NU 1975/76:14

Näringsutskottets betänkande
1975/76:14

med anledning av propositionen 1975/76:34 med förslag till marknadsföringslag,
m. m. jämte motioner

Ärendet

I propositionen 1975/76:34 (handelsdepartementet) har regeringen föreslagit
riksdagen att

dels antaga förslag till

1. marknadsföringslag,

2. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.,

3. lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877),

dels godkänna vad chefen för handelsdepartementet har anfört i fråga
om organisationen på det konsumentpolitiska området.

Det under 2 angivna lagförslaget tas inte upp här utan behandlas i ett
senare betänkande.

Med anledning av propositionen har väckts sju motioner.

I betänkandet behandlas också tre motioner som har avlämnats under
den allmänna motionstiden vid riksmötet 1975. Två av dessa går ut på
ändringar i den här aktuella lagstiftningen. Den tredje gäller bidrag från
försäkringsbolag till forskning för produktsäkerhet. Denna motion har remissbehandlats.

Motionerna redovisas nedan (s. 2).

Propositionen

I propositionen föreslås vidgade möjligheter att inom ramen för samhällets
konsumentpolitik påverka företagens produktutformning och den information
som företagen lämnar om sina produkter. I första hand skall verksamheten
som hittills bedrivas i obundna former och bygga på resultat som
kan åstadkommas på frivillig väg. Enligt propositionen bör det dock under
vissa förutsättningar vara möjligt att vidta tvingande åtgärder. I detta syfte
föreslås lagstiftning.

Den föreslagna lagstiftningen innebär bl. a. att näringsidkare kan åläggas
att om de varor, tjänster eller andra nyttigheter som han marknadsför lämna
sådan information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Den
innebär vidare att försäljning och uthyrning av varor som på grund av sina
egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom kan
förbjudas. Detsamma gäller för varor som är uppenbart otjänliga för sitt
huvudsakliga ändamål.

Såväl åläggande att lämna information som förbud mot försäljning eller
uthyrning skall enligt förslaget meddelas av marknadsdomstolen på talan

1 Riksdagen 1975/76. 17 sami. Nr 14

NU 1975/76:14

2

av konsumentombudsmannen (KO). Det förutsätts att marknadsdomstolen
vid bedömningen i de enskilda fallen tar hänsyn till allmänt hållna riktlinjer
som konsumentverket kan ha utfärdat men att samtidigt möjligheter skall
finnas att jämka dessa med hänsyn till omständigheterna i övrigt kring
den prövade marknadsföringen. Åläggande eller förbud skall normalt förenas
med vite. Det föreslås att de nya bestämmelserna tillsammans med bestämmelserna
i den nuvarande lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring
(marknadsföringslagen) tas in i en ny, utvidgad marknadsföringslag.

I propositionen behandlas vidare gränsdragningen mellan nuvarande KO
och konsumentverket. Det konstateras att denna redan i dag är oklar och
att oklarheten torde bli än större som ett resultat av den lagstiftning som
förordas i propositionen. I syfte att kompetenskonflikter och dubbelarbete
skall undvikas föreslås att de båda myndigheterna förs samman till en organisation
benämnd konsumentverket, där chefen tillika är konsumentombudsman.
Det framhålls också att en sådan lösning underlättar konsumenters
och företags kontakter med ansvarig konsumentpolitisk instans.

1 propositionen anges inte hur organisationen mera i detalj skall utformas.
Särskilda sakkunniga skall tillkallas för att närmare överväga denna fråga.
Avsikten är att den nya organisationen skall kunna underställas riksdagens
prövning under våren 1976 och att den skall kunna börja fungera den 1
juli 1976.

Förslag lämnas också till ändringar i konsumentköplagen (1973:877) och
lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. Ändringarna föranleds huvudsakligen
av den nya marknadsföringslagen. I lagen om marknadsdomstol
förs in nya bestämmelserom vittnesed och om infordrande av bevismaterial.
Dessutom behandlas i propositionen vissa särskilda frågor rörande reklam
och annan marknadsföring m. m.

Lagförslagen återfinns på s. 3-11 i propositionen.

Motioner

De motioner som har väckts med anledning av propositionen är följande:

1975/76:54 av herr Danell m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen

1. beslutar att 3 och 10 SS i den föreslagna marknadsföringslagen får i
motionen angiven lydelse (se bilaga till detta betänkande, s. 43).

2. beslutar att 7 S i den föreslagna lagen om ändring i konsumentköplagen
(1973:877) får i motionen angiven lydelse (se bilaga),

3. avslår den i propositionen föreslagna sammanslagningen av konsumentverket
och konsumentombudsmannaämbetet,

4. ger regeringen till känna vad som i motionen anförts rörande allmänna
reklamationsnämndens status och framtida ställning [dvs. att frågorna om
permanent status och om fristående ställning för nämnden bör prövas],

5. beslutar att principerna och riktlinjerna för utformningen av svensk
varudeklaration föreläggs innevarande riksmöte för beslut.

NU 1975/76:14

3

1975/76:64 av herr Olsson i Järvsö (c), vari hemställs

att riksdagen i samband med beslut om marknadsföringslag uttalar att
vid bedömningen om en vara skall anses "uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga
ändamål” även skall ingå rekvisitet att det varit fråga om ett
vilseledande av konsumenten,

1975/76:65 av herr Olsson i Järvsö (c), vari hemställs att 10 § i den föreslagna
marknadsföringslagen får i motionen angiven lydelse (se bilaga),

1975/76:67 av fru Frankel (fp) och herr Jonsson i Alingsås (fp), vari hemställs
att riksdagen

1. uttalar att varudeklarationsarbetet bör fortsätta och begär att regeringen
utfärdar närmare riktlinjer för det,

2. ger till känna vad som anförts i motionen om förbud mot produkter
som är otjänliga för sitt huvudsakliga syfte,

3. beslutar att 10 $ marknadsföringslagen skall ha i motionen angiven
lydelse (se bilaga),

4. beslutar att en särskild KO-funktion skall organiseras inom konsumentverket,

5. beslutar att antalet ledamöter i konsumentverkets styrelse utökas till
elva,

6. begär att organisationskommittén får i uppdrag att överväga hur icke
avsedda verkningar av marknadsföringslagen skall kunna undvikas.

1975/76:68 av fru Nordlander m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen

1. beslutar att det i marknadsföringslagen införs en bestämmelse enligt
vilken näringsidkare åläggs att rätta vilseledande uppgifter i reklam (beriktigandereklam),

2. beslutar att skärpta regler införs för tilläggs- och kombinationserbjudanden
i enlighet med konsumentombudsmannens förslag om ändring av
4 ij i förslaget till marknadsföringslag1;

3. hos regeringen anhåller om en utvärdering av den hittillsvarande lokala
konsumentverksamheten och initiativ i syfte att påskynda bildandet av lokala
konsumentkommittéer samt om en prövning av frågan om ett statligt
stöd till kommunerna till stöd åt denna verksamhet.

1975/76:69 av herr Sjönell m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen med
tillstyrkan av propositionen 1975/76:34 angående marknadsföringslag uttalar

1. att befattningarna som chef för konsumentverket och konsumentombudsman
läggs på olika personer,

2. att de sakkunniga för övervägande av konsumentverkets framtida organisation
skall ha ett parlamentariskt inslag,

3. att det nya konsumentverkets styrelse får en bred parlamentarisk sammansättning.

'Konsumentombudsmannens förslag (se propositionen s. 118 f.) avser 4 5 lagen om
otillbörlig marknadsföring. I förslaget till marknadsföringslag finns motsvarande bestämmelse
i 8

NU 1975/76:14

4

1975/76:70 av fru Sundberg (m) och herr Nordgren (m), vari hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att [den i propositionen aviserade] organisationskommittén
får i uppdrag att överväga hur icke avsedda effekter
av marknadsföringslagen enligt vad i motionen framhålls skall kunna undvikas.

De övriga motioner som behandlas här är följande:

1975:625 av herrar Nilsson i Kristianstad (s) och Karlsson i Huskvarna
(s), vari hemställs att riksdagen beslutar att i 1 § lagen om otillbörlig marknadsföring
införs ett tredje stycke av följande lydelse:

Denna lag omfattar ej stiftelse, sammanslutning eller annan organisation,
vilken enligt 3 $ förordningen om arvsskatt och gåvoskatt är befriad från
skyldighet att utgiva arvsskatt.

1975:1597 av herrar Ahlmark (fp) och Olsson i Kil (fp), vari hemställs
att riksdagen i skrivelse till regeringen hemställer om förslag till ändrad
lydelse av 2 5 lagen 1970 om marknadsdomstol m. m. av innebörd att, om
marknadsdomstolens beslut innefattar tolkning av gränsdragningen mellan
tryckfrihetsförordningen och annan lag, talan skall kunna fullföljas till högsta
domstolen mot beslutet i denna del,

1975:1613 av herr Gernandt (c), vari hemställs alt riksdagen hos regeringen
anhåller om skyndsam utredning beträffande försäkringsbolagens
medverkan till att en viss summa i relation till de skadebelopp som utbetalas
skall användas till forskning för skadeförebyggande verksamhet.

Fråga om undantag från marknadsföringslagen för vissa stiftelser och organisationer
(motionen 1975:625)

Gällande rätt

Lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring äger tillämpning på näringsidkares
marknadsföring av vara eller tjänst. Om begreppet näringsidkare
anfördes i specialmotivering (prop. 1970:57 s. 90) till 1 § marknadsföringslagen
bl. a. följande:

Termen näringsidkare bör, såsom utredningen anför, fattas i vidsträckt
mening och, i likhet med vad som gäller exempelvis enligt varumärkeslagen
(prop. 1960:167 s. 39 och 48), omfatta var och en som yrkesmässigt driver
verksamhet av ekonomisk art, både fysiska och juridiska personer. Detta
innebär bl. a. att bestämmelsen är tillämplig på statliga och kommunala
organ som idkar näring.

I propositionen 1975/76:34 med förslag till marknadsföringslag hänvisas
(s. 126) beträffande den närmare innebörden av begreppet näringsidkare till
förarbetena till lagen om otillbörlig marknadsföring.

NU 1975/76:14

5

I den i motionen 1975:625 åberopade 3 § förordningen (1941:416) om arvsskatt
och gåvoskatt stadgas att från skattskyldighet enligt förordningen är
befriad - med vissa undantag - stiftelse eller sammanslutning som har
till huvudsakligt ändamål att främja barns eller ungdoms vård och fostran
eller utbildning eller att främja vård av behövande ålderstigna, sjuka eller
lytta. Befrielse gäller enligt paragrafen också för stiftelse eller sammanslutning
med huvudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller
annan myndighet stärka rikets försvar samt för akademi och sådan stiftelse
eller sammanslutning som har till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig
undervisning eller forskning.

Beslut av marknadsdomstolen

De handikappades riksförbund (DHR) tillämpade inför julen 1971 - liksom
vid tidigare tillfällen - metoden att till personer utanför organisationen utan
beställning sända u’ julkort åtföljda av en skrivelse med begäran om bidrag.
Åtgärden föranledde en anmälan till KO, som emellertid avskrev ärendet
med förklaring att den verksamhet det gällde inte kunde betraktas som
kommersiell marknadsföring i marknadsföringslagens mening. På talan av
Näringslivets granskningsnämnd för gåvor och understödsannonser prövades
saken sedermera av marknadsdomstolen. I beslut den 17 juni 1974
(se Pris- och kartellfrågor 1974:7 s. 97) förbjöd marknadsdomstolen DHR
att vidare begagna den påtalade metoden vid marknadsföring av julkort
eller att vidta annan liknande handling. I skälen för sitt beslut utvecklade
marknadsdomstolen först varför det kritiserade förfarandet måste anses innebära
marknadsföring av en vara. Om begreppet näringsidkare anförde
domstolen därefter följande:

Begreppet näringsidkare skall fattas i vidsträckt mening. Med näringsidkare
förstås var och en som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk
art (prop. 1970:57 s. 90). Också ideella föreningar är alltså näringsidkare om
de främjar sitt syfte genom att driva näringsverksamhet. Den omständigheten
att den ekonomiska verksamheten avser att främja ett välgörande
syfte utgör inte hinder för att vederbörande anses som näringsidkare (SOU
1966:71 s. 91). På grund härav och då alltså fråga är om marknadsföring
av vara måste DHR i förevarande sammanhang betraktas som näringsidkare.

Motivering i motionen 1^75:625

1 motionen anförs, med hänvisning till marknadsdomstolens ovan refererade
beslut, äLt det inn. iordc ha vant riksdagens uppfattning att av
ideella organisationer bedriven insamlingsverksamhet - även om den skulle
kunna karakteriseras som näringsverksamhet - skulle falla inom marknadsföringslagens
ram. Motionärerna anför vidare att kammarrätten i Stockholm
i dom förklarat att insamlingsverksamhet genom utsändande av julkort ej
kan anses vara ett led i av DHR bedriven rörelse utan bör bedömas såsom

NU 1975/76:14

6

en utpräglad insamling, vilken således icke varit skattepliktig. De betraktar
det som stridande mot rättssäkerheten ”att olika administrativa domstolar
i helt likartade ärenden kommer till diametralt motsatta uppfattningar”.
Då syftet med marknadsföringslagen har varit att komma till rätta med
otillbörlig marknadsföring som har bedrivits av personer i vinningssyfte
bör, säger motionärerna, i lagen intagas en bestämmelse om att ideella organisationer
icke skall omfattas av lagen. För att missbruk skall undvikas
föreslås att härvid anknyts till vad som i 3 § förordningen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt stadgas om skattebefrielse för vissa ideella stiftelser
och sammanslutningar.

Tidigare riksdagsbehandling av frågor rörande insamlingsverksamhet

DHR:s insamlingsverksamhet har berörts i två betänkanden av näringsutskottet
(NU 1972:21, 1974:43) med anledning av motioner vari begärdes
översyn av bestämmelserna om kontrollgirokonton för insamlingsverksamhet.
I betänkandet år 1974 redovisades en framställning från konsumentombudsmannen
(KO) om att regeringen skulle föranstalta om en utredning
om omfattningen av och formerna för insamlingsverksamhet med uppgivet
välgörande eller allmännyttigt syfte. Riksdagen uttalade att den förutsatte
att de frågor som KO hade tagit upp skulle bli föremål för fortsatta överväganden
inom Kungl. Maj:ts kansli.

1 betänkandet år 1972 uttalade näringsutskottet följande om den kontroll
som bedrivs över insamlingsverksamhetens former: ”Värdefullt är att härvid
med ställande av samma krav på olika insamlingar tillses att i insamlingsverksamheten
tillämpas en standard av principiellt sett samma kvalitet som
numera krävs i fråga om marknadsföring etc.”

Fråga om rätt till fullföljd mot avgörande av marknadsdomstolen (motionen

1975:1597)

Gällande rätt m. m.

I 2 S lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. stadgas att talan ej
får föras mot marknadsdomstolens beslut i ärende enligt lagen (1953:603)
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet,
lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring - enligt förslaget i propositionen
1975/76:34 i stället marknadsföringslagen - och lagen (1971:112)
om förbud mot oskäliga avtalsvillkor.

