Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1975/76:148

Regeringens proposition

1975/76:148

med förslag till enklare former för beivrande av mindre lagöver­trädelser;

beslutad den 26 februari 1976.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

G. E. STRÄNG

LENNÄRT GEIJER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i brottsbalken och rättegångs­balken i syfte att begränsa och förenkla lagföringen av mindre lagöver­trädelser.

Förslaget till ändring i brottsbalken innebär att straffbestämmelsen om s. k. snyltningsbrott i 9 kap.' 2 § andra stycket begränsas tUl att om­fatta endast dem som skaffar sig rum på hotell eller på pensionat, för­täring på restaurang, kafé eller annat sådant näringsställe, transport med taxi, järnväg, buss eller annat aUmänt samfärdsmedd eller tiUträde tUl föreställning, som tillhandahåller under förutsättning av kontant betal­ning, och inte gör rätt för sig. Vidare föreslås att allmänt åtal för sådana brott i fortsättningen skall ske bara när åtalet av särskUda skäl är på­kallat från allmän synpunkt. I fråga om automatmissbruk föreslås att en särskUd straffbestämmelse i ämnet tas upp i 8 kap. 8 a § brotts­balken.

Rättegångsbalken föreslås ändrad så att tillämpningsområdet för strafföreläggande utvidgas. Denna form för beivrande av brott skall sålunda kunna användas generellt vid alla brott vars straffskala upp­tar dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Högsta straff som får åläggas genom strafföreläggande höjs tUl 60 dagsböter. Härigenom kan strafföreläggande i ökad utsträckning ersätta åtal vid domstol i fråga om mindre brott. Det förutsätts att brottet är sådant att summarisk handläggning är lämplig i det enskUda fallet. Regeringen bemyndigas vi-

1    Riksdagen 1975176.1 saml. Nr 148

 

Prop. 1975/76: 148                                            2

dåre att förordna att strafföreläggande får utfärdas även beträffande brott, i vars straffskala ingår — förutom böter — fängelse i högst två år, om brottet i det enskilda fallet inte förskyller svårare straff än 60 dagsböter. Härutöver föreslås också vissa mindre ändringar i rättegångs­balkens regler om handläggning av brottmål vid domstol.

 

Prop. 1975/76:148

1    Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken dels att 8 kap. 12 § samt 9 kap. 2 och 12 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i 8 kap. skaU införas en ny paragraf, 8 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse 8 kap. 8 a §

Begagnar någon olovligen auto­matapparat genom att använda falska eller främmande sedlar eller mynt eller andra för apparaten icke avsedda föremål, dömes för automatmissbruk till bö­ter eller fängelse i högst sex må­nader.

Har brottet medfört skada av betydande värde eller är brottet eljest att anse som grovt, dömes för grovt automatmiss­bruk till fängelse i högst två år.

12 §

För försök eller förberedelse till stöld, grov stöld, rån, grovt rån, tillgrepp av fortskaffningsmedd eller olovlig kraftavledning, så ock för stämpling till eller underlåten­het att avslöja rån eller grovt rån dömes tUl ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. SkuUe tillgrepp av fortskaffningsmedd, om brottet fullbordats, hava varit att anse som ringa, må dock ej dömas tUl ansvar som nu sagts.

För försök eller förberedelse till stöld, grov stöld, rån, grovt rån, tillgrepp av fortskaffningsmedd, grovt automatmissbruk eller olov­lig kraftavledning, så ock för stämpling till eller underlåtenhet att avslöja rån eller grovt rån dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Skulle tillgrepp av fortskaffningsmedd, om brottet fullbordats, hava varit att anse som ringa, må dock ej dömas till ansvar som nu sagts.

9 kap.

2 § Är brott som i 1  § sägs med hänsyn till skadans omfattning och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för bedräg­ligt beteende dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Begagnar sig någon av husrum,    Skaffar sig någon

förtäring,   transport,   tillträde   till     1. rum på hotell eller på pensio-föreställning   eller   annat   dylikt,     nat,

 

Prop. 1975/76:148

Nuvarande lydelse

som tillhandahålles under förut­sättning av kontant betalning, och gör han ej rätt för sig, dömes, vare sig han vilseleder någon eller ej, för bedrägligt beteende eller, om brottet ej är att anse som ringa, för bedrägeri. Detsamma skall gälla, om någon som har att betjäna allmänheten efter viss taxa tager betalning utöver taxan utan att påvisa avvikelsen.

Föreslagen lydelse

2.    förtäring på restaurang, kafé eller annat sådant näringsställe,

3.    transport med taxi, järnväg, buss eller annat allmänt samfärds-medel eller

4.    tillträde till föreställning,

som tillhandahålles under förut­sättning av kontant betalning, och gör han ej rätt för sig, dömes, om ej gärningen föranleder ansvar en­ligt 1 eller 3 §, för bedrägligt be­teende, vare sig han vilseleder nå­gon eller ej.

12 § Vad i 8 kap. 13 § sägs om uiskränkning i åklagares åtalsrätt skall äga motsvarande tUlämpning beträffande annat i detta kapitel om­förmält brott än grovt bedrägeri.

Bedrägligt beteende som avses i 2 § andra stycket må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal av sär­skilda skäl finnes påkallat ur all­män synpunkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

2    Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrives att 45 kap. 10, 15 och 16 §§ samt 48 kap. 4, 9, 10 och 12 §§ rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse 45 kap. 10 §

 

I stämningen skall rätten tillika förelägga den tUltalade att muntli­gen eller skriftligen hos rätten uppgiva de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Om inkommen uppgift skall åklagaren genom rättens försorg erhålla kännedom.

Kan på grund av den tilltalades erkännande eller annan omständig-

I stämningen skall rätten tillika förelägga den tilltalade att munt­ligen eller skriftligen hos rätten uppgiva de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Detta gäller dock ej, om det på grund av den tilltalades erkän­nande eller annan omständighet kan antagas, att uppgift om bevis ej erfordras. Om inkommen upp-

 

Prop. 1975/76:148

Nuvarande lydelse

het antagas, att uppgift om bevis ej erfordras, må dock rätten ome­delbart i stämningen kalla den till­talade till huvudförhandling.

Föreslagen lydelse

gift skall åklagaren genom rättens försorg erhålla kännedom.

15 § Till huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder målsäganden åtalet eller för han eljest talan jämte åklagaren eller skall han höras i anledning av åklagarens talan, skall ock målsäganden kaUas. SkaU måls­äganden infinna sig personligen, förelägge rätten honom vite.

Den tilltalade skall kallas tUl hu­vudförhandlingen i stämningen el­ler genom särskild kallelse. Före­läggande skall meddelas honom vid vite. Förekommer anledning, att den tilltalade ej skuUe iakttaga sådant föreläggande, må förord­nas, att han skall hämtas till rät­ten. Om instäUande av tUltalad, som är anhållen eller häktad, för­ordne rätten.

Den tilltalade skall kallas till hu­vudförhandlingen i stämningen el­ler genom särskild kallelse. Skall han infinna sig personligen, före­lägge rätten honom vite. Förekom­mer anledning, att den tilltalade ej skulle iakttaga sådant föreläggan­de, må förordnas att han skall hämtas till rätten. Meddelas ej fö­reläggande eller förordnande som sagts nu skall den tilltalade erinras om att målet må avgöras utan hinder av hans utevaro. Om instäl­lande av tilltalad, som är anhållen eller häktad, förordne rätten.

Om kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

16 §

Stämning, som utfärdas av åklagare, skall innehålla vad i 4 § stadgas om stämningsansökan och vara undertecknad av åklagaren.

I stämningen skall åklagaren till­lika förelägga den tilltalade att inom viss, av åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rätten uppgiva de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med varje särskUt bevis. Finner åklagaren på grund av den tiUtalades erkännan­de eller annan omständighet up­penbart, att bevis ej kommer att av den tilltalade uppgivas och att ej heller annan förberedande åt­gärd erfordras, må dock åklagaren omedelbart i stämningen kalla den

I stämningen skall åklagaren till­lika förelägga den tilltalade att inom viss, av åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rätten uppgiva de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Detta gäller dock ej, om åklagaren på grund av den tilltalades erkännande eller annan omständighet finner uppenbart, att bevis ej kommer att av den tillta­lade uppgivas och att ej heller annan förberedande åtgärd er­fordras.

tilltalade till huvudförhandling.

Då mål av åklagare utsattes tUl huvudförhandling, åligge honom att iakttaga de föreskrifter om tiden för huvudförhandling, som meddelats

 

Prop. 1975/76:148                                                                   6

av rätten; åklagaren äge ombesörja kallelser och förelägganden, som avses i 15 §.

Stämningen skall med därvid fogade handlingar delgivas den tUltalade. Sedan stämningen delgivits, skall den med bevis därom omedelbart tiU­ställas rätten.

Nuvarande lydelse

48

Föreslagen lydelse kap.

4 §'

Strafföreläggande får utfärdas beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter och ej heller normerade böter, och vil­ket, om dagsböter stadgas, finnes förskylla högst femtio dagsböter eller, jämte annat brott, högst se.x-tio dagsböter som gemensamt straff.

Regeringen äger förordna, att strafföreläggande får utfärdas även beträffande brott, för vilket stad­gas dagsböter eller fängelse i högst sex månader men vilket i övrigt iir sådant som anges i första stycket.

Strafföreläggande får utfärdas då för brottet stadgas

a)    böter, dock ej normerade böter,

b)    böter eller fängelse . i högst sex månader

samt brottet ensamt eller jämte annat sådant brott som gemen­samt straff finnes förskylla högst sextio dagsböter.

Regeringen äger förordna, att strafföreläggande får utfärdas även beträffande brott, för vilket stadgas dagsböter eller fängelse i högst två år men vilket i övrigt är sådant som anges i första stycket.

9 §2

Strafföreläggande godkännes ge­nom att den misstänkte underteck­nar och tillställer vederbörlig mot­tagare förklaring, att han erkännijr gärningen och underkastar sig det straff och den särskilda rättsver­kan som upptagits i föreläggandet. Närmare bestämmelser om vem som skall mottaga sådan förkla­ring meddelas av regeringen.

Strafföreläggande godkännes ge­nom att den misstänkte under­tecknar och tillställer vederbörlig mottagare förklaring, att han er­känner gärningen och godtager det straff och den särskilda rättsver­kan som upptagits i föreläggan­det. Närmare bestämmelser om vem som skall mottaga sådan för­klaring meddelas av regeringen.

Godkännande, som tecknas pÉi annan handling än föreläggandet, är gällande endast om det klart framgår vilket föreläggande som avses.

10 §3

Skriftligt godkännande av straff­föreläggande får i den misstänktes ställe lämnas av ombud för ho­nom, om till åklagaren inges full­makt i huvudskrift vilken, utöver

> Senaste lydelse 1974: 573. » Senaste lyddse 1974: 573. » Senaste lyddse 1968:193.

Skriftligt godkännande av straff­föreläggande får i den misstänktes ställe lämnas av ombud för ho­nom, om till åklagaren inges full­makt i huvudskrift vilken, utöver

 

Prop. 1975/76:148

Nuvarande lydelse

vad som följer av 12 kap., inne­håller

förklaring att ombudet äger god­känna strafföreläggande på den misstänktes vägnar,

uppgift om det brott som god­kännandet får avse, varvid skall anges brottets art samt tid och plats för dess begående.

uppgift om den högsta bötespå-följd som den misstänkte är villig att underkasta sig,

uppgift om särskild rättsverkan som är i fråga och som den miss­tänkte är villig att underkasta sig.

Föreslagen lydelse

vad som följer av 12 kap., inne­håller

förklaring att ombudet äger god­känna strafföreläggande på den misstänktes vägnar,

uppgift om det brott som god­kännandet får avse, varvid skall anges brottets art samt tid och plats för dess begående,

uppgift om den högsta bötespå-följd som den misstänkte är villig att godtaga,

uppgift om särskUd rättsverkan som är i fråga och som den miss­tänkte är villig att godtaga.

 

Har  sådan  fullmakt  ingivits  till  åklagaren, handlingar i saken på den misstänktes vägnar.

får  ombudet mottaga

12 §*

Godkännande, som sker sedan åklagaren utfärdat stämning eller stämningsansökan, är utan verkan.

Har den misstänkte förklarat att han icke godkänner strafföreläg-gandet eller efter delgivning läm­nat föreläggandet utan godkän­nande, får åklagaren väcka åtal för brottet utan stämning genom att till rätten inkomma med fram­ställning härom. Sådan talan kan avse även särskild rättsverkan som förelagts den misstänkte till god­kännande. Den tilltalade skall få del av framställningen. Åtal skall anses väckt, när åklagarens fram­ställning inkom till rätten.

Godkännande, som sker sedan åklagaren utfärdat stämning, stäm­ningsansökan eller framställning enligt första stycket, är utan ver­kan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

Senaste lydelse 1968: 193.

 

Prop. 1975/76:148

3   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946: 864) om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål

Härigenom föreskrives att lagen (1946: 864) skall nedan angivna ly­delse.

Nuvarande lydelse

I fråga om skyldighet att liU Statsverket återgälda kostnad för tagande av blodprov å den som misstankes för brott samt under­sökning av sådant blodprov skall vad i 31 kap. rättegångsbalken är stadgat om kostnad, som enligt rät­tens beslut utgått av allmänna me­del, äga motsvarande tillämpning.

Föreslagen lydelse

I fråga om skyldighet att till statsverket återgälda kostnad för tagande av blodprov å den som misstankes för brott samt under­sökning av sådant blodprov skall vad i 31 kap. rättegångsbalken är stadgat om kostnad, som enligt rät­tens beslut utgått av allmänna me­del, äga motsvarande tillämpning. Detta gäller även om fråga om an­svar för brottet har upptagits av åklagare genom strafföreläggande.

Vad nu stadgats gäller ej blodprov, erforderligt för läkarundersök­ning, som någon enligt lag eller författning är skyldig att undergå.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

 

Prop. 1975/76:148

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1976-02-26

Närvarande: statsrådet Sträng, ordförande, och statsråden Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Geijer, Bengtsson, Norling, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Peterson

Föredragande: statsrådet Geijer

Proposition med förslag till enklare former för beivrande av mindre lagöverträdelser

1    Inledning

Under senare år har reformarbetet på rättsväsendets område inriktats bl. a. på att rationalisera verksamheten så att de rättsvårdande organens resurser i större utsträckning kan tas i anspråk för lagföring av all­varligare brottslighet. UtveckUngen har följt olika linjer. Dels har man genom kriminalpolitiska åtgärder sökt begränsa utrymmet för straff­rättsliga ingripanden i fråga om beteenden som anses böra tillmätas lågt straffvärde. Den metod som här har kommit till användning är avkri­minalisering i skUda former. Dels har lagföringen av mindre brott stegvis flyttats över från handläggning vid domstol till summariska reaktionsformer som handhas av polis och åklagare. Äv betydelse är inte minst den utvidgning av institutet strafföreläggande som har skett genom reformer på 1950- och 1960-talen.

Frågan om ett nytt institut eller i övrigt nya regler för beivrande av sådan brottslighet som nu måste behandlas av domstol i ordinär brott­målsprocess, trots att den är av lindrigare art och i de flesta fall föran­leder endast bötesstraff och dessutom i regel är lättbedömd har i skilda sammanhang varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.

Sålunda tillkaUades med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1968 en sakkunniga för att utreda frågan om formerna för handlägg­ningen av mål angående vissa lindrigare brott m. m. Den sakkunnige, som har antagit namnet 1968 års brottmålsutredning, avlämnade i ja-

' Borgmästaren Yngve Kristensson.

 

Prop. 1975/76:148                                                    10

nuari 1973 delbetänkandet (SOU 1973: 13) Snyltningsbrott och sjuk­försäkringsmissbruk. I betänkandet föreslås bl. a. att föreskriften i 9 kap. 2 § andra stycket brottsbalken (BrB), som innehåller särskilda straffbe­stämmelser för s. k. snyltningsbrott, upphävs, att automatmissbruk tas upp som ett särskUt brott i 8 kap. 8 a § BrB samt att det utförs en ny lagstiftning som gör det möjligt för vissa trafikföretag att ta ut en sär­skild kontrollavgift i fall då en passagerare saknar giltig färdbiljett.

Utredningens lagförslag bör få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över ddbetänkandet avgetts av riksåkla­garen (RÄ), Svea hovrätt, försäb-ingsdomstolen, rikspolisstyrelsen (RPS) socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, riksförsäkringsverket, Stock­holms, Göteborgs och Malmös allmänna försäkringskassor, Statens Järnvägar (SJ), länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Västerbottens län, åtalsrättskommittén, försäkringskasseförbundet, Sveriges advokat­samfund. Svenska arbetsgivareföreningen (SÄF), Svenska taxiförbundet, landsorganisationen i Sverige (LO), tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), föreningen Sveriges tingsrättsdomare, föreningen Sveriges statsåklagare, föreningen Sveriges polismästare. Svenska polisförbundet, Sveriges köpmannaför­bund, Sveriges industriförbund. Svenska bankföreningen, Stor-Stock­holms lokaltrafik ÄB (SL), Göt(;borgs spårvägar. Svenska försäkrings­bolags riksförbund, Sveriges hotell- och restaurangförbund.

RÄ har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt frän länsåklagarna i Östergötlands och Kopparbergs län. Länsstyrelsen i Malmöhus län har bifogat yttranden från polissty­relserna i Malmö, Lund och E;>löv samt från socialförvaltningarna i Malmö och Helsingborg. Länsstyrelsen i Örebro län har bifogat ytt­rande från Omnibus ÄB, Örebro. Slutligen har försäkringskasseförbun­det bifogat yttranden från föriiäkringskassorna i Kalmar, Blekinge, Kristianstads, HaUands, Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Väst­manlands, Uppsala, Kopparbergs samt Gävleborgs län.

Brottmålsutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1974:27) Mindre brott lagt fram förslag om vissa ytterligare åtgärder för att för­enkla formerna för beivrande av lindrigare brott. Bl. a. föreslås en ut­vidgning av tUlämpningsområdet för strafföreläggande. De i betänkan­det upptagna lagförslagen bör fl fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Över utredningens slutbetänkande har yttranden avgetts av justitie­kanslern (JK), riksåklagaren (RÄ), hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för övre Norrland, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, Norrköpings tingsrätt, generaltullstyrelsen, riksskatteverket, rikspolisstyrelsen, domstolsväsen­dets organisationsnämnd (DON), brottsförebyggande rådet, statskonto-

 

Prop. 1975/76:148                                                   11

ret, samarbelsorganet för ÄDB inom rättsväsendet, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Örebro och Västernorriands län, åtalsrätts­kommittén, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, för­eningarna Sveriges statsåklagare, Sveriges åklagare och Sveriges polis­mästare, Svenska försäkringsbolags riksförbund, trafikförsäkringsför­eningen. Svenska Arbetsgivareföreningen (SÄF), Tjänstemännens Cen­tralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO) och Svenska företagares riksförbund. Remissinstanserna har bifogat yttranden, RÄ från överåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt från cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Söderman­lands, Skaraborgs och Norrbottens län, länsstyrelsen i Stockholms län från polisstyrelserna i Stockholms och Södertälje polisdistrikt samt länsstyrelsen i Örebro län från polisstyrelserna i Hallsbergs och Lindes­bergs polisdistrikt. Några remissinstanser bar begränsat sina yttranden till att avse vissa särskilda frågor.

2    Snyltningsbrotten

2.1 Gällande rätts bestämmelser om bedrägeri och snyltning

Straffbestämmelsen om bedrägeri återfinns i 9 kap. 1 § BrB. För ansvar förutsätts ett vilseledande som framkallar en disposition (handling eller underlåtenhet) vilken innebär en förmögenhetsöverfö-ring (vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är). Straffsatsen är fängelse i högst två år. Om brottet är ringa tiUämpas bestämmelsen om bedrägligt beteende i 9 kap. 2 § första stycket BrB, varvid påföljden är böter eller fängelse i sex månader. Grovt bedrägeri faller under 9 kap. 3 § BrB och be­straffas med fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vilseledandet vid bedrägeri kan bestå i att någon genom att upp­väcka vUlfardse förmår annan till handling eller underlåtenhet av visst slag. Lagens krav på att ett vUseledande skall föreligga är också uppfyllt i fall då gärningsmannen förmår någon till handling eller underlåtenhet genom att vidmakthålla en oriktig föreställning som denne redan tidi­gare har. Det fordras därvid att omständigheterna är sådana att det måste antas att dispositionen ej kommit tUl stånd, om inte gärningsman­nen vidmakthållit villfarelsen. Ett straffbart vUseledande kan även före­ligga vid ett utnyttjande av en oriktig föreställning hos annan. En för­utsättning härför är dock att det kan anses åligga den som förtiger sanningen att tala om vad han vet. Som ett exempel på ett sådant fall där ett bedrägeriansvar kan anses vara påkaUat kan nämnas, att någon utan bedrägligt uppsåt bibringar en annan en oriktig föreställning och därefter kommer på tanken att utnyttja deima vUlfardse genom att med den vilseledde sluta ett för denne ofördelaktigt avtal.

 

Prop. 1975/76:148                                                    12

Beträffande disposUionen kan anföras att lagen kräver kausalitet mel­lan vilseledandet och dispositionen dvs. vilseledandet skaU föranleda dispositionen. I lagtexten uttrycks detta så, att gärningsmannen "me­delst vUseledande förmår någon" tiU dispositionen. För straffbarhet krävs dock inte att gärningsmannen alltid måst övervinna ett visst mot­stånd från den vUsdeddes sida.

Med begreppet förmögenhet:;överföring avses att den vilseleddes disposition skall innebära vinning.för gärningsmannen och skada för den vUseledde eller någon i vars ställe denne är. Med skada avses eko­nomisk skada, dvs. att målsäga ndens förmögenhetsställning försämras eller förlust uppkommer för denne. Därmed jämställs enligt straffrätts­kommittén (SOU 1940: 20, s. 48 ff.) "en beaktansvärd fara för slutiig förlust". Huruvida vinning och skada föreligger skall bedömas vid tid­punkten för dispositionen.

Den särskUda bestämmelsen om straffansvar för snyltnings­brott finns intagen i 9 kap. 2 § andra stycket BrB. Det är här fråga om en speciell straffbestämmelse som skiljer sig från bedrägligt be­teende i betydelsen "ringa bedrägeri". Gärningen kallas för bedrägligt beteende men har inte som normalt är i BrB åsatts något särskilt namn. Uttrycket snyltning som en samlingsbeteckning på detta slag av brotts­lighet får dock anses allmänt vedertaget. Detta begrepp antyder ett para­siterande på annans bekostnad och synes därför utgöra en adekvat be-niJmning på sådana beteenden som omfattas av straffstadgandet i 9 kap. 2 § andra stycket BrB.

Straffbestämmelsen om snyltning kännetecknas av att den riktar sig mot den sorn — utan att göra rätt för sig — begagnar något som tiU-handahålls under förutsättning av kontant betalning. Såsom exempel nämns i lagrummet, att någon skaffar sig "husrum, förtäring, transport eller tillträde till föreställning der annat dylikt". Det är för bestäm­melsens tillämplighet likgiltigt, huruvida någon blivit vilseledd av gär­ningsmannens beteende. Gärningsmannen straffas för bedrägligt bete­ende (böter eller fängelse i högst sex månader) eller, om brottet ej är att anse som ringa, för bedrägeri (fängelse högst två år). I lagrummet har vidare som bedrägligt beteende straffbelagts, att någon som har att betjäna allmänheten efter viss taxa tar betalning utöver taxan utan att påvisa avvikelsen.

Den nu beskrivna bestämmelsen om snyltning erbjuder sålunda ett särskilt straffskydd åt dem som enligt vedertagen praxis har att be­tjäna en okänd allmänhet mot att kontant betalning erläggs i samband med den begärda prestationen. Det har från många synpunkter ansetts angeläget att slå vakt om en sådan allmän service. Detta gäUer inte bara i vårt land utan motsvarande betraktelsesätt har även hävd i andra europeiska länder. Det straffrättsliga skyddet gäller i första hand hotell-, restaurang- och taxinäringen. Som framgår av tidigare nämnda

 

Prop. 1975/76:148     .                                             13

exemplifiering i lagtexten omfattar straffskyddet emellertid även andra, näringsgrenar. Lagrummet nämner begagnande av transport, varigenom bl. a. ges skydd för SJ och andra aUmänna trafikföretag mot gratisåk-ning utan färdbevis. Vidare nämns i lagtexten "begagnande av tiUträde till föreställning", varigenom arrangörer av offentliga tillstäUningar på festplatser, idrottsplatser, nöjeslokaler o. d. ges möjlighet att på straff­rättslig väg ingripa mot sådana förfaranden som populärt kallas "plank-ning".

Den i lagtexten gjorda iippräkningen av olika näringar som anses böra skyddas av straffbudet avslutas med uttrycket "eller annat dylikt". Därmed synes i princip inte åsyftas någon annan avgränsning av straff­stadgandets räckvidd än att det skall vara fråga om en nyttighet som regelmässigt tillhandahålles under förutsättning av kontant betalning. I praxis har med stöd av bestämmelsen ansvar ådömts bl. a. för ute­bliven betalning tUl tandläkare för tandbehandling (SvJT 1949 rf s. 117). Även annan liknande näringsutövning täcks av straff skyddet, t. ex. behandling av läkare, veterinär eller frisör. Över huvud taget torde straffskyddet omfatta alla utövare av serviceverksamhet, som enligt vedertagen sed i branschen betjänar annan mot kontant betalning, t. ex. garderobiär och stadsbud.

Orden "eller annat dylikt" har även ansetts omfatta s. k. automat­bedrägerier. Som ett exempel på ett sådant brott kan nämnas att någon begagnar en telefonautomat och därvid använder ett värdelöst föremål i stället för ett mynt. I äldre praxis bedömdes ett sådant förfarande som ett stöldbrott (SvJT 1924 rf s. 41) vilket dock gav upphov till vissa svårigheter eftersom det inte föreligger något egentiigt tUlgrepp utan endast en avsikt att begagna automatens service. Men snyltnings-bestämmelsen anses även täcka de fall där automatmissbruket riktar sig mot en konkret nyttighet, t. ex. bensin eller andra varor. Om gär­ningsmannen i stället för att använda det tillvägagångssätt som är före­skrivet tUiägnar sig innehållet genom att bryta upp apparaten blir det däremot fråga om ett stöldbrott (jfr SOU 1940: 20, s. 138).

2.2 Bakgrunden till straffbestämmelserna angående bedrägeri och snylt-nmg

I den äldre germanska rätten medförde varje oredligt rubbande av ett rättsförhållande eller underlåtenhet att uppfylla sina lagliga förplik­telser straffansvar (Winroth, Straffrätt, Lund 1889, s. 213 ff.). En så­dan ordning ingick i de lagbestämda medel varigenom civila rättsan­språk gjordes gällande. Det var nämligen genom straffhot som en gäl­denär ursprungligen tvangs att uppfyUa sina förpUktdser. Vägrade han att göra detta kunde han, om saken hänsköts tUl domstol, förutom att förpliktas att utge den civila fordran dömas till ansvar för sin under-

 

Prop. 1975/76:148                                                    14

låtenhet att uppfylla förpliktelsen. Detsamma gällde om han underlät att hörsamma stämningen eller ej rättade sig efter domen.

Genom den fortsatta rättsutvecklingen upphörde så småningom den allmänna kriminaliseringen av oredlighet och den rättssökande blev i stället hänvisad till att vinna sin rätt på civil väg med processuella och exekutiva medel. Bestämmelser om straffansvar för oredlighet, be­drägeri och förfalskning fanns emellertid i vissa specialstadganden med begränsad räckvidd.

Några samlade, allmänna straffbestämmelser om bedrägeri och an­nan oredlighet fanns inte införda i 1734 års lag. Sådana bestämmelser var i stället spridda i de civila balkarna och i andra särskilda författ­ningar. Det var först genom 1858 års kungl. förordning som en särskild straffbestämmelse om bedrägeri tillskapades. Denna bestämmelse för­des därefter med vissa ändringar över tUl 22 kap. 1 § i 1864 års straff­lag. Den nya lagstiftningen innebar dock inte att några helt klara grän­ser för kriminaliseringen fastställdes. Till bedrägeriets natur ansågs emellertid höra att med list försöka förmå annan att i fråga om rätt, varöver denne förfogade, vidta viss rättslig åtgärd, eUeratt svikligen begagna sig av sådana rättshandlingar som berodde på en missuppfatt­ning av sakförhåUandena.

Thyrén föreslog i sitt förberedande utkast till strafflag att för be­drägeriansvar skulle förutsättas IjI. a. att någon genom att hos annan uppväcka eller vidmakthålla villfarelse, förmådde denne till handling eller underlåtenhet som innebar förmögenhetsskada för den vilseledde och vinning för gärningsmannen. Dessutom skulle krävas att gärnings­mannen handlade i vinningssyfte. Thyrén var medveten om att en be­stämmelse, som på detta sätt straffbelade vissa ekonomiska transaktio­ner, skulle kunna ge anledning till intressekollisioner. Det torde nämli­gen vara mycket vanligt såväl inom som utom affärsvärlden att vardera kontrahenten gör allt vad han kan för att för medkontrahenten dölja de omständigheter som bestämt honom till affärens ingående och de för­hoppningar eller beräkningar som han knöt till den. Enligt Thyrén skulle det dock vara ett "dåraktigt försök" att med strafflagens hjälp vilja åstadkomma någon genomgripande reform i detta hänseende. Det är menade Thyrén uite möjligt att närmare bestämma gränsen mellan straffri "smartness" och straffbart förande bakom ljuset utan man måste i sådana fall använda "livet;> regel" som rättesnöre.

Vid den genomgång som Thyrén företog av utländsk lagstiftning uppmärksammade han en grupp av särbestämmelser som omfattade vissa jämförelsevis lindriga brott, vilka i åtskilliga lagar "antingen an­setts falla utom det typiska bedrägeribrottet eller med en viss osäker­het sväva på gränsen eller ock, där de möjligen ansetts utgöra bedrä­geri, dock funnits böra straffas mUdare och skonas från bedrägerietiket­ten". Ett vanligt förekommande exempel på sådana fall var "Zechprel-

 

Prop. 1975/76:148                                                             15

lerei", dvs. rekvirerande och förtärande utan betalningsmöjligheter av mat och dryck på restaurang o. d. Till sådana fall hänfördes också bl. a. att någon tillnarrade sig befordran med kommunikationsanstalt e. dyl. utan att erlägga stadgad avgift eller att någon utan biljett olovligen beredde sig tiUträde tUl teaterföreställning m. m. samt fall då någon utan att betala tillgodogjorde sig en automats prestation.

Det blev en uppgift för straffrättskommittén att närmare fastställa gränsen mellan det straffbara och straffria området. Kommittén före­slog (SOU 1940: 20 s. 130 ff.) att bedrägeri skulle föreligga i de fall då någon medelst vUseledande bestämde annan tUl handling eUer un­derlåtenhet som innebar vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne var. Härigenom fick be­drägeri karaktären av vinningsbrott.

Den av straffrättskommittén föreslagna bedrägeribestämmelsen togs år 1942 upp i 21 kap. 1 § strafflagen. Denna bestämmelse blev vid 1962 års straffrättsreform utan ändring i sak överförd till BrB.

Bedrägeriet blev sålunda genom den år 1942 införda nya beskriv­ningen ett rent förmögenhetsbrott med bestämda rekvisit. Straffrätts kommittén ansåg emellertid att den av kommittén föreslagna gräns­dragningen av bedrägeriparagrafens omfattning Inte skulle medföra en fullständig täckning av det område som man ansåg vara straffbart. Enligt kommitténs mening borde en kriminalisering ske även av så­dana förfaranden där det ofta var tvivelaktigt om rekvisitet vilseledan­de var för handen. De fall som det därvid var fråga om utgjordes av sådana typfall av jämförelsevis lindriga brott som Thyrén, i enlighet med vad som tidigare berörts, funnit vid sin genomgång av utländsk lagstiftning.

Som stöd för en sådan utvidgning av det kriminaliserade området åberopade straffrättskommittén bl. a. den enligt dåvarande praxis gäl­lande ordningen att t. ex. tjuvåkning på tåg var straffri, såvida ej tåg­personalen observerat gratispassageraren och låtit sig förledas att tro att han köpt biljett. Kommittén ansåg det otillfredsställande att ett så­dant i och för sig straffvärt förfarande på detta sätt, mången gång av en slump, blev straffritt. Härtill kom att det i praktiken var svårt att fastställa var gränsen skulle dras för straffbart bedrägeri. I avsikt att råda bot på den brist som sålunda förelåg i gäUande rätt samlades detta och vissa andra likartade fall i ett särskUt straffstadgande, som fördes in såsom ett andrå stycke till bestämmelsen om bedrägligt be­teende i 21 kap. 2 § strafflagen. I propositionen där förslaget togs upp (prop. 1942: 4 s. 98) framhöU dåvarande chefen för justitiedeparte­mentet bl. a. att detta innebar att "en lucka i gällande rätt synes på ett lyckligt sätt avlägsnad".

Vid 1962 års straffrättsreform fördes den särskilda bestämmelsen om bedrägligt beteende utan saklig ändring över tUl 9 kap. 2 § andra stycket BrB.

 

Prop. 1975/76:148                                                             16

2.3 Rekvisiten för snyltning i belysning av rättspraxis

2.3.1 Hur prestationen tillgodogörs

En förutsättning för att ansvar skall komma i fråga enligt 9 kap. 2 § andra stycket BrB är att gärningsmannen begagnar sig äv det som tUl-handahåUs honom. Som regel torde därför sådana åtgärder som inne­bär att någon hyr ett hotellrum men inte tar detta i anspråk, bestäUer in förtäring på restaurang utan att konsumera denna eller rekvirerar taxi som han sedan inte utnyttjar inte medföra straffansvar för snylt­ning. Däremot bör det i sådana laU många gånger vara möjligt för den drabbade att kräva ersättning för ekonomisk förlust. SärskUda omstän­digheter förelåg i rättsfallet SvJT 1969 rf. s. 51, där en person gjorde gällande att han felaktigt serverats mellanöl i stället för starköl. HovR:n konstaterade att det var ostridigt att de beställda ölflaskorna i uppkorkat skick av serveringspersonal placerats på det bord, vid vUket den tilltalade satt med sina gäster. Vid sådant förhållande fann hov­rätten bl. a. att den tiUtalade måste —■ oaktat varken han eller hans gäster druckit av ölet — anses ha begagnat sig av förtäringen. Rätts­fallet skulle kunna tyda på att snyltningsbrottet fullbordas redan i sam­band med beställningen eUer serveringen av den nyttighet som skall betalas kontant.

Enligt brottmålsutredningen bör dock i hotell-, restaurang- och taxi­fallen brottet anses fullbordat först då nyttigheten begagnats och kun­den vid presentationen av notan eller då betalning eljest krävs inte gör rätt för sig. Den som efter att ha förtärt en måltid på restaurang upp­täcker att han inte har tillräckligt med pengar för alt betala gör sig sålunda inte skyldig till snyltning om han, innan notan presenteras, t. ex. lyckas låna upp beloppet.

Vad gäUer begagnande av aUmänt kommunikationsmedel eller tiU­träde tUl föreställning hör det tUl vanlig ordning att betalning skall er­läggas i förskott innan nyttigheten tas i anspråk. Brottet anses då full­bordat redan i och med att resenären stiger på färdmedlet utan att vara försedd med föreskriven biljett och resan påbörjas. Svea hovrätt har dock i dom år 1970 (11: DB 4) Einsett att straff stadgandet om snyltning är tillämpligt även i sådana fall då en person tar sig in på en tunnel­banestation i Stockholm utan giltigt färdbevis och uppehåller sig inne på perrongen, dock utan avsikt att begagna tågen.

När det gäller ingripanden av polisen mot personer, som "plankat" in på t. ex. nöjesfält och gripits omedelbart därefter har det ibland gjorts gällande att det aldrig blivit fråga om något "begagnande av till­träde till föreställning" eftersom gärningsmannen aldrig getts möjlighet att "tjuvtitta". Gärningen har därför ansetts ha stannat vid försök tUl bedrägligt beteende som inte iir straffbelagt. Enligt brottmålsutred­ningens uppfattning torde en sådan tolkning främst ha varit baserad på

 

Prop. 1975/76:148                                                   17

en önskan att befria polisen från arbetet med dessa bagateUartade för­seelser. F. n. ges nämligen inga möjligheter att meddela rapportefter­gift eftersom fängelse ingår i straffskalan för bedrägligt beteende. Det ligger då nära tUl hands att skriva av ärendet under rubricering "ej brott".

2.3.2 Krav på kontant betalning

Med att nyttigheten tillhandahålls under förutsättning av kontant be­talning förstås enligt straffrättskommittén "att det kan anses underför­stått att den som tillgodogör sig nyttigheten genast erlägger betalningen" (SOU 1940: 20 s. 137). Vidare framhöll kommittén att under "denna förutsättning ådrager han sig ansvar enligt lagrummet såväl i det fall att han icke kan betala kontant som ock i det fall att han väl kan göra detta men undandrager sig att fullgöra sin skyldighet i detta avseende".

Det torde alltid krävas ett uttryckligt kredUmedgivande vid tillhan­dahållandet av nyttigheten för att en avsiktiig underlåtenhet att betala ej skall bedömas som snyltning.

Vissa svårigheter kan uppkomma vid gränsdragningen särskilt vid tillämpningen beträffande "atmat dylikt, som tUlhandahålles under för­utsättning av kontant betalning". En grundläggande förutsättning för straffansvar anses vara att kravet på betalning i förskott i varje sådant fall följer av en allmänt vedertagen praxis. Det räcker sålunda inte att verksamhetens utövare i det enskUda fallet tillämpar principen om kontant betalning i förskott.

Det har mot bakgrund härav bl. a. ifrågasatts om kontant betalning alltid är en underförstådd förutsättning vid lakar- eller tandläkarbe­handling. Enligt domen i det förut nämnda rättsfaUet om tandläkar­behandling (SvJT 1949 s. 117) hade det "uppenbarligen avsetts, att be­talning för behandlingen skulle lämnas, då densamma slutförts". Av rättsfallsreferatet framgår inte om någon särskild överenskommelse träffats mellan parterna före behandlingen, som kostade 426 kronor. Man kan utgå ifrån att den pågick under viss tidsperiod med återbesök.

1 vissa fall kan allmänt vedertagna regler om kontant betalning ha fått en närmare precisering i ett särskilt avtal mellan parterna. Vid för­hyrning av hotellrum kan t. ex. gälla den överenskommelsen att betal­ning skall erläggas varje vecka. Om gästen då inte gör rätt för sig kan snyltningsbestämmelsen tUlämpas.

I rättsfallet SvJT 1950 s. 425 hade en man träffat avtal med inne­havaren av ett matställe att han skulle få "äta på vecka" och betala för måltiderna i efterskott varje fredag i stället för, som eljest var van­ligt vid matstället, i samband med varje måltid. Sedan han intagit mål­tider under tiden 2—8 aprU avvek han. HovR:n ansåg att måltiderna intagits under förutsättning av kontant betalning vid sista måltiden den 8 april.

2   Riksdagen 1975/76. 1 sami Nr 148

 

Prop. 1975/76:148                                                    18

I detta sammanhang bör också nämnas ett rättsfall där underlåten betalning från en man, som hyrt en frack och fått anstånd med betal­ningen tiU dess han skulle återställa fracken, inte bedömdes kunna för­anleda ansvar för snyltning.

Kreditgivning i efterhand anses inte upphäva den givna förutsätt­ningen att nyttigheten tagits i anspråk mot kontant betalning. Brottet anses fullbordat i och med att gärningsmannen underlåter att göra rätt för sig. Vilken överenskommelse som därefter träffas mdlan parterna saknar därför betydelse för gärningens straffbarhet.

2.3.3 Subjektiva rekvisit

I subjektivt hänseende krävs uppsåt att förskaffa sig nyttigheten utan att erlägga kontant betalning. Uppsåtet kan finnas från början eller uppkomma först senare när nyttigheten redan tagits i anspråk. Som exeiupe! på det sistnämnda fallet kan nämnas, att en gäst på en restau­rang, efter att ha intagit sin måltid, får en plötslig ingivelse att avlägsna sig utan att betala. En restauranggäst, som vid måltiden finner att han glömt plånboken hemma och ber att få betala senare, gör sig emeller­tid inte skyldig till brott. Restauranggästen har i ett sådant fall hela tiden haft uppsåt att betala men olyckliga omständigheter har försatt honom i en situation där han inte kunnat fullgöra betalningen. Om i ett dylikt faU restaurangen medger kredit anses ej heller den omständighe­ten att den betalningsskyldige underlåter att betala i efterhand böra medföra straffansvar.

Den omständigheten att en person har uppsåt att göra rätt för sig då nyttigheten tas i anspråk men under begagnandet försätter sig i så­dan situation att han faktiskt inte kan betala, anses ej frita honom från ansvar. I rättsfallet SvJT 1967 rf s. 30 fälldes en person till ansvar för snyltning sedan han med sin familj under en längre bilfärd tagit in i en stuga och under vistelsen där reparerat fel på bilen för en kostnad som medförde att han inte kunde betala hyran.

2.4 Förhållandet mellan snyltningsbestämmelsen och bedrägeribrottet

Som tidigare nämnts var tanken med, den nya snyltningsbestämmel­sen när den infördes år 1942 att den skulle utgöra ett reservstadgande för de fall då bedrägerirekvisiten inte passade in men beteendet likväl ansågs böra straffbeläggas. Straffrättskommittén anförde i sitt betänkan­de (SOU 1940: 20 s. 137) att det "för bestämmelsens tUlämplighet är likgiltigt, huruvida någon blivit vilseledd av gärningsmannens beteende. Har ett vilseledande ägt rum, är emellertid brottet principieUt sett be­drägeri". Det är inte fullt klarlagt om kommittén därmed avsett att snyltningsbestämmelsen skulle utgöra ett subsidiärt brott i förhåUande till bedrägeri.

 

Prop. 1975/76:148                                                   19

I motsats tUl vad som gäUer t. ex. i Danmark har bestämmelsen om snyltning här i landet i praktiken emellertid inte getts karaktären av ett subsidiärt stadgande till bedrägeribrottet. Lagtexten är nämligen så ut­formad att den som i förevarande fall underlåter att betala skall dömas för snyltning "vare sig han vUsdeder någon eUer ej". Detta har medfört att det inte ansetts nödvändigt att alltid först pröva huruvida bedrägeri föreligger innan ansvar för snyltning ådöms. Den normala ordningen torde också vara att åklagaren yrkar ansvar för brott mot 9 kap. 2 § BrB för bedrägligt beteende utan att han i gärningsbeskrivningen påstår att det förelegat något vUseledande. Denna ordning hänger sannolikt samman med att det ibland kan vara svårt för åklagaren att föra bevis om och styrka vUseledande i t. ex. mål om restaurang- eller taxisnylt-ning. En prövning huruvida ett straffbart vUseledande föreligger torde sannolikt även i en del faU medföra en mera vidlyftig rättegång.

2.5 Det rättsliga förfarandet vid snyltningsbrott

Straffskalan för bedrägligt beteende är som tidigare nämnts böter eller fängelse i högst sex månader. Snyltning, som inte är ringa, skall bedömas som bedrägeri, varvid endast fängelse förekommer i straff­skalan.

Den omständigheten att fängelse ingår i straffskalan för bedrägligt beteende är av viss betydelse för tillämpningen av de processuella reg­lerna. Därmed begränsas nämligen möjligheterna att ersätta rättegången med summariska förfaranden eller att helt avstå från lagföring. Å andra sidan är fängelse i straffskalan en förutsättning för att vissa tvångsmedel skall få tUlgripas mot dem som förövar brott.

Eftersom fängelse ingår i straffskalan för bedrägligt beteende kan polisen inte meddela rapporteftergift dvs. underlåta att till vederbörande förman rapportera brott som bedöms vara obetydligt och i stället låta saken bero vid påpekande eller erinran till den felande. Ej heller systemet med ordningsföreläggande kan komma ifråga. För detta gäUer att endast penningböter (dock ej normerande böter) får följa på brottet samt att ordningsbot är faststäUd.

Enligt principen om absolut åtalsplikt är åklagaren skyldig att väcka åtal om han anser sig ha tUlräckliga bevis för att styrka den misstänk­tes skuld. Det finns emellertid viktiga undantag från denna regel. B e-slut att inte tala å brott (ätalsunderlåtelse) kan meddelas en­ligt någon av de i 20 kap. 7 § rättegångsbalken (RB) angivna punkterna. (Angående dessa bestämmelsers tUlämplighet när det gäller mindre förmögenhetsbrott se RÄ:s cirkulär C 70). Är den misstänkte under 18 år kan åtalsunderlåtdse vidare komma i fråga enligt lagen (1964: 169) med särskUda bestämmelser om unga lagöverträdare. För personer som är intagna på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller in-

 

Prop. 1975/76:148                                                    20

skrivna vid ungdomsvårdsskola gäller särskilda regler om åtalsprövning (57 § nykterhetsvårdslagen) (1954: 579), 69 § barnavårdslagen (1960: 97). Särskild åtalsprövning äger också rum om den misstänkte står i visst släktskapsförhållande till målsäganden (9 kap. 12 § BrB).

Åklagaren har även möjlighet att i stället för att väcka åtal utfärda strafföreläggande för ett bedrägligt beteende. I praktiken torde emellertid denna möjlighet vara begränsad när det gäUer hotell-, restaurang- och taxisnyltning bl. a. av det skälet att den som misstänks för sådana brott förnekar brottet och av den anledningen ej heller torde vara beredd att godkänna ett strafföreläggande.

Väcker åklagaren åtal för ett snyltningsbrott avgörs målet som regel efter en huvudförhandling där domstolen består av en lagfaren domare med nämnd.

Vissa tvångsmedel kan också komma ifråga vid snyltningsbrott. Eftersom fängelse ingår i straffskalan kan gärningsmannen gripas en­ligt 27 kap. 7 § RB av målsäganden eller annan om han "träffas på bar gärning eller flyende fot". Under vissa förutsättningar kan den gripne även anhållas och häktas. I stället för häktning kan reseförbud komma ifråga. Ytterligare tvångsåtgärder som kan vidtas är husrann­sakan och kroppsvisitation.

2.6 Vissa uppgifter angående bestämmelser om snyltning i utländsk rätt

2.6.1 Danmark

I 298 § straffeloven finns bestämmelser om snyltning. Bestämmelserna är uttryckligen subsidiära tUl straffstadgandet om bedrägeri.

Hotell-, restaurang- och taxisnyltning regleras i 298 § mom. 3. För straffbarhet krävs att vederbörande avlägsnar sig med uppsåt att inte betala (smitning). Den som sitter kvar på t. ex. restaurang och förklarar att han inte kan göra rätt för sig har inte begått brott, såvida ej gär­ningen kan bedömas som bedrägerL

Äutomatmissbruk täcks inte av snyltningsbestämmelsen. Sådan gär­ning bedöms i stäUet som stöld även om missbruket avser elautomater, telefonautomater e. d. vilka förmedlar annat än saker.

Sedan några år tillbaka har de danska statsbanorna ett system med kontrollavgift, som tas ut av dem som inte kan visa upp färdbiljett. Be­stämmelser härom finns intagna i 6 § statsbaneloven nr. 221 av den 31 maj 1968. På grund av att sådan avgift tas ut avstår man från polis­anmälan. Det förekommer numera så gott som aldrig att järnvägssnylt-nuig blir föremål för straffrättsUgt ingripande.

Kontrollavgiften, som beräknas till dubbel biljettkostnad, dock minst 25 kronor, tas i princip alltid ut av den som vid kontroll inte kan upp­visa biljett. De flesta betalar självmant avgiften. Om betalning inte kan ske omedelbart, får vederbörande ett anstånd på fem dagar. Har han

 

Prop. 1975/76:148                                                   21

ej betalat efter två påminnelser, prövas om saken skall överlämnas till exekution. Beslut om påförande av avgift utgör omedelbar exekutions­titel.

Polisingripande mot spårvagns- och bussnyltning förekommer i prak­tiken aldrig. Köpenhamns spårvägar har begärt att få införa ett system med kontrollavgift mot färdsnyltnmg.

Snyltning är i Danmark en s. k. polisförsedse vilket medför att polis­mästaren själv kan besluta om åtal och föra talan. Ätalsunderlåtelse förekommer i många fall. Polismästaren kan även erbjuda den miss­tänkte möjlighet att godkänna ett bötesstraff varigenom saken inte be­höver prövas vid domstol. Om handläggning sker vid domstol avgörs målet av ensamdomare.

2.6.2 Norge

Bestämmelser om snyltning finns upptagna i 402 och 403 §§ straffe­loven. Den förstnämnda paragrafen — som är subsidiär till den allmän­na bedrägeriparagrafen — reglerar snyltning på hotell och annat nä­ringsställe. Straffbarheten täcker såväl den situationen att någon under förtigande av att han inte kan betala eller ställa säkerhet därför tar rum eller förtäring eUer annans arbete och saker i anspråk och sedan för­klarar att han inte kan göra rätt för sig (p. 1) som den situationen att nå­gon oavsett betalningsförmågan smiter från betalningen (p. 2). I 403 § straffbeläggs "plankning" samt snyltning med allmänt samfärdsmedd.

Ändra typer av snyltning än hotell-, restaurang-, taxi- och tågsnylt-ning, t. ex. "plankning" dier sådana faU som enligt svensk lag hänförs till "annat dylikt" polisanmäls aldrig.

Snyltning är en s. k. förseelse, dvs. det ankommer på polismästaren att handlägga saken, själv svara för utredningen, meddela ätalsunder­låtelse, fordegg eller föra talan vid domstol.

Snyltningsbrotten förutsätter "åtalsbegäran" från målsägandens sida för att tas upp av polisen. Flertalet fall görs upp genom att gärningsman­nen betalar innan saken behöver anmälas. Normalt går det till så att hotellet, restaorangen eller taxiföraren meddelar polisen att betalning erlagts, varefter anmälan alertas. Polisen skriver då av saken. Det enda som kvarstår är en notering i vaktprotokoUet att anmälan inkommit och att denna återkaUats.

I de relativt få fall, då anmälan fullföljs, beaktar polisen den om­ständigheten att vederbörande gjort rätt för sig i efterhand. I så fall ges i regel åtalsunderlåtdse med varning.

FaU som enbart avser snyltning kommer så gott som aldrig till dom­stolarnas bedömning. I så fall rör det sig om snyltning till mycket höga bdopp, t. ex. omfattande hotellkostnader. Det normala är dock att så­dana snyltningsbrott utgör del av annan brottslighet, t. ex. checkbedrä­gerier.

 

Prop. 1975/76:148                                                   22

A/S Oslo Sporveier har infört ett system med kontrollavgift. Passage­rare som inte kan förete gUtig biljett skall enligt § 10 i befordringsved-tekter for tunnelbanan (BTb) betala en extra avgift om 10 kr. Kan den ertappade inte betala denna avgift får han skriva under en utfästelse att betala senare. Sker ingen bdalning sänds en påminnelseavi ut. Om det trots detta inte kommer in några pengar och vederbörandes namn återkommer på nya obetalda förbindelser, kan det bli tal om anmälan. Endast vid upprepade återfall sker polisanmälan.

2.6.3 England

Ett speciellt utformat snyltningsbrott av den typ som finns i de flesta kontinentala lagar saknas i engelsk rätt. De typiska fallen av snyltning faUer i stället under två avsnitt av "Theft Act" av år 1968, nämligen section 15 och 16. Härtill kommer vissa specialstraffrättsliga stadgan­den.

De i section 15 och 16 behandlade fallen motsvarar tUlsammans i stort sett bedrägeriparagrafen i BrB. För att ett fall av snyltning skall rym­mas under ettdera eUer eventuellt båda av dessa lagrum förutsätts nöd­vändigtvis att ett vilseledande föreligger. Under denna förutsättning inbegriper de båda lagrummen snyltning avseende måltider (section 15) och snyltning avseende järnvägsiresor, taxiåkning och logi (section 16). Även andra prestationer, t. ex. tillträde till föreställning, torde kunna räknas hit.

Utanför section 15 och 16 kommer de fall, där vilseledande inte kan påvisas. Fripassageraren på tåg som kite har vilselett någon — han har t. ex. inte blivit iakttagen — kan inte straffas enligt de anförda lagrum­men. Regulation of Railways Act 1889 i section 5 innehåUer emeUertid bestämmelser om straff för gratisåkning oberoende av om vilseledande föreligger. Enligt nämnda lagrum skall varje passagerare som inte kan förete giltig biljett på begäran av konduktören antingen betala färdav­giften eller lämna namn och adress. Vägrar han att efterkomma denna begäran, straffas ban med böter inte överstigande 10 pund. Han kan också kvarhållas uitill dess ett rättsligt förfarande mot honom kan in­ledas. Lagrummet innehåller även straffpåföljder för den som har fÖr avsikt att underlåta att betala.

Tillgrepp av varor ur varuauto maler betraktas i engelsk rätt som stöld oberoende av om gärningsmannen kommer i besittning- av varorna ge­nom att bryta upp automaten eller genom att begagna falska mynt. Vad gäller prestationsautomater finns i Post Office Act 1953 i section 65 A en särskUd bestämmelse som bl. a. tar sikte på telefonautomater.

2.6.4 Västtyskland

I den tyska strafflagen har vissa snyltningsbrott brutits ut ur den all­männa bedrägeriparagrafen (§ 263), tUl särskUd behandling i § 265 a.

 

Prop. 1975/76:148                                                   23

Skälet härtUl är att i dessa fall ett. vilseledande ofta inte kan påvisas lik­som att skaderekvisitet i åtskUliga fall bereder svårigheter. Lagrummet är uttryckligen subsidiärt till bedrägeriparagrafen.

I första hand behandlar § 265 a det fall, att någon tillskansar sig en prestation av en automat i avsikt att inte betala för den-. Enligt den härskande uppfattningen måste det röra sig om en automat som tUl-handahåller en prestation (Leistungsautomat), t. ex. en telefonautomat, viktautomat etc. I praxis här även tv-apparat förts hit. Däremot räknas inte varuautomater till denna kategori. Den som tUlägnar sig varor ur en varuautomat genom att använda falska mynt gör sig enligt rådande uppfattning skyldig till ett stöldbrott. Oftast torde det därvid vara fråga om ett priviligerat stöldbrott, s. k. Mundraub, där straffet endast är bö­ter upp till 500 DM eller frihetsstraff i sex veckor.

I andra hand behandlar § 265 a fripassagerarfallen. Brottet består i att man i hemlighet begagnar sig av transport på exempelvis tåg eller spårvagn i avsikt att inte betala.

Slutligen upptar § 265 a det faU att någon tar sig in på en föreställning eller inrättning av något slag i avsikt att inte betala. Bestämmelsen tar sikte på konserter, teaterföreställningar, sportevenemang, badinrättningar, kurparker etc.

Straffet för brott mot § 265 a är frihetsstraff i högst ett år eller böter. Försök är straffbart.

Snyltning på hotell och restauranger, s. k. Zechprellerei, faller i tysk rätt inte in under § 265 a utan bestraffas med hjälp av bedrägeripara­grafen. Ett vilseledande måste således visas vara för handen för att för­farandet skaU vara straffbart.

2.6.5 Frankrike

De typiska snyltningsfallen regleras i fransk rätt dels i strafflagen, Code pénal, § 401, dels i olika specialstraffrättsliga stadganden. De i § 401 upptagna fallen sammanfattas under namnet filouterie. Det ut­märkande för dessa fall är att de uppfattas antingen som stöld eller som stöld närstående brott. Det allmänna bedrägeribroltet, som regleras i § 405, blir således inte på samma sätt som i tysk och nordisk rätt ett komplement till bestämmelserna om "fUouterie" i § 401. Bedrägeribrot­tet kräver i fransk rätt också ett vUseledande av mera kvalificerat slag och dessutom skall objektet för brottet vara ett förmögenhetsobjekt av viss, i lagen specificerad karaktär.

Snyltningsbrotten i § 401 kan delas in i tre kategorier filouterie d'ali-ments eller grivderie, filouterie de logement och filouterie de carburant. Förstnämnda typ av snyltning kännetecknas av att någon på ett närings-stäUe låter servera sig och förtär mat eller dryck med vetskap om sin absoluta oförmåga att betala. För att brott skaU föreligga krävs sålunda bl. a. oförmåga att betala. Den som kan betala men av någon anledning

 

Prop. 1975/76:148                                                   24

vägrar att göra detta begår ej brott. Ej heller föreligger brott om den som smiter från betalningen skulle kunna betala.

Den andra i § 401 behandlades typen av snyltning består i, att någon tar in på hotell eller härbärge och bor där trots vetskap om sin absoluta oförmåga att betala. Brottet är iWlbordat först då gästen verkligen be­bott rummet. Dessförinnan föreligger försök som ej är straffbart. Ej hel­ler föreligger brott, om gästen bott på hotellet under längre tid än tio dagar utan att betala. Har denna tid överskridits, anses hotellvärden själv böra ta ansvaret för den kredit han bevUjat gästen. Något brott föreligger inte längre.

Den tredje formen av snyltning tar sikte på tillägnelse av motorbränsle och olja i vissa fall. Bestämmelsen riktar sig mot den som med vetskap om sin absoluta oförmåga att betala låter en försäljare tappa bensin eller annat motorbränsle eller olja i sitt fordon.

Straffet i de ovannämnda snyltningsfallen är frihetsstraff från sex da­gar till sex månader och böter från 60 franc (F) till 3 600 (F).

Taxiåkning utan betalning regleras i en särskild lag från år 1926. En­ligt art. 1 i denna lag bestraffas den som tar plats i en taxi med vetskap om sin absoluta oförmåga att betala. Påföljden för överträdelse av denna bestämmelse är frihetsstraff i minst sex dagar och högst tre månader och böter från 60 F till 3 600 F.

Beträffande gratisåkning på tåg finns särskUda föreskrifter i en lag från år 1845 vilken innehåller ordningsföreskrifter för järnvägarna. I art. 74 § 1 av denna lag förbjuds envar att stiga på ett tåg utan att vara försedd med biljett i de fall då biljett skall lösas på stationen. Vidare förbjuds envar att resa i högre klass än vad biljetten berättigar tUl. Över­trädelse härav bestraffas enligt art. 26 i ett decret av den 23 december 1958 med böter från 400 F till 1 000 F. Vid återfaU fördubblas böterna. DärtUl kan dömas tUl frihetsstra:ff i minst tio dagar och högst två må­nader.

Utöver de nu nämnda bestämmelserna finns i fransk rätt ett system med avgifter, som påminner om de svenska kontrollavgifterna. Systemet har fått sin utformning framför allt genom en ordonnance av den 5 maj 1945 och en arrété av den 2 november 1973. Bestämmelserna innebär att en resenär utan biljett i vissa fall skaU kunna undgå lagföring genom att omedelbart betala en straffavgift (indemnité forfaitaire) till veder­börande järnvägstjänsteman. Det får dock inte i sådana fall föreligga uppenbart bedrägeriförsök.

Det nu beskrivna systemet är tillämpligt även på spårvagns- och buss­trafik. De offentliga kommunikationerna i Paris regleras av en särskild lagstiftning.

2.6.6 Österrike

I § 467 a i den österrikiska strafflagen behandlas en speciell typ av snyltningsbrott s. k. PreUerei. Brottet kännetecknas av att någon begag-

 

Prop. 1975/76:148                                                   25

nar offentliga kommunikationsmedel eller bereder sig tillträde till en föreställning eUer tUlställning av något slag utan att betala. För att brott skall anses föreligga krävs att gärningsmannen skaffat sig gratis trans­port eller gratis tillträde tUl en föreställning "på ett listigt sätt". Fripas­sageraren på tåg eller spårvagn anses därför inte ha begått brott om han endast hållit sig undan konduktören, så att han inte blivit sedd av denne. Av samma anledning anses brott inte föreligga om någon obemärkt smy­ger sig in på en konsert eller ett museum. Avsikten med stadgandet har varit att skapa en privilegierad form av bedrägeri. "PreUerei" förutsätter att brottet rör ett ringa belopp. Så snart det rör sig om belopp som ej är ringa skall § 197, bedrägeriparagrafen, tillämpas. I sådana fall måste ett vUseledande föreligga.

Straffet för "PreUerei" är frihetsstraff, minst en dag och högst en månad, eller böter upp tUl 2 500 shUling. För åtal krävs angivelse av målsäganden.

I övriga fall, som i svensk rätt bedöms som snyltning, t. ex. hotdl-och restaurangsnyltning, måste enligt österrikisk rätt bedrägeriparagra­fen tUlämpas. Det innebär alltså att ett vilseledande skall kunna på­visas.

Tillgrepp av varor ur automater betraktas enligt österrikisk rätt som stöld. Det är härvid likgiltigt, om apparaten bryts upp eller om den förmås att fungera med hjälp av falska mynt. Däremot anses inte stöld föreligga, om man med hjälp av falska mynt förmår en automat, som ger en prestation — t. ex. en telefonautomat — att fungera. Sådana förfaranden är straffria.

2.6.7 Schweiz

Den schweiziska strafflagen, som trädde i kraft år 1942 reglerar snyltningsfallen i två lagrum, art. 150 och art. 151. Båda lagrummen anses vara subsidiära till den allmänna bedrägeribestämmdsen, art. 148. Detta lagrum tillämpas emellertid när det gäller snyltning endast i sär­skilt kvaUficerade fall, t. ex. då gärningsmannen begagnat sig av spe­ciellt fula knep för att vilseleda eller då brottet avsett betydande be­lopp.

Det i art. 150 behandlade brottet benämns i den tyska texten Zech­prellerei och i den franska filouterie d'auberge. Brottet består däri att någon tar in på hotell eUer pensionat eller låter servera sig mat eller dryck på ett näringsställe eUer pensionat och sedan underlåter att be­tala kontant. Bestämmelsen, anses ha tUlkommit för att täcka sådana fall, där den allmänna bedrägeriparagrafen inte är användbar, t. ex. det fallet att gärningsmannen kommit på idén att undandra sig betalningen först efter det att han påbörjat förtäringen.

De i art. 151 behandlade snyltningsfallen sammanfattas i den tyska texten under benämningen Erschleichung einer Leistung och i den franska under benämningen obtention frauduleuse d'une prestation.

 

Prop. 1975/76:148                                                   26

I första hand behandlas grai:isåkning med tåg; båt och postbuss. Brottsbeskrivningen förutsätter att man på något sätt i hemlighet till­skansar sig transporten.

I andra hand bestraffas de fall där någon tar sig in på en föreställ­ning, utställning eller liknande tillställning. Trots lagtextens krav att gärningsmannen skall förskaffa sig tUlträde smygvägen (den Zutritt ent-schleicht) anses även den som öppet bereder sig tUlträde utan att betala kunna bestraffas.

Slutiigen bestraffas enligt art. 151 det s. k. automatbedrägeriet som beskrivs så att gärningsmannen tillskansar sig en prestation som en auto­mat tillhandahåller. Om prestati(3nen är en vara eller en prestation av annat slag, t. ex. ett telefonsamtal, är UkgUtigt. TUlgrepp av varor i en varuautomat bedöms dock som stöld, om det sker medelst inbrott.

Försök och medverkan till brott mot art. 150 resp. 151 är straffbara. Båda brotten är angivelsebrott. Straffet för fullbordat brott är fängelse (från tre dagar tUl tre år), häkte — Haft — (från en dag till tre måna­der) eller böter.

2.6.8 Östtyskland (DDR)

I östtysk rätt är regleringen av automatmissbruk av särskilt intresse. Denna "Ordnungswidrigkeit" regleras i ett särskUt lagrum, som behand­lar det fall, att någon begagnar sig av en offentlig automat utan att be­tala. Lagrummet tar sikte på såväl varu- och prestationsautomater. Även tillgrepp av pengar som andra personer stoppat i automaten räknas som automatmissbruk. Sanktionen för automatmissbruk är tillrättavis­ning (Verweis) eUer "Ordnungsstrafe" från 10 tUl 300 mark.

Blir automaten skadad eller uppbruten, faller gärningen i allmänhet under strafflagen. De lagrum som härvid blir aktueUa är § 163 (skade­görelse på socialistisk egendom) r;sp. § 183 (skadegörelse på privat egen­dom) eller § 158 (stöld av socialistisk egendom) resp. § 177 (stöld av privat egendom).

2.7 Snyltningsbestämmelsens tillämpning

2.7.1 Förövade och polisanmälda fall

Enligt den officiella kriminalstatistiken (Kriminalstatistik 1968 och 1969, del 1 Polisstatistik) polisanmäldes år 1968 sammanlagt 4 851 och 1969 sammanlagt 4 266 hotell-, restaurang- och taxibedrägerier. Samma år klarades 3 205 resp. 2 816 anmälda sådana snyltningar upp. Emellertid torde såsom senare närmare skall utvecklas betydligt fler snyltningsbrott komma till polisens kännedom utan att dessa av skilda anledningar blir registrerade.

Vid de överläggningar som brottmålsutredningen haft med företrä­dare för hoteU-, restaurang- och taxinäringen har framkommit att snylt-

 

Prop. 1975/76:148                                                   27

ningen inte upplevs som något större ekonomiskt problem inom dessa . verksamhetsområden. Även om detta slag av brott inte så sällan före­kommer måste nämligen förlusterna i samband därmed betraktas som obetydUga i jämförelse med storleken av den allmänna omsättningen inom de aktueUa näringsverksamheterna. En orsak till att förlustsiffrorna kunnat hållas nere har emellertid ansetts vara att flertalet snyltningsbrott klaras upp genom att kunden självmant betalar i efterhand.

Ett större problem utgör däremot snyltning på aUmänna samfärds­medd dvs. gratisåkning på tåg, tunnelbana, buss o. d. Sådana brott torde förekomma i mycket stor utsträckning och endast en ringa del leder tUl upptäckt. Det får ändå anses uteslutet att polisen och de övriga rätts­vårdande myndigheterna skaU kunna ta upp och utreda alla de faU som upptäcks.

En annan typ av snyltningsbrott som också förekommer i stor omfatt­ning och där upptäcksfrekvensen är låg är det s. k. automatbedrägeriet. Utvecklingen inom automathandeln har här skapat nya brottstUlfällen. Ett särskUt utbrett förfarande har blivit att i s. k. parkeringsautomater stoppa in andra föremål än mynt.

2.7.2 Hotell- och restaurangsnyltning

I gällande kollektivavtal för hotell- och restaurangnäringen finns in­tagen en föreskrift enligt vilken arbetsgivaren vid förekommande fall av snyltning skall ersätta den serverande för såväl inbongat belopp som debiterad serveringsavgift, "dock endast under förutsättning, att den serverande omedelbart gjort anmälan till vederbörande hovmästare eller då sådan ej finns, till vederbörande förman om det passerade och i anledning härav av arbetsgivaren gjorda undersökningar givit vid han­den, att den serverande på grund av tjänsteåliggande skäligen kan anses ha varit urståndsatt att förhindra det skedda".

Från restaurangnäringens sida brukar man tala om två olika tUlväga-gångssätt vid snyltning. I det ena fallet avlägsnar sig gästen utan att göra rätt för sig medan han i det andra fallet, då han oftast är berusad, sitter kvar vid bordet men förklarar att han inte kan eUer viU betala för den intagna förtäringen.

På restauranghåll bedöms det som meningslöst att polisanmäla smit-ningsfallen och man avstår därför i regel från detta, i varje fall om notan upptar mindre belopp. Skulle däremot gästen bli igenkänd vid ett senare tiUfälle kan det bli tal om ingripande från restaurangens sida och eventueUt även om polisanmälan.

Vid den andra typen av snyltning beror det på omständigheterna om polisanmälan sker. Restaurangerna torde alltid ge anstånd med betal­ningen i de fall då gästen är känd eller kan styrka sin identitet och läm­na en godtagbar förklaring tUl varför han inte kan betala. Vissa restau­ranger använder sig av tryckta betalningsförbindelser som gästen får

 

Prop. 1975/76:148                                                   28

underteckna varvid han förbinder sig att senast å angiven dag erlägga notans belopp vid äventyr att polisanmälan annars kommer att göras.

Polisanmälan sker i första hand beträffande sådana gäster som — i allmänhet under rusets inflytande — ställer tUl bråk eller är påstridiga och förolämpar personalen t. ex. under förmenande att de inte avser att betala vad som satts upp på notan. Som regel får sådana uppträden tUl följd att polis kallas till platsen och tar hand om gästen. Restauranger­na brukar även tUlkalla polis då gästen inte kan legitimera sig eller styrka sin identitet eUer när han inte kan göra troligt att han haft gUtiga skäl för att ej betala. Det förekommer på vissa håll att polisen, då för­utsättningar finns, försöker förmå gästen att göra rätt för sig. Om detta lyckas brukar restaurangen inte :fullfölja sin brottsanmälan och polisen avstår därför från att göra något ingripande. Det vanligaste torde dock vara att polisen tar med sig gästen tUl polisstationen, där förhör hålls eller denne i förekommande fall placeras i fylleriarrest.

Äv det anförda framgår att urvalet av de personer som blir polis­anmälda och eventuellt omhändertagna av polisen för restaurangsnylt­ning generellt sett följer vissa bestämda linjer. I ett följande avsnitt skall närmare belysas vilken kategori av människor som i allmänhet blir lagförda för snyltningsbrott.

Beträffande hotdlsnyltningen kan sägas att vad som tidigare anförts om restaurangsnyltningen i allt väsentligt även gäller denna form av snyltning. I aUmänhet rör det sig dock här om högre belopp och brottet sätts ej sällan i system. Eftersom gästerna skrivs in i hotellens liggare finns möjligheter att genom brev och inkasso kräva dem som smiter från betalningen. De flesta hotell försöker i allmänhet att driva in sin fordran på sådan frivillig väg innan polisanmälan sker. Det visar sig emdlertid ofta vara svårt alt brevledes nå den som smitit från hotellet och många av kravbreven returneras som obeställbara. Till klientelet av holellsmitare hör till viss del utlänningar som tillfälligt uppehåller sig i landet. Hotellen i Sverige tillämpar inte den utomlands ofta före­kommande ordningen att infordra gästernas pass i samband med in­skrivningen.

2.7.3 Taxisnyltning

Taxisnyltning förekommer främst i storstäderna. Man räknar sålun­da i Stockholm med att någon taxiförare så gott som dagligen utsätts för detta brott. I sådana orter där taxiförarna i mindre utsträckning har att betjäna obekanta personer är brottet däremot relativt sällsynt.

Om man enbart ser till den ekonomiska skadan medför snyltningen inget större problem — man räknar i de största städerna med högst någon promUle av den totala omsättningen. Varje snyltningsfall orsakar emellertid taxiföraren betydande tidsförlust och obehag, t. ex. viss vän­tetid innan det står klart att en passagerare, som lämnat taxin för att

 

Prop. 1975/76:148                                                   29

enligt uppgift uträtta ett ärende, i stället har smitit. Man måste också räkna med tid för efterspaning av passageraren, tid för anmälan och kanske målsagandeförhör m. m. Vanligen tillgår snyltningen så att kun­den, som ofta är berusad, efter körningen förklarar att han inte kan betala, t. ex. därför att han förlorat sin plånbok eller gjort slut på pengarna. Är kunden känd av taxiföraren kan han få anstånd med be­talningen tUl senare tidpunkt. I allmänhet leder emellertid betalnings­vägran tUl att taxiföraren kör kunden tUl närmaste polisstation, anmä­ler snyltningen och överlämnar vederbörande till polisen. Det förekom­mer också i vissa städer att taxiföraren i stället för betalning erbjuds och tar emot pant av kunden. I de flesta fall anses dock de oinlösta panterna sakna värde. Vederbörande taxiförare får själv ta hand om dem.

