SfU 1975/76: 40

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1975/76: 40

med anledning av propositionen 1975/76:197 med förslag till lag om
arbetsskadeförsäkring jämte motioner

Propositionen

I propositionen 1975/76:197 har regeringen (socialdepartementet) föreslagit
riksdagen att anta i propositionen framlagt förslag till lag om arbetsskadeförsäkring.

I propositionen läggs fram förslag om en helt ny lagstiftning beträffande
ersättning vid skada i arbetet i stället för nuvarande lag om yrkesskadeförsäkring.
I en ny lag om arbetsskadeförsäkring föreslås i princip rätt till
full ersättning för inkomstbortfall till den som drabbas av skada i sitt arbete.
En annan grundläggande regel i lagförslaget är att alla skador och sjukdomar
som har uppstått på grund av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet
skall anses som arbetsskador. Denna regel ersätter bl. a. nuvarande särskilda
förteckning över ersättningsgrundande yrkessjukdomar. Frågor som gäller
ersättning för lyte och men hos den skadade regleras i särskild ordning
genom gällande avtal om trygghetsförsäkring.

Den nya lagen skall gälla inkomstförlust till följd av skador och sjukdomar
som har uppstått i arbetet då dessa varat längre än 90 dagar. Under en
samordningstid på de första 90 dagarna skall liksom nu den vanliga sjukförsäkringen
tillämpas. Den nya lagen anknyter till de principer som gäller
för invaliditetsbedömning inom den allmänna försäkringen. Det blir därigenom
den faktiska nedsättningen i den försäkrades förmåga att skaffa
sig inkomst genom förvärvsarbete som bestämmer livräntans storlek. Livräntan
vid arbetsskada skall enligt lagförslaget utgöra skillnaden mellan den
inkomst som den försäkrade kan antas ha haft om han inte hade skadats
och den inkomst som han trots skadan kan beräknas komma att få. Livräntan
skall kunna ersätta årlig inkomstförlust upp till samma inkomsttak som
gäller för ATP, dvs. 7,5 basbelopp som f. n. motsvarar 75 000 kr. Utgående
livränta görs värdebeständig genom anknytning till basbeloppet. Livräntorna
till efterlevande anpassas till de principer som gäller inom folkpensioneringen
och förmånerna förbättras, särskilt för barn.

I fråga om samordningen mellan den allmänna pensioneringens förmåner
och arbetsskadelivräntan föreslås i propositionen förenklade regler jämfört
med vad som nu gäller. Livräntan skall täcka den del av inkomstförlusten
vid arbetsskada som inte ersätts genom förtidspension. Livräntan skall vara
pensionsgrundande för ålderspension från ATP och utgå fram till pensionsåldern
65 år. Därefter skall gälla en enkel garantiregel.

Den nya arbetsskadeförsäkringen skall liksom nuvarande yrkesskadeför 1

Riksdagen 1975/76. 11 sami. Nr 40

SfU 1975/76: 40

säkring finansieras helt genom arbetsgivaravgifter. Administrationen av arbetsskadeförsäkringen
föreslås decentraliserad från riksförsäkringsverket till
de allmänna försäkringskassorna. Övergångsvis skall äldre yrkesskadeärenden
handläggas av riksförsäkringsverket. Besvärsreglerna föreslås bli desamma
som för socialförsäkringen i övrigt. Det innebär bl. a. att försäkringsrådet
skall upphöra med utgången av juni 1978.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1977 och gälla
för skadefall som inträffar därefter. Innan dess skall yrkesskadeförsäkringskommittén
lämna förslag om övergångsanordningar för äldre yrkesskadelivräntor
m. m. och beträffande nuvarande frivilliga yrkesskadeförsäkring
för egenföretagare.

Det i propositionen intagna lagförslaget är följande.

SfU 1975/76: 40

Förslag till

Lag om arbetsskadeförsäkring

Härigenom föreskrives följande.

1 kap. Inledning

1 § Arbetstagare är försäkrad för arbetsskada enligt denna lag.
Försäkringen skall även gälla den som genomgår utbildning i den mån

utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada. Regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter härom.

2 § Arbetsskadeförsäkringen handhas av riksförsäkringsverket, de allmänna
försäkringskassorna och de lokala myndigheter som regeringen bestämmer.

2 kap. Om arbetsskada

1 § Med arbetsskada förstås i denna lag skada till följd av olycksfall eller
annan skadlig inverkan i arbetet.

Olycksfall vid färd till eller från arbetsstället räknas som olycksfall i arbetet,
om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet.

Har skada som beror på annat än olycksfall framkallats av smitta, anses
den som arbetsskada i den mån regeringen föreskriver det.

2 § Har försäkrad varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan
i arbetet, skall skada som han har ådragit sig anses vara orsakad av den
skadliga inverkan, om ej betydligt starkare skäl talar mot det.

3 § Med skada avses i denna lag personskada och skada på protes eller
annan liknande anordning som användes för avsett ändamål när skadan
inträffade.

4 § Skada till följd av annat än olycksfall anses ha inträffat den dag då
skadan visade sig.

3 kap. Ersättning vid sjukdom

Förmåner under samordningstid

1 § Är den skadade sjukförsäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring,
har han vid arbetsskada rätt till samma förmåner från sjukförsäkringen
som vid annan sjukdom under en tid av 90 dagar efter det att skadan
inträffade, dock längst till dess skadan medför rätt till livränta eller rätten

SfU 1975/76: 40

till sjukpenning upphör enligt 3 kap. 3 § forsta stycket andra meningen
nämnda lag (samordningstid).

2 § Är någon som avses i 1 § ej berättigad till sjukpenning från sjukförsäkringen
eller är den skadade ej sjukförsäkrad enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring, har han vid arbetsskada rätt till förmåner från arbetsskadeförsäkringen
i enlighet med vad som skulle ha utgått om 2 och 3
kap. lagen om allmän försäkring hade varit tillämpliga på honom. Sjukpenning
utgår dock ej till den som avses i 1 kap. 1 § andra stycket denna
lag och ej heller till arbetstagare som enligt 3 kap. 16 § första stycket lagen
om allmän försäkring har undantagits från rätt till sjukpenning vid sjukdom.

3 § I den mån ersättning ej utgår enligt 1 eller 2 § ersätter arbetsskadeförsäkringen
nödvändiga kostnader under samordningstiden för

1. sjukvård utom riket,

2. tandvård,

3. särskilda hjälpmedel.

Förmåner efter samordningstid

4 § Arbetsskadeförsäkringen ersätter nödvändiga kostnader efter samordningstidens
slut för

1. läkarvård,

2. tandvård,

3. sjukvårdande behandling,

4. sjukhusvård,

5. konvalescent vård,

6. läkemedel,

7. särskilda hjälpmedel.

Sjukvårdande behandling och konvalescentvård bekostas av arbetsskadeförsäkringen
under förutsättning att behandlingen eller vården har ordinerats
av läkare och, såvitt gäller konvalescentvård, lämnas i konvalescenthem
som har tagits upp på förteckning som fastställes av regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer.

5 § Vid sjukdom som efter samordningstidens slut sätter ned den försäkrades
förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete med minst hälften utgår
sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen.

Saknar den försäkrade förmåga att skaffa sig inkomst, utges hel sjukpenning.
I annat fall utges halv sjukpenning.

Hel sjukpenning utgör för dag en trehundrasextiofemtedel av den försäkrades
sjukpenningunderlag enligt 6 §. Sjukpenningen avrundas till närmaste
hela krontal.

SfU 1975/76: 40

6§ Sjukpenningunderlag utgöres av

1. för den som är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen (1962:381)
om allmän försäkring:

hans sjukpenninggrundande inkomst enligt 3 kap. 2 § nämnda lag,

2. för den som ej är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen om allmän
försäkring men likväl har inkomst av förvärvsarbete:

den inkomst som skulle ha utgjort sjukpenninggrundande inkomst för
honom enligt 3 kap. 2 § nämnda lag, om han hade varit sjukpenningförsäkrad,
dock lägst 4 500 kronor,

3. för försäkrad som avses i 1 kap. 1 § andra stycket:
hans livränteunderlag enligt 4 kap.

Bestämmelserna i 4 kap. 8 § äger motsvarande tillämpning i fråga om
sjukpenningunderlag. Sjukpenningunderlaget får ej beräknas till högre belopp
än som motsvarar sju och en halv gånger det basbelopp enligt 1 kap.

6 § lagen om allmän försäkring som gällde vid årets början,

7 § Medför arbetsskada som har föranlett livränta enligt 4 kap. på nytt sjukdom,
har den försäkrade rätt till sjukpenning, om sjukdomen sätter ned
hans kvarstående förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete. Därvid
skall 5 och 6 §§ gälla i tillämpliga delar.

8 § För dag då den försäkrade erhåller sjukhusvård eller konvalescentvård
minskas sjukpenningen med belopp som framgår av 3 kap. 4 § andra stycket
lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Gemensamma bestämmelser

9 § Läkarvård och tandvård inom riket bekostas av arbetsskadeförsäkringen
under förutsättning att den lämnas inom den offentliga vården eller av
läkare eller tandläkare som är ansluten till sjukförsäkringen enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring.

