Justitieutskottets betänkande
1975/76: 46

med anledning av propositionen 1975/76: 174 om ändring i brottsbalken
(ang. spioneribrottet m. m.) jämte motioner

I propositionen 1975/76: 174 har regeringen (justitiedepartementet)
föreslagit riksdagen att anta ett i propositionen framlagt förslag till lag
om ändring i brottsbalken.

Med anledning av propositionen har väckts tre motioner som redovisas
på s. 7.

Utskottet har inhämtat lagrådets yttrande över propositionen och motionerna.
Yttrandet fogas som bilaga till detta betänkande.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till
vad utskottet anför på s. 8 och 9.

Det vid propositionen fogade lagförslaget äi av följande lydelse.

1 Riksdagen 1975176. 7 sami. Nr 46

Juli 1975/76: 46

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken'

dels att 16 kap. 6 §, 17 kap. 6 § samt 19 kap. 8 och 13 §§ skall upphöra
att gälla,

dels att nuvarande 19 kap. 11 och 12 §§ skall betecknas 19 kap. 12 respektive
13 §,

dels att 19 kap. 5, 7, 9 och 14-16 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i balken skall införas fyra nya paragrafer, 19 kap. 8. 10 och 11 §§
samt 22 kap. 2 a §, av nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse
19 kap.

5 §

Nuvarande lydelse

Den som, med uppsåt att gå
främmande makt tillhanda, obehörigen
anskaffar, befordrar, lämnar
eller eljest röjer uppgift rörande
försvarsverk, vapen, förråd, import,
export eller förhållande i övrigt,
vars uppenbarande för främmande
makt kan medföra men för
rikets försvar eller för folkförsörjningen
vid krig eller av krig föranledda
utomordentliga förhållanden
eller eljest för rikets säkerhet, dömes,
vare sig uppgiften är riktig eller
ej, för spioneri till fängelse i
högst sex år. Detsamma skall gälla,
om någon med uppsåt som nu sagts
obehörigen framställer eller tager
befattning med skrift, teckning eller
annat föremål som innefattar sådan
uppgift.

Förövas, beträffande uppgift
som rör förhållande av hemlig natur,
gärning som i 5 § sägs utan
uppsåt att gå främmande makt tillhanda,
dömes för obehörig befattning
med hemlig uppgift

1 Senaste lydelse av
19 kap. 11 § 1970:225
19 kap. 12 § 1974:565.

Den som, för att gå främmande
makt tillhanda, obehörigen anskaffar,
befordrar, lämnar eller eljest
röjer uppgift rörande försvarsverk,
vapen, förråd, import, export eller
förhållande i övrigt, vars uppenbarande
för främmande makt kan
medföra men för rikets försvar eller
för folkförsörjningen vid krig eller
av krig föranledda utomordentliga
förhållanden eller eljest för rikets
säkerhet, dömes, vare sig uppgiften
är riktig eller ej, för spioneri till
fängelse i högst sex år. Detsamma
skall gälla, om någon i syfte som nu
sagts obehörigen framställer eller
tager befattning med skrift, teckning
eller annat föremål som innefattar
sådan uppgift.

7 §

Förövas, beträffande uppgift
som rör förhållande av hemlig natur,
gärning som i 5 § sägs utan syfte
att gå främmande makt tillhanda,
dömes för obehörig befattning
med hemlig uppgift till
böter eller fängelse i högst två år.

JuU 1975/76: 46

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

till böter eller fängelse i högst två år
eller, om riket var i krig, till böter
eller fängelse i högst fyra år.

Den som av grov oaktsamhet befordrar,
lämnar eller eljest röjer
uppgift som avses i 5 § och som rör
förhållande av hemlig natur, dömes
för vårdslöshet med
hemlig uppgift till böter eller
fängelse i högst sex månader eller,
om riket var i krig, till böter eller
fängelse i högst två år.

8 §

Är brott som i 7 § sägs att anse
som grovt, skall för grov obehörig
befattning med hemlig
uppgift dömas till fängelse i
högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet
är grovt skall särskilt beaktas, om
gärningen innefattade tillhandagående
av främmande makt eller var
av synnerligen farlig beskaffenhet
med hänsyn till pågående krig eller
rörde förhållande av stor betydelse
eller om den brottslige röjde vad
som på grund av allmän eller enskild
tjänst betrotts honom.

Den som, med uppsåt att gå
främmande makt tillhanda, här i riket
bedriver verksamhet för anskaffande
av uppgifter rörande militära
eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande
för den främmande
makten kan medföra men för annanfrämmande
makts säkerhet, eller
här i riket till dylik verksamhet
lämnar medverkan som ej är allenast
tillfällig, dömesför olovlig
underrättelseverksamhet
till böter eller fängelse i högst två
år.

För olovlig underrättelseverksamhet
skall ock dömas, om någon,
med uppsåt att gå främmande
makt tillhanda, här i riket hemligen

JuU 1975/76: 46

Nuvarande lydelse
eller med användande av svikliga
medel antingen bedriver verksamhet
för anskaffande av uppgifter
om annans personliga förhållande
eller till dylik verksamhet lämnar
medverkan som ej är allenast tillfällig.

För försök, förberedelse eller
stämpling till högförräderi, trolöshet
vid förhandling med främmande
makt, spioneri, grovt spioneri eller
olovlig underrättelseverksamhet,
så ock för försök eller förberedelse
till obehörig befattning med hemlig
uppgift dömes till ansvar enligt vad
i 23 kap. stadgas. Såsom stämpling
till högförräderi skall även anses att

Föreslagen lydelse

§2

Den som, för att gå främmande
makt tillhanda, här i riket bedriver
verksamhet för anskaffande av
uppgifter rörande militära eller andra
förhållanden, vilkas uppenbarande
för den främmande makten
kan medföra men för annan främmande
makts säkerhet, eller här i
riket till dylik verksamhet lämnar
medverkan som ej är allenast tillfällig,
dömes för olovlig underrättelseverksamhet
till böter
eller fängelse i högst två år.

Den som, med uppsåt att gå
främmande makt tillhanda, här i riket
hemligen eller med användande
av svikliga medel antingen bedriver
verksamhet för anskaffande av
uppgifter om annans personliga
förhållande eller till dylik verksamhet
lämnar medverkan som ej är allenast
tillfällig dömes för olovligt
anskaffande av personuppgifter
till böter eller fängelse

i högst två år.

För försök, förberedelse eller
stämpling till högförräderi, trolöshet
vid förhandling med främmande
makt, spioneri, grovt spioneri, grov
obehörig befattning med hemlig
uppgift, olovlig underrättelseverksamhet
eller olovligt anskaffande
av personuppgifter, så ock för försök
eller förberedelse till obehörig
befattning med hemlig uppgift dö -

2 Förutvarande 19 kap. 10 § upphävd genom 1970:225.

JuU 1975/76: 46

Nuvarande lydelse

träda i förbindelse med främmande

makt för att förbereda, möjliggöra

eller underlätta att sådant brott må

förövas.

Den som underlåter att avslöja
högförräderi, trolöshet vid förhandling
med främmande makt, spioneri
eller grovt spioneri, dömes ock till
ansvar enligt vad i 23 kap. sägs; och
skall till sådant ansvar dömas jämväl
om han icke insett men bort inse
att brottet var å färde.

Om någon, som med hänsyn till
vad honom är veterligt, på grund av
meddelad varning eller eljest bort
inse att högförräderi, trolöshet vid
förhandling med främmande makt,
spioneri eller grovt spioneri är å
färde, medverkar till gärningen, dömes
till ansvar såsom för medhjälp
därtill; dock må ej dömas till svårare
straff än fängelse i två år.

Föreslagen lydelse
mes till ansvar enligt vad i 23 kap.
stadgas. Såsom stämpling till högförräderi
skall även anses att träda i
förbindelse med främmande makt
för att förbereda, möjliggöra eller
underlätta att sådant brott må förövas.

Den som underlåter att avslöja
högförräderi, trolöshet vid förhandling
med främmande makt, spioneri,
grovt spioneri eller grov obehörig
befattning med hemlig uppgift,
dömes ock till ansvar enligt vad i 23
kap. sägs; och skall till sådant ansvar
dömas jämväl om han icke insett
men bort inse att brottet var å
färde.

Om någon, som med hänsyn till
vad honom är veterligt, på grund av
meddelad varning eller eljest bort
inse att högförräderi, trolöshet vid
förhandling med främmande makt,
spioneri, grovt spioneri eller grov
obehörig befattning med hemlig
uppgift är å färde, medverkar till
gärningen, dömes till ansvar såsom
för medhjälp därtill; dock må ej dö•
mas till svårare straff än fängelse i
två år.

16 §3

Olovlig underrättelseverksamhet eller olovlig värvning eller försök, förberedelse
eller stämpling till olovlig underrättelseverksamhet må ej utan
regeringens förordnande åtalas av åklagare.

Gärning som avses i 3 eller 4 kap.
och innebär sådan kränkning av
främmande makt som i 11 § sägs,
så ock försök, förberedelse eller
stämpling till gärning som nu sagts
eller underlåtenhet att avslöja sådan
gärning må ej heller åtalas av
åklagare utan förordnande av regeringen
eller den regeringen bemyndigat
därtill.

Gärning som avses i 3 eller 4 kap.
och innebär sådan kränkning av
främmande makt som i 12 § sägs,
så ock försök, förberedelse eller
stämpling till gärning som nu sagts
eller underlåtenhet att avslöja sådan
gärning må ej heller åtalas av
åklagare utan förordnande av regeringen
eller den regeringen bemyndigat
därtill.

3 Senaste lydelse 1974:565.

JuU 1975/76: 46

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse
22 kap.

2 a §

Om någon under beredskapstillstånd
eller då riket är i krig bland
allmänheten sprider eller till främmande
makt framför eller låter
framkomma falskt rykte eller annat
osant påstående som är ägnat att
framkalla fara för rikets säkerhet,
dömes för ryktesspridning
till fara för rikets säkerhet
till böter eller fängelse i högst två
år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.

JuU 1975/76: 46

Motionerna

I motionen 1975/76: 2445 av herr Gustavsson i Alvesta m. fl. (c)
hemställs att riksdagen beslutar avslå propositionen.

I motionen 1975/76: 2476 av herr Hernelius m. fl. (m) hemställs att
riksdagen

1. hos regeringen anhåller om en översyn och modernisering av bestämmelserna
om spioneri i enlighet med vad i motionen anförts,

2. beslutar att den i förslaget till lag om ändring i brottsbalken intagna
nya 8 § i 19 kap. skall betecknas 8 a § och erhålla följande lydelse: 8a

Är brott som i 7 § sägs att anse som grovt, skall för grov obehörig
befattning med hemlig uppgift dömas till fängelse i högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av
synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till beredskapstillstånd eller
pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den
brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts
honom.

3. beslutar att 19 kap. 10 § i förslaget till lag om ändring i brottsbalken
skall erhålla följande lydelse:

10 §

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket
bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller
andra förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande makten
kan medföra men för annan främmande makts säkerhet, eller här i riket
till dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig,
dömes för olovlig underrättelseverksamhet till böter eller fängelse i
högst två år.

4. avslår förslaget i propositionen att 16 kap. 6 §, 17 kap. 6 § samt
19 kap. 8 och 13 §§ skall upphöra att gälla.

I motionen 1975/76: 2477 av herr Romanus (fp) hemställs att riksdagen 1.

avslår förslaget att ta bort bestämmelserna om tagande av utländskt
understöd,

2. gör sådana ändringar av bestämmelserna, som föreslås i motionen,
för att de inte skall kunna tillämpas på svenskar som stödjer opinionsbildning
för utländska befrielserörelser,

3. hos regeringen hemställer om sådan utredning av spionerilagstiftningen
som rikspolisstyrelsen föreslagit i sitt remissyttrande.

JuU 1975/76:46

Utskottet

Inledning

I propositionen föreslås ändringar i brottsbalkens bestämmelser om
spioneri, vissa andra brott mot rikets säkerhet samt samhällsfarlig ryktesspridning
och beljugande av myndighet.

Innebörden av den nuvarande regleringen av spioneribrottet i 19 kap.

5 § brottsbalken (BrB) belystes i samband med den s. k. IB-affären, då
en journalist fälldes till ansvar för spioneri för att han anskaffat och —
genom överlämnande till tidningsredaktion — röjt uppgifter vilkas
uppenbarande för främmande makt kunde medföra men för rikets
försvar. I anslutning härtill tillkallades en utredningsman med uppgift
att se över spioneribestämmelserna och även i övrigt utreda frågan om
ändringar i bestämmelserna i 19 kap. BrB om brott mot rikets säkerhet.
Den sakkunnige har redovisat resultatet av sin översyn i betänkandet
(Ds Ju 1975: 16) Spioneribrottet m. m.

Betänkandet har remissbehandlats.

Det i propositionen framlagda förslaget grundas på betänkandet och
remissyttrandena däröver.

Propositionens huvudsakliga innehåll m. m.

Beträffande spioneri innebär förslaget i propositionen att straffansvaret
begränsas till fall där gärningsmannen haft syfte, dvs. direkt
uppsåt att gå främmande makt till handa. Som en följd härav ändras
gämingsbeskrivningen för brottet obehörig befattning med hemlig uppgift
(19 kap. 7 §) att omfatta gärningar som f. n. är att bedöma som
spioneri och som avsett hemlig uppgift men som förövats med indirekt
eller eventuellt uppsåt. För grova fall av brottet införs en särskild straffskala.

Brottet olovlig underrättelseverksamhet (19 kap. 9 §) föreslås uppdelat
på två paragrafer. Straffansvaret för den del av brottet som avser
anskaffande av uppgifter rörande annan främmande makts militära
eller andra förhållanden begränsas på samma sätt som beträffande
spioneri, nämligen till fall där gärningsmannen handlat i direkt uppsåt
att gå främmande makt till handa. Gämingsbeskrivningen för den del
av brottet som avser anskaffande av uppgifter om annans personliga
förhållanden behålls oförändrad men ges en ny brottsbeteckning, olovligt
anskaffande av personuppgifter.

För att vidga förutsättningarna för en fri samhällsdebatt föreslås att
bestämmelsen om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet (19 kap.

8 §) upphävs för fredstid men bibehålls för tid då landet är i krig eller
då beredskapstillstånd råder. Vidare föreslås att bestämmelserna om
samhällsfarlig ryktesspridning (16 kap. 6 §), beljugande av myndighet
(17 kap. 6 §) och tagande av utländskt understöd (19 kap. 13 §) mönstras
ut ur lagstiftningen.

Juli 1975/76:46

I den till konstitutionsutskottet hänvisade propositionen 1975/76:
204 om ändringar i grundlagsregleringen av tryckfriheten föreslås
en partiell reform av tryckfrihetsförordningen (TF). Reformen bygger
till större delen på förslag som förts fram av massmedieutredningen i
dess betänkande (SOU 1975: 49) Massmediegrundlag och gäller främst
TF:s tillämpning på olika skrifter, meddelar- och anonymitetsskyddet
samt tillsynen över förordningens efterlevnad. I propositionen föreslås
också liksom i massmedieutredningen på grundval av förslag från den
i föregående avsnitt nämnde utredningsmannen att brotten samhällsfarlig
ryktesspridning och beljugande av myndighet utmönstras ur TF:s
brottskatalog samt att brottet ryktesspridning till fara för rikets säkerhet
ges ett snävare tillämpningsområde än det nu har (se bet. s. 236 och
prop. s. 163—164). Även i andra hänseenden föreslås ändringar i TF
som är betingade av förslagen i propositionen 1975/76: 174, t. ex. i
7 kap. 3 och 8 §§ TF. Grundlagsändringarna föreslås träda i kraft den
1 januari 1978. Med hänsyn till det samband som enligt vad nyss sagts
råder mellan de aktuella förslagen till ändringar i TF och i BrB föreslås
i propositionen 1975/76: 174 att också ändringarna i BrB skall
träda i kraft den 1 januari 1978.