En annan form av snyltning består i att taxiföraren ombeds stanna bUen för att kunden skall kunna uträtta ett ärende, varefter denne går in i en port och försvinner.

Under senare tid har en ny typ av taxisnyltning börjat uppträda i storstäderna. Den kännetecknas av att kunden, då föraren på grund av trafikförhållandena måste sakta farten och kanske köra in till trottoar­kanten, rycker upp bUdörren och rusar från platsen.

Sammanfattningsvis kan sägas att taxiförarnas benägenhet att polis­anmäla inträffade fall av snyltning varierar. På orter där polisens resur­ser är särskUt ansträngda anser många förare det inte vara mödan värt att polisanmäla smitningar, åtminstone om han själv inte kan ge någon ledtråd för att klara upp brottet.

Såväl taxiägaren som föraren gör ekonomisk förlust av en polisan­mälan, taxiägaren genom att han måste räkna med uteblivna körningar under den tid som tas i anspråk för brottsanmälan m. m. och föraren genom förlorad rörlig inkomst av nya körningar och dricks under sam­ma tid.

2.7.4 Snyltning på tåg

I fråga om snyltning från färdavgift på tåg gäller att en betydande del av denna typ av brott aldrig upptäcks. Anledningen härtill är att det för upptäckt i dessa fall fordras mycket noggrann kontroll och att den kontroll som normalt görs under färden av naturliga skäl aldrig kan bli fullständig.

Föreskrifter om vilka åtgärder som tågbefälet skall vidta mot en per­son som anträffas på tåg utan att ha föreskriven färdbiljett finns i sta­tens järnvägars författningar (SJF 610, transport av personer, art. 257— 259; SJF 880, personexpediering, art. 318—322).

Den resande som självmant vid första biljettkontroll anmäler att han inte har färdbiljett skall enligt nu nämnda föreskrifter ges möjlighet att

 

Prop. 1975/76:148                                                   30

lösa sådan utan särskilt tUlägg. Om vederbörande inte kan betala får han under vissa förutsättningar följa med tåget, nämligen om han un­dertecknar en s. k. betalningsförbindelse enligt vilken han förbinder sig att senast viss angiven dag erlägga avgiften för resan. För att en sådan förbindelse skall få, utfärdas krävs att den resandes upp­gifter om anledningen till att han saknar biljett förefaller vara trovär­diga. Vidare skall den resande, om han inte är känd kunna visa upp giltig legitimation med foto. Slutligen gäller även den förutsättningen att det skulle vålla den resande avsevärd olägenhet om han nekades följa med tåget.

Om en tågresenär anträffas utan biljett t. ex. vid en omkontroll utan att han själv dessförinnan har anmält att han saknar färdbiljett, uttas dels avgift för enkel bUjett från station dit giltig biljett eventueUt inne­hafts eller — om den obetalad(; färdsträckan inte med säkerhet kan fastställas — från tågets utgångsstation, dels en kontrollavgift om 35 kr.

I fall då resenären inte kan betala dessa avgifter skrivs "rapport om resa som företagits utan giltig färdbUjett". Den resande avvisas sedan på lämplig station och överlämnas där till stationspersonalen för vidare åtgärder. Det kan då bli fråga om polisanmälan eller att inhämta när­mare upplysningar om den misstänktes person för att undersöka möj­ligheten till betalning på civil väg. EventueUt kan polisens medverkan begäras för identifieringen.

Det torde många gånger vara en mycket grannlaga uppgift för tåg­personalen att avgöra om en person som saknar färdbiljett skall be­traktas som snyltare eller ej. I de flesta fallen godtas resenärens för­klaringar varefter han får lösa eiforderlig biljett eUer eventuellt under­teckna en betalningsförbindelse. Från SJ:s sida försöker man således att om möjligt undvika polisanmälan, då resenärer anträffas utan färd­bUjett eller med ogiltig sådan. Det anses ligga i företagets intresse att gå smidigt fram och skapa så gott förhållande som möjligt till kunder­na. I den mån resanden får underteckna en betalningsförbindelse så uppkommer ett kreditavtal mellan SJ och honom. SJ anser sig därmed böra avstå från att ingripa på straff rättslig väg genom polisanmälan. Företaget bevakar att fordringen drivs in.

Vad nu sagts kan belysas méd följande siffror. Enligt uppgift anmäl­des tiU SJ:s centralförvaltning under tiden juni 1969—31 oktober 1971 att sammanlagt 2 991 personer, som vid kontroll visat sig sakna biljett, inte hade haft medel att lösa sådan. Av dem fick 2 944 underteckna betalningsförbindelse och endast 47 blev avvisade och rapporterades, dvs. bedömdes som "tjuvåkare". Därmed är inte sagt att dessa 47 per­soner också blev polisanmälda. Praxis i fråga om polisanmälan varierar mellan de olika stationerna. Äv de nämnda 2 991 personerna beräknas 67 9o ha gjort rätt för sig enligt betalningsförbindelsen.

 

Prop. 1915/16:148                                                   31

2.7.5 Snyltning med lokala trafikmedel

Lokala trafikföretag har i likhet med SJ ansett det nödvändigt och önskvärt att ersätta det straffrättsliga ingripandet mot "tjuvåkning" med andra åtgärder. I bl. a. de största städerna tiUämpas därför ett system som innebär att en särskild kontroUavgift tas ut när en resande anträffas utan giltigt färdbevis.

Stockholms lokaltrafik

Systemet med kontrollavgift infördes vid AB Stockholms lokaltrafik (SL) den 1 december 1957 och har stöd i av länsstyrelsen utfärdade ordningsstadgar för spårvägs- och busstrafiken inom Stockholms län och för tunnelbanetrafiken i Stockholm. Enligt kungördseii den 12 decem­ber 1973 nr 440, har länsstyrelsen lämnat vissa föreskrifter om beford-ringsavgifterna. Äv dessa framgår bl. a. att den som vid kontroll inte kan förete giltigt färdbevis får påföras en förhöjd färdavgift. Denna utgör 10 kr. i sådana fall då färdsträckan överskridits i förhål­lande tUl vad uppvisat färdbevis anger men där avgiften för den sålun­da tillkommande färdsträckan understiger 2 kr. 50 öre är den aktuella avgiften högre och utgör då liksom i fall då trafikanten helt saknar färd­bevis 20 kr. Endast om trafikant kan lämna en tillfredsställande förkla­ring till att han inte kunnat förete giltigt färdbevis, skall den särskUda avgiften ej tas ut.

KontroUen vid SL utövas av särskilt utbildad personal. Under år 1970 kontrollerades 2 % av det totala antalet trafikanter och inkasse­rades ca 300 000 kr. i kontrollavgifter.

Kontrollgruppens personal har inte till uppgift att söka bedöma om de enskilda resenärer som påträffas vid kontrollerna gör sig skyldiga till bedrägeri eller snyltning. Kontrollanterna skall endast avgöra om färdbeviset är gUtigt eller ogUtigt. Saknas färdbevis eller är det uppvi­sade beviset ogiltigt skall kontrollavgift erläggas. Denna skall inte be­traktas som någon straffavgift utan utgör en förhöjd färdavgift. Om trafikanten kan uppge tillfredsställande förklaring tUl att han saknar gUtigt färdbevis (t. ex. bristande lokalkännedom) avstår man från att ta ut kontrollavgiften. Endast i fall då det kan misstänkas att förfaran­det satts i system (t. ex. genom att resenären plockat upp bortkastade, redan begagnade biljetter och använder dem för nya resor eller företer förfalskade bUjetter eller s. k. 70-kort) eller om det är fråga om annat allvarligare missbruk, överlämnas ärendet till polisen.

Förmodligen torde en mycket stor del av de fall som leder tUl att kontrollavgift tas ut inte fylla rekvisiten för brottslig gärning. Området för polisanmälan blir därför snävt avgränsat. Vidare synes den allmän­na uppfattningen vara att sådan anmälan i de allra flesta fall kan und­varas även om förutsättningar .finns för straffrättsUgt ingripande. Kon­trollavgiften kommer i dessa faU att ersätta straffet.

 

Prop. 1975/76:148                                                   32

Andra trafikföretag

Bland andra trafikföretag som infört systemet med kontrollavgift kan nämnas Göteborgs spårvägar. I dess av länsstyrelsen fast­ställda taxa finns intagen en föreskrift enligt vUken "resande, som vid kontroll påträffas utan giltig färdbiljett eller annat giltigt färdbevis må avkrävas en särskild avgift — kontroUavgift — vilken berättigar till fortsatt resa med samma vagn längst till linjens ändhållplats. Kontroll­avgiften skall utgöra 10 kr. för den som vid kontroll visas ha åkt längre än bUjetten medger och 30 kr. för den som i övrigt saknar gUtigt färd­bevis. En expeditionsavgift av 5 kronor skall erläggas då kontroUavgif-ten ej betalas i omedelbar anslutning tUl resan."

Kontrollen vid Göteborgs spårvägar utförs av personal som utbildas internt   inom   företaget.   Under   år   1971   kontrollerades   sammanlagt

1  298 406 passagerare. Äv dessa saknade 21 851 — dvs. 1,68 % av de kontroUerade — giltigt färdbevis. KontroUavgift om 10 kr. krävdes i

2  219 fall och en avgift om 30 kr. i 19 632 fall. Av de personer som sålunda avkrävdes kontroUavgift under året kunde eller ville 16 706 inte betala kontant. Av dem har 4 426 (26,5 %) betalat efter krav, i 2 989 faU (17,9 %) har kravbrevet returnerats, 8 822 (52,8 %) har un-deriåtit att betala, 310 faU (1,8 %) har skrivits av och 159 (1,0 %) har i efterhand uppvisat kort, varigenom företaget avstått från att ta ut av­giften.

Enligt överenskommelse som träffats mellan Göteborgs spårvägar, och polisens bedrägerirotd skall polisanmälan för bedrägligt beteende ske endast i sådana fall, då resande under de två senaste åren vid minst sex restillfällen ertappats utan gUtigt färdbevis av kontrollant.

Enligt taxebestämmelserna för Malmö lokaltrafik gäller att resande, som saknar giltigt färdbevis och inte kan ange godtagbara skäl därtUl, skall lösa en kontrollbiljett som dateras och undertecknas av trafikförman. Kontrollavgiften är 5 kr. Någon polisanmälan sker inte i dessa fall.

I Malmö är sålunda uttagandet av kontrollavgift begränsat till så­dana fall där trafikanten ej kan visa upp biljett. Däremot uttas inte kontrollavgift vid s. k. överåkning, dvs. när resanden åker längre än vad biljetten medger. Om en trafikant ertappas med sådan överåkning tar konduktören ut ny avgift för fortsatt resa.

Systemet med kontrollavgift har tUlämpats i Malmö sedan år 1968. Det förekommer sällan att sådan avgift tas ut. Däremot är det vanli­gare att ny avgift tas ut för överål:ning.

Vid Helsingborgs Trafikverk tillämpas den ordningen att man stiger på bussarna baktill och betalar färdavgiften framme hos föraren vid avstigningen. Om trafikanten därvid säger att han saknar pengar till betalning, får han lämna namn och adress tUl föraren. Han

 

Prop. 1975/76:148                                                   33

får sedan en blankett på vilken anges att betalning av färdavgiften skall ske till trafikexpeditionen inom 30 dagar. Om betalning ej sker inom denna tid, uttas en expeditionsavgift om 2 kr. jämte färdavgift. Om den resande krävts i civU ordning utan att göra rätt för sig kan saken anmälas till polis.

Det beräknas att ca 2000 personer om året underlåter att betala färd­avgiften i Helsingborg. Av dem betalar ca 1 600 utan krav. Omkring en tredjedel av de övriga som krävs uppger felaktig adress. Företagets förlust blir ca 800—900 kr. per år. Polisanmälan sker så gott som aldrig.

2.7.6 Andra typer av snyltning

Utöver de nu behandlade typerna av snyltning omfattar bestämmelsen om bedrägligt beteende enligt 9 kap. 2 § andra stycket BrB som tidiga­re nämnts även automatsnyltning, s. k. plankning och snyltning mot vissa andra serviceutövare, t. ex. tandläkare eller frisör.

Automatsnyltning

Försäljning med varuautomater har ökat kraftigt under de senaste decennierna, vilket bl. a. beror på genomförda strukturrationaliseringar inom handeln.

Automatsnyltning torde numera förekomma i relativt stor omfattning även om sådana brott sällan anmäls tUl polisen av den anledningen att förutsättningarna att klara upp dem i flertalet fall bedöms vara i det närmaste obefintliga.

På många håll upplever man emellertid automatmissbruket som ett allvarligt hot mot verksamheten. Så har t. ex. åtskilliga tobaksautomater tagits ned och det förekommer få nyinstallationer på grund av risken för bl. a. inbrott. Ändra varusortiment — t. ex. sanitetsvaror och pre­ventivmedel — säljs dock fortfarande i stor utsträckning genom auto­mat. På vissa håll har särskUda "automatshops" inrättats vari kunderna erbjuds en riklig sortering av matvaror och andra nyttigheter. Under senare år har andra typer av varuautomater med avancerad mekanik fått stor utbredning, t. ex. bensinautomater med sedelintag.

Särskilda problem medför sådana automater som tillhandahåller tjänster, t. ex. telefon-, gas- och elautomater. I många fall måste de lämnas utan tiUsyn och risken för missbruk anses vara stor.

Det förekommer relativt ofta att felaktiga mynt eller andra obehö­riga föremål används i parkeringsautomater. De förefaller dock som om det främst är i de största städerna som missbruket upplevs som ett problem av mera betydande omfattning. I Göteborg fick man vid töm­ningen av automater under första kvartalet 1972 in ca 1,6 milj. kro­nor vilket torde motsvara 3—4 miljoner mynt. Vid tömningen påträf­fades 24 000 poletter och främmande mynt. Användningen av poletter

3   Riksdagen 1975/76.1 saml. Nr 148

 

Prop. 1975/76:148                                                                 34

anges ha ökat under senare år samtidigt som olika spelautomater kom­mit alltmera i bruk.

Gatukontoret i Stockholm har rapporterat betydande problem med automatmissbruket. Man räknar med att parkeringsautomater vid,töm­ning ger drygt 1 miljon kr. i månaden. På grund av att främmande mynt eller eljest obehöriga föremål, på: vilka det finns en rik provkarta, stoppas i automaterna uppgår förlusten till ca 12 000 kr. i månaden. Eftersom gatukontoret är i färd med att bygga om alla automater till sådana med enbart enkronasinkast, befarar kontoret att missbruket med metallplåtar av enkronasstorlek kommer att ytterligare accentueras.

Plankning

Man torde kunna utgå ifrån att s. k. plankning in på nöjesfält, idrotts­platser osv. främst förekommer bland barn och ungdom medan vuxna människor mindre säUan gör sig skyldiga till denna form av snyltnings­brott.

Det torde vidare stå klart att upptäckten av ett plankningsfall numera mycket sällan leder tiU polisanmälan, åtminstone inte i storstäderna. Den normala åtgärden bUr i stäUet att den som svarar för ordningen nöjer sig med att avvisa vederbörande från lokalen eller området, om något ingripande överhuvudtaget anses erforderligt. I den mån det blir fråga om poUsanmälan torde snyltningen i allmänhet vara förenad med annat brott, t. ex. fylleri eller våldsamt motstånd i samband med gri­pandet.

Snyltning mot vissa särskilda yrkesutövare

Till denna form av snyltning har som tidigare nämnts hänförts vissa andra fall som innebär att någon underlåter att göra rätt för sig efter att ha tillgodogjort sig viss behandling, tjänst e. d., som lämnats under förutsättning av kontant betalning. Det normala torde vara att den som utför tjänsten (t. ex. tandläkare eller frisör) medger kredit, om betalning inte kan erlägggas omedelbart och att fordringen därefter bevakas på civUrättslig väg. Troligen är de flesta människor ej heller medvetna om att underlåtenhet att betala i dessa fall kan leda till straff­rättsliga påföljder.

Såvitt brottmålsutredningen har kunnat utröna förekommer det ytterst sällan alt fall av denna typ blir polisanmälda.

2.7.7 Polisens handläggning av snyltningsbrott

Snyltning hör som tidigare nämnts under allmänt åtal och enligt gällande bestämmelser är polisen därför i princip skyldig att inleda förundersökning så snart anledning förekommer att anta att ett sådant brott har blivit begånget. I de flesta fallen är det genom en anmälan

 

Prop. 1975/76:148                                                   35

från målsäganden som snyltningsbrottet kommer till polisens känne­dom.

Av vad som tidigare anförts framgår att frågan huruvida polisanmä­lan skall ske ofta blir beroende av målsägandens diskretionära pröv­ning. I sådana fall då anmälan gjorts i omedelbar anslutning tUl brottet torde man därför i regel kunna utgå ifrån att den misstänkte, som vägrat eller inte kunnat betala för sig, av målsäganden bedömts ej vara kreditvärdig. I fall åter då anmälan skett skriftligen i efterhand kan det vidare förutsättas att målsäganden ofta först gett den misstänkte möjlighet att självmant betala vUket dock inte lett till resultat.

Vad angår polisens agerande efter det att en brottsanmälan gjorts har brottsmålsutredningen ej vunnit någon enhetiig linje i polisens handlingssätt. På vissa håll tillämpas sålunda strikt den linjen att polis­anmälan alltid skall tas upp och ärendet ha sin gång, oavsett om saken görs upp mellan parterna. På andra håll däremot har en betalning i efterhand ofta ansetts motivera att ärendet skrivs av.

Det sistnämnda tillvägagångssättet tycks bl. a. användas i de största städerna där polisen av praktiska skäl ansett sig böra förenkla hand­läggningsrutinen vid mindre lagöverträdelser.

Inom vissa polisdistrikt anser sig polisen kunna gå ännu längre i informell handläggnmg av anmälda brott av ifrågavarande slag. När en anmälan kommer in till polisen görs sålunda till en början bara en minnesanteckning därom varefter man väntar med att registrera ärendet till dess man konstaterat, att den anmälde inte betalat för sig i efter­hand. Polisen kan på detta sätt "ligga på" en anmälan i flera dagar. I aUmänhet tar målsäganden sedermera kontakt med poUsen och med­delar att betalning ägt rum men det förekommer också att polisen icke medverkar till att en uppgörelse skall komma till stånd. Så snart det i ett enskilt fall står klart att målsäganden inte längre har något an­språk, rivs minnesanteckningen och anmälan kommer aldrig in i krimi­nalstatistiken. Visar det sig emeUertid efter en tid att skulden förblivit oreglerad, diarieförs anmälan och brottet utreds i vanlig ordning.

Några uppgifter om hur vanligt nyss skildrade förfaringssätt med en vilande anmälan är finns inte, men sannolikt praktiseras det på många håll med målsägandenas goda minne. Hotet om straffrättsliga åtgärder kan vara ett effektivt påtryckningsmedel då det gäUer att förmå gärningsmannen att göra rätt för sig och detta hot måste bli särskilt påtagligt, om anmälan hålls vilande på polisstationen. Orsaken tUl att polisen i vissa fall agerar på detta informella sätt torde främst ha sin grund i praktiska hänsyn men kan sannolikt tiU en del även sökas i uppfattningen att en underlåten betalning som rättas i efter­hand knappas-t kan betraktas som ett brott.

I och med att en polisanmälan tas upp, inleds förundersökningen. Erfarenheten visar att den misstänkte i relativt stor utsträckning för-

 

Prop. 1975/76:148                                                    36

nekar snyltningsbrott under förundersökrungen. För att ett sådant brott skall anses föreligga måste visas dels att de objektiva rekvisiten är upp­fyUda (begagnandet av nyttigheten, tillhandahållandet mot kontant be­talning, underlåtenheten att betala) dels att gämingsmarmen haft snylt-ningsuppsåt.

Invändningarna från den misstänktes sida gäller ofta sistnämnda sub­jektiva rekvisit. Det förekommer sålunda inte sällan att den nuss-tänkte gör gäUande att han hela tiden avsåg att göra rätt för sig men att han vid betalningstillfället upptäckte att han glömt eller tappat plånboken, ej hade pengar innestående på checkkontot e. d. Om den som gör sådana invändningar dessutom kan visa att han kan skaffa fram pengar och göra rätt för sig, anses det vara svårt att styrka brottsupp­såt. Det torde därför i förevarande fall finnas relativt stort utrynime för avskrivning av anmälda snyltningsbrott.

I en undersökning som företagits angående hoteU-, restaurang- och taxibedrägerier i Stockholm år 1967 hade ett urval av 540 inkomna an­mälningar om sådana brott granskats. Av undersökningen framgår att poUsen klarade upp 434 fall (80,4 %). Av dessa blev 84 (19,4 %) av-. skrivna under förundersökningen. I 64 fall (76,2 %) hade beslutet före­gåtts av friviUig betalning, i 12 fall (14,3 %) hade betalning ej erlagts och i 8 faU (9,5 %) saknades uppgift om eventueU betalrung.

Betydligt högre andel avskrivna fall redovisas från Malmö enligt en där gjord undersökning "Snyltningsbrottens behandling inom Malmö polisdistrikt".2 Av 311 anmälningar om hotell-, restaurang- och taxi­snyltning år 1967 klarades 217 upp. Av dem hade 135 (62 %) skrivits av under förundersökningen. Det framgår också att avskrivningsbeslu­ten i stor utsträcknmg här haft samband med att den misstänkte gjort rätt för sig i efterhand. I 65 av 69 avskrivna taxisnyltningar har den misstänkte sålunda betalat körlegan hos polisen, varefter ärendet skrivits av med anteckning att brott ej förelegat. Motsvarande har gällt 43 av 46 avskrivna anmälningar om restaurangsnyltning.

De skUlnader som de gjorda undersökningarna visar mellan för­håUandena i Stockholm och Malmö kan eventuellt ha sin förklaring i att man vid stockholmspolisen i större utsträckning försöker klara upp saken utan att polisanmälan registreras, varför antalet formella av­skrivningsbeslut blir mindre. Det kan även förhålla sig så att polisen i Stockholm i högre grad överlåter åt åklagarna att meddela avskriv­ningsbeslut.

2.7.8 Åklagarens handläggning av snyltningsbrott

Vid de sammanträden som brottmålsutredningen haft med åklagar­myndigheter har man från åklagarhåll uppgivit att det inte sällan är

1 "Stockholmsundersökningen", se nedan s. 39.

= Ryfors, Snyltningsbrottens behandling inom Malmö polisdistrikt. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet.

 

Prop. 1975/76:148                                                   37

svårt att styrka snyltningsuppsåt. Detta gäller i synnerhet i sådana fall då den misstänkte förnekar snyltningsuppsåt och det utreds att han i efterhand gjort rätt för sig. Ett annat fall kan vara att den misstänkte t. ex. varit i sällskap med andra personer på restaurang och uppgivit att någon av de övriga i sällskapet sagt att han skall betala notan.

Erfarenheten visar sålunda att åklagaren ofta inte anser sig kunna lämna sådana förklaringar utan avseende, i varje fall om invändningar­na inte helt kan antas sakna grund, samt att det har betydelse för hans bedömning i vad mån den misstänkte haft ekonomiska möjligheter att göra rätt för sig. Detta förhållande torde i sin tur leda till att de per­soner som efter avslutad förundersökning åtalas för hotell-, restaurang-och taxisnyltning tUl stor dd är sådana som lever under oordnade för­hållanden, uppvisar tidigare kriminalitet och är medellösa, omständig­heter som ensamma eller sammantagna anses tala mot den misstänktes uppgifter att han handlat utan snyltningsuppsåt.

I de fall då åklagaren funnit att brott föreligger Och att någon skä­ligen kan misstänkas för att ha förövat detta skall han alltså om till­räckliga skäl för åtal föreligger som regel väcka åtal mot den misstänkte. Som tidigare nämnts har åklagaren emeUertid möjlighet att meddela åtalsunderlåtdse enligt vissa lagbestämmelser. Av kriminalstatistiken för år 1970 (Kruninalstatistik 1970 del 2 Domstols- och åklagarstatistik) framgår även att åklagarna i nära en fjärdedel av antalet avgjorda fall begagnat sig av möjligheten av åtalsunderlåtdse för brott mot 9 kap. 2 § BrB (sålunda även i andra fall än snyltning).

Äv den tidigare lämnade redogörelsen för gällande rätt framgår också att åklagaren i förevarande fall har möjlighet att utfärda ett strafföreläggande i stället för åtal inför domstol. Gjorda undersökningar visar emellertid att institutet strafföreläggande i praktiken bara tUl-. grips i begränsad omfattning när det gäller snyltningsbrott. Anledningen härtill torde vara att en stor del av dem som är misstänkta för snylt­ning förnekar brott, varför de sannolikt inte heller är beredda att god­känna ett föreläggande. Andra skäl kan vara att målsäganden för ta­lan om enskilt anspråk, vilket utesluter en tillämpning av institutet, eller att åtalet omfattar även andra brott än den aktuella snyltningen.'

Det normala torde sålunda vara att åklagaren i de fall då han finner att brottet bör beivras väcker åtal vid domstol. Strafföreläggande an­vänds i stort sett endast då brottet avser plankning, tjuvåkning eller mindre taxisnyltning.

2.7.9 Domstolens avgörande

Som framgår av föregående redogörelse är det antal uppklarade snyltningsfall som når domstol starkt reducerat genom en fortiöpande avtrappning. Av stockholmsundersökningen framgår sålunda att en­dast omkring hälften av de i undersökningen ingående polisanmälda

 

Prop. 1975/76:148                                                    38

snyltningsbrotten blir lagförda. Denna lagföring sker som tidigare nämnts som regel genom att åtal väcks vid domstol. Resultatet av malmö­undersökningen visar en ännu krjiftigare nertrappning. Av 319 anmälda brott kunde 217 klaras upp. 135 skrevs av hos polisen och 82 överläm­nades tUl åklagaren. Endast 34 av dem ledde tUl lagföring och dom.

Vilken typ av påföljd som är mest förekommande vid snyltnings­brott framgår av en av brottmålsutredningen gjord och i betänkandet (SOU 1971: 10) Snatteri redovisad undersökning av avdömda fall av snatteri, bedrägligt beteende och undandräkt år 1968. Denna under­sökning tog sikte på sådana personer som enbart dömts för ett eller flera mindre förmögenhetsbrott eller sådant brott i kombination med annat rent bötesbrott. Undersökningen visade att 791 personer dömts för enbart bedrägligt beteende (varav 576 avsåg snyltnmg), 2 för be­drägligt beteende jämte undandräkt och 153 för bedrägligt beteende (varav 103 avsåg snyltning) jämte annat bötesbrott, sammanlagt alltså 946 fall. Av de 679 personer som dömdes för snyltning fick 3 fängelse, 1 skyddstillsyn och 10 överlämnades till särskUd vård. I 41 fall tiUämpa­des 34 kap. 1 § BrB (dvs. domstolen förordnade att tidigare ådömd på­följd skulle avse även det nu aktuella brottet). Övriga dömdes till böter.

Undersökningen visar att snyltningsbrott regelmässigt uppfattas som ett bötesbrott, i varje fall om det med hänsyn tUl värdet och övriga omständigheter bedöms endast som bedrägligt beteende. Åtalet kan emellertid, vilket inte sällan är fallet, omfatta även andra brott än snyltning varvid andra påföljder än böter blir vanliga.

I den tidigare nämnda stockholmsundersökningen påvisades att av 190 ådömda hotell-, restaurang- och taxibedrägerier föranledde 22 % fängelse, 19 % skyddstillsyn, 4 % internering, 13 % överlämnades tUl särskild vård, 2 % villkorlig dom samt 41 % böter. Det framgick emel­lertid också att i endast 63 av de avdömda faUen (33,2 %) var snylt­ningsbrottet inte förenat med annat brott.

Av det redovisade siffermaterialet framgår sålunda att de snylt­ningsfall som avgörs av domstol i stor utsträckning begås av personer med annan kriminell belastning. Detta torde också vara en bidragande orsak till att gärningarna just i dessa faU lett tUl rättegång.

2.8 Några uppgifter om förövarna av snyltning

2.8.1 Informationskällor

TUl en början måste konstateras att de upplysningar om personerna bakom snyltningsbrotten som kan hämtas ur den allmänna krimuial-statistiken är mycket knapphändiga. Närmare informationer om snylt-ningsklientdet måste därför söka:> ur andra källor. Av mtresse i detta avseende är därvid de undersökningar av snyltningsbrotten som under

 

Prop. 1975/76:148                                                   39

senare år gjorts vid de juridiska fakulteterna inom ramen för s. k. för­djupade studier och som redovisats i form av uppsatser. Bland dessa återfinns den tidigare omnämnda stockholmsundersökningen. Även om denna undersökning får antas ha utförts på ett från statistisk-so--ciologisk synpunkt betryggande sätt måste emellertid vissa reservationer göras.

För det första kommer — som tidigare påvisats — åtskiUiga fall av snyltning aldrig till polisens kännedom eftersom målsäganden själv klarar upp saken eller av olika skäl underlåter att göra någon polisanmä­lan. Detta medför att man på goda grunder kan anta att tUlgängliga uppgifter om de snyltare som polisanmälts och lagförts inte är repre­sentativa för det verkliga klientelet av snyltare. Som tidigare framhål­lits förekommer här en utpräglad sdektionsprocess, enligt vUken gär­ningsmannens ekonomiska och sociala viUkor har en avgörande bety­delse för frågan, om det inträffade skall leda till straffrättsliga åtgärder.

Vidare bör framhållas att den refererade undersökningen avser för­hållandena i Stockholm och att det inte kan uteslutas att situationen är något annorlunda på andra orter eUer att det i övrigt förekommer lokala variationer i fråga om klientelets sammansättning.

Ytterligare en reservation bör göras i fråga om utvärderingen av det sålunda insamlade materialet. Det avser i huvudsak hotell-, restaurang-och taxifallen medan motsvarande uppgifter när det gäller övriga ty­per av snyltning i stort sett saknas. Det framstår vidare som saimolikt att de data som hänförs till hotell-, restaurang- och taxisnyltare inte utan vidare kan appliceras på sådana personår som t. ex. gör sig skyl­diga till tjuvåkning eller plankning.

2.8.2 Skadans värde vid snyltning

Av den tidigare nämnda stockholmsundersökningen framgår att i de fall, då den misstänkte åtalats och dömts för brottet (190 fall) eUer meddelats åtalsunderlåtdse (20 faU) ligger det värde som gär­ningen avser i drygt 50 % under 200 kr. vid hoteUsnyltning, i drygt 50 % under 50 kr. vid restaurangsnyltning och i närmare 75 % under 20 kr. vid taxisnyltning.

Trots att snyltningsbrotten sålunda i flertalet fall avsett jämförelse­vis små belopp visar undersökningen att de som dömts för brottet till 94 % saknat möjlighet att betala för sig vid anmälningstillfället och att endast en liten del av dem (4,3 %) betalat under tiden fram tUl domen. Möjlighet att betala har däremot flertalet av de personer haft mot vilka brottsanmälan inte lett till fällande dom, därför att målet avskrivits under eller efter förundersökningen eller på grund av att åtalet ogillats.

' Ömström, Hotell-, restaurang- och droskbedrägerier anmälda i Stockholm 1967. Kriminalvetenskapliga institutet vid Stockholms universitet.

 

Prop. 1975/76:148                                                   40

I det föregående har också visats att dessa personer ej sällan gjort rätt för sig efter det att polisanmälan ingetts.

Att de avdömda snyltnuigsbrotten i regel avsett så ringa ekonomiska värden kan, i betraktande av att så få av de dömda gjort rätt för sig i efterhand — varigenom åtal sannolikt ofta skulle ha kunnat undvikas — tas som ytterligare ett tecken på att de som hamnar inför domstol till stor del tillhör ett socialt handikappat klientel.

2.8.3 Uppgifter angående personerna

Stockholmsundersökningen visar att av 164 personer, som dömts för hotell-, restaurang- och taxisnyltning år 1967, hade 139 (84,8 %) gjort sig skyldiga till endast ett sådant brott. Dessa personer hänförs i det-följande tiU grupp I. De övriga personerna som dömts för mer än ett snyltningsbrott hänförs till grupp II.

I fråga om könsfördelningen framgår att närmare en femtedel av de dömda snyltarna i båda grupperna är kvinnor, alltså en ganska normal fördelning vid förmögenhetsbrott.

Beträffande åldersfördelningen gäller att något mer än en femtedel av de dömda i grupp I var under 25 år, drygt en tredjedel över 40 år varav mer än hälften mellan 40 och 50 år. Här föreligger alltså en klar förskjutning mot högre åldrar. Antalet personer under 20 år är i båda grupperna ca 8 %.

Enigt den allmänna befolkningsstatistiken gäller i fråga om civil­stånd att ca 2/3 i åldrarna över 15 år är gifta, drygt 1/4 ogifta samt resten änklingar/änkor och skilda. I stockholmsundersökningen saknas uppgift om civilstånd beträffande drygt en fjärdedel av personerna i grupp I. Om man enbart tar med de fall där säkra uppgifter lämnats om civUståndet blir andelen ogifta 53,9 % och frånskilda 28,4 % medan endast 15,7 % är gifta. Av särskilt intresse är att notera den påfallande höga andelen av ogifta och frånskilda. Det kan i detta sammanhang nämnas att en undersökning av den sociala situationen hos dem som omhändertagits och döms för fylleri år 1959 visat att endast 27 % var gifta.i

Stockholmsundersökningen visar även att andelen utiändska med­borgare är påfallande låg. I grujpp I är 8,6 % utlänningar, varav hälften från Danmark, Norge och Finland. I grupp II är andelen utlänningar 16 %, samtiiga från nämnda nordiska länder. Det kan emeUertid icke uteslutas att t. ex. hotellen jämförelsevis ofta avstår från att polis­anmäla utiändska medborgare vilka kan antas ha lämnat landet, varige­nom åtgärden bedöms vara meningslös.

I fråga om yrke och anställning visar stockholmsundersökningen att närmare 50 % är arbetare, 17,7 har serviceyrken, 11 % är tjänste­män samt övriga är studerande, har kostnärliga eller andra arbeten.

1 Bot dier böter, dd 2 (SOU 1968: 56).

 

Prop. 1975/76:148                                                   41

Det framgår emellertid också att en betydande del (41 % i grupp 1 och 64 % i grupp II) vid det aktueUa tillfället betraktar sig som arbets­lösa medan 38,1 % resp. 16,0 % uppger fast anställning, 10,1 % resp. 2 % är hemmafruar, pensionärer eller studerande samt övriga beteck­nar sig som egna företagare eller tUlfällighetsarbetare.

Det måste i detta sammanhang poängteras att nu redovisade data angående yrke och anställning bygger på de misstänktas egna uppgif­ter vid polisförhören och därför inte kan sägas utföra ett helt tillför­litligt material. Det är sålunda en allmän iakttagelse att den som hörs vid polisförhör inte sällan lämnar oriktiga uppgifter om sin sys­selsättning och aktuella situation — i synnerhet om det såsom i nu aktuella sammanhang kan antas ligga i hans eget intresse att dölja det verkliga förhåUandet.

Även i fråga om bostadsförhållandena föreligger rätt betydande skill­nader mellan de båda grupperna. I grupp I har närmare hälften egen bostad och en tredjedel är inneboende eUer bor hos föräldrar. Endast en tiondel säger sig sakna bostad. I grupp II däremot är antalet inne­havare av egen bostad, inneboende eller personer som saknär bostad lika fördelat.

2.8.4 Sambandet mellan snyltningsbrott och alkoholpåverkan

Av stockholmsundersökningen framgår att över hälften av de per­soner som begår restaurang- och taxisnyltning är påverkade av alkohol och/eller annat berusningsmedel vid brottstillfäUet.

Ej sällan är berusningsgraden så hög att snyltaren omhändertas för fylleri. Detta gäller enligt stockholmsundersökningen 18 av 42 beru­sade restauranggäster (23 % av samtiiga för restaurangsnyltning döm­da personer). I fråga om taxisnyltarna förekommer 8 fall av fylleri bland 45 berusade personer. Att antalet här relativt sett är lägre än vid restaurangsnyltning bör bl. a. ses mot bakgrund av att övervägande an­talet fall av restaurangsnyltning (87 %) äger rum på restauranger med fuUständiga utskänkningsrättigheter, 10,3 % sker på restauranger med vinrättigheter och endast 2,6 % på restauranger utan rättigheter.

Uppfattningen att det råder ett klart samband mellan å ena sidan restaurang- och taxisnyltning samt å andra sidan alkohol och/eller annan berusning har enligt brottmålsutredningen verifierats av företrä­dare för restaurang- och taxinäringen. Däremot anses det vara mindre vanligt att den som gör sig skyldig till hoteUsnyltning är alkoholpåver-kad. Det anses aUmänt inom branschen att sådana personer som smiter från hotellnotan skiljer sig från dem som gör sig skyldiga till restau­rang- och taxisnyltning. Den "typiske hoteUsnyltaren" uppträder världs­vant och ger sken av stor säkerhet. Till skillnad från restaurang- och taxisnyltarna förövar han ej sällan brottet tiUsammans med annan. Detta bestyrks av stockholmsundersökningen enligt vilken 43,5 % av

 

Prop. 1975/76:148                                                   42

hoteUsnyltarna, 25,6 % av restaurangsnyltarna och 12,7 % av taxi­snyltarna begått brottet tillsammans med annan. Vidare visar under­sökningen att endast en av 46 dömda hoteUsnyltare enligt polisutred­ningen varit påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel vid brotts­tillfället. Det bör dock i detta sammanhang nämnas att det är ganska vanligt att hotellen väntar med att polisanmäla upptäckta fall av snylt­ning tills de själva misslyckats med att på egen hand driva in sin fordran. Det första polisförhöret kommer därför i många fall att äga rum relativt lång tid efter det att brottet förövats i motsats till vad som gäller beträffande restaurang- och taxisnyltning där förhöret nästan alltid sker omedelbart i samband med gripandet eller så snart den miss­tänkte nyktrat till.

2.8.5 Kriminell belastning

Stockholmsundersökningen visar att ett utmärkande drag hos snylt-ningsklientelet är dess mycket höga krimineUa belastning. Närmare 75 % av dem som hänförs till grupp I förekommer i kriminalregistret (36 % har mer än fyra tidigare domar). Äv det klientel som hör tiU grupp II förekommer 88 % i kriminalregistret (56 % har mer än fyra tidigare domar).

Äv undersökningen framgår att närmare hälften av de dömda är antecknade i kriminalregistret för 10 brott eUer flera. Mer än en fjärde­del har dömts för 20 brott eller flera. En jämförelse mellan de båda grupperna visar att de som tillhör grupp II har avsevärt högre belast­ning än de som ingår i den andra gruppen.

2.9 Brottmålsutredningens förslag

2.9.1 Allmänna överväganden

Utredningen har lagt vissa allmänna kriminalpolitiska överväganden tUl grund för sina reformförslag. Enligt utredningens mening framstår det som en viktig uppgift inom modern kriminalpolitik att avgöra vad som egentligen skall vara brott och medföra straff. En begränsning av straffrättens roll i vårt nutida expanderande samhälle ter sig alltmer nödvändig. Rättsvårdens resurser måste i ökad utsträckning koncen­treras tUl allvarligare brott. Andra åtgärder än straff kan också visa sig lämpligare och mera verkningsfuUa. Mot denna bakgrund är det nödvändigt att samhällets rättsvårdande resurser utnyttjas på ett effek­tivt sätt. Det är menar utredningen inte realistiskt att tro att resur­serna räcker till för ingripande mot alla gärningar som belagts med straff utan verksamheten måste framför allt koncentreras tUl den all­varligare brottsligheten. Det bör vara en uppgift för de högsta be­slutande politiska organen att dra upp allmänna riktlinjer för resur­semas fördelning.

 

Prop. 1975/76:148                                                   43

Brottmålsutrediungen har också angett som sin principiella uppfatt­ning att det inte kan vara samhällsorganens uppgift att ta upp, utreda och lagfora varje överträdelse på förmögenhetsbrottens område, oav­sett brottsföremålets värde och skadans omfattning. Det måste även ställas vissa krav på den, vars intresse angrips. En viss aktivitet för att förhindra brott bör sålunda vara en medborgerlig angelägenhet. Denna brottsförebyggande verksamhet bör bl. a. ta sikte på att be­gränsa de brottstillfällen som kan skapas genom utbjudandet av varor och tjänster.

Enligt utredningen kan den nödvändiga begränsningen av straffrät­tens roll i samhäUet ske på olika vägar. Ett sätt är att upphäva gäl­lande straffbud. Man kan därvid tänka sig att straffbarheten helt upp­hör utan att straffet ersätts med andra reaktionsformer. Upphävandet av straffbudet om sabbatsbrott anges som ett exempel härpå. Det är också möjligt att straffstadgandet ersätts med föreskrifter om andra offentligrättsliga eller civila sanktioner, t. ex. avgifter, varning, indrag­ning av förmåner eller att sociala, åtgärder sätts in i stället för straff (omhändertagande för vård eller behandling). Brottmålsutredningen pekar på att åtskilliga förslag som avser att på detta sätt ersätta straf­fet med andra reaktionsformer har lagts fram under senare år, t. ex. i fylleristraff utredningens betänkande (SOU 1968: 55) Bot eller böter och i parkermgskommitténs betänkande (SOU 1968: 18) Parkering. Utredningen erinrar i detta sammanhang även om den reform beträf­fande skattebrotten som trätt i kraft den 1 januari 1972 och som innebär att en administrativ sanktion, skattetUlägg, har införts och i fråga om mindre överträdelser ersätter straff.

EiUigt utredningens mening behöver den omständigheten att ett be­teende inte längre blir straffbart inte innebära att detta från mora­lisk synpunkt i fortsättningen också blir accepterat av medborgarna och detta inte ens om samhällsorganen helt avstår från ingripande mot ett sådant beteende.

Utredningen anför vidare att en begränsning av straffrättens roll även kan ske på så sätt att straffbudets tillämpning inskränks genom processuella åtgärder. Om man inte är beredd att upphäva straffbudet i dess helhet kan man i stället sätta en nedre gräns för straffbarheten, dvs. bestämma att något straffrättsUgt ingripande (polisutredning, åtal) inte skall förekomma, om denna gräns underskrids eller ställa upp ■vissa villkor för ett sådant avstående från ingripande.

Den centrala frågan i brottmålsutredningens betänkande har mot bakgrund av nyss redovisade allmänna överväganden blivit att under­söka förutsättningarna för en begränsning av straffbarheten vid vissa av de mindre allvarliga gärningar som nu faller under bedrägerikapitlet. Frågan leder enligt kommittén in på spörsmålet var gränsen skall gå mellan civilrätt och straffrätt i vad gäller ekonomiska dispositioner

 

Prop. 1975/76:148                                                   44

och underlåtenhet att uppfyUa betalningsförpliktelser. Även om man i dag övergett äldre tiders uppfattning att försumliga gäldenärer bör straffas eller sättas i "gäldstuga" för att de inte kan betala sina skulder, så finns det enligt utredningens mening onekligen en del relikter där­av kvar i lagstiftningen. Som ett exempel på att underlåtenhet att full­göra betalningsskyldighet under vissa betingelser är straffbar anför utredningen den nu aktuella bestämmelsen om bedrägligt beteende (snyltning) i 9 kap. 2 § andra stycket BrB.

Brottmålsutredningen påpekar att det mot bakgrund av den restrik­tiva attityd som man numera aUmänt tycks inta tUl kriminalisering av underlåtenhet att fullgöra civilrättsliga förpliktelser från olUca håll har ifrågasatts om det är förenligt med nutida värderingar att behålla en ordning som innebär att snyltning är kriminaliserad. Det förefaUer också utredningen egendomligt att vissa näringsidkare genom denna kri­minalisering blir privUegierade i fråga om möjligheterna att få betalt för sina tjänster. Brottmålsutredningen pekar på många andra om­råden där en betalningsunderlåtelse från social synpunkt kan framstå som minst lika förkastlig men där motsvarande straffskydd saknas. Som exempel nämner utredningen underlåtenhet att betala fastställda underhållsbidrag eller arbetslöne:r.

2.9.2 Frågan om det särskilda straffskyddet för snyltning är motiverat

Brottmålsutredningen finner att den grundläggande frågan måste bli om det kan anses vara förenligt med nutida betraktelsesätt att straff­rätten skall användas som medd för att framtvinga betalning och att vissa näringsidkare och utövare av serviceverksamhet i detta syfte skall kunna engagera polis och andra rättsvårdande myndigheter."

Utredningen anser att gränsen för straffrättens tillämpnitig vid genom­förandet av ekonomiska dispositioner i civila rättsförhållanden gene rellt sett bör vara snäv. Konfliktsituationer som har sin grund i att ena parten underlåter att fuUgöra sin betalningsskyldighet bör nära nog alltid kunna lösas på civilrättsUg väg med användandet av de medel som där finns att tillgå.

Vidare anser utredningen att straffhotets betydelse i detta samman­hang har överskattats. För hotell-, restaurang- och taxinäringen gäller en bestämd ordning (tillhandahållandet av nyttighet mot att betalning sker omedelbart efter begagnandet) vUken är fast förankrad i folks med­vetande och ett avsteg från denna ordning torde aUtid upplevas som en avvikelse från normsystemet. Därvid'synes det enligt utredningens me­ning ha mindre betydelse om denna avvikelse är straffsanktionerad på annat sätt än som bedrägeri.

Det har ibland gjorts gällande att man utan det speciella straffskyd­det kunde behöva räkna med en ökning av olika typer av snyltning, främst hotell-, restaurang- och taxisnyltning och då specieUt inom de

 

Prop. 1975/76:148                                                   45

yngre åldersgrupperna. Brottmålsutredningen anser dock inte att risken för en sådan ogynnsam utveckling är särskilt stor, framför allt som straff­barheten för bedrägeri finns kvar. Enligt utredningen saknas anledning att tro att snyltningen som sådan blir accepterad i det allmänna rätts­medvetandet och man måste vidare även räkna med att berörda närings­idkare kommer att sätta in motåtgärder om detta visar sig erforderligt för att förhindra missbruk.

Enligt utredningen bör man nämligen inte bortse ifrån att de närings­idkare som det här främst är fråga om ibland aUtför lättvindigt utsätter sig för risk för förluster. Det finns t. ex. hotell som låter gäster bo kvar under långa perioder utan att de krävs på delbetalning vilket medför att de avslöjas som snyltare först sedan skadan uppgått till ansenliga belopp. Ändra exempel finner man inom taxinäringen, där det inte alls är ovanligt att förare även utför mycket långa körningar utan att kräva förskottsbetalning. I dessa och andra liknande fall ifrågasätter utred­ningen om risktagandet är av sådan art att det bör föranleda speciellt straffskydd. Man kan inte heller menar utredningen bortse ifrån att ser­veringspersonal inom restaurangbranschen ibland utsätter sig för onödigt stora risker genom att utan krav på delbetalning fortsätta att servera alkohol åt berusade gäster som kanske därmed sätts ur stånd att klara betalningen. Detsamma gäller taxichaufförer som utför körningar åt kraftigt berusade personer utan att först förvissa sig om att de kan be­tala. Utredningen anser inte att man kan försvara sådan oförsiktighet med att den är en nödvändig följd av nuvarande system. Om systemet är bristfäUigt måste detta kunna repareras. Utredningen efterlyser såle­des en avsevärt kraftigare satsning på den förebyggande verksamheten.

Mot bakgrund av den aUmänna kriminalpolitiska grundsyn som brott­målsutredningen tidigare gett uttryck för, intar utredningen den prin­cipiella ståndpunkten att något speciellt straff­skydd för vissa näringsutövares anspråk på be­talning inte är motiverat. Som allmän regel bör gälla att gränserna för straffbarhet på detta område bör bestämmas genom be­drägerirekvisiten.

2.9.3 Åtgärder för att förhindra snyltning

Brottsmålsutredningen framhåller att det bör finnas stora möjligheter att ändra på den ordning som f. n. råder inom vissa servicenäringar och därmed minska brottstillfällena. Enligt utredningens mening bör man se det som en primär uppgift för servicenäringarna att på detta sätt satsa på brottsförebyggande åtgärder.

Utredningen finner det vara av betydande brottspreventivt intresse att de aktuella servicenäringarna drivs på sådant sätt att tillfällena att smita från betalning blir så få som möjligt. Arbetet bör inriktas på att vinna allmän anslutning tUl sådana åtgärder som kan tänkas verka brottsföre-

 

Prop. 1975/76:148                                                   46

byggande men som ändå kan anpassas tUl systemet utan att relationen mellan näringsutövama och deras kundkrets blir störd. I detta hän­seende bör enligt utredningens mening ett centralt brottsförebyggande organ kunna spela en viktig roll.

Förskottsbetalning

Utredningen betonar att de brottsförebyggande åtgärderna på det om­råde som det nu är fråga om bör ta sikte på möjligheten att begränsa risken av förluster för näringsutiivåren. Det bör därvid vara möjligt att skapa förståelse för en ordning enligt vilken förskottsbetalning begärs i större omfattning än f. n.

Beträffande hotellnäringen anför utredningen som exempel på sådana åtgärder att gästerna i större utsträckning än f.n. åläggs att betala var tredje dag eller var vecka, att ett system med s. k. hotell­kuponger utnyttjas eller att en princip om betalning i förskott per natt används.

Vad gäller förskottsbetalning på restaurang anser utredningen att det bör finnas möjlighet att i större utsträcknmg begära "delbetal­ning", t. ex. särskUd sådan för den egentliga måltiden och särskild för efterföljande drycker och annan förtäring. Eftersom erfarenheten visar att restaurangsnyltning ofta har samband med alkoholberusning kan sannolikt åtskUliga fall av snyltning förhindras genom att man begränsar utskänkningen, tar betalt innan alkoholförtäringen nått viss grad, av­visar berusade gäster osv.

Beträffande taxisnyltning anför utredningen att förskotts­betalning generellt synes bÖra krävas då den beställda resan överstiger viss färdsträcka eller viss kostnad. En sådan ordning rekommenderas också av taxiförbundet men tillä:mpas sällan. Brottmålsutredningen på­pekar vidare att en taxLförare enligt gällande reglementen för taxinä­ringen under vissa förutsättningar kan vägra körning. Detta kan t. ex. ske om kunden är synbarligen berusad eller om denne inte vUl lämna begärt förskott.

En av anledningarna tUl att taxiförarna i dag i så liten utsträckning begagnar de möjligheter som finns att begära betalning i förskott torde enligt utredningens mening vara att en sådan begäran anses väcka olust och irritation hos kunderna. Brottmålsutredningen betonar därför att om man över huvud taget skall kunna vinna gehör för en sådan ordning, torde det vara nödvändigt att förarna kan hänvisa till centrala överens­kommelser inom branschen och gemensamma direktiv och rekommen­dationer.

Kontrollen

Enligt brottmålsutredningen bör hoteU-, restaurang- och taxinäringen ha möjlighet att på olika sätt övervaka att kunderna inte smiter från

 

Prop. 1975/76:148                                                   47

betalnmgarna. Genom hotdliggare kan personalen i receptionen få vissa uppgifter om hotellets gäster. En gäst som en gång gjort sig skyldig till snyltning blir därigenom uppmärksammad och torde inte ha möjlighet att på nytt ta ui på hotellet. EnUgt vad utredningen erfarit förekommer det också åtminstone i de större städema ett visst samarbete meUan ho­tellen enligt vilket de håUer varandra underrättade om vUka gäster som portförbjudits på ett stäUe på gmnd av snyltning. Utredningen nämner i detta sammanhang att man i Danmark har utarbetat ett särskUt sy­stem för denna kontroll. När ett hotell utsätts för snyltning liksom för vissa andra brott (stöld, checkbedrägeri osv.) skall det omgående per telefon eller telex sända in signalement och andra upplysningar till ho-tellvårdföreningens centralorganisation i Köpenhamn. Härifrån varnas hotellen i hela landet. Denna ordning uppges ha kommit till för att bl. a. förhindra att hoteUsnyltning sätts i system.

På restauranger och andra liknande näringsställen sköts kontrollen av gästerna främst av serveringspersonalen. Denna kontroll kan på vissa håll försvåras genom lokalemas disponering, utgångarnas belägen­het osv. Enligt utredningen bör det dock finnas förutsättningar att med olika medd öka personalens möjligheter att förhindra smitning.

Utredningen anser att det även inom taxinäringen bör finnas utrymme för särskUda kontrollåtgärder i brottsförebyggande syfte. Förutsätt­ningar bör finnas att utrusta bUarna på sådant sätt att passagerarna inte kan trycka upp dörren och msa från platsen, när bilen saktar in under pågående färd. Man bör kunna räkna med visst samarbete mellan taxi­förarna på en ort, varigenom sådana personer som gör sig skyldiga till snyltning kan räkna med att i fortsättningen bli speciellt uppmärk­sammade. Enligt vad utredningen erfarit vid sammanträde med repre-setanter för taxinäringen förekommer det att taxiförarna vid köming till vissa adresser konsekvent kräver förskottsbetalning.

Vad gäller snyltning med allmänna samfärdsmedd och plankning bör man enligt utredningen i stor utsträckning satsa på genereUa kontroll­åtgärder. SJ och lokala trafikbolag har också byggt upp egna kontroll-apparater. En samordning och vidareutveckling av denna verksamhet torde enligt utredningen bli ofrånkomlig i takt med fortsatt rationali­sering i form av personalbesparing, övergång till biljettautomater och obemannade vagnar osv.

Beträffande automatmissbruket anser utredningen att det kan över­vägas om inte centrala föreskrifter och anvisningar bör utfärdas för automathandeln, varvid speciellt de brottsförebyggande synpunkterna bör beaktas. Enligt kungörelsen (1948: 609) om typgranskning av auto­matapparater skall vissa automater som avses i 2 § 6) butiksstäng-ningslagen vara till typen godkända av statens institut för folkhälsan efter samråd med statens provningsanstalt. EnUgt utredningen är det möjligt att denna typgranskning skulle kunna ges vidgad tillämpning.

 

Prop. 1975/76:148                                                   48

Brottmålsutredningen betonar att avsikten med den nyss redovisade genomgången bara varit att ge erempel på sådana åtgärder som skulle kunna sättas in för att motverka att systemet missbmkas. Åtgärderna bör i första hand bygga på frivillig medverkan från näringsutövarnas sida. Enligt utredningen är det emellertid dessutom önskvärt att ett centralt brottsförebyggande organ utfärdar rekommendationer och an­visningar, som bygger på empiriskt material och på tekniskt utveck­lingsarbete på detta område. Eftersom åtgärderna är av allmänt intresse kan man menar utredningen föirvänta sig en bred uppslutning kring dem från berörda näringsidkares sida.

2.9.4 Ingripanden mot upptäckta fall av snyltning

Brottmålsutredningen har sålunda föreslagit en ordning som i princip innebär att olika typer av snyltning i stor utsträckning skall kunna mötas med allmänt brottsförebyggande åtgärder och att snyltning endast blir straffbart som bedrägeri. Utredningen anser emellertid att den om­ständigheten att snyltning vanligen täcks av straffbarhetsrekvisiten för bedrägeri inte utan vidare bör medföra att ansvar skall utkrävas för detta brott. I den praktiska tillämpningen av bedrägeribestämmdserna i snyltningsfall bör man enligt utredningen räkna med en restriktivare linje. Utredningen anser att som allmän regel bör gälla att det i första hand är de allvarligare fallen av snyltning (där värdet inte är ringa, där gärningsmannen visat särskild förslagenhet, satt snylt­ning i system osv.) som bör föranleda straffrättsUgt ingripande. Från dessa synpunkter behandlar utredningen de nu förekommande typerna av snyltning.

Hotell-, restaurang- och taxisnyltning

Brottmålsutredningen anser att de fall som från allmän synpunkt kan anses speciellt straffvärda, nämligen de där en person som helt saknar betalningsmöjlighet förmår en annan att tUlhandahålla viss nyttighet under sken av att betalning skall erläggas kontant men sedan avviker utan att göra rätt för sig, så gott som aUtid torde kunna bedömas som bedrägeri. Redan de faktiska omständigheterna att bestäUaren saknar pengar vid beställningen samt att han smiter från betalningen visar att han från början handlat med bedrägeriuppsåt.

Även i andra fall än smitning kan man enligt utredningen räkna med att hotell-, restaurang- elle:r taxiidkare i aUmänhet har skäl att misstänka bedrägeri och handla därefter. I så faU kommer prövningen huruvida gärningen fyller strafftiarhetsvillkoren för bedrägeri eller ej att ske först på polis—åklagarnivå.

Utredningen anser vidare att den som drabbas av sådan hotell-, restaurang- eller taxisnyltning, som enligt tidigare definition inte kan räknas tUl de allvarligare fallen utan endast som rmga brott, i första

 

Prop. 1975/76:148                                                   49

hand bör försöka klara upp saken utan straffrättsUgt ingripande. Detta kan enligt utredningen praktisikt ordnas genom att vederbörande får underteckna en betalningsutfästelse, vilken gäller som skriftligt fordrings­bevis. Utredningen uttalar att det därvid kan vara motiverat att som särskild kostnad ta ut en expeditionsavgift eller kreditavgift enligt det system som numera förekommer inom affärslivet vid fakturering.

Utredningen anser att om huvudvikten läggs på ansträngningarna att på civilrättslig väg förmå den som snyltat att göra rätt för sig, torde målsägandena i betydande utsträckning kunna avstå från polis­anmälan.

Snyltning på kollektiva samfärdsmedd

Med hänsyn tUl den höga frekvensen av snyltning på de kollektiva samfärdsmedlena är det enligt utredningen oreaUstiskt att polisen skall ta upp och utreda alla sådana fall, där skadans värde ofta uppgår tiU mindre än 2 kr., dvs. ordinarie pris för färd med buss, spårvagn eller tunnelbana. Utvecklingen har också gått därhän att man i stor utsträck­ningen underlåter att göra någon anmälan om sådan brottslighet. Enligt utredningen torde det i stället bli en uppgift för de aktuella trafikbolagen att genom kontrollåtgärder och annan förebyggande verksamhet själva försöka komma till rätta med detta missbruk.

Reglering av rätten att ta ut kontrollavgifter

Enligt brottsmålsutredningens mening utgör ett system med en sär­skild kontrollavgift vid färdsnyltning ett viktigt led i strävandena att söka begränsa rättsvårdens befattning med mindre förmögenhetsbrott. När det gäller avgiftens rättsliga konstmktion anser utredningen att vägledning kan tänkas från systemet med skattetUlägg. Kontrollavgiften bör sålunda menar utredningen betraktas som en särskild påföljd av administrativ-expeditionell natur. Den utgör inte något straff och skall ej få straffrättsliga följder. Det är sedan en annan sak att kontrollavgif­ten i praktiken kommer att användas i stället för straffet.

Utredningens förslag att upphäva det särskilda straffskydd som ligger i bestämmelserna 9 kap. 2 § andra stycket BrB som innebär att trafik­företagen måste inrikta sig på att ingripa mot snyltning på annat sätt än genom polisanmälan. Visserligen kvarstår möjligheten att gratis­åkning likväl är straffbar, nämligen när gärningen kan bedömas som ringa bedrägeri (t. ex. när någon företer vUseledande färdbevis vid kontroll) men man bör realistiskt räkna med att trafiksnyltning som avser endast små belopp ändå inte skall behöva ta rättsvårdens resurser i anspråk.

Enligt utredningens mening finns det från dessa synpunkter ett klart behov av en enhetlig reglering av systemet med kontrollavgifter vid kol-

4   Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 148

 

Prop. 1975/76:148                                                   50

lektiva samfärdsmedd. Utredningen framhåller därvid att det nuvaran­de rättsläget upplevs som oklart av de trafikföretag. som redan tillämp-par systemet och man anser att en sådan reglering skulle ge större tyngd åt trafikföretagens åtgärder.

En författning på detta område bör enligt utredningens mening in­nehålla endast vissa ram föreskrifter medan verksamhetens utformning i detalj bör regleras på det administrativa planet. Utredningen har fun­nit att vissa generella vUlkor bör gäUa för möjligheten att ta ut kon­trollavgift.

Utredningen föreslår att verksamheten begränsas till sådana företag som enligt av länsstyrelsen utfärdade reglementen eller taxor bedriver personbefordran i linjetrafik med koUektivt trafikmedel. Tunnelbane­trafiken i Stockholm samt buss- och spårvägstrafUfen där Uksom på andra orter i landet kommer därmed att omfattas av lagstiftningen. Utredningen anser att SJ bör undantas från regleringen eftersom detta företag redan har utarbetat interna reglementen som bl. a. innehåller föreskrifter om vilka åtgärder som skall vidtas mot resenärer som sak­nar färdbiljett. Därvid har införts ett system med kontrollavgift. För­hållandena för SJ:s del är inte heller helt jämförbara med dem soni gäller för de lokala trafikbolagen — bl. a. rör det sig regelmässigt om avsevärt högre färdavgifter och skador — vilket enligt utredningen också talar för att man bör undvika en gemensam reglering.

Utredningen anser att verksamheten bör underkastas en allmän tiU­syn. Tillstånd tUl bedrivande av sådan buss- och spårvagnstrafik (linje­trafik), som det här är fråga orn, meddelas av länsstyrelsen enligt 5 § förordningen (1940:910) ang. yrkesmässig automobUtrafik. Länssty­relsen skall också fastställa taxan för personbefordran. Vid sådant förhållande finner utredningen att det ligger närmast tiU hands att länsstyrelsen även prövar förutsättningarna för uttagande av kontroU­avgift samt svarar för tillsynen över denna verksamhet.

Brottmålsutredningen föreslår att den sålunda erforderliga regle­ringen sker genom en kungörelse om rätt för vissa trafikföretag att ut­taga kontrollavgift. I kungörelsen bör denna rätt fastslås.

En förutsättning för tillämpning av systemet med kontrollavgift skall sålunda vara att länsstyrelsen ger tillstånd efter viss prövning. Utred­ningen föreslår att trafikföretaget till grund för tiUståndsprövningen inger en plan över verksamheten. Denna plan, angående vUken närma­re bestämmelser kan ges honom tillämpningsföreskrifter av länsstyrel­sen, skall innehåUa en beskrivning av den kontrollapparat som före­taget förfogar över, formerna för uttagandet av kontrollavgift och de begränsningar som anses böra gälla (åldersgränser, hänsyn till vissa omständigheter i de enskUda fallen osv.).

Utredningen anser att huvud:regeln i sådana planer bör vara att en resenär, som inte kan visa upp färdbevis eller innehar ett färdbevis

 

Prop. 1975/76:148                                                   51

som är ogUtigt eller inte gäller för hela färdsträckan, bör kunna av­krävas kontrollavgift. Äv billighetsskäl anser utredningen det. dock vara nödvändigt att — i likhet med vad som nu bl. a. gäller för Stockholms lokaltrafik — avstå från att ta ut kontrollavgift i sådana fall då rese­nären kan lämna en tillfredsstäUande förklaring tUl att han inte kan visa upp ett gUtigi färdbevis. Enligt brottmålsutredningens mening bör emeUertid inte sådana skäl godtas som kan förebäras av envar (t. ex. att färdbiljetten tappats). Vissa särskUda undantag, t. ex. för fall då den resande är utiänning eUer besökande på orten och obekant med de' lokala förhåUandena, bör enligt utredningens mening också kunna kom­ma ifråga.

Vidare anser utredningen att förutsättningar bör finnas att avstå från kontrollavgift då resenären är barn, under förslagsvis 15 år, som inte har sällskap med vårdnadshavaren. En annan grupp, mot vilka ett ut­krävande av kontrollavgift enligt utredningens mening kan förefalla stötande av sociala skäl, är mycket gamla och sjuka människor med begynnande senUitet eller psykiska besvär.

Utredningen konstaterar fortsättningsvis att det vid avkrävandet av kontrollavgift i vissa fall kan tänkas uppstå tvist huruvida de legala förutsättningarna för en sådan åtgärd är uppfyllda och att det av den anledningen kan bli nödvändigt med en viss tUlsyn över verksamheten. Som tidigare nämnts anser utredningen att även denna uppgift bör an­komma på länsstyrelsen. För att främja en enhetlig linje i verksamheten ' bör länsstyrelsen därvid ges möjlighet att meddela särskilda anvis­ningar som trafikföretagen skall iaktta.

Brotlmålsutredningen framhåller att. genom att uttagandet - av kon­trollavgifter på detta sätt underkastas allmän tillsyn ges vissa garantier för rättssäkerheten. Den som anser att systemet missbrukas, t. ex. ge­nom att givna anvisningar inte följs, bör kunna anmäla detta till läns­styrelsen som då får undersöka förhållandet. Förutsättningar bör fin­nas för länsstyrelsen att dra in tiUstånd för viss tid, om det visar sig att ett trafikföretag driver verksamheten på ett otillbörligt sätt;

Enligt utredningens mening bör likaledes förutsättningar finnas för den enskilde att begära överprövning av beslut om uttagande av kon-, trollavgift. Denna överprövning anser utredningen bör göras av läns­styrelsen i dess egenskap avtUlsynsmyndighet.

Tillträde till allmän föreställning (plankning)

Förslaget orn upphävande av den särskilda snyltningsbestämmelsen i 9 kap. 2 § andra stycket BrB torde enligt utredningen få tUl följd att plankning i stor utsträckning förs utanför det straffbara området. Deh som tagit sig in på ett område utan att observeras av biljettgranskare, ordningsvakt eller annan liknande bevakningspersonal kan inte sägas ha vilselett någon. Rekvisiten för, bedrägeri föreligger då inte. Om nå-

 

Prop. 1975/76:148                                                   52

gon däremot vid biljettkontroUen lämnar oriktiga uppgifter om sitt biljettinnehav kan gärningen bedömas som bedrägeri.

Det bör i detta sammanhang också nämnas att den som obehörigen uppehåller sig på viss plats kan göra sig skyldig tUl olaga kitrång en­ligt 4 kap. 6 § BrB. Denna straffbestämmelses räckvidd exemplifieras nämligen méd "kontor, fabrik, annan byggnad eller fartyg, upplagsplats eller annat dylikt ställe".

Enligt brottmålsutredningens :mening bör plankning inte vara kri­minaliserad såvida gärningen inte är att bedöma som bedrägeri eller olaga intrång. Utredningen menar att plankning bör mötas med före­byggande åtgärder. Det bör således ankomma på verksamhetens ut­övare att genom olika kontrollåtgärder förhindra att personer obehö­rigen tar sig in på det aktuella området.

Äutomatmissbruk

Brottmålsutredningen föreslår att automatmissbruk tas upp som eit särskilt brott i ett nytt lagrum, 8 kap. 8 a § BrB. Enligt detta skall dö­mas för automatmissbrulc om någon olovligen begagnar auto­matapparat genom att använda falska eller främmande sedlar eller mynt, brickor eller poletter eller andra för apparaten icke avsedda före­mål.

För straffbarhet krävs enligt förslaget att automatens mekanism utlöses och att gärningsmannen tar i anspråk de varor, tjänster e. d. som förmedlas genom apparaten. Därmed sätts en gräns mot automat­inbrott, som kännetecknas av att automaten bryts upp och att föremål tillgrips utan att mekanismen sätts i funktion, samt mot skadegörelse, som kan föreligga då ingrepp sker på apparatens mekanism utan att gärningsmannen lyckas sätta deima i funktion eller öppna apparaten. Automatinbrott bör enligt utredningen i likhet med vad som redan nu gäller bedömas som ett stöldbrott. Med uttrycket "olovligt begagnande" i lagtexten bör förstås att gärningsmannen använder sig av otillåtna medel, dvs. handlar i strid mot de föreskrifter som gäller för automat­apparatens hanterande.

Den föreslagna straffbestämmi5lsen tar sikte på alla olika förekom­mande former av automatapparater. Den brottsliga gärningen känne­tecknas av att falska eller främmande mynt, brickor, poletter eller andra värdemärken bmkas för att förmå apparaten att prestera men även användningen av andra föremål (t. ex. särskilda verktyg, ståltråd, dyrk o. d.) för att sätta apparaten i funktion, avses böra medföra straff­ansvar för automatmissbmk.

Straffsatsen för automatmissbruk föreslås bli böter eller, om brottet är grovt, fängelse i högst två år.

Försök eller förberedelse tUl automatmissbruk skaU enligt utredning-

 

Prop. 1975/76:148                                                   53

ens förslag vara straffbart endast om gärningen vid fuUbordan skulle komma att bedömas som grovt automatmissbmk.

Andra former av snyltning

Som tidigare framhållits ger orden "eller annat dylikt" som avslutar exemplifieringen av snyltningsbrott i 9 kap. 2 § andra stycket BrB inte klart besked om denna straffbestämmelses fulla räckvidd. Det kan även råda osäkerhet om när en nyttighet erbjuds under fömtsättning av kontant betalning. I rättstillämpningen har utövare av olika service­näringar (t. ex. tandläkare, läkare, frisörer) ansetts arbeta erUigt kon­tantprincipen såvida inte annat avtalats. Den som undergått tandläkar­behandling under längre tid med upprepade återbesök har sålunda straffats för sin underlåtenhet att betala vid sista behandlingstillfället. Enligt utredningen torde analogivis även andra yrkesutövare, t. ex. sådana som driver advokatpraktik, deklarationsbyråer, bilverkstäder osv. åtnjuta straffskydd, såvida inte särskUt kredUavtal träffats.

Brottmålsutredningen anser inte att det föreligger tiUräckliga skäl för att vissa verksamhetsutövare på detta sätt skall privilegieras framför andra som förmedlar tjänster eller varor. De yrkesutövare som det här är fråga om är inte speciellt inriktade på att betjäna en okänd all­mänhet. Förutsättningar finns att bedöma kundernas kreditvärdighet och behandlingen eller tjänsten kan mycket väl erbjudas mot förskotts­betalning eller, i fråga om pågående behandling eUer service, mot be­talning efter varje arbetstillfälle.

Utredningen anser sålunda att nu aktueUa verksamhetsutövare inte bör tillerkännas något speciellt straffskydd. I den mån tandläkare, lä­kare eller andra dylika utövare av serviceverksamhet inte får betalt för sina tjänster, bör skulden enligt utredningens mening regleras på civUrättslig väg och med utnyttjande av de exekutiva medel som sam­hället anvisar för framtvingande av betalning.

Utredningen erinrar i detta sammanhang vidare om att tiU 9 kap. 2 § andra stycket ibland har hänförts den situationen att någon som får betjäna sig själv mot betalning i viss ordning, inte gör rätt för sig. Detta kan t. ex. förekomma vid självbetjäning på bensinstation. Praxis har emellertid gått i den riktningen att dessa gärningar Uksom tillgrepp i självbetjäningsbutiker o.d. bedöms som tiUgreppsbrott. Anledning saknas därför enligt utredningen att särskilt reglera dessa fall.