10 § I kostnad för vård m. m. enligt 3 eller 4 § inräknas nödvändiga utgifter
för resor.

4 kap. Ersättning vid bestående nedsättning av arbetsförmågan

Allmänna grunder för ersättning

1 § Försäkrad som till följd av arbetsskada har fått sin förmåga att skaffa
sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel har, sedan den
sjukdom som har förorsakats av skadan har upphört, rätt till ersättning
i form av livränta för den inkomstförlust som uppkommer. Livränta utgår
dock ej, om förlusten för år räknat understiger en fjärdedel av det basbelopp
som gällde vid början av det år då livräntan skulle börja utgå.

SfU 1975/76: 40

Har försäkrad genom arbetsskada fått sin arbetsförmåga nedsatt med
mindre än en femtondel och drabbas han senare av ytterligare arbetsskada,
skall livränta bestämmas på grundval av båda skadorna.

2§ Livränta beräknas på den försäkrades livränteunderlag enligt 5-11 §§
och utgår med så stor andel av detta som motsvarar graden av nedsättning
av hans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete.

3 § Den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete skall bedömas
med beaktande av vad som rimligen kan begäras av honom med
hänsyn till arbetsskadan, hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder,
bosättningsförhållanden och andra sådana omständigheter.

I fråga om äldre försäkrad skall främst tagas hänsyn till hans förmåga
och möjlighet att skaffa sig fortsatt inkomst genom sådant arbete som han
har utfört tidigare eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt
för honom.

4 § Livränta utgår längst till den månad under vilken den försäkrade fyller
65 år, om ej annat följer av andra stycket.

Från och med den månad som avses i första stycket utgår livränta endast
i den mån den försäkrade ej har rätt till ålderspension enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring med belopp som uppgår till minst 65 procent av livräntebeloppet.

Börjar ålderspension utgå tidigare eller senare än från och med den månad
under vilken den försäkrade fyller 65 år, skall livränta enligt andra stycket
utgå med det belopp som skulle ha utgivits, om hel ålderspension hade
börjat uppbäras från och med nämnda månad.

Andra stycket har motsvarande tillämpning i fråga om ålderspension enligt
utländskt system för social trygghet.

Livränteunderlag

5 § För den som är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen (1962:381)
om allmän försäkring utgöres livränteunderlaget av hans sjukpenninggrundande
inkomst enligt 3 kap. 2 § nämnda lag vid den tidpunkt från vilken
livräntan skall utgå eller den inkomst som då skulle ha utgjort hans sjukpenninggrundande
inkomst, om försäkringskassan hade känt till samtliga
förhållanden.

6 § För den som ej är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen (1962:381)
om allmän försäkring men likväl har inkomst av förvärvsarbete utgöres
livränteunderlaget av den inkomst som skulle ha utgjort sjukpenninggrundande
inkomst för honom enligt 3 kap. 2 § nämnda lag, om han hade varit
sjukpenningförsäkrad, dock lägst 4 500 kronor.

SfU 1975/76: 40

7 § Skall livränta börja utgå sedan avsevärd tid har förflutit efter det att
den försäkrade var utsatt för skadlig inverkan i arbetet, får som livränteunderlag
brukas annan högre inkomst av förvärvsarbete än den som anges
i 5 eller 6§, om särskilda skäl talar för det.

8 § Inkomst som enligt 11 kap. 7 ij lagen (1962:381) om allmän försäkring
har undantagits från försäkringen för tilläggspension inräknas i livränteunderlaget
utan hinder av 3 kap. 2 § första stycket fjärde meningen samma
lag.

9 § Hade den försäkrade ej fyllt 25 år när skadan inträffade, skall livränteunderlaget
för tiden efter det han uppnår den åldern utgöras av den inkomst
som han med hänsyn till sin sysselsättning då skadan inträffade sannolikt
skulle ha haft vid 25 års ålder, om skadan ej hade inträffat.

Första stycket har motsvarande tillämpning på försäkrad som när skadan
inträffade ej hade fyllt 21 år beträffande livränteunderlaget för tiden mellan
21 och 25 års ålder samt på försäkrad som när skadan inträffade ej hade fyllt 18
år beträffande livränteunderlaget förtiden mellan 18och21 årsålder.

10 § För försäkrad som avses i 1 kap. 1 § andra stycket utgöres livränteunderlaget
för beräknad utbildningstid lägst av den inkomst som han
sannolikt skulle ha fått, om han när skadan inträffade hade avbrutit utbildningen
och börjat förvärvsarbeta. Livränteunderlaget för tid efter utbildningstidens
slut utgöres lägst av den inkomst av förvärvsarbete som
den försäkrade då sannolikt skulle ha fått, om skadan ej hade inträffat.

Livränteunderlag enligt första stycket får ej beräknas till lägre belopp
än vad som motsvarar
två gånger basbeloppet för tid före 21 års ålder,
två och en halv gånger basbeloppet för tid mellan 21 och 25 års ålder,
tre gånger basbeloppet för tid från och med 25 års ålder.

11 § Vid beräkning av livränteunderlag bortses från belopp som överstiger
sju och en halv gånger basbeloppet vid början av det år då livräntan skall
börja utgå.

Omprövning av livränta

12 § Beslut om livränta skall omprövas, om ändring av betydelse har skett
i de förhållanden som var avgörande för beslutet. Livränta för förfluten
tid får dock ej minskas eller dragas in.

SfU 1975/76: 40

5 kap. Ersättning vid dödsfall

Begra vningshjälp

1 § Har försäkrad avlidit till följd av arbetsskada, utgår begravningshjälp
med belopp som motsvarar 30 procent av basbeloppet vid tiden för dödsfallet.

Livräntor till efterlevande

2 § Har försäkrad avlidit till följd av arbetsskada, utgår livräntor till hans
efterlevande enligt detta kapitel.

Uppbar den försäkrade livränta enligt 4 kap. med anledning av förlust
av arbetsförmågan till följd av skadan, grundas livränta efter honom på
hans egen livränta. Livränta efter annan försäkrad grundas på vad som
enligt 4 kap. skulle ha utgjort livränta till honom vid förlust av arbetsförmågan,
om sådan livränta skulle ha börjat utgå vid tiden för dödsfallet.

Till grund för beräkning av livränta till efterlevande lägges även pension,
livränta eller annan ersättning som utgick till den försäkrade med anledning
av tidigare arbetsskada, i den mån det är skäligt.

Livränta till efterlevande får ej grundas på högre belopp än som motsvarar
sju och en halv gånger basbeloppet vid den försäkrades död.

Änka

3 § Änka efter försäkrad har rätt till livränta, om hon

1. har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16
år, som vid den försäkrades död stadigvarande vistades i makarnas hem
eller hos änkan, eller

2. hade fyllt 36 år vid den försäkrades död.

Upphör rätt till livränta enligt första stycket 1 skall vid bedömning av
rätt till livränta enligt 2 anses som om den försäkrade avled vid den tidpunkt,
då rätten till livränta enligt 1 upphörde.

4 § Livränta till änka utgår med belopp som, när den försäkrade efterlämnar
barn som har rätt till livränta efter honom enligt denna lag, motsvarar 40
och i annat fall 45 procent av ersättningsunderlag som sägs i 2 §.

Livränta enligt 3 S första stycket 2 till änka som ej hade fyllt 50 år vid
den försäkrades död eller vid den tidpunkt som avses i 3 § andra stycket
minskas med en femtondel för varje år som då återstod till 50 års ålder.

5 § Änkas rätt till livränta upphör om hon gifter om sig eller avsevärd
tid lever samman med man under äktenskapsliknande förhållanden. Upplöses
äktenskapet inom fem år eller upphör sammanlevnaden inom samma
tid, skall livräntan börja utgå på nytt.

Sfll 1975/76: 40

Med änka jämställd kvinna

6 § I fråga om rätt tilt livränta jämställes med änka kvinna som vid försäkrads
död

1. stadigvarande sammanbodde med den försäkrade och
hade varit gift med honom eller

hade eller hade haft barn med honom eller
var havande med barn till honom eller

2. annars levde samman med den försäkrade sedan avsevärd tid under
äktenskapsliknande förhållanden.

Första stycket gäller ej om den försäkrade eller kvinnan var gift.

7 § Om kvinna som avses i 6 5 har rätt till underhållsbidrag från förutvarande
make, minskas livräntan till henne med belopp som svarar mot bidraget.
Motsvarande gäller om kvinnan som efterlevande till denne har rätt till
livränta, pension i annan form än folkpension eller tilläggspension, skadestånd
eller annan sådan ersättning som upphör att utgå, om hon ingår
nytt äktenskap. Avdrag göres även för livränta efter man med vilken kvinnan
tidigare har levt samman under äktenskapsliknande förhållanden.

Frånskild kvinna

8 § Var försäkrad vid sin död skyldig att utge lagstadgat periodiskt underhållsbidrag
till förutvarande hustru, har hon rätt till livränta med belopp som svarar
mot bidraget, om hon

1. har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16
år, som vid den försäkrades död stadigvarande vistades i dennes hem eller
hos henne, eller

2. hade fyllt 36 år vid den försäkrades död.