Regeln att talan inte får föras mot beslut enligt lagen om otillbörlig marknadsföring
motiverades vid dess tillkomst (prop. 1970:57 s. 162) med att
det är av stor betydelse att snabbt få till stånd slutliga avgöranden i frågor
om tillämpning av generalklausulen. Med anledning av Sveriges advokatsamfunds
invändning att en sådan ordning vore otillfredsställande från rätts -

NU 1975/76:14

7

säkerhetssynpunkt påpekade chefen för justitiedepartementet att det redan
gällde att beslut enligt konkurrensbegränsningslagen inte fick överklagas.
Marknadsrådet (nuvarande marknadsdomstolen)skall givetvis, uttalade han,
ges en sammansättning som garanterar att dess rättstillämpning kommer
att fylla högt ställda krav på rättssäkerhet. En rättssäkerhetsgaranti skulle
också ligga i att enligt marknadsföringslagen frågor om vite som rådet hade
förelagt med stöd av generalklausulen skulle prövas av allmän domstol.
Vid riksdagsbehandlingen instämde tredje lagutskottet (3LU 1970:45 s. 91)
i vad departementschefen anfört och erinrade också om att arbetsdomstolens
avgöranden inte får föras vidare till högre instans. 1 en reservation (c, fp,
m) förordades att det skulle bli möjligt att överklaga marknadsrådets beslut
och begärdes att ett förslag till instansordning i marknadsföringsmål snarast
möjligt skulle utarbetas och framläggas för riksdagen.

Beslut av marknadsdomstolen

I motionen 1975:1597 berörs ett ärende vari marknadsdomstolen fattade
beslut den 20 november 1974 (se tidskriften KO 1975:1 s. 3, Pris- och kartellfrågor
1975:1 s. 63). Vid vite av 100 000 kr. förbjöd domstolen ett förlag
i Stockholm, som äger och utger tidningen Helg-Extra. att vid marknadsföring
av tidningen på sätt i ärendet påtalats vilseleda köpare av tidningen
om tidningens innehåll eller att företa annan liknande handling.

De faktiska förhållandena var följande. Tidningen Helg-Extra är registrerad
som periodisk skrift. På löpsedeln för det nummer som utkom långfredagen
1973 förekom som ett dominerande inslag texten "Årets skandal”
och omedelbart därunder texten "100000 sparare lurade". Den senare texten
var inramad av en svart linje. Under de nu nämnda texterna förekom på
löpsedeln också texterna "Farligaste bankrånaren fast” och "Jättebildkryss”.
Löpsedelstexten "Årets skandal” avsåg en artikel i tidningen rörande rikspolisstyrelsens
uttagningar av svenska representanter till europamästerskapen
i bilrally för poliser. Texten ”100 000 sparare lurade” syftade på en
artikel som handlade om Allmänna Sparbankens konkurs år 1929.

I motiveringen för sitt beslut förde marknadsdomstolen ett ingående resonemang
om gränsdragningen mellan tryckfrihetsförordningen (TF) och
marknadsföringslagen. Domstolen konstaterade att i fråga om gränsen för
TF:s tillämpningsområde den uppfattningen efter hand gjort sig gällande
att tryckt skrift inte regleras uteslutande av bestämmelserna i TF. En gränsdragning
mellan de båda lagarna hade också kommit till stånd genom rättsutvecklingen.
Ur propositionen (1970:57) rörande marknadsföringslagen refererades
bl. a. ett avsnitt vari föredragande departementschefen förordade
att ingripande mot reklam i tryckt skrift begränsades till sådana framställningar
som har rent kommersiella förhållanden till föremål. Domstolen fann
det vara en allmänt vedertagen uppfattning att TF har en begränsad innebörd
och således inte avser att reglera allt bruk av tryckta skrifter utan blott

NU 1975/76:14

8

sådant som hänför sig till tryckfrihetsrättens innebörd och syfte.

Gentemot uppfattningen att en löpsedel alltid skulle vara tryckfrihetsrättsligt
skyddad anförde marknadsdomstolen, att enligt dess mening det
förhållandet att löpsedeln skall anses som en del av tidningen inte utan
vidare kunde innebära att löpsedeln förden skull alltid skall bedömas enligt
TF. Domstolen anförde vidare bl. a. följande.

Enligt marknadsdomstolens mening är en tidnings löpsedel ett led i marknadsföringen
av tidningen. Oaktat det på löpsedlar otvivelaktigt förekommer
rubriker vars syfte är att skapa opinion och förmedla nyheter utnyttjas dock
löpsedeln av tidningarna som ett reklammedel. Detta har i särskilt hög
grad blivit fallet beträffande tidningar vilka saluförs endast som lösnummer.
Löpsedeln fyller därvid samma funktion som exempelvis en annons. Dess
syfte är att locka till köp av tidningen. För ett ingripande med stöd av
marknadsföringslagen mot meddelande i tryckt skrift är det emellertid enligt
de ovan redovisade departementschefsuttalandena inte tillräckligt att ett
kommersiellt syfte kan konstateras. Som förutsättning för ingripande krävs
dessutom att framställningen har rent kommersiella förhållanden till föremål.
Uppgifter om den utbjudna varans pris, egenskaper, innehåll, försäljningsvillkor
m. m. torde utgöra exempel på sådana kommersiella förhållanden.
1 enlighet härmed bör ingripande med stöd av marknadsföringslagen
utan vidare kunna ske mot en löpsedel som innehåller falska
uppgifter om priset på en tidning eller om förekomsten i tidningen av t. ex.
ett ”jättebildkryss”. Såsom uppgifter om tidningens innehåll är enligt marknadsdomstolens
mening emellertid också att betrakta löpsedelsrubriker som
antyder att tidningen innehåller nyheter av visst slag. I den mån sådana
rubriker utformats på ett klart vilseledande sätt bör därför hinder inte föreligga
att ingripa mot dem med stöd av marknadsföringslagen.

Marknadsdomstolen fann att löpsedelstexterna i det aktuella fallet borde
bedömas som otillbörliga enligt marknadsföringslagen. Det förlag som utgav
Helg-Extra hade genom att använda de påtalade löpsedelsrubrikerna grovt
vilselett köpare av tidningen om dennas innehåll.

Två ledamöter i domstolen var skiljaktiga. De ansåg att en löpsedelstext,
även om den innehöll vilseledande uppgifter, borde åtnjuta tryckfrihetsrättsligt
skydd.

Genom beslut den 8 juli 1975 (se tidskriften KO 1975:6 s. 3) har marknadsdomstolen
- utan vitesföreläggande - förbjudit Åhlén & Åkerlunds
Förlags AB att på närmare beskrivet sätt vid marknadsföring av tidningen
Damernas Värld genom bl. a. löpsedlar vilseleda köpare av tidningen om
tidningens innehåll eller att företa annan liknande handling. Tidningen hade
i ett par fall genom att på löpsedlar och tidningsomslag ha en formulering
om ett ”mönsterpaket” och beteckningen "Stort sy- och sticknummer” felaktigt
kunnat ge presumtiva köpare föreställningen att tidningarna innehöll
mönster till klädesplagg samt sy- och stickbeskrivningar. KO:s talan i ärendet
omfattade även tidningsomslagen. I denna del lämnades den utan bifall
av domstolens majoritet. Det kommersiella syfte som så klart kännetecknar

NU 1975/76:14

9

löpsedlar kunde enligt domstolens mening inte på motsvarande sätt anses
föreligga beträffande tidningsomslag. Omslaget var otvivelaktigt integrerat
med tidningen i övrigt på ett annat sätt än löpsedeln och kunde inte på
samma sätt karakteriseras som ett marknadsförande element, ansåg domstolen.
Fyra av dess ledamöter ville dock bifalla KO:s talan även i den
delen. Två ledamöter ville tvärtom att KO:s talan beträffande texterna på
löpsedlar och tidningarnas omslag skulle avvisas.

Beslut av högsta domstolen

Marknadsdomstolens i föregående avsnitt redovisade beslut beträffande
Helg-Extra har föranlett det berörda förlaget att hos högsta domstolen ansöka
om resning i ärendet. Högsta domstolen har den 6 november 1975
beviljat resning och, med undanröjande av marknadsdomstolens beslut, avvisat
konsumentombudsmannens hos marknadsdomstolen förda talan. I
skälen för högsta domstolens beslut behandlas fö^st principiellt den konkurrens
som förekommer mellan tryckfrihetsförordningen (TF) och marknadsföringslagen: Tryckfrihetens

syfte anges i tryckfrihetsförordningen (TF) vara att säkerställa
ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Av förarbetena
till TF framgår, att man i första rummet velat skydda en fri nyhetsförmedling
och en obeskuren politisk debatt. 1 nära samband med tryckfrihetens
politiska uppgift anges stå dess betydelse ur en mera vidsträckt kulturell
synpunkt såsom grundval för en allmän upplysning.

Enligt 1 kap. 3 § TF gäller, att ingripanden på grund av missbruk av
tryckfriheten inte får ske i andra fall eller i annan ordning än TF bestämmer.
Stadgandet innebär emellertid inte, att frågan om ansvar för innehållet i
tryckt skrift regleras uteslutande av TF. 1 fall då innehållet är brottsligt
i annat hänseende än som ett överskridande av yttrandefrihetens gränser
kan ansvar utkrävas enligt allmän lag.

Från nu nämnda utgångspunkt har diskuterats var gränsen går för TF:s
tillämplighet när fråga är om ingripande mot otillbörlig reklam i tryckt
skrift. Detta spörsmål behandlades ingående under förarbetena till lagen
om otillbörlig marknadsföring (prop. 1970:57) och till 1974 års ändringar
i TF, då det nuvarande stadgandet om reklam i 1 kap. 9 5 infördes (prop.
1973:123). Som ledande princip framhölls därvid, att ingripanden utanför
TF:s ram mot reklamåtgärder får ske endast i fråga om framställningar av
utpräglat kommersiell natur och med rent kommersiella förhållanden till
föremål.

Högsta domstolen noterar att tidningen Helg-Extra är en periodisk skrift
och att enligt TF till en sådan hördess löpsedlar. I fråga om förutsättningarna
för rättsligt ingripande mot löpsedel anför domstolen:

En tidnings löpsedel anger eller antyder regelmässigt tidningens innehåll
oiier vissa delar därav. Den har samtidigt till syfte att väcka intresse för
tidningen. Att löpsedeln därmed utgör ett viktigt led i marknadsföringen
av tidningen medför emellertid inte, att den utan vidare kan jämställas

NU 1975/76:14

10

med en sedvanlig annons eller eljest kan sägas vara av utpräglat kommersiell
natur med rent kommersiella förhållanden till föremål. Den år 1941 införda
bestämmelsen, varigenom löpsedel uttryckligen hänfördes under reglerna
för periodisk skrift i då ännu gällande 1812 års TF och som fått sin motsvarighet
i nu gällande TF, grundar sig tydligen också på att löpsedeln
typiskt sett är att uppfatta som ett led i den nyhets- och åsiktsförmedling
som TF avser att värna. Endast i vissa särskilda fall, då löpsedeln har ett
innehåll jämförligt med en annons, kan löpsedeln sägas angå rent kommersiella
förhållanden. Så är ej fallet med förevarande löpsedel, som - oaktat
den på ett missvisande sätt antyder tidningens innehåll - utgör ett led i
tidningens nyhetsförmedling. Frågan om ingripande mot löpsedeln för att
vara oriktig eller vilseledande kan därför inte prövas enligt marknadsföringslagen
utan faller inom ramen för TF:s ansvarssystem.

Massmedieiitredningen

Frågan om i vad mån en tidnings löpsedel skall kunna betraktas som
kommersiell annons har behandlats av massmedieutredningen dels i betänkandet
(1972:49)Tryckfriheten och reklamen, dels i betänkandet (1975:49)
Massmediegrundlag. I utredningens förslag till massmediegrundlag finns
i 1 kap. 9 § en bestämmelse enligt vilken utan hinder av grundlagen får
i lag föreskrivas dels förbud mot kommersiell annons som är oriktig eller
missvisande eller som företer viss brist av annat slag, dels skyldighet att
rätta kommersiell annons som är oriktig eller missvisande. Med kommersiell
annons förstås enligt paragrafen ”annons eller annat jämställt meddelande,
i den mån meddelandet syftar till att främja avsättning eller anskaffande
av , -a och avser näringsidkares affärsverksamhet eller där tillhandahållen
eller efterfrågad vara”. Vad sorn sagts om vara skall också gälla fastighet,
tjänst eller annan nyttighet.

I ett avsnitt i motiveringen vilket behandlar begreppet kommersiell annons
(s. 179 f.) erinrar utredningen om att den i sitt tidigare betänkande (s. 66)
uttalat att en löpsedel i viss mån kan ses som ett led i marknadsföringen
av tidningen själv. Detta gäller, konstaterar utredningen, också tidningens
förstasida med dess rubriker och bilder, särskilt beträffande veckotidningar,
där första sidan ofta har samma säljande karaktär som en löpsedel. Över
huvud taget kan innehållet i en tidning på sätt och vis betraktas som ett
led i marknadsföringen av tidningen. Detsamma gäller böcker, där titel
och omslag också kan ha en säljande effekt. Ger man begreppet marknadsföring
en så vidsträckt innebörd har man emellertid, framhåller utredningen,
kommit långt in på själva grundlagsområdet.

I den grundlagsenliga rätten att sprida tryckta skrifter måste enligt utredningens
mening också ligga den allmänna rätten att marknadsföra skrifterna.
Den gränsdragning som i detta fall fordras har i förslaget kommit
till uttryck genom att undantagets räckvidd begränsats till kommersiell annons.
Endast i den mån en löpsedel eller dylikt kan anses som kommersiell
annons skall ingripande mot den kunna ske. Till följd av förslaget skall

NU 1975/76:14

11

det alltså inte vara möjligt att enligt marknadsföringslagen generellt förbjuda
uppgifter på löpsedlar som vid ett objektivt bedömande finns vara oriktiga
eller vilseledande. Frågan om hur en löpsedel skall bedömas kommer att
bero på om uppgifterna kan anses utgöra redaktionell text eller om de kan
hänföras till annons eller annat därmed jämställt meddelande.

För att ett ingripande enligt marknadsföringslagen skall kunna ske räcker
det alltså inte, betonar utredningen, att löpsedeln har ett kommersiellt syfte.
Härutöver fordras att uppgifterna faller utanför det redaktionella området.
I detta hänseende är det, enligt utredningen, betecknande att tidningarnas
löpsedlar i allmänhet utformas av tidningens redaktionella avdelning, för
vilken utgivaren är den tryckfrihetsrättsligt ansvarige, och inte av tidningens
ägare eller ekonomiska ledning. I de pressetiska reglerna inskärps också
att löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten, något som kan
anses visa att frågan om oriktiga löpsedlar och rubriker uppfattas som hörande
till tidningens redaktionella verksamhet. 1 enlighet med den nu föreslagna
definitionen av begreppet kommersiell annons bör ett ingripande
av det slag som skett genom marknadsdomstolens beslut i fråga om löpsedeln
för tidningen Helg-Extra inte vara möjligt, säger utredningen. Endast i
undantagsfall torde en löpsedel kunna anses som en annons eller ett därmed
jämställt meddelande. Så kan dock vara fallet om löpsedeln propagerar för
en pristävling som tidningen anordnar eller för varor som tidningen säljer
eller när det är fråga om direkt oriktiga uppgifter om tidningen, t. ex. pris
eller sidantal.

Motivering i motionen 1975:1597

1 motionen återges massmedieutredningens uttalande i betänkandet
(1972:49) Tryckfriheten och reklamen om hur tidningarnas löpsedlar skall
bedömas. Vidare refereras uttalanden i förarbetena till lagen om otillbörlig
marknadsföring. Motionärerna hänvisar till marknadsdomstolens beslut rörande
tidningen Helg-Extras löpsedel. En ny massmediegrundlag på grundval
av massmedieutredningens förslag år 1975 kan, säger motionärerna, inte
väntas träda i kraft förrän tidigast 1977. I avvaktan därpå bör enligt deras
mening den i motionen föreslagna ändringen i lagen om marknadsdomstol
m. m. genomföras. Den omständigheten att förelagt vite skall utdömas
av domstol är, tillägger motionärerna, inte tillräcklig garanti för att tryckfrihetsrättsliga
principer inte åsidosätts i ärenden om förbud enligt marknadsföringslagen.