F. n. täcker straff stadgandet för snyltning även den situationen att "någon som har att betjäna aUmänheten efter viss taxa tar betalt ut­över taxan utan att påvisa avvikelsen". Straffrättskommittén framhöll i förarbetena tUl denna bestämmelse att den endast var tiUämplig om allmänheten hade rätt att bU betjänad efter viss taxa. Skyldighet att stå till tjänst på detta sätt åligger t. ex. taxichaufförer och stadsbud.

Utredningen har funnit att det nära nog aldrig förekommer att denna

 

Prop. 1975/76:148                                                    54

bestämmelse tUlämpas. Enligt utredningens mening synes den ej heller fylla något praktiskt behov. I den mån överträdelse av angiven art förekommer och ett straffrättsUgt ingripande aktualiseras torde gär­ningen normalt kunna bedömas som bedrägeri. I åtskUliga faU bör dét dock menar utredningen vara möjligt och- önskvärt att i stäUet för sådant ingripande sätta in andra åtgärder" av disciplinär natur inom ramen för det aktueUa anställningsförhållandet.

Tvångsåtgärder

Förslaget att begränsa straffbai heten för plankning till fall där rekvi­siten för bedrägeri är täckta kan medföra problem då det gäller att tvångsvis avvisa sådana personer som tar sig in på visst område utan att betala. Rätten för envar att gripa och kvarhålla en person är näm­ligen avhängig av att denne gjort sig skyldig tUl brott vara kan följa fängelse (24 kap. 7 § andra stycket RB). Genom att plankning sålunda i stor utsträckning kommer att undandras straffskydd, brister fömtsätt-' ningarna för gripande. Frågan gäller då vUka åtgärder verksamhetens utövare skall kunna vidtaga mot personer som vägrar att följa anma-ningen att lämna området för föreställningen.

Brottmålsutredningen anser att behovet av tvångsingripanden mot personer som ertappas med att planka inte utgör något större problem. Utredningen framhåller emellertid att ett upphävande av snyltnings­bestämmelsen kan medföra viss osäkerhet främst i vad gäller möjlig­heten att tvångsvis avvisa den som obehörigen tar sig in på område för föreställning. Utredningen anser att det därför kan vara motiverat att denna rätt blir uttryckligen fastslagen och ges generell tillämpning.

I den allmänna ordningssladgan (1956:617) ges föreskrifter om offentliga tillstäUningar, varmed i första hand avses "teaterföreställning, konsert, tävling och uppvisning i sport och idrott, danstillställning, bio­grafföreställning, cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen, festtåg samt tUlställning av annat slag, som anordnas för aUmänheten och som icke avses i lagen om aUmänna sammankomster". Uppräkningen svarar i stort sett mot alla sådana verksamheter där plankning kan tänkas ifrågakomma.

Enligt 16 § allmänna ordningsstadgan skall anordnaren av offentiig tillställning svara för att god ordning råder vid tillstäUningen. Han är därvid skyldig att stäUa sig till efterrättelse de föreskrifter med av­seende å ordning och säkerhet som polismyndigheten meddelar. Envar besökande som åsidosätter sådan föreskrift kan avvisas.

Enligt brottmålsutredningens mening torde en reglering av rätten att avvisa personer som inte betalar inträdesavgift tUl offentlig tUlställning inte ha någon omedelbar betydelse för ordningens upprätthållande. Som tidigare nämnts måste det emellertid vara ett -påtagligt intresse för an­ordnaren att denna rätt fastslås. De skyldigheter som åvilar honom att

 

Prop. 1975/76:148                                                   55

tillse, att gällande föreskrikter om ordningens upprätthållande efterlevs, synes enligt utredningen också väl kunna förenas med en förpliktelse för dem som äger tUlträde till föreställningen att iakttaga gällande villkor för tUlträdet.

Brottsmålsutredningen föreslår därför i fråga om plankning att rätten att avvisa personer, som obehörigen tar sig in på område för offentlig tillställning, uttryckligen fastslås i aUmänna ordningsstadgan. Utred­ningen anser att bestämmelsen lämpligen bör införas som ett nytt andra stycke tUl stadgans 16 §.

Brottmålsutredningen anser vidare att de synpunkter som här anförts angående behovet av att tvångsvis kunna avvisa dem som obehörigen be­reder sig tillträde tUl föreställning i viss utsträckning även kan gälla per­soner som snyltar på kollektiva trafikmedel. Utredningen tänker då på sådana sällsynta fall där resenären ej kan uppvisa giltigt färdbevis eller lösa sådant och erlägga eventuell kontrollavgift samt där kontrollören inte anser att fömtsättningar finns att låta honom underteckna förbin­delse att senare betala avgiften.

I lagen (1975: 28) om ordning och säkerhet inom järnvägsområde, som ersätter den tidigare kungörelsen (1970: 56) om upprätthållande av ordning och säkerhet inom järnvägsområde stadgas bl. a. att järnvägs­tjänsteman i säkerhets- eller ordningstjänst får från järnvägens område avlägsna den som uppträder bemsad eller stör ordningen eller genom sitt uppträdande äventyrar säkerheten i jämvägsdriften. I trängande fall får sådan person tas i förvar. I så fall skall polisman ofördröjligen under­rättas. Förvarstagandet består tiU dess polisman kommer tiUstädes el­ler behovet av förvar eljest upphör (1 §).

Brottmålsutredningen föreslår att dessa bestämmelser kompletteras med ett stadgande om rätt för tågbefäl att från tåg avlägsna sådan rese­när som vägrar att ställa sig till efterrättelse de villkor som gäller för betalning av färdbiljett.

En motsvarande bestämmelse bör enligt utredningens mening även tas in i den kungörelse om rätt att ta ut kontroUavgift, vilken enligt utred­ningens förslag skall bli tillämplig på andra trafikföretag än SJ.

Rapporteftergift

Brottmålsutredningen avvisar tanken på att legalisera den praxis som utvecklas på vissa håll och som innebär att polisen "ligger på" anmäl­ningar om snyltning i väntan på att saken skall klaras upp utan ingri­pande på straffrätlslig väg. Även om förfarandet kan förefalla ända­målsenligt anser utredningen att en bestämmdse med denna innebörd skulle möta principiella betänkligheter. Det kunde med skäl göras gäl­lande att motsvarande ordning borde tiUämpas vid andra typer av för­mögenhetsbrott, där gärningsmannen genom att betala i efterhand kan

 

Prop. 1975/76:148                                                   56

reparera en genom brottet uppkommen skada. Det är menar utredningen svårt att påstå att bedrägligt beteende skiljer sig från andra brott genom sina straffbarhetsrekvisit, även om den tänka begränsningen endast skulle ta sikte på vissa typer av snyltning. Utredningen anser vidare att även rättviseskäl kan anföras mot en sådan ordning. De som inom respit-tiden kan skaffa fram pengar blir privUegierade och kan "köpa sig fria" från straff. Genom att sanktionera det aktueUa tillvägagångssättet skulle man sålunda ytterligare understryka uppfattningen att straffbeläggandet endast har tUl syfte att tUlgodose målsägandens krav på betalning samt att polisens uppgift är att fungera som "inkassomyndighet".

Brotlmålsutredningen föreslår i stället, under fömtsättning att fängelse bibehålls i straffskalan för bedrägligt beteende, att 12 § polisinstmktio-nen (1972: 511) ändras så att där angivna möjlighet att underlåta att vidarebefordra rapport om snatteri tUl åklagare även kommer att gälla nämnda brott. En fömtsättning för rapporteftergift skall därvid enligt utredningen vara att det bedrägliga beteendet med hänsyn tiU värdet och omständighetema i övrigt framstår som obetydligt. Enligt utredningens uppfattning bör det däremot inte gälla som uttryckligt villkor att gär­ningsmannen gjort rätt för sig inom viss tid efter brottets begående.

Som tidigare anförts har brottmålsutredningen föreslagit att straffska­lan för normalfall av automatmissbmk skall vara böter. På gmnd härav erfordras inte någon särskild reglering i 12 § polisinstmktionen för till-, lämpning av institutet rapporteftergift beträffande dessa brott. Utred­ningen framhåller emeUertid att automatmissbmket till sin natur är så­dant att det förutsätter viss förslagenhet och att även förfarandet ofla är kvalificerat. Från dessa synpunkter anser utredningen att man vid dessa brott ändå bör vara ganska återhållsam vid tillämpningen av in­stitutet.

2.10 Brottmålsutredningens alternativa förslag

2.10.1 Ny snyltningsbestämmelse

Brottmålsutredningen betonar att bakom de av utredningen här tidi­gare redovisade, i första hand framlagda förslagen ligger den grund­läggande principen att det kriminaliserade området främst bör begrän­sas genom straffrättsliga reformå.tgärder, varigenom klart markeras vad som skall utgöra brott och medföra straff. Eftersom utvecklmgen inom svensk kriminalpolitik under senare år gått i en bestämd riktning mot "avkriminalisering" på straffprocessueU väg har utredningen emellertid ansett det vara följdriktigt att också presentera ett alternativt förslag som bygger på denna förutsättning.

Med utgångspunkt i önskemålen att åstadkomma en förenkling och nedtrappning av rättsvårdens arbete med mindre förmögenhetsbrolt har brottsmålsutredningen därvid  ansett det ändamålsenligt att skapa en

 

Prop. 1975/76:148                                                   57

särskUd förseelse som täcker olika former av snyltning (även "bedrägeri­fallen") men samtidigt markerar en klar gräns mot bedrägeribrottet.

Utredningen har sålunda stannat för att som alternativt förslag skis­sera en enhetlig snyltningsbestämmelse, vUken skall täcka hela det straff­bara området men också ge uttryck för uppfattningen att snyltning har lågt straffvärde. Det valda utgångsläget är att snyltning liksom nu skall avse underlåtenhet att betala för begagnandet av vissa nyttigheter som erbjuds imder fömtsättning av kontant betalning. Dämnder ryms menar utredningen såväl den situationen att någon med bibehållen anonymitet smiter från betalningen som att någon begagnar nyttigheten med snylt­ningsuppsåt och därefter förklarar att han inte kan eller vill betala.

Enligt utredningens mening är det emellertid önskvärt att det krimi­naliserade området — om särskilt straffskydd skall finnas — begränsas, varför utredningen uppställer vissa allmänna fömtsättningar som enligt dess mening alltid måste vara infriade för att straffbarhet skaU före­ligga.

För det första bör det vara uppenbart att begagnandet av nyttigheten enligt allmän kutym sker under fömtsättning av kontant betalning, dvs. att betalning skall erläggas antingen omedelbart före eller omedelbart efter tillhandahållandet av nyttigheten.

En andra fömtsättning bör enligt utredningen vara att den som till-handahåUer nyttigheten har att betjäna "en okänd allmänhet".

Slutligen bör den fömtsättnuig gälla att det specieUa straffskyddet begränsas tUl vissa näringar eller verksamhetsgrenar, där det föreligger särskilt stor risk för missbruk.

Från dessa utgångspunkter konstaterar utredningen att underlåtenhet att göra rätt för sig på hotell eller restaurang, som sedan gammalt an­setts vara straffvärd, även i ett alternativt förslag bör täckas av snylt-ningsparagrafen. Straffbarheten bör dock begränsas till att avse logi och förtäring på sådant näringsställe, som bedriver allmän service såsom hoteU, pensionat, restaurang eller kafé.

Enligt brottmålsutredningens mening bör taxisnyltning vidare ha sin givna plats i det särskUda straffstadgandet. Utredningen betonar emeller­tid att även om taxisnyltning sålunda kriminaliseras bör det lämpligen ankomma på ett centralt brottsförebyggande organ att söka tillse att överenskommelser träffas med taxiförbund och andra berörda intressen­ter om införande av vissa generella regler om formema för förskottsbe­talning.

Ett bibehållande av straffansvaret för färdsnyltning kan enligt ut­redningen främst motiveras av trafikföretagens intresse när det gäller möjligheterna att effektivt kunna hävda sina anspråk på betalning. Äv viss betydelse är emellertid också möjligheterna tiU tvångsåtgärder. Ut­redningen anser vidare att även om straffbarheten närmast får ett for­mellt innehåll — man kan menar utredningen utgå ifrån att straff-

 

Prop. 1975/76:148                                                   58

ansvar så gott som aldrig kommer att utkrävas — så bör denna typ. av snyltning ändå tas upp i ett alternativt stadgande.

Vad därefter gäller plankning anser utredningen att även ett sådant förfarande bör rymmas under en eventueU ny snyltningsbestäinmelse. Därmed skapas förutsättningar för avvisning av obehöriga personer. Om förfarandet att ta sig in på ett område utan att lösa entréavgift straffbeläggs kan nämligen "plankaren" gripas och tvångsvis förpassas utanför området, varvid polisens medverkan kan begäras. Enligt utred­ningens mening förefaller det sålunda vara en praktisk åtgärd att låta den alternativa snyltningsbestäm;melsen även omfatta plankning. Där­med krävs ingen särskild reglering av rätten att avvisa icke-betalande.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen sålunda att nuvarande be­stämmelser om snyltning i 9 kap. BrB alternativt ersätts med ett nytt straff stadgande som omfattar 1) snyltning på aUmänt näringsställe (hotell, pensionat, restaurang, kafé o. d.), 2) taxisnyltning, 3) snyltning på kollektivt samfärdsmedd, 4) s.k. plankning. I fråga om snyltning på kollektivt samfärdsmedd föreslår utredningen även vid denna lös­ning en kungörelse angående möjlighet för verksamhetens utövare att ta ut en särskild avgift (kontroUa-gift). Därmed begränsas tUlämpningen av straffstadgandet.

Utredningens tidigare redovisade förslag om att automatsnyltning förs över till ett särskilt stadgande i 8 kap. 8 a § BrB avses också bli genom-nomfört oberoende av om nuvarande snyltningsbestämmdser upphävs eller endast omarbetas.

2.10.2 Straffsatsen för snyltning

Enligt brottmålsutredningens mening bör den föreslagna alternativa snyltningsbestämmelsen i första hand avse sådana gärningar som med hänsyn till det ekonomiska värdet och övriga omständigheter är att bedöma som ringa förseelser, d's. vad som motsvarar bedrägligt be­teende. Är det däremot fråga om allvarligare brott, t. ex. omfattande hoteUsmitningar eller restaurangsnyltningar som sätts i system, kan enligt utredningens mening brottet i allmänhet föras in under bedrägeri och bör även behandlas som sådant. Föreligger inte bedrägeri bör snylt­ningsbestämmelsen dock aUtid kunna tUlämpas.

Utredningen föreslår att straffet för snyltning bestäms till böter i likhet med vad utredningen i sitt betänkande (SOU 1971: 10) Snatteri förordat beträffande de mindre förmögenhetsbrotten.

I nämnda betänkande har utredningen även föreslagit den ändringen i 24 kap. 7 § andra stycket RB att rätten för envar att gripa den som anträffas på bar gärning eller flyende fot skall gälla inte bara då på brottet kan följa fängelse utan även då det är fråga om brott som avses i 8 kap . 2 §, 9 kap. 2 § eller 10 kap. 2 § BrB (dvs. sådana brott som enligt förslaget avsågs få enbart böter i straffskalan). Om det här

 

Prop. 1975/76:148                                                   59

redovisade alternativa förslaget genomförs bör ■ denna ändring även omfatta de nya snyltningsbrotten.

2.10.3        Begränsad tillämpning av straffstadgandet
Brottmålsutredningen framhåUer att det bör vara en allmän regel att

ett StraffrättsUgt ingripande med tUlämpning av en särskild snyltnings­bestämmelse bör ske som en sista åtgärd, när en civil uppgörelse visat sig vara utsiktslös och brottet inte framstår som obetydligt. Enligt ut­redningen gäller detta hotell-, restaurang- och taxinäringen, där man som regel har anledning att förvänta att verksamhetens utövare själv försöker driva in sina fordringar innan saken polisanmäls. Utredningen anser att detta också gäller de kollektiva samfärdsmedlen, där trafik­företagen ges möjlighet att ta ut kontrollavgift i stäUet för att polis­anmäla händelser, och i fråga om förekommande snyltningar vid all­männa tUlställningar, där den normala reaktionen mot plankning bör vara att avvisa den som.obehörigen tagit sig in på området.

Om straffsatsen för snyltning enligt utredningens förslag sätts till böter får polisen också formella möjligheter att meddela rapportefter­gift. Utredningen anser att detta institut bör tUlämpas i alla fall som bedöms som obetydliga. Enligt utredningen bör man dock främst räkna med att bagateUartade fall av snyltning inte kommer att föranleda polisanmälan.

2.10.4 Särskilt yttrande angående de alternativa förslagen

Två av utredningens experter, chefsåklagaren Axel Morath och pro­fessorn Per-Edvin Wallén, har avgett ett särskUt yttrande i frågan om valet av alternativ för regleringen av snyltningsbrotten. Morath och Wallén anser att utredningens andra alternativ, som innebär att snylt­ning kvarstår som ett särskilt brott men med ett begränsat tillämp­ningsområde, är det riktiga, eftersom starka skäl talar mot det första alternativet.

Morath och Wallén befarar sålunda att ett upphävande av snylt­ningsbestämmelsen i 9 kap. 2 § andra stycket BrB skulle ofördelaktigt påverka betalningsmoralen i samhället och föra med sig både ökade frestelser och ökade möjligheter att underlåta betalning. Enligt deras mening skulle priset för reformen få betalas av taxichaufförer och andra, som i sitt yrke har att betjäna en okänd aUmänhet.

Morath och Wallén anser vidare att även praktiska skäl talar mot ett avskaffande av den särskilda snyltningsbestämmelsen. Eftersom en an­mälan i sådant faU kommer att avse misstanke om bedrägeri och då det ofta kan vara svårt att bevisa, att ett vilseledande föreligger, skulle polisutredningen bli mer arbetskrävande och rättegången mer tids­ödande.

 

Prop. 1975/76:148                                                   60

Slutiigen framhåUer Morath och Wallén att utredningens i första hand framlagda förslag skulle få till följd att de fall, där uppsåtet att inte betala uppkommer först efter avtalets ingående, blir straffria. Enligt dessa experters mening torde det vara svårt att kriminalpolitiskt försvara en sådan ståndpunkt.

3    Remissyttrandena över förslagen beträifande snyltningsbrotten 3.1 Brottmålsutredningens aUmänna kriminalpolitiska överväganden

Det övervägande antalet remissinstanser som yttrat sig i frågan för­klarar att de inte har något att erinra mot den allmänna kriminalpoli­tiska målsättning som legat till gmnd för de av brottmålsutred­ningen framlagda reformförslagen. Åtalsrättskommittén uttalar sålunda att den inte har någon erinran mot utredningens principiella inställning att man bör sätta som mål att begränsa straffrättens roll vid mindre normöverträdelser och i stället koncentrera resurserna på den allvarli­gare brottsligheten. Kommittén instämmer också i uppfattningen att det behövs en ökad satsning på brottsförebyggande åtgärder. Liknande synpunkter anförs av bl. a. riksförsäkringsverket, länsstyrelserna i Mal­möhus och Örebro län, LO, TCO, Sveriges advokatsamfund och Svens­ka försäkringsbolags riksförbund.

RÅ framhåller att det fortlöpande bör prövas om alla de straffsank­tionerade begränsningar som samhället uppställt för medborgarnas livsföring är rationellt gmndade. Ett syfte med kriminalpolitiken i denna dd bör vara att straffbestämmelserna inte skall sträcka sig längre än nödvändigt. Straffhotet bör enligt RÅ utnyttjas bara till att förebygga handlingar som dels innebär påtagligt men eller verklig fara och dds inte på ett effektivt sätt kan mötas genom skadestånd, socialvårdande insatser eller andra åtgärder vilka inte har straffets negativa sidor. RÅ anser därvid — i likhet med utredningen — att starka skäl talar för en allmän översyn av brottsbalken och då särskilt förmögenhetsbrot­ten, som är de äldsta brotten i balken. Enligt RÄ är inte de värderingar, som ligger bakom den mer än trettioåriga lagstiftningen på detta om­råde, i alla avseenden representativa i dag. Andra levnadsbetingelser gäller för medborgarna och ekonomiska dispositioner träffas i helt annan utsträcknmg och av många fler människor än vid tiden för lag­stiftningens tUlkomst. Även kredithandeln har ökat kraftigt och nya typer av förmögenhetsbrott har tUlkommit. RÅ är emdlertid medveten om att en samlad översyn med nödvändighet kan bli tidsödande och RÅ menar därför att det är givet att man också bör överväga möjlig­heterna till partieUa reformer. Samtidigt pekar RÅ på att under kate­gorin förmögenhetsbrott ryms olika förfaranden som alla bar det gemensamma draget att de innebär ett angrepp på annans förmögen-

 

Prop. 1975/76:148                                                   61

het. Vidare finns för de centrala brotten olika svårighetsgrader. Här­till kommer att de olika brottstyperna inte alltid är klart åtskilda. Dessa förhållanden menar RÅ kan vid en partieU reform leda till in­konsekvenser och olägenheter, särskilt om reformen innebär ett upp­hävande av en straffbestämmelse. En allmän översyn minskar enligt RÅ:s mening riskerna härför och skapar samtidigt garantier för ett genomtänkt kriminalpolitiskt program. Vid en sådan översyn är det en angelägen uppgift att se över straffsatserna för de centrala förmögen­hetsbrotten med tanke bl. a. på möjlighetema att i viss utsträckiung ersätta fängelse med böter.

SACO förklarar sig inte ha något att erinra mot utredningens krimi­nalpolitiska målsättning men framhåller samtidigt att straffets allmän­preventiva och moralbildande funktion inte i önskvärd utsträckning har analyserats och värderats i betänkandet. Enligt SACO skulle det ha varit av intresse att få belyst frågan om en avkriminalisering på längre sikt möjligen kan leda tUl ett minskat socialt ogillande av gärningen och därmed minska den preventiva verkan av risken för upptäckt.

Svea hovrätt framhåller att i svensk rätt har begränsningen av de straffrättsliga ingripandena under de senaste årtiondena i regel skett på processuell väg. Härvid har principen om absolut åtalsplikt i vissa hänseenden frånträtts. Frågan huruvida absolut åtalsplikt bör gälla är f. n. föremål för åtalsrättskommitténs prövning. Enligt hovrättens me­ning bör kommitténs ställningstagande ej föregripas om inte starka skäl talar därför. Hovrätten framhåUer också att vilken väg man än väljer att beträda för att uppnå en begränsning av det straffbara om­rådet är det väsentligt att en sådan inskränkning inte medför ökad förekomst av handlingar som anses alltjämt böra motarbetas. Vidtas en så långt gående åtgärd som avkriminalisering av inte önskvärda be-tenden måste det därför krävas att den straffrättsliga reaktionen ersätts av annan verksam sanktion.

Föreningen Sveriges polismästare förklarar sig dela utredningens kriminalpolitiska uppfattning i fråga om överträdelser av bestämmelser med huvudsakligen ordningskaraktär.

Föreningen Sveriges statsåklagare finner att utredningens inställning till straffunktionens betydelse förefaller alltför negativ och utredningens tro på andra åtgärders effektivitet alltför stark.

Föreningen Sveriges tingsrättsdomare anser att frågan om bl. a. straff­rättens roll som sanktionsmedel inom rättssystemet och möjligheterna att använda andra påtryckningsmedel än straffhot inom det ekonomiska livet måste principiellt diskuteras i annat sammanhang, t. ex. inom det numera beslutade kriminalpolitiska rådet. Föreiungen anser det dessutom vara tveksamt om utredningen påvisat andra, lätt tillgängliga och prak­tiska vägar för andra sanktioner än straff, i vart fall vad angår sådana situationer där den enskilde och inte samhälleligt eller samhällsstött

 

Prop. 1975/76:148                                                    62

organ skall skyddas. Det torde därför enligt föreningens mening aUt-jämt finnas behov av en straffrättssanktion, åtminstone subsidiärt.

3.2 Snyltnuigsbrotten

3.2.1 Kriminaliseringen av snyltningsbrotten

Brottmålsutredningens förslag att upphäva de särskUda straffbesfåin-mdserna om snyltning i 9 kap. 2 § andra stycket BrB avstyrks eller föranleder uttalanden .av kritisk innebörd från det övervägande antalet remissinstanser som yttrat sig i denna fråga.

Flera av dessa remissinstanser bl. a. Svea hovrätt, RPS, länsstyrelsen i Malmöhus län, åtalsrättskommittén, SAF och SACO hänvisar därvid i huvudsak tiU de skäl mot att upphäva straffbestämmelsen för snylt­ning som framförs av experterna Axel Morath och Per-Edwin Wallén i deras särskUda yttrande över utredningens huvudförslag.

RÅ pekar på att snyltningsbestämmelsen inrymmer såväl förhåUan­devis allvarliga överträdelser som bagatellartade förseelser. Eftersom stadgandet täcker olika former av missbruk och spänner över ett för­hållandevis vitt område bör enligt RÅ:s mening inte bestämmelsen upphävas utan tungt vägande skäl. RÅ anser att de synpunkter som föranlett den särskilda regleringen i 9 kap. 2 § BrB fortfarande äger sin giltighet. Vidare finner RÅ att de kriminalpolitiska' förddar soin står att vinna med utredningens huvudförslag är begränsade. Åkla- • gare och domstolar kommer med utredningens förslag sannolikt att i ökad utsträckning ställas inför frågan huruvida uppsåt att vilseleda förelegat. En önskvärd avlastning av arbetsbördan för de rättsvårdande myndigheterna kan enligt RÅ ske på annat sätt t. ex. genom en för­stärkt kontroU i syfte att förhindra att de berörda näringsidkarnäs tjänster utnyttjas på ett otillbörligt sätt. RÅ finner därför att tillräck­liga skäl f. n. inte kan anses föreligga att upphäva snyltningsbestäm­melsen. Länsstyrelsen i Malmöhus län menar att straffsanktion mot brott av karaktären snyltning endast bör komma i fråga när uppgörelse mellan berörda parter inte kan träffas. Enligt länsstyrelsen bör en kompletterande lagregel utformas i enlighet härmed. RPS framhåller att man vid reformer på straffrättens område även måste ta hänsyn tUl målsägandeintressena varvid styrelsen i denna fråga hänvisar till sitt yttrande över utredningens första delbetänkande om snatteribrottet (SOU 1971: 10). Beträffande påståendet att polisen i fråga om vissa snyltningsbrott engageras för inkassering av obetalda skulder påpekar RPS att motsvarande, förhållande förekommer vid andra. förmögen­hetsbrott t. ex. lindrigare förskingringsbrott, där en polisanmälan eller. hot om sådan ofta förmår gärningsmannen att försöka reglera sitt mellanhavande med målsäganden. RPS vill också påstå att sett från styrelsens erfarenheter anser det stora flertalet medborgare alltjäint att

 

Prop. 1975/76:148                                                   63

de typiska snyltningsbrotten är förkastliga från moralisk synpunkt och straffvärda från rättslig synpunkt. Polismästareföreningen anser det angeläget att de former av snyltning, som utredningen föreslår skall bli avkriminaliserade, även i fortsättningen är straffsanktionerade, efter­som en sådan ordning har stor betydelse för så viktiga samhällsfunk­tioner som t. ex. handel och allmän samfärdsel. Även om den upp­komna skadan i det enskilda fallet kan vara förhållandevis liten är det . av väsentlig vikt för såväl den enskUde riäringsutövaren som för dennes kunder att sådana oredliga förfaranden förhindras. I annat fall, menar föreningen, kan det uppstå beaktansvärda hinder och merkostnader inom berörda verksamhetsgrenar. Enligt föreningen kan man i detta sammanhang inte heller bortse från den avhållande effekt som ett straffsanktionerat lagbud kan tänkas ha och det torde dessutom kunna antagas att en avkriminalisering saknar stöd i det allmänna rättsmed­vetandet i vart fall beträffande huvuddelen av ifrågavarande brottslig­het. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare hävdar att den praktiska konsekvensen av utredningens förslag om upphävande av 9 kap. 2 § andra stycket BrB blir, att en enkelt verkande och enhetiig reaktions-form mot snyltning avskaffas utan att ersättas av någon bättre. Enligt föreningens mening ställs därigenom många näringsidkare oförskyllt utanför samhällets skydd. Kontrollåtgärder, förskottsbetalning och dy­likt bör visserligen insättas i om möjligt ökad utsträckning men kan enligt föreningens mening inte utgöra en ersättning för sanktionsmedd. Länsstyrelsen i Västerbottens län konstaterar att snyltningsbrott all­mänt anses som moraliskt förkastliga beteenden varför en åtgärd som innebär att dessa helt eller delvis avkriminaliseras måste betecknas som principiellt felaktig. Länsstyrelsen anser vidare att det förhållandet att polis, åklagare och domstolar är överbelastade av arbete inte är något skäl för att avlasta de.rättsvårdande myndigheterna ansvaret för brotts­bekämpning även i fråga oin småförsedser. Godtagbara lösningar är enligt länsstyrelsen att antingen ge rättsvården adekvata resurser eller att skilja bort arbetsuppgifter som ligger vid sidan av den brottsbekäm­pande eller övriga egentliga rättsvårdande verksamheten.

SJ, Svenska taxiförbundet och AB Stor-Stockholms lokaltrafik befa­rar att ett genomförande av utredningens i första hand framlagda för­slag skuUe medföra en ökning av antalet "tjuvåkningar", en brottslighet som f. n. har en tendens ätt öka.

SJ är vidare kritisk tiU utredningens principiella inställning att frågan om straffbarheten av snyltningsbrotten är beroende av var man vUl dra gränsen mellan civilrätt och straffrätt i vad gäller ekonomiska disposi­tioner och underlåtenhet att fullgöra betalningsförpliktelser. Enligt SJ:s uppfattning har straffbarheten av snyltningsbrotten ingalunda funktio­nen att säkerställa fullgördsen av betalningsförpliktelser utan straffbar­heten syftar till att avhålla från en form av oredlighet varigenom den

 

Prop. 1975/76:148                                                   64

som tUlhandahåller förnödenheter och tjänstbarheter går miste om för­utsatt kontant betalning i utbyte mot en mer eller mindre osäker per­sonlig fordran. Enligt SJ:s mening har utredningen därför — sett ur juridisk-systematisk synpunkt — tagit ett oriktigt grepp på ämnet med sina frågor om "straffrätten skall tillgripas som medel för att fram­tvinga betalning" och om "vissa näringsidkare och utövare av service­verksamhet i detta syfte skall kunna engagera polis och andra rättsvår­dande myndigheter". SJ har för sin del funnit sig böra betrakta frågan om polisanmälan som förfallen om inte anmälan eller överlämnandet till polismyndighet skett i nära anslutning till en avvisning från trafik­medlet. För SJ har det med andra ord på principiella grunder fram­stått som angeläget att inte hålla frågan om ett initiativ till en straff­rättslig aktion svävande i avbidan på en senare manifestation av veder­börandes större eller mindre betalningsviUighet. Därmed inte sagt att SJ biträder utredningens förslag om avkriminalisering av huvuddelen av snyltningsbrotten. En orsak l;ill detta negativa ställningstagande är att SJ inte anser sig kunna skydda sig mot att personer utan färdbiljett tar plats i tåg och medföljer detta. Ätt utvidga den kontroU som för närvarande sker inom lokaltrafiken i ett par storstadsregioner till per­sontrafiken i dess helhet skulle nämligen dra oförsvarligt stora kostna­der. SJ har därför ett stort intresse av att sådana situationer iate upp­kommer. Ej heller kan en s. k. straffavgift, även om den höjs över nu­varande belopp, ensam ge en tillräckligt avhållande effekt. Den som tjuvåker utan ekonomiska resurser att betala biljetten lär inte fästa så stort avseende vid risken att bli påförd en s. k. straffavgift. Och den som väl har medel att betala resan men överväger försöket att bespara sig utgiften genom tjuvåkning lär inte kunna förväntas ägna större upp­märksamhet ät den ekonomiska risken av en s. k. straffavgift än åt motsvarande risk för ett bötesstraff. Enligt SJ:s mening bör man inte heller blunda för det faktum att straffhotet mer än själva straffet ver­kar till att inskärpa och vidmakthålla föreställningen om förfarings­sättets otillbörlighet. En avkriminalisering kan, även om den kompen­seras med straffavgiftssystemet, uppfattas som uttryck för en ändrad inställning präglad av ett större mått av överseende och tolerans från samhällets sida. Den enskUde individen skulle därmed ha förlorat en inte oväsentlig del av underlaget för sin moraliska motståndskraft mot en i och för sig varken ovanlig eller svårförklarlig frestelse att pröva möjligheten att dra fördel av svagheterna i kontrollsystemeL Ett bibe­hållande av straffbarheten måste emeUertid enligt SJ:s mening inte med nödvändighet medföra att domstolar och polisiära organ belastas med åtgärder i anledning av varje liten snyltningsförseelse. SJ föreslår där­för en ordning som innebär att man i generell form föreskriver att så­dana småförsedser som särskUt förekommer i förorts- och lokaltrafik inte skall föranleda åtal med mindre sådant av särskilda skäl finnes på-

 

Prop. 1975/76:148                                                   65

kallat från allmän synpunkt. Repressionen skulle därmed i praktiken komma att bestå i den s. k. straffavgiften, men beteendet behåller sam­tidigt sin karaktär av brott. Även länsstyrelsen i Örebro län förordar att en särskild regel om åtalsprövning införs på motsvarande sätt som skett i 10 kap. 10 § andra stycket BrB.

SL befarar att en avkriminalisering i den utsträckning som föreslagits i betänkandet kommer att medföra en försämring av betalningsmoralen avseende kontrollavgifterna, eftersom det enligt SL:s erfarenhet är just vetskapen om att gratisåkning är en straffbar handling som gör att resenärerna för närvarande i så relativt stor utsträckning erlägger kon­trollavgifter. I detta sammanhang nämner SL att år 1970 betalades 76 % av de krav på betalning av kontrollavgift som då utfärdades. Även Göteborgs spårvägar anser att ett bibehållande av straffansvaret för färdsnyltning är nödvändigt för att trafikföretagen effektivt skall kunna hävda sina anspråk på betalning.

Sveriges hotell- och restaurangförbund anser att om nuvarande snylt­ningsbestämmdser i enlighet med utredningens huvudförslag upphävs och straffbarheten begränsas till sådana brott som uppfyller rekvisiten för bedrägeri skulle personalen inom hotell- och restaurangnäringen komma att stäUas inför svåra avgöranden som f. n. inte är aktuella. En hovmästare eller servitör behöver i dag endast bedöma den relativt enkla frågan humvida en gäst kommer att fullgöra sin betalningsskyldighet eller ej. Om förslaget genomförs skulle han dessutom få avgöra om gästen vid beställningen hade bedrägeriuppsåt eller inte, något som förbundet anser att restaurangpersonalen saknar förutsättninggar att bedöma. Detta skulle enligt förbundet leda till att personalen regel­mässigt kommer att utgå från att bedrägeri alltid föreligger varför man kommer att vända sig till polis i samma utsträckning som f. n.

Några remissinstanser förklarar sig inte ha något att erinra mot att det straffbara området inskränks på det sätt som utredningen i första hand föreslår.

Kriminalvårdsstyrelsen uttalar att det är ett kriminalpolitiskt intresse att polis och andra rättsvårdande organ befrias från utredning och lagföring av åtskilliga sådana brott som med hänsyn till bl. a. den skada som åsamkas genom brottet kan tillmätas lågt straffvärde. Styrelsen är också av den uppfattningen att utredningens alternativa förslag inte kan förväntas ha större brottspreventiv effekt än det radikalare förslaget. Socialstyrelsen framhåller att snyltningsbrotten inte utgör något större problem inom social- och nykterhetsvården och att ungdomar synes utgöra en ringa del av dem som begår sådana brott. Styrelsen förklarar sig från social synpunkt inte ha något att erinra mot att det straffbara området inskränks på det sätt som i första hand föreslagits i betänkan­det. Även Sveriges advokatsamfund ansluter sig till utredningens huvud­förslag, vilket enligt styrelsen synes motsvara den allmänna kriminal-

5   Riksdagen 1975/76.1 saml. Nr 148

 

Prop. 1975/76:148                                                   66

politiska grundsyn som utredningen tidigare gett uttryck för. Styrelsen delar utredningens uppfattning att det speciella straffskyddet för vissa näringsidkares krav på betalning åtminstone i viss utsträckning borde kunna ersättas med förebyggande åtgärder och ökade kontrollmöjlig­heter. LO understryken vikten av att enhetliga regler verkligen kommer till stånd angående de utomstraffrättsliga åtgärder som skall sättas in för att motverka missbmk av systemet med tillhandahållande av nyt­tigheter mot kontant betalning. LO förutsätter därvid att det nu före­slagna brottsförebyggande rådet aktivt kommer att verka för att sådana regler skapas. TCO tillstyrker utredningens huvudförslag under hän­visning till att syftet med den föreslagna reformen är att koncentrera samhällets resurser till den allvarligare brottsligheten. Svenska polis­förbundet anser att den av utredningen i första hand föreslagna be­gränsningen av de straffrättsliga ingripandena kommer att underlätta utredningsverksamheten och även få en gynnsam inverkan på övrigt polisarbete.

Utredningens förslag att vid ett upphävande av den särskilda snylt­ningsbestämmelsen införa en rätt till tvångsåtgärder dds vid s. k. plankning, dels vid snyltning på kollektiva trafikmedel, berörs av några remissinstanser.

RPS delar inte utredningens uppfattning att den föreslagna bestäm­melsen om att anordnare av offentlig tillställning skall ha rätt att avvisa den som obehörigen uppehåller sig på området utan att ha erlagt inträ­desavgift har sin plats i allmänna ordningsstadgan. Denna författning är inte avsedd att reglera annat än allmän ordning och säkerhet. Detta framgår av 7 § första stycket i stadgan där det sägs att i lokal ordnings­stadga få'r meddelas de ytterligare föreskrifter i avseende på den all­männa ordningen, som för kommun eller del därav finns erforderliga och ej angår förhållanden, om vilka annorledes är bestämt. I lokal stadga får sålunda inte intas andra föreskrifter än sådana som angår den allmänna ordningen. Vid meddelande av tillstånd enligt allmänna ordningsstadgan, t. ex. till offentiig tiUställning, kan polismyndigheten som tUlståndsmyndighet inte meddela andra villkor och föreskrifter för tillställningen, än som motiveras av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Det föreslagna stadgandet synes emellertid enligt RPS — åt­minstone för normalfallen — endast tillvarata anordnarens rätt och skiljer sig därför markant från allmänna ordningsstadgans allmänna po-litirättsliga linje. Styrelsen ifrågasätter därför även från denna synpunkt införandet av den föreslagna bestämmelsen i allmänna ordningsstadgan. Styrelsen påpekar också, att även anordnare av allmänna samman­komster i vissa fall kan ha behov av möjUghet att avhysa personer, som uppehåller sig på området utan att ha erlagt inträdesavgift.

Polisstyrelsen i Malmö distrikt, anser inte att det skall vara en poli­siär uppgift att hjälpa anordnare av offentiig tillställning att avvisa per-

 

Prop. 1975/76:148                                                   67

söner som plankat in på området för föreställningen och ej godvilligt vill lämna detta. Styrelsen anför att samtidigt som taxiförare m. fl. re­kommenderas viss moderation i sina anspråk på samhället, har utred­ningen alltså av någon anledning funnit självklart att samhället utan inskränkning skall ställa sina hårt engagerade resurser till arrangörernas förfogande, därtill i en form som påminner om gångna tiders personal­exekution. Styrelsen förklarar att den avböjer en sådan roll för polisen och rekommenderar i stället en ordning som innebär, att den för plankning misstänkte får stanna kvar inom området. Enligt styrelsens mening kan man från lagstiftarens sida som försvar för en sådan stånd­punkt hävda att en välskött nöjesplats eller liknande anordning normalt inte bör medge plankning och att arrangören om så likväl sker får stå sitt kast.

Svea hovrätt, som tillstyrker det föreslagna tillägget tiU 16 § allmän­na ordningsstadgan om straffansvaret för s. k. plankning avskaffas, an­märker att med det i förslaget använda ordet "område" avses jämväl plats inomhus. 1 nuvarande stadgande, som skulle kvarstå, brukas emellertid ordet i sammanhanget "utomhus inom inhägnat område".

SJ har vissa erinringar mot utredningens förslag i fråga om järn­vägspersonalens rätt att avvisa tjuvåkare. SJ finner det sålunda inte tUl­fredsställande att —• såsom utredningen föreslår — göra befogenheten att avvisa beroende av utfallet av en i det enskilda fallet så vansklig bedömning som den om, med hänsyn väsentligen till det intryck veder­börande ger, förutsättningar finns för medgivande till att resan fort-sättes i förlitande på senare betalning. Ätt här måste tillåtas utrymme för vissa variationer i värdering och omdöme hos järnvägspersonalen torde vara obestridUgt och synes också ha vitsordats av utredningen. Ett ingripande av den art som avvisning representerar innebär ett mått av ingrepp i den resandes kroppsliga integritet och befogenheten bör där­för av principiella skäl inte bestämmas med hänvisning till förutsätt­ningar vilkas förhandenvaro i det enskila fallet kan vara svår att av­göra. Enligt SJ:s mening bör avvisningsbefogenheten föreligga så snart någon beträdes med olovlig närvaro på tåg antingen olovligheten kon­stitueras av avsaknad av biljett eller av annat förhållande. Det innebär ej att befogenheten utnyttjas i vidare mån än som redan sker, dvs. med stor återhållsamlhet. SJ ifrågasätter vidare om en föreskrift i ämnet lämpligen har sin plats i 1970 års kungörelse, vilken ju handlar om upprätthållande av ordning och säkerhet inom järnvägsområde. Riktiga­re synes vara att bestämmelsen meddelas i särskild författning. Svea hovrätt tillstyrker ändringen i kungördsen om upprätthållande av ord­ning och säkerhet inom järnvägsområde om straffansvaret för s. k. färdsnyltning upphävs. Det föreslagna stadgandet samt 4 § i den av ut­redningen föreslagna kontrollavgiftskungörelsen bör emellertid enligt hovrätten ges likartad avfattning.

 

Prop. 1975/76:148                                                    68

De remissinstanser som avst)'rker utredningens huvudförslag är i princip positiva till utredningens alternativa förslag om en ny särskild straffbestämmelse för vissa former av snyltning.

Åtalsrättskommittén framhåller dock att den praktiska betydelsen av den föreslagna begränsningen av det straffstadgande som f. n. gäller blir tämligen ringa. RÅ sätter i fråga om inte en ändring av snyltnings-bestämmdserna över huvud taget bör kunna anstå i avbidan på en mera allmän översyn av BrB. Svea hovrätt förordar i stället för det föreslag­na nya lagrummet en omredigering av det nuvarande stadgandet i 9 kap. 2 § andra stycket BrB. Enligt hovrättens mening saknas nämligen skäl att frångå den nuvarande konstruktionen enligt vilken den som begått ifrågavarande brott skall dömas för bedrägligt beteende eller, om brottet ej är att anse som ringa, för bedrägeri. Hovrätten pekar där­vid på dels att i förslaget saknas en särskild strafflatitud för grova brott, vilket kan få konsekvenser som är stötande i de fall förutsättningarna för bedrägeriansvar inte är uppfyllda, dels att det föreslagna stadgan­det uttryckligen gjorts subsidiärt tUl 9 kap. 1 § och 3 § BrB, vilket i många fall skulle framtvinga prövning huruvida vilseledande ägt mm.

I det av utredningen skisserade förslaget till straffbestämmelse för snyltningsbrott har straffsatsen bestämts till böter för att bl. a. öpp­na möjligheter att avstå från lagföring på straffprocessueU väg genom tillämpning av institutet rapporteftergift och — i vidgad omfattning — åtalsunderlåtdse. Bland remissinstansema har meningarna varit delade om detta förslag.

Föreningen Sveriges statsåklagare anser att en lagändring i den före­slagna riktningen inte bör inge betänkligheter. Enligt förenuigens upp­fattning utgör den egentligen endast en kodifiering av nuvarande rätts­tillämpning. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare tillstyrker förslaget och instämmer i utredningens uttalande, att man normalt bör räkna med att bagatellartade fall av snjdtning inte kommer att föranleda po­lisanmälan och att formella möjligheter bör föreligga att meddela rap­porteftergift för dylika förseelser. RA framhåUer att det framdeles kan vara av värde att domstolarna inte är för hårt bundna vid bestämman­det av påföljd. Om fängelse utgår ur straffskalan, uppkommer emeller­tid en systematisk olikhet i förhållande till de sekundära förmögenhets­brotten. De processuella fördelar som man vinner med den föreslagna reformen kan även uppnås genom ändringar i administrativ ordning. De olägenheter som enligt vad Rl nu anfört är förenade med förslaget framstår dock inte som så väsentliga att RÄ vill avstyrka förslaget. Åtalsrättskommittén erinrar om de allmänna betänkligheter som kom­mittén i sitt yttrande över utredningens betänkande (SOU 1971: 10) Snatteri anförde mot slopande av fängelse i straffskalorna för de mind­re förmögenhetsbrotten. Då det emeUertid i det helt övervägande antal faU där den nya bestämmelsen blir tillämplig torde vara fråga om

 

Prop. 1975/76:148                                                   69

mindre aUvarliga brott, vill kommittén inte motsätta sig att endast böter stadgas för snyltningsbrottet. De grövsta fallen av snyltning i vidsträckt bemärkelse torde enligt kommittén f. ö. oftast vara hänförliga till be­drägeriparagrafen. Svea hovrätt anser — av skäl som redovisats i hov­rättens yttrande över utredningens betänkande Snatteri — att fängelse i högst sex månader bör ingå i straffskalan. Därest fängelse sålunda får ingå i strafflatituden för snyltningsbrott bör enligt hovrättens mening införas möjlighet att ge rapporteftergift under motsvarande förutsätt­ningar som nu gäller för snatteri. RPS anser av principiella skäl att fängelse även i fortsättningen bör finnas i straffskalan för snyltnings­brott. Behålls fängelse i straffskalan för snyltningsbrotten medför detta visserligen att bestämmelserna om rapporteftergift i 12 § polisinstruk­tionen (1972: 511) inte blir tillämpliga på dessa brott. Styrelsen anser emellertid, att denna fråga bör lösas på samma sätt som beträffande snatteribrotten. Styrelsen föreslår därför, att bestämmelserna om rap­porteftergift för vissa snatteribrott i 12 § polisinstruktionen omarbetas så, att dessa bestämmelser blir tillämpliga även på snyltningsbrotten. Föreskrifter för tillämpningen av de nya reglerna bör enligt styrelsen utfärdas av regeringen. Styrelsen erinrar i detta sammanhang om att rapporteftergift inte registreras i styrelsens centrala polisregister. Detta medför att det vid bedömningen av fråga om rapporteftergift som regel inte är möjligt att beakta brott, som föranlett rapporteftergift i annat polisdistrikt.

För att göra det möjligt att gripa en person som gjort sig skyldig till ett snyltningsbrott har utred­ningen föreslagit en tilläggsbestämmelse i 24 kap. 7 § andra stycket RB. Förslaget har berörts av några remissinstanser.

Enligt Svea hovrätt förefaller det riktigt att möjlighet till ett sådant ingripande står till buds. Åtalsrättskommittén som anser det ofrånkom­ligt att rätt till gripande fortfarande skall föreligga vid snyltningsbrott, finner det emellertid inte tilltalande att detta brott skall behöva särskilt anmärkas i 24 kap. 7 § RB. Det synes därför enligt kommUtén vara lämpligare att i snyltningsparagrafen ange att sådan rätt som avses i 24 kap. 7 § andra stycket RB föreligger, oavsett att fängelse ej kan följa på brottet. Enligt RPS:s uppfattning får det anses mindre tillfreds­ställande att man gör det möjligt att tillgripa de relativt omfattande ingrepp i den personliga integriteten, varom är fråga i 24 kap. 7 § andra stycket RB, beträffande brott som endast har böter i straffskalan. Be­håller man — såsom styrelsen föreslår — fängelse i straffskalan för snyltningsbrotten behövs det inte någon särreglering i nyssnämnda lag­rum för dessa brott. Föreningen Sveriges statsåklagare anser att ett tvångsmedel av ifrågavarande slag inte bör få förekomma vid brott vars straffvärde bedöms så lågt att straffskalan endast innehåller böter.

 

Prop. 1975/76:148                                                   70

3.2.2 Ökad satsning på brottsförebyggande åtgärder

De av utredningen framlagda förslagen i syfte att begränsa lagfö­ringen för snyltning bör enligt utredningen få till följd att utövarna av hotell-, restaurang- och taxinärxng och andra liknande verksamheter i större utsträckning än nu riktar in sig på att förebygga sådana beteen­den. Utredningen räknar därvid bl. a. med att ökade krav ställs på för­skottsbetalning samt att föreliggande kontrollmöjligheter förbättras. Vad utredningen sålunda anfört har inte fått något gensvar hos de berörda näringsutövarna.

Sveriges hotell- och restaurangförbund finner den av utredningen framförda tanken på ökade krav om förhandsbetalning från vissa gäs­ter som orealistisk och förbund(Jt anser det uteslutet att man i Sverige skulle införa metoder av detta slag som saknar motsvarighet i utlandet. Dessutom måste gästerna komma att uppfatta det som i hög grad stö­tande om endast några av dem blev föremål för sådana kontrollåtgär­der. Svenska taxiförbundet framhåller att ett system med kontrollav­gifter är uteslutet inom taxiverl:samheten eftersom detta system förut­sätter att den resande erhåller färdbevis i samband med betalning, som erläggs före det att tjänsten tas i anspråk. Visserligen finns i gällande taxireglementen den bestämmelsen införd, att taxiföraren äger rätt att begära förskottsbetalning och att han i vissa fall även får avvisa en person som begär körning. Förijundet finner det likväl orealistiskt att begära att taxiföraren redan vid beställningen skall kunna avgöra om passageraren har för avsikt att snylta eller ej. En generell begäran om förskottsbetalning å andra sidan medför enligt förbundet alltid —spe­ciellt vid kortare körturer — att en stor del av kundkretsen anser sig misstänkt för att inte ha för avsikt att göra rätt för sig. SJ framhåller att man inte kan skydda sig mot att personer utan färdbiljett tar plats i tåg och medföljer. En utvidgning av den spärrvaktskontroll som f. n. förekommer inom lokaltrafiken i vissa storstadsregioner skulle nämli­gen föranleda oförsvarliga kostnader. Tanken att neutralisera den ök­ning av antalet tjuvåkningar som ett slopande av straffbarheten kan befaras medföra genom brottsfcirebyggande åtgärder finner SJ därför inte vara verklighetsförankrad. Utredningen har ej heller menar SJ kunnat ge anvisning på någon gi;nomförbar åtgärd av detta slag av be­skaffenhet att kunna förväntas ge resultat mot tågsnyltning. I det all­männa betraktelsesättet, som i detta sammanhang måste tUlmätas avse­värd betydelse, lär just straffbarheten och straffmaktens förhandenvaro utgöra det centrala förebyggande elementet i fråga om beteenden som samhället ogillar. Att det måste kompletteras med omfattande och djup­gående åtgärder på det sociala planet för att man skall ha utsikt att komma till rätta med den grövre brottsligheten finner SJ visserigen obe­stridligt. Sådana åtgärder ter sig enligt dess mening emellertid näppe-

 

Prop. 1975/76:148                                                   71

ligen tjänliga som allmän profylax tUl tågsnyltning, en form av för­seelse som, efter vad erfarenheten visat, inte är specifikt förknippad med någon särskUd social miljö.

3.2.3 Rätt för vissa trafikföretag alt ta ul kontrollavgift

Brottmålsutredningens förslag om rätt för vissa trafikföretag att ta ut en särskild kontrollavgift har fått ett positivt mottagande av flera re-missinsanser.

Göteborgs spårvägar finner förslaget mycket tiUfredsställande. Det framhålls därvid att kostnadsutvecklingen för de flesta trafikföretag är sådan att en kraftig rationalisering av driften varit nödvändig. Som ett led häri har de tidigare konduktörerna, som hade till uppgift att kon­trollera att samtliga passagerare erlagt sina avgifter, måst bortrationa­liseras och ersättas med biljettmaskiner. Ifrågavarande kontinuerliga kontroll har därför måst ersättas med stickprovskontroUer samt utta­gande av avgift i de fall då det visat sig att en passagerare saknat gil­tigt färdbevis. Göteborgs spårvägar upplyser vidare att man genom en höjning av kontrollavgiften den 1 januari 1973 från 30 till 50 kronor samt genom en intensifierad uppföljning av och information till aUmän­heten om kontrollverksamheten reducerat fuskåkningen avsevärt så att den under första kvartalet 1973 utgjorde 1,31 % mot 2,88 % under motsvarande tid föregående år. SL framhåller att den av utredningen föreslagna kungörelsen innebär att rätten att utta kontrollavgifter blir enhetligt reglerad för hela landet varigenom bestämmelserna erhåller en större tyngd än tidigare. Både från allmänhetens och trafikföretagens synpunkt innebär båda dessa omständigheter stora fördelar. Det nuva­rande rättsläget på området upplevs ofta som oklart och trafikföre­tagens arbete kommer enligt SL att underlättas om man kan stödja sig på och hänvisa till en av regeringen utfärdad kungörelse i ämnet. SL förutsätter att den plan över kontrollverksamheten, som enligt den före­slagna kungörelsen skall inges tUl länsstyrelsen i samband med ansökan om rätt att uttaga kontrollavgift, endast skall omfatta principerna för kontrollverksamhetens bedrivande. Genom ett sådant förfarande synes nämligen en större enhetlighet vid de olika trafikföretagen kunna ernås och det torde även innebära en styrka för trafikföretagen att inte blott rätten att uttaga kontrollavgifter utan även sättet för verksamhetens be­drivande har sanktionerats av myndighet. Föreningen Sveriges tings­rättsdomare finner det riktigt att förenklingar sker i sanktionssystemet på det sättet, att rätten för trafikföretag att ta ut kontrollavgifter för­fattningsregleras och förutsätts bli tillämpad i de allra flesta fall av snyltning med allmänna trafikmedel. Föreningen konstaterar vidare att taxiverksamheten är bunden av såväl tillståndstvång som beträffande tillämpade taxor. Det torde därför enligt föreningens mening inte fin­nas principiella invändningar av de slag som gäller beträffande hotell-

 

Prop. 1975/76:148                                                   72

och restaurangsnyltning att även på detta område tillämpa en taxemäs­sigt fastställd tilläggsavgift för snyltningsfallen. Den av handeln tilläm­pade faktureringsavgiften är liten och jämförelsen i betänkandet med denna ar inte rättvisande, efter:>om avgiften gäller avtalad kredit. En tilläggsavgift av här avsett slag, motsvarande en kontroUavgift, bör en­ligt föreningens mening utgå oavsett på vUket sätt passageraren i efter­hand gör rätt för sig, och lär få sin huvudsakliga betydelse i fall där passageraren efter avslutad färd inte kan eller vill göra rätt för sig. Föreningen anser att bestämmelser i ämnet, om sådana finnes böra tas i författning, skulle kunna införas i den föreslagna kungörelsen.

Svea hovrätt finner det befogat att regler utfärdas på förevarande område. Avgiften bör dock enligt hovrättens mening inte få sättas hög­re än vad som motsvarar skäliga kostnader för kontroUen. Beträffande 4 § i den föreslagna kungörelsen anser hovrätten att detta stadgande bör avfattas på likartat sätt som skett i den föreslagna ändringen i kun­görelsen om upprätthållande av ordning och säkerhet inom järnvägs­område. Vid den fortsatta beredningen av utredningens förslag bör också enligt hovrättens mening ställning tas till frågan om de trafik­företag, som nu är berättigade att uttaga kontrollavgift, skall vara skyl­diga söka tillstånd enligt den föreslagna kungörelsen. Det bör vidare klargöras om talan får föras mot beslut meddelat av länsstyrelsen jäm­likt 5 § kungörelsen. Länsstyrelsen i Örebro län uppger att det inom Örebro län hittills inte i något fall har begärts fastställelse av kontroll­avgift med stöd av 29 § förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. Detta torde enligt länsstyrelsen bero på att något större behov därav inte ansetts föreligga, eftersom resenärerna betalar vid påstigningen. Även svårigheten att anpassa avgiftens storlek med hänsyn till kostnaden för kontrollverksamheten kan ha spelat in. Läns­styrelsen anser att denna svårighet inte kommer att minska med det nu föreliggande förslaget. Vidare finner länsstyrelsen att förekomsten av två författningar på området kan komma att medföra oklarhet om vad som gäller. Länsstyrelsen föreslår därför att det i övergångsbestämmel­serna tUl den föreslagna kungörelsen anges dels den framtida gUtigheten av äldre länsstyrelsebeslut om förhöjd färdavgift och kontrollavgift en­ligt 29 § förordningen angåendi; yrkesmässig biltrafik m. m., dels att kontrollavgiften i fortsättningen endast skall kunna fastställas med stöd av den föreslagna nya kungörelsen. Länsstyrelsen tar även upp frågan om hur fastställelse och indrivning av kontrollavgift skall ske mot rese­närer som inte frivilligt betalar en sådan avgift. Som länsstyrelsen fattat saken har utredningen tänkt sig att trafikföretaget liksom hittills skall bli tvunget att väcka skadeståndstalan mot resenären för att på så sätt få en exigibel fordran mot denne, om inte gärningen leder till åtal och åklagaren i samband därmed för trafikföretagets skadeståndstalan. Åtal kan dock endast bli möjligt — fömtsätt att bedrägerirekvisiten inte är

 

Prop. 1975/76:148                                                   73

uppfyllda — om utredningens alternativa förslag följs och är även då tänkt endast som ett undantagsfall. Länsstyrelsen finner därför att den nu redovisade ordningen kommer att få till följd att trilskande rese­närer i praktiken nästan aldrig behöver riskera att få betala någon kon­trollavgift, eftersom trafikutövaren med hänsyn till avgiftens ringa be­lopp säkerligen kommer att dra sig för de kostnader och besvär som ett skadeståndsmål med personlig inställelse kan komma att medföra. Ytterligare en avskräckande faktor i detta sammanhang är att utsök-ningsavgiften, som är 100 kronor vid verkställigheten hos kronofogde­myndigheten, måste förskjutas av sökanden, utom i fall då en kommun driver trafikföretaget i egen regi. Länsstyrelsen föreslår därför en ord­ning som innebär att lagsökningslagen görs tillämplig på mål angående fastställelse av krav på utfående av kontrollavgift. Dessutom förordar länsstyrelsen att trafikföretaget befrias från ansöknings- och expedi­tionsavgifter vid domstol. Som en alternativ lösning föreslår länsstyrel­sen att kravet på utfåendet av kontrollavgift fastställs av den länssty­relse som utövar tillsyn över verksamheten. Länsstyrelsen har även vissa erinringar mot innehållet i den föreslagna författningstexten. Rät­ten att uttaga kontrollavgift enligt 3 § i den föreslagna kungörelsen bör enligt länsstyrelsen fastställas av länsstyrelsen i det län där tillståndet meddelats och inte — som utredningen föreslagit — av länsstyrelsen i det län där trafiken äger rum. Bestämmelsen i 4 § om rätt att avvisa resande finner länsstyrelsen missvisande eftersom även trafikutövare som inte fått tUlstånd att utta kontrollavgift torde äga rätt att avvisa passagerare som inte erlagt färdavgift. Länsstyrelsen anser det vidare olämplig att — såsom framgår av 5 § — länsstyrelse skall pröva besvär över beslut om uttagande av kontrollavgift i de fall då resanden betalat avgiften. Med en sådan ordning skulle olika instanser kunna komma att pröva frågan om uttagande av kontrollavgift. Om en resande vägrar att betala denna, kan trafikutövaren nämUgen senare vända sig till all­män domstol för att få kravet fastställt. Det är även oklart vilken rätts­verkan länsstyrelsens prövning skulle få. Länsstyrelsen framhåller dess­utom att det av förslaget till kungörelse inte heller framgår om talan får föras mot beslut som fattas av länsstyrelse med stöd av 5 §. Vad slutligen angår 6 § i den föreslagna kungörelsen, som innehåller en be­stämmelse om att det ankommer på vederbörande länsstyrelse att med­dela närmare föreskrifter om tiUämpningen av kungörelsen, anser läns­styrelsen att utredningen inte lämnar tillfredsställande besked om vad föreskrifterna skall omfatta och inte heller hur den förutsatta enhetlig­heten skall åstadkommas. Enligt länsstyrelsens mening borde det vara till fördel för enhetiigheten och även i övrigt om tillämpningsföreskrif­terna utfärdades från centralt håll och inte av varje länsstyrelse för sig. Länsstyrelsen i Västerbottens län avstyrker utredningens förslag tUl en särskild kungörelse om kontrollavgift och menar att regler om en

 

Prop. 1975/76:148                                                    74

sådan avgift mer hör hemma inom skadeståndsrätten än inom straff-dier förvaltningsrätten. Rättslig prövning av ett åläggande att utge en avgift bör därför helst ske i form av en vanlig civUprocess eller genom målsägandeanspråk i ett brottmål. Ett vanligt inslag i den prövningen måste enligt länsstyrelsens uppfattning bli frågan om trafikanten varit alltför vårdslös eller rent av haft för avsikt att smita. För en sådan prövning finner länsstyrelsen den allmänna domstolen vara betydligt lämpligare än förvaltningsmyndigheten. Om man däremot ser kontroll­avgiften som en offentligrättslig företeelse måste man också vara be­redd att redovisa dels kostnaderna för samhällsinsatsen, dels effekten av en sådan insats. Någon redovisning av detta slag anser länsstyrelsen att utredningen inte har presterat. Länsstyrelsen vill i detta samman­hang också påpeka att länsstyrelserna är svårt arbetstyngda och att dessa därför inte kan åta sig ytterligare arbetsuppgifter utan motsva­rande resursförstärkningar. Slutligen anser länsstyrelsen att frågorna kring kontrollavgiftssystemet är av så stor principiell betydelse att riks­dagen bör delta i utformningen av en eventuell lagstiftning.

3.2.4 Automatmissbruk

Flertalet remissinstanser tillstyicker i princip eller lämnar utan erinran i huvudsak utredningens förslag att reglera automatmissbruk i ett sär­skUt straffstadgande.

Några remissinstanser ifrågasätter emellertid om förslaget bör genom­föras i den form som det nu föreligger.

Åtalsrättskommittén framhåller att det är vanskligt att överblicka vilka manipulationer med maskinella hjälpmedel som bör anses straff­värda. Frågan torde därför kräva en mer ingående utredning, som inte bara tar sikte på automater. Kommittén anser sig dock kunna godta den föreslagna bestämmelsen som ett provisorium. RÅ anför att även om missbruk av automater föranlett vissa svårigheter i rättstillämp­ningen har dessa svårigheter enligt RÅ:s mening inte varit så stora att det kan anses motiverat att införa en särskild straffbestämmelse. Frågan om automatmissbruk bör också ses i ett större sammanhang. Banker, postkontor och andra penninginrättningar börjar i allt större utsträck­ning utnyttja maskinella hjälpmedel i sin verksamhet. 1 många fall re­gistreras in- och utbetalningar med hjälp av datorer. Det har redan förekommit fall där de nyligen inrättade s. k. bankomaterna missbru­kats. Enligt RA bör frågan om "vilseledande" av datorer och andra apparater liksom annat liknande missbruk ses i ett sammanhang och göras till föremål för en såvitt möjligt enhetlig reglering. Därvid är det inte uteslutet att utformningen av bestämmelserna om bedrägeri behö­ver underkastas en ändring. RÅ förordar därför att någon bestämmelse om den speciella form av automatmissbmk som utredningen föreslår ännu inte införs.

 

Prop. 1975/76:148                                                   75

Vad angår den närmare utformningen av det föreslagna stadgandet ifrågasätter Svea hovrätt om detta täcker alla olovliga förfaranden med automater som kan komma i fråga. Hovrätten anser vidare att uppräk­ningen av föremål som gärningsmannen kan tänkas använda sig av är alltför vidlyftig och ej heller fullt tydlig. Beträffande påföljden för normalfallen av automatmissbruk har hovrätten den uppfattningen att fängelse i högst sex månader bör ingå i straffskalan men samtidigt bör det införas möjlighet att ge rapporteftergift under motsvarande förut­sättningar som nu gäller för snatteri. Om emellertid utredningens för­slag att allenast böter skall utdömas för normalfallen av automatmiss­bruk genomförs bör enligt hovrätten den av utredningen i andra hand föreslagna ändringen i 24 kap. 7 § andra stycket RB utvidgas till att avse jämväl sådant brott. Hovrätten sätter dessutom i fråga om inte beträffande automatmissbruk bör ges möjlighet även till kroppsvisita­tion. Även RPS anser att fängelse bör ingå i straffskalan för normal­fallen av automatmissbruk. Enligt styrelsens uppfattning bör nämligen straffsatsen för detta brott inte sättas lägre än för snatteri och snylt­ningsbrott. Det är menar styrelsen dock här fråga om brott, som alltid kräver åtminstone ett visst mått av förslagenhet. Det bör bl. a. på grund härav inte hänföras till de rena bötesbrotten. Svenska bankföreningen påpekar att utredningen i sina kommentarer till det nya straffstadgan­det inte har tagit upp det fall då någon som kommit över annan per­sons bankomatkort och sifferkod, obehörigen använder sig av dessa och gör ett kontouttag ur en s. k. bankomat. Bankföreningen förutsätter dock att en sådan gärning är att bedöma som stöld. Föreningen finner det önskvärt att denna kvalificering av gärningen blir uttryckligen be­kräftad under den fortsatta behandlingen av lagstiftningsärendet.

Beträffande frågan om bestämmelsen om automatmissbruk hör hem­ma i 8 eller 9 kap. BrB ställer sig åtalsrättskommittén tveksam till ut­redningens förslag att införa denna bestämmelse i 8 kap. Kommittén finner lösningen i betänkandet naturlig när del gäller varuautomater men däremot inte när det är fråga om automater med vars hjälp tjänster tUlhandahålles (parkeringsaulomater, spärrgrindar av den typ som an­vänds för flygplatsläktare o. d.). Svea hovrätt anser i denna del att brot­tet lämpligen bör regleras i 9 kap. BrB.

4 Utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläggande m.m.

4.1 Nuvarande ordning m.m.

4.1.1 Systemet med strafföreläggande

För att förenkla formerna för beivrande av bagatellförseelser infördes i samband med tillkomsten av rättegångsbalken (RB) ett särskilt ulomprocessuellt förfarande, kallat strafföreläggande, vilket

 

Prop. 1975/76:148                                                   76

handhas av åklagare. Ar 1966 kompletterades reglerna om strafföreläg­gande med en ny form av summarisk, skriftlig handläggning genom polismans föreläggande av ordningsbot. Båda handläggningsformerna samordnades två år senare genom en delvis ny reglering i 48 kap. RB. Nuvarande ordning på området innebär i stort sett följande (beiräffande äldre regler se 4.1.2),

Som allmän förutsättning gäller all de broll som kan bli föremål för strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot skall höra under allmänt åtal (48 kap. I §). Vid strafföreläggande skall åklagaren fast­ställa det bötesstraff som brottet enligt hans mening förskyller. Det blir sålunda här fråga om en straffmälning i det enskilda fallet. Ordnings-boten är däremot redan bestämd i en katalog över hithörande för­seelser som RÅ upprättar i samråd med rikspolisstyrelsen. Polis­mannen har endast alt pröva om en förseelse har ägt rum och vilken straffbestämmelse som i så fall är tillämplig, däremoi inte bötes­straffets storlek.

Gemensamt för de båda instituten är också att föreläggandel även kan ta upp egendoms förverkande eller annan sådan särskild rätts­verkan (48 kap. 2 § andra stycket). Vidare gäller att om föreläggande har utfärdats till godkännande inom viss tid, åtal inte kan väckas för brottet förrän denna tid har förflutit utan att godkännande kommit in (48 kap. 3 §). Godkännandet gäller som lagakraftvunnen dom.

Strafföreläggande får enligt 48 kap. 4 § första stycket användas i fråga om varje brott, för vilket inte stadgas svårare straff än böter -dock inte normerade böter - och vilkel, om dagsböter stadgas, förskyller högsl 50 dagsböter eller, jämte annat brott, högsl 60 dags­böter som gemensamt straff Regeringen äger vidare enligt paragrafens andra stycke förordna att strafföreläggande får utfärdas också beträf­fande brott, för vilket stadgas dagsböter eller fängelse i högst sex månader men vilket i övrigt är sådant som sägs i första stycket. Sådant förordnande har meddelats i fråga om en rad i 1 § strafföreläggande­kungörelsen (1970:60) uppräknade brott. Dessa brott utgörs av a) följande brott i brottsbalken (BrB):

vållande till kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 § första stycket), ofredande (4 kap. 7 §), snatteri (8 kap. 2 §),

egenmäktigt förfarande (8 kap. 8 § första stycket), självtäkt (8 kap. 9 §),

bedrägligt beteende (9 kap. 2 § första stycket och andra stycket i den mån detta avser ringa brott), undandräkt (10 kap. 2 §), olovligt brukande (10 kap. 7 §), skadegörelse (12 kap. 1 §), våldsamt motstånd (17 kap. 4 §), missfirmelse mot tjänsteman (17 kap. 5 §);

 

Prop. 1975/76:148                                                    77

b) följande brott i specialslraffrätten:

olovlig jakt enligl 28 § och 29 § I mom. lagen (1938:274) om rätt lill jakt, om brottet ej är grovt,

olaga jakt enligt 28 § 1 mom. och 3 mom. försla-tredje styckena jakt­stadgan (1938:279), om brottet ej är grovt, samt brott som avses i 29 § 3 mom. och 5 mom. första stycket samma stadga,

olovlig rusdrycksförsäljning enligl 80 och 81 §§ rusdrycksförsälj-ningsförordningen (1954:521), om brottet ej är grovt,

olovligt fiske enligt 34 och 35 §§ lagen (1950:596) om rält till fiske,

olaga fiske enligt 30 § fiskeristadgan (1954:607),

brott mol 37 § naturvårdslagen (1964:822),

brott mot 64 § första stycket 65, 66 §§, 67 § andra styckei och 70 § sjömanslagen (1973:282).

Strafföreläggande får inle utfärdas om förutsättningarna för allmänt åtal brister eller om föreläggandet inte tar upp alla brott av den miss­tänkte som enligt åklagarens vetskap förekommer till bedömning. Vidare gäller som uttryckligt hinder för strafföreläggande alt måls­äganden har förklarat att han ämnar föra lalan om enskilt anspråk i anledning av brottet eller har begärt att åtal skall väckas (48 kap. 5 § RB).

Enligt 40 § åklagarinstruktionen (1974:910) bör åklagare, om förut­sättningar föreligger, meddela den misstänkte strafföreläggande i stället för alt väcka åtal. I fräga om bötesbrott gäller inte någon inskränkning i åklagares behörighet att utfärda strafföreläggande. Beträffande sådant brott som anges i I § strafföreläggandekungörelsen tillkommer däremoi i princip behörigheten bara den som innehar eller uppehåller tjänst som chefsåklagare eller högre tjänst inom åklagar­väsendet. I fråga om brott som avses i 8 kap. 2 §, 9 kap. 2 § och 10 kap. 2 § BrB (snatteri, bedrägligt beteende och undandräkt) är även annan åklagare, som har fullgjort minsl tre års tjänstgöring som åklagare efler del att han förvärvat behörighet till åklagartjänst, behörig all ulfärda slrafföreläggande. RÅ kan förordna all denna behörighel ulslräcks till att gälla även andra brott som anges i 1 § strafföreläggandekungö­relsen.