Livränta enligt första stycket får, när den försäkrade efterlämnar barn
som har rätt till livränta efter honom enligt denna lag, motsvara högst 40
och i annat fall högst 45 procent av ersättningsunderlag som sägs i 2 §.

Bestämmelserna i 3 § andra stycket har motsvarande tillämpning i fråga
om livränta till frånskild kvinna.

Barn

9 § Barn till avliden försäkrad har rätt till livränta för tid till och med den
månad då barnet fyller 19 år. Om barnet efter den tidpunkten till följd
av sjukdom eller av annan dylik orsak ej kan försörja sig, utgår livräntan
även för sådan tid, dock längst till och med den månad då barnet fyller
21 år.

Hade den försäkrade genom avtal som sägs i 7 kap. 7 g andra stycket
föräldrabalken åtagit sig att till barnet utge underhållsbidrag i form av engångsbelopp,
har barnet rätt till livränta i den mån denna överstiger en

/* Rikdagen 1975/76. II sami Nr 40

SfU 1975/76: 40

livränta som har köpts eller kunnat köpas åt barnet för engångsbeloppet.

Efterlevande makes barn jämställes med barn till försäkrad i fråga om
rätt till livränta, om barnet stod under makens vårdnad.

10 § Livränta utgår till varje barn med belopp som motsvarar 20 procent
av ersättningsunderlag som sägs i 2 §, om den försäkrade efterlämnar änka
eller kvinna som avses i 6 §. I annat fall utgör livränta för ett barn 40
procent av nämnda underlag. Är i sådant fall flera barn berättigade till livränta,
ökas procenttalet 40 med 20 för varje barn utöver det första och
fördelas det sammanlagda livräntebeloppet lika mellan barnen.

Förälder

11 § Förälder till avliden försäkrad som till följd av dödsfallet kommer att
sakna behövligt underhåll har rätt till livränta med skäligt belopp, dock
högst med belopp som motsvarar 20 procent av ersättningsunderlag som
sägs i 2 §.

Gemensamma bestämmelser

12 § Har försäkrad blivit borta under resa eller i annat sammanhang och
kan det antagas att han har avlidit till följd av arbetsskada, har hans efterlevande
rätt till livränta. Som villkor för utbetalning av livränta får dock
krävas förklaring på heder och samvete av efterlevande att denne saknar
varje underrättelse om den försäkrade. I fråga om omyndig får sådan förklaring
krävas från hans förmyndare.

Visar det sig sedermera att den försäkrade är vid liv eller att han har avlidit av
annan orsak än arbetsskada, upphör rätten till livränta.

13 § Har flera efterlevande rätt till livränta efter försäkrad enligt 3, 6 och
8 §§ och överstiger livräntornas sammanlagda belopp 45 procent av ersättningsunderlag
som sägs i 2§, sättes livräntorna ned proportionellt så att
de tillsammans motsvarar nämnda andel av underlaget. Efterlämnar den
försäkrade även barn som är berättigat till livränta efter honom, bytes procenttalet
45 ut mot 40.

14 § Uppgår livräntorna till efterlevande efter försäkrad sammanlagt till belopp
som överstiger ersättningsunderlag som sägs i 2 §, sättes livräntorna
ned proportionellt så att de tillsammans motsvarar detta underlag. Nedsättning
skall dock först göras av livräntor enligt 11 ii.

SfU 1975/76: 40

6 kap. Särskilda bestämmelser om ersättning

1 § Är någon som har rätt till livränta enligt 4 eller 5 kap. samtidigt berättigad
till folkpension eller tilläggspension i form av förtidspension eller familjepension
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring med anledning av
den inkomstförlust som har föranlett livräntan, utgår livräntan endast i
den mån den överstiger pensionen.

Livränta enligt 5 kap. till änka eller kvinna som avses i 5 kap. 6 § utgår från
och med den månad under vilken hon fyller 65 år endast i den mån hon ej har
rätt till folkpension i form av ålderspension och tilläggspension i form av
änkepension med belopp som motsvarar en livränta som är beräknad på
65 procent av livränteunderlaget enligt 5 kap. 2 §. Bestämmelserna i 4 kap.
4 § tredje stycket har därvid motsvarande tillämpning.

Första stycket gäller även i fråga om pension som enligt utländskt system
för social trygghet utgår med anledning av arbetsskadan.

2 § Fastställd livränta anknytes till basbeloppet och omräknas vid förändring
av detta.

3 § Är arbetsgivare författningsenligt skyldig att utge ersättning vid arbetsskada,
har han rätt att enligt närmare föreskrifter som regeringen meddelar
erhålla sådan ersättning från arbetsskadeförsäkringen som för motsvarande
ändamål tillkommer den försäkrade eller dennes efterlevande, i den mån
ersättningen ej överstiger vad arbetsgivaren har utgivit.

4 § Försäkrad som på anmodan av allmän försäkringskassa eller med dess
samtycke avhåller sig från arbetet i syfte att förebygga att arbetsskada uppstår,
återuppstår eller förvärras har rätt att under tiden 11 skälig ersättning från
arbetsskadeförsäkringen, motsvarande högst hel sjukpenning.

5§ Under tid då försäkrad är föremål för åtgärd som avses i 2 kap. 11 §'

lagen (1962:381) om allmän försäkring skall hans förmåga att skaffa sig
inkomst genom arbete anses nedsatt även i den mån åtgärden hindrar honom
att förvärsarbeta.

6 § Ansökan om ersättning enligt denna lag skall göras inom sex år,
beträffande sjukpenning och livränta från den dag ersättningen avser,
beträffande begravningshjälp från dagen för dödsfallet,
beträffande annan ersättning från den dag då den försäkrade har erlagt

det belopp för vilket ersättning begäres.

Om detta försummas, är rätten till ersättning förlorad.

7 § Bestämmelserna i 10 kap. 4§, 16 kap. 11 § och 20 kap. 3-7 §§ lagen

(1962:381) om allmän försäkring om förmåner som sammanträffar, indrag1
Enligt lydelse i prop. 1975/76:133.

SfU 1975/76: 40

ning och nedsättning av ersättning i vissa fall, återbetalningsskyldighet, preskription,
utmätningsförbud och rätt till skadestånd har motsvarande tilllämpning
i fråga om ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

7 kap. Försäkringens finansiering

1 § Arbetsskadeförsäkringen finansieras genom avgifter som arbetsgivare
årligen har att erlägga enligt detta kapitel. För staten gäller särskilda bestämmelser.

2 § Avgift utgår på summan av vad arbetsgivaren under året har utgivit
som lön till arbetstagare i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller
bostad. Vid beräkningen av avgiften tages ej hänsyn till arbetstagare vars
lön under året har understigit 500 kronor.

Avgift erlägges icke för arbetstagares lön vid sjukdom eller ledighet för
vård av barn till den del lönen motsvarar sjukpenning eller föräldrapenning
som arbetsgivare äger uppbära enligt 3 kap. 16 $ lagen (1962:381) om allmän
försäkring. Avgift erlägges ej heller för lön som arbetsgivare har utgivit
till barn för arbete utfört i hans förvärvsverksamhet i de fall avdrag för
lönen ej får ske vid inkomsttaxeringen.

3 § Avgift utgår efter procentsats som fastställes i lag. Procentsatsen skall
vara avvägd så att avgifterna tillsammans med andra tillgängliga medel
täcker

1. ersättningar enligt denna lag samt ersättningar på grund av obligatorisk
försäkring enligt lagen (1916:235) om försäkring för olycksfall i arbete, lagen
(1929:131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar och lagen (1954:243) om
yrkesskadeförsäkri ng,

2. kostnader som föranledes av lagen (1955:469) angående omreglering
av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 253) om försäkring
för olycksfall i arbete m. m., lagen (1962:303) om förhöjning av vissa ersättningar
i anledning av yrkesskada m. m. och lagen (1967:919) om värdesäkring
av yrkesskadelivräntor m. m.,

3. förvaltningskostnader,

4. behövlig fondbildning.

Med förvaltningskostnader enligt första stycket 3 avses omkostnader för
riksförsäkringsverkets och de allmänna försäkringskassornas verksamhet beträffande
arbetsskadeförsäkringen. Den del av avgifterna som skall anses
svara mot förvaltningskostnader fastställes genom särskild lag.

Beslut om procentsats och förvaltningskostnadsandel för visst år skall fattas
senast under året dessförinnan. Riksförsäkringsverket skall vart femte år föreslå
procentsats och förvaltningskostnadsandel för de sju följande åren, i den
mån beslut ej redan har fattats.

SfU 1975/76: 40

4 § Om debitering och uppbörd av avgift gäller särskilda bestämmelser.

Avgifterna föres till en fond, kallad arbetsskadeförsäkringsfonden, som
förvaltas enligt grunder som regeringen fastställer.

