhåller vid gränspassage. Möjlighet till extra tilldelning skulle vidare finnas. Jag anser aU generaltuUstyrelsens synpunkter i möjlig män bör beaktas. Jag instämmer vidare i vad EBU anför om behovet av information till utländska turister. Under krisen 1973-1974 var osäkerheten bland utländska turister stor om de svenska ransoneringsreglerna. 1 likhei med EBU finner jag del lämpligt all ÖEF inom ramen för sina tilldelade resurser i samråd med Sveriges turistråd planerar för en informationsverksamhet och alt turistrådet i en fredskris svarar för distributionen av informationsmaterialet.

3.6.3.2 Annan reglering av d r i v med e I s förbr u k n i n ge n

EBU framhåller betydelsen av att myndigheterna har tillgång till en rikt utvecklad åtgärdsarsenal för energikriser. Härigenom uppnäs ökad handlingsfrihet och myndigheterna blir inle snävt hänvisade lill all utnyttja enbart kortransonering.

En regleringsform som har studerats närmare av EBU är helgtrafikförbud, EBU finner det tvivelaktigt om ett sådant förbud är en verksam och lämplig metod att i kristid spara bensin. Enligt EBU:s mening (år man bl. a. räkna med en snabb anpassning av irafikvanorna så au besparingseffekten blir obetydlig. Vidare kommer en betydande dispensorganisation att krävas. Trots dessa betänkligheter anser emellertid EBU att del kan finnas lägen där helgtrafikförbud kan vara ett lämpligt sätt att minska drivmedelsförbmkningen innan en större kortransoneringsorganisation sätts i gång. Ett trafikförbud kan t. ex. ge ell kortare rådmm innan beslut behöver fattas om en kortransonering. Ett begränsat helgtrafikförbud kan också vara ell

Prop. 1975/76:152 121

led i en sparkampanj. Förbudet bör inte fortsätta längre än tre ä fyra helger. Därefter måste det kombineras med annan åtgärd, EBU förutsätter att yr-keslrafikanter får generell dispens mot bakgrund av deras betydelse för produktion och sysselsättning och deras förhållandevis ringa andel av drivmedelsförbmkningen. Förbudet skulle i så fall enligt förslaget i huvudsak vara inriktat på bensindrivna fordon.

Även remissinstanserna är tveksamma till värdet av ett helgtrafikförbud. Under remissbehandlingen har framhållits att ett eventuellt sådant förbud bör omfatta även dieseldrivna personbilar.

Jag delar den tveksamhet angående nyttan av ett helgtrafikförbud som såväl EBU som remissinstanserna har gett uttryck för. Det kan emellertid övervägas om inte åtgärden ändock bör ingå i myndigheternas ålgärdspaket för att kunna användas i kombination med andra åtgärder. 1 linje med vad EBU har förordat bör i så fall frän allmän synpunkt mera angelägen trafik som sker under yrkesutövning undantas frän ett helgtrafikförbud. Jag delar den under remissbehandlingen framförda synpunkten att ett sådant förbud bör omfatta även dieseldrivna personbilar.

EBU har även studerat hastighetsbegränsning som en möjlig åtgärd för att spara drivmedel och har på gmndval av en expertrapport funnit att sparvärdet kan vara av sådan slorieksordning att åtgärden bör kunna vara ett verkningsfullt insimment i vissa krislägen. Detta gäller t. ex. under allvariiga försörjningskriser med akut brist på bensin, då man kan räkna med ett gott psykologiskt klimat för god efterievnad av gällande regler. Metoden torde enligl EBU i första hand vara användbar under sommarhalvåret. EBU föreslär med stöd av del anförda att hastighetsbegränsning inbegrips i beredskapsplaneringen.

Remissinstanserna har tillstyrkt EBU:s förslag eller lämnat det utan erinran. Från ett par håll har ocksä framhållits de positiva effekter som en hastighetsbegränsning har för trafiksäkerheten.

Jag anser att man med hänsyn lill del syslem med differentierade hastighetsregler som redan gäller måste räkna med att kunna uppnå endast relativt begränsade spareffekter, om restriktionerna skall hållas inom en realistisk ram. Som ett komplement lill andra besparingsåtgärder bör dock hastighetsbegränsningar kunna vara av värde för att verka för en god fördelning av resurserna i vissa akuta krislägen under de betingelser som EBU har angivit. Efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet föreslår jag därför att TN inom ramen för sin beredskapsplanering förbereder all hastighetsbegränsningar inbegrips i nämndens beredskapsplanering.

Jag delar EBU:s synpunkter på olika former av begränsningar av bensinhandeln och anser att sädana åtgärder bör kunna utgöra komplement till andra besparingsåtgärder. Vidare tillstyrker jag EBU:s förslag att m o t o r t ä v 1 i n g a r bör förbjudas samtidigt som de första regleringsåtgärderna sätts in. EBU menar att någon organisation för reglering av stadstrafiken under kristid inte är motiverad. Däremot börenligt

Prop. 1975/76:152 122

utredningen åtgärder vidtas som underiättar för den kollektiva trafiken att klara ett ökat resande. Bland sådana åtgärder som EBU föreslår kan främsl nämnas att kommunerna åläggs svara för en beredskapsplanering för förskjutna arbetstider. I likhet med flera remissinstanser anser jag denna fråga vara av betydelse för möjligheterna att föra över en större del av det transportarbete som utförs med privata personbilar till kolleklivtrafiken. Möjligheterna att öka den kollektiva trafikapparatens kapacitet är nämligen på kort sikt små. Jag anser att en sådan planering bör ske innan en kris inträffat. TN bör utarbeta en modell för en sådan planeringsverksamhet. Riksnämnden för kommunal beredskap är tveksam till att planeringsarbetet sker i kommunal regi och hänvisar till de anvisningar som utfärdats om kommunal beredskapsplanering enligt vilken kollektiva transporter planläggs av berörda irafikförelag. För egen del anser jag dock alt en sådan planering kan bedrivas av kommunerna i samarbete med irafikföretagen och under länsstyrelsernas ledning.

EBU framhåller med stöd av TN att det största problemet i landsorts-trafiken är att skapa en trafikförsörjning som när ut till människorna på lämpliga tider. Även om det är svårare all skapa en tillfredsställande trafikförsörjning i landsort än i tätort så är besparingsmöjligheterna relativt sett större genom de stora avstånden och den låga kollektivandelen. Från beredskapssynpunkt är det således angeläget att en så stor del av resorna som möjligt kan klaras av med kollektivtrafik eller med kombinationen privatbil/taxi och kollektivtrafik. För att kollektivtrafiken i landsort snabbt skall kunna kompletteras så att den täcker ett större behov än normalt och för att man skall kunna undvika extratilldelning i de regioner som har eller får goda kollektiva förbindelser måste man ha en beredskapsplan för kollektiv trafikförsörjning färdig före en eventuell kris. EBU föreslår därför att beredskapsplaner för trafikförsörjning i landsort upprättas på länsnivå.

För att komma till rätta med trafikförsörjningsproblemet kan man enligl min mening på länsnivå göra upp beredskapsplaner för trafikförsörjning i icke tätbebyggda områden under kristid. Den regionala trafikplaneringen vid länsstyrelserna utgör härvid ett viktigt underiag.

EBU anser att behovet är stort av en förbätirad transportslalis-t i k , främsl resvaneundersökningar och statistik beträffande utbudet av kollektivtrafik. Kostnaderna härför beräknas till 3,2 milj. kr. varav högst 20 % bör ses som en beredskapskostnad. Medel härför föreslås tillföras TN. Som SCB påpekar bör en samordning kunna ske mellan de föreslagna resvaneundersökningarna och liknande undersökningar för den normala trafikplaneringen. Resvaneundersökningar har, som SIND framhåller, stor betydelse för utarbetande av transportprognoser. SCB bedömer alt en resvaneundersökning kräver omfattande förberedelser och att den kan påbörjas först 1977/78 om medel erhålls 1976/77.

EBU har enligl min mening klariagt att olika regleringsfrågor inom Irans-

Prop. 1975/76:152 123

port- och trafikområdet kräver en tillfredsställande transportstatislik. Remissinstansernas positiva inställning har understmkit behovet av ett förbällrat beslutsunderiag för beredskapsplaneringen. Jag anser det emellertid lämpligt att berörda myndigheter - pä sätt som sker för övrig transportstatislik - i samråd med SCB närmare preciserar de krav som en förbättrad persontransportstatistik skall uppfylla. Resultaten av de statistiska undersökningar beträffande personresandet som under senare lid genomförts bör därvid tas till vara.

3.6.4 Ransonering av eldningsolja

Förbrukningen av eldningsolja sker så gott som hell och hållet inom industrin och inom bostadssektorn. Med hänsyn till önskemålet att värna om produktions- och sysselsättningsmålen i en fredskris och samtidigt upprätthålla viktiga samhällsfunktioner och försörjningen med oundgängligen nödvändiga förnödenheter, är enligt min mening möjligheterna att skära ned insutrins energiförbrukning på kort sikt relativt små. De energibesparande åtgärder som vidtas inom industrin medverkar härtill. Jag vill därför betona betydelsen av att de nedskärningar av industrins energiiilldelning som planeras i en kris är väl genomarbetade.

I likhet med EBU anserjag det vara angeläget att SIND vidareutvecklar de metoder som användes under krisen 1973-1974 vilka gör det möjligt att uppskatta konsekvenserna för produktion och sysselsättning av minskad energitillförsel till industrisektorn. Dessa metoder innebär ett utnyttjande av inpul-oulputleknik. Dessa kan självfallet kompletteras med andra metoder som bör användas vid en industriransonering, främst ell systematiskt utnyttjande av branschexpertis. Det bör ingå i SIND:s ansvar för den industriella sektorn i en kristid, som jag kommer att föreslå i del följande, att metoder av del slag jag här har redogjort för finns i beredskap och är funktionsdugliga. SIND:s verksamhet på detta område bör bedrivas i samverkan med delegationen för energiforskning.

Jag vill i detta sammanhang betona del angelägna i alt regleringsmyndigheterna har tillgäng till en god statistik för fördelning av knappa energiresurser. De uppgifter som behövs avser t. ex. förbrukning, produktion, import och lager. Det är därför väsentligt att en tillfredsställande statislikberedskap finns hos SCB inför framlida kriser eftersom, som EBU framhäller, den stalislikservice SCB mäste ge till ransoneringsmyndigheten knappast kan improviseras i ett krisläge.

Jag har redan nämnt att jag bedömer att endast måttliga nedskärningar av energitillförseln till industrin kan ske om man vill värna om centrala samhälleliga mål. I likhet med EBU anserjag därför att besparingar främsl måste ske inom den s. k. övrigsektorn. Även där har emellertid besparingsmarginalerna krympt genom de åtgärder för energisparande och effektivare energiutnyttjande som ingår i den långsiktiga energipolitiken.

Prop. 1975/76:152 124

Flera remissinstanser behandlar frågan om den avvägning som bör göras mellan upprätthållande av värme- och varmvattenstandard i kristid. Liksom EBU anser dessa att sänkt inomhustemperatur bör föredras framför inskränkningar i fråga om varmvaltenlillförseln. Jag delar denna åsikt.

I likhet med ÖEF och bostadssiyrelsen är jag dock tveksam huruvida varmvaiienreslrikiioner kan undvikas ända lill dess att tilldelningen sjunkit lill 75 "n av den normala. Den sänkning av inomhuslemperaturen som i mänga fall redan skett talar mol delta.

En besparing av varmvattenförbrukningen med 10 96 innebär enligl EBU en minskning med 0,6 % av den totala energiförbrukningen. EBU framhåller alt en sådan besparing kan te sig betydelselös. Åtgärden måste dock, enligt EBU, ses i sitt totala sammanhang, där sparmålet är uppbyggt av många små sparinsatser inom ett stort antal sektorer, EBU föreslär därför alt en särskild anordning (s. k. k r i s k o p p I i n g) installeras som gör del möjligt att pä ett enkelt sätt hindra tillförseln av tappvarmvatten lill förbrukarna och leda in kallt vatten i systemet. Enbart avstängning av varmvattnet medför enligt EBU risker bl. a. för översvämningar på gmnd av all kranar kan stå öppna då restriktionerna upphör.

Enligt EBU:s förslag skall skyldighet alt anordna kriskoppling i det befintliga byggnadsbeståndet regleras genom särskild lag. Kriskoppling skall enligl förslaget vara ordnad senast den I januari 1979. Vidare föreslås att tvingande bestämmelser förs in i Svensk Byggnorm (SBN) om alt kriskoppling installeras vid nybyggnad eller sädan ombyggnad som kräver bygglov. Ingen av de remissinstanser som yttrat sig över EBU:s förslag ifrågasätter del ändamålsenliga med beslämmelserna avseende kriskoppling.

Sveriges fastighetsägareförbund berör i sitt yttrande över RLU:s betänkande frågan om installation av kriskoppling. Förbundet anser att detta är en åtgärd som lämpligen kan komma till utförande. Möjligheten alt lill den 1 januari 1979 genomföra åtgärden bedöms som god.

Jag delar EBU:s mening att en begränsning av varmvattenförbrukning i kristid bör förberedas genom installation av en anordning som möjliggör en riskfri avstängning av varmvatienlillförseln. Inom bostadsdepartementet pågår f n, en genomgripande översyn av byggnadslagstiftningen. Det skulle därför kunna övervägas att göra prövningen av frågan om en kriskopplingslag i det sammanhanget. Som jag tidigare har anfört har emellertid besparingsmöjligheterna kryml genom de olika sparåtgärder som redan vidtagits. En god beredskap kräver därför att frågan om kriskoppling löses skyndsamt. Jag ansluter mig därför till EBU:s förslag såvitt det rör det befintliga byggnadsbeståndet och förordar att kriskoppling där skall vara införd senast den Ijanuari 1979. Lagen bördock enligl min mening omfatta både det befintliga byggnadsbeståndet och nybyggnad eller sådan ombyggnad som enligl byggnadsstadgan är att anse som nybyggnad. För nybyggnad bör lagen träda i kraft den 1 januari 1977.

Prop. 1975/76:152 125

Kriskopplingsbeslämmelserna bör tills vidare tas in i en särskild lag men kan senare arbetas in i en samlad bygglagstiftning.

Installation av kriskoppling bör enligt min mening ske i sådana fall där varmvattenberedningen är gemensam för fiera bosläder och lokaler. Detta krav bör ej omfatta de fall där varmvattenberedningen betjänar endasl två bostadslägenheter eller sädan byggnad som huvudsakligen är inrättad för industriändamål eller för hälso- eller sjukvård. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bör ges möjlighet att i särskilda fall beslula om ytteriigare undantag frän kravet pä anordnande av kriskoppling.

Del bör ankomma på regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer all ulfärda närmare föreskrifter och anvisningar för tillämpning av lagen. Den myndighet som regeringen därvid utser bör även handha tillsynen över efterievnaden av lagen. Statens planverk kan övervägas som lämplig tillsynsmyndighet.

Enligl Sveriges allmännyttiga bostadsföretag bör kostnadema för installation av kriskoppling i fierfamiljshus även fördelas pä ägare av en- och tvåfamiljshus. Enligl min mening är dock de uppskattade kostnaderna för installation sä små att detta inte kan anses nödvändigt från rättvisesynpunkt.

Jag biträder EBU:s uppfattning att myndigheterna i ett krisläge skall utfärda klara föreskrifter beträffande varmvaltenberedningen om en periodisk bortkoppling skulle behövas. Skadeståndskrav på hyresvärdarna kan härigenom undvikas.

EBU framhåller att betydande besparingar i varmvattenförbrukning kan genomföras genom en individuell mätning av förbrukningen. Med hänsyn till de tekniska komplikationerna vill EBU inte föreslå att föreskrift härom införs. Däremot föreslås att i kriskopplingslagen och i SBN införs föreskrift om central varmvatlenmäiare varigenom hushållens förbrukning av energi för bosladsuppvärmning resp. förbrukning av tappvarmvatten kan åtskiljas och sparinsatserna beräknas.