Slrafföreläggande utfärdas enligt särskilt formulär och undertecknas av åklagaren (48 kap. 6 §). Föreläggandel skall innehålla uppgifter om den misstänkte, om brottet med angivande av tid och plats för dess begående saml övriga omsländigheler som krävs för att känneteckna det, om tillämpliga lagrum samt om det bötesstraff och den särskilda rättsverkan, som föreläggs den misstänkte.

När strafföreläggande utfärdas till godkännande inom viss tid, skall den npisstänkte genom anteckning i föreläggandet eller på annal sätt upplysas om sättet för godkännandet och om den tid som har fastställts därför (48 kap. 7 §). Vidare skall han informeras om att åtal kan väckas efler den fastställda liden, om godkännande inle sker. Nämnda upplys­ningar lämnas på särskild blankett jämte inbetalningskort, som fogas

 

Prop. 1975/76:148                                                   78

till det tryckta formuläret för slrafföreläggande. Enligt formuläret skall godkännande ske inom åtta dagar från föreläggandets datum.

Strafföreläggande lämnas eller sänds till den misstänkte. I fråga om sättet för godkännande slår två olika möjligheter till buds. Antingen kan den misstänkte underteckna godkännandet på därför avsedd plats, dvs. förklara att han erkänner gärningen och underkastar sig det straff och den särskilda rättsverkan som har förelagts honom, samt sända handlingen lill rikspolisstyrelsens kohtrollseklion (48 kap. 9 § och 7 § strafföreläggandekungörelsen). Eller också kan bötesbeloppet omgående betalas in till rikspolisstyrelsen, varvid betalningen gäller som godkännande, om det inte framgår alt den misstänkte inte har avsett att godkänna föreläggandet (48 kap. 11 §). Det sistnämnda förfa­ringssättet får dock inle tillgripas omi särskild rättsverkan utöver bötes­straffet finns upptagen i föreläggandet. Den som inle godkänner före­läggandel bör skriftligen meddela detta lill rikspolisstyrelsen inom åtta dagar. Därvid bör anledningen till bestridandet anges.

Skriftligt godkännande av strafföreläggandel får i den misstänktes ställe lämnas av befullmäktigat ombiad för honom (48 kap. 10 §). Full­makten skall ges in till åklagaren i; huvudskrift och fylla anspråken enligt 12 kap. RB. Vidare skall fullmakten innehålla en förklaring att ombudet äger godkänna strafföreläggandel på den misstänktes vägnar, uppgift om del brott som godkännandet får avse med angivande av brottets art samt tid och plats för dess begående, uppgift om den högsta bötespåföljd som den misstänkte är villig att underkasta sig samt uppgift om särskild rättsverkan som är i fråga och som den miss­tänkte är villig att godta.

Enligt 59 kap. 5 § RB skall strafföreläggande, som har godkänts av
den misstänkte, efter besvär undanröjas om godkännandet inle kan
anses som en giltig viljeförklaring, om vid ärendets behandling före­
kommit sådant fel att föreläggandel bör anses ogiltigt eller om föreläg­
gandel eljest inte överensstämmer med lag. Besvär prövas av den
underrätt som hade ägt ta upp åtaf för brottet. Besvärsinlagan skall
inges inom ett år sedan åtgärd för verkställighet av föreläggandet
företogs hos den misstänkte. Talan iriot underrätts beslut kan föras i
hovrätt, som är slutinstans.    j

4.1.2 Strafföreläggandeinstitutets tidigare utbyggnad

När beslämmelser om strafföreläggande ursprungligen togs upp i RB, var institutet begränsat till brott, vara endast böter kunde följa. Strafföreläggandel fick inte heller avse mer än högst 20 dagsböter. Föreläggande fick inte meddelas om den misstänkte var under 18 år eller om anledning förekom att anta att målsägande fanns. Godkänt föreläggande, som avsåg böter omedelbart i penningar lill högre belopp än 100 kronor, skulle underställas rättens prövning.

 

Prop. 1975/76:148                                                   79

Redan tidigt uppkom fråga om att vidga tillämpningsområdet för strafföreläggande. 1951 års rättegångskommitté konstaterade i be­länkandet (SOU 1953:26) Vissa ändringar i RB m.m., att systemet med slrafföreläggande hade slagit väl ul och all insliluiel kommit till slor användning. När det gällde en utvidgning av dess tillämpningsområde borde man enligt kommittén dock gå fram med varsamhet. Kommittén avvisade tanken på att använda strafföreläggande i sådana fall, där frihetsstraff ingick i straffskalan. Det saknades också förutsättningar alt höja gränsen för del antal dagsböter som kunde tas upp i föreläg­gandet. Kommittén stannade vid att föreslå som enda ändring alt 18-årsgränsen för institutets tillämpning slopades.

Under remissbehandlingen av betänkandet förordades bl.a. från RÅ;s sida all institutet skulle bli tillämpligt i fråga om förseelser, för vilka fängelse i högst sex månader ingick i straffskalan men där domstolarna regelmässigt dömde lill bötesstraff.

1 prop. 1954:200 framhöll dåvarande chefen för justitiedeparte-meniel, statsrådet Zetterberg, bl.a. (s. 31).

Strafföreläggandel innebär ur principiell synpunkt en betydande avvikelse från de allmänt gällande processrättsliga grundsatserna om ett konlradiktoriskt förfarande, nämligen att materialet för avgörandet framlägges av två mot varandra slående parter och att avgörandet därefter träffas av ett från parterna helt fristående organ, domstolen. Detta förfarande har i brottmål sin största belydelse för bevispröv­ningen. Vid strafföreläggandel kan detta system sägas vara ersatt med en överenskommelse mellan parterna. De processuella garantierna för ett ur objektiv synpunkt riktigt avgörande är alltså mindre starka vid strafföreläggande än vid del ordinära rättegångsförfarandet. Med hänsyn härtill bör försiktighet iakttagas vid bestämmandet av tillämp­ningsområdet för institutet strafföreläggande. A andra sidan är alt beakta att denna form för avgörande i hög grad besparar såväl det allmänna som den enskilde besvär och kostnader. Dessa synpunkter talar för att institutets användningsområde göres så vidsträckt som hänsynen till rättssäkerhetskravet medger.

Departementschefen delade kommitténs uppfattning att institutet strafföreläggande inte borde komma till användning i andra fall än sådana som kunde betecknas som ordningsförseelser. Med denna uppfattning kunde inte förordas att institutets tillämpningsområde ut­sträcktes till all gälla även brott som kunde medföra frihetsslrafL Däremot förordade departementschefen att det antal dagsböter som kunde åläggas genom strafföreläggande höjdes till 40. Förslaget bifölls av riksdagen (ILU 1954:25, rskr 1954:332).

Frågan om ökad användning av strafföreläggande utreddes därefter av trafikmålskommittén i belänkandet (SOU 1963:27) Trafikmål. Kommittén föreslog att fängelse skulle utgå ur straffskalan för vårds­löshet i trafik, som inte var att bedöma som grov. Därmed öppnades ett nytt stort område för tillämpningen av strafföreläggandel. Förslaget

 

Prop. 1975/76:148                                                   80

innebar också all slrafföreläggande borde kunna meddelas även om del fanns målsägande, nämligen orn denne förklarat all han inte önskade föra lalan om enskilt anspråk.

1 prop. 1966:100 anslöt sig dåvarande chefen för juslitiedeparte-mentet, statsrådet Kling, till trafikmålskommilténs förslag. I fråga om möjligheterna lill förenkling av handläggningsformerna för beivrande av mindre brott gjorde han bl.a. följande allmänna uttalanden (s. 37).

Förenklingsmöjligheterna i fråga om brottmåls behandling be­gränsas dock av den hänsyn som måste tas till rättssäkerhetssyn­punkterna. Allmän enighet råder om att domslolsförfarandet ger de starkaste garantierna för ett materiellt riktigt avgörande. Redan vid rättegångsbalkens tillkomst framhölls emellertid alt det ordinära domslolsförfarandet är anpassat för betydelsefulla och invecklade mål samt att det skulle vara alltför betungande för den misstänkte och medföra onödiga kostnader för det allmänna, om man skulle lillämpa samma förfarande för obetydliga, erkända förseelser. Från början iakttogs dock - naturligt nog med tanke på den vikt som fästes vid alt nya processrätlsliga grundsatser skulle införlivas med vår rättsordning - stor restriktivitet när det gällde all medge avvikelser från det enligt rättegångsbalken ordinära brottmålsförfarandet. När i senare lagstift­ning tillämpningsområdena för förenklade handläggningsförfaranden undan för undan har vidgats, är delta inle föranlett av någon ändrad syn på rättssäkerhetsfrågorna. Tvärtom ger förarbetena till varje ändring belägg för att man noga har övervägt just om rättssäker­hetssynpunkter kan trädas för när genom sådan förenkling som kom i fråga. Den utveckling i förenklande riktning som har förekommit inom den processrättsliga lagstiftningen har karaktäriserats av att man, ulan alt ge avkall på rättssäkerhetssynpunkterna, försiktigt har prövat sig fram med begränsade reformer och noga har beaktat erfarenheterna av varje ändring.

I väsentlig utsträckning har de fortgående förenklingarna haft den växande arbetsbelastningen på de rättsvårdande organen som bakgrund. Ett viktigt skäl har också varit önskemålet alt bespara den enskilde kostnader och besvär som inte står i proportion till sakens beskaffenhet. Emellertid är det inte så, att enbart trycket av sådana för­hållanden har pressat fram dessa reformer. En avgörande faktor för möjligheten all genomföra fiera av reformerna - och även att få dem att slå väl ut - har varit en ökad kompelens hos och också ett ökat förtroende för den personal sorn har fått sig anförtrodd nya uppgifter. Som exempel kan framhållas de goda erfarenheter som har gjorts av åklagarnas ökade befogenheter att utfärda slrafföreläggande och att pröva sådana frågor om åtal som avses i 20 kap. 7 § I rättegångsbalken. Nämnas bör också att polismännen har visat sig väl klara den form av rättsskipning som har lagts i deras hand genom parkeringsbotslagen.

Sett i ett vidare perspektiv gagnas rättssäkerheten i samhället bäst genom en ordning där domstolsförfarandet i dess mest kvalificerade former väsentligen koncentreras lill de särskilt invecklade och betydelsefulla målen. Det är viktigt att tillräcklig lid står till förfogande för den ingående behandling och för de krävande överväganden som behövs i dessa mål. Därav följer självfallet inle alt man skall ta lätt på mål av mera alldaglig beskaffenhet. Dessa kan vara nog så allvarliga för

 

Prop. 1975/76:148                                                   81

den enskilde som berörs. Men handläggningsformerna för sådana mål bör kunna anpassas smidigare efler målens svårighetsgrad och beskaffenhet i övrigt. Endast därigenom kan undvikas att alltför många och ibland alltför kvalificerade arbetskrafter tas i anspråk för uppgifter som på ett godtagbart sätt kan lösas på enklare sätt och med mindre kostnader.

Slor hänsyn måste tas också lill det betydelsefulla rättssäkerhetsin­tresset att brottmål, liksom tvistemål och ärenden av skilda slag, blir avgjorda skyndsamt. Enligt min mening är värdet av snabbhet i rätts­skipningen så stort att man måste ta tillvara alla möjligheter all förenkla'handläggningsformerna så länge detta kan ske med bibe­hållande av alla tillräckliga garantier för att materiellt riktiga avgöranden blir meddelade. När det gäller brott av mindre allvarlig karaktär kan det inte anses rimligt att samhället anordnar ingående och dyrbara utrednings- och prövningsförfaranden, om den misstänkte själv inle gör anspråk härpå ulan är villig alt i summarisk ordning erkänna vad som läggs honom till last och godtar del straff som kommer i fråga.

Inte ens när det gäller rena bagalellfall bör man emellertid avskära en misstänkt från möjligheten att när han så önskar få sin sak prövad inför domstol. Jag vill därför ansluta mig till den av kommittén uttalade principen att en mera summarisk handläggning utan medverkan av domstol bör komma i fråga endast när den misstänkte inte har någon erinran häremot.

Några remissinstanser hade framfört betänkligheter mot att en vidgad tillämpning av strafföreläggande i enlighet med kommitté-förslaget kunde medföra att föreläggandet kom till användning i vissa fall som inte lämpade sig för beivran i sådan form. Bl.a. hävdades att domstolsbehandling i regel var lämpligare för sådana broll som ringa misshandel och hemfridsbrolt eller vårdslöshet i trafik som inte var av mindre allvarlig beskaffenhet. Departementschefen anförde i anslut­ning härtill att det otvivelaktigt kunde förekomma fall där de formella förutsättningarna för strafföreläggande förelåg men del ändå kunde vara olämpligt all använda denna handläggningsform. Åklagaren borde således innan han utfärdade ett strafföreläggande bedöma om denna form för beivrande i det särskilda fallet var lämplig eller inte. Delta var emellertid ingen nyhet, eftersom motsvarande bedömningsfrågor redan kunde förekomma tidigare. Departementschefen anförde vidare (s. 104).

För egen del hyser jag inte några betänkligheter mot att man även med ell vidsträcktare tillämpningsområde för institutet anförtror åt åklagare all avgöra om ett mål är sådant att det bör handläggas genom strafföreläggande eller om del på grund av sin allvarliga beskaffenhet eller av annan särskild orsak bör hänskjutas till domstols prövning. Med hänsyn till alt det kan rymmas fall av helt olika beskaffenhet inom en och samma brottstyp anser jag dock all några gränslinjer inte kan anges på det sattet, att vissa brottstyper företrädesvis bör hänvisas till domstolsbehandling och andra till handläggning genom strafföre­läggande.

6   Riksdagen 1975176. I .saml. Nr 148

 

Prop. 1975/76:148                                                   82

Den föreslagna utvidgningen av strafföreläggandets tillämpnings­område godtogs av riksdagen (ILU 1966:33, rskr 1966:272).

Trafikmålskommittén hade i betänkandet Trafikmål också diskuterat möjligheten att låta slrafföreläggande omfatta sådana brott för vilka stadgades högst sex månaders fängelse men för vilka endast bötesstraff var aktuellt i del särskilda fallet. Vid övervägande av de skäl som talade för och emot en sådan vidg;ad tillämpning av strafföreläggande stannade trafikmålskommittén vid alt avstyrka denna. Kommittén åberopade därvid att det principiellt var betänkligt att i alltför stor utsträckning ersätta det kontradiktoriska domslolsförfarandet med den mera ensidiga handläggning som strafföreläggandel innebar. Vidare skulle en sådan utvidgning medföra all ett myckel stort antal brotts­typer skulle komma alt omfattas, bl.a. sådan som innebar kriminalitet i egentlig mening, något som kommittén inte kunde godta. Kommittén framhöll också alt antalet brott med enbart böter i straffskalan avsevärt utökats genom BrB och genom den föreslagna regleringen av trafikovarsamhet. Härigenom gavs ökat utrymme ål strafföreläggandel. Användningen av institutet borde ytterligare kunna utvidgas genom alt man inom specialstraffrätten i högre grad utformade särskilda straff­skalor med enbart böter i strafflatituden.

I stället för en utvidgning av strafföreläggandets tillämpningsområde föreslog trafikmålskommittén införandet av en ny handläggningsform, benämnd slämningsföreläggande. Denna innebar att åklagare i stämning förelade den misstänkte ett bötesstraff till godkännande. Godkändes detta, skulle åklagaren omedelbart sända in stämningen och övriga handlingar till rätten, som antingen kunde meddela dom i överensstämmelse med föreläggandet eller besluta att målet skulle avgöras efter huvudförhandling. Även frågor om skadestånd, för­verkande m.m. skulle kunna handläggas i denna ordning. Stämnings­föreläggandet skulle enligt kommitténs förslag kunna användas vid brott för vilka inle föreskrivs svårare straff än fängelse i sex månader.

Kommitténs förslag om slämningsföreläggande berördes i prop. 1966:100 (s. 123) men föranledde inte något förslag från regeringens sida. Del togs inte heller upp vid det fortsatta reformarbetet på området som resulterade i prop. 1968:82 med förslag om utvidgning av strafföreläggandets tillämpning.sområde. I propositionen betonades behovet av rationaliseringsåtgärder. Särskilt fästes uppmärksamheten på den avsevärda ökningen av underrätternas målbalans. Beträffande de allmänna förutsättningarna för en fortsatt rationalisering av formerna för beivrande av mindre brott framhöll chefen för justitie­departementet alt de synpunkter som hade anlagts härvidlag i prop. 1966:100 (återgivna tidigare) alltjämt ägde full giltighet. De borde därför vara vägledande vid de överväganden som skulle göras i fråga

 

Prop. 1975/76:148                                                   83

om ytterligare straffprocessuella förenklingar (prop. 1968:82 s. 54), Det fanns enligt departementschefen två vägar som kunde leda till en utvidgning av strafföreläggandets tillämpningsområde (prop, s. 57), Den ena innebar att man på straffrättslig väg skapade särskilda brotts­typer med endasl böter i straffskalan - detta hade tidigare rekommen­derats och prövats, t.ex. då fängelse togs bort ur straffskalan för vårds­löshet i trafik. Den andra vägen innebar all straffsatser med fängelse i straffskalan behölls i fråga om vissa brott men att de ändå ansågs kunna handläggas genom strafföreläggande. Departementschefen valde denna senare väg i propositionen. Samma synsätt hade tidigare anlagts vid 1964 års ändring av bestämmelsen om ålalsunderlålelse (20 kap. 7 § första styckei 1 RB). Avgörande vikt skulle alltså fästas vid vilkel straff som borde följa på brottet i det särskilda fallet, inte på straffskalan som sådan.

1968 års proposition innebar - som framgår av föregående avsnitt -att viss möjlighet öppnades för användning av strafföreläggande även vid brott, för vilket stadgades böter eller fängelse i högsl sex månader men vilket inte förskyllde högre straff än sådant som kunde utkrävas genom strafföreläggande. Det framhölls dock att man vid en sådan reform borde gå fram med viss försiktighet och hålla kontroll över vilka nya brottstyper som skulle föras in under institutets tillämpnings­område. Förslaget innebar att regeringen bemyndigades alt meddela förordnande om att strafföreläggande fick användas vid vissa brott, i vilkas straffskalor ingick förutom böter även fängelse i högst sex månader. Om erfarenheterna blev goda kunde sedan kretsen av de i sådant förordnande angivna brotten vidgas eller, om erfarenheterna gav anledning därtill, inskränkas. Vid regeringens urval av de brotts­typer som i första hand borde komma i fråga skulle beaktas om brottet till sin art var sådant att det var lämpligt för handläggning genom strafföreläggande. Vidare borde vid urvalet särskilt eftersträvas att få med brott som var av frekvent natur, så att en arbetslällnad av betydelse uppstod för domstolarna. 1 första hand avsågs snatteri, egen­mäktigt förfarande, bedrägligt beteende, våldsamt motstånd, förseelse mol 80 § uppbördsförordningen, förseelse mot 80 eller 81 § rusdrycks-förordningen, när fråga ej var om grovt broll, samt olovlig jakt och olaga jakt, när fråga ej var om grovt broll.

1 anslulning lill att strafföreläggandets tillämpningsområde vidgades på nu angivet sätt höjdes det antal dagsböter som fick åläggas genom slrafföreläggande. Detta motiverades framför allt av att inom systemets ram skulle komma att rymmas även brott av något allvar­ligare art, typiskt sett, än vad som hittills hade varit fallet. Departe­mentschefen ansåg att man utan betänkligheter borde kunna höja gränsen till 50 dagsböter och, när del gällde gemensamt straff för flera brott, 60 dagsböter.

Förslaget godkändes av riksdagen (ILU 1968:37, rskr 1968:274).

 

Prop. 1975/76:148                                                   84

4. t.3 Vissa statistiska uppgifter

För att belysa strafföreläggandeinstitutets utveckling och möjlig­heterna att ytterligare vidga utrymmet för strafföreläggande har i bilaga 3 redovisats statistiska uppgifter i dessa hänseenden. Av de i bilagan intagna tabellerna kan sammanfattningsvis utläsas följande.

Utvecklingen på straffprocessens område har lett till en markant förändring av de rättsvårdande myndigheternas funktioner. Domstolarna har genom slrafföreläggandeinstitutet saml ordnings- och parkeringsbolsystemen i myckel stor utsträckning befriats från lagföringen av mindre brott. Utvecklingen belyses av tabell 1 som utvisar anlalel personer som har bötfällts under år 1960—1974. Av tabell' n framgår att antalet strafförelägganden minskade kraftigt år 1969. Samtidigt ökade frekvensen av ordningsbot i motsvarande mån. Efter år 1969 har såväl strafförelägganden som förelägganden av ordnings- och parkeringsbol successivt ökat, medan antalet bötesmål vid domstol minskat till en nivå av närmare 60.000. Som jämförelse kan nämnas att det totala antalet broltmålsdomar i tingsrätt år 1974 uppgick till ca 84.000. Motsvarande siffra för hovrätt var ca 4 525 domar.

Som framgår av tabell 2 har slrafföreläggandeinstitutet kommit till användning i stor utsträckning beiräffande de flesta av de brott som upptar böter eller fängelse i högst sex månader i straffskalan och som redan nu faller under strafföreläggandets tillämpningsområde. Äv tabellen framgår vidare frekvensen av övriga brott mot BrB där lagföring genom strafföreläggande kan aktualiseras. Tabellen avser endast brott för vilka någon har bötfällts år 1971. Även sådana brott som av olika skäl inle har lett till lagföring detta år måste beaktas. Vidare förhåller det sig så att en del brott enligt samma straff­bestämmelse förskyller fängelse som normalslraff men böter eller fängelse i högst sex månader om brottet är ringa (se t.ex. penning­förfalskning, 14 kap. 6§ BrB). Sådana brott har inte heller tagils in i tabellen, därför all det inte framgår av den officiella statistiken i hur många fall det rör sig om ringa brott.

A v tabell 3 framgår att år 1971 dömdes 179.048 personer för brott mot andra lagar och författningar än BrB. Äv dem dömdes inle mindre än 172.880 personer till böter.

Tabell 4 utvisar att ca 95 procent av samtliga personer som under år 1968—1970 dömdes för rattonykterhet bestraffades med dagsböter, 1 drygt 56 procent av fallen uppgick antalet dagsböter till högsl 50 och i drygt 72 procent till högst 60,

Beträffande vissa brott har inom justitiedepartementet ur till­gängliga dataregister lagils fram uppgifter om frekvens och straff-mätning för år 1974 (tabell 5, 6 och 7), Tabell 5 redovisar det totala antalet domar år 1974 beträffande vissa särskilt utvalda brottstyper

 

Prop. 1975/76:148                                                   85

med påföljden dagsböter, I tabell 6 redovisas på motsvarande sätt brott som enligt I § strafföreläggandekungörelsen fn, kan beivras med strafföreläggande. Som jämförelse upptar tabell 7 antalet strafföre­lägganden beiräffande brott som anges i I § strafföreläggande­kungörelsen.

4.1.4 Handläggning vid domstol av mål om mindre brott

RB:s regler om brottmål är tillämpliga i fråga om såväl brott av grövre som brott av lindrigare art. Det är naturligt att huvudreglernas innehåll har betingats i första hand av vad som har ansetts böra gälla beträffande handläggningen av grövre brottmål. 1 fråga om lindrigare brottslighet har bestämmelserna modifierats i vissa avseenden. 1 det följande berörs sådana delar av brottmålsförfarandet som har särskilt intresse i förevarande sammanhang.

Allmänt åtal väcks genom stämning. Som regel lämnar åklagaren in en stämningsansökan till rätlen, varefter rätten utfärdar stämning och kallar den tilltalade till förhandling. Enligt 45 kap. I § första stycket föreligger också möjlighet för rätten alt i lämplig omfattning uppdra åt åklagaren att själv utfärda stämning. Det är i praktiken ovanligt att tingsrätterna på detta sätt uppdrar ål åklagare alt själv utfärda stämning.

När stämningsansökan har kommit in till rätten sker en viss prövning av de formella förutsättningarna för åtalet. Ansökan skall avvisas om det föreligger rätlegångshinder (45 kap. 8 §). Avvisas inle ansökan utfärdar rätten stämning, som delges den tilltalade med före­läggande för honom att inom viss lid skriftligen eller muntligen hos rätten anmäla de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen. När tiden för ingivande av sådan bevisuppgift är ute, kan rätten kalla till huvudförhandling. 1 mindre brottmål är det dock vanligt att rätten kallar till huvudförhandling samtidigt som stämningen utfärdas. Förut­sättning för en sådan ordning föreligger om det på grund av den till­talades erkännande eller annan omständighet kan antas alt bevis­uppgift inte behövs (45 kap. 10 § andra stycket). 1 praxis tolkas dessa förutsättningar ganska vidsträckt.

Förs talan om enskilt anspråk i samband med åtalet skall även denna förberedas lill huvudförhandling. Enligt 22 kap. 2 § är åklagaren skyldig att förbereda och utföra målsägandens lalan, om det kan ske utan olägenhet och dennes anspråk inte finnes obefogat. Sedan åklagaren i så fall har tagit emot målsägandens anspråk, skall han i stämningsansökan uppge detta och de omständigheter på vilka det grundas. Åklagaren skall vidare uppge de bevis som åberopas och vad han vill styrka med varje bevis (45 kap. 4 § andra stycket).

När åklagaren inte anser sig kunna föra målsägandens talan om enskilt anspråk, kan denne själv väcka sådan talan på grund av brottet.

 

Prop. 1975/76:148                                                                 86

Delta sker som regel i en särskild rättegångsskrifl, som delges den till­talade med föreläggande alt inge skriftligt svaromål, vilket sedan översänds lill målsäganden. Skulle utredningen beträffande skadornas omfattning och värde visa sig vara komplicerad, kan rätten enligt 22 kap, 5 § förordna att lalan skall såsom särskilt mål handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen.

Om målsäganden biträder åtalet eller för talan om enskilt anspråk jämte åklagaren, skall han kallas till huvudförhandlingen. Målsäganden skall också kallas om hans hörande påkallas av åklagaren som bevisning i målet. 1 så fall har han alt infinna sig personligen och föreläggs inställelse vid vite.

Enligl de för rättegången grundläggande principerna om munllighet och konlradiktoriskt förfarande förutsätts att parterna är personligen närvarande vid huvudförhandlingen. Huvudregeln är enligl 21 kap. 2 § att den misstänkte i mål om allmänt åtal är skyldig att infinna sig personligen vid huvudförhandling i underrätt. Undanlag gäller dock i sådana mål då anledning saknas all döma lill annan påföljd än böter och den misstänktes närvaro kan antas vara ulan betydelse för utred­ningen. Om den misstänkte är skyldig att infinna sig personligen, skall rätten meddela förordnande om delta. När han inle har personlig inställelseplikt, får hans talan föras genom ombud.

1 45 kap. 15 § föreskrivs att åklagaren och den tilltalade skall kallas lill huvudförhandlingen. Föreläggande för den tilltalade skall lämnas vid vite. Finns det anledning anta alt den tilltalade inte kommer att iakita sådant vitesföreläggande, kan rätten förordna alt han skall hämtas till rätten. Vidare gäller enligl 46 kap. 15 § första stycket alt om tilltalad uteblir från huvudförhandling eller inställer sig genom ombud, när föreläggande har meddelats honom alt infinna sig personligen, rätlen skall förelägga nytt vile eller förordna att han skall hämtas till rätten omedelbart eller lill senare dag. Det finns dock enligl bestäm­melsens andra stycke förutsättning att avgöra målet utan hinder av den tilltalades utevaro, nämligen om det saknas anledning att döma till annan påföljd än böter och saken anses kunna nöjaktigt utredas.

Tingsrätt skall i brottmål beslå av en lagfaren domare och nämnd. 1 nämnden skall sitta fem nämndemän men rätten är vid förfall för någon av dem domför med fyra nämndemän. Avser målet brott, för vilkel inte är stadgat svårare straff än böter, gäller dock att tingsrätten är domför med en lagfaren domare utan nämnd (I kap, 3 §, Del före­kommer inte sällan alt lingsnotarie vid tingsrätt anförtros handlägg­ningen av sådana lindrigare brottmål. 1 så fall skall nämnd alltid delta i avgörandet. Enligt 20 § tingsrättsinslruktionen (1975:511) gäller för tingsnotaries behörighel att han har minsl ett års tjänstgöringstid, att målet inte rör annat i BrB upplaget brott än fylleri och förargelse­väckande beteende och inte heller militärt mål. mål om vårdslöshet i

 

Prop. 1975/76:148                                                   87

trafik eller mål om förvandling av böter. Målet får inte heller vara av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller sådant att avgörandet eljest kräver särskild erfarenhet.

Huvudförhandling i brottmål inleds med all åklagaren framställer sitt yrkande genom att läsa upp den i stämningen intagna gärnings­beskrivningen med tillämpliga lagrum. Därefter uppmanas den till­talade att ange huruvida han erkänner eller förnekar gärningen (46 kap. 6 § första stycket).

Sedan den tilltalades ståndpunkt har klarlagts skall åklagaren utveckla åtalet och redogöra för de omständigheter, varpå detta grundas. Denna ulveckling är specielll avsedd för alt rättens ledamöter skall kunna följa bevisningen. Efter åklagarens ulveckling av åtalet skall målsäganden höras i ansvarsfrågan, vare sig han själv för talan eller inte.

Förhöret med den tilltalade inleds med alt domaren uppmanar honom att i ell sammanhang redogöra för saken och därvid ytlra sig över vad åklagaren och målsäganden har anfört. Med rättens tillstånd kan även åklagaren och målsäganden samt i förekommande fall för­svararen få rikta frågor till den tilltalade (46 kap. 6 § tredje stycket).

Sedan målsäganden och den tilltalade har hörts skall bevisningen förebringas (46 kap. 8 §). Till en början föredras den skriftliga bevis­ningen, därefter hörs inkallade vittnen och eventuella sakkunniga.

1 35 kap. 14 § föreskrivs alt berättelse, som någon skriftligen har avgett i anledning av redan inledd eller förestående rättegång, eller uppteckning av utsaga, som avgetls utom rätta, inte får åberopas som bevis, såvida detta inte är särskilt medgivet eller rätten på grund av särskilda omsländigheler finner alt det kan tillåtas. Som framgår härav är förbudet alt som bevisning åberopa skriftliga attester o.d. inte villkorslöst. Rätten anses ha möjlighet att tillåta användandet av upp­teckning eller intyg, när särskilda omständigheter föranleder detta. Sådana omständigheter kan enligt förarbetena bl.a. föreligga när inlygsgivaren är död eller svårighet möter för hans inställelse vid rätlen, när genom hans hörande rättegången skulle onödigt fördyras eller när parterna vitsordar uppteckningens riktighet.

Föreskrifier om vittnesförhör ges i 36 kap. Vittne får inte utan särskilda skäl övervara förhandlingen i målet innan förhöret äger rum. Är i målet flera vittnen skall de höras var för sig (9 §). Innan vittnes­målet avläggs skall rätten söka utröna om det föreligger viiinesjäv eller annal förhållande som kan ha belydelse för tilltron till vittnets be­rättelse (10 §). Varje vittne som är skyldig att avlägga vittnesmål skall, om hinder inte föreligger, dessförinnan avlägga ed. Ed skall avges av varje vittne för sig. Rätten skall före vittnesförhöret erinra vittnet om vittnets .sanningsplikt och om vikten av den avlagda eden (14§). Vittnesförhöret hålls av rätten, men rätlen kan tillåta att  förhöret

 

Prop. 1975/76:148                                                   88

övertas av parterna (17 §). Till en början skall vittnet uppmanas att i ett sammanhang avge sin berättelse. Med rättens tillstånd må dock vittne höras av parterna.

Sedan bevisningen har lagts fram skall utredning förebringas angående den tilltalades tidigare kriminalitet och hans levnadsomstän­digheter och personliga förhållanden som kan antas vara av betydelse (46 kap. 9 §).

Innan förhandlingen avslutas ges parterna tillfälle alt "anföra vad de till slutförande av sin lalan akta nödigt" (den s.k. pläderingen, 46 kap. 10§).

4.2 Brottmålsutredningen

4.2.1 Allmänna riktlinjer för en reform

Utvecklingen inom straffprocessrätten

Biottmålsulredningen erinrar inledningsvis om den betydande utvidgning av området för straffrättsliga ingripanden ulan domstols medverkan som har skett på senare år. Utredningen framhåller vidare att utvecklingen hittills på straffprocessrättens område har lett till en markant förändring av de rältsvårdande myndigheternas funktioner. För domstolarnas del innebär utvecklingen att de lill slor del befriats från lagföring av mindre, i de flesta fall erkända och okomplicerade brott. Denna uppgift har i stället övertagits av bl.a. åklagarna genom utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläggande.

Minskningen av domstolsinflytandet kan - påpekar beredningen -förefalla betänklig i första hand med hänsyn till rättssäkerheten. Då beaktas dock bara en sida av rättssäkerheten, nämligen antagandet att avgörandena blir mera materiellt rikliga genom domstolsbehandling. Utredningen erinrar om att det också är ett viktigt rältsäkerhetsintresse att målen blir avgjorda skyndsamt. Man bör visserligen inte bortse ifrån all det kan vara lockande för den misstänkte att skriftligen erkänna och godkänna ett slrafföreläggande för att därmed på ett enkelt och smärtfritt sätt kunna komma ifrån obehaget av en rättegång. Enligt utredningens mening måste man likväl utgå ifrån att en rätts-kapabel person som i ett mål om mindre brott skriftligen avger ett erkännande också är fullt införstådd med innebörden därav. Om någon undantagsvis godkänner slrafföreläggande för att slippa besvär och obehag av en rättegång, försätter han sig själv i en situation som inte rimligen kan beaktas från rättsvårdens sida. Förhållandet blir detsamma om erkännande avges skriftligen till domstol för att den till­talade skall slippa att inställa sig vid huvudförhandling. Utredningen anser därför att en sådan invändning mot ökad användning av strafföreläggande inte har någon större bärkraft. Utredningen betonar i detta sammanhang viklen av att den misstänkte noga informeras om

 

Prop. 1975/76:148                                                    89

rättsverkningarna av erkännande och godkännande av strafföre­läggande. Han bör också ha möjlighet alt få rättshjälp för rådgivning och nödvändig sådan information. Härtill kommer all den åklagare som ulfärdar slrafföreläggande! har all pröva ansvarsfrågan från olika aspekter. Man bör räkna med att del föreligger ett erkännande i förundersökningsprolokoll eller polisrapport och att detta erkännande stöds av omständigheterna i övrigt. Om den misstänkte inte har avgett något erkännande under polisutredningen kan förutsättningar ändå finnas för utfärdande av strafföreläggande, men i så fall endast om åklagaren vid en samlad bedömning finner alt den misstänkte har begått gärningen och att denna utgör brott.

En annan kritisk invändning mot en vidgad tillämpning av strafföre­läggande gäller de begränsningar som kan uppstå i fråga om påföljds-valet, framhåller utredningen vidare. Om strafföreläggande tillgrips kan endasl böter ådömas. Eftersom åklagaren som regel bara har tillgång till sporadiska handlingar om den misstänktes personliga förhållanden, har han i allmänhel ingen möjlighet att pröva om annan påföljd än böter är lämpligast i det särskilda fallet, vilkel skulle leda lill att han bör avstå från alt utfärda strafföreläggande och i slällel hänskjuta målet till domstols prövning i påföljdsfrågan. Principen uttrycks i 1 kap. 7 § BrB, enligt vilken vid val av påföljd skall, med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad, fästas särskilt avseende vid att påföljden är ägnad all främja den dömdes anpassning i samhället. De situationer där åklagaren i praktiken kan ställas inför ett påföljdsval gäller främsl handläggningen av sådana brott för vilka förutom böter även stadgas fängelse i högst sex månader, dvs. där en slor del av påföljdskatalogen kan bli tillämplig. Generellt gäller att påföljden överlämnande till särskild vård kan tillgripas vid alla brott, även sådana som har enbart böter i straffskalan.

Enligt utredningens mening synes inte heller denna invändning väga särskilt tungt. En förutsättning för att strafföreläggande skall kunna utfärdas är alt brottet i det särskilda fallet förskyller böter. De brott med fängelse i straffskalan, vilka har hänförts till strafföreläggandets tillämpningsområde, är av sådan art att de i realiteten behandlas som rena bötesbrott. 1 den mån annan påföljd än böter undantagsvis aktualiseras, synes del alllid föreligga speciella omständigheter, vilka regelmässigt framkommer redan under polisutredningen, t.ex. omfattande tidigare kriminalitet, försvårande omständigheter vid brottet, allvarliga alkoholproblem. Man måste enligt utredningen räkna med att åklagaren härvidlag är observant och i förekommande fall avslår från att utfärda strafföreläggande. 1 allmänhet torde det dock vara försvarligt att utdöma böter även i sådana situationer vid den ringa brottslighet som det här är fråga om. Förhållandet kan enligt

 

Prop. 1975/76:148                                                   90

utredningen bli annat om utvecklingen går mot en fortsatt utvidgning av strafföreläggandets tillämpningsområde och andra typer av brott med högre slrafflalituder kan komma i fråga, I så fall måste åklagaren mera ingående pröva frågan om päföljdsvalet, innan han utfärdar strafföreläggande.

Den mera principiella frågan, vilken betydelse ett minskat domstols-inflytande i rättskipningen kan tänkas få från brottspreventiv synpunkt, bör enligt utredningen också ägnas uppmärksamhet. Genom att koncentrera intresset till domen - och motsvarande skulle i viss mån kunna gälla det godkända strafföreläggandel - negligerar man helt frågan, vilken betydelse det straffrättsliga förfarandet har från gärningens förövande fram till domen. Utredningen har i tidigare betänkande hävdat att redan upptäckten av ett brott och de omedelbara åtgärder delta kan medföra (broUsanmälan, polisförhör etc) för många människor har en klart preventiv effekt, tillräckligt avskräckande för att de inte på nytt skall försätta sig i denna situation. Frågan gäller nu vilken betydelse man i detta hänseende bör tillmäta själva rättegångsförfarandet.

En rättegång kan enligl utredningen länkas ha viss belydelse såsom orsaksfaktor i individens framtida beteende. Den misstänkte kan länkas reagera på en mängd olika sätt. Han kan få ökad respekt för samhälleliga normer. Men reaktionen kan också bli den motsatta och innebära att han för framliden reagerar negativt på sådana företeelser som har med lag och rätt att göra. På något sätt reagerar han emellertid alltid och vanligen sprider sig reaktionen ut över en större eller mindre krets i hans omgivning. Dessa iakttagelser kan enligt utredningen ge anledning lill slutsatsen att rällegången är en fråga som måste behandlas också från andra utgångspunkter än sådana som man vanligen diskuterar i processrätten, t.ex. de som gäller rällssäkerhel, processekonomi eller de inblandades bekvämlighet. Det är enligt utredningens uppfattning tänkbart att rättegången som sådan - om den organiseras rationellt just för detta syfte - kan vara en brottsföre­byggande faktor. Del är t.o.m. tänkbart att rättegången härvidlag skulle kunna spela en så viktig roll alt den i viss mån skulle kunna träda i stället för de traditionella påföljderna, varigenom alliså en lindring i påföljdssystemet skulle kunna genomföras.

Mol denna bakgrund kan man enligt utredningen hysa betänk­ligheter mot en ulveckling som innebär alt en stor del av den mindre brottsligheten undandras domstols prövning. Men man måste realis­tiskt räkna med att en återgång till den situation som rådde före 1948, dä i princip alla brott fördes till domstols prövning, är helt otänkbar. Ett system med förenklad, summarisk handläggning av mindre broll kan enligt utredningen i dag inte undvaras av praktiska skäl. Vad som kan diskuteras är hur långt man kan gå på denna väg. Utredningen

 

Prop. 1975/76:148                                                                  91

redovisar sammanfattningsvis uppfattningen att det skall vara möjligt för åklagaren att - då förutsättning finns för summarisk handlägg­ningsform - i stället för strafföreläggande väcka åtal vid domstol, men att denna möjlighet bör begränsas lill sådana fall då särskilda skäl talar för domstolshandläggning.

Modeller för förenklat förfarande

1 det följande diskuterar utredningen olika möjligheter att åslad­komma nya former för beivrande av brott som är av lindrigare art och föranleder endast böter. Till en början erinrar utredningen om att trafikmålskommittén på sin tid föreslog en handläggningsform som benämndes stämningsföreläggande (se avsnitt 3.1.2). Denna innebar alt åklagaren i stämning skulle förelägga den misstänkte ett bötesstraff lill godkännande och att åklagaren - om godkännande skedde - sände in handlingarna i saken till rätten, som antingen meddelade dom i överensstämmelse med föreläggandet eller satte ut målet till huvudför­handling. Förslaget, vilkel mötte stark kritik vid remissbehandlingen, har inte föranlett något lagförslag. Med hänsyn till remisskritiken och då numera brott med fängelse i straffskalan faller under strafföre­läggandets tillämpningsområde har utredningen ansett förslaget om stämningsföreläggande överspelat.

Utredningen har i stället övervägt att lösa frågan om koppling mellan strafföreläggande och stämning genom att skapa ett nytt institut sotn skulle ersätta och vidareutveckla del nuvarande slrafföre-läggandet. Innebörden därav skulle vara att åklagaren förelägger den misstiinkte ett bötesstraff, alt föreläggandel delges den misstänkte för giHlkäiuKiiule saiut att av handlingen framgår all den misslänkle ;iiiliiigoii k;iM godkämia föreläggandet, varvid detta gäller som lagakrattvimiicii dom. eller icke godkänna föreläggandet, varvid detta ilålloi stHu stiimniiiu i brottmål med kallelse till förhandling inför tings-i:iitoii p;i aiiuiwii lid. I sistiiäiiuida f;ill skulle åklagaren sända in hand-linuama till tingsrätten, \aroftcr det instäiuda målet handlades på s.irskiUI lin liandliiigsd.i;.:

Uircdiimucii påpck.ir att de straflörcläggaiulen soiu inle leder till .mHlkiinn.iiidc f.M. återremitteras frän rikspolisstyrelsen till veder­börande åklagare. Oeiuie har däiofter att pröva förutsättningarna för åtal sanU uppiåtla stänuiingsansökan. allernaliv t .själv ulfärda stiinuung som delges den misstänkte. Därefter skall haiidlingarna sändas in lill lingsrätlen som i sin lur ulfärdar kallelse till huvudför­handling, vilken delges den tilltalade. Enligt utredningen skulle den nyss skisserade ordningen ulan ivivel medföra slora fördelar jämfört med nuläget, framför alll därigenom att man uppnådde en snabb och effektiv rutin med endasl en delgivning.

Då utredningen närmare undersökt förutsättningarna för införande

 

Prop. 1975/76:148                                                    92

av en sådan ny summarisk handläggningsform, har systemet dock visat sig vara förenat med betydande praktiska svårigheter, framhåller utredningen. Detta förutsätter att samtliga utfärdade förelägganden bevisligen måste delges bl.a. den misstänkte (stämningsmanna­delgivning), eftersom man aldrig på förhand kan vela om denne väljer alternativet med stämning och domstolsförhandling. En mycket stor del av de förelagda, ca 70 procent, godkänner eller bestrider dock själv­mant föreläggandet ulan att man behöver tillgripa stämningsmanna­delgivning. Del vore opraktiskt och oekonomiskt om även denna betydande grupp skulle behöva delges föreläggande/stämning i sådan ordning. Systemet bygger vidare på att åklagaren skall alternativt i föreläggandet utfärda stämning med kallelse lill domstolsförhandling. Det står klart att systemet skulle ställa stora organisatoriska krav på såväl åklagare som domstolar.

Utredningen anser att ett absolut villkor för införandet av en ny summarisk handläggningsform måste vara att denna tillgodoser kraven på smidighet och okomplicerade rutiner som är överlägsna de nuvarande. 1 annat fall gör man inte några egentliga rationaliserings­vinster. Den skisserade ordningen, enligt vilken man i samma handling ställer den misstänkte inför valet att antingen godkänna ett bötesstraff eller att bli instämd och kallad lill domstolsförhandling, kan inte i alla delar sägas fylla nämnda krav, framför allt med hänsyn till nödvändig­heten av alt generellt tillgripa stämningsmannadelgivning. Om man skall välja denna väg, måste man därför särskilja de fall, där veder­börande inte reagerar utan sådan delgivning. Det är denna sistnämnda grupp som bör ställas inför möjligheten att antingen godkänna före­läggandet eller räkna med domstolsförhandling. Utredningen anser att man på detta sätt bör kunna uppnå en koppling mellan en summarisk handläggningsform och domstolsförhandling i fall där godkännande saknas.

En tanke som har framförts i utredningens direktiv skulle vara att söka finna en lösning som ansluter sig till det finska systemet med straffordcrförfarande.

Ett syslem, som enligl finländskt mönster bygger på att samtliga förelägganden som utfärdas av åklagare skall underställas domstols prövning, ter sig emellertid från svensk sida föga ändamålsenligt under nuvarande förhållanden. I vårt land har utvecklingen i stället inriktats på alt vidga åklagarnas kompetens och ge dem självständig rätt att handlägga de mindre brotten genom strafföreläggande. Införandet av ett nytt moment, enligt vilket prövningen och fastställandet av föreläg­gandet läggs på domstol, skulle innebära att åklagarna fråntogs beslutanderätten i dessa ärenden. Samtidigt skulle domstolarna påföras nya, personalkrävande uppgifter. En sådan reform är enligt utredningen omotiverad.

 

Prop. 1975/76:148                                                   93

Frågan gäller, fortsätter utredningen, i stället om ett sådant system med domstolsprövning kan vara lämpligt då del gäller att utvidga den summariska handläggningsformen lill sådana brott som inte nu täcks av strafföreläggandets tillämpningsområde. Efter att ha skisserat en möjlig sådan modell framhäller utredningen att man otvivelaktigt skulle vinna en avsevärd begränsning av åklagarnas och domstolarnas arbeie med ifrågavarande brott, framför allt därför alt del på goda grunder kan förutsättas att de flesta som delgavs straffanspråk, passivt skulle godta detta. För domstolen (den lagfarne domaren) skulle del därför i de flesta fall bara bli fråga om att fastställa anspråket. Man måste emellertid reagera mol att på detta sätt välja en rent skriftlig procedur för handläggningen och låta den delgivnes passivitet spela avgörande roll när del rör sig om brott av sådan relativt allvarlig beskaffenhet som det här skulle vara fråga om. 1 likhet med vad som anfördes i kritiken mot trafikmålskommilténs förslag om stämnings­föreläggande, kan man också ifrågasätta om det i realiteten skulle bli möjligt för domstolen all ingå i någon materiell prövning av straff­anspråket. Del finns även skäl alt tro att åklagarna i slor utsträckning skulle avstå från att använda en sådan handläggningsform, bl.a. under motivering alt de inte önskade att deras beslut skulle underställas domstolens prövning.

Utredningens reformlinfer

Efter ingående överväganden har utredningen kommit till den uppfattningen att det i dag inte finns plats för ett nytt institut av typ stämningsföreläggande eller straffordcrförfarande och som alltså skulle innebära ytterligare en form för summarisk handläggning av mindre brott utöver de redan nu etablerade handläggningsformerna. Reform­strävandet bör enligl utredningens mening i stället inriktas på att forisätta utbyggnaden av slrafföreläggandeinstitutet som visat sig utgöra en effektiv och från rättssäkerhetssynpunkt tillräckligt betryg­gande handläggningsform. De betänkligheter som från början har funnits mot alt låta åklagaren ta över en betydande del av domstolens dömande verksamhel. .såvitt giiller luindre brott, har numera ringa styrka, Erfarenhelerna ;iv den hittillsvarande tillämpningen av strafföreläggandel har varil goda. Vid den år 1968 genomförda utvidg­ningen av institutets tilläiupningsområde, varvid detta även kom att inrymma vissa frekvenla broll med fängelse i straffskalan, synes också allmän enighet ha rått om att åklagarna var fullt kompetenta att handlägga de nya uppgifterna. Intresset av att domstolarna skulle kunna avlastas en betydande del av de mindre brottmålen (bl.a. de frekvenla mindre förmögenhelsbrolten) var stort och ingen motsatte sig alt denna straffrätisskipning i stället skulle läggas på åklagarna.

Den   första   uppgifien   blir   enligt   utredningen   att   pröva   vilka

 

Prop. 1975/76:148                                                   94

ytterligare begränsningar i domstolarnas handläggning av mindre brott som kan vara motiverade och hur en motsvarande utvidgning av strafföreläggandets tillämpningsområde bör ske. De brott av lindrigare beskaffenhet som i dag handläggs av domstol är antingen sådana, där brottet faller utanför strafföreläggandets tillämpningsområde eller sådana, där åklagaren har utfärdat strafföreläggande vilket inte har godkänts av den misstänkte eller sådana, där åklagaren väckt åtal trots all det har förelegat formella förutsättningar för slrafföreläggande.

Ett generellt villkor för reformarbetet måste enligt utredningen vara att den som vägrar att acceptera summarisk handläggning av ett brott, för vilket han misstänks (inte godkänner utfärdat strafföreläggande), alltid skall ha rätt till ordinär domstolsförhandling. Vidare bör gälla att åklagaren inte skall ha någon skyldighel alt ulfärda strafföreläggande, även om formella förutsättningar finns. Åklagaren bör i sådana fall vara oförhindrad att i stället väcka åtal vid domstol om särskilda omständigheter talar därför, t.ex. att brottet kräver särskild offentlig uppmärksamhet eller att rättegången eljest kan antas ha speciell bety­delse från brottspreventiv synpunkt. Det är av intresse att åklagarens beslut att i det särskilda fallet avslå från slrafföreläggande följer vissa generella riktlinjer.

Utredningen menar att från de angivna förutsättningarna strafföre­läggandets tillämpningsområde bör kunna utvidgas så att det i princip kommer att täcka all mindre brottslighet. Vad som skall förstås med "mindre brott" eller "lindrigare brottslighet" är inte utan vidare givet. Valet av straffskala ger i viss mån besked om hur samhället värderar olika brott efter svårhetsgrad. Utredningen har den principiella inställ­ningen att till kategorin mindre brott bör hänföras sådana som in concreto förskyller 60 dagsböter eller därunder. Därigenom blir man inte bunden av gällande straffsatser i vidare mån än att böter skall kunna följa på brottet. Mot att helt överge anknytningen lill straff-skalorna, då det gäller att bestämma gränsen för ringa broll, talar dock praktiska skäl. Del behöver också övervägas om inle vissa brott eller brottskategorier är av sådan natur att de under alla förhållanden bör undantas från strafföreläggandets tillämpningsområde. Den omständig­heten att ett brott har böter i straffskalan behöver sålunda inte innebära att det alltid är lämpat för summarisk handläggning utan domstolsförhandling.

En annan fråga som aktualiseras i sammanhanget gäller möjligheten att utfärda strafföreläggande när målsäganden önskar föra talan om enskilt anspråk eller har begärt att åklagaren skall föra sådan talan. Sådant målsägandeanspråk utgör i dag inte sällan hinder för strafföre­läggande, trots att brottet kan vara av relativt lindrig beskaffenhet. Särskilt kan nämnas sådana broll som skadegörelse (åverkan), snatteri, bedrägligt     beteende     (snyltningsbrott)    och     ringa     misshandel.

 

Prop. 1975/76:148                                                    95

Utredningens principiella ståndpunkt är alt målsägandens ersättnings­anspråk inte bör lägga hinder i vägen mol användandet av den handläggningsform som är tillämplig och ändamålsenlig i det särskilda fallet. 1 den mån det enskilda anspråket inte kan las upp i samma ordning som straffanspråket bör del avskiljas för särskild hand­läggning.

Utredningen anför att innebörden av en reform i nu angiven riktning blir alt brott av lindrigare beskaffenhet i ännu större utsträck­ning än hittills kommer att undandras domstols prövning i ordinär rättegång. Till domstol skall i princip bara föras sådana mindre brott, som inle kan lagforas genom strafföreläggande antingen därför alt den misstänkte inte vill godkänna ett sådant eller därför att åklagaren inte anser att förutsättningar för tillämpning av delta institut föreligger i del särskilda fallet. Det är naturligtvis svårt att ange hur stor del av utfärdade strafförelägganden som kommer alt lämnas utan god­kännande och föranleda åtal vid domstol. F.n. beräknar man alt ca 17 procenl av alla utfärdade strafförelägganden äterremilteras utan godkännande.

En viktig reformlinje blir enligt utredningen all skapa en ordning som innebär att sådana fall där åklagaren inle ulfärdar strafföre­läggande eller där utfärdat slrafföreläggande inte blir godkänt, så snart som möjligt kommer under domstols prövning. Det är ett generellt krav inom rättsvården att de långa väntetiderna nedbringas. Det är därför önskvärt att ett bestridande av strafföreläggande omgående medför att saken förs till domstol. De tidsmässiga och process­ekonomiska vinsterna är betydande om man kan genomföra en sådan koppling mellan strafföreläggande och domstolshandläggning.

Utredningen framhåller vidare alt i detta sammanhang också bör prövas formerna för domstolens handläggning av de mindre brott­målen. RB:s regler är inte i alla delar anpassade till den mindre krimi­naliteten och de kan vid en strikt tillämpning tynga rättegången och komplicera förfarandet. Eftersom åtskilliga av de brott det här gäller är av mindre allvarlig beskaffenhet - det är t.ex. i stor utsträckning fråga om ordnings- och trafikförseelser - bör förutsättningar finnas för en förhandlingsordning under friare former.

Vid en översyn av RB:s regler i detta hänseende uppkommer -fortsätter utredningen - också frågan i vilken utsträckning man bör kräva personlig inställelse från den tilltalades sida i mindre brottmål, 1 de flesta fall aktualiseras domstolsförhandlingen på grund av att den misstänkte inle vill godkänna utfärdat strafföreläggande. Det förefaller då också ligga i hans eget intresse alt personligen inställa sig till den förhandling vartill han kallas. Emellertid är det erfarenhetsmässigt inte möjligt att driva detta krav på personlig inställelse längre än vad som är   nödvändigt   för  att   domstolen   skall   kunna   pröva   skuldfrågan.

 

Prop. 1975/76:148                                                   96

Utredningen är principiellt av den uppfattningen att ell skriftligt erkännande som regel bör godtas. Förutsättning bör också finnas att låta domstolen avgöra målet när den tilltalade delgivits kallelse men "ej låtit sig avhöra". Enligl 46 kap. 15 § RB kan målet i sådant fall avgöras om saken finnes kunna nöjaktigt utredas. Utredningen ifråga­sätter om inte den tilltalades passivitet här bör kunna åberopas mol honom i ansvarsfrågan, oavsett om han tidigare inte har velat god­känna strafföreläggandel.

Situationen blir enligt utredningen annorlunda om åklagaren av särskilda skäl anser sig böra avslå från att utfärda slrafföreläggande, trots all formella förulsällningar kan finnas därför, och i stället väcker åtal mot den misstänkte vid doiristol. Anledningen därtill kan vara att brottet enligl åklagarens mening är svårbedömbart trots alt det klassi­ficeras som "ringa brott". Åklagaren kan också i speciella fall anse att själva rättegången kan väntas få viss brottspreventiv effekt. Ett gäng ungdomar har t.ex. ertappats med alt föröva systematisk skadegörelse av en parkanläggning, vilken under en längre tid utsatts för förstörelse, ett förhållande som har väckt slor uppmärksamhet på orten. 1 så fall kan det vara av intresse att de tilltalade är personligen närvarande vid förhandlingen för att omständigheterna kring brottet och dess skadeverkningar skall klargöras. Enligt utredningens mening kan det här också finnas skäl alt hålla fast vid kravet på personlig inställelse och - om kallelsen inte efterföljs - tillgripa de tvångsmedel som RB anvisar.

Information

Utredningen lar också upp frågan om behovet av information till allmänheten om de förändringar som föreslås i det straffprocessuella förfarandet. Förslagen om utvidgning av strafföreläggandets tillämp­ningsområde och om förenklad handläggning av mindre brottmål får inte uppfattas som "bagatellisering" av samhällets ingripande mot de brott del är fråga om. Enligt utredningens mening bör förslagen betraktas som nödvändiga led i rältsulvecklingen, varvid man måste tillgodose såväl kravet på ell rationellare och effektivare ingripande som kravet på att de grundläggande reglerna för rättssäkerheten inte efiersälts.

Utredningen pekar vidare på att det finns ett behov av att öka allmänhetens kunskaper om rättsväsendets funktioner. Bl.a. framhåller utredningen betydelsen av att den misstänkte i god tid informeras om de rättsverkningar i ordets vidaste mening som ett godkänt strafföre­läggande eller en fällande dom kan få. Det kan ske på olika vägar. Både polis, åklagare och domstolar kommer in i bilden. Även allmänt informationsmaterial av typen smärre broschyrer är av värde. Utredningen anser det också önskvärt alt rådgivning enligt rättshjälps-

 

Prop. 1975/76:148                                                                 97

lagen   (1972:429)   kan   omfatta   frågan   om   vilka   konsekvenser   ett godkänt strafföreläggande kan få i olika hänseenden.

Medborgarinflylande i åklagarväsendet

Avslutningsvis diskuterar utredningen vilka konsekvenser dess förslag har för nuvarande lekmannamedverkan i rättskipningen. Utredningen erinrar om att en ökad användning av slrafföreläggande för med sig att lagföringen av den mindre brottsligheten i stor utsträck­ning flyttas från domstolarnas sessionssalar till åklagarnas tjänsterum, där den inte är föremål för allmän insyn. Även på andra områden -t,ex, i fråga om utrymmet för ätalsunderlåtelse - kan utvecklingen medföra alt åklagarnas funktioner inom rättskipningen ytterligare byggs ul. Mol denna bakgrund anser utredningen att någon form av lekmannamedverkan inom åklagarväsendet kan vara motiverad. Sådan medverkan har gammal hävd inom domstolarna och den har funnits sedan länge inom polisväsendet, där den nu har institutionaliserats genom införandet av lokala polisstyrelser. Utredningen förutsätter att det inte kan bli fråga om all låta lekmän la del i avgörandet av enskilda ärenden som ankommer på åklagare. Verksamheten skulle i stället kunna inriktas på de mera principiella riktlinjerna för arbetet samt information om åklagarnas verksamhet. Olika modeller för organisa­tionen av en sådan medverkan diskuteras av utredningen. Något definitivt förslag läggs dock inle fram. Utredningen anser att frågan är av sådant allmänt intresse att den bör bli föremål för vidare övervä­ganden,

4.2.2 Vidgat iitryinnie för strafföreläggande Allinäiiiia förulsällningar

Utredningen behandlar inledningsvis de allmänna förutsällningarna för tillämpning av slrafföreläggandeinstitutet. Som allmänt villkor bör enligt utredningen gälla alt det aktuella brotlei bedöms vara av mindre allvarlig natur. Utredningen framhåller att det saknas någon egentlig definition på begreppet "ringa brott". Utredningen betecknar brott för vilka straffsatsen har bestämts till enbart böter som ringa överträdelser. Gradskillnaden kan enligt utredningen likväl vara slor. Om uppmärk­samheten riktas mol brott, för vilka stadgas såväl böter som fängelse, blir spännvidden ännu tydligare. Det finns här brott som uttryckligen i lagen benämns som ringa (t.ex. de mindre förmögenhelsbrolten). medan andra brottstyper med svårighet kan klassificeras som sådana. Vidare kan ell brott, för vilket stadgas böter eller fängelse i högst två år (t.ex. ett olovligt förfogande över avbetalningsgods), i del konkreta fallet mycket väl bedömas som lindrigare än ett annat brott, för vilket straffsatsen är enbart böter (t.ex. en ringa misshandel). Den betydelse man sålunda måste tillmäta lagstiftarens val av straffsatser, då det

7    Riksdagen 1975176. I saml. Nr 148

 

Prop. 1975/76:148                                                    98

gäller att skapa förutsättningar för förenklade handläggningsformer, är enligl utredningen ett skäl till översyn av broltskatalogen.

Utredningen nämner att den har diskuterat möjligheten att låta strafföreläggandeinstitulet omfatta även kortare frihetsstraff i likhet med vad som t,ex, gäller det tyska Slrafbefehl, Med den uppläggning och det innehåll utredningen vill ge strafföreläggandel avvisas emellertid en sådan utvidgning såsom oacceptabel. Som allmän begränsning av tillämpningsområdet bör gälla all brottet i det konkreta fallet skall förskylla böter. Utredningen slår fast att man generellt bör kräva domstolsförhandling för att döma till frihetsberövande. Utredningen avvisar också tanken pä att införa en ordning enligt vilken förutsättningar skulle finnas för utfärdande av slrafföreläggande beträffande alla brott som i del konkreta fallet förskyller dagsböter. Detta skulle i praktiken innebära att en betydande del av brotten i BrB och nära nog samtliga brott i specialstraffrätten skulle kunna lagforas enligt denna summariska handläggningsform. Enligt utredningen skulle en sådan reform vara alltför långtgående. De flesta brott för vilka stadgas böter eller fängelse upp till ett år eller däröver är generellt att betrakta som så allvarliga brott att lagföring genom strafföreläggande får anses utesluten. Visserligen förekommer det i relativt stor utsträck­ning att domstolarna dömer lill böter för dessa brott, men del är likväl svårt att passa in dem under begreppet "mindre brott". Som exempel nämner utredningen vållande lill annans död (3 kap. 7 § BrB), olaga frihetsberövande (4 kap. 2 § BrB). olaga tvång (4 kap. 4 § BrB), olaga hot (4 kap. 5 § BrB), ocker (9 kap. 5 § BrB) och trolöshet mot huvudman (10 kap. 5 § BrB), 1 fråga om vissa andra brott - t,ex, oluktigl beieende (6 kap. 6 § BrB) och olovligt förfogande (10 kap. 4 § BrB) - kan det visserligen tänkas förekomma situationer där den straff­bara gärningen är av mindre allvarlig art och förutsättningar således kan finnas för alt välja en summarisk handläggningsform. Brott av denna beskaffenhet bör dock enligl utredningen som regel lagforas genom domslolshandläggning. De ställer speciella krav pä förunder­sökningen och straffbarhetsrekvisiten är inte sällan svårtolkade.

Det är enligt utredningens mening ofrånkomligt alt även i fortsätt­ningen begränsa strafföreläggandets tillämpningsområde lill sådana brott som allmänt uppfattas som mindre överträdelser. De för brotten fastställda straffskalorna måste bli vägledande för denna bedömning. Utredningen har funnit alt en naturlig gräns bör sättas vid den kategori av brott för vilka stadgas böter eller fängelse i högsl sex månader. Valet slår nu mellan alt vidga strafföreläggandets tillämpningsområde lill att generellt omfatta alla brott som upptar denna slraffskala eller all fortsätta på den tidigare inslagna vägen och föra in ytterligare enstaka brott i strafföreläggandekungörelsen.

Medan   flertalet  av  de  aktuella   brotten  är  sådana  att   strafföre-

 

Prop. 1975/76:148                                                   99

läggandet framstår som en lämplig handläggningsform, finns del -framhåller utredningen - obestridligen även vissa brott som är mindre väl ägnade för sådan summarisk handläggning. 1 vissa fall skulle det från allmän synpunkt vara svårt att acceptera i dagsläget att lagföringen skedde i denna form. Även om dessa brott sålunda formellt skulle komma att hänföras lill strafföreläggandets tillämpningsområde, skulle det i praktiken bara ges begränsat utrymme för delta institut. Situationen är i dag densamma i fråga om vissa bötesbrott - t.ex. ringa utpressning (9 kap. 4 § BrB), ringa svindleri (9 kap. 9 § BrB) vid vilka brott åklagarna av naturliga skäl som regel avstår från att utfärda strafföreläggande.

Väljer man att vidga området för slrafföreläggande till att avse alla brott, för vilka stadgas böter eller fängelse i högsl sex månader, får man därför enligt utredningen räkna med att åklagarna kommer att begagna detta institut med viss restriktivitet. Det kan förväntas att åklagarna avslår från strafföreläggande om denna handläggningsform i det särskilda fallet framstår som olämplig med hänsyn till brottels beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt.

Uppställer man ett sådant förbehåll anser utredningen hinder inte möta mot den ifrågasatta utvidgningen av strafföreläggandets tillämp­ningsområde. En sådan väg är att föredra framför den andra som innebär att bara vissa, särskilt uppräknade brott skall rymmas inom systemet. En sådan uppräkning måste av naturliga skäl begränsas och kan aldrig läcka alla brott, beträffande vilka strafföreläggandel får anses utgöra en adekvat handläggningsform. Särskilt på specialstraff-rältens område bör ökat utrymme finnas för slrafföreläggande.

Enligt utredningens mening bör man inte ställa upp som generellt villkor för en fortsalt utvidgning av strafföreläggandets tillämpnings­område att de broll som omfattas av institutet skall ha en viss frekvens. Det totala antalet mindre frekvenla brott utgör enligt utredningen likväl en ganska betydande belastning på domstolarna. Utredningen pekar bl.a. på alt det i fråga om vissa brott som inte är särskilt vanliga kan finnas skäl att tillämpa strafföreläggandel, därför alt detta är lämpligt och önskvärt med hänsyn till brottets art. Särskilt framhålls betydelsen av att man tar hänsyn till den misstänktes intresse av att ett brott kan handläggas under enklare former. Även den förenkling av utredningsarbetet som användandet av strafföreläggande innebär bör enligl utredningen beaktas.

Sammanfattningsvis konstaterar sålunda utredningen att ett brott skall kunna hänföras lill strafföreläggandets tillämpningsområde om följande allmänna förutsättningar är för handen, nämligen a/f den för brottet gällande gärningsbeskrivningen rymmer brott av mindre allvariig art och att straffskalan för brottet har bestämts till en nivå som ger anvisning härom, all brottet i det konkreta fallet förskyller

 

Prop. 1975/76:148                                                  100

böter upp lill viss höjd saml att brottet lill sin natur är sådant att summarisk handläggning utan domslolsmedverkan bör komma i fråga.

De olika brottstyperna

Utredningen har ingående prövat om de angivna allmänna förutsätt­ningarna föreligger i fråga om vissa andra brott än dem som nu omfattas av systemet med strafföreläggande. Vid genomgången av dessa brott uttalar utredningen bl.a. följande.

/ Brottsbalksbrolten

Som komplettering till beslämmelserna om koppleri i 6 kap. 7 § BrB las i paragrafens tredje stycke upp en straffbestämmelse om främjande av otukt. Det straffbara beteendet består i att någon för att bereda sig särskild vinning främjar tillfällig könslig förbindelse mellan andra. 1 förarbetena anfördes som exempel att portier på hotell mot särskilt vederlag upplåter rum åt personer som lillfälligl träffats för att idka könsumgänge (se prop. 1962:10 s. B 188). Eftersom detta brott har förts upp i samma paragraf som koppleri kan man inte av rättsstatisliken utläsa hur stor frekvensen är i praktiken'. Mycket ovanligt är lagföring av förförelse av ungdom (6 kap. 8 § BrB). Detta brott består däri att någon genom att utlova eller ge ersättning skaffar eller söker skaffa sig tillfällig könsförbindelse med någon som är under aderton år eller, om han är av samma kön, under tjugo år. Inget sådant fall förekom 1971.

Föreskriften om egenmäktighet med barn (1 kap. 4 § BrB) riktar sig mot obehöriga ingrepp i eller missbruk av föräldrars, förmyndares eller annans vårdnad över barn under 15 år. Brottet är subsidiärt till de egentliga frihetsbrolten (t.ex. olaga frihetsberövande). Bakom brottet ligger i allmänhet en konfliktsituation med familjerättslig relation. Man kan generellt säga att brottet är av sådan ömtålig art att del inte lämpar sig för strafföreläggande. Enligt 7 kap. 6 § BrB får inle heller egenmäktighet med barn åtalas av åklagare med mindre åtal finnes påkallat från allmän synpunkt. En sådan ålalsprövning medför att summarisk lagföring genom strafföreläggande får anses vara utesluten.

Häleri (9 kap. 6 § BrB) kan förekomma i tre former. Antingen avses befattning med olovligen åtkommen sak (t.ex. tjuvgods) eller otillbörlig vinning av annans brottsliga för/ärv eller hävdande av en genom brott tillkommen fordran. Normalstraffet är fängelse i högsl två år. Om gärningen bedöms som ringa häleri är straffsatsen böter eller fängelse i högst sex månader. År 1971 dömdes 1.379 personer till påföljd för häleri och av dem fick 305 böter.

Häleriförseelse (9 kap. 7 § BrB) avser oaktsamma förfaranden som svarar mot det uppsåtliga häleribrottel. Bestämmelsen tillämpas framför allt i sådana fall då köpare av tjuvgods väl kan antas misstänka men underlåter att la reda på hur godset åtkommits och åklagaren inte

 

Prop. 1975/76:148                                                   101

kan styrka ens eventuellt uppsåt. Straffsatsen för häleriförseelse är liksom vid ringa häleri böter eller fängelse i högst sex månader. Böter utdöms i mycket stor ulsträckning.

Enligt utredningens mening bör man se allvarligt på häleribrottel eftersom detta i många fall utgör grogrunden för organiserad stöld-brottslighet. Särskilt det kvalificerade, yrkesmässiga häleriet måste tillmätas högt straffvärde. Emellertid står det enligl utredningen klart att gällande straffbestämmelser täcker överträdelser av varierande svårhetsgrad. Det finns fall där åklagaren alternativt yrkar ansvar för häleriförseelse därför att uppsålsfrågan är tveksam men där brottet avser betydande värde och skada. 1 en sådan situation finns självfallet inle utrymme för strafföreläggande. Men del förekommer också fall där gärningsmannen tar emot eller eljest tillgodogör sig föremål av ringa värde och han vet eller har anledning misstänka alt det har åtkommits genom brott. Som exempel nämns alt en person som snattat varor på ett varuhus delar med sig av tjuvgodset till andra. 1 ett sådant fall kan snatlaren enligt nuvarande ordning meddelas slrafföre­läggande, medan den som har tagit emot vara och alltså gjort sig skyldig lill ringa häleri eller häleriförseelse måste lagforas vid domstol. Utredningen anser alt allmänna förutsättningar bör finnas för tillämpning av slrafföreläggande vid ringa häleri och häleriförseelse, dock under villkor att brottet normalt avser mindre värden och att inga särskilda omständigheter (t.ex. att det är fråga om organiserad häleriverksamhet) talar emot en sådan tillämpning.