NU 1975/76:14

12

Fråga om bidrag från försäkringsbolagen till forskning för produktsäkerhet
(motionen 1975:1613)

Bestämmelser rörande försäkringsbolagens premiesättning

Enligt 282 S 2 mom. lagen (1948:433) om försäkringsrörelse (momentet
infört 1950:320) åligger det styrelsen och verkställande direktören för ett
försäkringsbolag att med hjälp av fortlöpande statistik eller annorledes övervaka
att premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk försäkringen
är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt
omständigheterna i övrigt.

I fråga om den obligatoriska trafikförsäkringen gäller enligt koncessionsvillkoren
att premie inte får bestämmas till högre belopp än som på grund
av tillgänglig erfarenhet kan med tillbörlig säkerhet anses svara mot den
risk försäkringen är avsedd att täcka och mot skaderegleringskostnader med
tillägg för andra nödiga omkostnader och skälig vinst. Omkostnadstillägget
får ej beräknas högre än efter de grunder försäkringsinspektionen fastställer
med ledning av vunnen erfarenhet om vad som vid tillbörlig sparsamhet
kan anses vara erforderligt för försäkringsrörelse av ifrågavarande art.

Motivering i motionen 1975:1613

1 motionen erinras först om att frågor om produktsäkerhet behandlas
i olika författningar och andra föreskrifter och att efterlevnaden av dessa
övervakas av ett stort antal myndigheter. En obalans med avseende på
tekniska kunskaper etc. råder, konstateras det, mellan å ena sidan dem
som producerar och marknadsför varor, å andra sidan konsumenterna. Rådgivning
åt konsumenterna och hjälp åt dessa vid tvister med säljare innebär
inte att varornas kvalitet förbättras, framhåller motionären. Behovet av skadeförebyggande
åtgärder är alltså inte tillfredsställande tillgodosett. En systematisk
olycksfallsrapportering anges som en av förutsättningarna för en
forskning på detta område. Försäkringsbolagen är enligt motionären bäst
lämpade att ha hand om ansvaret för en sådan rapportering. De bör också,
menar han, göras ekonomiskt intresserade i verksamheten genom att åläggas
ge bidrag till produktförbättring, metod- och systemutveckling samt information.
Motionären berör också möjligheten att införa ett system med "typunderkännande"
av undermåliga produkter.

Remissyttranden

Remissyttranden över motionen har avgivits av försäkringsinspektionen,
konsumentverket. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam.

Alla remissinstanserna avstyrker motionen.

NU 1975/76:14

13

Folksam anmärker först att det inte klart framgår om motionären förutom
skadeförsäkring åsyftar också olycksfalls - och sjukförsäkring.

I det senare fallet står försäkringskassorna och riksförsäkringsverket för
huvudparten av de belopp som utbetalas. De registrerar också ett större
antal olycksfall och sjukfall än försäkringsbolagen. En rapportering som syftar
till forskning rörande skadebringande produkter måste alltså i första hand
grunda sig på deras material. Men det görs också undersökningar på grundval
av detta material, framhåller Folksam.

Flera remissinstanser betonar att skadeförebyggande verksamhet
redan förekommer i försäkringsbolagens regi.

Försäkringsinspeklionen finner i motionen uttryck för uppfattningen att
för försäkringsbolagen ett ökat skadeutfall i alltför stor utsträckning fått
på enklaste sätt leda till ökade premier, och eventuellt ökad vinst, i stället
för förebyggande åtgärder. Inspektionen hävdar att enligt dess erfarenheter
i stället skadeförebyggande verksamhet sedan lång tid tillbaka varit ett integrerat
led i försäkringsverksamhet av olika slag. Sådan verksamhet har
varit inriktad på exempelvis brandskydd, inbrottsskydd, skyddsverksamhet
på arbetsplatser för att minska riskerna för olycksfall i arbete, stöd åt trafiksäkerhetsorganisationer,
stöd till medicinsk forskning och djursjukvård.
Sammanfattningsvis säger inspektionen att skadeförebyggande verksamheter
av olika slag sedan länge har varit motiverade och frivilligt praktiserade
inom försäkringsbranschen inom ramen förde möjligheter som stått bolagen
till buds. inspektionen har svårt att se något behov av att tillskapa nya
ekonomiska motiv för försäkringsbolagen för skadeförebyggande verksamhet
inom de försäkringsgrenar som de bedriver.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför att olika former av försäkring
i betydande utsträckning fångar upp skador som ursprungligen beror på
olämplig konstruktion eller defekter hos produkter. Brandskador på grund
av olämpligt material i byggnader och inredningar, trafikskador på grund
av felkonstruerade eller slarvigt tillverkade bilar och översvämningsskador
på grund av defekta vattenledningar nämns som exempel på detta. För
försäkringsbolagen är det, säger förbundet, en angelägen uppgift att minska
skadefrekvensen genom att ge de försäkrade råd och upplysningar om skadeförebyggande
åtgärder, val av lämpliga material etc. och genom att stimulera
sådan forskning och utveckling som syftar till ökad produktsäkerhet.
Detta är ett helt naturligt led i bolagens strävan att bemästra de alltmer
ökade skadekostnaderna inom olika försäkringsgrenar.

1 själva verket har. fortsätter förbundet, försäkringsbolagen i vårt land
i stor utsträckning gått före när det gäller åtgärder för att få bort undermåliga
produkter och dåliga arbetsutföranden från marknaden. Ett exempel på detta
är försäkringsbranschens frivilliga skadeförebyggande verksamhet när det
gäller brandskador. Insatser i form av bidrag till forskning, information och
utbildning samt försäkringsbolagens skyddsföreskrifter och omfattande råd -

NU 1975/76:14

14

givning till industrin har, säger förbundet, resulterat i att vi i vårt land
har de lägsta brandförsäkringspremierna i världen. Bilförsäkringsbolagens
insatser när det gäller säkrare och billigare reparationsmetoder för bilar är
internationellt uppmärksammade. En ytterligare intensifiering av den skadeförebyggande
verksamheten på trafikområdet planeras. Bolagen avser att
genomföra en försöksverksamhet med haverikommissioner för vägtrafikolyckor.
Haveriundersökningarna skall så långt det är möjligt klarlägga
inträffade olyckors förlopp och orsaker.

Vissa av uttalandena i motionen framstår som mindre väl underbyggda,
menar förbundet och säger att detta särskilt gäller påståendet att ett ökat
skadeutfall för försäkringsbolagen i alltför stor utsträckning har fått på enklaste
sätt leda till ökade premier, och eventuellt ökad vinst, i stället för
förebyggande åtgärder. Eftersom en betydande satsning på forskning och
skadeförebyggande verksamhet redan sker, faller enligt förbundets mening
ett av de viktigaste motiven i motionen för att försäkringsbolagen lagstiftningsvägen
skall åläggas att avsätta medel för sådan forskning.

Folksam betonar att mycken forskning förekommer i samband med den
skadeförebyggande verksamheten. I motionen har, säger Folksam, inte
nämnts något exempel på vad som skulle vara eftersatt i forskningsväg.

I fråga om sakförsäkringsområdet lämnar Folksam följande uppgifter om
försäkringsbolagens insatser för att förebygga skador. Länge var brandförsäkringen
den dominerande sakförsäkringen. Det tedde sig naturligt att försäkringsbolagen
främjade brandskyddsarbetet. Exempel på insatser på detta
område är bolagens stöd till Svenska brandförsvarsföreningen och
länsbrandförsvarsförbunden. Vidare förs en statistik som står till förfogande
för statens planverk, statens brandinspektion och andra myndigheter. Försäkringsbolagen
anslår varje år pengar till brandforskning. På trafiksäkerhetsområdet
förekommer aktiviteter motsvarande dem på brandskyddsområdet.
När det gäller stöldskydd har försäkringsbolagen alltid stått för huvudparten
av kostnaderna för den verksamhet som bedrivs av Svenska stöldskyddsföreningen
och de till den anslutna polistekniska rådfrågningsbyråerna.
I föreningens regi verkar ett särskilt provningscenter, där lås och andra
anordningar testas. Förutom det gemensamma arbetet har flera försäkringsbolag
gjort enskilda insatser på det skadeförebyggande området. Som exempel
nämns att Folksam driver en verkstad som särskilt inriktar sig på
att få fram sådan information som kan vara av betydelse såväl för trafiksäkerheten
som för bilägarnas ekonomi. Man kan alltså, hävdar Folksam,
våga påstå att försäkringsbolagens intresse för skadeförebyggande verksamhet
är starkt.

Personskador som kommer till försäkringsbolagens kännedom är, säger
konsumentverket, såvitt känt f. n. skador som vållats av personer
snarare än produkter. Samma synpunkt framförs av Folksam. Det
stora flertalet försäkringsfall beror, säger Folksam, inte på bristfälliga pro -

NU 1975/76:14

15

dukter. Vad som behövs för att förebygga skador är därför inte så mycket
forskning som att man utnyttjar de kunskaper som redan finns. Så är t. ex.
omkring hälften av alla skador inom sakförsäkring i dag stölder. Många
av dessa skulle kunna förebyggas genom att man installerar bättre lås. I
fråga om belopp är det brandskadorna som kostar mest, men många av
dem har banala anledningar. Industrin förlorar varje år åtskilliga miljoner
på grund av att föreskrivna försiktighetsmått inte iakttas vid svetsning.
Att människor omkommer vid bränder hänger i inte så få fall samman
med berusning och sängrökning, vars olämplighet det inte krävs forskning
för att fastslå.

Remissinstanserna tar också upp frågan om statistik rörande
skador. Konsumentverket nämner att ett projekt avseende viss försöksverksamhet
med inrapportering av olycksfall har påbörjats inom Nordiska
ämbetsmannakommittén för konsumentfrågor i samarbete med statistiska
centralbyrån. Denna verksamhet syftar till att relatera olycksfall till bestämda
produkter. I detta projekt kommer personskador att fångas upp via sjukhus.

Försäkringsinspektionen säger sig inte vilja utesluta att försäkringsbolagen
på annat sätt än genom ekonomiska bidrag, t. ex. med utnyttjande av sina
statistiska skadeerfarenheter, får medverka i den föreslagna forskningen,
om en sådan kommer till stånd. Skulle myndigheterna för det förebyggande
arbetet önska ytterligare statistik eller annan information, torde försäkringsbolagen
ställa sådan till förfogande, anför Folksam.

Mera utförligt behandlas detta ämne av Svenska försäkringsbolags riksförbund,
som uttalar följande:

All produktforskning kräver ett erfarenhetsmaterial. Försäkringsbolagen
för en omfattande statistik, som i första hand är avsedd att ge underlag
för premieberäkningen. Statistiken är därför ofta alltför översiktlig för att
ge svar på detaljerade tekniska frågor. Möjligheterna varierar emellertid mellan
olika slag av skador. Sedan många år publiceras statistik för brand,
vatten- och inbrottsskador. Denna är den i tekniskt hänseende mest utförliga
men ändå otillräcklig för detaljstudium. En mer detaljerad statistik är svår
att föra. Detta följer av försäkringsbolagens roll och funktion. De får många
gånger skadeanmälan alltför sent för att hinna göra en besiktning innan
skadade detaljer är reparerade och bortforslade. I andra fall bedöms inte
besiktning nödvändig. Det primära är att avgöra om skadan ärersättningsbar.
Man kan därför ifrågasätta om en rapportering via försäkringsbolagen är
den allmänt sett mest lämpliga vägen. Men bolagen är självfallet beredda
att i den utsträckning som är möjlig bidraga med sitt erfarenhetsmaterial
för att vara den skadeförebyggande forskningen behjälplig.

Aktuella å t g ä rd e r för att åstadkomma ökad produktsäkerhet
behandlas i flera yttranden. Konsumentverket påpekar att säkerhetsfrågor
intar en central plats i det konsumentpolitiska arbetet. Verket
har enligt sin instruktion att bl. a. övervaka marknadens utbud och utföra
eller låta utföra undersökningar om olika varor och tjänster med särskild
inriktning på deras säkerhet och funktion samt utarbeta normer och provningsmetoder
för deras bedömning. Från de utgångspunkter verket före -

NU 1975/76:14

16

träder stöder verket sålunda åtgärder som undanröjer eller minskar riskerna
för produktrelaterade skador på person eller egendom. Ansvaret för att sådana
åtgärder vidtas bör enligt konsumentverket inte läggas på försäkringsbolagen.

Med anledning av motionärens uppslag i vad gäller ett "typunderkännande”
av produkter hänvisar konsumentverket till sitt förslag till produktsäkerhetslag
(vilket har inarbetats i det förslag till marknadsföringslag som
framläggs i propositionen 1975/76:34). En modell enligt vilken försäljning
av skadebringande produkter kan förbjudas är enligt verkets mening att
föredraga framför att man låter farliga produkter komma ut på marknaden
och reglerar produkternas kostnader med försäkringspremier via något slags
farlighetsindex. Verket framhåller att skadeförebyggande forskning enligt
dess bedömning bör ingå i näringsidkarens produktutveckling och bekostas
av näringsidkaren.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller också att det är viktigt
att man finner medel att få bort olämpliga produkter från marknaden eller
att åstadkomma förändringar i produkternas utförande så att de blir mindre
farliga. Även förbundet erinrar om förslaget till produktsäkerhetslag. Båda
de nu nämnda remissinstanserna hänvisar dessutom till produktansvarskommitténs
(Ju 1973:08) pågående utredning om ersättning för produktskador.

Man får, tillägger Svenska försäkringsbolags riksförbund, i sammanhanget
inte heller bortse från att producenterna själva alltmer kommer till insikt
om vikten av att deras produkter inte är så beskaffade att de orsakar skada.
Belysande är framför allt utvecklingen när det gäller bilar och andra transportmedel,
säger förbundet. Också på andra områden har produktens säkerhet
blivit ett medel i konkurrensen.

Produktansvarsförsäkring ersätter skadestånd som den försäkrade
kan bli skyldig att utge till den skadelidande till följd av att en
levererad produkt har varit felaktig och orsakat skada på person eller egendom.

Ett par remissinstanser påpekar att produktansvarsförsäkring hittills inte
i större utsträckning förekommer i Sverige. Volymen av sådan försäkring
bedöms av försäkringsinspektionen vara en alltför smal bas för att utgöra
finansieringskälla för långtgående åtgärder avseende produktförbättring, metod-
och systemutveckling samt information i syfte att få bort undermåliga
produkter och dåliga arbetsmetoder från marknaden. Närmast till hands
ligger enligt inspektionen att ifrågavarande kostnader för ökad produktsäkerhet
får belasta produkterna i produktions- eller marknadsföringsledet.
Det finns, menar inspektionen, inte anledning att från det allmännas sida
genom pålagor på försäkringen motverka att produktansvarsrisken i växande
omfattning blir föremål för försäkring.

Konsumentverket anför att det i dagens läge inte finns särskilt starka motiv
för näringsidkare att genom förbättring av vissa produkters säkerhet minska
eventuell försäkringspremie.

NU 1975/76:14

17

Svenska försäkringsbolags riksförbund räknar med att produktansvaret, och
därmed antalet produktansvarsförsäkringar, kommer att utvidgas i framtiden,
bl. a. genom lagstiftningen på produktsäkerhetsområdet. Försäkringsbranschen
är, säger förbundet, beredd att tillsammans med försäkringstagarna
utarbeta system för kvalitetsstyrning när det gäller i första hand industriprodukter.
Ett sådant arbete går bl. a. ut på att säkrare produkter och
därmed lägre skadefrekvens skall ge producenterna lägre premiekostnader.
Framför allt avses här premiekostnaden för produktansvarsförsäkring.