Allmänna synpunkter

Utskottet vill till en början något beröra det i motionen 2445 framställda
yrkandet om avslag på propositionen. Till stöd för yrkandet anför
motionärerna bl. a. att det under remissbehandlingen yppats delade
meningar om det berättigade och lämpliga i de av utredningsmannen
föreslagna och av departementschefen i huvudsak godtagna förändringarna.
Särskilt framhåller motionärerna att remisskritiken varit stark
mot förslagen att ur lagstiftningen utmönstra stadgandena om ryktesspridning
till fara för rikets säkerhet, samhällsfarlig ryktersspridning,
beljugande av myndighet och tagande av utländskt understöd.
Varken utredningsmannens överväganden eller departementschefens
motivuttalanden är enligt motionärerna av sådan art att det klart framgår,
att de fördelar som kan uppnås — exempelvis genom att spioneribestämmelserna
jämkas något för att bättre sammanfalla med det allmänna
rättsmedvetandet — är större än de risker för rikets säkerhet
och de övriga nackdelar som kan bli en följd av att de i propositionen
föreslagna lagändringarna genomförs.

Utskottet hyser en viss förståelse för motionärernas synpunkter och
anser i likhet med motionärerna att det kan anföras skäl för att de nu
aktuella ändringarna i BrB och dess återverkningar på TF:s brottskatalog
bort föregås av allsidiga och genomgripande överväganden i en parlamentariskt
förankrad utredning. Å andra sidan måste enligt utskottets
mening beaktas att utredningsmannen under sitt arbete samrått med
massmedieutredningen och företrädare för 1973 års fri- och rättighets -

JuU 1975/76: 46

utredning samt att genom den sedvanliga remissbehandlingen av utredningsmannens
betänkande lagstiftningsärendet tillförts en bred opinionsyttring
från berörda myndigheter och andra intresserade. För riksdagens
ställningstagande föreligger i ärendet också yttrande från lagrådet.
Det sagda leder utskottet till uppfattningen att yrkandet i motionen
2445 bör avslås.

Spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift m. m.

De olika slag av handlingar som omfattas av straffbestämmelserna
om spioneri och grovt spioneri (19 kap. 5 och 6 §§) är anskaffande, befordrande,
lämnande och annat röjande. Föremålet för någon av dessa
handlingar är uppgift, som rör försvarsverk, vapen, förråd, import, export
eller annat förhållande och vars uppenbarande för främmande makt
kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig
eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets
säkerhet. Uppgiften behöver inte vara av hemlig natur. Handlingen
skall ha skett obehörigen, dvs. den skall inte på grund av särskilda
förhållanden vara tillåten. I subjektivt hänseende gäller, i överensstämmelse
med vad i allmänhet gäller brott enligt BrB, att brottets objektiva
bestämningar skall täckas av uppsåt från gärningsmannens sida och
att detta uppsåt i och för sig inte behöver vara direkt utan att straffbarhet
föreligger även i fall då endast s. k. indirekt eller eventuellt uppsåt
föreligger. Därutöver gäller emellertid i subjektivt hänseende att
handlingen skall ske i uppsåt att gå främmande makt till handa. Här är
att märka att även i detta senare hänseende straffbarhet föreligger redan
vid indirekt eller eventuellt uppsåt.

Som spion kan alltså enligt gällande rätt även den dömas som visserligen
inte åsyftar att gå främmande makt till handa men inser att hans
gärning nödvändigtvis måste få detta till följd (indirekt uppsåt). Han
kan också dömas om han inser att gärningen medför risk för en sådan
effekt och det måste antas att han inte skulle ha avstått från gärningen
även om han hade varit säker på att den skulle medföra effekten (eventuellt
uppsåt).

I det förut nämnda s. k. IB-målet konstaterades att den tilltalade måste
ha insett att offentliggörandet av de i målet ifrågavarande uppgifterna
med nödvändighet skulle innebära en fördel för främmande makt samt
att såväl anskaffandet som röjandet av uppgifterna således i vart fall
skett med s. k. indirekt uppsåt att gå främmande makt till handa (se
prop. s. 19 och 54 samt SvJT 1974 rf s. 84). Bedömningen i detta mål
att även annan form av uppsåt än direkt uppsåt räcker för straffbarhet,
har som det anförs i propositionen — av den allmänna debatten i massmedia
att döma — tett sig främmande och nära nog oförenlig med
spioneribegreppet.

Mot den angivna bakgrunden uttalar departementschefen att han

luU 1975/76:46

finner det vara självklart att en brottsbenämning inte bör omfatta mera
än vad som för det allmänna rättsmedvetandet framstår som naturligt.
För en bred allmänhet ter det sig enligt departementschefen oförklarligt
att redan indirekt uppsåt att gå främmande makt till handa är till fyllest
för att någon skall kunna fällas till ansvar för spioneri. Från denna utgångspunkt
och med hänsyn till att beteckningen spioneri för allmänheten
kommit att framstå som särskilt värdeladdad ter det sig enligt departementschefen
naturligt att begränsa brottsbenämningen spioneri till förfaranden
där gärningsmannen handlar i syfte att gå främmande makt
till handa. Enligt departementschefens överväganden bör beteckningen
spioneri förbehållas fall där gynnandet av främmande makt ingår som
ett avsiktligt led i gärningsmannens handlande. Kravet på direkt uppsåt
anges i den föreslagna lagtexten med uttrycket ”för att” i stället för
som i det nuvarande stadgandet ”med uppsåt att”.

Utskottet, som noterar att remissinstanserna i stor utsträckning godtagit
förslaget att begränsa spioneristadgandets omfattning på angivet
sätt, har ingen erinran mot förslaget och tillstyrker bifall till propositionen
i denna del. Utskottet vill tillägga att ändringen av lagrummets avfattning
innebär ett återknytande till den ordning som rådde före strafflagsreformen
1948. Dessförinnan krävdes nämligen för straffbarhet direkt
uppsåt att gå främmande makt till handa. Denna avvikelse från vad
som eljest i allmänhet gäller i subjektivt hänseende vid brott enligt BrB
inger heller inte några särskilda betänkligheter från principiell synpunkt
eftersom det — såsom departementschefen påvisar — också i andra
paragrafer i 19 kap. BrB uppställs krav på direkt uppsåt i skilda hänseenden.

Den som utan uppsåt att gå främmande makt till handa men i övrigt
uppsåtligen begår gärning som till sina objektiva bestämningar överensstämmer
med gärningsbeskrivningen för spioneri, med det tillägget att
gärningen skall avse uppgift som rör förhållande av hemlig natur, straffas
enligt gällande rätt för obehörig befattning med hemlig uppgift (19
kap. 7 § första stycket). Straffskalan omfattar böter eller fängelse i högst
två år eller, om riket var i krig, böter eller fängelse i högst fyra år.

Under ”förhållande av hemlig natur” inbegrips endast sådant som
verkligen är avsett att hemlighållas och inte heller redan blivit allmänt
känt. För att ett visst förhållande skall kunna anses vara avsett att hemlighållas
bör denna avsikt i regel ha kommit till uttryck på något sätt.
Förutom genom anbringande av hemligstämpel kan detta ha skett genom
order till underlydande eller anslag om förbud för obehöriga att vinna
tillträde o. d. I undantagsfall kan ett visst förhållande — t. ex. militära
positioner under krig — vara sådant att det i och för sig framgår att
förhållandet är av hemlig natur.

Som en följd av den nyss behandlade ändringen i 19 kap. 5 § före -

JuU 1975/76:46

slås i propositionen att gärningsbeskrivningen beträffande brottet obehörig
befattning med hemlig uppgift ändras till att omfatta gärningar
som f. n. är att bedöma som spioneri och som har avsett hemlig uppgift
men som har förövats med enbart indirekt eller eventuellt uppsåt
att gå främmande makt till handa. Ändringen kommer till uttryck genom
att orden ”utan uppsåt” byts ut mot ”utan syfte”.

En följd av förslaget i propositionen är att en begränsning sker av det
straffbara området i förhållande till gällande rätt. Gärningar, som avser
förhållanden av icke hemlig natur och objektivt är sådana som avses i

5 § och som begås med indirekt eller eventuellt uppsåt att gå främmande
makt till handa, kommer nämligen enligt förslaget att falla utanför
såväl 5 § som 7 §. För att fånga upp dessa handlingar, som alltså f. n.
bedöms som spioneri, kan det enligt departementschefen i och för sig
övervägas att låta dem omfattas av straffansvar. Den nuvarande begränsningen
i 7 § till uppgifter av hemlig natur torde emellertid enligt departementschefen
täcka alla väsentliga fall då en straffsanktion kan ha
en funktion att fylla. De fall som enligt förslaget i propositionen mönstras
ut från 5 § och som inte fångas upp av 7 § synes enligt departementschefen
i praktiken vara så osannolika att man kan bortse från
dem.

Utskottet, som noterar att en reglering i enlighet med förslaget i propositionen
vid remissbehandlingen tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av flertalet remissinstanser, delar uppfattningen att de fall som enligt
förslaget lämnas utanför det straffbara området i praktiken synes vara
så osannolika att man kan bortse från dem när det gäller kriminalisering.
Under hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet att 19 kap. 7 §
ges den lydelse som upptagits i det vid propositionen fogade lagförslaget.

Nuvarande 19 kap. 7 § första stycket innehåller en särskild straffskärpningsgrund
för det fall att riket är i krig.

I propositionen föreslås att straffskärpningsgrunden utmönstras och
att som 8 § i 19 kap. införs ett särskilt stadgande avseende grova fall
av obehörig befattning med hemlig uppgift. Syftet med ändringen är
att brott av allvarlig art som t. ex. innefattar tillhandagående av främmande
makt inte skall komma att bedömas efter en förhållandevis lindrig
straffskala. Den nya bestämmelsen har utformats efter direkt mönster
från stadgandet i 6 § angående grovt spioneri. Som kvalifikationsgrunder
anges sålunda att gärningen varit av synnerligen farlig beskaffenhet
med hänsyn till pågående krig eller rört förhållande av stor betydelse
eller att den brottslige röjt vad som på grund av allmän eller enskild
tjänst betrotts honom. Utöver dessa i 6 § upptagna omständigheter
anges i den föreslagna 8 § också det fall att gärningen innefattat tillhandagående
av främmande makt.

JuU 1975/76:46

I motionen 2476 yrkas bl. a. att i den nyss berörda uppräkningen
beredskapstillstånd skall nämnas såsom jämställt med krig vid bedömningen
av om brottet bör anses som grovt.

I likhet med departementschefen anser utskottet att det bör införas
ett särskilt stadgande med särskild brottsbenämning för grova brott av
den art som avses med 7 §.

När det gäller det av motionärerna efterlysta tillägget till uppräkningen
av ”beredskapstillstånd” anser utskottet i likhet med departementschefen
och lagrådet att något behov därav inte föreligger. Som
departementschefen anför är exemplifieringen inte uttömmande eller i
och för sig avgörande för vad som skall anses som grovt brott. I den
praktiska tillämpningen torde enligt utskottets mening det förhållandet
att beredskapstillstånd varit rådande komma att beaktas utan det ifrågasatta
tillägget. Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet
bifall till motionsyrkandet och tillstyrker att 19 kap. 8 § ges den lydelse
som upptagits i det vid propositionen fogade lagförslaget.

I nuvarande 19 kap. 7 § andra stycket stadgas ansvar för den som av
grov oaktsamhet befordrar, lämnar eller eljest röjer uppgift som avses
i 5 § och som rör förhållande av hemlig natur. Brottsbenämningen är
vårdslöshet med hemlig uppgift.

I propositionen föreslås att oaktsamhetsbestämmelsen i nuvarande 7 §
andra stycket bryts ut och överförs till en särskild paragraf (9 §).

Utskottet tillstyrker förslaget att regleringen av oaktsamhetsfallen i
7 § andra stycket förs över till en särskild paragraf, som betecknas 9 §.

Översyn av spioneribrottet

Under remissbehandlingen har rikspolisstyrelsen pekat på att det inte
finns några bestämmelser om spioneri mot politiska och ekonomiska
förhållanden av betydelse för rikets säkerhet och därvid hänvisat bl. a.
till fallet Guillaume i Förbundsrepubliken Tyskland. Styrelsen finner det
synnerligen angeläget att spioneribrotten blir föremål för en djupgående
översyn och modernisering med hänsyn till den ändring av målinriktningen
mot sådana intressen som kan skönjas i nuvarande underrättelseverksamhet.
Det är enligt styrelsens uppfattning uppenbart att bl. a. den
politiska sektorn i svenskt samhällsliv är föremål för livlig uppmärksamhet
och återkommande närmanden från främmande underrättelsetjänsters
sida.

I samtliga de med anledning av propositionen väckta motionerna
framställs önskemål om en sådan översyn som rikspolisstyrelsen förordat.

I propositionen uttalar departementschefen i anslutning till sin redovisning
av rikspolisstyrelsens uttalande att gällande spioneribestämmelser
enligt hans mening ger skydd för sådana ekonomiska och politiska

JuU 1975/76:46

förhållanden vilkas uppenbarande för främmande makt kan medföra
men för rikets säkerhet.

Utskottet anser för sin del i likhet med rikspolisstyrelsen och motionärerna
att det beträffande sådana spionageformer, som har politisk eller
ekonomisk (inkl. industriell) inriktning men samtidigt faller utanför
den nuvarande brottsbeskrivningen för spioneribrottet, erfordras sådana
närmare överväganden som aktualiserats i lagstiftningsärendet. Det torde
få ankomma på regeringen att förordna om de närmare formarna för
översynens bedrivande. Med hänsyn till den vikt som får tillmätas de
aktuella frågorna bör dock tillses att översynen sker under parlamentarisk
medverkan. Vad utskottet nu i anledning av motionerna 2445, 2476
och 2477 anfört bör ges regeringen till känna.

Olovlig underrättelseverksamhet m. m.

Nuvarande 19 kap. 9 § upptar ansvarsbestämmelser för olovlig underrättelseverksamhet.
I första stycket kriminaliseras verksamhet som
går ut på anskaffande av uppgifter rörande militära och andra förhållanden.
Uppenbarandet av uppgifterna för främmande makt skall kunna
medföra men för annan främmande makts säkerhet. I andra stycket
kriminaliseras bl. a. verksamhet som innebär att någon hemligen eller
med användande av svikliga medel anskaffar uppgifter om annans personliga
förhållanden. Det är här fråga om s. k. flyktingspionage m. m.
Här krävs inte såsom i första stycket att uppenbarandet av uppgifterna
kan medföra särskilda men. I subjektivt hänseende krävs i fråga om
båda brottstyperna — liksom f. n. i fråga om spioneri — att gärningsmannen
haft uppsåt att gå främmande makt till handa. Såväl direkt
som indirekt och eventuellt uppsåt kan alltså komma i fråga. För att
förebygga onödiga eller annars olämpliga åtal har i 19 kap. 16 § tagits
in bestämmelser om särskild åtalsprövning beträffande olovlig underrättelseverksamhet.
För åtal krävs sålunda regeringens förordnande.
Åtalsfrågan kan av regeringen prövas från utrikespolitiska och andra
synpunkter.

I propositionen förordas att straffansvaret för olovlig underrättelseverksamhet
enligt första stycket i nuvarande 9 § på motsvarande sätt
som i fråga om spioneri begränsas till verksamhet som bedrivs med direkt
uppsåt att gå främmande makt till handa. Samtidigt föreslås att
bestämmelsen i andra stycket om flyktingspionage m. m. med sakligt
oförändrat innehåll flyttas till en särskild paragraf och ges beteckningen
”olovligt anskaffande av personuppgifter”.