Straffbestämmelsen beträffande allmänfarlig vårdslöshet (13 kap. 6 § BrB) gäller framför allt den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne eller annorledes, vållar brand eller ofärd eller framkallar fara därför. Brottet leder så gott som alltid till bötesstraff. I praktiken rör det sig i stor utsträckning om sådana händelser som har uppkommit genom alt någon t.ex. har försummat alt släcka en cigarett, alt hålla tillräcklig uppsikt över öppen eld, t.ex. ett bål eller åkersvedjning, eller alt underlåta att stänga av en elektrisk platta, ett element eller ell strykjärn. Skadan kan i vissa fall bli betydande men begränsas ofla genom att faran upptäcks i tid. Allmänna förutsättningar bör finnas för tillämpning av strafföre­läggande vid detta brott när händelsen är klar och lätlutredd. Tillämpningsområdet bör dock begränsas till sådana fall, då gärningen är att betrakta som mindre allvarlig och den inte lett till mera omfattande konsekvenser.

Brottet för\'anskning av urkund (14 kap. 2 § BrB) avser ringa urkundsförfalskning. För straffansvar förutsätts alt det föreligger ett förfalskningsobjekt, alt gärningsmannen vidtar vissa åtgärder genom att antingen framställa en helt ny urkund som till alla delar är oäkta, eller att lill större eller mindre del förändra en äkta urkund samt att

 

Prop. 1975/76:148                                                  102

framställandet av den oäkta urkunden innebär fara i bevishänseende. Vid bedömande huruvida ringa brott föreligger skall enligt lagbestäm­melsen särskilt beaktas, om urkunden är av mindre vikt, såsom kassa­kvitto, kontramärke eller sådani. mottagningsbevis, eller om gärningen har skett för att förhjälpa någon lill hans rätt, 1 kommentaren lill brottsbalken framhålls som villkor för att en urkundsförfalskning skall hänföras till förevarande bestämmelse, all brottet med hänsyn till samtliga därvid förekommande omständigheter är alt anse som ringa.

Den rättsliga prövningen av straffansvar för urkundsförfalskning är inte sällan komplicerad, påpekar utredningen. Framför allt synes rekvisitet "fara i bevishänseende" många gånger vara svårtolkat. Genom detta rekvisit uppnår man i flera hänseenden en betydelsefull begränsning av det straffbara området. Utredningen anser sålunda inte att del i någon vidare grad kan finnas utrymme för en tillämpning av strafföreläggande vid delta brott, särskilt med beaktande av brottets straffrättsliga konstruktion. Visserligen står del klart att det kan finnas renodlade fall där broltsrekvisilen ulan svårighet går alt applicera på gärningen och där omsländighelerna talar för en lindrigare bedömning. En sådan situation kan t.ex. föreligga när någon ändrar dala på en spårvagnsbiljelt för att denna skall gälla som giltigt färdbevis, manipu­lerar med en uppgifl i anställningsbetyg för att komma i bättre dager, eller själv förfärdigar ett kvitto på erlagd betalning. Den rättsliga prövningen bör enligl utredningen normalt göras av domstol.

Motsvarande kan enligt utredningen sägas om andra broll mol 14 kap. BrB, vilkas straffsats i normalfallet tar upp enbart fängelse men där i lagrummet anges alt straffet, om brottet är ringa, skall vara böter eller fängelse i högst sex månader. Så är förhållandel vid undertryckande av urkund (4 §), signaturförfalskning (5 §), penning­förfalskning (6 §), märkesförfalskning (1 §) och förfalskning av fast märke (S §).

Osann försäkran och vårdslös försäkran (15 kap. 10 § BrB) utgör de mest frekvenla av de brott sorn behandlas i 15 kap. BrB framhåller utredningen. För straffansvar krävs att en skriftlig utsaga enligt lag och författning avges under edlig förpliktelse, på heder och samvete eller under annan sådan försäkran, att den som avger utsagan lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen samt att åtgärden innebär fara i bevis­hänseende. Det förefaller utredningen inte vara lämpligt alt handlägga dessa brolt i summarisk ordning genom strafföreläggande. Den straffrättsliga bedömningen är inte sällan komplicerad genom att ansvarsfrågan i slor utsträckning hänförs lill de subjektiva rekvisiten.

De allmänna förutsättningarna för tillämpning av strafföreläggande vid övriga brolt mot 15 kap, BrB, såsom osant intygande och brukande av osann urkund (II §), mi.s.shnik av urkund (12 §) samt förnekande av underskrift   (13 §)   ifrågasätts   också   av   utredningen.   Dessa   brott

 

Prop. 1975/76:148                                                  103

förekommer relativt sällan och de är från straffrättslig synpunkt ofta svårbedömbara. Det är angelägel att brolt av sådan art prövas i rätte­gång för att man skall kunna uppnå en enhetlig rättstillämpning. Dock förekommer det även situationer som inte är särskilt allvarliga och som avser relativt okomplicerade rättsfrågor, t,ex, sådant osant intygande som består av att någon uppger oriktigt namn vid inskrivning på hotell. Enligt utredningens mening måste man anse att brotten mot 15 kap. BrB som regel inte lämpar sig för strafföreläggande. 1 fråga om vissa brottstyper är detta uppenbart, t.ex. ringa mened (I §), osann partutsaga (2 §), ovarsam utsaga (3 §), falskt åtal (5 §), falsk eller obefogad angivelse (6 §), falsk eller vårdslös tillvitelse (7 §), bevisför­vanskning (8 §) och underlåtenhet att avvärja rättsfel (9 §).

Några av brotten i 16 kap. BrB har nyligen tillkommit eller nyligen varil föremål för lagändring. 1 samband med ratifikationen av Förenta Nationernas rasdiskrimineringskonvention infördes år 1970 straffbe­stämmelsen i 9 § om olaga diskriminering (prop. 1970:87). Bestämmelsen innebär att straffansvar ådöms näringsidkare som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom att inte gå honom till hända på de villkor som näringsidkaren i sin verksamhet tillämpar i förhållande till andra. Detsamma gäller anställd i närings­verksamhet och anställd i allmän tjänst. Även diskriminering vid tillträde till allmän sammankomst och offentlig tillställning kan bestraffas. 1 propositionen anfördes alt de handlingar som kan bestraf­fas enligl straffbestämmelsen närmast skulle vara att jämställa med förolämpning som är grov. Straffsatsen är densamma som vid detta brott.

Utredningen ställer sig tveksam till lämpligheten att lagfora såväl olaga diskriminering som grov förolämpning (5 kap. 3 § BrB) genom slrafföreläggande. Dessa brott är av sådan art att en domstolsför­handling i de flesta fall förefaller vara oundviklig. En sådan ordning motiveras också av angelägenheten att få fram prejudikat för tolkningen av dessa slraffstadganden. Hittills har de tillämpats mycket sällan.

1 samband med ändring i tryckfrihetsförordningen år 1970 infördes en ny straffbestämmelse i 16 kap. 11 § BrB om otillåtet förfarande med pornografisk bild, vilken ersatte förutvarande straffbestämmelse om sårande av tukt och sedlighet. 1 prop. 1970:125 framhölls att det var angeläget att införa en straffbestämmelse som begränsade rätten alt skylta med eller på annat liknande sätt förevisa pornografiska bilder på eller vid allmän plats. Föreskrifier i ämnet borde utformas med utgångspunkt i den principiella uppfattningen att pornografiska framställningar inte borde påtvingas någon mot hans uttalade eller på annal sätt tillkännagivna önskan.  Varje  slag av skyltning o.d. av

 

Prop. 1975/76:148                                                   104

pornografisk bild avsågs dock inte vara straffbar. Det krävdes att bilden eller bilderna förevisades på ett sätt som var ägnat att väcka allmän anstöt. Vid bedömningen om denna förutsättning var uppfylld borde beaklas varje bilds speciella karaktär men även helhetsintrycket av skyltningen. Vid fastställande av straffsatsen anfördes i proposi­tionen alt samma slraffskala borde gälla som för brottet förledande av ungdom. Bakom ansvarstalan skall sålunda ligga en värdering av förfa­randets anstötlighet enligt allmän uppfattning konstaterar utredningen. Det är uppenbart alt en bedömning i delta hänseende kan vara svår att göra och alt olika meningar kan anföras. Principiellt bör det vara en uppgifl för domstolarna att här bestämma straffbarheiens gränser. I praktiken torde det inte heller finnas utrymme för lagföring genom slrafföreläggande. Samma synpunkter kan läggas på brottet förledande av ungdom (\6 kap. 12 § BrB).

Enligt förslag i prop. 1970:125 har även ändring skett i straff­bestämmelsen om uppvigling (\6 kap. 5 § BrB). Detta brott består i att någon muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift eller annat meddelande till allmänheten uppmanar eller eljest söker förleda lill brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet. Lagändringen innebär all ett nytt andra stycke har införts, enligt vilket i ringa fall inle skall dömas till ansvar. Vid bedömandet huruvida ringa fall är för handen skall särskilt beaktas om det har förelegat endast obetydlig fara för att uppmaningen eller försöket skulle leda lill efterföljd. Genom all de ringa fallen på detta sätt har avkriminaliserats synes det utredningen inte längre finnas något utrymme för lagföring genom strafföreläggande vid detta brolt.

Tidigare var straffsatsen för dobhleri (16 kap. 14 § BrB) begränsad till böter eller fängelse i högst sex månader. Genom lagändring år 1972 infördes en ny bestämmelse i 16 kap. 14 a § BrB om grovt dobbleri, varvid straffsatsen bestämdes lill fängelse i högsl två år. Ändringen motiverades av att illegalt äventyrligt spel på sina håll bedrivs i betydande omfattning under organiserade former med stora sociala skadeverkningar och personliga tragedier som följd. 1 prop. 1972:96 framhölls att brottsligheten på detta område lill viss del ändrat karaktär. Det var inte längre fråga om bara ett ordningsproblem ulan dobbleriel hade efter hand kommit alt spela en allt mer framträdande roll som ett betydande socialt faromoment och som en inkörsporl till annan brottslighet av allvarlig natur. En straffskärpning för de grova formerna av dobbleri var därför motiverad. 1 propositionen undersiröks dock att lagändringen inte berörde deltagande i äventyrligt spel. Inte heller syftade den till en generell skärpning av straffet för de övriga former av dobbleri som den nuvarande lagstiftningen närmast avser. Dessa former borde alltså även i fortsättningen bedömas som ordningsförseelser. Enligl utredningens mening bör också förutsätt-

 

Prop. 1975/76:148                                                   105

ningar finnas att lagfora sådant brott genom strafföreläggande.

Bland övriga brott mot 16 kap. BrB berör utredningen också ohör­samhet mot ordningsmakten (3 §) och störande av förrättning eller av allmän sammankomst (4 §). Det förra brottet förutsätter att en folksamling stör allmän ordning, att befallning har meddelats för ordningens upprätthållande eller att ett område för sådani ändamål har avspärrats eller fridlysts samt alt någon deltagare i folksamlingen underlåter alt efterkomma befallningen eller tränger in på området ifråga. Det andra brottet innebär att någon genom våldshandling eller oljud eller på annat sätt stör eller söker hindra förrättning eller allmän sammankomst. Gärningsbeskrivningarna vid båda dessa brott rymmer fall som är att bedöma som mindre allvarliga från slraffvärdesynpunkl. Utredningen anser att hinder inte bör möta mot att här tillämpa strafföreläggande.

Utredningen påpekar att det är sällan de nu genomgågna brotten mot 16 kap. BrB beivras. 1 den mån lagföring sker blir påföljden så gott som alltid böter. Att utredningen likväl i många fall har ställt sig avvisande till tanken alt föra in dessa brolt inom strafföreläggandets tillämpningsområde beror framför allt på att brotten är av sådan art alt domstolshandläggning enligt utredningens uppfattning ter sig naturlig. 1 fråga om vissa av de genomgångna brotten liksom brott mot griftefrid (10 §) skulle en tillämpning av strafföreläggande i praktiken vara på anförda skäl mindre lämplig. Emellertid står det klart att i detta kapitel också las upp brott som närmast har karaktär av ordningsförseelser och där allmänna förutsättningar otvivelaktigt finns för lagföring genom slrafföreläggande.

1 17 kap. BrB upptas våldsamt motstånd (4 §) och missfirmelse mot tjänsteman (5 §) bland de brott som f n. ryms inom strafföreläggandets tillämpningsområde. De övriga här aktuella brotten förgripdse mot tjänsteman (2 §), obehörig tjänsteutövning (14 §) och föregivande av allmän slällning (15 §) är samtliga relativt sällsynta. De fall som lagfördes år 1971 ledde alla lill böter. 1 fråga om ringa våld eller hot mot tjänsteman (1 §) ger rällsslalistiken inga upplysningar om frekvensen-. Övriga brott - otillbörligt verkande vid röstning och tagande av otillbörlig förmån vid röstning (8 §) saml brolt mol röst­hemlighet (9 §) - har inle registrerats i domslolsslaiisliken år 1971.

Enligt utredningens mening är brotten mol allmän verksamhel av sådan beskaffenhet att det i och för sig kan anses föreligga allmänna förutsättningar för handläggning genom strafföreläggande i ringa fall. Men del kan ändå från allmän synpunkt vara påkallat att lagföring sker vid domstol. Detta synes under alla förhållanden vara fallet om brottet gäller sådant olaga förfarande vid röstning som avses i 8 och 9 §§. I praktiken skulle en tillämpning av strafföreläggandeförfarandet här få mycket begränsat utrymme.

 

Prop. 1975/76:148                                                  106

2 Specialslraffrätten

Generellt kan enligt utredningen sägas alt nära nog alla brott i specialslraffrätten med böter och fängelse i straffskalan i praktiken betraktas som rena bötesbrott. Den officiella kriminalstatistiken visar sålunda att år 1971 dömdes tillhopa 179.048 personer för brolt mol andra lagar och författningar än BrB. Av dem dömdes 172.880 personer lill böter. Resterande 6.168 personer hänförs huvudsakligen lill vissa typer av grövre brott för vilka straffskalan i allmänhel upptar enbart fängelse. 1 den mån även böter kan följa på dessa brott brukar uttryckligen förutsättas att omständigheterna skall vara mildrande, t.ex alt brottet skall vara alt bedöma som ringa.

Mot bakgrund av dessa uppgifter har utredningen övervägt om allmänna förutsättningar finns för en utvidgning av strafföreläggandets tillämpningsområde inom specialstraffrätten.

Enligt utredningens bedömning visar en genomgång av vissa brolt i specialstraffrätten att det i fråga om flertalet sådana brott, för vilka stadgas högre straff än böter eller fängelse i sex månader, är svårt att acceptera lagföring genom slrafföreläggande. Som exempel nämns överträdelse mot valulalagen (1939:350), narkotikabrott som inte är ringa, brott mot miljöskyddslagen (1969:387), olaga bruk av skjutvapen, rattfylleri samt åtskilliga allvarliga brolt mot näringslag-stiflningen. Broll av denna kategori bör enligl utredningens uppfatt­ning generellt falla utanför strafföreläggandets tillämpningsområde.

I likhet med vad som gäller brottsbalksbrolten har utredningen i stället koncentrerat intresset till den stora kategori av brott som har böter eller fängelse i högsl sex månader i straffskalan. Efler 1968 års reform har strafföreläggande! blivit tillämpligt på några av de mera frekvenla brotten - olovlig jakt och olaga jakt, olovligt fiske och olaga fiske, brott mot rusdrycksförsäljningsförordningen (olaga rusdrycks­försäljning, olovligt innehav av och olaga tillhandagående med anskaf­fande av rusdrycker) brolt mot naturvårdslagen saml vissa brolt mot sjömanslagen.

Utredningen framhåller att brotten med denna straffsats inte utgör någon enhetlig kategori om man bedömer deras olika straffvärden och de intressen som lagstiftningen avser att skydda. Straffbestämmelserna avser i många fall underlåtenheten alt fullgöra anmälnings- eller uppgiftsskyldighet eller obehörigt yppande av uppgift. I sådana fall synes som regel förutsättningar finnas för tillämpning av strafföre­läggande. Detsamma gäller sådana överträdelser som otillåten försälj­ning av öl (32 § ölförsäljningsförordningen 1961:159) eller av tobak (Il § förordningen 1961:394 om tobaksskatt), vidare hembränning (7 § förordningen 1961:180 om tillverkning av sprit och vin), utlösande av falskt brandlarm (numera 24 § andra stycket brandlagen 1974:80), brott mot byggnadsstadgan (1959:612) osv. Självfallet måste dock gälla för institutets tillämpning av brottet i det konkreta fallet är av sådan art att

 

Prop. 1975/76:148                                                   107

summarisk handläggning bör komma i fråga. Från sistnämnda synpunkt kan man hysa betänkligheter mol att använda strafföre­läggande i fråga om brotten på immaterialrättens område (varumärkes-intrång, intrång i upphovsrätten, patentintrång, mönsterinlrång, intrång i växtförädlarrätt).

Vissa brott inom denna kategori påkallar enligt utredningen särskild uppmärksamhet med hänsyn till att de är frekvenla och från vissa synpunkter kan framstå som specielll slraffvärda. Del gäller olaga vapeninnehav, grov olovlig körning och rattonykterhet.

Enligl 37 § 1 och 2 vapenlagen (1973:1176) dömes den som uppsåtligen innehar skjulvapen ulan att vara berättigad därtill eller överlåter eller upplåter skjutvapen lill den som inle är berättigad att inneha vapen till fängelse i högst två år. Har gärningen begåtts av oaktsamhet eller är brottet ringa utgör straffet böter eller fängelse i högst sex månader. Denna straffsats gäller också för en rad andra gärningar begagna uppsåtligen eller av oaktsamhet, t.ex. missbruk av rätt att inneha skjutvapen genom att använda del för annal ändamål än innehavaren är berättigad till, förvärv av ammunition utan att vara berättigad därtill och idkande av handel med skjutvapen utan tillstånd. 1 motiveringen till ansvarsbestämmelserna anfördes i prop. 1973:166 bl.a. all en av RÄ företagen undersökning i vissa åklagardistrikt av påföljderna för olaga vapeninnehav gett vid handen all den år 1971 genomförda straffskärpningen pä området inte hade slagit igenom i praxis i den utsträckning som man haft anledning att vänta sig. 1 propo­sitionen framhölls alt normalstraffel för olaga vapeninnehav och därmed jämförliga brott mot vapenllagens bestämmelser om över­låtelse eller upplåtelse av vapen är fängelse. Den skärpta inställning som sålunda utmärker vapenlagsiiflningen medför enligt utredningen au del i praktiken blir relativt litet utrymme för ringa brott. 1 den mån gärningen blir alt bedöma som sådant och alltså straffsatsen bestäms lill böter eller fängelse i högst sex månader, bör förutsättningar finnas för tillämpning av strafföreläggande. Det finns enligt utredningen uppenbarligen fall av olaga förfarande med vapen eller ammunition som måste tillmätas relativt lågt straffvärde.

Straffbestämmelsen i 3§ första styckei lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (olovlig körning) fick sin nuvarande lydelse år 1958 i samband med den då genomförda reformen på trafikrättens område. Straffet för olovlig körning utgör dagsböter, lägst tio. Om föraren tidigare har innehaft körkort som har blivit återkallat eller om brottet skett vanemässigt eller om del eljest är alt anse som grovt, kan straffet i stället för böter bli fängelse i högst sex månader. 1 praxis förekommer det inle sällan att återfall i grov olovlig körning bestraffas med en eller några månaders fängelse. Ar 1971 togs sålunda 149 personer in på fångvårdsanstall, dömda till fängelse för grovt sådant brolt som huvud-brott.

 

Prop. 1975/76:148                                                   108

Utredningen erinrar om att det redan idag finns förutsättningar för att tillämpa strafföreläggande vid olovlig körning som inte är grov. Det finns emellertid också fall av grova sådana brott som framstår som mindre kvalificerade. Som exempel nämner utredningen den situa­tionen alt en person som saknar körkort är nödsakad alt färdas lill och från sin arbetsplats under viss period - varigenom rekvisitet "vane­mässigt" täcks - eller att en pe:rson, som fått sitt körkort återkallat, tillfälligtvis och under speciella omständigheter kör bil. Även om gärningen i dessa fall är att bedöma som grovt brott utgör den adekvata påföljden böter. Utredningen anser att del här bör vara möjligt att tillämpa strafföreläggande.

Enligt 4 § 2 mom. trafikbrottslagen (rattonykterhet) skall - om ratt­fylleri inte kan styrkas - likväl dömas lill straff, om alkoholkoncentra­tionen i förarens blod ligger mellan 0,5 och 1,5 promille. Straffsatsen är dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst sex månader. Utredningen nämner att den har låtit undersöka domstolarnas straffmätningspraxis vid rattonykterhet. Denna undersökning grundas på uppgifter från rikspolisstyrelsens s.k. omläggningsregister som för 1968—1970 upptar samtiiga domar i riket. Undersökningen visar följande (endast "rena" fall av rattonykterhet, singelbrott) har tagits med.

Under treårsperioden 1968—1970 dömdes 95,7 procenl av samtliga som straffades för rattonykterhet till böter. Antalet till fängelse dömda utgjorde 368, dvs. i genomsnitt 123 per år. Au märka är vidare all straffet var 50 dagsböter eller därunder i 56,7 procent av fallen, dvs. beträffande i genomsnitt ca 1.600 personer per år, samt högst 60 dags­böter i 72,8 procenl av fallen, dvs. beiräffande ca 2.100 personer per år.

Av denna straffmätningspraxis framgår enligl utredningen all domstolarna i vissa fall har utdömt relativt låga böter för rattonyk­terhet. Det kan t.ex. vara fråga om mopedfylleri på icke trafikerade vägar eller en körning som begränsas lill flyttning av bil in i ett garage eller ett kort stycke på en gata, 1 sådana och liknande fall, där alkoholkoncentrationen i blodet ligger omedelbart över gränsen 0,5 promille, förefaller det vara rimligt att bedöma rattonykterhelen som ringa. Utredningen anser också alt ringa fall av raltonykierhel bör kunna lagforas genom slrafföreläggande. Vissa begränsningar för tillämpligheten torde dock böra krävas. Systemet bör sålunda främst ta sikte på vissa frekvenla typfall som framstår som mindre straffvärda, t.ex. rattonykterhet med moped. Vidare måste ansvarsfrågan vara fullständigt klarlagd. På grundval av denna redogörelse finner utredningen att det finns allmänna förutsättningar för en breddning av strafföreläggandets tillämpningsområde. Härigenom skulle åtskilliga nya brott och brottskalegorier kunna föras dit. Utredningen slår emeUertid fast alt strafföreläggandel endasl bör betraktas som ett komplement till den ordinära domslolshandläggningen och all del alltid måste finnas möjligheter alt i det särskilda fallet avstå från

 

Prop. 1975/76:148                                                  109

tillämpning av slrafföreläggande, om lagföring vid domstol framstår som en önskvärd eller eljest lämpligare form för lagföringen.

Utredningens ståndpunktstagande bygger på det förhållandet alt brottens nuvarande indelning efter straffsatser kommer att behållas. Utredningen framhåller emellertid att starka skäl talar för en översyn av gällande straffskalor i brottsbalken och framför allt i specialslraff­rätten. Förutsättningar bör enligt utredningen finnas alt i stor utsträck­ning mönstra ul fängelse ur straffskalan för de mindre brotten och här bestämma straffsatsen till enbart böter. En sådan reform skulle medföra att dessa brolt automatiskt faller under strafföreläggandets tillämpningsområde.

Utredningen riktar i detta sammanhang uppmärksamheten mol vissa brott som enligt nuvarande straffskala upptar högre maximistraff än fängelse i sex månader. Enligt 5 § irafikbroltslagen bestraffas smitning från olycksplats med fängelse i högst ell år eller dagsböter. Det finns enligt utredningen ringa fall av sådan smitning som borde kunna lagforas genom strafföreläggande. Ett annat exempel utgör varu­smuggling. Enligt I § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling utgör straffet i normalfallen böter eller fängelse i högst två år. Är brottet med hänsyn till godsets värde och övriga omständigheter vid brottet alt anse som ringa är med vissa undantag straffet penningböter, högsl 500 kronor. Generaltullstyrelsen har i samråd med RA meddelat anvisningar för deposition av böter vid smuggling. Gränsen mellan ringa brott (där strafföreläggande kan tillämpas) och "normalbrott" bestäms med hänsyn till antalet insmugglade cigaretter, cigarrer, buteljer starksprit, vin osv. Penningböterna vid ringa brott och antalet dagsböter vid "normalbrotl" beräknas också efler godsets värde. Det finns enligt utredningen starka praktiska skäl som talar för alt strafföreläggande borde kunna tillämpas även om gränsen för ringa varusmuggling har passerats, dock med undanlag för fall då smugg­lingen avser narkotika.

Utredningen föreslår sålunda att den av utredningen förordade översynen av straffskalorna bl.a. inriktas på de nu berörda båda brotten. Om straffsatsen här bestämdes till böter eller fängelse i högst sex månader för normalfallen skulle allmänna förutsättningar finnas för tillämpning av strafföreläggande. Ett allernaliv till en sådan reform skulle vara att vid regleringen av strafföreläggandets tillämp­ningsområde särskilt ange dessa brott utöver dem, för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex månader. Utredningen anser dock inte alt denna sist nämnda lösning är lämplig.

I fråga om området för användningen av slrafföreläggande har tre av utredningens experter i särskilda yttranden förklarat alt de anser all utredningen hade bort föreslå att strafföreläggande skall kunna användas vid alla brott med böter i straffskalan. 1 yttrande av en av

 

Prop. 1975/76:148                                                   110

experterna (kanslichefen Carl-Johan Cosmo), lill vars ståndpunkt två andra experter (Morath och byråchefen Hans Wranghult) i allt väsent­ligt ansluter sig, framhålls bl.a. följande. Den detaljerade koppling som f.n. finns mellan bestämmelsen om användningen av strafföreläggande och straffskalorna är principiellt felaktig. Denna koppling bygger på tanken att alla brott med samma straffskala är jämförbara och all del därför som utredningen har föreslagit är lämpligt att direkt knyta regler om förenklad handläggning till frågan om ett visst straff­maximum har valts för del aktuella brottet. En sådan jämförbarhet finns emellertid inte alltid. Detta gäller särskilt inom specialstraffrätten där det i många fall torde vara svårt all finna rationella förklaringar till all ett visst straffmaximum har valls. Utredningen har också pekat på några brott (t.ex. varusmuggling) med mer än sex månaders fängelse i straffskalan men som trots detta i många fall är lämpat för strafföre­läggande. Det förhållandet att det i vissa fall kan vara olämpligt att ulfärda strafföreläggande trots att formella förutsättningar för sådant föreläggande finns, kan åklagarna beakta. De erfarenheter som hittin-tills har vunnits visar närmast att åklagarna är för restriktiva då det gäller att ge den misstänkte möjlighet erkänna genom föreläggande. Del är angeläget - särskilt med beaktande av att den enskilde inte skall belastas med en mera omfattande process än som från preventiv synpunkt och rättssäkerhetssynpunkt är nödvändig - alt böiesgränsen höjs. Den enskilde måste idag, inte minst med beaktande av de möjligheter lill rättshjälp som bör finnas, anses kompetent all ta ställning till yrkande frän åklagare även om förhållandevis höga bötes­belopp. Den föreslagna utvidgningen av strafföreläggandets tillämpningsområde skulle medföra en ökad avlaslning av bötesmål från domstolarna och därigenom ge dessa bättre möjligheter att ägna sig åt kvalificerade mål.

Bötesstraffets storlek

Enligl utredningens mening kan man genom att bestämma det högsta antal dagsböter, som brottet in concreto får förskylla, klart markera att systemet med strafföreläggande skall begränsas till mindre allvarliga överträdelser som ryms under den aktuella straffbe­stämmelsen. Om ett brott läcker avvikelser av olika svårhetsgrad kan tillämpningen av strafföreläggande vara utesluten därför att gärningen ligger på gränsen mellan ringa brott och "normalbrotl" samt straff­skalan för den närmaste graden upptar enbart fängelse.

Den nuvarande gränsen 50 dagsböter ger enligt utredningen relativt god spännvidd för straffmätningen. Den undersökning av bötespraxis som utredningen har gjort (se SOU 1974:27 s, 103) visar klart att domstolarna sällan går över denna gräns. Domstolarnas straffmät-ningsprincip är av naluriiga skäl vägledande för åklagarna och siffrorna tyder på att de brott som skulle kunna föranleda strafföreläggande

 

Prop. 1975/76:148                                                   111

sällan anses förskylla så högt straff som 50 dagsböter. Straffsatserna i fråga om brott, som inte är att betrakta som obetydliga förseelser, ligger i regel mellan 15 och 30 dagsböter. En höjning av gränsen kan från denna synpunkt vara motiverad för att markera att en mera differentierad straffmälning bör kunna komma i fråga, i synnerhet om strafföreläggandets tillämpningsområde vidgas. A andra sidan finner utredningen det vara angeläget att denna summariska handlägg­ningsform begränsas lill sådana under straffbestämmelsen hänförliga gärningar som är att bedöma som ringa brott. Från denna synpunkt bör enligt utredningen gränsen för strafföreläggandets tillämpnings­område inte sättas allt för högt.

Utredningen anser att gränsen för det högsta antal dagsböter, som brottet får förskylla för all strafföreläggande skall kunna användas, lämpligen bör sättas vid 60 dagsböter. När denna gräns har passerats kan också gränsen för mindre brott sägas ha överskridits. Enligt utredningens mening bör inte någon skillnad vid gränsdragningen göras i fall då det är fräga om singelbrotl eller då del föreligger kumulerad brottslighet. Den nuvarande skillnaden i detta hänseende upplevs allmänt av åklagarna som onödig och synes inte fylla någon praktisk funktion.

Tre av experterna i utredningen har som tidigare nämnts förordat att det högsta bötesbelopp som skall föreläggas den misstänkte bör vara 80 dagsböter.

Enskilt anspråk i samband med strafföreläggande

Utredningen erinrar till en början om att det ankommer pä åtalsrättskommittén all vid en allmän översyn av åtalsbestämmelserna i RB undersöka vilken målsägandens ställning skall bli i framtiden. Mot denna bakgrund begränsar utredningen framställningen till alt gälla frågan vilken belydelse ett framställt målsägandeanspråk bör ha för möjligheten alt utfärda strafföreläggande.

Det står enligt utredningen klart att nuvarande förbud mot all utfärda strafföreläggande när målsäganden har förklarat att han ämnar föra lalan om enskilt anspråk i anledning av brottet innebär en ganska betydande inskränkning av institutets tillämpning i fråga om vissa brott. En av utredningen gjord undersökning bland landets åklagar­myndigheter visar också all sådant målsägandeanspråk inte sällan framställs särskilt vid vårdslöshet i trafik, skadegörelse (åverkan), misshandel, bedrägligt beteende och egenmäktigt förfarande. 1 allmänhel rör del sig om relativt låga belopp.

Att den som lider skada genom brott skall ha rätt att kräva gottgörelse av brottsförövaren utgör en självklar regel, framhåller utredningen vidare. Det är också självklart att samhället ställer resurser till den skadelidandes förfogande för att dennes rätt skall kunna tas till vara.   Principen   om  alt  åklagaren   skall   föra   målsägandens  ersätt-

 

Prop. 1975/76:148                                                  112

ningstalan i samband med åtalet har djup förankring och den ger klart uttryck för att den enskilde härvidlag åtnjuter samhällets skydd.

Den avgörande frågan är enligt utredningens mening hur långt måls­ägandens krav på åklagaren bör sträcka sig. Det väsentliga från måls­ägandens synpunkt bör vara all han blir ekonomiskt goUgjord för skadan eller att han i vart fall erhåller en exekutionsurkund som fast­ställer hans fordran. Däremot kan det enligt utredningen inle vara rimligt att målsäganden också skall få bestämma vilken processform som skall väljas. Det kan förefalla obilligt att målsäganden genom ett obefogat anspråk skulle kunna förhindra alt ett brott av relativt bagatellartad beskaffenhet handläggs på ett från processekonomisk synpunkt lämpligaste sättet. Framstår det från rättsvårdens synpunkt som rationellt eller eljest särskilt lämpligt att ansvarsfrågan handläggs i förenklade former, synes målsäganden inle ha något berättigat intresse av att hindra en sådan ordning, nämligen om han inte förlorar möjlig­heten att göra gällande sitt ersättningsanspråk.

Enligt utredningens uppfattning finns del i och för sig skäl som talar för att åklagaren borde ha möjlighet att ulfärda slrafföreläggande i ansvarsdelen och hänvisa målsäganden att föra sin skadeståndstalan i den för ivislemål stadgade ordningen. En sådan ordning skulle dock betyda en radikal förändring av målsägandens ställning. Hänsyn skulle inte behöva tas till målsägandens begäran att åklagaren skall väcka åtal, varigenom målsäganden bereds möjlighet att biträda åtalet och/ eller att föra talan om enskilt anspråk i brottmålet. Målsäganden skulle inte heller kunna utnyttja sin subsidiära ålalsrätt i sådana fall då åklagaren inle vill väcka åtal ulan föredrar att utfärda slrafföre­läggande. Dessa problem bör enligl utredningen inte lösas nu utan vid en allmän översyn av målsägandens ställning.

Utredningen konstaterar att starka praktiska och processekonomiska skäl talar för att ansvars- och ersättningsfrågan handläggs i ett sammanhang. Del är också ett allmänt intresse att åklagaren utför målsägandens ersättningstalan. Om målsägandena i stället regelmässigt hänvisades till att väcka talan i tvistemål, skulle enligt utredningens uppfattning de flesta avstå med hänsyn lill de kostnader och besvär som en sådan process medför, även om nuvarande ordning med allmän rättshjälp självfallet innebär avsevärda lättnader.

Med erinran om att ett motsvarande system redan gäller i Norge anser utredningen därför att förutsättningar bör finnas att låta strafföreläggandel inrymma ersättningsanspråk från målsägande eller det allmänna. Den summariska handläggningsformen lämpar sig enligt utredningen väl för sädana frågor av dispositiv natur. Vissa villkor måste dock ställas upp.

Som allmän förutsättning för att enskilt anspråk skall tas upp i strafföreläggande bör enligt utredningen krävas alt anspråket är klart och välgrundat. I de fall där enskilt anspråk kan komma all aktualiseras

 

Prop. 1975/76:148                                                  113

gäller som regel alt detta också kan dokumenteras. Vid hotell-, restau­rang- eller taxisnyltning (bedrägligt beleende) kan målsägande förete räkning eller nota enligt fast taxa, vid skadegörelse kan företes räkning på reparationskostnad eller styrkt kostnadsberäkning, vid ringa misshandel kan företes läkarkvitto och verifikationer osv. Utredningen utgår från att ersättningsfrågan i de flesta fall är ostridig och att gärningsmannen, i den mån han godkänner strafföreläggandel i ansvarsdelen, också är beredd att gottgöra målsäganden för skada på grund av brottet.

Självfallet kan det enligl utredningen i vissa fall förekomma att målsägandens anspråk framstår som orimligt högt eller eljest obefogat. Det enskilda anspråket kan också vara oklart samt kräva särskild utredning som inte kan göras under förundersökningen eller eljest vara så beskaffat att det lämpligen bör tas upp i strafföreläggande. 1 sådana fall synes förutsättningar saknas för att ta upp anspråket i strafföre­läggande.

En annan begränsning av möjligheten att ta upp enskilt anspråk i slrafföreläggande avser anspråkets storlek. Eftersom det i praktiken kommer att röra sig om brott av mindre allvarlig art räknar utredningen med att eventuella enskilda anspråk avser relativt låga belopp. I fråga om vissa brott - t.ex. vårdslöshet i trafik, skadegörelse, allmänfarlig vårdslöshet - kan dock den faktiska skadan bli ganska betydande. Utredningen påpekar att vid sådana oaktsamhetsbrott kan graden av slraffbarhel inle ulan vidare mätas i förhåUande lill den straffbara gärningens effekt. Utredningen anser att värdegränsen för enskilt anspråk i slrafföreläggande lämpligen bör bestämmas lill ett halvt basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

4.2.3 Strafföreläggandets rättsverkningar

1 detta avsnitt berör utredningen bl.a. frågan om körkorisåterkallelse vid trafikbrott. Utredningen erinrar om att trafikmålskommittén i sitt betänkande (SOU 1972:70) Rätten till ratten har föreslagit att frågan om körkorisåterkallelse på grund av brott i fortsättningen skall handläggas av den domstol som dömer i ansvarsfrågan. 1 beslut om ovillkorlig återkallelse skall domstolen bestämma viss tid, lägst en månad och högst fem år (körkortsspärr), före vars utgång föraren inte får medges behörighet att föra körkortspliktigt fordon. Kommittén har också föreslagit att fråga om ovillkorlig körkortsspärr skall kunna tas upp i strafföreläggande. Kommitténs förslag innebär att 48 kap. 2 § RB skall innehålla ett nytt stycke enligt vilket "i strafföreläggande får intagas föreläggande av ovillkorlig körkorisåterkallelse med körkorts­spärr högst tre månader".

Utredningen påpekar att det inte har varit möjligt för utredningen att avvakta departementsbehandlingen av trafikmålskommilténs förslag, vilket skulle ge säkrare underlag för en bedömning av körkorts-8   Riksdagen 1975176. 1 samL Nr 148

 

Prop. 1975/76:148                                                   114

frågan. Det är från utredningens synpunkt en fördel om frågan an­gående eventuellt körkortsingripande på grund av brott kan handläggas i omedelbart samband med prövningen av ansvarsfrågan. ÅterkaUelse och bestämmande av körkortsspärr bör samordnas med den allmänna straffpåföljden. Därmed vinner man också att den dömde redan i samband med domen får kännedom om reaktionen i hela dess vidd och att han mol denna bakgrund kan vidta nödvändiga åtgärder.

1 det följande belyser utredningen vissa konsekvenser av trafikmåls­kommilténs förslag beträffande formerna för beivrande av trafikbrott. Utredningen framhåller bl.a. att tillämpningsområdet för slrafföre­läggande vid trafikbrott kommer att i hög grad bero på i vad mån det blir fast praxis hos domstolarna att för vissa brottstyper döma till ovillkoriig körkorisåterkallelse under kortare lid. Främsl torde så bli fallet vid körkortsäterkallelse för överträdelser av för trafiksäkerheten grundläggande regler. Den som exempelvis kör mot rött ljus, inle iakttar stopplikt eller kör avsevärt fortare än tillåten hastighet blir av med körkortet på en månad eller längre även om någon olycka inte har inträffat, såvitt inte särskilda skäl talar däremot. Enligt nuvarande, praxis blir påföljden i regel endast böter. Då sådana överträdelser är talrika finns det beträffande dessa brottstyper stort utrymme för strafföreläggande. Även i fråga om andra fall av vårdslöshet i trafik kan man räkna med att strafföreläggande med körkortsspärr inte sällan kan användas. Beträffande rattonykterhet innebär förslaget en skärpning av reglerna för körkortsingripande. Körkorisåterkallelse blir sålunda obligatorisk utom i några sällsynta undantagsfall. Men det kan antas att domstolarna särskilt vid lindrigare fall av rattonykterhet ofta kommer alt besluta om villkorUg körkorisåterkallelse. Med den utformning av samhällsreaktionen som kommittén har föreslagit finns det enligt utredningen knappast något utrymme för summarisk hand­läggning hos åklagaren av dessa mål. Däremot föreligger behov av förenklad handläggning av målen hos domstolarna.

4.2.4 Koppling strafföreläggande - handläggning vid domstol

Utredningen framhäller att den har övervägt olika alternativ som siktar mot en omedelbar övergång från strafföreläggande till domstols­handläggning. Som ett möjligt alternativ har utredningen övervägt att låta strafföreläggandel gälla som stämning i brottmål om godkännande inte sker. Därvid förutsätts att strafföreläggnadet innehåller samma uppgifter som stämningsansökan. Den avgörande skillnaden ligger f.n. däri att åklagaren skall ange de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje bevis. Praktiska skäl talar enligt utredningen mot att åklagaren redan i samband med utfärdandet av strafföreläggande skall upprätta sådan bevisuppgift. För det övervägande antalet misstänkta sorn delges strafföreläggande kommer det inte att bli aktuellt med

 

Prop. 1975/76:148                                                            115

någon domstolsförhandling, varför stämning med bevisuppgift skulle framstå som en överloppsgärning. Utredningen framhåller vidare all det i de flesta fall skulle bli svårt för åklagaren all lämna bevisuppgift innan han vet om föreläggandet bestrids och vilka grunder som anges för bestridandet.

Om man skall göra någon mera omfattande rationaliseringsvinster är det enligt utredningen nödvändigt att antalet delgivningstillfällen begränsas till ett enda. Detta förutsätter att den misstänkte redan i strafföreläggandel kallas till handläggning inför domstol om han inte godkänner föreläggandet. Formellt finns förutsättningar för åklagare att utfärda sådan kallelse omedelbart i stämningen, om det på grund av den tilltalades erkännande eller annan omständighet är uppenbart att den tilltalade inte kommer att uppge bevis och att inte heller annan förberedande åtgärd krävs.

Från praktisk synpunkt saknas enligt utredningen anledning att kalla samtliga misstänkta till domstolsförhandling, även om avsikten är alt kallelsen bara skall aktualiseras om strafföreläggandel inle godkänns. En sådan ordning skulle också föra med sig administrativa problem, eftersom det inte vore möjligt att på förhand veta vilka av föreläg­gandena som skulle komma att bestridas och vilka av de kallade som skulle inställa sig vid förhandlingen. Risken för missuppfattningar och oriktigt handlande från de misstänktas sida är påtaglig.

Utredningen har mot denna bakgrund inte ansett det vara någon möjlig väg att låta strafföreläggandel alternativt fungera som stämning och inrymma kallelse till domstolsförhandling. Man måste enligt utred­ningen i stället från början klart skilja på de fall då strafföreläggande godkänns, varvid nuvarande rutiner kan användas, och de fall då före­läggandel bestrids, varvid domstolsförhandling aktualiseras. 1 sist nämnda fall bör målet kunna anhängiggöras omedelbart genom att åklagaren lämnar in strafföreläggandel lill rätten. Alal bör enligt utred­ningen i dessa fall kunna väckas ulan stämning, eftersom ansvars­yrkandet är preciserat i föreläggandel med åberopande av tillämpliga lagrum. Förutsättning bör vidare enligt utredningen finnas alt kalla den misstänkte lill förhandlingen antingen separat, när den misstänkte själv har kommit in med bestridande av strafföreläggandel, eller genom stämningsman i samband med delgivningen av strafföreläggan­del, när den misstänkte förklarat sig inte kunna godkänna detta.

Utredningen skiljer alltså på två olika situationer som förutsätter delvis olika handläggningsrutiner. Den ena avser det fall alt den miss­tänkte självmant inom föreskriven tid sänder in ett bestridande av strafföreläggandel till rikspolisstyrelsen. Något särskilt delgivningsför-farande har här inle behövt inledas. Den andra situationen inträffar när den misstänkte inte har svarat på slrafföreläggandet trots på­minnelse utan bestridandet sker först när han genom slämningsman delges föreläggandet. 1 det förra fallet måste särskild delgivning ske av

 

Prop. 1975/76:148                                                  116

kallelse till förhandling vid domstol. I det senare fallet kan sådan kallelse överlämnas i samband med delgivningen av strafföreläggandel. Gemensamt för de båda handläggningsvägarna är att åklagaren utfärdar strafföreläggandel samt alt rikspolisstyrelsen svarar för uppföljningen. Som allmän förutsättning gäller att misstänkt som bestrider utfärdat strafföreläggande skall kallas till huvudförhandling inför vederbörande tingsrätt på tid som bestämts särskilt. Rikspolissty­relsen kan på datamaskinell väg medverka till alt sådana kallelser utfärdas och sänds för delgivning med den misstänkte.

De nu beskrivna förfarandena erbjuder enligt utredningens mening en möjlig lösning för alt åsladkomma en smidig och rationell koppling mellan strafföreläggande och domstolshandläggning. Systemet förut­sätter att åtal i dessa fall skall kunna väckas utan stämning. 1 stället utgör strafföreläggandel (däri angiven gärning jämte åberopade lagrum) grund för åklagarens ansvarstalan. Delta förutsätter tillämp­ning av undantagsregeln i 45 kap. 2 § sista styckei RB.

Del är enligl utredningen nödvändigt att klargöra vid vilken tidpunkt åtal skall anses väckt. Detta har betydelse bl.a. för frågan om litispendens, dvs. hinder mot all samtidigt föra talan i mer än en ordning. Enligt 48 kap. 3 § RB gäller att fråga om ansvar för brottet inte får tas upp på nytt innan fastställd tid för godkännande av strafföreläggande har gått ut. Efter denna tidpunkt äger åklagaren däremoi väcka åtal för brottet i vanlig ordning. Den föreslagna kopp­lingen mellan strafföreläggande och domstolshandläggning medför dock att strafföreläggandel i många fall träder i stället för stämning. Del vore därför enligt utredningen tänkbart att anse åtal väckt redan då strafföreläggande delges den misstänkte. Emellertid är det först om föreläggandel bestrids som frågan om åtals väckande aktualiseras. Om lagföringen skall ske genom del enklare förfarandet som här skisserats (åtal efter strafföreläggande utan stämning) bör frågan om ansvar inte tas upp i annan ordning. Tiden för åtals väckande bör därför enligt utredningens uppfattning bestämmas till den dag den misstänkte delges kallelse att svara på strafföreläggandel vid domstol.

Frågan har också intresse från preskriptionssynpunkt. Enligl 35 kap. 1 § BrB uppkommer preskriptionsavbrott den dag den misstänkte får del av åtal för brottet. 1 strafföreläggandefallen bör enligt utredningens förslag tidpunkten för delgivning av kallelse vara avgörande i delta hänseende.

Utredningen motiverar den föreslagna kopplingen mellan strafföre­läggande och domstolshandläggning med intresset av att åstadkomma en snabbare procedur. Genom att antalet delgivningar begränsas till en enda i varje ärende och anhängiggörandet av målet vid domstol sker som omedelbar följd av bestridandet av strafföreläggandel, kommer enligt utredningen betydande tidsvinster att göras i jämförelse med nuvarande ordning. Utredningen anser att man regelmässigt bör räkna

 

Prop. 1975/76:148                                                  117

med att de mindre brottmål som på detta sätt förs lill domstol avgörs inom en månad från den dag då talan har väckts, dvs. kallelse till huvudförhandling har delgelts den misstänkte.

Utredningen föreslår att den föreslagna ordningen med koppling mellan slrafföreläggande och domstolshandläggning i första hand bör prövas på sådana orter där man kan räkna med att den får större praktisk betydelse för strävandena att nedbringa de rältsvårdande myndigheternas arbetsbelastning. Utredningen nämner främst de tre största städerna. Om erfarenheterna därav blir goda kan det finnas skäl att införa motsvarande ordning inom fler åklagardistrikt,

4.2.5 Förenklad domstolshandläggning Allmänna synpunkter

Utredningens förslag om vidgad tillämpning av strafförelägganden syftar bl.a. till att minska tillströmningen av mindre brottmål lill dom­stolarna. Del står enligt utredningen dock klart alt reformen inte kommer att medföra att alla mindre brott, för vilka inle stadgas all­varligare straff än böter eller fängelse i högsl sex månader, undandras domstols prövning. Utredningen erinrar om all del finns vissa brott av denna kategori som i det konkreta fallet inle lämpar sig för strafföre­läggande. Vidare gäller alt denna handläggningsform förutsätter att den misstänkte erkänner brottet. Den misstänkte måste alltid ställas inför allernalivet att antingen godkänna eller inte godkänna strafföre­läggandel. 1 sist nämnda fall kan målet komma att handläggas vid förhandling inför domstol. Slutligen måste man räkna med att del även i fortsäitningen kommer att finnas fall då den misstänkte inle kan delges strafföreläggandel inom föreskriven tid och ärendet därför återremitteras lill åklagaren.

En av de centrala frågorna för utredningen har därför varit att pröva hur handläggningen av mindre brottmål vid domstol skall ordnas, särskilt med hänsyn till dessa måls enkla beskaffenhet.

Under förarbetena till RB diskuterades möjligheten att införa särskilda bestämmelser om förenklad rättegångsordning i mindre brottmål. Den bakomliggande tanken torde ha varit all RB:s regel­system särskilt skulle ta sikte på handläggningen av sådana brottmål som krävde mera vidlyftig utredning medan ett enklare förfarande skulle vara motiverat i fråga om de mindre, erkända förseelserna. Processlagberedningen ansåg sig emellertid inte kunna förorda en uppdelning av mål av olika kategorier och någon sådan kom inle heller att tas in i RB. Enligt RB skall reglerna om handläggning av brottmål vid huvudförhandling tillämpas i alla mål oavsett brottets svårig­hetsgrad och några avsteg tillåts inte från den stadgade ordningen. Däremot kan de mindre brottmålen i vissa fall handläggas utan nämnd och avgöras utan att den tilltalade inställt sig personligen vid huvudför-

 

Prop. 1975/76:148                                                   118

handling samt domen utfärdas i förenklad form.

Det finns enligt utredningens uppfattning anledning att i dag anlägga en något annorlunda syn på formerna för domslolshandlägg­ningen av mindre brottmål än vad RB:s målsmän gjorde under för­arbetena till denna processordning. Utredningen framhåller att den muntliga huvudförhandlingen med krav på koncentration och omedel­barhet markerade vid den tiden en reaktion mot det gamla, bristfälliga systemet och det var naturligt att föreskriva ett bestämt schema för proceduren, där varje moment hade sin givna plats och innehåll. Den misstro som enligt utredningen kan finnas mot att t.ex. åberopa skrift­liga vittnesattester eller att i övrigt avgöra målet "på handlingarna" väcker enligt utredningens uppfattning i dag inle samma djupa känslor. Processekonomiska skäl talar enligt utredningen mot alt strikt hålla fast vid regler som både rätten och parterna anser vara opraktiska och som onödigtvis kan förlänga och fördyra rättegången.

I praktiken görs enligt vad utredningen har inhämtat ofla avsteg från RB:s regler vid handläggningen av mindre brottmål, därför alt en formell tillämpning skulle försvåra arbetet samt i vissa fall verka parodisk och väcka förundran hos den rättssökande allmänheten. Från domslolshåll har pekats på del ändamålslösa i all rättens ordförande och åklagaren skall hålla på alt läsa innantill för varandra, när den till­talade har uteblivit från huvudförhandlingen men förutsättningar likväl finns all avgöra målet på handlingarna.

Enligt utredningen möter det i vissa delar formella hinder mot en enkel och mindre formbunden handläggning av de mindre brottmålen. Del är därför önskvärt att dra en gräns mellan mindre brottmål och mera vidlyftiga och svårutredda brottmål. När det gäller brott för vilka inle stadgas allvarligare straff än böter eller förnyelse i högst sex månader kan man som regel utgå från att det inte krävs någon större utredning för avgörandet. Man har principiellt accepterat alt dessa brott är ägnade all handläggas under enkla, summariska former. Den omständigheten att ett mindre brott på grund av den tilltalades egna åtgärder (t.ex. vägran att godkänna slrafföreläggandet) eller annan omständighet kommer under domstols prövning, bör enligt utred­ningens mening inte hindra att handläggningen förenklas, om detta motiveras av brottets beskaffenhet. Utredningen anser del därför vara motiverat att införa speciella regler för handläggningen av mindre brott, varigenom avsteg kan ske från de strikt formella handläggnings­rutinerna och förhandlingarna kan anpassas efter målens särskilda beskaffenhet.

Utredningen anför vidare att en särskild fråga är om de mindre brottmålen skall behöva handläggas vid ordinär huvudförhandling eller om handläggningen skall ske vid andra sammanträden som regleras i särskild ordning. Del är t.ex. tänkbart i brottmål liksom i tvistemål att ensamdomare håller förberedelse med åklagare och misstänkt saml alt

 

Prop. 1975/76:148                                                  119

möjlighet därvid erbjuds honom att antingen omedelbart avdöma målet på grundval av utredningen eller alt sälta ul målet till huvudföi-handling. Utredningen har emellertid stannat vid att speciellt för de mindre brottmålen föreslå en ordning som innebär att rätten liksom nu håller sammanträde för huvudförhandling men alt vissa avsteg sker från handläggningen enligl 46 kap. RB. Förutsättningar bör i så fall finnas för åklagare att väcka åtal och själv kalla de misstänkta till dessa sammanträden. Att utredningen sålunda inte - vilkel nämns i direktiven som en tänkbar lösning - vill förorda en annan hand­läggningsform, motiveras främst av praktiska och processekonomiska skäl. Del är utredningens uppfattning alt de flesta mindre brott i fortsättningen kommer alt rymmas under strafföreläggandets tillämp­ningsområde. Genom sitt förslag räknar utredningen med en minskning av antalet mindre brottmål vid domstolarna.

Ätt utredningen sålunda förordar alt mindre brolt även i fortsätt­ningen skall handläggas vid sammanträde för huvudförhandling - i den mån de anhängiggörs vid domstol - och inte enligt särskild förhand­lingsordning, innebär inle att RB:s regler för handläggningen i alla delar bör bibehållas. Starka skäl talar enligt utredningen för alt dessa regler bättre anpassas till de mindre brottmålen. En sådan anpassning synes utredningen väl kunna genomföras inom ramen för nuvarande system.

Stämning och kallelse

Om strafföreläggande inte kan komma i fråga eller om utfärdat strafföreläggande inte godkänns, skall åklagaren enligt nuvarande ordning pröva om åtal skall väckas. Som regel leder denna prövning till åtalsbeslut. Åtal sker genom stämning. Del vanliga torde vara att åklagaren ger in stämningsansökan till rätten, varefter rätten ulfärdar stämning. Förutsättning finns emellertid också för åklagaren att själv utfärda stämning enligt de anvisningar som lämnas av rätten.

1 de fall då förutsättningar saknas för strafföreläggande talar enligt utredningen vissa skäl för att man generellt låter åklagaren själv utfärda stämning och kallelse till domstolsförhandling i mindre brottmål. Att åklagaren först skaU behöva ge in ansökan om stämning till domstol och sedan avvakta att rätten beslutar om stämning och kallelse till domstol, förefaller utredningen vara en onödig och tids­ödande omgång i mindre brottmål. Utredningen framhåller dock att det kan uppkomma vissa organisatoriska problem om dessa funktioner skall läggas på åklagaren.

Enligt 45 kap. 1 § RB äger rätten i den omfattning, som finnes lämplig, uppdra åt åklagare att utfärda stämning. Utredningen förut­sätter att denna föreskrift skall tillämpas i ökad utsträckning. 1 praktiken bör man räkna med vissa generella riktlinjer. Utredningen anser att det bör ankomma på RÅ att i samråd med DON undersöka

 

Prop. 1975/76:148                                                   120

de organisatoriska förutsättningarna för en enhetlig, utvidgad tillämp­ning av bestämmelsen.

Enligt 45 kap. 10 § andra stycket RB kan rätten omedelbart i stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling, om det på grund av den tilltalades erkännande eller annan omständighet kan antas, all han inte behöver föreläggas skyldighet all lämna bevisuppgifl. Motsvarande bestämmelse har införts i 45 kap. 16 § andra stycket RB, såvitt gäller åklagarens möjlighet att omedelbart i stämningen kalla den tilltalade lill huvudförhandling. Det skall därvid vara uppenbart att bevis inte kommer att uppges av den tilltalade och att inte heller annan förberedande åtgärd behövs.

Enligt vad utredningen har erfarit förorsakar dessa bestämmelser vissa svårigheter för en rationell handläggning, eftersom bevis­föreläggande inle kan meddelas om stämningen förbinds med kallelse till huvudförhandling. Det anses ofta vara svårt att i samband med utfärdandet av stämning finna grund för antagandet att den tilltalade inte behöver föreläggas skyldighet att lämna bevisuppgifl. Domsto­larna måste därför vänta med kaUelse tills stämningen har delgelts och tiden för inkommande av bevisuppgift har gått till ända. En sådan ordning med två olika delgivningar medför enligt utredningen onödig tidsåtgång och ökade kostnader. Vissa domstolar anser sig också i strid mot bestämmelsens ordalydelse böra utfärda stämning med kallelse till huvudförhandling, varvid samtidigt på kallelseblankelten ges före­läggande för den tilltalade att inom viss tid före huvudförhandlingen komma in med eventuell bevisuppgifl.

Utredningen anser att hinder inte bör möta mot att på detta sätt låta rätten eller åklagaren lämna föreläggande om bevisuppgift i stämningen och samtidigt kalla lill huvudförhandling. Det måste förut­sättas att tillräcklig tidsmarginal ges för ingivande av sådan bevisupp­gifl så alt eventuella vittnen kan hinna kallas och åklagaren kan la del av uppgifien före huvudförhandlingen. Utredningen föreslår att 45 kap. 10 och 16 §§ ändras i enlighet med del anförda.

Personlig inställelse

1 förslaget till rättegångsbalk framhöll processlagberedningen att kravet på den misstänktes personliga inställelse borde upprätthållas som allmän regel även då åtalet avsåg lindrigare brott (SOU 1938:44 s. 271). Undantag borde bara medges då den misstänktes närvaro kunde antas sakna betydelse för utredningen. Vid bedömandet därav ägde uppenbarligen brottets svårighetsgrad stor betydelse liksom även den omständigheten huruvida den misstänkte erkänt gärningen eller inte. Om vid brott, som inte föranledde svårare straff än böter, erkännande förelåg, torde i allmänhet den misstänktes personliga inställelse kunna antas sakna betydelse.

Bestämmelserna i  21   kap.  2 § och 46 kap.   15 §  RB  fick i  sin

 

Prop. 1975/76:148                                                   121

nuvarande lydelse i samband med införandet av BrB. 1 prop. 1964:10 framhöll dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, att frågan om den tilltalade skulle kallas personligen till huvudför­handlingen eller inte och om målet skulle kunna avgöras i den tilltalades utevaro förutsatte att man på ett förberedande stadium av processen verkställde en viss prövning. Därvid skulle fastställas alt annan brottspåföljd än böter inte kunde komma i fråga och att den till­talades närvaro kunde antas vara utan betydelse för utredningen (saken kunde nöjaktigt utredas). I propositionen anfördes vidare.

En dylik förhandsprövning är dock obehövlig, om den misstänkte redan med hänsyn till utredningsläget i målet skall infinna sig personligen. Den förprövning, varom här är fråga, har emellertid en annan karaktär än den slutliga prövningen av målet. Vid den förberedande prövningen har man sålunda ej att ingå på frågan, om den misstänkte begått den åtalade gärningen eller icke. Spörsmålet, huruvida den åtalade gärningen över huvud är straffbar, fäller likaledes utanför förprövningens ram. Vid åtal för exempelvis oaktsamhetsbrott lämnas sålunda vid förprövningen åsido, om den gärning som åklagaren lägger motparten till last innefattar oaktsamhet. Även bortsett från att förprövningen icke omfattar alla de moment, som ingår i målets slutliga prövning, kan förprövningen sägas vara av summarisk natur, eftersom den icke syftar till annat än att från övriga brottmål särskilja dem, i vilka någon tvekan icke gärna kan råda om att påföljden i händelse av fällande dom kommer att stanna vid böter. Med hänsyn härtill kan förprövningen icke anses på olämpligt sätt föregripa det slutliga avgörandet i målet.

På många håll i landet praktiseras enligl utredningen ett förfarande som innebär att den tilltalade i samband med kallelse till huvudförhandling an­visas möjlighet alt skriftligen underteckna ett formulär och sända detta till rätten, varigenom han inte behöver infinna sig till huvudförhandlingen en­ligt den utfärdade kallelsen. Förfarandet, som inte regleras i lag, har införts som ett led i domstolarnas rationaliseringsarbele. Den allmänna meningen torde enligt utredningen vara all den tilltalade i sådana mindre mål bör kunna besparas de besvär, kostnader och obehag som en personlig instäl­lelse kan föra med sig. Ett skriftligt erkännande utgör här tillräcklig grund för alt man skall anse att saken skall kunna "nöjaktigt utredas". Tidigare tillämpades i stor utsträckning en ordning, enligt vilken den tilltalade i stäl­let undertecknade fullmakt för någon - t. ex. en tingshusvaklmästare - att på hans vägnar erkänna brottet vid huvudförhandlingen. Fortfarande före­kommer det enligt utredningen på vissa håll all rätten sänder ul sådant full­maktsformulär samtidigt med kallelsen.

Utredningen sätter användningen av skriftliga erkännandeblanketter vid domstolama i samband med utbyggnaden av institutet strafföreläggande. Detta föifarande har lett till att många mindre broll numera lagfors efler skriftligt erkännande. De principiella invändningarna som kan riktas mot denna summariska straffräitskipning förefaller utredningen ha samma rele­vans i fråga om förfarandet all lämna in skriftligt erkännande till domstol.

 

Prop. 1975/76:148                                                                122

Den prövning som i sådana fall äger rum vid domstol skiljer sig inte myckel från den som åklagaren gör före utfärdandet av strafföreläggande. Trafik­målskommittén framhöll i sitt betänkande Trafikmäl (SOU 1963:27. s. 125) att man från rättssäkerhetssynpunkt så långt som möjligt borde se till att en tilltalad inte av bekvämlighets- eller kostnadsskäl, dvs. för att undvika en inställelse, erkände ett brolt som han egenlligen vill bestrida (se även JO 1966 s. 235). Utredningen anseratt man inte kan bortse från en sådan risk men att den likväl inte bör tillmätas avgörande betydelse vid valet av hand­läggningsform. Man måste utgå från all ett erkännande är bekräftelse på alt den tilltalade verkligen ha begått brottet. Om erkännandet inle står i strid mot övriga fakta i målet bordet godtas som tillräckligt bevis. 1 regel bör därför skriftligt erkännande i mindre brottmål accepteras och regel­mässigt leda till att målet kan avgöras utan den tilltalades närvaro, om han uteblir från huvudförhandlingen.

Enligt utredningens mening förefaller det även i fortsättningen vara nöd­vändigt att viss förhandsbedömning av saken sker i samband med kallelse, varigenom kan klargöras om den tilltalade behöver vara personligen närva­rande vid huvudförhandlingen vid utredning av ansvarsfrågan. Det kan fin­nas fall då den misstänkte under fömndersökningen har förnekat gärningen och lämnat en version av händelseförioppel som strider mot åklagarens och eventuellt åklagarvittnes. Den tilltalades hörande i målet kan då bedö­mas vara erforderligt och i kallelsen bör han följdriktigt åläggas personlig inställelse. Utredningen framhåller vidare att eftersom den tilltalades ute­varo från huvudförhandlingen enligt denna bedömning anses utgöra hinder för målets avgörande, skäl saknas att sända honom skriftligt erkännande­formulär i samband med kallelsen.

En annan situation inträffar då brottet är sådant att det bedöms vara av särskilt intresse att del handläggs vid domstol. Utredningen har tidigare pekat på alt det i vissa fall kan vara olämpligt att utfärda strafföreläggande även om formella fömtsättningar finns. Om rättegången skall kunna fylla sin funktion som ett av medlen för att motverka brottslighet är det enligt utredningens bedömning önskvärt att den tilltalade personligen inställer sig vid huvudförhandlingen. Inte heller här bör finnas utrymme för skrift­ligt erkännandeformulär.

Det kommer sålunda också med utredningens förslag att finnas anled­ning att kalla den tilltalade lill personlig inställelse vid huvudförhandling i mindre brottmål, även om utrymmet för sådan kallelse bör begränsas till fall då den tilltalades närvaro anses erforderiig för utredningen i målet.

En särskild fråga gäller om den tilltalade som kallas "personligen eller genom ombud" skall föreläggas vile, liksom f.n. är fallet. Enligt utred­ningens mening bör man avslå från sådant föreläggande, eftersom man här inte anser att den tilltalades personliga närvaro är erforderlig. Frågan får särskild aktualitet om den tilltalade uteblir från huvudförhandlingen och inte heller inställer sig genom ombud saml rätten, i strid mot den tidigare

 

Prop. 1975/76:148                                                   123

förhandsbedömningen, inte anser sig kunna avgöra målet enligl 46 kap. 15 § andra stycket RB. Det ligger enligt utredningen en motsättning i alt å ena sidan kräva att den tilltalade inställer sig vid vite och å andra sidan förkla­rar att han inle behöver inställa sig om han skriftligen erkänner brottet (el­ler om brottet ändå nöjaktigt kan utredas). Utredningen föreslår därför att föreläggande av vite i kallelse till huvudförhandling enligt 45 kap. 15 § RB i fortsättningen skall begränsas till sådana fall då kallelsen innefattar krav på personlig inställelse.

Utredningen anser att man bör acceptera avsteg från principen om den tilltalades muntliga hörande i mindre brottmål, om han uttryckligen erkän­ner brottet samt önskar befrielse från personlig inställelse vid huvudför­handlingen. Enligt utredningens mening bör den tilltalade normalt ställas inför alternativet att antingen lämna ett sådant erkännande, varigenom målet kan komma alt avgöras i hans utevaro, eller - om så inte sker - kal­las att personligen inställa sig lill muntlig förhandling.

Från dessa synpunkter måste det enligt utredningen anses följdriktigt att rätten i samband med kallelse till huvudförhandling bereder den tilltalade möjlighet att skriftligen erkänna brottet och medge eventuellt skadestånds­anspråk. Äv formuläret bör framgå alt han i så fall inte behöver inställa sig tiU huvudförhandling utan att avgörandet kommer att gmndas på utred­ningen i målet. För tillämpning av en sådan ordning med erkännandefor­mulär bör dock gäUa vissa begränsningar. Det skall enligt utredningen vara fråga om mindre brolt. Vidare bör krävas att utredningen i målet är sådan att fömtsättningar finns att avgöra saken, även om den tilltalade skulle ute-bU från huvudförhandlingen. Utredningen framhåller vidare att det nor­malt bör krävas att den tilltalade har erkänt gärningen under fömndersök­ningen eUer i varje fall vitsordat de faktiska omständigheterna.

Med en sådan uppläggning - fortsätter utredningen — kommer i prakti­ken möjlighetema för översändande av erkännandeformulär alt täckas av de fall dä rätten i kallelse till huvudförhandling kan avstå från kravet pä den tilltalades personliga inställelse. Anses däremoi den tilltalades person­liga närvaro vara erforderlig för målets avgörande, saknas också förutsätt­ningar att sända över erkännandeformulär. Kollisionen mellan vitesföre­läggande och skriftligt erkännandeformulär kan därmed undvikas.

Om åklagarna i större utsträckning själva kommer att svara för stämning och kallelse kommer detta att innebära att del också blir åklagaren som måste göra den nödvändiga förhandsbedömningen, humvida den tilltalade skall kallas personligen vid vite allemalivl personligen eller genom ombud och - när sistnämnda alternativ väljs - om han skall beredas möjlighet att skriftligen erkänna brottet. Det bör enligl utredningen inte möta några större betänkligheter att i förekommande fall låta åklagaren bereda den till­talade möjlighet att skriftligen erkänna brottet, varigenom denna befrias från personlig inställelse vid huvudförhandlingen. Skulle rätten undantags­vis finna att saken inle kan "nöjaktigt utredas", när åklagaren har avstått

 

Prop. 1975/76:148                                                                124

från att kalla den tilltalade personligen till huvudförhandling och denne har uteblivit, bör förutsättningar alllid finnas for rätten all sälla ul målel lill nytt sammanträde och, om så anses erforderligt, kalla den tilltalade vid vite.

Åberopandet av skriftliga vittnesutsagor

Utredningen anför att regeln i 35 kap. 14 § RB alt skriftliga berättelser inte får åberopas som bevis i rättegång bl.a. har motiverats av hänsyn till bevisvärderingen. Genom att upplysningspersonen muntligen skall lämna sin berättelse har rätten bätlre möjligheter att bedöma hans trovärdighet. Rätlen och parterna kan också ställa kompletterande frågor till den som hörs muntligen, vilket har betydelse från utredningssynpunkt. Risken för att skriftliga vittnes­utsagor blir ofullständiga och tillrättalagda är också påtaglig.

Även om det inte kan förnekas att del för modern rättskipning är av vikt att nämnda regel finns att tillgå, bör man dock inle överdriva betydelsen därav. Del är allmänt känt att ju längre tid som förflyter från gärningstillfället, desto svårare har ett vittne all erinra sig detaljer kring händelsen. Minnesbilden suddas ut och nya, ovidkommande intryck läggs till de ursprungliga. En nedteckning av vittnets berättelse omedelbart efter händelsen kan från dessa synpunkter framstå som säkrare underbyggd och mera trovärdig än ett vittnesmål som avläggs lång tid därefter.

Utredningen anser att erfarenheterna visar alt polisvitinen, buliks-och trafikkontrollanter m.fl. som hörs i rättegång sällan kan lämna andra upplysningar än vad som framgår av de skriftliga rapporterna. Vid överläggningar med företrädare för domstolsväsendet har utredningen också erfarit att det finns behov av avsteg från förbudet att åberopa skriftliga villnesberällelser i mindre brottmål. Såväl processekonomiska skäl som hänsynen till den tilltalades intresse anses tala därför. Särskilt har pekats på de fall när den tilltalade uteblivit från huvudförhandling i mål om mindre förseelse utan alt skriftligt er­kännande föreligger.

Det finns - framhåller utredningen - med hänsyn lill det praktiska behovet skäl att införa en regel som ger domstolarna möjligheter att i ökad utsträckning tillåta åberopandet av skriftliga berättelser som bevisning. Utrymmet för åberopande av .sådana skriftliga utsagor bör dock inte vara obegränsaL Alltjämt bör gälla som huvudregel att vittnen och andra upplysningspersoner skall höras muntligen när målet sätts ut lill huvudförhandling. Avsteg från denna regel bör i princip bara avse de mindre brottmålen och därutöver bör gälla begränsningar i fråga om den skriftliga utsagans art och innehåll. I första hand bör det vara fråga om rapporter av mera officiell natur (t.ex. polismans rapport

 

Prop. 1975/76:148                                                                125

vid trafikkontroll, besiktningsmans utlåtande angående viss teknisk detalj, t.ex. bromsarna på en bil) men också andra redogörelser som lämnas i samband med anmälan av broll (t.ex. parkeringsvakts rapport över olaga parkering, trafikkontrollants redogörelse för omständig­heterna vid påstådd snyltning), bör kunna tjäna som bevisning. Utrymmet för åberopande av skriftliga vittnesutsagor bör vidare begränsas till mindre brottmål där del föreligger särskilt behov av sådan förenkling. I praktiken torde delta framför alll komma att gälla mål där den tilltalade inte har medgivit ansvar för brottet men förut­sättningar ändå bör finnas att avgöra målet i dennes utevaro, om han inle inställer sig personligen vid huvudförhandlingen.

Avsteg från handläggningsgången enligt 46 kap. RB

Utredningen anser att man inte behöver binda upp huvudförhand­lingen i mindre brottmål alltför hårt genom formella regler för handläggningsgången. Del bör vara möjligt för rätten att göra sådana avvikelser från mönstret som motiveras av hänsyn till utredningen i målet och brottets beskaffenhet. Det finns också skäl som talar för att man vid handläggningen av vissa typer av mindre brott (t.ex. vissa trafikbrott, ordningsförseelser) bör kunna skapa en "avspänd" atmosfär och ge ett visst pedagogiskt innehåll ål sammanträdet. Möjlighet bör finnas alt pröva olika vägar inom ganska vida ramar. En handläggning av mera informell natur enligt den ordning som gäller vid förberedelse i tvistemål, då målel företas till omedelbar huvudför­handling (42 kap. 20 § RB), kan vara en modell. Sammanträdet kan i så fall äga rum på samtalsnivå under mindre allvarslyngda former, varvid särskild vikt bör fästas vid att den tilltalade förstår innebörden av del straffrättsliga ingripandet.