Behovet av produktsäkerhetsforskning är självfallet långtifrån tillgodosett
genom försäkringsbolagens insatser, säger Svenska försäkringsbolags riksförbund
vidare. Förbundet berör i det sammanhanget frågan hur motionärens
förslag skall bedömas utifrån skälighetsprincipen.
Försäkringsbolagen måste, betonar förbundet, begränsa sin
satsning till områden där den har en dämpande effekt på skadekostnaderna

1 olika försäkringsgrenar. Det är inte förenligt med skälighetsprincipen att
försäkringsbolagen engagerar sig i forskningsprojekt som inte mera direkt
berör skadefrekvensen i rörelsen. Mera övergripande produktsäkerhetsforskning
får i stället anses vara en uppgift som samhället bör svara för.

Försäkringsinspektionen slår fast att - med hänsyn till gällande speciallagstiftning
för försäkringsområdet - möjligheterna att använda försäkringen
som källa för finansiering av även i och för sig behövliga projekt och ändamål
som inte är direkt nödvändiga för och uteslutande avser den ifrågavarande
försäkringsverksamheten är mycket begränsade. Motionen är f. ö. enligt inspektionen
oklar vad beträffar vilka skadebelopp - dvs. vilka försäkringsgrenar
- som avses.

Tanken att låta försäkringsbolagen bidra till forskningen med summor
som står i relation till utbetalade skadebelopp innebär i sista hand en ökad
belastning på premierna hävdar Svenska försäkringsbolags riksförbund.
Försäkringsbolagen har inte några särskilt avsatta medel för detta ändamål.
Effekten av ett påslag på premierna blir att försäkringstagarna i en
viss försäkringsgren, där produktsäkerhetsfrågorna inte är något problem,
får lämna bidrag till forskningen beträffande skadebringande produkter som
inverkar på kostnaderna i en helt annan gren. Vidare får de som är försiktiga
och tecknar försäkring betala också för dem som inte bryr sig om något
försäkringsskydd alls eller som uppträder som självförsäkrare (t. ex. staten,
vissa kommuner och större företag).

En ytterligare nackdel är, menar förbundet, att försäkringsbolagen kanske
delvis måste upphöra med sin hittillsvarande satsning på särskilda områden
där insatserna inverkar på skadekostnaderna och därmed på premierna. Det
vore, säger förbundet, en olycklig utveckling om det mera individuella engagemang
i olika produktområden som nu förekommer skulle ersättas av en
fond med mera generell inriktning. Om en bidragsgivning enligt motionärens
modell skulle komma till stånd borde den i stället utformas så att endast
forskning av betydelse för försäkringsbolagens skadekostnader främjades.

2 Riksdagen 1975/76. 17 sami. Nr 14

NU 1975/76:14

18

Även försäkringsinspektionen påpekar att skadekostnaderna som sådana
inte skapar några avsättningsresurser i försäkringsbolagen. Och Folksam uttalar
att ett tvång att göra avsättningar motsvarande en viss del av utbetalda
skadebelopp bara skulle fungera som en extra skatt och framtvinga behov
av motsvarande premiehöjning. Genom en dylik skatt skulle, säger Folksam,
naturligtvis medel för forskningsändamål kunna framtas. Någon annan effekt
skulle emellertid inte uppnås. Skatten skulle drabba försäkringstagarna
i form av premiehöjning. Försäkringsbolagen skulle endast fylla uppgiften
som inkasserare av skatten.

Utskottet

Inledning

Producentpåverkan har under de senaste åren varit ett av nyckelorden
i den konsumentpolitiska debatten. Därmed avses samhälleliga organs strävan
att i direkt kontakt med de företag som tillverkar och marknadsför
produkter förmå företagen att anpassa sin verksamhet till konsumenternas
intressen. Samspelet mellan myndigheter och företag på detta område bygger
på att önskade resultat helst skall uppnås genom frivillig medverkan från
företagens sida. Tvingande åtgärder kan i viss utsträckning föreskrivas med
stöd av lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring och lagen (1971:112)
om förbud mot oskäliga avtalsvillkor. För tillämpningen av dessa lagar svarar
konsumentombudsmannen (KO) och marknadsdomstolen. KO övervakar
marknaden, förhandlar och träffar överenskommelser med näringsidkare
och för det allmännas talan inför marknadsdomstolen. Denna avgör som
slutinstans ärenden om förbud enligt de generalklausuler som de båda lagarna
innehåller. 1 fall som ej är av större vikt får KO utfärda förbudsföreläggande.
Som sanktion vid överträdelse av förbud föreskrivs i regel
vite. I övrigt svarar konsumentverket för det producentpåverkande arbetet.
Verket skall främja en produktutveckling som tjänar konsumenternas behov.
Det skall också - bl. a. genom att uppmuntra användningen av varudeklarationer
- verka för att företagens produktinformation svarar mot konsumenternas
behov.

På grundval av fyra olika förslag - från varudeklarationsutredningen, reklamutredningen,
KO och konsumentverket - föreslås i propositionen en
utvidgning av den lagstiftning som kan ligga till grund för producentpåverkande
åtgärder. 1 förslag till en ny marknadsföringslag har, förutom de
bestämmelser som ingår i den nuvarande lagen om otillbörlig marknadsföring,
intagits föreskrifter om produktinformation och produktutformning.
Näringsidkare skall kunna åläggas att om de produkter som han marknadsför
lämna sådan information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt.
Försäljning och uthyrning av varor som på grund av sina egenskaper
medför särskild risk för skada på person eller egendom skall kunna förbjudas.

NU 1975/76:14

19

Detsamma gäller för varor som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga
ändamål. Åläggande resp. förbud meddelas av marknadsdomstolen på talan
av KO och förenas normalt med vite. Det förutsätts att marknadsdomstolen
vid sin bedömning av fallen tar hänsyn till allmänt hållna riktlinjer som
konsumentverket kan ha utfärdat. En grundläggande princip är, liksom hittills,
att tvingande åtgärder skall vidtas bara om de resultat som kan uppnås
på frivillig väg har visat sig otillräckliga.

Den nya lagstiftningen har aktualiserat en organisatorisk reform. Gränsdragningen
mellan KO och konsumentverket i dagens läge betecknas som
oklar, och den nya lagstiftningen bedöms öka oklarheten. Med hänvisning
härtill föreslås i propositionen att de båda myndigheterna förs samman till
en organisation, som benämns konsumentverket och vars chef tillika är
konsumentombudsman.

De motioner som har föranletts av propositionen ger uttryck för en i
det väsentliga positiv inställning till den föreslagna lagstiftningen. Ungefär
halva antalet motionsyrkanden avser detaljändringar i eller tillägg till denna.
De övriga yrkandena gäller huvudsakligen organisatoriska frågor - i ett par
fall på basis av en delvis kritisk inställning till propositionens organisationsförslag
- och varudeklarationsarbetet.

M arknadsforingslagen

Den föreslagna nya marknadsföringslagen har enligt sin inledande bestämmelse
till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med
”näringsidkares marknadsföring”. Avgörande för lagens räckvidd blir sålunda
hur begreppen näringsidkare och marknadsföring definieras. Dessa
gränsdragningsfrågor har inte behövt få någon utförlig behandling i propositionen,
eftersom denna hänvisar till annan lagstiftning, främst den nuvarande
lagen om otillbörlig marknadsföring. Utgångspunkt vid valet av
beteckning för den nya lagen har varit att begreppet marknadsföring har
en vidsträckt innebörd och täcker de förfaranden som lagen föreslås gälla.
Begreppet näringsidkare skall ha samma innebörd som gäller för lagen om
otillbörlig marknadsföring och därmed också för lagen (1971:112) om förbud
mot oskäliga avtalsvillkor. Kort uttryckt omfattar det var och en - fysisk
eller juridisk person - som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk
art.

Frågan om marknadsföringslagens tillämpningsområde aktualiseras i motionen
1975:625. Denna väcktes under den allmänna motionstiden 1975
och avser formellt lagen om otillbörlig marknadsföring. Motionärerna vill
att en del rättssubjekt - stiftelser och organisationer med välgörande, försvarsfrämjande
eller vetenskapsfrämjande syfte enligt viss definition - skall
uttryckligen undantas från att kunna bli föremål för ingripande enligt lagen.
Definitionen åstadkommer motionärerna genom att - som angivits i det
föregående (s. 4) - rent tekniskt knyta an till gällande regler om befrielse

NU 1975/76:14

20

från skyldighet att utgiva arvsskatt. Ett sådant inskränkande tillägg som
motionärerna förordar skulle i och för sig kunna fogas till den inledande
bestämmelsen i den nu föreslagna marknadsföringslagen.

Motionen har föranletts av marknadsdomstolens beslut år 1974 att med
stöd av marknadsföringslagen förbjuda De handikappades riksförbund
(DHR)att i sin insamlingsverksamhet tillämpa vad som kan betecknas som
en negativ säljmetod. Samtidigt som organisationen sålunda i detta sammanhang
betraktats som näringsidkare har den, framhåller motionärerna,
i ett skattemål av kammarrätten befunnits icke ha drivit skattepliktig rörelse.
Motionärerna ser i detta en inkonsekvens som de med sitt förslag vill råda
bot för. Den lagtekniska utformningen av förslaget avser att förebygga att
den tillämnade regeln kommer andra organisationer till godo än sådana
som har ett klart ideellt syfte.

Utskottet anser inte att de påtalade domstolsutslagen behöver uppfattas
som tecken på bristande samstämmighet mellan den näringsrättsliga och
den skatterättsliga lagstiftningen. I lagen om otillbörlig marknadsföring har,
som ovan sagts, begreppet näringsidkare givits en vid innebörd. Någon avsikt
att i detta sammanhang begränsa kategorin näringsidkare till sådana som
normalt är skattskyldiga till följd av sin verksamhet har lagstiftaren inte
haft. Utskottet finner det också uteslutet att den stora och svåröverskådliga
grupp av sammanslutningar som motionärerna anger skulle generellt undantagas
från en väsentlig del av det kontrollsystem som samhället har byggt
upp till skydd för konsumenterna. Utskottet avstyrker sålunda motionen
1975:625.

Samtidigt har utskottet förståelse för att det kan synas främmande för
en ideell organisation att få sin insamlingsverksamhet angripen med stöd
av en marknadsföringslag. Det säger sig emellertid självt att marknadsföringslagen
endast i speciella fall kan åberopas mot åtgärder som vidtas
inom ramen för sådan verksamhet. Som instrument för en allmän kontroll
över offentliga insamlingar är varken den nuvarande eller den i propositionen
föreslagna marknadsföringslagen ägnad. Utskottet fäster därför vikt vid att
- i enlighet med vad utskottet förra året (NU 1974:43) uttalade - frågan
om en kontroll på allmänhetens vägnar över insamlingar med uppgivet
välgörande eller allmännyttigt syfte blir föremål för fortsatta överväganden
inom regeringskansliet. Utskottet har också erfarit att handelsdepartementet
ägnar uppmärksamhet åt frågan. När det gäller den standard som skall tilllämpas
i insamlingsverksamheten vill utskottet erinra om sitt tidigare uttalande
(NU 1972:21) att den bör vara av principiellt sett samma kvalitet
som numera krävs i fråga om marknadsföring.

Den föreslagna informationsskyldighetens omfattning är vidsträckt. Den gäller
inte bara varor utan också tjänster och andra nyttigheter. Med nyttighet
förstås då sådant som exempelvis fast egendom, elektrisk kraft, värdepapper,
krediter samt rättigheter av olika slag. I fråga om innehållet anges begräns -

NU 1975/76:14

21

ningen att den information som kan krävas är sådan som har särskild betydelse
från konsumentsynpunkt. Vad formen beträffar nämns i den här
aktuella 3 8 i lagförslaget en rad olika möjligheter. Näringsidkare skall med
stöd av denna paragraf kunna åläggas att lämna information genom märkning
eller i annan form på säljstället, t. ex. i form av köpråd och marknadsöversikter,
eller i annonser o. d. som används i marknadsföringen. Han
skall också kunna åläggas att lämna informationen till konsument som begär
det.

I motionen 1975/76:54 tas bl. a. upp en fråga som gäller samordningen
mellan marknadsföringslagen och konsumentköplagen (1973:877) med avseende
på bestämmelser rörande information. Det föreskrivs i 7 8 konsumentköplagen
att en vara skall anses behäftad med fel, om säljaren vid
köpet eller på varans förpackning eller i annons e. d. har lämnat vilseledande
- och inte sedermera tydligt rättad - uppgift ”om varans beskaffenhet eller
användning” och uppgiften kan antagas ha inverkat på köpet. Felet kan
enligt 5 8 medföra att köparen får göra avdrag på köpeskillingen eller t. o. m.
häva köpet. Motsvarande skall, enligt det tillägg till 7 8 konsumentköplagen
som föreslås i propositionen, gälla om säljaren har underlåtit att lämna sådan
information ”om varans beskaffenhet eller användning” som han enligt
marknadsföringslagen har ålagts att lämna. I 3 8 marknadsföringslagen finns
däremot inte, anmärker motionärerna, den inskränkning i fråga om informationens
art som de citerade orden anger. Om marknadsdomstolen ålägger
en näringsidkare att lämna information av annat slag kan, menar motionärerna,
brister därvidlag komma att åberopas i syfte att varan skall anses
behäftad med fel, trots att det tillagda stycket i 7 8 konsumentköplagen
berör endast sådan ålagd information som gäller varans beskaffenhet eller
användning. Motionärerna förordar att den citerade inskränkningen införs
även i 3 8 marknadsföringslagen.

I förarbetena till den berörda ursprungliga bestämmelsen i konsumentköplagen
diskuterades om säljarens ansvar för lämnade uppgifter skulle avse
alla uppgifter om varan eller om viss begränsning skulle göras med hänsyn
till uppgifternas art (prop. 1973:138 s. 212). Föredragande statsrådet betecknade
det i propositionen som ett minimikrav att köparen inte förleds att
köpa en vara genom ovederhäftig information om dess egenskaper och skick
och det sätt på vilket den kan brukas. Annorlunda kunde saken ligga till
när det gällde uppgifter om varans pris. Oriktiga uppgifter av denna typ
kunde i det enskilda fallet spela stor roll för köpebeslutet, och det var därför
angeläget att konsumenten skyddades mot säljmetoder som innefattade exempelvis
missvisande prisjämförelser. Ett sådant skydd kunde och borde,
sade föredraganden, ges med stöd av marknadsföringslagen. Däremot kunde
det anses mycket tveksamt om den som - trots vetskap om varans faktiska
pris - hade genom oriktiga prisjämförelser föranletts att köpa en vara skulle
kunna göra gällande anspråk på grund av fel i varan. Ett ingående resonemang
utmynnade i att 7 8 konsumentköplagen inte borde omfatta miss -

NU 1975/76:14

22

visande uppgifter om varans pris. Motsvarande ansågs gälla om s. k. kringuppgifter,
dvs. uttalanden av allmänt säljfrämjande natur såsom att en viss
vara hade sålts i ett stort antal exemplar eller att den hade köpts av en
känd idrotts- eller filmstjärna.

