Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1975/76:1645

av herr Bohman m. fl.

med anledning av propositionen 1975/76: 88 om åtgärder inom
skärgårdsområdena

Våra stora och skiftande skärgårdar är en oskattbar nationell tillgång.
Genom den växande fritiden har medborgarnas möjligheter att
komma i kontakt med naturen ökat. Skärgårdarna upplevs emellertid
av många huvudsakligen som ett rekreationsmål. De glömmer därvid
att skärgårdarna utgjort kulturlandskap och att det inte var länge sedan
de sjöd av liv och rörelse året om och inte endast under några sommarmånader.
Näringslivet blomstrade och befolkningstillväxten var positiv.

I dag är situationen annorlunda. Den bofasta befolkningen har minskat,
och takten kommer att öka om inte åtgärder vidtages snarast. En
av orsakerna är den pågående strukturomvandlingen inom näringslivet,
som för skärgårdens del inneburit att dess traditionella näringar som
sjöfart, jordbruk, fiske och jakt mist mycket av sin betydelse. En annan
är rådande tillämpning av mark- och byggnadslagstiftning. Den har i
hög grad ensidigt inriktats på att tillgodose det rörliga friluftslivets intressen.
Skärgårdsborna upplever den nuvarande mark- och byggpolitiken
som en inskränkning i deras äganderätt till jorden — oftast deras
huvudsakliga tillgång. Detta sammantaget med en i dag sällsynt ogynnsam
befolkningsstruktur, innebär enligt vår uppfattning ett allvarligt
hot mot skärgårdens framtid. Utan en bofast befolkning kan skärgården
ej förbli en kulturbygd. Dessutom skulle skärgården också mista
sitt värde även för dem som söker rekreation där. Naturens förslitning
skulle öka, växt och djurlivet påverkas negativt. Förutsättningarna för
att man skall kunna bibehålla en levande skärgård är beroende på utformningen
och tillämpningen av gällande mark- och byggnadslagstiftning.
Genom att för bebyggelsen väsentliga lagrum i gällande författningar
är oklart formulerade och därför svårtillämpade, har utrymme
skapats för en godtycklig praxis. Detta har medfört en utomordentligt
långtgående låsning av bebyggelsen, baserad på en restriktiv grundsyn
på de enskilda markägarnas rätt att förfoga över sin egendom. Det helt
övervägande intresset från myndigheternas sida tycks vara att tillgodose
det rörliga friluftslivets intresse på bekostnad av den bofasta befolkningen.
I den avvägning mellan skilda intressen, som enligt vår mening
utgör en nödvändig förutsättning för att bibehålla en levande skärgård,
har den markägande befolkningens och det fasta friluftslivets intresse
helt skjutits i bakgrunden.

Alltför många tycks fortfarande, trots alla påtagliga och negativa

Mot. 1975/76:1645

konsekvenser av den hittillsvarande utvecklingen, leva i den föreställningen
att skärgårdsområdena i första hand skall utnyttjas för tätortsbornas
rekreation. Man betraktar skärgårdarna som ströv- och fritidsområden,
jämförbara med vårt lands stora skogs- och fjällområden,
och tycks inte vilja inse, att skärgårdens särart och möjligheter att fortleva
i allra högsta grad är beroende av att de bebyggelse- och kulturtraditioner,
som en gång gav skärgården dess prägel, i möjligaste mån
kan fullföljas.