Bostadsstyrelsen påpekar att som villkor för statliga bostadslån till nybyggnad från den 1 juli 1976 gäller att det i bostadshus skall finnas möjlighet att mäta den individuella förbrukningen av varmvatten, el och gas. Delta gäller även för bostadslån till ombyggnad om inle särskilda skäl däremot föreligger. Med hänsyn bl. a. till svårigheterna all genomgående få lill stånd en individuell mätning av varmvatlenförbrukningen är det enligt min mening värdefullt om sparinsatserna i fråga om förbrukningen av varmvatten i viss mån kan följas genom central mätning. Jag tillstyrker därför EBU:s förslag om att särskilda mätare bör installeras som möjliggör detta. I det tidigare nämnda yttrandet över ransoneringslagsulredningens betänkande framhåller Sveriges fastighetsägareförbund att en installation av en central varmvatlenmäiare ställer sig betydligt dyrare än en kriskoppling. Jag vill emellertid framhålla alt en enkel mätare som endast registrerar tillförseln av kallt vallen till varmvattenberedare är fullt tillräcklig för all ändamålet med åtgärden skall tillgodoses.

Prop. 1975/76:152 126

Beslämmelser om införande av mätanordningar bör tas in i den kriskopplingslag som jag tidigare har förordat.

Vad jag i det föregående har anfört rörande lagens tillämpning i fråga om kravet på kriskoppling bör även gälla kravet på installation av ifrågavarande mätanordningar.

EBU framhäller att nuvarande planering inom ÖEF har baserats på att en kvotransonering av eldningsolja skulle tillämpas i början av en kris för att, om krisen blev långvarig, efterträdas av ett licenssystem som bygger på en behovsinriktad tilldelning. På grund av brist på värmeteknisk expertis har ÖEF emellertid inte ansett sig kunna utarbeta ett sådant licenssystem,

EBU och ett flertal remissinstanser påpekar att ett kvotsyslem har flera svagheter. Principen i ett kvotsyslem är att tilldelning till förbrukare utgör en viss andel av förbrukningen under en historisk period. Den allvariigasie svagheten i detta syslem är att de förbrukare som i ell normalläge slösar med energin gynnas i en kris. Jag ansluter mig till dessa synpunkter.

EBU föreslår att en s. k. v ä r m e t a x e r i n g genomförs av samUiga fastigheter i landet. Genom denna fastställs i princip ett normalt värmebehov för varje fastighet med en kalkylmelod där hänsyn tas lill bl. a. isolering, geografiskt läge och ventilationsstandard. Tilldelningen i en kris gmndas på det normalbehov som sålunda har beräknats. EBU anser att en värmetaxering bör genomföras i förväg och inte sedan en kris brutit ul. Om en taxering forceras i det senare fallet minskar precisionen i bedömningarna samtidigt som kostnaderna blir högre. EBU föreslår att en särskild lag stiftas om värmetaxering och att en projektgrupp bildas vid ÖEF för att genomföra värmetaxeringen. Genomförandet av en värmelaxering beräknas ta två år. Arbetet bör enligt EBU igångsättas 1 juli 1976. Kostnaderna uppskattas till ca 30 milj. kr. EBU förordar att värmetaxeringen finansieras genom anslag över driftbudgeten.

Ingen av remissinstanserna motsätter sig att en värmelaxering genomförs. Några instanser menar dock alt ytteriigare utredningar behövs innan ett beslut fattas om en värmetaxering. En fömndersökning föreslås därför först genomföras. Svenska kommunförbundei anser att én sådan undersökning bör föriäggas till Gävle där försök redan pågår med tillämpad energiplanering inom ramen för ell projekt som statens råd för byggnadsforskning ansvarar för.

Jag har redan nämnt att betydande nackdelar är förknippade med en kvotransonering av eldningsolja. Det är enligt min mening uppenbart att ansträngningar bör göras för att åsladkomma ett tjcenssysiem i vilken hänsyn kan tas till det faktiska behovet. Innan ställning tas till frågan om en värmetaxering i full skala skall genomföras, bör emellertid vissa frågor utredas ytteriigare. Jag beräknar ett medelsbehov för budgetåret 1976/77 på 500 000 kr. för detta ändamål.

Flera av de uppgifter som behövs från fastighetsägarna vid en värmetaxering överensstämmer med de som infordras vid den ordinarie fastig-

Prop. 1975/76:152 127

hetstaxeringen. Enligl min mening bör därför ett eventuellt genomförande av en värmetaxering samordnas med nästa allmänna fastighetstaxering som är planerad lill är 1980.

EBU framhäller att varje form av ransonering kräver en kontroll av att de bestämmelser som utfärdats efterievs. Om kontrollen eftersatts och utrymme skapas för t. ex. manipulationer i återförsäljariedet är risken stor för alt en uppluckring sker av ransoneringsmoralen. Effektiva kontrollsystem måste därför finnas. Jag delar EBU:s uppfattning. Jag anser också, i likhei med EBU, att en decentralisering är önskvärd och all länsstyrelserna i största möjliga utsträckning bör svara för denna verksamhet. För att in-venleringsuppgifterna i fråga om lager av bränslen och drivmedel skall bli så tillföriiiliga som möjligt bör länsstyrelserna avdela största möjliga kon-trollresurser till början av ransoneringsperioden. ÖEF bör enligl min mening ansvara för och konlinueriigt utveckla kontrollfunktionen.

3.6.5 Särskilda problem rörande kvotransonering av energi

Jag har själv redan nämnt alt ett kvotransoneringssystem har ett i flera avseenden orättvist verkningssätt. Flera remissinstanser delar denna åsikt. 1 avvaktan på att frågan om ett behovsbaseral licenssyslem har prövats måste dock beredskapen upprätthållas genom en fortsatt planering för en kvotransonering.

EBU menar att en kvortransonering av landels samtliga energiförbrukare inte är genomförbar. Jag delar EBU:s åsikt att en begränsning av kvolkrelsen mäste ske. Som EBU framhåller bör en grundläggande princip för en kvotransonering bl. a. vara att den kan genomföras relativt snabbt. Avläsningen måste ske genom energileveranlörernas egen personal. Detta är möjligt för en begränsad kvotkrets men däremot inte för en kvotransonering av landets alla energiförbrukare. En sådan begränsning bör därför ske som medger en kontroll av försörjningsläget och en snabb effektiv ransonering av större abonnenter.

EBU förordar i fråga om elkraft att vid kortare försöriningskriser den kvoiransonerade kretsen begränsas till abonnenter med en årsförbrukning på minst 500 000 kWh. Vid en längre fredskris börenligt utredningen kretsen även innefatta förbrukare med en årsförbrukning pä minst 5 000 kWh. 1 det senare fallet undantas 3 milj. konsumenter dvs. 70 % av förbrukarna. Dessa svarar emellertid för endasl 10 % av förbrukningen. Vad gäller s 1 a d s g a s anser EBU all 18 000 av de drygt 400 000 abonnenterna bör undantas från en kvotransonering. Ca 75 96 av förbrukningen täcks då in. Av landets fjärrvärmeabonnenter saknar ca 10 000 småhus mätare eller har mätare som endasl mäter förbrukningen av hetvatten, EBU anser att dessa abonnenter inte bör ingå i kvolkrelsen. I fräga om eldningsolja finns enligt EBU varken administrativa, mätleknisks eller försörj-ningsmässiga skäl alt begränsa den kvoiransonerade kundkretsen. Inköpen av g a s o I bör enligl utredningen begränsas genom licenser vad gäller bulk-

Prop. 1975/76:152 128

köp genom industrin samt depåköp medan övrig förbrukning regleras genom kvotering i handelsledel. Jag biträder EBU:s förslag om hur en begränsning bör ske av kvolkrelsen.

För sådana förbrukare som faller utanför en kvotransonering föreslär EBU särskilda åtgärder som sparpropaganda och stickprov av energiförbrukningen. Jag biträder EBU:s förslag.

Remissinstanserna instämmer i EBU:s förslag all kollekliv mätning av elförbrukningen och s. k, ackordstaxa för siadsgas inte längre skall godtas. Enligt EBU bör planverket fä i uppdrag att fr. o. m. 1 januari 1977 Införa beslämmelser härom vad gäller nya fastigheter. Även jag anser au det i SBN bör finnas tillämpningsföreskrifter som förhindrar kollektiv elmätning och användning av ackordstaxa för siadsgas. Enligl vad jag inhämtat har planverket utarbetat ett förslag till sådana föreskrifter. Förslaget övervägs r n, inom bostadsdepartementet.

Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran EBU:s förslag om delegering lill länsstyrelser och kristidsnämnder vad avser administration av kvolransoneringen i fråga om medelstora och mindre förbrukare av eldningsolja. Detta gäller även förslagen alt länsstyrelser skall få ansvaret för ransonering av siadsgas och fjärrvärme. Jag delar EBU:s uppfattning. Jag ansluter mig ocksä till förslaget att energileveranlörernas medverkan bör kunna begränsas lill uträkning av kvoter, avläsning och s. k. teknisk jämkning medan annan handläggning bör ske hos myndigheter.

Jag har inget alt invända mot EBU:s åsikt all energileveranlörernas medverkan i en kvolransonering bör ske ulan särskild ersättning men att vid en längre lids ransonering hänsyn kan las vid granskning av priskalkylen om prisreglering införts. Jag delar således inte Svenska petroleum institutets åsikt alt staten bör svara för oljeföretagens koslander vid en kvotransonering av olja.

Liksom EBU har RLU i sitt betänkande närmare behandlat frågorna om besvärsrätt och överförbrukningsavgifl. Jag återkommer därför härtill i samband med behandlingen av RLU:s förslag,

3.6.6 Användningsrestiikiioner m. m. för elkraft

EBU diskuterar i fråga om elkraft även andra regleringsformer än ransonering. Hit hör olika slag av användningsrestriktioner, områdesransonering, spänningssänkning och periodisk bortkoppling.

Vad gäller användningsreslriklioner menar stålens trafiksäkerhetsverk att tillgängligt material pekar på att nedsläckningen av belysningen på gator och vägar hade en negativ inverkan på trafiksäkerheten under krisen 1973-1974, En sådan dämpning av belysningen bör därför enligt verket inte ske förrän i ett allvarligare krisläge.

Vid övervägande av restriktioner för användning av elkraft som berör väg- och gatubelysningen måste enligl min mening beaktas de krav som

Prop. 1975/76:152 129

trafiksäkerheten ställer. Med hänsyn härtill föreslår jag efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet, att TN och trafiksäkerheisverket i samråd med valtenfallsverket inom ramen för nuvarande resurstilldelning utarbetar ett underiag som kan tjäna som riktlinje för hur en dämpning av sådan belysning bör ske på ell från irafiksäkerhelssynpunkt tillfredsställande sätt. 1 delta arbete bör givelvis de erfarenheter som gjordes under oljekrisen las lill vara.

Till skillnad från CDL-företagens beredskapsnämnd anserjag liksom EBU alt restriktioner i lika hög grad bör omfatta de förbrukargrupper som är föremål för kvotransonering som andra grupper. Restriktionerna är nämligen inriktade mot sådan konsumtion som är umbäriig.

En som rimlig bedömd spänningssänkning på 3 96 beräknas av statens elransoneringsnämnd (SERN) kunna ge en temporär energibesparing på 3 96. Jag delar EBU:s uppfattning all en spänningssänkning bör kunna tillämpas med de snäva gränser som distributionsnätets konstruktion sätter. En sådan åtgärd mäsle dock enligt min mening vidtas med urskiljning. Särskild hänsyn mäsle, som ett par remissinstanser framhåller, tas i fråga om sjukhusens elförsörjning med hänsyn lill den känsliga apparatur som där finns installerad.

EBU anser att en periodisk bortkoppling av abonnenter bör reserveras till ett absolut nödläge med hänsyn till de problem som är förknippade med åtgärden. Landstingsförbundet menar alt en bortkoppling är olänkbar för sjukvårdens del. Liksom CDL-företagens beredskapsnämnd anserjag del vara osannolikt, att elförsörjningsläget under en oljekris skulle bli så katastrofall all denna åtgärd skulle behöva lillgripas. Jag vill dock liksom EBU inte bortse från att så drastiska åtgärder kan behövas. Jag anser all det kan vara lämpligt all kommunerna i samråd med elleverantörerna gör upp planer för prioriteringar vid långvariga elavbrott. Del arbeie som ulförts inom Svenska kommunförbundei beträffande de sociala konsekvenserna av långvariga elavbrott torde därvid utgöra en värdefull grund. Jag delar CDL-företagens beredskapsnämnds åsikt att den föreslagna planeringen bör ske efler riktlinjer från den centrala planläggningsmyndigheten efter samråd med kommunernas organisation. Med hänsyn till osannolikheten att en bortkoppling skall behöva tillgripas anser jag inte att andra åtgärder än planeringsförberedelser bör vidtas i detta hänseende.

Flera remissinsianser har synpunkter på EBU:s förslag att störningskänsliga abonnenter skall uppmanas installera reservaggregal och att en inventering bör ske av befintliga reservaggregat. En prioriteringslista föreslås upprättas inom varje kommun för fördelning av tillkommande aggregat. Byggnadsstyrelsen konstaterar alt enhetliga riktlinjer saknas i fråga om reservaggregat skall anskaffas eller ej. För egen del anser jag att det lorde ligga i de störningskänsliga abonnenternas intresse att redan för mera normala förhållanden anskaffa reservkraftutrustning. Särskilda åtgärder lorde därför inte erfordras.

9 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 152

Prop. 1975/76:152 130

3.6.7 Vissa speclalfrdgor

3.6,7.1 Användning av priset som fö r b r u k n i n g s reg u-lator

EBU:s förslag att en förbrukningsdämpande avgift skulle kunna tas ul på motorbensin under en begränsad tid för all motverka tendenserna lill hamstring möter övervägande negativa reaktioner från remissinstanserna. Flera inslanser framhäller oförenlighelen hos en sådan avgift med den grundläggande principen för ransonering enligt vilken de knappa resurserna skall fördelas efter behov och inte efter ekonomisk bärkraft, Sialskoniorel menar däremoi att EBU oftare borde ha beaktat möjligheterna att använda tillfälliga energiavgifter som regleringsinslrumenl och att de fördelningsmässiga nackdelarna kunde motverkas genom riktade bidrag lill låginkomsigrupper. För egen del anserjag att en förbrukningsdämpande avgift på bensin inte skulle medföra sådan besparing all de fördelningspolitiska och ransoneringspsykologiska nackdelarna kompenseras. En sådan avgift bör såvitt möjligt undvikas.

3.6.7.2 Överlåtelse av ransoneringsbevis

EBU föreslår att drivmedelsförsäljning endast skall få ske mot samtidigt uppvisande av ransoneringsbevis och företeende av skattekvitto. EBU menar alt en "svart marknad" försvåras genom att skattekvitto måste kunna visas upp vid inköp.

Några remissinstanser, bl. a. Svenska handelskammarförbundet, anser all den som erhållit tilldelning, själv bör få avgöra hur denna skall användas. TN framhåller den redan nämnda komplikation som kan inträffa om skattekvitto inte längre behöver medföras vid färd. TN menar att någon koppling mellan ransoneringsbevis och annan handling hör ske och förklarar sig beredd alt i samråd med berörda myndigheter utreda denna fräga.

Liksom EBU har RLU behandlat denna fråga. Jag återkommer därför härtill i samband med behandlingen av RLU:s förslag.

3.6.7.3 Kost nåder för kristidsnämndernas verksam
het

Enligl EBU bör folkförsörjningsfrägorna ytterst vara en statlig angelägenhet. Med hänsyn till att kommunerna belastas olika hårt i en fredskris bör kriskosinaderna ersättas av staten. Mot bakgrund av del statliga ansvaret pä detta område skulle enligt EBU full kostnadstäckning kunna motiveras. Svenska kommunförbundet begärde efter oljekrisen 1973-1974 ersättning med 90 % av sina kostnader. EBU föreslår därför att minst 90 ".. av kostnaderna ersätts av slalen.