Det bör enligt utredningen överlämnas åt de enskilda underrätterna att själva bestämma i vilken utsträckning och i vilka fall det kan vara motiverat att göra avsteg från den formella handläggningsgången i mindre brottmål. Man måste dock hålla fast vid att det även i fort­sättningen skall åligga rätlen att vaka över att ordning och reda iakttas vid handläggningen och all se till att den kontradiktoriska principen iakttas. Man bör också förutsätta att rätlen handlar i samråd med åklagaren och den tilltalade samt eventuell försvarare, om mera betydande avsteg skall göras från den ordinarie handläggningsord­ningen.

 

Prop. 1975/76:148                                                   126

5 Remissyttrandena över betänkandet Mindre brott 5.1 Allmänna synpunkter

Remissinstanserna redovisar i allmänhet en positiv inställning till de reformlinjer som brottmålsutredningen har dragit upp i betänkandet Mindre brott. Från bl.a. domstolshåll manas dock av rättssäkerhetsskäl tiU försiktighet i fråga om att flytta över ytterligare målgrupper från domstolarna till summarisk handläggning genom strafföreläggande. En del instanser förordar att lagstiftaren i större utsträckning prövar möjligheten alt avkriminalisera mindre brott. 1 de flesta yttrandena instämmer man i utredningens förslag om förenklad domstols­handläggning i mindre brottmål, i en del fall dock med förbehållet att vissa frågor bör tas upp vid en allmän översyn av RB. Behovet av för­bättrad information till den misstänkte om rättsverkningarna av strafföreläggande och dom vitsordas allmänt. Vad utredningen har uttalat om lekmannamedverkan inom åklagarväsendet föranleder däremoi kritiska kommentarer från åtskilliga håll.

Flertalet remissinsianser finner i likhet med utredningen önskvärt att man prövar ytterligare möjligheter alt vidga området för straff­rättsliga ingripanden utan domstolsmedverkan. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att utredningens förslag innebär en fortsätt­ning på den redan inslagna vägen och för med sig att ytterligare brott undandras domstols bedömande. Hovrätten är liksom utredningen av den meningen alt det torde finns utrymme för fortsatta reformer med inriktning all ytterligare förenkla handläggningen av de mindre brott­målen. Liksom utredningen är hovrätten också av den uppfattningen alt reformslrävanden därvid bör inriktas på att fortsätta utbyggnaden av slrafföreläggandeinstitutet och att det inte framstår som någon lämplig väg alt vid sidan av strafföreläggandel införa ett nytt institut av typ stämningsföreläggande eller - efter mönster av utländska före­bilder - av typ "straffordcrförfarande" eller "Slrafbefehl". Som utred­ningen har pekat på måste det nämligen från rättssäkerhetssynpunkt anses högst olämpligt att låta den misstänktes passivitet spela någon avgörande roll i ett summariskt förfarande. Inte heller framstår ett system där domstol har att överpröva åklagares föreläggande av bötes­straff som någon i förhållande till vanlig domstolsförhandling i väsentlig mån mer effektiv och smidig lösning. Hovrätten delar också utredningens grundinställning att man av effektivitets- och snabbhets­hänsyn bör söka skapa någon sorls koppling mellan strafföreläggande och domstolshandläggning och alt det bör införas möjligheter till förenklad handläggning vid domstol av de mindre brottmålen. Hovrätten kan därför i princip tillstyrka de förslag som har framlagts av utredningen. Malmö tingsrätt har den principiella inställningen alt domstolarnas brottmålsresurser bör inriktas på kvalificerade arbets-

 

Prop. 1975/76:148                                                   127

uppgifter i första hand för beivrande av den grövre brottsligheten. Tingsrätten finner utredningens ståndpunktslagande alt utbyggnad av slrafföreläggandeinstitutet ges företräde framför införande av en ny handläggningsform med inslag av domslolsmedverkan böra godtas. De invändningar som från rättssäkerhetssynpunkt kan göras mot en sådan prioritering väger enligl tingsrättens mening inte tillräckligt tungt när fråga är om mindre brottmål och den misstänkte själv klart har gett till känna att han föredrar en summarisk handläggningsform framför att få saken prövad av domstol. RA erinrar om att de hittillsvarande refor­merna på området främst har dikterats av tillgången på resurser för rättsväsendet. Emellertid har de också haft andra fördelar, framhåller RÅ. Genom de förenklade handläggningsformerna har skapats en enhetligare rättspraxis än tidigare. Detta gäller främst parkeringsbots-och ordningsbotssyslemen. Men även strafföreläggandeinstitutet erbjuder större möjigheter att skapa enhetlighet än domslolsförfa­randet genom den omfattande tillsynsverksamhet som bedrivs inom åklagarväsendet. De förenklade handläggningsformerna har också inneburit fördelar för den misstänkte kanske främsl av praktisk natur. Förenklingarna har därjämte bidragit till att avdramatisera beivrandet av smärre brott. Detta har varit av slor betydelse när det gäller t.ex. snatteribrott, där åtal och offentlig rättegång för många misstänkta kan innebära en knappt uthärdlig psykisk påfrestning.

Synpunkter liknande de nu anförda kommer till uttryck också i flera andra remissyttranden från domstols- och åklagarhåll. Samma grundin­ställning - låt vara i några fall med vissa förbehåll - redovisas av bl.a. JK, DON, brottsförebyggande rådel, statskontoret, länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Västernorrlands län, åtalsrättskommittén och SACO. DON påpekar dock att de rationaliseringsvinster som nu kan göras genom ytterligare reformer i fråga om de lindrigaste brottmålen generellt sett måste få en mera marginell effekt. På grund av vissa lokala förhållanden kan dock en reform undantagsvis - t.ex. i storstads­områdena - ha betydande intresse.

Stockholms tingsrätt finner med hänsyn till läget i domstolen i fråga om bagatellmålen angeläget att partiella reformer ulan dröjsmål genomförs på grundval av betänkandet. Förslaget synes tingsrätten i sina huvuddrag väl ägnat att möjliggöra att resurserna särskilt i de större domstolarna och åklagarmyndigheterna kan utnyttjas mera rationellt än nu utan att därmed rättssäkerheten äventyras. Situationen är åtminstone i Stockhomm sådan alt det inte bör anstå med effektiva åtgärder. Från tid till annan har förekommit uttalanden av innebörd att den ena eller andra frågan endast är ett Stockholmsproblem och att varsamhet därför bör iakttas innan reformer genomförs i syfte att komma till rätta med saken. Med anledning härav vill tingsrätten framhålla att domstolen svarar för ungefär en sjundedel av antalet

 

Prop. 1975/76:148                                                  128

avdömda mål i första instans. På brollmålssidan är andelen betydligt större. De frågor som främst berör Stockholmsområdet är därför av större betydelse allmänt sett än vad den eventuella begränsningen till en enda domstol kan synas ge vid handen. Dessutom förhåller det sig erfarenhetsmässigt ofta så att en svårighet, som först ger sig till känna i huvudstadsregionen, med tiden också medför problem på andra håll i riket.

Några remissinsianser erinrar om att de rättsvårdande myndig­heterna kan avlastas arbeie med mindre brottmål även på annal sätt än genom regler om förenklad och summarisk handläggning. Möjligheten alt avkriminalisera brott bör enligl JK utnyttjas i mycket större utsträckning än som hittills har skett. I första hand faller här i ögonen frekvenla brott som fylleri och parkeringsförseelser. Enligt JK:s mening råder bland svenska lagstiftare en stark övertro på fördelarna med en kriminalisering, JK anser alt det är en angelägen uppgift att bringa ned antalet straffbestämmelser lill en bråkdel av vad som nu finns och att vid ny lagstiftning noga överväga huruvida sanktioner av straffrätlslig natur verkligen behövs. Liknande synpunkter anförs av bl.a. RA och Stockholms tingsrätt.

Vissa remissinsianser anlägger en mer kritisk syn på de av utred­ningen föreslagna reformlinjerna. Sålunda menar hovrätten för Västra Sverige att utredningen har fäst myckel slor vikt vid intresset av snabb målavverkning och alltför litet beaktat den säkerhet som består i att även ett obetydligt brottmål prövas av såväl åklagare som domstol. Inom domstolsväsendet avgörs endast rena bötesmål av ensamdomare. Tingsnotarie får över huvud laget inte döma ensam. Al en ensam åklagare vill emellertid utredningen anförtro inle endast prövningen huruvida brottslig gärning föreligger utan även såväl dess rubricering inom grupper av likartade brott som avgörandet om brottet i det enskilda fallet skall vara bötesbrott. Även straffmälningen kommer att vila på åklagaren. Den föreslagna ordningen - utan efterföljande offentlig prövning av domstol - är enligt hovrätten ägnad alt inge betänkligheter med hänsyn till rättssäkerheten. Åtskilliga andra olägen­heter följer med den föreslagna utvidgade tillämpningen. Hovrätten pekar på att bedömningen av påföljdens art och straffmätningen lätt kan bli schablonmässig och beroende av instruktioner och förebilder. Inom den stora gruppen av brott med strafflatituden böter eller fängelse i högst sex månader finns vidare åtskilliga, ganska särpräglade brottstyper, som föga lämpar sig för summariskt avgörande, eftersom situationerna är så växlande och frekvensen av brotten så låg alt någon enhetlig praxis inte har utbildat sig. Särskilt inom specialslraffrätten förekommer inte heller sällan juridiska problem som inte alltid uppmärksammas förrän efter en grundlig penetration. Sådana problem beaktas lättare om åtal följs av domstolsprövning. Vissa brott är också

 

Prop. 1975/76:148                                                  129

så konstruerade att ett erkännande är av ringa värde utom i de klaraste fallen. Hovrätten framhåller slutligen att eftersom bötesbeloppet är fixerat kan en tilltalad, för alt undgå en för honom obehaglig domstols-inställelse, frestas att erkänna en gärning som han egentligen har velat bestrida. Delta är från rällssäkerhetssynpunkl inte önskvärt. Mot bakgrund av det anförda kunde man tänka sig att avvisa utredningens förslag, men av processekonomiska skäl och med hänsyn lill vikten av en skyndsam handläggning av brottmål tillstyrker hovrätten att katalogen i sirafföreläggandekungörelsen utökas med ett antal frekvenla brolt som lämpar sig för behandling i denna ordning.

En liknande inställning ges till känna av Norrköpings tingsrätt, som bl.a. menar att medverkan av nämnd är av stor betydelse vid bestäm­mande av bötesstraff, länsstyrelsen i Stockholms län, Sveriges advokat­samfund och Sveriges domareförbund. Domareförbundet framhåller bl.a. alt en översyn bör ske av straffskalorna med indelning av vissa brott i svårhelsgrader, vari ringa fall endasl bestraffas med böter. Genom ett sådant förfarande kan en breddning av utrymmet åstad­kommas under lagstiftarens kontroll. I motsats härtill kan vid ett genomförande av betänkandets förslag befaras att utvecklingen eljest sker utan domstolarnas tillsyn som följd av en rättspraxis, vilken skulle kunna påverkas av i och för sig naturliga önskemål hos åklagarna alt i tveksamma fall hellre lillämpa det för dem kanske bekvämare för­farandet med slrafföreläggande än bringa brott inför domstol. Del kan nämligen enligl förbundet inte utan vidare tas för givet att den restrik­tivitet beträffande strafförelägganden åklagarna hittills torde ha iakttagit beträffande vissa brottstyper kommer alt bestå när det nya systemet har tillämpats en tid.

Utredningens förslag om förenklad handläggning av mindre brottmål vinner i regel remissinstansernas gillande (se vidare under 5,5). 1 samband med behandlingen av förslaget i denna del lar flera remissinstanser upp frågan om en översyn av RB. JK framhåller alt RB inte är anpassad lill vår lid och att en översyn är myckel önskvärd. Alla ändringar som har skett under årens lopp har enligt JK förstört RB:s systematik och tillkomsten av flera olika processrättsliga institut vid sidan av balken försvårar överblicken. Vad som behövs är enligt JK främsl ökade möjligheter att anpassa handläggningen till vad det enskilda målet kräver samt en teknisk översyn av balken och till­hörande lagstiftning. Även Stockholms tingsrätt anser att tiden är inne för en samlad och mera omfattande översyn av RB, Möjligheter bör enligt lingsrätlen öppnas till att frångå en strikt tillämpning av prin­ciperna om muntlighet och omedelbarhet, när det ter sig motiverat i det särskilda fallet. Tingsrätten påpekar att man har tvingats alt i åtskil­liga hänseenden tillämpa RB mindre formalistiskt än som ursprung­ligen torde ha varil åsyftat. DON och Sveriges domareförbund anser att 9   Riksdagen 1975176. I saml. Nr 148

 

Prop. 1975/76:148                                                   130

en del av utredningens förslag bör behandlas i samband med en översyn av RB. Domareförbundet understryker angelägenheten av att RB snarast bör bli föremål för en total översyn hellre än ändras i detaljer, så att sammanhanget i delta lagverk riskerar att småningom förryckas. SAF menar att RB bör ses över i dess helhet i den mån den anses föråldrar och inte reviders partiellt på ell sålt vars följder är svåra att överblicka.

Vad utredningen har anfört om behovet av ökad information lill den misstänkte om verkningarna av strafföreläggande och domstols prövning av brolt föranleder allmänt instämmande av de inslanser som yttrar sig i frågan. Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att be­hovet alt öka allmänhetens kunskaper om rättsväsendets funktioner inte bara gäller mindre brottmål. Enligt hovrätten för Övre Norrland är det av mycket stor betydelse att den misstänkte, när han slår i begrepp alt godkänna ell slrafföreläggande, har kännedom dels om vilka verk­ningar godkännandet kan få för hans del, dels om möjligheterna att söka juridisk rådgivning och att få rättshjälp m.m. Del räcker enligt hovrätten inte att utarbeta trycksaker med tillräckligt och riktigt sak­innehåll. Det gäller också att få dem som informationen riktar sig till all tillgodogöra sig denna. Norrköpings tingsrätt föreslår bl.a. alt del bör övervägas att översätta anvisningarna till strafföreläggandeblan-kelterna till de vanligaste invandrarspråken. DON framhåller att det är myckel svårt att utforma information på ett samtidigt korrekt och för enskilda personer lättfattligt sätt. Informationen bör därför i enlighet med utredningens förslag kombineras med att man i förelägganden och annat anger viss person som kan lämna upplysningar om så önskas. Information om rättsvård och rättstillämpning är enligt brottsföre­byggande rådet av den största belydelse för allmänhetens tilltro till rättsväsendet. Inom rådets informationsgrupp förbereds en mera populärt lagd skrift som berör kriminalpolitiken och därmed i viss mån de frågor som utredningen talar om. Erfarenheten visar enligt rådet att informationen bäst når sitt mål om den vänder sig direkl lill den enskilde mottagaren. En sådan målsättning är emellertid inle möjlig, om man i en enda skrift vill tala om vilka regler som gäller exempelvis för de olika sorters förelägganden, som ingår i del summariska brolt-målsförfarandet. Inte ens om man ger ut en information för vart och ett av dessa förfaranden kan man uppfylla kraven på att den samtidigt är sä kort att den över huvud taget blir läst, så fullständig att den inle lämnar utrymme för missuppfattningar eller felaktiga motsatsslut och så individuellt utformad att mottagaren slipper läsa vad som är tillämp­ligt på andra fall och bli förvirrad därav. Speciellt uttrycket "särskild rättsverkan" vållar stora svårigheter i samband med strafföreläggande. Rådet anser alt del bör åligga R.A att efter behov fortlöpande anpassa informationen lill de misstänkta om slrafföreläggande.

 

Prop. 1975/76:148                                                  131

Med anledning av utredningens uttalanden om lekmannamedverkan inom åklagarväsendet anför JK alt frågan är av sådant allmänt intresse att den bör bli föremål för vidare överväganden. Det mesta talar enligl JK för att lekmannamedverkan i så fall förläggs centralt. Även hovrätten för Övre Norrland, Norrköpings tingsrätt och länsslyrelsen i Malmöhus län redovisar en positiv inställning lill lekmannamedverkan inom åklagarväsendet.

RA, Göteborgs tingsrätt, DON, åtalsrättskommittén, Sveriges domareförbund och föreningen Sveriges åklagare är däremot kritiskt inställda till sådan medverkan. RÄ menar att utredningens förslag om strafföreläggandets tillämpningsområde i mycket begränsad utsträck­ning ändrar åklagarnas arbetsuppgifter. Förändringarna motiverar i och för sig inte en lekmannamedverkan i åklagarverksamheten. Inte heller vad utredningen i övrigt har åberopat ger enligt RA:s mening anledning överväga införande av sådan medverkan. Åklagarverksam­heten är av sådani slag att däri finns litet utrymme för lekmannasyn­punkter. 1 de fall åtal väcks blir dessa företrädda genom domstols­nämnden. Åklagarens straffmälning i strafföreläggande liksom ordningsbotstaxan bestäms väsentligen av domstolspraxis. Delsamma gäller många av de anvisningar som RÅ utfärdar. Han framhåller vidare att kompetenskonflikter kan uppstå, eftersom några av de frågor utredningen tänkt skulle behandlas under medverkan av lekmän tillhör den centrala företagsnämndens område. Brottsförebyggande rådet anser inte alt vare sig erfarenheterna från tillämpningen av slrafföre­läggande eller den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för detta institut påkallar att man nu tar upp denna fråga.

5.2 Vidgat utrymme för strafföreläggande

Allmänna förutsättningar

De allmänna förutsättningar som utredningen har angett för utvidg­ning av slrafföreläggandeinstitutet godtas för det mesta av remiss­instanserna. Instansernas olika grundinställning till utredningens reformlinjer (se 5.1) påverkar dock givetvis deras hållning i fråga om hur långt man bör gå i att vidga utrymmet för strafföreläggande. Man kan här urskilja flera huvudgrupper av instanser, nämligen dels de som väsentligen ansluter sig till utredningsförslaget, dels de som vill gå längre och förordar de tre experternas linje, dels de som redovisar en mer försiktig - och i några fall kritisk - attityd och i princip förordar alt utvidgningen liksom hittills sker genom förordnande av regeringen från fall till fall.

Till den första av de tre grupperna kan räknas hovrätten för Övre Norrland, Stockholms, Göteborgs och Malmö tingsrätter, rikspolissty­relsen, DON, statskontoret, länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och

 

Prop. 1975/76:148                                                  132

Västernorrlands län och TCO. Hovrätten för Övre Norrland uttalar alt den ansluter sig till utredningens tanke, att alla brott med enbart böter i straffskalan eller för vilka stadgas böter eller fängelse i högsl sex månader bör hänföras lill strafföreläggandets tillämpningsområde. Vidare bör, såvitt rör straff som utmäts i dagsböter, gränsen för vad brottet - eller brotten - i det konkreta fallet får förskylla sättas vid 60 dagsböter. Genom att välja denna gräns i stället för den högre gräns som vissa av experterna har föreslagit får man enligl hovrättens uppfattning en klar markering av all allvarliga förseelser inte heller i fortsättningen ryms under strafföreläggandeinstitulet. Hovrätten diskuterar vidare om man bör behålla nu gällande begränsning för strafföreläggande att för brottet inte får stadgas normerade böter. Betydelsen av denna begränsning torde ha minskat betydligt sedan skalteslrafflagen (1943:313) den 1 januari 1972 ersattes av skattebrotts-lagen (1971:69), även om man dock under ytterligare någon tid har alt räkna med att normerade bötesstraff kan komma att utdömas enligt skatlestrafflagen. Utrymmet för normerade böter är såvitt hovrätten kan se inte särskilt stort. Hovrätten vill därför sätta i fråga om inte strafföreläggande kunde tillålas också vid brott för vilka stadgas normerade böter. Stockholms tingsrätt, som instämmer i utredningens förslag utom så till vida att den övre gränsen för vad brottet får förskylla i det särskilda fallet bör dras vid 80 dagsböter, framhåller att en förutsättning för att användningsområdet för strafföreläggande skall vidgas i enlighet med vad tingsrätten har förordat bör vara att garantier skapas för att institutet inte tillämpas i sådana fall där åtal ter sig påkallat med hänsyn till brottets beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter. Tingsrätten förordar alt en sådan begränsning införs i 48 kap. 4 § RB. Tingsrätten anser det också angeläget att RÅ följer utvecklingen med uppmärksamhet och utfärdar de riktlinjer som behövs i syfte att ernå en lämplig och enhetlig rättstillämpning. Ett liknande förslag till tillägg till RB framförs av Göteborgs tingsrätt. Det vore enligt DON.s mening att gå för långt om man - som tre av utred­ningens experter har föreslagit - tillåter strafföreläggande för alla brott med böter i straffskalan. Härigenom skulle åklagarnas formella möjlig­heter att utfärda strafförelägganden komma att omfatta brott av mycket olika beskaffenhet och med alltför stor spännvidd i straff­skalan. Redan med den utvidgning som utredningen föreslår förutsätts att vissa brott genom anvisningar av RA eller på annat sätt utesluts från strafföreläggandets tillämpningsområde. Behovet av sådana undantag skulle bli ännu större om de tre experternas förslag genom­förs. Principiellt viktigare är att deras förslag innebär att tillämpnings­området blir de i det enskilda fallet lindriga brotten i stället för de generellt sett lindriga brotten. En sådan utvidgning, som ställer åklagarna inför svåra bedömningar, överskrider enligt DON:s uppfatt-

 

Prop. 1975/76:148                                                   133

ning den ram som bör finnas kring användningen av summariskt för­farande i brottmål.

De tre experternas mer långtgående förslag lill utvidgning av utrymmet för strafföreläggande får ell positivt gensvar från bl.a. åklagarhåll. RA påpekar att de beslämmelser - både nuvarande och föreslagna - som reglerar slrafföreläggandeinstiluteis tillämpnings­område endast är den formella sidan av gränsdragningen. Bortsett från fall där hinder mol slrafföreläggande möter enligt 48 kap. 5 § rätte­gångsbalken måste i varje enskilt fall bedömas om allmänna förutsätt­ningar för strafföreläggande föreligger. Sålunda bör krävas att samtliga relevanta omständigheter - såväl faktiska som juridiska, däri inbegripet påföljdsvalet - inte framstår som tveksamma. Andra särskilda omstän­digheter kan också tala för att målet bör handläggas i domstol. En sådan allmän bedömning kan möjligen leda till att vissa brott bör anses i princip olämpliga att beivras genom slrafföreläggande. Enligt utred­ningen skulle den genomgång av de enskilda brotten som utredningen har gjort visa att det skulle vara en alltför långtgående reform att låta strafföreläggandeinstitutet bli tillämpligt på alla brott som i det konkreta fallet förskyller böter. RÅ delar inle denna uppfattning. Som utredningen har påpekat finns del både rena bötesbrott och brott med en .straffskala på böter eller fängelse i högst sex månader vilka som regel inte bör beivras genom strafföreläggande. Del finns emellertid flera brott med högre straffmaximum än fängelse i sex månader på vilka strafföreläggande lämpligen skulle kunna tillämpas. Exempel på sådana brott är vissa olovliga förfoganden, såsom hillegodsfallen samt brott enligl 81 § uppbördslagen (1953:272). RÅ framhåller alt före höjningen år 1972 av straffmaximun för sistnämnda brott ett mycket stort antal av sådana mål avgjordes genom strafföreläggande. Ett ytter­ligare exempel, som utredningen själv särskilt har framhållit, är varu­smuggling enligt 1 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. Att såsom utredningen har föreslagit göra en total genomgång av straff­lagstiftningen för alt genom justering av straffskalorna få definierat vad som skulle betecknas som mindre brott förefaller RÅ vara en tanke som svårligen går att förverkliga och knappast heller skulle fylla något egentligt praktiskt syfte. Av främst dessa skäl bör enligt RA:s mening avgränsningen av slrafföreläggandeinstiluteis tillämpnings­område bestämmas inte med utgångspunkt från övre siraffgränsen för brottet utan från påföljden i det enskilda fallet. Liknande synpunkter redovisas av föreningen Sveriges statsåklagare, föreningen Sveriges åklagare och SACO.

Också brottsförebyggande rådet ansluter sig i sak till experternas linje. Rådet är inte övertygat om att en avgränsning som tar sikte på straffsatsens höjd är den lämpligaste. Redan inom den av utredningen föreslagna latituden finns det åtskilliga brolt som lill sin natur är

 

Prop. 1975/76:148                                                  134

sådana att slrafföreläggande inle lämpligen bör förekomma. Den lämpligaste ordningen synes rådel vara att gränsen för strafföreläggan­dets tillämpningsområde bestäms uteslutande med hänsyn till vilkel bötesstraff som brottet förskyller i det konkreta fallet. Rådet vill här sätta gränsen vid 60 dagsböter, oavsett om ett eller flera brott före­ligger. Ovanför denna gräns bör domslolsförfarande förekomma. Genom denna måttliga höjning, såvitt avser enkelt brott, markeras å ena sidan att en utvidgning äger rum av institutets tillämpningsområde och å andra sidan att denna inte avser brott som i någon nämnvärd mån avviker i svårhel från dem som nu kan beivras genom strafföre­läggande. En liknande inställning har åtalsrättskommktén. Kommittén tillstyrker att strafföreläggandeinstitulet görs i princip tillämpligt beträffande alla brolt med böter i straffskalan, dock inte normerade böter. Kommittén anser vidare all del högsta straff som skall kunna föreläggas den misstänkte kan sättas något högre än del antal om 60 dagsböter som utredningen har föreslagit. Också föreningen Sveriges polismästare ansluter sig till experternas linje, dock med den begräns­ningen att föreläggande inte skall få utfärdas när brottet i det enskilda fallet förskyller högre straff än 60 dagsböter.

Till den tredje huvudgruppen av remissinstanser hör JK, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, Norrköpings tingsrätt, länsstyrelsen i Stockholms län och domareförbundet. JK menar att de betänkligheter som i och för sig kan anföras mol en ökad användning av institutet strafföreläggande inte är av den styrka att de bör avhålla från en reform i föreslagen riktning. Möjligen kan de påverka gränsdragningen för tillämpningsområdet. Några av utred­ningens experter har föreslagit att strafföreläggande skall kunna meddelas för alla brott med böter i straffskalan oci att det högsta bötesbelopp som skall kunna föreläggas bör sättas till 80 dagsböter. En så långtgående utvidgning vill JK bestämt avstyrka. 1 likhet med utred­ningen anser han att som allmänna förutsättningar för användning av strafföreläggande bör krävas att det skall vara fråga om brott av mindre allvarlig art som i det konkreta fallet förskyller högst 60 dagsböter samt att brottet till sin natur är sådant att summarisk hand­läggning utan domstols medverkan bör komma i fråga. De sålunda förordade begränsningarna i tillämpningsområdet kommer endast delvis till uttryck i utredningens förslag till lagtext. Där hänförs till kategorin mindre brott sådana brott för vilka inte stadgas svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader. Enligt JK:s mening finns det anledning befara att de i motiven angivna begränsningarna inle kommer att iakttas i full utsträckning. Utredningen synes medveten om riskerna men menar att man genom en justering av straffskalorna i BrB och specialslraffrätten skall kunna uppnå en enhetligare avgränsning av den mindre brottsligheten än vad som nu är fallet. Man kan dock

 

Prop. 1975/76:148                                                  135

från principiella synpunkter ifrågasätta riktigheten av att la ökad hänsyn till processuella synpunkter vid utformningen av straffskalorna. Eftersom gruppen mindre brott beiräffande vilka strafföreläggande kan rekommenderas uppenbarligen inte omfattar alla de brott, som har böter eller fängelse i högst sex månader i straffskalan, kan det ifråga­sättas om man inle kan finna en bättre avgränsning av slrafföre-läggandebrotten än den utredningen har föreslagit i 48 kap. 4 § RB. Efter den genomgång av straffsatserna i BrB och specialstraffrätten och de synpunkter på användningen av slrafföreläggande vid olika slag av brott som har redovisats i betänkandet synes det föreligga goda förutsättningar för att avgränsa tillämpningsområdet på samma sätt som f n. sker i 48 kap. 4 § andra styckei RB och strafföreläggande­kungörelsen. En sådan mera försiktig utvidgning av tillämpnings­området kan bygga på vunna erfarenheter och bättre anpassas till behovet. Någon risk för att detta skall vålla nämnvärda olägenheter finns enligt JK:s mening inte. Man torde nämligen mycket snart uppnå en punkt bortom vilken endast obetydliga marginella vinster kan uppnås för rättsväsendet. Liknande synpunkter anförs av hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten erinrar också om alt ell viktigt skäl till att föra in även brolt med fängelse i straffskalan under strafföre­läggandets tillämpningsområde torde ha varit att avlasta domstolarna enklare mål av frekvent natur. Denna synpunkt måste enligt hovrätten alltjämt anses vara av avgörande betydelse. Att låt även mindre vanliga brott gå in under tillämpningsområdet för strafföreläggande skulle inte innebära någon arbetslällnad av betydelse för domstolarna. Att göra detta synes i stället lätt kunna leda lill en viss ojämnhel vid besläm-mandet av straff för likartade brott, eftersom det beträffande sådana mindre frekvenla brott inte är säkert att det har utbildats någon väg­ledande domstolspraxis som åklagaren kan följa när han skall bestämma dagsbotens storlek i strafföreläggandel. I sådana fall synes det från rättssäkerhetssynpunkt lämpligast att låta straffbestämningen göras av domstol. Beiräffande inställningen hos övriga instanser som har hänförts till denna grupp kan hänvisas till vad som har redovisats i avsnitt 5.1.

De olika brottstyperna

Utredningens uttalanden rörande de olika typer av brott som enligt förslaget skall kunna beivras genom strafföreläggande har för det mesta inte kommenterats närmare av remissinstanserna. Från några håll anläggs dock vissa allmänna synpunkter på frågan vilka brott som lämpar sig för sådan summarisk handläggning. Åtskilliga inslanser ger uttryck för en kritisk syn på förslaget att rattonykterhet skall kunna beivras genom strafföreläggande.

RA förklarar att han kan instämma i det mesta av vad utredningen

 

Prop. 1975/76:148                                                   136

har uttalat. På några punkter ställer sig dock RÅ tveksam eller av­visande. Han erinrar bl.a. om att utredningen vid behandlingen av brottet egenmäktighel med barn (7 kap. 4 § BrB) och den åialspröv-ningsregel som är knuten till brottet uttalar att en sådan åtalsprövning utesluter lagföring genom strafföreläggande. 1 den mån utredningen avser all delta skall gälla gene:rellt för alla broll med särskild ålals­prövning delar RÅ inte utredningens uppfattning. En liknande inställ­ning på denna punkt ges till känna av åtalsrättskommittén och före-ningen Sveriges åklagare.

Den bedömning av de olika brottstypernas lämplighet respektive olämplighet för lagföring genom strafföreläggande som har gjorts av utredningen delas på många punkter av hovrätten över Skåne och Blekinge. Utredningens ståndpunktstagande beträffande brottet ratt­onykterhet ifrågasätts dock av hovrätten. Enligt hovrättens erfarenhet föreligger det vid avgörandet av mål om sådant brott inte sällan slora problem alt utreda om den tilltalades alkoholkoncentration i blodet vid körningen uppgick till 0,5 promille eller inte. Oft måste därvid ske en "tillbakaräkning" för att avgöra om så var fallet och måste ibland även inhämtas yttrande från slatens rältskemiska laboratorium i frågan. Den tilltalades eget erkännande av rattonykterhet torde därför också praktiskt tagel sakna bevisning, eftersom det normalt inle torde vara möjligt för honom alt själv göra en sådan "tillbakaräkning". Frågan kommer emellertid i ett något annat läge, om riksdagen skulle anta det i prop. 1974:154 framlagda förslaget att ansvar för rattonykterhet skall inträda även i sådana fall där den straffbara promillegränsen har uppnåtts först efler färdens slut. Samma invändningar mol alt lagfora vissa frekvenla typfall av ringa rattonykterhet genom strafföreläggande synes då inle längre kunna anföras. Hovrätten påpekar emellertid att frågan om så kan ske kompliceras av et annat förhållande, nämligen att det vid rattonykterhet i många fall blir aktuellt att ålägga den tilltalade återbelalningsskyldighel mot statsverket för kostnaderna för läkar­undersökning och analysförfarande. Sådan återbelalningsskyldighel kan enligl nuvarande regler inle las upp i slrafföreläggande och utred­ningen har inte heller föreslagit någon ändring härvidlag. Hovrätten ifrågasätter emellertid om det inle borde införas möjlighet att genom strafföreläggande avgöra fråga härom. Frågan om återbetalnings-skyldighetens storlek avgörs utifrån den misstänktes ekonomiska förhållanden och torde inte vara svårare att bedöma än frågan om beloppet av varje dagsbot. Något större hinder mot att låta strafföre­läggande omfatta även återbelalningsskyldighel av ifrågavarande typ av kostnader synes enligt hovrättens mening därför knappast föreligga. Tvekan inför förslaget att lagfora rattonykterhet genom strafföre­läggande yppas också av hovrätten för Övre Norrland. Skall strafföre­läggande kunna utfärdas för ett sådant brott, måste enligt hovrätten

 

Prop. 1975/76:148                                                   137

ansvarsfrågan vara fullständigt klarlagd. Enligt hovrättens erfarenheter från domstolarna är fall av misstänkt rattonykterhet ofta inte så klara som handlingarna i förstone tycks ge vid handen. Tvärtom synes en domstolsförhandling vara önskvärd i de flesta fall. Hovrätten anser dessutom rattonykterhet vara ett så allvarligt brolt att del, även om endast måttliga böter följer på brottet, bör handläggas inför domstol. På samma grunder förordar Stockholms tingsrätt att rattonykterhet uttryckligen undantas från tillämpningsområdet för strafföreläggande. Med hänsyn lill de allvarliga skadeverkningar som är förbundna med trafiknykterhelsbrott framför alll från trafiksäkerhetssynpunkt och det allvar med vilket samhället betraktar dessa brott, är det enligt riks­polisstyrelsen tveksamt, om ens ringare former av rattonykterhet kan betraktas som mindre brott. Också åtalsrättskommittén ställer sig tveksam till om strafföreläggandel över huvud är lämpligt vid ratt­onykterhet.

Domareförbundet är kritiskt till den inställning som kommer till uttryck i betänkandet angående verkan av erkännande. Som mindre brott har nämligen på flera ställen karakteriserats alla broll med straff­skalan böter eller fängelse sex månader för vilka kan ges högst 60 dags­böter. 1 betänkandet sägs att erkännande generellt skall kunna accepte­ras vid mindre brott och läggas till grund för dom. Detta uttalande måste givetvis också kunna avse strafföreläggande. Enligt förbundets mening måste man även i fortsättningen hålla hårt på att erkännande i denna högre bötesnivå skall positivt stödjas av utredningen i övrigt. Detta må då beaktas inte bara i det konkreta fallet utan även när det gäller att dra gränsen för strafföreläggandeområdet i princip. 1 kon­sekvens med det nu anförda anser förbundet exempelvis att inte ens ringa rattonykterhet bör kunna strafföreläggas, eftersom brottet som sådant knappast kan erkännas. Utöver synpunkter på brotten inom immaterialrättens område och grov olovlig körning innehåller betän­kandet ingen genomgång av vilka specialstraffrättsliga bestämmelser som skulle kunna falla eller inte bör falla under strafföreläggande. Vid en ytlig granskning synes det förbundet i varje fall tveksamt, om brott mot t.ex. 8 § lagen (1941:282) om sterilisering, 8 § lagen (1941:133) om kastrering, 15 § passkungörelsen (1940:741), 7, 9 och 11 §§ atomenergi­lagen (1956:306) och 74 § checklagen (1932:131) skulle vara lämpade för strafföreläggande. Föreningen Sveriges polismästare menar att det inte minst med tanke på den allmänna laglydnaden är angeläget att vissa brott lagfors genom sedvanligt domstolsförfarande, även om de allmänna förutsättningarna för strafföreläggande är för handen. Det torde sålunda få anses mindre angeläget att sådana brott som t.ex. främjande av otukt, ringa mened, förgripelse mot tjänsteman m.fl. inbegrips i gruppen "mindre brott". Utredningen har även föreslagit att grov olovlig körning och rattonykterhet skall kunna beivras genom

 

Prop. 1975/76:148                                                   138

strafföreläggande. Det kan även beträffande denna grupp av brott ifrågasättas om dessa lämpligen bör handläggas summariskt - särskilt gäller detta ratlonyklerhetsbrotlet. Inte heller länsstyrelsen i Stock­holms län tillstyrker alt området för strafföreläggande utvidgas till grov olovlig körning och rattonykterhet.

När det gäller rattonyklerhetsbrottet framhåller RA att återgäldande av kostnaderna för läkarundersökning och blodprovstagning enligt gällande bestämmelser inle kan las upp i strafföreläggande. Oavsett dessa bestämmelsers betydelse för regleringen av strafföreläggandets tillämpningsområde finns det enligt RA:s mening ingen anledning alt ha kvar skyldigheten för den dömde alt återgälda dessa förunder­sökningskostnader. Ett liknande uttalande görs av föreningen Sveriges åklagare.

Generaltullstyrelsen anser liksom utredningen att strafföreläggande bör kunna användas även vid fall av normal varusmuggling (maximi­straff är sedan år 1973 två års fängelse) som förskyller högst 60 dags­böter. Den rutinmässiga handläggningen inför domstol av de skrift­ligen erkända varusmugglingsbrotten för vilka rättegångsfullmakt har utfärdats talar för en förenkling av lagföringen. Däremot ställer sig styrelsen avvisande till utredningens förslag att förutsättning för tillämpning av strafföreläggande skapas genom en sänkning av straffet för normalfallen lill böter eller fängelse i högsl sex månader. En sådan sänkning av maximistraffet - i huvudsak motiverad av förenklingsskäl - skulle med hänsyn till bestämmelserna i 35 kap. BrB om bortfallande av påföljd väsentligen minska tullverkels möjligheter att beivra bl.a. brott som avses i 1 § andra styckei lagen (1960:418) om straff för varu­smuggling. Dessa broll kan förväntas öka sedan tullverket numera har övergått till ett s.k. deklarationsförfarande. För beivran av dessa brott, lämnande av oriktig uppgift i tulldeklaration eller annat vilseledande i samband med tullbehandling, som ofta uppdagas sent och kräver tids­ödande utredning är det av vikl att den utvidgning av preskriptions-liden till fem år som är en följd av ovan nämnda straffskärpning bibe­hålls.

Bötesstraffets storlek

Som framgår av den tidigare redogörelsen förordar de flesta remiss­instanserna alt den övre gränsen för bötesstraffets storlek sätts vid 60 dagsböter. Ett genomförande av de tre experternas förslag om en gräns vid 80 dagsböter skulle enligt Ma/wö tingsrätt medföra avsevärd risk för att i en del fall relativt höga bötesstraff bestämdes genom strafföre­läggande, medan en handlägg:ning hos domstol med grundligare underlag för bedömningen skulle leda till annan päföljdsform, t.ex. villkorlig dom eller skyddstillsyn, eventuellt i förening med ett i de flesta fall lägre bötesstraff. Samma inställning i fråga om bötesstraffets

 

Prop. 1975/76:148                                                   139

storiek har bl.a. JK, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, Göteborgs och Norrköpings tingsrätter, rikspolisstyrel­sen, brottsförebyggande rådet, statskonioret, länsstyrelsen i Malmöhus län och föreningen Sveriges polismästare. Länsstyrelsen i Örebro län föreslår att gränsen 60 dagsböter prövas under två år. Är erfaren­heterna under denna tid goda bör enligt länsstyrelsen gränsen 80 dagsböter kunna införas.

Enligt RA bör övre gränsen för antalet dagsböter ligga väsentligt under maximiantalel. RÅ, som närmast förordar alt gränsen sätts vid 60 dagsböter, framhåller att vilket alternativ som än väljs kommer valet endast i ringa mån i praktiken att påverka frekvensen av strafföreläggande. Åtalsrättskommittén anser att det högsta straff som skall kunna föreläggas den misstänkte kan sättas något högre än 60 dagsböter.

Stockholms tingsrätt, DON samt föreningarna Sveriges statsåklagare och Sveriges åklagare biträder uppfattningen all bötesstraffet i strafföreläggande bör kunna uppgå till 80 dagsböter.

Enskilt anspråk i samband med strafföreläggande (RB 22:9)

Flertalet remissinstanser är positivt inställda till utredningens förslag alt strafföreläggande skall kunna förenas med ersättningsanspråk från målsägande eller det allmänna. Till dessa inslanser hör bl.a. JK, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, Stock­holms, Göteborgs, Malmö och Norrköpings tingsrätter, DON, brottsförebyggande rådel, statskontoret, länsstyrelsen i Örebro län, Sveriges domareförbund samt föreningarna Sveriges statsåklagare och Sveriges åklagare. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter dock om inte användningsområdet bör begränsas lill anspråk på ersättning för egendomsskada. Hovrätten för Västra Sverige och DON är tveksamma om den praktiska betydelsen blir så stor som utredningen räknar med. Erfarenheten visar enligt hovrätten alt skadeståndsanspråk som enskild framställer utan juridiskt biträde i åtskilliga fall är mindre väl ägnade som grund för rättegång.

Åtalsrättskommittén anser alt något hinder inte torde föreligga mot alt enskilt anspråk tas upp i strafföreläggande. Kommittén menar dock att förslaget från flera synpunkter är i behov av ytterligare genomar­betning. Sålunda torde särskilda föreskrifter behövas om alt den handling som målsäganden får rörande det godkända enskilda anspråket skall utgöra exekulionsurkund. Ytterligare anser kommittén att del förhållandel att den misstänkte godkänner strafföreläggandel endasl i ansvarsdelen men bestrider det enskilda anspråket inte skall utgöra hinder för all ansvarsdelen skall anses avgjord genom strafföre­läggandel. Däremot torde det vara olämpligt att låta strafföreläggandel få några rättsverkningar i den omvända situationen, dvs. när straff-

 

Prop. 1975/76:148                                                  140

delen bestrids men det enskilda anspråket godkänns. Kommittén anser det vidare inle påkallat alt ge målsäganden ett så avgörande inflytande i fråga om möjligheterna att använda strafföreläggande som utred­ningen har kommit fram lill.

Trafikförsäkringsföreningen har i och för sig intet att erinra mot förslaget om att enskilt anspråk skall kunna tas upp i strafföreläggande. En förutsättning härför måste emellertid enligt föreningens mening vara all även försäkringsgivaren bereds möjlighet att la ställning till anspråket i sådana fall då försäkringsersättning kan komma i fråga. Avtalsvillkoren för trafikförsäkring innefattar en bestämmelse enligl vilken försäkringstagaren med för försäkringsgivaren bindande verkan inte äger medge ersättningsskyldighet utan att ha försäkringsgivarens medgivande härtill. Detta försäkringsvillkor kan försäkringsgivarna inte ge avkall på. I nuvarande förfarande, där lalan om enskilt anspråk kan föras endasl i samband med domstolsförfarande, finns för trafik­försäkringens del en spärr mot sådana situationer genom denuntie-ringsreglerna i 22 § andra stycket lagen (1929:77) om trafikförsäkring. Detta lagrum - som även torde böra ses mot bakgrunden av den skade­lidandes räu enligl 3 § irafikförsäkringslagen att vända sig direkl mol försäkringsgivaren - synes inte i sin nuvrande lydelse kunna tillämpas i det fall enskilt anspråk upplages i strafföreläggande. En ytterligare förutsättning för att enskilt anspråk skall kunna las upp i slrafföre­läggande bör sålunda enligt föreningens mening vara, att även detta förfarande förknippas med skyldighet för målsägande all underrätta försäkringsgivaren och att denne även ges möjlighet att ta till vara sina intressen. Svenska försäkringsbolags riksförbund, som instämmer i trafikförsäkringsföreningens yttrande, påpekar att även i andra former av ansvarsförsäkring än trafikförsäkring allmänt finns en villkors­bestämmelse, enligt vilken försäkringstagaren inte äger medge ersätt­ningsskyldighet med för försäkringsbolaget bindande verkan utan bolagets tillåtelse. Enligt förbundet gäller sålunda även för andra former av ansvarsförsäkring vad som sägs i föreningens yttrande om trafikförsäkring.

Övriga remissinstanser intar en mer eller mindre kritisk hållning till utredningens förslag. Sålunda hyser RA tvekan om lämpligheten av att i strafföreläggande ta upp enskilt anspråk i den omfattning som utred­ningen har föreslagit. För åklagaren innebär det att ytterligare omstän­digheter tillkommer som han har att bedöma och som kan ligga vid sidan av hans erfarenhet. RÅ medger att det förekommer fall där ersättningsanspråken är helt okomplicerade som t.ex. vid de flesta snatteri- och snyltningsbrotten och kanske också många gånger vid skadegörelsebrott. Men detta .är enligt RÅ sällan förhållandel vid exempelvis misshandelsbrott, särskilt som skadan inte får vara mera påtaglig för att brottet skulle kunna beivras genom strafföreläggande.

 

Prop. 1975/76:148                                                   141

Enligt utredningens förslag skall strafföreläggande med enskilt anspråk godkännas såväl i ansvars- som skadeståndsdelen för att få verkan av laga krafl. Det kan enligt RA befaras att en del sådana strafföre­lägganden inle blir godkända i skadeståndsdelen bl.a. därför att ersätt­ningen har betalats eller annan uppgörelse träffats med målsäganden. Delta medför att åtal skall väckas eller nyti strafföreläggande utfärdas i ansvarsdelen. Det är möjligt att man härigenom förlorar en stor del av de vinster som man vil) nå med utredningens förslag. Om man å andra sidan lillåier den misstänkte au godkänna endast i ansvarsdelen, skulle han kunna utnyttja denna möjlighet i hopp om att målsäganden inte på eget initiativ utkräver skadeståndet. Innan man har vunnit erfaren­heter av slrafföreläggande med enskilt anspråk bör i vart fall systemet begränsas till fall där ersättningsanspråket såväl till grund som storlek är otvetydigt. Delta bör enligt R.-K fastläggas i lagtexten. Övre gränsen för ersättningsanspråket bör enligt R.-\ sältas lägre än ell halvt bas­belopp. Hovrätten för Övre Norrland framhåller att utredningens förslag inle torde få den praktiska betydelse som utredningen synes ha förutsatt. Hovrätten avstyrker vidare att man tar upp skadestånd i trafikmål i strafföreläggande. Tvekan inför förslaget ges till känna också av länsstyrelsen i Stockholms län.

Enligt advokatsamfundet kan den misstänkte uppfatta enskilt anspråk i slrafföreläggande så all åklagaren har prövat skadestånds­anspråket och funnit det skäligt. Avsevård risk finns därför att oskäliga skadestånd kommer alt godkännas. Samfundet avstyrker därför förslaget att åklagaren skall kunna ta upp målsägandes enskilda anspråk i strafföreläggande.

Enligt SACO. som i och för sig godtar tanken på alt slrafföre­läggande förenas med enskilt anspråk, är det principiellt felaktigt att målsäganden skall kunna hindra användningen av slrafföreläggande i .sådana fall då såväl brottets art som utredningen talar för att denna handläggningsform är den från praktisk och processekonomisk synpunkt lämpligaste.

S.3 Körkortsåterkallelse i strafföreläggande

Vad gäller frågan om körkortsingripanden ansluter sig utredningen till trafikmålskommilténs förslag i betänkandet (SOU 1972:70) Rätten till ratten att det skall bli möjligt all i viss utsträckning föreskriva körkorisåterkallelse i strafföreläggande. Förslaget ger inte anledning till erinran från RA och föreningen Sveriges åklagare. Även stats­kontoret har en positiv inställning till förslaget.

Flertalet övriga remissinstanser är däremot kritiska mol förslaget. Sålunda framför bl.ä. rikspolisstyrelsen, Sveriges domareförbund. För­eningen Sveriges polismästare och länsstyrelsen i Västernorrlands län

 

Prop. 1975/76:148                                                   142

betänkligheter över förslaget om körkortsspärr i slrafföreläggande. Hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige och länsstyrelsen i Stockholms län avstyrker bestämt att slrafföreläggande förknippas med körkortsåterkaUelse. Enligt Malmö tingsrätt bör en sådan reform skjutas upp i avvaktan inte bara på genomförandet av ny lagstiftning enligl Irafikmålskornmitléns förslag ulan även på att en fast rättspraxis har erhållits i fråga om brottspåföljd och körkorlsingri-pande.

5.4 Koppling strafföreläggande - handläggning vid domstol

Utredningens förslag i denna del har fåll ett blandat mottagande. Del gäller särskilt de nya handläggningsruliner som utredningen föreslår för det fallet att den misslänkle inle svarar på strafföre­läggande utan bestrider ansvar först när han genom stämningsman delges föreläggandet. Från åtskilliga håll anförs all förslaget inte innebär tillräckliga garantier från rättssäkerhetssynpunkt.

Hovrätten för Västra Sverige samt Stockholms, Malmö och Norr­köpings tingsrätter anser alt förslaget om koppling mellan strafföre­läggande och domslolshandläggning innebär så påtagliga fördelar från arbelsekonomisk synpunkt att den föreslagna försöksverksamheten kan tillstyrkas. Samma inställning har statskontoret. De föreslagna förenklingarna framstår också enligt länsstyrelsen i Stockholms län som önskvärda. Länsstyrelsen framhåller dock att delgivningsfunktionens kapacitet och effektivitet i hög grad kommer att påverka det praktiska resultatet av utredningens förslag. Domareförbundet är med hänsyn till viklen av att alla tänkbara rationaliseringsålgärder prövas starkt positivt. Förbundet framhåller samtidigt att förhållandena kan variera mycket och att mönstret kanske inte passar alla domstolar. Del är enligl förbundet säkerligen välbetänkt att det föreslagna kopplings­systemet först prövas vid vissa domstolar,

Enligl rikspolisstyrelsen är den föreslagna rutinen rationell, men i praktiken torde del dock möta svårigheter att genomföra den. Styrelsen pekar bl.a. på ell särskilt problem, som belyses av förhål­landena vid delgivningscentralen i Stockholm. Polisdistriktet är fn. uppdelat i 27 delgivningsdistrikt med sammanlagt cirka 35 delgiv-ningsmän. Om varje delgivningsrnan skall bestämma tid för huvudför­handling, finns det risk för att detta kommer att kräva en omständlig administrativ procedur för att inle för många - eller för få - mål sätts ut till samma rättegångstillfälle. Systemet kräver i vart fall komplet­terande rutiner på denna punkt. En annan viktig förutsättning för för­slagels genomförande är att åklagare endasl undantagsvis begär ytter­ligare utredning i mål där den misstänkte redan har delgetts kallelsen. Delta medför alt vederbörande åklagare noga måste ha övervägt bevis-

 

Prop. 1975/76:148                                                                143

lägel innan slrafföreläggande lämnas till delgivning. Även om så sker, torde det enligt styrelsen inte kunna undvikas att kompletterande utredning krävs i vissa fall med hänsyn lill de uppgifter den misstänkte lämnar vid delgivningslillfället eller senare (t,ex, bevisuppgift). Enligt styrelsen förekommer det ofta, att åklagare begär kompletterande utredning - främsl förhör med den misstänkte - med anledning av att denne inte har godkänt strafföreläggande vid delgivning. Beträffande förslaget om försöksverksamhet i de tre storsladsdislrikten föreslår styrelsen, att försöksverksamheten till en början får omfatta förslagsvis Stockholms polisdistrikt och ett distrikt i storleksordning närmast under de tre storsladsdistrikten. Även brottsförebyggande rådet anför Uknande synpunkter. rA ifrågasätter om så mycket står att vinna med del system till koppling mellan slrafföreläggande och domstolsförhand­ling som utredningen har föreslagit. Delvis innebär förslaget endast en överflyttning av uppgifter från domstolen lill åklagaren. RÅ har emel­lertid ingenting alt erinra mol att frågan närmare undersöks för anord­nande av försöksverksamhet.

Inte heller DON motsätter sig en försöksverksamhet enligt de linjer som utredningen har tänkt sig. DON erinrar emellertid om att det här rör sig om en begränsad kategori ärenden, totalt 45.000 per år, varav 29.000 avser förelägganden som inle har kunnat delges och resten före­lägganden som har bestritls. Avkriminaliseras fylleri- och parke­ringsförseelserna - vilkel skulle medför en betydelsefull lättnad av framför allt Stockholms tingsrätts arbetsbörda - skulle antalet ärenden gå ned till 17.000. De fall man närmast vill komma till rätta med är de 29.000 ärenden i vilka åtal väcks därför att man inte har kunnat delge den misstänkte strafföreläggandel. Detta är i stor ulsträckning ell stor­stadsproblem. Pågående översyn av delgivningsbeslämmelserna kan möjligen leda till sådana förbättringar att belastningen på delgivnings-centralerna i de större städerna antar rimligare mått. Det kan alltså tänkas att man här har att göra med ett problem som är begränsat såväl i liden som rummet. Åtalsrättskommittén ställer sig tveksam till om några större vinster är förenade med den av utredningen föreslagna kopplingen av slrafföreläggande och domslolshandläggning. Kommit­tén vill dock inte motsätta sig att en försöksverksamhet av den be­gränsade omfattning som utredningen har föreslagit kommer till stånd.

Med hänsyn till de ökade administrativa problem som de föreslagna nya reglerna skulle medföra är det-enligt Göteborgs tingsrätt tveksamt om förslaget totalt sett skulle innebära någon förenkling. Tingsrätten vill därför starkt ifrågasätta om tillräckliga skäl föreligger att ersätta det nuvarande förfarandet vid bestridande i samband med delgiv-ningsförrättning med den av utredningen föreslagna kopplingen mellan slrafföreläggande och domstolsförhandling. Föreningen Sveriges statsåklagare ställer sig också tveksam till den föreslagna kopplingen

 

Prop. 1975/76:148                                                  144

mellan strafföreläggande som inte har godkänts och därav föranlett domstolsförfarande. Strafföreliiggande som inte har godkänts bör enligt föreningen alltid gå tillbaka till åklagaren för prövning av frågan om det fortsatta förfarandet. E,n liknande inställning har föreningen Sveriges åklagare.

Hovrätten över Skåne och Blekinge delar utredningens uppfattning att det på något sätt bör genomföras en närmare koppling mellan strafföreläggande och domstolsförhandling. Hovrätten är således i princip positivt inställd till reformer på detta område. De förslag till utformning av en sådan koppling som har utarbetats av utredningen synes emellertid hovrätten vara behäftade med många allvarliga nack­delar. Förslagen kan därför inte tillstyrkas av hovrätten. Vad angår del fallet att den misstänkte inte svarar på strafföreläggandel anser hovrätten det som högsl otillfredsställande att den misstänkte tvingas att inför stämningsmannen omedelbart komma med ett bestämt ställ­ningstagande till föreläggandet och därigenom betas möjligheten att i lugn och ro tänka över vilken inställning han vill inta till det. Bl.a. omöjliggörs enligt hovrätten i praktiken för honom alt läsa igenom sådant informationsmaterial som enligt utredningens förslag skall bifogas föreläggandet samt att kunna få rådgivning av en advokat eller annan jurist innan han fattar sitt definitiva beslut. Hovrätten konsta­terar sammanfattningsvis att det av utredningen föreslagna systemet synes kunna ge upphov till en mängd praktiska problem. Det synes långt ifrån att vara en smidigare och rationellare lösning än den handläggningsgång som finns idag. Att bemärka är därvid att det före­slagna systemet tar sikte på en förbättring av handläggningen av årligen cirka 5.000 fall av sammanlagt cirka 72.000 strafförelägganden som delges genom stämningsinan. Ätt dra in alla dessa senare i systemet för att möjliggöra en "smidigare" lösning av handläggningen av de förra, synes vara att gå längre än vad som är nödvändigt. Enligt hovrättens uppfattning skulle ett möjligt alternativ vara en modifierad form av det som skisserats av utredningen men som sedan avvisats av denna. Ett sådant system skulle enligt hovrätten i huvudsak kunna innebära följande. Delgivning av strafföreläggande äger rum på samma sätt som f.n., varvid den misstänkte ges möjlighet att godkänna före­läggandet inom viss kortare tid. Om godkännande inte gäller slrafföre­läggandet som stämning. Sedan bestridande av strafföreläggandel har kommit in till rikspolisstyrelsen eller tiden för godkännande har utgått, översänds föreläggandet jämte en datamaskinellt framställd kallelse till åklagaren, som - om han inte finner bestridandet ge anledning till ytterligare utredning eller till nedläggande av förfarandet - genast översänder dessa handlingar jämte sin egen bevisuppgift till tings­rätten. Utsättandet av målet till huvudförhandling och ombesörjandet av kallelser ankommer på tingsrätten. Hovrätten för Övre Norrland,

 

Prop. 1975/76:148                                                                 145

som också avstyrker förslaget i denna del, befarar bl.a. att man i stor utsträckning kommer att minska möjligheterna för lingsnolarier att avgöra enklare brottmål om man övergår lill ett system där åklagaren stämmer och kallar i målen. Även advokatsamfundet motsätter sig utredningens förslag på förevarande punkt.

5.5 Förenklad domstolshandläggning

Allmänna synpunkter

Vad utredningen uttalar om det önskvärda i alt förenkla domsto­larnas handläggning av mindre brottmål lämnas i allmänhel utan erinran av remissinstanserna. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att de reformförslag på området som har lagts fram av utredningen i mycket synes innebära enbart en kodifiering av gällande praxis. De framstår även i övrigt enligt hovrättens åsikt som i stort sett ändamålsenliga och tillfredsställande och hovrätten tillstyrker därför i huvudsak att de läggs lill grund för lagstiftning. Även hovrätten för Västra Sverige framhåller att huvuddelen av de förenklingar utred­ningen föreslår sedan länge tillämpas av praktiskt lagda underrätts­domare.

Stämning och kallelse

RA framhåller att åklagarna endast i undantagsfall bör fä uppdrag att utfärda stämning. Några nämnvärda rationaliseringsvinster uppstår inte genom ett sådant förfarande. Huvudsakligen är det endast fråga om att flytta över vissa uppgifter från domstolarna till åklagarna. Även från principiell synpunkt är det enligt RÅ viktigt att domstolsuppgifter och äklagaruppgifter hålls isär och att åklagarnas roll som part klart markeras. Även Föreningen Sveriges åklagare avstyrker förslaget att åklagare åläggs att i ökad omfattning ulfärda stämning.

Hovrätten för Övre Norriand är positivt inställd till förslaget att RÅ och DON i samråd undersöker förutsällningarna för en ökad använd­ning av möjligheten att delegera arbetet med stämning och kallelse i mindre brottmål till åklagarna. Domareförbundet uttalar sig för viss försöksverksamhet i några distrikt.

Flertalet remissinstanser biträder förslaget att bevisföreläggande skall kunna ges även i samband med kallelse lill huvudförhandling i mindre brottmål. Hovrätten för Övre Norrland ilrågasälter om man inte borde kunna utsträcka möjligheterna att stämma, bevisförelägga och kalla samtidigt i alla brottmål, eller i vart fall till mål med häktade. Domareförbundet framför liknande synpunkter och påpekar att förfa­randet redan på många håll har vunnit insteg i praxis.

10   Riksdagen 1975176. I saml. Nr 148

 

Prop. 1975/76:148                                                  146

Personlig inställelse

Utredningens förslag i denna del har allmänt godtagits vid remiss­behandlingen. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner i likhet med utredningen del värdefullt att det i RB införs en bestämmelse som gör del möjligt att i mindre brottmål göra avsteg från föreskriften alt vite skall föreläggas i kallelse lill huvudförhandling även i de fall då kallelsen inte innefattar krav på personlig inställelse. Tillfredsställande är enligt hovrättens mening också alt del redan nu ibland använda systemet med skriftliga erkännandeformulär regleras i lagtext. Enligt hovrättens mening bör möjligheten att kalla tilltalad utan vite och med erkännandeformulär inte läggas på åklagaren utan vara förbehållen domstolen. Även hovrätten för Övre Norrland, Malmö tingsrätt, Norr­köpings tingsrätt och domareförbundet ansluter sig lill förslaget i denna del. Stockholms tingsrätt och DON föreslår alt erkännandeformulär får användas i alla mål där den tilltalade har delgetts strafföreläggande.

Skriftliga vittnesberättelser

Rikspolisstyrelsen finner del angeläget alt utredningens förslag att göra avsteg från förbudet att åberopa skriftliga villnesberällelser i mindre brottmål genomförs snarast möjligt. Styrelsen framhåller dock att utrymmet för åberopande av skriftliga vittnesberättelser inte bör begränsas till de fall där rätten finner att hinder inte möter att företa mål till huvudförhandling i den tilltalades utevaro, oaktat denne har bestritt ansvar under förundersökningen. En sådan begränsning skulle nämligen onödigtvis minska de stora fördelar som denna reform kunde medföra från polisiär synpunkt. Enligl styrelsens uppfattning bör åklagare få åberopa skriftliga vittnesutsagor av mer officiell natur -typfall polismans rapport över fylleri- och enklare trafikförseelser - i mindre brottmål, även om den tilltalade infinner sig personligen eller genom ombud och bestrider åtalet. Som exempel anger styrelsen att en polisman under kommendering till en slor nöjeslillställning har varil med och omhändertagit ett stort anlal personer för fylleri, vilka personer är helt okända för honom. Vid en huvudförhandling flera månader senare är det självfallet som regel omöjligt för polismannen att erinra sig omständigheterna i ett speciellt faU. Han måste därför helt lita till en rapport. Även föreningen Sveriges åklagare tillstyrker utredningens förslag.

Göteborgs tingsrätt anser också att det i mindre brottmål finns ett behov av avsteg från förbudet att återge skriftliga vittnesberättelser i större utsträckning än undantagsbestämmelsen i 35 kap. 14 § RB tillåter. Tingsrätten har därför icke någon erinran mot alt till bestäm­melsen i RB fogas det av utredningen föreslagna ytterligare undan­taget. Det synes tingsrätten emellertid något överraskande att utred­ningen har ansett sig böra framhålla att ett vittne i regel bör höras

 

Prop. 1975/76:148                                                  147

personligen för det fall att den tilltalades uppgifter på väsentliga punkter skiljer sig från vittnets uppgifter enligt förundersöknings­protokollet och för det fall att tilltron till vittnet är av avgörande betydelse för skuldfrågan. Situationer av angivna slag lär föreligga i de flesta mål i vilka erkännande inle föreligger. Med en så restriktiv tolkning som utredningen har föreslagit torde den föreslagna nya regeln bli av ganska begränsat värde. Malmö tingsrätt finner del väl­betänkt att i mindre brottmål som bevis godta sådana skriftliga vittnes­utsagor som har lämnats av allmän befattningshavare i omedelbar anslulning till aktuell gärning. Domareförbundet framhåller att det föreslagna ingreppet i RB enligt utredningen synes vara förbehållet en så restriktiv tillämpning, att förbundet kan förorda genomförande av undantagsregeln beträffande mindre broll. Föreningen Sveriges polis­mästare påpekar att nuvarande förluster i arbetstid i samband med in­ställelse till vittnesförhör innebär en inte oväsentlig belastning på polisverksamheten.

Flertalet övriga remissinstanser redovisar en mer eller mindre kritisk inställning till förslaget att åberopa skriftliga villnesberällelser. De möjligheter att tillåta åberopande av sådana berättelser som finns f n. är enligt RA.s mening tillräckliga. För övrigt torde enligt RÅ hinder enligt gällande bestämmelser inte möta mot att åberopa en del av de handlingar som utredningen nämner såsom skriftliga bevis. Hovrätten över Skåne och Blekinge delar utredningens uppfattning att det bör införas möjlighet att i ökad utsträckning tillåla alt vissa skriftliga utsagor åberopas som bevis i mindre brottmål. Vad som därvid närmast bör komma i fråga är enligt hovrättens mening rapporter av mera officiell natur, såsom polismans rapport vid trafikkontroll, besikt­ningsmans utlåtande, parkeringsvakts rapport över olaga parkering o.d. Hovrätten ställer sig däremot mycket tveksam till om man i större utsträckning än f n. bör tillåta åberopandet av sådan skriftlig berättelse som har lämnats av vittne eller annan under förundersökningen. En sådan uppteckning måste nämligen anses ha mycket ringa bevisvärde. Eftersom vittnet inte hörs personligen vid huvudförhandlingen, saknar ju rätten varje möjlighet att bedöma hans trovärdighet. Därtill kommer, att det enligt hovrättens erfarenhet inte är ovanligt att den hörde vid huvudförhandlingen lämnar en berättelse som på väsentliga punkter avviker från den som finns antecknad i förundersöknings­protokollet eller som innehäller tillkommande uppgifter vilka förtar verkan av den tidigare utsagan. Att mot den tilltalades förnekande fälla honom till ansvar på grundval av en sådan viltnesuppteckning torde därför knappast kunna komma ifråga. I sådant fall synes därför vittnet böra kallas tUl huvudförhandlingen. En reform i avsedd riktning skulle således kunna ha någon betydelse endast i de fall då den tilltalade erkänner gärningen. Med hänsyn härtill torde enligt hovrättens mening

 

Prop. 1975/76:148                                                   148

inte heller föreligga något behov av alt ändra den nuvarande lydelsen av 35 kap. 14 § RB.

Hovrätten för Västra Sverige, som också är ense med utredningen om att ökat utrymme bör ges åt skriftliga bevis i form av rapporter av mera officiell natur rörande vissa faktiska förhållanden (anteckningar om parkeringsförseelse, arrestantblad för fyllerist, radarmätnings-diagram osv.) bestämt avvisar förslaget alt utan särskilda skäl tillåta åberopandet av sådan skriftlig utsaga som lämnas av vittne eller annan upplysningsperson under förundersökningen. Stockholms tingsrätt till­styrker att skriftliga vittnesberättelser av mera officiell natur, som har upprättats i samband med upptäckten av förseelsen och som innehåller omedelbara iakttagelser, får godtas som skriftiig bevisning i enlighet med utredningens förslag. Undantaget bör däremot inle sträckas ut till skriftliga utsagor av mera speciell natur där vittnet kan beräknas erinra sig den aktuella händelsen. Som exempel nämner lingsrätlen en skriftlig berättelse från en butikskontrollant. Även DON framför liknande synpunkter. DON anser att frågan lämpligen bör lösas vid en översyn av RB.

Norrköpings tingsrätt anser att man inle bör införa någon särbe­stämmelse i fråga om vittnesbevisningen i de mindre brottmålen och att den aktuella bestämmelsen i RB inle bör ändras. Dess nuvarande lydelse torde ge tillräckligt stor möjlighet att i undantagsfall använda skriftliga vittnesberättelser som bevis. Advokatsamfundet avstyrker bestämt utredningens förslag i denna del. Anledningen härtill är bl.a. att erfarenheterna ger vid handen alt det inle sällan framkommer sådana omständigheter att domstolen inle kan lägga till grund för domen vad som sägs i sådant skriftligt material.

Avsteg från handläggningen enligt 46 kap. RB

Hovrätten för Västra Sverige tillstyrker i huvudsak vad utredningen har föreslagit i denna del. Hovrätten ställer sig dock tveksam till möjligheten att förebringa bevisningen innan den tilltalade hörs. Inte ens förhör med målsäganden bör enligft hovrättens mening äga rum före förhöret med den tilltalade. Ätt ställa en tilltalad mol bevisningen. innan han har fått tillfälle all lägga fram sin egen ståndpunkt kan kännas kränkande. Någon större tidsvinst torde inte göras genom den föreslagna möjligheten. Alt göra avsteg från förhandlingsordningen beroende av den tilltalades samtycke förefaller hovrätten inte heller realistiskt. Även hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, brottsförebyggande rådet och föreningen Sveriges åklagare förordar att man skall kunna göra de avvikelser från den normala handläggningsgången som befinnes lämpliga. Stockholms tingsrätt framhåller all erfarenheterna vid lingsrällens bölesenhel talar starkt för en sådan ordning. Det synes t.ex. knappast ändamålsenligt att

 

Prop. 1975/76:148                                                  149

i bagatellmålen åklagaren normalt skall behöva göra en sakfram­ställning i egentlig mening eller att handläggningsordningen över huvud taget skall följas när den tilltalade inte är närvarande. Del ter sig ofla i dessa mål naturligt alt la upp en mer informell diskussion mellan domaren, åklagaren och den tilltalade om den händelse som åtalet avser.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i och för sig ingen erinran mot att det ges möjlighet för domstol att, om så skulle anses vara motiverat, göra avsteg från den formella handläggningsgången vid huvudförhandling i mindre brottmål. Så torde dock i praktiken enligl hovrätten redan nu göras utan att 46 kap, RB anses lägga hinder i vägen däremot. Del kan enligt hovrätten därför ifrågasättas om det inte framstår som obehövligt att införa särskild föreskrift härom,

JK ställer sig myckel tveksam lill utredningens förslag att i rätte­gångsbalken införa en sådan särbestämmelse om förenklad handlägg­ning. Skälen är enligt JK dels att bestämmelsen är mycket vag och ger domstolen mycket stor frihet, dels att beslämmelser av denna typ behövs även i fråga om andra måltyper. JK framhåller alt en sådan ändring bör genomföras i samband med en mera genomgripande ändring i RB. Enligt Norrköpings tingsrätt behöver inte huvudförhand­lingen i fråga om ett brottmål av enkel beskaffenhet la längre lid än någon minut. Förslaget innebär enligt tingsrätten ingenting annal än vad som Ln. gäller, nämligen alt parterna får hålla slutanförande om de vill. Tingsrätten finner alltså att det inte finns behov att göra den före­slagna ändringen och att del i stället finns risk att den föreslagna möjligheten alt göra avsteg från bestämmelserna i kapitlet missbrukas. Även om lagändringen genomfördes, blev det enligt tingsrätten nog till stor del beroende på ordförandens läggning om huvudförhandlingen gick fort eller långsamt. Även Göteborgs tingsrätt är kritisk mol för­slagets utformning i denna del. Tingsrätten ifrågasätter om den före­slagna lagändringen är nödvändig. DON anser inte att frågan om avvi­kelser från den normala handläggningsgången bör lösas separat för de mindre brottmålen utan gemensamt för alla brottmål. Detta bör enligl DON lämpligen ske i samband med den väntade översynen av RB. RA avstyrker utredningens förslag i denna del under framhållande av att nuvarande bestämmelser ger tillräckliga möjligheter att anpassa huvudförhandlingen med hänsyn till målets beskaffenhet.

Förslaget att göra avsteg från bestämmelsen i RB 36:9, enligt vilken vittne inte fär övervara rättegången i målet innan vittnesförhöret ägt rum, ifrågasätts eller avstyrks allmänt av remissinstanserna.