Förslaget i propositionen såvitt gäller huvudbrottet i 9 § första stycket
leder till straffrihet i fall då enbart indirekt eller eventuellt uppsåt
att gå främmande makt till handa föreligger. Denna begränsning av det
straffbara området kritiseras i motionen 2476 under hänvisning till uttalanden
under remissbehandlingen. Motionärerna erinrar bl. a. om att

Juli 1975/76:46

justitiekanslern framhållit att de olägenheter från utrikespolitisk synpunkt
som kan vara förbundna med olovlig underrättelseverksamhet
kan inträda vare sig fråga är om verksamhet med direkt syfte att tillhandagå
främmande makt eller fråga är om t. ex. en av svensk politisk
organisation bedriven verksamhet, vilken genom införskaffande av uppgifter
om militära och andra förhållanden önskar bilda opinion mot viss
främmande makt. De anför också att justitiekanslern påpekat att det
uppgiftsinsamlande som avses i bestämmelsen om olovlig underrättelseverksamhet
gäller förhållanden av militär natur eller andra förhållanden,
vilkas uppenbarande kan medföra men för främmande makts säkerhet,
alltså särskilt känsliga förhållanden och inte samhällsförhållanden
i allmänhet — politiska, ekonomiska, sociala etc. — som en fri
offentlig debatt odisputabelt måste kunna avhandla. Yrkandet i motionen
i detta hänseende går ut på att den nuvarande uppsåtsformen vid
brottet olovlig underrättelseverksamhet bör bibehållas.

Vid sitt övervägande av uppsåtsformen vid det här aktuella brottet
konstaterar departementschefen att annan form av uppsåt än direkt
uppsåt att gå främmande makt till handa inte varit aktuell i de domar
som meddelats och som ingått i utredningsmannens material. Även om
denna omständighet enligt departementschefen knappast kan tas till intäkt
för att en straffvärd underrättelseverksamhet inte skulle kunna bedrivas
utan direkt uppsåt att gå främmande makt till handa, förefaller
honom en sådan utveckling föga trolig. Med hänsyn härtill bedömer
han behovet av en straffbestämmelse för dessa fall som ringa.

Utskottet ansluter sig till denna bedömning och finner också i likhet
med departementschefen, att det skulle te sig anmärkningsvärt med ett
mera omfattande uppsåtsrekvisit vid olovlig underrättelseverksamhet än
vid det grövre brottet spioneri. Med hänsyn till det anförda anser utskottet
att övervägande skäl talar för den i propositionen föreslagna inskränkningen
av det straffbara området. I enlighet härmed avstyrker
utskottet bifall till det här behandlade yrkandet i motionen 2476 och
förordar att huvudstadgandet om olovlig underrättelseverksamhet ges
den i propositionen upptagna avfattningen.

I den nuvarande bestämmelsen om olovlig underrättelseverksamhet
straffbeläggs också s. k. flyktingspionage m. m. (9 § andra stycket). Som
förut sagts föreslås i propositionen att stadgandet i andra stycket bibehålls
utan saklig ändring samt flyttas till en särskild paragraf (11 §) med
brottsbenämning ”olovligt anskaffande av personuppgifter”.

Utbrytandet av det ifrågavarande stadgandet till en särskild gärningstyp
medför att det behövs en ny brottsbenämning för denna. Som framgått
av redovisningen i propositionen av olika överväganden i denna del
är det inte lätt att finna en lämplig benämning. Utskottet finner i likhet
med lagrådet att det i propositionen föreslagna uttrycket framstår som

JuU 1975/76: 46

mindre lyckat, därför att fullbordat brott föreligger redan när någon
bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter även om han inte
lyckats skaffa några uppgifter. Den valda benämningen är mindre väl
lämpad också av det skälet att den kan leda tanken till förfaranden av
helt annat slag än varom är fråga, t. ex. olovligt anskaffande av personuppgifter
ur dataregister för att tillgodose andra intressen än främmande
makts, t. ex. affärsintressen. Med hänsyn till vad nu anförts förordar
utskottet att stadgandet inte flyttas utan liksom f. n. utan särskild brottsbeteckning
upptas som ett andra stycke i den paragraf där huvudbrottet
olovlig underrättelseverksamhet regleras.

I enlighet med utskottets ställningstaganden i fråga om den i nuvarande
19 kap. 9 § upptagna regleringen av brottet olovlig underrättelseverksamhet
och till följd av utskottets överväganden i övrigt bör lagrummet
— med den av departementschefen förordade ändringen i
första stycket — upptas i kapitlet med beteckningen 10 §.

Ryktesspridning, tagande av utländskt understöd m. m.

För ryktesspridning till fara för rikets säkerhet straffas den som bland
allmänheten sprider eller till främmande makt framför eller låter framkomma
falskt rykte eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla
fara för rikets säkerhet (19 kap. 8 §). För samhällsfarlig ryktesspridning
straffas den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller
annat osant påstående som är ägnat att framkalla fara för folkförsörjningen
eller för allmän ordning och säkerhet (16 kap. 6 §). För beljugande
av myndighet slutligen straffas den som bland allmänheten
sprider falskt rykte eller annat osant påstående ägnat att undergräva
aktningen för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna
angelägenheter (17 kap. 6 §). Strafflatituden för nu angivna brott är
böter eller fängelse i högst två år.

För tagande av utländskt understöd straffas enligt 19 kap. 13 §
den som av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse
tar emot pengar eller annan egendom för att genom utgivande eller
spridande av skrifter eller på annat sätt påverka den allmänna meningen
om statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse.
Straffet är fängelse i högst två år.

I propositionen föreslås att de nämnda straffbestämmelserna upphävs.
Ryktesspridning till fara för rikets säkerhet föreslås dock även
framgent vara straffbelagd under beredskapstillstånd eller då riket är

1 krig. En bestämmelse med sådant innehåll föreslås bli upptagen som

2 a § bland krigsartiklarna i 22 kap.

I fråga om avkriminalisering av tagande av utländskt understöd riktar
departementschefen i propositionen först uppmärksamheten på att stadgandets
nuvarande avfattning är så vidsträckt att, om exempelvis någon
här i Sverige propagerar för att den svenska utrikespolitiken skall änd -

JuU 1975/76:46

ras till förmån för en viss motståndsrörelse och propagandan ekonomiskt
understöds av svensk person som sympatiserar med motståndsrörelsen,
den som driver propagandan kan straffas för tagande av utländskt
understöd. Han ställer därefter frågan om man bör nöja sig
med jämkningar i lagtexten för att inskränka paragrafens omfattning
eller om man bör helt avskaffa den. Till förmån för den sistnämnda lösningen
talar enligt departementschefen det förhållandet att bestämmelsen
såvitt känt aldrig har lett till fällande dom. Även om bestämmelsen
kan ha en viss preventiv funktion utgörs emellertid enligt departementschefen
det kraftigast avhållande momentet av risken för att det utländska
understödet kommer till allmän kännedom. Det står enligt departementschefen
också klart att en fortsatt kriminalisering i varje fall inte
underlättar möjligheterna att klarlägga sådana transaktioner som det här
är fråga om utan snarast manar vederbörande till än större försiktighet
och leder till att ytterligare sofistikerade metoder för understöd kommer
till användning. Det viktigaste remediet mot propagandaverksamhet
är — framhåller departementschefen — upplysning och offentlig diskussion.
Under hänvisning främst till nu återgivna synpunkter stannar
departementschefen för förslaget att helt upphäva bestämmelsen om tagande
av utländskt understöd.

När det gäller avkriminalisering av övriga här aktuella gärningar
konstaterar departementschefen till en början att spridandet av lögnaktiga
påståenden bland allmänheten eller till främmande makt otvivelaktigt
under vissa omständigheter, särskilt i orostider, kan utgöra en
samhällsfara. Enbart detta förhållande kan emellertid enligt departementschefen
inte motivera att man från samhällets sida ingriper med
straffsanktioner mot sådana företeelser och därmed inskränker yttrandefriheten.
Till stöd för förslaget att upphäva de ifrågavarande straffbestämmelserna
hänvisar departementschefen till att information och
upplysning är de adekvata åtgärderna när det gäller att motverka eller
undanröja de skadeverkningar eller risker för sådana verkningar som
kan bli följden av att osanna uttalanden sprids bland allmänheten eller
förs fram till främmande makt. Härvidlag påpekar departementschefen
att massmedierna i dag har en långt större och bredare genomslagskraft
än tidigare och att också de myndigheter och andra organ som straffbestämmelserna
avser att skydda numera i stor utsträckning har resurser
för information till sitt förfogande. I anslutning härtill framhåller
departementschefen också att statistiken över meddelade domar visar
att bestämmelserna tillämpats i mycket begränsad omfattning.

I samtliga de med anledning av propositionen väckta motionerna kritiseras
den föreslagna avkriminaliseringen av brottet tagande av utländskt
understöd. Till stöd för det i motionen 2476 framställda yrkandet om
stadgandets bibehållande påpekar motionärerna att man inte kan bortse
från att det utan tillgång till straffrättsliga åtgärder föreligger risk för

2 Riksdagen 1975/76. 7 sami. Nr 46

JuU 1975/76:46

att det utländska understödet aldrig blir bekant och att sålunda något
allmänhetens ogillande inte blir aktuellt. Motionärerna vänder sig också
mot uttalandet i propositionen att bestämmelsen såvitt känt aldrig lett
till fällande dom och hänvisar till det s. k. Dagspostenmålet, i vilket en
person år 1945 dömdes för olagligt mottagande av utländskt understöd.
Motionärerna tillägger att, även om straffbudet inte används, bestämmelsen
har en preventiv effekt som inte får underskattas. Sammanfattningsvis
hävdar motionärerna att en lagstiftning som ger utländsk makt
eller utländska organisationer och privatpersoner fritt utrymme för att
med penningmedel påverka den svenska opinionen inte är godtagbar.

Till stöd för avslagsyrkandet i motionen 2445 hänvisar motionärerna
bl. a. till att den föreslagna avkriminaliseringen under remissbehandlingen
avstyrkts av Svea hovrätt, överbefälhavaren och rikspolisstyrelsen.
Motionärerna för också fram rikspolisstyrelsens förslag att frågan
bör ytterligare utredas, lämpligen i samband med den översyn av spioneribrottet
som styrelsen också förordar på sätt som utskottet redovisar i
det följande.

Yrkande om avslag på förslaget att upphäva det nu aktuella stadgandet
framställs även i motionen 2477. Där uttalas bl. a. under hänvisning
till nyligen inträffade penningtransaktioner att det inte är särskilt tilltalande
att regeringar eller regeringspartier i större och rikare länder
än Sverige skulle pumpa in pengar i svenska partier eller opinionsrörelser.
I motionen tas också upp den av departementschefen påtalade
alltför vidsträckta avfattningen av det nuvarande straffstadgandet.
Härvidlag uttalas i motionen att det givetvis inte är tillfredsställande
om bestämmelsen kan tillämpas på svenskar som bedriver opinionsbildning
till förmån för t. ex. utländska befrielserörelser. Under
hänvisning till vad som anförts i motionen föreslås vidare att utskottet
bör överväga om sådan ändring kan vidtas i lagrummet att det får en
mera tillfredsställande avgränsning. I motionen begärs också att hithörande
frågor ses över i samband med den ovan berörda utredningen
av spionerilagstiftningen som rikspolisstyrelsen föreslagit.

Också övriga i detta avsnitt behandlade förslag till avkriminalisering
(ryktesspridning m. m.) kritiseras motionsvägen. I motionen 2476 yrkas
att de ifrågavarande straffbuden bibehålls. Enligt motionärernas mening
är det — såsom uttalats under remissbehandlingen — vanskligt
att helt lita till den fria debatten och massmediernas förmåga att medverka
till erforderliga tillrättalägganden; möjligheterna att med saklig
upplysning och information tillfredsställande möta skadeverkningarna
är stundom inga. När det gäller beljugande av myndighet är det enligt
motionärerna svårt att inse hur den nuvarande kriminaliseringen av
uppsåtligt spridande av sanningslösa påståenden skulle kunna inkräkta
på den fria kritikrätten. Avslutningsvis påpekar motionärerna att man
inte får bortse från att även inom massmedia medvetna sabotörer kan

JuU 1975/76: 46

vara verksamma såsom erfarenheterna från andra världskriget ger vid
handen. Liknande synpunkter återges i motionen 2445 till stöd för det
däri framförda avslagsyrkandet. Beträffande brottet beljugande av
myndighet hänvisar motionärerna också till ett uttalande under remissbehandlingen
av innebörd att det t. ex. inom polisens verksamhetsområde
av sekretesskäl, av hänsyn till den misstänkte eller annan berörd
person eller av spaningstekniska skäl inte sällan är omöjligt att göra bemötanden
grundade på en fullständig redovisning av alla fakta.

Vid sin granskning av förslagen har lagrådet förordat att stadgandet
om tagande av utländskt understöd inte nu upphävs men görs till föremål
för förnyad utredning i syfte att åstadkomma en mera tillfredsställande
avgränsning av det straffbara området. I avvaktan på resultatet
av en sådan utredning synes enligt lagrådet icke önskvärda konsekvenser
av stadgandets nuvarande vidsträckta omfattning kunna förebyggas
genom att 19 kap. 16 § nu ändras så, att åtal för tagande av utländskt
understöd skall förutsätta förordnande av regeringen. Enligt lagrådets
mening bör även övriga i detta avsnitt behandlade straffbestämmelser
bibehållas.

Utskottet vill till en början för sin del konstatera att de sakliga skäl
mot den föreslagna avkriminaliseringen som framkommit i lagstiftningsärendet
inte kan frånkännas en betydande tyngd. Det sagda gäller kanske
framför allt i fråga om brottet tagande av utländskt understöd men
även övriga här aktuella brott. Samtidigt är det enligt utskottets mening
anledning att erinra om att det utredningsförfarande som lett fram till
förslagen inte på sedvanligt sätt omfattat mera allsidiga och genomgripande
överväganden i parlamentariskt förankrade former. Det angivna
förhållandet utgör enligt utskottets mening en brist som försvårar lagstiftarens
ställningstagande.

När det gäller stadgandet om tagande av utländskt understöd har utskottet
inte blivit övertygat om bärkraften av de i propositionen redovisade
motiven för en avkriminalisering. Utskottet har i detta sammanhang
särskilt fäst sig vid att den föreslagna avkriminaliseringen av ryktesspridning
och beljugande av myndighet tillsammans med upphävandet
av bestämmelsen om tagande av utländskt understöd skulle straffrättsligt
sett lämna fältet fritt för en främmande makt att finansiera en
kampanj för spridning av falska uppgifter i syfte att undergräva förtroendet
för de högsta statsorganen. I fråga om brottet tagande av utländskt
understöd är det enligt utskottets mening — såsom lagrådet
framhåller — uppenbart att främmande makt i regel har klart för sig
betydelsen från opinionsbildningssynpunkt av att understödet och dess
ursprung inte kommer till den svenska allmänhetens kännedom. Lika
uppenbart är det att möjligheterna att förvärva medarbetare inom Sverige
för ändamål som här avses ökas väsentligt om sådant medarbetar -

Juli 1975/76: 46

skap blir straffritt, liksom att det blir betydligt lättare att hemlighålla utländskt
understöd om det inte längre blir en uppgift för polis- och åklagarmyndigheterna
att söka beivra ifrågavarande gärningar. I sammanhanget
vill utskottet i likhet med vad som skett i motionen 2476 särskilt
framhålla den preventiva funktionen av straffbudet samt poängtera att
stadgandet, mot vad som synes framgå av propositionen, har vunnit
tillämpning i modern tid.

Utskottet vill också i överensstämmelse med vad som gjorts i motionen
2477 konstatera att det inte är särskilt tilltalande att regeringar eller
partier i andra länder skulle kunna förse svenska partier eller opinionsrörelser
med pengar i sådant syfte som avses i 19 kap. 13 §. En bestämmelse
till skydd mot bl. a. sådana förfaranden bör därför enligt
utskottets mening även framgent upptas i BrB. Såsom framhållits från
flera håll i lagstiftningsärendet är det emellertid tydligt att det nuvarande
stadgandet har en alltför vidsträckt avfattning. I syfte att ge pagrafen
en striktare avgränsning bör stadgandet i enlighet med önskemålet
i motionen 2477 bli föremål för förnyade överväganden. Dessa
bör enligt utskottets mening lämpligen kunna äga rum i samband med
den utredning rörande spioneribrottet som utskottet förordat i det föregående.
Vad utskottet nu i anledning av motionerna 2445, 2476 och 2477
anfört rörande översyn av stadgandet i 19 kap. 13 § bör ges regeringen
till känna.