En sådan omformulering av den föreslagna 3 i? marknadsföringslagen som
motionärerna förespråkar skulle fl till följd att marknadsdomstolens möjligheter
att ålägga näringsidkare att lämna information skulle väsentligt inskränkas.
Information om pris - t. ex. jämförpris enligt det system som
nu tillämpas enligt frivillig överenskommelse - skulle inte kunna föreskrivas.
Begränsningen skulle också utesluta uppgifter om andra köpevilkor och
förhållanden som kan vara av stor betydelse, inte minst i fråga om nyttigheter
av annat slag än varor och tjänster. Den skulle vidare sannolikt göra det
omöjligt att ålägga näringsidkare att lämna allmän information i form av
köpråd, marknadsöversikter etc. Att någon skulle åläggas att lämna s. k.
kringuppgifter av lovprisande slag utesluts givetvis av regeln att åläggande
bara får avse information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

Det är självfallet att en klar begränsning har måst göras av vilka informationsbrister
som enligt konsumentköplagen skall kunna i civilrättsligt
sammanhang åberopas som fel hos vara, med hävande av köpet som en
möjlig konsekvens. Att göra ett motsvarande inskränkande tillägg i 3 S marknadsföringslagen
finns det däremot inget skäl för. Enligt lagens syfte och
uttrycklig bestämmelse i den blir en uppgifts betydelse från konsumentsynpunkt
avgörande för om den kan omfattas av ett informationsåläggande.
Till skillnad från konsumentköplagen gäller 3 S marknadsföringslagen även
andra nyttigheter än varor. Bristande information om annat än varas beskaffenhet
eller användning medför inte att varan anses behäftad med fel
enligt konsumentköplagen.

Sammanfattningsvis finner utskottet att det här berörda yrkandet i motionen
1975/76:54 i formellt avseende inte är välgrundat och att 3 >; marknadsföringslagen
i motionärernas version skulle bli långt mindre effektiv
än som har avsetts i propositionen och är önskvärt. Utskottet avstyrker
motionsyrkandet.

Bestämmelsen i 4 $ rörande produktsäkerhet m. m. innehåller, som inledningsvis
har nämnts, bl. a. att saluhållande av vara som är uppenbart
otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål skall kunna förbjudas. Även här är
det fråga om en möjlighet som skall stå till buds sedan andra vägar att
nå det avsedda syftet har visat sig oframkomliga. I två motioner, 1975/76:64
och 1975/76:67, begärs att ett rekvisit för sådant förbud skall vara att vid
marknadsföringen föreligger ett element av vilseledande av konsumenten.

Utskottet vill framhålla att vilseledande uppgifter vid marknadsföring
kan förbjudas med stöd av 2 S, sorn motsvarar den centrala bestämmelsen
i den nuvarande lagen om otillbörlig marknadsföring. Om 4 S förses med
ett sådant tillägg som motionärerna önskar, innebär detta en dubblering

NU 1975/76:14

23

som gör att paragrafen kommer att sakna självständig betydelse. Följaktligen
avstyrker utskottet motionärernas förslag.

I motionen 1975/76:67 föreslås att kriterierna för ett förbud av den art
som behandlas här skall skärpas även i annat avseende. Otjänligheten måste
vara otvetydigt belagd, säger motionärerna, och därför måste varje förbud
bygga på noggranna och otvetydiga provningsresultat, helst från flera oberoende
instanser. Enbart konsumenterfarenheter bör enligt motionärerna
inte räcka som grund för ett förbud.

Det poängteras i specialmotiveringen till paragrafen (propositionen s. 128)
att bedömningen skall grunda sig på objektivt påvisbara förhållanden. Till
grund för den bör, anförs det, normalt ligga resultatet av provningsverksamhet
eller sammanställningar av konsumenterfarenheter. Avsikten är inte
att lågprisvaror eller utrangeringsvaror skall förbjudas så länge de förmår
fylla en funktion för konsumenterna.

Enligt utskottets mening ger det här återgivna uttalandet i motiveringen
tillräckligt klart uttryck åt den av motionärerna åberopade principen att otjänligheten
skall vara otvetydigt belagd. Huvudregeln måste givetvis vara att
tillförlitliga provningsresultat föreligger. Det kan dock enligt utskottets mening
inte uteslutas att man i några fall, där provningsresultat inte kan förebringas,
får utgå från vad som i propositionen kallas sammanställningar
av konsumenterfarenheter. Givetvis måste då krävas att dessa konsumenterfarenheter
är omfattande och väldokumenterade.

Från lagen om otillbörlig marknadsföring överförs till den nya lagen vissa
bestämmelser om straffbelagda förfaranden. En av dem, 8 §, avser s. k. tillläggs-
och kombinationserbjudanden. En näringsidkare som till konsument
bjuder ut två eller flera varor för ett gemensamt pris eller erbjuder konsument
att vid köp av vara förvärva även annan vara utan ersättning eller mot
särskilt lågt pris kan ådömas straff om ”varorna uppenbart saknar naturligt
samband” och ”förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets
värde”. KO har i praktiken inte anmält förfaranden av här avsett
slag till åtal. Däremot har han använt bestämmelsen som grundval för förhandlingar.
Han har också i vissa fall med stöd av 1 i; lagen om otillbörlig
marknadsföring fört förbudstalan hos marknadsdomstolen mot näringsidkare
som har gjort tilläggs- och kombinationserbjudanden.

Såsom utskottet närmare redovisade förra året (NU 1974:42) och såsom
nu anmäls i propositionen (s. 118 f.) har KO föreslagit att den refererade
bestämmelsen skall skärpas genom att ordet ”uppenbart” i sambandsrekvisitet
utgår liksom också uttrycket ”förfarandet försvårar för konsumenten
att bedöma erbjudandets värde” som särskilt rekvisit. I propositionen uttalar
handelsministern att tillräcklig praxis inte föreligger för att avgöra om otillbörlighetsbegreppet
har fått en snävare innebörd än den som enligt hans
bedömning bör gälla och att han därför inte är beredd att förorda någon
ändring av bestämmelserna om tilläggs- och kombinationserbjudanden.

NU 1975/76:14

24

KO:s förslag på denna punkt får stöd i motionen 1975/76:68. Motionärerna
vill att den nu föreslagna marknadsföringslagen i berörd del skall utformas
enligt vad KO förordat.

Utskottet delar handelsministerns uppfattning och finnér inte skäl att
föreslå en sådan ändring i 8 8 sorn motionärerna begär.

Ansökan om förbud eller åläggande enligt marknadsföringslagens generalklausuler
i fråga om otillbörlig marknadsföring, information och produktsäkerhet
skall i första hand göras av KO. Om denne för visst fall beslutar
att inte göra ansökan finns enligt lagförslaget en subsidiär talerätt för sammanslutning
av konsumenter eller löntagare. Beträffande förbud enligt paragrafen
om otillbörlig marknadsföring skall liksom nu även näringsidkare
som berörs av handlingen och sammanslutning av näringsidkare få föra
talan. I fråga om informationsåläggande eller förbud enligt produktsäkerhetsparagrafen
kommer ansökan av näringsidkare inte i fråga, sägs det helt
kort i specialmotiveringen (s. 129).

Två olika förslag till utvidgning av den subsidiära talerätten framläggs
i tre av motionerna. Sammanslutning av näringsidkare har - med hänsyn
till branschens anseende - samma legitima intresse som konsument- eller
löntagarsammanslutning av att ordentlig information ges och att skadebringande
varor förbjuds, sägs det i motionen 1975/76:65. Motionären påyrkar
att 10 § utformas i enlighet med denna uppfattning. Ett liknande resonemang
i motionen 1975/76:67 utmynnar i förslaget att rätt att föra talan skall över
hela linjen tillkomma inte bära sammanslutning av näringsidkare utan också
enskild näringsidkare som berörs av handling eller underlåtenhet som det
gäller. Samma förslag framförs i motionen 1975/76:54.

Bestämmelserna om informationsåläggande och om förbud mot skadliga
och otjänliga varor motiveras uteslutande av konsumenternas intressen. Med
hänsyn härtill finner utskottet inte skäl för en utvidgning av den subsidiära
talerätten utöver vad som föreslås i propositionen. Utskottet avstyrker alltså
de tre här aktuella motionsyrkandena.

KO har föreslagit att marknadsföringslagen skall kompletteras med er.
bestämmelse som gör det möjligt att ålägga näringsidkare att beriktiga vilseledande
uppgifter i marknadsföringen genom s. k. beriktigandereklam.
Även reklamutredningen har varit inne på denna fråga. Dess slutsats har
blivit att tillämpningen av en lagstiftning med denna innebörd skulle medföra
betydande problem, bl. a. av praktisk art, och att dessutom en ändring
i tryckfrihetsförordningen erfordras innan en sådan lagstiftning kan införas.
Handelsministern förklarar i propositionen att han finner att reklamutredningens
invändningar mot en beriktigandesanktion har avsevärd tyngd och
därför inte kan förorda att marknadsföringslagen kompletteras med särskilda
regler om beriktigande av vilseledande uppgifter i marknadsföring. Han
framhåller samtidigt att de nya reglerna om produktinformation kan öppna
möjligheter till undanröjande av en del av de skadeverkningar som skulle

NU 1975/76:14

25

ha kunnat ge anledning till beriktigandereklam.

Även detta förslag av KO tas upp i ett yrkande i motionen 1975/76:68.
Motionärerna säger att de inte anser att en bestämmelse av föreslagen art
strider mot tryckfrihetsförordningen.

Som framgår av den redogörelse som har lämnats i det föregående (s. 10)
har massmedieutredningen i sitt förslag till massmediegrundlag tagit upp
en bestämmelse om att i lag får föreskrivas skyldighet att rätta kommersiell
annons som är oriktig eller missvisande. Om en sådan grundlagsbestämmelse
införs, bortfaller den huvudinvändning som nu riktas mot lagstiftning om
beriktigandereklam. I dagens läge finner utskottet inte anledning att föreslå
några åtgärder på området. Utskottet avstyrker sålunda det här berörda motionsyrkandet.

Utskottet har därmed behandlat de motionsyrkanden som avser ändringar
i eller tillägg till propositionens förslag till marknadsföringslag. 1 samband
därmed har utskottet berört olika centrala punkter i lagförslaget. I övriga
delar föranleder detta inte någon erinran från utskottets sida.

I två motioner, 1975/76:67 och 1975/76:70, begärs att den organisationskommitté
som enligt propositionen skall tillsättas för att behandla frågan om
konsumentverkets organisation (se nedan s. 28) skall fa i uppdrag att överväga
"hur icke avsedda effekter av marknadsföringslagen skall kunna undvikas”.
Motionärerna åsyftar vissa verkningar av anmälan eller prövning enligt
marknadsföringslagen. Det har, sägs det i den förra motionen, inträffat att
en produkt har slagits ut från marknaden eller förlorat marknadsandelar
enbart till följd av att produkten anmälts för KO eller att någon instans
som KO har anlitat har ifrågasatt dess funktionsduglighet, och detta trots
att KO senare avvisat ansökan eller inte funnit grund för åtgärder. Likartade
synpunkter framförs i den senare motionen. Bland frågor som bör behandlas
i sammanhanget nämner motionärerna följande. Vilken behandlingstid bör
eftersträvas för ett ärende som granskas av KO? Hur skall KO rekrytera
sina sakkunniga? Hur skall KO:s informationsskyldighet utformas så att
icke avsedda marknadsstöringar undviks? Bör inte eventuellt en möjlighet
öppnas till ersättning för sådan ekonomisk skada som orsakas av felaktiga
sakkunnigutlåtanden?

Det är, såvitt utskottet kan finna, i viss mån ett allmänt problem vid
rättstillämpning som motionärerna tar upp. Förundersökningar, åtal, rättegångar
och JO-anmälningar samt även administrativa förfaranden medför
ofta särskilda problem för de berörda till följd av publiciteten i ärendet.
Det är här i första hand en fråga om pressens publiceringspraxis. Även
om utskottet inser att publicitet i sådana fall som motionärerna avser kan
få negativa ekonomiska verkningar för de berörda företagen är utskottet
inte berett att föreslå utredning enligt motionärernas förslag. Utskottet
utgår från att myndigheterna utformas sin praxis så, att skador av här avsett
slag i möjligaste mån förebyggs.

NU 1975/76:14

26

Lagen om marknadsdomstol

I propositionen framläggs ett förslag till lag om ändring i lagen (1970:417)
om marknadsdomstol m. m. Det föreslås bl. a. att lagen skall kompletteras
med föreskrifter om ed eller försäkran av vittne vid marknadsdomstolen.
Såsom påpekas i propositionen bör en jämkning av dessa bestämmelser
ske, om rättegångsbalkens regler om ed och försäkran ändras i enlighet
med det förslag som regeringen har framlagt för riksdagen i propositionen
1975/76:64. Då riksdagen ännu inte har tagit ställning till denna proposition
behandlar utskottet inte det förstnämnda lagförslaget i detta betänkande
utan återkommer till det vid ett senare tillfälle.

I detta sammanhang tar utskottet däremot upp en annan fråga som gäller
samma lag. 1 motionen 1975:1597 föreslås att riksdagen hos regeringen skall
begära förslag till ändring i lagen, innebärande att talan mot marknadsdomstolens
beslut medges i fall då domstolens beslut innefattar tolkning
av gränsdragningen mellan tryckfrihetsförordningen och annan lag. Bakgrunden
till förslaget framgår av den redogörelse som utskottet har lämnat
i det föregående (s. 6 f.). Vad motionärerna reagerar emot är marknadsdomstolens
beslut att enligt marknadsföringslagen utfärda förbud, förenat med
vite, i fråga om vilseledande löpsedel för en tidning. Motionärerna noterar
att massmedieutredningen har tagit upp frågan om gränsdragningen mellan
tryckfrihetsförordningen och marknadsföringslagen, men de anser att en
lagändring som skapar garanti för att tryckfrihetsrättsliga principer inte åsidosätts
bör genomföras provisoriskt i avvaktan på att en ny massmediegrundlag
kommer till stånd.

Sedan motionen väcktes har rättsläget på området klarlagts genom högsta
domstolens beslut i november i år att medge resning i ärendet rörande
löpsedeln och undanröja marknadsdomstolens beslut såsom uppenbart stridande
mot lagen. Dessutom har massmedieutredningen behandlat den aktuella
gränsdragningsfrågan på ett klargörande sätt och angivit starka begränsningar
för ingripanden mot löpsedlar. Riskerna för att den berörda
gränsdragningsfrågan kommer att vålla problem vid rättstillämpningen torde
numera ha väsentligt reducerats. Såsom ett korrektiv mot beslut av marknadsdomstolen
kan också, såsom det här anförda fallet och ett annat aktuellt
fall visar, resningsinstitutet stå till buds. En lagändring enligt motionärernas
förslag skulle, med hänsyn till att ett mycket stort antal ingripanden från
marknadsdomstolens sida gäller annonser, medföra en vittgående rätt att
föra talan mot marknadsdomstolens beslut. En sådan förändring anser sig
utskottet inte kunna medverka till. Därför avstyrker utskottet motionen
1975:1597.

NU 1975/76:14

27

Konsumentköplagen

Såsom har framgått av det föregående innehåller propositionen också förslag
till vissa ändringar i konsumentköplagen. Enligt det tillägg till 7 $ i
denna lag som föreslås kommer underlåtenhet att fullgöra informationsåläggande
enligt marknadsföringslagen att i vissa fall kunna medföra även
civilrättsligt ansvar för den näringsidkare som har varit försumlig.

I motionen 1975/76:54 riktas en anmärkning av formell art mot det föreslagna
tillägget i 7 S konsumentköplagen. I paragrafens andra stycke anges
att en vara skall anses vara behäftad med fel, om en för köpet betydelsefull
uppgift har lämnats orättad av säljaren, fastän denne "insett eller uppenbarligen
bort inse” att uppgiften var vilseledande. I det nya tredje stycket
finns motsvarande stadgande för det fall att informationsåläggande har riktats
till varans tillverkare eller annan som i tidigare säljled har tagit befattning
med varan och denne inte har rättat sig efter åläggandet. Civilrättsligt ansvar
för bristande information inträder då för säljaren om han har "känt till
eller bort känna till" underlåtelsen att fullgöra åläggandet. Motionärerna
betecknar det som anmärkningsvärt att man i denna paragraf har valt olika
uttryckssätt "beträffande samma sak” och anser att detta kan ge upphov
till onödiga rättsliga tvister.