1 sitt remissyttrande föreslår Kommunförbundet full kostnadstäckning.

Prop. 1975/76:152 131

Delsamma föreslås av övriga instanser som tagit upp frägan. Landstingsförbundet föreslår alt reglerna för ersättning av planläggningskostnader i lagen om kommunal beredskap bringas i överensstämmelse härmed. F. n. gäller för den kommunala beredskapsplanläggningen enligt lagen (1964:63) om kommunal beredskap och kommunala beredskapskungörelsen (1964:722) alt statsbidrag utgår med 90 96 av kostnaderna eller den slörre del därav som regeringen medger. Detta kan vara en naturiig utgångspunkt i de fall då ersättning skall ulgä. Emellertid är del lämpligast att inte nu binda sig vid en principiell ståndpunkt. Frägan lorde få avgöras när den blir aktuell.

3.6.8 Informations- och sparkampanjberedskap

Informationsverksamheten från myndigheternas sida i kristid kan enligt EBU inte bara avse frågor som berör ransoneringar o. d, ulan måste även ha som mäl alt ge en bred information om bakgrund lill krisen och försörjningslägets ulveckling. EBU anser att de informationsproblem som uppstod under krisen 1973—1974 främsl berodde på bristande samordning mellan de olika försörjningsansvariga myndigheterna. EBU betonar vidare att informationsapparaten inte kan improviseras i ett krisläge utan måste förberedas. Ansvaret för den övergripande informationen och samordningen av informationen föresläs av EBU läggas pä ÖEF som för planeringen förordas erhålla en kvalificerad informationsexpert. EBU föreslår att denne skall leda en informationsgrupp som bl.,a. skall beslå av informationscheferna vid de olika centrala regleringsmyndigheterna. Den inledande planeringen beräknas kunna ske inom en ram av 500 000 kr. som bör belasta budgetåret 1976/77. Härefter beräknas årskostnaden till 150 000-200 000 kr.

Jag tillstyrker förslaget all ÖEF skall leda och samordna informaiions-aktiviteterna. Som EBU framhåller är del naturiigt att ÖEF får detta ansvar med hänsyn till alt ÖEF föreslås få ett övergripande ansvar för förbrukningsregleringen pä energiområdet.

Jag biträder även förslagel all ansvaret för beredskapsplaneringen på informationsområdet läggs på ÖEF och att ÖEF därför tillförs en kvalificerad informationsexpert för att handha dessa frågor. Liksom EBU anser jag att en informationsgrupp bör bildas i vilken ingår de som avses ingå i krisförvallningen som informationschefer. Ingen av remissinstanserna har nägra invändningar på dessa punkter. Jag återkommer i det följande till medelsbehovet för budgetåret 1976/77 under punkten anslagsfrågor.

Jag tillstyrker även TCO:s förslag att de fackliga organisationerna utnyttjas för informationsspridningen och att därför ett ökat samarbete bör ske mellan ÖEF och dessa organisationer. Jag återkommer med förslag rörande formerna för detta samarbete sedan de sakkunniga för översyn av ÖEF:s organisation m. m, (ÖEF-ulredningen) framlagt sitt betänkande.

I fråga om informationsgruppens sammansättning anser jag att däri bör

Prop. 1975/76:152 132

ingå - som redan nämnts - informationscheferna vid de regleringsmyndigheter i fräga om vilka förslag senare kommer alt framläggas saml in-formationsexperlen vid ÖEF vilken leder gruppens arbete. I den utsträckning informationsgruppen finner del erforderiigt för planeringens genomförande bör representanter för TN, Vattenfall/CDL, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar och JN deltaga i arbetet. Detsamma bör gälla sparkam-panjexperter frän energisparkommillén. Till delta återkommer jag i det följande. Gruppen bör påbörja arbetet så snart som möjligt.

Även i fråga om sparkampanjer föreslår EBU att det övergripande ansvaret bör ligga hos ÖEF. Informalionsgrupfien föreslås planera en snabb kampanjsiari inom en ram av 500 000 kr. Årskostnaden för översyn och aktualisering av beredskapspakelet beräknas lill 50 000 kr. För en sparkampanj i kristid förordas en budget på 10 milj. kr. EBU framhäller att denna summa är obetydlig jämfört med den minskade energiimporten. Jag återkommer i det,följande till medelsbehovet för budgetåret 1976/77 under punkten anUflagsfrågor,

Flera remissinstanser anser att energisparkommillén bör kunna utnyttjas vid sparkampanjer i kristid. Ett par av näringslivets organisationer menar alt kommittén borde kunna ges ansvarel för sparkampanjberedskapen i kristid. Energisparkommillén ser flera beröringspunkter mellan sin egen verksamhet och EBU:s förslag avseende sparinsatser m, m. Kommittén förutsätter att man utgår från den befintliga organisationen vid uppbyggnad av en krisorganisation.

Enligt min mening bör ÖEF ha del övergripande ansvarel för att en sparkampanjberedskap för kristider kommer lill stånd och upprätthålls. ÖEF bör även genom den föreslagna informaiionsgmppen styra beredskapsplaneringens inriktning i stort i fråga om sparkampanjer. EBU föreslår att särskilda kampanjexperter knyts till gruppen för alt utföra delta arbeie. För egen del anser jag alt genomförandet av planeringen bör handhas av energisparkommillén eller annat organ som senare kan inrättas med motsvarande uppgifter. Jag bedömer att energisparkommilténs erfarenheter av energi-sparandeverksamhet på detta sätt bäst nyttiggörs,

3.6.9 Utbildning

EBU framhäller betydelsen av att TN ges erforderiiga resurser för genomförande av utbildning på regional och lokal nivå. Med hänsyn till de åtgärder jag i det senare kommer att föreslå vilka ökar länsstyrelsernas ansvar för energiförsörjningen i regionen under kristid framkommer ett ökat behov av utbildning av personal för fiera olika energisektorer. Liksom EBU anser jag att TN och ÖEF så långt möjligt skall samordna dessa utbildningsinsatser så att dubbelarbete undviks och resurserna utnyttjas pä lämpligt sätt. Utbildningen bör inte begränsas till ordinarie personal på länsstyrelsen ulan bör även kunna avse utomstående som ingår i ransoneringssekiionens beredskapsorganisation.

Prop. 1975/76:152 133

3.6.10 Organisation för energiberedskap och energikris

EBU lämnar förslag avseende organisationen av försörj ni ngspl a neri ngen på energiområdet och beträffande den organisation som skall genomföra regleringsåtgärderna i ett fredskrisläge. Förslag läggs också fram om en breddning av ÖEF:s styrelse bl. a, med representanter för riksdagen, EBU:s organisationsförslag berör i stor utsträckning ÖEF. En särskild utredning, ÖEF-ulredningen, har som jag redan nämnt tillsatts för att lämna förslag lill fredsmässig organisation av ÖEF, Utredningen skall vidare enligt direktiven föreslå hur kris- och krigsorganisationen bör vara organiserad.

Av ÖEF-utredningens remissyttrande framgår all man tolkat sina direktiv så att ÖEF:s organisation för bl. a. fredskriser skall övervägas. Utredningen framhäller all i fråga om fredskrisorganisalionen på energiområdet kommer arbetet att ske med utgångspunkt från EBU:s förslag. Med hänsyn till det nära sambandet i delta avseende mellan EBU:s och ÖEF-utredningens arbete avser jag avvakta förslagen från ÖEF-ulredningen innan jag lar slutlig ställning till hur energiberedskapen bör vara organiserad. Redan nu vill jag emellertid framhålla, alt starka skäl talar för all ÖEF:s slyrelse dä bör kompletteras med representanter för det allmänna.

Jag vill också redan i förevarande sammanhang ta upp frågan om huvudprincipen i EBU:s förslag lill organisation av förvaltningen på energiområdet i en fredskris.

Enligt EBU:s förslag skall ÖEF ges ansvaret för övergripande ledning och samordning i fräga om energiberedskapen, både i planeringsskedet och i en kris. ÖEF ges således verkställighetsuppgifter. EBU föreslår vidare att i kris särskilda produktionsinriktade myndigheter bildas för att inom ramen för ÖEF:s riktlinjer självständigt genomföra ransoneringsätgärder. Dessa myndigheter som representerar bränsle-, drivmedels- och elförsörjningsområdena, skall biträdas av rådgivande s. k. sektormyndigheter som var och en företräder en förbrukningssektor. Härigenom skulle en samordnad lill-delningspolitik kunna uppnås. EBU:s organisationsmodell kan ses som en matris där den ena dimensionen utgörs av de produktionsorienlerade myndigheterna och den andra av de förbrukningsorienlerade.

Remissinstanserna är genomgående positiva till de principer för fredskrisorganisalionen som jag här redovisat. Mindre erinringar förekommer i fråga om valet av sektormyndigheter och avgränsningen av kompetensen mellan dessa. SIND och statskontoret har tagit upp frågan om avgränsningen mellan ÖEF och SIND i frågor som rör försörjningsberedskapen på energiområdet. Denna fråga kommer all ytteriigare belysas av ÖEF-ulredningen.

Liksom de flesta remissinstanserna ansluter jag mig till principerna för den fredskrisorganisation som EBU föreslagit. Dessa kan ligga lill grund för del fortsatta planeringsarbetet med en fredskrisorganisation på energiområdet. Frågan om organisationens anpassning till andra krisfall och till krigsfallet torde komma att belysas av ÖEF-ulredningen, Utan att ÖEF-uired-

Prop. 1975/76:152 134

ningens ställningstagande till ÖEF:s organisation föregrips bör därför redan nu en viss förstärkning ske av ÖEF:s bränsleregleringsenhel. Detta är nödvändigt också med hänsyn till de olika förslag jag fört fram i det föregående.

Ett nytt och väsentligt inslag i EBU:s organisationsförslag är principen med s. k, sektormyndigheler vilka skall fungera som rådgivande organ till regleringsmyndigheterna. Genom dessas medverkan blir det enligl min mening möjligt all på ett bättre sätt än hittills sörja föratt regleringsingripandena blir konsisienta inom olika förbmkningsområden. Seklormyndighelerna bör under ÖEF:s ledning och med utgångspunkt från EBU:s förslag planera rådgivningen för all i första hand möta fredskriser på energiområdet. Det är självfallet angelägel att seklormyndighelerna gör sig väl förtrogna med frågeställningarna rörande försörjningsberedskapen på energiområdet.

Enligl förslaget skall SIND, konsumentverket, byggnadsstyrelsen, JN och TN utgöra sektormyndigheter. Statskontoret har föreslagit all bosiadssty-relsen skulle ingå som sektormyndighet i stället för konsumeniverkel, som föreslagits av EBU. Jag förordar alt konsumentverket, med dess breda kännedom om konsumenternas problem skall utgöra seklormyndighet i enlighet med EBU:s förslag. Ett flertal remissinsianser har väckt frägan om inte deras medverkan som sektormyndigheler är påkallad. Bl. a, har ifrågasatts om inte skogsbruket borde vara representerat. Jag finner att organisationen skulle bli alltför omfattande med ett större anlal sektormyndigheter än de som föreslagits. De planerade myndigheterna bör lill sig kunna knyla den expertis frän andra intressenter än de här nämnda, som behövs för all lösa uppgifterna. Samråd i beredskapsfrågor bör självfallet äga rum med andra myndigheter och organisationer där utbyte av erfarenheter bedöms värdefullt.

EBU konstaterar att både den regionala och den kommunala ransoneringsplaneringen i alll väsentligt varit inriktad på krig och avspärrning och framhåller att fredskrisfallei bör ägnas ökad uppmärksamhet. Enligt EBU bör vidare länsstyrelser och CBR i en fredskris prioritera ransoneringsarbetet. Jag instämmer i EBU:s åsikt att länsstyrelser i en fredskris behöver tillföras expertis avseende olika förbmkarområden och att därför representanter både för myndigheter och näringsliv bör ingå i organisationen.

EBU anser att det i framtiden kan vara lämpligt all samordna den allmänna kommunala energiplaneringen med beredskapsplaneringen. Remissinstanserna har inga invändningar mot EBU:s synpunkter i detta avseende. Riksnämnden för kommunal beredskap hävdar dock i sina synpunkter på EBU:s förslag avseende organisationen av beredskapen på energiområdet att den kommunala planeringen för en fredskris bör vara en del av den allmänna kommunala beredskapsplaneringen. Nämnden föreslår därför alt en ändring sker av lagen om kommunal beredskap så att detta blir möjligt. Även jag anser att en planering inför fredskriser bör ske på kommunal nivå. Jag har redan framhållit att detta också bör vara fallel för länsstyrelsema. Inle minst erfarenheterna från försörjningskrisen 1973-1974 talar för detta. De avväg-

Prop. 1975/76:152 135

ningar som måste ske i en fredskris är enligt min mening i flera hänseenden mer komplicerade än vad som gäller för allvariigare kriser. De ökade krav som i sådana situationer ställs på länsstyrelser och kommuner mäsle därför i vissa avseenden övervägas i förväg. Jag anser att del ankommer pä de ansvariga myndigheterna all ge råd om och samordna beredskapsplaneringen regionalt och lokall.

En utvidgning av beredskapsplaneringen till att omfatta även fredskriser innebär ökade uppgifter för länsstyrelserna, närmast försvarsenheterna. Jag vill framhålla att en översyn av försvarsenhelernas organisation pågår i försvarets rationaliseringsinstituts regi.

En del av de arbetsuppgifter pä beredskapsplaneringens område som i det föregående angivits för vissa myndigheter är av sådan omfattning och karaktär alt de motiverar att ökade resurser övergångsvis ställs till myndigheternas förfogande. Chefen för industridepartementet avser sålunda föreslå regeringen att SIND tillförs 150 000 kr, i extra medel för arbete med en input-oulpul modell på energiområdet. Jag förordar att ytteriigare 400 000 kr. ställs till TN:s förfogande varav 300 000 kr. beräknas för kostnader för det angivna utbildningsprogrammet och 100 000 kr. för utveckling av det s. k. egenkvotsystemel saml för planering i samband med förskjutna arbetstider. Medel för JN:s medverkan har tagits upp vid anmälan av anslagsbehov för budgetåret 1976/77, Jag förordar att konsumentverkets medverkan som sektormyndighet sker inom ramen av de resurser som jag senare denna dag kommer att föreslå för det nya verket. Jag återkommer i övrigt lill dessa frågor vid anmälan av anslagsfrågor i det följande.

3.6.11 Prisclearing

Enligt EBU bör en beredskap för prisclearing finnas även i framtiden trots det fördelningssystem som planerats inom lEA. EBU anser att alla förbrukare dvs. både stora och små bör ingå i den avgiftsskyldiga kretsen med hänsyn till de svåra gränsdragningsproblem som annars uppstår, EBU anser att prisclearingsystemel också bör innefatta råolja. SPK förklarar sig i sitt remissyttrande villig att lillsammans med ÖEF utreda förutsättningarna härför. Det är angeläget all denna utredning kommer till stånd.

Regeringen bör enligt förslagel bemyndigas att disponera en röriig kredit i riksgäldskoniorel om 500 milj. kr. för utjämning av tillfälliga likviditets-underskott i clearingen.

Ingen av remissinstanserna motsätter sig all en prisclearing skall kunna ske i ett krisläge. Endast Näringslivets energidelegation menar att slörre förelag bör undantas i ett clearingsystem. Enligt min mening blir de praktiska problemen alltför stora om en gränsdragning skall ske mellan stora och små förbrukare. Jag förordar att EBU:s förslag läggs till gmnd för den fortsatta planeringen inom ÖEF av beredskapen för att införa en prisclearing. ÖEF bör i planeringen på detta område samverka med SPK.