Det har i debatten gjorts gällande att en ökande fritidsbebyggelse
skulle minska skärgårdens attraktivitet och förändra dess struktur. En
fortsatt exploatering skulle, heter det, ”spoliera” de värden skärgården
representerar och göra den otillgänglig för det rörliga friluftslivet.
Självfallet kan inte skärgården ”exploateras” hur mycket som helst.
Redan naturbetingelserna reser bestämda gränser häremot. Erfarenheterna
visar emellertid att en till naturen väl anpassad bebyggelse är
i mindre grad än det rörliga friluftslivet ägnad att störa naturens kretslopp
och förutsättningar. Skärgårdsöarna förbuskas på några år, om
de icke hävdas. Stränderna växer igen och det tidigare öppna skärgårdslandskapet
blir ett risigt skogslandskap. De för det rörliga friluftslivet
mest lättillgängliga öarna slits snabbt ner. Djur- och fågellivet försvinner.
Naturen ”konsumeras”. Å andra sidan har det visat sig att
fågel- och djurlivet lätt anpassar sig till bebyggelse. Även på öar, där
förhållandevis tät bebyggelse förekommer, häckar sjöfågel i nära anslutning
till husen. Djur- och inte minst fågellivet tycks acceptera de
boendes vanor, medan däremot de tillfälliga besökandenas ofta snabba
genomfart i trånga leder och tillfälliga strandhugg är betydligt mer
störande.

I en ”bebyggd” skärgård kan vidare den skadegörelse- och inbrottsväg
som under de senaste åren dragit fram över vissa glesbebyggelseområden
lättare hejdas. Dessutom skapas förutsättningar för en bevakning
mot nedskräpning, tjuvfiske och tjuvskytte.

Skall skärgårdslandskapet kunna bibehållas och den förstörelse som
redan skett kunna avbrytas, måste en bättre intresseavvägning ske mellan
fast bebyggelse och rörligt friluftsliv än den myndigheterna eftersträvat
under senare år.

Vi moderater har under tiotalet år framhållit och upprepat krav på
en ny skärgårdspolitik, bl. a. i motion till 1969 års riksdag:

Den nuvarande oklara situationen med rådande motsättningar mellan
skärgårdsbefolkning och myndigheter motiverar att hela problematiken
görs till föremål för en samlad bedömning som det bör ankomma på
statsmakterna att verkställa. Syftet bör vara att utforma en enhetlig
skärgårdspolitik.

I samband med länsplaneringsarbetet har behovet av en nationell
skärgårdspolitik dokumenterats.

Mot. 1975/76:1645

Den negativa utvecklingen av skärgården gjorde att stora förväntningar
knöts till regeringens förslag. När nu propositionen till slut ligger
på riksdagens bord kan konstateras att den knappast innehåller förslag
som på ett mer avgörande sätt kommer att vända utvecklingen i
positiv riktning.

En levande skärgård kräver enligt vår uppfattning att åtgärder måste
vidtagas, vilka

för det första skapar reella förutsättningar för den bofasta befolkningen
att kunna bo kvar,

för det andra stimulerar till inflyttning i området,

för det tredje gör det möjligt för tätortsbor att utnyttja skärgården
för rekreation, oavsett om de har tillgång till fritidshus eller båt. Det
har bl. a. framkommit att f. d. skärgårdsbor skulle vara hågade att
flytta tillbaka bara sysselsättningsmöjligheter funnes.

Denna inriktning av skärgårdspolitiken behöver inte, som många
tror, innebära en intressekollision, tvärtom. De olika sätt på vilka de
rekreationssökande tätortsborna vill utnyttja skärgården, kan i många
fall innebära ökade inkomstmöjligheter för den bofasta befolkningen.

Avgränsningen av skärgårdsområdet

I propositionen avgränsas skärgårdsområdet som ”ö eller öar som
har fast bosatt befolkning men saknar fast landförbindelse” (s. 14). Då
färjeförbindelse jämställs med fast landförbindelse innebär detta att
viktiga skärgårdsöar inte får del av de åtgärder som föreslås. Det gäller
t. ex. Blidö och Ljusterö i Stockholms skärgård. I utredningen ”En
levande skärgård”, som framlades av länsstyrelsen i Stockholms län
1974, angavs bl. a. Blidö och Ljusterö som ”skärgårdssamhällen”, som
behövde särskilt stöd för att skärgården skulle kunna utvecklas. Dessa
samhällen kan jämställas med de servicecentra i glesbygd som fanns
i ett tidigare skede av regionalpolitiken. För att hela skärgården skall
få stöd till utveckling är det nödvändigt att riksdagen klargör att med
fast landförbindelse i detta sammanhang inte skall avses öar med färjförbindelse.