Utskottet vill framhålla att de båda uttrycken förekommer i olikartade
sammanhang i lagtexten. Underlätelse att fullgöra ett av marknadsdomstolen
meddelat åläggande är ett faktum som man kan "känna till" eller icke.
Att en uppgift är vilseledande, dvs. kan vålla missförstånd hos personer
som tar del av den, är ett mindre entydigt förhållande som motiverar användning
av ordet "inse”. Utskottet anser inte att motionärernas farhågor
i fråga om tolkningen av de båda uttrycken är befogade. Det kan tilläggas
att motionärerna när de bytt ut ”känna till” mot "inse” i tredje stycket
har tvingats till en annan omformulering som inte är helt nöjaktig. Med
vad här sagts avstyrker utskottet motionsyrkandet.

Utskottet tillstyrker sålunda propositionens förslag i fråga om ändring
i konsumentköplagen.

Organisatoriska frågor

Den huvudsakliga innebörden i propositionens förslag beträffande myndighetsorganisationen
på det konsumentpolitiska området framgår av den
redogörelse som utskottet har lämnat inledningsvis. Förslaget innebär en
nyhet jämfört med de olika organisatoriska lösningar som har varit aktuella
under remissbehandlingen. Dessa har genomgående innefattat att KO och
konsumentverket skulle bibehållas som skilda myndigheter; diskussionen
har gällt kompetensfördelningen mellan de båda organen. Den nu föreslagna
omorganisationen, för vilken en ledande princip har varit att KO:s nuvarande
kontakter med konsumenternas praktiska problem skall bevaras och helst

NU 1975/76:14

28

stärkas, är inte problemfri. Bl. a. måste styrelsens roll inom det nya konsumentverket
definieras noga, när verkschefen som en uppgift har att självständigt
och under eget ansvar föra talan inför marknadsdomstolen på konsumenternas
vägnar.

För att mera i detalj utforma organisationen skall enligt propositionen
tillsättas särskilda sakkunniga, för vilka utskottet i detta betänkande använder
benämningen organisationskommittén. Avsikten är att riksdagen
våren 1976 skall få ta ställning till en proposition rörande den nya organisationen
och därmed sammanhängande budgetfrågor.

I motionen 1975/76:69 begärs att organisationskommittén skall få "ett
parlamentariskt inslag". Utskottet finner att de uppgifter som tillkommer
organisationskommittén för en myndighet som nybildas eller omorganiseras
inte är av den arten att krav på medverkan från riksdagens sida är motiverat.
Det rör sig till övervägande delen om praktiska uppgifter inom ramen för
ett redan fattat principbeslut. Inte minst i det nu aktuella fallet måste dessa
uppgifter fullgöras på mycket kort tid, vilket kräver att kommitténs ledamöter
i sin verksamhet kan prioritera arbetet för kommitténs räkning.
Utskottet avstyrker det nämnda motionsyrkandet.

I tre motioner framförs mer eller mindre avvikande uppfattningar beträffande
organisationsfrågans lösning. Ett yrkande i motionen 1975/76:67
går ut på att en särskild KO-funktion skall organiseras inom konsumentverket.
Starka skäl talar enligt motionärerna för att det inom verket bör
finnas ett särskilt organ som benämns KO-ämbetet och som har till uppgift
att biträda verkschefen i hans egenskap av KO vid talan inför marknadsdomstolen.
Motionärerna fäster vikt vid att KO-ämbetet under sin hittillsvarande
tillvaro har blivit känt hos allmänheten och skaffat sig en egen
profil. Rättssäkerhetsskäl talar dessutom enligt motionärerna för att det inte
är samma personer som för förhandlingar med näringsidkare och som sedan
eventuellt för talan gentemot dessa inför marknadsdomstolen. I motionen
1975/76:69 stöds uttryckligen förslaget att de båda myndigheterna skall sammanföras
organisatoriskt. Motionärerna vill emellertid att befattningarna
som chef för konsumentverket och som konsumentombudsman skall ligga
på skilda personer. Det är viktigt, säger de, att KO:s funktioner inte helt
vävs in i verksorganisationen. I motionen 1975/76:54 yrkas avslag på den
föreslagna samordningen av konsumentverket och KO-ämbetet. Påtagliga
kompetenskonflikter kan, menar motionärerna, uppkomma genom att chefsfunktionen
i ett utredande och opinionsbildande verk sammanförs med en
myndighet som har till uppgift att fungera som konsumenternas företrädare
och åklagare inför marknadsdomstolen. Så länge dessa kompetenskonflikter
inte har blivit närmare utredda vill motionärerna avstå från att principiellt
ta ställning i organisationsfrågan. Organisationskommittén bör, menar de,
ges frihet att förutsättningslöst utarbeta förslag till framtida organisationsform.

Utskottet finner en sammanslagning av konsumentverket och KO-äm -

NU 1975/76:14

29

betet väl motiverad. Otvivelaktigt skulle, såsom anförs i propositionen, de
gränsdragningsproblem som redan föreligger i relationen mellan de båda
myndigheterna ytterligare accentueras om dessa bibehålls åtskilda efter den
utbyggnad av den samlade verksamheten som nu föreslås. Ingen av de
tre organisatoriska modeller som har angivits av remissinstanserna synes
medföra en tillfredsställande lösning av dessa gränsdragningsproblem. För
att samordningen skall förverkligas fullt ut och vad som har vunnits genom
KO-ämbetet i dess nuvarande form bevaras är det enligt utskottets uppfattning
önskvärt att, såsom föreslås i propositionen, befattningen som KO
förenas med befattningen som chef för det utökade konsumentverket. De
här berörda yrkandena i motionerna 1975/76:54 och 1975/76:69 avstyrks
alltså av utskottet.

I motionen 1975/76:67 accepteras samordningen under KO:s ledning. Motionärerna
förordar dock en särskild ”KO-funktion” inom verket. Det är
uppenbart att en KO som tillika är chef för konsumentverket måste i långt
högre grad än den nuvarande KO delegera beslutanderätt till underordnade
tjänstemän. Enligt utskottets mening talar övervägande skäl för att de uppgifter
som avser KO-verksamheten hålls samman inom en särskild enhet.
Det bör ankomma på organisationskommittén att närmare utreda hur arbetsområdet
för denna enhet skall avgränsas. Genom ett uttalande av denna
innebörd synes riksdagen tillgodose det här berörda yrkandet i motionen
1975/76:67.

Ett par motionsyrkanden rör sammansättningen av konsumentverkets styrelse.
I motionen 1975/76:69 begärs att riksdagen skall uttala att konsumentverkets
styrelse efter omorganisationen bör få en bred parlamentarisk
sammansättning. I motionen 1975/76:67 föreslås att antalet styrelseledamöter,
som nu är nio, skall utökas till elva. En av- de nytillkommande
ledamöterna bör enligt motionen företräda handelns intressen.

Utskottet utgår från att regeringen, när den våren 1976 framlägger proposition
rörande konsumentverkets organisation och budget, också behandlar
frågan om styrelsens sammansättning och uppgifter. Som ovan nämnts
kräver denna fråga särskilda överväganden om verkschefen tillika skall ha
ställning som KO. Utskottet anser inte att det i dagens läge finns anledning
för riksdagen att göra något uttalande om styrelsens sammansättning och
avstyrker därför de båda motionsyrkandena i ämnet.

Allmänna reklamationsnämnden, som inrättades år 1968, bedrivs som en
försöksverksamhet inom konsumentverket. I motionen 1975/76:54 anförs
att nämndens arbete och arbetssätt i dagens läge måste anses väl beprövat
och väl accepterat. Frågan om permanent status för nämnden bör nu prövas
av organisationskommittén, anser motionärerna, som också vill att härvid
skall övervägas om nämnden bör få ställning som ett från andra utredningsorgan
och myndigheter fristående institut.

Den föreliggande propositionen berör inte allmänna reklamationsnämn -

NU 1975/76:14

30

den och dess verksamhet. Organisationskommittén måste givetvis ägna uppmärksamhet
åt nämndens ställning inom konsumentverket. Att i detta sammanhang
aktualisera frågan om en mera permanent och organisatoriskt självständig
ställning för nämnden finner utskottet inte motiverat. Frågan härom
får anses falla utanför området för organisationskommitténs arbete. Ytterligare
erfarenheter av hur den kommunala konsumentpolitiska verksamheten
och den nya ordningen för rättegång i tvister om mindre värden
påverkar allmänna reklamationsnämndens verksamhet synes böra avvaktas
innan frågan om en permanent organisation för nämnden tas upp. Utskottet
avstyrker alltså motionsyrkandet.

Kommunal konsumenipoliiisk verksamhet

Den kommunala konsumentpolitiska verksamhetens innehåll och organisation
behandlades av riksdagen våren 1975 (prop. 1975:40, NU 1975:26).
Enligt de av regeringen angivna riktlinjerna, som riksdagen enhälligt anslöt
sig till, ankommer det på kommunerna att besluta om den lokala konsumentpolitiken.
Kommunerna avgör själva uppbyggnadstakt och organisationsform.
I den nu föreliggande propositionen berörs inte den lokala konsumentpolitiska
verksamheten.

Olika önskemål rörande denna verksamhet förs fram i motionen
1975/76:68. Motionärerna anför att konsumentupplysningen om den skall
nå konsumenterna och framför allt de resurssvaga konsumentgrupperna
måste föras ut på det lokala planet. De hävdar att kommunerna - trots
en generellt sett positiv inställning - inte har varit tillräckligt aktiva på
detta område. Staten, närmare bestämt konsumentverket, måste därför ta
på sig ett större ansvar för den lokala konsumentpolitiska verksamheten.
Motionärerna föreslår att riksdagen skall hemställa att den hittillsvarande
lokala konsumentverksamheten utvärderas, att initiativ tas i syfte att påskynda
bildandet av lokala konsumentkommittéer och att frågan om ett
statligt stöd till kommunerna för denna verksamhet prövas.

Ett sjuttiotal kommuner har f. n. konsumentpolitisk verksamhet. I Svenska
kommunförbundets regi ordnas konferenser i konsumentpolitiska frågor
för kommunala förtroendevalda och tjänstemän. Omfattningen och uppbyggnaden
av den konsumentpolitiska verksamheten i kommunerna undersöks,
enligt vad utskottet inhämtat, f. n. av konsumentverket. Denna
undersökning beräknas bli färdig under december månad 1975.

Det framgår av vad ovan anförts att konsumentverket följer utvecklingen
av den lokala konsumentpolitiska verksamheten. Frågan om en utvärdering
av denna finner utskottet för tidigt väckt. Vad avser de övriga förslagen
i motionen vill utskottet understryka att ansvaret för den lokala konsumentpolitiska
verksamheten vilar på kommunerna. Utskottet vill vidare
erinra om att riksdagens beslut om denna verksamhet även innebar att
konsumentverket fick ökade resurser för att stödja kommunernas verk -

NU 1975/76:14

31

samhet bl. a. genom rådgivning, information och fortbildning av kommunernas
tjänstemän. Utskottet avstyrker motionsyrkandet.

Varudeklarationer

Ett viktigt led i strävandena att stärka konsumenternas ställning är utformningen
av den information som lämnas om olika produkter, i första
hand varudeklarationer. De nuvarande frivilliga varudeklarationerna, VDNsystemet,
som tidigare Varudeklarationsnämnden utformade och nu konsumentverket
ansvarar för, har i huvudsak inriktats på att ge konsumenterna
saklig information i standardiserad form om varors egenskaper. VDN-märket
kännetecknar varudeklarationer som är uppställda enligt VDN-normer. Tillstånd
att använda märket på varudeklaration kan lämnas till den som förbinder
sig att följa bestämmelserna för deklarationerna. En årsavgift utgår
för tillståndet.

Frågan om utformningen av företagens produktinformation har behandlats
av varudeklarationsutredningen och reklamutredningen. Den förra utredningen
har föreslagit vissa åtgärder för att förbättra VDN-systemet samt
slopande av avgifterna för tillstånd. I fråga om VDN-systemet betonar utredningen
bl. a. betydelsen av att bruksanpassade deklarationer tas fram,
dvs. deklarationer som redovisar varans lämpliga användningsområde på
grundval av dess egenskaper. Reklamutredningen anser att reklamen på
många områden bör kunna tillgodose konsumenternas behov av information.
Med hänsyn härtill bör, enligt utredningens mening, åtgärder för att
främja en från konsumentsynpunkt lämplig produktinformation inte inskränkas
till märkning.

Handelsministern ansluter sig i propositionen till reklamutredningens uppfattning
om reklamens roll. Varudeklarationerna och märkningssystemen
kommer härigenom, anför han, att få en något annorlunda roll än de hittills
haft. Handelsministern förklarar dock att han inte är beredd att nu ta ställning
till hur avvägningen skall göras mellan å ena sidan åtgärder i syfte
att främja användningen av varudeklarationer och å andra sidan åtgärder
för att påverka utformningen av företagens annonser och annan reklam.
Med hänsyn till den förändrade roll som varudeklarationerna på detta sätt
erhåller finns det enligt propositionen inte skäl att behålla avgiftssystemet.

Det förhållandet att några riktlinjer för varudeklarationssystemets framtida
utformning inte lämnas i propositionen kritiseras i motionen 1975/76:54.
Motionärerna erinrar om varudeklarationsutredningens förslag och påpekar
att konsumentverket i sina anslagsframställningar de två senaste åren har
framhållit bristerna i det nuvarande varudeklarationssystemet. De anser att
det är av vikt att arbetet med att utforma principer och riktlinjer för svensk
varudeklaration påskyndas. Deras yrkande är att riksdagen skall besluta
att sådana principer och riktlinjer skall föreläggas riksdagen för beslut vid
innevarande riksmöte. I motionen 1975/76:67 hemställs att riksdagen skall

NU 1975/76:14

32

uttala att varudeklarationsarbetet bör fortsätta samt begära att regeringen
utfärdar närmare riktlinjer för det. Motionärerna anser att de i propositionen
föreslagna reglerna om informationsplikt och produktsäkerhet ger den nödvändiga
lagliga grunden för ett varudeklarationssystem. Alla problem löses
dock inte härigenom, anför motionärerna. Det nuvarande varudeklarationssystemet
har utsatts för en enligt deras mening berättigad kritik i olika
avseenden. Deklarationerna har varit för tekniska och för lite funktionsanpassade.
Det gäller, anförs i motionen, att finna former som ger konsumenterna
verklig vägledning vid val av olika produkter.