Prop. 1975/76:152 136

I likhei med EBU förordar jag vidare all en röriig kredit finns tillgänglig. Som en beredskapsåtgärd bör därför den röriiga krediten i riksgäldskontoret om 600 milj. kr. lill clearing för oljeprodukter som år 1974 ställdes till Kungl. Maj:ts disposition (prop. 1974:21, FöU 1974:11, rskr 1974:44) även framdeles stå till regeringens förfogande.

3.6.12 Andra beredskapsåtgärder

EBU diskuterar i betänkandet andra åtgärder som kan vidtas än förbrukningsbegränsningar. EBU framhålleratl enprodukiionsberedskap är aktuell främsl för längre kriser på grund av de länga omsiällningstiderna men framhåller alt även en fredskris kan bli långvarig. Möjligheterna all övergå lill vedeldning bör därför beaklas för ell fredskrisläge. EBU föreslår därför att stödet för installation av dubbeleldade pannor äterinförs. Skogsstyrelsen menar att ett utnyttjande av ved i stor skala förutsätter en motsvarande nedgång av skogsindustrins produktion, vilkel endasl kan gälla för svårare kriser och att beredskapsålgärdernas omfattning därför bör begränsas. Jag anser att om en fredskris blir långvarig kan det vara angeläget med en viss övergång lill vedeldning i sådana fall där detta lämpligast kan ske. Effekterna av de olika besparingsåtgärderna bör inte ses isolerade utan som en helhet.

Flera remissinstanser- bostadsstyrelsen, statens planverk, Hyresgästernas riksförbund och Svenska kommunförbundei - är kritiska lill förslaget all återinföra stödet till installation av dubbeleldade pannor. Slatens planverk hänvisar lill det förslag rörande ändring av SBN som nu remissbehandlas enligl vilket eldningspanna i fastighet skall kunna ställas om lill fastbräns-leeldning om inte särskilda skäl föreligger häremot. Enligl Kommunförbundet kunde fjärrvärmeutbyggnaden dämpas genom ell sådani beslul, vilkel synes vara en nackdel eftersom fjärrvärmeuppvärmning är mer ekonomiskt och en beredskap för produktion med alternativa bränslen i värmeverk synes aktuell.

För egen del ställer jag mig tveksam till EBU:s förslag. Hänsyn måste enligl min mening tas till att uppvärmning med fjärrvärme innebären minskad oljeförbrukning. Beredskapsinsatserna på detta område bör därför i stället inriktas pä att möjliggöra en övergäng till eldning i fasta bränslen i värmeverken. I fråga om sådana fastigheter där anknytning till fjärrvärme inte är aktuell vill jag påminna om vad planverket anför i fråga om förslag lill ändrade bestämmelser för installation av eldningspannor vid ny- och ombyggnad.

Svea hovrätt för fram synpunkter rörande det energitillskott som i en krissituation kan tillskapas genom att tillfälligt upphäva eller minska vissa av begränsningarna som gäller vid vattenkraftens utnyttjande. För ell krigsläge finns redan nu sådana möjligheter. Hovrätten anser alt en ny vat-tenrältslig beredskapslag borde tillskapas som läcker även fredskriser och

Prop. 1975/76:152 138

4. Förlängning av 1970-1976 års oljelagringsprogram

Den 27 februari 1975 tillkallade chefen för handelsdepartementet sakkunniga med uppgift alt utreda frägan om program för beredskapslagring av oljeprodukter m, m, efter år 1976. Enligl direktiven skall utredningsarbetet bedrivas så att frågan om den fortsatta beredskapslagringen kan underställas riksdagen vid 1976/77 års, riksmöte.

Nu gällande lagringsprogram som omfattar sjuårsperioden 1970-1976, godkändes av 1969 års riksdag (prop. 1969:136, BeU 1969:66, 2LU 1969:86, rskr 1969:375 och 1969:398). De för programmet uppsatta lagringsmålen skulle vara uppnådda vid ingången av år 1977, Denna tidsplan bedöms i allt väsentligt kunna hållas.

För kontinuitet mellan nu löpande oljelagringsprogram och ett motsvarande program för tiden därefter erfordras att ett nytt oljelagringsprogram kan påbörjas den I januari 1977. Riksdagen bör således efter förslag från regeringen kunna ta ställning lill ell nytt oljelagringsprogram under senhösten 1976, De sakkunniga har därför fält i uppdrag alt senast under sommaren 1976 framlägga förslag lill nytt oljelagringsprogram. De sakkunniga anmäler emellertid i skrivelse den 18 november 1975 till regeringen att de först nyligen har kunnat igångsätta sitt arbete. Vidare anmäler de sakkunniga att de har att ta ställning till ett stort antal frågor och förslag, bl, a. sådana som kommer att behandlas av 1974 års försvarsutredning. De sakkunniga bedömer det därför omöjligt all under sommaren 1976 lägga fram förslag till nytt oljelagringsprogram. De hemställer därför att nuvarande oljelagringsprogram föriängs med ett är enligt följande riktlinjer.

Enligt förordningen (1957:343)om oljelagring m. m. fastställer regeringen, enligl de grunder riksdagen har godkänt, den mängd olja som sammanlagt skall hållas i lager. 1 egenskap av tillsynsmyndighet åligger del ÖEF att före den 1 april varje år till regeringen lämna förslag rörande de mängder olja som skall hällas i lager under det nästkommande årel. Sålunda har regeringen genom beslut den 29 maj 1975 fastställt lagringsmälen för är 1976, Dessa lagringsmäl har ÖEF enligt gällande bestämmelser fördelat på de enskilda lagringsskyldiga.

De sakkunniga anser all föriängningen bör ske så all de för år 1977 uppsatta lagringsmålen (liksom lagringsskyldigheten för förbrukare av råvaror för framställning av siadsgas) uppnås i enlighet med den planering som nu gäller för innevarande program.

En förlängning av lagringsperioden 1970-1976 med ett år innebär sålunda att 1977 års lagringsmål kommer att kvarstå oförändrade även under år 1978. Detta torde medföra att den utbyggnad av oljelagringen som kan komma au beslutas, förskjutes ett år. De sakkunniga bedömer dock att konsekvenserna från beredskapssynpunkl inte torde vara slörre än all delta förfarande kan accepteras.

Vid oförändrade totala lagringsmål år 1978 jämfört med är 1977 bör de

Prop. 1975/76:152 139

enskilda lagringsskyldigas lagringsmängder omräknas med ledning av 1976 års basmängder. Däremot bör de kvanlileler som fr, o, m, ingången av år 1977 skall lagras i s. k. skyddade och lokaliserade utrymmen kvarstå oförändrade under 1978 dvs. ej omfördelas mellan berörda lagringsskyldiga.

Under lagringsperioden 1970-1976 utgår vissa statliga lån lill den skyddade och lokaliserade lagringen. Lånen utgår i form av förskoll och kommer au slutligt regleras vid periodens utgång då den för lånen avsedda lagringen är fullföljd. En förlängning av innevarande lagringsperiod enligt ovan angivna principer kommer sålunda inle att påverka låneförhällandena.

Svenska petroleum institutet har redovisat beräknade kostnader för nu löpande oljelagringsprogram saml härför erforderlig finansiering. Enligt institutets kalkyler skulle behov föreligga alt höja beredskapslagringsavgifterna under år 1976, vilket förutsätter regeringens medgivande. Skulle däremot även liden för uttag av dessa avgifter utsträckas ytteriigare ett år synes det vara möjligt att låta beredskapslagringsavgifterna under åren 1976 och 1977 utgä med lägre belopp än f. n.

Enligt givna direktiv skall de sakkunniga särskilt studera och lägga synpunkter på de beräkningsprinciper som tillämpas vid faslslällandel av de avgifter för beredskapslagring som uppbärs av Stiftelsen Petroleumindu-slriens Beredskapsfond. Med anledning härav vill de sakkunniga f. n. inle ta ställning till de av Svenska petroleum institutet redovisade beräkningarna.

Efter remiss har ytirande i ärendet avgetts av överstyrelsen för ekonomiskt försvar, slatens pris- och kartellnämnd, statens industriverk. Svenska petroleum institutet, 1974 års försvarsutredning och oljelagringsrådet.

Samtliga remissinstanser tillstyrker de sakkunnigas förslag om förlängning av nu löpande oljelagringsprogram med ell år.

4.1 Föredraganden

Skyldighel att beredskapslagra olja infördes redan år 1938, Riksdagen har genom en serie av beslul, senast vid 1969 ärs riksdag, fastställt riktlinjer för beredskapslagring av olja innefattande bl. a. bestämmelser om produkt-slag och lagringsmäl. De för det nu gällande programmet uppsatta lagringsmålen skall vara uppnådda vid ingången av år 1977. För att säkerställa erforderiig fortsatt utbyggnad av beredskapslagren av olja tillkallade min företrädare den 15 april 1975 sakkunniga med uppgift all utreda frågan om ett nytt oljelagringsprogram efter år 1976.

De sakkunniga har att la ställning till ett stort antal frågor och förslag, bl. a, sådana som kommer alt behandlas av 1974 års försvarsutredning. De sakkunniga föreslår att nuvarande oljelagringsprogram föriängs med ett år. Detta skulle innebära att 1977 års lagringsmål kvarstår oförändrade även under 1978 och att en fortsail ytteriigare utbyggnad av oljelagringen kan bli försenad ell år. Sedan år 1974 pågår parallellt med utbyggnad av lager enligt oljelagringsprogrammet en omfattande uppbyggnad i slatens regi av

Prop. 1975/76:152 142

6. Specialmotivering

6.1 Förslaget t ill lagomskyldighet för näringsidkare att medverka vid lagring för försiirjningsberedskap

I S

Som har anförts i den allmänna motiveringen (under 2.6,3) kan det ibland av särskilda skäl vara motiverat all lokalisera den statliga beredskapslagringen till företagen. Liksom hittills får man förutsätta att det i normalfallen träffas avtal på frivillig väg mellan ÖEF och de företag det här gäller om lagring och om sådana inköp frän lagren som betingas av att varulagret måste förnyas. Det kan dock inle uteslutas alt frivillig uppgörelse någon gång inte är möjlig att uppnå. Därför bör det finnas en möjlighet att ålägga vissa näringsidkare all upplåia befintligt lagerutrymme eller plats för uppförande av lager av sådan för folkförsörjningen viktig vara som slalen håller i lager för att kunna utnyttjas när krig eller krigsfara råder eller när införseln lill riket minskar av annan anledning. De varor som det här kan bli fråga om är endasl sådana som ingår i det statliga programmet för beredskapslagring. För att en näringsidkare skall kunna åläggas sädan skyldighet som här avses fordras dock att hans förbrukning av den vara det gäller är av icke obetydlig omfattning. Näringsidkaren kan också åläggas au inköpa vara frän de statliga lagren. Denna skyldighel bör dock inte gälla obegränsat utan endast i den ulsträckning som är nödvändig för omsättningen av lagret.

Ett särskilt problem vid lagring som lokaliseras till förelagen är att 1. ex, vid utmätning eller konkurs hålla de av staten ägda varorna åtskilda från företagets egendom så all de inte dras in i utmätnings- eller konkurs-förfarandet. De rättsliga och praktiska frågor som äger samband härmed låter sig inle lösas i delta sammanhang, utan del får ankomma pä ÖEF all i samband med lagringen beakta de risker av delta slag som kan uppstå och all på bäsla sätt söka förebygga dem.

1 andra stycket anges att det är regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer som kan meddela åläggande enligl första stycket,

2-3 sS

I dessa paragrafer ges föreskrifter angående ersättning lill näringsidkare i fall som avses i 1 S- Det kan förulsäilas att ÖEF och näringsidkarna i regel när avtal sluts kommer överens om de principer som skall tillämpas vid bestämmande av olika slag av ersättningar. Om tvist ändå skulle uppkomma om ersättningens storiek och den inte kan lösas på annat säu tår frågan, som framgår av 3 >;, hänskjutas till avgörande av allmän domstol. Givelvis står det dock parterna fritt att i avtalet ta in en skiljeklausul av innebörd att eventuell tvist skall lösas enligt lagen (1929:145) om skiljemän m. m.

Prop. 1975/76:152 143

4-7 sS'

I dessa paragrafer ges bestämmelser om tillsynen över efterlevnaden av lagen och med stöd av lagen meddelade föreskrifter.

Enligt 4 § skall tillsynen utövas av myndighet som regeringen föreskriver. Som tidigare har anförts förutsätts denna uppgift ankomma på ÖEF,

Föratt kunna planera och fatta erforderliga beslul rörande lagringen måste tillsynsmyndigheten givetvis ha tillgång lill uppgifter angående vilka företag som kan komma att beröras. Alla de uppgifter som kan komma att behövas härför torde vara möjliga all införskaffa med stöd av lagen (1948:390) om skyldighel for näringsidkare m, fi. alt biträda vid planläggningen av rikels ekonomiska försvarsberedskap. Med hänsyn härtill har det inte ansetts behövligt med särskilda bestämmelser om uppgiftsskyldighet.

Del är självfallet av vikt all tillsynsmyndigheten har möjlighet att kontrollera all lagringen fullgörs pä rikligt sätt och all de uppgifter som lämnas härom är korrekta. 1 5 S föreskrivs därför att tillsynsmyndighet för inventering och besiktning skall få tillträde till lager som avses i lagen och att myndigheten skall få ta del av handlingar som rör lagringen.

1 6 ?; ges tillsynsmyndighet möjlighet att utfärda behövliga förelägganden i samband med tillsynen. Föreläggande kan förenas med vite.

En beslämmelse om tystnadsplikt är intagen i 7 !;,

Förslagets 8 S innehåller en ansvarsbestämmelse. Enligt första stycket kan böter eller fängelse i högst sex månader ådömas den som uppsåtligen eller av oaktsamhet, som inie är ringa, underlåter att följa föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

I andra styckei har inlagils en bestämmelse om att inte både straff och, vile skall kunna utdömas för samma gärning.

1 denna paragraf regleras besvärsförfarandet. I den män myndighet får regeringens uppdrag att fatta beslut, som avses i 1 ij skall sådana beslut kunna överklagas till regeringen. Mot annat beslut som myndighet har meddelat enligl lagen eller enligt föreskrifter som har utfärdats med stöd av lagen föres talan hos kammarrätt.

Om inle annat föreskrivs bör beslul lända lill efterrättelse ulan hinder av anförda besvär. En bestämmelse med detia innehåll har tagits in i tredje styckei.

Prop. 1975/76:152 144

6.2 Förslaget till lag om kriskoppling m. m.

I ransoneringslagsulredningens (RLU:s) betänkande ingår ett förslag till kriskopplingslag. Förevarande paragraf har i stort utformats med RLU:s förslag som förebild. 1 paragrafens förslå stycke definieras begreppen central varmvatlenberedning och kriskoppling. Vidare slås kravet fast att det vid central varmvattenberedning skall finnas installerade kriskoppling eller annan lämplig regleringsanordning med samma funktion som kriskoppling samt mätare som registrerar tillflödet av vatten till varmvattenberedare. Vissa anordningar med lermoslalreglering av varmvallennödet kan vara en sådan anordning som kan likställas med kriskoppling.

1 andra stycket anges vissa undanlag från lagens tillämpningsområde. Lagen gäller ej vid central varmvatlenberedning för endasl två bostadslägenheter. Därmed faller utanför lagens tillämpningsområde sådana tvåfamiljshus, i vilka finns installerade varmvattenberedare som betjänar husets båda lägenheter. Det bör här framhållas alt enfamiljshusen redan genom utformningen av 1 >; är undantagna från lagens tillämpningsområde. Vidare görs i andra stycket undanlag för central varmvatlenberedning för byggnad som huvudsakligen är inrättad för industriändamål eller för hälso- och sjukvård. Genom sistnämnda undanlag blir lagen ej tillämplig på exempelvis sjukhus. Andra stycket innehäller slutligen en bestämmelse som ger regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer möjlighet alt i särskilda fall besluta om undantag från första styckei.