Vidare skulle stora delar av bl. a. östergötlands och Kalmar läns
skärgårdar ställas utan stöd beroende på att de utgöres av fastland.
Detta kan inte accepteras, och därför bör även de delar av den svenska
landsbygden där kustförsamlingarna av tradition och med hänsyn till
regional utveckling är att hänföra till skärgård innefattas i skärgårdsstödet.

Stöd till skärgårdsföretag

Regeringen föreslår att ett särskilt finansieringsstöd till skärgårdsföretag
inrättas som ett komplement till de stödformer som redan finns.
Detta skall kunna utgå som statlig kredtgaranti för lån och statsbidrag i

Mot. 1975/76:1645

form av avskrivningslån. Stödet skall utgå till investeringar i byggnader
och anläggningar samt för anskaffning av maskiner och andra inventarier.
Även investeringar i objekt som är gemensamma för flera företag
kan beröras. Däremot skulle stöd ej utgå för förvärv av mark eller
annan fast egendom. Anskaffning av mark eller annan fast egendom är
ofta av avgörande betydelse för den företagare som vill utöka sin verksamhet.
Många gånger är fast egendom avgörande för möjligheten att
få banklån. För företagare som vill nyetablera sig i skärgården är anskaffning
av mark och fast egendom av avgörande betydelse. Vi föreslår
därför att stöd till skärgårdsföretag även skall kunna utgå för anskaffning
av mark och annan fast egendom.

Statsbidrag i form av avskrivningslån föreslås kunna utgå med högst
50 % av godkänd kostnad för investeringar i byggnader och anläggningar
samt i sådana maskiner som utnyttjas i industriell eller motsvarande
produktion. Bidraget föreslås maximerat till 75 000 kr. per skärgårdsföretag.
Detta är otillfredsställande, eftersom det innebär att ett
företag, som erhållit ett bidrag för en investering som visat sig lönsam,
inte kan få något bidrag vid ett senare investeringstillfälle, trots att den
senare investeringen kan ha mycket större betydelse för företagets framtid
och sysselsättningen i området. Begränsningen bör därför endast
gälla per investeringstillfälle.

Föredragande statsrådet gör undantag för uthymingsstugor när det
gäller sådant bidrag. Vi anser att detta klart strider mot de uttalanden
som görs på s. 19 i propositionen angående rekreationslivet. Bl. a. understryks
där ”vikten av att varje möjlighet utnyttjas att i samband med
rekreationsåtgärderna skapa sådana sysselsättningstillfällen som kan
komma den i skärgården åretruntboende befolkningen till del”. Vi stryker
gärna under det uttalandet. I propositionen föreslås dock ingenting
för att infria den målsättningen. Genom att undanta uthymingsstugor
från bidrag motverkas i stället den bofasta befolkningens intressen. Ett
ökat antal uthymingsstugor skulle öka rekreationsmöjligheterna i skärgården
och samtidigt bidra till meningsfull sysselsättning för de åretruntboende.
Genom de extrainkomster som därmed kan erhållas skulle
skärgårdsbornas försörjningsmöjligheter förbättras. En sådan åtgärd
skulle inte bara komma en liten grupp till del, eftersom åtskilliga skärgårdsbor
äger mark.

Skärgårdarna — likabehandlas nied inre stödområdet

Skärgårdsområdena kan i många avseenden jämställas med det inre
stödområdet. En stark befolkningsminskning har lett till en mycket skev
åldersfördelning. Prognoserna förutser en fortsatt utflyttning från skärgårdarna,
vilket kommer att accentuera detta förhållande. Näringsmässigt
har specialiserade och konkurrenskraftiga företag inte vuxit fram i

Mot. 1975/76:1645

skärgårdarna. Förhållandet har kortfattat beskrivits i propositionen.
Regeringen förslag för att vrida utvecklingen åt rätt håll är mot den
bakgrunden icke tillräckliga.