8 kap. Övriga bestämmelser

Anmälan om arbetsskada

1 § Underrättelse om arbetsskada skall omedelbart lämnas till den arbetsgivare
hos vilken den försäkrade var anställd när skadan inträffade. Har
skada till följd av annat än olycksfall visat sig först efter det den försäkrade
har upphört att vara utsatt för inverkan som har orsakat skadan, skall underrättelse
lämnas till den arbetsgivare hos vilken den försäkrade senast
var utsatt för sådan inverkan. Finns någon som på arbetsgivarens vägnar
förestår arbetet, får underrättelsen i stället lämnas till denne.

Arbetsgivare eller arbetsföreståndare som genom underrättelse enligt första
stycket eller på annat sätt har fått kännedom om inträffad arbetsskada
är skyldig att anmäla skadan till allmän försäkringskassa enligt föreskrifter
som meddelas av regeringen. Nödvändiga utgifter för läkarutlåtanden ersättes
i enlighet med vad regeringen föreskriver.

Beträffande försäkrad som avses i 1 kap. 1 § andra stycket skall vad i
denna paragraf sägs om arbetsgivare gälla rektor eller annan som förestår
utbildningen.

2 § Anmälan enligt 1 § andra stycket skall göras till den allmänna försäkringskassa
hos vilken den försäkrade är inskriven eller skulle ha varit inskriven,
om han hade uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4§ lagen (1962:381)
om allmän försäkring. Är den skadade icke och skulle han ej heller under
nämnda förutsättning ha varit inskriven hos allmän försäkringskassa, skall
anmälan göras till försäkringskassa i den ort där skadan har inträffat eller
visat sig. Kan ej med stöd av vad här sagts avgöras till vilken försäkringskassa
ärendet hör, skall anmälan göras till Stockholms läns eller, när det gäller
sjöman, till Göteborgs allmänna försäkringskassa.

Bestämmande och utbetalning av ersättning

3 § Allmän försäkringskassa som avses i 2 § skall så snart det kan ske bestämma
den ersättning som skall betalas ut.

Kan det icke utan tidsutdräkt avgöras om ersättning bör utgå men föreligger
sannolika skäl till det, skall ersättning betalas för tid intill dess
slutligt beslut har fattats. Kan ej belopp som skall utgå som sjukpenning
eller livränta bestämmas, betalas skäligt belopp. Återbetalningsskyldighet
förel igger ej, om det sedermera bestämmes att ersätt ni ng ej skal I utgå el ler utgå
med lägre belopp.

SfU 1975/76: 40

Beslut som meddelas enligt denna lag länder omedelbart till efterrättelse,
om ej annat föreskrives i beslutet eller bestämmes av myndighet som har
att pröva beslutet.

4 § Ärende angående livränta till den försäkrade och i annat ärende uppkommen
fråga huruvida den försäkrade har ådragit sig arbetsskada till följd av
annat än olycksfall skall i försäkringskassa avgöras av pensionsdelegation.

5 § Ersättning betalas ut i den ordning som regeringen föreskriver. Bestämmelserna
i 3 kap. 18 § samt 16 kap. 12 och 13 §§ lagen (1962:381) om
allmän försäkring om utbetalning till annan än den förmånsberättigade och
om utbetalning utom riket har motsvarande tillämpning i fråga om ersättning
från arbetsskadeförsäkringen.

Uppgiftsskyldighet m. m.

6 § Den som har rätt till ersättning från arbetsskadeförsäkringen är skyldig
att enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer lämna de uppgifter som är av betydelse för tillämpningen
av denna iag. Är den förmånsberättigade omyndig, skall uppgifterna
lämnas av förmyndaren.

7 § Myndighet och arbetsgivare är skyldiga att på begäran lämna försäkringsdomstolen,
riksförsäkringsverket, allmän försäkringskassa eller lokal
myndighet som avses i 1 kap. 2 fi uppgift om namngiven person rörande
förhållande som är av betydelse för tillämpningen av denna lag. Arbetsgivare
är även skyldig att lämna sådan uppgift om arbetet och arbetsförhållandena
som behövs för att bestämma ersättningsbelopp.

8 § Försäkringsdomstolen, riksförsäkringsverket och allmän försäkringskassa
har, i den mån det behövs för att bestämma ersättning enligt denna
lag, rätt att hos myndighet som har att utöva tillsyn över arbetsgivares
verksamhet begära undersökning av arbetsförhållanden eller att, om särskilda
skäl föreligger, själva företaga sådan undersökning.

9 § Riksförsäkringsverket och allmän försäkringskassa får i ärende angående
arbetsskadeförsäkring begära att tingsrätt håller förhör med vittne eller sakkunnig.
Ingen är skyldig att inställa sig vid annan tingsrätt än den inom
vars domkrets han vistas. Om förhöret skall i tillämpliga delar gälla vad
som föreskrives om bevisupptagning utom huvudförhandling. Ersättning
till den som har inställt sig för att höras utgår med skäligt belopp som
rätten bestämmer och betalas av den myndighet som har begärt förhöret.

SfU 1975/76: 40

10 § Den som har tagit befattning med ärende enligt denna lag får ej obehörigen
röja eller nyttja vad han därvid har erfarit om enskilds personliga
förhållanden eller om yrkeshemlighet, arbetsförfarande eller affärsförhållande.

A nsvarsbestämmelser

11 § Den som underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 1 § andra
stycket dömes till botes. Till samma straff dömes arbetsgivare som underlåter
att fullgöra uppgiftsskyldighet enligt 7 §.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktigt meddelande
i uppgift som skall lämnas enligt denna lag dömes till böter, om ej gärningen
är belagd med straff i brottsbalken.

Besvär m. m.

12 § Bestämmelserna i 20 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring om
besvär samt annan överprövning hos riksförsäkringsverket och försäkringsdomstolen
har motsvarande tillämpning i ärende enligt denna lag.

13 § Bestämmelsen i 18 kap. 2§ lagen (1962:381) om allmän försäkring
om riksförsäkringsverkets tillsyn över de allmänna försäkringskassorna har
motsvarande tillämpning i fråga om kassornas befattning med arbetsskadeförsäkringen.

14 § Regeringen får träffa överenskommelse med främmande makt om utsträckt
tillämpning av denna lag eller om undantag i vissa fall från lagens
bestämmelser.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977, då lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring
skall upphöra att gälla. Äldre bestämmelser gäller fortfarande
i fråga om skada som har inträffat före ikraftträdandet.

2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som
har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

SfU 1975/76: 40

Motionerna

Med anledning av propositionen väckta motioner

1975/76:2429 av herr Hörberg (fp) vari hemställs att riksdagen vid behandlingen
av propositionen 1975/76:197 beslutar att hos regeringen begära
förslag till ändrade regler för finansieringen av arbetsskadeförsäkringen enligt
de riktlinjer som angivits i motionen,

1975/76:2449 av herr Dahlberg m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen beslutar
att hos regeringen hemställa om förslag till sådan ändring av lagen
om arbetsskadeförsäkring som gör det möjligt för försäkringskassornas pensionsdelegationer
att i varje enskilt fall, oavsett ålder, pröva änkans behov
av efterlevandelivränta med hänsyn till arbetsmarknadsmässiga och sociala
skäl,

1975/76:2490 av herrar Carlsson i Vikmanshyttan (c) och Fågelsbo (c)
vari hemställs att riksdagen beslutar att 1 kap. 1 § lagen om arbetsskadeförsäkring
utformas så att därav klart framgår att lagen även omfattar
egenföretagare i dennes yrkesutövning,

1975/76:2491 av herrar Gustavsson i Alvesta m. fl. (c) vari hemställs att
riksdagen vid sin behandling av propositionen 1975/76:197 beslutar

1. att alla elever som efter fullgjord skolplikt bedriver studier, om de
är berättigade till studiestöd enligt studiestödslagen eller enbart på grund
av bestämmelse om behovsprövning är uteslutna från sådan förmån, skall
omfattas av arbetsskadeförsäkringen,

2. att i 4 kap. 9 § lagen om arbetsskadeförsäkring åldersgränserna för
uppräkning av livränteunderlaget kompletteras med gränser vid 30 och 35
år,

3. att yrkesskadeförsäkringens regler om änklingslivränta och livränta för
frånskild man överförs till lagen om arbetsskadeförsäkring,

4. att uttala att socialpolitiska samordningsutredningen skall framlägga
förslag till grundskydd som omfattar alla medborgare och som ligger på
en sådan nivå att det ger en rimlig försörjning,

1975/76:2492 av herr Jonsson i Alingsås (fp) och fröken Rogestam (c)
vari hemställs att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1975/76:197
beslutar anta följande förslag till lydelse av 1 kap. 1 5 lagen om arbetsskadeförsäkring 1

§ Arbetstagare är försäkrad för arbetsskada enligt denna lag.

Med arbetstagare jämställes vid tillämpningen av denna lag

1. den som efter fullgjord skolplikt studerar vid studiestödsberättigad utbildningsanstalt,

2. den som deltager i

arbetsmarknadsutbildning som avses i arbetsmarknadskungörelsen
(1966:368),

SfU 1975/76: 40

arbetsprövning eller arbetsträning som anordnas av staten, kommun eller
landstingskommun,

praktisk yrkesorientering inom grundskolan eller särskolan,

3. den som från och med kvartalet efter det han fyllt 16 år undervisas
i särskolans yrkesskola.