I avvaktan på resultatet av översynen bör bestämmelsen enligt utskottets
mening kvarstå i sin nuvarande lydelse. I enlighet med vad
lagrådet förordat bör härvid de icke önskvärda effekterna av stadgandets
nuvarande avfattning förebyggas genom att 19 kap. 16 § nu ändras
så, att åtal för tagande av utländskt understöd skall förutsätta förordnande
av regeringen. Utskottet förordar alltså att riksdagen beslutar
att 19 kap. 13 § ej skall upphöra att gälla samt att i 19 kap. 16 § första
stycket införs brottet tagande av utländskt understöd på sätt framgår av
utskottets hemställan i denna del.

Beträffande förslagen om avkriminalisering av övrig i detta avsnitt
aktuell brottslighet — dvs. i den del förslagen återverkar på innehållet i
TF:s brottskatalog — bör till en början konstateras att den kritik som
framförts mot formerna för det utredningsförfarande som lett fram till
förslagen enligt utskottets mening är överdriven. Härvidlag vill utskottet
erinra om vad utskottet redan i ett av de inledande avsnitten i detta
betänkande påpekat, nämligen att utredningsmannen under sitt arbete
haft samråd med såväl massmedieutredningen som företrädare för 1973
års fri- och rättighetsutredning. Härigenom och genom den belysning
av hithörande frågor som skett under remissbehandlingen har det enligt
utskottets mening sörjts för att ett på det hela taget tillfredsställande
beslutsunderlag föreligger.

JuU 1975/76:46

Härefter bör enligt utskottets mening slås fast att det i förevarande
sammanhang är fråga om en politisk avvägning mellan motstridiga intressen
samt att det nu gäller att på ifrågavarande rättsområde dra konsekvenserna
av de förändringar i samhället som ägt rum efter de aktuella
straffstadgandenas tillkomst. De nämnda förändringarna har bl. a.
lett till en vidare tolerans och till en allt större öppenhet och mångfald
vad gäller debatt och information. Samtidigt framstår det som helt
klart att massmedierna i dag har en långt större och bredare genomslagskraft
än tidigare. I bedömningen måste enligt utskottets mening
också vägas in det förhållandet att den nuvarande kriminaliseringen
kan innebära en otillbörlig hämsko på yttrandefriheten och den fria
kritikrätten.

Även om det i lagstiftningsärendet yppats kritiska röster mot förslagen,
har de i propositionen upptagna lagändringarna tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av flertalet remissinstanser. Som motiv för den positiva
inställningen har främst anförts att samhället utan tvivel är bättre
rustat att möta falsk ryktesspridning nu än förr genom att massmediernas
information fått effektivare genomslagskraft. Vidare har ansetts att
sådana faktorer som en högre genomsnittlig utbildningsnivå och ett bredare
politiskt engagemang bland allmänheten nu mer än tidigare är
ägnade att förta effekten av falsk ryktesspridning. Enligt utskottets
mening kan man inte komma ifrån att synpunkter av nu angiven natur
måste tillmätas stor tyngd vid bedömningen. Härtill kommer att statistiken
över meddelade domar visar att bestämmelserna tillämpats i mycket
begränsad omfattning. Behovet av bestämmelserna framstår mot
denna bakgrund enligt utskottets mening som föga framträdande. Vid
sådant förhållande finner utskottet att intresset att vidga yttrandefriheten
och därmed förutsättningarna för en fri samhällsdebatt väger tyngre
än de intressen som kan tala för stadgandenas bibehållande.

Mot bakgrund av det anförda och under åberopande av de skäl i
övrigt som departementschefen anfört tillstyrker utskottet att de ifrågavarande
stadgandena utmönstras ur vår lagstiftning. Som departementschefen
anför bör dock en bestämmelse om ryktesspridning till fara
för rikets säkerhet finnas för tider då landet är i krig eller då av krig
föranledda utomordentliga förhållanden råder. Utskottet tillstyrker därför
förslaget om införande bland krigsartiklama av ett sådant stadgande.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet avstyrker bifall till
de här behandlade yrkandena i motionerna 2476 och 2477 om bibehållande
av 16 kap. 6 §, 17 kap. 6 § och 19 kap. 8 § samt tillstyrker bifall
till regeringens förslag i denna del och såvitt avser införande i 22
kap. av en ny 2 a §, vari straffbeläggs ryktesspridning till fara för rikets
säkerhet då beredskapstillstånd råder eller riket är i krig.

JulJ 1975/76: 46

Sådana förfaranden som f. n. kriminaliseras i 16 kap. 6 §, 17 kap.

6 § och 19 kap. 8 § innefattar moment, som kan innebära betydande
risker för rikets säkerhet, och otvivelaktigt kan, som departementschefen
uttalar, spridande av lögnaktiga påståenden bland allmänheten eller
till främmande makt under vissa omständigheter utgöra en samhällsfara.
De gärningar som här avses har av naturliga skäl mindre aktualitet under
politiskt lugna förhållanden. Bestämmelser om straff för sådana gärningar
kan ändå vara av värde, särskilt i tider som kännetecknas av
politisk oro utan att därför krig eller beredskapstillstånd behöver råda.
Med hänsyn till att i lagstiftningsärendet yppats starka meningsmotsättningar
i frågan om i vilken utsträckning nu aktuella förfaranden bör vara
kriminaliserade är det enligt utskottets mening motiverat att detta spörsmål
blir föremål för förnyade överväganden. Dessa bör framför allt
syfta till att skapa klarhet om huruvida hänsynen till rikets säkerhet
motiverar en kriminalisering och hur bestämmelser i nu aktuella hänseenden
till skydd för rikets säkerhet bör utformas. Övervägandena bör
enligt utskottets mening lämpligen kunna äga rum i samband med den
i det föregående förordade utredningen.

Vad utskottet nu i anledning av motionerna 2445, 2476 och 2477 anfört
om översyn rörande sådana förfaranden som avses i 16 kap. 6 §,

17 kap. 6 § och 19 kap. 8 § bör ges regeringen till känna.

Detaljfråga beträffande 19 kap. 4 §

När ordet ”Konungen” i bl. a. 19 kap. 4 § utbyttes mot ”regeringen”
(SFS 1974:565) förbisågs att senare i paragrafen talas om ”den han bemyndigat”.
Eftersom i lagstiftningsärendet aktualiserats flera ändringar
i 19 kap. synes det, såsom lagrådet påpekat, lämpligt att i detta sammanhang
jämka lydelsen av 4 §. Ordet ”han” bör följaktligen nu bytas
ut mot ”regeringen”.

Ikraftträdande

Som inledningsvis sagts har i propositionen föreslagits att den nya
lagstiftningen skall träda i kraft den 1 januari 1978. Utskottet har inte
funnit anledning till annan bedömning utom såvitt gäller 19 kap. 4 §
och 16 § första stycket. I dessa lagrum föreslagna ändringar bör enligt
utskottets mening träda i kraft redan den 1 juli 1976.

Övrigt

I propositionen föreslås vissa av övriga förslag betingade följdändringar
av närmast teknisk natur i 19 kap. 14—16 §§.

JuU 1975/76: 46

Till följd av utskottets ställningstaganden i det föregående bör vidtas
de jämkningar av lydelsen i 14 § första stycket och 16 § första stycket
som framgår av utskottets hemställan. Av samma skäl bortfaller behovet
av ändring i 16 § andra stycket.

Även lagförslagets ingress och ikraftträdandebestämmelsen bör jämkas
med hänsyn till utskottets ställningstaganden ovan.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande avslag på propositionen 1975/76:174
avslår motionen 1975/76: 2445 i denna del;

2. att riksdagen beträffande utformningen av spioneristadgandet
med bifall till propositionen antar 19 kap. 5 § i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i brottsbalken; 3.

att riksdagen beträffande utformningen av stadgandet om obehörig
befattning med hemlig uppgift med bifall till propositionen
antar 19 kap. 7 § i det ovan nämnda lagförslaget;

4. att riksdagen beträffande utformningen av stadgandet om grov
obehörig befattning med hemlig uppgift med bifall till propositionen
och med avslag på motionen 1975/76: 2476 i denna del
(yrkande 2) antar 19 kap. 8 § i det ovan nämnda lagförslaget;

5. att riksdagen beträffande utformningen av stadgandet om vårdslöshet
med hemlig uppgift med bifall till propositionen antar
19 kap. 9 § i det ovan nämnda lagförslaget;

6. att riksdagen beträffande översyn av spioneribrottet i anledning
av motionen 1975/76: 2445 i denna del, motionen 1975/76:
2476 i denna del (yrkande 1) och motionen 1975/76: 2477 i
denna del (yrkande 3) ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende;

7. att riksdagen beträffande utformningen av stadgandet om olovlig
underrättelseverksamhet med avslag på motionen 1975/76:
2445 i denna del och motionen 1975/76: 2476 i denna del (yrkande
3) på det sätt bifaller propositionen att riksdagen beslutar a)

att som ett första stycke i 19 kap. 10 § brottsbalken skall
upptas 19 kap. 10 § i det ovan nämnda lagförslaget,

b) att som ett andra stycke i nämnda paragraf skall upptas bestämmelsen
i 19 kap. 11 § i det ovan nämnda lagförslaget med
den ändring att lagrummet erhåller följande som utskottets förslag
betecknade lydelse:

JuU 1975/76: 46

Regeringens förslag Utskottets förslag

19 kap.

10 § 10 §

Den sorn, för att gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver
verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller andra
förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande makten kan medföra
men för annan främmande makts säkerhet, eller här i riket till dylik
verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig, dömes för
olovlig underrättelseverksamhet till böter eller fängelse
i högst två år.

11 §

Den som, med uppsåt att gå För olovlig underrättelseverkfrämmande
makt tillhanda, här i samhet skall ock dömas, om någon,

riket hemligen eller med använ- med uppsåt att gå främmande

dande av svikliga medel antingen makt tillhanda, här i riket hemli bedriver

verksamhet för anskaf- gen eller med användande av svik fande

av uppgifter om annans per- liga medel antingen bedriver verksonliga
förhållande eller till dylik samhet för anskaffande av uppgif verksamhet

lämnar medverkan som ter om annans personliga förhål ej

är allenast tillfällig dömes för lande eller till dylik verksamhet

olovligt anskaffande av lämnar medverkan som ej är alle person

uppgifter till böter nast tillfällig.

eller fängelse i högst två år.

c) att härav betingade ändringar vidtas i ingressen till det ovan
nämnda lagförslaget;

8. att riksdagen beträffande upphävande av stadgandet om tagande
av utländskt understöd

a) med avslag på propositionen i denna del samt i anledning av
motionen 1975/76: 2445 i denna del, motionen 1975/76: 2476
i denna del (yrkande 4 delvis) och motionen 1975/76: 2477 i
denna del (yrkande 1 delvis) beslutar att 19 kap. 13 § brottsbalken
skall kvarstå i oförändrad lydelse samt att härav betingade
ändringar vidtas i ingressen till det ovan nämnda lagförslaget,

b) i anledning av motionen 1975/76: 2445 i denna del, motionen
1975/76: 2476 i denna del (yrkande 4 delvis) och motionen
1975/76: 2477 (yrkande 2 delvis) antar 19 kap. 16 § brottsbalken
i följande som utskottets förslag betecknade lydelse:

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

19 kap.

16 § första stycket
Olovlig underrättelseverksamhet Olovlig underrättelseverksamhet,
eller olovlig värvning eller försök, olovlig värvning eller tagande av
förberedelse eller stämpling till utländskt understöd eller försök,

JuU 1975/76: 46

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

olovlig underrättelseverksamhet förberedelse eller stämpling till

må ej utan regeringens förordnan- olovlig underrättelseverksamhet må

de åtalas av åklagare. ej utan regeringens förordnande

åtalas av åklagare.

c) i anledning av motionen 1975/76: 2445 i denna del, motionen
1975/76: 2476 i denna del (yrkande 4 delvis) och motionen
1975/76: 2477 i denna del (yrkandena 1 och 2 delvis) ger regeringen
till känna vad utskottet anfört rörande översyn av stadgandet
i 19 kap. 13 §;

9. att riksdagen beträffande upphävande av 16 kap. 6§, 17 kap.

6 § och 19 kap. 8 § brottsbalken med bifall till propositionen
samt med avslag på motionen 1975/76: 2445 i denna del och
motionen 1975/76: 2476 i denna del (yrkande 4 delvis) dels
antar förslaget i propositionen att de nämnda lagrummen skall
upphöra att gälla, dels antar 22 kap. 2 a § i det ovannämnda
lagförslaget;

10. att riksdagen beträffande översyn rörande förfaranden som avses
i 16 kap. 6 §, 17 kap. 6 § och 19 kap. 8 § brottsbalken med
anledning av motionen 1975/76: 2445 i denna del och motionen
1975/76: 2476 i denna del (yrkande 4 delvis) ger regeringen
till känna vad utskottet anfört i detta hänseende;

11. att riksdagen beslutar att såsom en första dels-sats i ingressen
till det ovan nämnda lagförslaget skall intas följande: ”dels
att i 19 kap. 4 § ordet ’han’ skall bytas ut mot ordet 'regeringen’ 12.

att riksdagen antar 19 kap. 14 § i det ovan nämnda lagförslaget
med den ändring att lagrummet erhåller följande som utskottets
förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

19 kap.

14 §

För försök, förberedelse eller För försök, förberedelse eller
stämpling till högförräderi, trolös- stämpling till högförräderi, trolöshet
vid förhandling med främman- het vid förhandling med främmande
makt, spioneri, grovt spioneri, de makt, spioneri, grovt spioneri,

grov obehörig befattning med hem- grov obehörig befattning med hemlig
uppgift, olovlig underrättelse- lig uppgift eller olovlig underrät verksamhet

eller olovligt anskaf- telseverksamhet, så ock för försök

fande av personuppgifter, så och eller förberedelse till obehörig be för

försök eller förberedelse till fattning med hemlig uppgift dö obehörig

befattning med hemlig mes till ansvar enligt vad i 23 kap.

uppgift dömes till ansvar enligt vad stadgas. Såsom stämpling till hög i

23 kap. stadgas. Såsom stämpling förräderi skall även anses att trätill
högförräderi skall även anses da i förbindelse med främmande

JuU 1975/76: 46

att träda i förbindelse med fram- makt för att förbereda, möjliggöra
mande makt för att förbereda, eller underlätta att sådant brott må
möjliggöra eller underlätta att så- förövas,
dant brott må förövas.

Den som underlåter att avslöja högförräderi, trolöshet vid förhandling
med främmande makt, spioneri, grovt spioneri eller grov obehörig befattning
med hemlig uppgift, dömes ock till ansvar enligt vad i 23 kap. sägs;
och skall till sådant ansvar dömas jämväl om han icke insett men bort
inse att brottet var å färde.

13. att riksdagen antar 19 kap. 15 § i det ovan nämnda lagförslaget; 14.

att riksdagen beslutar att 19 kap. 16 § andra stycket brottsbalken
behålls i oförändrad lydelse;

15. att riksdagen för nu ifrågavarande ändringar i brottsbalken
antar en ikraftträdandebestämmelse av följande som utskottets
förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag

Denna lag träder i kraft den
1 januari 1978.

Stockholm den 25 maj 1976

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam
(c), Larfors (s), Johansson i Växjö (c), Westberg i Ljusdal (fp), Bengtsson
i Göteborg (c), fru Bergander (s), herrar Schött (m), Nilsson i Visby
(s), Lövenborg (vpk), fru Wiklund (c), fru André (c), fru Andersson i
Kumla (s) och herr Mathsson i Fagersta (s).

Reservationer

1. vid moment 3 i utskottets hemställan

av fru Kristensson (m), herrar Polstam (c), Johansson i Växjö (c),
Bengtsson i Göteborg (c), Schött (m), fru Wiklund (c) och fru André (c),
som beträffande utformningen av stadgandet om obehörig befattning
med hemlig uppgift anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Utskottet,
som” och slutar med ”fogade lagförslaget” bort ha följande
lydelse:

Utskottet känner i likhet med ett pär remissinstanser en viss tvekan
inför konsekvenserna av den i propositionen föreslagna omarbetningen.

Utskottets förslag

Denna lag träder i kraft, såvitt
avser 19 kap. 4 och 16 §§, den
1 juli 1976 och i övrigt den 1 januari
1978.