Föredragande statsrådet uttalar på s. 29 i propositionen att ”de möjligheter
som finns att med oförändrade stödområdesgränser ge regionalpolitiskt
stöd inom skärgårdarna är enligt min mening tillräckliga”. Vi
delar inte den uppfattningen. För att stödja skärgårdarnas utveckling
krävs en betydligt starkare viljeinriktning än den regeringen ger uttryck
för. De möjligheter till lokaliseringsstöd och därmed sysselsättningsstöd
som ges i propositionen är inte tillräckliga. I våra mest betydelsefulla
skärgårdsområden har hittills inte några lokaliseringsbidrag utgått. Uttalandet
är ingen garanti för att regeringen skall ändra inställning.

Vi föreslår därför att skärgårdarna behandlas som om de tillhörde
inre stödområdet. En sådan åtgärd eliminerar svåra avvägningar om
stödområdesgränser men möjliggör att en rad stödmöjligheter ställs till
skärgårdsföretagens förfogande utan att regeringen behöver pröva varje
enskilt fall. Det kommer att gälla sänkning av arbetsgivaravgiften, sysselsättningsstöd
m. m. En sådan åtgärd kommer bl. a. att avsevärt förbättra
det psykologiska klimatet för företagsamhet i skärgårdarna.

Stöd till båttrafik

Ett enigt trafikutskott uttalade redan 1973 (utlåtande 15) att det var
angeläget att ett stöd liknande det för landsbygdstrafik utgick även för
båttrafik. 1974 års riksdag återkom med samma krav. Förslaget innebär
att staten bidrar med 35 % av årskostnaderna, begränsat till fyra dagliga
dubbelturer per linje. Stödet skall även avse kompletterande trafik
som efter förhandsbeställning utförs till och från öar som saknar reguljär
båttrafik. Med båttrafik förstås trafik med båt inrättad för
transport av passagerare eller av passagerare och gods. Genom detta
statliga bidrag kan höga taxehöjningar undvikas och standardförbättringar
erhållas.

Som ett extra stöd till skärgårdsindustrin bör emellertid även stöd
kunna ges till båttrafik endast inrättad för transporter till och från
skärgårdsföretag och yrkesfiskare. Detta gäller inte minst s. k. ”rörliga
färjor” som betjänar ett större skärgårdsområde utan att varje dag
anlöpa på samma ställe. Ett sådant stöd skulle tillfredsställa ett stort
behov bland skärgårdsbefolkningen. Bidrag till här nämnd trafik bör
kunna utgå ur föreslaget stöd till kompletterande trafik på 0,5 milj. kr.

Inom många skärgårdsområden utföres en betydande enskild passagerartrafik
genom den bofasta befolkningens försorg. Härigenom kan
de fritidsboende smidigt nå sina stugor samtidigt som den fasta befolkningen
erhåller ett värdefullt tillskott i sin försörjning. Denna trafik
bör uppmuntras, vilket skulle kunna ske genom lån till anskaffning och
utrustning av båtar för sådan trafik.

Mot. 1975/76:1645

En förutsättning för åretruntboende i skärgårdarna är att möjligheterna
till vintertrafik säkras. Även denna fråga har förbisetts i propositionen.
För att de trafikföretag som bedriver skärgårdstrafik även
skall klara sina uppgifter krävs ökad isbrytarkapacitet i skärgårdarna.
Detta är en nödvändighet för att säkra avsättningsmöjligheter hela året
för det näringsliv som måste utvecklas. Staten bör gå in med stöd för
att underlätta detta. Det kan t. ex. röra sig om någon form av anskaffningslån
till mindre isbrytartonnage. Riksdagen bör i skrivelse till regeringen
kräva en utredning i detta syfte.

Lots- och fyrväsendet

Lots- och fyrväsendet har stor betydelse för målsättningen en levande
skärgård. Det utgör ett viktigt led i övervakningen av, och beredskapen i,
skärgårdsområdet.

