Mot. 1975/76
2466-2469

Motion

1975/76:2466

av herr Nyquist

med anledning av propositionen 1975/76:164 med förslag till lag om
påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.

I syfte att effektivare kunna förebygga och ingripa mot olovligt byggande
föreslås i prop. 1975/76:164 ett helt nytt sanktionssystem enligt vilket de
nuvarande straffbestämmelserna ersätts med ett avgiftssystem (byggnadsavgift,
tilläggsavgift och särskild avgift). Enligt det utsprungliga departementsförslaget
och lagrådsremissen var tillämpningen av det föreslagna
sanktionssystemet uteslutande en fråga för vederbörande byggnadsnämnd.

Efter vägande invändningar från framför allt lagrådet - avseende bl. a. obeaktade
krav på rättssäkerhet och behovet av säkerhetsåtgärder (kvarstad
och skingringsförbud) - har det slutliga regeringsforslaget ändrats därhän
att prövningen av den mest ingripande avgiften, tilläggsavgiften, läggs på
allmän domstol. Talan om tilläggsavgiften läggs på allmän åklagare, men
åtal får väckas endast under förutsättning att byggnadsnämnden gör framställning
härom.

Man kan i och för sig resa såväl praktiska som principiella invändningar
mot att regeringen - utan att invänta resultatet av den pågående utredningen
om det ekonomiska sanktionssystemet inom straffrätten - nu något drastiskt
ersätter ett traditionellt påföljdssystem med ett avgiftssystem, även om det
senare föreslås administrerat av de allmänna domstolarna i vad gäller tillläggsavgiften.
I likhet med vad som anförts av bl. a. Brottsförebyggande
rådet ser jag det emellertid som en stor, kriminalpolitisk förtjänst att regeringsförslaget
ger ett alternativ till det nuvarande i många stycken ineffektiva
påföljdssystemet. Det finns dessutom ingen anledning förmoda att
det pågående utredningsarbetet på straffrättens område kommer att leda
fram till någon annan, analog bedömning för andra liknande fall på förvaltningsrättens
område. Det kan också med tillfredsställelse konstateras
att det slutliga förslaget ger förutsättningar för en handläggning som odelat
tillförsäkrar berörda parter alla de rättigheter som följer av en domstolsprocess.
På två punkter är jag emellertid tveksam till förslagets ändamålsenlighet,
dels då det gäller frågan om åklagarens roll, dels i vad avser frågan
om huruvida utgående avgifter, med undantag för byggnadsavgiften, skall
(som föreslås i 25 §) tillfalla odelat staten.

Enligt förslaget får, som nämnts, talan om tilläggsavgift väckas av allmän
åklagare, endast om byggnadsnämnden begär det. Enligt min mening talar
behovet av enhetlighet i tillämpningen för att åtal skall kunna ske oberoende
av anmälan. Det förefaller rimligt utgå från att de allra flesta fall kommer
till åklagarens kännedom genom anmälan från byggnadsnämnd. I övriga

1 Riksdagen 1975176. 3 sami. Nr 2466-2469

Mot. 1975/76: 2466

2

fall kan man förutsätta att åtal inte kommer att väckas utan att byggnadsnämnden
ges tillfälle att yttra sig. I de troligen relativt få fall, i vilka åklagaren
väcker åtal i strid med nämndens uppfattning (resp. underlåter att åtala),
bör de övergripande övervägandena - t. ex. behovet av samma praxis för
näraliggande kommuner - vara avgörande för åtalsbeslutet.

Då det gäller den andra av mina invändningar mot regeringsförslaget,
är utgångspunkten att det ytterst är byggnadsnämnderna som har besväret
med de ärenden som föranleder särskild avgift eller tilläggsavgift. Dessa
avgifter bör därför också helt eller delvis tillfalla vederbörande kommunkassa.
Beträffande först den särskilda avgiften är denna av samma typ som
byggnadsavgiften, som föreslås tillfalla kommunen. Ekonomiskt sett är detta
förhållande av mindre betydelse, men principiellt är det riktigast att de
båda avgifterna jämställs och går till kommunen. Med det föreslagna systemet
föreligger en risk för att byggnadsnämnderna kan ta lätt på ifrågavarande
överträdelser, som vållar besvär för kommunen och nämnden, men
där staten ges en inkomst av obetydlig storlek. Den särskilda avgiften bör
därför i dess helhet tillfalla kommunen.

Då det gäller tilläggsavgiften är situationen inte lika klar. Som regel får
dock förutsättas att åtal sker på initiativ av byggnadsnämnden och att även
i de fall ett åtalsbeslut fattas i strid med nämndens uppfattning kommunen
och byggnadsnämnden alltid ytterst berörs på ett sätt som föranleder
kommunala åtgärder. Rimligt förefaller i detta fall vara att tilläggsavgiften
delas lika mellan stat och kommun.

Med hänvisning till det anförda får jag hemställa
att riksdagen beslutar

1. att meningen ”Talan får väckas endast om byggnadsnämnden
har begärt det” i 8 § andra stycket förslaget till lag om påföljder
och ingripanden vid olovligt byggande m. m. skall utgå,

2. att 25 § i det nämnda lagförslagetskall ha följande lydelse: Byggnadsavgift
och särskild avgift tillfaller kommunen. Tilläggsavgift
skall i lika delar tillfalla stat och kommun.

Stockholm den 22 april 1976

OLA NYQUIST (fp)