JuU 1975/76: 46

Eftersom en mer ingående studie av tänkbara effekter av förslaget saknas,
anser utskottet försiktigheten bjuda att man inte begränsar det
straffbara området i förhållande till gällande rätt i fullt ut den omfattning
som föreslås i propositionen. Enligt utskottets mening bör 7 § göras
tillämplig på alla förfaranden som kännetecknas av indirekt eller
eventuellt uppsåt att gå främmande makt till handa och som hittills
varit straffbara enligt 5 §. Denna uppfattning överensstämmer med vad
bl. a. justitiekanslern anfört under remissbehandlingen och lagrådet förordat
i sitt yttrande till utskottet. Det bör understrykas att det straffbara
området enligt utskottets nu gjorda bestämning såvitt nu är i fråga
endast omfattar förfaranden där gärningsmannen har indirekt eller
eventuellt uppsåt att gå främmande makt till handa med uppgifter av
sådan art att de skyddas av spioneribestämmelsen.

Som lagrådet påpekat kan med den här förordade lösningen gällande
rätts brottsbenämning i 7 § inte bibehållas. Enligt utskottets mening bör
i stället införas den av justitiekanslern lanserade benämningen ”obehörig
befattning med uppgift av betydelse för rikets säkerhet”. En sådan
benämning synes f. ö. bättre motsvara de gärningar som avses med
lagrummet också i dess gällande lydelse, eftersom den nuvarande
brottsbenämningen ”obehörig befattning med hemlig uppgift” kan leda
tanken till förfaranden med hemliga handlingar av vitt skilda slag utanför
det område som avses med stadgandena i 19 kap. till skydd för
rikets säkerhet. Vid ställningstagandet till den nya brottsbenämningen
har — med hänsyn till att det här regelmässigt är fråga om allvarlig
brottslighet — inom utskottet övervägts att förstärka benämningen så
att därav skulle framgå att stadgandet enbart avser uppgift av synnerlig
betydelse för rikets säkerhet. Med hänsyn till att en sådan teknik strider
mot vad som är vanligt i brottsbalken, där rekvisiten för straffbarhet
i regel anges i gärningsbeskrivningen och inte i själva brottsbenämningen,
och då det genom den uttryckliga hänvisningen i lagrummet till
spioneristadgandet klart framgår att det skall vara fråga om sådana
uppgifter som där nämns, har utskottet stannat för den benämning som
ovan angetts.

Under hänvisning till vad utskottet ovan anfört förordar utskottet att
nu ifrågavarande bestämmelse ges följande avfattning: ”Förövas, utan
syfte att gå främmande makt till handa, gärning som i 5 § sägs beträffande
uppgift som rör förhållande av hemlig natur, dömes för obehörig
befattning med uppgift av betydelse för rikets säkerhet till böter eller
fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla om någon, med annat
uppsåt att gå främmande makt till handa än i 5 § avses, eljest förövar
gärning som där sägs.”

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. att riksdagen beträffande utformningen av stadgandet om obehörig
befattning med hemlig uppgift i anledning av proposi -

JuU 1975/76: 46

tionen antar 19 kap. 7 § i det ovan nämnda lagförslaget med
den ändring att lagrummet upptas som ett första stycke i paragrafen
och erhåller följande som utskottets förslag betecknade
lydelse:

Regeringens förslag Uts kottets förslag

19 kap.

7 §

Förövas, beträffande uppgift Förövas, utan syfte att gå främ som

rör förhållande av hemlig mande makt tillhanda, gärning

natur, gärning som i 5 § sägs utan som i 5 § sägs beträffande upp syfte

att gå främmande makt till- gift som rör förhållande av hem handa,

dömes för obehörig lig natur, dömes för obehörig

befattning med hemlig befattning med uppgift

uppgift till böter eller fängel- av betydelse för rikets

se i högst två år. säkerhet till böter eller fäng else

i högst två år. Detsamma
skall gälla om någon, med annat
uppsåt att gå främmande makt
tillhanda än i 5 § avses, eljest förövar
gärning som där sägs.

2. vid moment 4 i utskottets hemställan

av fru Kristensson (m), herrar Polstam (c), Johansson i Växjö (c),
Bengtsson i Göteborg (c), Schött (m), fru Wiklund (c) och fru André (c),
som — under förutsättning av bifall till reservationen nr 1 — beträffande
utformningen av stadgandet om grov obehörig befattning med hemlig
uppgift anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”1
likhet” och slutar med ”fogade lagförslaget” bort ha följande lydelse:
I likhet med departementschefen anser utskottet att det bör införas
ett särskilt stadgande med särskild brottsbenämning för grova brott av
den art som avses med 7 §. Som lagrådet anfört finns emellertid skäl
att reglera det grova brottet under samma paragraf som normalbrottet.
Härvid bör beaktas att en sådan reglering överensstämmer med den
teknik som är vanligast i brottsbalken när det, som här är fallet, gäller
stadganden av subsidiär, uppsamlande art. Uppdelning på skilda paragrafer
har i regel förbehållits de för vederbörande kapitel centrala brotten.
Utskottet ansluter sig till uppfattningen att bestämmelsen för de
grova fallen upptas som ett andra stycke i 7 §.

Den i motionen 2476 berörda exemplifierande uppräkningen av förhållanden,
som kan föranleda att brottet bedöms som grovt, innehåller
som nyss sagts bl. a. det fallet att gärningen innefattat tillhandagående
av främmande makt. Därmed åsyftas gärningar som förövats med indirekt
eller eventuellt uppsåt att gå främmande makt till handa. Vissa
sådana gärningar omfattas av det av utskottet i det föregående före -

JuU 1975/76: 46

slagna tillägget till bestämmelsen om normalbrottet. Såsom lagrådet påpekat
synes det med hänsyn härtill inte lämpligt att samma rekvisit
återkommer i bestämmelsen om grovt brott. Vid rättstillämpningen bör
ändå rubriceringen av gärningen och därmed valet av straffskala ske
under beaktande av i vad mån fråga varit om tillhandagående av främmande
makt.

Utskottets ställningstagande ovan i fråga om den berörda uppräkningen
leder till att den skulle bli likalydande med den som upptagits
i 6 § andra stycket. Med hänsyn härtill kan, såsom lagrådet uttalat, i
förevarande sammanhang räcka med en hänvisning till sistnämnda lagrum.
Vid utformningen av det nya stadgandet för grova fall bör brottsbenämningen
jämkas i enlighet med vad utskottet förordat beträffande
normalbrottet.

Under hänvisning till vad utskottet ovan anfört förordar utskottet att
den nya bestämmelsen för grova fall införs såsom ett andra stycke i 7 §
och ges följande lydelse: ”Är brott som avses i första stycket att anse
som grovt, skall för grov obehörig befattning med uppgift av betydelse
för rikets säkerhet dömas till fängelse i högst fyra år. Vid bedömande
huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas sådana omständigheter
som anges i 6 § andra stycket.”

I fråga om det i lagstiftningsärendet uppmärksammade sambandet
mellan regleringen i BrB av grovt brott av här berörd art och regleringen
av meddelarskyddet i 7 kap. 3 § TF enligt förslagen i propositionen
1975/76: 204 måste enligt utskottets mening framhållas följande.
Enligt den i propositionen 1975/76: 204 föreslagna utformningen av

7 kap. 3 § TF skall det skydd mot tryckfrihetsåtal som meddelare eljest
åtnjuter genombrytas dels såsom f. n. om meddelaren gör sig skyldig
till bl. a. spioneri eller grovt spioneri, dels — till följd av den ändrade
regleringen av spioneribrottet i 19 kap. 5 § BrB — om han gör sig
skyldig till grov obehörig befattning med hemlig uppgift.

Den föreslagna regleringen i 7 kap. 3 § TF innebär sålunda bl. a. att
meddelarskyddet genombryts redan vid s. k. enkelt spioneri, som kan
ha avsett icke hemliga uppgifter vars röjande för främmande makt kan
medföra relativt ringa men för rikets säkerhet. Det är alltså här fråga
om förfaranden som kan bestraffas med enbart en månads fängelse.

JuU 1975/76: 46

Mot denna bakgrund framstår det som uppenbart att den närmast tekniska
jämkning av utformningen av stadgandet om obehörig befattning
med hemlig uppgift som utskottet i det föregående förordat icke leder
till någon inskränkning av meddelarskyddet till men för tryckfriheten.
Det måste nämligen beaktas att de fall — där meddelarskyddet utöver
vad som följer av förslaget i propositionen 1975/76: 204 skulle komma
att genombrytas vid grov obehörig befattning med uppgift av betydelse
för rikets säkerhet om utskottets förslag godtas — gäller grova förfaranden,
som t. ex. varit av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn
till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse, förfaranden
som f. n. är att bedöma som spioneri eller grovt spioneri och vilka f. n.
kan bestraffas med fängelse på livstid. Enligt utskottets mening kan de
tryckfrihetsrättsliga aspekterna uppenbarligen inte få leda till att sådana
förfaranden — vid den straffrättsliga bedömning varom nu är fråga —
i framtiden lämnas utanför det kriminaliserade området. Detta gäller
självfallet även om de fall som här kan tänkas i praktiken är så osannolika
som departementschefen utgår ifrån.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. att riksdagen beträffande utformningen av stadgandet om
grov obehörig befattning med hemlig uppgift i anledning av
propositionen och med avslag på motionen 1975/76: 2476 i
denna del (yrkande 2) antar det i propositionen föreslagna nya
stadgandet i 19 kap. 8 § med följande som utskottets förslag
betecknade lydelse att upptas som ett andra stycke i 19 kap.
7§:

Regeringens förslag Utskottets förslag

19 kap.

8 §

Är brott som i 7 § sägs att anse
som grovt, skall för grov obehörig
befattning med
hemlig uppgift dömas till
fängelse i högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet
är grovt skall särskilt beaktas,
om gärningen innefattade tillhandagående
av främmande makt eller
var av synnerligen farlig beskaffenhet
med hänsyn till pågående
krig eller rörde förhållande
av stor betydelse eller om den
brottslige röjde vad som på grund
av allmän eller enskild tjänst betrotts
honom.

7 § andra stycket

Är brott som avses i första
stycket att anse som grovt, skall
för grov obehörig befattning
med uppgift av
betydelse för rikets säkerhet
dömes till fängelse i
högst fyra år. Vid bedömande huruvida
brottet är grovt skall särskilt
beaktas sådana omständigheter
som anges i 6 § andra stycket.

JuU 1975/76: 46

3. vid moment 5 i utskottets hemställan

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Utskottet
tillstyrker” och slutar med ”betecknas 9 §” bort ha följande
lydelse:

Utskottet tillstyrker förslaget att oaktsamhetsfallen regleras i en särskild
paragraf. Brottsbenämningen bör därvid jämkas i konsekvens med
vad utskottet förordat i fråga om 7 §. Med hänsyn till att det för straffbarhet
i oaktsamhetsfallen krävs att det varit fråga om uppgift som rört
förhållande av hemlig natur bör den nya brottsbenämningen i enlighet
med vad lagrådet förordat lyda: ”Vårdslöshet med hemlig uppgift av
betydelse för rikets säkerhet”. Bestämmelsen bör överflyttas till den
plats i 8 § som blir ledig, om utskottets förslag i det föregående bifalls.
Såsom 9 § kan därefter upptas den nu gällande bestämmelsen i 8 §,
vars bibehållande utskottet förordar i det följande.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. att riksdagen beträffande utformningen av stadgandet om

vårdslöshet med hemlig uppgift i anledning av propositionen
antar det i propositionen föreslagna nya stadgandet i 19 kap.

9 § med följande som utskottets förslag betecknade lydelse
att upptas som 19 kap. 8 §:

Regeringens förslag Utskottets förslag

19 kap.

9 § 8 §

Den som av grov oaktsamhet Den som av grov oaktsamhet
befordrar, lämnar eller eljest röjer befordrar, lämnar eller eljest röjer

uppgift som avses i 5 § och som uppgift som avses i 5 § och som

rör förhållande av hemlig natur, rör förhållande av hemlig natur,

dömes för vårdslöshet med dömes för vårdslöshet med

hemlig uppgift till böter el- hemlig uppgift av b e t y ler

fängelse i högst sex månader delse för rikets säker eller,

om riket var i krig, till böter het till böter eller fängelse i högst

eller fängelse i högst två år. sex månader eller, om riket var i

krig, till böter eller fängelse i högst
två år.

4. vid moment 6 i utskottets hemställan

av fröken Mattsson (s), herr Larfors (s), fru Bergander (s), herr Nilsson
i Visby (s), fru Andersson i Kumla (s) och herr Mathsson i Fagersta
(s), som beträffande översyn av spioneribrottet i fråga om motiveringen
för utskottets hemställan anser, att den del av utskottets yttrande på s.

JuU 1975/76: 46

14 som börjar med ”Utskottet anser” och slutar med ”till känna” bort
ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med departementschefen att gällande lagstiftning
i allmänhet torde ge ett tillräckligt skydd även mot sådana spionageformer
som har politisk eller ekonomisk (inkl. industriell) inriktning.
Med hänsyn till att det här dock är fråga om ett område där utvecklingen
är mer än vanligt svår att följa och överblicka vill utskottet emellertid
inte utesluta att det kan tänkas uppkomma fall där en något vidare
kriminalisering än som nuvarande brottsbeskrivning innebär kan framstå
som motiverad. I likhet med motionärerna förordar utskottet därför
att hithörande frågor blir föremål för en mera omfattande analys och
utvärdering än som varit aktuell inom ramen för det begränsade utredningsarbete
som legat till grund för förslagen i detta lagstiftningsärende.
Vad utskottet i anledning av motionerna 2445, 2476 och 2477 anfört bör
ges regeringen till känna.

5. vid moment 7 i utskottets hemställan

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Utskottet
ansluter” och slutar med ”upptagna avfattningen” bort ha följande
lydelse:

Vid ställningstagande till regeringens förslag i fråga om huvudbestämmelsen
om olovlig underrättelseverksamhet måste enligt utskottets mening
till en början beaktas att huvudskälet till förslaget uppenbarligen
är att man önskar överensstämmelse med den ändrade regleringen av
uppsåtsrekvisitet i spioneribrottet. Detta närmast formella skäl att begränsa
räckvidden av det nuvarande stadgandet i 9 § första stycket till
endast förfaranden med direkt uppsåt att gå främmande makt till handa
bortfaller om den av utskottet i det föregående förordade jämkningen av
7 § bifalls.

Som påvisats i motionen 2476 kommer härtill att de olägenheter från
utrikespolitisk synpunkt som kan vara förbundna med olovlig underrättelseverksamhet
kan inträda vare sig fråga är om verksamhet med direkt
syfte att tillhandagå främmande makt eller fråga är om t. ex. en av
svensk politisk organisation bedriven verksamhet, vilken genom införskaffande
av uppgifter om militära och andra förhållanden önskar bilda
opinion mot viss främmande makt. Vidare måste beaktas att det uppgiftsinsamlande
som avses i bestämmelsen om olovlig underrättelseverksamhet,
såsom justitiekanslern påpekat under remissbehandlingen,
gäller förhållanden av militär natur eller andra förhållanden, vilkas

JuU 1975/76: 46

uppenbarande kan medföra men för främmande makts säkerhet, alltså
särskilt känsliga förhållanden och inte samhällsförhållanden i allmänhet
— politiska, ekonomiska, sociala etc. — som en fri offentlig debatt
odiskutabelt måste kunna avhandla. I likhet med vad överbefälhavaren
anfört i sitt remissyttrande anser utskottet att man också måste beakta —
förutom faran för förveckling med främmande makt — att ifrågavarande
verksamhet lätt kan läggas om till spioneri mot Sverige. Något samhällsintresse
att sådana förfaranden som det här är fråga om skall lämnas
helt straffria, vilket blir följden om regeringens förslag godtas, kan
inte rimligen anses föreligga.