Lotsväsendets betydelse för kommunikationerna i skärgården kan inte
nog understrykas. Det gäller såväl säkerheten som möjligheterna till
acceptabla vinterkommunikationer. Lots- och fyrväsendet ger även betydelsefulla
bidrag till försvarsberedskapen. Då det gäller den allmänna
sjösäkerhetstjänsten — inte minst under sommarhalvåret — spelar lotsoch
fyrpersonalen liksom tullverkets personal en stor roll.

Det i dag existerande lots- och fyrväsendet bidrar till skärgårdsbefolkningens
försörjning. Skärgårdsbor sysselsättes dels direkt i organisationen,
dels indirekt genom den service organisationen kräver. Beräkningar
finns som visar att lots- och fyrväsendets närvaro är av stor
betydelse för skatteunderlaget i skärgården. I exempelvis f. d. Blidö
kommun i Stockholms län svarade organisationen för ca 15 % av det
totala skatteunderlaget.

Det är därför att beklaga att propositionen inte på något sätt berör
dessa frågor. Lotsorganisationsutredningen tog endast hänsyn till lönsamheten
när det gällde lots- och fyrväsendets framtida organisation.
Det är nödvändigt att man vid den framtida organisationen tar stor
hänsyn till berörd personals stora betydelse för skärgårdsområdena liksom
till sysselsättningsaspekterna. Riksdagen bör i ett uttalande erinra
härom.

Mark- och byggfrågor

Det krav på planläggning som utgjort följden av den lagtillämpning
som skett inom skärgårdsområdena har ofta lett till att bebyggelse i
regel medgivits endast för sammanhängande, byliknande områden.
Dessa har genom sin koncentration inte sällan kommit att bryta mot
den traditionella skärgårdsbebyggelse, som tidigare utbildats. Genom de
stränga plankraven och de anspråk på gemensamhetsanläggningar av

Mot. 1975/76:1645

olika slag som måste tillgodoses för att bebyggelse över huvud taget
skall få äga rum, har exploateringskostnaderna i regel blivit orimligt
höga och möjliggjort för blott mycket välsituerade människor att förvärva
skärgårdstomter. Den koncentration som detta slags nybebyggelse
givit upphov till har vidare utsatt närliggande mark och öar och naturen
i dess helhet för starkare förslitning än vad fallet skulle ha varit
med glesare bebyggelse, där en stor del av fritidsverksamheten skulle
ha kunnat tillgodoses på den egna tomten. Naturens kretslopp i anslutning
till den koncentrerade bebyggelsen har ofta störts och miljön påverkats
negativt.

Här dragna slutsatser, baserade på studier av den faktiska utveckling
som skett under de senaste åren, pekar alltså otvetydigt i riktning mot
behovet av en omläggning av den hittillsvarande byggnadspolitiken.

Det är för det första nödvändigt att bättre än hittills tillgodose det
rörliga friluftslivets behov genom att skapa fasta replipunkter på olika
platser i skärgårdarna, utformade med hänsyn till det rörliga friluftslivets
krav på skyddade hamnar samt med erforderliga serviceanordningar
av skilda slag. Kommunerna bör ha ett väsentligt ansvar för en
sådan utveckling. Genom samarbete med båtsportsorganisationema och
andra liknande sammanslutningar skulle bevaknings- och servicepersonal
kunna anställas. I partimotion föreslår vi moderater dessutom att kommuner
med ett rikt båtliv, där service måste ges åt båtägare från många
andra kommuner, skall kunna erhålla särskilt statsbidrag för utbyggnad
av speciella gästhamnar. Genom dessa åtgärder skulle den nedskräpning
och förslitning som eljest lätt följer med ett helt oreglerat utnyttjande
av skärgården kunna förebyggas.