1 dessa paragrafer ges beslämmelser för tillsynen över efterlevnaden av lagen och med stöd av lagen meddelade föreskrifter. 1 2 >; anges sålunda alt regeringen kan ulse tillsynsmyndighet. För alt myndigheten skall kunna kontrollera att föreskrivna installationer har utförts måste den ha möjlighet all göra behövliga besiktningar. En bestämmelse om delta har tagits in i 3s

I 4 i; ges tillsynsmyndighet möjlighet all utfärda behövliga förelägganden i samband med tillsynen.

Förlsagels 5 >; innehåller i första stycket en straffbestämmelse enligl vilken brott mol 1 >; eller föreskrift som har meddelats enligt lagen kan straffas med böter.

I 5 S andra stycket har intagits en beslämmelse om att inte både straff och vite skall kunna utdömas för samma gärning.

Prop. 1975/76:152 147

8 Anslagsframställning för överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF)

ÖEF är central förvaltningsmyndighet för den ekonomiska försvarsberedskapen. ÖEF har till uppgifl alt samordna landels förberedelser på det ekonomiska försvarets område. 1 den mån det inle ankommer på annan myndighet skall ÖEF också ombesörja all det totala försvarets behov av förnödenheter kan tillgodoses vid krig eller under utomordentliga, av krig eller krigsfara föranledda förhållanden.

ÖEF leds av en styrelse. Ledamöter i styrelsen är generaldirektören, tillika styrelsens ordförande, och minst sex andra ledamöter, som regeringen utser särskilt, samt två personalrepresentanter. Inom ÖEF finns en avdelning som omfattar en uiredningsbyrå och en varubyrå saml en administrativ byrå, en affärsbyrå, en bränslebyrå och en informationssektion. Avdelningschefen samordnar ÖEF:s olika planeringsfunktioner. Vid ÖEF finns vidare ell anlal provisoriskt inrättade organisatoriska enheter.

ÖEF tillhör de myndigheter som deltar i utrednings- och försöksverksamheten med programbudgelering inom statsförvaltningen. Följande programindelning gäller.

1. Livsmedel

2. Beklädnad m, m,

3. Bränsle, drivmedel

4. Sjukvård

5. Kemiska produkter m. m.

6. Metaller m. m,

7. Övrigt

Enligl målsättningen för totalförsvaret skall detta bl, a. ha en sådan sammansättning och beredskap, att det verkar fredsbevarande. För det ekonomiska försvaret gäller härvid att bidra till att trygga vår försörjning om vårt land hell eller delvis blir hänvisat lill egna försörjningsresurser. Om Sverige utsätts för angrepp, skall del ekonomiska försvaret trygga folkförsörjningen i vidaste bemärkelse.

Del ekonomiska försvaret mäste utgöra en mot övriga delar av totalförsvaret väl avvägd komponent. Del ekonomiska försvaret bidrar härigenom till totalförsvarets fredsbevarande uppgift genom alt göra vär uttalade föresats att bjuda motstånd mot angrepp eller motstå påtryckningar trovärdig.

Försörjningsberedskapen har avgörande betydelse för möjligheterna alt fullfölja den deklarerade neutralitetspolitiken och del är inte minst därför som denna beredskap bör ägnas ökad uppmärksamhet.

Kriser i fredstid kan leda lill att importen av för försörjningen väsentliga produkter helt eller delvis upphör. Det ekonomiska försvaret bör medverka lill all konsekvenserna försvensk försörjning vid kriser av denna typ mildras. Fredssamhällei och i första hand produktionsapparaten måste kunna hållas igång inle minst av sysselsättningsskäl.

Prop. 1975/76:152 148

Vad gäller försörjningsberedskapen krävs vidare all den skall vara så utformad, att Sveriges möjlighet att bevara och fullfölja sin neutralitet och all trygga sin försörjning vid krig och kriser i omvärlden ler sig trovärdig. Återuppbyggnaden av samhället och befolkningens försörjning efter krig och kriser måste också uppmärksammas.

Det svenska näringslivets omvandling får konsekvenser för försörjningsberedskapen och för behovet av beredskapsålgärder. Strukturförändringarna inom industrin har lett lill alll färre och större produktionsenheter, ett ensidigare näringsliv och en mer specialinriktad produktion. Industrin har i växande grad blivit beroende av utländska marknader för all få avsättning för sina produkter och för tillförsel av halvfabrikat, komponenter och andra insatsvaror som behövs i produktionen. Företagen blir i ökad utsträckning internationaliserade genom investeringar i eu flertal länder. Del utländska ägarinlressel inom den svenska industrin är betydande.

Handeln över gränserna med råvaror, halvfabrikat och färdigvaror expanderar. Sveriges import motsvarar 30 "o av brullonalionalprodukten. Beroendet av utrikeshandeln har ökat under senare år. Därigenom har landet i stigande grad blivit sårbart för störningar i utrikeshandeln.

Genom transport- och lagerhanteringsieknikens framsteg har en betydande minskning av industrins lagerhållning ställd i relation till förbrukningen möjliggjorts utan alt förelagen bedömt riskerna för avbrott i varuförsörjningen som oacceptabla. Lageruthällighelen nedgick särskilt kraftigt under första delen av 1960-talel.

Nackdelarna från försörjningsberedskapssynpunkt av landels gentemot omväriden öpnna ekonomi är t. v. av begränsad omfattning och berör ett fåtal vamområden. Behovet av beredskapslagring sammanhänger i stor ulsträckning med avsaknad på vikliga råvaror inom landet. Endast i ett fåtal branscher aktualiseras frågan om att genom stödåtgärder möjliggöra en fortsatt produktion av varor inom landet.

Beiräffande risken för fredskriser kan följande anföras. Oljekrisen vintern 1973-1974 visade hur sårbara de västliga industriländerna är för störningar i importen av väsentliga varor. Även om det knappast finns exempel på en vara med lika avgörande betydelse för samhällets funktion som energi, kan störningar i importen av andra varor såsom vissa kemiska produkter och metaller på kort sikt ge mycket allvariiga störningar i produktionen och sysselsättningen. Oljekrisen visade också för råvaruproducenlerna tyngden i en samordnad aktion. Producentkarteller finns på vissa varuområden. Ansatser till nya kartellbildningar finns också. Eljest splittrade råvarupro-ducerande länder kan därmed komma alt få ökade möjligheter all uppträda enade för gemensamma ekonomiska eller politiska syften. Flera viktiga råvaror utvinns i ett fåtal länder. Utvinning, bearbetning, förädling eller marknadsföring kontrolleras i flera fall av ell litet anlal multinationella företag. Dessa omständigheter talar för att risken för avsiktliga störningar i den

Prop. 1975/76:152 149

internationella handeln med framför allt råvaror under överskådlig tid kan tendera att öka.

Näringslivets omvandling har i väsentliga avseenden inneburit betydande fördelar för samhället. Den långtgående internationella arbelsfördelningen har nedbringat produktionskostnaderna och medverkat till höjningen av levnadsstandarden. Förändringarna har dock inle enbart varit lill fördel för samhället. I och med en fortgående internationalisering har beroendet av omväriden kommit all öka. Bortfall eller minskning av produktion inom vissa industribranscher liksom nedgång i näringslivets lagerhållning ställer ökade krav på det ekonomiska försvaret, i första hand pä behovet av beredskapslagring. Sådana åtgärder är nödvändiga för att skapa förtroende för neutralitetspolitiken. Genom beredskapslagringen kan även produktion och sysselsättning vidmakthållas om störningar inträffar i importen av viktiga råvaror. Beredskapslagring kan därmed ses som en naturlig föriängning av den irygghetspolitik, som statsmakterna bedriver på andra områden.

8.1 Programmet Livsmedel

Programmet Livsmedel omfattar frågor avseende handelsgödselmedel och bekämpningsmedel. Verksamheten består huvudsakligen av övergripande planering, förelagsplanläggning och beredskapslagring. Planerings- och lagringsverksamhelen bedrivs i samråd med slatens jordbruksnämnd (JN), som lämnar planeringsunderiag.

Vad gäller ekonomiskt försvar svarar JN för frågor avseende livsmedel, fodermedel, utsäde och fettråvaror. För gödselmedel och råvaror härför samt bekämpningsmedel svarar ÖEF,

Den målsättning för livsmedelsberedskapen, som tillämpas av JN vid beredskapsplanering, är att försörjningen med livsmedel skall kunna klaras under en treårsperiod med fullständig avspärrning. Detta mål är hell avgörande för beredskapsålgärder avseende gödselmedel och bekämpningsmedel.

Regeringen har i regleringsbrev för budgetåret 1975/76 angett, att verksamheten skall inriktas mol att genom lagringsberedskap och olika planeringsåtgärder främja försörjningsberedskapen inom programmet. I samband med lageromsättning inom programmet skall lagringsberedskapen anpassas med hänsyn till de inhemska produktionsförutsättningarna och jordbruksteknikens ulveckling. ÖEF:s verksamhel skall innefatta planering och beredskapslagring och i huvudsak ha samma omfattning som under de senaste åren. Inom ramen för tillgängliga medel anpassar ÖEF i samråd med JN beredskapslagringen med hänsyn till de inhemska produktionsförutsäll-ningarna och jordbruksteknikens ulveckling.

	ÖEF beräki	nar (1 000-lal	kr,)
	1975/76		1976/77
	Drift-	Investe-	Drift-	Investe-
	kosmad	ring	kostnad	ring'
Övergripande planering	24	-	26	-
Företagsplanläggning	10	-	19	-
Beredskapslagnng	4 122	-	5 496	11 200
Samordning	2	-	2	-
Information, utbildning	2	-	1	-
Administration	3	-	3	-
Summa	4 163	-	5 547	11 200

'VIII:1 Lagring för beredskapsändamål 10 milj, kr, IX:8 Förrådsanläggningar m, m, 1.2 milj, kr.

8.1.1 Investeringar

8.1.1.1 Lagring för beredskapsändamäl

De medel som står lill förfogande för ÖEF:s lagring av växtskyddsmedel har endasl räckt till alt täcka en mindre del av ett första avspärrningsärs behov. Beträffande vissa grödor - inte minsl sockerbetor - bedöms skördeutfallet i väsentlig grad sammanhänga med tillgängen på bekämpningsmedel.

JN har till ÖEF överiämnat ett förslag till beredskapslagring av bekämpningsmedel. För att möjliggöra ett första steg i en förbätirad beredskap inom detta område föreslår ÖEF att fonden för beredskapslagring ökas med 10 milj. kr.

8.1.1.2 Förrådsanläggningar m.m.

I ÖEF:s förrådsbyar förvaras varor som har relativt hög omsättningslakl, behov av löpande tillsyn och krav pä viss lagringsmiljö. De nuvarande utrymmena i förrådsbyarna räcker under innevarande budgetår och en del av nästkommande. Om lagringen av torrgods skall kunna ökas krävs tillskott av utrymmen i förrådsbyar. ÖEF planerar, att under budgetåret 1976/77 uppföra en förrådsby. Investeringskostnaden beräknas till 6 milj. kr. En femtedel kan överslagsmässigl hänföras till programmet Livsmedel. ÖEF begär för delta ändamål I 200000 kr.

8.1.2 Driftkostnader

Pris- och löneomräkning pä befintliga resurser har beräknats lill 133 000 kr.

	Drift-
	kostnad
Övergripande planering	270
Företagsplanläggning
inkl, avskrivningslån	238
Förluster p, g, a, kredit-
garantier	500
Samarbetsprojekt Sko-
industri	500
Beredskapslagring	14 186
Samordning	117
Information, utbildning	30
Administration	133
Sumnia	15 974

Investe-

ring

10 000

Driftkostnad

741 397 500

600

23 899

10 286

152 36616

Investe-

ring

15 000

25 000

40 000

Prop. 1975/76:152 152

8,2.1 Investeringar

8.2.1.1 Lån till leko-, sko- och garveriindustrier

Från anslagel bestrids kostnader för amorterings- och räntefria lån som av beredskapsskäl lämnas till leko-, sko- och garveriindustrierna (prop. 1972:127,FöU 1972:25, rskr 1972:325), Lån beviljas enligt särskilda av Kungl. Maj:t den 15 december 1972 meddelade föreskrifier.

Riksdagen har beviljat en investeringsram för avskrivningslån till teko-, sko- och garveriindustrier saml inom denna ram beviljat investeringsanslag. ÖEF äger vidare bevilja lånegarantier.

Hittills har ÖEF vid utgången av budgetåret 1974/75 träffat eller förhandlat om avtal avseende avskrivningslån på sammanlagt ca 95 milj, kr. och beviljat lånegarantier pä ca 28 milj, kr. Med kostnadsstegringar under åren 1975 och 1976 inräknade bedömer ÖEF behovet av avskrivningslån till sammanlagt 165 milj, kr. Investeringsramen behöver sålunda höjas med 45 milj. kr. Ramen för kreditgarantier behöver höjas med 22,5 milj. kr. till sammanlagt 82,5 milj. kr. Förhandlingar om de avtal om avskrivningslån och kreditgarantier, som blir möjliga genom föreslagna ramhöjningar, kan lill stor del genomföras under budgetåret 1976/77. Utbetalningar från investeringsanslag förutses utsträckas över en tidsperiod av tre budgetår, och 1976/77 omfatta 15 milj. kr.

8.2.1.2 Lagring för beredskapsändamål

Textilindustrin är beroende av tillförsel från utlandet av fibrer och garner. ÖEF har avsevärda lager av fibrer, medan däremot lagren av garner är begränsade. ÖEF har upprättat en plan för lagring för fredskrissituationer. För all i en sådan siluation kunna hälla produktion och sysselsättning uppe i väverier m. m. bör i första hand syntetiska garner anskaffas. Vaminves-leringen budgetåret 1976/77 föreslås uppgå till 5 milj. kr.

Som en viktig del i stödet till tekoindustrin ingår samordningen av den statliga upphandlingen av uniformsväv och därmed sammanhängande buffertlagring. Denna långsiktiga, produktionsutjämnande beställningsverksam-hel är en väsentlig förutsättning för genomförandet av den modernisering av maskinparken och byggnadsbeståndei som åsyftas med investeringsstödet. ÖEF:s samordningsmöjligheter och buffertlager avser för närvarande endasl de slalliga myndigheterna. I prop. 1972:127 uttalade departementschefen bl. a. att det är angeläget att den kommunala upphandlingen av textilvaror samordnas på samma sätt som den statliga anskaffningen av sådana varor. En betydande utvidgning av ÖEF:s beställningsbas skulle uppnås, om även de kommunala myndigheternas upphandling på beklädnadsområdet kan inlemmas i samordningssystemet. Ett sådani samarbete med ÖEF måste ske inom ramen för affärsmässighetens krav, varvid de av försörjningsberedskapsskäl föranledda merkostnaderna måste bestridas

Prop. 1975/76:152 153

av staten. ÖEF föreslår att ett buflerllager av främsl sjukhustextilier för den kommunala sektorn byggs upp. Buffertlagret bör motsvara den genomsnittliga förbrukningen under ett år och omfatta väv för sjukhuskläder, lak-ansväv samt frottéväv m. m. Investeringen för anskaffning av ett sådant lager beräknas lill omkring 30 milj, kr. Uppbyggnaden av lagret föreslås ske under en treårsperiod. För budgetåret 1976/77 erfordras 10 milJ. kr.