I enlighet med det anförda avstyrker utskottet bifall till propositionen
i här behandlad del och förordar i anledning av motionen 2476 i motsvarande
del att huvudstadgandet om olovlig underrättelseverksamhet
lämnas oförändrat och upptas som ett första stycke i 19 kap. 10 § BrB.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. att riksdagen beträffande utformningen av stadgandet om olovlig
underrättelseverksamhet i anledning av propositionen i den na

del samt i anledning av motionen 1975/76: 2445 i denna del
och motionen 1975/76: 2476 i denna del (yrkande 3) beslutar a)

att som ett första stycke i 19 kap. 10 § brottsbalken
skall upptas i 19 kap. 10 § i det ovan nämnda lagförslaget med
den ändring att lagrummet erhåller följande som utskottets förslag
betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

19 kap.

10 § 10 § första stycket

Den som, för att gå främmande Den som, med uppsåt att gå
makt tillhanda, här i riket bedri- främmande makt tillhanda, här i

ver verksamhet för anskaffande av riket bedriver verksamhet för an uppgifter

rörande militära eller skaffande av uppgifter rörande Aliandra
förhållanden, vilkas uppen- litära eller andra förhållanden, vil barande

för den främmande mak- kas uppenbarande för den främ ten

kan medföra men för annan mande makten kan medföra men

främmande makts säkerhet, eller för annan främmande makts säkerhär
i riket till dylik verksamhet het, eller här i riket till dylik verk lämnar

medverkan som ej är alle- samhet lämnar medverkan som ej

nast tillfällig, dömes för o 1 o v- är allenast tillfällig, dömes för

lig underrättelseverk- olovlig underrättelsesa
m h e t till böter eller fängelse verksamhet till böter eller

i högst två år. fängelse i högst två år.

b) att som ett andra stycke i nämnda paragraf skall upptas
bestämmelsen i 19 kap. 11 § i det ovan nämnda lagförslaget
med den ändring att lagrummet erhåller följande som utskottets
förslag betecknade lydelse:

3 Riksdagen 1975/76. 7 sami. Nr 46

JuU 1975/76: 46

Utskottets förslag
19 kap.

Regeringens förslag

11 §

Den som, med uppsåt att gå
främmande makt tillhanda, här i
riket hemligen eller med användande
av svikliga medel antingen
bedriver verksamhet för anskaffanfande
av uppgifter om annans personliga
förhållande eller till dylik
verksamhet lämnar medverkan
som ej är allenast tillfällig dömes
för olovligt anskaffande
av personuppgifter
till böter eller fängelse i högst två
år.

10 § andra stycket
För olovlig underrättelseverksamhet
skall ock dömas, om någon,
med uppsåt att gå främmande
makt tillhanda, här i riket hemligen
eller med användande av
svikliga medel antingen bedriver
verksamhet för anskaffande av
uppgifter om annans personliga
förhållande eller till dylik verksamhet
lämnar medverkan som ej är
allenast tillfällig.

c) att härav betingade ändringar vidtas i ingressen till det
ovan nämnda lagförslaget;

6. vid moment 8 i utskottets hemställan

av fröken Mattson (s), herr Larfors (s), fru Bergander (s), herrar
Nilsson i Visby (s), Lövenborg (vpk), fru Andersson i Kumla (s) och
herr Mathsson i Fagersta (s), som beträffande upphävande av stadgandet
om tagande av utländskt understöd anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 19 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 20 med ”denna del” bort ha följande lydelse: Vad

först gäller den kritik som framförts mot formerna för det utredningsförfarande
som lett fram till förevarande förslag om avkriminalisering
vill utskottet endast erinra om vad som redan påpekats i ett
av de inledande avsnitten i detta betänkande, nämligen att utredningsmannen
under sitt arbete haft samråd med såväl massmedieutredningen
som företrädare för 1973 års fri- och rättighetsutredning. Härigenom
och genom den belysning av hithörande frågor som skett under remissbehandlingen
har det enligt utskottets mening sörjts för att ett på det
hela taget tillfredsställande beslutsunderlag föreligger.

När det gäller frågan om avkriminalisering av brottet tagande av utländskt
understöd bör enligt utskottets mening till en början slås fast
att bestämmelsen i 19 kap. 13 § BrB inte kan stå kvar i sin nuvarande
utformning. Som påpekats i propositionen och i en av de med anledning
av propositionen väckta motionerna har paragrafen en alltför vidsträckt
avfattning. I och för sig kan man då välja mellan att jämka
stadgandets lydelse eller helt upphäva bestämmelsen såsom förordas av
departementschefen.

Utskottet noterar att förslaget till avkriminalisering har tillstyrkts

JuU 1975/76: 46

eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Till stöd för förslaget
talar enligt utskottets mening det förhållandet att såvitt känt bestämmelsen
i BrB aldrig lett till fällande dom och motsvarande stadgande
i strafflagen tillämpats endast en gång och då i anslutning till
säregna förhållanden under andra världskriget. Visserligen kan det sägas
att bestämmelsen genom sin blotta existens kan ha en viss avhållande
effekt. Som departementschefen anför utgörs emellertid det kraftigast
avhållande momentet av risken för att det utländska understödet
kommer till allmän kännedom, och härvidlag är det viktigaste remediet
mot sådan propagandaverksamhet som det här gäller upplysning och
offentlig diskussion.

I det sistnämnda hänseendet måste enligt utskottets mening slås fast
att möjligheterna att genom information och upplysning motverka eller
undanröja de skadeverkningar eller risker för sådana verkningar sorn
nu aktuella förfaranden kan leda till utan tvivel har väsentligt utökats
och förbättrats under senare år; massmedierna har numera en långt
större och bredare genomslagskraft än tidigare. I samma riktning
verkar sådana faktorer som att det i dag föreligger en högre genomsnittlig
utbildningsnivå och ett bredare politiskt engagemang bland allmänheten
än då bestämmelsen tillkom. Med hänsyn till vad nu anförts
och då ett bibehållande av straffbudet kan innebära en inskränkning av
yttrandefriheten anser utskottet att bestämmelsen bör upphävas. Vid
denna bedömning saknas skäl till den i motionen 2477 förordade översynen
av stadgandet. Utskottet tillstyrker således bifall till regeringens
förslag i denna del och avstyrker bifall till motionerna 2476 och 2477
i motsvarande delar.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. att riksdagen beträffande upphävande av stadgandet om tagande
av utländskt understöd med bifall till propositionen
samt med avslag på motionen 1975/76: 2445 i denna del, motionen
1975/76: 2476 i denna del (yrkande 4 delvis) och motionen
1975/76: 2477 i denna del (yrkandena 1 och 2) antar
förslaget i propositionen att 19 kap. 13 § brottsbalken skall
upphöra att gälla.

7. vid moment 9 i utskottets hemställan

av fru Kristensson (m), herrar Polstam (c), Johansson i Växjö (c),
Bengtsson i Göteborg (c), Schött (m), fru Wiklund (c) och fru André
(c), som beträffande upphävande av 16 kap. 6 §, 17 kap. 6 § och 19
kap. 8 § brottsbalken anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 20 med ”Beträffande
förslagen” och slutar på s. 21 med ”i krig” bort ha följande
lydelse:

Beträffande den föreslagna avkriminaliseringen av övrig här aktuell

JuU 1975/76: 46

brottslighet (ryktesspridning m. m.) ansluter sig utskottets bedömning
i det följande nära till de synpunkter som i lagstiftningsärendet framförts
av lagrådet.

I linje med vad lagrådet uttalat måste enligt utskottets mening sålunda
först slås fast att samtliga brott som det här är fråga om innefattar
ett uppsåtligt framförande av osanna uppgifter, som kan medföra
allvarliga skadeverkningar för samhället. I propositionen görs — naturligt
nog — inte gällande, att kriminaliseringen av sådant handlande
skulle kunna innebära någon obehörig hämsko på den offentliga debatten
eller eljest på yttrandefriheten. Propositionen ger sålunda i denna
del inte uttryck åt någon ändrad värdering av det intresse som ifrågavarande
straffbud avser att skydda eller av något annat intresse som
kan komma i konflikt med det förstnämnda. Den fråga, som här aktualiseras,
gäller alltså uteslutande huruvida intresset bakom ifrågavarande
straffstadganden kan anses tillfredsställande tillgodosett utan strafflagstiftningens
skydd.

Helt visst utgör det fria meningsutbytet och möjligheterna att inom
dess ram ge information och göra tillrättalägganden ett oskattbart värde,
när det gäller att motverka spridning av falska rykten och reparera
skador som sådan ryktesspridning har medfört. I likhet med vad som
uttalats under remissbehandlingen anser emellertid utskottet att man
inte i den utsträckning som propositionen förutsätter kan förlita sig enbart
på detta värn mot farlig ryktesspridning, som i det fördolda kan
ta formen av systematiska och välorganiserade kampanjer med uppenbart
politiska syften och som framför allt kan befaras i politiskt oroliga
tider. Det förhåller sig nämligen också på det sättet, att osanna uppgifter
om de publiceras i massmedia i varje fall inte har mindre genomslagskraft,
och i sakens natur ligger att dementierna alltid kommer i
efterhand, då skadan ofta redan är skedd. Utskottet vill även när det
gäller de nu aktuella straffbestämmelserna erinra om att de i första
hand avses fylla en avhållande, preventiv funktion. Att en straffbestämmelse
sällan tillämpas utgör då ingen tillförlitlig mätare på dess betydelse
från preventiv synpunkt. Detta gäller inte minst bestämmelser till
skydd för rikets säkerhet.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är enligt utskottets mening
frågan om betydelsen i aktuella hänseenden av skiljaktigheter mellan
olika samhällsorgans verksamhet. Inom vissa myndigheters verksamhetsområden
torde sekretesshänsyn i betydande omfattning försvåra
eller förhindra för myndigheten att vederlägga oriktiga påståenden. Hit
hör kanske främst militära och polisiära myndigheter. Till och med
regering och riksdag torde emellertid som lagrådet framhållit kunna
försättas i situationer, där de saknar möjlighet att tillräckligt snabbt för
att förebygga skada eller fara lämna så fullständiga upplysningar i
exempelvis en utrikespolitisk fråga som erfordras för att på ett över -

JuU 1975/76: 46

tygande sätt bemöta ett falskt rykte. Även domstolarnas situation måste
uppmärksammas i detta sammanhang.

Utskottet delar härvid lagrådets uppfattning att det inte torde vara
förenligt med domstolarnas verksamhet att de deltar i den allmänna debatten
för att försvara träffade avgöranden. Redan domareden torde för
övrigt som lagrådet påpekat i avgörande utsträckning utgöra hinder häremot.

Det sagda ger enligt utskottets mening vid handen att det i många fall
måste ställa sig svårt att mot sanningslösa tillvitelser finna ett remedium
i promemorians uttalande om ”en plikt för den berörda myndigheten att
— i enlighet med dess allmänna skyldighet att tillse att anförtrodda uppgifter
fullgörs — på lämpligt sätt bemöta osanna rykten och påståenden”.

Med hänsyn bl. a. till vad här ovan anförts anser utskottet att den
föreslagna avkriminaliseringen innebär en icke acceptabel försvagning
av samhällets skydd mot falska rykten och andra osanna påståenden särskilt
inom områden för vilka sekretessregler eller liknande regler gäller.
Utskottet vill tillägga att det företrädesvis torde vara sådana områden
som ter sig särskilt attraktiva för den som må ha intresse av att uppsåtligen
sprida falska rykten eller andra lögner. Utskottet ställer sig följaktligen
avvisande till tanken att nära nog helt utmönstra de nuvarande
skyddsbestämmelserna, som tillkommit vid en tid då erfarenheter av
ryktesspridningskampanjer och liknande ännu levde i färskt minne.

Utskottet vill slutligen inskärpa att det inte rimligen kan hävdas att de
ifrågavarande stadgandena innebär något hot mot den fria kritikrätten,
eftersom uppsåtligen osanna uppgifter av den art det här är fråga om
inte gärna kan anses utgöra ett omistligt inslag i samhällsdebatten.

Sammanfattningsvis leder de nu gjorda övervägandena till att utskottet
i enlighet med önskemålen i motionerna 2445, 2476 och 2477 inte kan
tillstyrka regeringens förslag beträffande samhällsfarlig ryktesspridning,
beljugande av myndighet och ryktesspridning till fara för rikets
säkerhet.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. att riksdagen beträffande upphävande av 16 kap. 6 §, 17 kap.
6 § och 19 kap. 8 § brottsbalken med avslag på propositionen
i denna del samt i anledning av motionen 1975/76: 2445 i
denna del och motionen 1975/76: 2476 i denna del (yrkande 4
delvis) dels beslutar att bestämmelserna i de nämnda lagrummen
skall kvarstå i oförändrad lydelse, dels avslår förslaget i
propositionen att i 22 kap. brottsbalken skall införas en ny
paragraf med beteckningen 2 a §, dels beslutar att härav betingade
ändringar vidtas i ingressen till det ovan nämnda lagförslaget.

JuU 1975/76: 46

8. vid moment 10 i utskottets hemställan
av fröken Mattson (s), herr Larfors (s), fru Bergander (s), herrar
Nilsson i Visby (s), Lövenborg (vpk), fru Andersson i Kumla (s) och
herr Mathsson i Fagersta (s), som beträffande översyn rörande förfaranden
sorn avses i 16 kap. 6 §, 17 kap. 6 § och 19 kap. 8 § brottsbalken
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med ”Sådana
förfaranden” och slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det, som framgår av vad utskottet anfört i
föregående avsnitt, svårt att anföra några bärande skäl för bibehållande
av den nuvarande kriminaliseringen av förfaranden som avses i 16 kap.
6 §, 17 kap. 6 § och 19 kap. 8 §. Mot denna bakgrund och med hänsyn
till intresset att vidga yttrandefriheten och förutsättningarna för en fri
samhällsdebatt har utskottet också i det föregående tillstyrkt att stadgandena
utmönstras ur vår lagstiftning.

Falsk ryktesspridning kan emellertid få allvarliga konsekvenser för
rikets säkerhet under tider då landet är i krig eller då av krig föranledda
utomordentliga förhållanden råder. Under hänvisning härtill har utskottet
i det föregående förordat att ett stadgande till skydd mot sådana
förfaranden införs bland krigsartiklarna i 22 kap. BrB.

Nu angivna ställningstaganden leder enligt utskottets uppfattning till
en från skilda synpunkter tillfredsställande avvägning mellan intresset
av att upprätthålla ett gott skydd mot ryktesspridning till men för rikets
säkerhet och intresset av att inte lägga en obehörig hämsko på yttrandeoch
tryckfriheten. Med hänsyn till det anförda saknas enligt utskottets
mening skäl till någon ytterligare översyn rörande sådana förfaranden
som avses i de här behandlade lagrummen.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. att riksdagen beträffande översyn rörande förfaranden som avses
i 16 kap. 6 §, 17 kap. 6 § och 19 kap. 8 § brottsbalken
avslår motionen 1975/76: 2445 i denna del och motionen 1975/
76: 2476 i denna del (yrkande 4 delvis).

9. vid moment 15 i utskottets hemställan

av fröken Mattson (s), herr Larfors (s), fru Bergander (s), herrar
Nilsson i Visby (s), Lövenborg (vpk), fru Andersson i Kumla (s) och
herr Mathsson i Fagersta (s), som — under förutsättning av bifall till
reservationen nr 6 — beträffande följdändringar rörande 19 kap. 16 §
första stycket brottsbalken anser

dels att utskottets yttrande under rubriken ”Ikraftträdande” på s. 22
bort ha följande lydelse:

Som inledningsvis sagts har i propositionen föreslagits att den nya

JuU 1975/76: 46

lagstiftningen skall träda i kraft den 1 januari 1978. Utskottet har inte
funnit anledning till annan bedömning utom såvitt gäller 19 kap. 4 §. I
detta lagrum här förordad jämkning bör enligt utskottets mening träda i
kraft redan den 1 juli 1976.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med ”Till
följd” och slutar med ”andra stycket” bort ha följande lydelse:

Till följd av utskottets ställningstaganden i det föregående bör vidtas
den jämkning av lydelsen i 14 § första stycket som framgår av utskottets
hemställan. Av samma skäl bortfaller behovet av ändring i 16 § andra
stycket.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. att riksdagen för nu ifrågavarande ändringar i brottsbalken antar
en ikraftträdandebestämmelse av följande som utskottets
förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft, såvitt
januari 1978. avser 19 kap. 4 §, den 1 juli 1976

och i övrigt den 1 januari 1978.