Det är för det andra ofrånkomligt att väsentligt mildra de hittillsvarande
kraven på en detaljerad och därigenom dyrbar planering för att
bebyggelse skall få komma till stånd inom skärgårdsområdena. Där
bebyggelse utan olägenhet för naturen kan komma till stånd och där
den dessutom erfordras för att ge skärgårdsboma bättre arbetsmöjligheter
bör den på allt sätt underlättas. En mindre restriktiv och doktrinär
byggnadspolitik skulle möjliggöra för skärgårdsboma att på tidigare bebodda
eller utnyttjade ögrupper och i anslutning till naturliga skärgårdsbyar
eller enstaka skärgårdshemman uppföra till miljön väl anpassade
fritidshus. Med en sådan skärgårdspolitik skulle den fasta skärgårdsbefolkningen
avsevärt bättre kunna utnyttja sin mark och beredas nya
arbetstillfällen. Landskapsvården skulle underlättas och den pågående
förbuskningsprocessen kunna hindras. Den skulle också vidga möjligheterna
för storstadsborna att få kontakt med naturen och vidga förståelsen
för miljön och årets växlingar samt människans roll i det naturliga
kretsloppet. Det borde vara ett allmänt intresse att gynna —
och inte som hittills motverka — tillkomsten av en till landskapet anpassad
bebyggelse.

Mot. 1975/76:1645

Föredragande statsrådets uttalande till förmån för ett förenklat planförfarande
för åretruntbosättning är positivt. Enligt vår uppfattning bör
även detta förfaringssätt kunna tillämpas när det gäller fritidsbebyggelse
i områden som i regionplan eller annan översiktlig planering angetts för
sådan bebyggelse.

Ett nytt inslag i planeringsbilden är den fysiska riksplaneringen. Genom
uttalanden om att skärgårdarna till stora delar skall bevaras för
det rörliga friluftslivet har möjligheterna att uppföra fritidshus ytterligare
försvårats. Vad som är utomordentligt allvarligt är att den pågående
riksplaneringen skulle kunna ges den tolkningen att redan fastställda
planer skulle kunna ställas åt sidan och att kommunerna hindrades
att förverkliga redan givna utfästelser till enskilda medborgare.

Härigenom skulle alltså tidigare gjord planering bli undanröjd. Den
enskildes rätt skulle överträdas på ett allvarligt sätt. Vi anser att riksdagen
skall uttala att utfästelser inte får leda till sådana konsekvenser.

Landskapsvårdande åtgärder i skärgårdarna

Propositionens kortfattade avsnitt om landskapsvårdande åtgärder
(s. 19) innehåller inga förslag till åtgärder, detta trots att landskapsmiljön
är av central betydelse. I skärgårdarna är denna fråga av största
vikt. Den förda politiken som byggt på inrättande av naturreservat har
i många fall inneburit en stark förslitning av naturen och dessutom lett
till förbuskning av miljön. Förbuskningsprocessen måste stoppas för att
skärgårdarnas egenart inte skall förloras.

En första åtgärd borde vara att sätta in ett särskilt jordbruksstöd i
skärgården med hänvisning till de naturliga, landskapsvårdande insatser
som ligger i ett riktigt bedrivet jordbruk. Detta skulle i kombination
med ökade möjligheter att utnyttja anslaget för landskapsvårdande åtgärder
i odlingsbygd kunna hindra förbuskning och därmed bidraga till
att bevara skärgårdarnas särart samtidigt som sysselsättningsåtgärder
skapas.

Om samhället genom från allmän synpunkt nödvändiga planåtgärder
hindrar en medborgare att utnyttja sin mark, är det ett självklart krav
att han får ersättning för detta. Det kan inte vara rimligt att enskilda
skall bära kostnaden för åtgärder som är tillkomna för hela samhällets
bästa. Detta har vi konsekvent hävdat i samband med förändringar av
marklagstiftningen. Vi finner särskild anledning att understryka denna
ståndpunkt, eftersom inkomster av markägandet ofta är nödvändiga
för skärgårdsbornas uppehälle. I samband med fastighetstaxeringen
måste från samma utgångspunkt hänsyn tas till den värdeförsämring,
som kan uppstå i samband med planläggningen.