1 syfte att ytterligare öka basen för ÖEF:s beställningsverksamhet bör svenska varor av detta slag kunna utnyttjas i samband med katastrofhjälp. Möjligheterna att upprätthålla en godtagbar inhemsk produktionskapacitet i fråga om lekovaror förbättras härigenom. Ett buffertlager med 100 000 st. katastroffiltar bör inrättas. Varuinvesteringen uppgår lill 4 milj. kr, och bör genomföras budgeiärei 1976/77,

För en planmässig fortsatt anskaffning av fredskrislager inom Programmet Beklädnad m. m. under budgetåret 1977/78 behöver ÖEF ett beställnings-bemyndigande på 10 milj, kr,

8.2.1.3 Förrådsanläggningar m.m.

En femtedel av den förrådsby som tagils upp under punkten 8,1.1.2 i det föregående kan överslagsmässigl hänföras lill Programmet Beklädnad m. m. ÖEF begär för detta ändamål 1 200 000 kr. För utökad lagring av leko-varor i enlighet med riksdagens beslul med åtgärder för försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet m. m. (prop. 1975/76:57, NU 1975/76:15, rskr 1975/76:107) bör ytteriigare förråd uppföras i anslutning till befintliga förrådsbyar. Härför behövs 4 800 000 kr.

8.2.2 Driftkostnader

Pris- och löneomräkning på befintliga resurser har beräknats till 421 600 kr.

Driftkostnader för befintligt lager och bortfall av engångsanvisningar medför ett ökat medelsbehov av 5 731 000 kr.

Med hänsyn lill den snabba förändring, som tekobranschen undergår, den stora belydelse varuområdet har för folkförsörjningen och statens kraftiga ekonomiska engagemang i branschen, behöver ÖEF:s utrednings- och planläggningskapacilel på området förstärkas. För alt lösa dessa uppgifter begärs tvä handläggare.

Med hänsyn lill behovet av information för ransoneringssystemel, kraven på produktion och lagring m. m. föreslår ÖEF alt en ny s. k. garderobsinventering genomförs. Kostnaderna härför uppgår till 120 000 kr.

Transport-, hanterings- och driftkostnader för inköp av systeliska garner och filtar samt bufferilagring av sjukhustextilier, för vilkel investeringsmedel yrkas uppgår till I 940 000 kr, 1 dessa inkluderas 1 500 000 kr,, vilka yrkas för alt bestrida omsättningskostnader för buffertlager av sjukhuslex-

Prop. 1975/76:152 154

lilier då del förutsattes, att försäljningspriserna till landsting och primärkommuner anpassas lill de priser, som kan ha offererats vederbörande för samma eller liknande artiklar av utländsk tillverkning. Tvångsvis beställning av dyrare varor från buffertlagret lorde inte kunna åläggas icke slalliga beställare. ÖEF beräknar de åriiga föriusierna till 15 "n av lagerinvesteringen. Transport-, hanterings- och driftkostnader föranledda av riksdagens beslul med åtgärder för försörjningsberedskapen på beklädnadsområdel m. m. (prop, 1975/76:57, NU 1975/76:15, rskr 1975/76:107) beräknas till 1 761 000 kr.

För täckande av föriusler på grund av lånegarantier föreslås för budgetåret 1976/77 ett oförändrat belopp om 500 000 kr. Hittills har medel inte behövt tas i anspråk för detta ändamål.

För att i ökad utsträckning kunna stödja strävanden till samarbete inom skoindusirin begär ÖEF ylieriigare 100 000 kr,

8.3 Programmet Bränsle, drivmedel

Programmet Bränsle, drivmedel omfattar frågor avseende ved, lorv, kol, petroleumprodukter samt förädling, lagring och distribution av sådana produkter. Verksamheien beslår huvudsakligen av övergripande planering (bl, a, ransoneringsförberedelser), förelagsplanläggning, beredskapslagring och samordning.

De av regeringen angivna målen för oljelagringen är tillräckligt konkreta för alt direkl kunna tillämpas av ÖEF, På detta område är det ÖEF:s strävan alt utbyggnaden av lagringsanläggningarna skall ske, så alt lagringsmålen nås vid av regeringen angivna lider. De lagringsmål för avspärrning och krigssituationer, som uppsatts, bygger på förutsättningen all snabbi verkande konsumtionsbegränsade åtgärder kan vidtas. Mol denna bakgrund fäster ÖEF stort avseende vid alt nä en god ransoneringsberedskap.

Vad gäller koks har ÖEF salt upp ett lagringsmål, som innebär att behovet av koks för vissa processer i vilka del av tekniska skäl inte kan ersättas med olja, skall kunna tillgodoses under en viss tid. Målet överensstämmer med vad 1968 års oljelagringskommitlé förordade. Lagringsskyldighet för säljare och förbrukare föreligger inle i fråga om flygdrivmedel. Lagring för den civila flygfarten sker i ÖEF:s regi. ÖEF har med skrivelse den 28 augusti 1973 redovisat en reviderad plan för forlsalt utbyggnad av beredskapslagren av flygdrivmedel. Denna plan följs av ÖEF. I övrigi är del ÖEF:s mål att nödvändig försörjning med drivmedel, bränsle och smörjmedel skall tryggas under avspärrnings- och krigssituationer samt under fredskriser.

	ÖEF beräki	nar (1 000-tal	kr,)
	1975/''6		1976/77
	Drift-	Investe-	Drift-	Investe-
	kostnad'	ring2	kostnad'	ring2
Övergripande planering	402	_	568	-
Gengasverksamhet	-	-	450	-
Företagsplanläggning	377	-	564	-
Beredskapslagring	32 760	80 400	52 609	320 350
Tvångslagring	246	II 500	309	5 800
Samordning	134	-	129	-
Information, utbildning	52	-	73	-
Administration	310	-	414	-
Summa	34 281	91 900	55 116	326 150

'Därav frän Oljelagringsfonden 8.2 milj, kr, (1975/76). 18,5 milj, kr, 1976/77), 2Lån till utbyggnad av oljelagringen 11.5 milj, kr, (1975/76), 5,8 milj, kr. (1976/77) VIII:1 Lagring för beredskapsändamål 10 milj. kr, (1975/76). 277,4 milj, kr, (1976/77) varav från Oljelagringsfonden 215 milj, kr,

IX:8 Förrådsanläggningar m, m, 70,4 milj, kr, (1975/76) varav från Oljelagringsfonden 60 milj, kr,, 43.0 milj, kr, (1976/77) varav från Oljelagringsfonden 30 milj. kr.

8.3.1 Investeringar

8,3.1.1 Lån lill utbyggnad av oljelagringen

Efter förslag av Kungl. Maj:t godkände 1969 års riksdag riktlinjer för utbyggnad av beredskapslagringen av olja under sjuårsperioden 1970-1976 (prop. 1969:136, BeU 66, LU 86, rskr 398 och 375). De fastställda riktlinjerna innefattar förutom ett program för en totalt sett ökad lagring av de produkter, som tidigare lagrats, dvs. bensin, fotogen, motorbrännolja och eldningsolja, även gasol. Vissa mängder av de lagrade produkterna skall förvaras i skyddade eller särskilt lokaliserade anläggningar. Till finansieringen av kostnaderna för denna lagring skall staten bidra med ca 11,5 milj. kr, för år. Bidraget, som avser merkostnaderna för skyddad och lokaliserad lagring, skall utgå i form av ränte- och amorteringsfria lån till de lagringsskyldiga. Med beaktande av behållningen på investeringsanslagel vid budgetårets ingång hemställer ÖEF att ett anslag på 5,8 milj. kr. anvisas budgetåret 1976/77.

8.3.1.2 Lagring för beredskapsändamål

Genom ÖEF:s försorg beredskapslagras flygdrivmedel för den civila luftfarten. Denna lagring sker bl. a. i mindre cisterner vid några flygfält. Hittills har ell 60-lal av planerade mer än 100 cisterner utförts. För uppfyllnad av aktuella cisterner behövs budgetåret 1976/77 1 400 000 kr. En skyddad statlig lagringsanläggning för gasol som ingår i del av 1969 års riksdag fastställda oljelagringsprogrammet 1970-1976 beräknas bli färdigställd vid års-

Prop. 1975/76:152 156

skiftet 1976/77. För inköp av varor för anläggningen behövs budgetåret 1976/77 16 000 000 kr. För anskan'ning av koks begär ÖEF 45 000 000 kr. För uppfyllnad av lagringsanläggningar för eldningsolja i enlighet med beslut av 1974 års riksdag (prop. 1974:85, FöU 1974:17, rskr 1974:142)erford-ras budgetåret 1976/77 215 milj. kr. vilka avses rekvireras från Oljelagringsfonden. Anläggningarna är belägna i Stockholm (2 st.), Norrköping, Piteå (2 st.) och Karishamn och har en sammanlagd kapacitet av 730 000 m'.

8.3.1.3 Förrådsanläggningar mm.

För en påbörjad lagringsanläggning för flygdrivmedel beräknas medelsförbrukningen 1976/77 av ÖEF lill 6 000 000 kr. För den utökade gasol-anläggningen beräknas medelsförbrukningen till 5 500 000 kr.

I samband med omsättning av varor försöker ÖEF utnyttja tilirället alt rationalisera formen för lagring. Vid lageromsältning inom programmet frigörs medel, vilka avses användas för anskaffning av lättkoks. För alt förenkla och förbilliga den framlida hanteringen av detia koksparti, bör ell särskilt kokslagerhus uppföras till en kostnad av 500 000 kr. Utbyggnaden av fält-ledningsförråd bör fortsätta. En mindre förrådsenhet med fältledningsmate-rial för kringgångstransporter bör uppföras budgetåret 1976/77. Förråd inklusive materiel är kostnadsberäknat till 800 000 kr. För anskaffning av ett upplag för koks behövs 150 000 kr.

För förvärv av disposilionsrätter till bergrumsanläggningar, enligt beslut om lagring av eldningsolja av 1974 års riksdag behövs budgetåret 1976/77 18 450 000 kr. För påbörjade lagringsanläggningar för råolja erfordras 30 000 000 kr. Medel för dessa ändamål avses rekvireras från Oljelagringsfonden.

8.3.2 Drifikostnader

Pris- och löneomräkning har beräknats lill 975 000 kr.

Driftkostnaderna för befintligt lager och bortfall av engängsanvisning medför ett ökat medelsbehov av 1 473 000 kr.

Under budgetåret 1974/75 tillfördes ÖEF medel för en handläggare, avsedd som förstärkning av utredningskapaciteten i samband med långsiktsplaneringen. Regeringen har medgivit, att överskridande får ske för att täcka kostnaderna för denna handläggartjänst under halva budgetåret 1975/76. Handläggaren representerar en erforderiig förstärkning för fortsatt planerings- och utredningsverksamhet, besvarande av remisser m. m. Medel för handläggartjänsien bör tillföras.

Transport-, hanterings- och driftkostnader m. m., för vilket investerings-medel begärts, beräknar ÖEF lill 7 485 000 kr.

8.4 Programmet Sjukvård

Programmet omfattar frågor rörande sjukvårds- och läkemedelsförnöden-heter, förbandsartiklar och kirurgiska instrument. Verksamheten består huvudsakligen av övergripande planering, förelagsplanläggning, lagring och samordning. Planerings- och lagringsverksamheten sker i samråd med socialstyrelsen.

Socialstyrelsen anskaffar materiel och utrustning som behövs för att upprätta och iordningställa beredskapssjukhusen medan ÖEF efter förslag från socialstyrelsen anskaffar och lagrar läkemedel, läkemedelsråvaror och vissa sjukvårdsförnödenheter som röntgenfolomaieriel, förbandsgas m. m. samt saneringsmedel. Kostnaderna för den del av beredskapslagringen, som kommer på ÖEF, bestrids av medel som disponeras av ÖEF, ÖEF gör framställning lill regeringen om erforderliga medel. Lagringen sker på grund av behovsulredningar och försörjningsplaner, som ulförs av socialstyrelsen i samråd med bl.a, ÖEF, Verksamheten inom programmet inriktas mot all genom lagringsberedskap och genom olika planeringsåtgärder främja försörjningsberedskapen inom programmet. Lagringsberedskapen skall anpassas med hänsyn till de inhemska produklionsförutsättningarna och sjukvärdens utveckling.

Lagring av sjukvårdsförnödenheter och läkemedel m. m, genomförs för de varuslag, som socialstyrelsen bestämmer. Åtgärderna syftar i första hand till att tillgodose behovet i krigssituationer saml till alt täcka en starkt nedskuren förbrukning av de varor som behövs för folkförsörjningen under ett års avspärrning.

	ÖEF beräl		kr,)
	1975/76		1976/77
	Drift-	Investe-	Drift-	Investe-
	kostnad	ring'	kostnad	ring'
Övergripande planering	18	_	127	-
Företagsplanläggning	34	-	66	-
Beredskapslagring	2 864	8 000	6 098	31 200
Samordning	18	-	45	-
Information, utbildning	1	-	3	-
Administration	18	-	23	-
Summa	2 953	8 000	6 362	31200

'VlILl Lagring för beredskapsändamål 8 milj. kr, (1975/76). 30 milj, kr, (1976/77) IX:8 Förrådsanläggningar m, m, 1.2 milj. kr, (1976/77)

Prop. 1975/76:152 158

8.4.1 Investeringar

8.4.1.1 Lagring för beredskapsändamäl

Läkemedelsförsörjningen bygger i myckel slor ulsträckning på en internationell specialisering. Produktionen vid företagen inom landet har slor kapacitet men en ensidig inriktning. Den svenska förbrukningen av läkemedel bygger värdemässigt till omkring 50 ",> på utländska farmaceutiska specialiteter. Tillverkarnas, distributörernas och statens lager av läkemedel o, d. är mycket begränsade. Med hänsyn lill sjukvårdssektorns belydelse för samhället anser ÖEF, att en väsenilig förstärkning av beredskapslagren bör ske. För budgetåret 1976/77 bör anskaffning ske för 30 000 000 kr.

För alt en planmässig fortsalt utbyggnad av beredskapslagren av läkemedel o, d. skall kunna ske under budgetåret 1977/78 önskar ÖEF under budgetåret 1976/77 vidta vissa förberedelser. För dessa åtgärder erfordras ett besläll-ningsbemyndigande på 20 000 000 kr.

8.4.1.2 Förrådsanläggningar m.m.

En femtedel av den förrådsby som tagits upp under punkten 8.1.1.2 i del föregående kan överslagsmässigl hänföras till programmet Sjukvård. ÖEF begär för delta ändamål 1 200 000 kr.

8.4.2 Driftkostnader

Pris- och löneomräkning har beräknats lill 72 000 kr.

Driftkostnader för befintligt lager och bortfall av engängsanvisning medför ett ökat medelsbehov av 2 365 000 kr.

ÖEF planerar för en kraftig ökning av lagringen av läkemedel o. d. Produkt- och produktionsförändring sker ofta pä läkemedelsområdet. För alt lageruppbyggnaden skall komma att avse de rätta varorna och för all omsättningen av lagren skall kunna ske på ell sätt, som begränsar lagrings-förlusterna, behöver utvecklingen av förbrukning och tillverkning av läkemedel noggrant följas. För att dessutom kunna hålla företagsplanläggningen på en hög nivä saml studera frågor om ersättningsprodukter föreslår ÖEF att ytteriigare handläggare motsvarande ett och ett halvt manår tillförs programmet.

För främst transport-, hanterings- och driftkostnader vid ökning av läkemedelslagringen yrkar ÖEF 812 000 kr.

8.5 Programmet Kemiska produkter m. m.

Programmet omfallar frågor avseende mineraler andra än metaller, trävaror, massa, papp och papper, grafiska produkter, petroleumprodukter, gummi- och plastvaror saml övriga kemiska produkter, Verksamheien består

Prop. 1975/76:152 159

huvudsakligen av övergripande planering, företagsplanläggning och beredskapslagring.

Försörjningen av de varor, som är hänföriiga lill detta program, skall tryggas genom planläggningsålgärder, ransoneringsförberedelser och lagring i sådan omfattning, au befolkningens och totalförsvarets nödvändiga behov under såväl fredskriser som avspärrnings- och krigsförhållanden kan tillgodoses till den standard och uthållighet, som stämmer överens med de allmänna riktlinjer, .som regeringen har angett härför.