JuU 1975/76:46

Bilaga

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde
1976-05-07

Närvarande: justitierådet Hult, regeringsrådet Simonsson, justitierådet
Mannerfelt, justitierådet Welamson.

Enligt lagrådet den 29 april 1976 tillhandakommet utdrag av protokoll
1975/76: 24 vid sammanträde den 27 april 1976 med riksdagens
justitieutskott har utskottet beslutat inhämta lagrådets yttrande över
propositionen 1975/76: 174 om ändring i brottsbalken jämte de med anledning
av propositionen väckta motionerna 1975/76: 2445, 2476 och
2477.

Ärendet har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Björn Edqvist.

Lagrådet avger följande yttrande.

19 kap. 5, 7 och 8 §§

Motivet för de föreslagna ändringarna i 5 och 7 §§ är väsentligen,
att förfaranden som objektivt täcks av 5 § anses icke böra bedömas
som spioneri när de begås med endast indirekt eller eventuellt uppsåt
att gå främmande makt tillhanda. Förslagets tekniska grepp för att
uppnå detta är i princip att genom ändring av uppsåtskravet utesluta
de avsedda förfarandena från 5 §:s tillämpningsområde och i stället
låta dem uppfångas av 7 §. Sistnämnda paragraf skulle alltså straffbelägga
förfaranden, som nu faller under 5 § men har begåtts utan
syfte att gå främmande makt tillhanda. När dylika förfaranden skall
föras över till 7 §:s tillämpningsområde, uppstår emellertid en komplikation
genom att denna paragrafs räckvidd till skillnad från 5 §:s är
begränsad till uppgifter som rör förhållanden av hemlig natur. Eftersom
i propositionen icke föreslås någon ändring härvidlag, blir förfaranden,
som objektivt är sådana som avses i 5 § men begås med endast indirekt
eller eventuellt uppsåt att gå utländsk makt tillhanda, enligt förslaget
straffria när de avsett uppgifter av icke hemlig natur.

I propositionen och den till grund för denna liggande promemorian
(prop. s. 22 och 58) hävdas, att fall av sistnämnd art i praktiken synes
vara så osannolika att man kan bortse från dem. Någon beskrivning

JuU 1975/76:46

eller exemplifiering av tänkbara sådana fall görs emellertid varken i
promemorian eller i propositionen.

Lagrådet har viss förståelse för den gjorda bedömningen, i den mån
man begränsar blickfältet till vad som objektivt sett är ”öppna” uppgifter.
Då i utredningsmaterialet ej påvisats varför fall med öppna
uppgifter skulle generellt vara osannolika, finns dock utrymme för någon
tvekan; jfr ett under remissbehandlingen nämnt exempel (prop. s. 11
mitten). Än mer ägnat att väcka tvivel, huruvida den nämnda bedömningen
har fog för sig, är likväl ett annat förhållande. Vad lagrådet
här åsyftar är, att rekvisitet ”uppgift av hemlig natur” i 7 § i praktiken
väl kan befinnas ha objektiv men icke subjektiv täckning, och i sådant
fall innebär förslaget i motsats till gällande rätt, att förfarandet ej är
straffbart. Kan det ej bevisas, att uppgiftens hemliga natur varit täckt
av gärningsmannens uppsåt, går han enligt förslaget fri från ansvar,
även om han haft indirekt eller eventuellt uppsåt att gå främmande
makt tillhanda.

Det är att märka, att förarbetena till det nuvarande stadgandet i 7 §
visar att höga krav gäller för att insikt om en uppgifts hemliga natur
skall anses vara för handen. I regel krävs att avsikten, att visst förhållande
skall vara hemligt, har kommit till uttryck på något sätt, såsom
genom hemligstämpel, order till underlydande, anslag eller dylikt. Enligt
förarbetena är endast i undantagsfall ett förhållande sådant, att det
i och för sig framgår att förhållandet är av hemlig natur. Som enda
exempel nämns därvid militära positioner under krig. (Se prop. s. 57
och 58.)

Vad som här tilldrar sig intresse är framför allt det fallet, att någon
utomstående person får kännedom om en uppgift som objektivt sett är
av hemlig natur. Han har emellertid icke varit adressat för någon åtgärd,
som upplyst om det hemliga (hemligstämpel, order el. dyl.). Att
han ändå skall begripa uppgiftens hemliga natur, har lagstiftaren uttryckligen
förutsatt endast för undantagsfall. Dessa skall tydligen utmärkas av
att det för envar måste framstå som självklart, att fråga är om en hemlig
uppgift.

I sammanhanget är inte i främsta rummet av intresse det fallet, att
den utomstående träder i förbindelse med företrädare för främmande
stat; vore så förhållandet, skulle ju föreligga ett starkt bevisdatum för
att den utomstående personen insett uppgiftens hemliga natur. I stället
åsyftas här dels sådana fall där han omtalar uppgiften för andra, av
vilka någon i sin tur vidarebefordrar den till främmande stats företrädare,
dels sådana fall där den utomstående uppfattar att uppgiften har
nyhetsvärde och därför, på ett eller annat sätt (eventuellt mot vederlag),
åstadkommer att den publiceras. Beträffande de sistnämnda fallen bör
betonas, att förarbetena till den nu gällande 7 § (jfr prop. s. 57) laborerar
med en uppenbar förenkling, när där endast ställs mot vartannat

JuU 1975/76: 46

”sådant som verkligen är avsett att hemlighållas” och sådant som ”redan
blivit allmänt känt”. Mellan dessa renodlade kategorier finns givetvis
materia], vilket icke är i egentlig mening hemligt men heller icke sådant
att det är ett myndighetsintresse eller samhällsintresse att materialet
ges vid spridning.

Om någon råkar komma i besittning av en uppgift som inte är allmänt
känd, är det således inte givet att han därför har anledning antaga
att uppgiften gäller något ”sorn verkligen är avsett att hemlighållas”.
Han kan mycket väl tro eller i vart fall sannolikt med framgång
hävda i en rättegång, att han råkat få kännedom endast om något av
nyhetsvärde men att han ej insett att uppgiften var hemlig i rättslig mening.
Faktiska förhållanden kan för övrigt tänkas stödja en sådan
ståndpunkt i rättegången. Detta kan exempelvis vara fallet om en befattningshavare
hos myndighet försummar att iaktta handlingsregler som
gäller när verkligt hemliga angelägenheter är i fråga. Den som till följd
därav får kännedom om ett förhållande, som avsetts vara hemligt, kan
med visst fog säga sig att detta material inte rimligen kan vara i rättslig
mening hemligt, eftersom det hanteras så lättvindigt. Men vidare
måste man beträffande vissa uppgifter i det allmännas verksamhet, vilka
i och för sig är förtjänta av sekretess, av praktisk nödvändighet lämna
utrymme för iakttagelser och slutsatser av en uppmärksam observatör.
Även i dylika fall torde iakttagaren med utsikt till framgång kunna
hävda, att något som var så lätt iakttagbart inte av honom uppfattats
såsom hemligt.

Några exempel må anföras. Städpersonal hittar i en papperskorg
i ett tjänsterum handlingar (kanske handskrivna manuskript) utan hemligstämpel,
vilka innehåller ”intressanta” uppgifter. Liknande handlingar
kan finnas i en portfölj, glömd t. ex. på ett tåg eller i en taxi. En
besökare kommer in i ett tillfälligt tomt tjänsterum, där handlingar av
nämnd art ligger framme och uppslagna. En radioamatör finner en
radiofrekvens, som utnyttjas för militär radiokommunikation. Någon
uppmärksammar, att vetenskapsmän med viss specialiserad inriktning
gör täta besök hos försvarets forskningsanstalt. I ett utrikespolitiskt spänt
läge i förhållande till viss stat igenkänns en annan med Sverige sympatiserande
stats politiska eller militära ledare på besök här för icke offentliggjorda
överläggningar med svenska myndigheter.

När uppgifter av nu berörd art givits spridning på något av de förut
nämnda sätten, måste det framstå som tveksamt, om en uppgiftslämnare,
som påstår sig ha saknat insikt om förhållandets hemliga natur,
kan fällas till ansvar ens om han haft indirekt eller eventuellt uppsåt att
gå främmande makt tillhanda.

Mot bakgrund av det anförda finner lagrådet det icke välbetänkt,
att det kriminaliserade området krymps på föreslaget sätt. När förfaranden,
som utmärks av indirekt eller eventuellt uppsåt att gå främmande

JuU 1975/76: 46

makt tillhanda, förs över från 5 § till 7 §, bör enligt lagrådets mening
tillses, att 7 § ges sådan räckvidd att den blir tillämplig på alla dylika
förfaranden som hittills har varit straffbara enligt 5 §. Därvid kan gällande
rätts brottsbenämning i 7 § ej bibehållas. En adekvat brottsbenämning
synes vara den av JK föreslagna ”obehörig befattning med uppgift
av betydelse för rikets säkerhet”.

Lagrådet föreslår, att i 7 § — såsom ett första stycke — föreskrivs
följande: ”Förövas, utan syfte att gå främmande makt tillhanda, gärning
som i 5 § sägs beträffande uppgift som rör förhållande av hemlig natur,
dömes för obehörig befattning med uppgift av betydelse för rikets säkerhet
till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla om
någon, med annat uppsåt att gå främmande makt tillhanda än i 5 §
avses, eljest förövar gärning som där sägs.”

Vad härefter angår den föreslagna 8 § är först att framhålla, att det
är förenat med flera fördelar om bestämmelsen angående det där avsedda
grova brottet tas upp som ett andra stycke i 7 §. Därigenom vinnes,
att man senare i kapitlet ej behöver använda s. k. a-paragrafnummer,
något som skulle bli nödvändigt om man, såsom lagrådet i det följande
föreslår, behåller de bestämmelser som f. n. återfinns i 8 och
13 §§. Att reglera det grova brottet under samma paragraf som normalbrottet
överensstämmer också med den teknik som är vanligast i
brottsbalken, när det gäller brott av subsidiär, ”uppsamlande” art (jfr
t. ex. 4 kap. 4 §, 6 kap. 7 §, 10 kap. 5 §, 13 kap. 7 §, 15 kap. 5 § och
17 kap. 8 §). Uppdelning på skilda paragrafer har i regel förbehållits
de för vederbörande kapitel centrala brotten, vid vilka för övrigt oftast
finns särskild paragraf för ringa fall. När de grova fallen har getts en
särskild, skärpt straffskala i samma paragraf som upptar normalbrottet,
brukar man i brottsbalken avstå från att ge brottet särskild brottsbenämning,
innehållande ordet ”grov”. Så skulle man i och för sig mycket
väl kunna förfara även beträffande nu aktuellt brott. Då emellertid
avfattningen av 14 och 15 §§ förenklas, om särskild brottsbenämning
införs för de grova fallen, synes detta lämpligen böra ske.

Propositionens exemplifierande uppräkning av sådana förhållanden,
som kan föranleda att brottet bedöms som grovt, inrymmer bl. a. det
fallet att gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt. Av
motiven (prop. s. 33) framgår, att därvid åsyftas gärningar som förövats
med indirekt eller eventuellt uppsåt att gå främmande makt tillhanda.
Vissa dylika gärningar omfattas av det av lagrådet nyss föreslagna tilllägget
till bestämmelsen om normalbrottet. Vid sådant förhållande synes
ej lämpligt att i sak samma rekvisit återkommer i bestämmelsen om grovt
brott. Vid tillämpningen bör ändå rubriceringen av gärningen och därmed
valet av straffskala ske under beaktande av i vad mån främmande
makt verkligen gynnats genom brottet och kännbart men uppstått för
svenskt vidkommande.

JuU 1975/76:46

I en av de remitterade motionerna (nr 2476) har yrkats, att i den nyss
berörda uppräkningen beredskapstillstånd skall nämnas såsom jämställt
med krig vid bedömningen av om brottet bör anses som grovt. Så har
emellertid ej skett i 6 § andra stycket, som gäller grovt spioneri. Något
större behov av sådant tillägg synes ej heller föreligga, eftersom fråga
endast är om en ej uttömmande exemplifiering (jfr prop. s. 23). Tillläggas
kan, att förordnande enligt 22 kap. 16 § kan vara meddelat med
verkan, att flera typer av brott som begås under beredskapstillstånd blir
att bedöma som om de begåtts under krig.

Det anförda leder till att en uppräkning av den art, som i förslaget
upptagits i 8 § andra stycket, skulle bli likalydande med den i 6 §
andra stycket. Med hänsyn härtill kan i förevarande sammanhang räcka
med en hänvisning till sistnämnda lagrum.

På grund av det anförda förordar lagrådet, att — i stället för förslagets
8 § — i 7 § såsom ett andra stycke upptages följande: ”Är brott
som avses i första stycket att anse som grovt, skall för grov obehörig
befattning med uppgift av betydelse för rikets säkerhet dömas till fängelse
i högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas sådana omständigheter som anges i 6 § andra stycket.”

19 kap. 9 §

Förslagets 9 § bör överflyttas till den plats i 8 § som blir ledig, om
vad lagrådet här ovan förordat biträdes. Därvid bör brottsbenämningen
”vårdslöshet med hemlig uppgift” lämpligen utbytas mot ”vårdslöshet
med hemlig uppgift av betydelse för rikets säkerhet”.

Såsom 9 § kan därefter upptagas den nu gällande bestämmelsen i 8 §,
vars bibehållande lagrådet i det följande kommer att föreslå.

19 kap. 10—13 §§

Den nuvarande bestämmelsen i 19 kap. 9 § föreslås i propositionen
få motsvarigheter i kapitlets 10 och 11 §§. I sak föreslås därvid den
ändringen, att sådan olovlig underrättelseverksamhet som nu omfattas
av 9 § första stycket skall vara straffbar endast när det föreligger direkt
uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Huvudskälet till ändringsförslaget
synes vara, att man önskat kongruens med den ändrade gärningsbeskrivningen
vid spioneribrottet. Om man emellertid i enlighet
med lagrådets förslag tillser, att de förfaranden som förs bort från

5 §:s tillämpningsområde kommer att omfattas av 7 §, bortfaller detta
skäl att begränsa nuvarande 9 §:s räckvidd till endast förfaranden med
direkt uppsåt. De skäl som i övrigt anförts (prop. s. 25) synes — om de
betraktas fristående från nyss angivet huvudskäl för ändring — inte
tillräckliga för att motivera den föreslagna begränsningen av det straffbara
området. Annat är ju ej förutsatt än att straffvärd olovlig underrättelseverksamhet
kan komma att bedrivas utan direkt uppsåt att gå

JuU 1975/76:46

främmande makt tillhanda. Något samhällsintresse att dylika förfaranden
skulle lämnas helt straffria kan svårligen uppletas.

Om någon sådan begränsning av det straffbara området inte sker,
innebär det inte någon egentlig fördel att dela upp nuvarande 9 § i två
paragrafer. Utbrytandet av det nuvarande andra stycket till en särskild
gärningstyp föder dessutom behov av ny brottsbenämning för denna,
och lämplig benämning är ej lätt att finna. Föreslaget uttryck — olovligt
anskaffande av personuppgifter — framstår inte som lyckat, bl. a.
därför att fullbordat brott föreligger redan när någon bedriver verksamhet
för anskaffande av uppgifter, även om han ännu inte lyckats
skaffa några uppgifter.

På grund av det anförda föreslår lagrådet, att nuvarande 9 § lämnas
oförändrad och får det nya numret 10 §.

Beträffande nuvarande 11 och 12 §§ föreslås i propositionen, att de
skall betecknas 12 respektive 13 §. En sådan ändring blir onödig med
lagrådets förslag till numrering av de tidigare paragraferna i kapitlet.

Härav följer, att nuvarande 13 §, om den enligt vad lagrådet nedan
föreslår bibehålls, kan stå kvar med oförändrat paragrafnummer.

I överensstämmelse med vad föredragande departementschefen anfört
(prop. s. 30) finner lagrådet, att straffbestämmelsen i 13 § om tagande
av utländskt understöd har en så vidsträckt avfattning att den omfattar
vissa förfaranden som icke rimligen bör bestraffas. Att bestämmelsen åtminstone
på längre sikt icke bör kvarstå oförändrad får anses uppenbart.

