Mot. 1975/76

1722-1730

Motion

1975/76:1722

av herr Persson i Karlstad m. fl.

om en särskild avgift vid försäljning av skog m. m.

I början av seklet ökade skogsodlingen stadigt och nådde en relativt hög
nivå - cirka 45 000 ha/år omkring 1920. Därefter skogsodlades allt mindre
arealer för att nå botten - cirka 17 000 ha/år i slutet av 1930-talet. Det
var då som uttrycket "Skam till skogsman som inte kan föryngra med
yxan” skapades.

I mitten av 1940-talet ökade skogsodlingarna igen och har sedan dess
ständigt ökat.

Vid flera tillfällen har riksomfattande återväxtprogram upprättats för dimensionering
av såväl samhällets som skogsägarnas insatser i form av arbetskraft,
frö och plantor. Inför nödvändigheten av ökade skogsvårdsinsatser
som svenskt skogsbruk står inför kan det vara av intresse att se tillbaka
på hur ett sådant program utfallit i verkligheten. Tillbakablicken begränsas
dock till att omfatta endast skogsodling.

Statens skogsforskningsinstitut beräknade år 1957 på uppdrag av 1955
års skogsvårdsutredning behov av återväxtåtgärder under 20 år räknat från
1954 på befintlig och nytillkommande föryngringsareal. Perioden har således
helt nyligen gått till ända.

Planen omfattade en årlig skogsodling om cirka 152 000 ha. Den faktiska
skogsodlingen enligt Skogsstatistisk årsbok har varit ca 123 000 ha/år i
genomsnitt under perioden.

Beräkningarna 1957 baserades på en bedömd årlig slutav verk ningsareal
av ca 198 000 ha/år. Med ledning av riksskogstaxeringens stubbinventering
kan den faktiska slutavverkningen ha varit ca 123 000 ha/år i genomsnitt
under perioden.

1957 års beräkningar förutsatte inte speciellt intensiva återväxtåtgärder.

48 % av under perioden nytillkommande föryngringsareal ansågs i Norrland
och Dalarna kunna föryngras genom självsådd. Anledningarna till att skogsägarna
valt att lita på självföryngring i större omfattning är givetvis flera.

Skogsodlingen har - i jämförelse med södra Sverige - ingen lång tradition
i Norrland, och detta förhållande i kombination med den försvagade lönsamheten
under 1950- och 1960-talen torde vara det viktigaste. Misslyckanden
orsakade av svagt plantmaterial eller av olämplig härstamning eller
på grund av svåra ståndortsförhållanden har inte heller gynnat en intensifiering
av skogsodlingen.

Tyvärr är det inte möjligt att på nuvarande uppskattningsmaterial beräkna
vilka vinster resp. förluster som uppstått på grund av att skogsodlingsplanen

1 Riksdagen 1975/76. 3 sami. Nr 1722-1730

Mot. 1975/76:1722

2

över- eller underskridits. Genom studier av skogsbeståndet vid periodens
slut kan man emellertid dra slutsatser av värde för framtida planer.

Vid 20-årsperiodens slut var kal marksarealen ca en procent högre än vid
periodens början räknat på landets produktiva skogsmark. Anledningen härtill
kan helt tillskrivas de ökade slutavverkningsarealerna i slutet av perioden.

Även på mark som inte skogsodlats har således genom självföryngring
anlagts bestånd, varför man kan fråga om skogsodlingsprogrammet varit
för ambitiöst. Av såväl riksskogstaxeringens som skogsstyrelsens återväxttaxeringar
finner man emellertid att de bestånd som inte skogsodlats är
luckigare och ojämnare i höjd samt till en större andel bevuxna med för
lågt plantantal än skogsodlade bestånd.

Den faktiska kalmarkstiden under 20-årsperioden kan inte fastställas, men
man torde kunna anta att den genomsnittligt varit kortare för bestånd anlagda
genom skogsodling.

För att öka den framtida virkesavkastningen måste nya bestånd anläggas
snarast efter avverkningen. Av betydelse är också att utnyttja möjligheterna
till byte av trädslag som bättre utnyttjat ståndsortsförhållandena och till
användning av förädlat skogsodlingsmaterial. Förutsättningarna härför är
att bestånden anläggs genom skogsodling.

Vissa beräkningar över den närmaste framtidens behov av skogsodling
har gjorts.

Skogsindustriernas samarbetsutskott (SISU) har 1973 beräknat konsekvenserna
för svenskt skogsbruk vid några avverkningsalternativ. Konsekvenserna
omfattar även beräkningar av slutavverkningsarealen och behov av
skogsodling. Beräkningarna omfattar såväl storskogsbruk som privatskogsbruk.

För det privata skogsbruket har även skogsvårdsstyrelserna bedömt den
sannolika slutavverkningen under kommande 5-årsperiod och behovet av
skogsodling.