Regeringen kan föreskriva att även annan studerande skall jämställas
med arbetstagare.

Under allmänna motionstiden väckta motioner

1975/76:552 av fru Fredrikson m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen hos
regeringen uttalar att de yrkesarbetande som nu står utanför den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen obligatoriskt bör anslutas till den nya arbetsskadeförsäkringen,

1975/76:1173 av herr Andersson i Gamleby (s)vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär en översyn av yrkesskadeförsäkringslagen i syfte att
från ersättningssynpunkt jämställa sjukdom som härleder från yrkesskada
med sjukdom som uppstår på andra grunder,

1975/76:1174 av herr Andersson i Ljung m. fl. (m) vari hemställs att
riksdagen hos regeringen uttalar att reglerna för yrkesskadeförsäkringen bör
utformas så, att man erhåller likvärdigt skydd till samma kostnad oavsett
om man är anställd eller arbetar i eget företag.

Utskottet

Inledning

Nu gällande lag om yrkesskadeförsäkring (YFL) har varit i kraft sedan
den 1 januari 1955. Försäkringen kan vara antingen obligatorisk eller frivillig.
Den obligatoriska försäkringen omfattar i princip alla arbetstagare samt, i
den mån regeringen förordnar, elever vid vissa skolor och andra utbildningsanstalter.
Från försäkringen är undantagen arbetsgivarens make liksom den
som står i visst släktskap eller svågerlag med arbetsgivaren och som varaktigt
lever i hushållsgemenskap med denne.

Med yrkesskada förstås kroppskada till följd av olycksfall i arbetet, vissa
andra skador som orsakats av arbetet samt vissa yrkessjukdomar upptagna
i en av regeringen enligt särskilt bemyndigande utfärdad kungörelse (SFS
1954:644). Ersättning vid yrkesskada utgår för erforderlig sjukvård. Om arbetsförmågan
blivit nedsatt, utgår sjukpenning vid sjukdom och livränta
vid invaliditet. Avlider den yrkesskadade utgår, förutom begravningshjälp,
livränta till efterlevande.

När det gäller ersättning vid sjukdom är yrkesskadeförsäkringen samordnad
med den allmänna försäkringens sjukförsäkring på så sätt att yr -

SfU 1975/76: 40

kesskadad som omfattas av sjukförsäkringen i allmänhet får vanlig sjukvårdsersättning
och sjukpenning enligt AFL under de forsta 90 dagarna,
den s. k. samordningstiden. Är den skadade under samordningstiden inte
sjukpenningförsäkrad eller ens sjukförsäkrad, utgår i stället ersättning från
yrkesskadeförsäkringen enligt samma grunder som gäller inom sjukförsäkringen.
Efter samordningstidens slut svarar yrkesskadeförsäkringen helt för
ersättningen.

Storleken av sjukpenning efter samordningstidens slut och livränta beräknas
på grundval av den skadades årliga arbetsförtjänst och nedsättningen
av arbetsförmågan. Med årlig arbetsförtjänst avses därvid i princip den skadades
årliga inkomst av förvärvsarbete när skadan inträffade, dock lägst
1 800 kr. och högst vad som motsvarar fem basbelopp vid ingången av
det år då skadan inträffade. Sjukpenningen beräknas enligt den allmänna
försäkringens regler om sjukpenning men grundas på den årliga arbetsförtjänsten
enligt YFL. Livräntan beräknas på ett ersättningsunderlag, som
vid nuvarande basbelopp om 10 000 kr. utgör högst 37 500 kr., och ersättning
utgår med viss andel av underlaget beroende på invaliditetsgraden. Vid
invaliditetsbedömningen skall hänsyn tas till skadans beskaffenhet och dess
inverkan på såväl den försäkrades allmänna förmåga att skaffa sig inkomst
av arbete som hans förmåga att utöva sitt yrke. Sedan gammalt fäster man
vid bedömningen, som sker med tillämpning av en skala med 24 olika
invaliditetsgrader, stort avseende vid den rent medicinska defekten, medan
skadans inverkan på förvärvsförmågan tillmäts endast mindre betydelse.

Förslaget i propositionen bygger på ett av yrkesskadeförsäkringskommittén
i oktober 1975 avlämnat betänkande (Ersättning vid arbetsskada, SOU
1975:84) och innebär i huvudsak följande.

Yrkesskadeförsäkringen, som föreslås bli benämnd arbetsskadeförsäkring,
skall, liksom hittills yrkesskadeförsäkringen, regleras i en särskild lag. Liksom
hittills skall vaije arbetstagare vara försäkrad enligt lagen. Släktskap
skall emellertid inte längre utgöra hinder för försäkringsskydd och det nuvarande
undantaget för vissa familjemedlemmar har därför slopats.

Arbetsskadebegreppet görs mer flexibelt genom att den nuvarande särskilda
förteckningen över ersättningsgrundande yrkessjukdomar upphör att
gälla och ersätts med en allmän regel av innebörd att varje skada till följd
av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet skall anses som arbetsskada.

Liksom nu skall under en samordningstid, omfattande de första 90 dagarna,
den vanliga sjukförsäkringen tillämpas men för tiden därefter blir
ersättningen för inkomstförlust vid sjukdom och eljest vid nedsättning av
arbetsförmågan kraftigt förstärkt. Både sjukpenning och livränta skall nämligen
ge 100-procentig kompensation för inkomstförlust upp till det tak som
gäller i fråga om sjukpenning enligt AFL, dvs. 7,5 gånger basbeloppet.

Även när det gäller invaliditetsbedömningen har man anknutit till de
principer som gäller inom den allmänna försäkringen. Livräntan skall näm -

SfU 1975/76: 40

ligen enligt förslaget i propositionen bedömas uteslutande med hänsyn till
den reella nedsättningen i den försäkrades förmåga att bereda sig inkomst
genom förvärvsarbete. Den medicinska defekten skall alltså i fortsättningen
inte grunda någon självständig rätt till ersättning.

Som tidigare nämnts bygger propositionen på ett förslag av yrkesskadeförsäkringskommittén.
Detta förslag har bemötts mycket positivt vid remissbehandlingen.
Även inom utskottet har förslagen, som får ses som
en betydelsefull modernisering och förbättring av reglerna om ersättning
vid arbetsskada, fått en bred uppslutning. Utskottet ser med tillfredsställelse
att man genom de överenskommelser om trygghetsförsäkring som träffats
under senare år fått en avtalsmässig lösning av skadeståndsfrågan inom
yrkesskadeskyddet, som garanterar praktiskt taget alla förvärvsarbetande
vilka skadas i arbetet full kompensation för lyte och men. Härigenom har
det blivit möjligt att i den nya lagen om arbetsskadeförsäkring renodla livräntans
centrala funktion att kompensera för inkomstbortfall och knyta an
till de principer för invaliditetsbedömning som gäller inom den allmänna
försäkringen. Det kraftigt förstärkta arbetsskadeskyddet med en i princip
100-procentig kompensationsnivå efter samordningstidens slut liksom det
förhållandet att arbetsskadebegreppet getts en generell innebörd utgör enligt
utskottets mening andra betydelsefulla inslag i propositionen.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionen. I det följande
kommer utskottet att till närmare behandling ta upp de - till antalet endast
fem - motioner som väckts med anledning av propositionen. Två av dessa
motioner är enligt utskottets mening tillgodosedda genom propositionen.
Utskottet behandlar också tre motioner från riksmötets början, vilka även
de får anses vara i huvudsak tillgodosedda genom förslaget i propositionen.

Lagens tillämpningsområde

Enligt de förslag till arbetsskadeförsäkringslag som yrkesskadeförsäkringskommittén
avlämnade i oktober 1975 skulle arbetsskadeskyddet - liksom
enligt YFL - i princip gälla den som är arbetstagare. I en skrivelse till
regeringen i februari 1976 har kommittén anmält att den under sitt fortsatta
utredningsarbete med bl. a. frågan om en frivillig yrkesskadeförsäkring funnit
att arbetsskadeförsäkringen bör ges samma tillämpningsområde som den
allmänna försäkringen och att kommittén därför i sitt slutbetänkande avser
föreslå att försäkringsskyddet sträcks ut till egenföretagare och uppdragstagare.
Departementschefen upplyser i propositionen att kommittén ämnar
redovisa sina återstående utredningsuppgifter före hösten 1976. Därvid kommer
kommittén bl. a. att lägga fram förslag om övergångsanordningar, avseende
ersättningar i de äldre skadefall som har inträffat före den nya lagens
ikraftträdande. Samtidigt återkommer kommittén med förslag angående
egenföretagares ställning inom arbetsskadeförsäkringen. Dessa återstående

SfU 1975/76: 40

frågor liksom följdändringar till den nya lagen, bl. a. i AFL, skall - uttalar
departementschefen - behandlas i en särskild proposition till riksdagen inom
sådan tid att ikraftträdandet av dessa regler kan samordnas med arbetsskadeförsäkringens
ikraftträdande den 1 juli 1977.