Allmän enighet torde å andra sidan råda därom, att vissa av straffstadgandet
omfattade gärningar kan vara mycket farliga eller skadliga.
I propositionen föreslås det oaktat, att straffbestämmelsen skall avskaffas
helt. Därvid anför departementschefen beträffande dess preventiva
funktion, att risken för att det utländska understödet kommer till allmänhetens
kännedom otvivelaktigt utgör det mest avhållande momentet,
samt tillägger därefter: ”Blir det bekant att en politisk rörelse här i
landet från utlandet mottar ekonomiskt stöd för sin verksamhet diskrediteras
med all sannolikhet rörelsen i allmänhetens ögon. Det står samtidigt
klart att en fortsatt kriminalisering i varje fall inte underlättar
möjligheterna att klarlägga sådana transaktioner som det här är fråga om
utan snarast leder till än större försiktighet och att ytterligare sofistikerade
metoder för understöd kommer till användning.”

Enligt lagrådets mening kan denna motivering för stadgandets avskaffande
ej anses bärkraftig. Det är uppenbart, att i förekommande fall
den främmande makten har klart för sig betydelsen från opinionsbildningssynpunkt
av att understödet och dess ursprung icke kommer till den
svenska allmänhetens kännedom. Lika uppenbart förefaller det vara, icke
blott att möjligheterna att förvärva medarbetare inom Sverige för ändamål
som här avses ökas väsentligt, om sådant medarbetarskap blir

JuU 1975/76:46

straffritt, utan även att det blir betydligt lättare att hemlighålla utländskt
understöd om det icke längre blir en uppgift för polis- och åklagarmyndigheterna
att söka komma tagande av sådant understöd på spåren.
Att främmande makt under alla förhållanden får antagas kunna
genom användning av sofistikerade metoder i viss utsträckning lyckas
med obehörig inblandning i vårt lands angelägenheter på sätt som avses
i lagrummet synes rimligen icke kunna vara något skäl att underlätta sådan
verksamhet.

Man synes för övrigt böra uppmärksamma, att också den föreslagna
avkriminaliseringen av ryktesspridning och beljugande av myndighet har
visst intresse i sammanhanget. Tillsammans med upphävande av straffstadgandet
för tagande av utländskt understöd skulle den innebära, att
straffrättsligt sett fältet bleve helt fritt för en främmande makt att finansiera
en systematisk kampanj via sympatisörer i Sverige för spridning
av falska uppgifter i syfte att undergräva förtroendet för riksdagen,
regeringen eller myndigheter i övrigt.

På grund av det anförda vill lagrådet för sin del förorda, att 13 §
icke upphävs men att lagrummet omarbetas i syfte att åstadkomma en
tillfredsställande avgränsning av det straffbara området. Hur en sådan
avgränsning skall ske saknar lagrådet möjlighet att uttala sig om i detta
sammanhang. Spörsmålets besvarande torde för övrigt förutsätta ställningstagande
till vissa värderingsfrågor som får anses falla utanför lagrådets
granskninguppgift. Lagrådet vill förorda, att straffbestämmelsen
om tagande av utländskt understöd görs till föremål för förnyad utredning.
I avvaktan på resultatet av en sådan utredning synes ej önskvärda
konsekvenser av stadgandets nuvarande avfattning lämpligen kunna
förebyggas genom att 16 § i kapitlet nu ändras så, att åtal för tagande
av utländskt understöd skall förutsätta förordnande av regeringen.

19 kap. 14 och 15 §§

Av skäl som har framgått av det föregående förordar lagrådet,
att orden ”grov obehörig befattning med hemlig uppgift” i 14 § första
och andra styckena samt 15 § ändras till ”grov obehörig befattning med
uppgift av betydelse för rikets säkerhet”, varvid samtidigt i 14 § första
stycket ordet ”eller” bör inskjutas mellan orden ”säkerhet” och ”olovlig”,

att orden ”eller olovligt anskaffande av personuppgifter” i 14 § första
stycket utgår samt

att orden ”förberedelse till obehörig befattning med hemlig uppgift”
i 14 § första stycket ändras till ”förberedelse till obehörig befattning med
uppgift av betydelse för rikets säkerhet”.

JuU 1975/76:46

19 kap. 16 §

Med lagrådets förslag att gällande 11 § får behålla sitt nuvarande
paragrafnummer förfaller behovet av propositionens ändringsförslag i
16 § andra stycket. I enlighet med vad lagrådet har anfört avslutningsvis
under 10—13 §§ förordas emellertid, att första stycket i 16 § ges
följande lydelse: ”Olovlig underrättelseverksamhet, olovlig värvning eller
tagande av utländskt understöd eller försök, förberedelse eller stämpling
till olovlig underrättelseverksamhet må ej utan regeringens förordnande
åtalas av åklagare.”

22 kap. 2 a §

I propositionen föreslås, att straffbestämmelsen i 19 kap. 8 § om ryktesspridning
till fara för rikets säkerhet skall upphävas men få en motsvarighet
i en ny 2 a § i 22 kap. för fall, då beredskapstillstånd råder eller
riket är i krig. Att bland allmänheten sprida eller till främmande
makt framföra eller låta framkomma falskt rykte eller annat osant påstående
som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet skall alltså
kunna bestraffas såsom ryktesspridning till fara för rikets säkerhet
endast om gärningen förövas under krig eller andra extraordinära förhållanden
(jfr 22 kap. 16 §). Vidare föreslås, att straffbestämmelserna
om samhällsfarlig ryktesspridning i 16 kap. 6 § och om beljugande av
myndighet i 17 kap. 6 § skall helt avskaffas.

Såsom det väsentliga skälet för samtliga nu angivna inskränkningar
av det straffbara området anförs, att information och upplysning är de
adekvata åtgärderna när det gäller att motverka eller undanröja de skadeverkningar
eller risker för sådana verkningar, som kan bli följden
av att osanna uttalanden sprids bland allmänheten eller förs fram till
främmande makt, samt att möjligheterna härvidlag tveklöst blivit väsentligt
utvidgade och förbättrade under senare år. I anslutning härtill
framhålls, att statistiken över meddelade domar visar att ifrågavarande
straffbestämmelser tillämpats i mycket begränsad omfattning.

De brott, om vilka här är fråga, innefattar samtliga ett uppsåtligt
framförande av osanna uppgifter, vilka kan medföra allvarliga skadeverkningar
för samhället. I propositionen görs — naturligt nog — icke
gällande, att kriminaliseringen av sådant handlande skulle kunna innebära
någon obehörig hämsko på den offentliga debatten eller eljest på
yttrandefriheten. Propositionen ger sålunda i denna del icke uttryck åt
någon ändrad värdering av det intresse som ifrågavarande straffbud
avser att skydda eller av något annat intresse som kan komma i konflikt
med det förstnämnda. Den fråga, som här aktualiseras, gäller alltså
uteslutande huruvida intresset bakom ifrågavarande straffstadganden
kan anses tillfredsställande tillgodosett utan strafflagstiftningens skydd.
Såsom skall framgå av det följande, har denna fråga i viss utsträckning

JuU 1975/76:46

ett tämligen nära samband med utformningen av regelsystemet i övrigt,
särskilt såvitt gäller vissa samhällsorgans verksamhet.

Lagrådet vill erinra om att ifrågavarande straffbestämmelser — liksom
andra sådana bestämmelser — i första hand avses fylla en avhållande,
preventiv funktion. Att en straffbestämmelse sällan tillämpas
utgör ingen tillförlitlig mätare på dess betydelse från preventiv synpunkt.
Icke minst gäller detta straffbestämmelser till skydd för rikets
säkerhet. Det är naturligt att gärningar, som riktar sig mot rikets säkerhet,
har föga aktualitet under politiskt lugna förhållanden. Bestämmelser
om straff för sådana gärningar kan likväl vara av betydande värde
särskilt i tider, som kännetecknas av politisk oro utan att därför krig
eller beredskapstillstånd behöver råda. Att lagstiftning för sådana tider
får anstå till dess ett krisläge är akut eller bedöms vara nära förestående
synes icke vara att rekommendera. Det kan befaras, att den då kommer
för sent för att förebygga skadeverkningar; möjligen också att den blir
mindre balanserad än om den övervägts i ett politiskt gynnsammare
klimat.

Som framgår av det förut anförda är emellertid grundtanken bakom
propositionen i denna del, att prevention mot själva lämnandet eller spridandet
av osanna uppgifter är av mindre betydelse, eftersom det med
utvecklingen av massmedia i våra dagar anses väl sörjt för att skadlig
effekt av gärningen kan förebyggas eller undanröjas genom information
om rätta förhållandet.

Det förhåller sig otvivelaktigt så, att massmedia genom sin obestridligen
stora genomslagskraft erbjuder goda möjligheter att dementera
lögner. Tyvärr förhåller det sig emellertid också på det sättet, att osanna
uppgifter om de publiceras i massmedia i varje fall inte har mindre
genomslagskraft, och i sakens natur ligger att dementierna alltid kommer
i efterhand, då skadan ofta redan är skedd. Den frågan synes för
övrigt inte ha uppmärksammats i lagstiftningsärendet vilken negativ inverkan
avkriminaliseringen kan komma att få på de nyhetsförmedlande
organens benägenhet att med den starka tidspress varunder de arbetar
verifiera mottagna upplysningar.

Inte heller har vare sig i utredningsmannens promemoria eller i propositionen
ägnats någon uppmärksamhet åt frågan om betydelsen i aktuella
hänseenden av skiljaktigheter mellan olika samhällsorgans verk 1

Riksdagen 1975/76.1 sami. Nr 46

JuU 1975/76: 46

samhet. Inom vissa myndigheters verksamhetsområden torde sekretesshänsyn
i betydande omfattning försvåra eller förhindra för myndigheten
att vederlägga oriktiga påståenden. Hit hör kanske främst militära och
polisiära myndigheter. Till och med regering och riksdag torde emellertid
kunna försättas i situationer, där de saknar möjlighet att tillräckligt
snabbt för att förebygga skada eller fara lämna så fullständiga upplysningar
i exempelvis en utrikespolitisk fråga som erfordras för att på
ett övertygande sätt bemöta ett falskt rykte. Även domstolarnas situation
måste uppmärksammas i detta sammanhang. Det torde icke vara förenligt
med domstolarnas verksamhet att de deltar i den allmänna debatten
för att försvara träffade avgöranden. Redan domareden torde för
övrigt i avgörande utsträckning utgöra hinder häremot.

Det sagda ger vid handen, att det i många fall måste ställa sig svårt
att mot sanningslösa tillvitelser finna ett remedium i promemorians uttalande
om ”en plikt för den berörda myndigheten att — i enlighet
med dess allmänna skyldighet att tillse att anförtrodda uppgifter effektivt
fullgörs — på lämpligt sätt bemöta osanna rykten och påståenden”.

Naturligtvis kan det göras gällande, att det just i fall, där sekretessbestämmelser
eller likartade regler är tillämpliga, kan bli särskilt svårt
att i en rättegång om ansvar för samhällsfarlig ryktesspridning eller beljugande
av myndighet visa, att en lämnad uppgift är osann. Detta förhållande
synes emellertid icke utesluta, att ifrågavarande straffstadganden
också för sådana fall kan ha en betydande preventiv effekt. Den
som överväger att framföra ett lögnaktigt påstående torde nämligen
långt ifrån alltid kunna ens inom ramen för principiellt sekretessbelagda
områden på förhand förlita sig på att den tilltänkta lögnen icke
kommer att kunna avslöjas. Situationen kan ofta vara sådan, att sekretesshänsyn
väl förhindrar ett vederläggande av en lögn omedelbart efter
det att den framförts och innan den hunnit göra skada men att dessa
hänsyn icke längre gör sig gällande när det blir aktuellt att i. rättegång
pröva fråga om ansvar för den osanna uppgiften.

Med hänsyn till vad nu sagts synes det finnas fog för åsikten, att den
föreslagna avkriminaliseringen innebär en betydande försvagning av samhällets
skydd mot falska rykten och andra osanna påståenden särskilt
inom områden, för vilka sekretessregler eller liknande regler gäller. Därtill
förtjänar anmärkas, att det företrädesvis torde vara sådana områden
som ter sig särskilt attraktiva för den som må ha intresse av att uppsåtligen
sprida falska rykten eller andra lögner.

Mot bakgrunden av vad som anförts i det föregående kan lagrådet
icke ansluta sig till propositionens förslag om upphävande av 16 kap.
6 §, 17 kap. 6 § och 19 kap. 8 §. För den händelse sistnämnda stadgande
bibehålies, bortfaller skälet till att införa den föreslagna 2 a § i
22 kap.

JuU 1975/76: 46

Motionerna

Justitieutskottets remiss omfattar även motionerna 2445, 2476 och
2477. Lagrådets uppfattning i de frågor som avses med motionsyrkandena
torde i allt väsentligt framgå av vad lagrådet har anfört i det
föregående. Dock återstår ett i alla tre motionerna förekommande önskemål
om sådan översyn av spionerilagstiftningen, som har berörts i rikspolisstyrelsens
yttrande i lagstiftningsärendet. Beträffande sådana spionageformer,
som har politisk eller ekonomisk (inkl. industriell) inriktning
men samtidigt faller utanför den nuvarande brottsbeskrivningen
för spioneribrott, vore det även enligt lagrådets mening av värde med i
vart fall en förberedande undersökning angående behovet av kriminalisering
av särskilt farliga förfaranden. Anmärkas må i fråga om industrispionage,
att ett visst skydd följer av 3 och 5 §§ lagen (1931: 152) med
vissa bestämmelser mot illojal konkurrens men att det är ganska snävt
och väsentligen av intern natur.

Detaljfråga beträffande 19 kap. 4 §

Eftersom i lagstiftningsärendet aktualiserats flera ändringar i 19 kap.,
synes det lämpligt att i detta sammanhang rätta till kapitlets 4 §. När
ordet ”Konungen” i bl. a. denna paragraf utbyttes mot ”regeringen”
(1974: 565), förbisågs att senare i paragrafen talas om ”den han bemyndigat”.
Ordet ”han” bör utbytas mot ”regeringen”.

Ikraftträdande

Enligt propositionen skall de föreslagna lagändringarna träda i kraft
den 1 januari 1978. Vad lagrådet förordat ger icke anledning till något
annat bedömande härvidlag utom såvitt angår 19 kap. 4 § och 16 §
första stycket. Därutinnan föreslagna ändringar bör kunna träda i kraft
utan dröjsmål.

JuU 1975/76: 46

Innehållsf örteckning

Sid.

Propositionen 1

Förslag till Lag om ändring i brottsbalken 2

Motionerna 7

Utskottet 8

Inledning 8

Propositionens huvudsakliga innehåll m. m 8

Allmänna synpunkter 9

Spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift m. m 10

Översyn av spioneribrottet 13

Olovlig underrättelseverksamhet m. m 14

Ryktesspridning, tagande av utländskt understöd m. m 16

Detaljfråga beträffande 19 kap. 4 § 22

Ikraftträdande 22

övrigt 22

Utskottets hemställan 23

Reservationer 26

1. Utformningen av stadgandet om obehörig befattning med
hemlig uppgift (c, m) 26

2. Utformningen av stadgandet om grov obehörig befattning med
hemlig uppgift (c, m) 28

3. Utformningen av stadgandet om vårdslöshet med hemlig uppgift
(c, m) 30

4. översyn av spioneribrottet (s) 31

5. Utformningen av stadgandet om olovlig underrättelseverksamhet
(c, m) 32

6. Upphävande av stadgandet om tagande av utländskt understöd
<s, vpk) 34

7. Upphävande av 16 kap. 6 §, 17 kap. 6 § och 19 kap. 8 § BrB

(c, m) 35

8. Översyn rörande förfaranden som avses i 16 kap. 6 §, 17 kap.

6 § och 19 kap. 8 § BrB (s, vpk) 38

9. Följdändringar rörande 19 kap. 16 § första stycket BrB (s, vpk) 38

Bilaga. Lagrådets protokoll 41

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1976 760047