Bortsett från storskogsbruket i södra Sverige pekar beräkningar på ökat
behov av skogsodling - för privatskogsbruket i norra Sverige en fördubbling
inom den närmaste 5-årsperioden. Det bör observeras att andelen skogsodling
av beräknad avverkning i stort sett är lika oavsett om SISU eller
skogsvårdsstyrelserna gjort beräkningarna. Det ligger heller inget motsägelsefullt
i att skogsvårdsstyrelserna har beräknat en lägre avverkning, eftersom
deras beräkning endast avser de närmaste fem åren.

Utökning av skogsodling ställer motsvarande krav på ökning av frö- och
plantproduktionen. Även om viss lokal plantbrist rått vid vissa tillfällen
och även kan komma att råda i framtiden, torde dessa krav relativt lätt
kunna tillgodoses.

Varje sann skogsman eller skogsägare känner i de flesta fall, innerst inne,
varmt för skogsåterväxten och har också ambitionen att skapa ett bättre
bestånd åt framtiden än det avverkade. Om målet således är oomtvistat,
har frågan om medlen föranlett långa och heta diskussioner, och i många

Mot. 1975/76:1722

3

fall synes brist på fonderade pengar spela en avgörande roll för om skogsägarna
skall kunna leva upp till sin höga ambition att klara skogsåterväxten.

I Norge tillämpas ett system med fondering av s. k. skogsvårdsavgifter,
för att därmed klara skogsåterväxten efter att avverkning skett. De i Norge
gällande bestämmelserna avseende avgifter för skogsvård regleras i lagen
om skogsproduktion och skogsskydd av den 21 maj 1965 (Lov om skogsproduksjon
og skogsvern). Enligt denna lag (43 §) skall vid försäljning av
skog eller träd på rot erläggas en s. k. skogsavgiftsom fastställes av Kungl.
Maj:t. Avgiften uppgår dock lägst till två procent av virkets bruttovärde.

Skogsavgiften skall användas till att främja skogsodling, skogsproduktion
och skogsdrift i den skog där avverkning sker eller har skett, eller i annan
skog som skogsägaren har inom samma kommun. De närmare bestämmelserna
rörande de ändamål till vilka skogsavgiften får användas lämnas
i de av lantbruksdepartementet fastställda reglerna om bruk av skogsavgift
som fastställts av lantbruksdepartementet den 12 februari 1970.

I Värmlands län har vi i likhet med i övriga skogslän kunnat iaktta en
ökad debatt om kalhyggen och återväxtåtgärder i en eller annan form. Vissa
skogsägare med kortsiktiga vinstintressen har i vissa fall kringgått gällande
lagstiftning och icke följt gällande bestämmelser eller skött återväxten i
tillräcklig omfattning. Nuvarande lagstiftning är till viss del otidsenlig. Under
årens lopp har det skett en fullständig omvandling och i många fall revolutionerande
utveckling, med nya moderna avverkningsmetoder. Den
manuella metoden med avverkning med såg och yxa har i stort försvunnit
och ersatts med högmekaniserade avverkningssystem. Denna omvandling
har medfört att våra skogsvårdande myndigheter ute i landet inte i tillräcklig
omfattning haft resurser att kontrollera och följa upp all avverkning och
följande åtgärder för återväxt.

Skogsvårdsstyrelserna har nu ålagts ytterligare en arbetsuppgift - nämligen
den av riksdagen beslutade anmälningsplikten för avverkning. Detta har
tillsammans med övriga arbetsuppgifter inneburit att skogsvårdsstyrelsen
icke har personal och resurser att klara alla arbetsuppgifter.

Vi mer.ar att vi även här i Sverige på försök borde införa det s. k. norska
systemet med fondering av pengar i s. k. skogsvårdsavgifter och att en automatisk
procentuell fondering och avsättning sker av avverkningspengar
till skogsvårdande insatser. Dessa fonder bör vara rationella. De bör också
spara en hel del tidsödande arbetsuppgifter för den skogsvårdande personalen,
samtidigt som de ger en garanti för återväxten och ger full rättvisa
för samtliga skogsägare.

1* Riksdagen 1975/76. 3 sami. Nr 1722-1730

Mot. 1975/76:1722

4

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställs

att riksdagen hos regeringen begär att 1973 års skogsutredning
får i uppdrag att utreda skogsavgift för skogsvård i Sverige.

Stockholm den 27 januari 1976

MAGNUS PERSSON (s)
i Karlstad

KARL-GUST. ANDERSSON (s) SUNE JOHANSSON (s)

GUNNAR OLSSON (s)
i Edane

ELVY NILSSON (s)
i Sunne

i Storfors

i Arvika

HOLGER MOSSBERG (s)