Frågan om egenföretagarnas ställning i arbetsskadeskyddshänseende har
tagits upp i två motioner från riksmötets början och i en motion som väckts
med anledning av propositionen. Fru Fredrikson m. fl. uttalar i motionen
552 den uppfattningen att småföretagare, lantbrukare och andra som deltar
i yrkesverksamhet utan lön och som inte omfattas av det nuvarande yrkesskadeskyddet
bör obligatoriskt anslutas till den nya arbetsskadeförsäkringen
och begär ett riksdagsuttalande av sådan innebörd. Enligt motionärernas
mening händer alltför ofta olyckor där den skadade lider svårt
ekonomiskt avbräck på grund av otillräckligt försäkringsskydd. Liknande
synpunkter och ett motsvarande yrkande framförs i motionen 1174 av herr
Andersson i Ljung m. fl. Motionärerna påpekar att riskerna för arbetsskador
inom lantbruket ökat och menar att alla förvärvsarbetande oavsett om de
är anställda eller arbetar i eget företag bör ges ett likvärdigt skydd till samma
kostnad mot det inkomstbortfall som kan uppstå vid arbetsskada. Även
i motionen 2490 av herrar Carlsson i Vikmanshyttan och Fågelsbo betonas
angelägenheten av att grundtrygghetssystemet, i vilket arbetsskadeförsäkringen
ingår som ett viktigt led, omfattar alla medborgare. Motionärerna
yrkar därför sådan ändring av 1 kap. 1 § i förslaget till lag om arbetsskadeförsäkring
att därav klart framgår att lagen även omfattar egenföretagare
i dennes yrkesutövning.

Av de uttalanden som departementschefen gjort i propositionen och som
utskottet tidigare redovisat framgår att det är regeringens avsikt att behandla
bl. a. frågan om egenföretagares ställning inom arbetsskadeförsäkringen i
en särskild proposition till riksdagen inom sådan tid att ikraftträdandet av
dessa regler kan samordnas med arbetsskadeförsäkringens ikraftträdande
den 1 juli 1977. Härigenom kan yrkandena i berörda motioner anses vara
i huvudsak tillgodosedda. Utskottet vill i likhet med motionärerna starkt
understryka angelägenheten av att även egenföretagarna redan från början
omfattas av arbetsskadeskyddet i den nya lagen om arbetsskadeförsäkring.
Utskottet är medvetet om att egenföretagarnas inrymmande i arbetsskadeskyddet
kan vara förenat med vissa problem som kräver ytterligare överväganden
men förutsätter att riksdagen - i enlighet med uttalandet i propositionen
- kommer att föreläggas förslag om arbetsskadeskyddets utsträckning
till egenföretagare i så god tid att regler av sådan innebörd kan träda
i kraft samtidigt som lagen om arbetsskadeförsäkring den 1 juli 1977. Vad
utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna. Utskottet anser sig härigenom
ha besvarat motionerna 552, 1174 och 2490.

Den nuvarande yrkesskadeförsäkringen gäller - förutom för arbetstagare
- också för vissa elever i yrkesutbildning och annan utbildning enligt särskild
förteckning som regeringen fastställer. Till grund för det nuvarande för -

SfU 1975/76: 40

teckningssystemet ligger att vissa yrkesutbildningar ansetts förenade med
särskild risk för yrkesskada.

Yrkesskadeförsäkringskommittén, som ansåg det nuvarande sättet att avgränsa
elevförsäkringens personkrets mindre ändamålsenligt, föreslog en allmän
regel av innebörd att tillhörigheten till försäkringen skulle knytas till
rätten till studiestöd med vissa kompletterande bestämmelser om skydd
under arbetsmarknadsutbildning m. m.

I propositionen framhåller departementschefen att han i likhet med kommittén
finner det nuvarande förteckningssystemet mindre tillfredsställande.
Han förordar därför att reglerna omarbetas. En utgångspunkt bör enligt hans
uppfattning därvid vara att försäkringsskyddet inom arbetsskadeförsäkringen
skall omfatta studerande, vilkas utbildning kan anses vara förenad med
särskild risk för arbetsskada. Försäkringsskydd bör - menar departementschefen
- finnas under utbildningsmoment då sådan risk föreligger, vilket
främst kommer i fråga vid olika slag av utbildning med praktisk inriktning.

Herr Gustavsson i Alvesta m. fi. yrkar i motionen 2491 att alla elever
som efter fullgjord skolplikt bedriver studier skall omfattas av arbetsskadeförsäkringen
om de är berättigade till studiestöd enligt studiestödslagen
eller enbart på grund av bestämmelse om behovsprövning är uteslutna från
sådan förmån. Yrkandet, som innebär att yrkesskadeförsäkringskommitténs
förslag läggs till grund för lagstiftning, har motiverats med att motionärerna
inte kunnat finna några motiv för den föreslagna avgränsningen av de elever
som skall omfattas av försäkringen. I motionen 2492 av herr Jonsson i
Alingsås och fröken Rogestam hemställs också att yrkesskadeförsäkringskommitténs
förslag genomförs men med den ändringen att skyddet skall
omfatta alla som efter fullgjord skolplikt studerar vid studiestödsberättigad
utbildningsanstalt. Motionärerna framhåller att, med den av kommittén föreslagna
begränsningen av arbetsskadeskyddet till studerande som är berättigade
till studiestöd enligt studiestödslagen, från arbetsskadeskyddet utestängs
exempelvis studerande som tillfälligt på grund av bristande studieresultat
inte är berättigade till studiestöd men likväl är utsatta för yrkesskaderisk.
Motionärerna menar också att samordningsbestämmelserna i vissa
fall kan missgynna de studerande.

Som tidigare nämnts gäller YFL:s bestämmelser i fråga om vissa studerande
som åtnjuter undervisning vid sådan anstalt för yrkesutbildning,
som upptas i en särskild av regeringen fastställd förteckning. En förutsättning
för att utbildning skulle inordnas i denna förteckning var ursprungligen
att utbildningen var förenad med särskild risk för yrkesskada. Under årens
lopp har avsteg successivt gjorts från denna princip, och förteckningen inrymmer
numera åtskilliga studieinrättningar där risken för olycksfall måste
bedömas vara liten och där det teoretiska inslaget i undervisningen är betydande.

Utskottet anser i likhet med departementschefen att försäkringsskyddet
inom arbetsskadeförsäkringen bör omfatta alla studerande vilkas utbildning

SfU 1975/76: 40

kan anses vara förenad med särskild risk för arbetsskada. Å andra sidan
finns det enligt utskottets mening inte anledning att i arbetsskadeskyddet
inrymma elever i den mån deras utbildning inte kan anses vara förenad
med sådan risk. Om man skulle göra försäkringstillhörigheten beroende
av att den försäkrade bedriver studier som berättigar till studiestöd enligt
studiestödslagen eller av att han studerar vid studiestödsberättigad utbildningsanstalt
skulle, såvitt utskottet kan bedöma, skyddet i vissa fall komma
att utsträckas till elever i fråga om vilka behovet av särskilt arbetsskadeskydd
kunde ifrågasättas. Utskottet delar den av yrkesskadeförsäkringskommittén
och av departementschefen i propositionen framförda uppfattningen att det
nuvarande förteckningssystemet är mindre ändamålsenligt när det gäller
att rätt avgränsa de elevkategorier som bör omfattas av ett arbetsskadeskydd
och ser därför med tillfredsställelse att reglerna skall omarbetas. Utskottet
förutsätter att de nya bestämmelserna ges en sådan utformning att de tillgodoser
syftet att bereda ett tillfredsställande skydd vid arbetsskada i alla
de fall där ett sådant skydd kan anses vara motiverat. Som framhålls i
propositionen bör det ankomma på regeringen eller på myndighet som regeringen
bestämmer att besluta om erforderliga föreskrifter.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 2491 och 2492,
förstnämnda motion såvitt nu är i fråga.

Ersättningsunderlag för livränta i vissa fall

Enligt förslaget i propositionen skall ersättningsunderlaget för såväl sjukpenning
som livränta utgöra den försäkrades aktuella sjukpenninggrundande
inkomst.

För närvarande gäller att en uppräkning skall ske av den årliga arbetsförtjänsten
vid 18, 21 och 25 års ålder för den som drabbas av yrkesskada
i unga år. Anledningen till att denna bestämmelse införts i YFL är att
det i berörda fall ansetts olämpligt att fastställa en livsvarig livränta eller
en efterlevandelivränta enbart med hänsyn till inkomstförhållandena vid
skadetillfället.

Bestämmelsen om uppräkning av livränta har utan ändring överförts till
förslaget till lag om arbetsskadeförsäkring.

Herr Gustavsson i Alvesta m. fl. anser att uppräkning av livränta bör
ske även då den försäkrade uppnått 30 och 35 års ålder och yrkar i motionen
2491 att författningsförslaget kompletteras i enlighet därmed. Motionärerna
framhåller att man inom många yrken inte når full lön förrän betydligt
senare än vid 25 års ålder och att arbetsmarknadsläget och andra faktorer
i de enskilda fallen kan ha motsvarande effekt.