 

Prop. 1975/76:148                                                   150

6 Föredraganden

6.1 Allmänna synpunkter

Det kriminaliserade området är i dag myckel vidsträckt. Särskilt inom speciallagstiftningens område kan man notera en betydande ökning av antalet straffbestämmelser. Detta har medfört en ständigt stegrad belastning för den del av rättsväsendets resurser som går åt för alt utreda och lagfora överträdelserna. Betydande förstärkningar av polisväsendets, åklagarnas och domstolarnas resurser har genomförts samtidigt som andra åtgärder satts in för att i görligaste mån effekti­visera och underlätta denna utrednings- och lagföringsverksamhet. Som jag framhållit i årets staisverksproposition (prop. 1975/76:100 bil. 4 s. 8) finns emellertid otvivelaktigt här ett stort behov av en mera långsiktig prioritering när det gäller användningen av rättsväsendets resurser. Vid sidan av de starka kriminalpolitiska skäl som kan åberopas för en ordning vilken innebär all man lill skillnad från vad som nu är fallet inte skall behöva behandla snart sagt varje normöver­trädare som en brottsling finns det sålunda betydande praktiska och effektiviletsmä.ssiga fördelar med en avkriminalisering av gärningar med jämförelsevis lågl straffvärde. Det finns i detta sammanhang anledning erinra om att det från både allmänpreventiv och individual­preventiv synpunkt framstår som mycket angeläget att se lill dels att överträdelsen klaras upp, dels all lagföring och påföljd kommer i så nära anslutning till gärningen som möjligt. Som ett led i prioriteringen av rättsväsendets resurser ingår således bl.a. att pröva frågan i vilken utsträckning man kan avkriminalisera gärningar med jämförelsevis lågt straffvärde.

Egentlig avkriminalisering leder till arbetslällnad för de brottsbe­kämpande organen. Under senare år har skett en avkriminalisering av vissa begränsade gärningskategorier, t.ex. ämbetsbrotten, som har haft viss effekt från denna synpunkt. Äv än större betydelse är emellertid del förslag till avkriminalisering av fylleriet som jag nyligen har överlämnat tUl riksdagen (prop. 1975/76:113).

En variant av avkriminalisering utgör s.k. depenalisering. Depenalisering innebär att de brottsbekämpande myndigheterna avlastas arbetsuppgifter, som i en eller annan form får övertas av andra organ som kan vara offentiiga eller privata subjekt. Ett exempel härpå utgör det nyligen till riksdagen överlämnade förslaget om parkerings­förseelser (prop. 1976:106).

En reform som inte går lika långt som depenalisering men delvis har samma effekt är ökad användning av förenklade handläggningsformer vid beivrandet av mindre brott. Statsmakterna har redan tidigt slagit in pä denna väg för att rationalisera rättsvården. Utvecklingen har lett till att mindre brott i mycket stor utsträckning lagfors genom summarisk

 

Prop. 1975/76:148                                                                 151

handläggning hos polis- eller åklagarmyndighet. Genom vidgning av tillämpningsområdet för strafföreläggande och införande av institutet ordningsbot har man sålunda avlastat de allmänna domstolarna en betydande arbetsbörda.

Avkriminalisering innebär att en viss gärningstyp i sin helhet undantas från straffrätlsligt ingripande. Vill man i stället åstadkomma en sovring bland straffbara gärningar kan man anförtro åklagaren att träffa avgörandet. Det kan inom ramen för en i princip absolut åtals­plikt ske på två sätt: genom ätalsunderlåtelse eller genom särskild åtals­prövning. Åtalsplikten utreds f n. av ätalsrättskommitlén.

Flera vägar står således till buds om man önskar nedbringa anlalel samhälleliga ingripanden vid lagöverträdelser och även i övrigt utnyttja de rättsvårdande organens resurser på det mest effektiva och ändamålsenliga sätiet. Enligl min mening bör samhället därvid utnyttja samtliga de instrument som står lill buds. I den mån praktiska svårig­heter inte lägger hinder i vägen bör således det ena sättet att genomföra en minskning av straffrättens roll inle ges ell principiellt företräde framför de andra, utan kommande reformer med detta syfte bör kunna genomföras genom en kombination av olika metoder. De förslag lill ändring i bl.a. brottsbalken (BrB) som brottmålsutredningen fört fram i betänkandet (SOU 1973:13) Snyltningsbrott och sjukför­säkringsmissbruk och de förslag till ändring i rättegångsbalken (RB) som utredningen har föreslagit i dess slutbetänkande (SOU 1974:27) Mindre brott representerar olika sätt alt genomföra reformer med del angivna syftet. Jag finner del därför vara lämpligt att behandla dessa betänkanden i ett sammanhang med del undantaget dock att frägan om de straffrättsliga ingripandena mol sjukförsäkringsmissbruk mäsle övervägas ytterligare inom justitie- och socialdepartementen.

6.2   Snyltningsbrotten

6.2.1 Frågan om en mera allmän översyn av BrB

Under remissbehandlingen av utredningens betänkande om snylt­ningsbrott och sjukförsäkringsmissbruk har RÅ förklarat att en allmän översyn bör företas av BrB och särskilt då förmögenhetsbrotten som är de brott enligt balken vars huvudsakliga utformning skett längst tillbaka i tiden. Enligt RA:s mening kan partiella reformer leda till inkonsekven­ser och olägenheter, särskilt om reformen innebär alt en straffbestäm­melse upphävs.

Med anledning av vad RÄ sålunda anfört vill jag erinra om att BrB endast utgör slutsteget i en serie av etappvisa reformer under 1900-talel. De partiella reformernas väg har således stark förankring i det svenska lagstiftningsarbetet och har bl.a. den fördelen att angelägna frågor kan lösas utan dröjsmål. Tanken på en total översyn av BrB

 

Prop. 1975/76:148                                                  152

kan jag därför inte biträda. Däremot har jag för avsikt all begära rege­ringens bemyndigande att tillkalla sakkunniga för en översyn av för­mögenhetsbrotten. Bland de problem som en sådan utredning kan få anledning att överväga är just i vad mån och hur man skall kunna in­skränka kriminaliseringen i fråga om en del gärningar som generellt sett tillmäts ett lågt straffvärde. Mot bakgrund därav skulle det i och för sig tyckas vara naturligt att detta förslag om snyltningsbrotten får prövas och vägas in i ett sådant större sammanhang. TiU bUden hör emellertid att det här gäller eti: redan remissbehandlat förslag beträf­fande vissa tämligen väl avgränsade brott. De förordade lösningarna kan till en del även sägas ha karaktären av försök när det gäller möj­ligheterna att på olika sätt minska straffrättens roll i samhället. Vi rör oss här på ett fält där de praktiska resultaten av skilda åtgärder är särskilt svåra att säkert bedöma. Mot bakgrund härav förutsätter jag att en partiell reform på detta område kan ge värdefulla erfarenheter som kan bli av betyddse inte bara vid en pågående allmän översyn av för­mögenhetsbrotten utan även inom andra områden av straffrätten. Jag finner därför att övervägande skäl talar för att brottmålsutredningens förslag om snyltningsbrotten nu tas upp till separat behandling.

6.2.2 Frågan om straffbestämmelsen i 9 kap. 2 § andra stycket BrB bör upphävas

I 9 kap. 2 § andra stycket BrB finns bestämmelser om ansvar för vissa förfaranden som inte alltid ryms under begreppet bedrägeri sådant detta bestämts i 1 §. Ansvar föreskrivs sålunda i första punkten för den som utan att göra rätt för sig begagnar sig av husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat dylikt som tillhanda­hålls under förutsättning av kontant betalning. I andra punkten har upptagits en ansvarsbestämmelse för det fall att någon, som har att betjäna allmänheten efter viss taxa, tar betalning utöver taxan utan att påvisa avvikelsen. Av lagtexten framgår uttryckligen att det för straffbarheten i båda fallen saknar betydelse om gärningsmannen vilse­leder någon eller inte. Har ett vilseledande ägt rum är det emellertid principiellt sett fråga om bedrägeri. Brottet betecknas i lagtexten som bedrägligt beteende eller om brottet inte är ringa som bedrägeri. Straffet är i det förra fallet böter eller fängelse i högst sex månader och i det senare fallet fängelse i högst två år. Gärningen har inte som brukligt är i BrB åsatts något särskilt namn. Uttrycket snyltning som en sam­lingsbeteckning på detta slag av brottsUghet får dock anses allmänt vedertaget.

Bestämmelsen om snyltning erbjuder sålunda ett särskilt straffskydd ät dem som enligt vedertagen praxis har att betjäna en okänd allmänhet mot att kontant betalning erläggs så snart någon begagnar sig av prestationen.   Det straffrättsliga  skyddet  gäller i första  hand hotell-.

 

Prop. 1975/76:148                                                  153

restaurang- och taxinäringen. Som framgår av lagtextens utformning omfattar straffskyddet emellertid även andra näringsgrenar. Genom hänvisningen till transport är bestämmelsen tillämplig i förhållande till bl.a. SJ och andra allmänna trafikföretag som driver en verksamhet där s.k. tjuvåkning utan färdbevis kan förekomma. Vidare nämns i lagtexten "begagnande av tillträde till föreställning", varigenom inne­havarna av festplatser, idrottsplatser, nöjeslokaler o.d. ges möjlighet att på straffrättslig väg ingripa mot s.k. plankning.

Lagtextens uppräkning av de olika tjänster eller nyttigheter som avses skola skyddas av straff budet avslutas med uttrycket "eller annat dylikt". Detta uttryckssätt anses inte innebära någon annan avgräns­ning av straffstadgandets räckvidd än att det skall vara fråga om en tjänst eller nyttighet som normalt tillhandahålls endast under förutsätt­ning av kontant betalning. I rättspraxis har ansvar också ådömts för be­drägligt beteende på grund av utebliven betalning till tandläkare för tandbehandling (SvJT 1949 rf s. 117). Även annan Uknande närings­utövning torde falla in under straffskyddet, t.ex. behandling av läkare, veterinär eller frisör. Över huvud taget torde straffskyddet i princip omfatta alla utövare av serviceverksamhet, som har att tiUgodose annan mot kontant betalning, t.ex. garderobiär, stadsbud.

Orden "eller annat dylikt" anses enligt gällande praxis även omfatta s.k. automatbedrägeri. Ett sådant brott föreligger t.ex. när någon be­gagnar en telefonautomat och därvid använder värdelösa föremål i stället för mynt. I äldre praxis bedömdes ett sädant förfarande som stöld (SvJT 1924 rf. s. 41) trots att det därvid inte är fråga om något egentligt tillgrepp eftersom gärningsmannen enbart avser att begagna automatens service. Den sedermera införda snyltningsbestämmelsen anses emellertid även täcka de fall där automatmissbmket består i att en konkret nyttighet, t. ex. tobaksvaror, bensin o. d. åtkoms. Förfarandet skall däremot enligt straffrättskommittén (SOU 1940:20 s. 138) alltid betraktas som stöld om gärningsmannen i stället för att använda det tillvägagångssätt som är föreskrivet tillägnar sig innehållet genom att bryta upp apparaten.

Straffbestämmelsen om snyltning infördes i strafflagen vid 1942 års revision av förmögenhetsbrotten. Denna utvidgning av det kriminali­serade området motiverades bl.a. av dåvarande praxis som innebar att t.ex. tjuvåkning pä tåg skulle vara straffri, såvida inte tågpersonalen både observerat gratispassageraren och låtit sig förledas att tro att han köpt biljett. Straffrättskommittén ansäg det otillfredsställande att ett sådant i och för sig straffvärt förfarande pä detta sätt, mänga gånger av en slump blev straffritt. Härtill kom att det i praktiken enligt kom­mitténs mening i detta sammanhang även hade visat sig vara svårt att fastställa var gränsen skulle dras för straffbart bedrägeri. För att råda bot på de brister som sålunda ansågs föreligga samlades bestämmelser

 

Prop. 1975/76:148                                                            154

om detta och vissa andra likartade fall i en särskild straffbestämmelse, som fördes in som ett andra stycke till bestämmelsen om bedrägligt beteende i 21 kap. 2 § strafflagen. Dåvarande departementschefen ut­talade i propositionen att förslaget i denna del innebar att en lucka i då gällande rätt syntes bli pä ett lyckligt sätt avlägsnat genom att enligt paragrafens nya lydelse den som åker tåg eller intager förtäring på restaurang utan att göra rätt för sig eller gör sig skyldig tUI därmed jämförlig handling förklaras förfallen till ansvar, oavsett om han vilse­lett nägon. Vid BrB:s tillkomst fördes den särskilda bestämmelsen om bedrägligt beteende i sak oförändrad över till 9 kap. 2 § andra stycket i balken.

Som jag tidigare har nämnt är straffskalan för bedrägligt beteende böter eller fängelse i högst sex månader medan snyltning, som inte är ringa, skall bedömas som bedrägeri varvid endast fängelse förekommer i straffskalan.

Den omständigheten att fängelse ingår i straffskalan är av viss bety­delse för tillämpningen av gällande straffprocessuella regler. Därmed begränsas sålunda möjlighetema att ersätta rättegängen med summa­riska förfaranden eller att helt avstå från lagföring. Ä andra sidan är fängelse i straffskalan en fömtsättning för att vissa tvångsmedel skall få tillgripas mot dem som förövar brott.

Eftersom fängelse ingår i straffskalan för bedrägligt beteende kan polisen inte meddela rapporteftergift, dvs. underlåta att till vederbö­rande förman rapportera brott som bedöms vara obetydligt och i stället låta saken bero vid ett påpekande eller en erinran till den felande. Inte heller kan institutet ordningsföreläggande komma ifråga. För att detta skall kunna tillämpas gäller nämligen de fömtsättningama att endast penningböter med undantag för normerande böter får följa på brottet samt att ordningsbot är faistställd.

Lagstiftningen i värt land bygger f.n. på principen att åklagaren har absolut åtalsplikt, dvs. denne är i regel skyldig att väcka åtal så snart han anser sig ha tillräckliga bevis för att styrka den misstänktes skuld. Av vad jag tidigare har anfört framgår emellertid också att det finns viktiga undantag från denna princip. Åklagaren har sålunda möjlighet att i vissa fall meddela åtalsundeiiåtelse enligt någon av de i 20 kap. 7 § RB angivna punkterna. Vad särskilt gäller de mindre förmögenhetsbrot­ten har under senare tid vidtagUs en del åtgärder i syfte att ytterligare öka fömtsättningarna för tillämpningen av dessa bestämmelser. Som tidigare har berörts har sålunda åklagarinstruktionen och polisinstruk­tionen ändrats är 1972 i samband med att ett särskilt cirkulär till polis­myndigheterna om rapporteftergift för vissa snatteribrott utfärdades. De nya bestämmelserna syftar tiU att begränsa det straffrättsHga in­gripandena vid s.k. butikssnatterier av obetydlig art och att skapa förutsättningar för en snabbare handläggning av mål om sådana brott.

 

Prop. 1975/76:148                                                  155

Med anledning av de nya bestämmelsema utfärdade RÄ samma är ett cirkulär (C 70) vari vissa närmare riktlinjer ges för möjligheterna att underlåta åtal för mindre förmögenhetsbrott. Under hänvisning till syftet med reformen framhålls därvid bl.a. att åtal borde kunna under­låtas även då värdet av det tillgripna ligger över den gräns som avsetts gälla för att rapporteftergift skall kunna meddelas (enligt cirkuläret till polismyndighetema om rapporteftergift för vissa snatteribrott ligger denna gräns vid omkring 20 kronor). Sammanfattningsvis uttalade RA att åtal bör underlåtas om brottet vid en samlad bedömning kan anses ha ringa straffvärde.

När den som är misstänkt för t. ex snyltning ännu inte fyllt 18 år kan åtalsunderlåtdse också komma i fråga enligt lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. För personer som är intagna pä allmän värdanstalt för alkoholmissbmkare eller inskrivna vid ungdomsvårdsskola gäller dessutom särskilda regler om åtalspröv­ning enligt 57 § nykterhetsvårdslagen (1954:579) och 69 § barnavärds-lagen (1960:97).

I fräga om olovligt förfogande över egendom som sålts med ägande­rättsförbehåll finns bestämmelser i 10 kap. 10 § BrB av den innebörden att sådant brott inte får åtalas av åklagare med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat från allmän synpunkt.

Såvitt gäller bl.a. bedrägligt beteende har åklagaren även möjlighet att utfärda strafföreläggande i stället för att väcka åtal. I praktiken torde emellertid denna möjlighet vara begränsad vad gäller hotell-, restaurang- och taxisnyltning eftersom de som misstänks för sådana brott ofta förnekar detta och redan av den anledningen inte kan antas vara beredda att godkänna ett strafföreläggande. Andra förhållanden som inte sällan hindrar en tillämpning av institutet är att målsäganden för talan om enskilt anspråk eller att det är fräga även om andra brott än den aktuella snyltningen.

Väcker åklagaren åtal för ett snyltningsbrott avgörs målet som regel efter en huvudförhandling där domstolen består av en lagfaren domare med nämnd.

Vissa tvångsmedel kan som tidigare nämnts komma i fräga vid snyltningsbrott. Eftersom fängelse ingår i straffskalan kan gärnings­mannen om han "träffas på bar gärning eUer flyende fot", gripas enligt 27 kap. 7 § RB av målsäganden eller annan. Under vissa fömtsätt­ningar kan den gripne även anhållas och häktas. I stället för häktning kan reseförbud komma i fråga. Ytterligare tvångsåtgärder som kan vid­tas är husrannsakan och kroppsvisitation.

Som jag tidigare har redovisat har brottmälsutredningen mot bak­grund av sina allmänna kriminalpolitiska överväganden intagit den principiella ståndpunkten att något särskilt straffskydd för vissa nä­ringsutövares anspråk på betalning inte är motiverat.  Gränserna för

 

Prop. 1975/76:148                                                  156

straffbarhet pä detta område bör bestämmas genom bedrägerirekvisiten. Som en konsekvens av detta slåndpunktstagande föreslär utredningen att stadgandet i 9 kap. 2 § andra stycket BrB upphävs. Straffbarheten vid snyltning kommer därigenom att begränsas till sådana fall, i vilka gärningen täcks av rekvisiten för bedrägeri. Brottmålsutredningens för­slag går emellertid längre. Ett annat viktigt led i reformen är nämligen att andra åtgärder än straff skall kunna sättas in mot snyltning, oavsett om gärningen är straffbar enligt bedrägeriparagrafen eller inte. Enligt utredningens mening bör målsättningen vara att mindre överträdelser skall kunna klaras upp utan att de rältsvårdande myndigheterna be­höver engageras.

I andra hand föresläs att nuvarande bestämmelser om snyltning i 9 kap. BrB ersätts med ett nytt delvis begränsat straffstadgande som omfattar endast 1. snyltning pä aUmänt näringsställe (hotell, pensionat, restaurang, kafé o.d.), 2. taxisnyltning, 3. snyltning pä kollektivt sam­färdsmedd och 4. s.k. plankning.

Under remissbehandlingen av brottmålsutredningens betänkande har utredningens i första hand framförda förslag om att upphäva de sär­skilda straffbestämmelserna om snyltning i 9 kap. 2 § andra stycket BrB avstyrkts eller kritiserats av det övervägande antalet remissinstanser som yttrat sig i denna fråga.

Vid en bedömning av frågan synes till en början följande uppgifter och överväganden om den nuvarande tillämpningen av dessa bestäm­melser böra beaktas.

Vid de överläggningar som brottmålsutredningen haft med företrä­dare för hotell-, restaurang- och taxinäringen har utredningen inhämtat att snyltningen inom dessa verksamhetsområden inte upplevs som något större ekonomiskt problem. Även om sädana brott inte sällan förövas får nämligen förlusten satt i relation till verksamhetens aUmänna om­sättning betraktas som obetydlig. En av orsakerna till de låga förlust­siffrorna anses dock vara att de flesta snyltningsfallen klaras upp genom att gästen eller kunden självmant betalar i efterskott.

S.k. snyltning på allmänt samfärdsmedd, dvs. gratisåkning på tåg, tunnelbana, buss, uppges medföra större problem. Med hänsyn till dessa gärningars stora frekvens får det — som utredningen har anfört — emellertid av praktiska och processekonomiska skäl anses uteslutet att polis och andra rättsvårdande organ skall kunna ta upp och utreda alla upptäckta fall. Såväl SJ som de lokala trafikföretagen har därför i stor utsträckning blivit tvungna att försöka bemästra problemet genom egna åtgärder. De i huvudsak allmänna trafikföretag som det här är fräga om har ocksä tagit konsekvenserna av detta förhällande och efter hand utvecklat egna kontrollsystem. På vissa häll har man — som jag tidigare har redogjort för — därvid infört ett system med en särskild kontrollavgift, som tas ut då en passagerare påträffas utan att inneha

 

Prop. 1975/76:148                                                  157

föreskriven biljett. Därigenom har man kunnat avstå frän att polis­anmäla flertalet fall.

Vad gäller plankningsfallen leder dessa enligt vad utredningen har funnit som regel mycket sällan till polisanmälan, åtminstone inte i storstäderna. Den som svarar för ordningen på den plats där den aktuella tillställningen hälls brukar i stället förpassa snyltaren ut frän lokalen eller området, om något ingripande över huvud taget anses erforderligt.

Beträffande snyltning mot andra serviceutövare vilka enligt vad som tidigare nämnts formellt sett också omfattas av ifrågavarande straff­skydd förekommer det såvitt utredningen har kunnat utröna ytterst sällan att fall av denna typ bUr polisanmälda. Det kan som utredningen har anfört hållas för troligt att detta beror pä att flertalet människor inte ens är medvetna om att underlätenhet att betala i dessa fall kan leda till straffrättsliga påföljder.

Om man ser till skadans värde vid snyltningsbrotten står det klart att det här i regel är fräga om gärningar av jämförelsevis ringa beskaffen­het. Jag har tidigare redogjort för en undersökning av fall, dä den misstänkte åtalats och dömts för brottet (190 fall) eller meddelats ätals­underlåtelse (20 fall). Äv dessa fall läg värdet i drygt 50% under 200 kr. vid hoteUsnyltning, i drygt 50% under 50 kr. vid restaurang­snyltning och i närmare 75 % under 20 kr. vid taxisnyltning. Trots att snyltningsbrotten sålunda i flertalet fall avsäg jämförelsevis laga be­lopp visar det sig att de som dömts för brottet till 93,9 % saknat möj­lighet att betala för sig vid anmälningstillfället och att endast en liten del av dem (4,3 %) betalat under tiden fram till domen. Över huvud taget ger de undersökningar som brottmålsutredningen redovisat en bild av att det är de ekonomiskt och socialt sämst ställda i samhället som gör sig skyldiga till snyltningsbrott av typen hotell-, restaurang-och taxibedrägerier. Det tillgängliga materialet visar också att det ut­märkande för snyltningsklientelet är dess mycket höga kriminella be­lastning. Undersökningama av snyltningsklientelet ger vidare samstäm­miga uppgifter om att det finns ett klart samband mellan alkohol-påverkan och förövade restaurang- och taxibedrägerier. Äv den tidigare nämnda stockholmsundersökningen framgår att över hälften av de personer som begär restaurang- och taxisnyltning är påverkade av alkohol och/eller annat berusningsmedel vid brottstillfället. Inte sällan är berusningsgraden så hög att snyltaren direkt omhändertas för fylleri. Eftersom påföljden för snyltningsbrott regelmässigt är böter torde det meningsfulla i ett domstolsförfarande med efterföljande bötesindrivning på goda grunder kunna sättas i fråga när det gäUer ett sä socialt ned­gånget klientel som det här ofta är fräga om. Starka skäl talar i stället för att man här allmänt mer har anledning söka tillgodose behovet av vård och stöd än att beakta de rent straffrättsliga aspekterna pä ifråga­varande beteenden.

 

Prop. 1975/76:148                                                  158

Av vad som nyss anförts framgår bl.a. att de som dömts för hotell-, restaurang- eller taxisnyltning i ett övervägande antal fall saknat möj­lighet att betala för sig vid anmälningstillfället och att endast en liten del av dem betalat under tiden fram till domen. Om man däremot ser tUl de personer beträffande vilka en anmälan om snyltning inte lett till fällande dom, därför att målet avskrivits under eller efter för­undersökningen eller därför att åtalet ogillats sä är förhållandena helt annorlunda. Utförda undersökningar visar sålunda att dessa personer inte sällan frivilligt gjort rätt för sig efter det att polisanmälan ingetts.

Brottmälsutredningen har observerat att man inom vissa polisdistrikt tUlämpar en praxis som innebär att man under flera dagar väntar med att registrera en anmälan om snyltning i avvaktan på om den anmälde betalar i efterhand. I de fall diir det under tiden blir klart att måls­äganden inte längre har nägot anspråk, rivs minnesanteckningen och nägon anmälan kommer aldrig in i kriminalstatistiken. Visar det sig däremot efter väntetiden att skulden fortfarande är oreglerad, diarie­förs anmälan och brottet utreds i vanlig ordning. Några säkra upp­gifter om hur pass vanligt detta förfaringssätt är finns inte. Klart är emellertid att en sådan ordning när den tillämpas inte bara förstärker intrycket av att ifrågavarande straffhot har sin främsta funktion som ett effektivt påtryckningsmedel att fullgöra vissa civilrättsliga förplik­telser utan ytterligare bidrar till det tidigare påtalade förhällandet nämligen att polisanmälan nästan uteslutande drabbar de sämst lottade i samhäUet.

Gärningsmannens sociala och ekonomiska ställning är naturligtvis en omständighet som i praktiken mer eller mindre medvetet tillmätts stor betydelse för ställningstagandet till frågan om polisanmälan skall ske inte bara vid snyltningsbrott utan vid nära nog alla förmögenhetsbrott, även om urvalet torde bli särskilt utpräglad vid snyltning. Som utred­ningen har påpekat förutsätts för ansvar för snyltning att gärnings­mannen haft uppsåt att inte göra rätt för sig. Det räcker sålunda inte att han faktiskt saknat betalningsförmåga, då han krävts på betal­ningen, eller att han t.ex. inte kan visa kvitto på erlagd färdavgift. De flesta målsägande torde inte heller vilja påstå att det föreligger nägot brott, om gästen eller kunden vid betalningstillfället uppger att han t.ex. glömt att ta med sin plånbok, i fall där vederbörande samtidigt kan lämna sädana uppgifter om sin person och ställning som uppfattas som betryggande frän kreditsynpunkt. Kravet pä snyltningsuppsåt anses i så fall inte vara uppfyllt. Att det inte har förelegat brott bekräftas, menar man, också av det förhåUandet att den betalningsskyldige i allmänhet gör rätt för sig i efterhand.

Om den misstänkte däremot inte tycks motsvara dessa personliga krav är målsäganden i regd inte lika benägen att sätta tilltro till hans uppgift om orsaken till den uteblivna betalningen. Det tycks då ligga

 

Prop. 1975/76:148                                                  159

nära till hands att påstå snyltningsuppsåt och vägra betalningsanstånd. I många fall anses därför en polisanmälan här vara den naturliga åt­gärden.

En betydande selektion sker sålunda såväl före som efter det att ett snyltningsbrott polisanmälts. Denna selektion synes utan tvekan drabba de sämst lottade i samhället. Att en straffbestämmelse fär sädana kon­sekvenser anser jag vara i hög grad betänkligt frän rättvisesynpunkt. De som i enlighet med den praxis som utvecklats på vissa håll kan skaffa fram pengar under den tid som polisen "ligger på" anmälningarna blir privilegierade och kan "köpa sig fria" från straff. Genom en sådan ordning kommer straffbestämmelsen främst att tjäna syftet att till­godose vissa målsägandens krav pä betalning och polisens roll i sam­manhanget kan otvivelaktigt komma att uppfattas som liknande en in-kasserares.

Mot bakgrund av det anförda är det naturligt att jag hyser stark sympati för utredningens principieUa ståndpunkt att det särskilda straff­ansvaret för snyltning bör avskaffas. Jag kan dock inte underlåta att framhålla att utredningen enligt min mening som grund för en reform något överbetonat principen att något speciellt straffskydd för vissa näringsutövares anspråk på betalning inte är motiverat och att dessa näringsidkare i stället bör ändra på systemet — främst genom krav på förskottsbetalning — så att brottstillfällena minskas. Det är inte enbart näringsidkare som drabbas av snyltningsbrotten. Som framgår av det nyss anförda har dessa brott ofta ringa betydelse från rent ekonomisk synpunkt. Däremot torde anställda taxichaufförer, servitörer och andra som åtminstone mäste försöka förmå kunden att betala känna stark otrevnad, om försöken misslyckas. Taxichaufförer kan tvingas sitta och vänta för att se om passagerare som sagt sig skola besöka butiker och liknande återkommer eller inte. Man kan utgå från att ett system med förskottsbetalning av rent praktiska skäl inte kommer att tillämpas i fråga om kunder som utåt sett framstår som välbeställda. Systemet skulle därför otvivelaktigt begränsas till personer som på en eller annan grund misstänks inte komma att göra rätt för sig. I fräga om det stora flertalet skulle dessa misstankar säkert vara helt obefogade och därför framstå som så mycket mera kränkande.

Självfallet kan man starkt ifrågasätta betydelsen av att ett visst be­teende medför just straffpåföljd. Som utredningen har anfört behöver det förhållandet att samhället helt avstår frän ingripande mot ett för­farande som inte anses straffvärt inte nödvändigtvis föra med sig att beteendet därefter blir accepterat av den enskilde. Ä andra sidan fram­står det otvivelaktigt för det alldeles övervägande flertalet människor som klart otillåtet att bo pä hotell, äta och dricka pä restaurang eller åka taxi, tåg eller buss utan att betala för sig eller att planka in på idrotts- eller nöjestillställningar.  I sin kärna torde därför snyltnings-

 

Prop. 1975/76:148                                                  160

bestämmelsen stå i klar överensstämmelse med det allmänna rättsmed­vetandet.

Viktigare än de principiella synpunkter som sålunda kan läggas på utredningens förslag är dock atv, förslaget enligt min mening inte inne­bär någon praktisk lösning av problemet. Förslaget medför sålunda inte att huvuddelen av de förfaranden som det här är fräga om blir helt straffria. Ansvar för snyltning skall enligt utredningens förslag fortfarande kunna komma i fråga i sädana fall då gärningen täcks av rekvisiten för bedrägeri. Huruvida så är fallet torde i mänga fall ytterst bli en bevisfråga. De fall där en person som helt saknar betalnings­möjligheter förmår en annan att tillhandahålla viss nyttighet under sken av att betalning skall erläggas kontant men sedan avviker utan att göra rätt för sig torde i de flesta fall kunna bedömas som bedrägeri eller bedrägligt beteende. De faktiska omständigheterna att beställaren saknar pengar vid beställningen samt sedan smiter från betalningen torde i regel anses tala för att han redan från början handlat med uppsåt att bedra. Sädana slutsatser torde ocksä i fortsättningen i första hand komma att dras beträffande de sämst lottade i samhället.

Om kunden däremot påstår att han glömt att ta med sin plånbok och faktiskt betalar i efterskott torde nägot uppsåt i allmänhet inte kunna anses föreligga. En polisanmälan i syfte att framtvinga betalning frän kundens sida kommer därför fortfarande att framstå som me-ningsfuU. Även med utredningens förslag torde därför straffbestäm­melserna pä området komma att drabba medborgarna ytterst ojämnt.

Jag vill i det sammanhanget inte underlåta att nämna att utredningen tänkt sig ett system med rapporteftergift för vissa fall av bedrägligt beteende där alltså uppsåt att vilseleda anses styrkt. Innebörden av rapporteftergift är att polisen låter saken bero vid ett påpekande eller erinran till den felande. I likhet med vad som f.n. gäller beträffande snatteri torde emellertid möjligheterna till rapporteftergift få begränsas till sädana fall där brottet med hänsyn till värdet och omständigheterna i övrigt framstår som obetydligt. Värdegränsen vid snatteri ligger f.n. i princip omkring 20 kronor, enligt min mening är en sädan begräns­ning av straffansvaret för snyltning inte tillräcklig. Detta torde i och för sig överensstämma med utredningens uppfattning. För att utred­ningens intentioner skall bli tillgodosedda torde sålunda krävas att i fortsättningen gällande bestämmelser om bedrägligt beteende inte till-lämpas enligt sin ordalydelse i fräga om snyltningsbrotten. Detta är emellertid en från principiell synpunkt mindre tillfredsställande ordning.

I och för sig är det möjligt att antalet fällande domar för snyltning skulle gä kraftigt ned med utredningens förslag pä grund av svårig­heten att styrka uppsåt att vilseleda. Som jag nyss antydde skuUe de sämst ställda då fortfarande utgöra majoriteten av de dömda. Det kan däremot betvivlas att belastningen pä polis- och åklagarmyndighet skulle

 

Prop. 1975/76:148                                                  161

nämnvärt nedbringas genom utredningens förslag. Om uppsåt att vilse­leda bäst motbevisas genom att betalning erläggs i efterskott, skulle det fortfarande vara lönande för näringsidkarna att använda polisen som indrivningsmyndighet. Polisens utredningsarbete i det enskilda fallet skulle öka genom att det mäste inriktas pä frägan om kunden har haft uppsåt att vilseleda eller inte.

Enligt min mening Ugger det närmare till hands att för att nå utred­ningens syfte gå en annan väg som tidigare har tillämpats när det visat sig att polisen anlitats i indrivningssyfte. Jag tänker på den åtals-prövning som skall ske i fråga om olovligt förfogande över egendom som sålts med äganderättsförbehäU. Sädant olovligt förfogande fär inte åtalas av åklagare om inte åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt. Bestämmelsen ersatte år 1942 en tidigare regel som gjorde gärningen tUl målsägandebrott. Bakgrunden till att åtalsplikten för aU­män åklagare upphävdes var att det visat sig att åtalsskyldigheten av avbetalningsäljare användes som påtryckningsmedel för att de skulle få betalning. Genom att beta säljarna möjligheten att kostnadsfritt anlita allmän åklagare som indrivningsorgan ville man tvinga säljarna tiU en viss försiktighet vid anskaffande av köpare. Den möjlighet till aUmänt åtal efter åklagarprövning som lagen numera öppnar är inte avsedd att komma till användning annat än i undantagsfall.

Enligt min mening bör sålunda snyltningsbrott som är ringa få åtalas av allmän åklagare bara om det av särskilda skäl finnes påkallat frän allmän synpunkt. Ätalsmöjligheten bör dä komma till användning endast i undantagsfall. Detta torde i praktiken komma att innebära att åtal väcks bara när uppsåt att vilseleda har förelegat. Jag anser det dock inte meningsfullt att i ringa fall inrikta utredningen pä frågan om sädant uppsåt har förelegat eller inte. Dessutom kan det även om uppsåt har förelegat i åtskiUiga fall vara motiverat att underlåta att väcka åtal. Detta gäller särskilt när omständigheterna varit sädana att det för den som tillhandahöll prestationen mäste ha framstått som tvek­samt om kunden skuUe betala eller inte. Det gäller också i sådana fall när straffansvar kan ersättas av annan påföljd, t. ex. en kontrollavgift.

Som exempel på fall där åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt vill jag i första hand nämna att vilseledandet framstår som särskilt påtagligt och omfattas av gärningsmannens uppsåt eller denne i allt fall varit vårdslös på ett sätt som inte är ursäktligt. Så kan vara fallet om t.ex. en taxichaufför eller en servitör före färden resp. serve­ringen frågar kunden om han har pengar att betala med och denne försäkrar att sä är fallet men det efteråt visar sig att kunden inte kan göra rätt för sig. En sådan förfrågan kan nämUgen framstå som ett godtagbart alternativ till krav på förskottsbetalning. Ett annat fall är att kunden enligt vad som är utrett satt i system att låta bli att betala.

I  båda de angivna fallen ligger gärningarna nära bedrägeri men de

II  Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 148

 

Prop. 1975/76:148                                                   162

behöver inte falla under ansvarsregeln i 9 kap. 1 § BrB eftersom de kan avse ringa värden. Ett annat fall där det kan vara påkaUat med åtal frän allmän synpunkt trots att vilseledande över huvud taget inte föreligger är att en passagerare färdats en mycket lång sträcka med tåg innan han upptäcks av tågpersonalen och det visar sig att han saknar biljett. Åtal kan sålunda i första hand vara påkallat om vilse­ledandet är kvalificerat eller om gärningen utan att vilseledande före­ligger avser ett mera betydande värde.

Jag vill i detta sammanhang något beröra den brottsförebyggande verksamheten. Som framgår av vad jag fömt anfört anser jag det inte realistiskt eller ens önskvärt att näringsidkarna skulle kunna pä egen hand vidta åtgärder för att reducera riskerna för snyltning i den ut­sträckning som utredningen förutsagt. Å andra sidan anser jag det beklagligt att den betoning av behovet av en kraftigare satsning på den rent förebyggande verksamheten som utredningen gjort har väckt så pass liten anklang hos de serviceutövare som det här är fräga om. En hel del förbättringar kan säkert åstadkommas. Om som jag har före­slagit åtal för snyltning skall väckas bara om det av särskilda skäl finnes påkallat frän allmän synpunkt, blir det inte heller möjligt för närings­idkarna att i fortsättningen liksom hittiUs förlita sig på att ersättning skall kunna utkrävas genom hot om polisanmälan eller genom polisens förmedling efter sådan anmälan. Det finns därför all anledning för be­rörda näringsutövare att i fortsättningen ägna större uppmärksamhet åt den förebyggande verksamheten. I vad jag fömt anfört Ugger att ifråga­varande arbete som naturligtvis bör ske på frivillighetens bas bör be­drivas så att allmän anslutning kan uppnäs beträffande sädana åtgärder som kan tänkas verka brottsförebyggande men som ända kan anpassas till systemet utan att relationen meUan näringsutövarna och deras kundkrets blir onödigt störd. Enligt min mening bör Brottsförebyggande rådet i detta sammanhang kunna spela en viktig roll.

Även om jag sålunda i första hand förordar att åtalsplikten begränsas i fräga om snyltningsbrotten bör enligt min mening den nu gällande snyltningsbestämmelsen ocksä begränsas i olika hänseenden. Till en början förordar jag att bestämmelsen i fortsättningen endast skall om­fatta sädana förfaranden som anges i utredningens alternativa förslag. Endast i fråga om sådana förfaranden torde det stå klart för det stora flertalet människor att betalning skall erläggas i omedelbar anslutning tUl det att man utnyttjar prestationen i fräga.

Bestämmelsen torde f.n. omfatta även förfaranden som ligger långt utanför vad som allmänt anses straffvärt. Det kan på goda grunder betvivlas att den stora delen av aUmänheten eller ens mänga jurister känner till att läkare, tandläkare eUer andra sådana utövare av service­verksamhet hitintills har haft möjlighet att åberopa ifrågavarande straffskydd. Jag förordar sålunda att bestämmelsen skall omfatta endast

 

Prop. 1975/76:148                                                  163

dem som under förutsättning av kontant betalning skaffar sig rum på hotell eUer på pensionat, förtäring pä restaurang, kafé eller annat sådant näringsställe, transport med järnväg, taxi, buss eller annat all­mänt samfärdsmedd eller tillträde till föreställning.

Snyltningsbestämmelsen kan f.n. föranleda ansvar inte bara för be-drägUgt beteende utan om brottet inte är att anse som ringa också för bedrägeri. I snyltningsfallet kan alltså dömas till ansvar för be­drägeri vare sig vilseledande föreligger eller inte. I praktiken torde emdlertid inte ansvar för bedrägeri komma i fräga om inte vilse­ledande föreligger. Snyltningen torde inte kunna komma att avse mera betydande värden, t.ex. en längre hotellvistelse, en restaurangmältid för mänga personer, utan att gärningsmannen lippsåtligen vilselett den som tillhandahåller prestationen. Det torde också enligt gällande rätt vara sä att just den omständigheten att vilseledande föreligger och är av viss allvarligare beskaffenhet föranleder att gärningen inte bedöms som ringa. Bedrägeri kan straffas med fängelse i högst tvä är eller om brottet är grovt med fängelse lägst sex månader och högst sex är. Enligt min mening är det inte rimligt att en gärning betecknas som be­drägeri om ett vilseledande inte föreligger. Snyltningsbestämmelsen bör därför inte omfatta bedrägerifallet. Skulle vilseledande inte föreligga bör en snyltning kunna bedömas som bedrägligt beteende även om den avser mera betydande värde.

Den nu gällande snyltningsbestämmelsen omfattar även s.k. automat­missbruk. Mitt förslag till ändrad lydelse av bestämmelsen medför att en sådan gärning inte längre kommer att falla in under ifrågavarande straffstadgande. Jag kommer i följande avsnitt att ta upp frägan om en särskild straffbestämmelse för automatmissbruk.

Äv redogörelsen för gällande rätt framgår att straffbestämmelsen för snyltning f.n. även omfattar det fall dä "någon som har att betjäna allmänheten efter viss taxa tar betalt utöver taxan utan att påvisa avvikelsen". Såvitt brottmälsutredningen har funnit förekommer det nära nog aldrig att denna bestämmelse tillämpas och enligt utredningen synes den inte heller fylla något praktiskt behov. Den bör därför av­skaffas menar utredningen. Även jag är av den uppfattningen att det inte finns något skäl att bibehålla det straffstadgande som det nu är fråga om. Jag förordar därför att bestämmelsen avskaffas. I den mån överträdelse av angiven art förekommer då ett straffrättsUgt ingripande kan aktualiseras torde gärningen normalt kunna bedömas som bedrä­geri. Som utredningen påpekar torde det dock i åtskilliga fall vara möj­ligt och önskvärt att i stället för sådant ingripande sätta in åtgärder av discipUnär natur när ett anställningsförhållande föreligger.

Vad gäller snyltning på kollektiva samfärdsmedd avser chefen för kommunikationsdepartementet att senare ta upp till behandling frågan om möjligheterna att införa en enhetlig reglering av rätten att ta ut

 

Prop. 1975/76:148                                                  164

kontrollavgift. Som jag förut har antytt bör möjligheterna att ta ut kontrollavgift medföra att åtal för snyltning som regel inte kan anses påkallat från allmän synpunkt.

Straffskalan för snyltning bör också med den av mig förordade ut­formningen av bestämmelsen vara böter eller fängelse i högst sex må­nader. Frägan om att slopa påföljden fängelse för snyltning bör enligt min mening lämpligen övervägas i samband med en mera allmän över­syn av straffskalorna för förmögenhetsbrott. Om fängelse behälls i straffskalan för snyltning medför det att samma tvångsåtgärder som hittills kan användas. Eftersom plankning och snyltning på kollektiva samfärdsmedd enligt mitt förslag också i fortsättningen skall omfattas av snyltningsbestämmelsen behövs inte några särskilda regler om tvångs­åtgärder av den typ som utrednuigen har föreslagit. Det bör emellertid övervägas om inte ytterligare bestämmelser krävs när det gäller möj­ligheten att avvisa resenärer från kollektiva färdmedel i de fall.då dessa vägrar att betala föreskrivna avgifter. Denna fråga får dock prövas i samband med att frågan om möjUgheterna att införa en enhetlig regle­ring av rätten att ta ut kontrollavgift tas upp till behandling.

Den av mig förordade åtalsregeln för snyltningsfallen kommer att inverka även på polismyndighetens skyldighet att utreda sådana fall som regeln avser. Nägon sådan skyldighet torde inte föreligga om inte polisen, redan när gärningen anmäles eller eljest kommer till polisens kännedom, har anledning anta att åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt. Av vad jag förut har anfört framgår att polisen i aUmänhet inte har anledning att uppskjuta sitt ställningstagande i frågan till dess det blir klart om gärningsmannen betalar eller inte.

6.2.3 Automatmissbruk

Det har tidigare påvisats att s.k. automatbedrägeri ingår bland de brott som f.n. regleras i 9 kap. 2 § andra stycket BrB och som fått samlingsbeteckningen snyltningsbrott. Den av mig föreslagna reformen medför att en sädan gärning inte längre kommer att falla in under den nämnda straffbestämmelsen.

Det straffvärda i detta beteende torde emellertid inte kunna sättas ifråga. Brottmälsutredningen föreslär också att brottet förs in under ett nytt lagmm, 8 kap. 8 a § BrB. Enligt detta skall dömas för automat-missbruk om nägon olovligen begagnar automatapparat genom att an­vända falska eller främmande sedlar eller mynt, brickor eller polletter eller andra för apparaten inte avsedda föremål.

Utredningens förslag att reglera automatmissbmk i ett särskilt straff­stadgande har under remissbehandlingen i princip tillstyrkts eller läm­nats utan erinran av flertalet remissinstanser. Nägra remissinstanser har emellertid satt i fräga om förslaget bör genomföras i den form som det nu föreligger. Åtalsrättskommittén framhåller sålunda att det är

 

Prop. 1975/76:148                                                  165

vanskligt att överblicka vilka manipulationer med maskinella hjälp­medel, som bör anses straffvärda, och att frägan därför torde kräva en mer ingående utredning, som inte bara tar sikte pä automater. Kom­mittén anser sig dock kunna godta den föreslagna bestämmelsen som ett provisorium. Enligt RÄ bör frågan om "vilseledande" av datorer och andra apparater liksom annat missbmk ses i ett sammanhang och göras till föremål för en såvitt möjlig enhetlig reglering. RÄ förordar därför att nägon bestämmelse om den speciella form av automatmiss­bruk som utredningen föreslär inte införs.

För egen del vill jag till en början konstatera att det mot bakgrund av utvecklingen i fräga om sädant missbruk som det här närmast gäller framstår som oacceptabelt att inte lösa denna fråga i detta samman­hang. Det är visserligen riktigt att även andra maskinella hjälpmedel som datorer m. m. i allt större utsträckning kommer till användning inom olika verksamhetsområden bl. a. för kontroll, bokföring och över­föring av medel och att det därmed öppnats tekniska möjligheter för brottslig verksamhet av delvis ny art. Inte minst torde detta gälla den nya datatekniken. I många fall bör nu gällande straffbestämmelser kunna tillämpas på de förfaranden som det här kan vara fråga om. Det torde emellertid samtidigt stå klart att vi här likväl står inför en utveckling som kan behöva mötas genom nya eller ändrade straffbe­stämmelser. Enligt min mening bör det vara en uppgift för den kom­mande utredningen på förmögenhetsbrottens område att närmare upp­märksamma hithörande problem. Jag utesluter inte att det i sådant sammanhang kan finnas anledning att åter uppmärksamma frägan om de s.k. automatmissbruken. I avvaktan därpå förordar jag emellertid att en straffbestämmelse av i huvudsak det innehåll som utredningen föreslagit införs.

Brottmålsutredningens förslag att straffsatsen för automatmissbruk som inte är grovt skall vara böter har kritiserats av några remiss­instanser. Dessa har gjort gällande att fängelse bör ingå i straffskalan för normalfallen av automatmissbmk.

För egen del är jag beredd att instämma i den sålunda framförda kritiken. Straffskalan för de lindrigare fallen av förmögenhetsbrott, t.ex. snatteri (8 kap. 2 § BrB), bedrägligt beteende (9 kap. 2 § BrB) och undandräkt (10 kap. 2 § BrB) är f.n. böter eller fängelse i högst sex månader. Även om utredningen föreslagit en särskild straffskala för grova fall finns enligt min mening inte nägra bärande skäl för att nu göra någon skillnad mellan automatmissbruk och t.ex. snatteri i pä-följdshänseende. Frågan om att slopa påföljden fängelse för de lindrigare fallen av förmögenhetsbrott bör enligt min mening lämpligen övervägas i samband med en mera allmän översyn av straffskalorna för förmögen­hetsbrott.

Under   remissbehandlingen   har   några   remissinstanser   uttalat   sig

 

Prop. 1975/76:148                                                               166

i frågan om den föreslagna bestämmelsen om automatmissbruk rätts­ligen hör hemma i 8 kap, eller i 9 kap. BrB. Ätalsrällskommitlén finner den i betänkandet förordade lösningen, som innebär att den nya straffbestämmelsen införs i 8 kap, BrB. naturlig när det gäller varu­automater men däremot inte när det är fråga om automater med vars hjälp tjänster tillhandahålles, t, ex, parkeringsaulomater, Svea hovrätt anser att brottet lämpligen bör tas in i 9 kap, BrB,

För egen del finner jag i likhet med vad utredningen har hävdat att det inte bör möta nägot avgörande hinder mot en lösning som innebär att man i 8 kap, BrB tar in en bestämmelse som även omfattar sådana automatmissbruk som inte innebiir något egentligt tillgrepp,

6.3 Utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläggande m.m.

6.3.1 Allmänna riktlinjer för en reform

Frågan om formerna för beivrande av mindre brolt har sedan länge tilldragit sig stort intresse från statsmakternas sida. Med hänsyn till den starkt stegrade frekvensen av mål rörande sädana brott genomfördes under 1960-talet flera reformer i syfte att minska arbetsbelastningen på domstolarna. Avlastningen skedde bl.a. på det viset att strafföre­läggandeinstitutet fick ett betydligt större användningsområde än förut och genom att det nya institutet föreläggande av ordningsbot infördes. Ett riktmärke var härvid att man för handläggningsuppgifter av mer rutinbetonad karaktär inte skulle ta i anspråk mer kvalificerad personal än uppgiftens art krävde. Domstolsförfarandet borde i större utsträck­ning koncentreras till de mer invecklade och betydelsefulla målen. En grundläggande förutsättning för reformer i sådan riktning var givetvis att de kunde genomföras utan att den enskildes rättssäkerhet träddes för nära. 1 fräga om avvägningen mellan rationaliserings- och rättssäkerhetsproblem kan jag här hänvisa till de allmänna uttalanden i ämnet som gjordes av min företrädare i samband med 1966 och 1968 års reformer pä området (prop. 1966:100 s. 37 och 1968:82 s. 54) och som har redovisats i det föregående (se 4.1.2).

Erfarenheterna av de reformer som skedde på 1960-talet är goda. Ar 1974 uppgick antalet godkända strafförelägganden till i runt tal 200.000. Antalet godkända förelägganden av ordningsbot var ungefär detsamma. För parkeringsbot var motsvarande siffra drygt 600.000. Samma år dömdes inemot 59.000 personer till böter av domstol. De anförda siffrorna visar att den helt dominerande delen av lindrigare brott numera beivras genom summariskt förfarande hos polis och åklagare. De rationaliseringssynpunkter som uppbar 1960-talets reformer på området har sålunda i väsentlig utsträckning tillgodosetts.

Det förhållandet att de rättsvårdande organens resurser nu tas i anspråk pä ett mer rationellt sätt än tidigare bör naturligen inte hindra

 

Prop. 1975/76:148                                                  167

att man prövar möjligheterna alt la ytterligare steg i sädan riktning. Delta kan ske pä olika vägar. Ett sätt är att undersöka om man kan öka utrymmet ytterligare för användning av summariska handläggnings­former av typen strafföreläggande. Ett annat är att söka förenkla domstolarnas handläggning av mindre brottmål. 1 sammanhanget anmäler sig också frågan om övergången från slrafföreläggande lill handläggning vid domstol är utformad på lämpligaste sätt.

1968 års brollmålsutredning har i sitt slutbetänkande (SOU 1974:27) Mindre broll föreslagit vissa älgärder som innebär alt man tar ytterligare steg i riktning mot enklare och smidigare former för att beivra mindre brott. I betänkandet behandlas i huvudsak tre olika frågor. För del första föreslås viss utvidgning av tillämpningsområdet för slrafföreläggande. Det sker genom att lill detta område förs i princip alla brott för vilka straffmaximum är böter eller fängelse i högst sex månader och där brottet i del konkreta fallet inte förskyller högre straff än 60 dagsböter. F.n. kan brott med nämnda straff-maximum beivras genom strafföreläggande endast i vissa av regeringen särskilt angivna fall. Även enskilt anspråk skall enligt förslaget i motsats till nu kunna tas upp i samband med strafföreläggande. För det andra behandlar utredningen vissa frågor om kopplingen mellan slrafföreläggande, som har bestritls av den misstänkte, och domstols handläggning av åtalet i sådant fall. Åtal skall enligt förslaget i denna situation kunna väckas utan stämning genom att åklagaren direkt kallar den misstänkte att svara på åklagarens yrkande vid huvudförhandling inför den tingsrätt som är behörig att ta upp åtal för brottet. För det tredje föreslär utredningen att domstolens handläggning av mål rörande mindre brott, dvs. brott som ligger inom den nyss nämnda strafnatituden, skall förenklas i en del hänseenden. Ändringarna gär härvidlag bl.a. ut pä att sådana mål i större utsträckning än nu skall kunna avgöras utan att den tilltalade är personligen tillstädes vid huvudförhandlingen. Vidare föresläs att undantag görs i mål av detta slag från nuvarande förbud mot att åberopa skriftliga vittnesattester o.d. och från reglema om hur huvudförhandlingen skaU gå till.

Brottmålsutredningens förslag om vidgat utrymme för användning av strafföreläggande har över lag fått ett positivt mottagande vid remissbehandlingen, låt vara att remissinstanserna har gett uttryck ät olika åsikter i fräga om hur långt utvidgningen bör sträcka sig. I övriga delar har förslaget inte fält samma positiva gensvar. Beträffande den föreslagna kopplingen mellan bestridda strafförelägganden och domstolshandläggning har sålunda frän en del håll anförts såväl principiella som praktiska betänkligheter. De förordade avstegen såvitt avser mål om mindre brott frän vad som enligt RB i allmänhet gäller om handläggning av brottmål har för det mesta fått ett positivt gensvar. I åtskilliga remissvar har dock riktats kritik mot förslaget.

 

Prop. 1975/76:148                                                   168

Flera instanser har ställt frägan om inte vissa av ändringsförslagen bör tas upp i samband med en allmän översyn av RB.

När del gäller att ta slällning till brottmålsutredningens förslag finns först anledning erinra om att förhållandena idag i flera avseenden är annorlunda än när man på 1960-talel i ralionaliseringssyfte genomförde olika reformer i fråga om metoderna för beivrande av mindre brott. Jag syftar framför allt på möjligheterna att flytta över kvantitativt betydande kategorier av enklare brottmål från dom­stolarna till summarisk handläggning genom strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot. De rationaliseringsvinster som uppnåddes genom att flytta bort bl.a. erkända mål om trafikbrott och fylleri från underrätterna står idag inte längre till buds. Medan det pä 1960-talet rörde sig om överförande av 10.000-lals mål från domstolarna, är del idag fråga om betydligt mindre anlal mål. Kvanti­tativt stora grupper rör rattonykterhet (cirka 6.100/är), olovlig körning (cirka 5.300/är), smitning (cirka 1.300/år) och varusmuggling (bortåt 1.000/år). 1 övrigi torde mälfrekvenserna variera från 25 — 50 lill nägra hundratal mäl ärligen.

Det säger sig självt att man mot denna bakgrund inle kan i samma utsträckning som tidigare motivera fortsatta reformer på området under hänvisning främst till ralionaliseringsönskemäl. Utredningen har inte heller ställt upp som generellt villkor för utvidgning av strafföre­läggandets tillämpningsområde att de brott som omfattas av denna handläggningsform skall.ha viss frekvens. Man pekar pä alt det i fråga om vissa mindre vanliga brott kan finnas skäl att tillämpa slrafföre­läggande, därför att det är lämpligt med hänsyn till brottets art. Också den misstänktes intresse av att ett brott beivras i enkla former fram­hålls av utredningen.

Även jag anser att man bör anlägga en mera nyanserad syn pä frägan om fortsatt förenkling av formerna för beivrande av mindre brott. Detta är desto mera befogat siom utvecklingen gär i riktning mot avkriminalisering av vissa grupper av frekvenla lagöverträdelser som har lågt straffvärde. Som jag har nämnt tidigare har regeringen i prop. 1975/76:106 föreslagit alt de flesta former av parkeringsförseelser skall avkriminaliseras och den nuvarande parkeringsboten ersättas med en avgift, som fordonsägaren är betalningsansvarig för. Vidare har i prop. 1975/76:113 förordats att fylleri inte längre skall vara belagt med straff Och tidigare i nu förevarande proposition har lagts fram förslag om ytterligare åtgärder i samma riktning beträffande snyltningsbrott.

När man bedömer möjligheterna att ytterligare förenkla handlägg­ningsmetoderna beträffande mindre brolt träder därför också andra synpunkter än ralionaliseringsönskemäl i förgrunden. Liksom utred­ningen tillmäter jag sålunda intresset av alt i det enskilda fallet nå fram till   sä  enkla  och  smidiga  handläggningsformer  som   möjligt   stor

 

Prop. 1975/76:148                                                  169

betydelse. Det är också angeläget alt samhällets reaktion på brott följer så snabbt som möjligt. Dessa synpunkter har aktualitet inte bara i fråga om frekvenla brolt utan också beträffande brolt i övrigt. Valet av form för samhällsreaktionen vid mindre brott bör även anpassas så alt den misstänkte inle utsätts för ett lidande som inte står i rimlig proportion till vad saken gäller.

Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande har rått allmän enighet om att man bör la till vara alla möjligheter att förenkla formerna för beivrande av lindrigare brott. Också jag anser att man nu bör gå vidare på denna väg. Den största praktiska betydelsen har otvivelaktigt förslagen om vidgat utrymme för strafföreläggande och om koppling mellan bestridda strafförelägganden och domstols hand­läggning av efterföljande åtal. Innan jag går närmare in pä dessa förslag (se avsnitt 6.3.2 och 6.3.3), skall jag uppehålla mig vid frågan om enskilt anspråk i samband med strafföreläggande.

Utredningens förslag om att enskilt anspråk skall kunna tas upp i samband med slrafföreläggande har inte förenats med några övervä­ganden om i vilken utsträckning en sädan ordning skulle komma att tillämpas i praktiken (jfr SOU 1974:27 s. 54). För att belysa förslagets konsekvenser har inom justitiedepartementet gjorts en undersökning vid sex tingsrätter, däribland Stockholms tingsrätt, av förekomsten av enskilt anspråk i samband med åtal. Av undersökningen framgår att antalet enskilda anspråk som skulle kunna handläggas genom före­läggande i summarisk ordning inte kan beräknas uppgä till mer än cirka 1.500 fall om året i hela landet. Vissa osäkra faktorer vid beräk­ningen gör att antalet möjligen bör minskas med 500. C)e brott som det enskilda anspråket har hänfört sig till har utgjorts främst av skade­görelse, bedrägligt beteende och misshandel (ungefär 3/4 av de under­sökta fallen).

Vad som har kommit fram vid undersökningen tyder enligt min mening pä alt nägra egentliga rationaliseringsvinster inte står all vinna genom att öppna möjlighet att ta upp enskilt anspråk i samband med strafföreläggande. För den skadelidande torde inle heller nägra mera avsevärda fördelar kunna uppnås med den föreslagna ordningen. Som jag senare kommer att beröra är det min avsikt att inom kort påbörja en översyn av rättegängsförfarandet som syftar till all bl.a. för brott­målens del göra förfarandet enklare än nu inle minst i mäl om mindre brott. Härtill kommer att en ändring av ADB-systemet för strafföre­läggande i det nu aktuella hänseendet skulle vara förenad med inte obetydliga kostnader för staten. Med hänsyn främst till vad jag nu har anfört anser jag inte att utredningens förslag pä denna punkt bör genomföras.

Utredningen har ocksä föreslagit att domstols handläggning av mål rörande mindre brott skall förenklas i en del hänseenden. Förslaget

 

Prop. 1975/76:148                                                   170

gäller mäl om brott som hör under allmänt åtal och för vilket inte stadgas svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader. Det förutsätts också att brottet inte heller förskyller annan påföljd än böter. Beträffande mäl av sådant slag föreslär utredningen vissa ändringar i fräga om handläggningen. En första typ av ändringar rör den förberedande behandlingen av målen, t.ex. frågan om den till­talades skyldighet att inställa sig personligen vid huvudförhandlingen. En andra typ av ändring gäller undantag från förbudet alt åberopa skriftliga vittnesattester o.d. Slutligen upptas vissa förslag om avsteg frän den normala ordningen för huvudförhandling i brottmål. 1 lagtek­niskt hänseende har utredningen begränsat samtliga ändringar till den kategori av mindre mål som har nämnts nyss. Begränsningen innefattar såvitt avser möjligheterna att göra avsteg från ordningen för huvudför­handling ocksä de ytterligare kraven att part inte motsätter sig det och att rätten finner avstegen lämpliga med hänsyn lill målels beskaffen­het. Ett ytterligare villkor är i detta fall att värdet av enskilt anspråk, varom talan eventuellt förs i målet, inle överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:531) om allmän försäkring.

Det torde inte råda delade meningar om det önskvärda i att handläggningen av mål rörande lindrigare brott sker i former som är anpassade till vad målel kräver. Utredningen har med sill förslag fäst uppmärksamheten på all RB i sin nuvarande utformning inte helt tillgodoser detta önskemål. Flera av de frågor som utredningen tar upp är emellertid av sådan allmän natur, att de inte lämpligen bör lösas beträffande enbart mål om brott hörande till den kategori som utred­ningen har skilt av för detta ändamål. Jag tänker särskilt pä frågorna om tilltalads personliga inställelse vid huvudförhandling och undanlag frän förbudet att åberopa skriftliga vittnesattester o.d. Förslagen om uppmjukningar i dessa delar av RB:s regler avser grundläggande element i rätlegängsordningen. Frågorna rör inte bara brottmål i allmänhet utan även tvistemål. Detsamma kan i viss män sägas gälla ocksä förslaget om avsteg från ordningen för huvudförhandling i mindre brottmål.

Enligl min mening bör de nu berörda frågorna lämpligen tas upp lill behandling i ett vidare sammanhang. Som jag har nämnt redan har åtskilliga remissinstanser menat att frågorna bör lösas vid en översyn av RB. Tanken på en översyn av rättegängsförfarandet har aktuali­serats redan vid tillkomsten av lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden (prop. 1973:87 s. 135). Inom justitiedepartementet har sedan en tid tillbaka pågått en undersökning om behovet och inrikt­ningen av en sädan översyn. Med hänsyn till alt vär nuvarande rättegångsordning är av förhållandevis sent datum och redan har reviderats i viktiga hänseenden finns det anledning alt noga pröva vad en  översyn  bör syfta  till.  Jag  räknar  med  att  en  departements-

 

Prop. 1975/76:148                                                   171

promemoria i ämnet skall kunna färdigställas inom kort. 1 prome­morian kommer alt las upp olika frågor om hur rättegängsförfarandet skall i ökad utsträckning kunna göras mer flexibelt än Ln. Avsikten är att promemorian skall bilda underlag för en bred diskussion om behovet och inriktningen av en översyn av rättegängsförfarandet. Först när meningsyttringar har inhämtats från olika berörda intressenter bör slutlig ställning tas till hur pass omfattande en revision av RB bör bli och i vilken form den bör ske.

Några av de ändringar som utredningen har föreslagit i nu berörda del har inte del omedelbara samband med frågan om en RB-översyn att de bör anstå i avvaktan på ett ställningstagande härvidlag. Jag syftar på vissa av förslagen om den förberedande handläggningen av brottmål. Enligt min mening bör dessa förslag tas upp till behandling redan nu (se avsnitt 6.3.4).

6.3.2 Vidgat utrymme för strafföreläggande

Enligt nu gällande bestämmelser får strafföreläggande användas dels beträffande brott för vilka inte är föreskrivet svårare påföljd än böter, dock inte normerade böter, dels beträffande vissa i I § sirafföre­läggandekungörelsen särskilt uppräknade brott, för vilka är föreskrivet dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Som allmän begränsning för slrafföreläggande gäller vidare att brottet i del enskilda fallet inte fär förskylla allvarligare påföljd än högsl 50 dagsböter eller, om det är fråga om flera brott, högsl 60 dagsböter som gemensam påföljd. I slrafföreläggande fär - utöver bötesstraff - endast las upp särskild rättsverkan av brottet.

Brottmålsutredningens förslag om utvidgning av strafföreläggandets tillämpningsområde innebär att strafföreläggande får användas generellt vid brott för vilket är stadgat böter eller fängelse i högsl sex månader. Som allmänna begränsningar föreslås att den för brottet gällande gärningsbeskrivningen rymmer brott av mindre allvarlig art och att straffskalan för brottet har bestämts till en nivå, som ger anvisning härom, saml brottet ensamt eller jämte annal sädant brott i del särskilda fallet förskyller högsl 60 dagsböter. Dessutom mäste brottet till sin natur vara sådant att summarisk handläggning utan domslolsmedverkan bör komma i fräga. Utredningen förutsätter att RÅ drar upp vissa allmänna riktiinjer för att praxis skall bli enhetlig. Enligt utredningen finns det även starka skäl som talar för att nuvarande straffskalor i BrB och framför alll i specialslraffrätten ses över. Genom att justera straffsatserna för de mindre brotten skulle dessa brolt automatiskt falla under strafföreläggandets tillämpnings­område.

Tre av utredningens experter har i särskilda yttranden uttalat uppfattningen alt strafföreläggande bör kunna användas vid alla brott

 

Prop. 1975/76:148                                                   172

med böter i straffskalan - alltså även brott där straffskalan upptar mera än sex månaders fängelse - och att del bötesbelopp som högst skall kunna föreläggas den misstänkte bör höjas till 80 dagsböter.

Remissinstanserna är över lag positiva lill förslaget att utvidga tillämpningsområdet för slrafföreläggande. Bland instanserna kan urskiljas tre grupper alll efter inställningen till hur stor utvidgning som bör ske. Till utredningens förslag ansluter sig bl.a. en hovrätt, de tre största tingsrätterna, rikspolisstyrelsen och statskontoret. Experternas alternativ får instämmanden från åklagarhåll (bl.a. RA) samt åtalsrätts­kommittén och brottsförebyggande rådet. Några remissinsianser -däribland JK, två hovrätter och domareförbundet - ifrågasätter om man inte kan nöja sig med att utöka katalogen i strafföreläggande­kungörelsen med ett antal frekvenla brott. De flesta remissinstanserna biträder utredningens förslag om 60 dagsböter som övre gräns för hur många dagsböter som får föreläggas i del särskilda fallet.

Som jag har framhållit i det föregående har jag den uppfattningen att man nu bör kunna ta ett ytterligare steg på den väg som man slog in pä under 1960-talet. Erfarenheterna av 1968 års reform beiräffande utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläggande har varit goda. De typer av erkända brott som då tilldrog sig särskild uppmärk­samhet (snatteri, egenmäktigt förfarande, snyltningsbrott, våldsamt motstånd, förseelse mot 80 eller 81 § rusdrycksförsäljningsförord-ningen, när fräga inte är om grovt brott, saml olovlig jakt och olaga jakt, när fräga inte är om grovt brolt) har i stor utsträckning förts över från domstolshandläggning till strafföreläggande (se avsnitt 4.1.3). TiUämpningsområdet för strafföreläggande bör mot denna bakgmnd kunna vidgas ytterligare något.

Innan jag går in pä förutsällningarna för en vidgad tillämpning vill jag lill en början understryka att strafföreläggande endast utgör ett komplement lill den ordinära domstolshandläggningen. Den misslänkle är alllid oförhindrad att få sin sak prövad av domstol. Åklagaren bör i del särskilda fallet avstå frän att använda slrafföre­läggande, om lagföring vid domstol är önskvärd eller lämpligare. Någon ändring av strafföreläggandets karaktär är inte avsedd. För att ett brolt skall kunna handläggas i summarisk ordning måste krävas att ansvarsfrågan är helt klarlagd.

En utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläggande bör liksom hittills genomföras med försiktighet. Jag är därför inte beredd att föreslå att strafföreläggande får användas vid alla brott där böter ingår i straffskalan. En sådan generell utvidgning skulle leda lill att det blev mycket svårt att avgöra vid vilka brott som man i praktiken bör använda strafföreläggande. Med den av utredningen valda linjen skapas en godtagbar avgränsning mellan brott, som typiskt sett rymmer gärningar av mindre allvarlig art, och brott av annat slag. Liksom

 

Prop. 1975/76:148                                                   173

utredningen anser jag inte heller att man bör kräva att de brott som beivras genom strafföreläggande måste ha en viss frekvens. Jag hänvisar tiU vad jag härvidlag har anfört tidigare. På grund av det anförda ansluter jag mig till utredningens förslag att utvidga tillämpningsområdet till att generellt avse brott för vilket är föreskrivet dagsböter eller fängelse i högsl sex månader. Självfallet kan därvid bara komma i fråga att förelägga böter som påföljd för brottet i det särskilda fallet.

För att markera alt systemet med slrafföreläggande skall vara förbe­hållet mindre allvarliga överträdelser förordar jag att det antal dagsböter som fär åläggas genom slrafföreläggande bestäms lill högst 60 dagsböter, oavsett om föreläggandel avser ett eller flera brott. Delta innebär en höjning av den nuvarande gränsen frän 50 till 60 dagsböter vid ensamt brott. Att höja gränsen ytterligare, som har föreslagits frän en del håll, finner jag inle motiverat.

Den nu förordade utvidgningen av tillämpningsområdet för strafföreläggande är inte helt komplikationsfri. Som utredningen har framhållit framstår visserligen slrafföreläggandet som en lämplig handläggningsform för flertalet brott med böter eller fängelse i högst sex månader i straffskalan. Vissa brottstyper är emellertid av olika skäl mindre väl ägnade för summarisk handläggning. För vissa bötesbrott är detta situationen redan i dag. Sålunda används inte slrafföreläggande för beivrande av t.ex. ringa utpressnings- eller svindleribrolt. Även jag utgär frän att åklagarna liksom hittills kommer att använda strafföre­läggandeinstitulet med tillbörlig försiktighet. Jag är dock medveten om att det kan uppstå gränsdragningsproblem i en del fall. Den av utredningen gjorda genomgängen av de särskilda brotten ger belägg härför. Jag kan i huvudsak ansluta mig till de synpunkter utredningen har anfört härvidlag. Jag vill tillägga följande.

Till de brottstyper som kommer alt omfattas av strafföreläggandets tillämpningsområde hör bl.a. rattonykterhet. Något hinder häremot anser jag inte föreligga med hänsyn till bl.a. 1974 års reform beträffande lillbakaräkningsförfarandet vid sädant brott (se prop. 1974:154). 1 likhet med vissa remissinstanser vill jag betona all brollet i de flesta fall dock måste anses alltför allvarligt för att strafföreläggande bör användas. Endast lindrigare fall av rattonykterhet bör kunna beivras genom slrafföreläggande . Del kan t.ex. vara fräga om moped­fylleri pä tid och plats där annan trafik inte förekommer eller bilkörning som begränsas lill flyttning in i garage eller endast en kort sträcka pä gata eller väg. 1 sådana och liknande fall och då alkohol­halten i blodet ligger omedelbart över straffbarhetsgränsen bör förutsättningar finnas för att tillämpa strafföreläggande vid rattonyk­terhet.

En särskild fräga som uppkommer vid lagföring av trafiknykterheis-

 

Prop. 1975/76:148                                                   174

brott utgör skyldigheten all betala tillbaka kostnad för tagande av blodprov och undersökning av sädant blodprov. Enligt lagen (1946:864) om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål skall beträffande återbeialningsskyldigheten det som är före­skrivet i 31 kap. RB om kostnad, som enligl rättens beslut har utgått av allmänna medel, äga motsvarande tillämpning. Delta innebär att misstänkt som fälls till ansvar i regel blir ersällningsskyldig även för blodundersökningskostnaden. Bestämmelsen utgör sålunda undantag från huvudregeln all kostnad i samband med förundersökningen skall stanna pä statsverket (prop. 1946:329). 1946 ärs lag bör gälla ocksä om ansvarsfrågan tas upp av åklagare genom strafföreläggande. Ett lillägg lill 1946 ärs lag synes behövligt för att klargöra detta.