Inrättande av naturreservat bör endast tillgripas när andra insatser
inte räcker för att hindra att värdefulla markområden förstörs; detta

Mot. 1975/76:1645

förutsätter givetvis att tillräckliga resurser ges för naturvårdande åtgärder.
Det är då självklart att skälig ersättning skall ges markägarna utan
större tidsutdräkt. Den mark som staten därmed tar ansvaret för skall
också vårdas väl. Bäst sker detta genom att engagera skärgårdsbor mot
ersättning, vilket i sin tur ger nya sysselsättningstillfällen.

Genom den s. k. allemansrätten har människorna länge haft möjligheten
att uppleva naturen. Ökningen av det rörliga friluftslivet får dock
inte innebära en förslitning som naturen inte själv kan läka. Människan
har inte endast rätt till naturen utan även ansvar för att den bibehålls
till kommande generationer. Allemansrätten innebär såväl rättigheter
som skyldigheter. Brist på kunskaper och erfarenheter ligger ofta bakom
när människor uppträder på ett sätt i naturen som leder till skador
eller som stör djurlivet. Häckande sjöfågel störs exempelvis och jagas
bort från sina reden under den mest känsliga tiden. Stadgade jakt- och
fiskeperioder och andras fiskevatten respekteras inte. Fridlysta växter
plockas. Eld görs upp med betydande brandrisker som följd. Avfall
slängs vid stränderna eller bakom närmaste buske. Alltför många saknar
kännedom om att allemansrätten är begränsad till åtgärder som
inte stör hemfriden eller som inte åstadkommer skadegörelse. Vi har
bl. a. mot denna bakgrund i partimotion föreslagit att allemansrättens
innebörd preciseras i lagstiftningen.

Rätten till sjöfågelsjakt skall enligt beslut av riksdagen i höstas bli
föremål för utredning. Frågan berörs således inte i propositionen. Vi
vill dock redan nu uttala att vi förordar att begränsad senvinterjakt på
vigg, ejder och storskrake skall återinföras. Jakten bör dock förläggas
så tidigt som möjligt före häckningsperioden i respektive kustavsnitt
och tillkomma den bofasta befolkningen samt vara till husbehov.

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställes

att riksdagen beslutar

1. vid definition av skärgårdsområden innefatta de delar av fastlandet
där kustförsamlingarna av tradition, och med hänsyn
till regional utveckling, är att hänföra till skärgård samt att
färjeförbindelse ej skall räknas som fast landförbindelse,

2. att det föreslagna skärgårdsstödet skall kunna utgå till såväl
anskaffning av mark och annan fast egendom som till investeringar
i uthymingsstugor,

3. att skärgårdsområdena skall behandlas som om de tillhörde
inre stödområdet,

4. att hos regeringen anhålla om att frågan om särskilt anskaffningslån
för mindre isbrytartonnage och båtar för kompletterande
skärgårdstrafik skall utredas,

5. att uttala att lots- och fyrväsendet skall vara organiserat även
med hänsyn till dess betydelse för sysselsättningen i skärgården,

Mot. 1975/76:1645

6. att förenklat planförfarande även skall kunna gälla fritidsbebyggelse,

7. att uttala att den pågående riksplaneringen inte får innebära
att översiktsplaner och utfästelser till markägare frångås,

8. att särskilt stöd skall lämnas åt jordbrukare för bevarande av
naturmiljön.

PER-OLOF STRINDBERG (m) HANS NORDGREN (m)

Stockholm den 27 januari 1976

GÖSTA BOHMAN (m)
ERIC KRONMARK (m)
ALLAN ÅKERLIND (m)

ALF WENNERFORS (m)

BERTIL H LIDGÅRD (m)

GUNNAR JOHANSSON (m)
i Vrångebäck

PER PETERSSON (m)
i Gäddvik

LARS SCHÖTT (m)

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1976 760093