Yrkesskadeförsäkringskommittén gjorde en undersökning av genomsnittliga
årslöner inom transport-, handels- och byggnadssektorn. Av det siffermaterial
som därvid framkom drog kommittén, som framgår av propositionen,
den slutsatsen att en icke obetydlig ökning av lönerna skedde

SfU 1975/76: 40

upp till 25-årsåldern och att inkomstökningen var störst i de lägsta åldrarna.
Kommittén ansåg med hänsyn härtill att systemet med uppräkning av den
årliga arbetsförtjänsten för unga yrkesskadade borde behållas men att det
inte fanns anledning att ändra de gällande åldersgränserna.

Mot bakgrund av det material som redovisats av yrkesskadeförsäkringskommittén
anser utskottet sig böra godta förslaget i propositionen. Utskottet
vill i sammanhanget erinra om att pensionsförhållandena för unga invalider
med ringa eller ingen ATP väsentligt förbättras den 1 juli i år. De erhåller
då dubbla pensionstillskott eller 50 procent av basbeloppet. Pensionstillskotten
byggs sedan ut successivt och kommer den 1 juli 1981 att uppgå
till 90 procent av samma belopp. Med det anförda avstyrker utskottet bifall
till motionen 2491 även i nu berörda del.

Efterlevandeskyddet

Efterlevandel i vränta kan enligt YFL utgå till änka och barn under 19
år till den avlidne. Om denne var ogift kan - under vissa förutsättningar
- livränta i stället utgå till ogift kvinna som sammanlevde med den avlidne
eller till kvinna som var trolovad med honom. Även änkling och frånskild
make är enligt YFL i princip berättigad tillefterlevandelivränta. Änkeskyddet
inom yrkesskadeförsäkringen gäller - och härvidlag skiljer sig YFL
från motsvarande bestämmelser i AFL - utan krav på att änkan skall ha
uppnått viss ålder och ha varit gift med den avlidne viss tid eller att hon
skall ha vårdnaden om barn i hemmet. Även från ATP skiljer sig yrkesskadeförsäkringen
bl. a. genom att efterlevandeskyddet inte är förbehållet
änkor i legala äktenskap.

Genom förslaget i propositionen förbättras, som tidigare nämnts, förmånerna
för efterlevande, inte minst när det gäller barnen. I två avseenden
innebär emellertid förslaget en begränsning av den personkrets som kan
uppbära efterlevandelivränta. Änkling och frånskild man skall sålunda i
fortsättningen inte ha rätt till livränta och i fråga om efterlevande kvinna
utan minderåriga barn föreslås - efter mönster av motsvarande regler inom
folkpensioneringen - att som villkor för sådan rätt skall gälla att kvinnan
har uppnått 36 års ålder. Vidare föreslås en avtrappningsregel som motsvarar
den som finns inom folkpensioneringen och som innebär att livräntan skall
minskas med 1/15 för varje år, varmed änkans ålder vid mannens död
eller vid den tidpunkt då hon upphörde att ha barn under 16 år i hemmet,
understeg 50 år.

Herr Dahlberg m. fl. framhåller i motionen 2449 bl. a. att änkelivräntan
i sin nuvarande form fyller ett stort socialt behov och att detta särskilt gäller
i de delar av landet, där arbetsmarknadssituationen gör det omöjligt för
kvinnan att få ett förvärvsarbete. Motionärerna begär förslag om sådan ändring
av lagen om arbetsskadeförsäkring, att försäkringskassornas pensionsdelegationer
får möjlighet att i varje särskilt fall, oavsett en änkas ålder,

SfU 1975/76: 40

pröva hennes behov av efterlevandelivränta med hänsyn till arbetsmarknadsmässiga
och sociala omständigheter. I motionen 2491 av herr Gustavsson
i Alvesta m. fl. begär motionärerna att yrkesskadeförsäkringens regler
om änklingslivränta och livränta för frånskild man skall överföras till lagen
om arbetsskadeförsäkring. Motionärerna anser att man i avvaktan på pensionskommitténs
förslag om efterlevandeskyddets framtida utformning inte
bör slopa änklingslivräntan och livräntan för frånskild man, och de framhåller
att det i ett läge där ansvaret för barnens omvårdnad i ökad utsträckning
delas mellan föräldrarna inte är uteslutet att reglerna om sådana livräntor
kan komma att tillämpas i fler fall än f. n.

Förslagen i propositionen innebär att bestämmelserna om arbetsskadeskydd
kommer att knyta närmare an till de regler som gäller inom den
allmänna försäkringen. Detta gäller som tidigare nämnts i fråga om såväl
invaliditetsbedömningen som ersättningsunderlaget för sjukpenning och livränta.
Även änkeskyddet är enligt förslaget utformat i nära överensstämmelse
med vad som gäller i fråga om motsvarande skydd inom folkpensioneringen.
Propositionen innebär härigenom ett betydelsefullt led i utvecklingen
mot större enhetlighet i bestämmelserna, något som enligt utskottets
mening måste anses vara förenat med betydande fördelar.

Riksdagen begärde år 1974 på förslag av socialförsäkringsutskottet (SfU
1974:24) en utredning av frågan om efterlevandepensioneringens framtida
utformning. Riksdagen uttalade därvid att efterlevandeskyddet borde vara
neutralt i förhållande till kön och utformas i enhetlighet med de riktlinjer
i fråga om ett framtida pensionssystem som angivits av pensionsförsäkringskommittén
i dess slutbetänkande Familjepensionsfrågor m. m. (SOU
1971:19). Enligt denna kommitté borde efterlevandeskyddet främst inriktas
på minderåriga barn och andra av den avlidne beroende anförvanter.

Med hänsyn inte minst till riksdagens tidigare ställningstagande i fråga
om efterlevandepensioneringens framtida utformning anser utskottet sig
böra biträda förslaget om en begränsning av efterlevande kvinnas rätt till
livränta. Unga kvinnor utan minderårigt barn torde i allmänhet ha möjlighet
att finna en tillfredsställande försörjning på egen hand, och saknar de sådan
möjlighet bör de kunna räkna på stöd genom arbetsmarknadsmyndigheterna
för erforderlig utbildning. Några bärande skäl för ett generellt änkeskydd
för ifrågavarande änkekategori finns därför knappast.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att det kollektivavtal om trygghetsförsäkring
som den 16 maj 1974 träffats mellan SAF, LO och Privattjänstemannakartellen
ger ersättning vid dödsfall för begravningskostnad
och för förlust av underhåll till efterlevande. Ersättning för förlust av underhåll
lämnas till den vilken vid tiden för dödsfallet ägt rätt till eller faktiskt
erhållit eller inom en nära framtid kan antas komma att erhålla underhåll
av den avlidne. När man fastställer ersättning för förlust av försörjare skall
man ta hänsyn till den efterlevandes förmåga och möjligheter att genom
eget arbete eller eljest själv bidra till sin försörjning. Till efterlevande make

SfU 1975/76: 40

och den med vilken den avlidne stadigvarande sammanbott under äktenskapsliknande
förhållanden skall dock alltid lämnas ersättning för förlust
av underhåll som motsvarar värdet av minst 25 000 kr. Ersättning för förlust
av underhåll utgår dessutom till varje barn med ett belopp som motsvarar
värdet av 2 500 kr. för varje år som återstår till det år barnet fyller 20 år.

Med hänsyn till att arbetsskadeförsäkringen - liksom efterlevandepensioneringen
- enligt utskottets mening i huvudsak bör begränsas till att
täcka förlust av försörjarinkomst torde det enligt utskottets mening inte
heller finnas anledning att i arbetsskadeförsäkringen införa någon rätt till
livränta för änkling eller frånskild man. Av uppgifter i propositionen framgår
att endast ett fåtal änklingslivräntor f. n. utgår i hela landet och att någon
ny sådan livränta inte tillkommit på flera år. (Yrkesskadeförsäkringskommittén
har uppgivit att det sammanlagda antalet änklingslivräntor per den
31 december 1973 inte utgjorde fler än tre och att livränta till frånskild
make beviljats av riksförsäkringsverket i endast tre fall under perioden
1963-1974). Reglerna om sådana livräntor har således utomordenligt liten
praktisk betydelse. Med hänsyn härtill tillstyrker utskottet bifall till propositionen
även på denna punkt. Utskottet avstyrker alltså bifall till motionerna
2449 och 2491, sistnämnda motion såvitt nu är i fråga. Utskottet
vill samtidigt - i likhet med departementschefen i propositionen - understryka
att det med hänsyn till pensionskommitténs pågående översyn av
familjepensioneringens framtida utformning givetvis inte är möjligt att i
detta sammanhang ta slutlig ställning till utformningen av efterlevandeskyddet
inom arbetsskadeförsäkringen.

Finansieringen

Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen finansieras genom avgifter från
arbetsgivarna. Avgiften beräknas kollektivt på summan av vad arbetsgivaren
under året har betalat i lön till sina anställda. Avgifterna tas ut efter en
procentsats som skall vara avvägd så, att dessa tillsammans med andra tillgängliga
medel täcker ersättningar på grund av obligatorisk försäkring enligt
YFL och äldre lagstiftning samt kostnader som föranleds av bestämmelser
i särskilda författningar om omreglering m. m. av ersättningar på grund
av äldre yrkesskadefall. Vidare skall avgiften täcka förvaltningskostnader
och behövlig fondbildning. För åren 1975-1979 har avgiftsuttaget genom
särskild lag (1973:480) bestämts till 0,25 % av löneunderlaget, varav 1/16
skall anses svara mot förvaltningskostnader. Någon ändring av avgiften
föreslås inte i propositionen.