När det gäller att beivra trafikbrott genom strafföreläggande måste beaktas alt fråga om återkallelse av körkort kan aktualiseras i sädana fall. Det gäller i och för sig redan Ln. med hänsyn till all vårdslöshet i trafik faller under strafföreliiggandets tillämpningsområde. Den bedömning som här ankommer pä åklagaren har visst samband med vad som har föreslagits av trankmålskommittén i dess betänkande (SOU 1972:70—72) Rätten till ratten. Enligl vad jag har inhämtat avser chefen för kommunikationsdepartementet att lägga fram en propo­sition där bl.a. handläggningen av frågor om körkortsingripanden behandlas. Det är därför inte möjligt att nu ta slällning lill denna fråga.

Utredningens förslag om vidgad tillämpning av slrafföreläggande aktualiserar också frägan om inte möjlighet bör öppnas att använda denna handläggningsform beiräffande vissa brott med högre straff­latitud än dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Vad utred­ningen med tanke härpå har föreslagit i fråga om översyn av gällande straffskalor i BrB och specialslrarfrätten kan jag dock inte ansluta mig till. Härvidlag har jag samma inställning som uttalades i prop. 1968:82 (s. 58). Att endast eller huvudsakligen av processuella förenklings-synpunkter ompröva straffskalorna inger starka betänkligheter. Utformningen av straffskalorna påverkas nämligen av en rad olika faktorer, såsom kriminalpolitiska överväganden, preskriptionstidens längd, påföljdsbeslämning och möjligheten att använda processuella tvångsmedel. Som jag har berört i avsnitt 6.2 avser jag däremoi av andra skäl att låta se över lagstiftningen om förmögenhetsbrolt. Till de problem som därvid skall övervägas hör bl.a. frågan om kriminali­seringen kan inskränkas beträffande en del gärningar som generellt sett tillmäts ett lågt slraffvärde liksom straffskalorna.

Den väg man i stället kan beträda är att i likhet med vad som skedde vid 1968 års reform införa en möjlighet för regeringen att beträffande vissa brott med högre slrafflalitud förordna att brottet får beivras genom slrafföreläggande. Jag förordar att man öppnar en möjlighet all använda  strafföreläggande  även  beträffande  brott  med  böter eller

 

Prop. 1975/76:148                                                  175

fängelse i högst tvä år i straffskalan. Undantagsvis kan nämligen även i fråga om brott med sädan slrafflalitud förekomma vissa typer av mindre lagöverträdelser, där domstolsprövning inte är nödvändig.

Vid urvalet av de brottstyper som i första hand bör komma i fräga för en sädan vidare tillämpning av strafföreläggande som jag har berört nu mäste särskilt beaktas alt brottet är av sädan art alt det är lämpligt för summarisk handläggning. Exempel pä brott som torde kunna bli föremål för strafföreläggande är smitning frän olycksplats och varusmuggling. Det bör ankomma på RÅ att ytterligare undersöka frägan innan ställning tas till behovet av utvidgning. Detta bör dock ske först sedan man har vunnit erfarenheter av reformen i övrigt.

Det bör liksom nu ankomma pä överordnade åklagare att verka för en riktig och enhetlig tillämpning av slrafföreläggandeinstitutet. RÅ bör ägna särskild uppmärksamhet ät tillämpningen och lämna de närmare anvisningar som behövs för att uppnå en ensartad användning av denna handläggningsform. Beslämmelser om vilka åklagare som skall ha behörighet att ulfärda strafföreläggande för brott meddelas av regeringen, se 40 § åklagarinstruktionen (1974:910).

Mot bakgrund av att lagföringen av den mindre brottsligheten i ökad ulsträckning förs över från domslolshandläggning till handläggning av åklagare har utredningen - utan all lägga fram nägot definitivt förslag - diskuterat olika modeller för lekmannamedverkan inom åklagar­väsendet. I likhet med flertalet remissinstanser anser jag dock varken erfarenhelerna frän den hittillsvarande tillämpningen av strafföre­läggandeinstitulet eller den av mig föreslagna utvidgningen av tillämp­ningsområdet påkalla att man nu tar upp denna fråga.

Genom att allt fler brottmål handläggs i summarisk form är det av slor betydelse alt frågan om information till misstänkta och andra ägnas särskild uppmärksamhet. Samtliga remissinstanser är eniga om värdet av förbättrad information om innebörden av formerna för lagföring av brott. Man har dock samtidigt framhållit svårigheterna att tillgodose informationsbehovet pä ett ändamålsenligt sätt.

Det är en viktig uppgift för samhället att informera allmänheten om rättsväsendets olika funktioner. Sådan information får i första hand lämnas av de närmast berörda myndigheterna. Som utredningen har framhållit bör den misstänkte informeras om de verkningar ett god­kännande av strafföreläggande kan få. Även innebörden av och formerna för domstolshandläggning bör i görligaste män klargöras för den tilltalade.

6.3.3 Koppling mellan strafföreläggande - handläggning vid domstol

Enligt nuvarande strafföreläggandemtiner sänds strafföreläggande till den misstänkte med uppmaning till honom att, om han godkänner föreläggandet, tillställa rikspolisstyrelsen detta. Om den misstänkte inte

 

Prop. 1975/76:148                                                  176

godkänner föreläggandel, bör han också meddela del till rikspolis­styrelsen. Strafförelägganden som inte godkänns skickas tillbaka av rikspolisstyrelsen till åklagaren. Denne prövar därefter förutsätt­ningarna för all väcka åtal. 1 regel medför slrafföreläggande som lämnas ulan godkännande att åklagaren väcker åtal genom att ansöka om stämning hos tingsrätten. Det ankommer därefter på tingsrätten alt ulfärda stämning. Under vissa förutsättningar fär åklagaren själv ulfärda stämning.

Den av utredningen föreslagna kopplingen mellan bestridda strafförelägganden och domstolshandläggning bygger på att åtal skall kunna väckas utan stämning. Utredningen skiljer mellan två olika handläggningsruliner. Den ena är att den misstänkte självmant (alltså utan delgivningsförfarande) inom föreskriven tid sänder in sill bestri­dande till rikspolisstyrelsen. 1 så fall utfärdas kallelse till huvudför­handling av åklagaren med angivande av eventuell bevisning i kallelsen. Åklagaren kallar också själv vittnen och målsägande, men vill den misstänkte åberopa bevisning sker kallelse genom domstolens försorg. Del andra fallet är all spontant bestridande inle föreligger, utan slrafföreläggandet (eller påminnelsen härom) delges genom stämningsman. 1 sådani fall utfärdas jämte strafföreläggandel kallelse till huvudförhandling. Vid delgivningen ställs den misstänkte inför valet att godkänna strafföreläggandel eller alt erhålla kallelse till huvudförhandling. I fråga om handläggningen av de fall då den miss­tänkte efter delgivning förklarar sig inte kunna godkänna föreläg­gandet, föreslår utredningen en särskild lag. Om däremot delgivning av strafföreläggandel inte kan ske blir den särskilda lagen inte tillämplig. Utredningen anser att den föreslagna ordningen först bör prövas på försök i vissa städer. 1 båda de angivna typfallen skall enligl förslaget åtal anses väckt den dag dä den misstänkte delges kallelse att "svara på strafföreläggandel" vid domstol.

Förslaget skall ses mot följande bakgrund. Av ca 225.000 ärligen utfärdade strafförelägganden återsänder rikspolisstyrelsen 45.000 till åklagare, varav 16.000 bestridda och 29.000 icke delgivna. De återsända föreläggandena består till 14 procent av parkeringsförseelser och till inte mindre än 42 procent av fylleriförseelser. Det beräknas att av de 29.000 som inte blir delgivna avser 16.000 sådana ärenden som över huvud taget inte hinner bli delgivna inom den fastställda tiden. Avsikten med den av utredningen föreslagna kopplingen slrafföre­läggande- domstolshandläggning är att begränsa antalet delgivnings­tillfällen tiU ett enda.

Utredningens förslag har fält ett blandat mottagande vid remissbe­handlingen. De flesta instanserna anser att förslaget om koppling mellan strafföreläggande och domstolshandläggning innebär så påtagliga fördelar frän arbelsekonomisk synpunkt att den föreslagna

 

Prop. 1975/76:148                                                  177

försöksverksamheten tillstyrks. Flera instanser ifrågasätter emellertid om sä mycket står att vinna med det föreslagna systemet. Några är starkt kritiska mot förslaget såvitt gäller det fallet alt bestridande sker vid delgivning av strafföreläggande.

För egen del kan jag i princip ansluta mig till tanken att stämning inte skall behöva utfärdas om strafföreläggande har lämnats utan godkännande. Däremot kan jag i likhet med flera remissinstanser inte godta den föreslagna kopplingen mellan slrafföreläggande och domstolshandläggning i de fall dä bestridande sker vid särskild delgivningsförrättning. Visserligen kan den misstänkte redan med nuvarande rutiner avfordras ett omedelbart ställningstagande i delgivningsfallen. Lägel blir emellertid väsentligt annorlunda, om ett bestridande automatiskt leder till kallelse till huvudförhandling. Den misstänkte ställs dä inför ett omedelbart val, som ofta måste ställa sig ganska svårt för honom med tanke på dé följder hans val får. Självfallet mäste också åklagaren beredas tillfälle att ta ställning till ett bestridande före åtals väckande. Med utredningens förslag riskerar man att åtal mäste läggas ned, sedan åklagaren har tagit del av den misstänktes invändningar. En sädan ordning kan givetvis inte godtas.

1 likhet med hovrätten över Skåne och Blekinge förordar jag i stället en modifierad form av koppling mellan strafföreläggande och domstolshandläggning. Har den misstänkte utan särskilt delgivnings­förfarande förklarat att han inte godkänner föreläggandel eller efter delgivning lämnat föreläggandel utan godkännande, bör åklagaren kunna väcka talan utan stämningsansökan. Målet anhängiggörs hos domstolen genom att åklagaren gör en särskild framställning härom. Det får därefter ankomma pä domstolen att utfärda kallelse i vanlig ordning. Ett sådant modifierat kopplingssystem kräver inte några större ingrepp i RB. Det bör också kunna genomföras utan några större förberedelser men ändå medföra avsevärda tidsvinster för åklagare och domstolar. Närmare föreskrifter om kopplingsförfarandel kan utfärdas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer (se 48 kap. 1 § andra styckei).

Vad jag har anfört nu innebär inte nägon ändring av åklagarens möjligheter att själv utfärda stämning och kallelse i de fall delta är möjligt enligt 45 kap. 1 § RB. Jag förutsätter alt denna möjlighet liksom hittills utnyttjas när domstolarna och åklagarna finner det vara förenat med praktiska fördelar.

Med den av mig föreslagna kopplingen mellan strafföreläggande och domstolshandläggning kommer frågan om när åtal skall anses väckt i ett nytt läge. Jag förordar att tiden för åtals väckande bestäms till den tidpunkt då åklagarens framställning kom in till rätten.

12   Riksdagen 1975176. I saml. Nr 148

 

Prop. 1975/76:148                                                  178

6.3.4 Förenklad domstolshandläggning

Som jag har anfört i avsnitt 6.3.1 berör utredningens förslag om förenklad domstolshandläggning i mindre brottmål vissa frågor av allmän natur som lämpligen bör prövas vid en översyn av rättegångs­förfarandet i aUmänhet. 1 det följande inskränker jag mig till att behandla ett par spörsmål som lämpligen bör lösas redan nu.

Kallelse och bevisföreläggande

Enligt 45 kap. 15 § andra stycket RB skall den tilltalade kallas till huvudförhandlingen antingen i stämningen eller genom särskild kallelse. Vidare gäller enligt 10 § första stycket samma kapitel att stäm­ningen skall innehålla föreläggande för den tilltalade att uppge de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med varje särskild bevis (bevisföreläggande). Bevisföreläggande behöver dock inte utfärdas, om det framgår alt den tilltalade inte har någon bevisning alt åberopa, t.ex. därför att gärningen är erkänd. Om bevisföreläggande anses nödvändigt, utfärdas enligt utbredd praxis inte kallelse till huvudförhandling direkt i stämningen utan genom särskild kallelse. Liknande beslämmelser gäller för det fallet alt åklagaren själv äger utfärda stämning (45 kap. 16 §).

Utredningen föreslär att domstolen (eller åklagaren) rutinmässigt i mäl om brott, för vilket inte fö:reskrivs svårare påföljd än böter eller fängelse i högst sex månader och som i det enskilda fallet förskyller böter, får ta upp bevisföreläggande i stämning med omedelbar kallelse till huvudförhandling. Den tilltalade skall i sådant fall avge bevis­uppgift viss tid före den i stämningen angivna huvudförhand­lingsdagen. Förslaget har fått övervägande positivt gensvar vid remiss­behandlingen.

Även jag anser att möjligheterna att redan i samband med stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling bör vidgas. Som jag har framhållit tidigare är jag däremot inte beredd att föreslå att särskilda handläggningsregler för mindre brottmål förs in i RB. I den mån RB:s regler är i behov av komplettering bör det om möjligt ske med generell räckvidd. Det har också vid remissbehandlingen uttalats behov av att kunna i ett sammanhang stämma, bevisförelägga och kalla den tilltalade i alla brottmål.,

För att tillgodose kravet på att handläggningen sker i former som kan anpassas till vad som krävs i varje särskilt mål, anser jag därför att domstolarna bör vara oförhind:rade att utfärda stämning, bevisföre­läggande och kallelse till huvudförhandling samtidigt. En sådan ordning tar sikte främst på mål som bör handläggas skyndsamt, t.ex. mäl mot den som inte har fyllt tjugoett år eller mot den som är häktad. Givetvis bör bevisföreläggande och kallelse kunna utfärdas samtidigt även i andra mål. Det är dock olämpligt att använda detta förfarande

 

Prop. 1975/76:148                                                   179

rutinmässigt. Med en alltför generös tillämpning riskerar man alt behöva ställa in huvudförhandlingen, om t.ex. ett vittne inte hinner kallas i tid. Möjligheten att kalla direkt i stämningen och samtidigt utfärda bevisföreläggande förutsätter en noggrann prövning i varje •Särskilt faU för att inte syftet med ändringen skall motverkas.

Äv nu anförda skäl förordar jag all bestämmelsema om bevisföre­läggande ges en sädan utformning all det klart framgår all del inte föreligger något hinder mot att utfärda stämning med bevisföre­läggande och kallelse samtidigt.

Personlig inställelse

Den tilltalades personliga närvaro vid huvudförhandling i underrätt i brottmål utgör en grundläggande princip i RB. 1 mål där anledning saknas att döma till annan påföljd än böter föreligger personlig inställelseskyldighet, om hans närvaro inte kan antas sakna betydelse för utredningen (21 kap. 2 §). Är den misstänkte skyldig att komma personligen, skall rätten meddela förordnande därom. När den miss­tänkte inte är skyldig att komma personligen, fär hans talan föras genom ombud. Kallelse till huvudförhandling skall alltid meddelas den tilltalade vid vite. Det gäller således även om han inle är skyldig att komma personligen (45 kap. 15 § andra stycket).

Enligt utredningen bör tilltalad i ökad omfattning kunna kallas till huvudförhandling i mindre brottmål utan krav på personlig inställelse. Vitesföreläggande bör meddelas bara när personlig inställelse skall ske. Dessutom förordar utredningen att i RB införs regler om all domstolen i mindre brottmål fär bereda den tilltalade möjlighet att skriftligen erkänna brottet i stället för att inställa sig vid huvudför­handlingen. Remissinstanserna har mottagit förslagen positivt.

Ocksä jag anser att den nuvarande ordningen i vissa hänseenden är otillfredsställande. Liksom utredningen anser jag systemet med obliga­toriskt vitesföreläggande, även när den tilltalade inte behöver komma personligen till huvudförhandlingen, vara behäftat med nackdelar. Nuvarande regel medför bl.a. en olycklig kollision med möjligheten att enligt 46 kap. 15 § andra stycket avgöra bötesmål i den tilltalades utevaro. Jag förordar därför att vitesföreläggande skall meddelas bara när den tilltalade skall infinna sig personligen. Genom denna inskränk­ning av vitesföreläggandets användning undanröjs den motsättning som ligger i att å ena sidan kräva att den tilltalade inställer sig vid vite och å andra sidan förklara för den tilltalade att han inte behöver inställa sig om saken ändå kan nöjaktigt utredas.

Att såsom utredningen har föreslagit nu kodifiera den hos somliga domstolar tillämpade ordningen att domstolen tillställer en tilltalad erkännandeformulär för att göra det möjligt för honom att utebli från huvudförhandUngen finner jag däremot mindre lämpligt. Med den av

 

Prop. 1975/76:148                                                                 180

mig nyss förordade ändringen beträffande tillämpningen av vitesföre­läggande minskar ocksä behovet av ett system med erkännande­formulär. Samma effekt inträder i än högre grad till följd av den fort­gående minskningen av erkända bötesmål hos domstolarna. Jag är därför inle beredd all tillstyrka utredningens förslag om att införa ett system med erkännandeformulär.

6.4 Ikraftträdande

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1977.

7   Upprättade lagförslag

1    enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2.   lag om ändring i rättegångsbalken,

3.   lag om ändring i lagen (1946: 864) om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål.

8   Specialmotivering

8.1 Förslaget till ändring i brottsbalken 8 kap.

8 a §. Paragrafen har i huvudsak sin motsvarighet i den av utred­ningen föreslagna 8 a §. Med automatapparat förstås alla former av automater, såväl sådana som förmedlar varor eller andra föremål som sådana som förmedlar tjänster. Automaterna kan vara konstmerade för sedlar, mynt, polletter o. d.

Med begagnande förstås att apparatens mekanism sätts i funktion varigenom dess innehåll eller tjänster tas i anspråk. Om apparatens inne­håll tas i anspråk på annat sätt, t.ex. genom att apparaten bryts eller dyrkas upp och plundras föreligger inte automatmissbruk utan ett stöld­brott. Om otillåtna manipulationer med en apparat i syfte att få den i funktion leder till att mekanismen skadas torde gärningen i denna del kunna bedömas som skadegörelse eller åverkan. Påföljden för automatmissbruk är böter eller fängelse i högst sex månader och om brottet är grovt fängelse i högst två år. Försök eller förberedelse är endast straffbart vid grovt automatmissbruk (12 §),

9         kap.

2     § andra stycket. Bestämmelsen överensstämmer till viss del med
det av utredningen i andra hand framlagda förslaget lill ny straffbe­
stämmelse i 9 kap. BrB. Ändringen innebär att den nu gällande snylt­
ningsbestämmelsen begränsas i olika hänseenden. Den nya slraffbestäm-

 

Prop. 1975/76:148                                                                181

melsen omfattar sålunda endast dem som skaffar sig mm på hotell eller på pensionat, förtäring på restaurang, kafé eller annat sådant närings­ställe, transport med taxi, jämväg, buss eller annat allmänt samfärdsmedd eller tillträde till föreställning, som tillhandahålles under fömtsättning av kontant betalning, och inte gör rätt för sig. Brottet betecknas som bedräg­ligt beteende och påföljden är böter eller fängelse i högst sex månader.

För straffbarhet saknar det betydelse om vilseledande föreligger eller inte. Om ett vilseledande föreligger skall gärningen emellertid betecknas som bedrägeri om det inte avser ringa värde. Enbart den omständig­heten att ett snyltningsfall avser mera betydande värde medför således inte som fallet är enligt gällande rätt att gärningen utan vidare skall bedömas som bedrägeri,

12 § andra stycket. Denna bestämmelse saknar motsvarighet i utred­ningens förslag. Den nya regeln innebär att sådant bedrägligt beteende som avses i 9 kap, 2 § andra stycket BrB dvs, s, k, snyltningsbrott inte få åtalas av åklagare, om inte åtal av särskilda skäl finnes påkallat från allmän synpunkt. Avsikten med den nya bestämmelsen är att åtal för sådana brott som det här är fråga om bör ske endast i undanlagsfall. Angående den praktiska tillämpningen av denna åtalsregel vill jag hän­visa till vad jag har anfört därom i den allmänna delen.

8.2 Förslaget till ändring i rättegångsbalken

45 kap.

10 och  16  §§.   För att  rätten  skaU  kunna  kaUa den  tilltalade  lill

huvudförhandling i stämningen förutsätts f.n, att det på grund av hans erkännande eller annan omständighet kan antas att bevisuppgift inte behövs. För att åklagaren skall kunna utfärda stämning med kallelse till huvudförhandling måste del på motsvarande sätt vara uppenbart att bevis inte kommer all uppges av den tilltalade och att inte heller annan förberedande åtgärd krävs.

Som jag har anfört i avsnitt 6,3,4 bör möjlighet öppnas au utfärda stämning, bevisföreläggande och kallelse samtidigt, I enlighet härmed har 10 och 16 §§ ändrats så alt det tydligt framgår att den tilltalade får kallas till huvudförhandlingen i stämningen, även om bevisföre­läggande skall utfärdas. Den tilltalade skall alltså i sådant fall föreläggas all inkomma med bevisuppgift inom viss angiven tid och att inställa sig till huvudförhandling vid en senare tidpunkt.

Möjligheten att samtidigt utfärda bevisföreläggande och kallelse till huvudförhandling bör främst användas i mindre brottmål. Det bör emellertid vara möjligt att tillämpa regeln också i andra mål. t.ex. sådana som påkallar skyndsam handläggning och där bevislägel är

 

Prop. 1975/76:148                                                  182

överblickbart. Som jag har nämnt förut kan det vara fallet när den till­talade är häktad eller inte har fyllt tjugoett år.

Det måste prövas i varje särskilt fall om bevisföreläggande och kallelse lämpligen bör ske samtidigt. Eljest riskeras att huvudför­handlingen måste ställas in, t.ex. därför att ett vittne inte har kunnat delges kallelsen.

15 §. 1 paragrafens andra stycke har gjorts den ändringen att vitesföreläggande skall användas endast när den tilltalade skall inställa sig personligen till huvudförhandlingen. Ändringen innebär att vite inte skall föreläggas, om anledning saknas att döma till annan påföljd än böter och den tilltalades personliga närvaro anses utan belydelse för utredningen (jfr 21 kap. 2 §). Den tilltalade skall i stället erinras om alt målet kan komma att avgöras ulan hinder av hans utevaro.

Som har berörts tidigare (se avsnitt 6.3.4) har del vid somliga domstolar praktiserade systemet med erkännandeformulär inte föranlett någon reglering i detta sammanhang.

48 kap.

4 §. 1 denna paragraf regleras tillämpningsområdet för strafföre­läggande. Strafföreläggande får enligt paragrafens nya lydelse användas dels vid rena bötesbrott, dock med undantag för normerade böter, dels i princip vid varje brott med böter eller fängelse i högst sex månader i straffskalan som ensamt eller tillsammans med annat sådani brott i det konkreta fallet förskyller högst sextio dagsböter.

Som framgår av den allmänna motiveringen (se avsnitt 6.3.2) finns det åtskilliga brolt som formellt går in under det utvidgade tillämp­ningsområdet för strafföreläggande men som likväl inte bör beivras i sådan ordning. Åklagaren måste därför noga överväga om brottet bör handläggas genom strafföreläggande eller av domstol. Det får i första hand ankomma på RÅ att lämna de anvisningar som kan bli nödvändiga för att uppnå en enhetlig praxis härvidlag.

1 paragrafens andra stycke har tagits in en bestämmelse om att regeringen kan förordna att strafföreläggande fär användas även för brott för vilket föreskrivs böter eller fängelse i högsl Ivå är men vilkel i övrigt är sådant som anges i första stycket (se vidare avsnitt 6.3.2).

9 och 10 §§. Ändringama i dessa paragrafer är av redaktionell art. Ordet "underkasta" har bytts ut mot "godtaga".

12 §. Till denna paragraf har fogats ett nytt första stycke om koppling mellan strafföreläggande och domslolshandläggning.

När ett strafföreläggande inte godkänns av den misstänkte leder del i regel till att åklagaren ansöker om stämning. Gärningsbeskrivningen i stämningsansökan är vanligen identisk med den som har angetts i slrafföreläggandet och som den misstänkte redan har tagit del av. Den

 

Prop. 1975/76:148                                                   183

nya regleringen i första stycket innebär att den misstänkte inte behöver delges stämning beträffande den gärning som omfattas av tidigare utfärdat strafföreläggande. Åklagaren kan i stället väcka talan genom att tUl domstolen komma in med framställning om att lalan skall väckas mot den misstänkte i enlighet med det icke godkända slrafföre­läggandet. Vid framställningen skall fogas del exemplar av strafföre­läggandel som den misstänkte har undertecknat, alternativt en kopia av det utfärdade strafföreläggandel jämte bevis om att delgivning har ägt rum. Det ankommer pä domstolen att utfärda kallelse och eventuellt bevisföreläggande. Domstolen skall också se lill att den tilltalade på lämpligt sätt fär del av åklagarens framställning. Är det t.ex. av betydelse från preskriptionssynpunkl, bör framställningen formligen delges den tilltalade.

Åtal skall enligt sista meningen i första stycket anses väckt när åkla­garens framställning härom inkom lill rätten. Från preskriptions­synpunkt fär detta den följden att preskriptionsavbrotl sker när den tilltalade fär del av framställningen (jfr 35 kap. 1 § BrB).

I de fall åklagaren enligt 45 kap. 1 § första stycket har fält rättens uppdrag att själv ulfärda stämning medför kopplingen inte att åklagaren direkl kan utfärda kallelse. 1 denna situation mäste åklagaren antingen göra framställning hos rätten eller själv utfärda stämning. Åklagaren är naturligtvis alllid oförhindrad att i vanlig ordning ansöka om stämning.

1 andra stycket regleras frågan om verkan av sådant godkännande av strafföreläggande som har kommit in för sent. I denna bestämmelse har gjorts en ändring som föranleds av att åtal i fall som avses i första stycket skall anses väckt utan stämning. Ändringen innebär alt god­kännande är ulan verkan om det sker sedan åklagaren har utfärdat stämning, stämningsansökan eller framställning enligt första stycket (jfr prop. 1968:82 .s. 124).

8.3 Förslaget till ändring i lagen (1946:864) om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål

Av lagen (1946:864) om återgäldande av kostnad för blodunder­sökning i brottmål framgår att vad som föreskrivs i 31 kap. RB om kostnad, som enligt rättens beslut har utgått av allmänna medel, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om skyldighet att till statsverket återgälda kostnad för tagande av blodprov på den som misstänks för brott samt undersökning av sådani blodprov. 1 1946 års lag har i tydlighetssyfle införts en regel om att lagen är tillämplig även när fråga om ansvar för brott tas upp av åklagare genom strafföreläggande. Detta får praktisk belydelse endast beträffande föreläggande som avser rattonykterhet. Blodprovs- och analyskostnaderna måste således beaktas vid utfärdande av strafföreläggande i sådant fall.

 

Prop. 1975/76:148                                                   184

Enligl 31 kap. 1 § RB är den tilltalade i regel inte skyldig att betala tillbaka till statsverket mer än som motsvarar det för honom gällande maximibeloppet för kostnadsbidrag vid allmän rättshjälp enligt rätlshjälpslagen (1972:429). Det ankommer alltså på åklagaren all beräkna storleken av det återbeialningspliktiga beloppet med hjälp av härför fastställda tabeller. Vad den tilltalade sålunda skall betala tillbaka får dessutom jämkas eller efterges om det med hänsyn till hans brottslighet eller personliga och ekonomiska förhållanden föreligger skäl härtill. Minsta äterbetalningsplikliga belopp uppgår fn. lill sjuttiofem kronor.

9   Hemställan

Jag hemstäUer att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslagen till

1.    lag om ändring i brottsbalken,

2.   lag om ändring i rättegångsbalken,

3.   lag om ändring i lagen (1946: 864) om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål,

10  Beslut

Regeringen ansluter sig tUl föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden lagt fram.

 

Prop. 1975/76:148

185

Bilaga 1 Utredningens förslag såvitt avser snyltningsbrotten

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken dels att i 8 kap. införs en ny paragraf, 8 a §, och att 12 § skall erhålla nedan angivna lyddse, dels att 9 kap. 2 § andra stycket skall upphöra att gälla.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 kap. 8a§

Begagnar någon olovligen auto­matapparat genom att använda falska eller främmande sedlar eller mynt, brickor eller polletter eller andra för apparaten icke avsedda föremål, dömes för automatmiss­bruk till böter.

Har brottet medfört skada av betydande värde eller är brottet eljest att anse som grovt, dömes för grovt automatmissbruk till fängelse i högst två år.

12 §

För försök eller förberedelse till stöld, grov stöld, rån, grovt rån, tillgrepp av fortskaffningsmedd eller olovlig kraftavledning, så ock för stämpling till eller underlåten­het att avslöja rån eUer grovt rån dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Skulle tillgrepp av fortskaffningsmedd, om brottet fullbordats, hava varit att anse som ringa, må dock ej dömas till ansvar som nu sagts.

För försök eller förberedelse till stöld, grov stöld, rån, grovt rån, tillgrepp av fortskaffningsmedd, grovt automatmissbruk eller olov­lig kraftavledning, så ock för stämpling till eller underlåtenhet att avslöja rån eller grovt rån dö­mes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Skulle tillgrepp av fort­skaffningsmedd, om brottet full­bordats, hava varit att anse som ringa, mä dock ej dömas till an­svar som nu sagts.

9 kap.

2 §
Är brott ............................................................  sex månader.

Begagnar sig någon av husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat dylikt, som tillhandahålles under förut­sättning av kontant betalning, och gör hem ej rätt för sig, dömes, vare

13    Riksdagen 1975176.1 saml. Nr 148

 

Prop. 1975/76:148                                                  186

Föreslagen lydelse (forts)       Föreslagen lydelse

sig han vilseleder någon eller ej, för bedrägligt beteende eller, om brottet ej är att anse som ringa, för bedrägeri. Detsamma skall gälla, om någon som har ätt be­tjäna allmänheten efter viss taxa tager betalning utöver taxan utan att påvisa avvikelsen.

Denna lag träder i kraft den

 

Prop. 1975/76:148

187

Bilaga 2 Utredningens förslag såvitt avser strafföreläggande m. m.

1    Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas att 21 kap. 2 §, 35 kap. 14 §, 36 kap. 9 §, 45 kap. 10, 15 samt 16 §§, 48 kap. 2, 4, 5, 6, 9, 10, 12 samt 17 §§ rätte­gångsbalken erhåller ändrad lydelse på sätt nedan angives och att i rättegångsbalken införes tre nya paragrafer, 22 kap. 9 §, 46 kap. 17 § och 48 kap. 5 a § av nedan angivna lydelse.

21 kap 2 §

Nuvarande lydelse

Den misstänkte vare i mäl om allmänt åtal skyldig infinna sig personligen vid huvudförhandling i underrätt, dock ej om anledning saknas att ådöma annan brottspå­följd än böter och hans närvaro tillika kan antagas vara utan bety­delse för utredningen. 1 mål om enskilt åtal skall den misstänkte infinna sig personligen vid dylik förhandling, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhand­ling i hovrätt skall den misstänkte infinna sig personligen, om han av underrätten dömts till fängelse i minst sex månader eller interne­ring för brottet eller anledning förekommer till ådömande av så­dan påföljd, så ock eljest, om hans närvaro ej kan antagas sakna bety­delse för utredningen. Vid huvud­förhandling i högsta domstolen vare den misstänkte skyldig att in­finna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för ut­redningen. 1 underrätt skall den misstänkte ock infinna sig person­ligen vid muntlig förberedelse, om det kan antagas, att förberedelsen därigenom främjas. Vid annan förhandling än nu nämnts vare han skyldig att infinna sig person­ligen, om hans närvaro finnes er­forderlig.

Föreslagen lydelse

Den misstänkte vare i mål om allmänt åtal skyldig infinna sig personligen vid huvudförhandling i underrätt, dock ej om anledning saknas att ådöma annan brottspå­följd än böter och hans närvaro tillika kan antagas vara utan bety­delse för utredningen. / mål, var­om stadgas i 46 kap. 17 §, vare den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. 1 mål om enskilt åtal skall den misstänkte infinna sig personligen vid huvudförhandling i underrätt, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling i hovrätt skall den misstänkte infinna sig personligen, om han av underrät­ten dömts till fängelse i minst sex månader eller internering för brot­tet eller anledning förekommer till ådömande av sädan påföljd, så ock eljest, om hans närvaro ej kan an­tagas sakna betydelse för utred­ningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen vare den miss­tänkte skyldig att infinna sig per­sonligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. I underrätt skall den misstänkte ock infinna sig personligen vid muntlig förberedelse, om det kan antagas, att förberedelsen därigenom främ­jas. Vid annan förhandling än nu

 

Prop. 1975/76:148

Nuvarande lydelse

Lider den

188

Föreslagen lydelse

nämnts vare han skyldig att infin­na sig personligen, om hans när­varo finnes erforderlig.

------------------ är stadgat.

22 kap. 9 §

Vad i 1 och 2 §§ stadgas om åtal för brott skall i tillämpliga delar även gälla utfärdande av strafföre­läggande. Om upptagande av en­skilt anspråk i sådant föreläggande stadgas i 48 kap. 5 a §.

35 kap. 14 §

Ej må berättelse, som någon skriftligen avgivit i anledning av redan inledd eUer förestående rät­tegång, eller uppteckning av utsa­ga, som i anledning av sådan rättegång avgivits inför åklagare eller polismyndighet eller eljest utom rätta, åberopas som bevis, med mindre det är särskUt med­givet eller rätten på gmnd av sär­skilda omständigheter finner, att det må tillåtas.

Berättelse, som någon skriftligen avgivit i anledning av redan inledd eller förestående rättegång, eller uppteckning av utsaga, som i an­ledning av sådan rättegång avgi­vits inför åklagare eller polismyn­dighet eller eljest utom rätta, får ej åberopas som bevis. Sådant åbe­ropande får dock ske, om det är särskUt medgivet eller rätten i mål, varom stadgas i 46 kap. 17 §, med hänsyn till handlingens art och målets beskaffenhet medgiver detta eller rätten eljest på grund av särskilda omständigheter fin­ner, att det må tillåtas.

 

Vittne må Äro i —

36 kap. 9§

äger mm. - det ske.

/ mål, varom stadgas i 46 kap. 17 §, äger rätten, om part ej mot­sätter sig detta, förordna om så­dana avsteg från vad i första eller andra stycket sägs, som rätten fin­ner lämpliga.

 

Prop. 1975/76:148

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse 45 kap. 10 §

189

I stämningen---------------------- •--------- tUl huvudförhandling.

/ mål, varom stadgas i 46 kap. 17 §, får rätten, även om förut­sättningar enligt andra stycket ej föreligga, omedelbart i stämningen kalla den tilltalade till huvudför­handling, varvid rätten äger före­lägga den tilltalade att inom viss av rätten bestämd tid muntligen eller skriftligen uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Om inkommen uppgift skall åkla­garen erhålla kännedom genom rättens försorg.

15 §
TiU huvudförhandlingen------------------------------- honom vite.

Den tiUtalade skaU kallas till huvudförhandlingen i stämningen eller genom särskild kallelse. Före­läggande skall meddelas honom vid vite. Förekommer anledning, att den tilltalade ej skulle iakttaga sådant föreläggande, må förordnas, all han skall hämtas till rätten. Om inställande av tUltalad, som är anhållen eller häktad, förordne rätten.

Den tilltalade skall kallas tUl huvudförhandlingen i stämningen eller genom särskild kallelse. Skall den tilltalade infinna sig personli­gen, förelägge rätten honom vite. Förekommer anledning att den tilltalade ej skulle iakttaga sådant föreläggande, må förordnas, att han skall hämtas tiU rätten. Om inställande av tilltalad, som är an­hållen eller häktad, förordne rät­ten.

7 mål, varom stadgas i 46 kap. 17 §, får rätten i samband med stämning och kallelse bereda den tilltalade möjlighet att i stället för att inställa sig vid huvudförhand­lingen inkomma med skriftligt er­kännande av brottet och medgi­vande av i stämningen upptaget enskilt anspråk. Sådan åtgärd får dock ej vidtagas om den tilltalade är skyldig att infinna sig personli­gen vid huvudförhandlingen.

Om kallande----------------------------------------------- är stadgat.

14  Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 148

 

Prop. 1975/76:148

190

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

16 §

Stämning, som----------------------------------------- av åklagaren.

I stämningen--------------- '■----------

------------- till huvudförhandling.

I mål, varom stadgas i 46 kap. 17 §, får åklagaren, även om förut­sättningar enligt föregående stycke ej föreligga, omedelbart i stäm­ningen kalla den tilltalade till hu­vudförhandling, varvid han äger förelägga den tilltalade att inom viss, av åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rät­ten uppgiva de bevis han vill åbe­ropa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med varje sär­skilt bevis. Om inkommen uppgift skall åklagaren erhålla kännedom genom rättens försorg.

Då mål av åklagare utsattes tiU huvudförhandling, åligge honom att iakttaga de föreskrifter om ti­den för huvudförhandling, som meddelats av rätten; åklagaren äge ombesörja kallelser och föreläg­ganden, som avses i 15 §.

Då mäl av åklagare utsattes till huvudförhandling, åligge honom att iakttaga de föreskrifter om ti­den för huvudförhandling, som meddelats av rätten; åklagaren äge ombesörja kallelser, förelägganden och sådan anvisning om skriftligt erkännande, som avses i 15 §.

Stämningen skall

-------------------- tillställas rätten.

46 kap. 17 §

Då huvudförhandling avser mål om brott, som hör under allmänt åtal, och för vilket ej stadgas svå­rare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, och som ej heller förskyller annan påföljd än böter, får rätten, om part ej mot­sätter sig detta, göra sådana avsteg från bestämmelserna i 6, 8 och 10 §§ som rätten med hänsyn till målets beskaffenhet finner lämp­liga. Om i m.ålét därjämte föres talan om enskilt anspråk i anled­ning av brott får avsteg, varom nu sagts, ske endast under förutsätt­ning att värdet av anspråket ej överstiger hälften av det enligt lagen (1962:531) om allmän för­säkring bestämda basbeloppet för oktober näst föregående år.

 

Prop. 1975/76:148

191

 

Nuvarande lydelse

Föreläggande enligt
Är brott —---------


Föreslagen lydelse

48 kap.

2 §
— —---------------- .__ enligt 14 §.

------- —-------------- tUl godkännande.

Enskilt anspråk, som grundas å brott, får upptagas i strafföreläg­gande efter vad som be stämts en­ligt 5.a§.

4 §

Strafföreläggande får utfärdas beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter och ej heller normerade böter och vil­ket, om dagsböter stadgas, finnes förskylla högst femtio dagsböter eller, jämte annat brott, högst sextio dagsböter som gemensamt straff.

Konungen äger förordna, att strafföreläggande får utfärdas även beträffande brott, för vilket stad­gas dagsböter eller fängelse i högst sex månader men vilket i övrigt är sådant som anges i första styc­ket.

Strafföreläggande får utfärdas då för brottet Stadgas

a)   böter, dock ej normerade bö­ter,

b)   böter eller fängelse i högst sex månader

samt brottet ensamt eller jämte annat sådant brott som gemen­samt straff finnes förskylla högst sextio dagsböter.

5 §

Strafföreläggande får icke ut­färdas,

om fömtsättningar för aUmänt åtal ej föreligga,

om i föreläggandet ej upptagas alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligga till bedömning,

om målsägande förklarat, att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, el­ler begärt, att åtal skall väckas, eller

Strafföreläggande får icke ut­färdas,

om förutsättningar för allmänt åtal ej föreligga,

öm i föreläggandet ej upptagas alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligga till bedömning,

om målsägande begärt, att åtal skall väckas,

om målsägande förklarat,, att han själv ämnar föra talan om enskUt anspråk i anledning av brottet,

om förutsättningar för föreläg­gande enligt 5 a § ej föreligga eller

om  brottet  bör föranleda  äm-betsstraff.

om brottet bör föranleda äm-betsstraff.

I fråga------------------------------ —--- -— särskilda bestämmelser.

 

Prop. 1975/76:148

192

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5a §

Har målsägande till undersök­ningsledaren eller åklagaren an­mält enskilt anspråk, som grundas å brott, och begärt att åklagaren skall utföra hans talan, prövar åklagaren om anspråket kan upp­tagas i föreläggandet.

Hinder däremot föreligga

om anspråket finnes vara otill­räckligt grundat eller obefogat,

om värdet av anspråket översti­ger hälften av det enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring bestämda basbeloppet för oktober nästföregående år,

om anspråket innefattar yrkan­de om ränta eller

om den misstänkte, mot vilken anspråket riktas, är omyndig.

Strafföreläggande avfattas Föreläggandet skall —• —

6 §

— av åklagaren, den misstänkte.

Upptages enskilt anspråk i före­läggandet skall däri lämnas upp­gift om målsäganden och ansprå­ket samt de omständigheter, vara detta grundas.

9 §

Strafföreläggande godkännes

--------------------- av Konungen.

Upptages enskilt anspråk i strafföreläggande skall förklaring enligt första stycket även gälla godkännande  av  sådant anspråk.

Godkännande, som---------- —------------------------- som avses.

10 §

Skriftligt godkännande av straff-föreläggande fär i den misstänktes ställe lämnas av ombud för ho­nom, om till åklagaren inges full­makt i huvudskrift vilken, utöver vad som följer av 12 kap., inne­håller

förklaring att ombudet äger god­känna strafföreläggande på den misstänktes vägnar.

Skriftligt godkännande av straff­föreläggande får i den misstänktes ställe lämnas av ombud för ho­nom, om till åklagaren inges full­makt i huvudskrift vilken, utöver vad som följer av 12 kap., inne­häller

förklaring att ombudet äger god­känna strafföreläggande på den misstänktes vägnar.

 

Prop. 1975/76:148

193

 

Nuvarande lydelse

uppgift om det brott som god­kännandet får avse, varvid skall anges brottets art samt tid och plats för dess begående,

uppgift om den högsta bötespå­följd som den misstänkte är villig att underkasta sig,

uppgift om särskild rättsverkan som är i fråga och som den miss­tänkte är villig att underkasta sig.

Har sådan

Föreslagen lydelse

uppgift om det brott som god­kännandet får avse, varvid skall anges brottets art samt tid och plats för dess begående,

uppgift om den högsta bötespå-föjd som den misstänkte är villig att underkasta sig,

uppgift om särskUd rättsverkan som är i fråga och som den miss­tänkte är villig att underkasta sig.

uppgift om det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att godkänna.

--------------- • misstänktes vägnar.

12 §

Godkännande, som sker sedan åklagaren utfärdat stämning eller stämningsansökan, är utan verkan.

Godkännande, som sker sedan åklagaren utfärdat stämning eller stämningsansökan eller väckt åtal enligt lagen den ... om handlägg­ning av vissa brottmål efter straff­föreläggande, är utan verkan.

17 §

Bestämmelserna i 6 § andra stycket 1, 2 och 4 samt i 7, 9 och 11 §§ äger motsvarande tillämp­ning i fråga om föreläggande av ordningsbot.

Bestämmelsema i 6 § andra stycket 1, 2 och 4 samt i 7 §, 9 § första och tredje stycket och 11 § äger motsvarande tillämpning i fråga om föreläggande av ord­ningsbot.

Denna lag träder i kraft den

2    Förslag till

Lag om handläggning av vissa brottmål efter strafföreläggande

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Denna lag äger tillämpning på strafföreläggande, som utfärdats enligt 48 kap. rättegångsbalken och lämnats utan godkännande av den miss­tänkte.

2 §

Har den misstänkte icke godkänt mottaget strafföreläggande, äger åklagaren utan stämning väcka åtal mot honom med yrkande om ansvar för den gärning, som upptagits i föreläggandet. Åklagarens talan

 

Prop. 1975/76:148                                                  194

får även avse enskUt anspråk på grund av brott och särskild rätts­verkan, som förelagts den misstänkte till godkännande.

3 §

Åtal väckes genom att den misstänkte ddgives kaUelse att svara på åklagarens yrkande vid huvudförhandling inför den underrätt, som är behörig att upptaga åtal för brottet.

4 §

Vid bestämmande av tid för huvudförhandlingen skall åklagaren iakttaga de föreskrifter härom, som meddelas av rätten. Förhandlingen skall, om särskilda hinder icke föreligga, äga rum inom en månad från åtals väckande.

5 §

Den misstänkte skall kallas att inställa sig personligen vid huvudför­handlingen. Föreläggande skall mieddelas vid vite.

I kallelsen skall den misstänkte föreläggas att inom viss tid muntligen eller skriftligen hos rätten uppgiva de bevis, han vill åberopa vid huvud­förhandlingen och vad han vill styrka med varje bevis. Om inkommen uppgift skall åklagaren erhålla kännedom genom rättens försorg.

6 §

Vill åklagaren åberopa bevis, skall han underrätta den misstänkte om beviset och vad han vill styrka därmed. Åklagaren äger själv ombesörja kallelse av målsägande och vittnen.

7 §

Åklagaren skall utan dröjsmål före huvudförhandlingen tillställa rätten ett exemplar av slrafföreläggandet, kallelse å den tilltalade jämte bevis om delgivning, uppgift om målsägande och vittnen som kallats ävensom annan bevisning, som åklagaren åberopar i målet.

Utskrift av protokoll eller anteckningar från fömndersökningen, om sådan ägt rum, och i annat fall polisrapport eller annan dylik handUng skall samtidigt överlämnas tiU rätten.

För handläggningen i övrigt gäller i tUlämpliga delar vad om rätte­gäng i brottmål är föreskrivet.

9 §                                                                            ;■;■■■■,.

Konungen äger förordna i vilka delar av landet denna lag skall tUlämpas.

Närmare föreskrifter om vad som krävs för lagens tillämplighet med­delas av Konungen eller den myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den ,

 

Prop. 1975/76:148

195

Bilaga 3 Vissa statistiska uppgifter rörande strafföreläggandeinstitulet m. m.

Tabell 1. Strafföreläggandcinstitutcts utveckling under år 1960 — 1974 1 jämförel­se med övriga former för ådömande av bötesstraff (siffrorna avser antalet böt- fällda personer)

 

Är

Böter gm

Böter av

Böter gm

Böter gm

 

strafföre-

domstol

ordningsbot

parkeringsbot

 

läggande

 

(godkända)'

(inbetalade)"

 

(godkända)

 

 

 

1960

314 097

99 705

 

 

1961

286 850

106 914

 

52 758

1962

246 530

99 984

 

145 762

1963

240 091

98 339

 

200 597

1964

254 907

96 944

 

252 189

1965

226 147

89 167

 

285 624

1966

279 595

94 128

 

319 234

1967

292 904

102 412

36 974

374 487

1968

227 876

94 660

87 288

461 642

1969

127 690

67 825

178 686

421 803

1970

150 987

61 721

-150 434

464 902

1971

165 156

51 418

151 747

430 083

1972

166 942

58 840

166 052

465 872

1973

189 442

61 190

192 121

528 625

1974

200 293

58 901

200 844

607 226

' Lagen om föreläggande av ordningsbot trädde i kraft den 1 januari 1967 och tillämpades på försök i vissa polisdistrikt t.o.m. juni 1968.  Lagen om parkeringsbot trädde i kraft den 1 januari 1961 och tillämpades på försök i vissa polisdistrikt t.o.m. juni 1968.

Tabell 2. Personer dömda år 1971 för vissa brott mot brottsbalken, för vilka stad­gas böter eller fängelse

 

Brott

Till påföljd

Därav

Godkända

 

dömda

dömda till

strafföre-

 

 

böter

lägganden (utfärdade och ej åter­remitterade)

A. Brott som faller under strafföre-

 

 

 

läggandets tillämpningsområde

 

 

 

Vållande av kroppsskada eller

 

 

 

sjukdom (3: 8)

145

133

1

Ofredande (4: 7)

736      •

699

122

Snatteri (8: 2)

5 942

5 790

4 212

Egenmäktigt förfarande (8: 8)

1997

1908

1 134

Självtäkt (8: 9)

25

25

1   •

Bedrägligt beteende (9: 2)

1 222

1 163

468

Undandräkt (10: 2)

44

37

5

Olovligt brukande (10: 7)

199       '

175

49

Skadegördse (12: 1)

1 343

1 249

196

Våldsamt motstånd (17: 4)

867

834

295

Missfirmelse mot tjänsteman (17: 5)

273

269

123

B. Övriga brott

1. Straffsatsen böter eller fängelse i

högst 2 är

Vållande till annans död (3: 7)

Framkallande av fara för

annan (3: 9)

339 28

167

24

 

Prop. 1975/76:148

196

 

Brott

Till påföljd

Därav

Godkända

 

dömda

dömda till

strafföre-

 

 

böter

lägganden (utfärdade och ej åter­remitterade)

Olaga frihetsberövande (4: 2)

Olaga tvång (4: 4)

Olaga hot (4: 5)

Brytande av post- eller telehemlig-

het (4: 8)

Intrång i förvar (4: 9)

Grovt förtal (5: 2)

Olovlig kraftavledning (8: 10)

Ocker (9; 5)

Häleri (9: 6)

Oredligt förfarande (9: 8)

Svindleri (9: 9)

Olovligt förfogande (10: 4)

Trolöshet mot huvudman (10: 5)

Behörighetsmissbruk (10: 6)

Bokföringsbrott (11:5)

Undertryckande av urkund (14: 4)

Märkesförfalskning (14: 7)

Osann partsutsaga (15: 2)

Falsk angivelse (15: 6)

Falsk (vårdslös) tillvitelse (15: 7)

Djurplågeri (16: 13)

Övergrepp i rättssak (17: 10)

Skyddande av brottsling (17: 11)

Främjande av flykt (17: 12)

Svikande av försvarsplikt (18: 6)

Olovlig underrättelseverksamhet

(19:9)

23

64

339

1

3

1

32

4

1 379

6

I

195

11

8

145

7

5

4

3

66

17

14

6

91

15

1

5

47

181

1

3

28

305 6

139

4 7 27 2 1 I

32 15 7 5 83 10

2. Straffsatsen böter eller fängelse i högst ett år

Otuktigt beteende (6: 6)              193            145

Bodräkt (8: 3)                              13               4
överträdelse av myndighets bud

(17: 13)                                       85              75

3. Straffsatsen böter eller fängelse i högst sex månader

Egenmäktighet med barn (7: 4)       3
Häleriförseelse (9: 7)                  218
Allmänfarlig vårdslöshet (13: 6)   148
Förvanskning av urkund (14: 2)     42
Osann/vårdslös försäkran (15: 10) 284
Osant intygande och brukande av
osann urkund (15: 11)                  81
Missbruk av urkund (15: 12)          21
Förnekandeavunderskrift (15: 13)    3
Ohörsamhet mot ordningsmakten
(16:3)                                           9
Störande av förrättning (16: 4)      15
Uppvigling (16: 5)                           2
Brott mot griftefrid (16: 10)             2
Otillåtet förfarande med porno­
grafisk bild (16: 11)                        5
Förledande av ungdom (16: 12)       1
Dobbleri (16: 14)                          34

3

189

141

39

278

66 20

3

9 14

2 2

33

 

Prop.1975/76:148

197

 

Brott

Till påföljd

Därav

Godkända

 

dömda

dömda

strafföre-

 

 

till böter

lägganden (utfärdade och ej åter­remitterade)

Förgripelse mot tjänsteman (17: 2)

14

14

 

Obehörig tjänsteutövning (17:14)

4

4

 

Föregivande av allmän ställning

 

 

 

(17:15)

5

5

 

Tabell 3. Personer dömda år 1971 för brott mot andra lagar och författningar än brottsbalken

 

Brottskategori

 

 

 

Antal

 

Därav till

 

 

 

 

dömda till

annan påföljd

 

 

 

 

påföljd

 

än böter

Rattfylleri/rattonykterhet

 

 

9 714

 

4 142

 

Övriga brott mot trafikbrottslagen

 

26 041

 

430

 

Narkotikastrafflagen

 

 

1 370

 

929

 

Lagen om varusmuggling.

tullstadgan o.

dyl.

13 819

 

188

 

Författningar ang. utlänningar

 

582

 

283

 

Andra lagar och författningar

 

127 522

 

196

 

 

 

 

S:a

179 048

 

6 168

 

Tabell 4. Straffmätningspra

xis vid rattonykterhet, samtliga domstolar 1968—1970

Påföljd

 

Antal personer

 

 

 

Summa

 

 

 

 

 

 

 

personer

 

 

1968

1969

1970

 

 

Dagsböter

10

2

5

 

12

 

19

 

15

16

16

 

14

 

46

 

20

61

60

 

51

 

172

 

25

85

117

 

91

 

293

 

30

261

325

 

265

 

851

 

35

112

107

 

81

 

300

 

40

527

579

 

430

 

1 536

 

45

11

18

 

15

 

44

 

50

563

550

 

492

 

1 605

 

55

4

2

 

1

 

7

 

60

469

488

 

417

 

1374

 

65

10

10

 

5

 

25

 

70

169

181

 

164

 

514

 

75

154

169

 

128

 

451

 

80

182

204

 

148

 

534

 

85

 

1

 

3

 

4

 

90

27

36

 

28

 

91

 

95

 

1

 

 

 

1

 

100

116

103

 

103

 

322

 

110

2

2

 

2

 

6

 

120

15

8

 

5

 

28

 

125

 

1

 

 

 

1

 

150

 

 

 

1

 

1

Fängelse

1      mån.

100

108

 

101

 

309

 

1 V«"

9

11

 

II

 

31

 

2      "

11

7

 

9

 

27

 

2 'U "

 

1

 

 

 

1

 

Summa

2 906

3 110

2 577

 

8 593

 

Prop. 1975/76:148

198

Tabell 5. Antalet domar år 1974 med påföljden dagsböter fördelade efter antalet dagsböter och rena fall (A) resp. i kombination med andra lågrum (B) för vissa andra brott än som omfattas av 1 § strafföreläg­gandekungörelsen.

 

 

Lagrum

 

Antal dagsböter

 

 

 

 

 

 

 

Totalt

-20

25-30

35-40

45-50

55-60

65-80

85-

Brott mot brottsbalken Vällande till annans död (BrB 3: 7)

I

A B

Tot

61

59

120

2

1 3    ■

12

9

21

10 10 20

19 19

38

14 10

24

4

7

11

3 3

Olaga hot (BrB 4: 5)

A B

Tot

138

78

216

18 18

25

7

32

27 10 37

29

8

37

17 15 32

19

22    ■ 41

3 16 19

Otuktigt beteende (BrB 6: 6)

A

B

Tot

146 11

157

49 49

46

3

49

26 26

17

2

19

4 3

7

4 2 6

1 1

Häleri (BrB 9: 6)

A B

Tot

302

83

385

100

8

108

89

12

101

56

23 79

28 17 45

17 11

.    28

9

7

16

4 5 9

Häleriförseelse (BrB 9: 7)

A B

Tot

230

26

256

63

2

65

88

4

92

30

4

34

26

5

31

12

3

15

10

6

16

1

2 3

Olovligt förfogande (BrB 10: 4)

A B

Tot

163

58

221

66 18 84

44

9

53

28 11 39

11 6

17

4 3 7

10

9

19

2 2

Allmänfarlig vårdslöshet (BrB 13: 6)

A B

Tot

165

26

191

39

3

. 42

76

5

81

34

4

38

7

4

.11

5 4 9

4

2

.6

4 4

Osann/vårdslös försäkran (BrB 15: 10)

A

B

Tot

106

34

140

53

9

62

28 9

37

15 10

25

7

5

12

3

1 4

-

----

Osant intyg./bruk. av osann urkund (BrB 15: 11)

A B

Tot

29

25 54

15

5

20

6 10 16

3 1 4

2" 4 6

2 2

1

5 6

-

Missbruk av urkund (BrB 15: 12)

A B

Tot

10

2

12

4 1

5

3 3

1 1

2

1

1

1

1

 

----

Dobbleri (BrB 16: 14)

A

B

Tot

30 13

43

23

2

25

1

2 3

1 1

2 6 8

1 1

2 1

3

1 1

2

Förgripelse mot tiänsteman (BrB 17: 2)

A B

Tot

9 11 20

:5

5-

1 2 3

2 1

.    3

1

2 3

3 3

3

3

-

Brott mot vissa andra lagar och författningar än brottsbalken Olovlig körning               A   2 486 (1950: 649 3 § 1 st)'           B    2 845 Tot   5 331

218 108 326

526 333 859

. 617

449

I 066

381 438 819

258 373 631

337

666

1 003

149

478 627

Rattonykterhet (1951:6494§2mom

A

.)     B

Tot

3 593 2 565 6 158

66

17 83

359 142 501

618

273 891

661 331 992

743

380

1 123

813

826

1639

333 596 929

Smitning (1951: 649 5 §)

A B

Tot

604

701

1 305

236

19

255

225 119 344

■      76 181

257

16 133 149

18

91

109

20

87

107

13

71 84

Uppgifterna om olovlig körning avser även sådant brott som är att anse som grovt.

 

Prop. 1975/76:148

199

 

 

Lagrum

 

Antal dagsböter

 

 

 

 

 

 

 

Totalt

-20

25-30

35-40

45-50

55-60

65-80

85-

Varusmuggling

A

292

32

72

68

40

18

23

39

(1960:418 1 §)

B

675

24

162

154

100

56

104

75

 

Tot

967

56

234

222

140

74

127

114

Skattebrottslagen

A

22

4

1

4

3

3

4

 

(1971: 69 5 §)

B

3

—

1

—

—

1

]

—

 

Tot

25

4

2

4

3

4

5

 

Skattebrottslagen

A

16

2

7

1

2

1

3

—

{1971:69 10 §)

B

3

—

—

—

—

—

2

 

 

Tot

19

2

7

1

2

1

5

 

Summa

A

8 402

995

1 609

1 616

1 253

1 121

1263

546

 

B

7 218

217

829

1 133

1 080

954

1 750

1 255

 

Tot

15 620

1212

2 438

2 749

2 333

2 075

3 013

1 801

Tabell 6. Antalet domar år 1974 med påföljden dagsböter fördelade efter antalet dagsböter och rena fall

 

 

Lagrum

 

Antal dagsböter

 

 

 

 

 

 

 

Totalt

-20

25-30

35-40

45-50

55-60

65-80

85-

Vällande till kropps-

A

14

6

3

_

2

2

_

1

skada eller sjukdom.

B

72

11

18

25

1

8

4

5

(BrB 3: 8 1 st)

Tot

86

17

21

25

3

10

4

6

Ofredande

A

378

204

88

38

26  .

7

10

5

(BrB 4: 7)

B

224 .

31

39

50

19

25

38

22

 

Tot

602

235

127

88

45

32

48

27

Snatteri

A

1 123

335

344

192

129

73

45

5

(BrB 8: 2)

B

262

21

38

56

53

27

45

22

 

Tot

I 385

356

382

248

182

100

90

27

Egenmäktigt för-

A

345

222    -

61

23

16

11

8

4

farande

B

147

37

28

20

27

13

13

9

(BrB 8: 8 1 st)

Tot

492

259

89

43

43

24

21

13

Självtäkt

A

21

14

2

1

3

1

—

—

(BrB 8: 9)

B

7

2  .

—

—

2

1

2

—

 

Tot

28

16

2

1

5

2

2

-

Bedrägligt beteende

A

44

9

IS

14

■ —

3

—

—

(BrB 9: 2 1 st)

B

32 .

5

12

6

7

1

1

—

 

Tot

76

14

30

20

7

4

1

—

Bedrägligt beteende

A

304

159

9!

34

13

4

1

2

(BrB 9: 2 2 st)

B

103

22

32

22

7

6

12

2

 

Tot

407

181

123

56

20

10

13

. 4

Undandräkt

A

22

5

7

6

3

1

—

_

(BrB 10: 2)

B

9

—

2

1

1

—

5

—

 

Tot

'   31  -

5

9

-    7

4   ■

1

5

—  .

Olovligt brukande

A

58

20

19

8

5

2

4

—

(BrB 10: 7)

B

•57

'   4

7

7

12

8

10

9

 

Tot

115

-24

26

15

17

10

14

9

Skadegörelse

A

949

295

408

132

61

24

21

8

(BrB 12: 1)

B

608

67

166

139

78

49

76

33

 

Tot

1557

362

574

271

139

73

97

41

 

Prop. 1975/76:148

200

 

 

Lagrum

 

Antal dagsböter

 

 

 

 

 

 

 

Totalt

-20

25-30

35-40

45-50

55-60

65-80

85-

Våldsamt motstånd (BrB 17: 4)

A

B

Tot

249 649 898

91

57 148

86 130 216

29 127 156

16 110 126

9 60 69

12 105 117

6 60 66

Missfirmelse mot tiänsteman (BrB 17: 5)

A B

Tot

161 251 412

88

38

126

35 47 82

20

55 75

6 36

42

4

24 28

5 34 39

3 17 20

Olovlig jakt (1938: 274 28 §)

A B

Tot

27

4

31

10

1

11

4

4

1 1

5 1 6

3 3

4 1

5

1 1

Olovlig jakt

(1938: 274 29 § 1 mom.)

A B

Tot

4

4

2 2

1 1

•—

1 1

--

-

---

Olaga jakt

(1938: 279 28 § 1 mom.)

A B

Tot

18 12 30

6

1 7

4

1 5

2 2

2 4 6

2 2

4 2 6

2 2

Olaga jakt

(1938:279 28§3 mom. 1-

A

-3 st.) B

Tot

1 7 8

-

-

1

1 2

4 4

-

2 2

E

Olaga jakt

(1938: 279 29 § 3 mom.)

A B

Tot

11 11

2 2

-

2 2

2 2

3 3

'~~

2 2

Olaga jakt                                A

(1938: 279 29 § 5 mom. 1 st.)   B

Tot

4 3 7

4 1

5

-

2 2

--

-

—

—

Olovlig försäljning av rusdrycker (1954: 521 80 §)

A

B

Tot

180

89

269

32 16 48

61 16

77

31 18 49

19

7 26

7 2 9

18 18 36

12 12

24

Olovlig försäljning av rusdrycker (1954: 521 81 §)

A

B

Tot

24 34 58

10

12 22

8

5

13

2

9

11

3 4

7

1

1 2

3 3

E

Olovligt fiske (1950: 596 34 §)

A

B

Tot

143

35

178

95

14

109

22

6

28

19 6

25

1

2 3

5

5

10

1 1

2

1 1

Olovligt fiske (1950: 596 35 §)

A

B

Tot

6 6

6 6

-

—

—

-

-

 

Olaga fiske (1954: 607 30 §)

A B

Tot

112 29

141

65 8

73

23

7

30

18 6

24

3

2 5

3 2 5

2 2

2 2

Naturvårdslagen (1964: 822 37 §)

A B

Tot

75

34

109

54 13 67

11

8

19

7

4

11

2 2 4

2 2

1

2 3

3

3

Sjömanslagen (1973:282)

A B

Tot

E

 

 

 

 

 

 

 

Summa

A B

Tot

4 256 2 685 6 941

1    726
369

2   095

1296

562

1 858

575

559

1 134

316 381 697

160 239 399

134 376 510

49 199

248

 

Prop. 1975/76:148

201

Tabell 7. Antalet utfärdade och återremitterade strafförelägganden samt antal bötesdomar år 1974 för lagrum enligt 1 § strafTöreiäggandekungörelsen

Lagrum

Väll. till kroppsskada BrB 3: 8 1 st. Ofredande BrB 4: 7 Snatteri BrB 8; 2 Egenm. förfarande BrB 8: 8 1 st. Självtäkt BrB 8: 9 Bedr. beteende BrB 9: 2 1 st. Bedrägligt beteende BrB 9: 2 2 st. Undandräkt BrB 10: 2 Olovl. brukande BrB 10: 7 Skadegördse BrB 12: 1 Våldsamt motstånd BrB 17: 4 Missf. mot tiänsteman BrB 17: 5 Olovlig jakt (1938:274 28 §) Olovlig jakt (1938: 274 29 § 1 mom.) Olaga jakt (1938: 279 28 § 1 mom.) Olaga jakt (1938: 279 28 § 3 mom.) Olaga jakt (1938: 279 29 § 3 mom.) Olaga jakt (1938: 279) 29 §5 mom. Olovl. förs. av rusdr. (1954: 521

80        §)

Olovl. förs. av rusdr. (1954: 521

81        §)

Olovligt fiske (1950: 596 34 §) Olovligt fiske (1950: 596 35 §) Olaga fiske (1954: 607 30 §) Naturvårdslagen (1964: 822 37 §) Sjömanslagen (1973:282)

Summa

 

 

 

Strafförelägganden

 

Bötes-

 

 

 

domar

Utf.

Äterrem.

 

 

 

Ant.

%av

utf.

1

0

0

86

191

41

21

602

3 346

348

10

1385

1 758

178

10

492

3

0

0

28

27

4

15

76

426

67

16

407

10

0

0

31

33

5

15

115

375

40

11

1 557

178

30

17

898

201

32

16

412

2

0

0

31 4

30 8

11

32

0

0

178

56

31

7 269

19

2

11

58

39

6

15

178

6

141

92

8

9

8

0

0

109

6 919

817

12

6 941

 

Prop. 1975/76:148                                                  202

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen...................................................... .... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll........................      1

Lagförslag........................................................... .... 3

1.    Förslag till lag om ändring i brottsbalken............. .... 3

2.    Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ...... .... 4

3.    Förslag tUl lag om ändring i lagen (1946: 864) om återgäl­dande av kostnad för blodundersökning i brottmål ...................................................... .... 8

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde 1976-0226           9

1    Inledning  ...................................................... .... 9

2    Snyltningsbrotten   ......................................... .. 11

 

2.1       Gällande rätts bestämmelser om bedrägeri och snyltning   11

2.2       Bakgrunden tiU straffbestämmelserna angående bedrägeri och snyltning               13

2.3       Rekvisiten för snyltning i belysning av rättspraxis            16

 

2.3.1       Hur prestationen tiUgodogörs................ .. 16

2.3.2       Krav på kontant betalning.................... .. 17

2.3.3       Subjektiva rekvisit.............................. .. 18

 

2.4       FörhåUandet  mellan  snyltningsbestämmelsen  och  bedrä­geribrottet                   18

2.5       Det rättsliga förfarandet vid snyltningsbrott.... .. 19

2.6       Vissa uppgifter angående bestämmelser om snyltning i ut­ländsk rätt                    20

2.7       Snyltningsbestämmelsens tiUämpning   ..........    26

 

2.7.1       Förövade och polisanmälda fall..............    26

2.7.2       Hotell- och restaurangsnyltning............. .. 27

2.7.3       Taxisnyltning  ....................................    28

2.7.4       Snyltning på tåg................................. .. 29

2.7.5       Snyltning med lokala trafikmedel ...........    31

2.7.6       Ändra typer av snyltning...................... .. 33

2.7.7       Polisens handläggning av snyltningsbrott. .. 34

2.7.8       Åklagarens handläggning av snyltningsbrott            36

2.7.9       Domstolens avgörande   ......................    37

2.8  Några uppgifter om förövarna av snyltning....... .. 38

2.8.1        InformationskäUor.............................. .. 38

2.8.2        Skadans värde vid snyltning  ............... .. 39

2.8.3        Uppgifter angående personerna............. .. 40

2.8.4        Sambandet mellan snyltningsbrott och alkoholpå­verkan                 41

2.8.5        Kriminell belastning   ...........................    42

2.9  Brottmålsutredningens förslag  .....................    42

2.9.1       Allmänna överväganden  ..................... .. 42

2.9.2       Frågan om det särskUda straffskyddet för snyltning

är motiverat   ...................................    44

2.9.3       Åtgärder för att förhindra snyltning........ .. 45

2.9.4       Ingripanden mot upptäckta fall av snyltning  ....     48

2.10............................................................... Brottmålsutredningens alternativa förslag                 56

2.10.1 Ny snyltningsbestämmelse   ............... .. 56

 

Prop. 1975/76:148                                                               203

Sid.

2.10.2     Straffsatsen för snyltning.............................. 58

2.10.3     Begränsad tiUämpning. av straffstadgandet. 59 .

2.10.4     SärskUt yttrande angående de alternativa förslagen    59

3 Remissyttrandena över förslagen beträffande snyltningsbrotten ' 60

3.1       Brottmålsutredningens allmänna kriminalpolitiska övervä­ganden                        60

3.2       Snyltningsbrotten   ...............................................   62

 

3.2.1       Kriminaliseringen av snyltningsbrotten........   62

3.2.2       Ökad satsning på brottsförebyggande åtgärder ....       70

3.2.3       Rätt för vissa trafikföretag att ta ut kontrollavgift          71

3.2.4       Äutomatmissbruk   ......................................   74

4 Utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläggande m. m.     75

4.1   Nuvarande ordning m. m.......................................   75

4.1.1       Systemet med strafföreläggande.................   75

4.1.2       Strafföreläggandeinstitutets tidigare utbyggnad ...       78

4.1.3       Vissa statistiska uppgifter............................ . 84

4.1.4       Handläggning vid domstol av mål om mindre brott         85

4.2   Brottmålsutredningen    ........................................   88

4.2.1        Allmänna riktiinjer för en reform................... . 88

4.2.2        Vidgat utrymme för strafföreläggande ........ . 97

4.2.3        Strafföreläggandets rättsverkningar............   113

4.2.4        Koppling strafföreläggande—handläggning vid domstol                           114

4.2.5        Förenklad domstolshandläggning................   117

5 Remissyttranden över betänkandet Mindre brott.........   126

5.1       AUmänna synpunkter   ......................................... . 126

5.2       Vidgat utrymme för strafföreläggande .................. . 131

5.3       Körkortsåterkallelse i  strafföreläggande   ............   141

5.4       Koppling strafföreläggande—handläggning vid domstol . .      142

5.5       Förenklad domstolshandläggning..........................   145

6 Föredraganden   .......................................................... . 150

6.1       Allmänna synpunkter  ........................................... . 150

6.2       Snyltningsbrott  .................................................... . 151

 

6.2.1       Frågan om en mera allmän översyn av brottsbalken      151

6.2.2       Frågan om straffbestämmelsen i 9 kap. 2 § andra stycket BrB bör upphävas                  152

6.2.3       Automatmissbmk   .......................................   164

6.3  Utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläggande

m. m.......................................................................   166

6.3.1       AUmänna riktlinjer för en reform..................   166

6.3.2       Vidgat utrymme för strafföreläggande ........ . 171

6.3.3       Koppling  mdlan  strafföreläggande—handläggning

vid domstol.................................................. . 175

6.3.4  Förenklad domstolshandläggning................   178

6.4  Ikraftträdande   ....................................................   180

7   Upprättade lagförslag...................................................   180

8   Specialmotivering   ....................................................... . 180

 

8.1       Förslaget tUl ändring i brottsbalken .....................   180

8.2       Förslaget till ändring i rättegångsbalken...............   181

8.3       Förslaget till ändring i lagen (1946: 864) om återgäldande

av kostnad för blodundersökning i brottmål..........   183

 

Prop. 1975/76:148                                                  204

Sid.

9 Hemställan......................................................   184

10 Beslut............................................................    184

Bilaga 1 Utredningens förslag såvitt avser snyltningsbrotten ....   185

Bilaga 2 Utredningens förslag såvitt avser strafföreläggande m. m. 189

Bilaga 3 Vissa statistiska uppgifter avseende strafföreläggande  ..   197

NORSTEDTS TRYCKERI    STOCKHOLM I97« 760141