	ÖEF beräk	nar (1 000-tal	kr,)
	1975/76		1976/77
	Drift-	Investe-	Drift-	Investe-
	kostnad	ring!	kostnad	ring!
Övergripande planering	370	-	905	_
Företagsplanläggning	145	-	253	-
Beredskapslagring	16 447	15 750	21 742	58 600
Samordning	41	-	55	-
Information, utbildning	32	-	55	-
,\dminisiration	152	-	266	-
Summa	17 187	15 750	23 276	58 600

'Vlll:l Lagring för beredskapsändamål 13.5 milj. kr. (1975/76). 56.4 milj. kr, (1976/77), IX:8 Förrådsanläggningar m, m, 2.25 milj, kr, (1975/76). 2.2 milj. kr. (1976/77).

8.5.1 Investeringar

8,5.1.1 Lagring för beredskapsändamål

Huvuddelen av den kemiska industrin är myckel beroende av tillförsel utifrån av råvaror och andra insatsvaror. För att förbättra föruisäitningarna att med bibehållen produktion och sysselsättning stå emot störningar i tillförseln av kemiska produkter föreslår ÖEF att lagren av peirokemikalier och av nalurgummi förstärks. Detta är särskilt angeläget med hänsyn lill den kemiska industrins nyckelroll som underieverantör lill övriga branscher. För budgetåret 1976/77 behövs 51 400 000 kr., varav 40 000 000 kr. avses för anskaffning av peirokemikalier och 11 400 000 kr, för anskaffning av nalurgummi.

För att en planmässig fortsatt anskaffning av fredskrislager skall kunna ske under budgetåret 1977/78 önskar ÖEF under budgetåret 1976/77 vidta vissa förberedelser. För dessa åtgärder erfordras ell beställningsbemyndi-gande på 20 000 000 kr.

Produktionen av dagstidningar är starkt beroende av tillförsel utifrån av viktiga insatsvaror. Tidningarnas lager av olika sädana varor svarar mot förbrukningen under en tid mellan fem och 15 veckor. Ett beredskapslager

Prop. 1975/76:152 160

av fotosättpapper, lilografisk film, offseiplätar m. m, bör anskaffas. För en uthållighet på omkring 15 veckor behövs en lagerinvestering pä 5 000 000 kr.

8.5.1,2 Förrådsanläggningar m.m.

En femiedel av den förrådsby som tagits upp under punkten 8.1.1.2 i del föregående kan överslagsmässigl hänföras lill programmet Kemiska produkter m, m. ÖEF begär för deiia ändamål 1 200 000 kr. Under anslagsårei kommer två lager av koksall att omsättas. De nya lagren bör läggas i särskilda förråd för bulkvaror. Förråden, som rymmer 16 000 ton vardera, är endast stora emballage för den förpackade varan. Med bulklagring kan hanterings-och lagringskostnaderna starkt begränsas. För anskaffning av bulkförråd för koksall behövs budgetåret 1976/77 1000 000 kr.

8.5.2 Drifikostnader

Pris- och löneomräkning har beräknats till 523 000 kr.

Driftkostnader för befintliga lager och bortfall av engängsanvisning medför eU ökat medelsbehov av 2 891000 kr.

På kemikalieområdet sker en snabb produkt- och produklionsförändring. Detta gäller särskilt de kemikalier, som har petroleumbas. Risken för framlida störningar i tillförseln av peirokemikalier torde vidare få bedömas som förhållandevis stor. Erfarenheten visar att sådana störningar snabbi medför kännbara konsekvenser för samhället. Med hänsyn till behovet av aktuell information och av aktuell planläggning föreslår ÖEF alt programmet tillförs handläggare motsvarande fyra och ett halvt manår saml ett biträde. Totalt erfordras härför 520 000 kr.

För de varor för vilka investeringsmedel yrkats uppstår transport-, hanterings- och driftkostnader lill ett sammanlagt belopp av 2 003 000 kr.

8.6 Programmet Metaller m. m.

Programmet Metaller m. m. omfattar frågor avseende malmer, järn och stål och andra metaller saml verksladsprodukter. Verksamheten består huvudsakligen av övergripande planering, företagsplanläggning och beredskapslagring.

Till detta program hänförs även hjälpförnödenheier för gruv-, stål-, metall-och verkstadsindustri, eftersom försörjningsplanläggningen beträffande dessa förnödenheter barett mycket nära samband med beredskapsplanläggning för malmer, metaller och verksladsprodukter. Utveckling av gengasverk bör föras över till programmet Bränsle, drivmedel.

Försörjningen med de varor, som är hänföriiga lill detta program, skall tryggas genom planläggning, ransoneringsförberedelser och beredskapslag-

Prop. 1975/76:152 161

ring i sådan omfallning, au befolkningens och lotalförsvarets nödvändiga behov under såväl fredskriser som avspärrnings- och krigsförhållanden kan tillgodoses till den standard och uthållighet, som slammer överens med de allmänna riktlinjer som regeringen angetl härför.

	ÖEF beräl		kr,)
	1975/76		1976/77
	Drift-	Investe-	Drift-	Investe-
	kostnad	ring!	kostnad	ring'
Övergripande planering	363	_	943	_
Gengasverksamhel	390	-	-	-
Förelagsplanläggning	287	-	369	-
Beredskapslagring	21415	12 850	25 268	82 400
Sa inordning	139	-	157	-
Information, utbildning	42	-	64	-
Administration	208	-	250	._
Summa	22 844	12 850	27 051	82 400

!VIII:1 Lagring för beredskapsändamål 8.5 milj. kr (1975/76). 78.5 milj. kr. (1976/77) IX:8 Förrådsanläggningar m.m. 4.35 milj. kr. (1975/76). 3.9 milj. kr. (1976/77).

8.6.1 Investeringar

8.6.1.1 Lagring för beredskapsändamål

Stål-, metall- och verkstadsindustrin är beroende av tillförsel utifrån av råvaror och andra insatsvaror. För att förbättra förutsällningarna att med bibehållen produktion och sysselsättning stå emot störningar i tillförseln av malmer och metaller, bl. a, för legeringsändamål, bör lagringen av sådana produkter förslärkas. Budgetåret 1976/77 bör anskaffning ske för 68 500 000 kr. För au en planmässig forlsalt anskaffning skall kunna ske under budgetåret 1977/78, önskar ÖEF under budgetåret 1976/77 vidta vissa förberedelser. För dessa åtgärder erfordras ell beställningsbemyndigande på 35 000 000 kr,

1 stål- och metallverkens ugnar används olika eldfasta material. För vissa av de leror m. m, som används är importberoendet stort och företagens lager av produkterna är små. En begränsad inhemsk tillverkning kan dock för vissa produkter las upp efter en omställningsperiod på innemoi ell halvt år. För att öka förutsättningarna att under en sådan övergångstid hålla viktig produktion igång i samband med en avspärrnings- eller krigssituation, bör under budgetåret 1976/77 ell beredskapslager för 5 000 000 kr. anskaffas.

Den inhemska produktionen av vissa typer av torrballerier upphör. En viss förstärkning av lagret av färdiga batterier bör därför ske. För att tillverkning av dessa typer av batterier skall kunna ske inom landet i en avspärrnings- eller krigssituation, behöver lagret av komponenter m. m. an-

II Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 152

Prop. 1975/76:152 162

passas till de förändrade produktionsförutsättningarna. Vidare behöver ul-gångsvaror för tillverkning av transistorer och andra elektronikkomponenter anskaffas. För att tillgodose dessa behov behövs budgetåret 1976/77 5 000 000 kr.

8.6,1,2 Förrådsanläggningar m.m.

Utöver 10 000 ton aluminiumoxid ingår i lageruppbyggnaden under budgetåret 1976/77 omkring 20000 lon andra malmer och metaller. För dessa varor behövs lagringsupplag. För anskaffning av upplag behövs budgetåret 1976/77 200 000 kr.

1 den nu pågående lageruppbyggnaden ingår bl. a, aluminiumoxid. För alt denna skall kunna hanteras och lagras på ett rationellt sätt, behövs spe-cialförråd. För ytterligare kostnader i samband med anskaffning av ett specialförråd behövs budgetåret 1976/77 2 500 000 kr.

En femiedel av den förrådsby som tagits upp under punkten 8.1.1,2 i det föregående kan överslagsmässigl hänföras till programmet Metaller m. m. ÖEF begär för delta ändamål 1 200 000 kr.

8.6.2 Driftkostnader

Pris- och löneomräkning har beräknats lill 295 000 kr.

Driftkostnader för befintliga lager och bortfall av engängsanvisning medför ett ökat medelsbehov av I 476 000 kr.

Kunskaps- och planeringsläget för flera viktiga områden inom programmet är dåligt. De områden, där lägel i första hand bör förbättras, är verksladsprodukter, reservdelar och komponenter saml hjälpförnödenheier. Med hänsyn till områdets belydelse föreslår ÖEF att programmet tillförs fyra handläggare och ett biträde.

Handläggarna avses användas för upprättande av försörjningsplaner på områden, där sådana nu saknas. Befintliga försörjningsplaner avses ses över. När kunskapslägel förbättrats, skall handläggarna sättas in i arbetet med företagsplanläggning, produktionsplaner och lagringsplaner. Insatser kan också göras för att förbättra ransonerings- och regleringssystem.

Transport-, hanterings- och driftskostnader för de varor för vilka inves-leringsmedel yrkats beräknas till 2 273 000 kr.

8.7. Programmet Övrigt

Programmet innefattar delprogrammen Tjänsler, Information och utbildning. Ledning och samordning av långsiktsplaneringen. Informationsbehandling saml Ledning och administration.

Prop. 1975/76:152 164

Informationen är främst riktad lill utomstående och överförs genom publikationer, bildserier och utställningar, ÖEF medverkar vidare i beredskaps-och försörjningskonferenser, kurser och övningar inom totalförsvaret.

Utbildningen avser anställd personal och krigsplacerad personal, 1 slor utsträckning anlitas de personalutbildningsmöjligheier, som olika statliga och andra organ erbjuder. 1 någon mån anordnas inomverksutbildning.

OEF beräknar (1 000-tal kr,)

1975/76 1976/77

Drift- Drift-

kostnad kostnad

Samordning 27 28

Information, utbildning 572 688

Administration 87 114

Summa 686 8.30

8.7.2.1 Driftkostnader

Pris- och löneomräkning har beräknats till 119 000 kr. Myndigheters och organisationers önskemål om information om del ekonomiska försvaret och önskemål om medverkan från det ekonomiska försvaret i kurser och konferenser kan inte tillgodoses i tillräcklig utsträckning. ÖEF bör därför tillföras 25 000 kr. för verksamhel avseende publikalionstryck och resor.

8,7.3 Ledning och samordning av långsiktsplanering

Inom delprogrammet bedrivs en ulveckling av ett system för långsiktsplanering för del ekonomiska försvaret samt utarbetas olika slag av långsiktsplaner.

Regeringen har genom en följd av beslut angetl mål och uppgifter för ÖEF:s verksamhel inom delprogrammet.

Kungl. Maj:t uppdrog den 21 juli 1972 ål ÖEF alt i samarbete med berörda myndigheter fortsätta utvecklingen av ett syslem för långsiktsplanering inom del ekonomiska försvaret. ÖEF överiämnade den 29 juni 1973 en rapport i vilken redovisades resultatet av studierna.

Kungl, Maj:l uppdrog vidare den 23 november 1973 åt ÖEF att i samråd med berörda myndigheter t. v. bedriva försök med långsiktsplanering inom det ekonomiska försvaret. Chefen för handelsdepartementet utfärdade samma dag anvisningar för försök med långsiktsplanering inom del ekonomiska försvaret. Kompletterande anvisningar utfärdades den 28 juni 1974,

Den 31 oktober 1974 inlämnade ÖEF till Kungl. Maj:i en perspektivsiudie.

9. Anslagsfrågor för budgetåret 1976/77 DRIFTBUDGETEN

9.1 Sjätte huvudtiteln

Med hänvisning till vad jag anfört i det föregående hemställer jag efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet att regeringen föreslår riksdagen

att till Transportnämnden för budgetåret 1976/77 utöver i prop. 1975/76:100 bil. 8 föreslaget förslagsanslag anvisa ytteriigare 400 000 kr,

9.2 Tionde huvudtiteln

Under fonden för beredskapslagring och förrädsfonden för ekonomiskt försvar redovisas samtliga intäkter och kostnader som uppkommer till följd av beredskapslagring hos överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), Balans mellan intäkter och kostnader på driftstaten för vardera fonden fås genom omföringar av erforderiiga belopp från anslagel F 1. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar. De omFörda beloppen bokförs som intäkter på fonderna.

F 1. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar

1974/75 Utgift 91124 527'

1975/76 Anslag 104044 000

1976/77 Förslag 128 756 000

'Fl, Överstyrelsen för ekonomiskt försvar, F 2. Ersättning för beredskapslagring m. m., F 3, Täckande av föriusler på grund av kreditgarantier i t)eredskapssyfle till teko-, sko- och garveriindustrierna.

9.2.1 Sammanställningar Program
	1 000-tal kr.
	1975/76 Anslag'		1976/77 beräknar
	1975/76 Anslag'		ÖEF		Föredraganden
	Driftbudget	Kapitalbudget	Driftbudget	Kapitalbudget	Drift budget	Kapitalbudget
Program Livsmedel Beklädnad m. m.	3 571 ( 4 163) 14 563 ( 15 974)	10000	5 547 36 616	11200 40 000	5 118 33 995	1 200 45 200

' Fördelning på program enligt ÖEF:s beräkningar inom parentes

	1 0(X)-tal kr.
	1975/76 Anslag!		1976/77 beräi	knar
	1975/76 Anslag!
			ÖEF		Föredragandt	;n
	Drift-	Kapital-	Drift-	Kapital-	Drift	Kapital-
	budget	budget	budget	budget	budget	budget
Bränsle, drivmedel	36 297 ( 34 281)	91900	55 116	326 150	58 097	216 725
Sjukvård	3 097 ( 2 953)	8000	6 362	31200	4 368	31200
Kemiska produkter
m. m.	21415 ( 17 187)	15 750	23 276	58 600	20 422	67 200
Metaller m, m.	17 575 ( 22 844)	12 850	27 051	82 400	23 616	3 700
Övrigt	7 954 ( 7 070)	100	10 465	-	8 800	-
Summa kostnader	104 472 (104 472)	138 600	164 433	549 550	154416	365 225
Avgår uppbördsmedel	-428	-	-486	-	-458	-
Från Oljelagringsfon-
den	_	-	-18 450	-245 000	- 25 202	250000
Justering av medels-
behovet	-	-	-	-2 750	-	-
Summa anslag	104044 (104 044)	138 600	145 497	301800	128 756	115 225
' Fördelning pä program enligt ÖEF::		i beräkningar	inom parentes.
Personal					:
	1974/75	1975/76	1976/77	beräknar
	1974/75	1975/76	ÖEF	Före-
				draganden
Personal
Handläggande	106	116	-1-39	-1- 9
Övrig personal	61	66	-i-ll	-1- 1
Summa	167	182	-1-50	-t-lO

9.2.2. Programmet Beklädnad m. m. Pä grund av mina förslag i del föregående angående fredskrislager inom det petrokemiska varuområdet (2.6.2.3) beräknas investeringar med medel från oljelagringsfonden under budgetåret 1976/77 efter beslul av regeringen uppgå till 5 milj. kr. för inköp av ändlösa syntetiska garner.