Herr Hörberg yrkar i motionen 2429 att riksdagen hos regeringen skall
begära förslag till ändrade regler för finansieringen av arbetsskadeförsäkringen.
Han anser att man - i enlighet med vad riksrevisionsverket uttalat
vid remissbehandlingen av yrkesskadeförsäkringskommitténs betänkande
- bör genom ett schablonförfarande kunna belasta arbetsskadeförsäkringen

SfU 1975/76: 40

med de utgifter inom den allmänna försäkringen som orsakas av yrkesskador.
Härigenom skulle man - menar motionären - uppnå att den allmänna
försäkringens finansiering inte påverkades och att socialförsäkringens utgifter
för yrkesskador kunde redovisas till sitt totala belopp. Motionären
anser också att man bör utreda om inte viss del av sjukvårdshuvudmännens
kostnader för rehabilitering kan täckas av arbetsskadeförsäkringen och om
det finns möjligheter att differentiera avgiften till arbetsskadeförsäkringen
efter skadefrekvens.

Av propositionen framgår att den nya lagstiftningen kan väntas påverka
kostnaderna för arbetsskadeförsäkringen i både höjande och sänkande riktning
men att reglerna på längre sikt kan beräknas leda till lägre kostnader
genom att ersättningar för lyte och men i fortsättningen skall regleras i
annan ordning än nu.

Enligt utskottets mening bör man avvakta den nya försäkringens effekter
i kostnadshänseende innan man vidtar åtgärder i syfte att åstadkomma ändring
av finansieringsregler som hittills fungerat utan större anmärkning.
Den nu gällande avgiften har fastställts för tiden t. o. m. år 1979 och någon
ändring av densamma föreslås inte i propositionen. Det ankommer på riksförsäkringsverket
att lägga fram förslag till avgiftsuttag för den femårsperiod
som följer efter 1979 och det ges då tillfälle att ta ställning både till frågan
om avgiftsuttaget i fortsättningen och till i vad mån det kan finnas skäl
att eljest ändra finansieringsreglerna. Vad särskilt angår frågan om en differentiering
av avgiften efter skadefrekvens vill utskottet framhålla att olycksfallsriskerna
varierar högst avsevärt inte bara olika företag emellan utan
också inom företagen. Det måste därför antas att ett system med differentierade
avgifter skulle medföra tillämpningssvårigheter och andra administrativa
nackdelar. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen
2429.

Övriga yrkanden

Om livränta utgår på grund av yrkesskada och yrkesskadan på nytt medför
sjukdom som grundar rätt till sjukpenning, får den skadade enligt 16 §
YFL inte uppbära livräntan under sjukdomstiden. I stället utgår sjukpenning
från yrkesskadeförsäkringen beräknat enligt särskilda regler. Detta leder i
vissa fall till att livräntetagaren får lägre ersättning än om han insjuknat
i annan sjukdom.

Herr Andersson i Gamleby kritiserar i den under den allmänna motionstiden
väckta motionen 1173 denna regel och begär en översyn av yrkesskadeförsäkringslagen
i syfte att sjukdom som härleder från yrkesskada
från ersättningssynpunkt skall kunna jämställas med sjukdom som uppstår
på andra grunder.

Som tidigare nämnts skall den nya lagen om arbetsskadeförsäkring i princip
ge 100 procents kompensation för inkomstförlust på grund av arbets -

SfU 1975/76: 40

skada. Det har därför ansetts att den som på nytt blir sjuk på grund av
en arbetsskada och därigenom går miste om inkomst som han förvärvar
genom sin restarbetsförmåga bör fl ersättning från arbetsskadeförsäkringen
även för denna förlust. I propositionen föreslås därför att livränta skall fortsätta
att utgå under sjukdomstiden och kompletteras med sjukpenning från
arbetsskadeförsäkringen beräknad på den sjukpenninggrundande inkomst
som finns fastställd för restarbetsförmågan. Är livräntetagaren inte sjukpenningförsäkrad
när sjukdomen inträffar, skall sjukpenningen grundas på
den inkomst som skulle ha utgjort sjukpenninggrundande inkomst för honom
om han varit sjukpenningförsäkrad.

Av det anförda framgår att yrkandet i motionen 1173 numera är tillgodosett
såvitt avser arbetsskador som inträffar efter den nya lagens ikraftträdande.
Av propositionen framgår att yrkesskadeförsäkringskommittén redan
före hösten 1976 kommer att lägga fram ett förslag om övergångsanordningar
avseende ersättningar i de äldre skadefall som inträffat före
den nya lagens ikraftträdande. Enligt vad utskottet erfarit kommer kommittén
i sitt fortsatta utredningsarbete också att ta upp den i motionen
1173 aktualiserade frågan i vad avser livränta på grund av skada som inträffat
före ikraftträdandet. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till denna
motion.

Utskottet har slutligen att ta ställning till yrkandet i motionen 2491 om
ett riksdagsuttalande av innebörd att socialpolitiska samordningsutredningen
skall framlägga förslag till ett grundskydd som omfattar alla medborgare
och som ligger på en sådan nivå att det ger en rimlig försörjning. Motionärerna
hänvisar till att vid remissbehandlingen av yrkesskadeförsäkringskommitténs
betänkande från vissa håll uttalats att det på sikt skulle
vara önskvärt att finna en enda försäkringsform som omfattade alla försäkrade
oavsett vilken typ av skada eller sjukdom som föranlett nedsättning
av arbetsförmågan helt eller delvis.

Som framgår av propositionen har yrkesskadeförsäkringskommittén tämligen
ingående diskuterat frågan om det kan anses motiverat att alltjämt
inrymma en särskild försäkring för yrkesskador i socialförsäkringssystemet.
Kommittén har därvid kommit fram till den slutsatsen att det till följd
inte minst av förvärvslivets snabba expansion och tekniska och ekonomiska
omvandling alltjämt måste vara en angelägen uppgift för lagstiftaren att
slå fast principerna för ett skydd mot förluster på grund av yrkesskada och
att lagstiftningen även i framtiden måste omfatta ett särskilt försäkringsskydd
för sådana skador. Utskottet delar denna uppfattning. Även om det
finns vissa skäl som talar för ett grundskydd av den art som motionärerna
avser torde det knappast vara möjligt att utforma generella försäkringsregler
som ger samtliga försäkrade en rimlig och rättvis kompensation vid alla
typer av skador och sjukdomar. Det måste därför anses vara en angelägen
uppgift att man i stället så långt möjligt söker samordna olika försäkrings -

SfU 1975/76: 40

förmåner och bidragsformer i syfte att garantera alla medborgare ett tillfredsställande
skydd i olika situationer. I socialpolitiska samordningsutredningens
utredningsuppdrag ingår som en huvuduppgift att klarlägga hur
långt det socialpolitiska bidragssystemet kan samordnas i en allmän socialförsäkring
och att därvid göra en systematisk genomgång av lagen om
allmän försäkring med beaktande av samordningsfrågorna både inom denna
lag och i förhållande till andra bidragsförfattningar.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till nämnda yrkande i motionen
2491.

Mot de delar av propositionen som utskottet i det föregående inte tagit
upp till särskild behandling har utskottet inte haft något att erinra. Inte
heller föranleder förslaget till författningstext någon erinran från utskottets
sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande egenföretagare

att riksdagen med anledning av motionerna 1975/76:552,
1975/76:1174 och 1975/76:2490 ger regeringen till känna vad
utskottet anfört;

2. beträffande studerande

att riksdagen avslår motionerna 1975/76:2491 (yrkandet 1) och
1975/76:2492;

3. beträffande uppräkning av livränta

att riksdagen avslår motionen 1975/76:2491 (yrkandet 2);

4. beträffande livränta under sjukdom i vissa fall
att riksdagen avslår motionen 1975/76:1173;

5. beträffande änkelivränta

att riksdagen avslår motionen 1975/76:2449;

6. beträffande livränta för änkling och frånskild man

att riksdagen avslår motionen 1975/76:2491 (yrkandet 3);

7. beträffande finansieringen

att riksdagen avslår motionen 1975/76:2429;

8. beträffande frågan om grundskydd

att riksdagen avslår motionen 1975/76:2491 (yrkandet 4);

9. att riksdagen med bifall till propositionen 1975/76:197 antar
det i propositionen intagna försiaget till lag om arbetsskadeförsäkring.

Stockholm den 12 maj 1976

På socialforsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

SfU 1975/76: 40

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c), Ringaby
(m), Karlsson i Ronneby (s), Marcusson (s), fröken Pehrsson (c), herrar Lindström
(s), Fridolfsson (m), Nilsson i Kristianstad (s), Andersson i Nybro (c), Olsson
i Stockholm (vpk), Nilsson i Norrköpkng(s), Andersson i Edsbro (c), Jonsson
i Mora (fp) och Gösta Gustafsson i Göteborg (s).

GOT A B 51944 Stockholm 1976