I den information som konsumenterna bör ha tillgång till vid köp av
varor och tjänster spelar varudeklarationerna en viktig roll. Frågan om utformningen
av varudeklarationssystemet har behandlats av näringsutskottet
med anledning av motionsyrkanden 1974 och 1975 (NU 1974:6, 1975:26).
I propositionen understryks att detaljerade riktlinjer om hur specifikationer
rörande en produkts utformning ställer höga krav på myndigheternas utredningsresurser.
Liknande synpunkter har konsumentverket fört fram i
ett remissyttrande till utskottet över en motion om konsumentinflytande
på standardiseringsarbetet. I yttrandet, som refereras i näringsutskottets betänkande
1975/76:13, drar verket upp vissa riktlinjer för hur varudeklarationsarbetet
bör bedrivas. Verket anser att det fortsatta arbetet bör inriktas
på att ta fram konsumentvarustandarder grundade på s. k. produktprofiler.
En produktprofil anger och rangordnar från angelägenhetssynpunkt de egenskaper
som påverkaren produkts funktion, säkerhet och användbarhet. Konsumentvarustandarder
kommer att grundas främst på brukarkrav, och motsvarande
provningsmetoder blir därför, menar verket, bruksinriktade. Tillskapandet
av en konsumentvarustandard gör det möjligt att påverka en
varas utformning redan i produktutvecklingsfasen. Konsumentverkets uppgift
blir att presentera krav som konsumenterna kan ställa beträffande produkters
och tjänsters funktion och säkerhet. Utarbetande av provningsmetoder
skall liksom hittills ske i nära samarbete med Sveriges standardiseringskommission.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att ett varudeklarationssystem
som är anpassat efter konsumenternas informationsbehov är en betydelsefull
del av den konsumentpolitiska verksamheten. Utskottet delar
handelsministerns uppfattning att ansvaret för produktutveckling och produktinformation
i första hand måste åvila företagen själva och att det inte
torde vara möjligt eller lämpligt att inom överskådlig framtid ta fram riktlinjer
för alla de produktområden där konsumentsynpunkter erfordras.

Vad beträffar yrkandet i motionen 1975/76:67 vill utskottet påpeka att
det av konsumentverkets yttrande framgår att verket arbetar med att förbättra
varudeklarationssystemet. Utskottet förutsätter att denna verksamhet
fortsätter och att regeringen fortlöpande följer utvecklingen på området.
Med hänsyn til! vad som anförts finner utskottet att synpunkterna i motionen
i allt väsentligt är tillgodosedda. Utskottet anser sig inte ha skäl att föreslå

NU 1975/76:14

33

riksdagen att göra en framställning till regeringen i denna fråga.

Med anledning av yrkandet i motionen 1975/76:54 vill utskottet erinra
om att förslagen i propositionen bygger på principen att önskvärda förändringar
så långt möjligt bör genomföras på grundval av frivilliga åtaganden.
Denna principiella uppfattning delar utskottet. Det ligger enligt utskottets
mening i linje med denna princip att riksdagen i fråga om varudeklarationssystemets
fortsatta utveckling avvaktar de initiativ som kan komma
att tas av de ansvariga organen. Utskottet avstyrker alltså motionen i nu
nämnt hänseende.

Bidrag från försäkringsbolag till forskning för produktsäkerhet

I motionen 1975:1613 föreslås en utredning om skyldighet för försäkringsbolagen
att medverka i finansiering av forskning för produktsäkerhet,
dvs. en forskning i skadeförebyggande syfte. Motionen har, som framgår
av redogörelsen i det föregående (s. 12 f.), vid remissbehandling utförligt
kommenterats av försäkringsinspektionen, konsumentverket och försäkringsbolagen.
Alla remissinstanser har avstyrkt förslaget.

Ett huvudargument mot motionärens idé har därvid varit att det förordade
systemet skulle medföra en fördyring av försäkringarna som skulle drabba
försäkringstagarna men inte andra för vilka produktsäkerhetsforskning är
lika betydelsefull. En pålaga av detta slag skulle, menar man, inte stå i
god överensstämmelse med den skälighetsprincip som gäller för premiesättningen
i försäkringsväsendet. Det påpekas också att en omfattande verksamhet
i skadeförebyggande syfte redan förekommer i försäkringsbolagens
regi. Det egentliga ansvaret för produktsäkerhetsarbetet bör, understryker
man, vila på berörda myndigheter. En positiv inställning från försäkringsbolagens
sida till medverkan i produktsäkerhetsarbetet i annan form än
genom obligatoriska bidrag kommer till uttryck i remissyttrandena från branschen.

Utskottet finner remissorganens i allt väsentligt samstämmiga uttalanden
övertygande och avstyrker motionen. I detta sammanhang vill utskottet
framhålla betydelsen för det fortsatta produktsäkerhetsarbetet av den nya
bestämmelsen om produktsäkerhet m. m. i marknadsföringslagen och av
de insatser som konsumentverket och KO kan göra med stöd av denna
bestämmelse.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande marknadsföringslagens tillämpningsområde
att riksdagen

a) antager det i propositionen 1975/76:34 framlagda förslaget
till marknadsföringslag såvitt gäller 1 $,

b) avslår motionen 1975:625,

3 Riksdagen IÖ75/76. 17 sami. Nr 14

NU 1975/76:14

34

2. beträffande informationsskyldighetens omfattning

att riksdagen med avslag på motionen 1975/76:54 yrkandet

1 i ifrågavarande del antager det i propositionen 1975/76:34
framlagda förslaget till marknadsföringslag såvitt gäller 3 S,

3. beträffande produktsäkerhet
att riksdagen

a) antager det i propositionen 1975/76:34 framlagda förslaget
till marknadsföringslag såvitt gäller 4 §,

b) avslår motionen 1975/76:64,

c) avslår motionen 1975/76:67 yrkandet 2 i den mån detta yrkande
inte tillgodosetts genom vad här anförts,

4. beträffande tilläggs- och kombinationserbjudanden

att riksdagen med avslag på motionen 1975/76:68 yrkandet

2 antager det i propositionen 1975/76:34 framlagda förslaget
till marknadsföringslag såvitt gäller 8 §,

5. beträffande ansökan om förbud eller åläggande

att riksdagen med avslag på motionen 1975/76:54 yrkandet

1 i ifrågavarande del, motionen 1975/76:65 och motionen
1975/76:67 yrkandet 3 antager det i propositionen 1975/76:34
framlagda förslaget till marknadsföringslag såvitt gäller 10 5,

6. beträffande beriktigandereklam

att riksdagen avslår motionen 1975/76:68 yrkandet 1,

7. beträffande förslaget till marknadsföringslag i övrigt

att riksdagen antar det i propositionen 1975/76:34 framlagda
förslaget till marknadsföringslag i den mån det inte omfattas
av utskottets hemställan under 1-5 ovan,

8. beträffande vissa verkningar av anmälan eller prövning enligt
marknadsföringslagen

att riksdagen avslår motionen 1975/76:67 yrkandet 6 och motionen
1975/76:70,

9. beträffande talan mot marknadsdomstolens beslut
att riksdagen avslår motionen 1975:1597,

10. beträffande förslaget till lag om ändring i konsumentköplagen
(1973:877)

att riksdagen med avslag på motionen 1975/76:54 yrkandet

2 antager det i propositionen 1975/76:34 framlagda förslaget
till lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877),

11. beträffande parlamentariskt inslag i organisationskommittén för
konsumen t ver ket

att riksdagen avslår motionen 1975/76:69 yrkandet 2,

12. beträffande myndighetsorganisationen på det konsumentpolitiska
området

att riksdagen med anledning av propositionen 1975/76:34 i ifrågavarande
del och motionen 1975/76:67 yrkandet 4 samt med

NU 1975/76:14

35

avslag på motionen 1975/76:54 yrkandet 3 och motionen
1975/76:69 yrkandet 1 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

13. beträffande sammansättningen av konsumentverkets styrelse
att riksdagen avslår

a) motionen 1975/76:67 yrkandet 5,

b) motionen 1975/76:69 yrkandet 3,

14. beträffande allmänna reklamationsnämndens ställning
att riksdagen avslår motionen 1975/76:54 yrkandet 4,

15. beträffande kommunal konsumentpolitisk verksamhet

att riksdagen avslår motionen 1975/76:68 yrkandet 3,

16. beträffande varudeklarationer
att riksdagen avslår

a) motionen 1975/76:54 yrkandet 5,

b) motionen 1975/76:67 yrkandet 1,

17. beträffande bidrag från försäkringsbolag till forskning för produktsäkerhet att

riksdagen avslår motionen 1975:1613.

Stockholm den 4 december 1975

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s). Regnéll (m), Haglund (s). Gustafsson i Byske
(c) (p. 1-11), Andersson i Storfors (s), Sjönell (c) (p. 12-17), Blomkvist
(s), Hovhammar (m), herr Svensson i Malmö (vpk), fru Hansson (s), herr
Petersson i Ronneby (c), fru Radesjö (s), herrar Nyquist (fp), Pettersson
i Helsingborg (s), fru Oskarsson (c) och herr Andersson i Falun (c).

Reservationer

1. beträffande tilläggs- och kombinationserbjudanden (utskottets hemställan
under 4) av herr Svensson i Malmö (vpk) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 24 som börjar med ”Utskottet
delar" och slutar med ”motionärerna begär” bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att KO:s förslag till skärpta
regler i fråga om tilläggs- och kombinationserbjudanden bör tas ad notam.
KO:s påpekande av att marknadsföringslagens norska motsvarighet går betydligt
längre än den svenska när det gäller att motverka kombinerade utbud
är enligt utskottets mening en viktig påminnelse om att konsumentlagstiftningen
i Sverige ännu lämnar åtskilligt övrigt att önska. Utskottet föreslår
en alternativ formulering av 8 § enligt motionärernas intentioner.

NU 1975/76:14

36

dels att utskottet under 4 bort hemställa

4. att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:68 yrkandet 2
antager det i propositionen 1975/76:34 framlagda förslaget till
marknadsföringslag såvitt gäller 8 S med ändrad lydelse i enlighet
med vad som i det följande betecknas som alternativt
förslag:

R eger ingens förslag

Näringsidkare som i annat fall än
som avses i 7 § till konsument bjuder
ut två eller flera varor för ett gemensamt
pris eller erbjuder konsument
att vid köp av vara förvärva även
annan vara utan ersättning eller mot
särskilt lågt pris dömes, om varorna
uppenbart saknar naturligt samband
och förfarandet försvårar för konsumenten
att bedöma erbjudandets
värde, till böter eller fängelse i högst
ett år. Vad som sägs här om vara
gäller även tjänst och annan nyttighet.

Alternativt förslag

Näringsidkare som i annat fall än
som avses i 7 S till konsument bjuder
ut två eller flera varor för ett gemensamt
pris eller erbjuder konsument
att vid köp av vara förvärva även
annan vara utan ersättning eller mot
särskilt lågt pris dömes, om varorna
saknar naturligt samband, till böter
eller fängelse i högst ett år. Vad som
sägs här om vara gäller även tjänst
och annan nyttighet.

2. beträffande ansökan om förbud eller åläggande (utskottets hemställan under
5) av herrar Gustafsson i Byske (c). Petersson i Ronneby (c). Nyquist
(fp), fru Oskarsson (c) och herr Andersson i Falun (c) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 24 som börjar med "Bestämmelserna
om” och slutar med ”aktuella motionsyrkandena” bort ha
följande lydelse:

Utskottet instämmer i de argument som framförs i motionen 1975/76:65.
Näringsidkare i en viss bransch bör otvivelaktigt äga talerätt i ett fall då
KO inte vidtar åtgärder mot ett företag som anmälts ha brustit i information
eller i hänsyn till krav på produktsäkerhet etc. Utskottet förordar därför
att 10 S utformas i enlighet med vad som föreslås i denna motion.

dels att utskottet under 5 bort hemställa

5. att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:65 samt med
anledning av motionen 1975/76:54 yrkandet 1 i ifrågavarande
del och motionen 1975/76:67 yrkandet 3 antager det i propositionen
1975/76:34 framlagda förslaget till marknadsföringslag
såvitt gäller 10 S med ändrad lydelse i enlighet med vad
som i det följande betecknas som alternativt förslag:

NU 1975/76:14

37

A Iternativt förslag
10 $

R eger!agens förslag

Fråga om förbud eller åläggande
enligt 2-4 8 upptages efter ansökan.
Sådan ansökan göres av konsumentombudsmannen.
Beslutar denne för
visst fall att ej göra ansökan, får ansökan
göras av sammanslutning av
konsumenter eller löntagare eller,
beträffande förbud enligt 2 8, av näringsidkare
som beröres av handlingen
eller sammanslutning av näringsidkare.

Fråga om förbud eller åläggande
enligt 2-4 8 upptages efter ansökan.
Sådan ansökan göres av konsumentombudsmannen.
Beslutar denne för
visst fall att ej göra ansökan, får ansökan
göras av sammanslutning av
konsumenter, löntagare eller näringsidkare.
eller, beträffande förbud
enligt 2 8, av näringsidkare som beröres
av handlingen.

3. beträffande ansökan om förbud eller åläggande (utskottets hemställan under
5) av herrar Regnéll (m) och Hovhammar (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 24 som börjar med ”Bestämmelserna
om” och slutar med ”aktuella motionsyrkandena” bort ha
följande lydelse:

Utskottet anser liksom motionärerna att näringsidkare likaväl som konsumenter
kan ha ett befogat intresse av att få föra talan i fråga om åläggande
eller förbud enligt 3 resp. 4 8 marknadsföringslagen i de fall då KO inte
vidtar åtgärder mot ett företag som anmälts ha brustit i information eller
i hänsyn till krav på produktsäkerhet etc. Någon anledning att ge endast
sammanslutning talerätt på näringsidkares vägnar finns enligt utskottets
mening inte. Utskottet förordar därför att 10 8 utformas i enlighet med
vad som föreslås i motionerna 1975/76:54 och 1975/76:67,

dels att utskottet under 5 bort hemställa

5. att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:54 yrkandet
1 i ifrågavarande del, motionen 1975/76:65 och motionen
1975/76:67 yrkandet 3 antager det i propositionen 1975/76:34
framlagda förslaget till marknadsföringslag såvitt gäller 10 8
med ändrad lydelse i enlighet med vad som i det följande
betecknas som alternativt förslag:

10

Fråga om förbud eller åläggande
enligt 2-A 8 upptages efter ansökan.
Sådan ansökan göres av konsumentombudsmannen.
Beslutar denne för
visst fall att ej göra ansökan, får ansökan
göras av sammanslutning av
konsumenter eller löntagare eller,
beträffande förbud enligt 2 f av nä -

Fråga om förbud eller åläggande
enligt 2-4 8 upptages efter ansökan.
Sådan ansökan göres av konsumentombudsmannen.
Beslutar denne för
visst fall att ej göra ansökan, får ansökan
göras av sammanslutning av
konsumenter, löntagare eller näringsidkare
eller av näringsidkare

NU 1975/76:14

38

Regeringens förslag Alternativt förslag

ringsidkare som beröres av hand- som beröres av handlingen eller Hulingen
eller sammanslutning av nä- derldtenheten.

ringsidkare.