Riksdagen beslöt i december 1975 om åtgärder för all förstärka försörjningsberedskapen på beklädnadsområdel (prop. 1975/76:57, NU 1975/76:15, rskr 1975/76:107). Därmed tillgodosågs redan budgetåret 1975/76 vissa yrkanden i ÖEF:s anslagsframställning för budgetåret 1976/77. Med anledning

Prop. 1975/76:152 170

av del förstärkta tekostödel beräknar jag för budgetåret 1976/77 på kapitalbudgeten 25 milj, kr. till avskrivningslån, 10 milj. kr. lill fortsall utbyggnad av lager av sjukvårdstextilier och 4 milj. kr. till utbyggnad av befintliga förrådsbyar för alt där kunna lagra ytteriigare leko-varor. På driftbudgeten beräknar jag bl.a. ökningar med 10 milj, kr. till försörjningsberedskapsstöd och 150000 kr. för en sakkunnig. Dessutom beräknar jag medel för ytteriigare en handläggare.

9.2.3. Programmet Bränsle, drivmedel. Från Oljelagringsfonden beräknas efter beslul av regeringen 30 milj. kr. behöva tas i anspråk för fortsall utbyggnad av räoljelager, 23,5 milj. kr för förvärv av disposilionsrätter till lagerutrymmen för eldningsolja, 150 milj. kr. för inköp och 1,8 milj. kr. för kostnader i samband med inlagring av eldningsolja. För 1970-1976 års oljelagringsprogram beräknar jag på kapitalbudgeten 5,8 milj. kr. Vidare beräknar jag 10 milj. kr. för inköp av koks, 25 000 kr. för lagerplatser för koks, 5,5 milj. kr. för lageranläggning för gasol, 1,4 milj. kr. för flygdrivmedel och 6 milj. kr. för anläggning för lagring av flygdrivmedel. Dessutom förordar jag all riksdagens medgivande inhämtas att bemyndiga ÖEF att beställa gasol för 16 milj. kr. Jag beräknar medel för betalningar av sädana köp med 8 milj. kr. ?k driftbudgeten beräknar jag med anledning av mina förslag i det föregående om förstärkning av försörjningsberedskapen på energiområdet (3.6.6, 3.6,10 och 3.6.11) för ytteriigare utredning om värmelaxering 500 000 kr., för informationsberedskap 500 000 kr. och för sparkampanjberedskap 500 000 kr. Jag beräknar vidare medel bl, a. för ytteriigare tre handläggare hos ÖEF:s bränsleregleringsenhel.

9.2.4. Programmet Sjukvård. Jag förordar att riksdagens medgivande inhämtas att bemyndiga ÖEF att beställa läkemedelsråvaror m, m. inom en ram av 50 milj. kr. På kapiialbudgeten beräknar jag medel för betalning av sådana köp med 30 milj. kr. På driftbudgeten räknar jag bl. a. medel för ytteriigare en handläggare.

9.2.5. Programmet Kemiska produkter m. m. Pä grund av mina förslag i del föregående om fredskrislager (2.6.2.3) bör riksdagens medgivande inhämtas all bemyndiga ÖEF att beställa varor inom del petrokemiska området till ett belopp av 110 milj. kr. För investeringar beräknas från Oljelagringsfonden efter beslut av regeringen tas i anspråk 40 milj. kr. för petrokemiska

produkter inkl. 2 milj. kr. för syntetiskt gummi samt 25 milj. kr. för förrådsbyggnader.

1 samband med omsättning av äldre koksaltlager behövs nya koksallförråd. Jag beräknar för detta ändamål på kapitalbudgeten 1 milj. kr. För förstärkning av kapaciteten inom såväl utrednings- som inköpsverksamheten beräknar jag medel på driftbudgeten bl. a. för ytteriigare tvä handläggare,

9.2.6. Programmet Metaller m. m. För tillkommande utgifter för en påbörjad anläggning för lagring av aluminiumråvaror beräknar jag på kapitalbudgeten 2,5 milj. kr.

9.2.7. Programmen Livsmedel, Beklädnad m. m.. Sjukvård, Kemiska pro-

Aluminiumrävaror

8 500

Summa

Från Oljelagringsfonden'

169 488 - 65 488

290 400 - 195 000

Summa

104 000

95 400

Beklädnad m. m. Diverse beklädnadsvaror

Bränsle, drivmedel

Koks

Flygdrivmedel

Gasol

Eldningsolja

Sjukvård Läkemedelsråvaror m. m.

Kemiska produkter m. m.

Peirokemikalier

Råvaror för tvättmedel

Koksalt

Gasbensin

Metaller m. m.

51 000

46 000

10 000	10 000
10 000	1 400
-	8 000
65 488	150 000
8 000	30 000
8 000	40 000
3 000	-
2 500	-
8 000	-

Behållning	1975-07-01	18 400	1975/76	169 488
Från oljelagrings-
fonden 1975/76		65 488
Anslag	1975/76	122 000'	1976/77	290 400
Frän oljelagrings-
fonden 1976/77		195000	Beräknad behållning 1977-06-30	400
Anslag	1976/77	59 400
(förslag)
Summa		460 288		460 288

'varav 82 000000 kr. har anvisats på tilläggsbudget I.

Med hänvisning till vad jag har förordat i del föregående hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

all lill Lagring för beredskapsändamål budgetåret 1976/77 anvisa ett investeringsanslag av 59 400 000 kr.

IX: Diverse kapitalfonder Förrådsfonden för ekonomiskt försvar

1X:8 Förrådsanläggningar m. m.

1974/75 Utgift 4 813 264 Behållning 10 469 013

1975/76 Anslag 77 100 000'

1976/77 Förslag 25 025 000

'Härutöver har 5 975 000 kr. anvisats på tilläggsbudget 1.

1 enlighet med vad jag tidigare anfört vid min anmälan av förslagsanslaget F 1. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar förordar jag att medel för nästa budgetår anvisas enligt följande investeringsplan och anslagsberäkning.

Investeringsplan för anläggningar (1 OOO-tal kr.)

Byggnadsobjeki	Kostnadsram		Medelsförbrukning			Byggstart	Färdig-
							ställande mån./år
	1/4 1974	1/4 1975	Faktisk	Beräknad	Förslag		ställande mån./år
			t, 0, m.	1975/76	1976/77
			1974/75
Pågående objekt
Flygdrivmedelsanläggning	16000	17 650	-	5 000	6000	76-01	78-12
Anläggning för gasol	23 200	25 000	5 397	13 300	5 500	74-04	77-03
Råoljeanläggningar	231000	254 200	5 876	60 000	30 000	75-02	79-12
Anläggningar för aluminium-
råvaror	4 350	7 300	-	4 800	2 500	75-09	77-04
Koksallförråd	2 250	2 500	-	2 500	-	75-09	76-03

Smörioljefabrik, iståndsättning

Fältledningsförråd

Diverse mindre objekt

Nya objekt

Koksaltförråd

Anläggningar för petrokemiska

varor

Ny förrådsby

Lagerplatser för koks

Utökning för lekoprodukier av

befintliga förrådsbyar

Summa

2 100	2 225	-	2 225	-	76-01	76-06
150	150	-	150	-	75-12	76-04
1 900	1900	1434	526	-	73-02	75-12
-	1000	-	-	1000	76-09	77-06
_	115 000	_	_	25 000	76-09	81-06
-	6 000	-	-	6 000	76-07	77-05
-	25	-	-	25	77-01	77-04
-	4000	-	-	4 000	76-07	76-10

80 025

280 950 436 950 12 707 88 501

Anslagsberäkning	(1 OOO-tal kr.)
Medelstillgång			Beräknad medelsförbrukning
Behållning	1975-07-01	10 469	1975/76	88 501
Från oljelagrings-			Till budgetutjämnings-
fonden 1975/76		60 000	fonden 1975/76	60 000
Anslag	1975/76	83 075'	1976/77	80 025
Frän oljelagrings-			Beräknad be-
fonden 1976/77		55 000	hållning
Anslag	1976/77	25 025	1977-06-30	5 043
(förslag)
Summa		233 569		233 569

'varav 5 975 000 kr. har anvisats pä tilläggsbudget I.

Med hänvisning till vad jag har förordat i det föregående hemställer jag alt regeringen föreslår riksdagen

att lill Förrådsanläggningar m. m. för budgetåret 1976/77 anvisa ett investeringsanslag av 25 025 000 kr.

Prop. 1975/76:152 177

Innehåll

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .................... ....... I

Förslag lill lag om skyldighel för näringsidkare att medverka vid

lagring för försörjningsberedskap ........................ 2

Förslag lill lag om kriskoppling m.m........................ ...... 4

Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1216) om särskild bered
skapsavgift för oljeprodukter ............................ ...... 5

Utdrag protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1976 .. 6

1, Inledning .................................................... 6

2. Försörjningsberedskapsutredningen (FBU) .... ,... 8

2.1 Inledning ................................................ 8

2.2 Nuvarande ordning ................................... 10

2.2.1 Inledning ........................................ 10

2.2.2 Beredskapslagring ............................. .... 11

2.2.3 Stöd lill nedläggningshotad industri ..... .... 13

2.3 Utredningen .......................................... 14

2.3.1 Samhällsutvecklingen och del ekonomiska försvaret 14

2.3.2 Råvarutillgång ................................... 14

2.3.3 Finansieringen av del ekonomiska försvaret 16

2.3.4 Fredskrislagring utanför energiområdet .. 17

2.3.5 Skyldighel för förelag alt medverka vid lagring och omsättning av statligt ägda beredskaps- och fredskrislager ................................... 20

2.3.6 Slalliga företagsengagemang och stöd till nedläggningshotad industri 21

2.3.7 Statlig upphandling som ett led i försörjningsberedskapen 23

2.3.8 ÖEF:s organisation och planeringsförhållanden .... 24

2.4 Särskilt yttrande .................................... .... 27

2.5 Remissyttranden .................................... .... 27

2.5.1 Behovet av ett fredskrislager utanför energiområdet 27

2.5.2 Finansiering av ett fredskrislager utanför energiområdet 27

2.5.3 Fredskrislagringens omfattning och sammansättning 30

2.5.4 Skyldighet för företag alt medverka vid lagring och omsättning av statligt ägda beredskaps- och fredskrislager............................... 31

2.5.5 Statliga företagsengagemang och stöd lill nedläggningshotad industri 31

2.5.6 Statlig upphandling som ett led i försörjningsberedskapen 34

2.5.7 Planering, resursbehov och organisation m. m. av va-mförsörjningen 35

Prop. 1975/76:152 178

2.6 Föredraganden .................................... ..... 37

2.6.1 Inledning ........................................ ..... 37

2.6.2 Uppbyggnad och finansiering av fredskrislager utanför energiområdet 38

2.6.2.1 Inledning .............................. 38

2.6.2.2 Behovet av fredskrislager ......... ..... 38

2.6.2.3 Lagrets sammansättning ........... ..... 39

2.6.2.4 Finansieringen av lagringen ........ 42

2.6.3 Skyldighet för företag all medverka vid lagring och omsättning av statligt ägda beredskaps- och fredskrislager .................................. 44

2.6.4 Åtgärder för all upprätthålla försörjningsviklig produktion inom landet 46

2.6.5 Behov av planeringsresurser 49

3, Energiberedskapsutredningen (EBU) ................ 50

3.1 Inledning................................................. 50

3.2 Nuvarande ordning ................................... ..... 52

3.3 Utredningen .......................................... 53

3.3.1 Försörjningskrisen 1973-1974 ............ ..... 53

3.3.2 Internationella förhållanden samt fördelnings- och informationssystem på oljeområdel 55

3.3.3 Förfatlningsområdet ......................... 57

3.3.4 Konsumiionsbegränsningar på energiområdet 57

3.3.5 Kortransonering av drivmedel ............. .... 59

3.3.6 Annan reglering av drivmedelsförbrukningen 63

3.3.7 Ransonering av eldningsolja ................ 67

3.3.8 Särskilda problem rörande kvolransonering av energi 72

3.3.9 Användningsreslriklioner m. m. för elkraft 75

3.3.10 Vissa specialfrågor ............................. 77

3.3.11 Informations- och sparkampanjberedskap ....... 78

3.3.12 Organisation för energiberedskap och energikris .. 80

3.3.13 Prisclearing ..................................... .... 84

3.3.14 Andra beredskapsåtgärder ................. 85

3.3.15 Kostnader för EBU:s förslag ................. 85

3.4 Reservationer och särskilda yttranden ........ .... 86

3.5 Remissyttranden .................................... .... 87

3.5.1 Internationella förhållanden ................. .... 87

3.5.2 Konsumtionsbegränsningar på energiområdet 88

3.5.3 Kortransonering av drivmedel ............. .... 89

3.5.4 Annan reglering av drivmedelsförbrukningen 93

3.5.5 Ransonering av eldningsolja ................ 96

3.5.6 Särskilda problem rörande kvotransonering av energi 98

3.5.7 Användningsrestriklioner m. m. för elkraft 101

3.5.8 Vissa specialfrågor ............................ .. 103

Prop. 1975/76:152 179

3.5.9 Informations- och sparkampanjberedskap 105

3.5.10 Organisation för energiberedskap och energikris ., 106

3.5.11 Prisclearing .................................... .. 112

3.5.12 Andra beredskapsålgärder ................. 112

3.6 Föredraganden .................................... 114

3.6.1 Inledning ......................................... 114

3.6.2 Konsumiionsbegränsningar på energiområdet 115

3.6.3 Reglering av drivmedelsförbrukningen .. .. 116

3.6.3.1 Koriransonering av drivmedel ...... .. 116

3.6.3.2 Annan reglering av drivmedelsförbrukningen 120

3.6.4 Ransonering av eldningsolja ................ .. 123

3.6.5 Särskilda problem rörande kvolransonering av energi 127

3.6.6 Användningsreslriklioner m. m. för elkraft 128

3.6.7 Vissa specialfrågor ............................ .. 130

3.6.7.1 Användning av priset som förbrukningsregu-laior 130

3.6.7.2 Överiåtelse av ransoneringsbevis .. 130

3.6.7.3 Kostnader för kristidsnämndernas verksamhel 130

3.6.8 Informations- och sparkampanjberedskap 131

3.6.9 Utbildning ......... ........................... .. 132

3.6.10 Organisation för energiberedskap och energikris 133

3.6.11 Prisclearing .................................... .. 135

3.6.12 Andra beredskapsålgärder ................. .. 136

4 Föriängning av 1970-1976 ärs oljelagringsprogram 138

4.1 Föredraganden .................................... 139

5. Upprättade lagförslag ................................... 141

6. Specialmolivering ........................................... .. 142

6.1 Förslaget till lagom skyldighet för näringsidkare att medverka

vid lagring för försörjningsberedskap............. .. 142

6.2 Förslagel lill lag om kriskoppling m, m............. .. 144

7. Hemställan ................................................. .. 146

8. Anslagsframställning för överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) 147

8.1 Programmet Livsmedel ............................ .. 149

8.2 Programmet Beklädnad m. m....................... .. 151

8.3 Programmet Bränsle, drivmedel ................... 154

8.4 Programmet Sjukvård ................................ 157

8.5 Programmet Kemiska produkter m. m............. 158

8.6 Programmet Metaller m. m.......................... 160

8.7 Programmet Övrigi .................................... . 162

8.7.1 Tjänsler .......................................... 163

8.7.2 Information och utbildning ..,............... 163

8.7.3 Ledning och samordning av långsiktsplanering ... 164

ÖEF
ENERGIAVDELNING
Energiregleringsbyrå	Bränslebyrå
Sektion 1 Samordning Försörjningsbalanser Löpande statistik lEA-frägor Kvotförberedelser m m	Sektionerna branslesektion förvaltningssektion teknisk sektion
Sektion II Ransoneri ngssystem Kontroll m m

Behållning	1975-07-01	8 575	1975/76	14 300
Anslag	1975/76	11500	1976/77	IIOOO
Anslag	1976/77	5 800	Beräknad be-
(förslag)			hållning 1977-06-30	575
Summa		25 875		25 875

Behållning	1975-07-01	35 471	1975/76	38 000
Anslag	1975/76	25 0002	1976/77	42 000
Anslag	1976/77	25 000	Beräknad be-
(förslag)			hållning 1977-06-30	5 471
Summa		85 471		85 471