4. beträffande beriktigandereklam (utskottets hemställan under 6) av herr
Svensson i Malmö (vpk) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 25 som börjar med ”Sorn
framgår” och slutar med ”berörda motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att det inte har anförts övertygande
skäl mot ett förverkligande av KO:s förslag att marknadsföringslagen
skall kompletteras med bestämmelser om beriktigandereklam. Riksdagen
bör därför enligt utskottets mening begära att regeringen snarast lägger
fram förslag i ämnet.

dels att utskottet under 6 bort hemställa

6. att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:68 yrkandet
1 hos regeringen begär att förslag till lagbestämmelse om beriktigandereklam
enligt vad utskottet anfört snarast föreläggs
riksdagen,

5. beträffande vissa verkningar av anmälan eller prövning enligt marknadsföringslagen
(utskottets hemställan under 8) av herrar Regnéll (m) och Hovhammar
(m) som anser

dels att det stycke i, utskottets yttrande på s. 25 som börjar med ”Det
är” och slutar med ”mån förebyggs” bort ha följande lydelse:

Motionärerna fäster enligt utskottets mening uppmärksamheten på ett
väsentligt problem. Ett företag som har blivit föremål för en anmälan till
KO kan, även om anmälan senare visar sig vara obefogad, komma att utsättas
för en betydande ekonomisk skada. Det är angeläget att det i möjligaste
mån förebyggs att de konsumentpolitiska organens insatser till konsumenternas
förmån får icke avsedda verkningar för berörda företag. Utskottet
anser därför att riksdagen, som motionärerna föreslår, bör begära hos regeringen
att ämnet görs till föremål för utredning.

dels att utskottet under 8 bort hemställa

8. att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:67 yrkandet 6
och motionen 1975/76:70 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

6. beträffande talan mot marknadsdomstolens beslut (utskottets hemställan
under 9) av herr Nyquist (fp) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 26 som börjar med "Sedan
motionen” och slutar med ”motionen 1975:1597” bort ha följande lydelse:

NU 1975/76:14

39

Högsta domstolen har i november i år medgivit resning i ärendet rörande
löpsedeln och undanröjt marknadsdomstolens beslut såsom uppenbart stridande
mot lagen. Enligt utskottets mening är det inte tillfredsställande att
det extraordinära resningsinstitutet skall behöva tillgripas som korrektiv mot
beslut av marknadsdomstolen. Det fall som har föranlett motionen visar,
oavsett den slutliga utgången, att en möjlighet att föra talan mot marknadsdomstolens
beslut i ärenden där det är fråga om gränsdragning mellan
tryckfrihetsförordningen och annan lag är starkt motiverad. Utskottet tillstyrker
därför motionärernas förslag att riksdagen skall hemställa hos regeringen
om förslag till sådan ändrad lydelse av 2 § 'agen om marknadsdomstol
m. m. att det i ärenden om förbud enligt marknadsföringslagen
öppnas möjlighet att när tryckfrihetsrättsliga principer berörs fullfölja ärendet
till högsta domstolen.

dels att utskottet under 9 bort hemställa

9. att riksdagen med bifall till motionen 1975:1597 hos regeringen
hemställer om förslag till ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol
m. m. i enlighet med vad utskottet anfört,

7. beträffande myndighetsorganisationen på del konsumentpolitiska områdei
(utskottets hemställan under 12) av herrar Sjönell, Petersson i Ronneby,
fru Oskarsson och herr Andersson i Falun (alla c) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 28 med ”Utskottet
finner” och slutar på s. 29 med ”motionen 1975/76:67” bort ha följande
lydelse:

Utskottet finner en sammanslagning av konsumentverket och KO-ämbetet
väl motiverad. Otvivelaktigt skulle, såsom anförs i propositionen, de
gränsdragningsproblem som redan föreligger i relationen mellan de båda
myndigheterna ytterligare accentueras om dessa bibehålls åtskilda efter den
utbyggnad av den samlade verksamheten som nu föreslås. Utskottet anser
det emellertid av både principiella och praktiska skäl olämpligt att konsumentverkets
chef skall fungera som KO. De båda befattningarna bör läggas
på olika personer, så att fördelarna med det nuvarande KO-ämbetet, vilket
har vunnit allmän uppskattning, kommer att bibehållas i den nya organisationen.
Utskottet tillstyrker sålunda det här berörda yrkandet i motionen
1975/76:69.

dels att utskottet under 12 bort hemställa

12. att riksdagen med anledning av propositionen 1975/76:34 i ifrågavarande
del, med bifall till motionen 1975/76:69 yrkandet
1 samt med avslag på motionen 1975/76:54 yrkandet 3 och
motionen 1975/76:67 yrkandet 4 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

NU 1975/76:14

40

8. beträffande myndighetsorganisationen på det konsumentpolitiska området
(utskottets hemställan under 12) av herrar Regnéll (m) och Hovhammar
(m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 28 med ”Utskottet
finner” och slutar på s. 29 med ”motionen 1975/76:67” bort ha följande
lydelse:

Det organisationsförslag som - utformat endast i sina huvuddrag - framläggs
i propositionen innebär en fullständig nyhet i förhållande till de organisatoriska
modeller som har diskuterats på utredningsstadiet och remissstadiet.
Det hade enligt utskottets mening varit önskvärt att det nya organisationsförslaget
hade presenterats i en promemoria och blivit remissbehandlat
innan det förelädes riksdagen för beslut. De betydelsefulla principiella
och praktiska problem som måste uppkomma om verkschefsfunktionen
i konsumentverket förenas med befattningen som KO hade då blivit
belysta. Som det nu är saknar riksdagen erforderligt underlag för ett slutligt
ställningstagande i organisationsfrågan. Det är uppenbart att en KO som
tillika är verkschef måste i stor utsträckning delegera fullgörandet av KOuppgifterna
till underordnade tjänstemän. Detta kan medföra en reell försvagning
av KO-ämbetet. Att en och samma person ytterst svarar för konsumentverkets
direktivgivning och åklagarfunktionen inför marknadsdomstolen
kan medföra problem från rättssäkerhetssynpunkt. Mot bakgrund av
vad här sagts finner utskottet att den tillämnade organisationskommitténs
överväganden om myndighetsorganisationen på det konsumentpolitiska området
bör vara förutsättningslösa. I enlighet med det berörda yrkandet i
motionen 1975/76:54 avstyrker utskottet sålunda i dagens läge propositionens
organisationsförslag.

dels att utskottet under 12 bort hemställa

12. att riksdagen med anledning av propositionen 1975/76:34 i ifrågavarande
del, med bifall till motionen 1975/76:54 yrkandet
3 samt med avslag på motionen 1975/76:67 yrkandet 4 och
motionen 1975/76:69 yrkandet 1 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

9. beträffande sammansättningen av konsumentverkets styrelse (utskottets
hemställan under 13) av herrar Sjönell, Petersson i Ronneby, fru Oskarsson
och herr Andersson i Falun (alla c) som anser

rfe/satt det stycke i utskottets yttrande pås. 29 som börjar med ”Utskottet
utgår” och slutar med "i ämnet” bort ha följande lydelse:

Det är enligt utskottets uppfattning ett naturligt krav att styrelsen för
konsumentverket har en bred parlamentarisk sammansättning. Den nuvarande
styrelsen fyller inte detta krav. När verket omorganiseras bör en
ändring komma till stånd. Utskottet tillstyrker alltså yrkandet i motionen

NU 1975/76:14

41

1975/76:69 att riksdagen nu skall göra ett uttalande i denna sak. Något
ställningstagande vid detta tillfälle i fråga om antalet ledamöter i styrelsen
- såsom föreslås i motionen 1975/76:67 - synes däremot inte befogat.

dels att utskottet under 13 bort hemställa

13. att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:69 yrkandet 3
och med avslag på motionen 1975/76:67 yrkandet 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. beträffande sammansättningen av konsumentverkets styrelse (utskottets
hemställan under 13) av herr Nyquist (fp) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 29 som börjar med ”Utskottet
utgår” och slutar med ”i ämnet” bort ha följande lydelse:

Enligt riksdagens beslut år 1972 om konsumentverkets organisation fastställdes
antalet styrelseledamöter till nio i stället för sju, som regeringen
hade föreslagit. Detta var ett steg i rätt riktning. Antalet ledamöter i styrelsen
är emellertid alltjämt för litet för att erforderligt utrymme skall ges för de
olika intressen som bör vara representerade där. Utskottet delar den i motionen
1975/76:67 framförda uppfattningen att antalet ledamöter i konsumentverkets
styrelse bör utökas till elva och att i samband därmed en representant
för handelns intressen bör beredas plats i styrelsen. Något uttalande
nu om styrelsens sammansättning i övrigt synes inte erforderligt.

dels att utskottet under 13 bort hemställa

13. att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:67 yrkandet 5
och med avslag på motionen 1975/76:69 yrkandet 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. beträffande kommunal konsumentpolitisk verksamhet (utskottets hemställan
under 15) av herr Svensson i Malmö (vpk) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 30 med "Det
framgår” och slutar på s. 31 med "avstyrker motionsyrkandef ’ bort ha följande
lydelse:

Det är uppenbart att den konsumentupplysning som hittills har lämnats
inte har nått ut som den borde. Främst är det de resurssvaga grupperna
som har haft svårt att tillägna sig informationen. En väl fungerande konsumentpolitisk
verksamhet på lokal nivå är en förutsättning för att konsumentinformationen
skall få en bred spridning. Utskottet delar motionärernas
uppfattning att ytterligare åtgärder måste vidtas för att stödja kommunerna
på detta område. Konsumentverkets undersökning av kommunernas
konsumentpolitiska verksamhet bör kompletteras med en utvärdering
av denna verksamhets reella innehåll. Vidare bör initiativ tas för att
påverka kommunerna att inrätta konsumentnämnder. De ökade resurser
som - genom riksdagens beslut våren 1975 - har ställts till förfogande för

NU 1975/76:14

42

den lokala konsumentpolitiska verksamheten räcker inte till för att tillgodose
de krav som uppbyggnaden av denna verksamhet ställer. Frågan om statsbidrag
för ändamålet bör bli föremål för en samlad bedömning inom ramen
för överväganden rörande kostnadsfördelningen mellan stat och kommun.
Med hänvisning till det ovan anförda tillstyrker utskottet motionsyrkandet.

dels att utskottet under 15 bort hemställa

15. att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:68 yrkandet 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

12. beträffande varudeklarationer (utskottets hemställan under 16) av herrar
Regnéll (m) och Hovhammar (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 32 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 33 med ”nämnt hänseende” bort ha följande lydelse:

Varudeklarationer anpassade efter konsumenternas informationsbehov är
ett viktigt inslag i den konsumentpolitiska verksamheten. De riktlinjer som
konsumentverket drar upp för det fortsatta arbetet med att utforma varudeklarationer
ställer sig utskottet dock tveksamt till. Det hittillsvarande
systemet, som bygger på innehållsdeklaration av varor, har visserligen kritiserats
från flera synpunkter. Det har bl. a. bedömts som alltför tekniskt
och svårförståeligt för konsumenterna. Enligt utskottets mening har verket
dock inte lagt fram några bärande skäl för att helt överge detta och gå
över till ett system med bruksinriktade varudeklarationer. Med hänsyn bl. a.
till handelsministerns uttalande att företagen själva i första hand bör ansvara
för produktutveckling och produktinformation är det enligt utskottets mening
nödvändigt att klara riktlinjer utfärdas för hur varudeklarationer bör
utformas. Riksdagen bör vid innevarande riksmöte få ta ställning till förslag
om principerna för varudeklarationssystemets utformning. Utskottet föreslår
att riksdagen genom ett uttalande till regeringen ansluter sig till vad utskottet
här anfört. Därigenom tillgodoses de nu berörda yrkandena i motionerna
1975/76:54 och 1975/76:67.

dels att utskottet under 16 bort hemställa

16. att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:54 yrkandet 5
och med anledning av motionen 1975/76:67 yrkandet 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

beträffande talan mot marknadsdomstolens beslut (utskottets hemställan under
9) av herr Svensson i Malmö (vpk):

1 fråga om möjligheterna till talan mot marknadsdomstolens beslut stöder
vänsterpartiet kommunisterna utskottsmajoritetens linje, innebärande att
sådan talan inte bör tillåtas.

NU 1975/76:14

43

Samtidigt vill vi deklarera att gällande möjligheter till korrigering av att
marknadsdomstolen upptar mål som faller inom ramen för tryckfrihetsförordningens
ansvarssystem icke synes helt tillfredsställande. Om marknadsdomstolen
felaktigt upptar mål som rätteligen skall handläggas enligt
tryckfrihetsförordningen, är det onödigt omständligt att vägen att få detta
korrigerat är genom resningsansökan eller överklagande i sak. Det lämpligaste
är att det införs möjlighet att bestrida domstolens behörighet på
samma sätt som anges för allmän domstol t. ex. i 10 kap. 17 $ rättegångsbalken.

NU 1975/76:14

44

Bilaga

1 motioner påyrkade ändringar i propositionens lagförslag

3 $ förslaget till marknadsföringslag (informationsskyldighetens omfattning)

R ege ringens förslag

Underlåter näringsidkare vid
marknadsföring av vara, tjänst eller
annan nyttighet att lämna information.
som har särskild betydelse från
konsumentsynpunkt, kan marknadsdomstolen
ålägga honom att
lämna sådan information. Åläggande
kan meddelas även anställd hos
näringsidkare och annan som handlar
på näringsidkares vägnar.

Åläggande enligt

Förslag i motionen 1975/76:54

s

•>

Underlåter näringsidkare vid
marknadsföring att lämna sådan information
om varas, tjänsts eller annan
nyttighets beskaffenhet eller användning,
som har särskild betydelse
från konsumentsynpunkt, kan
marknadsdomstolen ålägga honom
att lämna sådan information. Åläggande
kan meddelas även anställd
hos näringsidkare och annan som
handlar på näringsidkares vägnar,
begär det.

10 § förslaget till marknadsföringslag (ansökan om förbud eller åläggande j

A

R egeringens förslag

10Fråga om förbud
eller åläggande enligt
2-4 i; upptages efter
ansökan. Sådan ansökan
göres av konsumentombudsmannen.

Beslutar denne för visst
fall att ej göra ansökan,
får ansökan göras av
sammanslutning av
konsumenter eller löntagare
eller, beträffande
förbud enligt 2 §, av
näringsidkare som beröres
av handlingen eller
sammanslutning av
näringsidkare.

B

Förslag i motionen
1975/76:65

10 5; Fråga om förbud
eller åläggande enligt
2-4 S upptages efter
ansökan. Sådan ansökan
göres av konsumentombudsmannen.

Beslutar denne för visst
fall att ej göra ansökan,
får ansökan göras av
sammanslutning av
konsumenter, löntagare
eller näringsidkare eller,
beträffande förbud
enligt 2 S, av näringsidkare
som beröres av
handlingen.

C

Förslag i motionerna
1975/76:54 och
1975/76:67

10 5; Fråga om förbud
eller åläggande enligt
2-4 5 upptages efter
ansökan. Sådan ansökan
göres av konsumentombudsmannen.

Beslutar denne för visst
fall att ej göra ansökan,
får ansökan göras av
sammanslutning av
konsumenter eller löntagare
eller av näringsidkare
som beröres av
handlingen eller sammanslutning
av näringsidkare.

1 Skillnaderna mellan förslaget A och förslaget B anges med kursiv stil. Med halvfet
stil anges i förslaget A de ord som inte förekommer i förslaget C.

NU 1975/76:14

45

7 § förslaget till lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877)

R egeringens förslag

Förslag i motionen 1975:54

U

Har säljaren rättat uppgiften.

Har varans tillverkare eller annan, som i tidigare säljled tagit befattning
med varan, för egen eller säljarens räkning lämnat sådan vilseledande uppgift
som avses i första stycket och kan den antagas ha inverkat på köpet, skall
varan anses behäftad med fel, om säljaren åberopat uppgiften eller, fastän
han insett eller uppenbarligen bort inse att uppgiften var vilseledande, underlåtit
att tydligt rätta den.

Har säljaren underlåtit att lämna
sådan information om varans beskaffenhet
eller användning som
han enligt marknadsföringslagen
(1975:000) har ålagts att lämna, skall
varan anses behäftad med fel, om
underlåtelsen kan antagas ha inverkat
på köpet. Detsamma gäller, om
åläggandet har meddelats varans tillverkare
eller annan, som i tidigare
säljled tagit befattning med varan,
och säljaren har känt till eller bort känna
till underlåtelsen att fullgöra åläggandet.

Har säljaren underlåtit att lämna
sådan information om varans beskaffenhet
eller användning som
han enligt marknadsföringslagen
(1975:000) har ålagts att lämna, skall
varan anses behäftad med fel, om
underlåtelsen kan antagas ha inverkat
på köpet. Detsamma gäller, om
åläggandet har meddelats varans tillverkare
eller annan, som i tidigare
säljled tagit befattning med varan,
och säljaren insett eller uppenbarligen
bort inse att den andre underlåtit att
fullgöra åläggandet.